Första Moseboken
Skapelseberättelsen
11I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. ) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum]. 2Jorden var ännu öde och tom (obebodd, ogästvänlig – hebr. ) med mörker över djupet, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen. [Uttrycket "himlar och jord" beskriver all materia som existerar – hela universum, det är en så kallad merism (ett uttryck med kontraster som beskriver en helhet). är en introduktion som ger förutsättningarna innan Gud börjar göra jorden beboelig och fylla den med liv i och med . Då inleds den första av skapelsedagarna på samma sätt som alla andra dagar med "Och Gud sa". Även om universum är skapat så är jorden ännu obeboelig och olämplig för liv, enbart mörker vilar över jordens vattentäckta yta.
Ordet hovra (hebr. ) används bara här och i där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till att pröva sina vingar. Samma rot återfinns även i där hans ben "darrar". Här beskriver det nu hur Guds Ande är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa steg.] Jesus i skapelsen
Det första ordet i Bibeln (hebr. bereshit) inleds med prefixet be- som kan betyda i, men också med eller genom (t.ex. som att man skriver med hjälp av pennan eller genom någons insats är det möjligt). Sedan följer reshit som betyder begynnelsen och det första, men även det bästa, förnämsta eller finaste. Det är antagligen detta första ord som Paulus anspelar på när han i säger:
För i honom skapades allt i himlarna och på jorden, det synliga liksom det osynliga.
Frasen "i honom" kan man härleda just från bereshit som även kan tolkas som "genom/i den förste, den bäste" – den enfödde Sonen Jesus – skapade Gud himlar och jord.
Bibelns första vers är matematiskt fulländad i flera nivåer. Den består av 7 hebreiska ord och 28 (4 x 7) bokstäver:
bereshit bara Elohim et hashamaijm veet haarets.
Det mittersta ordet et består av två bokstäver, alef–tav, den första och sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Ordet et är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. I säger Jesus att han är alfa och omega, den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet, alltså motsvarigheten till alef–tav på hebreiska. Även om detta bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan går det att göra tolkningen att Jesus även finns representerad mitt i Bibelns första vers, dessutom vid Guds sida – et följer direkt på Elohim (Gud). Intressant nog skrevs bokstaven ursprungligen som en bild av huvudet av en oxe. Oxen användes till syndoffer för hela folket. Offerdjuret (oxen) kombineras sedan med ett kors (ett kryss), det var så bokstaven ursprungligen skrevs.
Man kan se detta som tillfälligheter. Objektpartikeln förekommer otaliga gånger och tanken är inte att varje gång den används representeras Jesus. Men i Nya testamentets ljus kan man ana att det redan i Bibelns första vers, centralt placerad, finns en antydan om ”den förste och den siste” som en dag ska dö en försoningsdöd på korset.
Sex skapelsedagar
Dag ett – ljuset skiljs från mörkret
3Och Gud (Elohim) sa: "Låt det bli ljus" – och det blev ljus [över jordens yta]. 4Och Gud (Elohim) betraktade ljuset: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!
Och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret [jordens rotation kom igång]. 5Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.
Det blev kväll och det blev morgon – en [hel] dag (dag ett – hebr. jom ). [Den första dagen beskrivs annorlunda än de övriga dagarna (som benämns en andra, en tredje, en fjärde, osv). I stället för ordningstalet "första" används grundtalet "ett" (hebr. ). Ordet beskriver en enhet som utgörs av olika delar. En man och en kvinna är två enheter som tillsammans bildar ett kött (). Uttrycket jom echad beskriver alltså en hel dag, ett dygn, som består av en period ljus och en period mörker. Det är samtidigt den första "hela dagen" som beskrivs (från jordens perspektiv). Precis som på svenska kan ordet "dag" (hebr. jom) betyda den ljusa delen av dygnet, ett helt dygn eller en del av en dag (t.ex. arbetsdag).
Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer som en avslutning av de första sex dagarna, se , , , , . Att kvällen nämns före morgonen menar många ligger till grund för att en ny dag inom judendomen inleds på kvällen. I skapelseberättelsen inleder dock ljuset varje dag (förutom den första). Gud verkar när det är ljust, först därefter blir det mörkt (kväll) och dagen är fullkomnad när ljuset bryter fram (morgon) nästa dag.] Skapelsedagarna
Inget tidsintervall anges från det att universum skapas i begynnelsen i fram till den första dagen, då Gud låter det bli ljus (). Solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, får den uppgiften den fjärde dagen, se .
Det finns åtminstone tre sätt som de sex skapelsedagarna kan förstås utifrån hebreiskan:
• Sex 24-timmars dygn som följer direkt efter varandra.
• Sex 24-timmars dygn, men dagarna följer inte varandra. Först kommer dag ett, en okänd tid passerar, sedan kommer en andra dag, osv.
• De sex dagarna är ett litterärt vackert sätt att beskriva det Gud gör i sex distinkta skeden och i en speciell ordning, men dagarna ska inte förstås som bokstavliga dygn även om de litterärt beskrivs som sådana.
Utöver dessa tre sätt förekommer också tanken att ordet dag (hebr. jom) avser en period av obestämd längd. När jom kombineras med prefixet be (bejom) finns den betydelsen ibland. Den vanligaste betydelsen är "den dag" (138 ggr) och syftar på något som sker inom ramen av ett dygn (). Vid ett trettiotal tillfällen är betydelsen en obestämd längd och inte en specifik dag, t.ex. en tid av nöd (). Utöver det är bejom det uttryck som hebreiskan använder för "när" eller "om" (, ; ; ; ). Det är sammanhanget som avgör betydelsen. I skapelseberättelsen används inte bejom, utan endast jom och dessutom i kombination med morgon och kväll. Den naturliga tolkningen är därför att författarens avsikt var att beskriva vanliga dagar. Den sjunde dagen beskrivs som att den inte har ett slut (ingen kväll eller morgon) och skulle kunna fortsätta ännu. Det är korrekt, men de sex skapelsedagarna avslutas alla med "det blev kväll och det blev morgon" vilket gör något av de tre alternativen ovan mer troligt.
En andra dag – atmosfären
6Och Gud (Elohim) sa: "Låt det bli en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. ) [dvs. atmosfären, se ] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten." 7Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) utsträckningen [atmosfären]. Och han skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan (kom från) utsträckningen.
Och det skedde så. 8Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel (hebr. shamajim).
Det blev kväll och det blev morgon – en andra dag (hebr. jom sheni). [Ordet "utsträckning" är hebr. , se och . Traditionellt har ord som valv, fäste eller himlavalv använts, men ordet används för att beskriva något (oavsett material) som utvidgas, sträcks ut, görs tunt och expanderas. Verbet raqa används om att spänna ut en tältduk eller hamra ut en tunn plåt (). Här i skapelseberättelsen beskriver ordet det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär.
Det hebreiska ordet för himmel är shamajim. Den sista delen (majim) är vatten. För den första delen (sha) finns olika teorier. Det kan komma från sham som betyder "där" och då blir betydelsen "vattnet där (uppe)". En rabbinsk förklaring är att det kommer från ordet för eld (esh) och då blir himlen "eld-vattnen" (som en beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner). I hebreiskan står himmel alltid i dualformen och översätts därför ibland som "himlar", se . Himlen används om stjärnhimlen (), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser () och platsen där Gud bor (; ). I grekiskan används både singular och plural, se .]En tredje dag – jorden börjar grönska
9Och Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)." Och det skedde så. 10Och Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet kallade han hav.
Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! 11Och Gud (Elohim) sa:
Låt jorden grönska (spira – hebr. dasha) av grönska (vegetation – hebr. deshe):
fröbärande växter,
fruktträd som
bär (gör – hebr. asah) frukt enligt sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min)
som har frö i sig
utöver jorden.
Och så blev det. 12Ja, jorden frambringade grönska (vegetation) – fröbärande växter enligt sitt slag och träd som bär frukt enligt sitt slag. [ är formad som en kiasm där den första raden hör ihop med den sista, den andra med den näst sista, osv. Frasen "Låt jorden grönska av grönska" hör ihop med "utöver jorden". I nästa nivå hör fröbärande växter ihop med frasen "som har frö i sig". Centralt står "fruktträd som bär frukt enligt sitt slag".
Hebr. deshe är ett generellt ord för grönska. Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur. Begreppet används såväl för stora huvudgrupper av djur som för specifika arter, se , , , och . Se även . Att jorden (hebr. erets) grönskar innebär att marken nu får vegetation, men här ingår även alla vattenväxter i havet, se .] Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! 13Det blev kväll och det blev morgon – en tredje dag (hebr. jom shlishi). [Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se och . Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se .] Det finns en parallell symmetri mellan de tre första dagarna (dag 1-3) och de tre följande dagarna (dag 4-6):
• Ljus och tid – Första dagen fokuserar på ljuset och natt avskiljs från dag, tiden startar. Fjärde dagen tilldelas himlakropparna sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år.
• Vatten och luft – Andra dagen handlar om vattnet och atmosfären som bildar ett livsutrymme (luften). Femte dagen fylls vattnet och luften med liv.
• Torr mark – Tredje dagen träder marken fram och börjar grönska. Den sjätte dagen fylls den med liv.
En fjärde dag – himlakropparna får sin uppgift
14
Jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men nasa är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp" och det används t.ex. i 4 Mos 4:13.
©NASA
Och Gud (Elohim) sa: "Låt ljusen (ljuskällorna, ljusbärarna – hebr. maor) på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) vara för att göra åtskillnad (separera) mellan dagen och natten, och de ska vara som tecken för [att indikera] sammankomster (särskilda tider, högtider – hebr. moadim) [] och för dagar och år. 15Ja, de ska vara som ljus (hebr. maor) på himlens utsträckning (himlavalvet), för att lysa över jorden". Och det skedde så. 16Och Gud (Elohim) satte (tillförordnade – hebr. asah) de två ljusen,
det större [solen] för att råda över dagen,
och det mindre [månen] för att råda över natten – liksom stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats () tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord för att skapa/göra används i skapelseberättelsen:
• Bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (), när djurlivet börjar skapas (), när människan skapas (tre ggr i ) och sist i berättelsens sista sammanfattande vers ().
• är vanligt i GT och används om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se , , , , , , och .] 17Ja, Gud (Elohim) gav (hebr. natan) dessa [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (himlavalvet) för att lysa över jorden 18och för att råda över dagen och natten samt för att göra åtskillnad (separera) mellan ljuset och mörkret [dagen och natten, se ].
Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! 19Det blev kväll och det blev morgon – en fjärde dag (hebr. jom revii). [Alla andra av skapelsens dagar namnger Gud det han gjort (dag 1-3, se , och ) eller välsignar (dag 5-6, se och ). Dag fyra sker inget av detta. Himlakropparna blir inte till, det enda som sker är att deras funktion proklameras. De ska tjäna skapelsen på jorden, inte vägleda genom stjärntecken och astrologi. De är inte heller gudar som ska tillbes, se .] Tid och rum
I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin där tiden är den fjärde dimensionen. Här i Bibelns första verser anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (), och samtidigt finnas i tiden.
Himlakropparna är grunden för vår tidsuppfattning och tideräkning. Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med antal dagar i vare sig en månad eller ett år. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den bibliska sjudagarsveckan.
Det hebreiska ordet för år (shana. se ) består av tre bokstäver (shin–nun–he) vars numeriska värde är 355 (300+50+5). I vår gregorianska solbaserade kalender är ett år 365 och 1/4 dagar. Ett normalår i den hebreiska kalendern har 355 dagar, vilket exakt motsvarar det numeriska värdet. Den hebreiska kalendern har tolv månader, men kompenserar för detta genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Se även för mer om månaderna.
En femte dag – vattnet och luften fylls av liv

Skyn fylls av fåglar den femte dagen.
©Hazze Sandström
[Substantivet vimlare (från verbet att vimla) talar om mångfalden av allt liv i haven, från plankton till stora fiskstim. Substantivet "flygande varelser" (från verbet för att flyga) innefattar allt från insekter, fåglar till fladdermöss. De beskrivs från jordens perspektiv, när man tittar upp mot himlen.] 20Och Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet vimla av vimlande levande varelser och låt flygande varelser flyga över jorden mot himlens utsträckning (ordagrant: på ansiktet av himlens utsträckning)." [Skapelseberättelsen har ett "jordiskt" perspektiv. Fåglarna ses från jorden, som när man tittar upp på flygande fåglar med "himlen" som bakgrund.] 21Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. ) de stora havsdjuren (hebr. tanin gadol), och alla levande rörliga varelser som vimlar i vattnet enligt sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt varje bevingad flygande varelse, enligt sitt slag.
Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! 22Och Gud (Elohim) välsignade dem genom att säga: "Var fruktsamma och föröka er och fyll vattnen i haven; och flygande varelser (fåglar, insekter) föröka er på (utöver) jorden." 23Det blev kväll och det blev morgon – en femte dag (hebr. jom chamishi).Den sjätte dagen – landdjur och människan

Den sjätte dagen fylls marken av liv och sist skapas människan till Guds avbild.
©Hazze Sandström
[När landdjuren beskrivs används tre olika hebreiska ord som beroende av vad de kontrasteras mot eller kompletteras med ska förstås på olika sätt. Alla tre kan användas för att beskriva allt djurliv på land:
• Chajah betyder "levande" och används för djur i allmänhet. Det kombineras två gånger med jorden (hebr. chajat haarets). I kontrasteras det mot boskapsdjuren (hebr. behemah) och ska därför förstås som de vilda djuren. Då används översättningen "markens djur". I kontrasteras det mot himmelens flygande varelser och avser då alla landdjur. Då används översättningen "allt levande på jorden".
• Behemah beskriver boskapsdjur (tamdjur) om det kontrasteras till markens djur (vilda djur). Men är kontrasten till kräldjur och andra smådjur (hebr. remes) avses alla större djur på land och då används översättningen "fyrfotadjur". Om behemah kontrasteras till flygande varelser och fisk är betydelsen alla djur på torra land – landdjur.
• Remes betyder något som "rör sig" "krälar" eller "kryper". Det kan specifikt beskriva djur som rör sig eller krälar nära marken. Det syftar då på kräldjur, groddjur, små däggdjur, spindlar med mera. Men ordet kan även fungera som en sammanfattning av alla djur – allt som rör sig. Remes hör ihop med verbet ramas som betyder "röra sig, slingra sig, kräla".] 24Och Gud (Elohim) sa: "Låt jorden frambringa levande varelser enligt sitt slag:
boskapsdjur (tamdjur – hebr. behemah)
och kräldjur (smådjur – hebr. remes)
och markens djur [vilda djur] enligt sitt slag."
Och det skedde så. 25Ja, Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) markens djur [vilda djur] enligt sitt slag och boskapsdjuren [tamdjur] enligt sitt slag och allt som kryper (krälar, rör sig – hebr. remes) på marken enligt sitt slag.
Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! Människan
Nu kommer berättelsens absoluta höjdpunkt: Människan ska skapas. Detta lyfts fram på flera sätt. Gud använder första person plural "låt oss" när han talar. Det förekommer endast här i skapelseberättelsen. Samma sätt för Gud att tala förekommer bara två gånger till i Moseböckerna, även då när något utöver det vanliga sker, se ; . En naturlig tolkning är att Gud talar med de andra personerna i treenigheten: Sonen och Anden (alternativt till hela det himmelska hovet, inklusive änglarna).
Till skillnad från alla djur skapas människan som Guds avbild. De två hebreiska orden tselem och demot används. Ordet avbild (hebr. tselem) kan avse fysiska avbildningar, t.ex. avgudabilder (; ). Det avbilden representerade menade man var närvarande i avbilden, hans ande bodde där. Men "avbild" används också om den funktion farao hade som representant för solguden Ra på jorden. Att människan skapas till Guds avbild – till Guds likhet – kan man förstå som att människan skapas för att fungera som Guds representant på jorden. Det är människan som ska råda över resten av skapelsen. Människan är en avbild av Gud även genom att hon är en andlig varelse, som Guds Ande kan bo i (). Att avbild kombineras med "till hans likhet" (hebr. demot) gör också att människan har en viss yttre likhet med Gud. Genomgående i Bibeln när någon ser Gud i en syn så beskrivs han som "människolik" (han sitter på en tron, bär en mantel, osv), alla olikheter till trots.
26Och Gud (Elohim) sa: "Låt oss göra (hebr. asah) människan (hebr. adam) som vår avbild (hebr. ), till att vara oss lika (påminna om oss – hebr. demot). [Människan – man och kvinna tillsammans – ska fungera som Guds representant på jorden.] De ska råda (ha auktoritet, ansvara)
över havets fiskar och
över himmelens flygande varelser och
över landdjuren (hebr. behemah).
Ja, över hela jorden och över alla rörliga varelser som rör sig på jorden [allt djurliv]." 27Ja, Gud skapade människan som sin avbild, som Guds avbild skapade han henne.
Man och kvinna skapade han dem. [Denna vers utgör höjdpunkten i Guds skapelseverk. Vackert strukturerad i två bekräftande kiasmer slår den fast att människan (hebr. adam) skapas som Guds (hebr. Elohim) avbild och att människan, Guds avbild, utgörs av mannen och kvinnan tillsammans. Detta är helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av skapa (hebr. ) gör denna vers till berättelsens höjdpunkt. I den första kiasmen ramar Gud in att han skapade människan som sin avbild. I den andra kiasmen är istället verbet skapar centralt, och det som utgör människan ramar in meningen:
Gud skapade människan
som sin avbild,
som Guds avbild
skapade han henne.
Man och kvinna
skapade han
dem.] 28Och Gud (Elohim) välsignade dem. Ja, Gud (Elohim) sa till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet)
över havets fiskar och
över himmelens flygande varelser och
över allt levande som rör sig på jorden [torra land]." 29Och Gud (Elohim) sa: "Se [lyssna; hebr. hinneh – ger betoning åt det som följer], jag ger er varje fröbärande växt på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda. 30Ja, även för allt levande på jorden [alla landdjur] och för alla himmelens flygande varelser. Ja, för allt som rör sig på jorden som har livets anda i sig: varje grön växt är till föda."
Ja, så blev det. 31Och Gud (Elohim) betraktade allt som han hade gjort (hebr. asah) [undersökte allt noggrant]. Och se [hebr. – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Detta är den enda dagen då något är mycket gott (hebr. tóv meód), jfr , , och .]
Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shishi). [De första fem dagarna står i obestämd form: dag ett (), en andra dag (), en tredje dag (), en fjärde dag (), en femte dag (). Sedan bryts mönstret och bestämd artikel används: den sjätte dagen () och den sjunde dagen (, ). Även på detta sätt sticker de två sista dagarna ut som speciella dagar.]Den sjunde dagen – skapelsen fullbordad
[Nu avskiljs den sjunde dagen från de övriga dagarna som en speciell dag. Texten i är väl strukturerad i hebreiskan. Totalt används 35 (7 x 5) ord på fem rader. Centralt finns tre rader på vardera sju ord, där den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii) förekommer i varje rad. Hela berättelsen avslutas på ett briljant sätt med tre centrala ord: skapa (hebr. bara), Gud (hebr. Elohim) och göra (hebr. asah; som inkluderar avdela, särskilja och färdigställa). Det är detta som Gud har gjort genom hela skapelseberättelsen och nu är allt klart.] 21Nu var himlarna och jorden fullbordade (färdiga) med hela dess härskara [med allt som universum rymmer]. [Ordet härskara (hebr. tsava) beskriver en stor mängd. Ordet kan användas om stjärnor (), änglar () och soldater i en armé (). Eftersom inga änglar nämns i skapelsen (de antyds redan vara skapade, se ) så avser ordet här allt skapat som fyller universum, från de minsta elementarpartiklar till de största av galaxer.] 2Ja, Gud (Elohim) var färdig den sjunde dagen
med det arbete som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asah).
Ja, han upphörde (avstod – hebr. ) den sjunde dagen
med allt arbete som han hade gjort (hebr. asah). 3Och Gud (Elohim) välsignade den sjunde dagen. Ja, han helgade (avskilde) den för på den hade han upphört (hebr. ) med allt arbete som Gud (Elohim) hade skapat (hebr. ) för att färdigställa (för att göra – hebr. asah).
Sabbaten
Den första dagen i judiska kalendrar är söndag. Den kallas jom rishon (dag ett). Sedan fortsätter veckan med jom sheni (dag två), jom shlishi (dag tre), jom revii (dag fyra), jom chamishi (dag fem) och jom shishi (dag sex). Den sjunde dagen (lördagen) bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet . Det är en dag då människans arbetande "ska upphöra". Sabbaten instiftas inte här, men när den nämns bland budorden refereras till de sex skapelsedagarna och att arbetet sedan upphörde den sjunde dagen, . Sabbaten, och vad som räknas som arbete eller inte, var något som ofta diskuterades på Jesu tid, se ; , och än idag bland rabbiner.
Himlarnas och jordens fortsatta historia (2:4-4:26)
[Här inleds den andra övergripande litterära enheten i och med att toledot-formeln används första gången, se ; ; ; , ; , ; , ; och bokens inledning. Denna nya enhet är litterärt starkt sammanlänkad till skapelseberättelsen på flera sätt: - De tre huvudord som avslutar skapelseberättelsen – skapa (hebr. bara), Gud (Elohim) och färdigställa (hebr. asah) – återkommer direkt i den första meningen, men i varierad ordning (jfr och ).
- Den inledande meningen i bägge berättelser har sju ord (jfr och ).
- Liksom i skapelseberättelsens första mening förekommer "himlar och jord", men nu varierat, skrivet i omvänd ordning och utan bestämd artikel.
- Bägge berättelserna inleds med samma allitteration (två ord som börjar på samma bokstav, i detta fall b): bereshit bara, respektive behibaram bejom.
- Ordet dag är ett centralt begrepp i skapelseberättelsen, det finns också i den första meningen som bejom som ordagrant är "den dag". I det här sammanhanget har bejom betydelsen "när" på svenska.
- Det enda ord som inte förekommer i skapelseberättelsen är Guds personnamn JHVH. Här i Edenberättelsen specificeras att den Gud som avses verkligen är JHVH och ingen annan.
Båda berättelsernas introduktioner har många likheter. Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" () och "vid skapandet av dem" (), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" (a) och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (). Sist kommer en positiv avslutning "Guds Ande hovrade över vattnen" (b) och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" ().
Denna första toledot-enhet består av två huvuddelar som har samma tema: Edenberättelsen (kap 2–3) och Historien om Kain och Abel (kap 4). Här ges bakgrunden till hur världen kan se ut som den gör i dag om Gud är både allsmäktig och god. Människan valde att inte följa Guds goda föreskrifter utan valde istället olydnadens väg med de följder som synden alltid får: skadade eller förstörda relationer till Gud, andra människor och naturen. Men i allt detta lyser Guds oförtjänta nåd igenom och löftet om en frälsare lyser starkt i mörkret.
Edenberättelsen är ingen andra skapelseberättelse även om människans skapelse nu beskrivs mycket mera detaljerat än i den övergripande skapelseberättelsen. Att författaren återvänder i tid till något som föregår vad som redan beskrivits förekommer även i Noas söners fortsatta historia () som först beskriver hur mänskligheten spridits ut över jorden varefter det i konstateras att alla människor fortfarande bodde i samma område. Genom berättelsen om Babels torn i kapitel 11 ges orsaken till den situationen som beskrivits i kapitel 10.] Edenberättelsen Introduktion
4Detta är den fortsatta historien (berättelsen – hebr. ) om
himlarna och jorden.
Vid skapandet (hebr. bara) av dem
– när Herren Gud (Jahveh Elohim) färdigställde (höll på att göra, insätta, organisera – hebr. asah)
jord och himlar,
5men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på jorden. Ja, innan alla fältens gröna grönska [för föda till djur och människor] ännu hade sprungit upp, för Herren Gud (Jahveh Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla). 6
Det högsta nu levande trädet i Redwoodskogen är 115 meter högt.
Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i . Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden, vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurier. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen.] 7Herren Gud (Jahveh Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. ) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa, och människan blev en levande varelse (själ – hebr. ). [Det hebreiska ordet för människa, adam, är snarlikt ordet för jordens mylla, adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det hebreiska ordet , här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se , , , . Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platons och Aristoteles antika skrifter.
Guds skaparhand är synlig i skapelsen och människan. Jordens yta består till 70% av saltvatten. Samma proportioner återfinns hos människan. Ett nyfött barn består till 80% av vatten och en vuxen människa 60%, och det är också salt.
Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Exakt varför dessa ord skrivs så är inte fastlagt. En teori är att det är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeenden.] 8Herren Gud (Jahveh Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster, och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat). Edens trädgård
9Herren Gud (Jahveh Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat, växa upp ur marken, också livets träd [; , , ] mitt (centralt) i trädgården och kunskapens träd – gott och ont. [Bland alla träd nämns speciellt två träd, kunskapens träd och livets träd. Ordet för kunskap kommer från verbet att veta, känna och ha en intim kunskap (hebr. jada). Substantivets betydelse är alltså att känna till eller kunna göra olika saker. Det används t.ex. för att uttrycka att Esau var en skicklig jägare: Han "kunde" jakt (). Det mest troliga är inte heller att det handlar om att kunskap kan användas till både bra och dåliga saker. Gott och ont kan förstås som en merism, två ytterligheter som uttrycker en helhet. I så fall går det att förstå kunskapens träd – gott och ont i betydelsen att man ska kunna göra, klara av, vad som helst – allt. Det går också att förstå det som ett träd som innebär ett val. När kunskapens träd – gott och ont nämns är det första gången ordet "ont" förekommer. Människan står inför ett val, ska hon välja gott eller väljer hon ont? Kunskapens träd nämns bara här och i där funktionen primärt verkar vara att ge Adam och Eva ett sätt att visa sin lydnad mot Gud.
Livets träd däremot nämns här och , . I Ordspråksboken används det bildligt för något som ger liv (; ; ; ) medan referenserna i Uppenbarelseboken handlar om ett nyskapat Eden (; , , ). Mitt i behöver inte betyda exakt "mitten" rent fysiskt utan kan också ha betydelsen att det är något "centralt" i skapelsen.] 10Och en flod rinner från Eden [hela området där trädgården fanns hette också Eden] för att vattna trädgården och därifrån delas den och blir till fyra källflöden. [Man kan förstå det som att fyra floder förenas i området Eden och blir en enda flod när den rinner genom trädgården Eden.] 11Den första heter Pishon [betyder: tillväxt],
det är den som flyter runt (meandrar, slingar sig omkring – hebr. savav) hela landet Havila (hebr. Chavila), där det finns guld, 12och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten]. [Guld är den första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tóv). Detta är det första som kallas "gott" sedan skapelsen (, , , , , , ). Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. Färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, jämfördes med bdelliumharts, se .] 13Den andra floden heter Gichon [betyder: bryta, välla fram],
det är den som flyter runt (meandrar) hela landet Kush. [Senare i GT syftar Kush på området i övre Nilen (nuvarande Etiopien/Sudan), här syftar det troligen på kassiternas land i Mesopotamien öster om Tigris.] 14Den tredje floden heter Chideqel [betyder: snabb; det grekiska namnet är "Tigris"],
det är den som har sitt lopp öster om Assyrien (Ashor).
Den fjärde floden är Eufrat [betyder: fruktsam, flöda över, ge i överflöd]. 15Herren Gud (Jahveh Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den. 16Herren Gud (Jahveh Elohim) gav denna befallning [den första föreskriften] till mannen genom att säga: "Av alla trädgårdens träd får du verkligen äta [infinitiv absolutus – med säkerhet äta], 17men kunskapens träd – gott och ont – får du inte äta av, för om (hebr. bejom) du äter av det kommer du sannerligen att dö [infinitiv absolutus – döden dö, med all säkerhet dö]." [I finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd () finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även , . I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "att äta du ska äta" och "dö ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta. Det går också att se det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jfr ; . Död har en andlig och fysisk aspekt. Paulus skriver hur skapelsen är lagd under förgängelsen, se . När Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig.] Mannen är ensam
[Fram tills nu har allting varit gott eller mycket gott. För första gången är nu något "inte bra", och det är Adams brist på en kompanjon.] 18Herren Gud (Jahveh Elohim) sa: "Det är inte gott [ändamålsenligt, optimalt, som sig bör] att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asah) en hjälpare (hebr. ezer) anpassad för honom." [Sista frasen (hebr. ezer kenegdo) beskriver en hjälpare vid hans sida. Hebr. ezer har innebörden att komma till någons hjälp och att assistera. Det behöver inte beskriva hierarki, Gud själv kallas Israels hjälpare i , se även . Här beskrivs ett partnerskap mellan en man och en kvinna. Samma fras återkommer i .] 19Av jord formade (skulpterade, designade – hebr. ) Herren Gud (Jahveh Elohim) alla fältets djur och alla himlens flygande varelser, och förde dem till mannen för att se vad han skulle ge dem för namn. [Hebr. kol som översätts "alla" kan också innebära en mängd eller många.] Det namn mannen gav varje levande varelse blev dess namn. 20Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, alla himlens flygande varelser, och alla [vilda] djur på fältet. Men för mannen fanns ingen hjälpare anpassad för honom.Kvinnan skapas
21Då lät Herren Gud (Jahveh Elohim) en tung sömn falla över mannen – och han sov. Och han tog en del från hans sida (hebr. echad tsela) och slöt till kött efter den. [Ordet tsela betyder sida och används om sidan av en byggnad eller struktur (; ; ; , ). Ofta är det något med plankor som är ihåligt. Enligt den grekiska filosofen Platon (428-348 f.Kr.), och även senare judisk tradition, sägs att människan skapades androgyn, och sedan delades upp i man och kvinna. Men det är inte vad denna vers lär. Det är även tydligt i där det står: "Man och kvinna skapade han dem". Ordet sida här syftar på en ospecificerad del på mannens sida. Utifrån , där mannen säger "ben av mina ben" och "kött från mitt kött", är det inte så långsökt att det är ett revben, men då inte bara benet, utan också köttet runt som avses.] 22Och Herren Gud (Jahveh Elohim) byggde upp (modellerade skickligt – hebr. ) sidan som han tagit från mannen till en kvinna, och han förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asah (), bara (), jatsar (, ) och bana här. Både man och kvinna är Guds avbild, se .] 23Då sa mannen (hebr. ha-Adam): "Denna (hon) – äntligen (till sist)!
Ben av mina ben,
kött (kropp) från mitt kött (min kropp).
Hon (denna) ska kallas kvinna (hebr. ) [det hebreiska ordet för man/make är ],
för av man (hebr. ish) är hon (denna) tagen."
[För första gången beskrivs vad en människa säger i Bibeln, och det är ett utrop i glädje över gemenskapen mellan en man och en kvinna! Det hebreiska ordet för man/make beskriver med sin maskulina form en individ av mankön, medan beskriver en individ av honkön, och då också kan avse en hustru. Själva ordet ish avser en individ.]
24
Därför ska en man lämna sin far och sin mor ["lösa upp" sitt känslomässiga (och även ekonomiska) beroende av dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött (hebr. basar echad) [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se . Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se ; . Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]Syndafallet – från oskyldigt oskylda till skamligt blottade
25De var båda oskylda (oskyldiga, nakna – hebr. aróm), mannen och hans kvinna, och de skämdes (blygdes) inte inför varandra. 31Men ormen var listig (hebr. arom) [], mer än alla markens djur som Herren Gud (Jahveh Elohim) hade gjort (hebr. asah). [Författaren leker med olika ord som låter nästan lika men betyder olika saker. Här är det oskyld (hebr. aróm) och listig (hebr. arom). Senare () används ytterligare ett snarlikt ord för naken (hebr. eróm) men till skillnad från aróm, som innebär att vara oskyldigt oskyld, hör eróm ihop med skam, att vara blottad.] Han sa till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?" [Det är uppenbart att det inte är en vanlig orm, utan en representant för den Onde, se .] 2Kvinnan sa till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett, se . Eva lägger till att de inte ens får röra trädet.] 4Då sa ormen till kvinnan: "Ni ska verkligen inte dö [infinitiv absolutus]. 5Nej (hebr. ki – ger emfas), Gud (Elohim) vet att om ni äter av den så kommer era ögon att öppnas och ni blir som Gud (Elohim) – som förstår [har kunskap om] gott och ont." [De kan göra allt, inklusive ta egna beslut om vad som är rätt och fel.] [Ordagrant: "bli som Gud kunnande/vetande gott och ont". Man kan förstå "gott och ont" som en merism som uttrycker "allt" eller "vad som helst". Ormen hävdar att de ska bli kvitt sin mänskliga begränsning och kunna göra allt det som Gud kan, inklusive själva kunna besluta om vad som är gott och ont, utan att behöva bry sig om vad Gud säger.] 6När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns fyra verb: såg, tog, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se ; . Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se . Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se .] 7Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (insåg – hebr. jada) att de var nakna. Syndens konsekvenser – och nåd
De band ihop (flätade, sydde) löv (grenar) från fikonträd som gördlar [för att täcka livet]. [Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se .] 8De hörde Herren Gud (Jahveh Elohim) vandra (röra sig) i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Mannen och hans kvinna gömde sig för Herren Guds (Jahveh Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i trädgården. 9Herren Gud (Jahveh Elohim) kallade på Adam (människan) och sa till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.] 10Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i trädgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig." 11Då sa han: "Vem har berättat (upplyst er om) att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se .] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [] 12Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt." 13Då sa Herren Gud (Jahveh Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt." [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i : "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".] 14Herren Gud (Jahveh Elohim) sa till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever. 15Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte – hebr. zera) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl [orsaka Jesu lidande]." [Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger han hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel. Denna vers brukar kallas protoevangelium. Detta är en sammansättning av två grekiska ord, protos som betyder "först" och evangelion som betyder "goda nyheter" eller "evangelium". Se även där det motsvarande grekiska ordet för hebreiska zera används.] 16Han sa till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig." [Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se och . Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan ibland ha en sexuell innebörd, som i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i .] 17Och till Adam sa han: "Därför att du lydde din kvinnas ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig att inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever. 18Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens grödor (växter). 19Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå." 20Mannen kallade sin kvinna Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var mor till allt levande. 21Och Herren Gud (Jahveh Elohim) gjorde kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn åt Adam och hans kvinna (hebr. ishah). Ja, han klädde dem. [] [Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram mot Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]Paret måste lämna Edens trädgård
22Herren Gud (Jahveh Elohim) sa: "Betänk (hebr. hen), människan har blivit som en av oss vad gäller att förstå [ha kunskap om] gott och ont [kan göra vad som helst]. Och nu: vad händer om hon kommer att sträcka ut sin hand och även ta från livets träd. Och äta. Och leva för evigt." [Man kan förstå "gott och ont" som en merism för "vad som helst" – allt, se . Människan har demonstrerat sin villighet att välja det onda. Hur skulle det bli om hon i detta tillstånd skulle äta av livets träd och leva för evigt – i synd och uppror.] 23Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen. 24När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen (hebr. derech) till livets träd. [Här är första gången ordet derech används. Det beskriver en fysisk väg/vandringsväg, men används även som en metafor om den personliga vägen genom livet, inklusive alla livsval och sätt vi gör saker på. Här "stänger" Gud vägen till livets träd. Det är intressant att Jesus kallar sig "vägen och sanningen och livet" (). Han är den som öppnar upp vägen tillbaka till Gud. De första kristna kallades också "vägen", se .]Historien om Kain och Abel
Inledning – Kain och Abel föds
[Detta kapitel består av sju sektioner i ett kiastiskt mönster. Centralt beskrivs Kains mord på sin bror Abel, se . Totalt används tretton födelseformler (kände, födde, gav upphov, blev far, osv), se , , , a, 18b, 18c, 18d, 20, 21, 22a, 22b, 25 och 26. Hebreiskan är varierad och tio olika sätt används för att beskriva dessa födslar/relationer. Ordet jada beskriver att känna till något väl, ha en intim kunskap och att ha sexuellt umgänge. I första förekomsten när Adams och Evas äktenskapliga samliv beskrivs används formen qatal som ofta översätts som perfekt. Sexualiteten är en gåva från Herren som fanns även före syndafallet.] 41Men mannen hade känt (haft sexuellt umgänge med – hebr. jada) Eva, sin kvinna. Och hon blev gravid och födde Kain (hebr. ) [betyder: ´jag har förvärvat´]. Då sa hon: "Jag har förvärvat (fått – hebr. qanah) en man med Herrens hjälp." [Verbet harah betyder att bli eller vara gravid. Även om ordet är en egen rot finns en koppling till substantivet har som betyder berg. Det uppenbara är att den gravida magen ser ut som ett berg. Dock finns även en annan koppling till orden. I hebreiska tankevärlden är ett berg inte något som är högt, ett berg är mycket av något som samlats. Ett berg synonymt med en stor grupp människor (), eller till och med gudar (). Denna tanke finns även med i att bli med barn, det blir en ny grupp människor.] 2Och hon fortsatte genom att föda hans bror Abel (hebr. Hevel – betyder vindpust/meningslöshet). Abel vallade får (blev fåraherde) medan Kain brukade marken (blev en jordbrukare). [Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många söner och döttrar, se . Det hebreiska namnet Kain låter nästan likadant som det hebreiska qanah, som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på en ordlek då båda dessa ord används i . Abel betyder andetag, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Förutom den bokstavliga betydelsen finns även meningslöshet, fåfängligt och tomhet i ordet, se . Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i . En annan möjlig etymologi är att ordet anknyter till det Akkadiska Ap/blu som betyder son.]Bröderna offrar, Kains vrede tänds
3Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.] Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.
4Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord,
den bästa delen (de feta delarna). Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer, 5men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad). [Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se . Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]Herren varnar Kain
6Och Herren (Jahveh) sa till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]:
"Varför är din vrede upptänd, ja varför har ditt ansikte fallit?
7Är det inte så att om du gör rätt (gott) är det [ditt ansikte] upplyft, men om du inte gör rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Ja, den åtrår (längtar, sträcker sig efter) att dominera dig, men du måste råda (regera) över den."Mordet
8Men Kain talade med (blev vred på – hebr. amar) Abel, sin bror.
Och det hände medan de var ute på fältet.
Kain reste sig upp mot Abel, sin bror.
Och han dräpte (slaktade – hebr. harag) honom. [Versen inleds med "Och Kain sa", dock följer inte vad han säger, så t.ex. den grekiska översättningen Septuaginta lägger till frasen "Låt oss gå ut till fältet". Dock inleds den andra raden med vajehi som är en markör för ett nytt avsnitt eller en avslutning. Behåller man förståelsen "talade med" får man veta att Kain talade med Abel, men inte vad han sade. Det kan vara en teknik (som bibliska författarna använder sig av i andra sammanhang) som kallas "gap". Ett gap är något jag som läsare vill veta, men författaren avslöjar det inte. Det väcker nyfikenhet och inbjuder till tolkningsmöjligheter. Vad sa de till varandra? Bad de om förlåtelse? Grälade de? Hade de teologiska diskussioner? Läsaren får inga svar, men nyfikenheten väcks. Ett annat sätt att tolka verbet amar är att Kain håller utkik efter Abel. En tredje möjlighet är att verbet är polart och kan betyda såväl prisa, ära som även förakta eller vara arg på, vilket skulle kunna passa i sammanhanget.]Mordets konsekvenser – och nåd
9Och Herren (Jahveh) sa till Kain: "Var är din bror Abel?"
Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?" 10Då sa Herren (Jahveh): "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. 11Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand. 12När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden." 13Då sa Kain till Herren (Jahveh): "Min skuld (missgärning; straff på grund av synd – hebr. avon) är större än vad jag kan bära (lyfta upp – hebr. nasa). 14Betänk (hebr. hen), eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska dräpa mig." 15Men Herren (Jahveh) sa till honom: "Om det inträffar att någon dräper (avrättar) Kain ska han bli hämnad sju gånger."
Ja, Herren (Jahveh) satte ett tecken (märke) på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom. [Tecknet kan också vara ett löfte, se .] 16Därefter lämnade Kain Herrens (Jahvehs) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Här används den feminina formen för öster (hebr. ). Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till en ny start.]Kains släktlista
[Nu följer en släktlista för Kain i sju led.] 17Och Kain kände sin hustru [hade sexuellt umgänge med henne] och hon blev havande.
Ja, hon födde Henok (hebr. Chanoch) [betyder: invigd/tillägnad] och han [Henok] blev stadsbyggare.
Och man uppkallade staden efter sonens namn: Henok. [En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch, se även ; ; ] 18Till Henok föddes Irad [enligt den sumeriska traditionen är Eridu den första staden],
och Irad fick Mechojael,
och Mechojael fick Metoshael,
och Metoshael fick Lemech [den förste polygamisten]. [Det finns två Lemech i urhistorien. Den förste Lemech, som nämns här, är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han lovade att döda för ett sår, se . Han är den sjätte generationen från Kain (sjunde generationen från Adam och Eva). Den andre Lemech i Sets linje är den nionde generationen från Adam. Han är Noas far och en rättfärdig man, se .] 19Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. [Namnet Ada härrör troligtvis från adi som betyder ornament och Tsilla från det hebreiska sel (skugga), sil (plinga/ljuda) eller silsul (cymbal). Kanske förknippades de båda med skönhet och sång, se .]
20Ada födde Javal, han blev far (stamfader) till dem som bor i tält och har boskap. 21Hans brors namn var Joval [betyder: "ström/fors"; snarlikt ordet för vädurshorn och shofar (hebr. )], han blev far (stamfader) till alla som hanterar (spelar) kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [en mindre harpa] och flöjter. 22Också Tsilla födde Toval-Kain, som smidde (hamrade, slipade, vässade – hebr. latash) alla slags verktyg av brons och järn. [Här saknas "far till", vilket visar att han var en av flera som arbetade med metaller. Han var en smed och tillverkade jordbruksredskap men även vapen. Hans namn, som har med brodermördaren Kains namn, tillsammans med släktskapet med Lemech, antyder att hans hantverk kunde bli använt också till ondska.] Och Toval-Kains syster var Naama [betyder: "tilltalande/vacker"]. 23Lemech sa till sina hustrur Ada och Tsilla: "Hör min röst ni Lemechs hustrur, ge akt på mitt löftesord (tal, löfte/hot – hebr. imrah):
En man dräper jag för mitt sår och en yngling för min skråma. 24Ja, sjufalt hämnad blir Kain [], men Lemech sjuttio och sju (sjuttio-sju-falt)." [Lemech uttalande består av crescendon som intensifieras. För ett sår kommer han att döda en man (hebr. ish), och en yngling (barn – hebr. jeled) redan för en skråma. Hämden ökar från Kains sjufaldiga till Lemechs sjuttio och sju. Det är detta påstående Jesus anknyter till i när han talar om förlåtelse. En Jesu efterföljare ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lemech var att hämnas. På samma sätt som Lemech ville att straffet skulle överstiga brottet, vill Jesus att förlåtelsen vida ska överstiga brottet.] Avslutning – en ny son istället för Abel
25Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [] och hon födde en son och kallade honom Set (hebr. Shet) [betyder: kompensation/ersättning], [hon sa:] "för Gud har utsett (hebr. shat) en annan säd till mig istället för Abel, som Kain dräpte." 26Åt Set (hebr. Shet) föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började man åkalla Herrens (Jahvehs) namn.
Intressanta ordfrekvenser
Gud nämns totalt 35 gånger (5 x 7) som Gud (Elohim), Herren (Jahveh) eller Herren Gud (Jahveh Elohim). Eftersom Gud (Elohim) nämns 35 gånger även i skapelseberättelsen innebär detta att Gud nämns 70 ggr (10 x 7) i Bibelns två första enheter, kap 1–4. Även de olika benämningarna på Gud förekommer med en iögonenfallande frekvens: Elohim – 40 gånger, Jahveh Elohim – 20 gånger och Jahveh – 10 gånger. Den sjuttionde gången Gud nämns är: Då började man åkalla Herrens (Jahvehs) namn, se .
Människans fortsatta historia
[Människans (på hebreiska: adams) fortsatta historia omfattar allt från människans skapelse till tiden då floden närmar sig. Efter en inledande introduktion () där författaren sammanlänkar med människans skapelse i skapelseberättelsen följer en släktlista via Set med tio generationer fram till Noa (). Författaren sammanlänkar inledningen med slutet av tidigare enhet genom genom att återknyta till Set och Enosh (generation 2–3), se . Dock upprepas inget, vi får ny och kompletterande information. Efter släktlistan följer en avslutning som kan delas in i två delar. I sammanfattar författaren det som hittills beskrivits samt ger kompletterande information. I blickar framåt mot det som väntar i nästa enhet: Flodberättelsen.]Introduktion
[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den tredje litterära enheten (av tolv) i Första Moseboken, se ; ; ; ; , ; , ; , ; .] 51Detta är skriften (den skrivna redogörelsen) om människans (Adams) fortsatta historia (hebr. ).
Den dag (hebr. bejom) Gud (Elohim) skapade människan (hebr. adam), till Guds likhet (hebr. demot elohim) gjorde han henne – 2man och kvinna skapade han dem. Och han välsignade dem och gav dem namnet "människa" (hebr. adam) den dag de skapades. [När hebr. adam står i obestämd form är det ofta personen Adam som åsyftas, här i är betydelsen människan och mänsklighetens fortsatta historia, se även ; .]Släktlista: Adam till Noa – 10 generationer
3[I den här släktlistan presenteras 10 generationer mellan Adam och Noa. Gud hade sagt att om ni äter av kunskapens träd, kommer ni att dö (). Att det verkligen blev så bekräftas med frasen "Och han dog" som avslutar sex generationer, se , , , , , . Det kommer också fram att de födde ett okänt antal söner och döttrar som inte nämnts i de tidigare kapitlen. Hebreiska verbet har betydelse att föda och används om när en kvinna föder ett barn (; ; ; ). Släktlistan är detaljrik och man kan räkna 15 unika variationer, men fem generationer följer samma mönster (generation 2-6). Precis som i Kains släktlista låter författaren ett antal monotona generationer föregå den generation han vill lyfta fram. I det här fallet är det generation sju: Henok – som vandrade med Gud.] Från Adam till Set: Generation 1–2
Och Adam levde i 130 år [30 och 100 år].
Och han blev [vid den åldern] far till en som var honom lik (hebr. demot), hans avbild (hebr. tselem).
Och han gav honom namnet Set [hebr. Shet – Ersättaren, se ]. 4Och Adams dagar sedan han blivit far till Set var 800 år.
Och han blev far till söner och döttrar.
5Och Adams alla dagar som han levde var 930 år [900 år och 30 år].
Och han dog. 6Och Set (hebr. Shet) levde i 105 år [5 år och 100 år].
Och han blev [vid den åldern] far till Enosh.
7Och Set levde 807 år [7 år och 800 år] efter att han blivit far till Enosh.
Och han blev far till söner och döttrar.
8Sets hela livslängd (alla hans dagar) var 912 år [12 år och 900 år].
Och han dog. [När åldrar skrivs är det vanligast att först ange tiotalet som sedan adderas till hundratalet, se , och . Notera variationer där "år" läggs till även mellan tal, något som normalt sett inte behövs. I är ordningen omvänd där det högre talet anges först. Genom att ha talet 30 "ytterst" blir det ett inclusio som ramar in beskrivningen om Adam.]Från Enosh till Jared: Generation 3–6
[Nu följer fyra generationer till. Beskrivningen följer samma format som användes för Set som den andra generationen.] 9Och Enosh levde i 90 år.
Och han blev [vid den åldern] far till Kenan.
10Och Enosh levde 815 år [15 år och 800 år] sedan han blivit far till Kenan.
Och han blev far till söner och döttrar.
11Och Enoshs hela livslängd (alla hans dagar) var 905 år [5 år och 900 år].
Och han dog. 12Och Kenan levde i 70 år.
Och han blev [vid den åldern] far till Mahalalel.
13Och Kenan levde 840 år [40 år och 800 år] efter att han blivit far till Mahalalel.
Och han blev far till söner och döttrar.
14Och Kenans hela livslängd (alla hans dagar) var 910 år [10 år och 900 år].
Och han dog. 15Och Mahalalel levde i 65 år [5 år och 60 år].
Och han blev [vid den åldern] far till Jared.
16Och Mahalalel levde 830 år [30 år och 800 år] efter att han blivit far till Jared.
Och han blev far till söner och döttrar.
17Och Mahalalels hela livslängd (alla hans dagar) var 895 år [5 och 90 år och 800 år].
Och han dog. 18Och Jared levde i 162 år [2 och 60 år och 100 år].
Och han blev [vid den åldern] far till Henok (hebr. Chanoch).
19Och Jared levde 800 år efter att han blivit far till Henok (Chanoch).
Och han blev far till söner och döttrar.
20Och Jareds hela livslängd (alla hans dagar) var 962 år [2 och 60 år och 900 år].
Och han dog.Från Henok till Noa: Generation 7–10
21Och Henok (hebr. Chanoch) [betyder: tillägnad/invigd] levde i 65 år [5 och 60 år].
Och han blev [vid den åldern] far till Metoshelach.
22Och Henok vandrade [levde i gemenskap] med Gud (hebr. ha-Elohim)
i 300 år efter att han blivit far till Metoshelach.
Och han blev far till söner och döttrar.
23Och Henoks hela livslängd (alla hans dagar) var 365 år [5 och 60 och 300 år]. [Nu kommer inte frasen "Och han dog".]
24Och Henok vandrade med Gud (hebr. ha-Elohim) och var inte mer [man fann honom inte], för Gud (Elohim) hade hämtat honom. [] [I det sjunde ledet bryts mönstret i hur personernas liv beskrivs. Istället för att säga att Henok "levde" (jfr , , och ), beskrivs hur han "vandrade med Gud" (). Det är samma ord som används om hur Gud vandrade i trädgården, se .] 25
Metoshelach blev 969 år, den högsta åldern på någon i Bibeln. Han är Noas farfar och det år han dör kommer floden över jorden.
Och Metoshelach [betyder: ´spjutets man´] levde i 187 år [7 och 80 år och 100 år].
Och han blev [vid den åldern] far till Lemech.
26Och Metoshelach levde 782 år [2 och 80 år och 700 år] efter att han blivit far till Lemech.
Och han blev far till söner och döttrar.
27Och Metoshelachs hela livslängd (alla hans dagar) var 969 år [9 och 60 år och 900 år].
Och han dog. [Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se . Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se . Summan av 187 + 182 + 600 är 969.] 28Och Lemech [betyder: ´kraftfull´] levde i 182 år [2 och 80 år och 100 år].
Och han blev [vid den åldern] far till en son.
29Och han gav honom namnet Noa (hebr. Noach) genom att säga: "Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja, från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahveh) har förbannat." [Här bryts mönstret, istället för att direkt ange namnet beskrivs namngivningen mer detaljerat. Det hebreiska namnet Noach förknippas med det hebreiska verbet (vila), och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Dessa hebreiska ord har en gemensam rot som beskriver att andas ut, vila och att ligga ned.]
30Och Lemech levde 595 år [5 och 90 år och 500 år] sedan han blivit far till Noa.
Och han blev far till söner och döttrar.
31Och Lemechs hela livslängd (alla hans dagar) var 777 år [7 och 70 år och 700 år].
Och han dog. [Det finns två Lemech i den urhistorien. Den förste Lemech är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att ha dödat en människa, se . Han var den sjunde generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech beskrivs här och var Noas far. Hans ålder blev exakt 777 år vilket kan tolkas som att han var en rättfärdig man. Han är den nionde generationen från Adam och Eva och en ättling till Set. Det är mycket troligt att Lemech såg arken som hans son byggde. Han dog fem år innan floden kom.] 32Och var – Noas ålder – 500 år.
Och Noa blev far till Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. [För första gången förekommer hebr. ben framför åldersangivelsen. Frasen blir ordagrant: 'Noach, en son av 500 år', se även ; ; . Noas namn upprepas också här, vilket är unikt, i tidigare generationer används "han". Här avbryts Noas formel. Slutet återfinns först i slutet av Noas fortsatta historia i .]Avslutning
Del 1 – Människans historia före floden
[Nu avslutas berättelsen om människan. Det finns även återkoppling till skapelseberättelsen. Samtidigt finns anknytning till floden.] 61När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, 2såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem. [Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i , och i ; ; . I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se . En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i .] 3
De senaste uppskattningarna visar att människokroppen består av ungefär 37 biljoner celler (talet 37 följt av tolv nollor).
Då sa Herren (Jahveh): "Min Ande [min livgivande ande, se ] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år."
Människans livslängd är 120 år
På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! Mose skriver i att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även där 15 år läggs till Hiskias liv.
4Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Dessa var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort. Del 2 – Floden närmar sig
5Men Herren (Jahveh) såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda. 6Då ångrade (sorg-tröstade – hebr. nacham) Herren (Jahveh) verkligen att han gjort människorna på jorden, ja, han var sårad (det smärtade) – [rakt] in i sitt [hans] hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. nacham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även ; ; . Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning! Jesus valde att verka utifrån Kapernaum (; ), som på hebreiska är Kfar Nachum – ordagrant "tröstens by"!
I denna vers förekommer tre verb (nacham, asah och itsavon/asav) som på hebreiska återklingar det som Lemech uttalade över Noa i . De förekommer också i exakt samma ordning. Det enda som skiljer är grammatiken, vilket gör att betydelsen ändras.] 7Herren sa: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan boskapsdjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg över (ångrar, sorg-tröstar – hebr. nacham) att jag har gjort dem." 8Men Noa (hebr. Noach) hade funnit nåd (oförtjänt kärlek; favör – chen) inför Herrens (Jahvehs) ögon. [Här finns det hebreiska ordet chen första gången. Betydelsen är nåd, oförtjänt kärlek och favör. Ordet förekommer även i formerna chanan och chanon. Ordet chanan betyder samma sak med tillägget extraordinär vänlighet, medan chanon i huvudsak betyder nåd och favör. Chanon återfinns bara 13 gånger i GT medan chen och chanan finns 67 respektive 72 gånger. Förutom nåd är den särskilda betoningen på dessa ord att det handlar om den oförtjänta kärleken. Ingen handling kan på något sätt göra oss värdiga att få denna typ av nåd. I denna vers finns också namnet Noa (hebr. Noach), samma två bokstäver som nåd, fast spegelvänt.]Noas fortsatta historia (6:9-9:29)
Introduktion
Noa
[Här kommer en ny "toledot-enhet" (den fjärde i Första Moseboken). Det hebreiska ordet används elva gånger i Första Moseboken, se ; ; ; ; , ; , ; , ; . Användingen av siffor och tal är spciellt och binder ihop denna enhet. Ordet "jorden" används 40 gånger. Talet sju och multipler av sju är också vanligt. Herren (Jahveh) nämns sju gånger. Gud (Elohim) näms 14 ggr (7 x 2). Gud talar sju gånger till Noa, det finns sju "göra" i samband med instruktionerna. Verbet fördärva (som återfinns i början och i slutet) används sju gånger. I avslutningen används ordet "förbund" sju gånger. Talet sju används vid sju tillfällen (två gånger dubbleras det så det står "sju-sju"; totalt används ordet 9 gånger). Vatten nämns 21 gånger (3 x 7) och kött nämns 14 gånger (2 x 7).] 9Detta är Noas (hebr. Noachs) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. ). Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud (Elohim). [Här är första gången ordet rättfärdig (hebr. tsadik) används. Ett närbesläktat ord från samma rot är tsedaqah som ofta översätts med en frivillig gåva till fattiga och behövande. Bibeln nämner särskilt änkor, föräldralösa/faderlösa barn och främlingen inom dina portar. Att ge tsedaqah är något som i princip alla religiösa judar gör i någon form. Rättfärdighet och att vara rättfärdig eller leva ett rättfärdigt liv hör alltså intimt ihop med att se till att de behövande i min närhet, genom mina frivilliga gåvor, har det de behöver.] 10Noa blev far till tre söner:
Shem (Sem),
Cham (Ham) och
Jafet.Jorden är fördärvad
11Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud (Elohim) och full av laglöshet (våld, terror – hebr. chamas). 12Gud (Elohim) såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. 13Då sa Gud (Elohim) till Noa:
"Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av laglöshet (våld, terror – hebr. chamas). Betänk (hebr. hen), nu ska jag förgöra [döma] dem tillsammans med jorden.Guds instruktioner till Noa
14
I Dordrecht i Nederländerna har Johan Huibers byggt en fullskalig modell av Noas ark.
Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika kamrar (nästen, boningar – hebr. qen), och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet täck och substantivet täckning har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i . Arken är en fin skuggbild av Jesus. Den blev tätad så att syndaflodens vatten inte trängde in, på samma sätt som Jesu blod 'tätar' från domen mot synden.] 15Så ska du bygga den:
300 alnar [156 meter] lång,
50 alnar [26 meter] bred och
30 alnar [15,6 meter] hög.
16Gör ett tak (hebr. tsohar) till båten och lämna ett utrymme på
en aln [0,52 meter] mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
en undervåning,
en mellanvåning
och en övervåning. [Ett ovanligt ord för tak används här, det liknar 'mitt på dagen', och kan beskriva ett välvt tak som skyddar från regn och sol. En del översätter med 'fönster', men det är ett annat ord i . Inte heller används det vanliga ordet för ett 'platt' tak.]Kort eller lång aln?
Ordet för aln (hebr. ammah) härstammar från ordet för mor (hebr. imma). Man skulle kunna översätta 'modern till alla mått', vilket är ett lämpligt namn för ett av de äldsta måtten. Som det brukar vara med antika mått utgår de från kroppen. En aln motsvarar längden på en mans underarm – avståndet mellan armbågen och långfingret. Enheten användes redan tidigt i historien hos sumererna i Mesopotamien och sedan i Egypten och Israel. Det användes i Romarriket och fanns i Sverige på medeltiden fram till slutet på 1800-talet, då det metriska systemet infördes efter franska revolutionen. I de antika kulturerna finns alnen i två varianter:
• en vanlig kort aln (44-45 cm)
• en kunglig lång aln (50-52 cm)
Det äldsta arkeologiska fyndet av en aln är en måttstock från staden Nippur i Sumer (nuvarande Irak). Den dateras till 2650 f.Kr. och mäter 51,85 cm. Detta mått motsvarar den längre kungliga alnen som också användes för pyramiderna i Egypten. Forskare kommer fram till olika resultat, men troligast är ändå att alnen som Noa använde sig av är det längre, äldre måttet av alnen. Den fullskaliga modellen av Noas ark i Kentucky i USA som blev klar 2016 använder detta längre mått (51,8 cm), medan holländaren Huibers modell från 2012 använder det kortare (44,45 cm). Arkens dimensioner med den kortare alnen är 133 x 22 x 13 meter.
17
Modell av Noa och en av hans söner som bygger på arken.
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö, 18men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur. 19Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig. 20Flygande varelser (hebr. of) av sina slag, boskapsdjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva. 21Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem." 22Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra, ja, han gjorde allt detta. [Upprepningen betonar Noas lydnad.]Befallningen att gå in i arken

Liten modell av Noas ark i en monter på Skapelsemuseet i Cincinnati.
[De 120 åren av nåd var över (), det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka. Eftersom Noa är 600 år när floden kommer (), var han 480 år när Gud satte gränsen på 120 år. Detta sker alltså 20 år innan han får sin första son (som han får vid 500 års ålder, se ). I tilltalet att bygga arken som ges till Noa nämns hans tre söner och deras hustrur (, ). Detta gör att Noa är omkring 510-550 år och det tar 50-90 år att bygga arken.] 71Herren (Jahveh) sa till Noa (hebr. Noach): "Gå till arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation). 2Av alla rena fyrfotadjur [boskapsdjuren] ska du ta med dig sju par (ordagrant: sju sju), hane och hona [som sedan kan offras, se ], men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hane och hona, 3också av himlens fåglar sju par, hane och hona, för att en avkomma ska leva vidare över hela jorden.7 dagars väntan
4Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i 40 dagar och 40 nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se ; . Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, av dessa tar Noa med sig sju par, för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jfr ; .] 5Och Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra. 6Och Noa var 600 år när floden skulle översvämma jorden. 7Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se .] 8Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken 9kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. 10Det närmade sig sju dagar innan flodens vatten kom över jorden.Floden startar
11Det år då Noa blev 600 år, i den 2:a månaden under den 17:e dagen,
denna dag brister (delas, rämnar)
alla det stora djupets (hebr. tehom) [] källor
och himlens dammluckor (slussar)
öppnas. [Vattnet strömmar både underifrån och ovanifrån, se . Tidsangivelsen utgår som vanligt från Noas ålder, men detta är en ny variation, jfr . Den andra månaden kan antingen vara en vår- eller höstmånad. Det religiösa judiska året inleds på våren med månaden aviv () och den andra månaden är ijar som infaller maj/april. Åsyftas det civila judiska året (som även omgivande nationer använde sig av) startar det på hösten, och då är den andra månaden cheshvan som infaller i okt/nov.] 12Det regnade på jorden under 40 dagar och 40 nätter. 13Samma dag gick Noa (hebr. Noach) och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord. Både vad gäller djur och människor refereras de i par (man/kvinna och hane/hona, se ; ; ). Polygami förekom i samhället, men omnämns i negativa ordalag, se Lemech i .] 14De [de 8 människorna] och allt liv (alla levande varelser) enligt sitt slag (sin art),
ja, alla boskapsdjur enligt sitt slag (sin art)
och alla kräldjur som krälar på jorden, enligt sitt slag (sin art)
och alla flygande varelser (djur som flyger – hebr. of) enligt sitt slag (sin art) – alla fåglar (kvittrare – hebr. ), allt som har vingar. 15Ja, de kom till Noa, till arken, två och två (par om par) av allt det kött som hade livsande (ande av liv). 16De kom, hane och hona av alla slags djur, så som Gud (Elohim) hade befallt Noa. Sedan stängde Herren (Jahveh) igen [dörren] om honom.Floden regerar
[Jorden och vattnet växlas i beskrivningen.] 17Floden [regnet som öste ner, se ] varade i 40 dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden. 18Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") på vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar på Jesus som också vandrade på vattnet, se . Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går på vattnet, se också .] 19Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. 20Vattnet steg mer än 15 alnar [7 meter] över bergen. 21Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. 22Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog. 23Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken. 24Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar. [Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i . Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över dem som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]Gud tänker på Noa
81Då kom Gud (Elohim) ihåg [tänkte han på; fullföljde han sitt förbund med] Noa (hebr. Noach) och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde. 3Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat. [Efter att ha ökat i 150 dagar, se .] 4
Berget Ararat med de två högsta topparna.
På 17:e dagen i 7:e månaden [tishri – sept/okt] blev arken vilande (hebr. noach – snarlikt Noas namn Noach) på Araratbergen. [Datumet är väldigt exakt återgivet. Den 7:e månaden är den viktigaste månaden med alla de tre hösthögtiderna. Den 17:e dagen är mitt i lövhyddohögtiden (hebr. sukkah) som firas 15:e-22:a tishri. Platsen är mer vagt beskriven, berg står i plural, men syftar på bergsområdet i gränstrakten av Turkiet och Armenien.]Vattnet torkar upp
5Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den 10:e månaden [tevet – dec/jan]. På den första dagen i den 10:e månaden blev bergens toppar synliga. [Den 10:e månaden är tevet som infaller dec/jan. Det har nu gått tre månader (73 dagar om det är 30 dagar i varje månad) från det att arken strandade på Araratbergen och flera berg blir synliga. I den kiastiska strukturen täcktes bergen i , nu syns de.]40 dagar
6Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken, 7och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 8Sedan släppte han ut en duva (hebr. ) för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9Men duvan fann ingen viloplats för sin fot, så hon kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog henne till sig – in i arken.7 dagars väntan
10Noa väntade ytterligare sju dagar, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 11Och duvan kom tillbaka till honom när det led mot kväll [strax innan skymningen]. Och se [hebr. – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod (insåg) Noa: Vattnet hade verkligen [äntligen] sjunkit undan från jorden.7 dagars väntan
12Han väntade ytterligare sju dagar, sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom. 13Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se [hebr. – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!Familjen går ut ur arken
14I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr. 15Då talade Gud till Noa genom att säga: 16[Det är dags!] "Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. 17Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig." 18Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar]. 19Alla levande varelser [fyrfotadjur], alla kräldjur och alla fåglar, allt som myllrar på jorden – efter sin familj (släkt, art) – gick de ut ur arken. 20Noa byggde ett altare åt Herren (Jahveh). Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. 21När Herren kände den välbehagliga doften, sa han till sig själv:
"Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort. 22Så länge jorden finns kvar ska: sådd och skörd (hebr. qatsir), köld
och hetta,
sommar (skördetid – hebr. qajits) och
vinter,
dag och natt aldrig upphöra (ordagrant: 'inte ha sabbat' – hebr. lo shavat)." [ avslutas med fyra par. Talet fyra är jordens tal (fyra väderstreck, osv). Centralt står hetta och sommar som hör ihop, vilket ramas in av köld och vinter.]Aldrig mer en flod
91Gud (Elohim) välsignade Noa (hebr. Noach) och hans söner och sa till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. 2Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem). 3Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna växterna [], ger jag er allting. [Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i . En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre råda över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.] 4Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig ska ni inte äta. 5Och för ert eget blod [mänskligt liv], ska jag utkräva (begära – hebr. darash) [vedergällning],
av varje djur ska jag utkräva (begära) [vedergällning]
och från människans (hebr. adam) hand,
från varje broder, ska jag utkräva (begära) [vedergällning] för mänskligt liv. 6Den som utgjuter
blod
av en människa,
genom en människa
ska hans [förövarens] blod
utgjutas,
för Gud (Elohim) gjorde människan till sin avbild. [Hebreiskan har inga prepositioner och de första sex orden formar en tydlig kiasm: shofech dam haadam baadam damo jishafech. Texten betonar ordet människa, som både offer och den instans som ska vedergälla brottet, genom att placera hebr. adam centralt. Att frasen också har sex ord för också tankarna till människans tal som är sex. Att utgjuta blod används i betydelsen överlagt mord, se ; ; . Allt liv är heligt, och speciellt mänskligt liv. Anledningen till att Gud ser detta så viktigt är att människan är skapad till hans avbild. Att mörda en annan människa är ett angrepp på den människans skapare som är Gud själv.] 7Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden."Guds förbund med allt levande
8Och Gud (Elohim) sa till Noa och hans söner: 9"Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande, 10och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er. 11Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden." 12Gud sa: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled: 13
Regnbåge i Bergslagen i Sverige
Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. 14När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen, 15ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande. 16När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud (Elohim) och alla levande varelser, allt liv (kött) på jorden." 17Gud (Elohim) sa till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talade dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."Noa och hans söner
18Noas söner som gick ut ur arken var Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. Cham (Ham) var far till Kanaan [som föddes senare]. 19Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. [Se släktträdet i .] 20Och Noa, en man av jorden, började plantera en vingård. 21Han drack av vinet och blev drucken, och han var naken (utan täcke) mitt i sitt tält. 22Cham (Ham), far till Kanaan, såg sin fars nakenhet [genitalier – hebr. ervah] och berättade det för sina två bröder utanför (tältet). 23Shem och Jafet tog ett skynke och lade på sina båda axlar och gick baklänges och dolde sin fars nakenhet. Deras båda ansikten var bortvända så att de inte såg sin fars nakenhet. [Vad hade Cham gjort för något? Att se någons nakenhet är en hebreisk omskrivning för en sexuell handling, se . Eftersom säger att Cham "gjorde" något med Noa kan det tolkas som att han inte bara såg, utan också förnedrade sin far på något sätt. En del judiska kommentatorer noterar att det inte nämns att Noa får några fler barn, så kanske kastrerade Cham honom. Andra har föreslagit en homosexuell akt, men där används andra ord i . Straffet blir också väldigt allvarligt, vilket kan tyda på att han inte bara såg. Samtidigt är nakenhet något skamfyllt i den hebreiska kulturen, se ; . Att medvetet blotta sina föräldrar var allvarligt, se . Vad som talar för att han "bara" såg är att samma ord "se" används om bröderna Shem och Jafet som inte såg och fysiskt täckte över sin far. är strukturerat som en kiasm där den första frasen är "och såg ... sin fars nakenhet" och den avslutas med att bröderna "och sin fars nakenhet inte såg".] 24Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom, 25och han sa: "Förbannad är Kanaan, en tjänares tjänare (slav) ska han vara för sina bröder!" 26Och han sa vidare: "Välsignad är Herren (Jahveh), Shems Gud, och låt Kanaan bli hans tjänare. 27Må Gud (Elohim) utvidga Jafet och han ska bo i Shems tält och låta Kanaan bli deras tjänare."Avslutning – Noa
[Dessa två avslutande verser har samma struktur som , och ramar fint in denna sektion om Noa.] 28Noa levde 350 år [300 år och 50 år] efter floden.
29Och var – alla Noas dagar – 950 år [900 år och 50 år].
Sedan dog han. [Det finns åtskilliga flodberättelser över hela världen, vilket vittnar om ett gemensamt avlägset minne av en sådan världsvid katastrof. Bibelns flodberättelse är dock unik vad gäller dess totala avsaknad av mytologi, exakta angivelsen av arkens mått och hur länge floden varade.]Noas söners fortsatta historia – jordens folkslag (10:1-11:9)
[Här kommer en ny "toledot-enhet" (den femte av tolv i Första Moseboken). Det hebreiska ordet används elva gånger i Första Moseboken, se ; ; ; ; , ; , ; , ; . Kapitlet ger en släkttavla för alla folk på jorden. Indelningen är inte bara genealogisk utan också geografisk, språklig och historisk, se , och .] 101Detta är Noas (hebr. Noachs) söners fortsatta historia (deras genealogi/släkttavla – hebr. ),
Shem (Sem),
Cham (Ham)
och Jafet.
Söner föddes till dem [Noas tre söner] efter floden. [Noas tre söner var: - Jafet – troligtvis äldste sonen, se . Han föddes när Noa var 500 år gammal, se .
- Shem (Sem) – troligtvis mellansonen. Han var 100 år gammal två år efter floden, se . Eftersom floden kom när Noa var 600 år, måste han varit född när Noa var 502 år, och är alltså två år yngre än Jafet. Anledningen till att han nämns först i alla uppräkningar, här i och i ; ; ; , är att hans släktträd leder till Abraham och slutligen till Messias, se !
- Cham (Ham) – den yngste sonen, se . Hur mycket yngre han är anges inte, men han var född före floden.
I var ordningen Shem, Cham och Jafet. När deras släktled beskrivs nedan i blir ordningen omvänd med först Jafet (), sedan Cham () och sist Shem (). Det är ett typiskt kiastiskt mönster i flera led som gör att berättelsen om Babels torn, se , ramas in av Shems släkttavla som fortsätter i .]Jafets söner – folken i nordväst
[Totalt 14 ättlingar till Jafet nämns. Jafets söner är huvudsakligen folken i norr och väster, i Mindre Asien och på Medelhavets öar och kuster. Det motsvarar dagens Europa och även delar av norra Mellanöstern.] 2Jafets söner var:
Gomer [kimmererna vid Svarta havet; nuvarande Turkiet] och
Magog [kring Svarta havet, nuvarande Georgien] och
Madaj [förfader till mederna; sydväst om Kaspiska havet; området kring nuvarande Teheran i Iran] och
Javan [jonierna, grekerna; Grekland] och
Tubal (hebr. Toval) [folk i östra Mindre Asien; nuvarande centrala Turkiet] och
Meshech [folk i östra Mindre Asien] och
Tiras [nuvarande Italien].
3Gomers söner var:
Ashekkenaz [kanske skyterna; vid Svarta havet] och
Rifat och
Togarma [folk i östra Mindre Asien; nuvarande Turkiet].
4Javans söner var:
Elisha [folkslag på ön Cypern] och
Tarshish [ett fenikiskt folk från västra Medelhavet, Spanien, osv.],
Kittim [folkslag på ön Cypern] och
Dodanim [rodaneerna, folkslag på ön Rhodos, se ]. 5Från dessa blev öarnas folk (kustregionernas folkslag – hebr. i ha-goj) uppdelade (har de utbretts) i sina länder (områden – hebr. erets), var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter – hebr. mishpachah), bland sina folk (hebr. goj). [Dessa kan syfta på Javans söner () men troligtvis är det alla Jafets söner som åsyftas (). Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna, men här finns även en bildlig tolkning att varje nation är en egen "ö" som integrerar med andra nationer. Hebr. goj syftar på ett folk som bor på en viss plats, det kan innehålla olika etniska folkgrupper, men ofta är det en folkgrupp. Den grekiska formen av Jafet är Iapetos, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se ; . Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]Chams söner – folken i sydväst
[Totalt 30 ättlingar till Cham (Ham) nämns. Chams söner rör sig främst sydväst mot Egypten och norra Afrika, men även arabiska halvön. Kanaan (som bodde i Kanaans land som israeliterna intog) hör även till denna grupp.] 6Chams (Hams) söner var:
Kush [betyder "svart"; motsvarar det afrikanska riket Nubien; nuvarande södra Egypten, Etiopien och Sudan] och
Mitsrajim [Egypten] och
Put (hebr. Pot) [motsvarar nuvarande Libyen, se ; ; ] och
Kanaan [nuvarande Israel].
7[Chams första son] Kushs söner var:
Seva (Seba) [övre Egypten (södra Egypten)] och
Havila (hebr. Chavila) [ismaeliterna, se ; östra Arabien och Persiska viken] och
Savetta [folk i Arabien] och
Raama [folk i Arabien] och
Savettecha. [Kushs fjärde son] Raamas söner var:
Sheva [betyder "sju" eller "ed"; troligtvis Saba i nuvarande Jemen eller Aksum i Etiopien]
och Dedan [folk i Arabien; nuvarande Saudiarabien].
8Kush [Chams första son, se ] födde Nimrod. Han blev en mäktig på jorden. [Namnet Nimrod härstammar från verbet marad som betyder "att göra uppror" och förknippas med Babels torn, se , se även ; .] 9Han var en mäktig (våldsam) jägare inför Herrens (Jahvehs) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahveh)." 10Och det förnämsta (de första – hebr. reshit) i hans kungarike var [de fyra städerna] Babylon och Erech och Akkad och Chalne i Shinars land. 11Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach 12och Resen mellan Nineve och Kalach (Nimrod), som är en stor stad. 13Mitsrajim [Chams andra son, ] fick:
Lodim och
Anamim och
Lehavim och
Nafettuchim 14och
Patrusim och
Kasluchim, som blev (stamfar till) filistéerna, och
Kafettorim. 15Kanaan [Chams fjärde son som Noa förbannade, se ] fick:
Sidon [hebr. Tsidon, från verbet tsod att jaga/fiska; även namnet på kuststaden Sidon i nuvarande Libanon], hans förstfödde, och
Chet [förfader till hettiterna], 16och
jevusiterna (jebuséerna – hebr. jevosi) [folket som bodde i Jerusalem innan israeliterna kom dit] och
amoréerna (hebr. emori) och
girgaseerna (hebr. girgashi) 17och
hivéerna och
arkiterna [fenikiskt folk] och
siniterna [fenikiskt folk] 18och
arvaditerna [fenikiskt folk] och
tsemariterna [fenikiskt folk] och
hammatiterna [fenikiskt folk].
[Dessa folk bodde i landet innan israeliterna kom dit.]
Därefter blev kanaanéernas familjer (klaner) utspridda (långt utanför sina tidigare gränser). 19Kanaanéernas gränser sträckte sig från Sidon [kuststaden i Syrien i norr], ner mot Gerar, till Gaza [i söder] vidare bort mot Sodom och Gomorra och Admah [betyder: röd jord] och Tsevojim [betyder: gaseller] ända till Lasha. 20Detta är Chams (Hams) söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina folkslag.Shems söner – folken i öster
[Totalt 26 ättlingar till Shem nämns. Till Sems söner ("semiterna") hör hebréerna (Evers ättlingar, se ), araméerna, assyrierna m.fl. Områdena de rör sig till är främst österut och motsvarar Mesopotamien och Arabien. Introduktionen till Shem är annorlunda än för hans bröder Jafet och Chem ( och ) där det bara står "Jafets söner" och "Chems söner". Här betonas denna del av släktträdet genom att ha en längre skrivning "till Shem föddes barn". Det är via Shem, Arppacheshad, Shelach, Ever, Peleg som sedan Abraham kommer födas. Redan i inledningen betonas Ever som är den fjärde generationen från Noa, det släktled som kommer leda fram till Abraham och Messias.] 21Till Shem föddes också barn. Shem var förfader till alla Evers barn [fyra generationer framåt, se , ordet betyder "gå över" och har gett upphov till ordet "hebré"] och Jafets bror den äldre. [Ordagrant avslutas den hebreiska meningen med "broder Jafet äldre". Det går att tolka det hebreiska adjektivet haggadol så betydelsen blir: "Jafet var den äldre brodern". Så gör den grekiska översättningen Septuaginta och många judiska rabbiner. Andra tolkar frasen som "Jafets äldre broder" och att det är Shem som är Jafets äldre broder. Liknande formulering finns i där Kenas är Kalebs yngre bror. Den syriska, latinska och många moderna översättningar väljer denna tolkning. Kärnbibeln lutar sig mot och där det verkar som om Jafet är äldst, se även .] 22Shems barn var:
Elam [elamiterna; öster om Tigris] och
Ashor [assyrierna] och
Arppacheshad [babylonierna?] och
Lod och
Aram [araméerna; Syrien]. 23Arams söner var:
Us (hebr. Ots) och
Chol och
Geter och
Mash. 24Arppacheshad [Chems tredje son, se ] fick:
Shelach.
Shelach fick:
Ever ["hebréerna"].
25Till Ever föddes två söner: Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här, att jorden delades under hans dagar, kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på .] 26[Evers andra son] Joktan fick: Almodad och
Shelef och
Chatsarmavet [folk i Sydarabien] och
Jerach 27och
Hadoram och
Ozal och
Dikla 28och
Oval och
Avimael och
Sheva 29och
Ofir och
Havila (hebr. Chavila) och
Jovav,
alla dessa var Joktans söner. 30De hade sina boplatser från Mesha som går mot Sefar till bergen i öster. [Här används hebr. kedem för öster. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Vi får göra upp med det som har varit och se visioner och planera för framtiden i detta väderstreck. Det finns också mycket annat knutet till öster som soluppgången med alla dess typologier, morgonstjärnan i öster och så vidare.] 31Detta [] är Shems söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina folkslag. [Denna vers avslutar och ramar in stycket om Shems söner.]Avslutning
32Detta [] är Noas söners familjer, efter släktled (hebr. ) [plural] i deras folk. Och från dessa finns de folk som utbrett sig på jorden efter floden. [Denna vers ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i , och .]Högmodigt tal blir obegripligt "babbel"
111Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift). 2När de flyttade österut hittade de en slätt i Sinear och bosatte sig där. [Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.] 3Sedan sa de till varandra: "Kom, låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk. 4De sa: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (hebr. migdal) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden." [Detta går helt emot vad Gud sagt om att de skulle uppfylla hela jorden, se , . Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.] 5Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga. 6Herren sa: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.] 7Kom, låt oss gå ner och förvirra (röra ihop) deras språk så att de inte förstår varandra." [Resultatet av enhet som utelämnar Gud är förvirring.] 8Så spridde Herren (Jahveh) människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden. 9Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren (Jahveh) förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spridde Herren (Jahveh) ut människorna över hela jorden. [Hebr. bavel betyder att "förvirra" och är snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]Shems fortsatta historia
[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den sjätte litterära enheten (av tolv) i Första Moseboken.] 10Detta är Shems (Sems) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. ). [Nu följer tio generationer från Shem fram till Abram.]
När Shem var 100 år gammal blev han far till Arppacheshad, två år efter floden [hade startat].
11Och Shem levde 500 år efter att han blivit far till Arppacheshad.
Och han blev far till söner och döttrar. [Shem blev 600 år.] 12Och Arppacheshad levde 35 år innan han blev far till Shelach.
13Och Arppacheshad levde 403 [3 år och 400 år] efter att han blivit far till Shelach.
Och han blev far till söner och döttrar. [Arppacheshad blev 438 år.] 14Och Shelach levde 30 år innan han blev far till Ever.
15Och Shelach levde 403 år [3 år och 400 år] efter att han blivit far till Ever.
Och han blev far till söner och döttrar. [Shelach blev 433 år.] 16Och Ever levde 34 år innan han blev far till Peleg.
17Och Ever levde 430 år [30 år och 400 år] sedan han blivit far till Peleg.
Och han blev far till söner och döttrar. [Ever blev 463 år.] 18Och Peleg levde 30 år innan han blev far till Reo.
19Och Peleg levde 209 år [9 år och 200 år] efter att han blivit far till Reo.
Och han blev far till söner och döttrar. [Peleg blev 239 år.] 20Och Reo levde 32 år innan han blev far till Serog.
21Och Reo levde 207 år [7 år och 200 år] efter att han blivit far till Serog.
Och han blev far till söner och döttrar. [Reo blev 239 år.] 22Och Serog levde 30 år innan han blev far till Nachor.
23Och Serog levde 200 år efter att han blivit far till Nachor.
Och han blev far till söner och döttrar. [Serog blev 230 år.] 24Och Nachor levde 27 år innan han blev far till Terach.
25Och Nachor levde 119 år [19 år och 100 år] efter att han blivit far till Terach.
Och han blev far till söner och döttrar. [Nachor blev 146 år.] 26Och Terach levde 70 år innan han blev far till
Abram,
Nachor och Haran.Teras fortsatta historia
Tera och hans familj
[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den sjunde litterära enheten (av tolv) i Första Moseboken.] 27Detta är Terachs (Teras) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. ).
Terach blev far till Abram, Nachor och Haran, och Haran blev far till Lot. 28Haran dog inför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen. 29Abram och Nachor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj och Nachors hustru hette Milkah [betyder: "drottning"], Harans dotter – far till Milkah och far till Iskah [betyder: "någon som vakar och är observant"]. 30Men Saraj var ofruktsam, hon hade ingen livsfrukt (avkomma – hebr. valad). [Ovanligt ord för livsfrukt/barn, används bara här. Det vanliga ordet är hebr. jeled.] 31Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, sin svärdotter, Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran (hebr. Charan) där de vistades. 32Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.Gud kallar Abram
121Nu sa Herren (Jahveh) till Abram: "Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
från ditt land [Haran i Mesopotamien]
och från din släkt (hemort)
och från din fars hus [Tera och hans familj, se ]
till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se . I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se . Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.] 2Jag ska göra dig till ett stort folkslag [en stor familj] och jag ska välsigna dig
och göra ditt namn stort (dig ärbar)
och du ska bli
en välsignelse. 3Och jag ska välsigna
dem som välsignar dig,
och den [singular] som vanärar dig (ringaktar, inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på dig")
ska jag förbanna (helt förgöra), och välsignade – ska alla jordens familjer (släkter, nationer) bli i dig [Abram]." [ formar en kiasm i flera nivåer. Den yttre ramen handlar om folkslag/familjer, se och c. Den andra nivån har att göra med välsignelse. Centralt i finns en kiastisk struktur som rör sig från välsigna till förbanna. Den hebreiska roten för välsigna (hebr. barach) har även betydelsen att böja knä. Helheten i dessa två verser ger sju rader där välsignelse är nycklord:
Jag ska göra dig till ett stort folkslag
Jag ska välsigna dig
Jag ska göra ditt namn stort
Du ska bli till en välsignelse
Jag ska välsigna dem som välsignar dig
Jag ska förbanna den som vanärar dig
I dig ska jordens alla folk bli välsignade] 4Abram gick som Herren (Jahveh) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (hebr. Charan) []. 5Abram tog Saraj, sin hustru, och Lot, sin brorson, och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Haran. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de. 6
Till vänster syns berget Gerizim och till höger Ebal. Längst till höger (norrut) finns Josuas altare. I sänkan mellan bergen ligger staden Shechem, som på hebreiska betyder skuldra, ett passande namn eftersom bergen ser ut som två skuldror.
Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint [ordagrant: "lärarens ek"]. På den tiden bodde kanaanéerna i landet. [Shechem betyder skuldra/axel och beskriver platsen väl rent geografiskt då bergen Gerizim och Ebal ligger på var sin sida som två skuldror. Detta är första gången Shechem nämns i Bibeln. Nästa omnämnande är 200 år senare, när Abrahams barnbarn Jakob kommer hit. Den arkeologiska platsen Tell Balata hittades 1903 och har bekräftats vara Shechem. Intressant är att fynden visar att platsen har varit bebodd sedan tidig bronsålder (3500 f.Kr.), men murarna är från 1900 f.Kr. När Abraham kommer hit (strax före 2000 f.Kr.) används frasen platsen (hebr. maqom) Shechem, medan i är det staden (hebr. ir) Shechem. Det hebreiska ordet ir beskriver en befäst stad. Något som också bekräftas av att dess port omnämns, se . Centralt i staden har fynd gjorts av ett heligt tempel med ett stort stenbelagt torg, det kan vara där den speciella eken (Mores terebint) som det refereras till, stod. Bara 500 meter söder om staden finns Jakobs brunn, se .] 7Herren (Jahveh) visade sig för Abram och sa: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahveh) som hade visat sig för honom. 8Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahveh) och åkallade Herrens (Jahvehs) namn. 9Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra mot Negev (söderut).Abram går till Egypten
10Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet. 11Det hände när han gick in i Egypten att han sa till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på. 12Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig, men låta dig leva. 13Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [; ; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.] 14Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker. 15Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus. [Saraj var 65 år (; ) och levde tills hon blev 127 år (), vilket gör att hon var i medelåldern.] 16Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor (hebr. chamor; hankön) och tjänare och tjänarinnor och åsneston (hebr. aton) och kameler. 17Herren (Jahveh) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull. 18Farao kallade till sig Abram och sa: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru? 19Varför sa du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!" 20Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten berättar inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Saraj. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler, vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Saraj ännu en gång () verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Saraj.]Abram och Lot går skilda vägar
131Abram drog upp från Egypten (hebr. Mitsrajim), han och hans hustru [Saraj], tillsammans med allt som tillhörde honom, även [brorsonen] Lot var med honom fram till Negev [södra området i Kanaan]. 2Abram var mycket rik (ordagrant "mycket tung") på hjordar [egendom i form av boskap] och på silver och guld. 3Han vandrade från lägerplats till lägerplats från Negev [vidare] till Betel, till platsen där hans tält hade stått första gången, mellan Betel och Ai, 4till platsen för altaret som han gjort [rest] där först. Och där åkallade Abram i Herrens (Jahvehs) namn. [Abram, Saraj och Lot (Abrams bror Harans son, se ) kom nu tillbaka till den första platsen de stannat till på när de kom till Kanaans land från Haran, se . Här i Beit-el, som betyder Guds hus, åkallar Abram Herren (Jahveh).] 5Även Lot, som gick med Abram, hade småboskap och boskapshjordar och tält. 6Men landet kunde inte försörja (bära, lyfta – hebr. nasa) dem så att de kunde bo tillsammans. Ja, det var så att deras egendomar var så väldiga att de inte kunde bo tillsammans. 7Det uppstod en dispyt mellan herdarna över Abrams hjordar och herdarna över Lots hjordar – kanaanéerna och perisséerna bodde också i landet. 8Abram sa till Lot: "Låt det nu inte råda någon osämja mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar – vi är ju bröder. 9Ligger inte hela landet framför dig? Separera dig från mig nu. Om du väljer vänster [går norrut], då tar jag höger [då går jag söderut], och om du tar höger, då tar jag vänster." 10Lot lyfte upp sina ögon. Och han betraktade hela Jordanslätten [öster om Betel, se ]. Ja, hela slätten (dess helhet) var rik på vatten överallt innan Herren ödelade Sodom och Gomorra – som en Herrens trädgård, som Egyptens land, hela vägen ner till Tsoar. [Tsoar var en av de fem städerna i detta område. Det var hit Lot flydde från Sodom och Gomorra (). Namnet betyder "obetydlighet", och den hette tidigare Bela som betyder "förstörelse". Namnen verkar indikera att det var en mindre stad.] 11Så Lot valde hela Jordanslätten åt sig. Och Lot bröt upp (begav sig av) österut. Och de skiljdes åt, [som en] man från sin bror. 12Abram slog sig ner i Kanaans land medan Lot slog sig ned vid städerna på slätten. [Fem städer nämns vid Jordanslätten, se , .] Ja, han [Lot] satte upp sitt tält invid Sodom. 13Men männen i Sodom var väldigt onda [plural] och stora (fruktansvärda) syndare inför Herren (Jahveh). [Onda (hebr. raim) står i plural vilket förstärker att de var "väldigt onda". Tankarna förs tillbaka till Noas tid, se ; . Detta är första gången substantivet syndare (hebr. chata) används. Ordet kommer från verbet chata vars bokstavliga betydelse är "att missa målet", se . Hesekiel beskriver Sodoms sexuella synder, men också deras högmod och skamlösa behandlande av den fattige och nödställde, se .] 14Efter att Lot hade skilt sig från honom, sa Herren (Jahveh) till Abram: "Lyft nu dina ögon! Och blicka ut från platsen där du är
– mot norr och mot söder [längden]
och mot öster och mot väster [bredden].
15Ja, allt (hela) det land som du ser, åt dig ska jag ge det och åt din säd [alla dina efterkommande barn], till evig tid. 16Jag ska göra din säd som stoftet på jorden;
kan någon räkna stoftet på jorden,
då ska din säd också [kunna] räknas. 17Stå upp! Vandra genom landet []
– i hela dess längd och dess bredd.
Ja, till dig ska jag ge det!" [ formar en inclusio som ramas in av två parallella satser i och . Uppmaningen att lyfta upp ögonen och blicka ut över landet hör ihop med att stå upp och vandra genom landet, som båda avslutas med ett löfte att det ska ges. Centralt i finns en kiasm som ramas in av ordet säd (hebr. zera) som jämförs med "stoftet på jorden" som är ett uttryck som beskriver allt finfördelat material (som sand, jord och grus) över hela jorden! Poängen är att lika oräkneliga ska Abrams efterkommande bli!] 18Och Abram slog ihop sitt tält, och han for i väg, och han slog sig ner vid Mamres terebintlund (stora träd – hebr. elon) som ligger vid (i) Hebron, och där byggde han ett altare åt Herren (Jahveh). [Den hebreiska texten har flera verb i tät följd, vilket indikerar en hastig rörelse och visar på Abrams omedelbara handling och övertygelse om att löftet kommer att uppfyllas snabbt! Hebron (hebr. Chevron) ligger tre mil söder om Jerusalem och är knutpunkten för vägen från öst (med städer som Lachish) och söder (området i Negev). Exakta positionen av Mamre ges inte, men det är en eklund i eller nära Hebron (intill finns även en grotta, se ). Omnämnande av ett fält (; ) gör att det kan ha varit strax utanför Hebron.]Lot tillfångatas
141
Fyra kungar från norr och öst attackerar Sodom och Gomorra och tre intilliggande städer.
Det hände sig i de dagar då
Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
Arjoch var kung i Ellasar [troligtvis i Mesopotamien],
Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av gojim används generellt för hednanationer].
2De [fyra kungarna] gick till krig mot [fem andra kungar]: Bera ["ondskans son"], kung i [staden] Sodom,
och med Birsha ["med ondska"], kung i [staden] Gomorra,
Shinav ["faderns prakt/glans"], kung i [staden] Admah,
och Shemevel ["storslagen vinge/flykt"], kung i [staden] Tsevoim,
och kungen i [staden] Bela – det är [nuvarande] Tsoar. [Exakt var dessa städer låg är inte känt, men det är troligt att alla dessa fem allierade kungar och deras städer låg nära varandra i området kring nuvarande Döda havet.] 3Alla dessa kom samman i Siddimsdalen, som nu (numera) är Salthavet (Döda havet) [; ].
4I 12 år tjänade de Kedarlaomer [kungen i Elam], men i det 13:e året gjorde de uppror. 5Och i det 14:e året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaéerna i Asterot-Karnaim och suséerna ["de rovlystna vildjuren"] i Ham [troligtvis Tell Ham i närheten av Irbid i nuvarande Jordanien] och eméerna ["skräck-folket"; ett resligt folkslag (jättar) i Moab, se ] i Save-Kirjataim 6och horéerna (ordagrant: "grottinvånare" – hebr. chori) på deras berg Seir [sydöst om Döda havet i Edom], intill El-Paran, som är vid öknen. 7Sedan vände de om och kom till En-Mishpat [betyder: "rättvisans källa"], det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar. 8Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admahs kung, Tsevojims kung och kungen i Bela, det vill säga Tsoar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, 9mot Elams kung Kedarlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjoch – fyra kungar mot fem. 10
Gravyr av David Martin (1639-1721) som illustrerar hur Lot tillfångatas.
Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden. 11Så tog man [de fyra segrande kungarna] all egendom och all mat (proviant) som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. 12De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom. 13Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.Abram räddar Lot
14När Abram hörde att hans broder [släktingen Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr]. 15Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba, norr om Damaskus [i Syrien] 16och tog tillbaka all egendom. Sin broder [släkting] Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket. 17När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem]. 18Melkisedek, kungen i Salem [Jerusalem; hebr. shalem betyder frid och helhet], bar ut bröd och vin. Han var präst åt den Högste Guden (El Elion). [Det hebreiska namnet Malki-zedek betyder: "Min kung är rättfärdig". Se även ; ; . Kopplingen mellan hans namn och staden finns också i orden "rättfärdighet" och "frid". Dessa två ord återfinns ofta tillsammans, se ; ; ; ; .] 19Och han välsignade honom och sa: "Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion),
Skapare av himlarna och jorden,
20och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
som har gett dina fiender i din hand." Och han [Abram] gav honom [Melkisedek] tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget]. [] 21Och Sodoms kung sa till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv." 22Men Abram sa till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahveh) Gud den Högste (El Elion), skapare av himlarna och jorden, 23att jag inte ska ta en tråd, inte ens en rem till en sandal, eller något som är ditt, för att du inte ska säga: 'Jag har gjort Abram rik.' 24Jag ska inte behålla något förutom det som ynglingarna (tonåringarna – hebr. naar) har ätit. När det gäller männen (hebr. enosh) som gick med mig – Aner, Eshkol och Mamre – låt dem ta sin del."Guds förbund med Abram
151En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: "Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte och han har gett tionde till Melkisedek. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som att Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
2Abram sa: "Herre Herre (Adonai Jahveh), vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus." 3Abram sa vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god herre för sina tjänare.] 4Men Herrens (Jahvehs) ord kom till honom, han sa: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. ; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge." 5
Stjärnhimmel från Negev.
Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sa: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sa han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli." 6Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren (Jahveh), och Herren (Jahveh) räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud). [Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och han trodde på honom som sin Frälsare, se . I både GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se .] 7Han sa till honom: "Jag är Herren (Jahveh) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv." [] 8Han sa: "Herre Herre (Adonai Jahveh), hur ska jag veta (kunna känna till) att jag ska ärva det?" 9Han sa till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva." 10Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte. 11Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem. 12Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom. 13Han sa till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och ska tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år, 14och även det folk [egyptierna], som de ska tjäna [som slavar], ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar. [] 15Men du ska gå till dina fäder i frid. Du ska bli begraven vid en god (hög) ålder. 16I den fjärde generationen ska de komma tillbaka hit, för amoréernas missgärning är inte full än. [Deras synders mått har inte uppnått mängden som krävs för dom, se ; .]" 17Och det hände när solen gick ner och där var ett tjockt mörker, att då syntes en rykande ugn och en flammande fackla som passerade mellan styckena (de delade djuren). [Här beskrivs en del av den ritual som hör till när man ingår ett blodsförbund med varandra] 18Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sa: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat, 19keniterna och keniziterna och kadmoneerna 20och hettiterna och perisséerna och rafaeerna 21och amoréerna och kanaanéerna och girgashéerna och jevusiterna." [Namnen på de folkslag som levde i Kanaan innan israeliterna kom dit.]
[Det unika med förbundet som ingås mellan Gud och Abram är att det ingås ensidigt. Gud bär det fullständiga och hela ansvaret för detta förbund! Ritualerna som ingår i ett blodsförbund är:
1. Byta mantel – iklä sig den andra personen.
2. Byta bälte – vapen/redskap.
3. Skära – dela djur i halvor. Vandra mellan dem. Ett blodsförbund skärs alltid.
4. Byta/ta varandras namn.
5. Göra ett ärr (Blanda blod – handflatorna mot varandra).
6. Ge förbundslöften.
7. Äta minnesmåltid – dela bröd och vin.
8. Plantera ett minnesträd/vårdträd bestänkt med blod från djuren.
När Gud säger till Abram "Jag är din sköld" (se ) tar Gud initiativet till att ge Abram sin mantel och sitt bälte. Manteln är inte fysisk i det här sammanhanget men den representerar personen, så det Gud säger är att han ger sig själv till Abram. Ärret som ska göras blir i Abrams fall omskärelsen. Eftersom ett blodsförbund kan gå i arv så måste varje ny son som föds själv välja om han vill vara kvar i förbundet. Detta sker varje gång en judisk son blir omskuren (för icke-judar motsvaras det av hjärtats omskärelse). Förbundslöftet är sonen, Isak, och att avkomman ska bli som stjärnorna och sandkornen och att alla folk ska bli välsignade genom honom. Det sker ett namnbyte när Abram blir Abraham, se . Han får också Guds eget namn tillagt i sitt eget och Gud kallas i fortsättningen för Abrahams Gud, vilket senare när förbundet förnyas med Isak och Jakob får tilläggen Isaks Gud och Jakobs Gud. Förbundsmåltiden sker när Abraham möter Melkisedek och de delar bröd och vin, se . Melkisedek (som betyder rättfärdighetens kung) är sannolikt Jesus själv som kommer till Abram vid detta tillfälle.]Hagar och Ismael
161Abram och hans hustru Saraj var barnlösa. [I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se . Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se . Abram är nu 85 år och Saraj 75 år, se ; .] Saraj hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se ]. 2Saraj sa till Abram: "Eftersom Herren har gjort så att jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Saraj följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarajs ord (lydde henne). 3Efter tio år i Kanaans land gav Saraj, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru. 4Abram låg med Hagar och hon blev gravid. När Hagar fick reda på att hon var gravid började hon se ner på (förakta) sin föreståndarinna (härskarinna, överordnade). 5Då sa Saraj till Abram: "Det är ditt fel att all denna orätt (kränkning, laglöshet, terror, destruktiva kraft – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänarinna att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."] 6Abram sa till Saraj: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Saraj gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Saraj. [Abram tar inte ansvar, utan låter Saraj agera utifrån sin bitterhet.] 7Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur. 8Ängeln frågade: "Hagar, Sarajs tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Saraj." [Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?] 9Då sa Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne." 10Herrens ängel sa: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla." 11Sedan sa Herrens ängel till henne: "Du är nu gravid
och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael (hebr. Jishmael) [betyder: "Herren hör"],
för Herren (Jahveh) har hört (hebr. shama) hur du plågats (varit under andras våld).
12Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
hans hand ska vara emot alla,
och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder." 13Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser (hebr. El-Roi)." Hon sa (tänkte): "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser (hebr. raah) mig?" [Hagar var uppväxt i Egypten och van vid gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått möta den levande Guden.] 14Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig (hebr. Beer lachai-roi)", den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se .] 15Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael. 16Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.Bevis på förbundet
[Tretton år efter Ismaels födelse (; , ) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge (; ; , , ) och instruerar honom om omskärelsens förbund.] 171När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahveh) för Abram och sa till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddaj), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.] 2Jag ska förnya förbundet mellan mig och dig och jag ska göra det mycket, mycket stort (omfattande)." 3Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sa: 4"Se, för min del är mitt förbund med dig, och du ska bli till en far för många folk (folkslag, nationer – hebr. gojim). [Här gör Gud klart att det inte är någon annan än Abram han vill göra förbund med. Det är alltså en bekräftelse på utkorelsen.] 5Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham. [Gud lägger till bokstaven h (hebr. he), så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom hebreiska bokstaven he uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Gud blåser in sin Ande in i Abrahams namn! Med Guds Andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas namnen Avram och Avraham. Även Saraj får ett nytt namn – Sarah, se .] För jag ska låta dig bli en far för många folk (nationer). 6Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa folkslag från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar), 7och jag ska upprätta (etablera) mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig, 8och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)." 9Gud sa till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer. 10Detta är mitt förbund, som ni ska hålla, mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, varje man bland er ska bli omskuren. 11Ni ska bli omskurna på ert kött, på er förhud, och det ska vara en symbol på förbundet mellan mig och er. 12Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn). 13Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund. 14Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund."Isak – löftessonen
15Sedan sa Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Saraj, utan hennes namn ska vara Sarah. 16Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många folkslag (nationer – hebr. gojim). Kungar över folk (hebr. am) ska komma från henne!" [På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se ), så gör Gud på samma sätt med Saraj så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven he uttalas som en utandning. Gud blåser sitt liv in i Sarajs namn och med Guds Andes hjälp ska undret ske!] 17Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade (hebr. tsachaq) [den första av tre gånger ordet för att skratta som har samma rot som Isaks namn Jitschaq används, se även ; ] och sa i sitt hjärta (för sig själv): "Skulle en som är 100 år gammal bli far? Och kan Sarah, som är 90 år, föda barn?" [Ordagrant står det "en son på 100 år" och "en dotter på 90 år".] 18Och Abraham sa till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!" 19Gud svarade: "Nej, men Sarah, din hustru, ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska upprätta (etablera) mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom. 20Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk. 21Men mitt förbund ska jag upprätta (etablera) med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år." 22Han slutade tala med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham. 23Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade talat till honom. 24Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. 25Hans son Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. 26På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. 27Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.Tre besökare
181
Så här skulle utsikten från Abrahams tält kunnat se ut. Bilden kommer från Jerusalems botaniska trädgård.
Herren (Jahveh) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältets öppning (dörr) under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem]. 2Han lyfte sin blick och tittade, och se, där stod tre män framför [på ett visst avstånd från] honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans, på en gång reser han sig upp.] När han såg dem sprang han från tältets öppning emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad]. 3Han [Abraham] sa: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta av era fötter och vila er under trädet här. 5Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
De svarade: "Ja, gör som du talat!" 6Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sa: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd." [En oväntad stor volym!] 7Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en späd och fin [speciellt utvald] tjurkalv och gav den till en ung tjänare (yngling – hebr. naar), som skyndade sig att tillreda den. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet över glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt , var en omer (som är 3/10 sea-mått), så tre sea-mått var långt mycket mer än vad som behövdes för tre gäster, Abraham och Sarah. Abrahams löfte i nämner inget om något slaktat djur eller extravagant måltid. Ordagrant är hebreiskan: "son av boskap, späd och god/vacker". I Abrahams handlande finns en princip och lärdom: Lova inte för mycket för tidigt! Istället för att göra någon besviken, genom att inte uppfylla sitt löfte, är det mycket bättre att överraska med mer än vad man först har sagt.] 8Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt. 9De [trion] sa till honom: "Var är din hustru Sarah?"
Han svarade: "Där (se – hebr. hinneh), i tältet." [Troligen gestikulerade Abraham och pekade inåt tältet.] 10Och han [Herren] sa: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se, då ska din hustru Sarah ha en son".
Sarah hörde detta [där hon stod] vid tältets öppning, som var bakom honom. 11Nu var Abraham och Sarah gamla och hade nått hög ålder och Sarah hade slutat att ha det på kvinnors vis. 12Sarah skrattade (hebr. tsachaq) inom sig (för sig själv) och sa: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal." 13Herren (Jahveh) sa till Abraham: "Varför skrattar Sarah och säger: Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn? 14Är någonting för svårt för Herren (Jahveh)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sarah ha en son". 15Sarah nekade och sa: "Jag skrattade inte", för hon var rädd. Han sa: "Jo, du skrattade."Abraham ber för Sodoms räddning
[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se , och sedan "återvänder" till sitt tält i . Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden () och hur Abraham ser staden ().] 16Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg. 17Herren (Jahveh) sa: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? 18Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom. 19Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom." 20Herren (Jahveh) sa: "Ropet från Sodom [betyder: brinna] och Gomorra [betyder: dop; grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (mycket tung – hebr. kaved meód). 21Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det." 22Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahveh). 23Abraham kom närmare och sa: "Vill du verkligen svepa bort de rättfärdiga med de onda? 24Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne? 25Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.] 26Herren (Jahveh) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull." 27Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska. 28Tänk om det fattas 5 för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa 5 människors skull?" Han [Herren] svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där." 29Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40." 30Då sa Abraham: "Herre (Adonai), bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30." 31Abraham sa: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20." 32Till sist sa Abraham: "Herre (Adonai), bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 [rättfärdiga, se ] där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10." 33Och Herren (Jahveh) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats [tillbaka hem till Mamre utanför Hebron, se ]. [Sedan Abrahams första vädjan () har Herren svarat sex gånger (, b, 29b, 30b, 31b, 32b). Det fanns inte tio rättfärdiga i staden. I finns en liknande bön, men samma Jeremia skriver i att varje generation är själv ansvarig för konsekvenserna av sin skuld, se även ; .]Sodom och Gomorra förgörs
191De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.] 2Han [Lot] sa: "Se vänligen, mina herrar [budbärare], jag ber er, vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.] 3Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt. 4Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män, både ynglingar (tonåringar) och äldre, allt folk från varje kvarter. 5De ropade på Lot och sa till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem." 6Och Lot gick ut till dem vid dörren och stängde dörren bakom sig. 7Och han sa: "Jag ber er, mina bröder, gör inte denna ondska. 8Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)." 9Och de svarade: "Flytta på dig" och de sa: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren. 10Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.] 11Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i , kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren. 12Och männen [de himmelska besökarna] sa till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats, 13för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahvehs) ansikte och Herren (Jahveh) har sänt oss för att fördärva den." 14Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sa: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahveh) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.] 15Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sa: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser." 16Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahveh) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden. 17Och när de hade fört ut dem utanför sa han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var förmodligen det område som omstörtades och bildade Döda havet.] 18Lot sa till dem: "Inte så min herre, 19se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se . Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här, men det beskrivs ingående i . Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.] 20Se nu, denna stad är nära att fly till och den är liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se , så skona den], låt mig fly till den – är den inte oansenlig? – och jag (min själ) ska leva." 21Och han sa till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om. 22Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]Sodom förgörs
23
Sodom förstörs, av den franske målaren Jules Laurens (1825-1901).
Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Tsoar. 24Då lät Herren (Jahveh) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahveh). 25Han omstörtade dessa städer och hela slätten och städernas invånare och det som växte på marken. [Förmodligen är denna omstörtning av hela slätten orsaken till att Salthavet (Döda havet) bildas, se ; .] 26Men hans hustru såg sig om bakom honom och hon blev en saltpelare. 27Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahveh). 28Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet. Och se (hebr. vehinneh)! [Perspektivbyte, vi får se med Abrahams ögon:] Röken från landet steg upp som röken från en ugn. 29Och det hände när Gud (Elohim) fördärvade slättlandets städer att Gud (Elohim) kom ihåg Abraham och skickade ut Lot från mitten av omstörtningen, när han omstörtade städerna som Lot hade bott i. [; ; ; ; ; ; ; ; ]Lot och hans döttrar
30Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar. 31Den förstfödde [äldre] sa till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna"). 32Kom, låt oss ge vår far vin att dricka [så han blir berusad och tappar omdömet], och sedan ligger vi med honom, så att vi kan bevara vår fars säd." [Tidigare var fadern villig att använda sina döttrar för sexuella ändamål utan deras samtycke. Nu använder de sin far för sexuella ändamål utan hans samtycke, se . Avsikten att bevara släktlinjen var ärbar, men sättet det gjordes på var avskyvärt. Att de var tvungna att berusa sin far visar att de visste att incest var fel, se ; .] 33Och de gav vin till sin far den natten [och berusade honom]. Och den förstfödda gick in och låg med sin far, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp. 34På morgonen sa den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss ge honom vin att dricka i kväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd." 35Och de gav sin far vin att dricka den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp. 36Så blev båda Lots döttrar gravida med sin far. 37Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.] 38Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]Abraham och Avimelech – det första helandet
201Abraham vandrade därifrån [Hebron, se ] söderut i landet [Negev, se ] och bodde mellan Kadesh [] och Shor [] och han vandrade omkring i Gerar. 2Abraham sa om sin hustru Sarah: "Hon är min syster." [] Och Avimelech, Gerars kung, sände efter och tog Sarah. [Abraham upprepar samma misstag som han gjort tidigare, se . Även hans son Isak gör på liknande sätt, se .] 3Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sa till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru." 4Avimelech hade inte kommit nära (inte haft något intimt umgänge eller samlag med) henne och han sa: "Herre (Adonai), vill du dräpa även ett rättfärdigt land? 5Sa han inte själv till mig: 'Hon är min syster' och hon sa själv: 'Han är min bror'. I mitt hjärtas enfald och med mina händers oskyldighet har jag gjort detta." 6Och Gud (Elohim) sa till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne. 7Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, för han är en profet och han ska be för dig så att du ska leva. [Abraham den första personen i GT som kallas profet.] Men om du inte ger tillbaka henne ska du veta att du med säkerhet ska dö, du och allt som hör till dig." 8Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade (ropade) på alla sina tjänare och talade alla dessa ord i deras öron [redogjorde noggrant allt han drömt för dem] och männen blev mycket rädda. 9Sedan kallade Avimelech på Abraham och sa till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!" 10Och Avimelech sa vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?" 11Och Abraham sa: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull. 12Dessutom är hon verkligen min syster, dotter till min far men inte dotter till min mor, och så blev hon min hustru. 13Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [] att jag sa till henne: 'Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror.' " [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.] 14Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sarah till honom. 15Och Avimelech sa: "Se, mitt land ligger framför dig, bo där det behagar dig." 16Och till Sarah sa han: "Se, jag har gett din bror 1 000 [shekel] silver, det är ett skydd (täcke) för dina ögon, till alla som är med dig, och inför alla män så att de ska veta att du är försvarad." 17Och Abraham bad till Guden (den ende Guden – hebr. ha-elohim), och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och hans tjänstekvinnor [slavinnor, bihustrur], så att de kunde få barn igen. 18För Herren (Jahveh) hade stängt alla livmödrar i Avimelechs hus på grund av Abrahams hustru Sarah. [Här beskrivs det första helandet i Bibeln. Här finns flera lärdomar:
• Abraham får be för någon annan som lider av samma problem som han själv har innan han själv blir helad. Det är först efter denna händelse, i nästa kapitel (), som Sarah blir gravid!
• Abraham var inte syndfri när han bad, det var hans halvlögn () som orsakat situationen med Avimelech. Gud kan använda oss att be för andra trots våra egna brister.
• Resultatet av helandet syntes inte på en gång. Helandet skedde när Abraham bad, men det var först senare när kvinnorna började föda barn som man kunde se det synliga beviset på helandet!] Principen "första förekomst"
Första gången någonting nämns i Bibeln presenteras ofta viktiga lärdomar och grundläggande sanningar på det ämnet. Inom bibeltolkningen kallas denna princip "första förekomst". Ett exempel är blod (hebr. damm), som när det nämns i också likställs med mänskligt liv. Jesus använder principen om första förekomst när han undervisar om äktenskapet i och säger att "från början" gjorde Skaparen människan till man och kvinna, se ; . Rent generellt lägger också undervisningen i Moseböckerna en grund för resten av Bibeln, se .
Notera! Som med alla principer för bibeltolkning är det viktigt med balans och att alltid läsa texten i sitt sammanhang. Ett ord behöver inte betyda samma sak varje gång det nämns. Första gången ormen (hebr. nachash) nämns förknippas den med Satan, men kopparormen () är också en tydlig referens till Jesus (). När Jesus uppmanar de troende att vara som ormar blir betydelsen, just från första förekomsten, att en troende ska ifrågasätta ideologier och tänkesätt som inte är från Gud och skapa tvivel kring falska föreställningar. Dock balanseras den negativa betydelsen, men det ska ske på ett oskyldigt och rent sätt (som en duva), se . Ibland kan det också vara svårt att veta om något nämns först kronologiskt eller tematiskt. Ordningen på böckerna i GT är också annorlunda i den hebreiska Bibeln än i våra västerländska biblar.
Isaks födelse
211Och Herren (Jahveh) kom ihåg Sarah som han hade sagt och Herren (Jahveh) gjorde mot Sarah som han hade talat. 2Och Sarah blev havande och födde en son till Abraham vid hans höga ålder, vid den bestämda tiden som Gud (Elohim) hade talat till honom. 3Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sarah födde till honom, namnet Isak. [Isak (hebr. Jits-chak) betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det värt att notera kopplingen till att han kommer med glädje.] 4Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom. 5Och Abraham var 100 år gammal när hans son Isak föddes åt honom. 6Och Sarah sa: "Gud (Elohim) har gjort ett skratt (hebr. tsechoq) åt mig, alla som hör detta ska skratta med mig." 7Och hon sa: "Vem skulle ha sagt (flödat fram ord från hjärtat – hebr. malal) till Abraham att Sarah ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."
Dessa händelser 2000 f.Kr. är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias:
Båda föds på ett mirakulöst sätt – Sarah hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel ()
Båda mödrarna frågar hur det ska gå till (; ; )
Namnges innan födseln (; )
Föds vid förutsagd tid (; )
Enfödd son (; )
Älskad av sin far (; )
Tas upp på Moria berg för att offras ()
Tjänarna följer inte med upp (; )
Båda ska komma tillbaka (; )
Red på en åsna innan offret (; ; )
Bär på trä till offerplatsen (; )
Underordnade sig sin faders vilja (, ; )
Båda var i trettioårsåldern (; )
Båda levde efter offret ()
Efter sonens död och uppståndelse sänder hans far ut tjänare för att hitta en brud åt honom (; ; )
Båda ber för sin hustru och framtida barn (; ; )
Hagar och Ismael skickas iväg
8Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid 4-5 års ålder.] 9Och Sarah såg egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, skratta (roa sig, "skojbråka" – hebr. tsachaqt). 10Därför sa hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak." 11Denna sak var mycket smärtsam (sorglig, bedrövande) i Abrahams ögon på grund av hans son. 12Och Gud (Elohim) sa till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sarah sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig. 13Men också av tjänstekvinnans son ska jag göra ett folk, eftersom han är din säd." 14Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer-Shevas öken. 15Och vattnet i skinnet tog slut och hon övergav barnet under en buske (träd – hebr. siach). [Ovanligt ord för buske eller träd, kan vara en tamariskbuske, se även .] 16Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sa: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät. 17Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sa till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är. 18Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)." 19Och Gud (Elohim) öppnade hennes ögon och hon såg en vattenkälla. Och hon gick och fyllde skinnet med vatten och gav ynglingen att dricka. 20Och Gud (Elohim) var med ynglingen och han växte och han bodde i öknen och blev en bågskytt. 21Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.Avtalet vid Beer-Sheva
22Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sa: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör. 23Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i." 24Och Abraham sa: "Jag lovar (svär, avlägger en ed)" 25Och Abraham tillrättavisade Avimelech på grund av vattenkällorna (brunnarna – hebr. ) som Avimelechs tjänare med våld tagit bort (fördärvat) [förmodligen fyllt med jord och sten]. 26Och Avimelech sa: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag." 27Och Abraham tog får och oxar och gav dem till Avimelech och de två skar ett förbund. [De ingick blodsförbund med varandra, vilket var relativt vanligt vid denna tid.] 28Och Abraham tog sju lamm av honkön från flocken och placerade avsides. 29Och Avimelech sa till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?" 30Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)." 31Därför kallas platsen Beer-Sheva eftersom de båda avlade en ed (gav varandra löften). [Hebr. beer betyder källa och sheva har betydelsen sju och ed eller löfte. Att svära en ed kan också bokstavligt uttryckas som "att sjua sig själv". Talet sju hör ihop med fullbordan, fullkomlighet och tillfredsställelse. Det handlar också om perfektion, myckenhet och överflöd. Ordet inkluderar även att allt detta är med glädje, alltså något positivt.] 32Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land. 33Och Abraham planterade en tamarisk i Beer-Sheva och åkallade Herrens (Jahvehs) namn på platsen, den Evige Guden (El Olam). [Tamarisken växer långsamt, det tar 400 år innan den når full höjd. Ett träd planteras inte för sin egen skull, utan för kommande generationer. Detta är en profetisk handling av Abraham som säger att här ska kommande generationer bo och de ska få svalka sig i skuggan av detta träd! Tamarisken växer i jord med hög salthalt och är därför det enda träd som kan växa kring Döda havet. Under dagen utsöndrar trädet salt på sina löv, en process som kräver mycket vatten. Under natten absorberar saltet vatten, som sedan på morgonen avdunstar och ger en naturlig kylande effekt. Detta är en anledning till varför detta träd är populärt att plantera i trädgårdar. Se även ; .] 34Och Abraham vandrade omkring i filistéernas land under många dagar.Gud prövar Abraham
221Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sa till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag (hebr. hineni) är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i förekommer ordet för första gången i Bibeln. Ordet förekommer tre gånger i detta kapitel, se och . Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i , Jakob i , Mose i , profeten Samuel säger det i , profeten Jesaja i , m.fl.] 2Han (Gud) sa: "Ta nu (jag ber dig) din son, din ende (dyrbare – hebr. jachid) son som du älskar (hebr. ahava) – Isak, och gå till Morias land och offra honom där som brännoffer (hebr. olah) till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om." [I den här versen används ordet jachid för första gången. Ordet beskriver något som är dyrbart. Abraham hade ju även Ismael, men Isak är den ende, enfödde sonen till Sarah. Även ordet för älska ahava används första gången i GT här. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss genom att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i . Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.] 3Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (hebr. naar) [tjänstefolk] och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom. 4På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta. 5Abraham sa till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och ynglingen (hebr. naar) går vidare, vi ska tillbe (ordagrant: "buga, böja oss i vördnad" – hebr. shachah) och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Det hebreiska ordet naar används om tonåringar och yngre män. Samma ord används både om Abrahams tjänare som var unga män och hans son Isak, se , , , . Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
Utifrån Sarahs ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se , och födde Isak då hon var 90 år, se ; . Även orden "många dagar" i och "efter detta" i antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.] 6Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans. 7Isak pratade med sin far Abraham och sa: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sa: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se även och .] 8Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.] 9Och de kom till platsen som Gud (Elohim) hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där och lade i ordning veden. Sedan band (hebr. aqed) han Isak, sin son, och lade honom på altaret ovanpå veden. [Inom judendomen har denna berättelse fått namnet Akedah – "bindandet" av Isak.] 10Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son. 11Då ropade en Herrens (Jahvehs) ängel till honom från himlen och sa: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Det är nu tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se även och .] 12Då sa han [Herrens ängel]: "Lägg inte din hand på ynglingen (hebr. naar), gör ingenting mot honom, för nu vet [har jag personligen fått erfara] att du är en gudfruktig man (att du fruktar Elohim). Du har [ju] inte [ens] undanhållit din son, din ende [son], från mig." [; ] 13Abraham såg sig omkring (lyfte upp sina ögon och tittade) och se, bakom [honom] var en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Då gick Abraham och tog baggen och offrade den som brännoffer istället för sin son. 14Och Abraham kallade den platsen (gav den platsen namnet) Herren (Jahveh) ser (förser, utser – hebr. raah), [eller] som man säger än i denna dag om berget: "Herren kommer att uppenbara sig (Jahveh jeraeh)." [Sista frasen kan också översättas: "på Herrens (Jahvehs) berg ska det förses." Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahveh-Jireh – "Herren vår försörjare" är ett av dem, se även ; ; ; ; ; .] 15Herrens (Jahvehs) ängel (budbärare) [] ropade till Abraham från himlen en andra gång 16och sa: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son, 17som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port. 18I din säd ska alla jordens folkslag vara välsignade, eftersom du har lyssnat till min röst." 19Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Beer-Sheva och Abraham bodde i Beer-Sheva. [] 20Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sa: "Se, Milkah har fött [åtta] barn till din bror Nachor." [] 21Us (hebr. Ots), hans förstfödde
och Boz hans bror
och Kemoel, Arams far,
22och Kesed
och Chazo
och Pileddash
och Jidlaf
och Betoel. 23Och Betoel födde Rebecka, dessa åtta födde Milkah åt Nachor, Abrahams bror. 24Hans konkubin som hette Reoma födde Tevach och Gacham och Tachash och Maacha.Sarahs död
231Sarah blev 127 år [100 år och 20 år och 7 år] gammal, detta var åren som Sarah levde. [Sarahs ålder skrivs här på ett ovanligt sätt med ordet år (hebr. shanah) mellan varje del av sifforna. Ordagrant står det i hebreiskan: "hundra år och tjugo år och sju år", det mer vanliga hebreiska sättet skulle ha varit att skriva "hundra och tjugo och sju år". En tolkning är att det indikerar olika perioder i hennes liv.] 2Sarah dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sarah och gråta över henne. 3Abraham reste sig upp från sin döda [frus kropp] och talade till Chets söner [folkslaget hettiterna; ättlingar till Chet som var Kaanans son, se ; ; ] och sa: 4"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet." 5Chets söner svarade Abraham och sa till honom: 6"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska vägra att ge dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda [hustru Sarah]." 7Abraham reste sig och böjde sig ner [i respekt och vördnad] inför landets folk, Chets söner. 8Han talade med dem och sa: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son, 9att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats." 10Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sa, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid.] Han sa: 11"Nej, min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda." 12Abraham böjde sig [bugade för att visa respekt och vördnad] inför folket i landet. 13Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sa: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där." 14Efron svarade Abraham och sa: 15"Min herre, lyssna på mig, en bit land värt 400 shekel [totalt 4,6 kg] silver, vad är det mellan oss? Begrav därför din döda." 16Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade talat så att Chets söner hade hört det. 400 shekel [totalt 4,6 kg] silver i aktuell valuta som köpmännen använder. 17Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes 18som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port. 19Därefter begravde Abraham sin hustru Sarah i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land. 20Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.] Rebecka blir Isaks hustru
241Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahveh) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort). 2Abraham sa till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft. 3Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahveh), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från kanaanéernas döttrar, bland dem som bor här. 4Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak." 5Tjänaren sa till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?" 6Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit. 7Herren (Jahveh), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: 'Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land', han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån. 8Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit." 9Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord. 10Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim (betyder: de två flodernas Aram) [norra Mesopotamien], till staden Nachor. 11 På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.] 12Han sa: "Herre (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham. 13Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten. 14Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre." 15Och det hände att medan han fortfarande talade kom Rebecka ut [redan innan han avslutat sin bön], hon var född till Betoel, Milkahs son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln. 16Den unga kvinnan (tonårstjejen 14-17 år – hebr. naarah) var vacker att se på, en jungfru (avskild – hebr. betolah), ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp. 17Tjänaren sprang mot henne och sa: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka." 18Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka. 19När hon hade gett honom att dricka sa hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.] 20Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler. 21Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahveh) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. 22När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en beka [5,8 gram – motsvarar en halv shekel, se ] och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel [115 gram] i guld. 23Han sa: "Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?" 24Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milkah som hon födde till Nachor." 25Vidare sa hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i." 26Mannen böjde sitt huvud och tillbad (kastade sig till marken inför) Herren (Jahveh). 27Han sa: "Välsignad är Herren (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahveh) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se . Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.] 28Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus. 29Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan. 30Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sa: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan. 31Han sa: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahveh), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler." 32Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom. 33Man satte fram mat för att han skulle äta men han sa: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sa: "Tala" 34Då sa han: "Jag är Abrahams tjänare. 35Herren (Jahveh) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor. 36Och Sarah, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har. 37Min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Du ska inte ta en hustru till min son från kanaanéernas döttrar i vars land jag bor. 38Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son.' 39Jag sa till min herre: 'Men om kvinnan inte vill följa med mig?' 40Då sa han till mig: 'Herren (Jahveh) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus. 41Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed.' 42Så idag kom jag till källan och sa: Herre (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam, 43se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: 'Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka', 44hon ska då svara: 'Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka', låt det vara den kvinna som Herren (Jahveh) har utvalt till min herres son. 45Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sa till henne: 'Låt mig dricka, jag ber dig'. 46Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sa: 'Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också.' Då drack jag, och hon gav kamelerna vatten också. 47Jag frågade henne och sa: 'Vems dotter är du?' och hon svarade: 'Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milkah födde till honom.'
Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder. 48Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahveh) och välsignade Herren (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son. 49Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se ] mot min herre så berätta det, och om inte så berätta det för mig, så att jag kan gå till höger eller till vänster." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se . Här används uttrycket mellan människor. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.] 50Då svarade Laban och Betoel och sa: "Det som kommer från Herren (Jahveh) kan vi inte tala ont eller gott om. 51Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahveh) har talat." 52När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahveh). 53Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor. 54De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten.
När de steg upp på morgonen sa han: "Skicka iväg mig till min herre." 55Hennes bror och hennes mor sa: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå." 56Han sa till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahveh) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre." 57De sa: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun." 58De kallade på Rebecka och sa till henne: "Vill du följa med denna man?"
Hon svarade: "Jag vill gå." 59De sände iväg Rebecka, sin syster, och hennes barnskötare [Deborah, se ] och Abrahams tjänare och hans män. 60De välsignade Rebecka och sa till henne: "Vår syster, må du bli mor
till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
portarna hos dessa som hatar dem."
61Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg. 62Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev). 63Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående). 64Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel. 65Hon sa till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv. 66Tjänaren återgav (räknade upp – hebr. safar) för Isak allt vad han hade gjort. 67Isak tog in henne i sin mor Sarahs tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.Abrahams död
251Abraham tog en annan hustru. Hennes namn var Keturah (hebr. Qetorah; betyder: rökelse/offer). [I kallas hon bihustru och antyder att detta skedde tidigare.] 2Hon födde [sex barn] åt honom: Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midjaniterna; Sippora var från den stammen, se ; ]
och Jishbak
och Shoach.
3Jokshan [Abrahams andra son med Keturah] fick
Sheva
och Dedan [; ; ]. Dedans söner var
Ashorim
och Letoshim
och Leummim.
4[Abrahams fjärde son med Keturah] Midjans söner var
Ejfa
och Efer
och Henok (hebr. Chanoch)
och Avida
och Eldaa. Alla dessa var Keturahs söner. 5Men Abraham gav allt han ägde till Isak. 6Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena. 7Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år. 8Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk. 9Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten. 10Fältet som Abraham köpte av Chets söner [], där som Abraham begravde sin hustru Sarah. 11Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.Ismaels fortsatta historia
[Här kommer en ny "toledot-enhet" som inleder den åttonde litterära enheten av tolv i Första Moseboken, se ; ; ; ; , ; , ; , ; .] 12Detta är Ismaels (hebr. Jishmaels) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – ) [enligt den ordning de föddes]. Abrahams son som egyptiskan Hagar, Sarahs tjänarinna, födde åt Abraham. 13Och detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
Nevajot
och Kedar
och Adbeel
och Mivsam 14och Mishma
och Doma
och Massa 15Chadad
och Teima,
Jetor,
Nafish
och Kedma.
16Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [] efter deras nationer. 17Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [] 18De bodde från Havila (hebr. Chavila) till Shor, som ligger före Egypten som sträcker sig mot Assyrien [området från norra Sinai till gränsen mot västra Mesopotamien]. Han [Ishamael, se ] föll (fick sin lott; bosattes sig; kom i strid; dog) mot (ansikte, öster om) sina bröder.Isaks fortsatta historia
[Här kommer en ny "toledot-enhet" (den nionde av tolv i Första Moseboken). Skapelseberättelsen inleder och sedan följer 11 enheter som börjar med det hebreiska ordet toledot, se ; ; ; ; , ; , ; , ; . Berättelsen tar vid från kapitlet där Isak får sin hustru Rebecka. Den nya information som läsaren får här är att Isak var 40 år när han tog Rebecka till hustru.] 19Detta är Isaks, Abrahams sons, redogörelse (fortsatta historia – hebr. ).
Abraham blev far till Isak. 20Och det var så (hebr. vajehi) att Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och syster till araméen Laban, som hustru åt sig. [Detta var området kring Haran i övre Mesopotamien. Isak blir 180 år (), vilket gör att han fortfarande har 140 år kvar av sitt jordeliv när han gifter sig. Inom den judiska kulturen är mannen kring 18-20 och kvinnan ofta 14-15 år vid giftermålet, men då är livslängden 70-80 år.] 21Isak bönföll (bad till – hebr. atar) Herren (Jahveh) för sin hustru, eftersom hon var ofruktsam. Herren (Jahveh) bönhörde (hebr. atar) honom och Rebecka blev havande. [Isak var 40 år när han gifte sig med Rebecka och 60 år när bönesvaret kom, se och . Det var en uthållig bön under närmare 20 års tid. Ordet för bön här är ovanligt.] 22Men barnen bråkade med varandra [sparkade varandra våldsamt] inom henne [på ett ovanligt och troligtvis smärtsamt sätt]. Så hon sa: "Varför ska det vara så här för mig?" [Ordagrant: ´Om så här, varför detta jag´. Varför ska jag drabbas av det här?] Och hon gick för att utkräva (begära svar – hebr. darash) av Herren