Om Nehemja

Esra och Nehemja var ursprunligen en bok med sju distinkta enheter, se inledningen till Esra. Namnet Nehemja betyder "Herrens tröst". Nachum är "tröst" och "Ja" är "Herren". Nehemja levde på 400-talet f. Kr. i Persien där han var munskänk hos kungen. År 445 f.Kr. blev han utnämnd till ståthållare över Jerusalem och fick kungens tillstånd för att åka dit och återuppbygga stadens nedrivna murar. Nehemja är samtida med Esra och troligen även Malaki.

Struktur
1. Nehemja återvänder, kapitel 1-2
2. Murarna byggs upp, kapitel 3-7
3. Serubbabels återvändande och avslutande reformer, kapitel 7-13



Innehållsförteckning


Personer BETA



Författare: Nehemja eller Esra

Relaterade böcker:
Esra,
Ester,
Sakarja,
Haggai,
Malaki

Lästid: ca 1,5 timme

Gå djupare – läs grundtexten BETA

Nu finns även en interlinjär version kopplad till Nehemja och vi håller på och bygger upp det hebreiska lexikonet. Dessa och fler verktyg (som atlas, tidslinje, familjeträd osv.) finns under menyn "Gå djupare". Klicka på versnummret eller skriv en vers i sökrutan, t.ex. Neh 1:1 så kommer du till den interlinjära versionen.

Tips! För att göra det lättare att slå upp behöver du inte skriva kolon mellan kapitel och vers, det går bra med mellanslag "Neh 1 1".

Nehemja

Nehemja återvänder

Nyheter

11
(Neh 1:1) Staden Susa ligger närmare 40 mil öster om Babylon.

Staden Susa ligger närmare 40 mil öster om Babylon.

Nehemjas, Chachaljas sons, ord (berättelse).

Och det hände sig i månaden Kislev [den 9:e månaden, motsvarar november/december i vår kalender], under det tjugonde året [444-445 f.Kr.], när jag var i huvudstaden Susa (Shushan) [i Persien, nuvarande Iran], 2att Chanani, en av mina bröder [landsman eller en biologisk bror; båda tolkningarna är möjliga, men utifrån omnämnandet i Neh 7:2 är det mer troligt att det är Nehemjas biologiska bror], kom från Juda, han och några män. Och jag frågade dem angående judarna som blivit kvar (kvarlevan) som överlevt fångenskapen och om Jerusalem. 3Och de sade till mig: Kvarlevan från fångenskapen där i provinsen lider stort av nöd och skam. Jerusalems murar är nedbrutna och dess portar är nedbrända i eld.

Nehemja sätter sig

4[Detta stycke hör ihop med hur Nehemja "reser sig upp" i Neh 2:11–16.]
Och när jag hörde dessa ord, satte jag mig ner och grät och sörjde i flera dagar och jag fastade och bad inför himmelens Gud (Elohim). 5Jag sade [bad]:
Jag bönfaller dig Herre (Jahve) himmelens Gud (Elohim), du stora och fruktansvärda (den som är värd att vörda), Gud (El) som håller förbund och nåd (kärleksfull omsorg) med dem som älskar dig och håller sig till dina budord (följer principerna i Torah, undervisningen – de fem Moseböckerna). 6Låt dina öron vara uppmärksamma och dina ögon öppna, så att du kan lyssna till bönen från din tjänare, som jag ber inför dig denna dag, både dag och natt på uppdrag av dina tjänare, Israels barn. Jag bekänner Israels barns synder, som vi har begått (syndat) mot dig. Jag och min faders hus har syndat. 7Vi har uppfört oss mycket bedrägligt mot dig [Gud] och har inte hållit dina bud och föreskrifter, och inte följt dina förordningar, som du befallt Mose din tjänare. 8Jag ber dig, kom ihåg orden som du befallde Mose din tjänare, när du sade:
Om ni är förrädiska och otrogna
    ska jag förskingra er bland folken.
9Men om ni vänder om till mig och håller mina stadgar och gör dem (lever ut dem i era liv),
    då ska jag, även om ni är utspridda till himmelens yttersta gräns,
    samla ihop er därifrån och föra er tillbaka till den plats som jag har utvalt till boplats för mitt namn.
[5 Mos 4:25–31; 30:1–10]
[Nehemja går in i förbön på liknande sätt som Daniel gjort knappt 100 år tidigare, se Dan 9. Båda inleder sin bön med att bekänna synd, inte bara för sig själva utan för hela folket, se Dan 9:4–7.]

10De är dina tjänare och ditt folk som du har återlöst med din stora kraft och med din starka hand. 11Jag besvär dig Herre (Adonai), låt ditt öra vara uppmärksamt på din tjänares bön och på dina tjänares böner som har sin glädje i att vörda och se upp till ditt namn. Ge din tjänare framgång idag och bevilja honom oändlig nåd (barmhärtighet) inför denna man.

[Ordet för nåd här är hebr. rachamim och översätts också till barmhärtighet. Det förekommer bara i plural och används om Guds oändliga nåd, se Ps 25:6.]
Vid denna tid var jag kungens munskänk.

[En munskänk fanns i kungens närhet och fungerade som en livvakt. Bland uppgifterna var bland annat att kontrollera leveranser av mat och vin, besöka leverantörer och även provasmaka mat och dryck innan kungen åt.]

Nehemjas begäran

21Och det hände i månaden Nisan [den första månaden, motsvarar mars/april i vår kalender] i kung Artachshastas tjugonde regeringsår [445 f.Kr.], när vinet stod framför honom och jag tog upp vinet och gav det till kungen. Jag hade inte tidigare visat mig bedrövad i hans närvaro. [Det har nu gått fyra månader sedan Nehemja fått rapporten om nöden i Jerusalem, se Neh 1:1.]
     2Kungen frågade mig: "Varför är ditt ansikte så bedrövat när du inte är sjuk? Detta måste bero på en hjärtesorg." Då blev jag mycket förskrämd 3men jag svarade kungen: "Min konung må leva för evigt. Varför skulle inte mitt ansikte vara bedrövat när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner och dess portar är fördärvade av eld?"
     4Kungen frågade mig: "Vilken är din begäran?"
    Då bad jag till himmelens Gud (Elohim), 5och jag svarade kungen: "Om det synes gott för kungen och om din tjänare har funnit favör inför dig, sänd mig till staden i Juda där mina förfäder är begravda så att jag kan återuppbygga den."

6[Detta är den centrala versen i vers 1–10:]
Sedan frågade kungen mig, med drottningen [Damaspia] sittande vid hans sida, "Hur lång tid tar din resa och när kommer du tillbaka?" Eftersom det behagade kungen att sända mig angav jag en tid för honom.

[Texten ger inte Nehemjas svar på hur länge det skulle ta. I Neh 5:14 berättas hur Nehemja blir ståthållare över Jerusalem i 12 års tid. Helt klart var tiden kortare än det och troligtvis rör det sig om knappt ett år. Se även Neh 13:6.]

7Jag sade till kungen: "Om det behagar kungen, låt honom ge mig ett brev till ämbetsmännen på andra sidan Eufrat som gör det möjligt för mig att passera genom deras område till dess att jag ankommer Juda, 8liksom ett brev till Asaf, kungens skogsskötare, så att han ger mig virke till att göra balkar till portarna på befästningen intill templet, till stadens murar och till bostaden som jag ska bo i." Kungen beviljade min begäran eftersom Guds (Elohims) goda hand var över honom.

9Sedan gick jag till ämbetsmännen på andra sidan floden (Eufrat) och gav dem kungens brev. Kungen hade även skickat med mig kaptener från armen och ryttare från kavalleriet. 10När ämbetsmännen Sanvallat, choroniten [antingen från Bet-horons 3 mil norr om Jerusalem, guvernör i Samarien], och Tovija (Tobia), ammoniten [troligtvis guvernör i Ammon, se Esra 2:60], hörde detta, blev de mycket arga över att en människa kommer och söker Israels barns välfärd.

Nehemja reser sig upp – går till Jerusalem

11
(Neh 2:11) Jerusalems norra mur, akvarell av 1800-talskonstnären Carl Haag.

Jerusalems norra mur, akvarell av 1800-talskonstnären Carl Haag.

Så jag kom till Jerusalem. När jag varit där tre dagar 12gick jag och några män upp mitt i natten. Jag hade inte berättat för någon vad Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på. 13Mitt i natten red jag ut genom Dalporten [Jaffaporten] i riktning mot Drakkällan och Dyngporten och inspekterade Jerusalems murar. De var raserade och portarna hade bränts ner. 14Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men mitt riddjur kunde inte ta sig fram där. 15Under natten fortsatte jag upp längs dalen och inspekterade muren, tills jag än en gång kom genom Dalporten och var tillbaka igen. [Nehemja hade ridit ett varv runt Jerusalem.] 16Styresmännen visste inte var jag hade varit och vad jag hade gjort, för jag hade ännu inte underrättat judarna, varken präster, stormän, styresmän eller övriga som skulle arbeta [arbetarna som skulle bygga på muren].

Nehemja ger sin egen rapport

17Men nu sade jag till dem: "Ni ser vilken svår situation vi är i, hur Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nedbrända. Kom! Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!" 18Sedan berättade jag hur min Gud hade hållit sin skyddande hand över mig och vad kungen hade lovat mig.
    Då sade de: "Stå upp, låt oss börja bygga!" De gjorde sig redo (fick nytt mod) för detta goda verk.
     19Men när choroniten Sanvallat, ammoniten Tovija (Tobia), ämbetsmännen, och araben Geshem hörde detta gapskrattade de och föraktade oss och sade: "Vad håller ni på med? Tänker ni göra uppror mot kungen?"
     20Jag svarade dem genom att säga: "Himlarnas Gud ska låta det gå väl för oss (han hjälper oss att lyckas). Vi, hans tjänare, står upp och börjar återuppbyggnaden. Ni har ingen laglig rätt eller historisk anknytning till Jerusalem."

Muren byggs trots motstånd

Arbetet med murarna påbörjas

31[I detta kapitel beskrivs 11 portar och 4 torn. Av dessa portar reparerades 6 st, se vers 1, 2, 6, 13–15. Nehemjas redogörelse startar vid Fårporten i den nordöstra delen av muren, och fortsätter motsols västerut. Fårporten är den port som ligger nära Betestadammen, se Joh 5:2. Frasen "bredvid dem" (hebr. v´al yado), ordagrant "vid deras hand" används 16 ggr i detta kapitel och visar på hur den gemensama ansträngningen i återuppbyggandet.]

Arbetarna vid norra muren

Då steg Eliashiv, översteprästen, och hans bröder prästerna upp och byggde Fårporten. De helgade den och satte in dess dörrar. Vidare (byggde de muren) till Hameatornet och helgade den till Chananeltornet. 2Bredvid dem byggde Jerikos män och bredvid dem byggde Zackor, Imris son.

3Hasenas söner byggde Fiskporten [i norr där fisk från bl.a. Tyros importerades, se 2 Krön 33:14; Neh 12:39; Sef 1:10]. De satte in dess bjälkar, dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar. 4Bredvid dem reparerade Meremot, son till Uria, son till Hakots, och bredvid dem reparerade Meshullam, son till Berecha, son till Meshezavel och bredvid dem reparerade Zadok son till Baana. 5Och bredvid dem reparerade tekoiterna, men deras förnäma män satte inte sin axel till sina herrars arbete (de ville inte underlåta sig till fysiskt grovarbete).

Arbetarna vid västra muren

6Och den Gamla porten [i närheten av moderna Damaskusporten] reparerades av Jojada son till Paseach och Meshullam, son till Besodja. De satte in dess bjälkar, dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar. 7Och bredvid dem reparerade Melatia, giboniten, och Jadon, meroniten, män från Givon och Mispa som lydde under ämbetsmännen på andra sidan floden (Eufrat). 8Och bredvid dem reparerade Ussiel son till Charhaja, guldsmeden. Och bredvid dem reparerade Chananja, en av parfymtillverkarna och de restaurerade Jerusalem ända till den breda muren. 9Och bredvid dem reparerade Refaja, son till Hur, fursten över halva Jerusalems område. [Jerusalem var indelat i två områden, var och ett styrt av en ledare – Refaja och Shallom, se vers 12.] 10Och bredvid dem reparerade Jedaja, son till Charumaf, mitt emot hans hus. Och bredvid dem reparerade Chattus, son till Chashavneia. 11Malkia, son till Charim och Chashov, son till Pachat-Moab reparerade en annan del (av muren) och Ugnstornet. [Troligvis låg dessa torn i närheten av distriktet och gatorna med bagarnas hus, se Jer 37:21.] 12Och bredvid dem reparerade Shallom, son till Hallochesh, fursten över halva Jerusalems område, han och hans döttrar. [Även kvinnor som vanligtvis inte deltog i byggnadsarbete var här med och bidrog till murens återuppbyggande.]

Arbetarna vid södra muren

13Chanon och Zanoach invånare reparerade Dalporten [i sydväst]. De byggde den och satte in dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar. De reparerade också 1 000 alnar [450 meter] av muren upp till Dyngporten [i södra delen av Davids stad]. [Den moderna Dyngporten ligger nära sydvästra hörnet av tempelberget och är från Ottomanska riket på 1500-talet e.Kr.] 14Malkia, son till Rechav, fursten över Bet-Karems område, reparerade Dyngporten och satte in dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar.

Arbetarna vid sydöstra muren

15Shallon, son till Kolchoze, furste över Mitspes område, reparerade Källporten. Han byggde den, täckte den och satte in dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar. Han reparerade också muren till Shelachdammen och kungens trädgård, så långt som trapporna går ner från Davids stad. 16Efter (intill) honom reparerade Nehemja, son till Azbok, furste över Bet-Tsurs halva område, så långt som till Davids grav och krigarnas hus. [2 Sam 23:8]

17Efter (intill) honom gjorde leviterna reparationer – [under ledning av] Rechum, son till Bani. Och bredvid dem reparerade Chashavja, fursten över halva Keilas område, sin del av muren [den murdel som skyddar Keila]. [Keila ligger mellan Zanoach (vers 13) och Bet-Tsur (vers 16) 3 mil sydväst om Jerusalem.] 18Efter (intill) honom gjordes reparationer av deras bröder – [under ledning av] Bavvai, son till Chenadad, fursten över halva Keilas område. 19Och bredvid dem reparerade Ezer, son till Jeshua, furste över Mitspa, en annan del mittemot uppgången till vapenförrådet vid pelarhörnet. 20Efter honom reparerade Baruch, son till Zakkaj, ivrigt en annan del från pelarhörnet till dörren på översteprästen Eljashivs hus. 21Efter honom reparerade Meremot, son till Uria, son till Hakots, en annan del av muren från dörren på översteprästen Eljashivs hus ända till slutet på Eljashivs hus.

22Efter honom reparerade prästerna, männen från slätten [hebr. hak-kikkar – kan syfta på områden kring Jerkko i Jordandalen (se vers 2) eller närheten av Jerusalem, se Neh 12:28]. 23Efter dem reparerade Benjamin och Chashov mittemot sina hus. Efter dem reparerade Azaria, son till Maaseja, vid sitt eget hus. [Dessa personer nämns ingen annanstans, de reparerade muren bara nära sina egna hus.] 24Efter honom reparerade Binnui, son till Chenadad, en annan del från Azaria upp till den inre vinkeln (murvinkeln, förstärkningen) och hörnet. 25Palal, son till Uzai, gjorde reparationer mitt emot vinkeln (murvinkeln, förstärkningen) och tornet som kommer ut från det övre palatset [i Davids stad, strax söder om tempelberget, se också Jes 32:14] vid vaktgården. Efter (intill) honom gjorde Pedaja, son till Parosh, reparationer. 26Nu bodde tempeltjänarna [hebreiska Netinim, som hjälpte leviterna med enklare sysslor som att hämta vatten och hugga ved], i Ofel och de reparerade området mitt emot Vattenporten [nära Gihonkällan] mot öster, och tornet som sticker ut. 27Efter honom [Palal, se vers 25] reparerade Tekoiterna en annan del, mittemot det stora tornet som sticker ut, och vidare till Ofels mur.

Arbetarna vid nordöstra muren

28Ovanför hästporten reparerade prästerna, var och en mittemot sitt eget hus. 29Efter dem reparerade Tsadok, son till Immer, mitt emot sitt eget hus. Och efter honom reparerade Shemaja, son till Shechanja, östra portens väktare. 30Efter honom reparerade Chananja, son till Shelemja, och Chanun den sjätte sonen till Tsalaf, ett annat avsnitt. Efter honom reparerade Meshullam, son till Berechja, mitt emot sin kammare. 31Efter honom reparerade Malkija, en av guldsmederna, upp till tempeltjänarnas hus och köpmännen mittemot Mifkad-porten ända till rummen ovanför hörnet. 32Mellan rummen ovanför hörnet och Fårporten arbetade guldsmederna och köpmännen.

Verbalt motstånd

41Men det hände när Sanvallat hörde att vi byggde muren att han blev arg och tog mycket illa vid sig och han hånade judarna. 2Han talade inför sina bröder och Samariens armé och sade: "Vad gör dessa klena judar? Ska de restaurera efter behag? Ska de offra? Ska de avsluta allt på en dag? Kan de återuppväcka stenarna från spillrorna som är brända?"
     3Nu var ammoniten Tovija (Tobia) med honom och han sade: "Det som de bygger ska en räv bryta ner, om den hoppar på deras stenmur."

4Hör (lyssna) vår Gud (Elohim), för vi är föraktade, vänd deras förebråelser över deras egna huvuden, och utlämna dem till fördärv i ett land av fångenskap. 5Överskyl inte deras överträdelser och låt inte deras synd raderas ut inför dig, för de har utmanat dig (Gud) inför byggnadsmännen.

[Lägg märke till att denna bön handlar om Guds ära och heder, inte att de själva är drabbade av föraktet.]

6Vi byggde (vidare på) muren och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket hade satt sitt sinne till arbetet. [De var överlåtna till arbetet.]

Konspiration för att döda arbetarna

7Men det hände sig att när Sanvallat och Tovija och araberna och ammoniterna och ashdoditerna hörde att reparationen av Jerusalems murar gick framåt och att skadorna började täppas till, då blev de mycket arga. 8De konspirerade, alla tillsammans, och kom och stred mot Jerusalem för att skapa förvirring därinne (i staden). 9Men vi bad våra böner till vår Gud (Elohim) och satte ut vakter mot dem både dag och natt.
     10Och Jehoda sade: "Styrkan hos arbetarna sviktar, det är så mycket skräp (stenskärvor att få bort) att vi inte klarar att renovera muren."
     11Våra motståndare sade: "De ska ingenting veta och ingenting se, förrän vi står mitt ibland dem och dräper dem så att arbetet upphör."
     12Men det skedde att judarna som bodde nära dem kom och berättade för oss tio gånger (vid tio tillfällen): "Från alla platser där ni bor måste ni stå upp."
     13Då stationerade jag folk på de lägsta platserna innanför muren, på de öppna (synliga) platserna. Jag placerade folket familjevis med deras svärd, spjut och pilbågar. 14När jag sett över situationen, reste jag mig och sade till ädlingarna, ledarna och resten av folket: "Var inte rädda för dem. Kom ihåg vår stora och respektingivande Herre (Adonai) och strid för era bröders skull, för era söner, era döttrar, era hustrur och era hem."
     15När nu våra fiender hörde att deras planer hade blivit kända för oss och att Gud (Elohim) hade omintetgjort deras rådslag, återvände vi till muren var och en till sitt arbete.
     16Från den tiden blev det så att hälften av mina tjänare deltog i arbetet och hälften av dem höll i spjut, sköldar, pilbågar och bröstsköldar (harnesk), och ledarna stod bakom hela Juda hus. 17De som byggde på muren och de som bar bördor (förflyttade byggmaterial) höll en hand på arbetet och med en hand höll de sina vapen. 18Byggarbetarna hade likaså var och en sitt svärd i bältet (hängande vid sidan) medan de byggde. Den som blåste i hornet [den som var ansvarig för att blåsa larmsignalen] var vid min sida.
     19Jag sade till ädlingarna, ledarna och resten av folket: "Arbetet är stort och omfattande och vi är utspridda (åtskilda) på muren, den ene långt från den andre. 20På vilken plats ni än är när ni hör ljudet från hornet (larmsignalen), så kom närmare (ta er tillflykt till) oss. Vår Gud (Elohim) ska strida för oss."
     21Vi ägnade oss åt arbetet och hälften av dem höll i spjuten, från det att gryningen visade sig till dess att stjärnorna kom fram (på kvällen). [Man arbetade dygnets alla ljusa timmar från den första gryningen till dess skymningen var över.] 22Vid den tiden sade jag också till folket: "Låt varje person med sin tjänare övernatta inne i Jerusalem så att de kan vara vår vakt på natten och utföra arbete på dagen." 23Varken jag eller mina bröder, inte mina tjänare eller de väktare som följde mig, ingen av oss tog av sig sina kläder, alla som gick till vattnet [hämtade dricksvatten i Gihonkällan som var Jerusalems dricksvattentäkt] hade sina vapen med sig.

Nehemja hjälper de fattiga

5[Kapitel 5 är det centrala kapitlet i Neh 3:1–7:3]

1Sedan uppstod ett stort rop (en klagan, upprörd protest, "ett muller") bland folket och deras hustrur mot deras bröder judarna. [Ordet för rop är samma som används om israeliternas klagan under egyptiernas slavok, se 2 Mos 3:7.] 2Några sade: "Vi, våra söner och våra döttrar, är många, låt oss gå för att hämta säd åt dem så att vi får äta och leva."
     3Andra sade: "Vi har belånat våra fält och våra vingårdar och våra hus, låt oss få säd eftersom det råder brist."
     4Ytterligare andra sade: "Vi har lånat pengar till kungens skatt på våra fält och våra vingårdar. 5Nu är våra kroppar (bokstavligt kött) som våra bröders kroppar, våra barn som deras barn, och vi för våra söner och våra döttrar i bojor till att bli tjänare, och några av våra döttrar är redan förda i bojor och det står inte i vår makt att hjälpa dem, för andra människor har våra fält och våra vingårdar."
     6Jag blev mycket arg när jag hörde deras rop och dessa ord.
     7Sedan rådgjorde jag med mig själv (funderade noga och övervägde olika alternativ) och utmanade furstarna och ledarna och sade till dem: "Ocker! Ni lånar upp mot pant, var och en av sin bror." Jag höll en stor församling emot dem. 8Jag sade till dem: "Vi har efter vår förmåga befriat våra bröder, judarna, som har sålt sig till hedningarna, ska ni då ändå sälja era bröder? Och ska de sälja sig till oss?" Då teg de och fann inte ord (att säga).
     9Jag sade vidare: "Det som ni har gjort är inte gott. Borde ni inte vandra i gudsfruktan, med tanke på förebråelserna från våra hedniska fiender? 10Jämväl har jag, mina bröder och mina tjänare lånat dem pengar och säd. Jag vädjar till er, låt oss sluta med detta utkrävande. 11Jag vädjar, ber er, återlämna till dem redan idag deras fält, deras vingårdar, deras olivlundar och deras hus, likaså de 100 silverstyckena, och säden, vinet och oljan som ni har tagit av dem."
     12Sedan svarade de: "Vi ska återlämna det till dem och ska inte begära något av dem, så ska vi göra, så som du har sagt."
    Då kallade jag på prästerna och tog en ed av dem att de skulle göra i enlighet med detta löfte. 13Jag skakade min mantel och sade: "Så ska Gud skaka bort varje man från hans hus och från hans arbete som inte fullföljer sitt löfte, på detta sätt ska han skakas bort." Och hela församlingen sade: "Amen" och prisade Herren (Jahve). Och folket gjorde i enlighet med detta löfte.

14Dessutom, från den tid då jag utsågs till ståthållare över Juda land, från det tjugonde året [445 f.Kr.] till det trettioandra året [433 f.Kr.] av kung Arttacheshasettas regering, vilket är 12 år, har jag och mina bröder inte ätit av ståthållarnas bröd (mat).

[Dessa 12 år handlar om ett uppdrag som ståthållare som Nehemja får av kungen. Det är inte den tid som han är i Jerusalem, utifrån dialogen med kung Artachshastas antyds att det är en kortare period på kring ett år, se Neh 2:1, 6.]

15Men de tidigare ståthållarna som var före mig lade bördor på folket. De tog bröd (mat) och vin av dem motsvarande mer än 40 shekel av silver [0,4 kg]. Också deras tjänare uppträdde som herrar över folket. Men så gjorde inte jag eftersom jag fruktar (vördar) Gud (Elohim). [Ords 1:7] 16Jag satte dessutom min hand till arbetet på muren, inte heller köpte vi mark och alla mina tjänare samlades runt arbetet (var nära arbetet, fokuserade, ägnade sig åt det).

17Därtill var det 150 av judarna och ledarna förutom de som kom till oss från andra länder som satt vid mitt bord (åt, fick sin mat på min bekostnad). 18Det som tillagades varje dag var en oxe och sex utvalda lamm, även fåglar tillagades åt mig. [Det dagliga behovet var inte obetydlig, men kan knappast jämföras med de 30 oxar och 100 får som dagligen behövdes på Salomos tid, se 1 Kung 4:22–23.] Var tionde dag serverades även alla sorters vin. För allt detta begärde jag inte något av ståthållarnas bröd (mat) eftersom arbetet var tungt för folket.

19Kom ihåg, tillräkna mig detta till godo, min Gud (Elohim), allt som jag gjort för detta folk.

[Detta är den första av de böner där han ber Gud att komma ihåg, se Neh 6:14; 13:14, 22, 29, 31.]

Konspiration för att döda Nehemja

61Det hände sig när det rapporterades till Sanvallat och Tovija (Tobia) och till Geshem, araben, och till resten av våra fiender, att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns några skador därinne, även om jag vid denna tidpunkt inte hade satt in dörrarna i portarna, 2att Sanvallat och Geshem sände till mig och sade: "Kom, låt oss träffas i en av byarna på Onos slättmark." [Ono var en stad i Benjamins stam (1 Krön 8:12; Esra 2:33; Neh 7:37; 11:35), troligvis nuvarande Kafr Juna, några hundra meter norr om flygplatsen Ben Gurion.]

Men de tänkte att de skulle skada mig där. 3Så jag sände en budbärare till dem och svarade: "Jag håller på med ett stort arbete så jag kan inte komma ner, varför skulle arbetet få avstanna medan jag lämnar det och kommer ner till er?" 4Fyra gånger skickade de efter mig på detta sätt och jag svarade dem likadant (varje gång).

5Då sände Sanvallat sin tjänare till mig en femte gång på samma sätt med ett öppet brev i handen, 6där det stod skrivet:
"Det rapporteras bland länderna, och Geshem säger det, att du och judarna tänker göra uppror. Därför bygger du muren, och du ska bli deras kung, enligt dessa ord. 7Du har också utsett profeter till att utlysa detta i Jerusalem, och de ska säga: 'Det finns en kung i Juda.' Nu ska det [dessa rykten] rapporteras till kungen [i Babylon] enligt dessas ord. Kom nu därför och låt oss rådslå tillsammans."
8Då skickade jag till honom och svarade: "Ingenting av det du påstår existerar, utan du hittar på detta i ditt eget hjärta."
     9De ville göra oss rädda genom att säga: "Deras hand ska bli svag så att arbetet inte blir gjort." Men nu, styrk du [Gud] mina händer.

Verbalt motstånd

10Sedan gick jag till [den lejda falska profeten] Shemajas hus, son till Delaja, son till Mehetavel [kanske var hans farmor], där han höll sig inne (igenstängd).

[Shemaja nämns inte någon annanstans, men hans genealogi visar på att han troligvis var en betydelsefull person i samhället. Han var lejd av Tovija och Sanvallat att profetera mot Nehemja, se vers 12. Namnet Shemaja betyder "Hörd av Jahve". Hans fars namn Delaja betyder: "Jahve har dragit/lyft". Mehetavel betyder: "favör/glädje från El" och kan vara hans farmor/mormor. Namnet återfinns bara en två gånger i Bibeln och då refererar det till edomitiska kungen Hadads hustru Mehetavel, se 1 Mos 36:39; 1 Krön 1:50. Sista ordet i meningen är hebr. atsar som betyder "igenstängd" eller utan styrka och tillbakahållen. Anledningen till att Shemaja håller sig hemma ges inte.]

Han [Shemaja] sade: "Låt oss mötas i Guds (Elohims) hus, i templet och låt oss stänga dörrarna till templet för de kommer att komma hit för att döda dig (bokstavligt: slå med dödlig kraft). Ja, på natten ska de komma och döda dig."
     11Jag svarade: "Ska en man som jag [i min position] fly? Hur skulle en sådan som jag kunna gå in i templet och leva? [Som en fristad, 2 Mos 21:13–14; 1 Kung 1:50–53; 2:28–34; 2 Krön 26:16–20; 27:2.] Jag går inte in dit." [Om någon som inte är präst går in i själva templet dör han eftersom enbart präster som renat sig hade tillåtelse att gå in.] 12Jag förstod (urskiljde) [med andebedömningens gåva] att Gud (Elohim) inte hade sänt honom, eftersom han uttalade denna profetia mot mig, emedan Tovija och Sanvallat hade hyrt in honom. 13Av denna anledning var han inhyrd, att jag skulle bli skrämd att göra så [som de ville] och synda, och de skulle få en orsak att ge mig ett dåligt namn (rykte), för att misskreditera och håna mig.
     14[Jag bad:] Kom ihåg min Gud (Elohim), Tovija och Sanvallat efter deras gärningar och även profetissan Noadja och de övriga profeterna som har försatt mig i fara.

[Noadja är en av de fyra kvinliga profetissor som nämns i Bibeln, De övriga är Miriam, Debora och Hulda, se 2 Mos 15:20; Dom 4:4; 2 Kung 22:14; jämför Jes 8:3; Hes 13:17–23. I Esra 8:33 nämns en levit och "son" som hette Noadja. Namnet betyder "möte med Jahve" och verkar fungera både som ett mans och kvinnonamn. Denna bön visar att händelsen med Shemaja var bara en av flera försök att miskreditera Nehemja som en ledare, men han var trofast i sin tjänst trots detta motstånd.]

Muren blir klar (6:15-7:3)

15Muren blev färdig på den 25:e dagen i månaden Elul [augusti/september], på [bara] 52 dagar [blev muren färdig]! 16Och det hände när alla våra fiender, hörde om det, att alla länder runt omkring oss fruktade, och de förminskades i sina egna ögon, för de förstod att detta verk gjordes av vår Gud (Elohim).
     17Dessutom skickade furstarna i Juda många brev till Tovija, och Tovijas brev kom till dem. 18För det fanns många i Juda som edsvurit sig till honom, eftersom han var svärson till Shechanja, Arachs son, och hans son Jehåchanan hade tagit dottern till Meshullam, Berechjas son, till hustru. 19De talade också med mig om hans goda gärningar, och rapporterade mina ord till honom. Så Tovija skickade brev för att sätta mig i fara.

7[Prästerna och leviterna utgjorde nästan hälften av befolkningen i Jerusalem, se Neh 11:6–19 jämfört med 1 Krön 9:9–22). Uppgiften att vakta portarna till templet har alltid varit ett av leviternas uppdrag, se 1 Krön 9:17–22; 26:12–19. Nu utvidgas detta uppdrag till att gälla Jerusalems portar.]

1När nu muren var byggd och jag hade satt in dörrarna, och portvakterna och sångarna
    och leviterna var utsedda (tjänsterna var tillsatta), 2då satte jag min bror Chanani att ansvara över Jerusalem, tillsammans med Chananja, ståthållaren på fästningen (borgen, slottet), för han var en pålitlig man och fruktade (vördade) Gud (Elohim) mer än många andra.

[Uttrycket "broder" kan användas både om bilogisk bror och landsman. Eftersom Chanani nämns "broder" både här och i Neh 1:2 och Chananja inte har den titeln (fast han också är en landsman) är det troligt att Chananja är Nehemjas bilogiska bror.]

3Jag sade till dem: "Låt inte portarna till Jerusalem öppnas förrän solen har blivit varm (gått upp ordentligt över horisonten). Medan de fortfarande står på vakt (innan de avslutar sin tjänst för dagen) låt dem stänga och regla dörrarna. Utse också invånare i Jerusalem till vakter, var och en för sin egen väkt och var och en mittemot sitt eget hus." [Dygnet var indelat i olika väkter, då man avlöste varandra.]

Finalen

Uppräkning av de som återvändande under Serubbabel

4Staden var stor (till ytan) men invånarna var få därinne och husen var inte renoverade. 5Därför lade min Gud (Elohim) på mitt hjärta att samla ihop furstarna, ledarna och folket så att de kunde bli räknade efter sina släkter. Jag fann en bok med släkterna över dem som kom upp i det första (återvändandet) och däri fann jag skrivet: 6Detta är folket i provinsen som återvände från fångenskapen i exil, som Nebukadnessar, kungen i Babylon hade fört bort och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin egen hemstad. 7De som kom med Serubbabel (Zerubbavel) var Jeshoa, Nehemja, Azarja, Raamja, Nachamani, Mordochaj, Bilshan, Mispperet, Bigvaj, Nechom, Baana.

Antalet människor av Israels folk var:
8Paroshs söner: 2 172
9Shefatejas söner: 372
10Arachs söner: 652
11Pachat-Moabs söner, från Jeshoa och Joabs söner: 2 818
12Elams söner: 1 254
13Zattos söner: 845
14Zakkajs söner: 760
15Binnojs söner 648
16Bevajs söner 628
17Azeggads söner 2 328
18Adånikams söner 667
19Bigvajs söner: 2 067
20Adins söner 655:
21Aters söner från Chizkija: 98
22Chashums söner: 328
23Betsajs söner: 324
24Charifs söner: 112
25Givons söner: 95

[I vers 8 till 25 används ordet bnei för söner, från vers 26 till 33 används ordet anashei som översätts "människor" eller "folk". Från vers 34 används åter bnei fram till vers 63]
26Betlehems och Netofas folk: 188
27Anatots folk: 128
28Betazmavets folk: 42
29Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk: 743
30Ramas och Gevas folk: 621
31Michmas folk: 122
32Betels och Ais folk: 123
33Det övriga Nevos folk: 52

34Det övriga Elams söner: 1 254
35Charims söner: 320
36Jerikos söner: 345
37Lods, Chadids och Onos söner: 721
38Senaas söner: 3 930
39Prästerna:
Jedajas söner av Jeshoas hus: 973
40Immers söner: 1 052
41Pashchors söner: 1 247
42Charims söner: 1 017
43Leviterna:
Jeshoas söner från Kadmiel från Hodevas söner: 74
44Sångarna:
Asafs söner: 148
45Dörrvaktarna:
Shalloms söner, Aters söner, Talmons söner, Akkovs söner, Chatitas söner och Shovajs söner: 138
46Detta är tempeltjänarna [Netinimerna, som betyder "givna åt" eller "avskilda för", dvs har fått uppdrag att hjälpa leviterna med enklare uppgifter som att hämta vatten och hugga ved, se Jos 9:26–27]:
Tsichas söner, Chasufas söner, Tabbaots söner, 47Keros söner, Sias söner, Padons söner, 48Levanas söner, Chagavas söner, Shalmajs söner, 49Chanans söner, Giddels söner, Gachars söner, 50Reajas söner, Retsins söner, Nekodas söner, 51Gazzams söner, Uzzas söner, Paseach söner, 52Besajs söner, Meonims söner, Nefishesims söner, 53Bakboks söner, Chakofas söner, Charchors söner, 54Batselits söner, Mechidas söner, Charshas söner, 55Barkos söner, Siseras söner, Temachs söner, 56Netsiachs söner, Chatifas söner.
57Salomos tjänares söner:
Sotajs söner, Soferets söner, Peridas söner, 58Jalas söner, Darkons söner, Giddels söner, 59Shefatejas söner, Chattils söner, Pocheret-Hatsvajims söner, Amons söner.
60Alla tempeltjänare [Netinimerna] och sönerna till Salomos tjänare 392.

61Dessa var de som gick upp från Tel-Melach, Cherov-Addon (Cherov, den starke) och Immer, men de kunde inte redogöra för sina fäders hus, inte för sin säd (genealogi), huruvida de var israeliter. 62Delajas söner, Tovijas (Tobias) söner, Nekodas söner 642. 63Av prästerna: Chavajas söner, Hakkots söner, Barzillajs söner, som tog en hustru från Barzillajs döttrar, gileaditen, och sedan tog deras familjenamn. 64Dessa sökte efter sina uppteckningar, sitt släktskap (förfädernas namn), men kunde inte finna dem. Därför ansågs de orena och skiljdes från prästerskapet. 65Och Tirshata sade till dem att de inte skulle äta av det heliga (de delar av offerdjuren som tillhörde prästen) förrän det kom en präst (överstepräst) med Urim och Tummim [som genom denna lott kunde avgöra om de var äkta präster eller inte].

[Urim och Tummim var namnet på de två föremål (troligvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som användes för att kasta lott, se 2 Mos 28:30; 1 Sam 14:42.]

66Hela gruppen (församlingen) utgjorde sammalagt 42 360, 67förutom deras 7 337 tjänare och tjänarinnor, och de hade dessutom 245 manliga och kvinnliga sångare. 68[Vers 68 saknas i vissa hebreiska manuskript, men vissa översättningar har lagt till material från Esra 2:66 där det står: "De hade 736 hästar, 245 mulåsnor."] 69De hade [även] 435 kameler och 6 720 åsnor.

70En del av familjernas överhuvuden bidrog till arbetet. Ståthållaren gav till skattsamlingen:
1 000 gulddrachmer [Drachmer var ett guldmynt introducerat av Darius I, det motsvarade 1/60 mina eller 8,5 gram. Totala vikten guld var alltså 8,5 kg.]
50 skålar
500 prästskrudar
71Några av familjernas överhuvuden gav till skattsamlingen till arbetet:
20 000 gulddrachmer [170 kg guld]
2 200 silverminor [1 200 kg silver]
72Det övriga folket gav:
20 000 gulddrachmer [170 kg guld]
2 000 silverminor [1 000 kg silver]
67 prästskrudar
73Prästerna och leviterna och portvakterna och sångarna och en del av folket och tempeltjänarna [netinimerna] och hela Israel bodde i sina städer. När den sjunde månaden [Tishri, som infaller september/oktober] kom var hela Israels hus i sina städer.

[Det har nu troligtvis gått ett halvår sedan Nehemja kom till Jerusalem våren 445 f.Kr., se Neh 2:1, 11.]

Esra läser från Moseböckerna

81Allt folket samlades som en man på den öppna platsen framför vattenporten. De talade till Esra, den skriftlärde, att han skulle ta fram boken (skriftrullen) med Moses undervisning, som Herren (Jahve) hade fastställt för Israel.

2Då kom prästen Esra med undervisningen [de fem Moseböckerna – hebr. Torah] till de samlade, till män och kvinnor och alla som kunde förstå vad de hörde. [Även barn, se 5 Mos 31:12.] Det var den första dagen i sjunde månaden [8 oktober 445 f.Kr.]. 3Han läste därur framför den stora öppna platsen framför vattenporten från tidig morgon till mitt på dagen i närvaro av män och kvinnor och de som kunde förstå. Öronen hos hela folket var uppmärksamma på undervisningen i boken (rullen). 4Esra, den skriftlärde, stod på en pulpet av trä [2 Krön 6:13] som de hade tillverkat för ändamålet. [Denna plattform måste ha varit stor för Esra och hans 13 medhjälpare.] Bredvid honom stod [6 personer:] Mattitja och Shema och Ananja och Orija och Chilkija (Hilkia) och Maaseja vid hans högra hand, och vid hans vänstra hand stod [7 personer:] Pedaja och Mishael och Malkkija och Chashum och Chashbaddana, Zecharja och Meshullam. 5Esra öppnade boken (skriftrulle) i hela folkets åsyn, eftersom han stod ovanför folket, och när han öppnade den reste sig hela folket upp. [Att ställa sig var ett sätt att visa respekt, se Neh 2:1.] 6Esra välsignade Herren (Jahve), den store Guden (Elohim), och hela folket svarade "Amen, amen" medan de lyfte upp sina händer och de böjde sina huvuden och föll ner inför Herren (Jahve) med sina ansikten mot marken. 7Jeshua [Neh 10:9], Bani [Neh 10:13], Sherebja [Neh 10:12], Jamin, Ackub, Shabbetaj, Hodia [Neh 10:10], Maaseja, Kelita [Neh 10:10], Asarja, Josabad, Hanan [Neh 10:10], Pelaja [Neh 10:10] och leviterna undervisade folket i lagen medan folket stod där, var och en på sin plats. [7 av dessa 13 leviter återkommer skriver under Nehemjas skrivelser, se Neh 10:28–39.] 8De läste tydligt ur skriftrullen, ur Guds undervisning, och förklarade [översatte] innebörden så att man förstod det som lästes. [Troligtvis översattes den hebreiska texten till arameiska, se Neh 13:24.] 9Ståthållaren Nehemja och den skriftlärde prästen Esra och leviterna som undervisade folket sade till allt folket: "Denna dag är helgad åt Herren er Gud. Sörj inte, gråt inte." Allt folket grät nämligen när de hörde undervisningens (Torahs) ord.
     10Och han sade till dem: "Gå och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin. Och skicka gåvor av mat till dem som inte har något färdigt, för denna dag är helgad åt vår Gud. Var inte bedrövade, för glädje i Herren är er styrka."
     11Även leviterna lugnade allt folket och sade: "Var stilla, för dagen är helig. Var inte bedrövade."
     12Då gick allt folket i väg och åt och drack, de skickade gåvor och firade med stor glädje, för de hade förstått de ord som hade förkunnats för dem.
     13Den andra dagen [9:e oktober 445 f.Kr.] samlades huvudmännen för hela folkets familjer med prästerna och leviterna hos Esra, den skriftlärde, för att studera (få insikt och förståelse) orden i undervisningen (hebr. Torah). [Ps 119:97] 14De fann det skrivet i undervisningen (Torah) att Herren genom Mose hade befallt att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i sjunde månaden [15-22 Tishri, se 4 Mos 29:12–38], 15och att man skulle tillkännage och utropa i alla deras städer och i Jerusalem: "Gå ut på bergen och hämta löv av olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmer och andra lummiga träd, och gör lövhyddor som det är skrivet."
     16Då gick folket ut och hämtade kvistar och gjorde hyddor, var och en på sitt tak och sina gårdar, likaså på gårdarna vid Guds hus och på torget vid Vattenporten och på torget vid Efraimsporten [i norra delen av västra muren]. 17Hela församlingen av dem som återvänt från fångenskapen gjorde lövhyddor och bodde i dem. Från Josuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels barn inte gjort så. Och glädjen var mycket stor.
     18Esra läste ur Guds undervisning (Torah) varje dag, från första dagen till den sista. De firade högtiden i sju dagar, och på den åttonde dagen hölls en högtidsförsamling [helgdag utan arbete, se 3 Mos 23:36] som det var föreskrivet.

Israeliterna bekänner sina synder

91På tjugofjärde dagen i samma månad [31 okt 445 f.Kr. – två dagar efter lövhyddohögtiden har avslutats, se 3 Mos 23:34–37] samlades Israels barn till fasta, klädda i sorgdräkt och med jord på sina huvuden [för att visa sin sorg och omvändelse]. 2De som var av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar [som levde bland dem] och kom fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar. 3De reste sig från sin plats, och man läste ur Herren (Jahves), deras Guds, Torah-rulle [Moseböckerna] under en fjärdedel av dagen [tre timmar, se Joh 11:9]. Nästa fjärdedel [under tre timmar] bekände de sina synder och tillbad Herren (Jahve) sin Gud (Elohim). 4Jeshua och Bani, Kadmiel, Shebanja, Bunni, Sherebja, Bani och Kenani steg upp på leviternas plattform [trapporna ovanför dem] och ropade med hög röst till Herren (Jahve) sin Gud (Elohim). 5Och leviterna Jeshua och [sju andra leviter] Kadmiel, Bani, Hashabneja, Sherebja, Hodia [Neh 10:14], Shebanja och Petachja [Esra 10:23] sade:

"Res er och prisa Herren (Jahve) er Gud (Elohim),
    från evighet till evighet!
Lovat vare ditt härliga namn,
    som är upphöjt över allt lov och pris.
6Du är Herren (Jahve), bara du!

Du har gjort himlarna,
    himlarnas himlar tillsammans med hela dess härskara [alla stjärnor eller änglar],
jorden,
    och allt som finns på den,
haven,
    och allt som är i dem.
Det är du som upprätthåller allt liv,
    och den himmelska härskaran böjer sig [i tillbedjan] inför dig.
7Du är Herren Gud som utvalde Abram (Avram)
    och förde honom ut från det kaldeiska Ur
    och gav honom namnet Abraham (Avraham).
8Du fann hans hjärta trofast inför dig,
    och du slöt förbund med honom:
att ge åt hans efterkommande kananéernas, hetiternas,
    amoréernas, perisseernas, jebusiternas och girgasheernas land.

[Hiviteerna nämns inte i denna uppräkning som brukar ha sju folkgrupper, kanske för att deras ättlingar netinimerna tjänade i tempet, se Jos 9:7; Esra 2:58; Neh 7:62]

Du lät dina ord gå i uppfyllelse,
    för du är rättfärdig.

9Du såg våra fäders nöd i Egypten
    och hörde deras rop vid Röda havet.
10Du gjorde tecken och under mot farao,
    mot alla hans tjänare och mot allt folket i hans land,
för du visste hur arrogant egyptierna behandlade dem.
    Du gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag.
11Du delade havet framför dem,
    och de gick genom havet på torr mark.
Men deras förföljare sänkte du i djupet,
    som en sten i väldiga (forsande, starka) vatten.

12Du ledde dem med en molnpelare om dagen
    och en eldpelare om natten,
för att lysa dem
    på vägen de skulle gå.
13På Sinai berg steg du ner
    och talade till dem från himlen,
du gav dem rättfärdiga föreskrifter (hebr. mishpatim)
    och sann undervisning (plural – hebr torot),
goda stadgar (hebr. chuqim)
    och påbud (hebr. mitzvot).
14Du gav dem kunskap om din heliga sabbat [2 Mos 20:8–11; 5 Mos 5:12–15]
    och gav dem påbud (hebr. mitzvot),
    stadgar (hebr. chuqim)
    och undervisningen (Torah – de fem Moseböckerna)
genom din tjänare Mose.

15Du gav dem bröd [manna] från himlen när de hungrade [2 Mos 16:4–8]
    och lät vatten komma ur klippan när de törstade [2 Mos 17:1–7; 4 Mos 20:1–13].
Du befallde dem att gå och ta i besittning det land
    som du med upplyft hand lovat (svurit en ed) att ge dem.
16Men våra fäder agerade övermodigt (arrogant)
    och blev hårdnackade och lyssnade inte till dina påbud.
17De vägrade lyssna
    och tänkte inte på undren du gjort bland dem.
De var hårdnackade och i sin upproriskhet
    valde de en ledare för att vända tillbaka till sitt slaveri.
Men du är en Gud som förlåter,
    nådig (full av kärleksfull omsorg) och barmhärtig,
sen till vrede och stor i nåd (omsorgsfull kärlek).
    Du övergav dem inte.
18Även fast de gjorde sig en gjuten kalv och sade:
    "Här är din gud som har fört dig upp ur Egypten." [2 Mos 32:4]
Och de gjorde sig skyldiga till stora hädelser (stora skändliga ord).
    [Ovanligt ord, används bara här, i vers 26 och i Hes 35:12.]
     19På grund av din oändliga nåd (barmhärtighet, ömsinta kärlek) övergav du inte dem i öknen. Molnstoden försvann inte på dagen, utan ledde dem på deras väg. Eldstoden slutade inte att lysa upp den väg de skulle gå på natten. [Molnet och elden är en bild av den helige Ande och hans ledning.]
     20Du gav dem din goda Ande för att undervisa dem. Du undanhöll inte ditt manna från deras munnar, och du gav vatten för att släcka deras törst.
     21I fyrtio år gav du dem mat (försörjde du dem). Även i öknen behövde de inte sakna något. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte.

22Och du gav dem riken och folk
    och fördelade olika områden åt dem.
De intog Sichons land
    kungen av Heshbons land,
    och kung Og av Bashans land.
23Deras barn gjorde du talrika
    som stjärnorna på himlarna.

Du förde dem in i det land
    som du lovat deras fäder
    att få komma till och ta i besittning.

24Och deras barn kom och tog landet i besittning.
    Du kuvade landets invånare
kananéerna för dem
    och gav dem i deras hand,
både kungarna och landets folk,
    och de gjorde som de ville med dem.
25De intog befästa städer och bördig jord
    och tog över hus fyllda med allt gott,
uthuggna brunnar, vingårdar, olivlundar
    och fruktträd i mängd.
De åt och blev mätta och feta
    och njöt av din stora godhet.

26Men de gjorde uppror och trotsade dig,
    de kastade din undervisning (Torah) bakom sin rygg.
De dödade dina profeter som varnade dem
    och ville få dem att vända om till dig.
De gjorde sig skyldiga till grova hädelser (stora skändliga ord).
27Då gav du dem i deras fienders hand
    som förtryckte dem.
Men i sin nöd ropade de till dig,
    och du hörde dem från himlarna.
I din stora barmhärtighet (oändliga, ömsinta nåd) [plural]
    gav du dem befriare
som frälste dem
    ur deras fienders hand.
28Men när de kom till ro,
    gjorde de på nytt det som var ont inför dig.
Då lämnade du dem
    i deras fienders hand som fick råda över dem.
Men de ropade på nytt till dig,
    och du hörde det från himlarna,
du räddade dem många gånger
    i din barmhärtighet (oändliga, ömsinta nåd) [plural].
29Du förmanade dem för att återföra dem
    till din undervisning (Torah).
Men de var övermodiga
    och lyssnade inte på dina budord (hebr. mitzvot)
utan syndade mot dina föreskrifter,
    trots att den människa
som håller dem
    ska leva genom dem.
De var envisa och hårdnackade
    och vägrade lyssna.
30Du hade tålamod med dem i många år
    och förmanade dem med din Ande genom dina profeter,
    men de lyssnade inte.
Då gav du dem
    i de främmande folkens hand.
31Men du som är rik på barmhärtighet (oändliga, ömsinta nåd) [plural]
    gjorde inte slut på dem
och övergav dem inte,
    för du är en nådig
och nådefull Gud.
32Och nu, vår Gud (Elohim) – den store, den väldige (hjälten, den mäktige krigaren) och fruktade Gud (Elohim),
    du som håller förbundet och nåden (trofasta kärleken):
Låt den inte vara liten i dina ögon,
    den plåga som har drabbat oss,
våra kungar, våra furstar,
    våra präster, våra profeter,
    våra fäder och hela ditt folk –
från de assyriska kungarnas dagar
    ända till i dag.
33Du är rättfärdig
    i allt det som har drabbat oss,
för du har visat dig trofast
    medan vi har varit ogudaktiga.
34Våra kungar, våra furstar, våra präster och våra fäder
    höll inte din undervisning (Torah)
och lyssnade inte till dina påbud
    och de varningar du gav dem.
35Trots att de levde i sitt eget rike
    med allt det goda som du gav dem
i det rymliga och bördiga land
    som du skänkte dem,
har de ändå inte tjänat dig
    eller vänt om från sina onda gärningar.

36Se, vi – idag – slavar [till idag är vi slavar till persiska riket]
    i det land som du gav våra fäder
    att äta dess frukt och dess goda,
se, där är vi slavar.
37Dess rika skörd går till de kungar
    du satt över oss för våra synders skull.
De råder över våra kroppar
    och vår boskap som de vill,
    och vi är i stor nöd."
38På grund av allt detta slöt vi ett fast förbund och satte upp det skriftligt. På skrivelsen, som försågs med sigill, stod våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.

101Följande [totalt 84] namn stod på skrivelserna som bar sigillen:
Ståthållaren Nehemja, Chachaljas son.

[Följande 22 präster där de flesta också återfinns i uppräkningen i Neh 12:1–6:]
Sidkia, 2Seraja, Asarja, Jeremia,
3Pashur, Amarja, Malkia, 4Hattush, Shebanja, Malluk,
5Harim, Meremot, Obadja, 6Daniel, Ginneton, Baruk,
7Meshullam, Abia, Mijamin, 8Maasja, Bilgaj, Shemaja – dessa var prästerna.

9Leviterna var:
Jeshua, Asanjas son,
Binnuj, av Henadads barn,
Kadmiel, 10och deras bröder:
    Shebanja, Hodia, Kelita, Pelaja, Hanan, 11Mika, Rehob,
    Hashabja, 12Sackur, Sherebja, Shebanja, 13Hodia, Bani och Beninu.
14Folkets huvudmän [44 namn] var:
Parosh, Pahat-Moab, Elam, Sattu, Bani,
15Bunni, Asgad, Bebaj,
16Adonia, Bigvaj, Adin,
17Ater-Hiskia [Esra 2:16; Neh 7:21], Azzur,
18Hodia, Hashum, Besaj, 19Harif,
    Anatot,
    Nebaj [från Nebo, se Neh 7:33],
     20Magpiash [från Magbish, se Esra 2:30],
Meshullam, Hesir, 21Meshesabel, Sadok, Jaddua,
22Pelatja, Hanan, Anaja, 23Hosea, Hananja, Hashub,
24Hallohesh, Pilha, Shobek, 25Rehum, Hashabna, Maaseja,
26Ahia, Hanan, Anan, 27Malluk, Harim och Baana.

28Resten av folket – prästerna, leviterna, dörrvakterna, sångarna, tempeltjänarna och alla som hade avskilt sig från de främmande folken och vänt sig till Guds undervisning (Torah), tillsammans med deras hustrur, söner och döttrar och alla som kunde förstå –
29ansluter sig till sina ledande bröder och lovar dyrt och heligt att leva efter Guds undervisning (Torah), som gavs genom Guds tjänare Mose, och att hålla fast vid och följa alla Herrens, vår Herres (Jahves), budord (hebr. mitzvot), påbud (hebr. mishpatim) och stadgar (förordningar; ordagrant "saker inristat" – hebr. choq). 30
-
Att inte ge våra döttrar åt de främmande folken och inte heller ta deras döttrar till hustrur åt våra söner.

31Om någon av de främmande folken för in handelsvaror eller säd till försäljning på sabbatsdagen ska vi inte köpa det av dem på sabbat eller helgdag. [Denna regel härstammar från 2 Mos 16:22–30. Ganska snart bröt folket mot denna regel, se Neh 13:15–16.]

Vi ska låta vart sjunde år vara friår och då avstå från alla slags krav. [2 Mos 23:10–11; 3 Mos 25:2–7; 5 Mos 15:1–3]

32Vi förpliktar oss att varje år ge en tredjedels sikel [tempelskatt för israeliter över 20 år, se 2 Mos 30:11–16] till tjänsten i vår Guds hus, 33till skådebröden och det dagliga matoffret, till det dagliga brännoffret och offren på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, till tackoffren och syndoffren för Israels försoning och till allt arbete i vår Guds hus.

34Vi, prästerna, leviterna och folket, kastar lott om vedoffret, hur man varje år ska föra det till vår Guds hus på bestämda tider, efter våra familjer, och bränna det på Herren vår Guds altare så som det är skrivet i undervisningen (Torah) [3 Mos 6:12]. [Giboniterna hade tidigare ansvaret för veden, se Jos 9:27.]

35Till Herrens hus ska vi varje år föra förstlingen av markens gröda och förstlingen av all frukt på alla slags träd.

36Så som det är skrivet i lagen ska vi också föra till Guds hus, till prästerna som gör tjänst i vår Guds hus, de förstfödda av våra söner [Pidyon haben (återlösningen), se 4 Mos 18:15–16] och av vår boskap, det förstfödda av våra kor och får [2 Mos 13:13].

37Och förstlingen av vårt mjöl och våra offergåvor och av allt slags trädfrukt, av vin och olja, ska vi föra till prästerna, in i förrådskamrarna till vår Guds hus, och tionden av vår jord till leviterna, de leviter som tar emot tionden i alla de städer där vi brukar jorden. 38En präst, en av Arons söner, ska vara med leviterna när de tar emot tionden. Och leviterna ska föra tionden av sitt tionde upp till vår Guds hus, in i förrådshusets kamrar. 39För både Israels barn och Levi barn ska föra sin offergåva av säd, vin och olja in i dessa kamrar där helgedomens kärl och de tjänstgörande prästerna och dörrvakterna och sångarna är.

Vi ska inte försumma vår Guds hus.
-

Namn

11[Detta kapitel ger lösningen på problemet i Neh 7:1–4 där det inte finns tillräckligt med människor som bodde i Jerusalem för att beskydda staden. Folket hade tidigare (Neh 10:37) lovat att ge tionde av sin inkomst till Herrens tjänst, nu ger man även tionde av sig själva.]

1Folkets furstar bodde i Jerusalem. Det övriga folket kastade lott för att på så sätt var tionde man skulle utses att bo i Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondelar skulle bo i de andra städerna. 2Folket välsignade alla som frivilligt bosatte sig i Jerusalem. 3Detta är de huvudmän i provinsen som bodde i Jerusalem. Men i Juda städer bodde var och en i den stad där han hade sin ärvda besittning: vanliga israeliter, präster, leviter och tempeltjänare, likaså ättlingarna till Salomos tjänare. 4I Jerusalem bodde en del av Juda barn och en del av Benjamins barn. [Man beräknar att 4 800 – 8 000 personer bodde i Jerusalem vid den här tiden. Uppräkningen här liknar den i 1 Krön 9.]

Av Juda barn: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till Amarja, son till Shefatja, son till Mahalalel, av Peres barn, 5Maaseja, son till Baruk, son till Kol-Hose, son till Hasaja, son till Adaja, son till Jojarib, son till Sakarja, shilonitens son. 6Peres ättlingar som bodde i Jerusalem utgjorde tillsammans 468 vapenföra män.

7Dessa var Benjamins barn: Sallu, son till Meshullam, son till Joed, son till Pedaja, son till Kolaja, son till Maaseja, son till Itiel, son till Jesaja, 8och närmast efter honom Gabbaj och Sallaj, 928. 9Joel, Sikris son, var ledare för dem, och Juda, Hassenuas son, var den andre i befälet över staden.

10Av prästerna: Jedaja, Jojaribs son, Jakin, 11Seraja, son till Chilkijaho (Hilkia), son till Meshullam, son till Sadok, son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus, 12och deras bröder, som utförde arbetena i huset, 822. Vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pelaja, son till Amsi, son till Sakarja, son till Pashur, son till Malkia, 13och hans bröder, huvudmän för familjer, 242. Vidare Amassaj, son till Asarel, son till Asaj, son till Meshillemot, son till Immer, 14och deras bröder, tappra och kraftfulla män, 128. Ledare för dem var Sabdiel, Haggedolims son.

15Av leviterna: Shemaja, son till Hashub, son till Asrikam, son till Hashabja, son till Bunni, 16och Shabbetaj och Josabad, som hade uppsikten över de yttre arbetena vid Guds hus och hörde till leviternas huvudmän, 17vidare Mattanja, son till Mika, son till Sabdi, son till Asaf, sångledaren som vid bönen tog upp lovsången, Bakbukja, den av hans bröder som var närmast efter honom, och Abda, son till Shammua, son till Galal, son till Jedutun. 18Leviterna i den heliga staden utgjorde tillsammans 284.

19Dörrvakterna, Ackub, Talmon och deras bröder, som höll vakt vid portarna, var 172.

20De övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de andra städerna i Juda, var och en i sin arvedel. 21Men tempeltjänarna bodde på Ofel [i början på sluttningen på det berg templet låg], och Siha och Gishpa hade uppsikten över tempeltjänarna. 22Ledare bland leviterna i Jerusalem vid arbetena i Guds hus var Ussi, son till Bani, son till Hashabja, son till Mattanja, son till Mika, av Asafs barn, sångarna. 23En kunglig förordning [troligtvis av Artachshastas, se Neh 2:1] var utfärdad angående dem, och en bestämd ordning var för varje dag fastställd för sångarna. 24Petachja, Meshesabels son, av Judas son Seras barn, var kungens högra hand i varje sak som rörde folket.

Byarna runt Jerusalem

25I byarna [utan ringmur] med tillhörande åkrar bodde också en del av Juda barn: I Kirjat-Arba med [tillhörande] dotterorter [ordagrant: döttrar, se även 27, 28, 30 och 31], i Dibon med [tillhörande] dotterorter, i Jekabseel med sina byar, 26vidare i Jeshua, Molada, Bet-Pelet 27och Hasar-Shual, och i Beer-Sheba med [tillhörande] dotterorter, 28Siklag och i Mekona med [tillhörande] dotterorter, 29En-Rimmon, Sorga, Jarmut, 30Sanoa, Adullam med deras byar, i Lachish med dess åkrar, i Aseka med [tillhörande] dotterorter. De slog sig ner från Beer-Sheba ända till Hinnoms dal. 31Benjamins barn hade sina boningsorter från Geva: i Mikmas och Aja, likaså i Betel med [tillhörande] dotterorter, 32i Anatot, Nob, Ananja, 33Hasor, Rama, Gittajim, 34Hadid, Seboim, Neballat, 35Lod, Ono och Timmermansdalen.

36Av leviterna blev några avdelningar från Juda räknade till Benjamin.

Prästerna och leviter

Präster och leviter på Serubbabels tid

121Dessa var de präster och leviter som drog upp med Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua. [Prästerna var:]
Seraja, Jeremia, Esra,
2Amarja, Malluk, Hattush,
3Shekanja, Rehum, Meremot,
4Iddo, Ginnetoj, Abia,
5Mijamin, Maadja, Bilga,
6Shemaja, Jojarib, Jedaja,
7Sallu, Amok, Chilkijaho (Hilkia) och Jedaja.
Dessa var huvudmän för prästerna och för sina bröder i Jeshuas tid.

8Leviterna var:
Jeshua [nämns även i Esra 2:40], Binnuj, Kadmiel [nämns även i Esra 2:40], Sherebja, Juda och Mattanja, som med sina bröder ledde tacksägelsen (lovsången), 9vidare Bakbukja och Unni, deras bröder, som hade sina platser mitt emot dem under tjänstgöringen.
[I 1 Krön 15:16–24 finns mer detaljer kring hur sången och musiken i templet var organiserad. Det fanns troligtvis lika många kvinnor som män i kören, se Esra 2:65.]

Överstepräster

10[Översteprästen] Jeshua blev far till Jojakim,
    Jojakim blev far till Eljashib,
    Eljashib blev far till Jojada,
     11Jojada blev far till Jonatan
    och Jonatan blev far till Jaddua.

Präster under Jojakims dagar

12I Jojakims tid var huvudmännen för prästernas familjer följande:
för Seraja: Meraja,
för Jeremia: Hananja,
13för Esra: Meshullam,
för Amarja: Johanan,
14för Meliku: Jonatan,
för Shebanja: Josef,
15för Harim: Adna,
för Merajot: Helkaj,
16för Iddo: [profeten] Sakarja [Esra 5:1],
för Ginneton: Meshullam,
17för Abia: Sikri,
för Minjamin och för Moadja: Piltaj,
18för Bilga: Shammua,
för Shemaja: Jonatan,
19för Jojarib: Mattenaj,
för Jedaja: Ussi,
20för Sallaj: Kallaj,
för Amok: Eber,
21för Chilkijaho (Hilkia): Hashabja,
för Jedaja: Netanel.
22I Eljashibs, Jojadas, Johanans och Jadduas tid blev huvudmännen för leviternas familjer upptecknade, likaså prästerna, under persern Darejaveshs regering. [Detta syftar troligtvis på Darius den Store 522-486 f.kr. eller Darius II, som regerade 424-404 f.Kr..] 23Huvudmännen för Levi barns familjer är upptecknade i krönikeboken [1 Krön 9] ända till Johanans, Eljashibs sons tid. [Han var överstepräst i Jerusalem och omnämns i ett brev från egyptiska Elefantine daterat till 408 f.Kr., se även Jer 44:1.]
     24Leviternas huvudmän var Hashabja, Sherebja och Jeshua, Kadmiels son, och deras bröder, som stod mitt emot dem för att växelvis lova och tacka, så som gudsmannen David hade befallt. [Denna form där en ledare först sjunger först en fras som sedan församlingen/kören svarar på kallas ntifonal, se t.ex. Ps 136. Titeln ""gudsmannen" används bara här och i 2 Krön 8:14 om David och då alltid i samband med hur lovsången organiseras.]
     25Mattanja, Bakbukja, Obadja, Meshullam, Talmon och Ackub var dörrvakter och höll vakt över förrådshusen vid portarna. 26Dessa levde i Jojakims, Jeshuas sons, Josadaks sons, tid och i ståthållaren Nehemjas och prästen Esras, den skriftlärdes tid.

Nehemja samlar folket – muren invigs

27När Jerusalems mur skulle invigas, sökte man upp leviterna överallt där de bodde och förde dem till Jerusalem för att hålla invigningshögtid och glädjehögtid under tacksägelse och sång, med cymbaler, lyror och harpor. 28Då samlades sångarnas söner från trakten omkring Jerusalem och från netofatiternas byar, 29från Bet-Haggilgal och från markerna kring Geva och Asmavet, för sångarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem. 30Prästerna och leviterna renade sig och renade sedan folket, portarna och muren.
     31Jag lät Juda furstar stiga upp på muren. Därefter ordnade jag två stora lovsångskörer. Den ena gick till höger ovanpå muren fram till Dyngporten. 32Bakom dem följde Hoshaja och ena hälften av Juda furstar, 33samt Asarja, Esra och Meshullam, 34Juda, Benjamin, Shemaja och Jeremia 35och några av prästernas söner med trumpeter, vidare Sakarja, son till Jonatan, son till Shemaja, son till Mattanja, son till Mikaja, son till Sackur, son till Asaf, 36och hans bröder Shemaja, Asarel, Milalaj, Gilalaj, Maaj, Netanel och Juda samt Hanani med gudsmannen Davids musikinstrument. Esra, den skriftlärde, gick framför dem. 37De gick över Källporten och rakt fram uppför trapporna till Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till Vattenporten mot öster.
     38Efter den andra lovsångskören, som gick åt motsatt håll, följde jag med den andra hälften av folket, ovanpå muren, upp genom Ugnstornet ända till Breda muren, 39vidare över Efraimsporten, Gamla porten och Fiskporten [i norr där fisk från bl.a. Tyros importerades, se 2 Krön 33:14; Neh 3:3; Sef 1:10] och genom Hanaeltornet, ända fram till Fårporten; och de stannade vid Fängelseporten.
     40Sedan stannade de båda lovsångskörerna vid Guds hus, och även jag och ena hälften av föreståndarna tillsammans med mig, 41samt prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenaj, Sakarja och Hananja, med trumpeterna, 42och Maaseja, Shemaja, Eleasar, Ussi, Johanan, Malkia, Elam och Eser. Sångarna sjöng under Jisrajas ledning. 43På den dagen bar de fram stora offer och gladde sig, för Gud hade gett dem stor glädje. Också kvinnorna och barnen gladde sig, och glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.

44Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna där offergåvor, förstlingsfrukter och tionden lades ner. Från stadens åkrar skulle de samla in det som enligt undervisningen (Torah) tillföll prästerna och leviterna. Det rådde glädje i Juda över prästerna och leviterna som gjorde tjänst. 45De iakttog vad som var att iaktta vid gudstjänsten och vid reningarna, och även sångarna och dörrvakterna utförde sin tjänst så som David och hans son Salomo hade befallt. 46Redan för länge sedan, på Davids och Asafs tid [som skrivit många av psaltarpsalmerna, se 1 Krön 16:5; 25:2], fanns nämligen ledare för sångarna, och man sjöng lovsånger och tacksägelsesånger till Gud (Elohim). 47Under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel till sångarna och dörrvakterna vad dessa för varje dag skulle ha. Man gav till leviterna deras helgade andel, och leviterna gav till Arons söner deras helgade andel.

Reformer

131Den dagen läste man ur Moses bok för folket. Där fann man skrivet [5 Mos 23:3–6] att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling, 2för de hade inte mött Israels barn med mat och dryck utan hade lejt Bileam mot dem för att förbanna dem [4 Mos 22–24]. Men vår Gud vände förbannelsen till välsignelse. 3När de hade hört undervisningen (Torah), avskilde de alla blandfolk (icke-judar) från Israel.

[Ingen speciell högtid anges, så detta var troligtvis den vanliga veckoliga läsningen av Moseböckerna. Under ett års tid läser man igenom alla de fem Moseböckerna, och nu hade man kommit till slutet på Femte Moseboken.]

4En tid dessförinnan hade prästen Eljashib, en som var nära (en vän, släkting eller vänligt inställd) till Tovija (Tobia), blivit utsedd att förestå kamrarna i vår Guds hus. [Tovija var en amorit som var gift med en judisk kvinna, se Neh 6:17–19. Han introduceras i Neh 2:10 och motarbetade Nehemja.] 5Han hade inrett ett stort rum åt Tobia, där man tidigare brukade lägga matoffret, rökelsen och kärlen och det tionde av säd, vin och olja som var bestämt åt leviterna, sångarna och dörrvakterna, likaså offergåvan till prästerna.
     6Medan allt detta hände befann jag mig inte i Jerusalem, för i Babels kung Artashastas trettioandra regeringsår [omkring 433 f.Kr.] hade jag återvänt till kungen. Men efter en tid bad jag kungen om tillstånd 7och reste tillbaka till Jerusalem. Där fick jag veta allt det onda som Eljashib hade gjort för Tovijas (Tobias) skull, då han hade inrett ett rum åt honom i förgårdarna till Guds hus. 8Jag tog mycket illa vid mig och lät kasta ut allt Tovijas bohag ur rummet. 9Därefter befallde jag att rummen skulle renas, och ställde sedan åter in kärlen där i Guds hus, och matoffret och rökelsen.
     10Jag fick också veta att man inte hade gett leviterna deras andel. Leviterna och sångarna hade därför återvänt var och en till sina åkrar i stället för att sköta sin tjänst. 11Jag förebrådde föreståndarna och sade: "Varför har Guds hus blivit försummat?" Jag hämtade tillbaka dem och lät dem inställa sig på sina platser.
     12Hela Juda förde fram sitt tionde av säd, vin och olja till förrådshusen. 13Jag satte prästen Shelemja och Sadok, den skriftlärde, och Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav dem som hjälp Hanan, son till Sackur, son till Mattanja. För dessa betraktades som pålitliga, och de skulle nu ha hand om utdelningen åt sina bröder.

14Tänk därför på mig, min Gud, och utplåna inte vad jag av kärlek har gjort för min Guds hus och för tjänstgöringen där.

15Vid samma tid såg jag i Juda hur man trampade vinpressarna på sabbaten och tog hem säd som man lastade på åsnor, likaså vin, druvor och fikon och allt möjligt som kunde bäras och förde det till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem när de sålde sina varor. 16Tyrierna som vistades där förde in fisk och alla slags varor och sålde dem på sabbaten till judarna och i Jerusalem. 17Då förebrådde jag stormännen i Juda och sade till dem: "Hur kan ni handla så illa och vanhelga sabbatsdagen? 18Var det inte för att era fäder gjorde sådant som vår Gud lät alla dessa olyckor komma över oss och denna stad? Och nu drar ni ännu mer vrede över Israel genom att vanhelga sabbaten!"
     19Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga portarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen. 20Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför Jerusalem över natten, och det både en och två gånger. 21Men jag varnade dem och sade till dem: "Varför övernattar ni framför muren? Om ni gör så en gång till, ska jag låta min hand straffa er." Från den dagen kom de inte mer på sabbaten. 22Jag befallde leviterna att de skulle rena sig och komma för att hålla vakt vid portarna, så att sabbaten kunde hållas helig.

Tänk också därför på mig, min Gud, och förbarma dig över mig efter din stora godhet.

23På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig ashdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor. 24Hälften av deras barn talade ashdoditiska eller de andra folkens språk [arameiska och kananeiska], och de kunde inte tala judarnas språk [hebreiska]. 25Då förebrådde jag dem detta och förbannade dem, och några slog jag och drog i håret. Jag lät dem lova med ed vid Gud och sade: "Ni ska inte ge era döttrar åt deras söner, och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner eller åt er själva. 26Var det inte just så som Israels kung Salomo syndade? Bland de många hednafolken fanns ingen kung som han, och han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till kung över hela Israel. Men också honom förförde de främmande kvinnorna till synd. 27Och nu hör vi om er att ni har gjort detta stora onda och varit otrogna mot vår Gud genom att gifta er med främmande kvinnor!"
     28En son till Jojada, översteprästen Eljashibs son, var svärson till horoniten Sanballat. Honom drev jag bort från mig.

29Tänk på dem, min Gud, för de har fläckat ner prästämbetet och prästämbetets och leviternas förbund!

30Så renade jag folket från allt främmande och fastställde vad prästerna [Mal 1:6–2:1] och leviterna skulle iaktta, var och en i sin uppgift, 31hur vedoffret och förstlingsgåvorna skulle avlämnas på bestämda tider och angående förstlingsgåvorna.

Tänk på detta, min Gud, mig till godo!




© 2022 Svenska Kärnbibeln