Predikaren
Allt är flyktigt…
11Predikarens (lärarens, samlarens, sökarens – hebr. Qohelets) ord, son till David, kung i Jerusalem. [Hebr. qohelet beskriver någon som sammankallar en folkskara, talar, lär ut och även söker, samlar och sammanställer. Hebreiska ordet för folksamling är . Den som talar inför den är en qohelet vilket också är det hebreiska namnet på denna bok. Det engelska namnet är Ecclesiastes, från det grekiska ordet för folksamling ekklesia. Ordet qohelet förekommer bara sju gånger i Bibeln och alla är i denna bok, se , , ; ; , , .] 2"Fåfängans fåfängligheter (hebr. hevel havalim)",
säger [klagar] Predikaren (sökaren, läraren, talmannen – hebr. Qohelet),
"fåfängans fåfängligheter
allt är fåfängt." []
[Hebreiskans ord för fåfänga (hebr. hevel) förekommer 38 gånger i Predikaren, vilket är mer än i alla andra GT-böcker tillsammans. Ordet betyder andetag, rök eller ånga och beskriver något flyktigt som hastigt avdunstar och försvinner. Upprepningen av ordet förstärker graden av tomhet och meningslöshet. Adams och Evas andra son, Abel, är på hebreiska just Hevel, se . Kanske valet av namn reflekterade missmodet efter första sonen Kain, som inte visade sig vara löftet i .]Dikt – det flyktiga livet!
[ beskriver livets flyktighet. Genom att beskriva den mänskliga livscykeln, vattnets kretslopp och naturens gång, visar författaren hur lite individen kan påverka. Genom hela boken finns två perspektiv: under solen och under himlarna. I det första perspektivet "under solen" (dvs. rent mänskligt – utan Gud) är livet meningslöst. Men i det högre perspektivet "under himlarna" (när också Gud får finns med i ekvationen) finns det dock en mening, se !] 3Vilken vinst har en man av allt sitt arbete
som han arbetar med under solen?
4En generation går, en annan generation kommer,
och jorden förblir för alltid.
5Solen går upp och solen går ner,
och skyndar sig till den plats där den går upp.
6Vinden går mot söder
och vänder sig om mot norr,
den vänder sig kontinuerligt i sitt lopp
och den kommer tillbaka igen till sin bana.
7Alla floder rinner mot havet,
ändå blir havet inte fullt.
Till de platser där floderna rinner upp,
dit återvänder de igen. [Här beskrivs vattnets kretslopp.] 8Alla ord (saker) tröttar ut,
en man kan inte tala (omfamna) dem [alla],
ögat blir inte mätt (tillfredsställt) på att se,
inte heller örat fullt av att höra.
9Det som har varit är det som ska komma,
och det som har gjorts är det som ska göras (igen),
det finns ingenting nytt under solen.
10Finns det någonting, om vilket man kan säga:
"Se, detta är nytt?"
Det har redan funnits i tidsåldrar före oss [långt före vår tid].
11Det finns inget minne av dem som varit först (levt före oss),
inte heller kommer det att finnas något minne av dem som kommer senare,
bland dem som ska komma efter (leva efter oss). Människan kan inte förstå livets mening (1:12-2:26)
12[Nu följer ett stycke där Predikaren försöker förstå meningen med livet. Stilen skiftar från poesi till prosa och från tredje person till första person. Sju områden undersöks om de kan ge svaret på livets mening, men alla kommer till samma deprimerande svar. Gåtan om livets mening kvarstår.] 1. Försök att hitta en filosofisk förklaring Jag, Predikaren (läraren, samlaren, sökaren – hebr. Qohelet), är kung över Israel i Jerusalem. [Benämningen passar in på kung Salomo.]
13Jag har ägnat mitt hjärta åt att leta efter och söka att förstå vad vishet är på alla områden som finns under himlarna. Det är en stor sak som Gud (Elohim) har gett till jordens söner (människosläktet) att förkovra sig i (ägna sig åt). 14Jag har sett allt arbete som görs under solen, och se, detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind. 15Det som är krokigt kan inte göras rakt
och det som man saknar (inte har) kan inte räknas. [I det första av de sju områdena visar det sig att människan själv inte filosofiskt kan förstå meningen med livet, det är bara ett jagande efter vind, se .]2. Sökande i kunskap
[Predikaren tar nu upp en dialog mellan sig själv och sitt hjärta. I hebreiskan står det ordagrant "jag talar" följt av "jag", vilket ger en betoning och eftertryck.] 16Jag, jag talade själv [jag upprepas för att ge betoning] med mitt eget hjärta och sa: "Se, jag har fått stor [moralisk] vishet, mer än det som tidigare funnits före mig i Jerusalem, och mitt hjärta har sett mycket [moralisk] vishet och kunskap (personlig erfarenhet)." 17Jag har ägnat mitt hjärta åt att känna till (få personlig kunskap om) vishet, och att känna till (vara förtrogen med) dårskap och galenskap, jag insåg att det också var ett jagande efter vind. 18För i mycket visdom är mycket förtret (sorg, ilska),
och han som förökar kunskapen (baserad på personlig erfarenhet), förökar sorgerna. [Ordet för "vishet" (hebr. chochma) beskriver en moralisk vishet att kunna avgöra vad som är rätt och fel. Ordet för "kunskap" är dat som beskriver en personlig erfarenhet och vara väl förtrogen med något. Det är en kunskap som utforskar djupet av tingens väsen. Verbet "känna", som används i , används i Bibeln även för att beskriva det mest intima mänskliga umgänget, se .
Besvikelse: Även kunskap är ett jagande efter vind, se .]3. Nöje – leva för dagen
21Jag, jag själv [jag upprepas för att ge betoning, se ] säger i mitt hjärta: "Kom, jag ska pröva dig med munterhet och glädje i det goda" Och se, även detta är fåfänga (något som försvinner snabbt; tomhet). 2Jag sa om skrattet: "Det är dårskap",
och om munterheten: "Vad gör den för nytta (vad tjänar det till)?" [Ordet som här översätts dårskap, delar rot med ordet för lovprisning och halleluja. Det visar oss att skrattet kan vara både det bästa och det sämsta. Eftersom detta är i ett filosofiskt resonemang bör man förmoda att motivet till skratt och munterhet är avgörande för om det ska betraktas som dårskap eller lovprisning.
Besvikelse: Skratt och glädje ger inte heller svaret på livets mening, när allt är över så har inget åstadkommits.]4. Alkohol – verklighetsflykt
3Jag sökte i mitt hjärta hur jag skulle kunna skämma bort mitt kött (min kropp) med vin, och mitt hjärta ledsagade sig självt med vishet om hur man håller fast vid dårskap, till dess jag såg vad som är bäst för människosläktets söner, vad de ska göra under himlarna de få dagarna av sina liv. [Besvikelse: Frågan om livets mening kan inte tryckas ner med alkohol och droger.]5. Arbete – rikedom
4Jag gjorde mig stora planer, jag byggde hus, jag planterade mig vingårdar, 5jag gjorde mig trädgårdar och parker och jag planterade alla slags fruktträd. 6Jag gjorde mig vattendammar för att bevattna skogen som växte upp med träd. 7Jag skaffade mig tjänare och tjänarinnor och tjänare föddes i mitt hus. Jag hade också en stor boskapshjord och småboskap, förutom allt som jag hade hos mig i Jerusalem. 8Jag samlade också åt mig silver och guld och skatter, sådana som kungar och provinser har som sina egna. Jag hade manliga sångare och kvinnliga sångare och människosönernas behag – kvinnor, väldigt många. 9Jag var stor och förökades mer än alla som varit före mig i Jerusalem, även min visdom förblev befäst. 10Vad än mina ögon önskade (begärde)
så undanhöll jag dem inget.
Jag förnekade inte mitt hjärta någon glädje,
för mitt hjärta fann glädje i mitt arbete och detta var min del (vinning, lön) för allt mitt arbete.
11Sedan vände jag mig om [för att betrakta och kontemplera] allt som mina händer hade gjort
och arbetet som jag ägnat mig åt,
och se, detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind,
och det fanns ingen vinning under solen. [Besvikelse: En människas arbete, livsverk och rikedom, ger inte heller varaktig tillfredsställelse med livet. Ordet glädje (hebr. simha, se ) binder samman denna enhet med den tredje, se .]6. Vishet – renlärigt leverne
12Jag, jag vände mig själv [jag upprepas för att ge betoning, se ] till att se på visheten, dårskapen och dumheten – för vad kan människan (hebr. adam) göra, som kommer efter kungen [Qohelet – Predikaren själv], förutom det som redan är gjort?[Versen är inte helt lätt att översätta. Kungen kan syfta på Predikaren själv, kung Salomo, "visa råd" eller Gud själv. En annan tolkning är att "kungen" är den första människan som var Adam. Syftar det på Predikaren själv blir betydelsen till läsaren, att om han med alla sina resurser och möjligheter som kung inte lyckades hitta livets mening på dessa sju områden, ta honom på hans ord och tro inte att du själv kommer hitta det på något av dessa områden, det har redan prövats!] 13Sedan såg jag själv att visheten skiljer sig från (överglänser) dårskapen
lika mycket som ljuset skiljer sig från (överglänser) mörkret.
14Den vise mannens ögon är i hans huvud,
men [den oresonlige] dåren vandrar i mörkret.
Och jag, jag själv insåg också
att samma händelse drabbar dem alla. 15Då sa jag själv i mitt hjärta:
"Som det händer för dåren
så kommer det också att hända för mig,
varför har jag då mer vishet?"
Och jag, jag själv talade i mitt hjärta:
"Detta är också fåfängt."
16För av den vise mannen likaväl som dåren,
finns inget minne för alltid,
för i kommande dagar (tider)
är allt som varit (ägt rum) för länge sedan, bortglömt.
Och den vise mannen måste dö
precis som dåren. [Besvikelse: Att leva vist har visst värde, men kan ändå inte förklara livets mening. Både den vise, på samma sätt som dåren, dör båda och är bortglömda. Ett nyckelord här är vishet (hebr. chochma, se ) som också används i sektion 2, se .]7. Filantropi – lämna ett arv för nästa generation
17Och jag hatade livet eftersom arbetet som görs under solen är smärtsamt för mig, för detta är fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind. 18Och jag, jag hatar allt mitt arbete som jag själv arbetar med under solen, eftersom jag ser att jag måste lämna det till en människa som ska komma efter mig, 19och vem vet om han är en vis man eller en dåre? Oavsett kommer han att råda över allt arbete som jag har arbetat med och där jag har visat mig vis under solen.
Detta är också fåfängt. 20Därför vänder jag mig helt om för att få mitt hjärta att förtvivla om allt arbete som jag har arbetat med under solen. 21Det finns en människa vars arbete är gjort med vishet och med kunskap och med skicklighet, ändå ska det lämnas som en del (arvedel) till en människa som inte har deltagit i arbetet.
Detta är också fåfängt och en stor ondska.
22Vad har en människa för allt sitt arbete och för sitt hjärtas strävan som han har arbetat med under solen? 23Alla hans dagar är smärta och hans sysselsättning förtret, inte ens på natten får hans hjärta vila.
Detta är också fåfängt. [Besvikelse: Vem vet vad nästa generation kommer att göra med de resurser som sparats åt dem, de kan t.o.m. använda dem till ondska och dårskap. Salomos son var Rechavam.]Slutsats
24Det finns inget bättre för en människa än att hon får äta och dricka och att hon kan låta sin själ njuta av sitt arbete. Detta såg jag också, att det är från Guds (Elohims) hand. 25För vem kan (ska) äta och vem kan (ska) njuta, åtskild från honom? 26För till den människa som är god i hans åsyn ger han vishet och kunskap (personlig erfarenhet) och glädje, men till syndaren ger han besväret att samla in och lägga på hög, för att det ska lämnas till den som är god i Guds (Elohims) åsyn.
Detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind. Poem om tid
31[ är en stor kiasm. Den inleds i där två olika ord för tid används, en bestämd tid och ett intervall av tid. består av fjorton par. De tolv första är ordnade i ett fint kiastiskt mönster. börjar med det positiva (födas, plantera). vänder på det och börjar med det negativa (döda, bryta ner, gråta, sörja). I mitten speglas kiasmen. har den positiva komponenten först. speglar och börjar då med den negativa komponenten (riva isär, vara tyst). avslutar med en egen kiasm som ramas in av älska/frid och centralt finns hata och föra krig. Den hör ihop med , och tillsammans ramar de in hela stycket. Nedan är det positiva ordet fetmarkerat.
Att se kiasmen hjälper även i tolkning. En tid att "kasta bort" (hebr. shalach) stenar i måste vara något positivt, och därför är troligaste tolkningen att det har att göra med att utvidga åkermark. Här finns även en kiasm i ordval, slutar med samma hebreiska ord för att "kasta bort" och markerar att hör ihop som en mindre enhet. Dock är betydelsen i den negativa – att kasta bort något.] 
en bestämd tidpunkt (avtalad, överenskommen tid),
och en lämplig tid (period; säsong)
till allt behagligt (gott; alla glädjefyllda aktiviteter) under himlarna. 2En tid att födas (ge födsel) – och en tid att dö,
en tid att plantera – och en tid att rycka upp det som planterats, 3en tid att döda (slakta) – och en tid att läka,
en tid att bryta ner – och en tid att bygga upp,
4en tid att gråta – och en tid att skratta,
en tid att sörja – och en tid att dansa,
5en tid att kasta bort (hebr. shalach) stenar [för att bereda åkermark] – och en tid att samla ihop stenar,
en tid att omfamnas (ta i famn, kramas) – och en tid att avstå från omfamning (kramar),
6en tid att söka (leta upp) – och en tid att förlora,
en tid att behålla – och en tid att kasta bort (hebr. shalach), 7en tid att slita sönder – och en tid att sy ihop,
en tid att vara tyst – och en tid att tala, 8en tid att älska
och en tid att hata,
en tid för krig,
och en tid för fred. 9Vilken vinning har den som arbetar av det han arbetar med? 10Jag har sett bestyren, som Gud (Elohim) har gett till människans söner att utöva. 11Han har gjort allt vackert (lämpligt, passande) för sin (hans) tid [alla mänskliga bestyr () och livets kontraster () har sin fulländning i Gud], han har även gett evigheten (det dolda – hebr. ha olam) i deras hjärtan så att människan inte kan utforska (hitta, förstå) det arbete som Gud (Elohim) har gjort från första början (ordagrant från huvudet) ända till slutet. [Här är enda gången i GT olam står i bestämd form. Detta är den fjärde (och centrala) av sju förekomster i Predikaren. Ordet olam härstammar från alam som betyder dold. En betydelse är något som är dolt och inte kan ses. Ordet har också betydelsen av tidsåldrar som har varit () och framtiden och evigheten (). Senare judisk tolkning översätter ordet med "världen". Människan är skapad i Guds avbild (), och i varje människa finns en nedlagd gudslängtan ().] 12Jag vet att det inte finns något bättre för dem än att glädja sig och att vara tillfredsställda så länge som de lever. 13Men också det att varje människa ska äta och dricka och finna glädje i sitt arbete, är en gåva från Gud (Elohim). 14Jag vet att vad än Gud (Elohim) gör, varar det för evigt. Ingenting kan läggas därtill, inte heller kan något dras därifrån, för så har Gud (Elohim) gjort (ordnat) det för att man ska vörda (frukta, ha gudsfruktan) inför honom. [Predikarens dubbla "jag vet" ( och ) verkar fungera som en kontrast till "jag har sett" (, , ). Det han har sett kommer från observation och erfarenhet, medan "vetandet" kommer från intuitiv kunskap.] 15Vad som är har funnits sedan länge
och det som ska komma finns redan,
och Gud (Elohim) söker det som jagas.
16Dessutom såg jag under solen,
på rättens plats – att ondskan var där,
och på rättfärdighetens plats – att ondskan var där.
17Jag, jag [jag upprepas för att ge betoning, se ] sa i mitt hjärta: "Gud (Elohim) ska döma [både]
de rättfärdiga och de onda,
för det finns en tid (period) för varje önskan
och för varje arbete." 18Jag, jag sa i mitt hjärta: "Det är på grund av människans söner som Gud (Elohim) sållar dem, för att de ska se att de i sig själva är som vilddjur." 19För det som drabbar människans söner, drabbar vilddjuren. En sak drabbar dem – som den ene dör så dör den andre, alla har en ande (alternativ översättning: de andas alla). I detta har människan ingen fördel framför vilddjuret, för allt är fåfängt (tomhet; helt meningslöst). [Hebreiskan har helt andra uttryckssätt än vårt språk. Men det som ligger i denna mening är att allt som andas har en ande och så länge som vi andas lever vi, när vi slutar andas dör vi. I detta avseende finns det ingen skillnad på människor och djur. Annars skiljer Bibeln noga på djur och människor, för det är enbart människan som är skapad till Guds avbild. I detta är människan unik och har inget samröre med djuren.] 20Alla går till en plats, alla är av stoft och alla återvänder till stoft. [Människan formades av stoft, se ; .] 21Vem vet om människans ande går uppåt eller om vilddjurets ande går nedåt till jorden? 22Och jag har sett att det inte finns något bättre än att människan ska glädja sig i sitt arbete, för det är hennes del, för vem ska låta henne se vad som ska komma efter henne?Livet är fullt av lidande
41Igen såg jag (jag vände mig och såg på nytt) alla de våldsgärningar som ständigt sker under solen. Jag ser tårarna hos dem som är förtryckta
och de har ingen tröstare,
och vid sidan av deras förtryckare är kraft (makt),
men de har ingen som tröstar dem,
2varför jag prisar de döda
som redan har dött
mer än de levande
som fortfarande lever.
3Men bättre än de båda
är han som ännu inte har blivit (är ofödd),
som inte har sett ondskans arbete
som görs under solen. 4Återigen begrundade jag allt arbete och alla som utmärker sig i sitt arbete (är yrkesskickliga), det är en mans tävlan (rivalitet) med sin granne.
Detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind. 5Dåren knäpper ihop sina händer
och äter sitt eget kött.
6Bättre en handfull lugn (lite ro, stillhet)
än båda händerna fulla av arbete
och strävande efter vind. Världen är full av olyckliga människor som samlar jordiska skatter
7Igen såg jag (jag vände mig och såg på nytt) något som är fåfängligt under solen: 8Där är en ensam och han har ingen tid,
han har varken son eller bror,
och ändå är det inget slut på hans arbete,
inte heller är hans ögon tillfredsställda av rikedom:
"För vem arbetar jag då och håller min själ borta från det goda (berövar min själ njutning)?"
Detta är också fåfängt,
en sorglig företeelse. 9Bättre två än en,
för de får god lön för sin möda [större vinning/avkastning för sitt arbete/slit].
10För om de faller
kan den ene lyfta upp sin vän,
men ve den som är ensam när han faller
och inte har någon som kan lyfta upp honom.
11Också om två ligger tillsammans, då har de värme,
men hur kan den ensamme hålla sig varm?
12Och om en man övermannar honom som är ensam,
kan två stå emot honom,
och en tretvinnad tråd brister inte så snabbt (lätt). 13Bättre ett fattigt och vist (klokt) barn än en dåraktig kung som inte längre vet hur man tar emot tillrättavisning. 14Ut ur fängelset kommer han för att bli kung, likväl föddes han fattig i sitt kungarike. 15Jag betraktade allt levande som vandrar under solen, även det andra barnet [efterträdaren till tronen] som står på hans plats. 16Där var inget slut på allt folk, på alla dem som han ledde, ändå ska inte de som kommer efter glädja sig med honom. Var övertygad – detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind.Sann gudsfruktan
17Vakta din fot när du går till Guds (Elohims) hus och var redo att lyssna. Det är bättre än när dårarna ger ett offer, för de vet (förstår) inte att de gör ont.
51Bli aldrig förhastad med din mun
och låt inte ditt hjärta ha bråttom med att yttra ett ord inför Gud (Elohim),
för Gud är i himlarna
och du är på jorden.
Låt därför dina ord vara få.
2För en dröm kommer med (i, genom) många våndor
och en dåres röst med (i, genom) många ord. 3När du ger ett löfte till Gud (Elohim), dröj inte med att infria det, för han har inget behag i dårar. Infria det du lovar. 4Det är bättre att du inte lovar något, än att du lovar utan att infria det. 5Tillåt inte din mun att föra in ditt kött (din kropp) i skuld, inte heller ska du säga till budbäraren att det var ett misstag. Varför ska Gud (Elohim) bli arg på din röst (det du säger i oförstånd) och fördärva dina händers arbete? 6Genom en myckenhet av drömmar och fåfängligheter kommer också många ord, men vörda (respektera) Gud (Elohim). 7Om du ser att den fattige förtrycks och att våldet förvränger rätten och rättfärdigheten i landet, ska du inte förvånas över detta. En auktoritet vakar över en annan auktoritet, och det finns ännu högre auktoriteter än dessa. 8Även om ett lands vinning delas av många, är en kung betjänad av fälten. 9Den som älskar silver (pengar) blir aldrig mätt på (tillfredsställd av) silver,
och den som älskar rikedom (pompa och ståt) får aldrig nog. Detta är också fåfängt (tomhet; helt meningslöst). 10När förmögenheten ökar,
desto fler som tär på den. [Utgifterna ökar för att underhålla gods och ägodelar.]
Så vad vinner ägaren,
förutom att han får se förmögenheten med sina ögon? [Nej, ingenting, han får ingen glädje av den.] 11En arbetares sömn är god,
vare sig han äter lite eller mycket,
men den rikes överflöd
ger honom ingen ro att sova.Rikedomens flyktighet
12Jag har sett något mycket ont och plågsamt (en sorglig ondska, vidrig sjukdom) under solen: Rikedom samlad på hög för egen räkning, som blir sin ägares fördärv (olycka, undergång).
13När denna rikedom går förlorad
genom en dålig investering (otur, olyckliga omständigheter) och ägaren har en son,
då har han inget i sin hand [för att försörja honom och kan inte heller lämna ett arv].
14Han föddes naken av sin moder,
lika naken måste han gå bort igen.
Inget av allt det som han med möda har samlat på sig,
kan han ta med sig i sin hand. 15Detta är också något mycket ont och plågsamt (en sorglig ondska; en vidrig sjukdom): På samma sätt som han kom ska han lämna. Vad har han för glädje av sin strävan efter vind? 16Alla sina dagar äter han i mörkret och han har många förtret, sjukdomar och vrede. 17[Slutsats – gläd dig över vad Gud har gett dig.]
Skåda det som jag har sett: Det är gott, ja det är välgörande för en man att äta och dricka och njuta av allt sitt arbete, när han strävar under solen alla sina livsdagar som Gud (Elohim) har gett honom, för detta är hans del. 18Också för varje man som Gud (Elohim) har gett rikedom och välstånd, så har han gett honom kraften att njuta därav och ta sin del och glädja sig över sitt arbete, detta är Guds (Elohims) gåva. 19För de är inte många, så låt honom komma ihåg sitt livs dagar, för Gud (Elohim) svarar honom med glädje i hjärtat.Livet är fyllt av orättvisor
61Det finns en ondska (olycka, orättvisa) som jag har sett (observerat) under solen [], och den är tung [är vanligt förekommande; vilar tungt] över människan. 2En man som Gud (Elohim) har gett välstånd och respekt så att han inte vill ha något (mer) för sin själ (aptit – hebr. ) av allt han önskar, likväl ger inte Gud (Elohim) honom kraften att äta därav utan en främling äter det. Detta är fåfänga [] och det är en ond sjukdom. 3Om en man får 100 barn och lever många år, så att dagarna av hans år är många, men hans själ (aptit) inte har nog av det goda, och han dessutom inte har någon grav. Jag säger att en för tidig födsel (ett missfall) är bättre än han (hans öde), 4för det [missfallet] kommer i fåfänga och lämnar i mörker, och dess namn är dolt med mörker, 5dessutom har det inte sett solen och har ingen kunskap om den, det har större tillfredsställelse än den andres – 6även om han lever 1 000 år, två gånger om, glädjer han sig inte åt det goda. Går vi inte alla till en (och samma) plats [graven]? 7Allt människans arbete är för hennes mun
och ändå blir aptiten (själen – hebr. ) aldrig mätt [].
8Vilken vinning har den vise
framför dåren? [Ingen, båda kommer en dag dö.]
Eller den fattige
som har insikt (intim kunskap) i vandringen inför de levande?
9Bättre är [att vara tillfreds med] vad ögat ser,
än kringflackande önskningar (själens vandringar – hebr. halach nefesh).
Detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst)
och ett jagande efter vind. [Den andra delen av denna vers är det matematiska centrumet i hela Predikaren. Här sammanfattas hela bokens tema med hebreiska ordet hevel – tomhet och meningslöshet.] 10Vad som än blir till har fått sitt namn för länge sedan,
och det är känt på förhand vad en människa är,
inte heller kan han strida
med honom som är mäktigare än han själv. [Människan kan inte strida med Gud.]
11Det finns många ord
som förmerar fåfängan,
vilket företräde har människan?
71För vem vet vad som är gott för människan i hennes liv, alla dagar av hennes fåfänga liv som hon tillbringar som en skugga? [; ; ; ] Vem kan berätta för en människa vad som ska komma efter henne under solen?
2Bättre ett gott namn än god (dyrbar) olja [kiastisk struktur; hebr. tov shem mi shemen tov],
och dagen att dö bättre än dagen att födas.
3Det är bättre att gå till sorgehuset
än att gå till festhuset,
för det är slutet för alla människor,
och de levande ska lägga det på hjärtat.
4Förargelse (sorg, ilska, indignation) är bättre än skratt,
för genom ansiktets sorg kan hjärtat bli tillfredsställt (få glädje).
5Den vises hjärta är i sorgens hus,
men dårens hjärta är i glädjens hus.
6Det är bättre att höra den vises tillrättavisning
än att en man hör dårens sång.
7För som sprakandet av törnen under en gryta,
så är dårens skratt.
Detta är också fåfängt (tomhet; helt meningslöst). 8Förtryck vänder (gör) en vis man till en dåre
och en muta fördärvar hjärtat. 9Bättre slutet på något (en sak; ett ord) än början,
bättre en tålmodig ande än en högmodig (stolt) ande. [Denna vers har många tillämpningsområden. Hur något avslutas är viktigare än hur det börjar, och det behövs tålamod för att nå målet. I ljuset av , som talar om hur mutor kan fördärva hjärtat och omdömet, handlar denna vers om att det är högmodigt att fälla en för snabb dom. Det är lättare att fatta ett välgrundat beslut när alla fakta finns på bordet än när något just är påbörjat.] 10Låt inte din ande förhasta sig i att bli arg,
för ilska vilar i dårens sköte. 11Säg inte: "Hur kommer det sig att forna dagar var bättre än dessa?",
för det är inte av vishet som du ställer dig sådana frågor (har sådana funderingar eller bekymmer).
12Vishet är lika gott som ett arv,
en vinning för den som ser solen.
13Vishet är ett försvar (en försäkring, ett skydd),
liksom silver (pengar) är ett försvar (en försäkring, ett skydd),
men kunskapens förträfflighet är
att vishet bevarar livet hos den som har det. 14Betrakta Guds (Elohims) gärningar,
för vem kan göra det rakt,
som han har gjort krokigt?
15I tider av framgång (goda dagar – hebr. jom tovah) var glad (god – hebr. tov),
och under onda dagar (hebr. jom raah) betänk (hebr. raah) [ordet ond (Resh-Ain-He) är snarlikt att se (Resh-Alef-He)]
att Gud (Elohim) har gjort den ena [dagen]
så väl som (nära, intill) den andra,
därför kan människan inte utforska
sin framtid (hitta något efter honom). 16Alla ting har jag sett under mina fåfänga dagar,
där är en rättfärdig människa som går under i sin rättfärdighet,
och där är en ond människa som förlänger sitt liv i sina onda handlingar.
17Var inte överambitiös i det rätta
och inte heller överdrivet vis.
Varför ska du fördärva (förta) dig själv?
18Var inte överambitiös i ondska
och inte heller en dåre.
Varför ska du dö innan det är din tid (att avsluta livet)?
19Det är gott att du tar hand om det ena,
men dra inte undan din hand från det andra,
för den som vördar (fruktar) Gud (Elohim) ska vara fri från ansvar i allt. [Denna mening är svåröversatt, men talar tydligt om att vi har ansvar för både det ena och det andra under vårt liv här på jorden. Samtidigt pekar den också på att det yttersta ansvaret inte är vårt. Det betyder att om vi har det rätt ställt med Gud så blir vi frikända på domens dag.] 20Vishet är ett fäste för en vis man,
mer än tio furstar som är i en (befäst) stad.
21Det finns inte en rättfärdig människa på jorden,
som gör gott, och inte syndar.
22Ge inte akt på alla ord som talas,
för att du inte ska höra din tjänare förbanna dig,
23för många gånger vet också ditt eget hjärta
att du själv på samma sätt har förbannat andra. 24Allt detta har jag prövat genom vishet, jag sa:
"Jag ska bli vis",
men den (visheten) var fjärran från mig.
25Det som är långt borta och omåttligt djupt,
vem kan finna (utforska, förstå sig på) det?
26Jag vände om och ägnade mitt hjärta åt att veta
och utforska och söka vishet och orsakerna till tingens ordning,
och till att veta hur man blir en dåre
och hur dårskapen blir till galenskap.
27Och jag fann kvinnan bittrare än döden,
vars hjärta är snaror och nät och hennes händer som snören.
Den som behagar Gud (Elohim) ska fly från henne,
men syndaren fångas av henne.
28Se, detta har jag funnit säger Predikaren (Qohelet),
att lägga en sak till en annan och finna anledningen (orsaken) 29som min själ sökt (letat efter),
men jag fann den inte.
En människa bland tusen har jag funnit,
men en kvinna bland alla dessa har jag inte funnit.
30Se, endast detta har jag funnit,
att Gud (Elohim) har gjort (skapat) människan upprätt (rakryggad),
men de har tänkt ut (hittat på, åstadkommit) mycket (som Gud inte ämnat).Lyd kungen
81Vem är som den vise?
Och vem vet (har en intim förståelse av) hur saker och ting (ord – hebr. davar) ska tydas och tolkas (få sin lösning)?
En människas vishet får hennes ansikte att lysa [; ]
och djärvheten (hårdheten) i hennes ansikte förändras.
2Jag [ger dig rådet], ge akt på kungens befallningar (ordagrant vakta kungens mun) i respekt för Guds (Elohims) ed. 3Var inte förhastad med att lämna hans närvaro, bibehåll inte någon ond sak, för han gör vadhelst som behagar honom. 4För kungens ord har makt (hebr. shilton), och kan säga till honom: "Vad gör du?" [Samma fras återkommer i i fråga om Guds auktoritet, se .] 5Den som vaktar (ger akt på) budordet ska inte veta av något ont ting [skyddas från ondska],
och ett vist hjärta känner (är intimt förtroget med) rättskaffenhet.
6För allt (varje ting, sak, ärende, omständighet) finns en tid och en rättvisa [; ],
för människans ondska är stor över henne.
7Eftersom han inte vet (känner till, är intimt förtrogen med) vad som ska ske,
för även när det händer, vem ska berätta det för honom?
8Det finns ingen människa som kan bemästra (hebr. shalit) vinden så att han kan hålla kvar (hålla fast, styra) vinden,
inte heller har han makt (hebr. shilton) över dödsdagen,
och det finns ingen ansvarsfrihet i krig,
inte heller ska ondska befria honom från det som är honom givet. 9Allt detta har jag sett, även mitt hjärta har prövat det, allt arbete som görs under solen, när människan råder över en annan människa till hans skada. 10Och jag såg de onda begravas och de gick in i sin vila, men de som hade gjort rätt gick från den heliga platsen [templet] och var glömda i staden. Detta är också fåfängt (tomhet; helt meningslöst). [Det är inte rätt att de onda lyckas i sitt liv och prisas efter att de dött.] 11Eftersom domen mot det onda inte verkställs med hast, är hjärtat hos människans söner överlåtet till att göra det onda, 12eftersom en syndare gör ont hundra gånger och förlänger sina dagar, men jag vet (är intimt förtrogen med) att det går väl för de gudfruktiga (de som vördar Elohim), som fruktar (visar vördnad) inför hans ansikte. 13Men det ska inte gå väl med den onde, inte heller ska hans dagar förlängas, de är som en skugga eftersom han inte fruktar (vördar, visar respekt) inför Guds (Elohims) ansikte. 14Det finns en fåfänga som görs på jorden, att det finns rättfärdiga som drabbas av det som de onda gör, dessutom finns det onda som drabbas av det som de rättfärdiga gör. Jag säger att detta också är fåfängt (tomhet; helt meningslöst). 15Så jag anbefaller glädje, att en människa inte har något bättre under solen än att äta och dricka och vara glad, och att detta ska vara med honom i hans arbete alla de dagar i hans liv som Gud (Elohim) har gett honom under solen. 16När jag ägnade mitt hjärta åt att förstå (bli intimt förtrogen med) vishet, och se allt som görs på jorden – för varken dag eller natt ser deras ögon sömn – 17sedan skådade jag allt Guds (Elohims) arbete som människan inte kan utforska, arbetet som görs under solen. För även om en människa arbetar och letar för att förstå ska hon ändå inte kunna finna det. Även om en vis man tänker att han ska känna till (vara intimt förtrogen med) det, ska det inte vara (är det inte) möjligt för honom att finna det.Samma mål för alla
91För allt detta har jag lagt på (tagit till, gett) mitt hjärta, och till att klargöra (förklara) allt detta, att de rättfärdiga och de visa och deras arbete är i Guds (Elohims) hand, även kärlek, även hat. Ingen människa vet (har intim kunskap om) allt, det (som) är inför deras ansikten. 2Allt till alla på samma sätt, det oförutsedda händer (drabbar) den rättfärdige och den onde, den gode, den (rituellt) rene och den (rituellt) orene, honom som offrar och honom som inte offrar. Som den gode,
sådan är syndaren,
och den som avger en ed
som den som fruktar (är rädd för att avlägga) en ed.
3Detta är en ondska i allt som görs under solen, att det oförutsedda händer (drabbar) alla. Ja, även människosönernas hjärtan är fulla av ondska, och galenskap (dårskap) är i deras hjärtan medan de lever och därefter går de till döden. 4För honom som väljer att hålla sig till allt (som är) levande finns det hopp, för en levande hund är bättre än ett dött lejon. 5Eftersom de levande vet [plural – vet på alla möjliga sätt, är intimt förtrogna med] att de ska dö,
men de döda de vet ingenting [har ingen förståelse alls],
och de har ingen mer belöning (lön, vinning) att vänta [från sin möda],
för [även] minnet av dem är glömt [borta]. [; ; ]
6Både deras kärlek och deras hat
och deras avund har för länge sedan tynat bort,
inte heller har de längre någon del
för alltid i de ting som görs under solen. 7Gå (vandra din egen utstakade väg – lev ditt liv), ät ditt bröd med glädje och drick ditt vin med ett glatt hjärta, för Gud har redan accepterat (sett med nåd på) ditt arbete (det du företar dig). 8Låt alltid din klädnad vara vit och låt inte olja saknas på ditt huvud. 9Njut av livet med hustrun som du älskar alla livets fåfänga dagar som han har gett dig under solen, alla dina fåfänga dagar, och (njut av livet) i ditt arbete som du arbetar med under solen. Det är din del i livet (din livslott). 10Vadhelst din hand tar tag i för att göra med din styrka, gör det, för det finns inget arbete, inget råd, ingen kunskap, ingen visdom i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) dit du går. 11Jag återvände och såg under solen att det är inte de snabba som vinner loppet,
inte hjältarna som vinner striden,
inte de visa som får bröd,
inte de kloka som får rikedom,
inte de skickliga som får nåd (oförtjänt kärlek).
Tid och tillfälle drabbar (sker) dem alla.
12För människan känner inte till (saknar intim kunskap om) sin tid. Som fiskarna fångas i det onda nätet
eller som fåglarna fångas i snaran,
så snärjs människans söner i en ond tid,
när det plötsligt kommer över dem.
13Detta har jag också sett som vishet under solen och det är stort för mig; 14Där var en liten stad och några få män i den, och där kom en stor kung emot den och belägrade den och byggde stora belägringsvallar mot den. 15Nu fann man i den en fattig och vis man och han räddade staden med sin vishet, likväl kommer ingen människa ihåg denna fattiga man. 16Då sa jag: "Vishet är bättre än styrka, oavsett om den fattige mannens vishet är föraktad och hans ord inte hörda (ingen har lyssnat på honom)." 17De visas ord talade i tysthet
är mer värda att lyssnas till än en furstes rop bland dårar.
18Vishet är bättre än stridsvapen,
men en syndare fördärvar mycket (av det som är) gott.
101Döda flugor gör parfymerarens salvor stinkande och ruttna,
på samma sätt gör lite dårskap att vishet och ära övervinns (fördärvas, får stå tillbaka).
2En vis man har sitt hjärta till höger
och dåren har hjärtat till vänster. [Den högra sidan representerar styrka och förstånd medan den vänstra dårskap och brist på styrka.]
3Likaså när en dåre vandrar utefter vägen (går genom livet)
så sviker hans förstånd honom,
och han säger till alla att han är en dåre.
4Om en ledares ande reser sig upp emot dig,
lämna inte din plats,
för mildhet stillar stora överträdelser. 5Det finns en ondska som jag har sett under solen,
som ett misstag som fortgår från en härskare.
6Dårskap lyfts till skyarna
och den rike får sitta på en låg plats.
7Jag har sett tjänare som rider på hästar
och prinsar som vandrar som tjänare på jorden. 8Han som gräver en grop ska själv falla i den,
och den som bryter igenom ett staket [olovligen går in på ett avspärrat område] ska bli biten av en orm.
9Den som kastar stenar kan skadas av dem,
och den som klyver trä är i fara när han gör det. 10Om järnet blir slött (trubbigt, dåligt)
och ingen skärper eggen
måste han använda mer kraft,
men vishet lönar sig för vägledning [man tjänar på vishetens goda råd]. 11Om ormen biter innan den blivit tjusad (hebr. lachash) [utan förvarning],
har ormtjusaren (ordagrant: ´tungans mästare´ – hebr. baal lashon) ingen vinning [av sin konst]. 12Orden från en vis mans mun är nåd (vänliga, oförtjänta – hebr. chen),
men en dåres läppar ska sluka honom.
13Början på orden från hans mun är dåraktiga
och slutet på hans tal är total galenskap. 14En dåre låter även orden vara många.
Människan vet inte (saknar intim kunskap om) vad som ska bli och det som kommer efter henne.
Vem kan berätta för henne? 15Dårarnas arbete tröttar ut dem alla,
för de vet inte hur de ska gå för att komma till staden. 16Ve dig du land, när din kung är en pojke
och dina prinsar festar på morgonen! [I den hebreiska kulturen prisas ålderdom framför ungdom eftersom vishet, erfarenhet och förstånd kommer med stigande ålder.] 17Lycklig är du, du land, när din kung är en fri man
och dina prinsar äter på rätt tid,
i styrka och inte i dryckenskap. 18Genom lättja faller takbjälkarna ner
och på grund av handens sysslolöshet läcker huset. 19Bröd är gjort för skratt (glädje)
och vin gör livet glatt
och pengar (silver) är svaret på allt.Praktiska råd – då livet är kort (10:20-12:8)
Visa ord
20Förbanna inte (ta inte lätt på, vanära inte) kungen,
inte ens i dina tankar (för dig själv)
och förbanna inte (ta inte lätt på, vanära inte) en rik man [som Gud välsignat, se ],
inte ens i ditt sovrum,
för en fågel i skyn kan bära rösten (viska i någons öra)
och någon med vingar kan berätta dina ord. [Ordspråket "en fågel har viskat i mitt öra..." härstammar från detta bibelställe. Var varsam vad du säger för rykten och skvaller sprids snabbt och blir lätt allmänt känt.] 111Sänd (kasta) ditt bröd på vattnet
för efter många dagar ska du finna det (visar det sig, kommer tillbaka).
2Dela en portion i sju, ja, i åtta,
för du vet inte vilken ondska (olycka) som ska komma (dyka upp) på jorden. [Ordspråket kan betyda att man sår på vattnet, dvs. ger godhet och är generös, och det hittar en väg tillbaka. Det kan också handla om köpmän som handlar med varor över vattnet, se .] [ formar en kiasm med moln (3a och 4b) och fallande träd och vind (3b och 4a):]
3Om molnen är fulla av regn tömmer de sig själva över jorden, och om ett träd faller åt söder eller åt norr, på en plats där träd faller,
så kommer det att ske.
4Den som ger akt på (vakar efter) vinden [då det är helt vindstilla] kommer aldrig att så, och den som observerar molnen [så det inte är minsta risk för regn] kommer aldrig att skörda. [Ibland inträffar stormar och olyckshändelser, men det får inte bli till en ursäkt att aldrig våga göra något. Ordspråket riktar sig till den som är för försiktig. Den jordbrukaren som väntar på det mest gynnsamma tillfället att så, när det är helt vindstilla och inget utsäde skulle riskera att blåsa bort, och skörda när det inte är någon risk för regn, kommer aldrig att så eller skörda.] 5Som du inte vet vilken väg som är vindens,
eller hur benen växer i hennes livmoder som väntar barn,
så känner du inte heller till (är intimt förtrogen med) Guds arbete,
han som har gjort allt (som finns).
6Så din säd på morgonen,
och avhåll inte din hand (från att så) på eftermiddagen [då det ofta blåser],
för du vet inte vilket som har framgång,
om det är det ena eller det andra
eller om båda ska bli lika bra.Njut av livet, men kom ihåg att Gud en dag ska döma dig
7Ljuset är sött
och det är ett behagligt ting att se solen.
8Om en människa lever många år,
låt henne fröjdas åt dem alla
och komma ihåg de mörka dagarna,
för de ska bli många.
Allt som kommer är fåfängt.
9Gläd dig du unga i din ungdom
och låt ditt hjärta glädja sig i dina unga år,
och vandra på ditt hjärtas vägar
och i dina ögons åsyn,
men vet att för allt detta
kommer Gud (Elohim) att föra dig till domen (hålla dig ansvarig för dina handlingar).
10Ta därför bort förtret från ditt hjärta
och ta bort ondska från ditt kött (din kropp),
för barndom och ungdom är fåfängt.Poem – kom ihåg din Skapare
121Så kom ihåg din Skapare i din ungdom.
Innan de svåra dagarna kommer [då du blir gammal och får krämpor och smärta],
de år som du säger: "Jag har ingen glädje."
2Innan solens, månens och stjärnornas sken slocknar,
då regnet följs av nya moln. [Ljusen som slocknar kan poetiskt tala om dålig syn, eller bildligt för mörka tider och depression. Predikaren (hebr. Qohelet) verkar ha tappat tron på Gud. I stället för att kalla Gud sin Herre eller Mästare ser han honom som en opersonlig Skapare. Det är en distanserad syn på Gud och utifrån det perspektivet ges nu en poetisk bild på en åldrande människa, och då särskilt hur det är om man inte känner Gud. Ungdomens naturliga glädje och förväntan inför livet försvinner snabbt, men för den som älskar Gud finns glädje även i ålderdomen, se .] 3Den dagen då husets väktare [händerna] darrar.
Då de starka männen böjer sig (är krökta) [fötter och ben skakar och sviktar].
Då malerskorna [tänderna] slutat mala – de är för få.
Då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren [synen blir dålig och dimmig].
4Då dörrarna mot gatan [munnen] har stängs till.
Då ljudet från kvarnen dämpas. [Dörrarna kan syfta på munnen eller läpparna som stängs till; resultatet är att man tappar kontakten med samhället. Munnen liknas vid en kvarn, men tänderna är borta, och det låter inte längre när man tuggar.]
Då man vaknar när fågeln börjar kvittra [är lättväckt och vaknar tidigt].
Då fågelsången dämpas [hörseln blir sämre].
5Då man bävar för en backe (höjd),
och faror på gatorna. [Då man är rädd för att gå ut.]
Då mandelträdet lyser vitt [håret har vitnat].
Då en gräshoppa blir en stor börda.
Då kaprisfrukten mist sin kraft [all sexuell kraft och lust är borta]. [Gräshoppan kan beskriva att en liten insekt blir till en stor tyngd eller också en bild på att en åldring är som en gräshoppa som släpar sig fram. Detta är enda versen i Bibeln kaprisfrukten nämns, den användes i antiken som en lustförhöjande drog.]
Då människan är på väg till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan. [Nu kommer avslutningen som börjar med "innan" och syftar tillbaka på : Frukta alltså Herren och böj dig inför honom innan du dör. Här ges en poetisk bild av några vanliga dödsorsaker:] 6Innan silvertråden slits av [nervsystemet slutar fungera],
eller guldskålen brister [hjärnan slutar fungera],
eller krukan krossas vid källan [hjärtats högra kammare brister],
eller brunnshjulet går i bitar vid brunnen [hjärtats vänstra kammare brister].
7Då stoftet [kroppen] återvänder till jorden
som den en gång kom från,
och anden [livsanden som Gud blåste in i människan, se ]
återvänder till Gud (Elohim) som gav den.Avslutande refräng
8"Fåfängans fåfängligheter [hebr. hevel havalim]",
säger Predikaren (läraren, samlaren, sökaren – hebr. Qohelet),
"allt är fåfängt." []Avslutande epilog
9Förutom att Predikaren (läraren, samlaren, sökaren – hebr. Qohelet) var vis, lärde han också ut kunskap till folket, ja han funderade (grubblade) och utforskade och satte samman många ordspråk. 10Predikaren utforskade behagliga ord och det som skrivits ärligt, liksom ord med sanning. 11De visas ord är som sporrar, och som nitar som är väl fastsatta är deras samlade ord, de är givna från en herde. 12Och dessutom min son, låt varna dig, det finns inget slut på bokskrivandet, och mycket studerande tröttar ut köttet (kroppen). 13Slutordet – när allt (helheten av allt) har avhörts [sammanfattningen när vi har tagit till oss hela budskapet blir då]:
Frukta (vörda) Gud (Elohim) och håll hans budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot),
för detta gäller alla människor. [Sista raden lyder ordagrant "detta är alla/hela människan" och kan tolkas som att "det gäller alla människor" (), "det är alla människors plikt" eller "detta är allt som är viktigt för människan". I nästa mening återkommer "alla" (hebr. kol) två gånger till. Denna fyrfaldiga upprepning betonar att det enda som verkligen betyder något är att frukta Gud och lyda honom, se även .]
14För varje gärning (handling) ska Gud (Elohim) föra fram i domen,
även det som är dolt (undangömt) – gott som ont. [Predikaren slutar där Ordspråksboken börjar – med en sund gudsfruktan, se . Den som fruktar Gud kommer också att bry sig om hans budord. Den som fruktar Gud fruktar inget annat, men den som inte fruktar Gud fruktar allt annat. Den som fruktar Gud blir också fri från hämndbegär. Gud kommer att ge en rättvis dom och döma även det som skett i det fördolda, se ; .]
