Om Hebreerbrevet

Brevet är mycket välskrivet och innehåller den största variationen av grekiska ord som något NT brev har. Titeln "till hebréerna" finns inte i de äldsta manuskripten, men beskriver brevet fint och kan ha getts av författaren. Brevet riktar sig till hebréer, och då i bemärkelsen ett folk som är på vandring, på väg till löfteslandet. Brevet innehåller många citat från GT.


Genre:
Uppmuntran och brev, se Heb 13:22.

Struktur:
Brevet är fint strukturerat och skrivet som en kiasm, där man rör sig inåt mot det heligaste, på samma sätt som även 3 Mosebok är strukturerad.

Skriven: Omkring år 60-65 e.Kr. Det är troligt att brevet är skrivet före templets förstörelse, 70 e.Kr., eftersom offren nämns i presens och verkar pågå, se Heb 8:4; 9:6; 12:27; 13:10. Om brevets mottagare är kristna i Italien, verkar inte Neros blodiga förföljelser, 64 e.Kr., ännu ha inträffat.

Till: Okänd plats, troligen Rom, Italien.
Ingen mottagare anges men eftersom de som lämnat Italien hälsar är det troligt att brevet är riktat dit, se Heb 13:24. De äldsta citaten från brevet kommer från Clemens I av Rom och är skrivna 96 e.Kr., vilket också pekar på Rom som brevets destination. Brevet nämner fängelser och att de troendes tillgångar konfiskerats vilket indikerar att mottagarna bodde i en central romersk stad.

Från: Okänd plats, troligtvis i Mindre Asien, kanske Efesos. Anledningen är referensen till Timoteus i Heb 13:23. Han var till största delen verksam i Efesos. Han är också känd bland de troende i Rom där han varit tillsammans med Paulus.

Författare: Okänd.
Författaren har ibland antagits vara Paulus, men brevet har inte någon inledning som alla andra Paulus brev brukar ha. Avslutningen "Nåd åt er alla" är däremot lik. Dock utesluter inte det Paulus som författare, en duktig författare kan skriva i olika stilar. Brevet har många citat från GT, men till skillnad från Paulus brev är citaten hämtade från Septuaginta, den grekiska översättningen av de hebreiska texterna. I Paulus andra brev översatte han oftast dem själv från hebreiskan. Detta talar i så fall för t.ex. Lukas eller Barnabas som författare. Martin Luther föreslår Apollos. Paulus brukar säga att han är en apostel och själv hört från Jesus, men i Heb 2:3 står det "vi har fått bestyrkt av dem som hört honom". Samtidigt skriver Petrus i 2 Pet 3:15 om hur "Paulus har skrivit till er" där er refererar till judar, dvs. hebréer! Petrus bekräftar alltså att åtminstone ett brev skrivits av Paulus till hebréerna, men om detta är Hebreerbrevet vet vi inte!

Hebreerbrevet

Gud har talat genom sin son

1[De första fyra verserna är en mening i grekiskan.]

I många olika uppenbarelser [där varje fragment har sin del av sanningen]
    och på olika sätt har Gud talat till förfäderna genom profeterna,
     2men nu i dessa sista (ordagrant "eskatologiska") dagar har han talat till oss genom sin Son.
Honom har han gett äganderätten till allting,
    och genom honom har han också skapat tidsåldrarna (universum, världen, tidsepokerna).
3Han är strålglansen av Guds härlighet [Jesus reflekterar Gud]
    och är en exakt kopia av hans natur (har Guds väsen ingraverat i sig)
    och han upprätthåller allt med sitt mäktiga ord.
När han hade renat (befriat) oss från synd [genom att offra sig själv]
    satte han sig på Faderns högra sida.
4Han blev mycket mäktigare än änglarna,
    då han ärvt ett mycket högre namn än deras.

Jesus är mäktigare än änglarna (1:5-2:18)

Sju citat som bekräftar att Jesus är högre än änglarna

5[Änglar utgjorde en viktig del inom judendomen. Anledningen var att tusentals änglar fanns med när Mose fick lagen på Sinai berget, se 5 Mos 33:2; Ps 68:17; Apg 7:53; Gal 3:19.
    Eftersom en stor del av brevet används för att visa att Jesus är högre än änglarna måste det varit ett viktigt ämne. Fyndet av dödahavsrullarna har gett inblick i lärorna hos den judiska inriktning som hade flyttat ut till Qumran vid Döda havet. De praktiserade tillbedjan av änglar. Ängeln Mikael hade t.o.m. högre status än den kommande Messias. Det är inte omöjligt att liknande tankar smugit sig in i hos mottagarna av Hebreerbrevet. Författaren börjar med att lägga grunden utifrån Skriften att Jesus också är Gud.]


För till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt:
Du är min son,
    idag har jag fött dig? [Ps 2:7]
eller på ett annat ställe [från profeterna]:
Jag ska vara hans Fader,
    och han ska vara min son? [2 Sam 7:14]
6När han åter igen ska föra sin förstfödde son till världen (den bebodda delen av jorden) säger han:
Alla Guds änglar ska tillbe (hylla, falla ner på sina knän inför) honom. [Ps 97:7]
7Om änglarna säger han:
Han gör sina änglar till vindar?
    och sina tjänare till eldslågor. [Ps 104:4]
8Men om Sonen säger han:
Gud, din tron består i evigheters evighet,
    och ditt rikes spira är rättens spira.
9Du älskar rättfärdighet
    och hatar orättfärdighet.
Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja (olja av jublande glädje)
    mer än dina medbröder. [Ps 45:7-8]
10och
I begynnelsen lade du, Herre, jordens grund,
    och himlarna är dina händers verk.
11De [himlarna] ska gå under,
    men du ska bestå.
De ska alla nötas ut
    som en mantel (himation, den vanliga ytterklädnaden),
12som ett draperat tyg [huvudbonad eller mantel]
    ska du rulla (vika) ihop dem [himlarna]
och de ska bytas ut?
    som en mantel (himation).
Men du är densamme,
    och dina år har inget slut. [Ps 102:26-28]
13Till vilken av änglarna har han någonsin sagt:
Sätt dig på min högra sida?
    tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter? [Ps 110:1]
14Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa [skydda] dem som ska ärva frälsningen?

Varning - driv inte bort från tron

2

[Nu följer den första av fem varningar i detta brev. För de andra se 3-4; 5:11-6:20; 10:19-39; 12. Brevets mottagare var tröga att höra och omogna, se Heb 5:11-12. Risken fanns att de skulle falla bort från tron. Ordet "driver bort" är ett ovanligt ord och används bara här i NT. Författaren kan ha haft Ords 3:21 i åtanke. I den grekiska översättningen av den versen används detta ord i uppmaningen att bevara sunt förnuft och gott omdöme. Författaren inkluderar sig själv i varningen, ordet "vi" förekommer totalt fem gånger i vers 1 och 3. I Heb 6:19 finns svaret på hur man inte driver iväg, tron och hoppet på Jesus liknas där vid ett ankare.]

Därför [eftersom Kristus, som förmedlar det nya förbundet är högt över alla änglar, se Heb 1:5-14] måste vi så mycket mer ta vara på (uppmärksamma) det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen [omgivningens rådande opinion]. 2För om redan det ord som gavs genom änglar [Mose lag, se Apg 7:53] stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, 3hur är det då möjligt att vi ska komma undan [Guds dom] om vi försummar en sådan frälsning? Den förkunnades först av Herren och bekräftades sedan för oss av dem som hade hört honom. 4Gud gav ju också sitt vittnesbörd, genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut den helige Ande efter sin vilja.

Jesu mänskliga sida gör honom inte mindre mäktig

5För det är inte under änglar han har lagt den kommande världen (den bebodda delen av jorden) som vi talar om. [Då Människosonen kommer att regera i tusenårsriket.] 6På ett ställe har någon vittnat:
Vad är då en människa
    att du tänker på henne,
eller en Människoson
    att du tar hand om honom?
7En liten tid lät du honom
    vara lägre än änglarna,
med härlighet och ära
    krönte du honom.
8Allt lade du under hans fötter.

[Ps 8:5-7. Denna psalm handlar generellt om människans roll i skapelsen. Här används den i ett messianskt och eskatologiskt perspektiv.]
9Men vi ser Jesus, som för en kort tid hade lägre rang än änglarna, men nu är krönt med härlighet och ära på grund av sitt lidande och sin död, så att han genom Guds nåd smakade (upplevde) döden för alla.

10Det var värdigt honom (det enda lämpliga och helt passande) att han, som är orsaken till att allt finns och genom vilken allt existerar, när han ville föra många söner och döttrar till härlighet, blev upphovsmannen (den förste) som leder dem till frälsning (befrielse, räddning) genom lidande. 11Jesus som helgar och de som helgas har alla en och samme Far. Därför skäms han inte för att kalla dem syskon (bröder och systrar), 12när han säger:
Jag ska förkunna ditt namn för mina syskon (bröder och systrar),
    mitt i församlingen ska jag lovsjunga dig. [Ps 22:23]
[I vers 10, 11 och 12 används den grekiska maskulina inklusiva pluralformen. I grekiskan tilltalas en grupp med enbart kvinnor med feminin pluralform. På motsvarande sätt en grupp män med maskulin pluralform. Samma maskulina form används också om en blandad grupp med både kvinnor och män. Alltså är det sammanhanget avgör om det grekiska ordet söner/bröder också inkluderar döttrar och systrar. Eftersom sammanhanget här är frälsningen så är det uppenbart att den gäller både män och kvinnor.]

13Han säger också:
Mitt hopp står till honom. [Jes 8:17]
och vidare [i nästa vers]:
Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig. [Jes 8:18]
14Då nu barnen [Guds barn] är av kött och blod fick även han [Jesus] på liknande sätt del av detta [mänsklig natur], för att han genom sin död skulle förgöra (avsätta) djävulen som hade döden i sitt våld, 15och fullständigt frigöra dem som av fruktan för döden levt som slavar (varit bundna) i hela sitt liv. 16För som vi alla vet är det inte änglar som han upprättar, utan Abrahams barn (säd) som han upprättar (hjälper, tar sig an).

17Därför var det nödvändigt att han blev lik sina syskon (bröder och systrar) på alla sätt (i alla avseenden), för att bli en barmhärtig (nådefull) och trofast (trogen) överstepräst i sin tjänst inför Gud, för att försona folkets synder. 18Eftersom han själv blev frestad när han led, kan han hjälpa (hör ropet på hjälp och skyndar att undsätta) dem som frestas.

[Jesus blev frestad på alla områden, se Heb 4:15-16. I Getsemane bad han "inte min vilja utan din", se Matt 26:39. Gud vet om våra prövningar, inte bara som Gud, utan också som människa. Ordet för hjälp är "boetheo" som bara används 8 ggr i NT. Det består av två ord, "boe" som betyder "ropa" och "theo" som betyder "springa". Ursprungligen betydde ordet "att springa till någon i nöd för att hjälpa" och "att skynda till undsättning till någon som är betryckt" för att sedan få den mer generella betydelsen "att hjälpa".]

Jesus är mäktigare än Mose (3:1-4:13)

3Därför, heliga syskon (bröder och systrar i tron), delaktiga i den himmelska kallelsen, se noga på den apostel (budbärare) och överstepräst som vi bekänner, Jesus. 2Se hur han alltid är trogen mot Gud som insatte honom [till apostel och överstepräst], på samma sätt som Mose var trogen i hela Guds hus (Guds andliga familj) [4 Mos 12:7]. 3För Jesus förtjänar mycket större ära än Mose, på samma sätt som den som bygger ett hus förtjänar mycket större ära än själva huset.

[Jesus kallas ofta överstepräst, men detta är enda gången i NT han benämns apostel. Samma grekiska ord "apostello" används i berättelsen där Mose kallas och "sänds" av Gud att gå till Farao, se 2 Mos 3:10.]

4Alla hus har en byggmästare, men Gud är den som byggt allt (han är arkitekten och den som uppfört och inrett allt). 5Visst var Mose trogen i Guds hus som en tjänare, för att vittna om det som skulle talas om senare. 6Men Kristus var trogen över Hans [sin egen Fars] hus [inte bara som en tjänare som Mose utan] som en Son. Det är vi som nu är detta hus, om vi behåller (är uthålliga och håller fast vid) den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss (det vi fritt och glatt talar om).

Varning - förhärda inte hjärtat och tappa tron (3:7-4:13)

7[Nu följer den andra varningen av fem i detta brev. Till skillnad från den första varningen som handlade om att ouppmärksamt driva ifrån tron, se Heb 2:1-4, handlar denna om att medvetet inte förhärda sitt hjärta. Författaren tar israeliternas uttåg ur Egypten och deras ökenvandring som varnande exempel.
    Israeliterna var fast i Egyptens slaveri, som är en bild på synden. På samma sätt som de blev befriade genom ett lamms blod, befriar Jesus - Guds lamm - från syndens slaveri, se Kol 1:13-14. Det var inte Guds vilja att de skulle vara kvar i öknen, men när de kom fram till gränsen till Kanans land började de tvivla på löftet, se 4 Mos 13-14. En vandring som kunde ta 11 dagar tog 40 år och en hel generation dog i öknen utan att inta landet och komma in i vilan. Att korsa Jordanfloden och komma in i trons vila representerar för en kristen att få del av det andliga arvet i Kristus, se Ef 1:3, 11, 15-23. På samma sätt beskriver ökenvandringen en kristen som tvivlar på Guds löften.]


Därför säger den helige Ande [som inspirerade psaltarpsalmens författare att skriva]:
I dag, om ni hör hans röst,
     8förhärda inte era hjärtan som vid upproret (förbittringen, provokationen)
        [vid Refidim då man var utan vatten, se 2 Mos 17:1-7],
    under prövningens dag i öknen,
     9där era fäder frestade mig
    och prövade mig fast de sett mina gärningar i fyrtio år.
10Därför var jag vred på det släktet,
    och jag sade: De är ständigt vilsna i sina hjärtan,
    de känner inte mina vägar.
11Så svor jag i min vrede:
    De ska aldrig komma in i min vila.

[Citat från Ps 95:7-11. På samma sätt som Paulus skriver att hela Skriften är utandad och inspirerad av Gud, bekräftar Hebreerbrevet att den helige Ande inspirerade författaren av denna psalm, se även 2 Pet 1:21.]
12Syskon (bröder och systrar i tron), se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta så att han avfaller från den levande Guden. 13Uppmuntra istället varandra varje dag, så länge det heter "i dag" [då det är möjligt att bli frälst, se vers 7], så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra. 14Vi är Kristi vänner om vi stadigt håller fast vid vår första tillförsikt ända till slutet.

15Det heter:
I dag, om ni hör hans röst,
    förhärda inte era hjärtan som vid upproret (förbittringen, provokationen).
[Ps 95:7-8, första delen i Psalmen som citeras i vers 7-11.]
16[Nu följer fem frågor. De får succesivt sitt svar i den efterföljande meningen som leder upp till en ny fråga.]

Vilka var det då som hörde men ändå gjorde uppror?
Var det inte alla de som Mose förde ut ur Egypten?
17Vilka var han vred på i fyrtio år?
Var det inte på dem som syndade och blev liggande som lik i öknen?
18Vilka gällde hans ed "att de aldrig skulle komma in i hans vila" [vers 11],
    var det inte dem som [hade lyssnat på Guds ord men] vägrade lyda?

19Vi ser alltså att det var på grund av otro som de inte kunde komma in. 4[Sista delen i Ps 95 handlar om Guds vila.]

När nu ett löfte finns kvar om att få komma in i hans vila, låt oss då akta oss så att ingen av er visar sig gå miste om det. 2För det glada budskapet har blivit predikat för oss också, på samma sätt som för dem [israeliterna i öknen]. Men för dem blev budskapet de hörde till ingen nytta, eftersom de inte kombinerade (förenade, blandade) det med tro. 3Det är vi som tror som går in i vilan. Herren säger:
Så svor jag i min vrede:
    De ska aldrig komma in i min vila. [Ps 95:11]
Ändå har hans verk stått färdiga sedan världens skapelse, 4för på ett ställe säger han om den sjunde dagen: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk. [1 Mos 2:2] 5[Tillbaka till den text som jag citerade tidigare från Psaltaren.] Här säger han: "De ska aldrig komma in i min vila." [Ps 95:11] 6Det står alltså fast att vissa går in i vilan, och att de som först fick höra evangeliet inte kom in på grund av olydnad [som är det synliga resultatet av otro]. 7På nytt bestämmer han en speciell dag, [en ny] "i dag" [då det är möjligt att få gå in i vilan, se Heb 13:7] när han talar genom David långt senare [omkring femhundra år efter Josua, och intåget i löfteslandet] i de orden som redan har citerats:
I dag, om ni hör hans röst,
    förhärda inte era hjärtan. [Ps 95:7-8]
8[Denna vila syftade inte på hur israeliterna kom in i landet Kanan.] För om Josua hade fört dem in i vilan (då man vilar från arbete), skulle Gud inte senare ha talat om en annan dag. 9Alltså kvarstår en sabbatsvila för Guds folk. [Detta är enda gången ordet sabbatsvila, grekiska "sabbatismos" används. Det beskriver en fulländad vila, se Upp 14:13.] 10Den som går in i hans [Guds] vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. 11Låt oss därför sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall som de och blir ett exempel på olydnad.

12Guds ord är levande och fullt av kraft, det är skarpare än ett tveeggat svärd.

[Ordagrant "ett svärd med två munnar som en flod". Guds ord från hans mun är ena sidan, och när vi med vår mun talar Guds ord är det den andra sidan av svärdet].

Guds ord tränger igenom (skär djupt och rakt igenom) så att det skiljer:
själ och ande,
leder och märg,
det är en god (skicklig, passande, lämplig) domare över tankar och hjärtats uppsåt.

[Själen liknas vid de synliga lederna i kroppen, medan anden är som märgen inuti benstommen som producerar blodkroppar och är källan till livet, se 3 Mos 17:11. Anden är människans innersta som ger liv.]
13Inför Gud är ingenting skapat dolt, allt är naket och exponerat (öppet) för hans ögon. Inför honom måste vi alla stå till svars (öppet redovisa räkenskap för våra liv).

[Ordet "exponerat" används endast här i Nya Testamentet och betyder ordagrant "nacken böjd bakåt, öppen och exponerad". Det beskriver en brottare som tar ett avgörande grepp på sin opponent och böjer bak hans huvud och visar segervisst upp hans ansikte inför åskådarna. Det kan också beskriva hur nacken på ett djur som ska offras böjs bak och exponeras för kniven. Prästen som ska offra öppnar upp djuret och ser in i alla delar. Särskilt sista betydelsen passar in i sammanhanget med det tveeggade svärdet.]

Jesus är mäktigare än Aron

14[Mose ledde inte in israeliterna i det lovade landet, han själv blev förbjuden att gå in. Josua ledde dem in i landet, men inte in i en andlig vila, se Heb 4:8. Hur är det då med den första översteprästen Aron, kan hans tjänst med alla offer och ceremonier leda in i vilan?]

Vi har en stor (överlägsen) överstepräst, Jesus, Guds Son, som [redan] har uppstått och passerat igenom himlarna. Låt oss hålla fast vid (vara trogna) bekännelsen (tänka, agera och säga samma sak som Gud). 15För vi har inte en överstepräst som saknar förmåga att ha medlidande (känna, sympatisera) med vår kroppsliga bräcklighet (själsliga svagheter, mottaglighet för frestelser och sjukdomar), utan en som har blivit frestad på alla områden på samma sätt som vi, men utan synd.
     16Låt oss därför frimodigt (utan fruktan, öppet) närma oss nådens tron, för att få barmhärtighet [förlåtelse från tidigare synd och misstag] och ta emot nåd (börja erfara Guds kraft) som hjälper i rätt tid för varje behov.

[Nåden är den kraft som hjälper oss just i den stund då vi behöver den som mest, nåden är den kraft som lyfter oss upp när vi ligger ned.] 5Varje överstepräst blir utsedd bland människor [inte änglar, se Heb 2:14, 16] och insatt för människors skull, för att göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för deras synder. 2Han kan ha medkänsla med (där han varken är för tolerant eller för hård mot) dem som är okunniga (inte medvetna om sina synder) och vilseledda, eftersom han själv är svag [utsatt för mänsklig svaghet] 3och därför måste bära fram syndoffer både för folket och för sig själv.

[I 3 Mos 16 beskrivs översteprästens offer på försoningsdagen - Jom kippur. Ordet för "medkänsla" används bara här i hela Bibeln och beskriver någon som inte är hård mot syndare men inte heller ser mellan fingrarna på synd.]

4Ingen tar sig denna värdighet, utan man blir kallad av Gud liksom Aron blev det. [Aron var Moses bror och israeliternas första överstepräst, se 2 Mos 28:1.] 5Så var det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade:
Du är min Son,
    jag har fött dig i dag. [Ps 2:7]
6Han säger också på ett annat ställe:
Du är präst för evigt,
    på samma sätt (i samma släktled) som Melkisedek.

[Ps 110:4. Se även Heb 7:1-10, Melkisedek var samtida präst och kung med Abraham, se 1 Mos 14:17-24.]
7Medan han [Jesus] levde här i köttet [på jorden som en människa], ropade han högt under tårar när han bad (böner för speciella behov) och åkallade (bad om beskydd till) den som kunde frälsa (rädda) honom ut från döden [för att stå upp till evigt liv efter korset], och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan [villighet att tillbe Gud och underordna sig Guds vilja].

[Gäller främst Jesu bön i Getsemane, se Matt 26:39; Mark 14:36; Luk 22:41, 44.]

8Även fast han var en son [Guds Son, med privilegier och rättigheter], fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. 9När han slutfört allt (blivit fullkomnad) blev han källan (ursprunget) till evig frälsning (räddning) för alla som lyder honom, 10och han blev avskild (tillsatt) som överstepräst, en sådan präst som Melkisedek (samma rang).

Varning - var inte andligt omogna (5:11-6:20)

11[Nu följer den tredje varning av fem i detta brev. Varningen som handlar om andlig omognad ramas in av undervisning om Melkisedek.]

Angående detta har vi mycket att säga men det är svårt att förklara, eftersom ni blivit så tröga (ovilliga) att höra (lata att ta till er andlig insikt). [Ämnet om Melkisedek tas upp grundligt senare i Heb 7:1-10:18.] 12Ni borde ha blivit lärare för länge sedan, men nu behöver ni någon som lär er de första grunderna i Guds ord igen. Ni behöver mjölk, inte fast föda! 13För den som bara lever av mjölk är inte mogen för en undervisning om rättfärdighet, för han är fortfarande ett barn [andligt omogen]. 14Den fasta födan är till för vuxna [andligt mogna], för dem som genom övning har fått sinnena skärpta till att skilja mellan gott och ont. [Avgöra om det som undervisas kommer från Guds Ord, se Heb 13:9.] 6Låt oss gå (föras) framåt och passera de första grunderna i undervisning och doktrinerna (läran) om Kristus, avancera stadigt mot den fullhet och fullkomlighet som tillhör andlig mognad.

Låt oss inte igen lägga grunderna [som är]:
Omvändelse från döda gärningar
    och tro på Gud.

2Undervisning om
    dop [plural, de judiska reningsdopen, det kristna dopet i vatten, i den helige Ande och i lidande],
    handpåläggning [plural, flera händer, flera personer eller flera tillfällen],
    uppståndelsen av de döda,
    och evig dom.

[Detta är områdena som brevets mottagare skulle varit fullt kunniga i och medvetna om för länge sedan.]
3Om Gud tillåter, ska vi [nu] gå vidare [med djupare undervisning].

4Det är omöjligt för dem som
    en gång blivit upplysta,
    smakat den himmelska gåvan,
    fått del av den helige Ande,
     5smakat Guds goda ord [grekiska ordet "rhema", specifikt ord levandegjort av den helige Ande],
        och den kommande tidsålderns (världens) krafter,
6men sedan vänt sig bort (brutit kontraktet), att på nytt föra dem till omvändelse, eftersom de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt.

7En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. 8Men bär den [samma jord] törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av.

9[På samma sätt som den tidigare varningen att inte förhärda hjärtat och tappa tron avslutades med en uppmuntran, se Heb 4:14-16, avslutas denna varning att inte vara andligt omogen med en uppmuntran.]

Men när det gäller er, våra högt älskade, är vi övertygade om det bästa, det som för till frälsning, trots att vi talar på detta sätt. 10Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek (som är osjälvisk och utgivande) ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr. 11Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet. 12Bli inte (sluta att vara) [andligt] neutrala (passiva, slöa, försvagade, apatiska) utan efterlikna (bli efterföljare, imitatörer av) dem som genom tro och tålamod [nu] infriar löftena.

13För när Gud gav löften till Abraham, svor han vid sig själv, eftersom han inte hade något högre att svära vid. 14Han sade:
Jag ska rikligt välsigna dig,
    och rikligt föröka dig. [1 Mos 22:17]
15Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. 16Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. 17När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed. 18Så skulle vi, genom två orubbliga fakta [hans löfte och ed], där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har tagit vår tillflykt (har flytt för att komma i säkerhet) till det hopp vi har framför oss. 19Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget. 20Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss:
när han blev överstepräst för evigt,
    på samma sätt som Melkisedek.

[Ps 110:4; Heb 5:6, 10; 7:1-17.]
[Stycket avslutas med samma citat från Psaltaren som inledde detta stycke i Heb 4:6. Huvudpoängen är att en kristen måste växa i tron och inte förbli omogen. Varningarna i Hebreerbrevet följer ett stegrande mönster. Om en troende börjar driva bort från Guds Ord, se Heb 2:1-4, leder det till ett hårt hjärta, se Heb 3:7-4:13. Detta leder i sin tur till en ovillighet att höra, se Heb 5:11-6:20. Lösningen är att hålla fast vid Gud och hoppet som liknas vid ett fast ankare. Nästa stycke går vidare och förklarar hur Melkisedek är en förebild till Jesus.]

Melkisedeks prästämbete

7[Melkisedek har introducerats i tidigare kapitel. Nu sker en grundligare genomgång som visar att han är en förebild till Jesus. Melkisedek nämns bara två gånger i GT. Han dyker plötsligt upp i berättelsen om Abraham, se 1 Mos 14:18-20 och citeras i Ps 110 som är messiansk. De första tre verserna i detta kapitel är en enda vers i grekiskan.]

För denne Melkisedek
    kung i Salem [kortare namnform av Jerusalem, se Ps 76:3],
    präst åt Gud den Högste,
    den som mötte Abraham på hans väg tillbaka efter segern över kungarna och välsignade honom,
     2den som Abraham gav tionde av allt [segerbyte],
    först och främst, som hans namn betyder
        är han "rättfärdighetens kung",
    han är även Salems kung,
        det vill säga "fridens kung",
     3utan far,
    utan mor,
    utan släktregister,
    hans dagar har ingen början,
        hans liv har inget slut:
    han är som Guds Son,
och förblir präst för evigt.
4Se hur stor han är, om till och med vår stamfar Abraham
    gav honom tionde av sitt bästa byte.
5De av Levis söner som blir präster ska enligt lagen få tionde av folket [4 Mos 18:21-32],
    alltså av sina bröder [judiska landsmän],
    trots att de också härstammar från Abraham.
6Men Melkisedek, som inte var av deras släkt,
    fick tionde av Abraham
    och välsignade honom som hade fått löftena.

[På samma sätt behöver inte Jesus vara från Levi stam.]
7Ingen kan förneka att det är den lägre [Abraham]
    som blir välsignad av den högre [Melkisedek, som i sin tur är en förebild till Jesus].
8I ena fallet är det dödliga människor [levitiska präster, vers 5] som får tionde,
    i det andra är det en som har fått vittnesbördet att han lever.
9Man kan säga att även Levi, som tar emot tionde,
    själv har gett tionde genom Abraham,
10eftersom han fanns till som ofödd i sin förfaders kropp
    när Melkisedek mötte honom.

Ett evigt prästerskap

11Om nu fullkomlighet hade gått att nå genom den levitiska prästtjänsten - och på den grunden fick folket lagen - varför måste det då uppstå en annan präst, en som Melkisedek, en som inte sägs vara som Aron? 12För om prästtjänsten ändras måste också lagen ändras. 13Han som det talas om hör till en annan stam, och från den stammen har ingen gjort tjänst vid altaret. 14Det är tydligt att vår Herre har kommit ur Juda stam, och Mose har inget sagt om präster från den stammen.

[Jesus kommer från Juda stam, se Matt 1:2; Luk 3:33. När Jakob välsignar och profeterar över sina söner i 1 Mos 49 ges fler detaljer varför Juda räknas som den förstfödde. Förstfödslorätten togs från Ruben eftersom han låg med sin fars bihustru. Den gick förbi Simeon och Levi på grund av deras grymhet när de mördade en hel by efter att Dina hade våldtagits. Därför blev Juda räknad som förstfödd. En strof i välsignelsen från vers 10 pekar tydligt på Jesus: "Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga."]

15Ännu tydligare blir det när det uppstår en annan präst som Melkisedek, 16en som inte har blivit präst genom lagbud om härstamning utan genom kraften i ett oförstörbart liv. 17Han får nämligen vittnesbördet:
Du är präst för evigt,
    på samma sätt som Melkisedek.
[Ps 110:4, detta är tredje gången samma passage citeras, se 5:6, 6:20.]
18Så åsidosätts ett tidigare bud eftersom det var svagt och kraftlöst, 19för lagen åstadkom aldrig något fullkomligt. Men ett bättre hopp har kommit, och genom det kan vi närma oss Gud.

20Dessutom kom det inte utan ed. De andra blev präster utan ed, 21men Jesus har blivit det genom en ed av den som sade till honom:
Herren har gett sin ed
    och ska inte ångra sig:
Du är präst för evigt.
[Ps 110:4]
22Så mycket bättre är det förbund för vilket Jesus är garant.

23De andra prästerna har blivit fler och fler, därför att döden hindrade dem från att stå kvar i sin tjänst. 24Men eftersom han [vår överstepräst Jesus] lever för evigt, har han ett permanent (oföränderligt) prästadöme. 25Därför kan han fullständigt (helt och fullt, nu och för all framtid) frälsa (hela, bevara, upprätta, försörja) dem som kommer till Gud genom honom, för han lever alltid och kan vädja för dem (gripa in och medla, be för vår skull).
     26Det var nödvändigt att vi fick en sådan överstepräst: helig, oskyldig, inte nedsmutsad av synd, skild från syndare och upphöjd över himlarna. 27Han behöver inte göra de dagliga offren, som de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv. 28Lagen insätter svaga människor som överstepräster, men ordet som bekräftades med ed och kom efter lagen, insätter Sonen, som är fullkomlig för evigt.

Kristus är översteprästen i det nya förbundet

8Här är huvudpunkten (det viktigaste) i det vi säger:
Vi har en sådan överstepräst som sitter
    på högra sidan om Majestätets tron i himlarna,
2och som tjänar i helgedomarna,
    det sanna tabernaklet som Herren själv och ingen människa har rest.

[Detta är brevets huvudpunkt, det är även det kiastiska centrumet. Två huvudtankar finns här, Jesus sitter ner och han tjänar.
    1. Uttrycket "att Jesus sitter" kommer från Ps 110:1. Detta har beskrivits i Heb 5:1-10 och Heb 7:1-28. Det fanns inga stolar i tabernaklet eftersom prästen aldrig blev klar med sina sysslor. Varje upprepat offer var en påminnelse om att inget offer gav fullständig frälsning. Blodet från djur som offrades tog inte bort skulden, den bara täckte den. Jesus är den som tar bort världens synd, se Joh 1:29. Att Jesus som överstepräst sitter ner beskriver att hans verk är fullbordat, i kontrast till Aron som står och gör tjänst, se Heb 10:11.
    2. Att han tjänar i det himmelska tabernaklet beskrivs i nästa sektion, se Heb 9:1-10:18.]
3En överstepräst blir insatt för att frambära gåvor och offer, och därför måste också Kristus ha något att bära fram. 4Hade han nu varit på jorden skulle han inte ens vara präst, eftersom det redan finns andra som bär fram de offergåvor som lagen föreskriver. 5De gör tjänst i en helgedom som bara är en kopia (prototyp, modell) och skuggbild av den [verkliga och sanna] himmelska helgedomen. För även när Mose höll på att bygga tabernaklet blev han varnad av Gud:
Se till att du gör allt efter den förebild (mönster, att likna det)
    som du har fått se på berget. [2 Mos 25:40]
6Men nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom han också är medlare för ett bättre förbund [än det gamla] som är grundat på bättre löften. [Alla Guds löften är goda, men dessa har än större välsignelser.]

Löftet om ett nytt förbund

7För om det första förbundet [kontraktet som gavs till Israel genom Mose på berget Sinai] hade varit utan brist, skulle det inte behövas ett andra. 8Men Gud förebrår dem när han säger [genom profeten Jeremia]:
Se, dagar ska komma, säger Herren,
    då jag ska sluta ett nytt (bättre) förbund (kontrakt)
    med Israels hus [de tio norra stammarna] och med Juda hus [i söder].

[Jeremia levde i en tid då israeliterna var splittrade i det norra riket, Israel, och det södra, Juda. Löftet om ett nytt förbund handlar också om att läka såren mellan Guds folk, i Kristus finns försoning, se 2 Kor 5:19.]

9Det ska inte vara som det förbund jag slöt med deras fäder
    den dag jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land,
    för de blev inte kvar i förbundet med mig,
    så jag brydde mig inte om dem, säger Herren.

10Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid
    ska sluta med Israels hus, säger Herren:
Jag ska lägga mina lagar i deras sinne
    och skriva dem i deras hjärtan.
Jag ska vara deras Gud,
    och de ska vara mitt folk.
11Då ska ingen mer behöva undervisa sin landsman eller sin broder och säga:
    "Lär känna Herren!"
Alla kommer att känna mig,
    från den minste av dem till den störste,
12för jag ska i nåd förlåta deras missgärningar
    och aldrig mer minnas deras synder.

[Jer 31:31-34. Detta är det längsta GT citatet i NT.]
13När han talar om något nytt (bättre) [det nya förbundet], har han därmed förklarat det första [förbundet] föråldrat (utslitet, gammalt). Det som blir gammalt och föråldrat är på väg att (nära att) försvinna.

[Templet i Jerusalem blev förstört av romarna 70 e.Kr. Den judiska historikern Josefus skriver att de dagliga offren upphörde 5:e augusti. Uttalandet att det gamla "är på väg att försvinna" och presens formen i Heb 9:6-9 att prästen "tjänar nu" i templet kan antyda att templet fortfarande stod i Jerusalem när Hebreerbrevet skrevs.]

En ny gudstjänst

9Det första förbundet hade sina regler för gudstjänsten och sin jordiska helgedom.

Det jordiska tabernaklets utformning

2

Skiss över tabernaklet med de två rummen som skildes åt med ett draperi, förlåten. Ingången till tabernaklet var alltid från öster, till vänster på bilden, och täcktes också av ett draperi.

[Mose fick noggranna instruktioner för hur tabernaklet skulle utformas, den andra halvan av 2 Mosebok ägnas åt dessa detaljer. Ett annat namn på tabernaklet var "uppenbarelsetältet" eller mer ordagrant översatt "mötestältet", se t.ex. 2 Mos 33:7. Ordet beskriver tältets funktion att vara en mötesplats mellan Gud och människa.]

Ett tabernakel inreddes med ett första rum som kallades det heliga. Där stod:
ljushållaren [menoran, den sjuarmade ljusstaken, se 2 Mos 25:31-39]
och bordet [2 Mos 25:23-30]
    med skådebröden [2 Mos 25:30; 3 Mos 24:5-8].
3Bakom det andra förhänget (draperiet, förlåten) fanns ett rum som kallades det allra heligaste [2 Mos 26:31-34]. 4Dit hörde:
det förgyllda rökelsealtaret
[2 Mos 30:1-6. Rökelsealtaret som var helt klätt i guld stod vid förhänget i det heliga rummet, men förknippas med det allra heligaste eftersom det används på försoningsdagen då översteprästen går in i det allra heligaste, se 3 Mos 16:13.]
och förbundsarken,
    som var överdragen med guld på alla sidor [2 Mos 25:10-22].
I arken fanns:
    en guldkruka med mannat [2 Mos 16:33-34],
    Arons stav som hade grönskat [4 Mos 17:1-11]
    och förbundets tavlor [2 Mos 25:16; 40:20].
5

I Timna park, strax norr om Eilat i södra Israel, finns en fullskalig modell över tabernaklet.

Ovanpå den stod härlighetens keruber [som representerar Guds närvaro, se Hes 9:3]
    som överskuggade nådastolen (platsen för försoningsoffret där synd är förlåten). [2 Mos 25:18-22]
Men vi kan inte gå in på alla detaljer runt detta nu.

6Så var det ordnat. I det första rummet går prästerna ständigt in och förrättar sin tjänst. [Olivolja skulle fyllas på i ljusstaken som tändes varje kväll och lyste fram till morgonen, se 2 Mos 27:20-21. De tolv skådebröden byttes ut varje sabbat, se 3 Mos 24:5-8. Dagligen offrades två lamm, se 4 Mos 28:3; 2 Mos 29:38-42.] 7I det andra rummet är det bara översteprästen som går in, en gång om året [på försoningsdagen - Jom kippur, 3 Mos 16:12-16], och då aldrig utan blod som han bär fram för sina och folkets oavsiktliga synder.

8Därigenom visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte är uppenbarad så länge det första rummet består.

[Själva existensen av ett yttre rum som skyddade det allra heligaste visar att Gamla Testamentets ceremonier och regler begränsade tillgängligheten till Guds närvaro. När Jesus dog på korset brast förlåten uppifrån och ner, se Matt 27:50-51.]

9Detta [den yttre delen av tabernaklet, det heliga] är en bild (liknelse, illustration, parallell) av den tid som nu är [första förbundet], när gåvor och offer bärs fram som inte kan rena samvetet hos den som förrättar tjänst. 10Dessa [yttre ceremonier och ritualer] rör bara mat och dryck och olika reningar [ceremoniella reningsdop och bad]. De var yttre regler (för kroppen) som skulle följas fram till tiden för en bättre ordning [ett bättre förbund].

Det himmelska tabernaklet

11Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som skulle komma. Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen, 12gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. 13Om nu redan blodet av bockar och tjurar [3 Mos 16:14-16] och askan från en [röd] kviga [4 Mos 19:2, 17-18] kan stänkas på de orena och helga till yttre renhet, 14hur mycket mer ska då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar så att vi tjänar den levande Guden? Han har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.

Var det nödvändigt för Jesus att dö?

15Därför är Kristus medlare för ett nytt förbund, för att de som är kallade [oavsett nationalitet, se Apg 2:39] ska få det utlovade eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det första [gamla] förbundet. 16Där det finns ett testamente [samma ord som översatts "förbund" i föregående vers] måste man visa att den som har upprättat det är död. 17Först vid hans död blir testamentet giltigt, för det träder inte i kraft så länge han lever.
18[Mose renar det jordiska, hör ihop med hur Jesus renar det himmelska, se vers 23-24.]
På samma sätt var det med det första testamentet (förbundet). Det var tvunget att instiftas (öppnas) med blod [från offerdjur för att träda i kraft]. 19När Mose hade förkunnat lagens alla bud för hela folket, tog han blodet av kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte det både på själva bokrullen och på allt folket.
20Han sade:
    Detta är blodet för det förbund som Gud har befallt er att hålla. [2 Mos 24:8]

21På samma sätt stänkte han blod på tabernaklet och alla gudstjänstföremålen. 22Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.

[Detta är styckets centrum och svarar på frågan att det var nödvändigt för Jesus att dö.]
23Alltså måste [de jordiska] avbilderna (exemplen, kopiorna) av det [verkliga] som finns i himlen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva måste renas med bättre offer än så. 24Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild (modell, kopia) av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. 25Inte heller skulle han offra sig flera gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget.
26I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger sedan världens skapelse. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden.

27På samma sätt som det är bestämt att alla människor ska dö (det väntar alla) [Rom 6:23] och sedan dömas, 28så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder [Jes 53:12]. Han ska bli synlig (träda fram) en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa (befria) dem som väntar på (längtar innerligt med förväntan efter) honom.

Jesu offer

10Lagen ger en skuggbild [en föraning, de grova konturerna] av det goda som kommer, men inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan aldrig lagen genom samma offer som ständigt frambärs år efter år fullkomna dem som träder fram [till altaret]. 2Annars skulle man väl slutat offra [dessa årliga offer], eftersom de som tjänstgör hade då redan varit renade en gång för alla och inte längre haft några synder på sitt samvete? 3Men nu ligger i offren en årlig påminnelse om synderna, 4för tjurars och bockars blod kan omöjligt utplåna synder. 5Därför säger Kristus när han träder in i världen [blev en människa]:
Offer [med djur] och gåvor [mat- och dryckesoffer] ville du inte ha,
    men du har berett mig en kropp [för att offras].
6Brännoffer och syndoffer gladde dig inte.
7Då sade jag: Se, jag har kommit för att göra din vilja, Gud.
    I bokrullen står det skrivet om mig.
[Ps 40:7-9]
8Först säger han: "Offer och gåvor, brännoffer och syndoffer ville du inte ha, de gladde dig inte." Det trots att de frambärs enligt lagen. 9Sedan säger han: Se, jag har kommit för att göra din vilja. Han upphäver det första för att upprätta det andra. 10Och i kraft av den viljan är vi helgade (avskilda till tjänst för Gud), genom att Jesu Kristi kropp har offrats en gång för alla.

11Alla andra präster står och förrättar sin tjänst dag efter dag och bär gång på gång fram samma offer som aldrig kan ta bort synderna. 12Men när denne [präst, Jesus] hade framburit ett enda offer för alla synder för all framtid, "satte han sig ner vid Guds högra sida" [Ps 110:1], 13där han nu väntar på att "Hans fiender ska läggas som en fotpall under hans fötter" [Ps 110:1]. 14För genom ett offer har han fulländat (gjort sitt verk av mognad i) dem som är helgade (avskilda för helig tjänst). 15Den helige Ande vittnar om detta för oss, för han har sagt:
16Detta är det förbund som jag ska sluta med dem
    efter dessa dagar.
Jag ska lägga mina lagar i deras hjärtan,
    och jag ska skriva dem i deras sinnen (förstånd, tankar).
[Jer 31:33. Samma citat som i Heb 8:10, dock är hjärta och sinne i omvänd ordning. Det nya förbundet är inte skrivet på stentavlor utan i hjärtat och förvandlar inifrån och ut, se 2 Kor 3:1-3.]
17Sedan säger han [i nästa vers]:
Deras synder (vandring bort från Gud) och deras laglöshet (överträdelser mot lagen)
    ska jag inte längre komma ihåg.
    [I det gamla förbundet var den ihågkommen varje år, se vers 3.]
[Jer 31:34]
18Nu när det finns förlåtelse för dessa [synder], finns det inte längre något [behov av] offer för synd.

Uppmuntran och varning - håll fast vid tron

19[Vers 19-25 är en enda mening i grekiskan.]

Därför, syskon (bröder och systrar i tron), har vi full frihet (visshet, frimodighet) att gå in i det allra heligaste [rummet i det himmelska tabernaklet där Jesus sitter vid Faderns högra sida] genom Jesu blod, 20genom den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten [det draperi som avskilde det allra heligaste, men som delades mitt itu uppifrån och ner när Jesus dog på korset], det vill säga genom hans kropp (kött) [som också bröts för vår skull].

21Eftersom vi har en sådan stor (underbar) överstepräst över Guds hus så:
22Låt oss ständigt gå fram [närma oss Gud]
    med uppriktiga (genuina) hjärtan
        i den övertygelse som tron ger,
    med våra hjärtan [den inre människan] renade (bestänkta) från ett ondskefullt samvete,
        och våra kroppar [den yttre människan] tvättade med rent vatten.

23Låt oss ständigt hålla fast vid (få tag på och inte släppa) trons bekännelse
        [att säga och tänka på samma sätt som Gud]
    detta utan att rubbas (ändra läge och position),
    för han som har givit löftet är trofast (pålitlig).

24Låt oss ständigt tänka på (ta hand om, ha omsorg om) varandra. Syftet är att [komma på nya sätt att] sporra (väcka, stimulera, inspirera) varandra
    till kärlek (som är osjälviskt utgivande)
    och goda gärningar.
25Nonchalera (överge) inte våra sammankomster (glöm inte bort församlingsgemenskapen),
    som en del har för vana att göra,
uppmuntra istället varandra,
    och det desto mer när ni ser hur dagen närmar sig
    [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen].

[De tre huvudverben i detta stycke är: "låt oss dra nära", "låt oss hålla fast" och "tänk på varandra". På grund av vad Jesus gjort kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att närmandet av Gud inte är fristående från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste vägas upp med kärleken till medmänniskan, annars blir ingen av dessa äkta.]
26För om vi fortsätter att synda med vett och vilja efter att ha fått kunskap om sanningen, då finns det inte längre något offer för synderna, 27utan bara en fruktansvärd väntan på domen och en rasande eld som ska förtära motståndarna. 28Den som förkastar Mose lag ska utan förbarmande dö om två eller tre vittnar mot honom [enligt 5 Mos 17:6]. 29Hur mycket strängare straff tror ni då inte den förtjänar som har trampat på (föraktat) Guds Son, vanvördat det förbundsblod som har helgat honom, och som smädar (sårar) nådens Ande? 30Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag ska utkräva den, och dessutom: Herren ska döma sitt folk. 31Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

32Kom ihåg (påminn er själva gång på gång om) den första tiden, efter det att ni hade blivit [andligt] upplysta [kommit till tro på Jesus] och stod fasta trots många stora och smärtsamma lidanden. 33Vissa gånger var ni offentligt utpekade (upptagna på världsscenen) och utsatta för glåpord (hån, förakt) och misshandel (satta under hård press), andra gånger delade ni detta med andra som gick igenom samma sak. 34Ni kände (sympatiserade) med dem som satt i fängelse, och ni accepterade med glädje att era tillgångar konfiskerades, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.

[Enligt romersk lag kunde påföljden för vissa brott vara konfiskering av den dömdes tillgångar. Hebreerbrevets läsare har alltså åtalats och bestraffats för sin tro på Kristus.]

35Kasta inte bort (avfärda) er frimodighet (övertygelse, tillit, förtröstan), den ger stor belöning. 36Ni behöver nämligen uthållighet (karaktär som står fast även under prövningar) för att kunna göra Guds vilja och få det som är lovat. 37För [det är som profeten Habackuk sade]:
"Om en liten tid,
    ja en mycket, mycket kort tid,
då kommer han som ska komma [Messias],
    och han dröjer inte.
38Den rättfärdige ska leva av tro [på Kristus],
    men om han drar sig undan (tillbaka av rädsla) [bort från tron, på grund av förföljelse],
    finner min själ ingen glädje i honom."

[Fritt citerat från Hab 2:3-4 och Jes 26:20.]
39Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan i stället till dem som tror och vinner sina själar.

Tron låter oss se det som ännu inte är synligt

11

©Anders Wester

[I detta kapitel, som ofta kallas trons kapitel, används ordet tro tjugofyra gånger.]

Tro är att hålla fast vid (stå tillsammans med, vara grundad på, leva med) det som vi hoppas på, en övertygelse över det som inte [ännu] är synligt [för våra fysiska ögon]. 2Genom den [tron] har de gamla [patriarkerna och andra ledare i Gamla Testamentet] fått sina [goda] vittnesbörd.

3I tro [med trons ögon] förstår vi hur olika tidsperioder (generationer, epoker) har blivit förändrade (återuppbyggda, helt förvandlade till något bättre) genom ett ord från Gud. Det vi nu ser med våra fysiska ögon blev till genom det som inte kunde ses.

Abel dog i tro

4[I kiasmen balanseras detta stycke mot exemplen på de människor som lidit och dött i tro, se vers 36-38.]

I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och blev rättfärdig genom att Gud själv intygade (tog emot) hans offergåvor [1 Mos 4:4-8]. Trots att han nu är död talar hans tro ännu idag.

[Abels exempel på tro och offer som inte kom från sin egen prestation och egna gärningar talar ännu idag till oss, se 1 Mos 4:10.]

Enok fick leva i tro

5[Detta stycke balanseras med exemplet på de människor som segrat i tron, se vers 32-35.]

I tro blev Enok uppryckt till himlen utan att se döden [1 Mos 5:22-24]. Man hittade inte honom för Gud hade ryckt upp honom. Redan innan han blev upptagen fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud.

6Utan tro är det omöjligt att behaga (bli accepterad av) Gud. För den som närmar sig honom måste ju tro att han existerar och att han belönar dem som ärligt söker honom.

Noas familj räddas i tro

7[Följande exempel handlar om vatten och hur Noas familj räddas undan domen. Stycket balanseras med berättelsen hur israeliterna korsar Röda havet och räddas, se vers 29.]

I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda sin familj, sedan han fått en gudomlig varning om det som ännu inte kunde ses [1 Mos 6:13-22]. Genom denna tro dömde han världen [för dess otro] och fick själv ta del av (ärva) rättfärdigheten som kommer från tro (att vara trofast).

Abraham drog ut i tro

8[Abraham lämnade staden Ur i Mesopotamien. Stycket balanseras av hans ättlingars uttåg ur Egypten, se vers 20-28.]

I tro lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle gå [1 Mos 12:1-4].

9I tro bosatte han sig i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, 10för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.

Saras tro - Isaks födelse

11[Saras tro gjorde att hon blev mor till Isak trots sin höga ålder. Styckets tema är löftessonen Isak, som är en förebild till Jesus, och balanseras med stycket hur Abraham i tro var villig att offra sin son, se vers 17-19.]

I tro fick också Sara, som var ofruktsam, kraft att bli mor till en ätt fast hon var överårig. Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast. 12Därför fick också en enda man, så gott som död, barn så talrika som himlens stjärnor och oräkneliga som sandkornen på havets strand.

Främlingar på vandring till Guds stad

13[Kiasmens centrum. Här blir det tydligt att tron ser framåt på något som ännu inte är fullt synligt för det fysiska ögat, se vers 1.]

I tro dog alla dessa [Abraham, Sara, Isak och Jakob, se vers 8-12, men kan även inkludera de som nämns i vers 17-40] utan att ha fått ta emot de fullbordade löftena. [Under sitt jordeliv fick de inte se allt det Gud lovat dem.]

Trots det såg de uppfyllandet men som på håll och välkomnade det [i tro] och bekände sig vara gäster och främlingar (som har en temporär boning här) på jorden.

14De som talar på detta sätt visar helt uppenbart att de söker ett hemland (fädernesland). 15Om de med ständig hemlängtan hade tänkt på det land som de gått ut ifrån, hade de haft otaliga tillfällen att vända tillbaka dit. [Abraham och Sara lämnade staden Ur i Mesopotamien.] 16Men nu längtade de efter (sökte, sträckte de sig efter) ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud [som kallas "Abraham, Isak och Jakobs Gud"] för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem.

Abrahams tro - Isak bärs fram som ett offer

17I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov [1 Mos 22:1-10]. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena 18och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas. 19Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda, och därifrån återfick han honom också, bildligt talat. [Abraham dog 175 år gammal. Vid den tiden bestod hans släkt av en son, 75 år gammal, och två barnbarn som var 15 år.]

Abrahams barns tro

20I tron gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider [1 Mos 27].

21I tron välsignade den döende Jakob Josefs båda söner [1 Mos 49]. Sedan tillbad han böjd mot änden av sin stav [1 Mos 47:31].

22I tron påminde Josef på sin dödsbädd om Israels barns uttåg och gav befallning om vad som skulle ske med hans ben. [1 Mos 50:24-25; 2 Mos 13:19]

23I tro gömde Moses föräldrar sitt nyfödda barn i tre månader, eftersom de såg att han var ett vackert barn [han hade inre och yttre skönhet, ordagrant "från en stad", dvs. från en himmelsk stad ovan]. De var inte rädda för kungens [Faraos] förbud [att låta hebreiska pojkar få leva eftersom de utgjorde ett hot mot egyptierna, 2 Mos 1:16].

24I tro vägrade Mose som vuxen att kallas son till Faraos dotter. 25Han valde att dela lidandet (vara delaktig i förtrycket) tillsammans med Guds folk, istället för att njuta av den temporära glädje synden ger. 26Han ansåg (efter att noga ha övervägt alla fakta) att hånet (förolämpningarna, smäleken) som han fick utstå för Kristus [Messias som skulle komma] var en större rikedom än alla Egyptens skatter, för han hade sin blick riktad på lönen.

27I tro lämnade han Egypten bakom sig utan att bli rädd för kungens [Faraos] vrede, han höll troget fast som en som såg den Osynlige.

28I tro firade han påsken och strök blodet på dörrposterna för att fördärvaren inte skulle röra deras förstfödda [2 Mos 12:23].

Israeliterna korsade Röda havet i tro

29I tro korsade de [Mose och israeliterna] Röda havet som om det vore torrt land, men när egyptierna försökte göra samma sak dränktes de.

Exempel på människor som segrat i tron

30I tro föll Jerikos murar, efter att de [israeliterna] hade marscherat runt (omringat) dem i sju dagar.

31I tro undkom den prostituerade Rahab att dödas tillsammans med dem som vägrade att tro (lyda), eftersom hon hade välkomnat spejarna (varit gästfri, inte varit fientligt inställd mot dem).

32Vad ska jag säga mer?

Jag skulle inte hinna med att berätta om
    Gideon [som vann seger med en liten armé på 300 män, se Dom 6-8],
    Barak [som lydde domaren Deboras profetiska ord, tillsammans besegrade de fienden, se Dom 4-5],
    Simson [som till sist förstod att hans styrka inte kom från honom själv, se Dom 13-16],
    Jefta [Dom 10:6-12:15],
    David [1 Sam 16 - 1 Kung 2],
    Samuel [1 Sam 1-16]
    och profeterna.

33I tro
besegrade de kungariken,
utövade rättfärdighet (styrde de landet på ett rättfärdigt sätt),
fick se [Guds] löften gå i uppfyllelse,

stängde lejons gap [Dan 6],
34släckte rasande eld,
undkom svärdets egg,

var svaga men fick kraft,
blev starka i strid,
drev främmande härar på flykten.
35Kvinnor fick [i tro] sina döda tillbaka
    genom uppståndelse,
andra blev torterade och accepterade inte befrielsen [som erbjöds om de förnekade tron],
    för de ville nå en bättre uppståndelse.

[Gamla Testamentet har två exempel på kvinnor som fått sina döda söner tillbaka. Elia uppväckte en änkas son i Sarefat, se 1 Kung 17:17-24, och Elisa uppväckte en kvinnas son i Shunem, se 2 Kung 4:17-37.
    Ordet för tortyr är tumpanizo som ursprungligen beskriver hur man slår på en trumma. Ordet kan specifikt beskriva hur offret blir slagen på eller får sin kropp fastbunden och utsträckt på ett hjul, men användes generellt för olika former av tortyr.]

Exempel på människor som dött i tro

36[På samma sätt som Abel dödades av sin bror på grund av sin tro följer nu en rad exempel på kvinnor och män utan namn som fått lida och dö för sin tro. Ibland krävs det mer tro att stå fast i sin övertygelse än att bli befriad från besvärande omständigheter. På samma sätt som de tre unga hebréerna vägrade släppa sin tro även om Gud inte skulle befria dem från ugnen, se Dan 3:16-18.
    Ordet för andra i föregående vers är "allos" medan denna vers börjar med "hetros"]


Andra (en annan kategori av människor) fick utstå
    hån och piskrapp,
    ja, även bojor och fängelse.
37De blev stenade,
    söndersågade [enligt judisk tradition blev Jesaja dödad på det sättet],
    dödade med svärd.
De gick runt i fårskinn och gethudar,
    nödlidande,
    plågade
    och misshandlade.

38Världen var inte värdig att ta emot dem.

De irrade omkring i
    öknar och bergstrakter,
    i grottor och hålor.

Alla dessa vittnar om tron

39Även om alla dessa [exempel från GT som nämnts] hade fått vittnesbörd för sin tro, fick de inte det som var utlovat. 40Gud har nämligen förberett något bättre för oss: först tillsammans med oss ska de nå fram till målet.

Uthållighet

Löp loppet

12

Bild från ett antikt lerkärl. Dessa s.k. amforor med olja utgjorde segerpris vid de panathenska spelen i Aten och avbildade ofta de olika grenarna. I detta fall löpning.

[Detta kapitel handlar om uthållighet. En liknelse från de grekiska löpartävlingarna används. De olympiska spelen i Olympia var störst, men liknande tävlingar anordnades även i andra städer som Korint, Delfi och Nemea. Endast romerska medborgare fick tävla, vilket ger en koppling med den himmelska staden och det himmelska medborgarskapet där den kristne har sitt medborgarskap.]

Därför, eftersom vi är omgivna av en stor mängd åskådare (en sky av vittnen) [några exempel gavs i förra kapitlet], låt oss [författaren inkluderar sig själv] då kasta bort varje onödig vikt, och särskilt synden som så lätt tynger ner oss, och låt oss löpa uthålligt (i en jämn takt, tålmodigt) det lopp som vi har framför oss.

[Bilden som målas upp är inte ett sprinterlopp utan ett längre distanslopp som kräver uthållighet. Författaren kan också ha ett stafettlopp i åtanke där vi nu löper vår delsträcka med stafettpinnen som var en brinnande fackla. Åskådarna är de som gått före och redan löpt sina lopp, de sitter nu på idrottsarenan som är fullsatt från nedersta läktaren ända upp till översta balkongerna som på den tiden just kallades skyn.
    Under träning användes vikter för att öka belastningen, men ingen atlet skulle komma på tanken att tävla med dessa vikter, dessa lade man av sig. Innan deltagarna klev in på stadion klädde de av sig eftersom man tävlade helt nakna.]


2Låt oss ständigt vända bort blicken från allt som distraherar [som stjäl löparens uppmärksamhet] och fokusera på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. Han såg den glädje som låg framför honom och uthärdade korset utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. 3Tänk på honom som uthärdade sådan bitter fiendskap från syndare [betrakta och jämför den förföljelse och lidande som ni får utstå med vad Jesus har gått igenom - fäst er blick på Jesus], så att ni inte tröttnar (blir kraftlösa, slutkörda) och tappar modet (ger upp, blir själsligt utmattade).

Guds fostran

4

Antik skola i Mellanöstern där unga pojkar skriver på lertavlor, målning av den amerikanska konstnären Tom Lovell.

[I följande stycke fortsätter bilden från sportens värld. För att kunna löpa uthålligt krävs förberedelse och träning. I vers 11 används verbet "gymnazo" för tränas. Även "paideia" för fostran används fyra gånger i vers 5, 7, 8 och 11. Dessa ord gör associationer till antikens gymnasium. Ordet kommer från grekiskans ord för naken, "gymnos" och vårt ord gymnastik härstammar från detta ord. Ett gymnasium var antikens institution för kroppslig träning, men även utbildning.]

Än har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden.

[Brevets mottagare hade fått lida för sin tro. De hade förlöjligats, misshandlats och deras tillgångar hade konfiskerats, se Heb 10:32-34. Dock hade de ännu inte lidit martyrdöden för sin tro.]

5Har ni helt glömt uppmaningen som talar till er som söner:
Min son, förakta inte Herrens fostran
    och tappa inte modet när han tuktar dig,
6för den Herren älskar tuktar han,
    och han disciplinerar var son han har kär.
[Ords 3:11-12]
7Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far? 8Får ni inte fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. 9Vi hade våra jordiska fäder som fostrade oss, och vi hade respekt för dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Far så att vi får leva? 10Våra fäder fostrade oss en kort tid så som de tyckte var rätt, men Gud gör det för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. 11För stunden verkar ingen fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som har tränats genom fostran ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt. 12Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän.

13Gör stigarna raka för era fötter, så att den haltande foten inte går ur led utan i stället blir frisk.

[I många av de beskrivningar av antikens tävlingar, särskilt i pankration som var en kombination av brottning och boxning, beskrivs hur fötter vrids ur led.]

Sök frid med alla och helgelse

14Sök frid med alla och helgelse,
    för utan helgelse kommer ingen att se Herren.
15Se till (vaka över ditt hjärta så)
    att ingen går miste om Guds nåd,
    att ingen bitter rot får växa upp
        och skada och smittar många,
     16att ingen är sexuellt omoralisk [som bryter förtroende och förbund] eller oandlig som Esau [Jakobs bror, se Heb 12:16-17], som sålde sin förstfödslorätt för ett enda mål mat. 17Ni vet att när han sedan ändå ville ärva välsignelsen blev han avvisad. Han fann ingen möjlighet att ändra sig, trots att han sökte välsignelsen under tårar.

Ett rike som inte kan skakas

18[Nu följer en jämförelse mellan det gamla och nya förbundet. De två bergen Sinai och Sion används i liknelsen. På Sinai berget fick israeliterna lagen under fruktan, se 2 Mos 19:10-20:26. I kontrast finns nu ett himmelskt Jerusalem på berget Sion genom Jesu blod.]

Ni har inte kommit till (närmat er) något [ett fysiskt Sinai berget] som man kan ta på,
satt i flammande eld,
töcken,
mörker,
storm (oväder, åska),
19till basunljud
    och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer. [Folket fruktade Gud, se 2 Mos 19:16, och bad Mose fungera som en medlare, se 2 Mos 20:19.] 20De stod inte ut med det som befalldes: "Även om det är ett djur som rör vid berget ska det stenas." [2 Mos 19:12-13] 21Så skräckinjagande var synen att Mose sade: Jag är skräckslagen och darrar. [5 Mos 9:19]
22Nej, ni har istället (närmat er) kommit till Sions berg
den levande Gudens stad,
    det himmelska Jerusalem
    [i kontrast till Sinai berget som israeliterna kom till efter uttåget ur Egypten, se vers 18],
till myriader (ordagrant "tiotusentals", beskriver också ett oräkneligt antal)
    av änglar samlade till fest
    [i kontrast till förskräckelsen då Gud visade sig på Sinai],
23till en samling av alla förstfödda
    som har sitt namn i himlarna,
till Gud
    som är allas domare,
till andarna av de rättfärdiga
    som har fullkomnats [troende genom tiderna som har insomnat, och som väntar på att stå upp tillsammans med Kristus och iklädas en förhärligad uppståndelsekropp, se 1 Kor 15:35-54],
24till Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund [det gamla förbundets medlare var Moses],
    och det renande blod som talar starkare än Abels blod.

[Det gamla förbundets blod var det offerblod som Moses vid Sinai stänkte på Israels folk, medan Jesu blod helt renar från synd. Abels blod ropar från marken efter hämnd, i kontrast till Jesu blod som ropar på nåd och förlåtelse, se 1 Mos 4:10. Även Abels blodsoffer är en första svag skuggbild på Jesu blodsoffer, där Jesu blod talar mycket starkare, se 1 Mos 9:12-14.]

Varning - vänd inte Jesus ryggen

25[Detta är den femte och sista varningen i detta brev. För de andra se 2:1-4; 3-4; 5:11-6:20; 10:19-39]

Se till (var ständigt vaksamma så) att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de [israeliterna under ökenvandringen] kom undan som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som varnar oss från himlen?

Ett rike som inte kan skakas

26Den gången fick hans röst jorden att skaka [när Gud gav lagen på berget Sinai, se 1 Mos 19:18], men nu har han lovat och sagt:
Än en gång ska jag skaka inte bara jorden utan också himlen.

[Citatet är från Hagg 2:6 och handlar om när Herren ska komma tillbaka och uppfylla sitt hus med sin härlighet. Stycket avslutas i vers 10 med att den kommande härligheten ska bli större än den förra. Gud förbereder nya himlar och en ny jord, se Jes 65:17; 66:22; 2 Pet 3:13; Upp 21:1.]
27Frasen "än en gång" visar att det som skakas ska försvinna (förändras, bytas ut), eftersom det är skapat, för att det som inte kan skakas ska bestå. 28När vi nu får ett rike som inte kan skakas, låt oss ha nåd (Guds favör, kraft, tacksamhet). På så sätt ska vi tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan, 29för "vår Gud är en förtärande eld." [5 Mos 4:24]

Låt tron bli synlig i era liv

Kom ihåg de troende

13Var kvar i syskonkärleken (håll den ömsesidiga kärleken och omsorgen om varandra levande).

[Följande två exempel, gästfrihet och omsorg om de som fängslats, är två praktiska exempel där syskonkärleken blir synlig. Båda dessa punkter finns med i Jesu ord där han jämställer hur dessa handlingar är som om de var gjorda till honom själv, se Matt 25:31-46.]

2Glöm inte bort att vara gästvänliga (vara generös och inbjudande mot främlingen), för genom detta har somliga haft änglar som gäster utan att veta om det. [Flera personer i GT fick möta änglar. Abraham, se 1 Mos 18; Lot, se 1 Mos 19; Gideon, se Dom 6; Simsons far Manoa, se Dom 13.]

3Kom ihåg dem [syskonen i tron] som är bundna i fängelse, som om ni var fastbundna tillsammans med dem, och tänk på dem som plågas (torteras, misshandlas) som om ni också kände deras lidande.

Var inte själviska

4[Motsatsen till kärlek och omsorg för andra människor är egoism. Speciellt två områden där själviskheten skapar problem är på det sexuella området och vad det gäller pengar och makt. Författaren tar därför upp dessa två områden.]

Låt äktenskapet hållas i ära (högaktas, respekteras) av alla [både gifta och ogifta]. Den äkta sängen ska bevaras obefläckad, för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska (grekiska "pornoi") och äktenskapsbrytare.

5Låt er karaktär vara fri från penningbegär (girighet, lust och begär till materiella ting), var nöjd med vad ni har (er nuvarande situation), för Gud själv har sagt [5 Mos 31:6,8]:
Jag ska inte, jag ska inte
    lämna dig (släppa taget om dig eller låta dig sjunka).
Jag ska inte, jag ska inte, jag ska inte
    överge dig (jag ska under inga omständigheter lämna dig hjälplös mitt under svåra omständigheter).

[Två negationer föregår det första verbet och tre negationer det andra verbet i grekiskan för att verkligen understryka att Gud inte ska lämna eller överge oss. Citat från 5 Mos 31:6,8 där Mose uppmuntrar Josua inför intåget i löfteslandet.]
6Därför kan vi frimodigt säga:
Herren är min hjälpare (den som rycker ut för att rädda och betjäna),
    jag ska inte frukta (ha ångest, vara förskräckt).
Vad kan en människa göra mig?
[Ps 118.6]
7Kom ihåg era ledare som gav er (talade, förklarade) Guds ord. Studera noga (reflektera över) resultatet av deras liv (utgången, hur de fick sluta sitt liv), och imitera deras tro (trofasthet). [Många av de första församlingsledarna var nu döda, flera hade dött martyrdöden, t.ex. Stefanos och Jakob, se Apg 7:60; 12:2.]

8Jesus är Kristus [Messias, den Smorde],
    alltid densamme -
    igår [då Jesus levde på jorden och era första ledare såg honom],
    idag [i vår tid],
    och för evigt (i all framtid).

[Kristus är en översättning av det grekiska ordet som betyder "smord", som i sin tur är en översättning av det hebreiska ordet "Messias". Att säga att "Jesus är Kristus" likställer Gamla Testamentets Gud med Nya Testamentets Jesus från Nasaret. Både hans gudomlighet och mänsklighet representeras i detta namn.]

9Låt er inte föras bort av alla slags främmande läror. För det är gott att bli styrkt i sitt hjärta [den inre människan] genom nåd och inte genom [yttre ceremoniella] regler om mat som inte har hjälpt dem som har sysslat med sådant.

10Vi har ett [offer] altare från vilket tabernaklets tjänare inte har rätt att äta. 11Offerdjurens blod bärs in i det allra heligaste av översteprästen som syndoffer, men kropparna bränns upp utanför lägret. 12Därför, för att helga folket genom sitt eget blod, led (pinades och dödades) även Jesus utanför stadsporten. [De döda kropparna från djuren som offrats i templet kastades utanför lägret, på samma sätt dödades Jesus på Golgota kors, som låg utanför den dåtida stadsmuren i Jerusalem.]
     13Låt oss gå ut till honom, utanför lägret, och bära det hån (förakt) han fick utstå. [Lämna judaismen med de religiösa yttre formerna och komma till Kristus.] 14För här har vi ingen permanent stad, utan vi ser fram emot (söker efter, längtar efter) den som ska komma.
     15Låt oss därför genom honom alltid (oavsett omständigheter) offra lovsång (ära, upphöja och prisa Gud med sång), en frukt (produkt, ett resultat) av läppar som med tacksamhet bekänner hans namn (ärar honom, säger samma ord som han säger).

16Glöm inte bort (negligera inte) att göra gott och ge vänskap (dela med sig till alla både materiellt och emotionellt) för sådana offer ser Gud med välbehag på. 17Lyssna på dina andliga ledare och låt dig överbevisas av dem [utifrån Guds ord som de talar], för de vakar ständigt över era själar och ska avlägga räkenskap [för sin trohet till sin kallelse]. Låt dem göra detta med glädje och inte med tungt hjärta, för det skulle inte vara lyckligt för er heller.

18Be för oss [brevets författare och de som finns hos honom], för vi vet att vi har ett gott samvete och vill göra det rätta (leva ärligt och rätt i allt). 19Speciellt vill jag (än mer överflödande uppmanar jag er) detta [att ni ber för oss], så att jag snart kan få komma tillbaka till er.?

[Detta är första gången författaren nämner sig själv i brevet.]

20Nu ska fridens Gud som i kraft av ett evigt förbunds blod har återfört fårens store Herde, vår Herre Jesus, tillbaka från de döda, 21utrusta er med allt gott så att ni kan utföra hans vilja. Hela tiden verkar han i er det som behagar honom genom Jesus Kristus. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.

Avslutande hälsingar

22[Som avslutning definierar författaren vad det är han skrivit. Det är både en uppmuntran och ett brev. Ordet för skrivit är grekiska "epistello". Det svenska ordet epistel som beskriver ett brev kommer härifrån. Avsaknaden av en inledning med avsändare, mottagare och hälsning gör att brevet skiljer sig från andra nytestamentliga och samtida brev. Genren verkar vara en uppmuntrande predikan med en avslutande hälsning. Det kan vara så att författaren i ödmjukhet väljer att inte blanda in sitt eget namn i inledningen.]

Jag ber er, syskon (bröder och systrar i tron), att lyssna tåligt på mina uppmuntrande (uppbyggande) ord eftersom jag har skrivit kortfattat till er. [Brevet tar ungefär en timme att läsa. Det är kortfattat är i jämförelse till allt vad författaren hade på hjärtat och ville dela. På flera ställen ursäktar han sig att han inte hinner gå in på alla detaljer, se Heb 5:11; 9:5.]

23Jag kan berätta för er att vår broder Timoteus har blivit frisläppt. Kommer han snart hit ska jag besöka er tillsammans med honom.

24Hälsa alla era ledare och alla de heliga. De troende (bröderna och systrarna) som är från Italien hälsar [också] er. [Det är naturligt att de som ursprungligen var från Rom och Italien hälsade tillbaka till sina vänner, vilket gör att brevet troligtvis var skrivet till Rom från någon provins i romarriket. Efesos är en trolig plats, där Timoteus ofta rörde sig och kunde blivit fängslad och frigiven.]

25Nåden vare med er alla.




© 2018 Svenska Kärnbibeln