Om Första Moseboken

På hebreiska kallas boken för det första ordet i den första versen som är "begynnelsen", på hebreiska bereshit. På grekiska kallas boken Genesis. Här ges de djupaste svaren på frågorna om vår existens. Det är Gud som skapat universum, världen och människan. Allt var gott tills synden kom in i världen. Samtidigt finns Guds frälsningsplan som en röd tråd igenom hela boken, det kommer en frälsare som ska födas av en jungfru, se 1 Mos 3:15. Berättelsen fortsätter att beskriva hur människorna växer både i antal och i ondska.

Bokens tema är skapelsen och början av världen och människan, men utöver det även skapelsen av ett folk och en nation som ska vara ett ljus för världen. I varje tid och generation finns det en person eller grupp som skiljer sig från de övriga. Den första delen (kapitel 1-11) kulminerar med syndafloden där Gud räddar Noa och hans familj. Från kapitel tolv och framåt är temat Guds folk där Abraham, Isak, Jakob och Josef är huvudpersoner.

Bibeln är väl strukturerad och det fullkomliga talet sju och dess multipler återfinns ofta. Den första meningen består av 7 ord som i sin tur består av 28 (4 x 7) bokstäver. Det finns en bibelkod som löper genom alla fem Moseböckerna. Börjar man med första förekomsten av bokstaven Tav (som är den sista bokstaven det första ordet berashit) och sedan räknar 49 (7 x 7) bokstäver kan man läsa ut ordet Tora. Samma kod finns även i 2 Mosebok. I 4 och 5 Mosebok kommer bokstäverna i motsatt läsriktning och ger ordet Tora baklänges. Centralt i 3 Mosebok finns Guds namn JHVH kodad med 7 bokstävers mellanrum i första versen, se inledningen till 3 Mos för mer info.


Skriven: Omkring år ca 1445 f.Kr.

Berör tidsperioden: Skapelsen, 4000 – 1500 f.Kr.

Författare: Mose. Jesus refererar till att Mose är författare i Joh 5:46.

Första Moseboken

Skapelsen

1

Bild på jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men NASA är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp".

©NASA

I början (begynnelsen, när tiden började) skapade Gud (Elohim) himlarna och jorden (hela universum).

[Bibelns första mening består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas "et" på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i bibelns första vers, likställd med Gud!
    Uttrycket himlar, i plural, tillsammans med jorden beskriver all materia som existerar – hela universum. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum", se 2 Sam 22:10. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare om minst tio dimensioner som t.ex. ljus, supergravitation, elektromagnetism, osv.]


2Jorden (materien) var formlös (i kaos, oordning) och tom (omätbar), och det stora djupet var i mörker. Guds Ande rörde sig varsamt (svävade, ruvade) över vattnen (haven, vätemolnen).

[Vatten på hebreiska är maim (מימ) och väte är samma ord med bokstaven nun på slutet (מימנ) och betyder ordagrant "vattengöraren". När kemisterna på 1700-talet upptäckte vätet förstod de att det hörde intimt ihop med vattnet därav namnet. Väte betyder "ämnet som gör att det blir vått", det vätande ämnet. Universum består till 90% av väteatomer.]

Dag ett – ljuset

3Gud sade: "Låt det vara ljus", och det blev ljus. 4Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att ljuset var gott (har liv, glädje), och Gud separerade (skilde) ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.

Det blev kväll och det blev morgon – dag ett.

[Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Det hebreiska ordet dag kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används, som är ett s.k. polar-merismos, betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen fram till den första dagen.]

Andra dagen – vattnet separeras vertikalt

6Gud sade: "Låt det vara ett mellanrum (fäste, valv, en utsträckning, expansion) [dvs. himlarna eller skyn, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer vatten från vatten." 7Gud formade (gjorde) mellanrummet och separerade vattnet som var under fästet från vattnet som var ovan mellanrummet, och det skedde så. 8Gud kallade mellanrummet himlarna (skyn eller rymden).

Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen.

[Ordet "mellanrum" är hebreiska "raka", se vers 6-8 och 14-17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion och används om en uthamrad plåt. Denna expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte, se vers 2, kan vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är "shamaim". Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara "sham", en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld "esh" och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner.]

Tredje dagen – vattnet separeras horisontalt

9Gud sade: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så. 10Gud kallade det torra land och det samlade vattnet hav.

Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande och beundransvärt).

11Gud sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sin art (sort) och fruktträd som bär (gör, formar) frukt efter sin art (sort)", och det skedde så. 12Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sin art, och fruktträd som kontinuerligt bär (gör, formar) frukt efter sin art.

Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande och beundransvärt).

13Det blev kväll och det blev morgon – tredje dagen.

[Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se Joh 2:1.

Det finns även ett fint mönster mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning.
  • DAG 1 skapas ljuset som DAG 4 fylls med solen, månen och stjärnorna.
  • DAG 2 skapas vatten och sky som DAG 5 fylls med fisk och fåglar.
  • DAG 3 skapas land med vegetation som DAG 6 fylls med djur och människan.
Vattnet fylls med fiskar, skyn med fåglar och landet med djur och människor. Även ljuset får solen, månen och stjärnorna som sina bärare.]

Fjärde dagen – solen, månen och stjärnorna

14Gud sade: "Låt det bli ljusbärare på himmelens mellanrum (fäste, valv, expansion) som skiljer mellan dag och natt, låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda tider (högtider), dagar och år, 15och låt dem vara ljusbärare på himmelens mellanrum för att ge ljus på jorden", och det skedde så. 16Gud formade (gjorde) de två stora ljusbärarna, den större [solen] för att råda över dagen, och den mindre [månen] för att råda över natten, och [även] stjärnorna. [Himlakropparna som tidigare skapats, och formats den andra dagen, tillskrivs nu sina uppgifter, se vers 7-8.] 17Gud satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens mellanrum (fäste, valv) för att lysa på jorden, 18för att råda över dagen och natten, och för att separera ljuset från mörkret. Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande och beundransvärt).

19Det blev kväll och det blev morgon – fjärde dagen.

[Jorden snurrar i en bana kring solen. Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Den rotationen gör att det blir dag och natt. Det är först på fjärde dagen som solen, månen och stjärnorna formas och insätts i sin funktion. Det hebreiska ordet som används här är asa. Huvudbetydelsen är att "göra" men kan även betyda "forma" och "skapa". Ordet används här och i vers 7, 11, 12, 25, 26. Ett annat ord, hebr. bara används i vers 1, 21 och 27. Detta ord har betydelsen att "skapa" och "initiera något nytt".
    Det finns många intressanta frågeställningar i Bibelns första kapitel som utmanar läsaren att tänka! Hur långa var de tre första dagarna när inte solens funktion fanns? Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med vare sig 30 eller 365 dagar.]

Femte dagen – fiskar, insekter och fåglar

20

Skyn fylls fåglar den femte dagen.

©Hazze Sandström

Gud sade: "Låt vattnet fyllas (låt det finnas en mångfald, mängder, ett överflöd) av levande varelser, och låt fåglar (insekter, alla djur med vingar) flyga över jorden i himlens sky." 21Gud har skapat (initierat) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter deras sort (art), på samma sätt alla fåglar (insekter, alla djur med vingar), efter deras sort (art). Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott. 22Gud välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."

23Det blev kväll och det blev morgon – femte dagen.

Den sjätte dagen – djuren och människorna

24

Den sjätte börjar jorden fyllas med djur och sist skapas människan till Guds avbild.

©Hazze Sandström

Gud sade: "Låt jorden frambringa olika arter (sorter) av levande varelser: boskap, kräldjur (reptiler) och vilda djur av olika arter." Och det skedde så. 25Gud gjorde (formade) de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Gud såg att det var gott (undersökte allt noggrant och godkände det).

26Gud sade: "Låt oss [Fader, Son och helig Ande] göra människor (mänskligheten, man och kvinna) till vår avbild, för att likna oss [reflektera oss andligt sett]. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över fiskarna i havet, fåglarna i luften, och över boskapen, över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden."
     27Gud (Elohim, den store och kraftfulle) skapade (initierade) människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Han skapade dem till man och kvinna. 28Gud välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor]. Råd (ha auktoritet) över fiskarna i vattnet, och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden."

29Gud sade: "Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt. Det ska vara er mat. 30Åt alla djuren på jorden, och alla fåglarna i luften, och alla kräldjur som rör sig på jorden – allt som har liv – åt dem ger jag alla gröna växter som mat." Och det blev så.

31Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott (undersökte allt noggrant, och såg att det var helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat).

Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen.

[Från och med nu används bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte". Det gäller även den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2. Detta skrivsätt betonar fulländning.]

Den sjunde dagen – skapelsen fullbordad

2Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna]. 2Den sjunde dagen hade Gud slutfört det verk som han arbetat med, och han vilade (hebreiska "shabbat" som ordagrant är "upphörde med sitt arbete") på den sjunde dagen. 3Gud välsignade (talade gott om) den sjunde dagen och helgade den (dedikerade den som sin egen dag, särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från) sitt arbete med skapelsen.

[Här finns inte frasen "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen" med. Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag.]

Skapelsens fortsatta historia (2:4-4:26)

[Här kommer ett nytt stycke. Det hebreiska ordet "toledot", som inleder denna vers, används elva gånger i Första Moseboken. I de följande fallen gäller det en person. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här kommer alltså den fortsatta historien av "himlarna och jorden". Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft.]

4Detta är den fortsatta historien (berättelsen, hebr. "toledot") om vad som hände med himlarna och jorden efter det att Gud hade skapat dem – då Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde jorden och himlarna. [Detta är första gången titeln "Herren Gud" används.]

Edens lustgård

5Det fanns ännu inte någon buske (vild vegetation) på marken, och ingen gröda hade börjat växa på fältet, för Herren Gud (Jahve Elohim) hade inte låtit det regna på jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla). 6Underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (eller en dimma steg upp från marken) och vattnade hela jordytan (jordens mylla).

Människorna skapas

7Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade) människan av stoft (sand) från jorden (myllan) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ, hebr. nefesh).

[Det hebreiska ordet för människa "adam", är snarlikt ordet för jordens mylla "adamah". Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet "nefesh", här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är hebreiska "chayyim". Det är intressant att detta ord är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. I detta ligger att ordet inte kan ryms i singular. Vattnet förändras, himlen ser olika ut och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverma Chet, Jod, Jod och Mem.]


8Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [antagligen på östra sidan av Israel], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat). 9Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).

10En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.
11Den första heter Pishon [betyder tillväxt],
    det är den som flyter runt hela landet Havia, där det finns guld. 12Guldet där är av hög kvalité. Bdelliumharts [antagligen en sorts pärla] och onyxsten [ädelsten] finns också där.

13Den andra floden heter Gihon [som betyder bryta, välla fram],
    det är den som flyter omkring hela landet Kush (nuvarande Etiopen och Sudan).

14Den tredje floden heter Hiddekel [som betyder snabb, det grekiska namnet är "Tigris"],
    det är den som har sitt lopp öster om Assyrien.

Den fjärde floden är Eufrat [som betyder fruktsam, flöda över, ge i överflöd].
15Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den. 16Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade: "Du får äta fritt av alla träd, 17men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande), för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö.

[Den dagen då Adam äter dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig. Hebreiskan har ordagrant "döende ska du dö" och indikerar att döendet startade och är en process.]

18

Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (forma) en hjälpare (passande, anpassad) för honom."
     19Från jord formade Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglarna (insekterna och alla djuren som kan flyga) i luften, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn. 20Adam gav namn åt all boskap, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.

21Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött. 22Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt) kvinnan och förde henne till mannen. 23Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
24

Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet].

[Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4-5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. "azab") och att hålla fast (hebr. "dabaq") är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]


25De var båda nakna, men skämdes (blygdes) inte inför varandra. [Det hebreiska ordet för naken är "arummim". Det är nära besläktat med ordet "listig", hebreiska "arum", som beskriver ormens natur i nästa vers, se 1 Mos 3:1. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]

Syndafallet

3

Både Adam och Eva äter av den förbjudna frukten.

©Magnus Norberg

Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (format). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
     2Kvinnan sade till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni."

[Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se 1 Mos 2:16-17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I 1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]

4Då sade ormen till kvinnan: "Inte ska ni dö, 5för Gud vet att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande).
     6När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var tilltalande (väl lämpat för) att äta och det var behagligt för ögonen, och att det var ett önskvärt träd eftersom man skulle få förstånd, tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. 7Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (såg) att de var nakna, och de band ihop fikonlöv som gördlar (för att täcka livet).

[Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]

8De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
     9Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
     10Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden, hörde ljudet när du rörde dig) i lustgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
     11Då sade han: "Vem har sagt att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16-17]
     12Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
     13Då sade Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt."

[Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga: "Människa, var är du?" och människans svar: "Livet bedrog mig".]

Ormens dom

14Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta jord (stoft) [och vad det innehåller] så länge du lever. 15Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl. [orsaka Jesu lidande]"

[Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger Gud hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel.]

Kvinnans dom

16Han sade till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Du ska vilja (åtrå, längta efter att) kontrollera din man, men han ska dominera (råda) över dig."

[Här börjar kampen mellan könen. Det hebreiska ordet för åtrå/längtan "teshuqah" används totalt tre gånger i GT, se 1 Mos 4:7 och Höga visan 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan den mer generella betydelsen att råda och kontrollera finns i 1 Mos 4:7. Här i 1 Mos 3 finns inget verb efter substantivet, vilket betyder att huvudverbet är dominera. Kvinnans längtan är att få kontrollera mannen, men han kommer ändå att råda över henne.]

Adams dom

17Till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever. 18Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd). 19Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden, för från den var du tagen. Du är jord, och till jord ska du åter gå."

Adam och Eva förvisas från lustgården

20Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande. 21Till Adam och hans hustru gjorde Herren Gud (Jahve Elohim) kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn och klädde dem.

[Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]

22Herren (Jahve) Gud (Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..."

[Meningen avslutas inte den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]

23Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen. 24När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen till livets träd.

Kain och Abel

4Adam kände sin hustru Eva (hade sexuellt umgänge med henne), och hon blev gravid och födde Kain [betyder jag har skapat]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i 1 Mos 3:15.] 2Sedan födde hon hans bror Abel [hebreiska "Hevel", som betyder meningslöshet].

[Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många många söner och döttrar, se 1 Mos 5:3-4. Hebreiska namnet "Kain" låter nästan likadant som hebreiska "kanah", som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på ordlek då båda dessa ord används i vers 1. Abel betyder andetag, meningslöshet, fåfängligt, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i 1 Mos 3:15.]

Abel blev fåraherde medan Kain blev en jordbrukare [levde under förbannelsen 1 Mos 3:8]. 3Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.

4Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord, den bästa delen (de feta delarna).
Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer, 5men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad).

[Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I Jes 1:10-20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]

6Herren sade till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken? 7Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den vill (längtar efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."

8Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
     9Då sade Herren till Kain: "Var är din broder Abel?"
    Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?"
     10Då sade Herren: "Vad har du gjort? Din broders blod ropar till mig från marken. 11Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand. 12När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
     13Då sade Kain till Herren (Jahve): "Mitt straff är större än vad jag kan bära. 14Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
     15Men Herren (Jahve) sade till honom: Om det inträffar att någon dödar Kain ska han bli hämnad sju gånger. Herren (Jahve ) satte ett märke på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom.

Kains familj

16Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden.

[Kedem för öster betyder även en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till omstart.]

17Kain kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) och hon blev havande och födde Henok. Han byggde en stad och uppkallade staden efter sin sons Henoks namn.

[Henok uttalas på hebreiska "Chanåch", med det hebreiska ch-ljudet bak i halsen både i början och slutet. Namnet betyder "invigd" och "tillägnad". En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch.]

18Till Henok föddes Irad [enlig sumeriska traditionen är Eridu den första staden],
    och Irad fick Mechojael,
    och Mechojael fick Metoshael,
    och Metoshael fick Lamech.

[Det finns två Lamech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lamech, som nämns här, är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lamech var den första polygamisten och han skröt över att dödat en människa. Han är den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lamech är Noas far som var en rättfärdig man, se 1 Mos 5:25-28.]

19Lamech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. 20Ada födde Javal, han blev far till dem som bor i tält och har boskap. 21Hans brors namn var Joval, han var far till alla som trakterar harpor och flöjter. 22Även Tsilla födde barn, Tovalkain hantverkare (förmodligen smed) till alla instrument av brons och järn. 23Lamech sade till sina båda hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lamechs hustrur,
    lyssna noga på mitt tal,
för jag har dräpt en man som skadat mig
    och en ung man för att han gav mig blåmärken.
24Om Kain ska bli hämnad sjufalt,
    ska Lamech sannerligen (bli hämnad) sju gånger sjufalt.

[Det är detta påstående Jesus anknyter till i Matt 18:22 när han talar om förlåtelse. En Jesu följare ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lamech var att hämnas. På samma sätt som Lamech ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet.]

Adam och Eva får en tredje son – Set

25Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set [hebr. "Shet" som betyder "kompensation" eller "ersättning"], eftersom Gud har utsett en annan säd till mig istället för Abel som Kain dödade. 26Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enåsh (Enosh). På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.

Adams släkttavla – genom Set

De första sex generationerna

5[Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här beskrivs Adams, den första generationens, fortsatta historia. I varje led nämns nu sex gånger en sista liten fras "sedan dog han", se vers 5, 8, 11, 14, 17, 20. Det blir en påminnelse om att döden regerar, se Rom 5:14. Den sjunde generationen dog inte, se vers 24. Sedan nämns samma fras igen i vers 27 och 31.]

Detta är Adams fortsatta historia (hans genealogi, hebr. "toledot").

När Gud skapade människan, gjorde han honom i Guds avbild, 2till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och gav dem namnet "människor" (hebreiska "adam", se 1 Mos 1:27-28) på den dag de skapades.

3[Andra generationen föds – Set]
När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik, som hans egen avbild, och gav honom namnet Set [hebr. "Chet" – "Ersättaren", se 1 Mos 4:25]. 4Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar. 5Alla hans levnadsdagar blev 930 år,
    sedan dog han.

6[Tredje generationen föds – Enåsh]
Set levde 105 år innan han fick Enåsh, 7och Set levde 807 år efter att han fått Enåsh och fick söner och döttrar. 8Sets alla dagar (hela hans livslängd) blev 912 år,
    sedan dog han.

9[Fjärde generationen föds – Kenan]
Enåsh levde 90 år innan han fick Kenan, 10och Enåsh levde 815 år efter att han fått Kenan och fick söner och döttrar. 11Enåshs alla dagar (hela hans livslängd) var 905 år,
    sedan dog han.

12[Femte generationen föds – Mahalalel]
Kenan levde 70 år innan han fick Mahalalel, 13och Kenan levde 840 år efter att han fått Mahalalel och fick söner och döttrar. 14Kenans alla dagar (hela hans livslängd) var 910 år,
    sedan dog han.

15[Sjätte generationen föds – Jered]
Mahalalel levde 65 år innan han fick Jared, 16och Mahalalel levde 830 år efter att han fått Jared och fick söner och döttrar. 17Mahalalels alla dagar (hela hans livslängd) var 890 år,
    sedan dog han.

18[Sjunde generationen föds – Henok]
Jared levde 162 år innan han fick Henok (Chanåch), 19och Jared levde 800 år efter att han fått Henok (Chanåch) och fick söner och döttrar. 20Jareds alla dagar (hela hans livslängd) var 962 år,
    sedan dog han.

Sjunde generationen – vandrar med Gud

[I det sjunde ledet bryts mönstret i hur personernas liv beskrivs. Istället för att säga att Chanåch "levde", beskrivs hur han "vandrade med Gud". Verbformen hithpael är reflexiv och skulle kunna översättas "Chanåch, han själv, vandrade med Gud". Det var ett eget beslut från Chanåchs sida att vilja ha gemenskap med Gud. I detta stycke används också den bestämda formen "ha-Elohim" som ordagrant är "Guden". Eftersom ordet "elohim" kan användas generellt om gudar så ger den bestämda artikeln betydelsen en betoning på den ende sanne Guden.]

21[Åttonde generationen föds – Metoshelach]
Henok [hebr. Chanåch; betyder "tillägnad" och "invigd"] levde 65 år innan han fick Metoshelach. 22Henok vandrade i gemenskap (armkrok) med den sanne Guden [hebreiska ha-Elohim, elohim i bestämd form] i 300 år efter Metoshelachs födsel, och han fick fler söner och döttrar. 23Henoks alla dagar (hela hans livslängd) var 365 år. [Här kommer inte frasen "sedan dog han".]

24Sedan Henok så hade vandrat med den sanne Guden [ha-Elohim] fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. [Heb 11:5]

Metoshelach – Bibelns äldsta person

25

Metoshelach blev 969 år, den högsta åldern på någon i Bibeln. Han är Noas farfar och det år han dör kommer floden över jorden.

[Nionde generationen föds – Lamech]
Metoshelach [betyder "spjutets man"] levde 187 år innan han fick Lamech, 26och Metushelach levde 782 år efter att han fått Lamech och fick söner och döttrar. 27Metushelachs alla dagar (hela hans livslängd) var 969 år,
    sedan dog han.

[Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se 1 Mos 7:11. Metushelach fick Lamech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se 1 Mos 5:25-29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]

Noa – tionde generationen

[Det finns två Lamech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lamech är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lamech var den första polygamisten och han skröt över att ha dödat en människa, se 1 Mos 4:19-24. Han var den sjätte generationen från Adam och Eva.
    Den andre Lamech var Noas far. Hans ålder blev exakt 777 år vilket indikerar att han var en rättfärdig man. Han är den åttonde generationen från Adam och Eva och en ättling till Set. Han träffade säkert Adam som dog då Lamech var omkring femtio år gammal. Det är mycket troligt att Lamech såg sin sons Noas ark, även om han dog fem år innan floden kom.]


28[Tionde generationen föds – Noa]
Lemech [betyder "kraftfull"] levde 182 år innan han fick en son. [Här bryts mönstret, istället för att direkt ange namnet beskrivs namngivningen mer detaljerat.] 29Han gav honom namnet Noa, och sade:
"Denne ska lätta [hebreiska nacham] oss i vårt arbete och vår slitsamma möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat."

[Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med "nuach" som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lamech ordet "nacham" som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot "nch" som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
30Sedan Lamech hade fått Noa levde han 595 år och fick [andra] söner och döttrar. 31Lamechs alla dagar (hela hans livslängd) var 777 år,
    sedan dog han.

32När Noa var 500 år blev han far till Sem, Cham (Ham) och Jafet.

Guds sorg över människans ondska

6När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, 2såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem.

[Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i 1 Mos 6:2, 4 och i Job 1:6; 2:1; 38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i Matt 22:30.]

3

De senaste uppskattningarna visar att människokroppen består av ungefär 37 biljoner celler (talet 37 följt av tolv nollor).

Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år."

[Hebreiska ordet "jadon" översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:15 där 15 år läggs till Hiskias liv.]

4Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar, hebreiska "gibborim"), och deras rykte var stort.

5Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda. 6Herren ångrade (kände en sorg över) att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta.

[Det hebreiska ordet för att "ångra" niham innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!]

7Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar) att jag har gjort dem." 8Men Noa hade funnit nåd (oförtjänt kärlek, favör) inför Herrens ögon.

[Här finns det hebreiska ordet חן (chen) första gången. Betydelsen är nåd, oförtjänt kärlek och favör. Ordet förekommer även i formerna חנן (chanan) och חנון (chanon). Chanan betyder samma sak med tillägget extraordinär vänlighet, medan chanon i huvudsak betyder nåd och favör. Chanon återfinns bara 13 gånger i GT medan chen och chanan finns 67 respektive 72 gånger. Förutom nåd är den särskilda betoningen på dessa ord att det handlar om den oförtjänta kärleken. Ingen handling kan på något sätt göra oss värdiga att få denna typ av nåd.]

Noas släkttavla (6:9-9:29)

9Detta är Noas fortsatta historia (hans genealogi, hebr. "toledot").

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Hela denna sektion är uppbyggd som en stor kiasm:

A Noas familj (6:10-16)
 B En flod kommer (6:17)
  C Förbund med Noa (6:18-19)
   D Mat i arken (6:21)
    E Befallning att gå in i arken (7:1-3)
     F 7 dagars väntan (7:4-10)
      G Alla går in i arken (7:11-15)
       H Gud stänger dörren om Noa (6:16b)
        I 40 dagars flod (7:17a)
         J Bergstoppar täcks (7:19-20)
          K 150 dagar (7:21-24)
           L Gud kommer ihåg Noa (8:1)
          K´ 150 dagar (8:3)
         J´ Bergstoppar blir synliga (8:4-5)
        I´ 40 dagar (8:6a)
       H´ Noa öppnar ett fönster (8:6b)
      G´ Korp och duva lämnar arken (8:7-9)
     F´ 7 dagars väntan (8:10-13)
    E´ Befallning att gå ut från arken (8:15-17)
   D´ Mat utanför arken (9:1-4)
  C´ Förbund med allt levande (9:8-10)
 B´ Aldrig mer en flod (9:11-17)
A´ Noas familj (9:18-19)

Tolv är också förbundets tal. Denna kiasm i tolv steg spänner över de kapitel som ligger till grund för Guds förbund med Noa. Detta är det första av Bibelns förbund mellan Gud och människan, sedan kommer förbundet med Abraham som förnyas genom Moses vid Sinai. En del räknar också förbundet med David och slutligen har vi det nya förbundet i Jesus.

Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud.

[Här är första gången ordet rättfärdig, hebr. "tsadik", används. Ett närbesläktat ord från samma rot är tsedaka som ofta översätts med en frivillig gåva till fattiga och behövande. Bibeln nämner särskilt änkor, föräldralösa/faderlösa barn och främlingen inom dina portar. Att ge tsedaka är något som i princip alla religiösa judar gör i någon form. Rättfärdighet och att vara rättfärdig eller leva ett rättfärdigt liv hör alltså intimt ihop med att se till att de behövande i min närhet, genom mina frivilliga gåvor, har det de behöver.]

Noas familj

10Noa blev far till tre söner, Sem, Ham och Jafet. 11Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld (terror, laglöshet, hebreiska ordet "hamas"). 12Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. 13Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.

14

I Dordrecht i Nederländerna har Johan Huibers byggt en fullskalig modell av Noas Ark.

Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå.

[Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]

15Så ska du bygga den:
    300 alnar (133 meter) lång,
    50 alnar (22 meter) bred och
    30 alnar (13 meter) hög.
16Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln (44 centimeter)
        mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.

En flod kommer

17

Modell av Noa och en av hans söner som bygger på arken.

Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allt på jorden ska dö, 18men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur. 19Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig. 20Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva. 21Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
     22Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra, ja han gjorde allt detta.

[Upprepningen betonar Noas lydnad.]

Befallningen att gå in i arken

7

Liten modell av Noas ark i en monter på Skapelsemuseet i Cincinnati.

[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.]

Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation). 2Ta sju par av alla rena fyrfotadjur, både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena, en hane och en hona. 3Ta också sju par av himlens fåglar, hanar och honor, för att behålla deras säd [arter, släkten] vid liv på jorden.

7 dagars väntan

4Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."

[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 4 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig de 371 dagar som de befinner sig i arken, jmf 1 Mos 7:14; 8:14.]

5Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra. 6Noa var 600 år när floden översvämmade jorden. 7Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.] 8Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken 9kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. 10Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.

De går in i arken

11Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades. 12Det regnade på jorden under fyrtio dagar och fyrtio nätter. 13Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Sem, Ham och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.] 14De och alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar. 15De gick in i arken tillsammans med Noa, två och två av alla levande varelser. 16De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.

40 dagars flod

17

Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden. 18Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") på vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar på Jesus som också vandrade på vattnet, se Matt 14:25. Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går på vattnet, se också 1 Mos 7:14; Job 9:8.]

Bergen täcks

19Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. 20Vattnet steg mer än femton alnar (sju meter) över bergen.

150 dagar – vattnet stiger

21Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. 22Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog. 23Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken. 24Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar.

[Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska "gabar", samma rot som "mäktig hjälte" i 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]

Gud tänker på Noa

8Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde.

150 dagar – vattnet drar sig undan

3Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.

Bergen syns

4

Berget Ararat med de två högsta topparna.

På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebreiska "nuach", snarlikt Noas namn) på Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien]. 5Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga.

40 dagar

6Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken, 7och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 8Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.

7 dagars väntan

10Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 11På kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.

7 dagars väntan

12Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.

13Det år Noa blev 601 år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort taket från arken och såg att marken nästan hade torkat upp. 14På tjugosjunde dagen i andra månaden var marken helt torr.

Befallningen att gå ut ur arken

15Då talade Gud till Noa och sade:
     16"[Det är dags!] Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. 17Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
     18Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar]. 19Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra. 20Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. 21När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort. 22Så länge jorden finns kvar ska:
    sådd och skörd,
    köld och hetta,
    sommar och vinter,
    dag och natt
    aldrig upphöra."

Guds förbund med Noa

9Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. 2Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem). 3Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna örterna (grönsakerna), ger jag er allting.

[Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i 1 Mos 1:28. En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre "råda" över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.]

4Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig ska ni inte äta. 5Och för ert eget blod ska jag kräva vedergällning. Jag ska utkräva den av varje djur, och av varje människa ska jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa.
6Den som utgjuter människoblod,
    hans blod ska utgjutas av människor,
    för Gud gjorde människan till sin avbild.

[Allt liv är heligt, och speciellt mänskligt liv. Anledningen till att Gud ser detta så viktigt är att människan är skapad till hans avbild. Att mörda en annan människa är ett angrepp på dess skapare, Gud själv.]
7Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.

Guds förbund med allt levande

8Gud sade till Noa och hans söner: 9"Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande, 10och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.

Aldrig mer en flod

11Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
     12Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled: 13

Regnbåge i Bergslagen i Sverige

Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. 14När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen, 15ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande. 16När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
     17Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."

Noa och hans söner

18Noas söner som gick ut ur arken var Shem, Cham och Jafet. Cham (Ham) var far till Kanaan [som föddes senare]. 19Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. [Se släkträdet i 1 Mos 10.]

20Och Noa, en man av jorden, började plantera en vingård. 21Han drack av vinet och blev drucken, och han var naken (utan täcke) inne i sitt tält. 22Cham, far till Kanaan, såg sin fars nakenhet och berättade det för sina två bröder utanför (tältet). 23Shem och Jafet tog ett skynke och lade på sina båda axlar och gick baklänges och dolde sin fars nakenhet. Deras båda ansikten var bortvända så att de inte såg sin fars nakenhet.
     24Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom, 25och han sade: "Förbannad är Kanaan, en tjänares tjänare (slav) ska han vara för sina bröder," 26och han sade vidare: "Välsignad vare Herren (Jahve), Shems Gud, och låt Kanaan bli hans tjänare. 27Må Gud (Elohim) utvidga Jafet och han ska bo i Shems tält och låta Kanaan bli deras tjänare."

28Noa levde 350 år efter floden. 29Alla dagar som Noa levde var 950 år, sedan dog han.

Noas fortsatta historia – folkslagen (10:1-11:9)

10[Återigen börjar ett nytt stycke. Det hebreiska ordet "toledot" används elva gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2.] Detta är Noas söners fortsatta historia (deras genealogi, hebreiska "toledot"),
    Shem (Sem),
    Cham (Ham)
    och Jafet.

[Noas tre söner var:
  • Jafet – troligtvis älste sonen, se 1 Mos 10:21. Han föddes när Noa var 500 år gammal, se 1 Mos 11:26.
  • Shem (Sem) – troligtvis mellansonen. Han var 100 år gammal två år efter floden, se 1 Mos 11:10. Eftersom floden kom när Noa var 600 år, måste han varit född när Noa var 502 år, och är alltså två år yngre än Jafet. Anledingen att han nämns först i alla uppräkningar, här i vers 1 och i 1 Mos 5:32; 6:10; 7:13; 1 Krön 1:4, beror på att hans släktträd leder till Abraham och slutligen Messias, se Luk 3:34-36!
  • Ham (Cham) – den yngste sonen, se 1 Mos 9:24. Hur mycket yngre han är anges inte, men han var född innan floden kom.
I vers 1 var ordningen Sem, Ham och Jafet. När deras släktleds beskrivs nedan i vers 2-32 blir ordningen omvänd med först Jafet, Ham och sist Sem. Det är ett typiskt kiastisk mönster i flera led som gör att berättelsen om Babels torn, se 1 Mos 11:1-9, ramas in av Sems släkttavla som fortsätter i 1 Mos 11:10-26.]


Söner föddes till dem [Noas tre söner] efter floden.

Jafets söner

2Jafets söner var:
    Gomer och Magog och Madaj [förfader till Mederna] och Javan och Tuval och Meshech och Tiras.

3Gomers söner var:
    Ashekkenaz och Rifat och Tågarma.

4Javans söner var:
    Elisha och Tarshish, Kittim och Dådanim [1 Krön 1:7].

5Av dessa [kan syfta på alla Jafets söner, eller bara Javans söner] blev ländernas öar uppdelade i sina länder, var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter) i länderna.

[Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna. Den grekiska formen av Jafet är "Iapetos", och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se Dan 8:21; 10:20. Jafet är alltså troligvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]

Hams söner

6Hams (Chams) söner var:
    Kush och Mitsrajim och Pot och Kanaan.

7Kushs söner var:
    Seva och Chavila och Savetta och Raama och Savettecha.
[Landområdet Kush motsvaras av nuvarande Etiopen och Sudan.]

Raamas söner var:
    Sheva och Dedan.

8Kush födde Nimrod, han blev en mäktig på jorden. [Namnet Nimrod betyder ivrig eller skicklig jägare.] 9Han var en mäktig jägare framför Herrens (Jahves) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahve)." 10Hans kungarike började i Babylon och Erech och Akkad och Chalne i Shinars land. 11Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechåvåt och Kalach12och Resen mellan Nineve och Kalach, som är en stor stad. 13Mitsrajim [Hams son, vers 6] fick:
Lodim och Anamim och Lehavim och Nafettuchim 14och Patrusim och Kasluchim, som blev (stamfar till) filistéerna, och Kafettårim.
15Kanaan [Hams son som Noa förbannade, se 1 Mos 9:25-27] fick:
Tsidån [namnet på kuststaden Sidon i Syrien], hans förstfödde, och Chet [förfader till hittéerna], 16och jebusiterna [folket som bodde i Jerusalem innan israeliterna kom dit] och amoreerna och girgaseerna 17och hivéerna och arkiterna och siniterna 18och arvaditerna och tsemariterna och hammatiterna. [Dessa folk bodde i landet innan israeliterna kom dit.]
Därefter blev kananeernas familjer (klaner) utspridda (långt utanför sina tidigare gränser). 19Kananeernas gränser sträckte sig från Tsidon [Sidon, kuststaden i Syrien], där man går mot Gerar, till Gaza som man går mot Sodom och Gomorra och Adma och Tseboim till Lasha.
     20Detta är Hams (Chams) söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder.

Shems söner

[Introduktionen till Shem är annorlunda än för hans bröder Jafet och Chem. Tillägget "till honom föddes barn" betonar denna gren i släktträdet. Det är via Shem, Arppacheshad, Shelach, Ever, Peleg som sedan Abraham kommer födas. Redan i inledningen betonas Ever som är den fjärde generationen från Noa, det släktled som kommer leda fram till Abraham och Messias.]

21Till Shem föddes också barn. Shem var förfader till alla Evers barn [fyra generationer framåt, se vers 24-25, ordet betyder "gå över" och har gett upphov till ordet "hebré"] och Jafets bror den äldre.

[Ordagrant avslutas den hebreiska meningen med "broder Jafet äldre". Det går att tolka hebreiska adjektiv "haggadol" så betydelsen blir: "Jafet var den äldre brodern". Så gör den grekiska översättningen Septuaginta och många judiska rabbiner. Andra tolkar frasen som "Jafets äldre broder" och att det är Shem som är Jafets äldre broder. Liknande formulering finns i Dom 1:13 där Kenas är Kalebs yngre bror. Den syriska, latinska och många moderna översättningar väljer denna tolkning. Kärnbibeln lutar sig mot 1 Mos 11:10 och 1 Mos 11:26 där det verkar som om Jafet är äldst, se även vers 1.]

22Shems barn var:
    Elam [elamiterna] och Ashor [assyrierna] och Arppacheshad och Lod och Aram.
23Arams söner var:
    Ots och Chol och Geter och Mash.
24Arppacheshad fick:
    Shelach.
Shelach fick:
    Ever ["hebréerna"].
25Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades [hebr. "pilag"] jorden, och hans bror hette Jåktan.

[Pelegs fortsatta släktled fortsätter i 1 Mos 11:16-26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på vers 32.]

26[Evers andra son] Jåktan fick:
Almådad och Shelef och Chatsarmavet och Jerach 27och Hådåram och Ozal och Dikla 28och Åval och Avimael och Sheva 29och Åfir och Chåvila och Jåvav, alla dessa var Jåktans söner.
30De hade sina boplatser från Mesha som går mot Sefar till bergen i öster.

[Här används "kedem" för öster. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Vi får göra upp med det som har varit och se visioner och planera för framtiden i detta väderstreck. Det finns också mycket annat knutet till öster som soluppgången med alla dess typologier, morgonstjärnan i öster och så vidare.]

31Detta är Shems söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder.

32Detta är Noas söners familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder. Och bland dessa finns de länder som delades på jorden efter floden. [En liknande avslutande refräng finns efter vers 5.]

Högmodigt tal blir obegripligt "babbel"

11Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift). 2När de flyttade österut hittade de en slätt i Sinear och bosatte sig där. [Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.]
     3Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk. 4De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden.

[Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1 och 9:7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]

5Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga. 6Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.] 7Kom, låt oss gå ner och förvirra (röra ihop) deras språk så att de inte förstår varandra." [Resultatet av enhet som utelämnar Gud är förvirring.]
     8Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden. 9Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet "Babilu" som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]

Shems släkttavla

10Detta är Shems (Sems) fortsatta historia (hans genealogi, hebreiska "toledot"). [Nu följer tio generationer från Shem fram till Abram.]

När Shem var 100 år gammal födde han Arppacheshad, två år efter floden [hade startat].
     11Shems dagar efter att han fått Arppacheshad var 500 år och han fick söner och döttrar.

12Arppacheshad levde 35 år innan han fick Shelach.
     13Arppacheshads dagar efter att han fått Shelach var 403 år och han fick söner och döttrar.

14Shelach levde 30 år innan han fick Ever.
     15Shelachs dagar efter att han fått Ever var 403 år och han fick söner och döttrar.

16Ever levde 34 år innan han fick Peleg.
     17Evers dagar efter att han fått Peleg var 430 år och han fick söner och döttrar.

18Peleg levde 30 år innan han fick Reo.
     19Pelegs dagar efter att han fått Reo var 209 år och han fick söner och döttrar.

20Reo levde 32 år innan han fick Serog.
     21Reos dagar efter att han fått Serog var 207 år och han fick söner och döttrar.

22Serog levde 30 år innan han fick Nachår.
     23Serogs dagar efter att han fått Nachår var 200 år och han fick söner och döttrar.

24Nachår levde 27 år innan han fick Terach.
     25Nachårs dagar efter att han fått Terach var 119 år och han fick söner och döttrar.

26Terach levde 70 år innan han fick Abram, Nachår och Haran.

Teras släkttavla

27Detta är Terachs (Teras) fortsatta historia (hans genealogi, hebreiska "toledot").

Terach fick Abram, Nachår och Haran, och Haran fick Lot. 28Haran dog framför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen. 29Abram och Nachår tog sig hustrur. Abrams hustru hette Sarai och Nachårs hustru hette Milka, Harans dotter, far till Milka och far till Iska. 30Sarai var ofruktsam, hon hade inga barn. 31Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Sarai, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades. 32Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.

Gud kallar Abram

12Nu sade Herren (Jahve) till Abram: "Gå för dig själv ut från ditt land, din släkt och från din fars hus till landet jag ska visa dig. [Ordet "släkt", "måledet" på hebreiska, betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid.]
2Jag ska göra dig till ett stort folkslag
    och jag ska välsigna dig
och göra ditt namn stort
    och du ska bli en välsignelse.
3Jag ska välsigna dem som välsignar dig,
    och den som vanärar (inte respekterar, ordagrant: "tar lätt på") dig ska jag förbanna (helt förgöra),
och i dig ska alla jordens nationer (familjer, släkter)
    bli inympade (blandade med, välsignade).
4Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31]. 5Abram tog Sarai sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.

6Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Måres terebint. På den tiden var kananiterna i landet. 7Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom. 8Och han flyttade från den platsen (Shechem) till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn. 9Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra söderut.

Abram går till Egypten

10Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet. 11Det hände när han gick in i Egypten att han sade till sin hustru Sarai: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på. 12Det kommer att hända att när egypterna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig men låta dig leva. 13Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [1 Mos 20:1-18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.] 14Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egypterna kvinnan och att hon var mycket vacker. 15Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus. 16Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade får och oxar och åsnor och tjänare och tjänarinnor och åsneston och kameler.

17Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarais skull. 18Farao kallade till sig Abram och sade: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru? 19Varför sade du: ’hon är min syster’, så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!" 20Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter.

[Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Sara. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på nytt svek mot Sara igen i 1 Mos 20:17-18 verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12 som drabbar farao, något som talar för att Gud skyddade Sara från att bli utnyttjad.]

Abram och Lot går skilda vägar

13Abram drog upp från Egypten, han och hans hustru [Sara] med allt vad de ägde, och Lot gick med dem till Negev (landet i syd). 2Abram var mycket rik på boskap, silver och guld.
     3Han vandrade vidare från Negev till Betel, till platsen där hans tält hade stått från början, mellan Betel och Ai, 4till platsen för altaret som han gjorde där först. Där (på den platsen) åkallade Abram Herrens (Jahves) namn.
     5Även Lot, som gick med Abram, hade flockar med småboskap och hjordar med nötkreatur och tält. 6Landet kunde inte rymma dem så att de kunde bo tillsammans, för deras rikedomar (ägodelar och boskapshjordar) var så stora att de inte kunde bo tillsammans. 7Det uppstod strider mellan Abrams boskapsherdar och Lots boskapsherdar. Kanaaniterna och periséerna bodde också i landet.
     8Abram sade till Lot: "Jag ber dig, låt det inte vara någon strid mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar, för vi är ju bröder. 9Ligger inte hela landet framför oss? Skilj dig från mig, jag ber dig. Om du vill gå åt vänster, går jag åt höger, och om du vill gå åt höger, går jag åt vänster."
     10Lot lyfte upp sina ögon och såg hela Jordanslätten. Den var grönskande (ordagrant: ett område bevattnat av källflöden) överallt, som en Herrens trädgård, lik Egyptens land när man går till Soar, innan Herren förstörde Sodom och Gomorra. [Här beskrivs området som idag är Döda havet som om det vore Edens lustgård. Det är inte otänbart att Döda havet bildades när Sodom och Gomorra förstördes, se 1 Mos 14:3; 19:25.]

11Lot valde åt sig Jordanslätten och Lot vandrade österut. De gick skilda vägar från varandra.

[Det finns många underliggande betydelser i denna vers. Att Lot gick österut, hebreiska "kedem", antyder att han ser både framåt och bakåt och i en mening gör upp med sitt liv för att gå in i något nytt. Att de går skilda vägar är inte bara av praktisk natur utan något som sker även på ett andligt plan där Abram fortsätter att vandra med Gud medan Lot går sina egna vägar och följer sina känslor, snarare än det som är rätt och sant. Han räknas fortfarande som rättfärdig när domen faller över Sodom, men samtidigt märker man i den berättelsen att han har börjat kompromissa, se 1 Mos 19.]

12Abram bodde i Kanaans land och Lot i städerna på slätten (Jordanslätten) och flyttade sitt tält så långt bort som till Sodom. 13På den här tiden var Sodoms män onda och syndade mycket (grovt och på alla upptänkliga sätt) mot Herren (Jahve).

14Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren till Abram: "Lyft upp dina ögon och blicka ut från platsen där du är, mot norr och mot söder, mot öster och mot väster, 15för hela detta land som du ser det ska jag ge till dig och till din säd (alla dina efterkommande) efter dig. 16Jag ska göra dina ättlingar som dammkornen på marken. Om någon kan räkna jordens alla dammkorn, då ska din avkomma också kunna räknas. 17Stå upp och vandra genom landet i hela dess längd och i hela dess bredd [Jos 1:3], för till dig ska jag ge det."

18Abram flyttade sitt tält och kom till Mamres terebintlund, som ligger i Hebron. Där byggde han ett altare till Herren (Jahve).

Lot tillfångatas

14

Fyra kungar från norr och öst attackerar Sodom och Gomorra och tre intilliggande städer.

Det hände sig i de dagar då
    Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
    Ariåch var kung i Ellasar [troligvis i Messopotanien],
    Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
    och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av "goyim" används generellt för hednanationer].

2De [fyra kungarna] gick till krig mot [fem andra kungar]:
Bera ["ondskans son"], kung i [staden] Sodom
och med Birsha ["med ondska"], kung i [staden] Gomorra,
Shinav ["faderns prakt/glans"], kung i [staden] Adma,
och Shemevel ["storslagen vinge/flykt"], kung i [staden] Tsevåim,
och kungen i [staden] Bela – det är [nuvarande] Soar.

[Exakt var dessa städer låg är inte känt, men det är troligt att alla dessa fem alierade kungar och deras städer låg nära varandra i Siddimsdalen.]
3Alla dessa kom samman i Siddimsdalen, som nu (numera) är Salthavet (Döda havet) [1 Mos 13:10; 19:25].

4Tolv år tjänade de Kedarlaomer [kungen i Elam], men i det trettonde året gjorde de uppror. 5 6 7 8 9 10

Gravyr av David Martin (1639-1721) som illustrerar hur Lot tillfångatas.

11 12 13 14 15 16 17 18Melkisedek, kungen i Salem [Jerusalem, "shalem" betyder frid och helhet], bar ut bröd och vin. Han var präst åt den Högste Guden (El Elion).

[Hebreiska namnet Malki-zedek betyder: "Min kung är rättfärdig". Se även Ps 110; Heb 5:6-10; 6:20-7:28. Kopplingen mellan hans namn och staden finns också i orden "rättfärdighet" och "frid". Dessa två ord återfinns ofta tillsammans, se Ps 85:11; Jes 9:7; 32:17; 48:18; 60:17.]

19 20 21 22 23 24

Guds förbund med Abram

15En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor."

[Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
2Abram sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus." 3Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge"

[Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]

4Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp (det hebreiska ordet här kan betyda både mage, tarm och hela den nedre regionen av kroppen, alltså inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket eftersom de finns i denna del av kroppen) ska bli din arvinge.
     5

Stjärnhimmel från Negev.

Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
     6Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud).

[Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se Joh 8:56. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se Rom 4:3.]

7Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv." 8Han sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) hur ska jag veta (kunna känna till) att jag ska ärva det?" 9Han sade till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva." 10Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte. 11Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.

12Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom. 13Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år, 14och även det landet, som de ska betjäna, ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar. 15Men du ska gå till dina fäder i frid. Du ska bli begraven vid en god (hög) ålder. 16I den fjärde generationen ska de komma tillbaka hit, för amoreernas missgärning är inte full än (deras synders mått har inte uppnått mängden som krävs för dom).

17Och det hände när solen gick ner och där var ett tjockt mörker, att då syntes en rykande ugn och en flammande fackla som passerade mellan styckena (de delade djuren). [Här beskrivs en del av den ritual som hör till när man ingår ett blodsförbund med varandra] 18Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat, 19keniterna och keniziterna och kadmoneerna 20och hetiterna och periseerna och rafaeerna 21och amoréerna och kananéerna och girgaseerna och jebusiterna." [Namnen på de folkslag som levde i Kanaan innan israeliterna kom dit.]

Hagar och Ismael

16Abram och hans hustru Sarai var barnlösa.

[I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se 1 Mos 12:2. Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se 1 Mos 15:2-4. Abram är nu 85 år och Sarai 75 år, se 1 Mos 12:4, 17:17.]

Sarai hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se 1 Mos 12:16]. 2Sarai sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Sarai följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarais ord (lydde henne). 3Efter tio år i Kanaans land gav Sarai, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru. 4Abram låg med Hagar och hon blev gravid. När Hagar fick reda på att hon var gravid började hon se ner på (förakta) Sarai.
     5Då sade Sarai till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring, hebreiska ordet "hamas") har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
     6Abram sade till Sarai: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Sarai gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Sarai. [Abram tar inte ansvar, utan låter Sarai agera utifrån sin bitterhet.] 7Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur. 8Ängeln frågade: "Hagar, Sarais tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Sarai."

[Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?]

9Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne." 10Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla." 11Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Ishmael" på hebreiska, betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
12Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
    hans hand ska vara emot alla,
    och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder."
13Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser." [På hebreiska är det "El-Roi".] Hon sade: "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser mig? [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått se den levande Guden.] 14Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig" (Beer Lachai-Roi på hebreiska), den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se 1 Mos 24:62.]

15Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael. 16Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.

Bevis på förbundet

17[Tretton år efter Ishmaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge (1 Mos 12:1-3; 13:14-17; 15:1, 4-5, 18-21) och instruerar honom om omskärkelsens förbund.]

När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.] 2Jag ska förnya förbundet mellan mig och dig och jag ska göra det mycket, mycket stort (omfattande)."
     3Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sade: 4"Se, för min del är mitt förbund med dig och du ska bli till en far för många folk (folkslag, nationer). [Här gör Gud klart att det inte är någon annan än Abram han vill göra förbund med. Det är alltså en bekräftelse på utkorelsen.] 5Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham.

[Gud lägger till bokstaven h "He", så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Abrahams namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas hans namn "Avraham".]

För jag ska låta dig bli en far för många nationer (folk). 6Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar), 7och jag ska etablera mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig, 8och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."

9Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer. 10Detta är mitt förbund, som ni ska hålla, mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, varje man bland er ska bli omskuren. 11Ni ska bli omskurna på ert kött, på er förhud, och det ska vara en symbol på förbundet mellan mig och er. 12Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn). 13Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund. 14Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund.

Isak – löftessonen

15Sedan sade Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Sarai, utan hennes namn ska vara Sarah. 16Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många nationer (folk). Kungar över nationer ska komma från henne!"

[På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se vers 5), så gör Gud på samma sätt med Sara så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Saras namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!]

17Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sara som är 90 år bli gravid?"
     18Och Abraham sade till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!" 19Gud svarade: "Nej, men Sara din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebreiska "Jits-chak" från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom. 20Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk. 21Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sara ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år. 22Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
     23Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom. 24Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. 25Hans som Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. 26På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. 27Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.

Tre besökare

18

Så här skulle utsikten från Abrahams tält kunnat se ut. Bilden kommer från Jerusalems botaniska trädgård.

Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den varmaste delen av dagen. 2Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
     3Han sade: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta av era fötter och vila er under trädet här. 5Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade "Ja, gör det!"

6Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd.

[Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet under glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer som är 3/10 sea, så tre sea-mått var många gånger mer än vad som behövdes för tre gäster.]

7Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. 8Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
     9De sade till honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Hon är i tältet" 10Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sara ha en son". Sara hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom. 11Nu var Abraham och Sara gamla och hade nått hög ålder och Sara hade slutat att ha det på kvinnors vis. 12Sara skrattade för sig själv och sade: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal." 13Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sara och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn? 14Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sara ha en son". 15Sara nekade och sade: "Jag skrattade inte", för hon var rädd. Han sade: "Jo, du skrattade."

Abraham ber för Sodoms räddning

[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17-21) och hur Abraham ser staden (vers 22-32).]

16Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
     17Herren (Jahve) sade: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? 18Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom. 19Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
     20Herren (Jahve) sade: "Ropet från Sodom [betyder "brinna"] och Gomorra [betyder "dop", grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (ond bortom all beskrivning). 21Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det."
     22Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).

23Abraham kom närmare och sade: "Vill du verkligen svepa bort de rättfärdiga med de onda?" 24Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne?" 25Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
     26Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."

27Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska. 28Tänk om det fattas fem för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."

29Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."

30Då sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30."

31Abraham sade: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."

32Till sist sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10." [Abraham ber inte bara för de rättfärdiga i staden utan för alla där. Gud vill rädda hela platsen om det finns 10 rättfärdiga där.]

33Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.

Sodom och Gomorra förgörs

19De två änglarna kom till Sodom på kvällen …2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18Men Lot sade till dem: "Inte så, min Herre (Adonai). 19Se, till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör.

[Här finns det hebreiska ordet חסד (chesed) för första gången. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i 1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]

20 21 22

Sodom förgörs

23

Sodom förstörs, av den franske målaren Jules Laurens (1825-1901).

24Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himmelen av Herren (Jahve). 25Han omstörtade dessa städer och hela slätten och städernas invånare och det som växte på marken. [Förmodligen är denna omstörtning av hela slätten orsaken till att Salthavet (Döda havet) bildas, se 1 Mos 13:10; 1 Mos. 14:3.] 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 20 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17Abraham bad till Guden [den enda Guden – Jahve], och Gud botade Abimelek och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen. 18 21 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34

Gud prövar Abraham

22Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sade till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag."

[Här är jag, "hineni" på hebreiska, är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i 1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i bibeln. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger "hineni", här är jag. Isak säger det i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i 1 Sam 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.]

2Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om.

[I den här versen används ordet "ahava" för första gången i GT. "Ahava" betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]

3Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom. 4På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta. 5Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."

[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Saras ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1-5. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]


6Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans. 7Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 11.] 8Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans.

[Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när Han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]

9De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden. 10Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
     11En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 7.]

12Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [Heb 11:17-19; Jak 2:21-23] 13Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son. 14Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]

15Herrens (Jahves) ängel (budbärare) [1 Mos 16:7] ropade till Abraham från himlen en andra gång 16och sade: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) säger Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son, 17som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port. 18I din säd ska alla jordens nationer vara välsignade, eftersom du har lyssnat till min röst."

19Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Ber Sheva och Abraham bodde i Ber Sheva. [1 Mos 21.14]

20Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sade: "Se, Milka har fött barn till din bror Nachår." [1 Mos 11:29] 21Ots, hans förstfödde och Boz hans bror och Kemoel, Arams far, 22och Kesed och Chazå och Pileddash och Jidlaf och Betoel. 23Och Betoel födde Rebecka, dessa åtta födde Milka åt Nachår, Abrahams bror. 24Hans konkubin som hette Reoma födde Tevach och Gacham och Tachash och Maacha.

Saras död

23Sara blev 127 år gammal, detta var åren som Sara levde. 2Sara dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.

3Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade: 4"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet." 5Chets söner svarade Abraham och sade till honom: 6"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."

7Abraham reste sig och böjde sig ner inför landets folk, Chets söner. 8Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son, 9att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."

10Nu satt Efrån mitt bland Chets söner, och hettiten Efrån svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade: 11"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda." 12Abraham böjde sig inför folket i landet. 13Han talade till Efrån så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där." 14Efrån svarade Abraham och sade: 15"Min herre, lyssna på mig, en bit land värt 400 shekel silver, vad är det mellan oss? Begrav därför din döda." 16Abraham hörsammade Efrån och Abraham vägde upp silvret till Efrån, som han hade nämnt så att Chets söner hade hört det. 400 shekel silver i aktuell valuta som köpmännen använder.

17Efråns fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes18som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port.

19Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land. 20Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner.

[Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]

Rebecka blir Isaks hustru

24Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahve) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
     2Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han ägde: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft. 3Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här. 4Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
     5Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?" 6Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit. 7Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån. 8Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit." 9Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.

10Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachår. 11 På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.] 12Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham. 13Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten. 14Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."

15Och det hände att redan innan han avslutat sin bön kom Rebecka ut, hon var född till Betoel, Milkas son, hustru till Nachår, och hon hade sin kruka på axeln. 16Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
     17Tjänaren sprang mot henne och sade: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka." 18Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka. 19När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.] 20Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.
     21Mannen iakttog henne hela tiden och förblev stilla för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. 22När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en halv shekel och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel i guld. 23Han sade: "Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?" 24Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milka som hon födde till Nachår." 25Vidare sade hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i."
     26Mannen böjde sitt huvud och kastade sig till marken inför Herren (Jahve). 27Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Begreppet "nåd och sanning", hebreiska "chesed ve emet" hör alltid ihop och finns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6.]

28Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus.
     29Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan. 30Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan. 31Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
     32Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom. 33Man satte fram mat för att han skulle äta men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sade: "Tala"
     34Då sade han: "Jag är Abrahams tjänare. 35Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor. 36Och Sara, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.
     37Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananiternas döttrar i vars land jag bor. 38Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son." 39Jag sade till min herre, Och om kvinnan inte vill följa med mig? 40Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus. 41Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed."
     42Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam, 43se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka", 44hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
     45Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig". 46Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sade: "Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också." 47Jag frågade henne och sade. "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachårs son, som Milka födde till honom."

Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder. 48Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son. 49Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se vers 27] mot min herre så säg det, och om inte så säg mig det, så att jag kan gå till höger eller till vänster."
     50Då svarade Laban och Betoel och sade: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om. 51Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahve) har talat." 52När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve). 53Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor. 54De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten.

När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
     55Hennes bror och hennes mor sade: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå."
     56Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
     57De sade: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun." 58De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå." 59De sände iväg Rebecka, sin syster, och hennes barnskötare och Abrahams tjänare och hans män. 60De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
61Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.

62Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev). 63Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående). 64Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel. 65Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv. 66Tjänaren berättade för Isak allt vad han hade gjort. 67Isak tog in henne i sin mor Saras tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.

Abrahams död

25Abraham tog en annan hustru. Hennes namn var Ketora. [I 1 Krön 1:32 kallas hon bihustru och antyder att detta skedde tidigare.] 2Hon födde [sex barn] åt honom:
Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midianiterna; Sippora var från den stammen, se 2 Mos 2:21; 3:1]
och Jishbak
och Shoach.

3Jokshan [Abrahams andra son med Ketora] fick
    Sheva
    och Dedan [Jes 21:13; Jer 49:8; Hes 27:20].
Dedans söner var
    Ashorim
    och Letoshim
    och Leummim.
4[Abrahams fjärde son med Ketora] Midjans söner var
    Ejfa
    och Efer
    och Henok (Chanåch)
    och Avida
    och Eldaa.
Alla dessa var Ketoras söner.

5Men Abraham gav allt han ägde till Isak. 6Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.

7Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år. 8Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk. 9Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten. 10Fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1-20], där som Abraham begravde sin hustru Sara. 11Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.

Ismaels släkttavla

12Detta är berättelsen om Ismaels fortsatta historia (hans ättlingar). Abrahams son som egyptiskan Hagar, Saras tjänarinna, födde åt Abraham.

13Detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
    Nevajåt
    och Kedar
    och Adbeel
    och Mivsam
     14och Mishma
    och Doma
    och Massa
     15Chadad
    och Teima,
    Jetor,
    Nafish
    och Kedma.
16Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [1 Mos 17:20] efter deras nationer.

17Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [1 Mos 25:8] 18De bodde från Chavila till Shor, som ligger före Egypten när man vandrar mot Assyrien. Han bosatte sig mittemot alla sina bröder.

Isaks släkttavla

19Detta är berättelsen om Isaks fortsatta historia, Abrahams son. Abraham födde Isak.

20Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru. 21Isak bad enträget till Herren (Jahve) för sin hustru, eftersom hon var barnlös. Herren lät sig bönfallas av honom och Rebecka blev gravid. 22Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade. "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga. 23Herren (Jahve) sade till henne:
"Två nationer finns i din livmoder
    och två folkslag ska bli åtskilda från din buk.
Det ena folket ska vara starkare än det andra folket
och den äldre ska tjäna den yngre." [Rom 9:10-13]
24När dagarna hade kommit då hon skulle förlösas, se, då fanns det tvillingar i hennes livmoder. 25Den som föddes först var rödblommig och hade hår som en mantel över hela kroppen. Han fick namnet Esau. [Esau betyder hårig]. 26Efter kom hans bror och hans hand höll i Esaus häl. Han fick namnet Jakob. [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "ersättare"] Isak var 60 år när hon födde dem. [Isak var 40 år när han började be och det tog 20 år innan bönesvaret kom, se vers 20]

27Pojkarna växte upp och Esau var en skicklig jägare, en man som trivdes ute på fältet. Jakob var en stillsam man som höll sig i tälten. 28Isak älskade Esau eftersom han åt av hans byten och Rebecka älskade Jakob.
     29Jakob hade kokat en soppa när Esau kom in från fältet och var utmattad.
     30Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska "Edom" har samma rot som "adom" som betyder röd.]
     31Jakob svarade: "Avsäg (sälj ifrån) dig din förstfödslorätt (ordagrant dagen för ditt förbund) till mig."
     32Esau sade. "Se jag är vid dödens rand, vad har jag för vinning av dagen för mitt förbund (min förstfödslorätt)?"
     33Jakob sade. "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob. 34Jakob gav Esau bröd och linssoppa och han åt och drack och reste sig upp och gick sin väg. Så föraktade Esau dagen för sitt förbund (sin förstfödslorätt). [Heb 12:16-17]

Isak och Abimelek

262 3 4 5… mina stadgar och min undervisning (Torah). 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 27 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 28 2 3 4 5 6 7 8 9 10Jakob lämnade [sina föräldrar Isak och Rebecka och sin bror Esau i] Beer-Sheba och begav sig mot Haran.

[Haran ligger i Mesopotamien, ca 80 mil norr om Beer-Sheba, minst en månads vandring till fots. Rebeckas plan att klaga över Esaus kanaaneiska hustrur hade lyckats. Hon fick sin man Isak att skicka i väg hennes favoritson Jakob för att hitta en israelisk hustru långt i norr, och på så vis skydda honom från att bli dödad av sin tvillingbror Esau.]

11Jakob kom till en speciell plats där han måste stanna över natten eftersom solen hade gått ner. [I hebreiskan bara "platsen" i bestämd form. Allteftersom berättelsen utvecklas blir det till den heliga platsen Betel som betyder "Guds hus". Det är 3-4 dagars vandring från Beer-Sheba till Betel som ligger 2,5 mil norr om Jerusalem.] Han tog en av stenarna på platsen, placerade den vid huvudet och lade sig ned för att sova. [Stenen kan ha använts som kudde, eller tjänat något annat syfte. Det verkar inte som Jakob ännu var helt övertygad om att Herren var den enda guden, se vers 20-21. Många folk över jorden ser vissa stenar som magiska och heliga, och kanske hade han också sådana föreställningar.] 12Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlen och han såg hur Guds änglar steg upp och ner på den.
     13Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd. 14Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. 15Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade inte ännu någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
     16[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sade: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte." 17Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port." 18 19 20 21 22 29 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 30 2 3 4 5 6 7 8Och Rakel sade: "Guds närkamper har jag utkämpat (stretat, 'vridit mig'; brottats) med min syster och jag har [verkligen] fått överhanden (övervunnit)." Så gav (kallade) hon honom namnet Naftali ["min kamp"; eller möjligtvis "slug närkamp"]. 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 31 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13...som såg dig i betel [för 15 år sedan], där du…14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 32 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22Samma natt steg Jakob upp och tog sina två hustrur, sina två slavinnor, och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. 23Han tog dem och förde över dem till andra sidan forsen, och sedan skickade han över alla sina ägodelar.

[Jabbok rinner från öster och mynnar ut i Jordanfloden mitt emellan Döda havet och Galileiska sjön. Själva ordet Jabbok är väldigt snarlikt det hebreiska ordet för "kamp". Ordagrant betyder Jabbok "att tömma", "hälla ur".]

24Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Jesus, Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp. 25När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra. 26Sedan sade mannen: "Låt mig gå, för solen har börjat gå upp." Jakob svarade: "Jag släpper dig inte om du inte välsignar mig." 27Då svarade mannen honom: "Vad heter du?" Han svarade: "Jakob." [I GT reflekterar namnet personligheten. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar", ordagrant "en som tar genom hälen". Namnet står alltså för en människa som lurar och bedrar, något som har präglat Jakobs liv och nu blir uppenbart för honom.]

28Mannen sade: "Du ska inte längre heta Jakob (svindlare), utan Israel, för du har stridit både mot Gud (Elohim) och människor och vunnit (överlevt)."

[Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att vi regerar tillsammans med Gud". På hebreiska är namnen Jakob och Israel helt olika förutom en bokstav som är gemensam, nämligen bokstaven jod. Detta är den minsta av alla hebreiska bokstäver och symboliserar därför ofta ödmjukhet. Detta förstärker att det enda som finns kvar av den gamle Jakob är hans ödmjukhet, han behövde bli tömd på sin egen stolthet. Jakob kämpade med Gud och i processen blev han ödmjuk. På den grunden blir han Israel, en ärlig man och en regent tillsammans med Gud som segrar! Se även Hos 12:3-4.]
     29Då frågade Jakob: "Jag ber dig, låt mig få veta ditt namn?" Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Sedan välsignade han Jakob där.
     30Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte). Han sade: "För jag har sett Gud (Elohim) ansikte mot ansikte, och överlevt."

31När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.] 32 33 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16Sedan spottade de honom i ansiktet [vilket var] och slog honom, och några gav honom örfilar17 18 19 20 34 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 35 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

Esaus släkttavla

36Detta är berättelsen om Esaus, Edoms, fortsatta historia. 2 3 4 5 6 7 8

Esaus släkttavla

910 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 37Jakob bodde i landet där hans fäder vandrat runt, i Kanaans land.

Jakobs släkttavla (kap 37-50)

2Detta är berättelsen om Jakobs fortsatta historia (hans genealogi, hebr. "toledot").

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok och den följer ett kiastiskt mönster:

A Brödernas hat mot Josef (37:3-11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (37:12-36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (38:1-26)
   D Oväntade omvända roller – Peres och Sera (38:27-39:23)
    E Josefs vishet (40:1-42:57)
     F Bröderna till Egypten (43:1-46:7)
      X Israels släkttavla (46:8-27)
     F´ Flytten till Egypten (46:28-47:12)
    E´ Josefs vishet (47:13-26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (48:1-22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (49:1-28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (50:15-26)

Josef som var 17 år gammal, han var fortfarande en yngling, vallade småboskapen med sina bröder som var söner till Bilha [Dan och Naftali, se 1 Mos 35:25] och söner till Zilpa [Gad och Asher, se 1 Mos 35:26], hans fars fruar. Och Josef lämnade dåliga rapporter om dem till sin far.

[En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10.]

3Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom, och han lät göra en mantel åt honom i många färger. 4När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste:
Ruben (Lea)
Simon (Lea)
Levi (Lea)
Juda (Lea)
Dan (Bilha, Rakels tjänsteflicka)
Naftali (Bilha, Rakels tjänsteflicka)
Gad (Silpa, Leas tjänsteflicka)
Asher (Silpa, Leas tjänsteflicka)
Isaskar (Lea)
Sebulon (Lea)
Josef (Rakel)
Benjamin (Rakel)

Josefs drömmar

5Josef drömde en dröm och han berättade den för sina bröder och de hatade honom ännu mer. 6Han sade till dem: "Lyssna, detta är en dröm som jag har drömt. 7Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
     8Hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?" Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.

9Han drömde en annan dröm och berättade den för sina bröder och sade: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig." 10Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?" 11Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.

Bröderna vallar fåren norrut

12Hans bröder gick iväg för att valla sin fars hjord i Shechem (Sikem).

[Nuvarande Nablus, 11 mil norr om Hebron. En fem dagars vandring. Troligtvis är det torrt i trakten kring Hebron och Betlehem (se t.ex. Rut 1:1), så man tar flocken nordväst på framkanten av Juda bergsbygd där det är mer nederbörd och frodigare ängsmarker.]

13Israel sade till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag."

[Här är jag, "hineni" på hebreiska, är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos. 22:1.]

14Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
     15En man fann honom där, irrande på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?" 16"Jag letar efter mina bröder", svarade han, "Tala om för mig var de vallar sin hjord." 17Mannen sade: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga; låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan.

[Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris, Mellan Egypten, Damaskus (i Syrien) och Mesopotamien. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen.]

Josef såld som slav

18De såg honom på långt håll och innan han kom nära dem smidde de ränker mot honom och bestämde sig för att döda honom. 19De sade till varandra: "Se, där kommer drömmaren. 20Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
     21Men Ruben [den äldste bland bröderna] hörde det och räddade honom ur deras hand och sade: "Låt oss inte ta hans liv." 22Ruben sade till dem: "Spill inget blod, kasta honom i brunnen i ödemarken, men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)", så räddade han honom ur deras hand och återbördade honom till hans far. 23När Josef kom till sina bröder hände det sig att de ryckte av honom hans mantel, manteln som var gjord i många färger, som han hade på sig, 24och de tog honom och kastade honom i en brunn som var tom, det fanns inget vatten i den.
     25Sedan satte de sig ner och åt. När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten. 26Juda sade till sina bröder: "Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod? 27Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." Hans bröder lyssnade på honom. 28När de midjanitiska köpmännen [vers 25] gick förbi, drog de upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. Och de tog Josef till Egypten.

[Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både av ismaeliter och midjaniter, se 1 Mos 17:20; 37:25, 27, 36; 39:1; Dom 8:24. Vi anar också den större konflikten sedan längre tillbaka. ismaeliterna var ättlingar till Ishmael, som Abrahams fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se 1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se 1 Mos 25:1-4]

29Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa att han var upprörd]. 30Han återvände till sina bröder och sade. "Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?"

[Ordet för barn är "jeled", ett litet barn; även om Josef var 17 år så 1 Mos 37:2, så ser Ruben honom som sin skyddsling. Vi anar desparationen och villrådigheten hos Ruben, vad ska han ta sig till, ska han försöka leta efter Josef eller fly från sin far.]

31De tog Josefs mantel och dödade en bagge och doppade manteln i blodet. 32De skickade iväg manteln med många färger och tog den till deras far och sade: "Vi har funnit denna. Vet du om det är din sons mantel eller inte?"
     33Han kände igen den och sade: "Det är min sons mantel, ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvekan sliten i stycken." 34Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar. 35Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade. "Jag ska gå ner till graven, till min son och sörja." Och hans far grät över honom.

36Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.

Juda och Tamar

38[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Antingen fly från sexuell omoral (som Josef gör i 1 Mos 39:12) eller villigt gå in i den med öppna ögon som Juda gör.]

Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se 1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]

2Där fick Juda se dottern till en viss kanané som hette Shoa [betyder "rikedom"], han tog henne och gick in till (hade sexuellt umgänge med) henne. [På liknande sätt som Esau, 1 Mos 26:34, lännade Juda föreskrifterna och tog en hustru från en kannaneisk familj, se 5 Mos 7:3-4; 1 Kung 11:1-2.] 3Hon blev gravid och födde en son och han gav honom namnet Er. [Er betyder "vaken", antagligen var det ett barn som inte sov så mycket!] 4Hon blev gravid igen och födde en son och hon gav honom namnet Onan [som betyder "stark"]. 5Ännu en gång födde hon en son och gav honom namnet Shela [som betyder "bön" eller "frid"]. Han [Juda] var i Cheziv när hon födde honom.

[Cheziv var en stad i Judéen, troligen samma som Achzib och Chezeva, se Jos 15:44; Mika 1:14-15; 1 Krön 4:22. Den ligger 1 timmes vandring norr om Adullam, se vers 1.]

6Juda tog en hustru till Er, hans förstfödde, och hennes namn var Tamar. 7Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens (Jahves) ögon och Herren (Jahve) dödade honom. 8Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn, ordagrant säd). 9Men Onan visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror. 10Detta som han gjorde var ont i Herrens (Jahves) ögon och han dödade honom också. [Här ser vi bibelns första exempel på leviratäktenskap, se 5 Mos 25:5-10: Rut 2:20; 4:7-12; Matt 22:24]

11Efter detta sade Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sade (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.

12

Timna har identifierats med Tel Batsash, där man gjort utgrävningar 1977-1989.

Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timna, han och hans vän adullamiten Chira. 13Detta berättades för Tamar: "Se din svärfar går upp till Timna för att klippa sina får."

[Timna, nuvarande Tel Batash, var en stad i Juda, 2 mil nordväst om Adullam och 7 km norr om Bet Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se Jos 15:10. Det är här Simson så småningom tar en av filistéernas döttrar som fru, se Dom 14:1.]

14Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid ingången till Einaim (namnet betyder ögonen eller källorna), som ligger på vägen till Timna. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.

15När Juda såg henne tänkte han att hon var en tempelsköka eftersom hon hade täckt sitt ansikte. 16Han vände sig till henne vid vägen och sade: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
    Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"
     17Han sade: "Jag ska skicka en killing från flocken". Hon svarade. "Vill du ge mig en pant till dess du sänder den?"
     18Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din signetring och din träns och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom. 19Hon steg upp och gick sin väg och tog av sig sin slöja och satte på sig sina änkekläder.

20Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte. 21Då frågade han männen efter hennes plats och sade: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
     22Han återvände till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
     23Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne." 24Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sade: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
    Juda sade: "Ta hit henne och låt henne brännas."
     25När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till signetringen, tränset och staven."
     26Juda kände igen dem och sade: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).

27

Med 49 bokstävers intervall finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David kodade i just Första Mosebok kapitel 38!

När tiden var inne för förlossning visade det sig att det fanns tvillingar i hennes livmoder. 28Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sade: "Denne kom ut först." 29Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sade. "Varför har du brutit dig fram?" Därför fick han namnet Parets. [Här finns en ordlek. Namnet betyder brytning eller rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"] 30Efter kom hans bror som hade den röda tråden runt sin handled. Han fick namnet Zerach.

[I detta kapitel finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David inkodade i vers 11–28 med 49 bokstävers mellanrum. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se Rut 4:21-22, återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i detta stycke som handlar om Parets, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]

Josef hos Potifar

39Josef fördes ner till Egypten och Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten, en egyptier köpte honom från ismaeliternas hand, de som hade fört honom dit ner. 2Herren (Jahve) var med Josef och han var en framgångsrik man. Han var i sin herres hus, egyptiern.
     3Hans herre såg att Herren (Jahve) var med honom och att Herren (Jahve) lät allt han gjorde lyckas väl i hans hand. 4Josef fann nåd (oförtjänt kärlek, favör) i hans ögon och han betjänade honom. Han [Potifar] utsåg honom till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand. 5Och det blev så att från den tiden då han utsåg honom till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet. 6Han betrodde allt han ägde i Josefs hand (vård, förvaltarskap) och gjorde sig inget bekymmer om något (han litade helt på Josef), förutom maten han åt.

Josef fängslas

Josef hade en välskapt kropp och var fager att se på. 7Det hände efter en tid att hans herres hustru kastade sina blickar på Josef och sade till honom: "Ligg med mig".
     8Men han vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig, vet inte ens vad som finns i hans hus (har inte koll på alla småsaker), han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting). 9Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [2 Mos 20:14; Ords 5-7] 10Det blev så att hon talade till Josef dag efter dag, men han lyssnade inte på henne för att ligga hos henne eller ens umgås (vistas i samma rum) med henne.

11En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne. 12Då tog hon tag i hans mantel och sade: "Ligg med mig." Men han lämnade sin mantel i hennes hand och flydde och tog sig ut (ur huset).
     13När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt undan, 14ropade hon på männen i huset och talade med dem och sade: "Titta, den där hebrén som han tog hit för att göra spe av oss, han kom in och ville ligga med mig men då ropade jag för full hals. 15När han hörde att jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig och flydde och tog sig ut (ur huset)." 16Hon lade hans mantel bredvid sig till dess att hennes herre kom hem. 17Hon talade dessa ord med honom och sade: "Den hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig och behandlade mig som en leksak. 18När jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig och flydde och tog sig ut (ur huset)."
     19När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sade: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede. 20Josefs herre tog honom och satte honom i fängelset, platsen där kungens fångar hölls bundna, och han var där i fängelset.
     21Men Herren (Jahve) var med Josef och visade honom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet; hebr. chesed) och gav honom nåd (favör, oförtjänt kärlek; hebr. chen) i fängelsechefens ögon. 22Fängelsechefen satte Josef till att ansvara för alla fångarna (han gav dem i Josefs hand) och allt som gjordes där, det gjordes [beslutades, administrerades] genom honom. 23Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.

Josef tyder två drömmar

40Efter en tid hände det sig att munskänken till kungen i Egypten och hans bagare, förolämpade sin herre, Egyptens kung. 2Farao var vred mot sina två förmän, mot förmannen över munskänkarna och förmannen över bagarna. 3Han satte dem i förvar i generalens hus, chefen över livvakten, i fängelset, platsen där Josef var bunden. 4Chefen över livvakten befallde Josef att vara med dem och han betjänade dem. Dagarna gick och de förblev i fängelset.

5En natt drömde båda två en dröm, var och en sin dröm med sin egen uttydning av hans dröm, munskänken och bagaren hos Egyptens kung, de som var bundna i fängelset. 6Josef kom till dem på morgonen och såg dem, och de såg bekymrade ut. 7Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
     8De sade till honom: "Vi har drömt en dröm och det finns ingen som kan tolka den."
    Josef sade till dem: "Tillhör inte uttydningen Gud (Elohim)? Berätta den (drömmen) för mig."

9Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig, 10och i vinet var tre kvistar och på dem sköt knoppar fram, och dess klasar bar fram (mogna) druvor för skörd, 11och faraos bägare var i min hand och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare och jag gav bägaren till faraos hand."
     12Josef sade till honom: "Detta är uttydningen, de tre grenarna är tre dagar. 13Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din tjänst, du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman. 14Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus. 15För jag har verkligen blivit (oskyldigt) bortrövad från hebréernas land och inte heller här har jag gjort något som kan föranleda att jag har hamnat i fängelsehålan."

16När bagarnas förman såg att uttydningen var god, sade han till Josef: "Jag hade också en dröm, och i den såg jag tre korgar med bröd som var på mitt huvud. 17I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
     18Josef svarade och sade: "Detta är uttydningen, de tre korgarna är tre dagar. 19Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."

20Och det hände på tredje dagen, som var faraos födelsedag, att han gjorde en fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp" huvudet på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom som ledare, se vers 13] och huvudet på sin förman över bagarna [halshögg honom, se vers 19] bland sina tjänare. 21Han återinsatte förmannen för munskänkarna i hans ämbete och han gav bägaren till faraos hand. 22Men han hängde förmannen för bagarna, i enlighet med det som Josef uttytt för dem. 23Men förmannen för munskänkarna kom inte ihåg Josef utan glömde bort honom.

Faraos drömmar

41När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid floden [Nilen]. 2Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset. 3Sju andra kor kom upp efter dem från floden, de var klena och utmärglade och stod bredvid de andra korna på flodstranden. 4De klena och utmärglade korna åt upp de välgödda och feta korna. Sedan vaknade farao.

5Han sov och drömde en andra gång. Se, sju stjälkar med säd sköt upp, frodiga och välmatade. 6Efter dem kom sju stjälkar som var tunna och tomma, pinade av östanvinden och sprang efter dem. 7De sju tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade. Farao vaknade och förstod att det var en dröm.

8På morgonen var han orolig i sitt inre och sände efter och kallade på Egyptens spåmän (skrivare, från ordet för penna) och alla visa män. Farao berättade sin dröm men det fanns ingen som kunde uttyda den för farao.

Josef tyder faraos drömmar

9Då talade förmannen för munskänkarna till farao och sade: "Jag kommer ihåg min försummelse idag, 10farao var vred på sin tjänare och satte mig i fängelse i generalens hus, chefen över livvakten, mig och förmannen för bagarna. 11En natt drömde vi en dröm, han och jag, vi drömde var och en olika drömmar med sin egen uttydning. 12Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten, och vi berättade för honom och han uttydde våra drömmar, till oss båda i enlighet med hans dröm gav han uttydningen. 13Det skedde att det som han hade uttytt åt oss också hände. Jag blev återinsatt i mitt ämbete och han blev hängd."
     14Då skickade farao efter och kallade på Josef och de skyndade sig att hämta honom från fängelsehålan. Han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao.
     15Farao sade till Josef: "Jag har drömt en dröm och det finns ingen som kan uttyda den för mig. Jag har hört sägas om dig att när du hör en dröm kan du uttyda den."
     16Josef svarade farao och sade: "Det tillkommer inte mig, Gud ska ge farao ett fridsamt (shalom) svar."
     17Farao talade till Josef: "I min dröm stod jag på stranden till floden. 18Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset. 19Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land. 20De klena och utmärglade korna åt upp de sju första välgödda och feta korna. 21När de hade ätit upp dem kunde man inte förstå att de hade ätit dem, de var fortfarande lika klena och utmärglade som från början. Sedan vaknade jag.
     22Jag såg i min dröm sju stjälkar med säd skjuta upp, frodiga och välmatade. 23Och se, sju stjälkar som var tunna och tomma och pinade av östanvinden sprang efter dem. 24De tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade stjälkarna. Jag berättade för mina spåmän (skrivare, från ordet för penna) men det var ingen som kunde ge mig en förklaring."
     25Josef sade till farao: "Faraos dröm är en. Vad Gud ska göra har förkunnats (gjorts känt) för farao. 26De sju välgödda och feta korna är sju år och de sju frodiga och välmatade stjälkarna är sju år. Drömmen är en (och densamma). 27De sju klena och utmärglade korna som kom upp efter dem är sju år och även de sju stjälkarna som var tunna och tomma och pinade av östanvinden, det är sju år av hungersnöd.
     28Detta är de ting jag talar med farao om, det som Gud är på gång att göra har han visat för farao. 29Se, det kommer sju år som ska ge riklig (god, överflödande) avkastning i Egyptens land. 30Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet. 31På grund av hungersnöden som kommer efter, ska man inte komma ihåg (ordagrant inte veta om) överflödet, eftersom hungersnöden ska bli så fruktansvärd. 32Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är beslutade av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske.
     33Därför bör farao nu utse en omdömesgill och klok person och sätta honom över Egyptens land. 34Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar). 35Låt dem samla all mat som skördas under de överflödande åren som kommer och lagra upp säden i faraos hand [i faraos lador] till mat i städerna och låt dem bevara (ta väl hand om) den. 36Maten ska lagras i landet för de sju åren av hungersnöd, som ska komma i Egyptens land, så att landet inte går under genom hungersnöden."
     37Detta (förslag) syntes gott i faraos ögon och i hans tjänares ögon. 38Farao sade till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
     39Farao sade till Josef: "Eftersom Gud (Elohim) har visat dig allt detta, finns det ingen lika omdömesgill och klok person som du. 40Du ska råda över mitt hus och i enlighet med dina ord ska allt mitt folk regeras, bara tronen ska vara större än du."

[Josef blir befordrad till den högste ämbetsmannen i Egypten, bara farao själv är högre i rang.]

Josef blir satt över hela Egyptens land

41Vidare sade farao till Josef: "Se jag har satt dig över hela Egyptens land." 42Farao tog sin signetring från sin hand och satte den på Josefs hand och klädde honom i praktfulla dräkter av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. 43Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Abrech!" [En uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.] Och han satte honom över hela Egyptens land.
     44Farao sade till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land." 45Farao gav Josef namnet Zafenat-Panea, och till hustru gav han honom prästen Potiferas dotter Asenat från On. Och Josef vandrade ut över Egyptens land.
     46Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i hela Egyptens land. 47Under de sju överflödande åren gav marken sin gröda i stora mängder. 48Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han in i den staden. 49Josef lagrade säd som havets sand, enorma mängder, tills det inte längre var möjligt att hålla räkning på (bokföra) allting för det var så stora mängder (bokstavligt utan siffror, omöjligt att räkna).

[En del språkvetare tror att Josef uppfann det första alfabetet i syfte att förenkla bokföring över alla grödor som skulle förvaras. Fram till den här tiden användes skriftspråk i form av hieroglyfer, vilket Josef säkerligen fick lära sig när han togs i tjänst hos farao. Men om det är så att Josef istället uppfann alfabetet så var det detta som Moses fick lära sig under sina år i faraos palats så att han sedan hade ett skriftspråk med alfabetets bokstäver när han under ökenvandringen skrev ner de fem Moseböckerna.]

50Till Josef föddes två söner innan hungeråren kom, som Asenat dotter till Potifera prästen i On, födde åt honom. 51Josef gav sin förstfödda namnet Manasse, för Gud har fått mig att glömma min träldom och min fars hus. [Namnet Manasse betyder "få att glömma".] 52Den andra gav han namnet Efraim, för Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land. [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".]
     53De sju överflödande åren som var i Egyptens land tog slut, 54och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd. 55När hela Egypten svalt, ropade folket till farao efter bröd, och farao sade till alla egyptier: "Gå till Josef och det han säger till er, gör det."
     56Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land. 57Alla länder kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.

Josefs bröder till Egypten

42När nu Jakob såg (förstod) att det fanns säd i Egypten sade Jakob till sina söner: "Varför ser ni på varandra?" [Trots att Jakob var på väg att bli blind, se 1 Mos 48:8, hade han en klarhet att se vad som skulle göras. Brödernas oförmåga att se och agera står i skarp kontrast med Josef som både förutsåg hungersnöden och förberedde.] 2Han sade: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."
     3Josefs tio bröder gick då ner för att köpa säd från Egypten. 4Men Benjamin, Josefs [yngre] bror, sände Jakob inte iväg med sina bröder för han sade (tänkte för sig själv): "För att inte till äventyrs någon olycka ska drabba honom." [Benjamin och Josef var helbröder – Rakel var deras mor.] 5Israels söner kom för att handla bland alla andra som kom, för hungersnöden var stor i Kanaans land.

6Josef var guvernör över landet, det var han som skötte försäljningen till alla människor i landet. Josefs bröder kom och bugade inför honom med sina ansikten mot marken. [Den första drömmen som Josef haft går nu i uppfyllelse, se 1 Mos 37:5-8.] 7Josef såg sina bröder och kände igen dem, men gjorde sig själv oigenkännlig för dem och talade hårt (med myndig röst) till dem och han sade till dem: "Varifrån kommer ni?" och de svarade: "Från Kanaans land för att köpa mat."
     8Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. 9Josef kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem [1 Mos 37:5-11] och sade till dem: "Ni är spioner som kommer för att se landets nakenhet (var svagheterna finns)." 10De sade till honom: "Nej min herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat. 11Vi är alla en mans söner, vi är ärliga män, dina tjänare är inte några spioner." 12Han sade till dem: "Nej, för att se landets nakenhet (var svagheterna finns) har ni kommit."
     13De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
     14Josef sade till dem: "Det är det jag säger till er när jag säger ni är spioner. 15Härigenom ska ni prövas, så sant farao lever, ni ska inte gå härifrån om inte er yngste bror kommer hit. 16Sänd en av er och låt honom hämta er bror och ni ska vara bundna för att era ord ska prövas, huruvida det är sanning i er, annars, så sant farao lever, är ni verkligen spioner." 17Han satte dem alla tillsammans i förvar i tre dagar.
     18På tredje dagen sade Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim), 19om ni är ärliga män, låt en av era bröder vara bunden i fängelset, men gå ni och ta med er säd för hungersnöden i era hus, 20och ta med er yngsta bror till mig, så ska era ord bli prövade och ni ska inte dö." De gjorde så. [Simon, den näst äldste sonen, lämnas kvar i Egypten, se vers 36.]
     21De sade till varandra: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
     22Ruben svarade dem och sade: "Talade jag inte till er och sade att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod" 23De visste inte att Josef förstod dem, för tolken var emellan dem. 24Han vände sig ifrån dem och grät. Han återvände till dem och talade till dem och tog Simon från dem och band honom inför deras ögon.
     25Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras kärl med säd och ge tillbaka varje mans pengar i hans säck och ge dem matsäck för resan, och så gjordes för dem. 26De lastade sina åsnor med sin säd och reste därifrån.
     27När en av dem öppnade sin säck på rastplatsen för att utfodra sin åsna, upptäckte han sina pengar och se, de låg överst i säcken. 28Han sade till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"

Bröderna kommer tillbaka till Jakob

29De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade: 30"Mannen, herren i landet, talade hårt (med myndig röst) till oss och tog oss för att vilja spionera på landet. 31Vi sade till honom: Vi är ärliga män, vi är inte spioner. 32Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land. 33Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg. 34Ta med er yngste bror till mig, då ska jag veta att ni inte är spioner utan ärliga män. Då ska jag befria er bror till er och ni kan röra er i landet."
     35När de tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. När de och deras far såg penningpungarna blev de rädda. 36Jakob, deras far, sade till dem: "Ni har berövat mig på mina barn. Josef finns inte och Simon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
     37Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig."
     38Han sade: "Min son ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i graven."

[Josef och Benjamin är Rakels enda söner hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]

Den andra resan till Egypten

43Hungersnöden var svår i landet. 2När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
     3Juda talade till honom och sade: "Mannen varnade oss tydligt och sade: ’Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.’4Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat, 5men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sade till oss: "Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er."
     6Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] sade: "Varför har ni gjort så ont mot mig att ni har talat om för mannen att ni hade ännu en bror?"
     7De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
     8Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små. 9Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt. 10Om vi inte hade dröjt oss kvar skulle vi redan vara tillbaka en andra gång."
     11Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. 12Ta med er dubbla summan pengar i er hand och de pengarna som kom tillbaka överst i era säckar. Måhända var det ett misstag. 13Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen. 14Må Allsmäktig Gud (El Shaddai) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simon, se 2 Mos 42:19, 36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se 2 Kung 7:4; Est 4:16.]

[Detta är första gången som det hebreiska ordet "rachamim" förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder "rechem". Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimension än en allmän välvilja.]


15Männen [de tio bröderna] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef. 16När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
     17Mannen gjorde som Josef bett honom och han förde in männen i Josefs hus. 18Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
     19De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset20och sade: "Min herre, vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången, 21men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer. 22Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar."
     23Han svarade: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud har gett er skatter i era säckar. Jag hade era pengar." Och han förde ut Simon till dem.
     24Mannen tog in männen i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder. 25De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
     26När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken. 27Han frågade dem om deras hälsa och sade: "Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?"
     28De svarade: "Din tjänare, vår far mår väl, han lever fortfarande." Och de böjde sina huvuden i en vördnadsfull hälsning.
     29Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, hans [egen] mors [Rakels] son, och sade: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sade vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek) mot dig min son." 30Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.
     31Han tvättade sitt ansikte och kom ut (till bröderna) igen och behärskade sig och sade: "Duka fram mat."
     32De dukade fram åt honom för sig, och för dem (bröderna) för sig och för egypterna som åt med honom för sig själva, eftersom egypterna inte äter med hebréer då det är en styggelse för egypterna. 33De satt framför honom, den förstfödde i enlighet med hans förstfödslorätt, och den yngste efter hans ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.]Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder.] 34Framför honom delades portioner ut åt dem, men Benjamins portion var fem gånger så stor som någon av de andras. De drack och var glada med honom.

Silverskålen

44Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken. 2Lägg min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade sagt.
     3Så snart morgonen grydde sändes männen iväg, de och deras åsnor. 4När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: ’Varför har ni lönat gott med ont? 5Är det inte denna som min herre dricker ur och genom vilken han verkligen blir gudomlig? Ni har gjort ont som har gjort detta."
     6När han kom ikapp dem talade han dessa ord till dem. 7Och de sade till honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant. 8Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus? 9Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
     10Han svarade: "Låt det nu bli som ni har sagt. Den hos vilken den blir funnen ska vara min slav och ni övriga ska vara oskyldiga."
     11Då skyndade de sig, varje och en, att ta ner sin säck på marken och varje man öppnade sin egen säck. 12Han sökte och började med den äldste och fortsatte (i åldersordning) till den yngste och bägaren blev funnen i Benjamins säck. 13De rev sönder sina kläder och var och en lastade sin egen åsna och de återvände till staden.
     14Juda och hans bröder kom till Josefs hus och han var redan där och de föll ner på marken inför honom. 15Josef sade till dem: "Vad är det som ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen är gudomlig?"
     16Juda svarade: "Vad ska vi säga till vår herre? Vad ska vi säga? Eller hur ska vi förklara oss själva? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
     17Han sade: "Vare det fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
     18Juda kom nära honom och sade: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar) få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao. 19Min herre frågade sin tjänare och sade: ’Har ni en far eller en bror?’ 20Och vi sade till min herre: 'Vi har en far, en gammal man, och en son som han fick vid hög ålder, en ung son, och hans bror är död och han ensam är lämnad kvar efter hans mor och hans far älskar honom.'
     21Du sade till dina tjänare: ’För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.’22Vi sade till min herre: ’Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.’23Men du sade till dina tjänare: ’Om ni inte har den yngste brodern med er ner hit ska ni inte se mitt ansikte igen.’24När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
     25Och vår far sade. ’Gå igen och köp oss lite mat.’26Och vi sade: ’Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.’27Och din tjänare, min far, sade till oss: ’Ni vet att min hustru födde två söner åt mig, 28och den ene har gått ifrån mig’ och han sade: ’Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess, 29om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i graven.’
     30Vet därför att när jag kommer till din tjänare, min far, och ynglingen inte är med oss, eftersom deras själar är sammanbundna (ordagrant hans själ är bunden i hans själ), 31kommer det att hända när han ser att ynglingen inte är med oss, att han kommer att dö. Din tjänare kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far, med sorg till graven. 32Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: ’Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.’
     33Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder. 34Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."

Josef ger sig tillkänna

45Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Och det stod inga tjänare med honom när Josef gjorde sig själv känd för sina bröder. 2Han grät högljutt så att egypterna hörde och faraos hus hörde.
     3Josef sade till sina bröder: "Jag är Josef. Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, för de var förskräckta (chockade) framför hans ansikte.
     4Josef sade till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sade han [i låg ton]: "Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [1 Mos 37:25-28] 5Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv. 6I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare fem år ska man varken plöja eller skörda. 7Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse.
     8Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19–20; Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land. 9Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. 10Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger. 11Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande fem år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.
     12Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er. 13Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
     14Han kastade sig om halsen på sin bror Benjamin och grät (kramade om honom, se 1 Mos 46:29) och Benjamin grät vid hans hals. 15Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.
     16Uppståndelsen hördes i faraos hus, det sades: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare. 17Farao sade till Josef: "Säg till dina bröder: ’Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land, 18och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet. [Hes 34:3]
     19Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom. 20Beakta inte heller era tillhörigheter, för alla goda ting i hela Egyptens land är ert."
     21Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan. 22Till alla, varje man, gav han ett ombyte av kläder, men till Benjamin gav han 300 shekel silver och fem ombyten av kläder. 23Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan. 24Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sade till dem: "Se till att ni inte blir oroliga, börjar att skaka (darra) på vägen."
     25De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob deras far. 26De berättade för honom och sade: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Hans hjärta blev bedövat (svimmade), för han trodde dem inte. 27De berättade alla Josefs ord som han hade sagt till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom. 28Israel sade: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."

Jakob flyttar till Egypten

46Israel [Jakob] gjorde resan med allt som han ägde och kom till Beer-Sheva. Där offrade han till sin far Isaks Gud (Elohim). 2Gud talade till Israel i en dröm på natten och sade: "Jakob, Jakob", han svarade: "Här är jag"

["Här är jag", hineni på hebreiska, är ett uttryck som innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Jakob svarar detta första gången i 1 Mos 31:11 när han är hos Laban och har en dröm där Gud kallar honom tillbaka till Kanaans land. Se även 1 Mos 22:1.]

3Han sade: "Jag är Gud (El) dina fäders Gud (Elohim). Frukta inte att gå ner till Egypten, för där ska jag göra dig till ett stort folkslag. 4Jag ska gå med dig ner till Egypten och jag ska också garanterat föra dig upp igen och Josef ska lägga sin hand på dina ögon." (Josef ska tillsluta dina ögon när du dör).
     5Jakob steg upp från Beer-Sheva och Israels söner bar Jakob, sin far, och deras små och deras fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom. 6De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom, 7hans söner och hans sonsöner med honom, hans döttrar och hans dotterdöttrar och alla hans efterkommande tog han med sig till Egypten.

Jakobs söner

[Nu följer en uppräkning av Jakobs söner. Frasen "Detta är namnet på" är en vanlig fras, se 1 Mos 25:13; 36:10; 2 Mos 6:16. Versen är uppbyggd som en kiasm.]

8Detta är namnen på

sönerna till
    Israel
        som kom till Egypten,
    Jakob
och hans söner:

[Leas sex barn:]
Ruben, Jakobs förstfödda.
     9Rubens söner:
    Chanåch och Pallo och Chetsrån och Karmi. [2 Mos 6:4; 5 Mos 26:5-6; 1 Krön 5:3]

10Simons söner:
    Jemoel och Jamin och Åhad och Jachin och Tsåchar och Shaol, sonen till en kananitisk kvinna.

11Levi söner:
    Gershån, Kehat och Merari.

12Juda söner:
    Er och Ånan och Shela och Perets och Zerach,
        men Er och Ånan dog i Kanaans land.
    Perets sönder var Chetsrån och Chamol.

13Isaskars söner:
    Tola och Puva och Job och Shimrån.

14Sebulons söner:
    Sered och Elon och Jachlel.

15Detta är Leas söner som hon födde till Jakob i Paddan-Aram med hans dotter Dina.
Alla hans söner och hans döttrar – totalt 33 stycken personer (liv, själar). [Hälften av alla, se vers 26 – det hösta antalet i denna släkttavla.]

16[Leas tjänsteflicka Silpas två söner:]
Gads söner:
    Tsifjån och Chaggaj, Shoni och Etsbån, Eri och Arådi och Areli.

17Ashers söner:
    Imna och Ishva och Ishvi och Beria.
    Deras syster var Serach.
    Berias söner: Chever och Malchiel.

18Detta är Silpa söner, som Laban gav till sin dotter Lea, och som hon födde till Jakob – totalt 16 personer (själar, liv).

19[Rakels två söner:]
Rakels söner, Jakobs hustru:
    Josef och Benjamin.
20Till Josef i Egyptens land föddes Manasse och Efraim som Asenat, prästen Potiferas dotter från On födde åt honom.

21Benjamins söner:
    Bela och Becher och Ashbel, Gera och Naman, Echi och Råsh, Muppim och Chuppim och Ard.
22Detta är Rakels söner som föddes till Jakob – totalt 14 personer (själar, liv).

23[Rakels tjänsteflickas Bihlas söner:]
Dans söner [en son]:
    Chushim. [5 Mos 26:42]
24Naftalis söner:
    Jachtsel och Ggoni och Jetser och Shillem.

25Dessa är Bilhas söner, som Laban gav till sin dotter Rakel, och som hon födde till Jakob – totalt 7 personer (själar, liv).

26[Sammanfattning:]
Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv). 27Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken.

[Det finns olika teorier på vilka som ingår i dessa två olika summeringar. Den första gruppen "kom med Jakob" och i den andra bör Josefs två söner ingå. Summan av 33 + 16 + 14 + 7 är 70, se vers vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och 71 ättlingar (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i vers 8-25, minus Er och Onan som dött.]

28Han [Jakob] sände Juda före honom till Josef, för att visa vägen framför honom till Goshen och de kom till Goshens land. 29Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
     30Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
     31Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: ’Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig, 32männen är herdar för de har varit boskapsskötare och de har tagit med sig sina hjordar och sin småboskap och allt som de äger.’33När det händer sig att farao kallar på er och frågar: ’Vad är ert yrke?’ 34Då ska ni svara: ’Dina tjänare har varit boskapsskötare från sin ungdom till nu, både vi och våra fäder,’ så att ni kan bo i landet Goshen, för alla herdar är en styggelse för egypterna."
47Sedan gick Josef och berättade för farao och sade: "Min far och mina bröder, deras boskapshjordar och deras småboskap och allt de äger har kommit från Kanaans land och nu är de i landet Goshen [1 Mos 45:10]. 2Av hans bröder tog han fem män och presenterade dem för farao.
     3Farao sade till hans bröder: "Vilket är ert yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är herdar, både vi och våra fäder." 4De sade till farao: "Vi har kommit för att vistas i landet, för det finns inget bete för dina tjänares hjordar eftersom hungersnöden och torkan är stor i Kanaans land. Därför ber (vädjar) vi dig nu, låt dina tjänare bo i Goshens land."
     5Farao talade med Josef och sade: "Din far och dina bröder har kommit till dig, 6Egyptens land ligger framför dig, se till att din far och dina bröder bor i den bästa delen av landet. Låt dem bo i Goshens land. Om du vet om (känner till) några duktiga män ibland dem, så gör dem till chefer över min boskap."
     7Josef tog in sin far Jakob och satte honom framför farao och Jakob välsignade farao.

[Abraham är satt att bli en välsignelse för alla familjer på jorden, se 1 Mos 12:3. Jakob, Abrahams barnbarn, talar nu ut en välsignelse över farao.]

8Farao sade till Jakob: "Hur många är dagarna och åren av ditt liv?"
     9Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)." 10Jakob välsignade farao och gick ut från faraos ansikte.
     11Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se 2 Mos 1:11; 12:37], som farao hade befallt. 12Josef försåg sin far och sina bröder och hela hans fars hushåll med bröd, i enlighet med vad de behövde för sina små.

Josef och hungersnöden

13Det fanns inget bröd i hela landet för hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land förtvinade på grund av hungersnöden. 14Josef samlade in alla pengar som fanns i Egyptens land och i Kanaans land, för den säd som de köpte. Och Josef tog in pengarna till faraos hus. 15När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egypter till Josef och sade: "Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut."
     16Josef sade: "Ge er boskap och jag ska ge er bröd för boskapen om pengarna är slut." 17De förde sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot hästarna och för deras boskap, och för deras småboskap och för deras åsnor. Han gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap det året.
     18När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark. 19Varför skulle vi dö inför dina ögon, både vi och vår mark? Köp oss och vår mark för bröd, och vi och vår mark ska vara faraos slavar. Ge oss bröd så att vi kan leva och inte dö och så att marken inte blir ödelagd."
     20Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egypterna, alla män, sålde sina fält på grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos. 21Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra. 22Endast prästernas mark köpte han inte (löste inte in), eftersom prästerna hade sin del från farao och åt den ranson som farao gav dem. Därför sålde de inte sin mark.
     23Sedan sade Josef till folket: "Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken. 24Det skall ske att när ni samlar in skörden, ska ni ge en femtedel till farao och fyra delar ska vara era egna till att beså fälten och till er mat för dem som är i ert hushåll och till mat för era små."
     25De sade: "Du har räddat våra liv. Låt oss finna nåd (oförtjänt kärlek) i min herres ögon, och vi ska vara faraos slavar."
     26Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
     27Israel bodde i Egyptens land, i landet Goshen och de fick sina besittningar där och var fruktsamma och förökade sig mycket.
     28Jakob levde i Egyptens land 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år. 29Tiden närmade sig när Israel måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten. 30Men när jag sover med mina fäder, ska du föra ut mig ur Egypten och begrava mig på deras begravningsplats. Och han svarade: "Jag ska göra som du har sagt."
     31Och han sade: "Ge mig din ed" Och han gav honom sin ed och Israel böjde sig ner över sängens huvudända.

Manasse och Efraim

48[På Abraham, Isak och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir det nästa huvudet i familjen och ärver namn, status och sin fars egendom. Som vi redan sett i Första Mosebok väljer Gud att överraska. I detta stycke är följer Josef traditionen och placerar Manasse, hans förstfödde, vid hans faders högra sida för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.]

Efter allt detta kom man till Josef och sade: "Se, din far är sjuk." Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim. 2Och man berättade för Jakob och sade: "Se, din son Josef kommer till dig." Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.
     3Jakob sade till Josef: "Gud den Allsmäktige (El Shaddai) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [1 Mos 28:19; 35:9-15], 4och sade till mig: 'Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.'
     5[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simon är och ska vara mina. 6Och deras ättlingar som du ska föda efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv. 7För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efrat. Jag begravde henne där på vägen till Efrat." Platsen heter idag Betlehem.

8När Israel [Jakob] fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?"
     9Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
    Han sade: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."
     10Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
     11Israel sade till Josef: "Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!"
     12Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken. 13Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom. 14Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, som var den yngre, och hans vänstra hand på Manasses huvud så att han korsade sina händer för Manasse var den förstfödde. 15Han välsignade Josef och sade:
"Gud (Elohim, bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Gud (Elohim, bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
16ängeln (budbäraren) som återlöste mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min faders namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."

[Här används verbet "gaal" – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av epiteten på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss. Därför är det signifikativt att just uttrycket "all ondska" finns här där ordet "gaal" förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
17När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, misshagade det honom, och han höll upp sin fars hand för att flytta den från över Efraims huvud till över Manasses huvud. 18Josef sade till sin far: "Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud".
     19Hans far vägrade och sade: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl ska hans yngre bror bli större än honom och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer). 20Han välsignade dem den dagen och sade:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
’Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse’,
och han satte Efraim före Manasse.
     21Israel sade till Josef: "Se, jag dör men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land. 22Dessutom har jag gett till dig en extra del, utöver vad dina bröder fick, som jag tog från amoritens hand med mitt svärd och med min båge."

Jakob välsignar sina söner

49

Jakobs tolv söner

Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda

9. Isaskar
10. Sebulon

Bilha, Rakels tjänsteflicka
5. Dan
6. Naftali

Silpa, Leas tjänsteflicka
7. Gad
8. Asher

Rakel
11. Josef
12. Benjamin

Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut.

[Dessa välsignelser är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändetiden.]

2Församla er själva och lyssna Jakobs söner, till Israel er far.

3Ruben [betyder "se en son"] du är min förstfödde,
    min makt och förstlingsfrukten av min styrka,
    överlägsen i värdighet och överlägsen i styrka.
4Instabil som vatten [utan förmåga till självdisciplin] saknar du överlägsenheten,
    eftersom du steg upp i din fars bädd,
    där orenade du den, han steg upp till min bädd.

5Simon och Levi är bröder
    – våldets vapen är deras blodsband.
    [Simon betyder "att höra"; Levi "sammanfogad med".]
6Låt inte min själ komma till deras rådslag,
    må aldrig min heder bli förenad med deras sällskap,
för i sin vrede slaktar de män
    och med sin egen vilja lemlästar de oxar.
7Förbannad är deras vrede,
    för den är häftig och deras ilska för den är grym.
Jag ska dela dem i Jakob
    och förskingra dem i Israel.

8Juda [betyder "lovprisning"], dig ska dina bröder prisa,
    din hand ska vara på dina fienders nacke,
    dina fäders söner ska böja sig ner inför dig.
9Juda är ett lejons unge,
    från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
    som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
10Spiran ska inte lämna Juda,
    inte härskarstaven från mellan hans fötter,
så länge man kommer till Shilo [eller "till dess han kommer som den tillhör"],
    och till honom ska folkens lydnad vara.
11Bind hans föl till vinstocken
    och hans åsneföl (hane) till det utvalda vinet.
Han tvättar sina kläder i vin
    och sin dräkt i druvans juice (bokstavligt druvans blod). 12Hans ögon ska bli röda med vin
    och hans tänder vita med mjölk.

[Med den alternativa översättningen i vers 10 blir det väldigt tydligt att denna välsignelse är profetisk och talar om Jesus, lejonet av Juda, som i tusenårsriket ska ha härskarstaven i sin hand och åtnjuta folkens lydnad.]

13Sebulon [betyder "upphöjd"] ska bo vid havets strand
    och han ska bli en strand för skepp
    och hans sida [landsgräns] ska vändas mot Tsidon.

[Denna profetia är intressant eftersom det landområde som Sebulon så småningom tilldelas inte ligger varken vid Medelhavskusten eller Galileiska sjön, utan i ett litet område mellan dessa. Med tiden får de ändå tillgång till både Medelhavet och Galileiska sjön, eftersom Via Maris går genom deras område och de utmärker sig senare just som sjöfarare.]

14Isaskar [betyder "det finns gottgörelse"] är en storvuxen åsna,
    som ligger ner mellan två fårfållor (lägerplatser, bördor).
15Han såg en viloplats att den var god (bördig, bekväm)
    och att landet var tilltalande (vackert, prunkande, rofyllt).
Han böjde sina skuldror till att bära (bördor)
    och blev en plikttrogen tjänare i sitt arbete.

[Ordet fårfollor, hebr. mispetayim, är svåröversatt. Ordet står i dualis så åsna har lagt sig mellan två föremål/platser av samma sort. Eftersom vers 15 talar om viloplats och bördor kan betydelsen ha med dessa ord att göra.]

16Dan [betyder "domare"] ska döma (skaffa rätt) sitt folk
    som en av Israels stammar.
17Dan ska vara en orm på vägen,
    en behornad orm på den vältrampade (välkända och av många använda) vägen,
som biter hästens häl
    så att ryttaren faller baklänges.

18På din frälsning (räddning) väntar jag Herre (Jahve).

[Mitt i välsignelsen av sina söner vänder sig Jakob direkt till Herren. Denna vers är första gången ordet "frälsning", hebr. yesua i Bibeln.]

19Gad [betyder "en som skär" – attackeraren] ska skära (attackera) honom
    men han ska skära (attackera) dem [fienden] i hälen [där de är sårbara, på flykten].

[Namnet Gad betyder korianderfrö men även trupp eller stor folkskara. Roten kommer från verbet gadad som betyder att skära, attackera eller invadera, alltså beskrivningar på vad en militär trupp gör.
    Tillsammans med Ruben och Manasse låg Gads område mellan moabiterna i söder, ammoniterna i öst och arameerna i nordöst. På grund av alla krigen för sin existens blev de kända som kriksmän, se 1 Krön 5:18; 12:8, 12.]


20Från Asher [betyder "lycklig"] kommer riklig (överflödande, mättande) rätter
    och han ska ge mat till kungliga nöjen (rikligt uppdukade festbord).

21Naftali [betyder "brottning"] är en hind som blivit fri,
    han ger goda ord (talar välsignelse, uppmuntran och tröst).

[Detta är en profetia om att lärjungarna ska förkunna evangeliet, de goda orden, det glada budskapet. Nästan alla Jesu lärjungar kommer från Sebulons och Naftalis stam, eftersom dessa båda stammar beblandade sig i området vid Genesarets sjö som ursprungligen tilldelades Naftali och var området där Jesus kallade de flesta lärjungarna. Nasaret ligger i Sebulons område och Kapernaum i Naftalis område.]

22Josef [betyder "låt honom förökas – vara bärare av riklig frukt"] är en fruktbärande son,
    en fruktbärande son vid källan,
    döttrarna marscherar över muren.
23Bågskyttarna har varit hätska mot honom
    och skjutit på honom och hatat honom.
24Likväl var hans båge fast (stadig, stabil)
    och hans armar och händer smidiga (snabba och lättrörliga),
genom händerna hos den Mäktige i Jakob,
    därifrån (från) Herden, Israels klippa,
25från dina fäders Gud (El) som hjälper dig,
    och den Allsmäktige (Shaddai) som välsignar dig
med välsignelser från himlarna därovan,
    välsignelser från djupet som vilar under (dig),
    välsignelser från bröstet och från livmodern.
26Välsignelserna från dina fäder är mäktiga
    och överträffar vida välsignelserna från mina förfäder,
    de yttersta gränserna av de eviga kullarna.
Må de vara över Josefs huvud,
    och till en krona på prinsens huvud (avskild från) hans bröder.

27Benjamin [betyder "högra sonens hand" eller "min högra hands son"] är en rovlysten varg,
    på morgonen slukar han bytet
    och på kvällen fördelar han rovet.

[Benjamin var den yngste och minste av Israels söner. Han har sitt område i norra Jerusalem. Tempelberget tillhör Benjamins område tillsammans med ett område norrut, medan Olivberget och Västra berget i Jerusalem tillhör Juda tillsammans med områden söderut som bland annat inkluderar Betlehem och Hebron. Gud utvalde alltså ett område för sin boning, templet här på jorden, i den minsta stammens område! Guds högra hand är också ett uttryck för hans styrka. Kan också syfta på Jesus som är på Guds högra sida och den delen av Gud som ska sitta på Tempelberget när Han regerar från Jerusalem i tusenårsriket.]

28Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem.

[När landet såsmåningom delas upp inkluderas inte Levi; därmot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]

Jakobs död

29Han befallde och sade till dem: "Jag är på väg att samlas till mitt folk, begrav mig med mina fäder i grottan som finns på hettiten Efråns fält, 30i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efrån som en egendom och begravningsplats. 31Där begravde de Abraham och Sara, hans hustru. Där begravde de Isak och Rebecka, hans hustru, och där begravde jag Lea. 32Fältet och grottan som är där, som köptes från hettiternas söner."
     33När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
50Då föll Josef ner över sin fars ansikte, grät över honom och kysste honom. 2Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel. 340 dagar fullföljdes för honom, för så många dagar tar balsameringen. Egypterna grät över honom i 70 dagar.
     4När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg: 5’Min fader tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
     6Farao svarade: "Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom."
     7Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land, 8och alla av Josef hus och hans bröder. Bara deras små (barn) och deras småboskap och hjordarna, lämnade de i Goshen. 9Med honom gick både vagnar och ryttare och det var ett stort sällskap.
     10De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar. 11När landets invånare, kananiterna, såg sorgen på Atads tröskplats sade de: "Detta är en djup sorg för egypterna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordanfloden.
     12Hans söner gjorde mot honom i enlighet med hans befallning till dem. 13Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efrån, framför Mamre. 14Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.

Josef lugnar sina bröder

15När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sade de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?" 16Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
"Innan din far dog 17bad han oss meddela dig, Josef, detta:

'Jag ber dig [Josef],
var snäll och förlåt dina bröders synder
    och allt illa de gjort mot dig.'

Vi, tjänare åt din fars Gud, ber dig att förlåta oss."
När Josef hörde dessa ord brast han i gråt. 18Sedan kom också hans bröder och föll ner framför honom och sade: "Här är vi, vi är dina slavar."
     19Men Josef svarade dem: "Var inte rädda, skulle jag ta Guds plats? 20Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv. 21Var inte rädda, jag ska försörja er och era barn." Sedan tröstade Josef dem och talade till deras hjärta (uppmuntrade dem).
     22Josef bodde i Egypten, han och hans fars hus (hela hans släkt), och Josef blev 110 år. 23Josef såg [sin andra son] Efraims söner till den tredje generationen; även Manasses son, Machir [Josefs barnbarn], födde barn i Josefs knä.

[Manasse var Josefs förstfödde, vars son hette Machir, se 4 Mos 26:29; 32:39-40. Uttrycket "föddes i Josefs knä" antyder att Josef adopterade sina barnbarn och barnbarnsbarn, vilket betyder att de fick del av hans välsignelse och arv, se även 1 Mos 30:3.]

Josefs död

24Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska säkert besöka er och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob. 25Josef tog en ed av Israels söner och sade: " Gud ska verkligen komma ihåg er och då (när ni lämnar Egypten) ska ni bära med er mina ben härifrån" 26Så dog Josef, han blev 110 år. De balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.

[När israeliterna flera hundra år senare lämnar Egypten fullföljer Mose detta löfte, se 2 Mos 13:19, och Jakob blir begravd i Shechem, se Jos 24:32.]




© 2021 Svenska Kärnbibeln