Om Första Moseboken

På hebreiska kallas boken för det första ordet i den första versen som är "begynnelsen", på hebreiska bereshit. På grekiska kallas boken Genesis. Här ges de djupaste svaren på frågorna om vår existens. Det är Gud som skapat universum, världen och människan. Allt var gott tills synden kom in i världen. Samtidigt finns Guds frälsningsplan som en röd tråd igenom hela boken, det kommer en frälsare som ska födas av en jungfru, se 1 Mos 3:15. Berättelsen fortsätter att beskriva hur människorna växer både i antal och i ondska.

Bokens tema är skapelsen och början av världen och människan, men utöver det även skapelsen av ett folk och en nation som ska vara ett ljus för världen. I varje tid och generation finns det en person eller grupp som skiljer sig från de övriga. Den första delen (kapitel 1-11) kulminerar med syndafloden där Gud räddar Noa och hans familj. Från kapitel tolv och framåt är temat Guds folk där Abraham, Isak, Jakob och Josef är huvudpersoner.

Bibeln är väl strukturerad och det fullkomliga talet sju och dess multipler återfinns ofta. Den första meningen består av 7 ord som i sin tur består av 28 (4 x 7) bokstäver. Det finns en bibelkod som löper genom alla fem Moseböckerna. Börjar man med första förekomsten av bokstaven Tav (som är den sista bokstaven det första ordet berashit) och sedan räknar 49 (7 x 7) bokstäver kan man läsa ut ordet Tora. Samma kod finns även i 2 Mosebok. I 4 och 5 Mosebok kommer bokstäverna i motsatt läsriktning och ger ordet Tora baklänges. Centralt i 3 Mosebok finns Guds namn JHVH kodad med 7 bokstävers mellanrum i första versen, se inledningen till 3 Mos för mer info.



Innehållsförteckning


Personer BETA



  Skrivet: Omkring år ca 1445 f.Kr.

Berör tidsperioden: Skapelsen fram till Josef, ca 4000-1500 f.Kr.

Författare: Mose. Jesus refererar till att Mose är författare i Joh 5:46.

Lästid: ca 5 timmar

Gå djupare – läs grundtexten BETA

Nu finns även en interlinjär version kopplad till 1 Moseboken och vi håller på och bygger upp det hebreiska lexikonet. Dessa och fler verktyg (som atlas, tidslinje, familjeträd osv.) finns under menyn "Gå djupare". Klicka på versnummret eller skriv en vers i sökrutan, t.ex. 1 Mos 1:1 så kommer du till den interlinjära versionen.

Tips! För att göra det lättare att slå upp behöver du inte skriva kolon mellan kapitel och vers, det går bra med mellanslag "1 Mos 1 1".

Första Moseboken

Skapelsen

Introduktion (1 Mos 2:4-9, Job 38:4-11, Joh 1:1-5)

1[Uttrycket himlar (hebr. shamajim, i dualform) tillsammans med jorden beskriver all materia som existerar – hela universum. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum", se 2 Sam 22:10. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden.]

1I begynnelsen (som en början/startpunkt) [när tiden startade] skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum]. 2Och jorden (materien) var formlös (i kaos, oordning) och tom (omätbar), och det stora djupet var i mörker, och (men) Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (haven; vätemolnen – hebr. maim).

[Bibeln använder den vetenskapligt korrekta termen vattnen, utifrån de ord som fanns att tillgå, för att beskriva universum som vi nu vet består till 90% av väteatomer. När kemister på 1700-talet upptäckte vätet skapade forskarna nya ord i våra språk som beskriver ämnets vätande egenskaper. Svenska ordet väte härstammar från verbet att väta, engelska hydrogen betyder "vattengöraren" och tyska wasserstoff betyder "vattenämnet", osv. I modern hebreiska skapades ordet maimn (bibelhebreiskans ord för vatten majim, följt av bokstaven Nun), vilket ger den ordagranna betydelsen "vattengöraren".
    Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. Vers 1–2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (där imperfekt konsekutiv används för första gången i vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.]


Vers 1 består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas "et" på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i Bibelns första vers, likställd med Gud!

Sex skapelsedagar

Dag ett – ljuset

3Och Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljus", och det blev ljus. 4Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att ljuset var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt), och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret. 5Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.

Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad).

[Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1–3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Ordet för dag (hebr. jom) kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]

Andra dagen – atmosfären

6Gud (Elohim) sade: "Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten." 7Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asa) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så. 8Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel.

Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen (hebr. jom sheni).

[Ordet "utsträckning" är hebr. raqia, se vers 6–8 och 14–17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion. Ordet används för att beskriva en tunn uthamrad plåt (4 Mos 16:39) eller en duk som spänns ut (Jes 42:5). Ordet beskriver det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär. Denna utsträckning, utvidgning och expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte (se vers 2), kan vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner. Ordagrant är översättningen av shamajim (som står i dual i hela GT) "himlar". Betydelsen är vid och innefattar majestätisk plural, men visar också på hur himlen (skyn) kan skifta i många olika färger. Himlen används om stjärnhimlen och universum (1 Mos 1:1; 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9–10.]

Tredje dagen – marken

9Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så. 10Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav.

Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

11Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asa) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering)", och det skedde så. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 12, 21, 24, 25.] 12Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag.

Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

13Det blev kväll och det blev morgon – tredje dagen (hebr. jom shlishi).

[Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se Joh 2:1.]

Fjärde dagen – himlakropparna

(1 Mos 1:14) Det som skapas de första tre dagarna fylls sedan i tur och ordning de följande tre dagarna.

Det som skapas de första tre dagarna fylls sedan i tur och ordning de följande tre dagarna.

[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset (och tiden) som fjärde dagen "fylls med" solen, månen och stjärnorna som får sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år. Andra dagen avskiljs vatten och sky som femte dagen fylls med havsdjur och fåglar. Tredje dagen avskiljs marken från vattnet och jorden får vegetation som sjätte dagen fylls med djur och människan. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A´ B´ C´). Dag 4–6 ramas också in av de stora himlakropparna (vers 14) och de minsta fröna (vers 29).]

14Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljusbärare på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia)
som skiljer (separerar) mellan dag och natt,
låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23], dagar och år,
15och låt dem vara ljusbärare på himlens utsträckning (fäste, valv) för att ge ljus på jorden",
och det skedde så.
16Gud (Elohim) gjorde (satte; tillförordnade – hebr. asa) de två stora ljusbärarna,
den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör].

[Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (1 Mos 1:1–2:3).
  • Hebr. bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3) och ramar in hela den första enheten vars fokus är just skapandet.
  • Hebr. asa är vanligt i GT och användas om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.
]
17Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (fäste, valv)
för att lysa på jorden,
18för att råda över dagen och natten,
och för att skilja (separera) ljuset från mörkret.

[Vers 14–18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sade och Gud såg. Ordet skiljer/skilja (hebr. badal) används om dag/natt i vers 14b och om ljuset/mörkret i vers 18b. De görs till tecken i vers 14c och sätts att råda i vers 18a. De ska ge ljus på jorden (vers 15 och 17b). Gud formade (vers 16) solen och månen och satte (vers 17) dem på sina platser. Centralt i vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.]
Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

19
(1 Mos 1:19) Jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men NASA är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp" och det används t.ex. i 4 Mos 4:13.

Jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men NASA är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp" och det används t.ex. i 4 Mos 4:13.

©NASA

Det blev kväll och det blev morgon – fjärde dagen (hebr. jom revii).

[Jorden snurrar i en bana kring solen.
  • Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen.
  • En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden.
  • Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Den rotationen gör att det blir dag och natt.
Det finns många intressanta frågeställningar i Bibelns första kapitel som utmanar läsaren att tänka:
  • Det är först på fjärde dagen som solen, månen och stjärnorna formas och insätts i sin funktion. Hur långa var de tre första dagarna när inte solens funktion fanns?
  • Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med vare sig antal dagar på en månad (29 eller 30) eller årets 365 dagar. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den Bibliska sjudagarsveckan.
  • Det hebreiska ordet för år är shana, det består av tre bokstäver Shin, Nun, He vars numeriska värde är 355 (300+50+5). Den hebreiska kalendern har tolv månader och baseras på månen, men kompenserar för de elva dagar som saknas från solåret genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Ett normalt år är därför oftast 355 dagar – exakt det numeriska värdet för det hebreiska ordet för år.
]

Femte dagen – fiskar och fåglar

20
(1 Mos 1:20) Skyn fylls av fåglar den femte dagen.

Skyn fylls av fåglar den femte dagen.

©Hazze Sandström

Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet vimla (svärma) med vimlande (svärmande) levande varelser [låt det finnas en mångfald av fiskstim], och låt fåglar (flygande djur; insekter) flyga över jorden i himlens utsträckning (expansion, fäste, valv) [atmosfären]." 21Gud (Elohim) har skapat (hebr. bara) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt). 22Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."

23Det blev kväll och det blev morgon – femte dagen (hebr. jom chamishi).

Den sjätte dagen – landdjur och människan

24
(1 Mos 1:24) Den sjätte dagen börjar jorden fyllas med djur och sist skapas människan till Guds avbild.

Den sjätte dagen börjar jorden fyllas med djur och sist skapas människan till Guds avbild.

©Hazze Sandström

Gud (Elohim) sade: "Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]:
    boskapsdjur,
    krypande djur (insekter, kräldjur, osv)
    och vilda djur enligt sitt slag."
Och det skedde så. 25Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asa)
    markens djur efter sitt slag
    och boskapsdjuren efter sitt slag
    och allt som kryper på marken efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

26Gud (Elohim) sade: "Låt oss göra (insätta – hebr. asa) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] till vår avbild (hebr. tselem), för att likna oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen
    och över boskapsdjuren.
    Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden."

[Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (Joh 4:24), reflekterar likheten människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]
27Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) människan till sin avbild,
    till Guds (Elohims) avbild skapade han henne.
Man och kvinna
    skapade han
dem.
[Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av "man och kvinna" och "dem", konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repitionen av ordet skapa (hebr. bara) gör versen speciell.]
28Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen.
    Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."

29Gud (Elohim) sade: "Se [hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er alla fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda. 30Ja, även för alla jordens (markens) djur
    och alla himlens fåglar
och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv –
varje grön ört (växt) till föda (mat)." Och det skedde så.

31Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se (hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jmf vers 10, 12, 18, 21.]

Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi).

[De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" (1 Mos 2:2, 3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]

Vila – skapelsen fullbordad

2[Vers 1–3 är fint strukturerade i flera kiasmer. Nyckelord som betonas är vila (hebr. shavat) och den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii).]

1Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna].
2Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen
    det verk som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asa),
    och han vilade ("hade sabbat"; ordagrant: "upphörde med sitt arbete" – hebr. shavat)
på den sjunde dagen.

3Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag)
eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) det han gjort, när han skapade (hebr. bara).

[Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]

Skapelsens fortsatta historia (2:4-4:26)

[Här kommer ett nytt stycke. Det hebreiska ordet toledot, som inleder denna vers, används elva gånger i Första Moseboken. I de följande fallen gäller det en person. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här kommer alltså "himlarnas och jordens" fortsatta historia. Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen är också en tydlig kiasm där frasen "himlar och jord" och "jord och himlar" är speglad för att rama in.]

4Detta är den fortsatta historien (berättelsen; genealogin/släkttavlan – hebr. toledot) om
    himlarna och jorden
        när Gud hade skapat dem
        – då Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde
    jorden och himlarna.

[Detta är första gången titeln "Herren Gud" används.]

Edens lustgård

5
(1 Mos 2:5) Det högsta nu levande trädet i Redwoodskogen är 115 meter högt.

Det högsta nu levande trädet i Redwoodskogen är 115 meter högt.

Det fanns ännu inte någon buske (vild vegetation) på marken, och ingen gröda hade börjat växa på fältet, för Herren Gud (Jahve Elohim) hade inte låtit det regna på jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla). 6Underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela jordytan (jordens mylla).

[Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i 1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurer. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se 1 Mos 9:13.]

Människorna skapas

7Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan av stoft (sand) från jorden (myllan) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh).

[Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]


8Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [antagligen öster om Jordanfloden], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat). 9Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).

10En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.
11Den första heter Pishon [betyder tillväxt],
    det är den som flyter runt hela landet Havia, där det finns guld, 12och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten].

[Guld är det första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tov). Detta är det första som kallas "gott" sedan skapelsen (1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31). Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. Färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, jämfördes med Bdelliumharts, se 4 Mos 11:7.]

13Den andra floden heter Gihon [som betyder bryta, välla fram],
    det är den som flyter omkring hela landet Kush [Nubia; nuvarande Etiopien/Sudan].

14Den tredje floden heter Hiddekel [som betyder snabb, det grekiska namnet är "Tigris"],
    det är den som har sitt lopp öster om Assyrien.

Den fjärde floden är Eufrat [som betyder fruktsam, flöda över, ge i överflöd].
15Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den. 16Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade:
"Av alla träd ska du verkligen (fritt; ordagrant: ätandes) äta,
17men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande),
för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö).

[I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "ätande ska du äta" och "döende ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf Matt 6:11; Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se Rom 8:20.]

Kvinnan skapas

18
(1 Mos 2:18)

Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (passande, anpassad) för honom."
     19Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn. 20Adam gav namn åt all boskapsdjur, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.

21Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött. 22Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt – hebr. bana) kvinnan och förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asa (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (2 Mos 2:7, 19) och bana här.] 23Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
24
(1 Mos 2:24)

Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet].

[Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]


25De var båda nakna, men skämdes (blygdes) inte inför varandra. [Det hebreiska ordet för naken är arummim. Det är nära besläktat med ordet "listig" (hebr. arum) som beskriver ormens natur i nästa vers, se 1 Mos 3:1. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]

Ormen

31
(1 Mos 3:1) Både Adam och Eva äter av den förbjudna frukten.

Både Adam och Eva äter av den förbjudna frukten.

©Magnus Norberg

Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (hebr. asa). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
     2Kvinnan sade till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni."

[Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se 1 Mos 2:16–17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I 1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]

4Då sade ormen till kvinnan: "Inte ska ni dö, 5för Gud vet att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)."

Synden

6När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också.

[I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]

7Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (såg) att de var nakna, och de band ihop fikonlöv som gördlar (för att täcka livet).

[Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]

8De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
     9Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
     10Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i lustgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
     11Då sade han: "Vem har sagt att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16–17]
     12Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
     13Då sade Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt."

[Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]

Ormens dom

14Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta jord (stoft) [och vad det innehåller] så länge du lever. 15Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl. [orsaka Jesu lidande]"

[Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger Gud hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel.]

Kvinnans dom

16Han sade till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig."

[Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se 1 Mos 4:7 och Höga V 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i 1 Mos 4:7.]

Adams dom

17Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever. 18Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd). 19Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden, för från den var du tagen. Du är jord, och till jord ska du åter gå."

Adam och Eva förvisas från lustgården

20Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande. 21Till Adam och hans hustru gjorde Herren Gud (Jahve Elohim) kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn och klädde dem.

[Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]

22Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..."

[Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]

23Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen. 24När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen till livets träd.

Kain och Abel

41Adam kände sin hustru Eva (hade sexuellt umgänge med henne), och hon blev gravid och födde Kain [hebr. qajin; betyder: "jag har skapat"]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått, förvärvat – hebr. qana) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i 1 Mos 3:15.] 2Sedan födde hon hans bror Abel [hebr. Hevel – betyder meningslöshet].

[Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många söner och döttrar, se 1 Mos 5:3–4. Hebreiska namnet "Kain" låter nästan likadant som hebreiska kanah, som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på ordlek då båda dessa ord används i vers 1. Abel betyder andetag, meningslöshet, fåfängligt, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i 1 Mos 3:15.]

Abel blev fåraherde medan Kain blev en jordbrukare [som levde under förbannelsen 1 Mos 3:17–18]. 3Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.

4Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord, den bästa delen (de feta delarna).
Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer, 5men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad).

[Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I Jes 1:10–20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]

6Herren sade till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken? 7Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den åtrår (längtar, sträcker sig efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."

8Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
     9Då sade Herren till Kain: "Var är din bror Abel?"
    Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?"
     10Då sade Herren: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. 11Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand. 12När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
     13Då sade Kain till Herren (Jahve): "Min skuld (missgärning; straff på grund av synd – hebr. avon) är större än vad jag kan bära (lyfta upp – hebr. nasa). 14Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
     15Men Herren (Jahve) sade till honom: Om det inträffar att någon dödar Kain ska han bli hämnad sju gånger. Herren (Jahve ) satte ett märke på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom.

Kains familj

16Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden.

[Här används feminia formen för öster (hebr. kedem). Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till omstart.]

17Kain kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) och hon blev havande och födde Henok. Han byggde en stad och uppkallade staden efter sin sons Henoks namn.

[Henok uttalas på hebreiska Chanåch, med det hebreiska ch-ljudet bak i halsen både i början och slutet. Namnet betyder "invigd" och "tillägnad". En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch.]

18Till Henok föddes Irad [enlig sumeriska traditionen är Eridu den första staden],
    och Irad fick Mechojael,
    och Mechojael fick Metoshael,
    och Metoshael fick Lemech.

[Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech, som nämns här, är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att dödat en människa. Han är den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech är Noas far som var en rättfärdig man, se 1 Mos 5:25–28.]

19Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. [Namnet Ada härrör troligtvis från adi som betyder ornament och Tsilla med hebreiska sel (skugga), sil (plinga/ljuda) eller silsul (cymbal). Kanske förknippades de båda med skönhet och sång, se Höga v 2:14.]

20Ada födde Javal, han blev far (stamfader) till dem som bor i tält och har boskap. 21Hans brors namn var Joval [betyder: "ström/fors"; snarlikt ordet för vädurshorn och shofar (hebr. jovel)], han blev far (stamfader) till alla som hanterar (spelar) Kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor) [en mindre harpa] och flöjter.

22Även Tsilla födde barn, Tovalkain – hantverkare (hamrare, en som vässar – hebr. latas) till alla verktyg (instrument) av brons och järn.

[Här saknas "far till", vilket visar att han var en av flera som arbetade med metaller. Han var en smed och tillverkade jordbruksredskap men även vapen. Hans namn, som har med brodermördaren Kains namn, tillsammans med släktskapet med Lemech, antyder att hans hantverk kunde bli använt också till ondska.]

Och Tovalkain syster var Naama [betyder: "tilltalande/vacker"].

[Lemechs tre söner Javal, Joval och Toval-Kain är snarlika Abel (hebr., Hevel), men som förfader för de som bor i tält och har boskap är det Javal som speciellt är likt hans namn och bär vidare Abels profession som fåraherde, se vers 2.]

23Lemech sade till sina båda hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lemechs hustrur,
    lyssna noga på mitt tal,
för jag har dräpt en man som skadat mig
    och en ung man för att han gav mig blåmärken.
24Om Kain ska bli hämnad sjufalt [vers 15],
    ska Lemech sannerligen [bli hämnad] sjuttio-sju-falt (ordagrant: "sjuttio och sju").

[Det är detta påstående Jesus anknyter till i Matt 18:22 när han talar om förlåtelse. En Jesu följare ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lemech var att hämnas. På samma sätt som Lemech ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet.]

Adam och Eva får en tredje son – Set

25Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set [hebr. Shet; betyder "kompensation/ersättning"], eftersom Gud har utsett en annan säd till mig istället för Abel som Kain dödade. 26Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.

Adams släkttavla – genom Set

De första sex generationerna

5[Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här beskrivs Adams, den första generationens, fortsatta historia. I varje led nämns nu sex gånger en sista liten fras "sedan dog han", se vers 5, 8, 11, 14, 17, 20. Det blir en påminnelse om att döden regerar, se Rom 5:14. Den sjunde generationen dog inte, se vers 24. Sedan nämns samma fras igen i vers 27 och 31.]

1Detta är boken (skriften; den skrivna redogörelsen) om Adams fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot).

När Gud skapade människan, gjorde han honom i Guds avbild, 2till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och gav dem namnet "människor" (hebr. adam, se 1 Mos 1:27–28) på den dag de skapades.

3[Andra generationen föds – Set]
När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik, som hans egen avbild, och gav honom namnet Set [hebr. Chet – Ersättaren, se 1 Mos 4:25]. 4Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar. 5Alla hans levnadsdagar blev 930 år,
    sedan dog han.

6[Tredje generationen föds – Enosh]
Set levde 105 år innan han fick Enosh, 7och Set levde 807 år efter att han fått Enosh och fick söner och döttrar. 8Sets alla dagar (hela hans livslängd) blev 912 år,
    sedan dog han.

9[Fjärde generationen föds – Kenan]
Enosh levde 90 år innan han fick Kenan, 10och Enosh levde 815 år efter att han fått Kenan och fick söner och döttrar. 11Enoshs alla dagar (hela hans livslängd) var 905 år,
    sedan dog han.

12[Femte generationen föds – Mahalalel]
Kenan levde 70 år innan han fick Mahalalel, 13och Kenan levde 840 år efter att han fått Mahalalel och fick söner och döttrar. 14Kenans alla dagar (hela hans livslängd) var 910 år,
    sedan dog han.

15[Sjätte generationen föds – Jered]
Mahalalel levde 65 år innan han fick Jared, 16och Mahalalel levde 830 år efter att han fått Jared och fick söner och döttrar. 17Mahalalels alla dagar (hela hans livslängd) var 890 år,
    sedan dog han.

18[Sjunde generationen föds – Henok]
Jared levde 162 år innan han fick Henok (Chanoch), 19och Jared levde 800 år efter att han fått Henok (Chanoch) och fick söner och döttrar. 20Jareds alla dagar (hela hans livslängd) var 962 år,
    sedan dog han.

Sjunde generationen – vandrar med Gud

[I det sjunde ledet bryts mönstret i hur personernas liv beskrivs. Istället för att säga att Chanoch (Henok) "levde", beskrivs hur han "vandrade med Gud". Verbformen hitpael är reflexiv och skulle kunna översättas "Chanoch, han själv, vandrade med Gud". Det var ett eget beslut från Chanochs sida att vilja ha gemenskap med Gud. I detta stycke används också den bestämda formen "ha-Elohim" som ordagrant är "Guden". Eftersom ordet elohim kan användas generellt om gudar så ger den bestämda artikeln betydelsen en betoning på den ende sanne Guden.]

21[Åttonde generationen föds – Metoshelach]
Henok [hebr. Chanoch – betyder "tillägnad" och "invigd"] levde 65 år innan han fick Metoshelach. 22Henok vandrade i gemenskap (armkrok) med den sanne Guden [hebreiska ha-Elohim, elohim i bestämd form] i 300 år efter Metoshelachs födsel, och han fick fler söner och döttrar. 23Henoks alla dagar (hela hans livslängd) var 365 år. [Här kommer inte frasen "sedan dog han".]

24Sedan Henok så hade vandrat med den sanne Guden [ha-Elohim] fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. [Heb 11:5]

Metoshelach – Bibelns äldsta person

25
(1 Mos 5:25) Metoshelach blev 969 år, den högsta åldern på någon i Bibeln. Han är Noas farfar och det år han dör kommer floden över jorden.

Metoshelach blev 969 år, den högsta åldern på någon i Bibeln. Han är Noas farfar och det år han dör kommer floden över jorden.

[Nionde generationen föds – Lemech]
Metoshelach [betyder "spjutets man"] levde 187 år innan han fick Lemech, 26och Metoshelach levde 782 år efter att han fått Lemech och fick söner och döttrar. 27Metoshelachs alla dagar (hela hans livslängd) var 969 år,
    sedan dog han.

[Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se 1 Mos 7:11. Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se 1 Mos 5:25–29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]

Noa – tionde generationen

[Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att ha dödat en människa, se 1 Mos 4:19–24. Han var den sjätte generationen från Adam och Eva.
    Den andre Lemech var Noas far. Hans ålder blev exakt 777 år vilket indikerar att han var en rättfärdig man. Han är den åttonde generationen från Adam och Eva och en ättling till Set. Han träffade säkert Adam som dog då Lemech var omkring femtio år gammal. Det är mycket troligt att Lemech såg sin sons Noas ark, även om han dog fem år innan floden kom.]


28[Tionde generationen föds – Noa]
Lemech [betyder "kraftfull"] levde 182 år innan han fick en son. [Här bryts mönstret, istället för att direkt ange namnet beskrivs namngivningen mer detaljerat.] 29Han gav honom namnet Noa, och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss i vårt arbete och vår slitsamma möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat."

[Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
30Sedan Lemech hade fått Noa levde han 595 år och fick [andra] söner och döttrar. 31Lemechs alla dagar (hela hans livslängd) var 777 år,
    sedan dog han.

32När Noa var 500 år blev han far till Chem (Sem), Cham (Ham) och Jafet.

Guds sorg över människans ondska

61När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, 2såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem.

[Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i 1 Mos 6:2, 4 och i Job 1:6; 2:1; 38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i Matt 22:30.]

3
(1 Mos 6:3) De senaste uppskattningarna visar att människokroppen består av ungefär 37 biljoner celler (talet 37 följt av tolv nollor).

De senaste uppskattningarna visar att människokroppen består av ungefär 37 biljoner celler (talet 37 följt av tolv nollor).

Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år."

[Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]

4Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.

5Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda. 6Herren ångrade (kände en sorg över) att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta.

[Ordet för att "ångra" (hebr. nicham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!]

7Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan boskapsdjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nicham) att jag har gjort dem." 8Men Noa (hebr. noach) hade funnit nåd (oförtjänt kärlek; favör – chen) inför Herrens ögon.

[Här finns det hebreiska ordet chen första gången. Betydelsen är nåd, oförtjänt kärlek och favör. Ordet förekommer även i formerna chanan och chanon. Ordet chanan betyder samma sak med tillägget extraordinär vänlighet, medan chanon i huvudsak betyder nåd och favör. Chanon återfinns bara 13 gånger i GT medan chen och chanan finns 67 respektive 72 gånger. Förutom nåd är den särskilda betoningen på dessa ord att det handlar om den oförtjänta kärleken. Ingen handling kan på något sätt göra oss värdiga att få denna typ av nåd. I denna vers finns också namnet Noa (hebr. Noach), samma två bokstäver som nåd, fast spegelvänt.]

Noas släkttavla (6:9-9:29)

9Detta är Noas fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Hela denna sektion är uppbyggd som en stor kiasm:

A Noas familj (6:10-16)
 B En flod kommer (6:17)
  C Förbund med Noa (6:18-19)
   D Mat i arken (6:21)
    E Befallning att gå in i arken (7:1-3)
     F 7 dagars väntan (7:4-10)
      G Alla går in i arken (7:11-15)
       H Gud stänger dörren om Noa (6:16b)
        I 40 dagars flod (7:17a)
         J Bergstoppar täcks (7:19-20)
          K 150 dagar (7:21-24)
           L Gud kommer ihåg Noa (8:1)
          K´ 150 dagar (8:3)
         J´ Bergstoppar blir synliga (8:4-5)
        I´ 40 dagar (8:6a)
       H´ Noa öppnar ett fönster (8:6b)
      G´ Korp och duva lämnar arken (8:7-9)
     F´ 7 dagars väntan (8:10-13)
    E´ Befallning att gå ut från arken (8:15-17)
   D´ Mat utanför arken (9:1-4)
  C´ Förbund med allt levande (9:8-10)
 B´ Aldrig mer en flod (9:11-17)
A´ Noas familj (9:18-19)

Tolv är också förbundets tal. Denna kiasm i tolv steg spänner över de kapitel som ligger till grund för Guds förbund med Noa. Detta är det första av Bibelns förbund mellan Gud och människan, sedan kommer förbundet med Abraham som förnyas genom Mose vid Sinai. En del räknar också förbundet med David och slutligen har vi det Nya förbundet i Jesus.

Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud.

[Här är första gången ordet rättfärdig (hebr. tsadik) används. Ett närbesläktat ord från samma rot är tsedaka som ofta översätts med en frivillig gåva till fattiga och behövande. Bibeln nämner särskilt änkor, föräldralösa/faderlösa barn och främlingen inom dina portar. Att ge tsedaka är något som i princip alla religiösa judar gör i någon form. Rättfärdighet och att vara rättfärdig eller leva ett rättfärdigt liv hör alltså intimt ihop med att se till att de behövande i min närhet, genom mina frivilliga gåvor, har det de behöver.]

Noas familj

10Noa blev far till tre söner, Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. 11Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld (terror, laglöshet – hebr. chamas). 12Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. 13Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.

14
(1 Mos 6:14) I Dordrecht i Nederländerna har Johan Huibers byggt en fullskalig modell av Noas Ark.

I Dordrecht i Nederländerna har Johan Huibers byggt en fullskalig modell av Noas Ark.

Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå.

[Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]

15Så ska du bygga den:
    300 alnar [133 meter] lång,
    50 alnar [22 meter] bred och
    30 alnar [13 meter] hög.
16Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,45 meter]
        mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.

En flod kommer

17
(1 Mos 6:17) Modell av Noa och en av hans söner som bygger på arken.

Modell av Noa och en av hans söner som bygger på arken.

Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö, 18men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur. 19Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig. 20Fåglar (flygande djur – hebr. of) av sina slag, boskapsdjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva. 21Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
     22Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra, ja han gjorde allt detta.

[Upprepningen betonar Noas lydnad.]

Befallningen att gå in i arken

(1 Mos 7:1) Liten modell av Noas ark i en monter på Skapelsemuseet i Cincinnati.

Liten modell av Noas ark i en monter på Skapelsemuseet i Cincinnati.

7[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.]

1Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation). 2Ta sju par av alla rena fyrfotadjur (boskapsdjur), både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena fyrfotadjuren, en hane och en hona. 3Ta också sju par av himlens fåglar, hanar och honor, för att behålla deras säd [arter, släkten] vid liv på jorden.

7 dagars väntan

4Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."

[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 3 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf 1 Mos 7:11; 8:14.]

5Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra. 6Noa var 600 år när floden översvämmade jorden. 7Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.] 8Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken 9kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. 10Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.

De går in i arken

11Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades. 12Det regnade på jorden under fyrtio dagar och fyrtio nätter. 13Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.] 14De och alla vilda djuren efter sitt slag (sin art) och alla boskapsdjur efter sitt slag (sin art) och alla kräldjur som krälar på jorden, efter sitt slag (sin art) och alla fåglar (djur som flyger – hebr. of) efter sitt slag (sin art) – alla fåglar (kvittrare – gr. tsipor), allt som har vingar. 15De gick in i arken tillsammans med Noa, två och två av alla levande varelser. 16De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.

40 dagars flod

17
(1 Mos 7:17)

Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden. 18Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") på vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar på Jesus som också vandrade på vattnet, se Matt 14:25. Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går på vattnet, se också Job 9:8.]

Bergen täcks

19Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. 20Vattnet steg mer än 15 alnar [7 meter] över bergen.

150 dagar – vattnet stiger

21Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. 22Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog. 23Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken. 24Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar.

[Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i 1 Mos 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]

Gud tänker på Noa

81Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde.

150 dagar – vattnet drar sig undan

3Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.

Bergen syns

4
(1 Mos 8:4) Berget Ararat med de två högsta topparna.

Berget Ararat med de två högsta topparna.

På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebr. nuach – snarlikt Noas namn) på Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien]. 5Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga.

40 dagar

6Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken, 7och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 8Sedan släppte han ut en duva (hebr. jonah) för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.

7 dagars väntan

10Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 11Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.

7 dagars väntan

12Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.

13Och det hände, i det 601:a året [av Noas livsdagar], på första dagen i första månaden, att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se (hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp! 14På tjugosjunde dagen i andra månaden var marken helt torr.

Befallningen att gå ut ur arken

15Då talade Gud till Noa och sade:
     16"[Det är dags!] Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. 17Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
     18Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar]. 19Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra. 20Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. 21När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort. 22Så länge jorden finns kvar ska:
    sådd och skörd,
    köld och hetta,
    sommar och vinter,
    dag och natt
    aldrig upphöra."

Guds förbund med Noa

91Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. 2Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem). 3Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna örterna (grönsakerna), ger jag er allting.

[Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i 1 Mos 1:28. En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre "råda" över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.]

4Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig ska ni inte äta.

5Och för ert eget blod [mänskligt liv], ska jag utkräva (begära – hebr. darash) [vedergällning],
    av varje djur ska jag utkräva (begära) [vedergällning]
    och från människans (hebr. adam) hand,
    från varje broder, ska jag utkräva (begära) [vedergällning] för mänskligt liv.
6Den som utgjuter människoblod,
    hans blod ska utgjutas av människor,
    för Gud gjorde människan till sin avbild.

[Allt liv är heligt, och speciellt mänskligt liv. Anledningen till att Gud ser detta så viktigt är att människan är skapad till hans avbild. Att mörda en annan människa är ett angrepp på dess skapare, Gud själv.]
7Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.

Guds förbund med allt levande

8Gud sade till Noa och hans söner: 9"Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande, 10och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.

Aldrig mer en flod

11Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
     12Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled: 13
(1 Mos 9:13) Regnbåge i Bergslagen i Sverige

Regnbåge i Bergslagen i Sverige

Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. 14När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen, 15ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande. 16När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
     17Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."

Noa och hans söner

18Noas söner som gick ut ur arken var Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. Cham (Ham) var far till Kanaan [som föddes senare]. 19Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. [Se släktträdet i 1 Mos 10.]

20Och Noa, en man av jorden, började plantera en vingård. 21Han drack av vinet och blev drucken, och han var naken (utan täcke) inne i sitt tält. 22Cham (Ham), far till Kanaan, såg sin fars nakenhet [genitalier – hebr. ervah] och berättade det för sina två bröder utanför (tältet). 23Shem och Jafet tog ett skynke och lade på sina båda axlar och gick baklänges och dolde sin fars nakenhet. Deras båda ansikten var bortvända så att de inte såg sin fars nakenhet.

[Vad hade Cham gjort för något. Att se någons nakenhet är en hebreisk omskrivning för en sexuell handling, se 3 Mos 18:6–19. Eftersom vers 24 säger att Cham "gjorde" något med Noa kan det tolkas åt att han inte bara såg, utan också förnedrade sin far. En del judiska kommentatorer noterar att det nämns inte att Noa får några fler barn, så kanske kastrerade Cham honom. Andra har föreslagit en homosexuell akt, men där används andra ord i 3 Mos 18:22. Straffet blir också väldigt alvarligt, vilket kan tyda på att han inte bara såg. Samtidigt är nakenhet något skamfyllt i den hebreiska kulturen, se 1 Mos 2:25; 3:7. Att medvetet blotta sina föräldrar var alvarligt, se 2 Mos 20:12. Vad som talar för att han "bara" såg är att samma ord "se" används om bröderna Shem och Jafet som inte såg och fysiskt täckte över sin far. Vers 22–23 är strukturerat som en kiasm där den första frasen "och såg ... sin fars nakenhet" och den avslutas med att bröderna "och sin fars nakenhet inte såg".]

24Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom, 25och han sade: "Förbannad är Kanaan, en tjänares tjänare (slav) ska han vara för sina bröder," 26och han sade vidare: "Välsignad vare Herren (Jahve), Shems Gud, och låt Kanaan bli hans tjänare. 27Må Gud (Elohim) utvidga Jafet och han ska bo i Shems tält och låta Kanaan bli deras tjänare."

28Noa levde 350 år efter floden. 29Alla dagar som Noa levde var 950 år, sedan dog han.

Noas fortsatta historia – folkslagen (10:1-11:9)

10[Detta är det fjärde stycket. Det hebreiska ordet toledot används elva gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2.]

1Detta är Noas söners fortsatta historia (deras genealogi/släkttavla – hebr. toledot),
    Shem (Sem),
    Cham (Ham)
    och Jafet.
Söner föddes till dem [Noas tre söner] efter floden.

[Noas tre söner var:
  • Jafet – troligtvis äldste sonen, se 1 Mos 10:21. Han föddes när Noa var 500 år gammal, se 1 Mos 5:32.
  • Shem (Sem) – troligtvis mellansonen. Han var 100 år gammal två år efter floden, se 1 Mos 11:10. Eftersom floden kom när Noa var 600 år, måste han varit född när Noa var 502 år, och är alltså två år yngre än Jafet. Anledningen att han nämns först i alla uppräkningar, här i vers 1 och i 1 Mos 5:32; 6:10; 7:13; 1 Krön 1:4, beror på att hans släktträd leder till Abraham och slutligen Messias, se Luk 3:34–36!
  • Cham (Ham) – den yngste sonen, se 1 Mos 9:24. Hur mycket yngre han är anges inte, men han var född innan floden kom.
I vers 1 var ordningen Shem, Cham och Jafet. När deras släktleds beskrivs nedan i vers 2–32 blir ordningen omvänd med först Jafet, Cham och sist Shem. Det är ett typiskt kiastisk mönster i flera led som gör att berättelsen om Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, ramas in av Sems släkttavla som fortsätter i 1 Mos 11:10–26.]

Jafets söner

2Jafets söner var:
    Gomer och Magog och Madaj [förfader till Mederna] och Javan [Grekland] och Tuval och Meshech och Tiras.

3Gomers söner var:
    Ashekkenaz och Rifat och Togarma.

4Javans söner var:
    Elisha och Tarshish [västra länder i Medelhavet som Spanien osv], Kittim [folkslagen på ön Cypern] och Dodanim [folkslag på ön Rhodos, se 1 Krön 1:7].

5Av dessa [kan syfta på alla Jafets söner, eller bara Javans söner] blev ländernas öar uppdelade i sina länder, var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter) i länderna.

[Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna. Den grekiska formen av Jafet är Iapetos, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se Dan 8:21; 10:20. Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]

Hams söner

6Chams (Hams) söner var:
    Kush [betyder "svart"; motsvarar det afrikanska riket Nubia; nuvarande södra Egypten, Etiopien och Sudan]
och Mitsrajim [Egypten]
och Pot (Put) [motsvarar nuvarande Libyen, se Jer 46:9; Hes 30:5; 38:4–6]
och Kanaan [nuvarande Israel].

7Kushs söner var:
    Seva och Chavila och Savetta och Raama och Savettecha.

Raamas söner var:
    Sheva [betyder "sju" eller "ed"; troligtvis Saba i nuvarande Jemen eller Aksum i Etiopien]
    och Dedan [nuvarande Saudiarabien].

8Kush födde Nimrod, han blev en mäktig på jorden. [Namnet Nimrod härstammar från verbet marad som betyder "att göra uppror" och förknippas med Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, se även 1 Krön 1:10; Mika 5:5.] 9Han var en mäktig (våldsam) jägare framför Herrens (Jahves) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahve)." 10Hans kungarike började i Babylon och Erech och Akkad och Chalne i Shinars land. 11Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach12och Resen mellan Nineve och Kalach (Nimrod), som är en stor stad. 13Mitsrajim [Hams son, vers 6] fick:
Lodim och Anamim och Lehavim och Nafettuchim 14och Patrusim och Kasluchim, som blev (stamfar till) filistéerna, och Kafettorim.
15Kanaan [Hams son som Noa förbannade, se 1 Mos 9:25–27] fick:
Tsidon [namnet på kuststaden Sidon i Syrien], hans förstfödde, och Chet [förfader till hittéerna], 16och jevusiterna (jebuséerna) [folket som bodde i Jerusalem innan israeliterna kom dit] och amoréerna och girgaseerna 17och hivéerna och arkiterna och siniterna 18och arvaditerna och tsemariterna och hammatiterna. [Dessa folk bodde i landet innan israeliterna kom dit.]
Därefter blev kananéernas familjer (klaner) utspridda (långt utanför sina tidigare gränser). 19Kananeernas gränser sträckte sig från Tsidon [Sidon, kuststaden i Syrien], där man går mot Gerar, till Gaza som man går mot Sodom och Gomorra och Adma och Tseboim till Lasha.
     20Detta är Chams (Hams) söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder.

Shems söner

[Introduktionen till Shem är annorlunda än för hans bröder Jafet och Chem. Tillägget "till honom föddes barn" betonar denna gren i släktträdet. Det är via Shem, Arppacheshad, Shelach, Ever, Peleg som sedan Abraham kommer födas. Redan i inledningen betonas Ever som är den fjärde generationen från Noa, det släktled som kommer leda fram till Abraham och Messias.]

21Till Shem föddes också barn. Shem var förfader till alla Evers barn [fyra generationer framåt, se vers 24–25, ordet betyder "gå över" och har gett upphov till ordet "hebré"] och Jafets bror den äldre.

[Ordagrant avslutas den hebreiska meningen med "broder Jafet äldre". Det går att tolka hebreiska adjektiv "haggadol" så betydelsen blir: "Jafet var den äldre brodern". Så gör den grekiska översättningen Septuaginta och många judiska rabbiner. Andra tolkar frasen som "Jafets äldre broder" och att det är Shem som är Jafets äldre broder. Liknande formulering finns i Dom 1:13 där Kenas är Kalebs yngre bror. Den syriska, latinska och många moderna översättningar väljer denna tolkning. Kärnbibeln lutar sig mot 1 Mos 11:10 och 1 Mos 11:26 där det verkar som om Jafet är äldst, se även vers 1.]

22Shems barn var:
    Elam [elamiterna] och Ashor [assyrierna] och Arppacheshad och Lod och Aram.
23Arams söner var:
    Ots och Chol och Geter och Mash.
24Arppacheshad fick:
    Shelach.
Shelach fick:
    Ever ["hebréerna"].
25Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan.

[Pelegs fortsatta släktled fortsätter i 1 Mos 11:16–26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på vers 32.]

26[Evers andra son] Joktan fick:
Almodad och Shelef och Chatsarmavet och Jerach 27och Hadoram och Ozal och Dikla 28och Oval och Avimael och Sheva 29och Ofir och Chavila och Jovav, alla dessa var Joktans söner.
30De hade sina boplatser från Mesha som går mot Sefar till bergen i öster.

[Här används hebr. kedem för öster. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Vi får göra upp med det som har varit och se visioner och planera för framtiden i detta väderstreck. Det finns också mycket annat knutet till öster som soluppgången med alla dess typologier, morgonstjärnan i öster och så vidare.]

31Detta [vers 22–30] är Shems söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder.

32Detta [vers 1–30] är Noas söners familjer, efter släktled (toledot plural) i deras folk. Och från dessa finns de folk som utbrett sig på jorden efter floden.

[Vers 31 avslutar och ramar in stycket om Shems söner, och vers 32 ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i vers 5, 20 och 31.]

Högmodigt tal blir obegripligt "babbel"

111Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift). 2När de flyttade österut hittade de en slätt i Sinear och bosatte sig där. [Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.]
     3Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk. 4De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden.

[Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]

5Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga. 6Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.] 7Kom, låt oss gå ner och förvirra (röra ihop) deras språk så att de inte förstår varandra." [Resultatet av enhet som utelämnar Gud är förvirring.]
     8Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden. 9Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]

Shems släkttavla

10Detta är Shems (Sems) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). [Nu följer tio generationer från Shem fram till Abram.]

När Shem var 100 år gammal födde han Arppacheshad, två år efter floden [hade startat].
     11Shems dagar efter att han fått Arppacheshad var 500 år och han fick söner och döttrar.

12Arppacheshad levde 35 år innan han fick Shelach.
     13Arppacheshads dagar efter att han fått Shelach var 403 år och han fick söner och döttrar.

14Shelach levde 30 år innan han fick Ever.
     15Shelachs dagar efter att han fått Ever var 403 år och han fick söner och döttrar.

16Ever levde 34 år innan han fick Peleg.
     17Evers dagar efter att han fått Peleg var 430 år och han fick söner och döttrar.

18Peleg levde 30 år innan han fick Reo.
     19Pelegs dagar efter att han fått Reo var 209 år och han fick söner och döttrar.

20Reo levde 32 år innan han fick Serog.
     21Reos dagar efter att han fått Serog var 207 år och han fick söner och döttrar.

22Serog levde 30 år innan han fick Nachor.
     23Serogs dagar efter att han fått Nachor var 200 år och han fick söner och döttrar.

24Nachor levde 27 år innan han fick Terach.
     25Nachors dagar efter att han fått Terach var 119 år och han fick söner och döttrar.

26Terach levde 70 år innan han fick Abram, Nachor och Haran.

Teras släkttavla

27Detta är Terachs (Teras) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot).

Terach fick Abram, Nachor och Haran, och Haran fick Lot. 28Haran dog framför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen. 29Abram och Nachor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Sarai och Nachors hustru hette Milka, Harans dotter, far till Milka och far till Iska. 30Sarai var ofruktsam, hon hade inga barn. 31Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Sarai, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades. 32Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.

Gud kallar Abram

121Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31–32]
    till landet jag ska visa dig.

[Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]

2Jag ska göra dig till ett stort folkslag [en stor familj]
och jag ska välsigna dig
    och göra ditt namn stort (dig ärbar)
    och du ska bli
en välsignelse.
3Och jag ska inympa (välsigna – hebr. va-avarecha)
    dem som välsignar dig (hebr. mevarcheicha),
    och den som vanärar dig (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på dig" – hebr. mekilel)
ska jag förbanna (helt förgöra – hebr. arar),
och inympade (blandade med, välsignade – hebr. ve-nivrechu)
ska alla jordens familjer (släkter, nationer) bli i dig [Abraham]."

[Vers 2–3 formar en kiasm i flera nivåer. Den yttre ramen handlar om folkslag/familjer, se vers 2a och 3c. Den andra nivån har att göra med välsignelse. Den hebreiska roten för välsigna (hebr. barach) har även betydelsen att böja knä och inympa. Här finns en djup sanning att den som välsignar Guds folk, också blir inympad i Guds familj. Centralt i vers 3a finns en kiasm med kontraster. I hebreiskan förstärks det av att orden för jag ska välsigna/förbanna båda börjar på bokstaven Alef och centralt står det två ord som båda börjar på Mem.

Det är också sju välsignelser:

Jag ska göra dig till ett stort folkslag
  Jag ska välsigna dig
    Jag ska göra ditt namn stort
      Du ska bli till en välsignelse
    Jag ska välsigna dem som välsignar dig
  Jag ska förbanna de som förbannar dig
I dig ska jordens alla folk bli välsignade (inympade)]
4Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31]. 5Abram tog Sarai sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.

6Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint. På den tiden bodde kananiterna i landet. 7Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom. 8Och han flyttade från den platsen (Shechem) till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn. 9Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra söderut.

Abram går till Egypten

10Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet. 11Det hände när han gick in i Egypten att han sade till sin hustru Sarai: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på. 12Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig men låta dig leva. 13Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [1 Mos 20:1–18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.] 14Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker. 15Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus. 16Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade får och oxar och åsnor och tjänare och tjänarinnor och åsneston och kameler.

17Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarais skull. 18Farao kallade till sig Abram och sade: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru? 19Varför sade du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!" 20Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter.

[Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Sara. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Sara ännu en gång (1 Mos 20:17–18) verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12:17 som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Sara.]

Abram och Lot går skilda vägar

131Abram drog upp från Egypten, han och hans hustru [Sara] med allt de hade (förvaltade), och Lot gick med dem till Negev (landet i syd). 2Abram var mycket rik på boskap, silver och guld.

[Bibelhebreiskan har inget ord för att äga, istället används uttryck som "det finns till honom" osv. I vers 1 används asher lo som ordagrant betyder "som till honom". Det avser inte ett formellt och absolut ägande, utan är snarare ett lån och förvaltarskap.]

3Han vandrade vidare från Negev till Betel, till platsen där hans tält hade stått från början, mellan Betel och Ai, 4till platsen för altaret som han gjorde där först. Där (på den platsen) åkallade Abram Herrens (Jahves) namn. 5Även Lot, som gick med Abram, hade flockar med småboskap och hjordar med nötkreatur och tält. 6Landet kunde inte rymma dem så att de kunde bo tillsammans, för deras rikedomar (ägodelar och boskapshjordar) var så stora att de inte kunde bo tillsammans. 7Det uppstod strider mellan Abrams boskapsherdar och Lots boskapsherdar. Kananiterna och periséerna bodde också i landet.
     8Abram sade till Lot: "Jag ber dig, låt det inte vara någon strid mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar, för vi är ju bröder. 9Ligger inte hela landet framför oss? Skilj dig från mig, jag ber dig. Om du vill gå åt vänster, går jag åt höger, och om du vill gå åt höger, går jag åt vänster."
     10Lot lyfte upp sina ögon och såg hela Jordanslätten. Den var grönskande (ordagrant: ett område bevattnat av källflöden) överallt, som en Herrens trädgård, lik Egyptens land när man går till Tsoar, innan Herren förstörde Sodom och Gomorra. [Här beskrivs området som idag är Döda havet som om det vore Edens lustgård. Det är inte otänbart att Döda havet bildades när Sodom och Gomorra förstördes, se 1 Mos 14:3; 19:25.]

11Lot valde åt sig Jordanslätten och Lot vandrade österut. De gick skilda vägar från varandra.

[Det finns många underliggande betydelser i denna vers. Att Lot gick österut (hebr. kedem) antyder att han ser både framåt och bakåt och i en mening gör upp med sitt liv för att gå in i något nytt. Att de går skilda vägar är inte bara av praktisk natur utan något som sker även på ett andligt plan där Abram fortsätter att vandra med Gud medan Lot går sina egna vägar och följer sina känslor, snarare än det som är rätt och sant. Han räknas fortfarande som rättfärdig när domen faller över Sodom, men samtidigt märker man i den berättelsen att han har börjat kompromissa, se 1 Mos 19.]

12Abram bodde i Kanaans land och Lot i städerna på slätten (Jordanslätten) och flyttade sitt tält så långt bort som till Sodom. 13På den här tiden var Sodoms män onda och syndade mycket (grovt och på alla upptänkliga sätt) mot Herren (Jahve).

14Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren till Abram: "Lyft upp dina ögon och blicka ut från platsen där du är, mot norr och mot söder, mot öster och mot väster, 15för hela detta land som du ser det ska jag ge till dig och till din säd (alla dina efterkommande) efter dig. 16Jag ska göra dina ättlingar som dammkornen på marken. Om någon kan räkna jordens alla dammkorn, då ska din avkomma också kunna räknas. 17Stå upp och vandra genom landet i hela dess längd och i hela dess bredd [Jos 1:3], för till dig ska jag ge det."

18Abram flyttade sitt tält och kom till Mamres terebintlund, som ligger i Hebron. Där byggde han ett altare till Herren (Jahve).

Lot tillfångatas

141
(1 Mos 14:1) Fyra kungar från norr och öst attackerar Sodom och Gomorra och tre intilliggande städer.

Fyra kungar från norr och öst attackerar Sodom och Gomorra och tre intilliggande städer.

Det hände sig i de dagar då
    Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
    Arioch var kung i Ellasar [troligvis i Messopotanien],
    Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
    och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av goyim används generellt för hednanationer].

2De [fyra kungarna] gick till krig mot [fem andra kungar]:
Bera ["ondskans son"], kung i [staden] Sodom
och med Birsha ["med ondska"], kung i [staden] Gomorra,
Shinav ["faderns prakt/glans"], kung i [staden] Adma,
och Shemevel ["storslagen vinge/flykt"], kung i [staden] Tsevoim,
och kungen i [staden] Bela – det är [nuvarande] Tsoar.

[Exakt var dessa städer låg är inte känt, men det är troligt att alla dessa fem allierade kungar och deras städer låg nära varandra i Siddimsdalen.]
3Alla dessa kom samman i Siddimsdalen, som nu (numera) är Salthavet (Döda havet) [1 Mos 13:10; 19:25].

4Tolv år tjänade de Kedarlaomer [kungen i Elam], men i det trettonde året gjorde de uppror. 5Och i det fjortonde året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnaim och suseerna i Ham och emeerna i Save-Kirjataim 6och horeerna på deras berg Seir [sydöst om Döda havet – Edom], intill El-Paran, som är vid öknen. 7Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar.
     8Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Tsoar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, 9mot Elams kung Kedarlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem. 10
(1 Mos 14:10) Gravyr av David Martin (1639-1721) som illustrerar hur Lot tillfångatas.

Gravyr av David Martin (1639-1721) som illustrerar hur Lot tillfångatas.

Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden. 11Så tog man [de fyra segrande kungarna] all egendom och all mat (proviant) som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. 12De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom. 13Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.

Abram räddar Lot

14När Abram hörde att hans broder [släktingen Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr]. 15Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien] 16och tog tillbaka all egendom. Sin broder [släkting] Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
     17När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem]. 18Melkisedek, kungen i Salem [Jerusalem, "shalem" betyder frid och helhet], bar ut bröd och vin. Han var präst åt den Högste Guden (El Elion).

[Hebreiska namnet Malki-zedek betyder: "Min kung är rättfärdig". Se även Ps 110; Heb 5:6–10; 6:20–7:28. Kopplingen mellan hans namn och staden finns också i orden "rättfärdighet" och "frid". Dessa två ord återfinns ofta tillsammans, se Ps 85:11; Jes 9:7; 32:17; 48:18; 60:17.]

19Och han välsignade honom och sade:
"Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion),
    Skapare av himlarna och jorden,
20och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
    som har gett dina fiender i din hand."
Och han gav honom tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget].
     21Och Sodoms kung sade till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
     22Men Abram sade till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden, 23att jag inte ska ta en tråd eller ett skosnöre eller något som är ditt, för att du inte ska säga att jag har gjort Abram rik, 24förutom det som de unga männen har ätit och deras del av männen som gick med mig, Aner, Eshkol och Mamre, låt dem ta sin del."

Guds förbund med Abram

151En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor."

[Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
2Abram sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus." 3Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge"

[Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]

4Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
     5
(1 Mos 15:5) Stjärnhimmel från Negev.

Stjärnhimmel från Negev.

Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
     6Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud).

[Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se Joh 8:56. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se Rom 4:3.]

7Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv." 8Han sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) hur ska jag veta (kunna känna till) att jag ska ärva det?" 9Han sade till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva." 10Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte. 11Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.

12Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom. 13Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år, 14och även det landet, som de ska betjäna, ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar. 15Men du ska gå till dina fäder i frid. Du ska bli begraven vid en god (hög) ålder. 16I den fjärde generationen ska de komma tillbaka hit, för amoréernas missgärning är inte full än. [Deras synders mått har inte uppnått mängden som krävs för dom.]

17Och det hände när solen gick ner och där var ett tjockt mörker, att då syntes en rykande ugn och en flammande fackla som passerade mellan styckena (de delade djuren). [Här beskrivs en del av den ritual som hör till när man ingår ett blodsförbund med varandra] 18Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat, 19keniterna och keniziterna och kadmoneerna 20och hetiterna och periseerna och rafaeerna 21och amoréerna och kananéerna och girgashéerna och jevuséerna." [Namnen på de folkslag som levde i Kanaan innan israeliterna kom dit.]

[Det unika med förbundet som ingås mellan Gud och Abraham är att det ingås ensidigt. Gud bär det fullständiga och hela ansvaret för detta förbund! Ritualerna som ingår i ett blodsförbund är:

1. Byta mantel – ikläda sig den andra personen.
2. Byta bälte – vapen/redskap.
3. Skära – dela djur i halvor. Vandra mellan dem. Ett blodsförbund skärs alltid.
4. Byta/ta varandras namn.
5. Göra ett ärr (Blanda blod – handflatorna mot varandra).
6. Ge förbundslöften.
7. Äta minnesmåltid – dela bröd och vin.
8. Plantera ett minnesträd/vårdträd bestänkt med blod från djuren.

När Gud säger till Abraham "Jag är din sköld" (se vers 1) tar Gud initiativet till att ge Abraham sin mantel och sitt bälte. Manteln är inte fysisk i det här sammanhanget men den representerar personen, så det Gud säger är att han ger sig själv till Abraham. Ärret som ska göras blir i Abrahams fall omskärelsen. Eftersom ett blodsförbund kan gå i arv så måste varje ny son som föds själv välja om han vill vara kvar i förbundet. Detta sker varje gång en judisk son blir omskuren (för icke-judar motsvaras det av hjärtats omskärelse). Förbundslöftet är sonen, Isak, och att avkomman ska bli som stjärnorna och sandkornen och att alla folk ska bli välsignade genom honom. Det sker ett namnbytet när Abram blir Abraham, se 1 Mos 17:5. Han får också Guds eget namn tillagt i sitt eget och Gud kallas i fortsättningen för Abrahams Gud, vilket senare när förbundet förnyas med Isak och Jakob får tilläggen Isaks Gud och Jakobs Gud. Förbundsmåltiden sker när Abraham möter Melkisedek och de delar bröd och vin, se 1 Mos 14:18. Melkisedek (som betyder rättfärdighetens kung) är sannolikt Jesus själv som kommer till Abraham vid detta tillfälle.]

Hagar och Ismael

161Abram och hans hustru Sarai var barnlösa.

[I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se 1 Mos 12:2. Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se 1 Mos 15:2–4. Abram är nu 85 år och Sarai 75 år, se 1 Mos 12:4, 17:17.]

Sarai hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se 1 Mos 12:16]. 2Sarai sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Sarai följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarais ord (lydde henne). 3Efter tio år i Kanaans land gav Sarai, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru. 4Abram låg med Hagar och hon blev gravid. När Hagar fick reda på att hon var gravid började hon se ner på (förakta) Sarai.
     5Då sade Sarai till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
     6Abram sade till Sarai: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Sarai gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Sarai. [Abram tar inte ansvar, utan låter Sarai agera utifrån sin bitterhet.] 7Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur. 8Ängeln frågade: "Hagar, Sarais tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Sarai."

[Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?]

9Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne." 10Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla." 11Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
12Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
    hans hand ska vara emot alla,
    och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder."
13Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser." [På hebreiska är det "El-Roi".] Hon sade: "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser mig? [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått se den levande Guden.] 14Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig" (Beer Lachai-Roi på hebreiska), den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se 1 Mos 24:62.]

15Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael. 16Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.

Bevis på förbundet

171[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.]

När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.] 2Jag ska förnya förbundet mellan mig och dig och jag ska göra det mycket, mycket stort (omfattande)."
     3Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sade: 4"Se, för min del är mitt förbund med dig och du ska bli till en far för många folk (folkslag, nationer). [Här gör Gud klart att det inte är någon annan än Abram han vill göra förbund med. Det är alltså en bekräftelse på utkorelsen.] 5Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham.

[Gud lägger till bokstaven h "He", så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Abrahams namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas hans namn "Avraham".]

För jag ska låta dig bli en far för många nationer (folk). 6Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar), 7och jag ska etablera mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig, 8och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."

9Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer. 10Detta är mitt förbund, som ni ska hålla, mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, varje man bland er ska bli omskuren. 11Ni ska bli omskurna på ert kött, på er förhud, och det ska vara en symbol på förbundet mellan mig och er. 12Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn). 13Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund. 14Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund.

Isak – löftessonen

15Sedan sade Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Sarai, utan hennes namn ska vara Sarah. 16Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många nationer (folk). Kungar över nationer ska komma från henne!"

[På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se vers 5), så gör Gud på samma sätt med Sara så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Saras namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!]

17Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sara som är 90 år bli gravid?"
     18Och Abraham sade till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!" 19Gud svarade: "Nej, men Sara din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom. 20Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk. 21Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sara ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år. 22Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
     23Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom. 24Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. 25Hans som Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. 26På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. 27Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.

Tre besökare

181
(1 Mos 18:1) Så här skulle utsikten från Abrahams tält kunnat se ut. Bilden kommer från Jerusalems botaniska trädgård.

Så här skulle utsikten från Abrahams tält kunnat se ut. Bilden kommer från Jerusalems botaniska trädgård.

Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem]. 2Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
     3Han sade: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta av era fötter och vila er under trädet här. 5Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade "Ja, gör det!"

6Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd.

[Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet under glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer som är 3/10 sea, så tre sea-mått var många gånger mer än vad som behövdes för tre gäster.]

7Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. [Abrahams löfte i vers 5 nämnde inget om om slaktade djur och extravagant måltid med det finaste köttet. Även mängden mjöl är mycket mer än vad som behövdes. Rabbiner lär att lova inte för mycket för tididigt, utan gör istället mer än vad man lovat.] 8Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
     9De sade till honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Hon är i tältet" 10Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sara ha en son". Sara hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom. 11Nu var Abraham och Sara gamla och hade nått hög ålder och Sara hade slutat att ha det på kvinnors vis. 12Sara skrattade för sig själv och sade: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal." 13Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sara och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn? 14Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sara ha en son". 15Sara nekade och sade: "Jag skrattade inte", för hon var rädd. Han sade: "Jo, du skrattade."

Abraham ber för Sodoms räddning

[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17–21) och hur Abraham ser staden (vers 22–32).]

16Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
     17Herren (Jahve) sade: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? 18Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom. 19Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
     20Herren (Jahve) sade: "Ropet från Sodom [betyder "brinna"] och Gomorra [betyder "dop", grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (ond bortom all beskrivning). 21Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det."
     22Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).

23Abraham kom närmare och sade: "Vill du verkligen svepa bort de rättfärdiga med de onda?" 24Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne?" 25Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
     26Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."

27Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska. 28Tänk om det fattas fem för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."

29Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."

30Då sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30."

31Abraham sade: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."

32Till sist sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10." [Abraham ber inte bara för de rättfärdiga i staden utan för alla där. Gud vill rädda hela platsen om det finns 10 rättfärdiga där.]

33Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.

Sodom och Gomorra förgörs

191De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
     2Han [Lot] sade: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.] 3Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt. 4Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både unga och gamla, allt folk från varje kvarter. 5De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
     6Och Lot gick ut till dem vid dörren och stängde dörren bakom sig. 7Och han sade: "Jag ber er mina bröder, gör inte denna ondska. 8Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
     9Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
     10Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.] 11Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i 2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
     12Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats, 13för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahves) ansikte och Herren (Jahve) har sänt oss för att fördärva den."
     14Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
     15Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
     16Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden. 17Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]
     18Lot sade till dem: "Inte så min herre, 19se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör.

[Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se 1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i 1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]

20Se nu, denna stad är nära att fly till och den är en liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se 1 Mos 10:19, så skona den], låt mig fly till den – är den inte en oansenlig [stad]? – och jag (min själ) ska leva.
     21Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om. 22Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]

Sodom förgörs

23
(1 Mos 19:23) Sodom förstörs, av den franske målaren Jules Laurens (1825-1901).

Sodom förstörs, av den franske målaren Jules Laurens (1825-1901).

Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Tsoar. 24Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahve). 25Han omstörtade dessa städer och hela slätten och städernas invånare och det som växte på marken. [Förmodligen är denna omstörtning av hela slätten orsaken till att Salthavet (Döda havet) bildas, se 1 Mos 13:10; 14:3.] 26Men hans hustru såg sig om bakom honom och hon blev en saltpelare.
     27Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahve). 28Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet, och se, röken från landet steg upp som röken från en ugn.
     29Och det hände när Gud (Elohim) fördärvade slättlandets städer att Gud (Elohim) kom ihåg Abraham och skickade ut Lot från mitten av omstörtningen, när han omstörtade städerna som Lot hade bott i. [5 Mos 29:23; Jes 1:9; 13:19; Jer 50:40; Amos 4:11; Matt 10:15; 11:23–24; Jud 1:7; Upp 11:8]

Lot och hans döttrar

30Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar. 31Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna"). 32Kom, låt oss berusa vår far med vin och vi ska ligga med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
     33Och de berusade sin far med vin den natten. Och den förstfödda gick in och låg med sin far, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
     34På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd." 35Och de berusade sin far med vin den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
     36Så blev båda Lots döttrar gravida med sin far. 37Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.] 38Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]

Abraham och Avimelech

201Abraham vandrade därifrån [Hebron, se 1 Mos 13:18] söderut i landet [Negev, se 1 Mos 13:1] och bodde mellan Kadesh [1 Mos 16:14] och Shor [1 Mos 16:7] och han vandrade omkring i Gerar. 2Abraham sade om sin hustru Sara: "Hon är min syster." [1 Mos 12:13] Och Avimelech, Gerars kung, sände efter och tog Sara. [Abraham upprepar samma misstag som han gjort tidigare, se 1 Mos 12:10–20. Även hans son Isak gör på liknande sätt, se 26:1–11.]
     3Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
     4Avimelech hade inte kommit nära (inte haft något intimt umgänge eller samlag med) henne och han sade: "Herre (Adonai), vill du slå även ett rättfärdigt land? 5Sade han inte själv till mig: 'Hon är min syster' och hon sade själv: 'Han är min bror'. I mitt hjärtas enfald och med mina händers oskyldighet har jag gjort detta."
     6Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne. 7Återbörda nu mannens hustru för han är en profet och han ska be för dig så att du ska leva, och om du inte återbördar henne ska du veta att du med säkerhet ska dö, du och allt som hör till dig.
     8Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare och berättade allt detta (som han drömt) i deras öron och männen blev mycket rädda. 9Sedan kallade Avimelech på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras! 10Och Avimelech sade vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?"
     11Och Abraham sade: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull. 12Dessutom är hon verkligen min syster, dotter till min far men inte dotter till min mor, och så blev hon min hustru. 13Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror."

[Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]

14Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sara till honom. 15Och Avimelech sade: "Se, mitt land ligger framför dig, bo där det behagar dig."
     16Och till Sara sade han : "Se, jag har gett din bror tusen silver, det är ett skydd (täcke) för dina ögon, till alla som är med dig, och inför alla män så att de ska veta att du är försvarad.
     17Och Abraham bad till Guden [den ende Guden – hebr. ha-elohim], och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen. 18För Herren (Jahve) hade stängt alla livmödrar i Avimelechs hus på grund av Abrahams hustru Sara.

[Här beskrivs det första helandet i Bibeln. Det finns en princip om "första förekomst", ofta finns lärdommar och principer när något beskrivs första gången.

• Abraham får be för någon annan som lider av samma problem som han själv har innan han själv blir helad. I nästa kapitel blir Sara gravid!
• Gud kan använda oss att be för andra trots våra egna brister.
• Resultatet av helandet syntes inte på en gång. Helandet skedde när Abraham bad, men det var först senare när kvinnorna började föda barn som man kunde se det synliga bevis på helandet!]

Isaks födelse

211Och Herren (Jahve) kom ihåg Sara som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sara som han hade talat. 2Och Sara blev havande och födde en son till Abraham vid hans höga ålder, vid den bestämda tiden som Gud (Elohim) hade sagt till honom. 3Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sara födde till honom, namnet Isak. [Isak (hebr. Jits-chak) betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det värt att notera kopplingen till att han kommer med glädje.] 4Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom. 5Och Abraham var hundra år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
     6Och Sara sade: "Gud (Elohim) har gjort ett skratt åt mig, alla som hör detta ska skratta med mig." 7Och hon sade: "Vem skulle ha sagt till Abraham att Sara ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."

Dessa händelser 2000 f.Kr. är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias:

Båda föds på ett mirakulöst sätt – Sara hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (Matt 1:18)
Båda mödrarna frågar hur det ska gå till (1 Mos 17:18; 18:12; Luk 1:34)
Namnges innan födseln (1 Mos 17:19; Matt 1:21)
Föds vid förutsagd tid (1 Mos 21:1; Gal 4:4)
Enfödd son (1 Mos 22:2; Joh 3:16)
Älskad av sin far (1 Mos 22:2; Joh 3:35)
Tas upp på Moria berg för att offras (1 Mos 22:2)
Tjänarna följer inte med upp (1 Mos 22:5; Joh 13:36)
Båda ska komma tillbaka (1 Mos 22:5; Matt 20:17–19)
Red på en åsna innan offret (1 Mos 22:5; Matt 21:1–11; Sak 9:9)
Bär på trä till offerplatsen (1 Mos 22:6; Joh 19:17)
Underordnade sig sin faders vilja (1 Mos 22:6, 9; Matt 26:42)
Båda var i trettioårsåldern (1 Mos 22:1–5; Luk 3:21)
Båda levde efter offret (Upp 1:18)
Efter sonens död och uppståndelse sänder hans far ut tjänare för att hitta en brud åt honom (1 Mos 24:14; Ef 5:23–32; Upp 19:6–7)
Båda ber för sin hustru och framtida barn (1 Mos 25:21; Joh 1:12; 17:20)

Hagar och Ismael skickas iväg

8Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid fyra – fem års ålder.] 9Och Sara såg egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, leka [kan även betyda utöva sportslig aktivitet]. 10Därför sade hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
     11Denna sak var mycket smärtsam (sorglig, bedrövande) i Abrahams ögon på grund av hans son. 12Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sara sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig. 13Men också av tjänstekvinnans son ska jag göra en nation (ett folkslag), eftersom han är din säd."
     14Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
     15Och vattnet i skinnet tog slut och hon övergav barnet under en tamariskbuske. 16Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
     17Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är. 18Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
     19Och Gud (Elohim) öppnade hennes ögon och hon såg en vattenkälla. Och hon gick och fyllde skinnet med vatten och gav ynglingen att dricka.
     20Och Gud (Elohim) var med ynglingen och han växte och han bodde i öknen och blev en bågskytt. 21Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.

Avtalet vid Beer-Sheva

22Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör. 23Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
     24Och Abraham sade: "Jag lovar (svär, avlägger en ed)"
     25Och Abraham tillrättavisade Avimelech på grund av vattenkällorna (brunnarna – hebr. beer) som Avimelechs tjänare med våld tagit bort (fördärvat) [förmodligen fyllt med jord och sten]. 26Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
     27Och Abraham tog får och oxar och gav dem till Avimelech och de två skar ett förbund. [De ingick blodsförbund med varandra, vilket var relativt vanligt vid denna tid.] 28Och Abraham tog sju lamm av honkön från flocken och placerade avsides. 29Och Avimelech sade till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?"
     30Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
     31Därför kallas platsen Beer-Sheva eftersom de båda avlade en ed (gav varandra löften).

[Hebr. beer betyder källa och sheva har betydelsen sju och ed eller löfte. Att svära en ed kan också bokstavligt uttryckas som "att sjua sig själv". Talet sju hör ihop med fullbordan, fullkomlighet och tillfredsställelse. Det handlar också om perfektion, myckenhet och överflöd. Ordet inkluderar även att allt detta är med glädje, alltså något positivt.]

32Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land. 33Och Abraham planterade en tamarisk i Beer-Sheva och åkallade Herrens (Jahves) namn på platsen, den Evige Guden (El Olam).

[Tamarisken växer långsamt, det tar 400 år innan den når full höjd. Ett träd planteras inte för sin egen skull, utan för kommande generationer. Detta är en profetisk handling av Abraham som säger att här ska kommande generationer bo och de ska få svalka sig i skuggan av detta träd! Tamarisken växer i jord med hög salthalt och är därför det enda träd som kan växa kring Döda havet. Under dagen utsöndrar trädet salt på sina löv, en process som kräver mycket vatten. Under natten absorberar saltet vatten, som sedan på mogonen avdunstar och ger en naturlig kylande effekt. Detta är en anledning till varför detta träd är populärt att plantera i trädgårdar. Se även 1 Sam 22:6; 31:13.]

34Och Abraham vandrade omkring i filistéernas land under många dagar.

Gud prövar Abraham

221Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sade till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag."

[Här är jag (hebr. hineni) är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i 1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i 1 Sam 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.]

2Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om.

[I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]

3Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom. 4På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta. 5Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."

[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Saras ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1–5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]


6Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans. 7Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 11.] 8Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans.

[Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när Han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]

9De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden. 10Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
     11En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 7.]

12Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [Heb 11:17–19; Jak 2:21–23] 13Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son. 14Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]

15Herrens (Jahves) ängel (budbärare) [1 Mos 16:7] ropade till Abraham från himlen en andra gång 16och sade: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son, 17som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port. 18I din säd ska alla jordens nationer vara välsignade, eftersom du har lyssnat till min röst."

19Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Beer-Sheva och Abraham bodde i Beer-Sheva. [1 Mos 21:14]

20Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sade: "Se, Milka har fött barn till din bror Nachor." [1 Mos 11:29] 21Ots, hans förstfödde och Boz hans bror och Kemoel, Arams far, 22och Kesed och Chazå och Pileddash och Jidlaf och Betoel. 23Och Betoel födde Rebecka, dessa åtta födde Milka åt Nachor, Abrahams bror. 24Hans konkubin som hette Reoma födde Tevach och Gacham och Tachash och Maacha.

Saras död

231Sara blev 127 år gammal, detta var åren som Sara levde. 2Sara dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.

3Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade: 4"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet." 5Chets söner svarade Abraham och sade till honom: 6"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."

7Abraham reste sig och böjde sig ner inför landets folk, Chets söner. 8Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son, 9att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."

10Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade: 11"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda." 12Abraham böjde sig inför folket i landet. 13Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där." 14Efron svarade Abraham och sade: 15"Min herre, lyssna på mig, en bit land värt 400 shekel silver, vad är det mellan oss? Begrav därför din döda." 16Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade nämnt så att Chets söner hade hört det. 400 shekel silver i aktuell valuta som köpmännen använder.

17Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes18som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port.

19Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land. 20Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner.

[Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]

Rebecka blir Isaks hustru

241Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahve) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
     2Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft. 3Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här. 4Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
     5Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?" 6Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit. 7Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån. 8Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit." 9Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.

10Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachor. 11 På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.] 12Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham. 13Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten. 14Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."

15Och det hände att redan innan han avslutat sin bön kom Rebecka ut, hon var född till Betoel, Milkas son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln. 16Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
     17Tjänaren sprang mot henne och sade: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka." 18Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka. 19När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.] 20Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.
     21Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. 22När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en halv shekel och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel i guld. 23Han sade: "Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?" 24Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milka som hon födde till Nachor." 25Vidare sade hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i."
     26Mannen böjde sitt huvud och kastade sig till marken inför Herren (Jahve). 27Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus."

[Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]

28Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus.
     29Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan. 30Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan. 31Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
     32Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom. 33Man satte fram mat för att han skulle äta men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sade: "Tala"
     34Då sade han: "Jag är Abrahams tjänare. 35Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor. 36Och Sara, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.
     37Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananiternas döttrar i vars land jag bor. 38Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son." 39Jag sade till min herre, Och om kvinnan inte vill följa med mig? 40Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus. 41Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed."
     42Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam, 43se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka", 44hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
     45Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig". 46Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sade: "Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också." 47Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom."

Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder. 48Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son. 49Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se vers 27] mot min herre så säg det, och om inte så säg mig det, så att jag kan gå till höger eller till vänster."
     50Då svarade Laban och Betoel och sade: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om. 51Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahve) har talat." 52När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve). 53Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor. 54De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten.

När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
     55Hennes bror och hennes mor sade: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå."
     56Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
     57De sade: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun." 58De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå." 59De sände iväg Rebecka, sin syster, och hennes barnskötare [Debora, se 1 Mos 35:8] och Abrahams tjänare och hans män. 60De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
61Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.

62Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev). 63Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående). 64Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel. 65Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv. 66Tjänaren berättade för Isak allt vad han hade gjort. 67Isak tog in henne i sin mor Saras tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.

Abrahams död

251Abraham tog en annan hustru. Hennes namn var Ketora. [I 1 Krön 1:32 kallas hon bihustru och antyder att detta skedde tidigare.] 2Hon födde [sex barn] åt honom:
Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midianiterna; Sippora var från den stammen, se 2 Mos 2:21; 3:1]
och Jishbak
och Shoach.

3Jokshan [Abrahams andra son med Ketora] fick
    Sheva
    och Dedan [Jes 21:13; Jer 49:8; Hes 27:20].
Dedans söner var
    Ashorim
    och Letoshim
    och Leummim.
4[Abrahams fjärde son med Ketora] Midjans söner var
    Ejfa
    och Efer
    och Henok (Chanoch)
    och Avida
    och Eldaa.
Alla dessa var Ketoras söner.

5Men Abraham gav allt han ägde till Isak. 6Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.

7Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år. 8Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk. 9Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten. 10Fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1–20], där som Abraham begravde sin hustru Sara. 11Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.

Ismaels släkttavla

12Detta är Ismaels fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – toledot). Abrahams son som egyptiskan Hagar, Saras tjänarinna, födde åt Abraham.

13Och detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
    Nevajot
    och Kedar
    och Adbeel
    och Mivsam
     14och Mishma
    och Doma
    och Massa
     15Chadad
    och Teima,
    Jetor,
    Nafish
    och Kedma.
16Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [1 Mos 17:20] efter deras nationer.

17Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [1 Mos 25:8] 18De bodde från Chavila till Shor, som ligger före Egypten när man vandrar mot Assyrien. Han bosatte sig mittemot alla sina bröder.

Isaks släkttavla

19Detta är Isaks, Abrahams sons, fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). Abraham födde Isak.

20Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru. 21Isak bad enträget till Herren (Jahve) för sin hustru, eftersom hon var barnlös. Herren lät sig bönfallas av honom och Rebecka blev gravid. 22Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade: "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga. 23Herren (Jahve) sade till henne:
"Två nationer finns i din livmoder
    och två folkslag ska bli åtskilda från din buk.
Det ena folket ska vara starkare än det andra folket
och den äldre ska tjäna den yngre." [Rom 9:10–13]
24När dagarna hade kommit då hon skulle förlösas, se, då fanns det tvillingar i hennes livmoder. 25Den som föddes först var rödblommig och hade hår som en mantel över hela kroppen. Han fick namnet Esau [hebr. Esav betyder hårig]. 26Efter kom hans bror och hans hand höll i Esaus häl. Han fick namnet Jakob [hebr. Jaaqåv betyder "den som håller i hälen" eller "ersättare"]. Isak var 60 år när hon födde dem. [Isak var 40 år när han började be och det tog 20 år innan bönesvaret kom, se vers 20]

27Pojkarna växte upp och Esau var en skicklig jägare, en man som trivdes ute på fältet. Jakob var en stillsam man som höll sig i tälten. 28Isak älskade Esau eftersom han åt av hans byten och Rebecka älskade Jakob.
     29Jakob hade kokat en soppa när Esau kom in från fältet och var utmattad.
     30Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska Edom har samma rot som "adom" som betyder röd.]
     31Jakob svarade: "Avsäg (sälj ifrån) dig din förstfödslorätt (ordagrant dagen för ditt förbund) till mig."
     32Esau sade: "Se jag är vid dödens rand, vad har jag för vinning av dagen för mitt förbund (min förstfödslorätt)?"
     33Jakob sade: "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob. 34Jakob gav Esau bröd och linssoppa och han åt och drack och reste sig upp och gick sin väg. Så föraktade Esau dagen för sitt förbund (sin förstfödslorätt). [Heb 12:16–17]

Isak och Abimelek

261Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.] 2Herren (Jahve) visade sig för honom och sade: "Gå inte ner till Egypten [som Abraham gjorde, se 1 Mos 12:10]. Stanna [istället] i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig].

[Isak stannar i landet. Det är i likhet med hela Isaks liv en bild på Jesus. I det större perspektivet ser vi att Abraham lämnade landet och gick till Egypten, det är en bild på hur Israels barn hamnade i den babyloniska fångenskapen. På samma sätt är Jakobs alla år utanför Israel en bild på den stora diasporan för det judiska folket från år 70 e.Kr. fram till modern tid då de återvänt till Israel som återupprättades som stat 1948. Det faktum att Isak stannade hela sitt liv inom landets gränser pekar på att Jesus tillbringade all sin tid i landet när han var här första gången, på samma sätt som han snart kommer tillbaka till Jerusalem och kommer att vara där och därifrån regera över hela jorden. Att Jakob vistas en tid i Gerar, på samma sätt som Jesus vandrar igenom Dekapolis, motsäger inte detta då dessa områden tillhör och ligger inom löfteslandets gränser, även om de låg utanför det egentliga Israels gränser just vid Jesu tid.]

3Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [1 Mos 15:18–19], 4och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens länder själva bli välsignade [1 Mos 12:1–3], 5eftersom Abraham lyssnade på min röst och höll (vakade över; levde efter) mina befallningar (Mishmar), mina budord (hebr. mitzvot), mina förordningar (chuqim; ordagrant "saker inristat") och min undervisning (Torah)."

[Redan här används fyra olika hebreiska uttryck för Guds ord som inte ges till folket förrän Mose får ta emot och skriver ner de fem Moseböckerna. Mishmar – befallning, något som iakttas och efterlevs; mitzvot – budord, klara tydliga befallningar; chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring och Torah – undervisning, vägledning och instruktioner. Det tycks självklart att redan Abraham, som den förste israeliten, lever efter dessa Guds ord och bud.]

6Så Isak bodde i Gerar.
     7Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sade: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru" annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se på. [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se 1 Mos 12:13–19; 20:2–5. På samma sätt som Abraham var fruktan orsaken till lögnen.]
     8Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru.

[Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]

9Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
     10Avimelech sade: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
     11Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
     12Isak sådde i landet och fick samma år en hundrafaldig skörd [den största avkastningen man kan få, se Matt 13:8] och Herren (Jahve) välsignade honom. 13Mannen blev stor och växte mer och mer till dess han blev mycket stor. 14Han hade boskapshjordar och kreatursbesättningar och ett stort hushåll och filistéerna avundades honom. 15Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans fars Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med jord.
     16Avimelech sade till Isak: "Gå ifrån oss för du är mycket mäktigare än vi."
     17Isak lämnade området och slog läger i Gerars dalar (wadi) och bosatte sig där. 18Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
     19Isaks tjänare grävde i dalen och fann en plats med en källa med levande (friskt) vatten. 20Gerars herdar tvistade med Isaks herdar och sade: "Vattnet är vårt". Han gav källan namnet Esek [som betyder argument, tvist eller strid], eftersom de tvistade med honom. 21De grävde en annan brunn och de tvistade om den också. Han gav den namnet Sitna. [Hebr. sitna betyder anklagelse, beskyllning eller kiv.] 22Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet."

[Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.]

23Han gick upp från den platsen till Beer-Sheva [1 Mos 21:14]. 24Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
     25Han byggde ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält på platsen och Isaks tjänare grävde en brunn på platsen.
     26Sedan gick Avimelech till honom från Gerar och Achuzat, hans vän, och Pichol, officer över hans här. 27Isak sade till dem: "Varför kommer ni till mig, emedan ni hatar mig och har sänt bort mig från er?"
     28De svarade: "Vi såg tydligt att Herren (Jahve) var med dig, och vi sade, låt det nu bli en ed mellan oss, mellan oss och dig och låt oss skära ett förbund med dig, 29så att du inte skadar oss, såsom vi inte har rört dig. Så som vi inte har gjort annat än gott mot dig och har sänt iväg dig i frid, så är du nu Herrens (Jahves) välsignade.
     30Han gjorde en måltid för dem och de åt och drack. [Denna notis om att de åt och drack och sedan på morgonen avlägger förbundseden är alla tydliga hänvisningar till att de ingår ett komplett blodsförbund.] 31Och de steg upp på morgonen och svor (ingick förbundsed) till varandra och Isak sände iväg dem och de lämnade honom i frid.
     32Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
     33Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden Beer-Sheva än idag.

[Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]

34När Esau var 40 år gammal tog han Judit till hustru, dotter till hettiten Beeri och Basmat, dotter till hettiten Eilon. 35Dessa [kvinnor] blev en källa till bitterhet (en sorg, ordet kan även betyda uppror) för Isak och Rebecka.

[Att bara den äldre brodern Esau nämns, och att föräldrarna är besvikna på honom, gör att läsaren anar att detta kommer att utvecklas mer i nästa kapitel. Esaus ingifte hos hettiterna används av Rebecka som en täckmantel för att skicka iväg Jakob till Paddan Aram för att hitta en hustru till honom, se 1 Mos 27:46; 28:5.]

Isak välsignar Jakob

271När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
     2Och han sade: "Se, nu är jag gammal, men jag vet inte vilken dag jag ska dö. 3Därför ber jag dig ta dina vapen, ditt koger och din båge, och gå ut på fältet och fäll en hjort åt mig. 4Gör smaklig mat åt mig, sådan som jag älskar, och ta hit den till mig så att jag kan äta och min själ ska välsigna dig innan jag dör."
     5Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut på fältet för att jaga en hjort och ta hem den. 6Rebecka talade med sin son Jakob och sade: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga: 7'Hämta en hjort till mig och gör smaklig mat så att jag kan äta och välsigna dig inför Herren innan jag dör.' 8Därför, min son, lyssna noga och gör som jag befaller dig. 9Gå till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag göra smaklig mat åt din far, sådan som han älskar, 10och du ska ge den till din far så att han kan äta, så att han kan välsigna dig innan han dör."
     11Jakob sade till Rebecka: "Se, Esau min bror är en hårig man och jag är en slät man. 12Min far kan till äventyrs vilja känna på mig och då blir jag som ett hån för honom och jag drar en förbannelse över mig och inte en välsignelse."
     13Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma min son, lyssna bara på min röst och gå och hämta dem åt mig."
     14Och han gick och hämtade och förde dem till sin mor och hans mor gjorde en smaklig måltid, en sådan som hans far älskade. 15Och Rebecka tog Esaus, hennes äldre sons, utvalda kläder som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob. 16Och hon satte skinn från killingarna på hans händer och på den lena (hårlösa) delen av hans nacke. 17Och hon gav den utsökta maten och bröd som hon gjort i ordning i sin son Jakobs händer.
     18Och han kom till sin far och sade: "Min far!"
    Han sade: "Här är jag, vem är du min son?"
     19Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
     20Och Isak sade till sin son: "Hur har du funnit det så snabbt min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant sände mig framför sitt ansikte).
     21Då sade Isak till Jakob: "Kom nära, jag ber dig, så att jag får känna på dig min son, om du verkligen är min son Esau eller inte."
     22Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sade: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer." 23Och han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus händer, och han välsignade honom. 24Och han sade: "Är du verkligen min son Esau?"
    Och han svarade: "Det är jag."
     25Och han sade: "För det nära mig och jag ska äta av min sons anrättning så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack. 26Och hans far Isak sade till honom: "Kom nära nu och kyss mig min son."
     27Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sade:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahve) har välsignat.
28Må Gud (Elohim) ge dig himlarnas dagg
    och jordens feta [rika/välsignade] platser,
    och överflöd av säd och vin.
29Låt folken tjäna dig
    och länderna böja sig inför dig.
Var en herre över dina bröder,
    och låt din mors son böja sig inför dig.
Förbannad (hebr. arar) är var och en som förbannar (arar) dig,
    och inympad (välsignad) är var och en som välsignar dig. [1 Mos 12:3]
30Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt. 31Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
     32Och Isak hans far sade till honom: "Vem är du?"
    Han svarade: "Jag är din son, din förstfödde, Esau."
     33Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
     34När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sade till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
     35Men han [Jakob] svarade: "Din bror kom med list och har tagit din välsignelse."
     36Och han sade: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
     37Och Isak svarade och sade till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig min son?"
     38Och Esau sade till sin far: "Har du inte någon välsignelse min far? Välsigna mig, även mig, min far." Och Esau lyfte upp sin röst och grät.
     39Och Isak hans far svarade och sade till honom:
"Se, jordens feta [rika/välsignade] platser ska vara din boning
    och himlarnas dagg från ovan,
40och med (genom) ditt svärd ska du leva,
    och du ska tjäna din bror,
och det ska ske när du bryter dig loss
    att du skakar av dig hans ok från din nacke."

Jakob flyr till Laban

41Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
     42Och Esaus, hennes äldre sons ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, hennes yngre son och sade till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, tröstar sig själv och har för avsikt att döda dig. 43Lyssna därför min son till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran, 44och stanna hos honom några dagar till dess din brors raseri har lagt sig, 45till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
     46Och Rebecka sade till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"

281Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sade till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar. 2Stå upp och gå till Paddan-Aram till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror. 3Och Allsmäktig Gud (El Shaddai) välsignar dig och gör dig fruktsam och förökar dig så att du blir en församling av folk, 4och ger till dig Abrahams välsignelser och till din säd med dig, så att du kan ärva landet som du vistats i, som Gud (Elohim) gav till Abraham." 5Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till Laban, Betoels son, araméen, Rebeckas bror, Jakobs och Esaus mor. 6När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar," 7och att Jakob lyssnat till sin far och till sin mor och hade gått till Paddan-Aram, 8och Esau såg att Kanaans döttrar inte behagade hans far, 9då gick han till Ismael och tog Mahalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade. 10Jakob lämnade [sina föräldrar Isak och Rebecka och sin bror Esau i] Beer-Sheva och begav sig mot Haran.

[Haran ligger i Mesopotamien, ca 80 mil norr om Beer-Sheva, minst en månads vandring till fots. Rebeckas plan att klaga över Esaus kanaaneiska hustrur hade lyckats. Hon fick sin man Isak att skicka i väg hennes favoritson Jakob för att hitta en israelisk hustru långt i norr, och på så vis skydda honom från att bli dödad av sin tvillingbror Esau.]

11Jakob kom till en speciell plats där han måste stanna över natten eftersom solen hade gått ner. [I hebreiskan bara "platsen" i bestämd form. Allteftersom berättelsen utvecklas blir det till den heliga platsen Betel (se vers 19) som betyder "Guds hus". Det är 3-4 dagars vandring från Beer-Sheva till Betel som ligger 2,5 mil norr om Jerusalem.] Han tog en av stenarna på platsen, placerade den vid huvudet och lade sig ned för att sova.

[Stenen kan ha använts som kudde, eller tjänat något annat syfte. Det verkar inte som Jakob ännu var helt övertygad om att Herren var den enda guden, se vers 20–21. Många folk över jorden ser vissa stenar som magiska och heliga, och kanske hade han också sådana föreställningar.]

12Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.
     13Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd. 14Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. [1 Mos 12:3; 15:5; 22:16–18] 15Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
     16[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sade: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte." 17Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlarnas port." 18Och Jakob steg upp tidigt på morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovanpå den. 19Och han gav platsen namnet Betel, men namnet på staden var först Loz. [Betel betyder Guds hus.] 20Och Jakob avlade ett löfte och sade: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med, 21så att jag kommer tillbaka till min fars hus i frid (shalom) då ska Herren (Jahve) vara min Gud (Elohim), 22och denna sten som jag har rest upp som en pelare ska vara Guds (Elohims) hus, och av allt som du ger mig ska jag ge tionde till dig."

Jakob kommer till Paddan-Aram

291Och Jakob lyfte sin fot (fortsatte sin färd) [från Betel mot Paddan-Aram, se 1 Mos 28:1, 19] och kom till österns söner [bred term för folkslagen öster om Kanaan].

[Uttrycket "lyfta upp sin fot" är ovanligt. Ordet lyfta upp (hebr. nasa) brukar användas om "att lyfta upp sina ögon". Kanske är det författarens sätt att förbereda läsaren att vara uppmärksam på nästa gång detta ord används, vilket är i vers 11. Det kan även vara en koppling till drömmen föregående natt då han blickat upp och sett stegen, änglarna och fick ett möte med Gud, se 1 Mos 28:12–13.]

2Och han såg och se, en källa på fältet, och tre flockar med får låg vid den. För från den källan vattnade de flockarna. Och stenen över källans öppning var stor. 3Och dit samlades alla flockar och de rullade stenen från källans öppning och vattnade fåren och lade tillbaka stenen över källans öppning på sin plats.
     4Jakob frågade dem: "Mina bröder, vilka är ni?"
    De svarade: "Vi är från Charan (Haran)." [1 Mos 11:31]
     5Då frågade han dem: "Känner ni Laban (hebr. Lavan – betyder "vit"), Nachors son?"
    De svarade: "[Ja!] Vi känner honom."
     6Han frågade dem: "Är det väl med honom?"
    Och de svarade: "Det är väl, och se, Rakel, hans dotter, kommer med fåren."
     7Han sade: "Det är fortfarande mitt på dagen och inte tid att samla ihop boskapen. Vattna fåren och gå och mata dem."
     8Men de svarade: "Vi kan inte förrän alla flockar har samlats ihop och de rullar undan stenen från källans öppning, sedan vattnar vi fåren."
     9Medan har fortfarande talade med dem kom Rakel med sin fars får för hon vallade dem. 10Och det hände när Jakob såg Rakel, Labans dotter hans mors bror, och Labans får hans mors bror, att Jakob kom nära och rullade undan stenen från källans öppning och vattnade Labans flock, hans mors bror. 11Och Jakob kysste Rakel och lyfte upp sin röst och grät. 12Och Jakob berättade för Rakel att han var hennes fars bror och att han var Rebeckas son, och hon sprang och berättade för sin far.
     13Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han berättade om allting för Laban.

Jakob gifter sig med Lea och Rakel

14Och Laban sade till honom: "Med säkerhet är du mina ben och mitt kött." Och han vistades hos honom i en månads tid. 15Och Laban sade till Jakob: "Eftersom du är min bror, ska du inte tjäna mig för ingenting. Säg mig vilken lön jag ska ge dig." 16Och Laban hade två döttrar, den äldre hette Lea och den yngre var Rakel. 17Och Leas ögon var svaga men Rakel hade en vacker gestalt och vacker att se på. 18Och Jakob älskade Rakel och han sade: "Jag vill tjäna dig sju år för din yngre dotter Rakel."
     19Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än att jag ska ge henne till någon annan man, stanna hos mig." 20Så Jakob tjänade sju år för Rakel, men han upplevde de som bara några få dagar på grund av den kärlek han hade till henne.
     21Sedan [sju år senare] sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
     22Så Laban samlade ihop alla platsens män och gjorde en fest. 23Och det skedde på kvällen att han tog sin dotter Lea och förde till honom, och hon kom in till honom. 24Och Laban gav Zilpa, sin tjänstekvinna till sin dotter Lea som tjänstekvinna.
     25Och det hände på morgonen att se, det var Lea, och han sade till Laban: "Vad är detta du har gjort mot mig? Har jag inte tjänat dig för Rakel? Varför har du bedragit mig?"
     26Laban svarade: "Vi gör inte så här (det är inte vår sed) att vi ger den yngre före den förstfödda. 27Fullfölj veckorna för denna och vi ska även ge dig den andra för det arbete som du ska göra i ytterligare sju år."
     28Och Jakob gjorde så och fullföljde sina veckor, och han gav honom Rakel, sin dotter till hustru.
     29Och Laban gav till sin dotter Rakel Bilha, hans tjänstekvinna till att bli hennes tjänstekvinna. 30Och han gick in även till Rakel och han älskade Rakel mer än Lea, och tjänade hos honom ytterligare sju år.

Jakobs familj blir stor (29:31-30:24)

[Följande stycke innehåller kontraster som älskad/hatad och fruktsam/ofruktsam. I det hebreiska språkbruket innebär det inte att Jakob aktivt "hatade" Lea (Klag 3:8; Amos 5:15), han älskade Rakel mer, som han arbetat två sjuårsperioder för att få gifta sig med. Betydelsen är snarare oälskad, negligerad och avvisad, se Jes 54:6; Mal 1:2–3. Se även 5 Mos 21:15–17; 1 Sam 1:5–6. I Ordspråksboken så är en av fyra saker som får jorden att darra, just en "hatad" kvinna som blir gift, se Ords 30:23. Denna obalans blir tydlig där konflikten i familjen fortsätter mellan barnen. De 11 sönerna (och dottern Dina) som räknas upp här föds inom en sjuårsperiod, se 1 Mos 31:41; 30:25–26. Senare föds Benjamin, se 1 Mos 35:18.]

31Och Herren (Jahve) såg att Lea var hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), och han öppnade hennes livmoder, men Rakel var barnlös.

1. Ruben (Leas första son) (1 Mos 49:3-4)

32Så blev Lea gravid och födde en son och hon gav honom namnet Ruben [hebr. Reoven – betyder: "Se, en son!"], för hon sade: "Eftersom Herren (Jahve) har sett till min nöd (misär; mitt elände – hebr. oni) så kommer min man nu att älska mig."

2. Simon (Leas andra son) (1 Mos 49:5-7)

33Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Eftersom Herren (Jahve) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simon (hebr. Shimon – betyder: "höra").

3. Levi (Leas tredje son)

34Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].

4. Juda (Leas fjärde son) (1 Mos 49:8-12)

35Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och hon sade: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahve)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.

5. Dan (Rakels tjänstekvinna Bilha) (1 Mos 49:16-18)

301Och när Rakel såg att hon inte födde några barn till Jakob avundades hon sin syster och hon sade till Jakob: "Ge mig barn, annars dör jag."
     2Och Jakobs vrede upptändes mot Rakel och han svarade henne: "Är jag i Guds (Elohims) ställe, som inte har låtit dig få frukt i din livmoder?"
     3Då sade hon: "Se min tjänstekvinna Bilha, gå in till henne och hon kan få barn över min välsignelse, så att även jag blir uppbyggd genom henne."
     4Och hon gav honom Bilha, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne. 5Och Bilha blev gravid och födde en son till Jakob. 6Och Rakel sade: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. danan) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].

6. Naftali (via Rakels tjänstekvinna Bilha) (1 Mos 49:21)

7Och Bilha, Rakels tjänstekvinna blev gravid igen och födde en andra son till Jakob. 8Och Rakel sade: "Guds närkamper har jag utkämpat (stretat, 'vridit mig'; brottats) med min syster och jag har [verkligen] fått överhanden (övervunnit)." Så gav (kallade) hon honom namnet Naftali [betyder: "min kamp"; eller möjligtvis "slug närkamp"].

7. Gad (via Leas tjänstekvinna Zilpa) (1 Mos 49:19)

9När Lea såg att hon hade lämnat (slutat) att bli gravid, tog hon Zilpa sin tjänstekvinna, och gav henne till Jakob som bihustru. 10Och Zilpa, Leas tjänstekvinna födde en son till Jakob. 11Och Lea sade: "Lyckan (hebr. gad) har kommit!" Och hon gav (kallade) hon honom namnet Gad. [Namnet betyder lycka eller förmögenhet, men kan också betyda en skara eller trupp.]

8. Asher (via Leas tjänstekvinna Zilpa) (1 Mos 49:20)

12Och Zilpa, Leas tjänstekvinna födde en andra son till Jakob. 13Och Lea sade: "Jag är glad (välsignad – hebr. asher) för döttrarna ska kalla mig lycklig." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Asher. [Asher betyder glad och att känna sig välsignad, men även att vara ärlig och gå rakt fram.]

Ruben hittar alrunor – familjekonflikt

14
(1 Mos 30:14) Illustration med bildtexten Mandragora med grekiska bokstäver från Dioskorides verk "Om medicinska växter" skrivet 50-70 e.Kr.

Illustration med bildtexten Mandragora med grekiska bokstäver från Dioskorides verk "Om medicinska växter" skrivet 50-70 e.Kr.

Och Ruben [Jakobs förstfödde, Leas son som nu var i 5-6 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. dodaj) på fältet och tog hem det till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor."

[Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. terafim). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den 5-6 årige Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hundar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet dodaj (som också delar rot med namnet David), som är snarligt ordet för kärlek (hebr. dod) och "min älskade" i Höga visan, se Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]

15
(1 Mos 30:15) Alrunans frukter liknar både i storlek och form små gula körsbärstomater.

Alrunans frukter liknar både i storlek och form små gula körsbärstomater.

Och hon [Lea] sade till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit bort min man? Ska du nu också ta bort min sons alrunor ("kärleksäpplen")?"
    Och Rakel sade: "[Okej.] Därför ska han ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."
     16När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten.

[Här används inte känna (hebr. jada, se 1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se 1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (1 Mos 29:32, 33, 34, 35), med de två sista föder hon "till Jakob" (vers 17 och 19), precis som Bilha (vers 5 och 7) och Zilpa (vers 10 och 12). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se vers 23 och 1 Mos 35:18.]

9. Jisashchar (Leas femte son) (1 Mos 49:14-15, 1 Krön 12:32)

17Och Gud (Elohim) lyssnade till Lea och hon blev gravid och födde en femte son till Jakob. 18Och Lea sade: "Gud (Elohim) har gett mig min lön (hebr. shachar) eftersom jag gav min tjänstekvinna till min man. Och hon gav (kallade) hon honom namnet Jisashchar. (Jisashachar betyder det finns lön, kompensation eller belöning.)

10. Zevolun (Leas sjätte son) (1 Mos 46:13)

19Och Lea blev gravid igen och födde en sjätte son till Jakob. 20Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]

Dina (Leas dotter)

21Därefter födde hon en dotter. Och hon gav (kallade) henne namnet Dina. [Dina betyder rätt eller domare, den feminina formen av Dan.]

11. Josef (Rakels förstfödda) (1 Mos 49:22-26)

22Gud (Elohim) kom ihåg Rakel och Gud (Elohim) lyssnade till henne och öppnade hennes livmoder. 23Hon blev gravid och födde en son och sade: "Gud (Elohim) har tagit bort min förebråelse." 24Och hon gav (kallade) hon honom namnet Josef och sade: "Herren (Jahve) har förökat (hebr. josef) till mig ännu en son." [Josef betyder Herren förökar.]

[Rakel får ännu ett barn, men hon dör i barnsäng när hon får honom. 1 Mos 35:18. Benjamin blir den tolfte sonen.]

Jakobs ohederliga planer

25Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sade till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land. 26Ge mig mina fruar och mina barn för vilka jag har tjänat dig och låt mig gå, för du känner mycket väl till hur jag har tjänat dig."
     27Och Laban sade till honom: "Om, jag ber dig, jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag har observerat tecknen, och Herren (Jahve) har välsignat mig för din skull." 28Och han sade (vidare): "Utse åt mig din lön och jag ska ge dig den."
     29Och han sade till honom: "Du vet (har god kännedom om, är väl förtrogen med) hur jag har tjänat dig och hur din boskap har haft det med mig.
     30Innan jag kom hade du lite och den har förökat sig och blivit talrik, och Herren (Jahve) har välsignat dig oavsett vart du har vänt dig. Och nu ska jag förse även mitt eget hus (hushåll)."
     31Och han sade: "Vad ska jag ge dig?"
    Och Jakob sade: "Du ska inte ge mig vad som helst, om du vill göra detta för mig, ska jag igen föda din flock och ta hand om den. 32Jag ska idag gå igenom dina hjordar och ta bort därifrån varje spräckligt och fläckigt, och alla mörka bland fåren, och de fläckiga och spräckliga från getterna, och de ska vara min lön. 33Så ska min rättfärdighet vittna mot mig idag och framåt, när du kommer för att se över min lön som är inför dig. Alla som inte är fläckiga och spräckliga bland getterna och mörka bland fåren, om de blir funna hos mig ska de räknas som stulna."
     34Och Laban sade: "Se till dig ska det vara enligt dina ord." 35Och den dagen tog han bort alla getter av hankön som var strimmiga och fläckiga och alla getter av honkön som var spräckliga och fläckiga, alla som hade något vitt (i pälsen), och alla de mörka bland fåren, och gav dem i sina söners hand. 36Och han lät det vara tre dagresor mellan sig själv och Jakob. Och Jakob skötte resten av Labans flockar.
     37Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt på käpparna. 38Och han placerade käpparna som han hade skalat mittemot flockarna i rännorna, i vattentrågen dit flocken kom för att dricka, och de blev dräktiga när de kom för att dricka. 39Och flockarna blev dräktiga i käpparnas åsyn och flockarna födde strimmiga, spräckliga och fläckiga. 40Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock. 41Och det skedde när de starka i flocken skulle para sig att Jakob lade käpparna framför deras ögon i flockens vattentråg, så att de blev dräktiga bland käpparna, 42men när flocken var svag lade han inte dit dem. På det sättet blev de svaga Labans och de starka Jakobs. 43Och mannen förökades väldigt mycket och hade stora flockar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor.

Gud låter Jakob fly

311Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far." 2Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut (hans attityd var förändrad).
     3Då sade Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
     4Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord, 5och han sade till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig. 6Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft. 7Ändå har er far offentligt förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och ändrat min lön tio gånger [gång på gång], men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. [Det ovanliga ordet har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Labans sätt är som ett grymt skämt där Jakobs förvänting har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.] 8När han sade: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sade: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma. 9Så har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig. 10När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga. 11Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade: 'Här är jag (hebr. hineni; jag tar ansvar, står till förfogande).' 12Då sade han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig. 13Jag är den Gud (El) som såg dig i Betel [för 15 år sedan], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
     14Då sade Rakel och Lea: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom? 15Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss. 16Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
     17Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna 18och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
     19Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar (hebr. terafim). 20Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly. 21Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.

Laban förföljer Jakob

22På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt. 23Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd [högplatån öster om Jordanfolden, sista anhalten innan Jakob kom till Kanans land]. 24Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."
     25När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg. 26Då sade Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd. 27Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? När du inte lät mig veta något kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och harpa. 28Du unnade mig inte ens att få kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har betett dig som en dåre. 29Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont. 30Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?"
     31Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld. 32Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det." Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
     33Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält. 34Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.
     35Och hon sade till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
     36Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: "Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt? 37Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.
     38I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord. 39Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten. 40Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig. 41I tjugo år [år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger. 42Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt."

Jakob och Laben försonas

43Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött? 44Kom nu, låt oss sluta förbund med varandra. Det ska vara vittne mellan mig och dig."
     45Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. 46Sedan sade han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset. 47Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
     48Och Laban sade: "Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig." Så fick det namnet Galed. 49Men det kallades också Mispa [betyder: "vaktplats, utkik"], för han sade: "Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra. 50Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande."
     51Laban sade vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig. 52Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden. 53Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud."
    Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade. 54Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
     55På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.

Jakobs ohederliga planer

Jakob förbereder sig för att möta Esau

321Och Jakob gick sin väg och Guds (Elohims) ängel mötte honom. 2Och Jakob sade när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbyggd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se Jos 13:26, 30].
     3Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau sin bror, till Seirs land [landet öster och syd om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap). 4Och han befallde dem och sade: "Så ska ni säga till min herre Esau: 'Så säger din tjänare Jakob, jag har vistats hos Laban och stannat till nu. 5Och jag har oxar och åsnor och småboskap och tjänare och tjänarinnor, och jag har sänt för att berätta för min herre, för att jag ska finna nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. chen) i dina ögon.' "
     6Och budbärarna återvände till Jakob och sade: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
     7Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger. 8Och han sade: "Om Esau kommer till det ena lägret och slår det, då kan det andra lägret som är kvar fly."
     9Och Jakob sade: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.' 10Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) och all sanning (trofasthet – hebr. emet) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger. 11Befria mig, jag ber dig, från min brors hand, från Esaus hand, för jag är rädd för honom, annars kommer han att slå mig, mor med söner. 12Och du sade: 'Jag ska verkligen göra dig gott och göra din säd som havets sand [1 Mos 22:17], vars antal inte kan räknas.' "

[I vers 10 används orden nåd och sanning. De hör oskiljaktigt ihop och presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]

13Och han höll sig där den natten, och tog av det han hade med sig en gåva till Esau hans bror.
14200 getter av honkön
och 20 getter av hankön,
200 får
och 20 baggar,
1530 kamelston som ger di och deras föl,
40 kvigor
och 10 unga tjurar,
20 åsneston och 10 föl.
16Och han gav dem i sin tjänares hand, varje flock för sig, och han sade till sin tjänare: "Gå över före mig och se till att det är ett avstånd mellan flock och mellan flock."
     17Och han befallde de första (de som gick längst fram) och sade: "När Esau min bror möter er och frågar er och säger. 'Vilka är ni och vart går ni och vems är dessa framför er?' 18Då ska ni säga: 'De är din tjänare Jakobs, det är en gåva sänd till min herre, till Esau och se, han är även bakom oss.' "
     19Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sade: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom 20och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sade (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig." 21Gåvan gick över före honom och själv stannade han i lägret den natten.

Jakob brottas med Gud

22Samma natt steg Jakob upp och tog sina två hustrur, sina två slavinnor, och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. 23Han tog dem och förde över dem till andra sidan forsen, och sedan skickade han över alla sina ägodelar.

[Jabbok rinner från öster och mynnar ut i Jordanfloden mitt emellan Döda havet och Galileiska sjön. Själva ordet Jabbok är väldigt snarlikt det hebreiska ordet för "kamp". Ordagrant betyder Jabbok "att tömma", "hälla ur".]

24Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Jesus, Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp. 25När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra. 26Sedan sade mannen: "Låt mig gå, för solen har börjat gå upp." Jakob svarade: "Jag släpper dig inte om du inte välsignar mig." 27Då svarade mannen honom: "Vad heter du?" Han svarade: "Jakob." [I GT reflekterar namnet personligheten. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar", ordagrant "en som tar genom hälen". Namnet står alltså för en människa som lurar och bedrar, något som har präglat Jakobs liv och nu blir uppenbart för honom.]

28Mannen sade: "Du ska inte längre heta Jakob (svindlare), utan Israel, för du har stridit både mot Gud (Elohim) och människor och vunnit (överlevt)."

[Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att vi regerar tillsammans med Gud". På hebreiska är namnen Jakob och Israel helt olika förutom en bokstav som är gemensam, nämligen bokstaven jod. Detta är den minsta av alla hebreiska bokstäver och symboliserar därför ofta ödmjukhet. Detta förstärker att det enda som finns kvar av den gamle Jakob är hans ödmjukhet, han behövde bli tömd på sin egen stolthet. Jakob kämpade med Gud och i processen blev han ödmjuk. På den grunden blir han Israel, en ärlig man och en regent tillsammans med Gud som segrar! Se även Hos 12:3–4.]

29Då frågade Jakob: "Jag ber dig, låt mig få veta ditt namn?" Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Sedan välsignade han Jakob där.
     30Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte). Han sade: "För jag har sett Gud (Elohim) ansikte mot ansikte, och överlevt."

31När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.] 32Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.

Jakob presenterar sin stora familj

Mötet med Esau

(1 Mos 33:1) Jakob och Esau möts, målning av Meet Francesco Hayez, 1844.

Jakob och Esau möts, målning av Meet Francesco Hayez, 1844.

33[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.]

1Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Lea och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna. 2Och han ställde tjänstekvinnorna och deras barn först och Lea och hennes barn efter och Rakel och Josef längst bak. 3Själv gick han över framför dem och böjde sig till marken sju gånger till dess han kom nära sin bror.
     4Men Esau sprang och mötte honom och omfamnade honom och föll honom om halsen och kysste honom och grät. 5Och han lyfte upp sina ögon och såg kvinnorna och barnen och frågade: "Vilka är dessa som du har med dig"?
    Och han [Jakob] svarade: "Barnen som Gud i sin nåd (oförtjänta kärlek – hebr. chanan) har gett sin tjänare." 6Sedan kom tjänstekvinnorna nära, de och deras barn och de böjde sig ner. 7Även Lea och hennes barn kom nära och böjde sig ner, och efter kom Josef nära och Rakel och de böjde sig ner. [Samma ordning som i vers 2–3.]
     8Sedan frågade han [Esau]: "Vad menar du med den stora skara (alla de läger) som jag mött [som du sänt framför dig]"?
    Och han [Jakob] svarade: "För att finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon min herre."
     9Och Esau sade: "Jag har nog, min bror, låt det du har vara ditt."
     10Och Jakob svarade: "Nej, jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, ta då emot gåvorna ur min hand, för så sant som jag har sett ditt ansikte, som när någon ser Guds (Elohims) ansikte, ger du mig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa). 11Jag ber dig (vädjar), ta emot min gåva som jag har fört till dig, eftersom Gud (Elohim) har handlat med nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot mig, och eftersom jag har nog." Och han bad enträget och han tog emot den.
     12Och han sade till honom: "Låt oss fortsätta vår resa och låt oss gå och jag ska gå före dig." 13Och han sade till honom: "Min herre vet att barnen är späda och att flockarna och hjordarna som ger di är viktiga för mig, och om vi driver dem för hårt en dag kan hela flocken dö. 14Jag ber dig, låt min herre gå över före hans tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."
     15Och Esau sade: "Låt mig lämna några från mitt folk med dig." Och han sade: "Varför detta? Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i min herres ögon."

16Och Esau återvände den dagen på sin väg till Seir. 17Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]
     18Och Jakob kom i frid till staden Shechem i Kanaans land när han kom från Paddan-Aram [1 Mos 25:20] och slog läger framför staden. 19Och han köpte den biten mark som han slog upp (bokstavligt spred ut) sina tält på från Chamors söners hand, Shechems far, för 100 kesita. 20Och han reste där ett altare och kallade det El Elohei Israel (Gud, Israels Gud).

Dina skändas av Chamor

341Och Dina, Leas dotter, som hon hade fött till Jakob, gick ut för att se (träffa) landets döttrar. 2Och Shechem, Chamors son, hivéen, landets furste, såg henne och han tog henne och låg med henne och förödmjukade henne. 3Och hans själ fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och han älskade ungmön och talade till ungmöns hjärta. 4Och Shechem talade med sin far Chamor och sade: "Ge mig denna ungmö till hustru."
     5Nu hörde Jakob att han hade skändat hans dotter Dina och hans söner var på fältet med boskapen, och Jakob teg till dess de kom.
     6Och Chamor, Shechems far, gick ut till Jakob för att tala med honom. 7Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
     8Och Chamor talade med dem och sade: "Min son Shechems själ längtar efter din dotter, jag ber dig, ge henne som hustru till honom. 9Och ingå äktenskap med oss, ge era döttrar till oss och ta våra döttrar till er. 10Och ni ska bo med oss och landet finns framför er (ligger öppet för er), bo och idka handel där och få era besittningar där."
     11Och Shechem sade till hennes far och till hennes bröder: "Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i era ögon, och det ni säger till mig ska jag ge. 12Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
     13Och Jakobs söner svarade Shechem och hans far Chamor med list och talade eftersom han hade vanhelgat deras syster Dina 14och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss. 15Endast på det villkoret kan vi samtycka med er, om ni blir som vi är, att alla era män blir omskurna, 16sedan kan vi ge våra döttrar till er och vi kan ta era döttrar till oss och vi kan bo tillsammans med er och vi kan bli ett folk. 17Men om ni inte vill lyssna till oss och omskära er, då tar vi våra döttrar och går vår väg."
     18Och deras ord var goda i Chamors ögon och i Shechems, Chamors sons ögon. 19Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus. 20Och Chamor och hans son Shechem kom till stadens port och talade med stadens män och sade: 21"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar. 22Bara på det villkoret ska männen samtycka med oss (bo med oss), att vi blir ett folk, om varje man bland oss blir omskuren som de är omskurna. 23Ska inte deras boskap och deras ägodelar bli våra? Låt oss bara samtycka med dem så att de vill leva med oss."
     24Och alla som gick ut genom stadens port lyssnade till Chamor och till hans son Shechem, och varje man blev omskuren, alla som gick ut genom stadens port.
     25Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män. 26Och de slog Chamor och hans son Shechem med svärdsegg och tog ut Dina från Shechems hus, och gick vidare. 27Jakobs söner kom över de slagna och ödelade staden eftersom de hade vanhelgat deras syster. 28De tog deras flockar och deras hjordar och deras åsnor och det som fanns i staden och det som fanns på fältet, 29och allt deras av värde, och alla deras små och deras hustrur tog de som fångar, och ödelade allt som fanns i deras hus.
     30Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananéerna och periseerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
     31Och de sade: "Ska någon få hantera vår syster som en sköka?"

Jakob återvänder till Betel

351Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
     2Då sade Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder 3och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd) och som har varit med mig på den väg jag har vandrat." 4Och de gav Jakob alla främmande gudar som fanns i deras hand och ringarna i sina öron, och Jakob gömde dem under terebinten som fanns i Shechem. 5Och de vandrade och en gudsfruktan kom över alla städer runtomkring dem och man förföljde inte Jakobs söner.
     6Och Jakob kom till Loz som är i Kanaans land, det är samma som Betel [Betel betyder Guds hus, se även vers 15], han och folket som var med honom. 7Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av El (som betyder Gud) till platsen Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även 1 Mos 28:19.]
     8Och Debora, Rebeckas barnflicka dog, och hon begravdes nedanför Betel under eken, och den fick namnet Alon-Bachot [betyder: "eken som gråter"].
     9Och Gud (Elohim) visade sig för Jakob igen när han kom från Paddan-Aram och välsignade honom. 10Och Gud (Elohim) sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
     11Och Gud (Elohim) sade till honom: "Jag är Allsmäktig Gud (El Shaddai). Var fruktsam och föröka dig. Ett folk och flera folk ska komma från dig och kungar ska komma från din länd. [Ordet för länd syftar på hela den nedre delen av kroppen, inklusive könsorganen.] 12Och landet som jag gav till Abraham och Isak det ger jag till dig, och till din säd efter dig ska jag ge landet." 13Och Gud (Elohim) steg upp från honom på den platsen där han talat med honom.
     14Och Jakob reste en pelare på platsen där han talat med honom, en stenpelare, och han hällde ut ett drickoffer på den och hällde olja på den.

Rakel och Isaks död

15Och Jakob kallade platsen där Gud talat med honom för Betel [Betel betyder Guds hus]. 16Och de vandrade från Betel och det var fortfarande ett stycke för att komma till Efrat, och Rakel födde, men hon hade en svår förlossning. 17Och det skedde när hon var i svåra födslosmärtor att barnmorskan sade till henne: "Frukta inte för även detta är en son till dig." 18Och det skedde när hennes själ var på väg att lämna henne, för hon dog, att hon kallade honom Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. [Ben-Oni betyder min smärtas son, Benjamin betyder min högra hands son.]
     19Och Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrat, det är Betlehem. 20Och Jakob reste en pelare över hennes grav, det är Rakels gravpelare till denna dag.
     21Och Jakob vandrade och spred ut sina tält till Migdal-Eder ["tornet i Edar"; ordagrant "flockens torn"]. [Platsen är troligvis mellan Betlehem och Hebron, se även Mik 4:8.]

Ruben skändar Bilha

22Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilha, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det.

[Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Chamor, se 1 Mos 34:1–2. Rubens tilltag gjorde att han blir fördömnd, se 1 Mos 49:4. Detta var både ett förbjudet incestförhållande (3 Mos 18:8) och ett försök att få akutoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilha var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben chansen att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Lea. Händelsen med alrunorna ("kärleksäpplena") kan också finnas med som bakomliggande orsak, se 1 Mos 30:14–15. Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.]

Jakobs tolv söner

Jakob hade tolv söner:
23Leas [sex egna] söner:
    Ruben, Jakobs förstfödde
    och Simon
    och Levi
    och Juda
    och Isaskar
    och Zevolun.
24Rakels [två egna] söner:
    Josef och Benjamin.
25Rakels [två] söner via tjänstekvinnan Bilha:
    Dan och Naftali.
26Leas [två] söner via tjänstekvinnan Zilpa:
    Gad och Asher.
Dessa är Jakobs söner som föddes åt honom i Paddan-Aram.

27Och Jakob kom till Isak, sin far, i Mamre, till Kirjat-Arba, det är Hebron (Chevron) (Hebron), där Abraham och Isak vistades. 28Och Isaks dagar var 180 år. 29Och Isak slutade att andas och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och full (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.

Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Lea, Rakel, Bilha och Zilpa) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning först:

Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda

9. Isaskar
10. Sebulon

Rakel
11. Josef
12. Benjamin

Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali

Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher

I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (4 Mos 2), tilldelat landområde (Hes 48) och de tolv portarna (Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i Upp 7:4–8; 21:12.



Esaus släkttavla

361Detta är Esaus fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot) – Han kallas även Edom. [Han fick ge namn åt landet Edom och folkslaget edomiterna, se 1 Mos 25:30.]

Familj

Tre fruar

2Esau tog sig [tre ick-judiska] fruar från Kanaans döttrar [mot sin fars Isaks vilja, se 1 Mos 28:1, 6]:
    Ada dotter till Elon, hetiten,
    och Oholivama, Anas dotter hivéen Tsiveons dotter
     3och Basemat, Ismaels dotter, syster till Nevajot.

Fem barn

4Och Ada födde till Esau Elifaz,
och Basemat födde Reoel,
5och Oholivama födde Jeosh och Jalam och Kora.

Detta är Esaus söner som föddes till honom i Kanaans land.

Flytten till Seir

6Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob. 7För deras ägodelar var för stora för dem för att bo tillsammans, och landet där de vistades kunde inte klara dem för all deras boskap. [Betet räckte inte till alla djur.] 8Och Esau bodde i Seirs bergsbygd. Esau är Edom.

Esaus släkt

9Och detta är Esaus fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot). Han var stamfar till edomiterna i Seirs bergsbygd.

10Detta är namnen på Esaus söner:
    Elifas, son till Ada, Esaus hustru, Reoel son till Basemat, Esaus hustru. 11Och Elifas söner:
    Teman, Omar, Tsefo och Gatam och Kenaz. 12Och Timna var bihustru till Elifas, Esaus son, och hon födde Amalek till Elifas. Dessa är söner till Ada, Esaus hustru.

[Amalek blir stamfar till amalekiterna. Detta folk är det första som anfaller Israels söner efter att de kommit ut ur Egypten och vandrat ungefär en månad från övergången av Vasshavet. I Refidim besegrar de amalekiterna 2 Mos 17:8–16. Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se 5 Mos 25:19. Därefter är det Saul som strider mot amalekiterna och är olydig, vilket gör att han inte längre får vara kung, eftersom han inte tillspilloger hela bytet och underlåter att döda deras kung. 1 Sam 15. I Esters bok är den onde Haman ättling till en amalekit. Han vill utrota alla judar men misslyckas. Amalek är också den andemakt som genom historien har stått för/representerat all slags antisemitism, dvs. en önskan att utrota judarna. Den har tagit sig många uttryck genom historien och även ersättningsteologin är en variant av antisemitismen.]

13Och dessa är Reoels söner:
    Nachat och Zera, Shama och Miza. Dessa är söner till Basemat, Esaus hustru.

14Och dessa är söner till Oholivama:
    Anas dotter, dotter till Tsiveon, Esaus hustru. Och hon födde till Esau Jeosh och Jalam och Kora.

15Dessa är furstarna för Esaus söner, Elifas söner, Esaus förstfödde: fursten för Teman, fursten för Omar, fursten för Tsefo, fursten för Kenaz, 16fursten för Kora, fursten för Gatam, fursten för Amalek. Dessa är furstarna som kommer från Elifas i Edoms land. Dessa är Adas söner.

17Och dessa är söner till Reoel, Esaus son: fursten för Nachat, fursten för Zerach, fursten för Shama, fursten för Miza. Dessa är furstarna som kommer från Reoel i Edoms land. Dessa är söner till Basemat, Esaus hustru.

18Och dessa är sönerna till Oholivama, Esaus hustru: fursten för Jeosh, fursten för Jalam, fursten för Kora. Dessa är furstarna som kommer från Oholivama, Anas dotter, Esaus hustru. 19Dessa är Esaus söner, de och deras furstar, det är Edom.

Seirs släkt

20Detta var horén Seirs söner, landets tidigare invånare: Lotan, Shobal, Sibon, Ana, 21Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar, Seirs söner i Edoms land.

22Lotans söner var Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna.

23Shobals söner var Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam.


24Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.


25Anas barn var Dishon och Oholivama, Anas dotter.


26Dishons söner var Hemdan, Esban, Jitran och Keran.


27Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan.


28Dishans söner var Us och Aran.
29Horeernas stamfurstar var Lotan, Shobal, Sibon, Ana, 30Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.

Edoms kungar

31Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna. 32Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba. 33När Bela dog blev Jobab, Seras son, från Bosra, kung efter honom. 34När Jobab dog blev Husham från temaneernas land kung efter honom. 35När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moabs mark, och hans stad hette Avit. 36När Hadad dog blev Samla från Masreka kung efter honom. 37När Samla dog blev Saul från Rehobot vid floden kung efter honom. 38När Saul dog blev Baal-Hanan, Akbors son, kung efter honom. 39När Akbors son Baal-Hanan dog blev Chadar [andra handskrifter Chadad] kung efter honom. Hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab. 40Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet, 41Oholivama, Ela, Pinon, 42Kenas, Teman, Mibsar, 43Magdiel och Iram.

Dessa var alltså Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar.

371Jakob bodde i landet där hans fäder vandrat runt, i Kanaans land.

Jakobs släkttavla (kap 37-50)

2Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster:

A Brödernas hat mot Josef (37:3-11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (37:12-36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (38:1-26)
   D Oväntade omvända roller – Peres och Sera (38:27-39:23)
    E Josefs vishet (40:1-42:57)
     F Bröderna till Egypten (43:1-46:7)
      X Israels släkttavla (46:8-27)
     F´ Flytten till Egypten (46:28-47:12)
    E´ Josefs vishet (47:13-26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (48:1-22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (49:1-28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (50:15-26)

Josef, hans son som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilha [Dan och Naftali, se 1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpa [Gad och Asher, se 1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far.

[Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se 1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilha (Rakels tjänstekvinna) och Zilpa (Leas tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Lea och Rakel, se 30:3, 9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10. I vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]

3Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Lea, se 1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel" (hebr. ketonet passim) kan betyda mångfärgad, långärmad eller broderad med ornament.] 4När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste:

1. Ruben (Lea)
2. Simon (Lea)
3. Levi (Lea)
4. Juda (Lea)
5. Dan (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
6. Naftali (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
7. Gad (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
8. Asher (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
9. Isaskar (Lea)
10. Sebulon (Lea)
11. Josef (Rakel)
12. Benjamin (Rakel)

Josefs två drömmar

5Josef drömde en dröm, och han berättade den för sina bröder, och de hatade honom ännu mer.
     6Han sade till dem: "Lyssna, detta är en dröm som jag har drömt. 7Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
     8Hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.

9Han drömde en annan dröm och berättade den för sina bröder och sade: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig." 10Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?" 11Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.

Bröderna vallar fåren norrut

12
(1 Mos 37:12)

Hans bröder gick iväg för att valla sin fars hjord i Shechem (Sikem).

[Shechem, nuvarande Nablus ligger 11 mil norr om Hebron. En fem dagars vandring. Troligtvis är det torrt i trakten kring Hebron och Betlehem (se t.ex. Rut 1:1), så man tar flocken nordväst på framkanten av Juda bergsbygd där det är mer nederbörd och frodigare ängsmarker.]

13Israel sade till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]
     14Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
     15En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?" 16"Mina bröder, letar jag efter", svarade han, "Tala om för mig var de vallar sin hjord." [Den hebreiska ordföljden är "mina bröder jag söker". Att "mina bröder" kommer först förstärker Josefs tillit och hur han ser dem som sin familj, något som gör brödernas svek ännu större.] 17Mannen [i Shechem] sade: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga; låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan.

[Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i syd, via Damaskus (i Syrien) till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha (Elisa) bodde senare i Dotan, se 2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se 1 Mos 32:24–32.]

Josef såld som slav

18
(1 Mos 37:18) En av alla de brunnar som finns vid Tel Dotan.

En av alla de brunnar som finns vid Tel Dotan.

De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom. 19De sade till varandra: "Se, där kommer den där 'drömmästaren'. 20Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
     21Men Ruben [den äldste bland bröderna] hörde det och räddade honom ur deras hand och sade: "Låt oss inte ta hans liv." 22Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far. 23När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella mantel [mångfärgade eller långärmade manteln med ornament som Jakob gett honom, se vers 3]. 24Och de grep honom och kastade honom i en brunn, brunnen var tom, det var inget vatten i den.
     25Sedan satte de sig ner och åt.

[En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se 1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt tjugo år senare kommer dock situationen omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se 1 Mos 42:3, 6.]

När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten. 26Juda sade till sina bröder: "Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod? 27Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." Hans bröder lyssnade på honom. 28
(1 Mos 37:28) Övre delen av stelen med Hammurabis lagar. Hammurabi var kung i Babylon 1792-1750 f.Kr. Den hittades i Susa och finns numera på Louvren i Paris.

Övre delen av stelen med Hammurabis lagar. Hammurabi var kung i Babylon 1792-1750 f.Kr. Den hittades i Susa och finns numera på Louvren i Paris.

När de midjanitiska köpmännen [vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se 3 Mos 27:5. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten.

[Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se 1 Mos 17:20; 37:25, 27, 36; 39:1; Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se 1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se 1 Mos 25:1–4]

29Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet]. 30Han återvände till sina bröder och sade: "Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?"

[Hebreiska ordet för barn är jeled som beskriver ett litet barn. Även om Josef var 17 år (1 Mos 37:2), så ser Ruben honom som sin skyddsling. Vi anar desperationen och villrådigheten hos Ruben, vad ska han ta sig till, ska han försöka leta efter Josef eller fly från sin far.]

31De tog Josefs mantel och dödade en bagge och doppade manteln i blodet. 32De skickade iväg den speciella manteln och tog den till deras far och sade: "Vi har funnit denna. Vet du om det är din sons mantel eller inte?"
     33Han kände igen den och sade: "Det är min sons mantel, ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvekan sliten i stycken." 34Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar. 35Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.

36[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.

Juda och Tamar

38[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.]

1Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se 1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]

2
(1 Mos 38:2)

Där fick Juda se dottern till en kananenisk man som hette Shoa [betyder "rikedom"], han tog henne och gick in till (hade sexuellt umgänge med) henne. [På liknande sätt som Esau, 1 Mos 26:34, lämnade Juda föreskrifterna och tog en hustru från en kananeisk familj, se 5 Mos 7:3–4; 1 Kung 11:1–2.] 3Hon blev gravid och födde en son och han gav honom namnet Er. [Er betyder "vaken", antagligen var det ett barn som inte sov så mycket!] 4Hon blev gravid igen och födde en son och hon gav honom namnet Onan [Uttalas "Ånan" och betyder "stark"]. 5Ännu en gång födde hon en son och gav honom namnet Shela [som betyder "bön" eller "frid"]. Han [Juda] var i Cheziv när hon födde honom.

[Cheziv, som betyder "falsk", var en stad i Judéen, troligen samma som Achzib och Chezeva, se Jos 15:44; Mika 1:14–15; 1 Krön 4:22. Den ligger 1 timmes vandring norr om Adullam, se vers 1. Intressant att Juda är borta i en stad som heter "falsk", när den tredje sonen föds, och då ger hans hustru honom namnet "frid". Läsaren anar att familjeförhållandena inte är de bästa, de två äldsta sönerna växer upp och blir onda i Herrens ögon, se vers 6, 10.]

6Juda tog en hustru till Er, hans förstfödde, och hennes namn var Tamar. 7Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens (Jahves) ögon och Herren (Jahve) dödade honom. 8Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn, ordagrant säd). 9Men Onan visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror. 10Detta som han gjorde var ont i Herrens (Jahves) ögon och han dödade honom också. [Här ser vi Bibelns första exempel på leviratäktenskap, se 5 Mos 25:5–10: Rut 2:20; 4:7–12; Matt 22:24.]

11Efter detta sade Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sade (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.

12
(1 Mos 38:12) Timna har identifierats med Tel Batsash, där man gjort utgrävningar 1977-1989.

Timna har identifierats med Tel Batsash, där man gjort utgrävningar 1977-1989.

Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timna, han och hans vän adullamiten Chira. 13Detta berättades för Tamar: "Se din svärfar går upp till Timna för att klippa sina får."

[Timna, nuvarande Tel Batash, var en stad i Juda, 2 mil nordväst om Adullam och 7 km norr om Bet Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se Jos 15:10. Det är här Simson så småningom tar en av filistéernas döttrar som fru, se Dom 14:1.]

14Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid porten till [staden] Einaim [betyder: ögonen eller källorna; kanske samma stad som Enam, se Jos 15:34], som ligger på vägen till Timna. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.

15När Juda såg henne tänkte han att hon var en tempelsköka eftersom hon hade täckt sitt ansikte. 16Han vände sig till henne vid vägen och sade: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
    Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"
     17Han sade: "Jag ska skicka en killing från flocken". Hon svarade: "Vill du ge mig en pant till dess du sänder den?"
     18Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din signetring och din träns och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom. 19Hon steg upp och gick sin väg och tog av sig sin slöja och satte på sig sina änkekläder.

20Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte. 21Då frågade han männen efter hennes plats och sade: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim [stad i låglandet (hebr. Shefela), mellan Hebron och Timna]?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
     22Han återvände till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
     23Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne." 24Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sade: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
    Juda sade: "Ta hit henne och låt henne brännas."
     25När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till signetringen, tränset och staven."
     26Juda kände igen dem och sade: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).

27
(1 Mos 38:27) Med 49 bokstävers intervall finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David kodade i just Första Mosebok kapitel 38!

Med 49 bokstävers intervall finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David kodade i just Första Mosebok kapitel 38!

När tiden var inne för förlossning visade det sig att det fanns tvillingar i hennes livmoder. 28Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sade: "Denne kom ut först." 29Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sade: "Varför har du brutit dig fram?" Därför fick han namnet Parets. [Här finns en ordlek. Namnet betyder brytning eller rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"] 30Efter kom hans bror som hade den röda tråden runt sin handled. Han fick namnet Zerach.

[I detta kapitel finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David inkodade i vers 11–28 med 49 bokstävers mellanrum. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se Rut 4:21–22, återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i detta stycke som handlar om Parets, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]

Josef hos Potifar

391Josef fördes ner till Egypten och Potifar [namnet betyder "tillhör solen" eller "hängiven solen"], en av faraos generaler, chefen över livvakten, en egyptier köpte honom från ismaeliternas hand, de som hade fört honom dit ner. 2Herren (Jahve) var med Josef [frasen återkommer tre gånger till, se vers 3, 21, 23] och han var en framgångsrik man. Han var i sin herres hus, egyptiern.
     3Hans herre [Potifar] såg att Herren (Jahve) var med honom och att Herren (Jahve) lät allt han gjorde lyckas väl i hans hand. 4Josef fann nåd (oförtjänt kärlek; favör) i hans ögon och blev hans personlige tjänare. [En position som finns väl dokumenterad i egyptisk litteratur.] Potifar utsåg Josef till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand [att ansvara över]. 5Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet. 6Så Potifar betrodde allt han ägde i Josefs hand (vård, förvaltarskap) och gjorde sig inget bekymmer om något (han litade helt på Josef), förutom [valet av] maten han åt.

Josef fängslas

Josef hade en välskapt kropp och såg bra ut. [Samma uttryck används om hans mor Rakel, se 1 Mos 29:17.] 7Det hände efter en tid att hans herres [Potifars] hustru kastade sina blickar på Josef och sade: "Ligg med mig!" [Ords 7:6–27]
     8Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting). 9Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även 2 Mos 20:14; Ords 5–7.] 10Även om hon fortsatte att tala till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne eller ville ligga hos henne eller ens vara (vistas i samma rum; umgås) med henne.
     11En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne. 12Då tog hon tag i hans mantel och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade sin mantel i hennes hand, flydde och tog sig ut [ur huset].
     13När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt undan, 14ropade hon på männen i huset och talade med dem och sade: "Se, han [min man] har fört in en hebré för att förnedra oss (göra oss till åtlöje). Han försökte våldta mig, men då ropade jag för full hals. 15När han hörde att jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut." [Ibland är flykt ett tecken på svaghet, andra gånger mod. Josef förlorade sin mantel, men behöll sin integritet.]
     16Hon lade hans mantel bredvid sig till dess att hennes herre kom hem. 17Sedan sade hon samma sak till honom: "Den hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig och ville förnedra mig (roa sig med mig). 18När jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut."
     19När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sade: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede. 20Josefs herre [Potifar] tog honom och satte honom i fängelset, platsen där kungens fångar hölls bundna. Han var nu där i fängelset.

[Det är inte tydligt vem Potifar blir arg på. Kanske kände han till sin frus sätt. Enligt Yalkut Shimoni, en medeltida rabbin, gjorde Potifars dotter Asenat allt hon kunde för att upprätta och fria Josef från anklagelserna. När Josef senare blir fri från fängelset gifter han sig med Asenat som är Potifars dotter, se 1 Mos 41:44. Tiden i fängelse var en prövning för Josef, den beskrivs i Ps 105:17–19
    Berättelsen om Josef är fylld med cykliska mönster och upprepningar: Han har två drömmar (kap 37), han tyder två drömmar (kap 40), hans bröder gör två resor för att se honom (kap 42-43), och här är han oskyldigt fängslad en andra gång.]


21Men Herren (Jahve) var med Josef och visade honom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) och gav honom nåd (favör, oförtjänt kärlek – hebr. chen) i fängelsechefens ögon. 22Fängelsechefen satte Josef till att ansvara för alla fångarna (han gav dem i Josefs hand) och allt som gjordes där, det gjordes [beslutades, administrerades] genom honom. 23Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.

Josef tyder två drömmar

40[Josef kom till Egypten som 17-åring, se 1 Mos 37:2. Han tjänade hos Potifar i drygt 10 år innan han blev falskt anklagad för att försökt våldta hans hustru. Han är nu omkring 28 år. Två år senare, som 30-åring, blir han befordrad av farao, se 1 Mos 41:46.]

1Efter en tid hände det sig att munskänken till kungen i Egypten och hans bagare, förolämpade sin herre, Egyptens kung.

[Deras brott nämns inte. Enlig judisk tradition hade en fluga fallit ner i faraos vin och en sten i hans bröd. Andra judiska kommentarer föreslår att de försökt förgifta farao.]

2Farao var vred mot sina två förmän – mot förmannen över munskänkarna och förmannen över bagarna. 3Han satte dem i förvar i generalens hus, chefen över livvakten, i fängelset, platsen där Josef var bunden. 4Chefen över livvakten befallde Josef att vara med dem och han betjänade dem. Dagarna gick och de förblev i fängelset.
     5En natt hade de båda – munskänken och bagaren hos kungen i Egypten som satt fängslade – var sin dröm. Var och en med sin egen uttydning (betydelse). 6Josef kom till dem på morgonen och såg dem, och de såg bekymrade ut. 7Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
     8De sade till honom: "Vi har drömt en dröm och det finns ingen som kan tolka den."
    Josef sade till dem: "Tillhör inte uttydningen Gud (Elohim)? Berätta den (drömmen) för mig."
     9Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig, 10och i vinet var tre kvistar och på dem sköt knoppar fram, och dess klasar bar fram (mogna) druvor för skörd, 11och faraos bägare var i min hand och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare och jag gav bägaren till faraos hand."
     12Josef sade till honom: "Detta är uttydningen, de tre grenarna är tre dagar. 13Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din ställning (tjänst – hebr. ken; samma ord som översätts "fundament" i 2 Mos 30:18), du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman. 14Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – chesed) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus. 15För jag har verkligen blivit (oskyldigt) bortrövad från hebréernas land och inte heller här har jag gjort något som förtjänar att jag har hamnat i fängelsehålan."

[Josef kände sig bortglömd. Han blev en slav som 17-åring, oskyldigt anklagad och kastad i fängelse. Först när han är 30 år blir han fri – 13 år är en lång tid! Människor kan glömma, men Gud glömmer inte Jer 29:11–13.]

16När bagarnas förman såg att uttydningen var god, sade han till Josef: "Jag hade också en dröm, och i den såg jag tre korgar med bröd som var på mitt huvud. 17I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
     18Josef svarade och sade: "Detta är uttydningen, de tre korgarna är tre dagar. 19Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."

20Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet" (upphöjde) på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se vers 13] och "lyfte upp huvudet" (halshögg) på sin förman över bagarna. 21Han återinsatte förmannen för munskänkarna i hans ämbete och han gav bägaren till faraos hand. 22Men han hängde upp förmannen för bagarna [på trä – dödade honom], i enlighet med det som Josef uttytt för dem. [1 Mos 40:19] 23Men förmannen för munskänkarna kom inte ihåg Josef utan glömde bort honom.

Faraos drömmar

411När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid floden [Nilen]. 2Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset. 3Sju andra kor kom upp efter dem från floden, de var klena och utmärglade och stod bredvid de andra korna på flodstranden. 4De klena och utmärglade korna åt upp de välgödda och feta korna. Sedan vaknade farao.

5Han sov och drömde en andra gång. Se, sju stjälkar med säd sköt upp, frodiga och välmatade. 6Efter dem kom sju stjälkar som var tunna och tomma, pinade av östanvinden och sprang efter dem. 7De sju tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade. Farao vaknade och förstod att det var en dröm. [Det var en skrämmande dröm.]

8På morgonen var han orolig i sitt inre och sände efter och kallade på Egyptens spåmän (skrivare, från ordet för penna) och alla visa män. Farao berättade sin dröm men det fanns ingen som kunde uttyda den för farao.

Josef tyder faraos drömmar

9[Förmannen till munskänkarna hörde om drömmarna och kom ihåg Josef.] Då talade förmannen för munskänkarna till farao och sade: "Jag kommer ihåg min försummelse idag, 10farao var vred på sin tjänare och satte mig i fängelse i generalens hus, chefen över livvakten, mig och förmannen för bagarna. 11Vi båda drömde en dröm samma natt, men drömmarna hade olika betydelser. 12Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten. När vi berättade för honom om våra drömmar, tydde han dem och berättade för var och en av oss uttydningen. 13Det skedde precis som han sagt till oss – jag blev återinsatt i mitt ämbete (ställning) [av farao, se 1 Mos 40:13], men den andre [bagaren] blev upphängd [på trä, se 1 Mos 40:19]."

14
(1 Mos 41:14) Josef inför farao, målning av Adrien Guignet.

Josef inför farao, målning av Adrien Guignet.

Då skickade farao efter och kallade på Josef och de skyndade sig att hämta honom från fängelsehålan. Han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao.
     15Farao sade till Josef: "Jag har drömt en dröm och det finns ingen som kan uttyda den för mig. Jag har hört sägas om dig att när du hör en dröm kan du uttyda den."
     16Josef svarade farao och sade: "Det är inte i min egen kraft, men Gud ska ge farao ett fridsamt (shalom) svar (ett lugnande svar)."
     17Farao talade till Josef:
-
"I min dröm stod jag på stranden till floden [Nilen]. 18Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset. 19Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land. 20De klena och utmärglade korna åt upp de sju första välgödda och feta korna. 21När de hade ätit upp dem kunde man inte förstå att de hade ätit dem, de var fortfarande lika klena och utmärglade som från början. Sedan vaknade jag.

22Jag såg i min dröm sju stjälkar med säd skjuta upp, frodiga och välmatade. 23Och se, sju stjälkar som var tunna och tomma och pinade av östanvinden sprang efter dem. 24De tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade stjälkarna.
-
Jag berättade för mina spåmän (skrivare, från ordet för penna) men det var ingen som kunde ge mig en förklaring."
25Josef sade till farao: "Faraos dröm är en. [De två drömmarna hör ihop.] Gud har [profetiskt] uppenbarat för farao vad han ska göra. 26De sju välgödda och feta korna är sju år och de sju frodiga och välmatade stjälkarna är sju år. Drömmen är en (och densamma). 27De sju klena och utmärglade korna som kom upp efter dem är sju år och även de sju stjälkarna som var tunna och tomma och pinade av östanvinden, det är sju år av hungersnöd.
     28Detta är de ting jag talar med farao om, det som Gud är på gång att göra har han visat för farao. 29Se, det kommer sju år som ska ge riklig (god, överflödande) avkastning i Egyptens land. 30Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet. 31På grund av hungersnöden som kommer efter, ska man inte komma ihåg (ordagrant inte veta om) överflödet, eftersom hungersnöden ska bli så fruktansvärd. 32Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är beslutade av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske."
     33[Josef fortsatte:] "Därför bör farao nu utse en förståndig och vis person och sätta honom över Egyptens land. 34Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar). 35Låt dem samla all mat som skördas under de överflödande åren som kommer och lagra upp säden i faraos hand [i faraos lador] till mat i städerna och låt dem bevara (ta väl hand om) den. 36Maten ska lagras i landet för de sju åren av hungersnöd, som ska komma i Egyptens land, så att landet inte går under genom hungersnöden."
     37Detta (förslag) syntes gott i faraos ögon och i hans tjänares ögon. 38Farao sade till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
     39Farao sade till Josef: "Eftersom Gud (Elohim) har visat dig allt detta, finns det ingen lika förståndig och vis person som du. 40Du ska råda över mitt hus och i enlighet med dina ord ska allt mitt folk regeras, bara tronen ska vara större än du."

[Josef blir befordrad till den högste ämbetsmannen i Egypten, bara farao själv är högre i rang. Ordagrant: "din mun ska allt mitt folk kyssa", jmf. Ps 2:11–12.]

Josef blir satt över hela Egyptens land

41
(1 Mos 41:41) Josef blir Egyptens näst högst uppsatte, målning av Lawrence Alma-Tadema, 1874.

Josef blir Egyptens näst högst uppsatte, målning av Lawrence Alma-Tadema, 1874.

Vidare sade farao till Josef: "Se jag har satt dig över hela Egyptens land." 42Farao tog sin signetring från sin hand och satte den på Josefs hand och klädde honom i praktfulla dräkter av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. [Istället för fängelsekläder får Josef fina linnekläder. Två gånger hade han förlorat sin mantel, nu får han en ny. Istället för fängelsets järnkedjor (Ps 105:18) får han nu kedjor av guld!] 43Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land.

[Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]

44Farao sade till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land." 45Farao gav Josef namnet Zafenat-Panea [som betyder "uppenbarare av hemligheter"], och till hustru gav han honom prästen Potiferas dotter Asenat från On. Och Josef vandrade ut över Egyptens land. [Potiferas är en längre form av namnet Potifar. De tidigaste rabbinska traditionerna (Rashi, Rashbam och Alshish) säger att det var samma Potifar (1 Mos 39:4, 20) som fängslade Josef.] 46Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land.

[Det finns flera slående paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Den kristna kyrkan har sedan slutet på Apostlagärningarnas tid bestått mest av hedningar, se Rom 11:25. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23]

47Under de sju överflödande åren gav marken sin gröda i stora mängder. 48Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden. 49Josef lagrade säd som havets sand, enorma mängder, tills det inte längre var möjligt att hålla räkning på (bokföra) allting för det var så stora mängder (bokstavligt utan siffror, omöjligt att räkna).

[En del språkvetare tror att Josef uppfann det första alfabetet i syfte att förenkla bokföring över alla grödor som skulle förvaras. Fram till den här tiden användes skriftspråk i form av hieroglyfer, vilket Josef säkerligen fick lära sig när han togs i tjänst hos farao. Men om det är så att Josef istället uppfann alfabetet så var det detta som Mose fick lära sig under sina år i faraos palats så att han sedan hade ett skriftspråk med alfabetets bokstäver när han under ökenvandringen skrev ner de fem Moseböckerna.]

50Till Josef föddes två söner innan hungeråren kom, som Asenat dotter till Potifera prästen i On, födde åt honom. 51Josef gav sin förstfödda namnet Manasse, för Gud har fått mig att glömma min träldom och min fars hus. [Namnet Manasse betyder "få att glömma".] 52Den andra gav han namnet Efraim, för Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land. [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".]

[Guds ordning är först Manasse, sedan Efraim. Först måste vi "glömma" och komma över det som varit, förräderiet, de falska anklagelserna, fängelset och det orättfärdiga behandlandet innan vi kan bära frukt. Istället för att söka hämnd, måste vi förlåta våra bröder och föda "Manasse", se Fil 4:8.]

53De sju överflödande åren som var i Egyptens land tog slut, 54och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd. 55När hela Egypten svalt, ropade folket till farao efter bröd, och farao sade till alla egyptier: "Gå till Josef och det han säger till er, gör det."
     56Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land. 57Alla länder kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.

Josefs bröder till Egypten

421När nu Jakob såg (förstod) att det fanns säd i Egypten sade Jakob till sina söner: "Varför ser ni på varandra?" [Trots att Jakob var på väg att bli blind, se 1 Mos 48:8, hade han en klarhet att se vad som skulle göras. Brödernas oförmåga att se och agera står i skarp kontrast med Josef som både förutsåg hungersnöden och förberedde.] 2Han sade: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."
     3Josefs tio [halv-]bröder gick då ner för att köpa säd från Egypten. 4Men Benjamin, Josefs [yngre] bror, sände Jakob inte iväg med sina bröder för han sade (tänkte för sig själv): "Tänk om någon olycka ska drabba honom." [Benjamin och Josef var helbröder – Rakel var deras mor.] 5Israels söner kom bland alla de andra som kom [den 8-10 dagars långa resan ner till Egypten] för att handla, för hungersnöden var stor i Kanaans land.

[Josef kom som 17-åring till Egypten. Vid 30 års ålder blev han befordrad, och nu 9 år senare kommer hans bröder för att köpa säd av honom – 22 år sedan de sålde honom som slav. Den första drömmen som Josef haft går nu i uppfyllelse, se 1 Mos 37:5–8 – nästan. När de böjde sig för honom räknar han dem; de var tio, inte elva. Var är den elfte?]

6Josef var guvernör över landet, det var han som skötte försäljningen till alla människor i landet. Josefs bröder [tio av dem, se vers 3] kom och bugade inför honom med sina ansikten mot marken. 7Josef såg sina bröder och kände igen dem, men gjorde sig själv oigenkännlig för dem och talade hårt (med myndig röst) till dem och han sade till dem: "Varifrån kommer ni?" och de svarade: "Från Kanaans land för att köpa mat."
     8Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. 9Josef kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem [1 Mos 37:5–11] och sade till dem: "Ni är spioner som kommer för att se landets nakenhet (var svagheterna finns)."
     10De sade till honom: "Nej min herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat. 11Vi är alla en mans söner, vi är ärliga män, dina tjänare är inte några spioner." 12Han sade till dem: "Nej, för att se landets nakenhet (var svagheterna finns) har ni kommit."
     13De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
     14Josef sade till dem: "Det är det jag säger till er när jag säger ni är spioner. 15Härigenom ska ni prövas, så sant farao lever, ni ska inte gå härifrån om inte er yngste bror kommer hit. 16Sänd en av er och låt honom hämta er bror och ni ska vara bundna för att era ord ska prövas, huruvida det är sanning i er, annars, så sant farao lever, är ni verkligen spioner." 17Han satte dem alla tillsammans i förvar i tre dagar.
     18På tredje dagen sade Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim), 19om ni är ärliga män, låt en av era bröder vara bunden i fängelset, men gå ni och ta med er säd för hungersnöden i era hus, 20och ta med er yngsta bror till mig, så ska era ord bli prövade och ni ska inte dö." De gjorde så. [Simon, den näst äldste sonen, lämnas kvar i Egypten, se vers 36.]
     21[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
     22Ruben svarade dem och sade: "Talade jag inte till er och sade att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod" 23De visste inte att Josef förstod dem, för tolken var emellan dem. 24[Josef blev djupt rörd av vad han hörde.] Han vände sig ifrån dem och grät. Han återvände till dem och talade till dem och tog Simon från dem och band honom inför deras ögon. [Simon betyder "den som hör". Josef prövar sina bröder om de skulle överge Simon, på samma sätt som de övergav honom. Simon var känd för sin hårdhet, se 1 Mos 34:25; 49:5–7. Kanske var det han som var den drivande bakom hur bröderna behandlade Josef tjugo år tidigare.]

25Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras kärl med säd och ge tillbaka varje mans pengar i hans säck och ge dem matsäck för resan, och så gjordes för dem. 26De lastade sina åsnor med sin säd och reste därifrån.
     27När en av dem öppnade sin säck på rastplatsen för att utfodra sin åsna, upptäckte han sina pengar och se, de låg överst i säcken. 28Han sade till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"

Bröderna kommer tillbaka till Jakob

29De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade: 30"Mannen, herren i landet, talade hårt (med myndig röst) till oss och tog oss för att vilja spionera på landet. 31Vi sade till honom: Vi är ärliga män, vi är inte spioner. 32Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land. 33Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg. 34Ta med er yngste bror till mig, då ska jag veta att ni inte är spioner utan ärliga män. Då ska jag befria er bror till er och ni kan röra er i landet."
     35När de tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. När de och deras far såg penningpungarna blev de rädda. 36Jakob, deras far, sade till dem: "Ni har berövat mig på mina barn. Josef finns inte och Simon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
     37Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
     38Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)."

[Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]

Den andra resan till Egypten

431Hungersnöden var svår i landet. 2När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
     3Juda talade till honom och sade: "Mannen varnade oss tydligt och sade: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.' 4Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat, 5men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sade till oss: "Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er."
     6Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] sade: "Varför har ni gjort så ont mot mig att ni har talat om för mannen att ni hade ännu en bror?"
     7De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
     8Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små. 9Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt. 10Om vi inte hade dröjt oss kvar skulle vi redan vara tillbaka en andra gång." [Detta var ett anmärkningsvärt uttalande från Juda. Vi anar att hans hjärta var ångerfullt. Juda hade själv förlorat två söner, se 1 Mos 38:7, 10, han förstod verkligen sin fars känslor och kunde av personlig erfarenhet känna med honom.]

11Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.] 12Ta med er dubbla summan pengar i er hand och de pengarna som kom tillbaka överst i era säckar. Måhända var det ett misstag. 13Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen. 14Må Allsmäktig Gud (El Shaddai) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simon, se 2 Mos 42:19, 36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se 2 Kung 7:4; Est 4:16.]

[Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]


15Männen [de tio bröderna] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef. 16När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
     17Mannen gjorde som Josef bett honom och han förde in männen i Josefs hus. 18Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
     19De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset20och sade: "Min herre, vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången, 21men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer. 22Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar."
     23Josef svarade: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud har gett er skatter i era säckar. Jag hade era pengar." Sedan förde han ut Simon till dem.
     24Tjänaren tog in bröderna i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder. 25De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
     26När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken. 27Han frågade dem om deras hälsa och sade: "Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?"
     28De svarade: "Din tjänare, vår far mår väl, han lever fortfarande." Och de böjde sina huvuden i en vördnadsfull hälsning.
     29Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, hans [egen] mors [Rakels] son, och sade: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sade vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – chanan) mot dig min son." 30Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.
     31Han tvättade sitt ansikte och kom ut (till bröderna) igen och behärskade sig och sade: "Duka fram mat."
     32De serverade (dukade fram) [först] åt honom för sig, och [sedan] bröderna för sig och [sist] egyptierna som åt med honom för sig själva. Egyptierna kan nämligen inte äta tillsammans med hebréerna, eftersom det skulle vara anstötligt för dem. [Egyptierna ansåg sig förmer än andra folk, och man assosierade sig inte med dem genom att äta vid samma bord. Den grekiska historikern Herodotos (484-425 f.Kr.) bekräftar att egyptierna inte ens använde kärl, knivar eller spett gjorda i Grekland. De tog inte kött uppskuret med en grekisk kniv i sin mun. Egyptierna såg också ned på folk som var boskapsskötare, se 1 Mos 46:34.] 33De satt framför honom, den förstfödde i enlighet med hans förstfödslorätt, och den yngste efter hans ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.] 34Framför honom delades portioner ut åt dem, men Benjamins portion var fem gånger så stor som någon av de andras. De drack och var glada med honom.

[Varför ger Josef Benjamin mer mat, och även senare mer pengar och 5 dräkter, se 1 Mos 45:22? Följde han sin fars spår att favorisera en av bröderna? Nej, Josef prövade bröderna för att se om de skulle bli avundsjuka igen. Hade de ödmjukat sig, kunde de glädja sig även om en broder blev mer välsignad, eller skulle de göra sig av med Benjamin på samma sätt som de försökt göra sig av med Josef?]

Silverskålen

441Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken. 2Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade sagt.
     3Så snart morgonen grydde sändes männen iväg, de och deras åsnor. 4När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont? 5Är det inte denna som min herre dricker ur och genom vilken han verkligen blir gudomlig? Ni har gjort ont som har gjort detta."
     6När han kom ikapp dem talade han dessa ord till dem. 7De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant. 8Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus? 9Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
     10Han svarade: "Låt det nu bli som ni har sagt. Den hos vilken den blir funnen ska vara min slav och ni övriga ska vara oskyldiga."
     11Då skyndade de sig, var och en, att ta ner sin säck på marken och var och en av dem öppnade sin egen säck. 12Han sökte och började med den äldste och fortsatte [i åldersordning] till den yngste ... och bägaren blev funnen i Benjamins säck. 13De rev sönder sina kläder [i sorg och förtvivlan]! Sedan lastade var och en sin egen åsna och de återvände till staden.
     14
(1 Mos 44:14) Josef samtalar med sin bror Juda, målning av James Tissot 1896-1902.

Josef samtalar med sin bror Juda, målning av James Tissot 1896-1902.

Juda och hans bröder kom tillbaka till Josefs hus. [Juda kommer ha en avgörande roll i denna del, så han lyfts redan nu fram i berättlelsen. Han var den som lovat ta hand om Benjamin, se 1 Mos 43:9. I stycket som följer referar han 14 ggr till sin "far".] Josef var fortfarande kvar där [i huset, han var förberedd och väntade på dem] och de föll ner på marken inför honom. 15Josef sade till dem: "Vad är det som ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen är gudomlig?"
     16Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
     17Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
     18Juda kom nära honom och sade: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar) få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao. 19Min herre frågade sin tjänare och sade: 'Har ni en far eller en bror?' 20Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
     21Du sade till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.' 22Vi sade till min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.' 23Men du sade till dina tjänare: 'Om ni inte er yngsta bror följer med er ner hit, ska ni inte se mitt ansikte igen.' 24När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
     25Och vår far sade. 'Gå igen och köp oss lite mat,' 26och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.' 27Då sade din tjänare, min far, till oss: 'Ni vet att min hustru födde två söner åt mig, 28och den ene har gått ifrån mig' och han sade: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess, 29om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
     30Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ]31då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden). 32Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
     33Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder. 34Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."

Josef ger sig tillkänna

451Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder. 2Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde.
     3Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
     4Josef sade till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sade han [i låg ton]: "Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [1 Mos 37:25–28] 5Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv. 6I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare fem år ska man varken plöja eller skörda. 7Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse.
     8Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19–20; Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land. 9Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.] 10Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger. 11Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande fem år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.
     12Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er. 13Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
     14
(1 Mos 45:14) Josef omfamnar Benjamin, målning av Peter von Cornelius 1817.

Josef omfamnar Benjamin, målning av Peter von Cornelius 1817.

Han kastade sig om halsen på sin bror Benjamin och grät (kramade om honom, se 1 Mos 46:29) och Benjamin grät vid hans hals. 15Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.
     16Uppståndelsen hördes i faraos hus, det sades: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare. 17Farao sade till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land, 18och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet. [Hes 34:3]
     19Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom. 20Oroa er inte för era tillhörigheter, för det bästa i hela Egyptens land är ert."
     21Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan. 22Till alla, varje man, gav han ett ombyte av kläder, men till Benjamin gav han 300 shekel silver och fem ombyten av kläder. 23Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan. 24Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sade till dem: "Se till att ni inte blir oroliga, börjar att skaka (darra) på vägen."
     25De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob deras far. 26De berättade för honom och sade: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem. 27De berättade alla Josefs ord som han hade sagt till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom. 28Israel sade: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."

Jakob flyttar till Egypten

461Israel [Jakob] gjorde resan med allt som han ägde och kom till Beer-Sheva. Där offrade han till sin far Isaks Gud (Elohim). 2Gud talade till Israel i en dröm på natten och sade: "Jakob, Jakob!"
    "Här är jag," svarade han.

[Det var 22 år sedan Jakob hade hört Herrens röst på detta sätt, han var nu 130 år, se 1 Mos 47:9. Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar. Jakob svarar detta första gången i 1 Mos 31:11 när han är hos Laban och har en dröm där Gud kallar honom tillbaka till Kanaans land. Se även 1 Mos 22:1.]

3Han sade: "Jag är Gud (El) dina fäders Gud (Elohim). Frukta inte att gå ner till Egypten, för där ska jag göra dig till ett stort folkslag. 4Jag ska gå med dig ner till Egypten och jag ska också garanterat föra dig upp igen och Josef ska lägga sin hand på dina ögon." (Josef ska tillsluta dina ögon när du dör).
     5Jakob steg upp från Beer-Sheva och Israels söner bar Jakob, sin far, och deras små och deras fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom. 6De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom, 7hans söner och hans sonsöner med honom, hans döttrar och hans dotterdöttrar och alla hans efterkommande tog han med sig till Egypten.

Jakobs söner

[Nu följer en uppräkning av Jakobs söner. Frasen "Detta är namnet på" är en vanlig fras, se 1 Mos 25:13; 36:10; 2 Mos 6:16. Versen är uppbyggd som en kiasm.]

8Och detta är namnen på

sönerna till
    Israel
        som kom till Egypten,
    Jakob
och hans söner:

[Leas sex barn:]
Ruben, Jakobs förstfödda.
     9Rubens söner:
    Henok (Chanoch) och Pallo och Hesron (Chetsron) och Karmi. [2 Mos 6:4; 5 Mos 26:5–6; 1 Krön 5:3]

10Simons (Shimåns) söner:
    Jemoel och Jamin och Ohad (Åhad) och Jachin och Sochar (Tsåchar) och Saul (Shaol), sonen till en kananeisk kvinna.

11Levi söner:
    Gershon, Kehat och Merari.

12Juda söner:
    Er och Onan [uttalas "Ånan"] och Shela och Perets och Zerach,
        men Er och Onan dog i Kanaans land.
    Perets sönder var Hesron (Chetsron) och Chamol.

13Isaskars söner:
    Tola och Puva och Job och Shimron.

14Sebulons söner:
    Sered och Elon och Jachlel.

15Detta är Leas söner som hon födde till Jakob i Paddan-Aram, [hon födde] även hans dotter Dina.
Alla hans söner och hans döttrar – totalt 33 stycken personer (liv, själar). [Hälften av alla, se vers 26 – det högsta antalet i denna släkttavla.]

16[Leas tjänstekvinna Zilpas två söner:]
Gads söner:
    Tsifjon och Chaggaj, Shoni och Esbon, Eri och Arodi och Areli.

17Ashers söner:
    Imna och Ishva och Ishvi och Beria.
    Deras syster var Serach.
    Berias söner: Chever och Malchiel.

18Detta är Zilpas söner, som Laban gav till sin dotter Lea, och som hon födde till Jakob – totalt 16 personer (själar, liv).

19[Rakels två söner:]
Rakels söner, Jakobs hustru:
    Josef och Benjamin.
20Till Josef i Egyptens land föddes Manasse och Efraim genom hans fru Asenat, prästen Potiferas dotter från On [1 Mos 41:45].

21Benjamins söner:
    Bela och Becher och Ashbel, Gera och Naman, Echi och Rosh (Råsh), Muppim och Chuppim och Ard.
22Detta är Rakels söner som föddes till Jakob – totalt 14 personer (själar, liv).

23[Rakels tjänstekvinnas Bilhas söner:]
Dans söner [en son]:
    Chushim. [5 Mos 26:42]
24Naftalis söner:
    Jachtsel och Goni och Jetser och Shillem.

25Dessa är Bilhas söner, som Laban gav till sin dotter Rakel, och som hon födde till Jakob – totalt 7 personer (själar, liv).

26[Sammanfattning:]
Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv). 27Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken.

[Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se vers vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i vers 8–25, minus Er och Onan som dött, se vers 12.]

28Han [Jakob] sände Juda före honom till Josef, för att visa vägen framför honom till Goshen och de kom till Goshens land. 29Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
     30Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
     31Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig, 32männen är herdar för de har varit boskapsskötare och de har tagit med sig sina hjordar och sin småboskap och allt som de äger.' 33När det händer sig att farao kallar på er och frågar: 'Vad är ert yrke?' 34Då ska ni svara: 'Dina tjänare har varit boskapsskötare från sin ungdom till nu, både vi och våra fäder,' så att ni kan bo i landet Goshen, för alla herdar är en styggelse för egypterna."
471Sedan gick Josef och berättade för farao och sade: "Min far och mina bröder, deras boskapshjordar och deras småboskap och allt de äger har kommit från Kanaans land och nu är de i landet Goshen [1 Mos 45:10]. 2Av hans bröder tog han fem män och presenterade dem för farao.
     3Farao sade till hans bröder: "Vilket är ert yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är herdar, både vi och våra fäder." 4De sade till farao: "Vi har kommit för att vistas i landet, för det finns inget bete för dina tjänares hjordar eftersom hungersnöden och torkan är stor i Kanaans land. Därför ber (vädjar) vi dig nu, låt dina tjänare bo i Goshens land."
     5Farao talade med Josef och sade: "Din far och dina bröder har kommit till dig, 6Egyptens land ligger framför dig, se till att din far och dina bröder bor i den bästa delen av landet. Låt dem bo i Goshens land. Om du vet om (känner till) några duktiga män ibland dem, så gör dem till chefer över min boskap."
     7Josef tog in sin far Jakob och satte honom framför farao och Jakob välsignade farao.

[Abraham är satt att bli en välsignelse för alla familjer på jorden, se 1 Mos 12:3. Jakob, Abrahams barnbarn, talar nu ut en välsignelse över farao.]

8Farao sade till Jakob: "Hur många är dagarna och åren av ditt liv?"
     9Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)." 10Jakob välsignade farao och gick ut från faraos ansikte.
     11Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se 2 Mos 1:11; 12:37], som farao hade befallt. 12Josef försåg sin far och sina bröder och hela hans fars hushåll med bröd, i enlighet med vad de behövde för sina små.

Josef och hungersnöden

13Det fanns inget bröd i hela landet för hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land förtvinade på grund av hungersnöden. 14Josef samlade in alla pengar som fanns i Egyptens land och i Kanaans land, för den säd som de köpte. Och Josef tog in pengarna till faraos hus. 15När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut."
     16Josef svarade: "Kom hit med er boskap. Jag ska ge er bröd för boskapen om pengarna är slut." 17De förde sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, boskap, småboskap och deras åsnor. Han gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap det året.
     18När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark. 19Varför skulle vi dö inför dina ögon, både vi och vår mark? Köp oss och vår mark för bröd, och vi och vår mark ska vara faraos slavar. Ge oss bröd så att vi kan leva och inte dö och så att marken inte blir ödelagd."
     20Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egypterna, alla män, sålde sina fält på grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos. 21Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra. 22Endast prästernas mark köpte han inte (löste inte in), eftersom prästerna hade sin del från farao och åt den ranson som farao gav dem. Därför sålde de inte sin mark.
     23Sedan sade Josef till folket: "Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken. 24Det skall ske att när ni samlar in skörden, ska ni ge en femtedel till farao och fyra delar ska vara era egna till att beså fälten och till er mat för dem som är i ert hushåll och till mat för era små."
     25De sade: "Du har räddat våra liv. Låt oss finna nåd (oförtjänt kärlek) i min herres ögon, och vi ska vara faraos slavar."
     26Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
     27Israel bodde i Egyptens land, i landet Goshen och de fick sina besittningar där och var fruktsamma och förökade sig mycket.
     28Jakob levde i Egyptens land 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år. 29Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten. 30Men när jag sover med mina fäder, ska du föra ut mig ur Egypten och begrava mig på deras begravningsplats. Han [Josef] svarade [sin far]: "Jag ska göra som du har sagt."
     31Han [Jakob] sade: "Ge mig din ed" Och han gav honom sin ed och Israel böjde sig ner över sängens huvudända.

Manasse och Efraim

48[På Abraham, Isak och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir det nästa huvudet i familjen och ärver namn, status och sin fars egendom. Som vi redan sett flera exempel på i Första Mosebok väljer Gud att överraska. I detta stycke följer Josef traditionen och placerar Manasse, hans förstfödde, på den högra sidan för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.]

1Efter allt detta kom man till Josef och sade: "Se, din far är sjuk." Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim. 2Och man berättade för Jakob och sade: "Se, din son Josef kommer till dig." Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.
     3Jakob sade till Josef: "Gud den Allsmäktige (El Shaddai) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [1 Mos 28:19; 35:9–15], 4och sade till mig: 'Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.'
     5[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simon är och ska vara mina. 6Och deras ättlingar som du ska föda efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv. 7För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efrat. Jag begravde henne där på vägen till Efrat." Platsen heter idag Betlehem.

8När Israel [Jakob] fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?"
     9Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
    Han sade: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."
     10Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
     11Israel sade till Josef: "Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!"
     12Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken. 13Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom. 14Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand på Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde. 15Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
16ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min fars namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."

[Här används hebreiska verbet gaal – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet gaal förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
17När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud. 18Josef sade till sin far: "Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud".
     19Hans far vägrade och sade: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl ska hans yngre bror bli större än honom och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer). 20Han välsignade dem den dagen och sade:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse',
och han satte Efraim före Manasse.
     21Israel sade till Josef: "Se, jag dör men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land. 22Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge."

[Hebr. shekhem kan syfta på en bergsrygg, sluttning eller även staden Shechem. Han kan referera till marken han köpte, se 1 Mos 33:18–19, men eftersom en strid nämns talar det för att det är händelserna i 1 Mos 34:25–29 som åsyftas. Josef begravdes senare i Shechem, se Jos 24:32.]

Tolv eller tretton stammar?
Josefs söner, Efraim och Manasse, adopteras av Jakob (vers 5), så totalt blir det som om Israel hade 14 söner! När landet senare fördelas får Josef inget landområde, istället är det Manasse och Efraim som tilldelas land, och Josef ersätts alltså av sina söner. Här finns en förebild på hur Jesus återlöser två folk (judar och hedningar) och låter dessa två folk ta hans plats som ett folk, men ändå två (vers 16).
    Även om det är tretton stammar som går in i det nya landet är det bara tolv stammar som får landområden. Levi har inte ett eget område (Herren är deras arv, se 5 Mos 18:19–20). Det finns flera samband mellan talet 13 och talet 1. Det hebreiska ordet för räknetalet ett är echad. Ordet består av tre bokstäver Alef (talvärde 1), Chet (talvärde 8) och Dalet (talvärde 4). Summan av talvärdena för dessa tre bokstäver är 13. Inom judendomen så är 13 det nummer som krävs för att starta något nytt. Talet ett tillsammans med tretton förekommer på många områden. När en pojke når tretton års ålder (och firar Bar mitzvah) räknas han som en man och "blir ett" med folket.

Jakob välsignar sina söner

491Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut.

[Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid. ]

2Församla er själva och lyssna Jakobs söner, till Israel er far.

Uppräkningen av de tolv sönerna i detta kapitel följer mödrarna (Lea, Bilha, Zilpa och Rakel) och födelseordningen. I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (4 Mos 2), tilldelat landområde (Hes 48) och de tolv portarna (Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i Upp 7:4–8; 21:12.

Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda

9. Isaskar
10. Sebulon

Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali

Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher

Rakel
11. Josef
12. Benjamin

3Ruben [betyder "se en son"] du är min förstfödde,
    min makt och förstlingsfrukten av min styrka,
    överlägsen i värdighet och överlägsen i styrka.
4Instabil som vatten [utan förmåga till självdisciplin] saknar du överlägsenheten,
    eftersom du steg upp i din fars bädd,
    där orenade du den, han steg upp till min bädd.

5Simon och Levi är bröder
    – våldets vapen är deras blodsband.
    [Simon betyder "att höra"; Levi "sammanfogad med".]
6Låt inte min själ komma till deras rådslag,
    må aldrig min heder bli förenad med deras sällskap,
för i sin vrede slaktar de män
    och med sin egen vilja lemlästar de oxar.
7Förbannad är deras vrede,
    för den är häftig och deras ilska för den är grym.
Jag ska dela dem i Jakob
    och förskingra dem i Israel.

8Juda [betyder "lovprisning"], dig ska dina bröder prisa,
    din hand ska vara på dina fienders nacke,
    dina fäders söner ska böja sig ner inför dig.
9Juda är ett lejons unge,
    från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
    som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
10Spiran ska inte lämna Juda,
    inte härskarstaven från hans fötter,
så länge man kommer till Shilo [eller "till dess han kommer som den tillhör"],
    och till honom ska folkens lydnad vara.
11Han binder sin åsna (unga laståsna av hankön; sin unga och spänstiga åsnehanne) vid vinstocken
    och sitt åsneföl [av hankön] vid den ädla rankan [som ger det utvalda vinet].
Han tvättar sina kläder (sitt klädesplagg) i vin
    och sin dräkt [sin mantel] i druvans juice (blod).
12Hans ögon ska bli röda med vin
    och hans tänder vita med mjölk.

[Med den alternativa översättningen i vers 10 blir det väldigt tydligt att denna välsignelse är profetisk och talar om Jesus, lejonet av Juda, som i tusenårsriket ska ha härskarstaven i sin hand och åtnjuta folkens lydnad.]

13Sebulon [betyder "upphöjd"] ska bo vid havets strand
    och han ska bli en strand för skepp
    och hans sida [landsgräns] ska vändas mot Tsidon.

[Sebulon välsignas före sin äldre bror Isaskar. Denna profetia är intressant eftersom det landområde som Sebulon så småningom tilldelas inte ligger varken vid Medelhavskusten eller Galileiska sjön, utan i ett litet område mellan dessa. Med tiden får de ändå tillgång till både Medelhavet och Galileiska sjön, eftersom Via Maris går genom deras område och de utmärker sig senare just som sjöfarare.]

14Isaskar [betyder "det finns gottgörelse"] är en storvuxen åsna,
    som ligger ner mellan två fårfållor (lägerplatser, bördor).
15Han såg en viloplats att den var god (bördig, bekväm)
    och att landet var tilltalande (vackert, prunkande, rofyllt).
Han böjde sina skuldror till att bära (bördor)
    och blev en plikttrogen tjänare i sitt arbete.

[Ordet fårfållor (hebr. mispetayim) i vers 14 är svåröversatt. Ordet står i dualis, vilket verkar betyda att åsnan har lagt sig mellan två föremål/platser av samma sort. Eftersom vers 15 talar om viloplats och bördor kan betydelsen ha med dessa ord att göra. Isaskars söner omnämns att de var "män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra", se 1 Krön 12:13.]

16Dan [betyder "domare"] ska döma (skaffa rätt) sitt folk
    som en av Israels stammar.
17Dan ska vara en orm på vägen,
    en behornad orm på den vältrampade (välkända och av många använda) vägen,
som biter hästens häl
    så att ryttaren faller baklänges.

18På din frälsning (räddning) väntar jag Herre (Jahve).

[Mitt i välsignelsen av sina söner vänder sig Jakob direkt till Herren. Denna vers är första gången ordet "frälsning" (hebr. yesua) används i Bibeln.]

19Gad [betyder "en som skär" – attackeraren] ska skära (attackera) honom
    men han ska skära (attackera) dem [fienden] i hälen [där de är sårbara, på flykten].

[Namnet Gad betyder korianderfrö men även trupp eller stor folkskara. Roten kommer från verbet gadad som betyder att skära, attackera eller invadera, alltså beskrivningar på vad en militär trupp gör. Tillsammans med Ruben och Manasse låg Gads område mellan moabiterna i söder, ammoniterna i öst och arameerna i nordöst. På grund av alla krigen för sin existens blev de kända som krigsmän, se 1 Krön 5:18; 12:8, 12.]

20Från Asher [betyder "lycklig"] kommer rikliga (överflödande, mättande) rätter
    och han ska ge mat till kungliga nöjen (rikligt uppdukade festbord).

21Naftali [betyder "brottning"] är en hind som blivit fri,
    han ger goda ord (talar välsignelse, uppmuntran och tröst).

[Detta är en profetia om att lärjungarna ska förkunna evangeliet, de goda orden, det glada budskapet. Nästan alla Jesu lärjungar kommer från Sebulons och Naftalis stam, eftersom dessa båda stammar beblandade sig i området vid Genesarets sjö som ursprungligen tilldelades Naftali och var området där Jesus kallade de flesta lärjungarna. Nasaret ligger i Sebulons område och Kapernaum i Naftalis område.]

22Josef [betyder "låt honom förökas – vara bärare av riklig frukt"] är en fruktbärande son,
    en fruktbärande son vid källan,
    döttrarna marscherar över muren.
23Bågskyttarna har varit hätska mot honom
    och skjutit på honom och hatat honom.
24Likväl var hans båge fast (stadig, stabil)
    och hans armar och händer smidiga (snabba och lättrörliga),
genom händerna hos den Mäktige i Jakob,
    därifrån (från) Herden, Israels klippa,
25genom din fars Gud (El) som hjälper dig,
    och den Allsmäktige (Shaddai) som ska välsigna dig
med välsignelser från himlarna därovan,
    välsignelser från djupet [underjordiska källor] som vilar (breder ut sig) därunder,
    välsignelser från bröst och moderliv.
26Din fars välsignelser
    har vida överträffat (har varit mäktigare än) mina förfäders välsignelser,
upp till de yttersta gränsen av de eviga kullarna.
    De ska vara över Josefs huvud,
    och över hjässan på honom som är avskild (helgad – hebr. nazir) från sina bröder.
    [5 Mos 33:16b; 4 Mos 6:2]

[Josef är kanske den mest tydliga förebilden på Jesus i GT. Josef var en "fruktbärande son", se vers 22 och Jesus kallas vinstocken och de som är sammankopplade ska bära frukt, se Joh 15:5; Gal 5:22–23. Josef kallas en "son vid källan" och Jesus är livets källa, se Joh 4:14.]

27Benjamin [betyder "högra sonens hand" eller "min högra hands son"] är en rovlysten varg,
    på morgonen slukar han bytet
    och på kvällen fördelar han rovet.

[Benjamin var den yngste och minste av Israels söner. Han har sitt område i norra Jerusalem. Tempelberget tillhör Benjamins område tillsammans med ett område norrut, medan Olivberget och Västra berget i Jerusalem tillhör Juda tillsammans med områden söderut som bland annat inkluderar Betlehem och Hebron. Gud utvalde alltså ett område för sin boning, templet här på jorden, i den minsta stammens område! Guds högra hand är också ett uttryck för hans styrka. Kan också syfta på Jesus som är på Guds högra sida och den delen av Gud som ska sitta på Tempelberget när Han regerar från Jerusalem i tusenårsriket.
    Benjamins stam var känd för att vara krigare. Några exempel på personer från Benjamins stam är: Ehud (Dom 3:15), kung Saul (1 Sam 9:21). I NT nämns Saulus som var en benjamit som stred i trons goda kamp, se Fil 3:5; 2 Tim 4:7.]


28Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem.

[Detta är första gången frasen "Israels tolv stammar" används. När landet så småningom delas upp inkluderas inte Levi; däremot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]

Jakobs död

29Han befallde och sade till dem: "Jag är på väg att samlas till mitt folk, begrav mig med mina fäder i grottan som finns på hettiten Efrons fält, 30i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats. 31Där begravde de Abraham och Sara, hans hustru. Där begravde de Isak och Rebecka, hans hustru, och där begravde jag Lea. 32Fältet och grottan som är där, som köptes från hettiternas söner."
     33När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
501Då föll Josef ner över sin fars ansikte, grät över honom och kysste honom. 2Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel [Jakob]. 3Det tog 40 dagar, vilket är så många dagar en balsamering tar. Egyptierna grät över honom i 70 dagar. [De 70 dagarna inkludera troligtvis de 40 dagar som det tog att balsamera, följt av 30 dagars sorg, se 5 Mos 34:8.]
     4När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg: 5Min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
     6Farao svarade: "Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom."
     7Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land, 8och alla av Josef hus och hans bröder. Bara deras små (barn) och deras småboskap och hjordarna, lämnade de i Goshen. 9Med honom gick både vagnar och ryttare och det var ett stort sällskap.
     10De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar. 11När landets invånare, kananiterna, såg sorgen på Atads tröskplats sade de: "Detta är en djup sorg för egypterna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordanfloden.
     12Hans söner gjorde mot honom i enlighet med hans befallning till dem. 13Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre. 14Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.

Josef lugnar sina bröder

15När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sade de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?" 16Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
"Innan din far dog 17bad han oss meddela dig, Josef, detta:

'Jag ber dig [Josef],
var snäll och förlåt dina bröders synder
    och allt illa de gjort mot dig.'

Vi, tjänare åt din fars Gud, ber dig att förlåta oss."
När Josef hörde dessa ord brast han i gråt. 18Sedan kom också hans bröder och föll ner framför honom och sade: "Här är vi, vi är dina slavar."
     19Men Josef svarade dem: "Var inte rädda, skulle jag ta Guds plats? 20Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv. 21Var inte rädda, jag ska försörja er och era barn." Sedan tröstade Josef dem och talade till deras hjärta (uppmuntrade dem).

[Samma tanke utvecklas av Paulus i Rom 8:28. Gud vänder det som var tänkt att skada till att verka för hans syften.]

22Josef bodde i Egypten, han och hans fars hus (hela hans släkt), och Josef blev 110 år. [Enligt egyptiska inskriptioner och texter var just 110 år den idealiska åldern. Även Josua blev 110 år, se Jos 24:29.] 23Josef såg [sin andra son] Efraims söner till den tredje generationen; även Manasses son, Machir [Josefs barnbarn], födde barn i Josefs knä.

[Manasse var Josefs förstfödde, vars son hette Machir, se 4 Mos 26:29; 32:39–40. Uttrycket "föddes i Josefs knä" antyder att Josef adopterade sina barnbarn och barnbarnsbarn, vilket betyder att de fick del av hans välsignelse och arv, se även 1 Mos 30:3.]

Josefs död

24Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob. 25Josef tog en ed av Israels söner och sade: "Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån" [Hebr. paqad är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och ivers 24, detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda israeliterna.] 26Så dog Josef, han blev 110 år. De [följde den egyptiska seden och] balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.

[Utifrån undersökningar av mumies var livslängden i Egypten 40-50 år. När israeliterna flera hundra år senare lämnar Egypten fullföljer Mose detta löfte, se 2 Mos 13:19, och Josef blir begravd i Shechem, se Jos 24:32. Berättelsen om Josef avslutas med att israeliterna kommer till Egypten. Här lever de i generation efter generation, medvetna om att deras framtid är i ett annat land – ett löftesland som de flesta av dem inte sett.]




© 2022 Svenska Kärnbibeln