Om Första Moseboken

På hebreiska kallas boken för det första ordet i den första versen som är "begynnelsen", på hebreiska "bereshit". På grekiska kallas den "genesis". Här får vi svaren på vår existens. Det är Gud som skapat världen och människan. Allt var gott tills synden kom in i världen. Samtidigt finns Guds frälsningsplan som en röd tråd igenom hela boken, det kommer en frälsare som ska födas av en jungfru, se 1 Mos 3:15. Berättelsen fortsätter att beskriva hur människorna växer både i antal och i ondska. Den första delen kulminerar med syndafloden där Gud räddar Noa och hans familj. Från kapitel tolv och framåt är temat Guds folk där Abraham, Isak, Jakob och Josef är huvudpersoner.


Skriven: Omkring år ca 1445 f.Kr.

Berör tidsperioden: Skapelsen, 4000 - 1500 f.Kr.

Författare: Mose. Jesus refererar till att Mose är författare i Joh 5:46.

Första Moseboken

Världen skapas

1

Bild på jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men NASA är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp".

©NASA

I början (begynnelsen) skapade Gud (Elohim) himlarna och jorden.

[Bibelns första mening består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas "et" på hebreiska, är en bestämd artikel. Det översätts inte på svenska eftersom det påverkar de efterföljande substantiven så att de blir "himlarna" i stället för "himlar". Alef-tav motsvarar tyskans "der, die, das". Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista. Även om detta bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i bibelns första vers, likställd med Gud!]

2Jorden var formlös (i oordning) och tom (omätbar), och det stora djupet [de väldiga vattenmassor som övertäckte jorden] var i mörker. Guds Ande rörde sig varsamt (svävade, ruvade) över vattenytan.

Första dagen - ljuset

3Gud sade: "Låt det vara ljus", och det blev ljus. 4Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att ljuset var gott (har liv, glädje), och Gud separerade (skilde) ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.

Det blev kväll och det blev morgon - dag ett.

[Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Det hebreiska ordet dag kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används, som är ett s.k. polar-merismos, betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen fram till den första dagen.]

Andra dagen - vattnet separeras vertikalt

6Gud sade: "Låt det vara ett mellanrum (fäste, valv, en utsträckning) [dvs. skyn, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer vatten [haven där nere] från vatten [molnen där uppe]." 7Gud formade mellanrummet och separerade vattnet som var under fästet från vattnet som var ovan fästet, och det skedde så. 8Gud kallade mellanrummet himmel (sky).

Det blev kväll och det blev morgon - dag två.

Tredje dagen - vattnet separeras horisontalt

9Gud sade: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så. 10Gud kallade det torra land och det samlade vattnet hav.

Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande och beundransvärt).

11Gud sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska (vegetation): plantor som ger frön efter sin art (sort), och fruktträd som kontinuerligt bär frukt efter sin art (sort)", och det skedde så. 12Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som gav frön efter sin art, och fruktträd som kontinuerligt bar frukt efter sin art.

Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande och beundransvärt).

13Det blev kväll och det blev morgon - dag tre.

[Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se Joh 2:1.

Det finns även ett fint mönster mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning.
  • DAG 1 skapas ljuset som DAG 4 fylls med solen, månen och stjärnorna.
  • DAG 2 skapas vatten och sky som DAG 5 fylls med fisk och fåglar.
  • DAG 3 skapas land som DAG 6 fylls med djur och människan.
Vattnet fylls med fiskar, skyn med fåglar och landet med djur och människor. Även ljuset får solen, månen och stjärnorna som sina bärare.]

Fjärde dagen - solen, månen och stjärnorna

14Gud sade: "Låt det bli ljusbärare på himmelens valv som skiljer mellan dag och natt, låt dem bli tecken för att indikera särskilda tider (högtider), dagar och år, 15och låt dem vara ljusbärare på himmelens valv för att ge ljus på jorden", och det skedde så. 16Gud formade (gjorde) de två stora ljusbärarna [dessa himlakroppar som redan skapats i vers 1, tillskrivs nu sina uppgifter], den större [solen] för att råda över dagen, och den mindre [månen] för att råda över natten. Han formade också stjärnorna. 17Gud satte dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens valv för att lysa på jorden, 18för att råda över dagen och natten, och för att separera ljuset från mörkret. Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande och beundransvärt).

19Det blev kväll och det blev morgon - dag fyra.

Femte dagen - fiskar, insekter och fåglar

20

Skyn fylls fåglar den femte dagen.

©Hazze Sandström

Gud sade: "Låt vattnet fyllas (låt det finnas en mångfald, mängder, ett överflöd) av levande varelser, och låt fåglar (insekter, alla djur med vingar) flyga över jorden i himlens sky." 21Gud har skapat (initierat) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter deras sort (art), på samma sätt alla fåglar (insekter, alla djur med vingar), efter deras sort (art). Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott. 22Gud välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."

23Det blev kväll och det blev morgon - dag fem.

Sjätte dagen - djuren och människorna

24

Den sjätte börjar jorden fyllas med djur och sist skapas människan till Guds avbild.

©Hazze Sandström

Gud sade: "Låt jorden frambringa olika arter (sorter) av levande varelser: boskap, kräldjur (reptiler) och vilda djur av olika arter." Och det skedde så. 25Gud gjorde (formade) de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Gud såg att det var gott (undersökte allt noggrant och godkände det).

26Gud sade: "Låt oss [Fader, Son och helig Ande] göra människor (mänskligheten, man och kvinna) till vår avbild, för att likna oss [reflektera oss andligt sett]. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över fiskarna i havet, fåglarna i luften, och över boskapen, över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden."
     27Gud (Elohim, den store och kraftfulle) skapade (initierade) människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Han skapade dem till man och kvinna. 28Gud välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor]. Råd (ha auktoritet) över fiskarna i vattnet, och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden."

29Gud sade: "Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt. Det ska vara er mat. 30Åt alla djuren på jorden, och alla fåglarna i luften, och alla kräldjur som rör sig på jorden - allt som har liv - åt dem ger jag alla gröna växter som mat." Och det blev så.

31Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott (undersökte allt noggrant, och såg att det var helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat).

Det blev kväll och det blev morgon, den sjätte dagen. [Från och med nu används bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte". Det gäller även den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2. Detta skrivsätt betonar fulländning.]

Sjunde dagen - skapelsen fullbordad

2Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna]. 2Den sjunde dagen hade Gud slutfört det verk som han arbetat med, och han vilade (hebreiska "shabat" som ordagrant är "upphörde med sitt arbete") på sjunde dagen. 3Gud välsignade (talade gott om) den sjunde dagen och helgade den (dedikerade den som sin egen dag, särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från) sitt arbete med skapelsen.

[Här finns inte frasen "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen" med. Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag.]

Skapelsens fortsatta historia - Edens lustgård (2:4-3:24)

4[Här kommer ett nytt stycke. Det hebreiska ordet "toledot", som inleder denna vers, används elva gånger i Första Moseboken. I de följande fallen gäller det en person. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här kommer alltså den fortsatta historien av "himlarna och jorden". Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft.]

Detta är berättelsen (redogörelsen) om vad som hände med himlarna och jorden efter det att Gud hade skapat dem - då Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde jorden och himlarna. [Detta är första gången titeln "Herren Gud" används.]
     5Det fanns ännu inte någon buske (vild vegetation) på marken, och ingen gröda hade börjat växa på fältet, för Herren Gud (Jahve Elohim) hade inte låtit det regna på jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla). 6Underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (eller en dimma steg upp från marken) och vattnade hela jordytan (jordens mylla).

Människorna skapas

7Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade) människan av stoft (sand) från jorden (myllan) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse.

[Det hebreiska ordet för människa "adam", är snarlikt ordet för jordens mylla "adamah". Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27.]

8Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [antagligen på östra sidan av Israel], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat). 9Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).

10En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.
11Den första heter Pishon [betyder tillväxt],
    det är den som flyter runt hela landet Havia, där det finns guld. 12Guldet där är av hög kvalité. Bdelliumharts [antagligen en sorts pärla] och onyxsten [ädelsten] finns också där.

13Den andra floden heter Gihon [som betyder bryta, välla fram],
    det är den som flyter omkring hela landet Kus.

14Den tredje floden heter Hiddekel [som betyder snabb, det grekiska namnet är "Tigris"],
    det är den som har sitt lopp öster om Assyrien.

Den fjärde floden är Eufrat [som betyder fruktsam, flöda över, ge i överflöd].
15Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att sköta om den och bevara (underhålla, skydda) den. 16Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade: "Du får äta fritt av alla träd, 17men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande), för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö.

[Den dagen då Adam äter dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig. Hebreiskan har ordagrant "döende ska du dö" och indikerar att döendet startade och är en process.]

18

Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (forma) en hjälpare (passande, anpassad) för honom."
     19Från jord formade Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglarna (insekterna och alla djuren som kan flyga) i luften, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn. 20Adam gav namn åt all boskap, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.

21Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött. 22Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt) kvinnan och förde henne till mannen. 23Adam sade: "Detta är nu ben av mina ben, kropp från min kropp (kött av mitt kött), hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"), eftersom hon var tagen från mannen." 24Därför ska en man lämna sin far och mor [sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och bli förenad (hålla sig till) sin fru, och de ska bli en kropp (ett kött, en ny familj). 25De var båda nakna, men skämdes (blygdes) inte inför varandra.

[Det hebreiska ordet för naken är "arummim". Det är nära besläktat med ordet "listig" - hebreiska "arum", som beskriver ormens natur in nästa vers, se 1 Mos 3:1. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]

Syndafallet

3

Både Adam och Eva äter av den förbjudna frukten.

©Magnus Norberg

Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (format). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
     2Kvinnan sade till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni."

[Gud hade sagt äta fritt av alla träd utom ett träd, se 1 Mos 2:16-17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död - kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I 1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]

4Då sade ormen till kvinnan: "Inte ska ni dö, 5för Gud vet att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande).
     6När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var tilltalande (väl lämpat för) att äta och det var behagligt för ögonen, och att det var ett önskvärt träd eftersom man skulle få förstånd, tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. 7Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (såg) att de var nakna, och de band ihop fikonlöv som gördlar (för att täcka livet).

[Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]

8De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
     9Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
     10Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden, hörde ljudet när du rörde dig) i lustgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
     11Då sade han: "Vem har sagt att ni är nakna? Åt ni från trädet som jag förbjöd (befallde) er att äta från?"
     12Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
     13Då sade Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt."

[Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga: "Människa, var är du?" och människans svar: "Livet bedrog mig".]

Guds dom

Ormens dom

14Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta jord (stoft) [och vad det innehåller] så länge du lever. 15Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl. [orsaka Jesu lidande]"

Kvinnans dom

16Han sade till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Du ska vilja (åtrå, längta efter att) kontrollera din man, men han ska dominera (råda) över dig."

Adams dom

17Till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet som jag hade befallt dig: Du ska inte äta av detta, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever. 18Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd). 19Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden, för från den var du tagen. Du är jord, och till jord ska du åter gå."

Adam och Eva förvisas från lustgården

20Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande. 21Till Adam och hans hustru gjorde Herren Gud (Jahve Elohim) kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn och klädde dem.

[Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om hur offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]

22Herren (Jahve) Gud (Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet..." [Meningen avslutas inte, detta är en s.k. aposiopesis, som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
     23Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen. 24När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet (ett svärd som rörde sig från sida till sida) på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen till livets träd.

Kain och Abel

4Adam hade äktenskapssamliv med Eva, och hon blev gravid och födde Kain [betyder jag har skapat]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i 1 Mos 3:15.]
     2Sedan födde hon hans bror Abel [som betyder meningslöshet, fåfängligt, andetag, dimma, rök. dvs. något kortvarigt och flyktigt]. Abel blev fåraherde medan Kain blev en jordbrukare [levde under förbannelsen 1 Mos 3:8]. 3Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller “en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
    Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt, och4
    Abel bar fram den förstfödda av sin hjord, den bästa delen (de feta delarna).

Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer, 5men inte till Kain och hans offer.

[Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I Jes 1:10-20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]

Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad).
     6Herren sade till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken? 7Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den vill (längtar efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."

8Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
     9Då sade Herren till Kain: "Var är din broder Abel?" Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?" 10Då sade Herren: "Vad har du gjort? Din broders blod ropar till mig från marken. 11Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand. 12När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden." 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26

Adam

5Detta är Adams fortsatta historia (hans genealogi). När Gud skapade människan, gjorde han honom i Guds avbild. 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

Henok

21När Henok [betyder "invigd"] var 65 år blev han far till Metushelach. 22Henok vandrade i gemenskap (armkrok) med Gud i 300 år efter Metushelachs födsel, och han hade fler söner och döttrar. 23Så Henoks alla dagar blev 365 år. 24Sedan Henok så hade vandrat med Gud fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. [Heb 11:5]

Metushela

25

Metushela blev 969 år, den högsta åldern på någon i Bibeln. Han är Noas farfar och det år han dör kommer floden över jorden.

När Metushelach var 187 år blev han far till Lemek. 26Sedan Metushelach hade fått Lemek levde han 782 år och fick söner och döttrar. 27Metushelachs hela ålder blev alltså 969 år. Därefter dog han.

[Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se 1 Mos 7:11. Metushelach fick Lemek då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se 1 Mos 5:25-29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]

Noa föds

28[Det finns två Lemek i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemek är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemek var den första polygamisten och han skröt över att dödat en människa, se 1 Mos 4:19-24. Han var den sjätte generationen från Adam och Eva.
    Den andre Lemek var Noas far. Hans ålder blev exakt 777 år vilket indikerar att han var en rättfärdig man. Han är den åttonde generationen från Adam och Eva och en ättling till Set. Han träffade säkert Adam som dog då Lemek var omkring femtio år gammal. Det är mycket troligt att Lemek såg sin sons Noas ark, även om han dog fem år innan floden kom.]


När Lemek var 182 år fick han en son. 29Han gav honom namnet Noa, och sade:
"Denne ska lätta [hebreiska nacham] oss i vårt arbete och vår slitsamma möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat."

[Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med "nuach" som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemek ordet "nacham" som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot "nch" som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
30Sedan Lemek hade fått Noa levde han 595 år och fick [andra] söner och döttrar. 31Lemeks hela ålder blev alltså 777 år, därefter dog han. 32När Noa var 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet.

Guds sorg över människans ondska

6När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, 2såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem.

[Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i 1 Mos 6:2,4 och i Job 1:6, 2:1, 38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i Matt 22:30.]

3Då sade Herren: "Min Ande ska inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid ska vara 120 år." 4Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden - och även senare - när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar, hebreiska "gibborim"), och deras rykte var stort.

5Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda. 6Herren ångrade (kände en sorg över) att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta.

[Det hebreiska ordet för att "ångra" niham innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!]

7Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta - inte bara människan utan fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar - jag ångrar att jag har gjort dem." 8Men Noa hade funnit nåd (favör) inför Herrens ögon.

Arken

9Detta är Noas fortsatta historia (hans genealogi). Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud. 10Noa blev far till tre söner, Sem, Ham och Jafet. 11Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld (terror, laglöshet, hebreiska ordet "hamas"). 12Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. 13Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.

14

I Dordrecht i Nederländerna har Johan Huibers byggt en fullskalig modell av Noas Ark.

Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå.

[Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Kristus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Kristi blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]

15Så ska du bygga den:
    300 alnar (133 meter) lång,
    50 alnar (22 meter) bred och
    30 alnar (13 meter) hög.
16Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln (44 centimeter)
        mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.

17

Modell av Noa och en av hans söner som bygger på arken.

Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allt på jorden ska dö, 18men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur. 19Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig. 20Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva. 21Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
     22Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra, ja han gjorde allt detta.

[Upprepningen betonar Noas lydnad.] 7

Liten modell av Noas ark i en monter på Skapelsemuseet i Cincinnati.

[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.]

Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation). 2Ta sju par av alla rena fyrfotadjur, både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena, en hane och en hona. 3Ta också sju par av himlens fåglar, hanar och honor, för att behålla deras säd [arter, släkten] vid liv på jorden. 4Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."

[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 4 Mos 11, 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig de 371 dagar som de befinner sig i arken, jmf 7:14 och 8:14.]

5Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra. 6Noa var 600 år när floden översvämmade jorden. 7Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.] 8Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken 9kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. 10Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
     11Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades. 12Det regnade på jorden under fyrtio dagar och fyrtio nätter. 13Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Sem, Ham och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.] 14De och alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar. 15De gick in i arken tillsammans med Noa, två och två av alla levande varelser. 16De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.

17

Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden. 18Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. 19Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. 20Vattnet steg mer än femton alnar (sju meter) över bergen.

21Alla varelser som rörde sig på jorden gick under - fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. 22Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog. 23Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken. 24Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar.

[Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska "gabar", samma rot som "mäktig hjälte" i 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.] 8Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde. 3Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.
     4

Berget Ararat med de två högsta topparna.

På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebreiska "nuach", snarlikt Noas namn) på Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien]. 5Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga.

6Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken, 7och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 8Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 11På kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.

13Det år Noa blev 601 år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort taket från arken och såg att marken nästan hade torkat upp. 14På tjugosjunde dagen i andra månaden var marken helt torr. 15Då talade Gud till Noa och sade:
     16"[Det är dags!] Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. 17Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
     18Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar]. 19Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra. 20Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. 21När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort. 22Så länge jorden finns kvar ska:
    sådd och skörd,
    köld och hetta,
    sommar och vinter,
    dag och natt
    aldrig upphöra."

Guds förbund med Noa

9Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. 2Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem). 3Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt jag gav er de gröna örterna (grönsakerna), ger jag er allting.

[Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i 1 Mos 1:28. En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre "råda" över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu tydligt uttalat tillåtelse att använda djur till föda.]

4Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig ska ni inte äta. 5Och för ert eget blod ska jag kräva vedergällning. Jag ska utkräva den av varje djur, och av varje människa ska jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa.
6Den som utgjuter människoblod,
    hans blod ska utgjutas av människor,
    för Gud gjorde människan till sin avbild.

[Allt liv är heligt, och speciellt mänskligt liv. Anledningen till att Gud ser detta så viktigt är att människan är skapad till hans avbild. Att mörda en annan människa är ett angrepp på dess skapare, Gud själv.]
7Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. 8Gud sade till Noa och hans söner: 9"Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande, 10och med alla levande varelser som finns hos er - fåglar, boskap och alla vilda djur - alla de som gick ut ur arken tillsammans med er. 11Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
     12Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled: 13

Regnbåge i Bergslagen i Sverige

Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. 14När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen, 15ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande. 16När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
     17Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."

Noa och hans söner

18Noas söner som gick ut ur arken var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan [som föddes senare]. 19Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig.
     20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 10 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32

Högmodigt tal blir obegripligt "babbel"

11Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift). 2När de flyttade österut hittade de en slätt i Sinear och bosatte sig där. [Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.]
     3Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk. 4De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1 och 9:7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu - "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
     5Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga. 6Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.] 7Kom, låt oss gå ner och förvirra (röra ihop) deras språk så att de inte förstår varandra." [Resultatet av enhet som utelämnar Gud är förvirring.]
     8Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden. 9Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet "Babilu" som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.] 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 12 2 3Jag ska välsigna de som välsignar dig, och förbanna de som förbannar dig, och i dig ska alla jordens nationer bli inympade i (blandade med, välsignade). 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 13 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 14 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 15En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: "Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld, din mycket stora belöning."

[Den sista delen kan översättas på två sätt: "Jag är din stora belöning" eller "Din belöning ska bli stor". Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte och utifrån svaret i nästa vers verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram - han ska bli Abraham och kallas "trons fader" och få Herren som sin belöning.]

2 3 4
     5Herren förde ut Abraham [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
     6Abraham trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade (tillskrev) honom som rättfärdig (han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud).

[Abraham trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se Joh 8:56. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se Rom 4:3.] 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21

Hagar och Ismael

16Abram och hans hustru Sarai var barnlösa. [I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se 1 Mos 12:2. Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se 1 Mos 15:2-4. Abraham är nu 85 år och Sarai 75 år, se 1 Mos 12:4, 17:17.] Sarai hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se 1 Mos 12:16].

2Sarai sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Sarai följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarais ord (lydde henne). 3Efter tio år i Kanans land gav Sarai, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru. 4Abram låg med Hagar och hon blev gravid. När Hagar fick reda på att hon var gravid började hon se ner på (förakta) Sarai.
     5Då sade Sarai till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring, hebreiska ordet "hamas") har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
     6Abram sade till Sarai: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Sarai gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Sarai. [Abram tar inte ansvar, utan låter Sarai agera utifrån sin bitterhet.]

7Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur. 8Ängeln sade: "Hagar, Sarais tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Sarai." [Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem.]
     9Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne." 10Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stort. Det ska bli så stort att ingen kan räkna dem alla." 11Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid och ska snart föda en son. Du ska ge honom namnet Ismael [som betyder "Herren hör"], för Herren har hört hur du plågats (varit under andras våld).
12Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna).
Hans hand ska vara emot alla, och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta från alla sina bröder."
13Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser." [På hebreiska är det "El-Roi".] Hon sade: "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser mig? [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått se den levande Guden.] 14 15 16 17 2 3 4 5Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham [Gud lägger till bokstaven h "Heath", så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom bokstaven "Het" uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Abrahams namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!] Jag ska låta dig bli en fader för många nationer (folk). 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15Sedan sade Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Sarai, utan hennes namn ska vara Sarah. 16Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många nationer (folk). Kungar över nationer ska komma från henne!"
[På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "Heath", i Abrahams namn (se vers 5), så gör Gud på samma sätt med Sara så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven "Het" uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Saras namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!] 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 18

Så här skulle utsikten från Abrahams tält kunnat se ut. Bilden kommer från Jerusalems botaniska trädgård.

Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mambre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den varmaste delen av dagen. 2Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
     3Han sade: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta av era fötter och vila er under trädet här. 5Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade "Ja, gör det!"
     6Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd.

[Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandade med vatten och bakades på golvet under glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer som är 3/10 sea, så tre sea-mått var många gånger mer än vad som behövdes för tre gäster.]


     7Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. 8Sedan [när köttet var klart] tog han kvarg (smör) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt. 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20… Sodom [betyder "brinna"] och Gomorra [betyder "dop", grundordet handel, tyranni]…21 22 23 24 25
     26Herren (Jahve, Jag Är, Guds personliga namn som betecknar hans närvaro bland sitt folk) svarade: "Om det finns femtio rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
     27Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska. 28Tänk om det fattas fem för att det ska bli femtio rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns fyrtiofem rättfärdiga där."
     29Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är fyrtio där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de fyrtio."
     30Då sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är trettio där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de trettio."
     31Abraham sade: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är tjugo där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de tjugo."
     32Till sist sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är tio där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de tio."

[Abraham ber inte bara för de rättfärdiga i staden utan för alla där. Gud vill rädda hela platsen om det finns tio rättfärdiga där.] 33 19 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himmelen av Herren (Jahve). 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 20 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17Abraham bad till Guden [den enda Guden - Jahve], och Gud botade Abimelek och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen. 18 21 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 22 2…

[[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat gjort motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isak är en bild på Jesus offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod.
    Utifrån Saras ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1-5. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 23Sara blev 127 år gammal…2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 24 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 25 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26[Isak var fyrtio år när han började be och det tog tjugo år innan bönesvaret kom, se vers 20.] 27 28 29 30 31 32 33 34 26 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 27 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 28 2 3 4 5 6 7 8 9 10Jakob lämnade [sina föräldrar Isak och Rebecka och sin bror Esau i] Beer-Sheba och begav sig mot Haran.

[Haran ligger i Mesopotamien, ca 80 mil norr om Beer-Sheba, minst en månads vandring till fots. Rebeckas plan att klaga över Esaus kananeiska hustrur hade lyckats. Hon fick sin man Isak att skicka iväg hennes favoritson Jakob för att hitta en israelisk hustru långt i norr, och på så vis skydda honom från att bli dödad av sin tvillingbror Esau.]

11Jakob kom till en speciell plats där han måste stanna över natten eftersom solen hade gått ner. [I hebreiskan bara "platsen" i bestämd form. Allt eftersom berättelsen utvecklas blir det till den heliga platsen Betel som betyder "Guds hus". Det är tre dagars vandring från Beer-Sheba till Betel.] Han tog en av stenarna på platsen, placerade den vid huvudet och lade sig ned för att sova. [Stenen kan ha använts som kudde, eller tjänat något annat syfte. Det verkar inte som Jakob ännu var helt övertygad om att Herren var den enda guden, se vers 20-21. Många folk över jorden ser vissa stenar som magiska och heliga, och kanske hade han också sådana föreställningar.] 12Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlen och han såg hur Guds änglar steg upp och ner på den.
     13Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd. 14Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. 15Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade inte ännu någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias - Jesus.]
     16[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sade: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte." 17Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port." 18 19 20 21 22 29 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 30 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 31 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13...som såg dig i betel [för 15 år sedan], där du…14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 32 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22Samma natt steg Jakob upp och tog sina två hustrur, sina två slavinnor, och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. 23Han tog dem och förde över dem till andra sidan forsen, och sedan skickade han över alla sina ägodelar.

[Jabbok rinner från öster och mynnar ut i Jordanfloden mitt emellan Döda havet och Galileiska sjön. Själva ordet Jabbok är väldigt snarlikt det hebreiska ordet för "kamp". Ordagrant betyder Jabbok "att tömma", "hälla ur".]

24Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Jesus, Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp. 25När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra. 26Sedan sade mannen: "Låt mig gå, för solen har börjat gå upp." Jakob svarade: "Jag släpper dig inte om du inte välsignar mig." 27Då svarade mannen honom: "Vad heter du?" Han svarade: "Jakob." [I GT reflekterar namnet personligheten. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar", ordagrant "en som tar genom hälen". Namnet står alltså för en människa som lurar och bedrar, något som har präglat Jakobs liv och nu blir uppenbart för honom.]

28Mannen sade: "Du ska inte längre heta Jakob (svindlare), utan Israel, för du har stridit både mot Gud (Elohim) och människor och vunnit (överlevt)."

[Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att vi regerar tillsammans med Gud". På hebreiska är namnen Jakob och Israel helt olika förutom en bokstav som är gemensam, nämligen bokstaven jod. Detta är den minsta av alla hebreiska bokstäver och symboliserar därför ofta ödmjukhet. Detta förstärker att det enda som finns kvar av den gamle Jakob är hans ödmjukhet, han behövde bli tömd på sin egen stolthet. Jakob kämpade med Gud och i processen blev han ödmjuk. På den grunden blir han Israel, en ärlig man och en regent tillsammans med Gud som segrar! Se även Hos 12:3-4.]
     29Då frågade Jakob: "Jag ber dig, låt mig få veta ditt namn?" Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Sedan välsignade han Jakob där.
     30Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte). Han sade: "För jag har sett Gud (Elohim) ansikte mot ansikte, och överlevt."

31När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.] 32 33 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16Sedan spottade de honom i ansiktet [vilket var] och slog honom, och några gav honom örfilar17 18 19 20 34 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 35 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 36 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 37 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 38 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 39 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 40 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 41 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 42 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 43 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 44 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 45 2 3 4Josef sade till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sade han [i låg ton]: "Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. 5Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv. 6I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare fem år ska man varken plöja eller skörda. 7Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse. 8Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land. 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 46 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 47 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 48 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 49 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 50 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

Josef lugnar sina bröder

15När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras fader [Jakob] var död, sade de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?" 16Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
"Innan din far dog17bad han oss meddela dig, Josef, detta:

'Jag ber dig [Josef], var snäll och förlåt dina bröders synder och allt illa de gjort mot dig.'

Vi, tjänare åt din fars Gud, ber dig att förlåta oss."
När Josef hörde dessa ord brast han i gråt. 18Sedan kom också hans bröder och föll ner framför honom och sade: "Här är vi, vi är dina slavar."
     19Men Josef svarade dem: "Var inte rädda, skulle jag ta Guds plats? 20Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv. 21Var inte rädda, jag ska försörja er och era barn." Sedan tröstade Josef dem och talade till deras hjärta (uppmuntrade han dem). 22 23 24 25 26




© 2018 Svenska Kärnbibeln