Om Andra Samuelsboken



Innehållsförteckning


Personer BETA




Gå djupare – läs grundtexten BETA

Nu finns även en interlinjär version kopplad till 2 Samuelsboken och vi håller på och bygger upp det hebreiska lexikonet. Dessa och fler verktyg (som atlas, tidslinje, familjeträd osv.) finns under menyn "Gå djupare". Klicka på versnummret eller skriv en vers i sökrutan, t.ex. 2 Sam 1:1 så kommer du till den interlinjära versionen.

Tips! För att göra det lättare att slå upp behöver du inte skriva kolon mellan kapitel och vers, det går bra med mellanslag "2 Sam 1 1".

Andra Samuelsboken

David blir kung

Över Juda (kap 1-4)

David hämnas den som dödat Saul

11Och det skedde efter Sauls död, när David hade återvänt från slakten på amalekiterna och David hade vistats två dagar i Tsiklag, 2då skedde det på tredje dagen att se, en man kom ut från lägret från Saul med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud, och så var det när han kom till David att han föll ner på jorden och böjde sig ner.
     3Och David sade till honom: "Varifrån kommer du?"
    Han svarade honom: "Från Israels läger har jag flytt."
     4David frågade honom: "Hur går det? Jag ber dig, berätta för mig!"
    Och han svarade: "Folket har flytt från striden, och många från folket har också fallit och dött, och Saul och Jonatan, hans son är också döda."
     5Och David sade till den unge mannen som berättade för honom: "Hur vet du att Saul och Jonatan, hans son, är döda?"
     6Och den unga mannen som berättade för honom sade:
"När jag råkade vara på berget Gilboa, se då lutade sig Saul över sitt spjut och vagnarna och ryttarna ansatte honom hårt. 7Och när han tittade bakom sig såg han mig och ropade på mig.
    Då svarade jag: 'Här är jag.'
     8Och han sade till mig: 'Vem är du?'
    Och jag svarade honom: 'Jag är en amalekit.'
     9Och han sade till mig: Stå, jag ber dig, bredvid mig och döda mig, för plågan har sitt grepp om mig, eftersom min själ (mitt liv) rinner ur mig. 10Så jag stod bredvid honom och dräpte honom eftersom jag visste att han inte skulle leva när han fallit, och jag tog kronan som var på hans huvud och armbandet som var på hans arm och har tagit hit dem till min herre."
11Då tog David tag i sina kläder och rev isär dem, och likadant gjorde alla män som var där med honom. 12Och de klagade och grät och fastade till kvällen, för Saul och för Jonatan, hans son, och för Herrens (Jahves) folk och för Israels hus, eftersom de hade fallit för svärdet.
     13Och David sade till den unga mannen som berättat för honom: "Vem är du?" Och han svarade: "Jag är son till en främmande amalekit."
     14Och David sade till honom. "Hur kunde du inte vara rädd för att sträcka fram din hand och slå Herrens (Jahves) smorde?"
     15Och David kallade på en av de unga männen och sade: "Gå nära och attackera honom." Och han slog honom så att han dog. 16Och David sade till honom: "Ditt blod kommer över ditt huvud, för din mun har vittnat emot dig och sagt: Jag har dödat Herrens (Jahves) smorde."

Davids sorg över Saul och Jonatan

17Och David klagade med denna klagovisa över Saul och över Jonatan hans son, 18och sade: För att lära Judas söner bågen. Se, det är skrivet i Jashars bok:
19Din skönhet Israel, över dina höga platser är slagen.
    Hur har inte de mäktiga fallit.
20Berätta det inte i [den filistéeiska staden] Gat,
    gör det inte känt på Ashkelons gator,
för att inte filistéernas döttrar ska fröjdas,
    för att inte de oomskurna ska triumfera.

21Gilboas berg,
    låt där inte bli någon dagg,
    inget regn över dig,
    inga fält med utsökta frukter,
för där kastades de mäktigas sköld bort,
    Sauls sköld utan att vara smord med olja.
22Från blodet av de slagna,
    från fettet (mänskliga köttet) av de mäktiga,
Jonatans båge återvänder inte,
    och Sauls svärd återvände inte tomt.

23Saul och Jonatan,
    de älskade, och sköna i deras liv,
    också i deras död var de inte åtskilda,
de var snabbare än örnarna,
    de var starkare än lejonen.
24Ni Israels döttrar,
    gråt över Saul
som klädde er i scharlakan [den mest dyrbara färgen; lyxiga kläder] och prakt (juveler, smycken; glädje – hebr. eden)
    och satte guldsmycken på era kläder.

25Hur har de mäktiga fallit mitt i striden.
    Jonatan är slagen på sina höga höjder.
26Jag är bedrövad för din skull, min bror Jonatan,
    mycket behaglig har du varit för mig,
underbar var din kärlek för mig,
    mer än kvinnors kärlek.

27Hur har de mäktiga fallit,
    och stridsvapnen fördärvats.

David blir kung över Juda

21Och det skedde efter detta att David frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska jag gå upp till någon av Juda städer?"
    Herren (Jahve) svarade honom: "Gå upp."
    Då frågade David: "Till vilken ska jag gå upp?"
    Och han sade: "Till Hebron (Chevron)."
     2Så David gick upp dit och även hans två fruar, Achinoam, jizreliten, och Avigail, som varit karmeliten Navals hustru. [1 Sam 25] 3Och hans män som var med honom tog David också med upp, varje man med sitt hushåll, och de bodde i Chevrons städer. 4Och Juda män kom och där smorde de David till kung över Juda hus.
    Och de berättade för David och sade: "Javesh-Gileads män var de som begravde Saul." 5Och David sände budbärare till Javesh-Gileads män och sade till dem: "Välsignade är ni av Herren (Jahve) eftersom ni har visat nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot er herre, till Saul och har begravt honom. 6Och nu visar Herren (Jahve) nåd och sanning mot er och även jag ska också löna er med denna godhet eftersom ni har gjort denna sak. 7Låt nu era händer bli starka (få mod och handlingskraft) och var tapperhetens söner, för er herre Saul är död, men Juda hus har smort mig till kung över dem."

Rivalitet mellan nord och syd

8Men Avner, Ners son, härförare för Sauls armé, hade tagit Ishboshet, Sauls son och fört honom över till Mahanajim, 9och han gjorde honom till kung över Gilead och över ashuriterna och över Jizreel och över Efraim och över Benjamin och över hela Israel.
     10Ishboshet, Sauls son, var 40 år när han började regera över Israel, och han regerade i två år. Men Juda hus följde David. 11Och tiden som David var kung i Hebron (Chevron) över Juda hus var sju år och sex månader.
     12Och Avner, Ners son, och Ishbosets, Sauls sons tjänare gick ut från Mahanajim till Givona. 13

Vid utgrävningarna i Gibeon har man hittat en stor vattenreservoar.

Och Joav, Tserojas son och Davids tjänare gick ut. Och de möttes vid Givonas damm (vattenreservoar – där man samlade regnvatten) och satt ner, den ene på den ena sidan om dammen och den andre på den andra sidan av dammen.
     14Och Avner sade till Joav: "Låt de unga männen, jag ber dig, stå upp och tävla (duellera) framför oss". Och Joav sade: "Låt dem stå upp."
     15Och de steg upp och gick över efter [lika] antal:
    Tolv för Benjamin och för Ishboset, Sauls son,
    och tolv av Davids tjänare.
16Och de tog ett stadigt tag varje man i sin motparts huvud och stack svärdet i sin motparts sida så att de föll tillsammans. Och till platsen gavs (kallades) namnet Chelqat-Hatsurim [betyder: "De släta klipporna"], som är i Givona. [Chelqat kommer från en rot som betyder slät, jämn och smidig. Hatsurim är bestämd form plural av en rot som betyder klippa.]
     17Striden var mycket svår den dagen och Avner blev slagen och Israels män framför Davids tjänare.
     18Och Tserojas tre söner var där, Joav och Avishaj och Asahel. Och Asahel var lika lätt (smidig, snabb) på foten som en gasell på fältet. 19Och Asahel jagade efter Avner och när han gick vek han inte av till höger och inte till vänster från efter Avner. 20Och Avner tittade bakom sig och sade: "Är det du Asahel?" Och han svarade: "Det är jag."
     21Och Avner sade till honom: "Vänd dig åt höger eller åt vänster och håll dig bakom en av de unga männen och ta hans rustning." Men Asahel vände sig inte bort från att följa honom.
     22Och ännu en gång sade Avner till Asahel: "Vänd dig bort från att följa mig, varför ska jag slå dig till marken? Hur ska jag sedan kunna visa mitt ansikte för din bror Joav?"
     23Men han vägrade att vända åt sidan och Avner slog honom i buken (vid femte revbenet) med spetsen på sitt spjut, så att spjutet kom ut bakom honom och han föll där och dog på platsen. Och det skedde att de som kom till platsen där Asahel föll ner och dog, stod stilla.
     24Men Joav och Avishaj jagade efter Avner, och solen gick ner när de kom till Ammas kulle som ligger framför Gijach på vägen till Givons öken. 25Och Benjamins söner samlade ihop sig själva efter Avner och blev en trupp och stod på toppen av kullen.
     26Och Avner ropade till Joav och sade: "Ska svärdet sluka för alltid? Vet du inte att det slutar i bitterhet? Hur länge ska det dröja tills du ber folket att återvända från att följa sina bröder?"
     27Och Joav sade: "Gud (Elohim) lever. Om du inte hade talat skulle det ha dröjt till morgonen innan folket stigit upp från att var man följa efter sin bror."
     28Och Joav blåste i shofaren och folket stod stilla och jagade inte mer efter Israel och ingen fortsatte att strida. 29Och Avner och hans män gick hela natten genom Arava och de gick över Jordan och gick genom hela Bitron och kom till Mahanajim.
     30Och Joav återvände från att följa Avner och när han samlade hela folket saknades 19 män av Davids tjänare och Asahel. 31Men Davids tjänare hade slagit Benjamin, Avners män. 360 män var döda. 32Och de tog upp Asahel och begravde honom i hans fars grav som är i Betlehem. Och Joav och hans män gick hela natten och gryningen mötte dem i Chevron.

31Och det var långvarigt krig mellan Sauls hus och mellan Davids hus, och Davids hus växte sig starkare och starkare, men Sauls hus blev svagare och svagare. 2Och till David föddes söner i Hebron (Chevron):
Hans förstfödde [son] var Amnon till Achinoam, jizreliten;
3och hans andra Chilav, till Avigajil, karmeliten Navals hustru;
och den tredje Avshalom; Maachas son dotter till kungen i Geshor;
4och den fjärde Adonija, Chagits son;
och den femte Shefatja, Avitals son,
5och den sjätte, Itream till Egla, Davids hustru.
Dessa [söner] föddes till David i Hebron (Chevron).

Avner går över till Davids sida

6Och det skedde när det var krig mellan Sauls hus och Davids hus, att Avner visade sig själv stark (fast, säker, tapper) i Sauls hus. 7Och Saul hade en bihustru som hette Ritspa, Ajas dotter, och han sade till Avner: "Varför har du gått in till min fars bihustru?"
     8Och Avner blev mycket arg över Ishboshets ord och sade: "Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag har jag gjort nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot din far Sauls hus, till dina bröder och till hans vänner och har inte gett dig i Davids hand, och du anklagar mig idag för en synd med denna kvinna! 9Må Gud (Elohim) göra så mot Avner och ännu mer, om, som Herren (Jahve) har gett sin ed till David, jag inte gör detta till honom, 10att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva." 11Och han kunde inte svara Avner ett ord för han var rädd för honom.
     12Och Avner sände budbärare till David rakt ner och sade: "Vems är landet?" Och sade: "Skär ett förbund med mig och se, min hand ska vara med dig till att föra hela Israel till dig."
     13Och han sade: "Gott, jag ska skära ett förbund med dig, men jag begär en sak av dig som är att du inte ska se mitt ansikte om du inte först för hit Michal, Sauls dotter, sedan kan du komma och se mitt ansikte." [Michal blev först Davids hustru som belöning för att han slog Goliat, men sedan måste han vinna henne med 200 förhudar. Därefter ångrar sig Saul och ger henne till en annan man. Nu vill David ha sin hustru.] 14Och David sände budbärare till Ishboshet, Sauls son och sade: "Ge mig min hustru Michal som jag förlovade mig med för 100 filisteiska förhudar."
     15Och Ishboshet sände och tog henne från hennes make, från Paltiel, Laish son. 16Och hennes man gick med henne gråtande när han gick, och följde henne till Bachurim. Och Avner sade till honom: "Gå tillbaka." Och han återvände.
     17Och Avner talade med Israels äldste och sade: "Även tidigare, även för tre dagar sedan var det så att ni sökte att göra David till kung över er, 18och nu gör det. För Herren (Jahve) har talat till David och sagt: Genom min tjänare Davids hand ska jag rädda mitt folk Israel ur filistéernas hand och ur alla deras fienders hand."
     19Och Avner talade även i Benjamins öron, och Avner gick även och talade i Davids öron i Hebron (Chevron) allt det som syntes gott för Israel och till hela Benjamins hus. 20Och Avner kom till David, till Hebron (Chevron) och 20 män med honom. Och David gjorde en fest för Avner och männen som var med honom. 21Och Avner sade till David: "Jag vill stå upp och gå och ska samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan skära förbund med dig och du kan regera över alla som din själ önskar." Och David sände iväg Avner och han gick i frid (shalom).

Joav mördar Avner

22Och se, Davids tjänare och Joav kom från ett plundringståg och de hade ett stort byte med sig. Men Avner var inte med David i Hebron (Chevron) för han hade sänt iväg honom och han hade gått i frid. 23När Joav och hela hans armé som var med honom hade kommit, berättade de för Joav och sade: "Avner, Ners son kom till kungen och han har sänt iväg honom och han har gått i frid."
     24Och Joav kom till kungen och sade: "Vad har du gjort? Se, Avner kom till dig, varför har du sänt iväg honom i frid? Och han har redan gått? 25Du känner Avner, Ners son, han har kommit för att bedra dig, för att lära känna hur du kommer och går och veta allt som du gör."
     26Och när Joav kommit ut från David sände han budbärare efter Avner och de förde tillbaka honom från Borsira, men David visste inte om det. 27Och när Avner återkommit till Hebron (Chevron) tog Joav honom åt sidan till mitten av porten för att tala med honom i tysthet och där slog han honom i skrevet så att han dog, för Asahels blod, hans bror.
     28Och efteråt, när David hörde det sade han: "Jag och mitt kungarike är utan skuld inför Herren (Jahve) för evigt för Avners blod, Ners son. 29Låt det falla över Joavs huvud och över hans fars hus, och låt det inte saknas någon i Joavs hus som har ett bekymmer och som har en hudsjukdom och som lutar sig på en stav och som faller för svärdet och som saknar bröd."
     30Och Joav och Avishaj hans bror, slog Avner eftersom han dödat deras bror Asahel vid Givon i striden.
     31Och David sade till Joav och till allt folket som var med honom: "Riv sönder era kläder och svep in er i säcktyg och klaga över Avner." Och kung David följde efter båren. 32Och de begravde Avner i Hebron (Chevron) och kungen lyfte upp sin röst och grät vid Avners grav och hela folket grät.
     33Och kungen sörjde över Avner och sade: "Skulle Avner dö som en dåre dör? 34Dina händer var inte bundna, dina fötter var inte fjättrade, som en man stupar framför syndiga söner, så har du fallit." Och hela folket grät över honom.
     35Och hela folket kom till David och ville få honom att äta bröd medan det fortfarande var dag. Men David gav en ed och sade: "Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer, om jag smakar bröd eller något annat innan solen har gått ner."
     36Och hela folket lade märke till det och det behagade dem. Allt vad David gjorde behagade folket. 37Och hela folket och hela Israel förstod den dagen att det inte var kungen som låg bakom att Avner, Ners son dödades.
     38Och kungen sade till sina tjänare: "Vet ni inte att det är en furste och en stor man som har fallit i Israel idag? 39Och jag är svag idag och har precis blivit smord till kung. Och dessa män, Tserojas söner, är för tunga för mig. Må Herren (Jahve) belöna dem som gör ont efter deras ondska."

Norra rikets kung Ish-Boshet mördas

41Och när Sauls son [Ish-Boshet som regerade i det norra riket från staden Machanaim på östra sidan om Jordanfloden, se 2 Sam 2:8] hörde att Avner [hans befälhavare] var död i Hebron blev hans händer matta (tappade han både styrka och mod) och alla israeliter blev förfärade. [Avner hade mördats av Joav, se 2 Sam 3:27. Motsatta uttrycket med "stärkta händer" finns i 2 Sam 2:7.]

2Men Sauls son [Ish-Boshet] hade två män som var ledare för (var sitt) rövarband. [De hade motsvarande position och uppdrag som Joav hade i Davids armé, se 2 Sam 3:22.]
    Namnet på den ene var Baana [betyder: "att plåga"]
    och namnet på den andre var Rechav [betyder: "en som rider"],
de var söner till Rimmon, beerotiten av Benjamins stam. För även Beerot räknades till Benjamin, 3men beerotiterna flydde till Gittajim och har vistats där till denna dag.

[Staden Beerot låg 7 km norr om Jerusalem i Benjamins stams område. Staden/byn Gittajim (som betyder "två vinpressar") har inte identifierats men bör ligga på en plats där man skördade mycket vindruvor och var känd för sina två vinpressar. Den nämns bara här och i Neh 11:33, och där också en av benjaminiternas städer intill Rama och Chadid (Neh 11:34) norr om Jerusalem nämns.]

4[I denna vers, som är en parantes, introduceras Jonatans handikappade son Mefivoshet.] Jonatan, Sauls son, hade en son som var lam i båda sina fötter. Han var 5 år när rapporten från Jizreel kom om Saul och Jonatan. [Både Mefivoshets far och farfar hade dött vid slaget vid Gilboa i Jezereldalen, se 1 Sam 31:1. Mefivoshets (Israels tronarvinges) liv stod nu på spel, eftersom alla potentiella efterträdare brukade röjas ur vägen av nya härskare.] Hans barnflicka [som ansvarade för Mefivoshet då Jonatan gått ut i striden] tog (lyfte upp) honom och flydde, men under den kaosartade flykten föll han och blev lam. Hans namn var Mefivoshet.

[Även om detaljerna inte ges här är det troligt att filisteerna tog kontroll över hela regionen, och var på väg söderut för att plundra Sauls huvudstad Giva (1 Sam 10:26; 11:4, strax norr om Jerusalem), där Mefivoshet befann sig. Texten ger inga detaljer hur han föll, kanske hoppade de från någon mur och han bröt benen, eller fick en nervskada i nacken som gjorde att han blev lam. Oavsett så måste detta skapat djupa skuldkänslor hos barnflickan som i en svår situation försökte skydda honom, men det sker en olyckshändelse och barnet blir handikappat. Namnet Mefivoshet betyder "krossar skam", utanför Samuelsböckerna kallas han också Meriv-Baal, se 1 Krön 8:34; 9:40. Omnämnandet av Mefivoshet just här har även en litterär poäng, i nästa vers nämns hur Sauls son Ish-Boshet som betyder "man av skam" dör. Författaren vill ge hopp, skammen kommer krossas. Mefivoshet kommer spela en avgörande roll i framtida händelser, se 2 Sam 9:1–13; 16:1–4; 19:24–30. ]

5

Området i Jordanien där staden Machanaim låg intill bäcken Jabbok.

Beerotiten Rimmons söner, Rechav och Baana [gjorde upp en plan för att mörda Ish-Boshet och] gick ut [från Gittajim norr om Jerusalem till staden Machanaim på andra sidan Jordan nära Jabbok, se 2 Sam 2:8]. De kom till Ish-Boshets hus [palats] när dagen var som varmast [omkring tretiden på eftermiddagen] då han tog sin middagsvila [siesta efter maten]. 6Och de kom nära, in i mitten av huset som om de skulle ha hämtat vete [i ett inre förrådsrum]. Och de slog (stack – hebr. naka) honom [Ish-Boshet] i bröstet (buken, "den femte" – hebr. chomesh) och Rechav och hans bror Baana flydde.

[Som militära ledare kunde Rechav och Baana hämta ransoner av vete till sina underordnade, de hade säkert gjort detta tidigare. Nu använde de detta skäl som en förevändning att ta sig in i de centrala delarna av palatset. Den grekiska översättningen Septuaginta skriver att "den kvinnliga dörrvakten rensade vete, men hade somnat", vilket gjorde att de kunde ta sig in obemärkt. Ish-Boshet dödas på samma sätt som Asael och Joav hade dött, se 2 Sam 2:23; 3:27. Hebr. chomesh betyder fem, och kan syfta på det femte "revbenet", dvs i hjärtat i bröstkorgen. I 2 Sam 20:10 blir resultatet att inälvorna rann ut, vilket tyder på att det är nedre delen av bröstkorgen mot buken som åsyftas.]

7För när de kom in i huset där han [kungen Ish-Boshet] låg på sin säng i sängkammaren, slog de honom och dödade honom och halshögg honom och tog hans huvud och gick längs Aravas väg [ökenvägen] hela natten.

[Denna vers förklarar i mer detalj. Att ta huvudet var ett sätt att bevisa att kungen Ish-Boshet var död. De tar med sig denna grymma trofé i sina händer och beger sig den ödsligare vägen söder om Machanaim längs med Jordandalen norr om Döda havet under eftermiddagen och kvällen. Tidpunkten och värmen gör att vägen är ganska ödslig och de upptäcks inte av någon allierad med Sauls hus på väg ner mot David i Hebron.]

8Och de förde Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sade till kungen: "Se, Ish-Boshets huvud, Sauls son, din fiende som sökte ditt liv, och Herren (Jahve) har hämnats min herre kungen på Saul denna dag och på hans säd (efterkommande)."

[Senast någon kommit med ett huvud inför kungen var när David kom med Goliats huvud inför Saul, se 1 Sam 17:57. David blev belönad med en position hos kungen och i den kungliga familjen, och även befriad från skatt, se 1 Sam 17:25. Rechav och Baana förväntade sig troligen någon liknande belöning.]

9Men David svarade Rechav och hans bror Baana, Rimmons söner, beerotiten, och sade till dem: "Herren (Jahve) lever som har räddat min själ från alla trångmål. 10När någon berättade för mig och sade: Se Saul är död, och han i sina egna ögon trodde att han kom med goda nyheter, då tog jag tag i honom och slog honom i Tsiklag [i södra delen av Juda i Negevöknen], istället för att belöna honom för hans nyhet [2 Sam 1:1–16]. 11Hur mycket mer när onda män har dödat en rättfärdig människa i hans eget hus på hans säng, ska jag inte utkräva hans blod av er hand och ta bort er från jorden?"
     12Och David befallde sina unga män och de slog dem och högg av deras händer och deras fötter och hängde upp dem vid sidan av dammen i Hebron. Men de tog Ish-Boshets huvud och begravde det i Avners grav i Hebron.

David blir kung över Israel

51Sedan kom alla Israels stammar till David i Hebron och talade och sade: "Se, vi är dina ben och ditt kött. 2Förr i tiden när Saul var kung över oss, var det du som ledde ut och förde in Israel, och Herren (Jahve) sade till dig: Du ska föda mitt folk Israel, och du ska vara furste över Israel."
     3Och alla Israels äldste kom till kungen i Hebron och kung David skar ett förbund med dem i Hebron inför Herrens (Jahves) ansikte och de smorde David till kung över Israel.
     4David var 30 år när han började regera och han regerade i 40 år. 5I Hebron regerade han över Juda i 7 år och 6 månader, och i Jerusalem regerade han 33 år över hela Israel och Juda.

David intar Jerusalem

6Och kungen och hans män gick till Jerusalem mot jevuséerna, invånarna i landet som talade till David och sade. "Om du inte avlägsnar de blinda och de lama ska du inte komma hit", de tänkte: David kan inte komma hit. 7Men David tog Sions starka fäste, det är Davids stad.
     8Och David sade den dagen: "Vemhelst som slår jevuséerna och tar sig upp i kanalen (tunneln) och tar bort de lama och de blinda som är Davids fiender (som Davids själ hatar)." Därför säger man: "Där är den blinde och den lame, han kan inte komma in i huset."
     9Och David bodde i befästningen och kallade den för Davids stad. Och David byggde runtomkring från Millo och inåt. 10Och David växte sig större och större för Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) var med honom.
     11Och Chiram, Tsors kung, sände budbärare till David, och cederträ och timmermän och stenhuggare och de byggde ett hus åt David. 12Och David visste att Herren (Jahve) hade gjort honom till kung över Israel och att han hade upphöjt hans kungarike för sitt folk Israels skull.
     13Och David tog sig fler konkubiner och hustrur från Jerusalem efter att han kommit från Hebron och det föddes söner och döttrar till David. 14Och dessa är namnen på dem som föddes åt honom i Jerusalem: Shamoa och Shovav och Natan och Salomo 15och Jivchar och Elishoa och Nefeg och Jafia 16och Elishama och Elijada och Elifalet.

David slår filisteerna

17Och när filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, gick alla filistéer upp och sökte David, och David hörde om det och gick ner till fästningen. 18Och filistéerna kom och spred ut sig i Refaims dal. 19Och David frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska jag dra ut mot filistéerna? Ska du ge dem i min hand?"
    Och Herren (Jahve) sade till David: "Dra ut, för jag ska med säkerhet ge filistéerna i din hand."
     20Och David kom till Baal-Peratsim och David slog dem där och han sade: "Herren (Jahve) har brutit mina fiender framför mig, som vattnet bryter igenom." Därför kallas den platsen Baal-Peratsim (Peratsim är plural av att bryta, rämna, slå en bräsch i.) 21Och de lämnade sina avgudar där och David och hans män tog bort dem.
     22Och filistéerna kom upp igen och spred sig i Refaims dal. 23Och när David frågade Herren (Jahve) sade han: "Du ska inte dra ut, gör en kringgående rörelse bakom dem och kom över dem mittemot bakaträden. 24Och det ska ske när du hör ljudet av en marscherande armé i bakaträdens toppar, då ska du göra dig redo, för då har Herren (Jahve) gått ut framför dig och slagit filistéernas armé." 25Och David gjorde som Herren (Jahve) hade befallt honom och han slog filistéerna från Geva till dess de kom till Gezer [halvägs mellan Joppe och Jerusalem].

Guds ark förs till Jerusalem

61Igen samlade David alla de utvalda i Israel, 30 000 man. 2Och David steg upp och gick med hela folket som var med honom från Baale i Juda för att därifrån föra upp Guds (Elohims) ark, över vilken Namnet är uppkallat, Namnet Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) som sitter på keruberna. 3Och de satte Guds (Elohims) ark på en ny vagn och förde ut den ur Avinadavs hus på kullen (hebr. giva), och Uzza och Achiv, Avinadavs söner, drog den nya vagnen. 4Och de förde den ut ur Avinadavs hus som var på kullen med Guds (Elohims) ark, och Achiv gick före arken. 5Och David och hela Israels hus spelade inför Herrens (Jahves) ansikte med alla slags instrument gjorda av cypressträ och med Kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor) och med Nevel-lyror (psaltare) och med tamburiner och med skallror och med cymbaler.
     6Och när de kom till Nachons tröskplats sträckte Uzza ut handen mot Guds (Elohims) ark och tog tag i den för oxarna snavade. 7Och Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Uzza, och Gud (Elohim) slog honom där för hans misstag, och han dog där vid Guds (Elohims) ark.
     8Och David blev missnöjd eftersom Herren (Jahve) hade brutit ner Uzza. Och platsen fick namnet Perets-Uzza som den heter till denna dag (Perets betyder bryta sönder och Uzza betyder stark).
     9Och David blev rädd för Herren (Jahve) den dagen och han sade: "Hur ska Herrens (Jahves) ark komma till mig?" 10Och David flyttade inte Herrens (Jahves) ark till sig i Davids stad utan bar den åt sidan in i gititen Oved-Edoms hus. 11Och Herrens (Jahves) ark förblev i gititen Oved-Edoms hus tre månader, och Herren (Jahve) välsignade Oved-Edom och hela hans hus.
     12Och man berättade för kung David och sade: "Herren (Jahve) har välsignat Oved-Edoms hus och alla som vistas hos honom på grund av Guds (Elohims) ark." Och David gick och hämtade Guds (Elohims) ark från Oved-Edoms hus till Davids stad med glädje. 13Och det skedde att när de som bar Herrens (Jahves) ark hade gått sex steg offrade han en oxe och en gödkalv. 14David dansade med hela sin kraft inför Herren (Jahve), och David var iklädd en linneefod. [David hade tagit av sig sin kungliga mantel, och var klädd som alla andra präster.] 15Och David och hela Israels hus förde upp Herrens (Jahves) ark med rop och med ljudet av shofarer.
     16Och det skedde när Herrens (Jahves) ark kom in i Davids stad att Michal, Sauls dotter, tittade ut genom fönstret och såg kung David hoppa och dansa inför Herrens (Jahves) ansikte, och hon föraktade honom i sitt hjärta.
     17Och de förde in Herrens (Jahves) ark och ställde den på sin plats mitt i tältet som David hade satt upp för den. Och David offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. 18Och när David hade avslutat brännoffret och shalomoffret, välsignade han folket i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) namn. 19Och han delade ut bland hela folket, till hela Israels folkskara, både män och kvinnor, till varenda en, en brödkaka och ett bröd tillrett i pannan och ett sött bröd. Och hela folket lämnade, var och en till sitt hus.
     20Sedan återvände David för att välsigna sitt eget hushåll. Och Michal, Sauls dotter, kom ut och mötte David och sade: "Hur har Israels kung gett sig ära idag, som har klätt av sig själv idag inför ögonen på hans tjänares tjänstekvinnor, som en av de fåfänga männen som skamlöst klär av sig!"

[David var inte naken, han hade tagit av sig sin kungliga mantel, i ödmjukhet inför Gud, se 2 Sam 6:16, och var som en bland folket, detta retade Michal för hon gillade statusen att vara kungens fru.]
     21Och David sade till Michal: "Inför Herrens (Jahves) ansikte som valt mig framför din far och över hela hans hus, till att utse mig till furste över Herrens (Jahves) folk, över Israel, inför Herrens (Jahves) ansikte har jag fröjdat mig. 22Och jag ska ödmjuka mig mer än så, jag ska bli lätt i mina egna ögon, och angående tjänstekvinnorna som du talade om, av dem ska jag bli ärad."
     23Och Michal, Sauls dotter, fick inga barn till sin dödsdag.

Guds löfte till David

7[I detta stycke introduceras hovprofeten Natan. Han finns med under både David och Salomons regeringstid och är den troliga författaren till denna bok, se 2 Krön 9:29. Hans namn betyder "han gav", "given" eller "placerad". Ett centralt ord i detta kapitel är hebr. bait som betyder både hus och släkt. Användandet kan jämföras med det svenska ordet kungahus, som kan syfta på både palatset och den kungliga familjen. Löftet som Mose gett om att inta landet var nu infriat, se 4 Mos 12:10.]

1När kungen [David] satt i sitt hus [palats i Jerusalem] och Herren (Jahve) hade gett honom ro (vila) från alla hans fiender runt omkring, 2sade han till profeten Natan: "Se, här bor jag i ett hus av [vackert importerat] cederträ [från Tyros, se 2 Sam 5:11], medan Guds ark bor i ett tält."
     3Natan sade till kungen: "Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, för Herren (Jahve) är med dig."
    

Ett löfte om ett evigt hus

[Davids intentioner är goda. Han ser sitt eget vackra hus och har just fört in arken till Jerusalem, se 2 Sam 6. Profeten Natan svarar på en gång, utan att rådfråga Herren och ger ett första svar baserat på vad som verkar bra. Det visar sig dock att Gud har andra planer. David hade "spillt mycket blod och fört många krig", se 1 Krön 22:7. Templet skulle byggas, men just nu var det inte Guds tid.
    Följande stycke är ett av de starkaste profetiska orden i hela GT. Stycket består av 197 ord och är det längsta ordet från Herren sedan Mose dagar då han talade på Sinai berg.]


4Den natten kom ett ord från Herren (Jahve) till Natan som sade:
     5"Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren:

Skulle du bygga mig ett hus att bo i?

6Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. 7Har jag någonsin där jag flyttat omkring med alla Israels barn talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, någon som jag satt till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?

8Nu ska du säga så till min tjänare David, så säger Härskarornas Herre (Jave Sebaot):

Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren,
    till att bli furste över mitt folk Israel.
9Jag har varit med dig på alla dina vägar
    och utrotat alla dina fiender för dig,
och jag ska göra dig ett stort namn,
    som de största namnen på jorden.
10Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel
    och plantera det så att det får bo kvar och inte oroas mer.
Onda människor ska inte förtrycka det mer som förr,
     11sedan tiden då jag satte domare över mitt folk Israel.
Jag ska låta dig få ro från alla dina fiender.

Nu säger Herren (Jahve) till dig att Herren (Jahve) ska bygga ett hus (släkt, dynasti) åt dig. 12När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling [Salomo (1 Kung 1:30), men även Messias – Davids Son, se Matt 1:1; Luk 1:32] som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme. 13Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt.

14Jag ska vara hans far
    och han ska vara min son. [Citeras om Messias i Heb 1:5]

Gör han något orättfärdigt ska jag straffa honom med människors ris och med plågor som drabbar människors barn. 15Men min nåd (omsorgsfulla kärlek) ska inte lämna (vika från) honom, så som jag lät den lämna (vika från) Saul, som jag tog bort (lät vika undan) för dig. [Ps 89:34–36] 16Ditt hus [David] och ditt kungadöme ska bestå inför mig till evig tid. Din tron ska vara befäst för evig tid."

17Natan berättade för David alla dessa ord från sin syn. [Allt Gud hade sagt.]

Davids bön

[David blir djupt rörd när han hör Natan berätta visionen från Herren om att en ättling till honom ska bygga Herrens tempel. Han går till uppenbarelsetältet där arken finns och sätter sig ned i Guds närvaro.]

18Då gick kung David in och satte sig ner inför Herren. [Troligtvis i tabernaklet.] Han sade [frågade bedjande till Gud]:

"Vem är jag, Herre Gud (Adonai Jahve),
    och vad är mitt hus (min familj, släkt),
    att du har fört mig ända hit [till att bli kung över Israel]?

19Du har talat om detta som om det vore något litet i dina ögon (som om inte detta vore tillräckligt), Herre Gud (Adonai Jahve). Du har nu också talat om [framtiden för] din tjänares hus, är detta undervisning för människan, Herre Herre (Adonai Jahve). [Människan är ordagrant "Adam" och kan syfta på löftet om en Frälsare i 1 Mos 3:15.]

20Vad mer kan David säga till dig?

[Detta är den tredje retoriska frågan. David refererar nu sig själv i tredje person, det är ett sätt att förstärka att han underordnar sig Gud, och perspektivet skiftar nu till att också vara Guds perspektiv. Ordet "känner" kan också översättas "du har behandlat mig på ett speciellt sätt".]

Du känner din tjänare, Herre Gud (Adonai Jahve). [Ps 94:11; 139:1] 21Enligt ditt löfte (för ditt ords skull) och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och låtit din tjänare få veta (förstå) det.

22Därför [på grund av löftet om ett evigt hus] är du [har du alltid varit] stor Herre Gud (Adonai Jahve) – för ingen är som du, och ingen [annan] Gud (Elohim) finns förutom (utöver; bortsett från) dig, efter allt vi har hört med våra [egna] öron.

23Finns det något enda folk på jorden som ditt folk Israel,
    det som Gud (Elohim) själv kom och friköpte åt sig som sitt eget [1 Mos 12:1–3],
    för att göra sitt namn känt?

[De första tre frågorna i vers 18 och 20 fokuserade på Davids personliga relation med Gud, här i den fjärde retoriska frågan skiftar fokus till Guds speciella relation med israeliterna:]

Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk som du friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar. 24Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre (Jahve), har blivit deras Gud (Elohim).

[Följande stycke, vers 25–29, är en kiasm med den centrala versen att Gud bygger Davids hus, se vers 27c.]

25Och nu Herre (Jahve), ordet som du har talat angående din tjänare och angående hans hus, bekräfta det för evigt och gör som du har talat. 26Och låt ditt namn bli förhärligat för evigt så att man säger:
"Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är Gud (Elohim) över Israel och din tjänare Davids hus ska vara fast grundat inför dig.
27För du Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud (Elohim) har uppenbarat (avslöjat) för din tjänare och sagt:
"Jag ska bygga dig ett hus,
därför har din tjänare tagit till hjärtat att be denna bön till dig.
28Och nu Herrarnas Herre (Adonai Jahve), du ensam är Gud (Elohim) och dina ord är sanning, och du har lovat dessa goda ting (ord – hebr. davar, kan betyda både ord och sak, ting, föremål) till din tjänare.
29Låt det nu behaga dig att välsigna din tjänares hus så att det kan bestå för evigt inför dig, för du Herrarnas Herre (Adonai Jahve) har talat det och genom din välsignelse låter du din tjänares hus vara välsignat för evigt."

Davids segrar

81Och efter detta slog David filistéerna och underkuvade dem, och David tog (befriade) Meteg-Amma ur filistéernas hand.
     2Och han slog Moav och mätte dem med ett mätsnöre, lät dem lägga sig ner på marken och han mätte två rader som han dödade och en hel rad fick leva. Och moabiterna blev Davids tjänare (slavar) och bar fram gåvor.
     3David slog även Hadadezer, Rechovs son, kung i Tsova, när han gick för att etablera sin överhöghet vid floden Eufrat. 4Och David tog från honom 1 700 ryttare och 20 000 fotfolk, och David skar av hälsenorna på alla vagnshästar, men skonade 100 vagnar.
     5Och när Damaskus araméer kom för att undsätta Hadadezer, Tsovas kung, slog David 22 000 män av araméerna. 6Sedan placerade David garnisoner i Damaskus Aram och araméerna blev tjänare (slavar) åt David och bar fram gåvor. Och Herren (Jahve) gav seger till David överallt dit han gick.
     7Och David tog guldsköldarna som Hadadezers tjänare hade och tog dem till Jerusalem. 8Och från Betach och från Berotaj, Hadadezers städer, tog David stora mängder koppar.
     9Och när Toi, Chamats kung, hörde att David slagit hela Hadadezers armé, 10då sände Toi sin son Joram till kung David för att gratulera honom och han välsignade honom, eftersom han hade stridit mot Hadadezer och slagit honom. För Hadadezer hade krigat med Toi och hade tagit med sig redskap av silver och redskap av guld och redskap av koppar.
     11Även detta helgade David till Herren (Jahve) med silver och guld som han helgat från alla folkslag som han underkuvat, 12från Aram och från Moav och från Ammons söner, och från filistéerna och från Amalek och från det tillspillogivna från Hadadezer, Rechovs son, kung i Tsova.
     13Och David gjorde sig ett namn när han återvände från att ha slagit araméerna i Saltdalen, 18 000 män.
     14Och han placerade garnisoner i Edom, över hela Edom placerade han sina trupper, och alla edomiter blev tjänare (slavar) till David. Och Herren (Jahve) gav seger till David överallt dit han gick.

Davids tjänstemän

15Och David regerade över hela Israel och David skipade rätt och rättfärdighet till allt hans folk. 16Och Joav, Tserojas son, var över armén (general), och Jehoshafat, Achilods son, var bokförare (kansler, finansminister), 17Och Tsadok, Achitovs son, och Achimelech, Avjatars son, var präster, och Seraja var skrivare, 18och Benajaho, son till Jehojada, var över kereteerna och peleteerna, och Davids söner var chefstjänstemän.

Davids synd (kap 9-12)

David och Mefivoshet

91Och David sade. "Finns det fortfarande någon kvar av Sauls hus, så att jag kan visa honom nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed) för Jonatans skull?"
     2Nu fanns där en tjänare från Sauls hus som hette Tsiva, och de kallade honom till David och kungen sade till honom: "Är du Tsiva?"
    Han sade: "Din tjänare är han."
     3Kungen frågade: "Finns det fortfarande någon kvar av Sauls hus (familj) så att jag kan visa Guds (Elohims) nåd (hebr. chesed) mot honom?"
    Tsiva svarade kungen: "Jonatan har fortfarande en son som är lam i sina fötter."
     4Och kungen sade till honom: "Var är han?"
    Tsiva svarade kungen: "Se, han är i Machirs hus, Amiels son, i Lo-Devar."
     5Då sände kung David och lät hämta honom från Machirs hus, Amiels son, i Lo-Devar.
     6Och Mefivoshet, Jonatans son, Sauls son, kom till David och föll ner på sitt ansikte och kastade sig på marken.
    Men David sade: "Mefivoshet!"
    Och han svarade: "Se, din tjänare."
     7Och David sade till honom: "Frukta inte, för jag ska med säkerhet visa dig nåd (hebr. chesed) för Jonatan din fars skull, och ska återställa hela din far Sauls mark och du ska alltid få äta bröd vid mitt bord."
     8Och han böjde sig ner och sade: "Vad är din tjänare, att du skulle se till mig som är som en död hund?"
     9Sedan kallade kungen på Tsiva, Sauls tjänare och sade till honom: "Allt som tillhört Saul och hela hans hus har jag gett till din herres son. 10Och du ska bruka marken åt honom, du och dina söner och dina tjänare, och du ska bärga frukten så att din herres son har bröd att äta, men Mefivoshet din herres son ska oavbrutet äta bröd vid mitt bord." Tsiva hade 15 söner och 20 tjänare.
     11Och Tsiva sade till kungen: "I enlighet med allt som min herre kungen har befallt sin tjänare, så ska din tjänare göra men Mefivoshet äter vid mitt bord som en av kungens söner."
     12Mefivoshet hade en ung son som hette Micha. Och alla som bodde i Tsivas hus var tjänare åt Mefivoshet. 13Men Mefivoshet bodde i Jerusalem, för han åt oavbrutet vid kungens bord, och han var lam i båda sina fötter.

David besegrar ammoniterna (1 Krön 19:1-19)

101Och det hände därefter att Ammons söners kung dog och Chanon hans son regerade i hans ställe. [Namnet Chanon betyder villkorslös nåd, vilket är ironiskt med tanke på hur han sedan behandlar Davids tjänare, se vers 4.] 2Och David sade: "Jag ska visa nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) [hålla mitt förbund] till Nachash son Chanon på samma sätt som han visade nåd (hebr. chesed) [var lojal] mot mig." Så David sände i sina tjänares händer (gåvor med sina tjänare) för att trösta honom efter hans far.
    Och Davids tjänare kom till Ammons söners land. 3Men Ammons söners furstar sade till Chanon, deras herre: "Tror du verkligen att David vill hedra din far, genom att han har sänt tröstare till dig? Har inte David skickat sina tjänare till dig för att utforska staden och bespeja och omstörta den?" 4Så Chanon tog Davids tjänare och rakade av dem halva deras skägg [3 Mos 19:27; Jes 50:6] och skar av deras kläder på mitten i höjd med skinkorna [så genitalierna exponerades] och skickade iväg dem.
     5När de berättade för David sände han [budbärare] för att möta dem, för männen var mycket förödmjukade (utskämda). Och kungen [David] sade: "Stanna i Jeriko tills era skägg har vuxit ut och återkom sedan."
     6Och när Ammons söner såg att de hade blivit förhatliga för David [de förstod att de förödmjukat David], då sände de efter
    20 000 fotfolk från Beit-Rachovs och Tsovas araméer,
    1 000 män av Maachas kung och
    12 000 män från Tov.
[En armé på totalt 33 000 män.]

7Och när David hörde det sände han Joav och hela hären med mäktiga stridsmän. 8Och Ammons söner kom ut och ställde sig i stridsordning vid ingången till porten, och Tsoavs och Beit-Rechovs araméer, och männen från Tov och Maacha var tillsammans med dem på fältet.
     9När nu Joav såg att fienden var uppställd mot honom både framför och bakom [då han förstod att det skulle bli ett tvåfrontskrig], valde han några av Israels bästa män [utvalda stridsmän] och ställde dem i slagordning mot araméerna, 10och resten av folket överlät han i sin bror Avishajs händer och han ställde dem i slagordning mot Ammons söner. 11Och han sade: "Om araméerna blir för starka för mig, då får du hjälpa mig, men om Ammons söner blir för starka för dig, då ska jag hjälpa dig. 12Var stark (fast, säker, tapper) och låt oss visa oss starka för vårt folk och för vår Guds (Elohims) städer och Herren (Jahve) ska göra det som är bäst i hans ögon."
     13Så Joav och folket som var med honom drog nära striden mot araméerna och de flydde framför honom. 14Och när Ammons söner såg att araméerna hade flytt, flydde de på samma sätt framför Avishaj och tog sig in i städerna. Sedan återvände Joav från Ammons söner och kom till Jerusalem.
     15Och när araméerna såg att det gick illa framför Israel samlade de ihop sig själva. 16Och Hadadezer [Tsovas kung i norra Syrien, se 2 Sam 8:3] skickade efter och hämtade araméerna som var på andra sidan floden [Eufrat] och de kom till Chejlam med Shovach, härhövitsmannen för Hadadezers armé, framför sig.

[Chejlam betyder "fäste"; en plats öster om Jordanfloden, men väster om floden Eufrat. Den omnämns bara här och nästa vers (och kanske i Hes 47:16). Chejlam omnämns även i en nästan tusen år äldre egyptisk avrättningstext (för att förbanna deras fiender), framtida arkeologiska fynd kan hjälpa till att exakt identifiera var platsen låg.]

17Och det berättades för David och han samlade hela Israel tillsammans och gick över Jordan och kom till Chejlam. Och araméerna ställde upp sig i slagordning mot David och stred med honom. 18Och araméerna flydde framför Israel och David slog av araméerna 700 av vagnarnas körsvenner och 40 000 ryttare och slog Shovach, härhövitsmannen för deras armé, så att han dog där. 19När alla kungar som var Hadadezers tjänare [andra städer i norra regionen av Syrien och på andra sidan Eufratfloden] såg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med Israel och tjänade dem [de blev underställda Israel]. Och araméerna vågade aldrig mer undsätta (hjälpa) Ammons söner.

Davids synd med Batseba

111[Det har nu gått ett år.] Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet Adar/Nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att David sände Joav [som sin general] och sina tjänare (sin armé) med honom. De fördärvade (förgjorde) Ammons söner och belägrade Rabba [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad]. Men David stannade i Jerusalem.
     2Och det hände vid kvällstiden [kring solnedgången en vårkväll] att David steg upp från sin bädd [efter eftermiddagsvilan] och gick upp på taket till kungens hus, och från taket såg han en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker (god) att se på. 3Och David sände och frågade efter kvinnan. Och man sade: "Är inte detta Batsheva, Eliams dotter, hustru till hettiten Orija (Uria)?" [Han var en av Davids officerer som hade gått ut i strid tillsammans med Davids armé.] 4[David kunde inte släppa tankarna på Batsheva.] Så David sände budbärare och tog henne och hon kom in till honom och han låg med henne, för hon hade renat sig från sin orenhet (menstruation), och hon återvände till sitt hus. [David var väl medveten om 2 Mos 20:14; 3 Mos 18:20; 5 Mos 5:18 och det faktum att hans handling var belagt med dödsstraff, se 3 Mos 20:10; 5 Mos 22:22.] 5Och kvinnan blev havande och hon skickade och talade om för David och sade: "Jag är gravid."

[Med tanke på tidpunkten, kvällen, och det som står att hon renat sig efter sin menstruation, är det högst sannolikt att hon besökte en mikva för ett rituellt bad när David såg henne från hustaket. Veckan efter reningsbadet är den tidpunkt i en kvinnas menstruationscykel då sannolikheten är som störst att bli gravid.]

David försöker dölja sin synd

6[Eftersom det skulle vara uppenbart att Orija inte kunde vara far till barnet kom David upp med en plan.] David sände då bud till Joav: "Sänd mig hettiten Orija." Och Joav sände Orija till David. 7Och när Orija kom till honom frågade David honom hur det gick för Joav och hur folket klarade sig och hur det gick i kriget. 8Och David sade till Orija: "Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter." Och Orija lämnade kungens hus och efter honom en gåva (mat) från kungen. 9Men Orija sov vid dörren till kungens hus med alla sin herres tjänare och gick inte ner till sitt hus.
     10Och man berättade för David och sade: "Orija gick inte ner till sitt hus." David sade till Orija: "Har du inte kommit från en resa? Varför går du inte ner till ditt hus?"
     11Och Orija sade till David: "Arken och Israel och Juda bor i hyddor och min herre Joav och min herres tjänare tältar på det öppna fältet, ska jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Du lever och din själ lever, jag vill inte göra något sådant."
     12Och David sade till Orija: "Stanna här idag också och i morgon ska jag låta dig gå." Så Orija stannade i Jerusalem den dagen och nästa dag. 13Och David kallade på honom och han åt inför honom och drack, och han blev berusad. På kvällen gick han ut och lade sig på sin bädd med sin herres tjänare, men han gick inte ner till sitt eget hus.
     14

I centrala Amman finns rester kvar från det antika Rabba. De flesta arkeologiska fynden (b.la. de på bilden) är från den senare romerska staden Filadelfia som ingick i tio-städers-pakten i området, känd under namnet Dekapolis.

Följande morgon skrev David ett brev till Joav och sände det i Orijas hand. 15I brevet skrev han så här: "Ställ Orija i frontlinjen där striden är som hetast och dra dig tillbaka från honom så att han blir slagen och dör." 16Och det skedde när Joav höll vakt över staden [det belägrade Rabba] att han placerade Orija på platsen där han visste att det fanns våldsamma män [i fiendehären]. [Israels taktik var att svälta ut stadens invånare. De strider som kunde uppkomma var när ammoniterna begav sig ut från stadsporten och försökte bryta belägringen. Joav placerade troligvis Orija nära stadsporten, se vers 23.] 17Och stadens män gick ut och stred mot Joav och några från folket stupade, från Davids tjänare, och även hettiten Orija dog.
     18Och Joav sände till David och lät berätta allt som skedde i striden, 19och han befallde budbäraren och sade: "När du har avslutat berättelsen om allt som händer i striden för kungen, 20kan det hända att kungens vrede reser sig och han säger till dig: 'Varför gick ni så nära staden för att strida? Vet ni inte att de skjuter från muren? 21Vem slog Avimelech, Jerubeshets son? Var det inte en kvinna som kastade ner den övre kvarnstenen på honom från muren så att han dog i Tevets? Varför gick ni så nära muren?' Då ska du säga: 'Även din tjänare Orija, hettiten, är död.' "
     22Och budbäraren gick och kom och berättade för David allt som Joav hade sänt honom (till att berätta). 23Och budbäraren sade till David: "Männen fick överhanden mot oss och kom ut till oss på fältet men vi var över dem till portens öppning. 24Och skyttarna sköt mot dina tjänare från muren och några av kungens tjänare är döda och även din tjänare Orija är död."
     25Och David sade till budbäraren: "Detta ska du säga till Joav: 'Låt inte denna sak misshaga dig, för svärdet slukar på det ena sättet eller det andra, låt er styrkas (bli fasta, säkra, tappra) i striden mot staden och omstörta den,' och styrk honom du."
     26Och när Orijas hustru [Batsheva] hörde att Orija hennes man var död, höll hon klagosång över sin make [i sju dagar]. 27Och när sorgetiden var förbi, sände David och tog henne till sitt hus och hon blev hans hustru och födde en son till honom. Men det som David hade gjort misshagade Herren (Jahve).

Profeten Natan konfronterar David

121Herren (Jahve) sände Natan till David. Och han kom till honom och sade till honom:
"Det var två män som bodde i en stad, den ene var rik och den andre fattig. 2Den rike hade överflöd av får och boskap. 3Men den fattiga mannen hade ingenting förutom ett litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp tillsammans med honom och hans söner. Det åt av hans mat, drack från hans glas och sov i hans armar. Det var som en dotter för honom.
     4När den rike mannen fick besök av en resenär, ville han inte använda något av sina egna lamm eller boskap för att ge mat åt sin besökare. I stället tog han den fattige mannens lamm och tillredde det till mannen."

[Besökaren i den här liknelsen kan anspela på den frestelse som kom över David. Till en början bara en besökare som sedan bjuds in och som tillåts ta över.]
5David exploderade i ilska över hur den rike mannen betett sig. Han sade till Natan: "Så sant Herren (Jahve) lever, den mannen som gjorde detta förtjänar att dö. 6Han ska ersätta lammet fyrfalt, på grund av vad han gjort och hans brist på medlidande." [Enligt 2 Mos 22:1 ska ett lamm ersättas fyra gånger om, dock lägger David själv även till att han också förtjänar att dö. Vissa översättningar har "sju gånger" i stället för "fyra gånger".]
     7Natan sade till David: "Du är den mannen. Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand, 8och till dig gav jag din herres hus och din herres hustru i din famn och gav dig Israels och Juda hus, och om det var för lite så skulle jag ge dig så mycket mer. 9Varför har du föraktat Herrens (Jahves) ord till att göra det som är ont i mina ögon? Orija, hettiten har du slagit med svärd och hans hustru har du tagit till att bli din hustru, och honom har du slagit med Ammons söners svärd. 10Och nu ska svärdet aldrig lämna ditt hus [konflikter och stridigheter i familjen] eftersom du har föraktat mig och har tagit hettiten Orijas hustru till att bli din hustru.
     11Så säger Herren (Jahve): Se, jag ska resa upp ondska mot dig från ditt eget hus och jag ska ta dina fruar framför dina ögon och ge dem åt en annan man (till din granne) och han ska ligga med dina fruar mitt på ljusa dagen (i solskenet) [vilket Absalom gör, se 2 Sam 16:22], 12för du gjorde detta i hemlighet, men jag ska göra dessa ting inför hela Israel mitt på ljusa dagen (inför solen)."

David erkänner sin synd

13David sade till Natan: "Jag har syndat mot Herren (Jahve)."
    Och Natan sade till David: "Herren (Jahve) har även tagit bort din synd, du ska inte dö. 14Likväl har du genom dessa handlingar allvarligt hädat Herrens (Jahves) fiender, sonen (hebr. ben) som är född till dig ska döden dö." 15Och Natan gick till sitt hus.

[Det är skillnad mellan att bli förlåten för sin synd och domen av synd. Gud förlät Davids synd, men han tog inte bort alla konsekvenser av synden. Den första var att barnet dog, se även Rom 6:23.]

Batshevas barn dör

Och Herren (Jahve) slog barnet (hebr. jeled) som Orijas hustru fött åt David och det blev mycket sjukt. 16Och David bönade till Gud (Elohim) för ynglingen (hebr. naar) och David fastade och så ofta han gick in låg han hela natten på marken.

[Även om Orija är död och David nu gift med Batsheva påminns läsaren om att barnet blev till när Orija levde. Tre olika ord för barnet används i vers 14–16: son, barn och yngling. Hebr. jeled är det vanliga ordet för ett litet barn, se vers 15, 18, 19, 21, 22. Att ordet naar används här (enda gången i detta kapitel) förstärker troligtvis Davids önskan att barnet skulle få växa upp till en frisk ung man. En liknande motsatt angivning av ålder återfinns i Rut 1:5.]

17Och de äldste i hans hus steg upp och stod bredvid honom för att resa upp honom från marken, men han ville inte, inte heller åt han bröd (mat) med dem.
     18Och det hände på den sjunde dagen att barnet dog. Och Davids tjänare var rädda för att tala om att barnet var dött, för de sade: "Se, när barnet fortfarande levde talade vi med honom men han lyssnade inte till vår röst, hur ska vi då kunna tala om för honom att barnet är dött utan att han skadar sig själv?"
     19Men när David såg att tjänarna viskade med varandra förstod David att barnet var dött och David sade till sina tjänare: "Är barnet dött?"
    De svarade: "Han är död."
     20Och David steg upp från marken och tvättade och smorde sig själv och bytte kläder och han kom in i Herrens (Jahves) hus och tillbad. Sedan kom han till sitt eget hus och han begärde och de satte fram bröd till honom och han åt.
     21Och hans tjänare sade till honom: "Vad är detta som du har gjort? Du fastade och grät för barnet medan det levde, men när barnet är dött stiger du upp och äter bröd."
     22Och han sade: "När barnet fortfarande levde fastade jag och grät, för jag sade (tänkte): Vem vet om inte Herren (Jahve) ska ge nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. chanan) och låta barnet leva? 23Men nu är han död. Varför ska jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen [till livet]? Jag ska gå till honom [kommer en dag att dö], men han kommer inte tillbaka till mig [blir inte levande igen]."
     24Och David tröstade Batsheva, sin hustru och gick in till henne och hade samlag med henne och hon födde en son och hon gav (kallade) hon honom namnet Salomo. Och Herren (Jahve) älskade honom 25och han sände genom profeten Natans hand och han gav (kallade) honom namnet Jedidja, för Herrens (Jahves) skull. [Salomo betyder "hans shalom", dvs. hans frid, fred, välgång, framgång, hälsa och all himmelsk välsignelse. Jedidja betyder "älskad av Herren".]

Seger över ammoniterna

[Baserat på om händelserna i 2 Sam 11:27–12:25 har föregått detta så har Rabba varit belägrat i minst 9 månader kanske ända upp till 2 år.]

26Joav krigade mot Ammons söners Rabba [betyder "stor"; nuvarande Amman i Jordanien] och tog den kungliga [delen av] staden. 27Och Joav sände budbärare till David och sade: "Jag har krigat mot Rabba, jag har tagit stadens vattenförråd ["vattenstaden"]. [Hade stadens vattenreservoar blivit intagen var det bara en tidsfråga innan stadens invånare skulle kapitulera.] 28Samla nu ihop resten av folket och slå läger mittemot staden och ta den, annars tar jag staden och den blir uppkallad efter mitt namn."
     29Och David samlade ihop hela folket och gick till Rabba och stred mot den och intog den. 30Och han tog av Malkams krona från hans huvud och dess vikt var en talent guld och på den fanns mycket dyrbara stenar och den sattes på Davids huvud. Och han förde bort bytet från staden, väldigt mycket. 31Och han förde ut folket som var därinne och ställde dem
    under sågar
    och under harvar av järn
    och under yxor av järn
    och lät dem gå genom tegelugnen (hebr. malben),
och så gjorde han mot alla Ammons söners städer. Och David och allt folket återvände till Jerusalem.

[Uttrycket "ställde under" kan antingen syfta på att han satte dem i hårt arbete dvs. "underställde dem" (ordet används på det sättet i 2 Sam 8:6, 14). Det kan också tolkas rent bokstavligt att han placerade dem under sågar och andra redskap för att tortera och döda, se Heb 11:37. Ammoniterna var kända för sin grymhet, se 1 Sam 11:2; Amos 1:13. Ammoniternas avgud var Milkom (Molok), se 1 Kung 11:5, 7, 33. Ordvalet "passera" och tegel/tegelugn kan också vara en referens till de barnoffer i eld som dessa folk praktiserade, se 3 Mos 18:21; 2 Kung 23:10; Jer 32:35; Hes 20:31. Nu fick de själva gå genom samma eld som de dödat sina barn i.]

Fortsatta konsekvenser av Davids synd

Avshaloms revolt

Amnon och Tamar

131Och det skedde därefter att Avshalom (Absalom), Davids son, hade en vacker syster vars namn var Tamar och Amnon, Davids son, älskade henne.
     2Och Amnon var så olycklig att han kände sig sjuk för sin syster Tamars skull, för hon var en jungfru och det verkade omöjligt för Amnon att göra någonting till henne.
     3Men Amnon hade en vän som hette Jonadav, Shimeas son, Davids bror. Och Jonadav var en mycket slug man. 4Och han sade till honom: "Varför kungens son har du blivit så klen (mager) från dag till dag? Vill du inte berätta för mig?"
    Och Amnon sade till honom: "Jag älskar Tamar, min bror Avshaloms syster."
     5Och Jonadav sade till honom: "Lägg dig på din bädd och låtsas vara sjuk och när din far kommer och ser dig så säg till honom: Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och ge mig bröd att äta och tillreda maten framför mina ögon så att jag ser det och kan äta det ur hennes hand."
     6Och Amnon låg ner och spelade sjuk. Och när kungen kom och såg honom sade Amnon till kungen: "Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och göra några brödkakor i min åsyn så att jag kan äta ur hennes hand."
     7Och David sände till Tamars hus och sade: "Gå, jag ber dig, till din bror Amnons hus och laga mat åt honom." 8Och Tamar gick till sin bror Amnons hus och han låg ner. Och hon tog deg och knådade den och gjorde brödkakor i hans åsyn och hon gräddade brödkakorna. 9Och hon tog pannan och stjälpte upp dem framför honom men han vägrade att äta.
    Och Amnon sade: "Skicka ut alla män från mig." Och alla män gick ut från honom. 10Och Amnon sade till Tamar: "Ta in maten i kammaren så att jag kan äta ur din hand." Och Tamar tog brödkakorna som hon hade gjort och förde in dem i kammaren till Amnon, hennes bror. 11Och när hon hade fört dem nära honom för att äta, tog han ett starkt (fast, säkert) grepp om henne och sade till henne: "Kom, ligg med mig min syster."
     12Och hon sade till honom: "Nej min bror, tvinga mig inte, för något sådant ska inte ske i Israel. Gör inte denna hänsynslösa handling. 13Och jag, hur ska jag kunna bära min skam? Och du, du kommer att bli som en av de skamliga dårarna i Israel. Och nu, tala, jag ber dig, med kungen, för han ska inte undanhålla mig från dig." 14Likväl ville han inte lyssna till hennes röst, utan var starkare än henne och han tvingade henne och låg med henne.
     15Och Amnon hatade henne med ett mycket stort hat, för hatet som han hatade henne med var större än kärleken som han hade älskat henne med. Och Amnon sade till henne: "Stig upp och försvinn."
     16Och hon sade till honom: "Inte så eftersom detta stora fel att köra ut mig är värre än det andra som du har gjort mot mig."
    Men han lyssnade inte på henne. 17Och han kallade på sin tjänare som betjänade honom och sade: "Skicka iväg denna kvinna ut från mig och bomma igen dörren efter henne." 18Och hon hade en dräkt i många färger på sig, för med sådana kläder var kungens döttrar klädda när de var jungfrur. Och hans tjänare skickade ut henne och bommade igen dörren efter henne. 19Och Tamar lade aska på sitt huvud och rev sönder kläderna med många färger som hon hade på sig och hon lade sin hand på huvudet och gick sin väg och grät högt när hon gick.
     20Och Avshalom hennes bror sade till henne: "Har Amnon din bror varit med dig? Lugna dig min syster, han är din bror, ta inte detta till hjärtat." Och Tamar förblev ensam i sin bror Avshaloms hus.
     21Men när kung David hörde om alla dessa ting blev han mycket vred. 22Och Avshalom talade varken gott eller ont till Amnon, för Avshalom hatade Amnon eftersom han hade våldtagit hans syster Tamar.

Absalom dödar Amnon

23Och det skedde efter två fulla år att Avshalom hade fårklippare i Baal-Chatsor som är bredvid Efraim och Avshalom bjöd in alla kungens söner. 24Och Avshalom kom till kungen och sade: "Se nu, dina tjänare har fårklippning, låt kungen, jag ber dig, och hans tjänare gå med dina tjänare."
     25Men kungen sade till Avshalom: "Nej min son, låt oss inte alla gå, annars blir det betungande för dig." Och han pressade honom, dock gick han inte men han välsignade honom.
     26Och Avshalom sade: "Om inte, jag ber dig, låt vår bror Amnon gå med oss."
    Och kungen sade till honom: "Varför skulle han gå med dig?" 27Men Avshalom pressade honom och han lät Amnon och alla kungens söner gå med honom.
     28Och Avshalom befallde sina tjänare och sade: "Lägg märke till när Amnons hjärta är glatt av vin, och när jag säger till er: Slå Amnon, då ska ni döda honom. Frukta inte för jag har befallt er, var starka (fasta, säkra, tappra) och var riktiga krigare (ordagrant var krigets söner)." 29Och Avshaloms tjänare gjorde mot Amnon som Avshalom hade befallt. Och alla kungens söner steg upp och varje man steg upp på sin mula och flydde.
     30Och det skedde medan de var på väg att ryktet kom till David och sade: "Avshalom har dödat alla kungens söner och ingen av dem är kvar." 31Och kungen steg upp och rev sönder sina kläder och låg på marken, och alla hans tjänare stod hos honom med sina kläder sönderrivna.
     32Och Jonadav, Shimeas son, Davids bror, svarade och sade: "Låt inte min herre tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för Amnon är den ende som är död, för Avshalom har bestämt detta och varit fast besluten från den dag då han våldtog hans syster Tamar. 33Och låt nu inte kungen ta detta till sitt hjärta och tänka att alla kungens söner är döda, för det är bara Amnon som är död."
     34Men Avshalom flydde.
    Och den unga mannen som höll vakt lyfte upp sina ögon och såg och se, där kom mycket folk på en omväg vid bergssluttningen.
     35Och Jonadav sade till kungen: "Se kungens söner kommer som din tjänare sade, så är det."
     36Och det skedde så snart han hade slutat tala att se, kungens söner kom och lyfte upp sina röster och grät, och även kungen grät och alla hans tjänare grät mycket. 37Men Avshalom flydde och gick till Talmaj, Amichods son, Geshors kung. Och (David) sörjde över sin son alla dagarna. 38Och Avshalom flydde och gick till Geshor och var där tre år. 39Och kung Davids själ försmäktade av längtan efter Avshalom, för han var tröstad efter Amnon som var död.

Absalom återvänder till Jerusalem

141Och Joav, Tserujas son, förstod att kungens hjärta var över Avshalom. 2Och Joav sände till Tekoa och hämtade därifrån en vis kvinna och sade till henne: "Jag ber dig, förklä dig själv till en som sörjer och ta på dig en sorgdräkt, jag ber dig, och smörj inte dig själv med olja utan var som en kvinna som har sörjt länge över en död, 3och gå in till kungen och tala på detta sätt med honom." Och Joav lade orden i hennes mun.
     4Och när kvinnan från Tekoa talade till kungen föll hon ner med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv och sade: "Rädda (hjälp) kungen!"
     5Och kungen sade till henne: "Vad fattas dig?"
    Hon svarade: "I sanning jag är en änka, min man är död. 6Och din tjänarinna har två söner och de två bråkade med varandra på fältet och det fanns ingen som delade på dem, utan den ene slog den andre och dödade honom. 7Och se hela familjen har rest sig mot din tjänarinna och de säger: Ge oss den som slog sin bror så att vi kan döda honom för hans brors liv som han slog och så fördärva arvtagaren också. På detta sätt vill de släcka mitt kol som är kvar och lämna min man utan varken namn eller hågkomst på jordens ansikte."
     8Och kungen sade till kvinnan: "Gå till ditt hus och jag ska ge befallning om dig."
     9Och kvinnan från Tekoa sade till kungen: "Min herre kungen, skulden ska vara på mig över mina fäders hus, och kungen och hans tron ska vara skuldfri."
     10Och kungen sade: "Vemhelst som säger något till dig, för honom till mig och han ska inte vidare röra dig."
     11Och hon sade: "Jag ber dig, låt kungen komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim) så att blodshämnaren inte fördärvar mer, annars fördärvar de min son." Och han sade: "Herren (Jahve) lever, inte ett hår på din son ska falla till marken."
     12Och kvinnan sade: "Låt din tjänarinna, jag ber dig, tala ett ord till min herre kungen."
    Och han sade: "Tala"
     13Och kvinnan sade: "Och varför har du då tänkt ut en sådan sak över Guds (Elohims) folk? Genom att tala dessa ord är kungen som en som är skyldig, i det att kungen inte igen tar hem sin förvisade. 14För vi måste döden dö och är som vatten utspillt på marken som inte kan samlas upp igen, men Gud (Elohim) tar inte bort en själ (utsläcker inte liv) utan han har planer i syfte att den förvisade inte ska vara utstött för alltid från honom.
     15Och nu när jag har kommit till att tala dessa ord till min herre kungen, är det för att folk har gjort mig rädd, och din tjänarinna sade (tänkte): Jag ska tala med kungen, kan hända ska kungen uppfylla sin tjänares begäran. 16Eftersom kungen ska lyssna till att rädda sin tjänare ur den mans hand som skulle fördärva mig och min son tillsammans från Guds (Elohims) arv.
     17Och hon sade: "Låt, jag ber dig, min herre kungens ord vara mig till tröst, för som en Herrens (Jahves) ängel så är min herre kungen i att urskilja det goda och det onda och Herren din Gud (Jahve Elohim) är med dig."
     18Och kungen svarade och sade till kvinnan: "Göm ingenting från mig, jag ber dig, vad jag än ska fråga dig om."
    Och kvinnan sade: "Tala, jag ber dig, min herre kungen."
     19Och kungen sade: "Är Joavs hand med dig i allt detta?" Och kvinnan svarade och sade: "Min själ lever, min herre kungen, ingen kan vända (vika av) till höger och till vänster, från allt som min herre kungen talar, för din tjänare Joav han bad mig och han lade alla dessa ord i din tjänarinnas mun, 20för att ändra på förhållandena (ordagrant snurra på ansiktet) i denna sak har din tjänare Joav gjort detta, och min herre är vis, som Guds (Elohims) änglars vishet, till att veta (känna till) allt som finns på jorden."
     21Och kungen sade till Joav: "Se, jag ber dig, jag har beviljat denna sak, gå och för tillbaka ynglingen Avshalom."
     22Och Joav föll ner på marken på sitt ansikte och ödmjukade sig själv och välsignade kungen och sade: "Idag vet din tjänare att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, min herre kungen, i det att kungen har beviljat sin tjänares begäran."
     23Och Joav steg upp och gick till Geshora och förde Avshalom till Jerusalem. 24Och kungen sade: "Låt honom återvända till sitt eget hus men låt honom inte se mitt ansikte." Och Avshalom återvände till sitt eget hus och såg inte kungens ansikte.
     25I hela Israel var det ingen som prisades lika mycket för sitt vackra utseende som Avshalom, från hans fotsulor till kronan på hans huvud fanns ingen fläck (inget fel) på honom. 26Och när han klippte sitt huvud, vid slutet på varje år klippte han det, eftersom håret var tungt på honom därför klippte han det, vägde han håret på sitt huvud och det vägde 200 shekel [2,3 kg] efter kungens vikt.
     27Och till Avshalom föddes tre söner och en dotter vars namn var Tamar, hon var en kvinna med vackert utseende.
     28Och Avshalom bodde två fulla år i Jerusalem och han såg inte kungens ansikte. 29Och Avshalom sände efter Joav för att sända honom till kungen, men han kom inte till honom, och han sände efter honom en andra gång, men han kom inte. 30Därför sade han till sina tjänare: "Se, Joavs fält är nära mitt och han har korn där, gå och sätt eld på det." Och Avshaloms tjänare satte eld på fältet.
     31Och Joav steg upp och kom till Avshalom till hans hus och sade till honom: "Varför har dina tjänare satt eld på mitt fält?"
     32Och Avshalom sade till Joav: "Kom hit så att jag kan sända dig till kungen och säga: Varför har jag kommit hit från Geshor? Det vore bättre för mig att fortfarande vara där. Låt mig se kungens ansikte och om det finns synd i mig, låt honom döda mig."
     33Och Joav kom till kungen och berättade för honom. Och när han kallat på Avshalom böjde han sig ner med ansiktet mot marken framför kungen och kungen kysste Avshalom.

Absaloms uppror

151 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

Davids flykt från Jerusalem

17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 161 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 171 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29honung, smör (ost)

Absalom besegras

18[Stycket ramas in av hur David väntar vid porten, se vers 4 och vers 19.]

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 191 2 3 4 5 6 7

David återvänder

8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43

Shevas revolt

201 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19Vi är de mest fridsamma och trogna i Israel, och du försöker förgöra en moderstad (viktig central stad) i Israel. Varför vill du förstöra Herrens arv. 20 21 22 23 24 25 26

Slutet på Davids styre

Hungersnöd på grund av Sauls krig

211 2 3 4 5 6… Giva …7 8 9 10 11 12 13 14

Davids hjältar (2 Sam 23:8-39)

15 16 17 18 19 20 21 22

Davids sång – tack för segern

221David talade till Herren (Jahve), denna sångs ord den dag då Herren räddat honom ur alla fienders hand, och ur Sauls hand (grepp).

Denna sång finns också som en Psalm, se Ps 18.

Några skillnader:
hand – hebr. kaf 2 Sam 22:1, jad i Ps 18:1.
ropa – hebr. qara 2 Sam 22:7, sawa i Ps 18:7
klippa förutom – mibbalade" 2 Sam 22:32, zulati i Ps 18:32.

Struktur: Sången är uppbyggd som en kiasm i flera nivåer.

A Inledande lovprisning, vers 2–7
   B Guds ingripande, vers 8–20
     C Guds trofasthet, vers 21–30
   B´ Gud ger kraft, vers 31–46
A´ Avslutande lovprisning, vers 47–51

Inledande lovprisning

2Han [David] sade: "Herren (Jahve) är
    min bergsklyfta (ointagliga bergskam, skyddade plats)
    och min borg (mitt starka fäste)
    och min räddare (befriare).
3Min Gud (Elohim)
    min klippa (fasta punkt; mitt massiva berg) – till vilken jag tar min tillflykt [Matt 7:24],
    min sköld,
    min frälsnings horn [hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och seger] och
    mitt försvarstorn (värn; min fästning, säkra höjd)
    mitt värn (min tillflykt, upphöjd plats, högt på ett berg)
    min frälsare (räddare)!
Du räddade mig från våldet (ondskan).

4Halleluja (värdig att prisas, allt lov till dig)!
Jag ropade (höjde min röst i bön) till Herren (Jahve) och blev räddad från mina fiender.
5Dödens rep omslöt mig,
    Belials flod (de ondskefulla kaotiska, sataniska) strömmarna (det forsande vattnet) förskräckte (angrep) mig [ville dränka mig].
6Sheols (underjordens) rep virades (snärjdes) runt mig,
    dödens fällor konfronterade mig (snaror kastades mot mig).

[Vers 5–6 formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den omslöt, förskräckte, virade och konfronterade David, se Ps 18:5–6.]
7I min nöd (ångest, förtvivlan) ropade (höjde min röst i bön) jag till Herren (Jahve),
    jag skrek ut (ropade efter hjälp) till min Gud (Elohim).
Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas],
    mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron.

Guds ingripande (Ps 18)

8Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade,
    bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska).
9Rök steg upp ur hans näsa,
    och förtärande eld från hans mun,
    glödande kol slungades ut (antändes).
10Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner,
    och han steg ner med mörka moln under sina fötter.

[Det hebreiska ordet för "böjde" är nata som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum". Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.]

11Han besteg en kerub [bevingat himmelskt väsen, se 1 Mos 3:24; 1 Kung 6:24–27; Hes 1:4–28; 10:20] och flög.
    Han svävade fram på vindens vingar.
12Han svepte (dolde) sig i mörker (den mörka stormen var som en slöja),
    som ett tält (hydda, täckande skydd av tillfällig natur – hebr. sukka) runt sig,
    mörka vattensamlingar, täta (tjocka) moln i skyn.
13Från strålglansen (det bländande skenet) framför honom flammade glödande kol (klot av eld, blixtar).
14Herren (Jahve) dundrade i (från) himlarna,
    och den Högste (Elion) lät sin stämma höras.
15Han sköt sina pilar och skingrade dem [fienderna],
    flammande blixtar förvirrade dem (panik och tumult bröt ut).
16Havsdjupen exponerades (havets strömmar),
    jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahve),
    genom din kraftiga utblåsning från din näsa.
[Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.]

17Han sträckte sig ner från höjden [med sin hand], tog tag i mig,
    drog mig upp (hebr. masha, samma ord som Mose, vars namn just betyder räddad från vattnet, se 2 Mos 2:10)
    från många (stora) vatten.
    [De stora haven är ofta en symbol på folk och nationer, se Upp 17:15.]
18Han räddade mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se 1 Sam 31:1–4],
    och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga.
19De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad),
    men Herren blev mitt stöd.
    [Ordet "stöd" används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
20Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder) [en efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad],
    han räddade mig, för han älskar (finner glädje i) mig.

Guds trofasthet

21Herren (Jahve) har behandlat mig (låtit mig få växa och mogna, gett mig lön) efter min rättfärdighet,
    på grund av mina rena händer (eftersom mina handlingar är oskyldiga) har han upprättat (fört tillbaka, belönat) mig.
22Eftersom jag har följt (vaktat på) Herrens vägar (skyddat, lydit hans bud)
    och inte agerat ogudaktigt och avfallit från min Gud;
23Eftersom jag har haft hans domar för ögonen,
    och inte vikit av från hans regler.
24Jag har varit uppriktig (helhjärtad, levt med integritet) inför honom,
    och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff).

[Ordet för uppriktig är "tamim". Huvudbetydelsen är att vara hel, fulltalig, utan någon brist. När ordet används om Gud beskriver det hans helhet och felfrihet. När det används om människor beskriver det inte någon som är helt utan synd, utan någon som är ärlig och har integritet där ord och handlingar hör ihop. Någon som är en hel människa med allt vad det innebär, det finns inga dolda rum, baktankar eller något gömt. Ordet för synd är ett brett ord som ordagrant handlar om att vika av från vägen. Betydelsen är rik och innefattar både synden, skammen och straffet.]

25Därför har Herren (Jahve) behandlat mig (låtit mig få växa och mogna, gett mig lön) efter min rättfärdighet,
    på grund av mina rena händer (eftersom mina handlingar är oskyldiga)
    inför hans ögon har han upprättat (fört tillbaka, belönat) mig.
26Mot den trofaste (helige, barmhärtige, kärleksfulle) [Ordet har samma rot som chesed som betyder nåd och omsorgsfull kärlek]
    visar du dig trofast (helig, barmhärtig, kärleksfull).
Mot den uppriktige (helhjärtade, ärlige, sanne) [Ordet för uppriktig är tamim, se vers 24]
    visar du dig uppriktig (helhjärtad, ärlig, sann).
27Mot den som renat sig (som en metall som hettats upp och orenheterna avlägsnats),
     visar du dig ren,

men mot den moraliskt fördärvade (korrupte, förvridne, som medvetet väljer fel väg),
    visar du dig subtilt (motsatt, antagonistisk, i strid mot).
28Du befriar (räddar) ett förtryckt (ödmjukt) folk,
    men dina ögon fäster du på de stolta och du tar ner dem (tvingar dem till ödmjukhet).
29För du är min lampa [som håller mig vid liv, fysiskt och andligt], Herre (Jahve).
    Min Gud (Jahve) lyser upp mitt mörker.
30För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad),
    med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [Fil 4:13]

Gud ger kraft

31Vad det gäller Gud (El) [den ende sanne Guden] – hans väg (sätt att agera) är utan brist (har integritet),
    Herrens ord (löften, tal) har visat sig vara sanna (är prövade) [Ps 12:7],
    han är en sköld för alla som tar sin tillflykt i honom.
32För vem är Gud (El) förutom Herren (Jahve),
    och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)?
33Gud (El) som är mitt starka fäste
    och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig).
34Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
    och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
    [Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
35Som lärde mina händer att strida (tränade mig för krig),
    så att mina armar kunde spänna kopparbågen.

[Kan syfta på en verklig båge dekorerad med koppar i ändarna, eller så är det en poetisk beskrivning av övernaturlig styrka som kan böja en båge i metall. Pilbågen var en välkänd symbol för kunglig styrka både i Assyrien och Egypten vid den här tiden. Den assyriska solguden Ashur avbildas med en pilbåge. En relief som hittats i Assyrien, skulpterad ungefär samtidigt med David, beskriver hur Ashur ger en storslagen båge till kungen.]

36Du gav mig din frälsnings sköld,
     din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).
37Du har berett plats för mina steg (utvidgat området under mig),
    mina anklar har inte gått ur led (mina fötter snubblade inte, tappade inte fotfästet).
    [Syftar på bilden av en hjort på smala bergsstigar.]
38Jag förföljde mina fiender och slog dem,
    jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
39Jag förtärde dem och krossade dem, så att de inte kunde resa sig,
    de föll under mina fötter.

40Du utrustade (gav, klädde) mig med kraft (styrka, mod) för striden (kriget),
    du fick de som reste sig upp mot mig att böja sig för mig.
41Mina fiender drev du på flykten (du gav mig deras rygg och nacke),
    de som hatade mig tystade jag fullständigt (jag högg av dem som man hugger bort en gren).
42De skrek (ropade, sökte efter hjälp), men det var ingen [av deras avgudar] som hjälpte,
    [de ropade efter hjälp eller skrek i avsky] mot Herren, men han svarade inte.

[I Jona 1:14 finns exempel på hur hedningar ropar till Israels Gud. I Upp 16:10–11 vänder man sig mot Gud, inte i omvändelse, utan för att häda honom.]

43Jag krossade (malde) dem [så fullständigt så de blev] som stoft (damm) för vinden,
    jag stampade på dem som grus på vägen, [Alternativt "slängde ut dem som skräp på gatan."] och trampade ner dem.
44Du räddade mig från mitt folks strider
    du satte mig som huvud över hednafolken.
Folkslag jag inte kände tjänar mig nu.
45Främlingarnas söner krymper ihop (blir kraftlösa) inför mig,
    så fort de hörde om mig [ryktet om vad Gud gör], lydde de mig.
46Främlingarnas söner tappade modet (vissnade, skrumpnade ihop),
    och kom haltande (darrande) fram ur sina gömslen (stängda platser, fästen).

Avslutande lovprisning

47Herren (Jahve) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
    upphöjd är Gud, min frälsnings klippa!

48Gud (El) [den sanne Guden],
    den som ger mig fullständig hämnd [plural],
    den som lägger folken under mig,
     49den som befriar mig från mina fiender,
    den som lyfter upp (upphöjer) mig över de som reser sig mot mig,
    den som räddar mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).

50Därför vill jag tacka (med öppna händer – prisa, hylla och erkänna) dig inför folken, Herre (Jahve),
    och lovsjunga ditt namn. [Versen citeras i Rom 15:9.]
51Ett frälsningens torn är han åt sin konung,
    han visar nåd (omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [Messias],
    mot David och hans säd [ätt, singular, se 1 Mos 3:15; Upp 19:11–16] för evigt.

Davids sista ord

231Dessa var Davids sista ord:
Så förkunnar (säger, proklamerar) David, Jishajs son,
    så säger den man som blev högt upphöjd,
Jakob Guds smorde,
    Israels psalmist (lovsångsledare, sång ackompanjerad med instrumental musik).

2Herrens (Jahves) Ande talade genom mig
    och hans ord var på min tunga.
3Israels Gud (Elohim) sade,
    Israels klippa talade till mig:
"Den som råder över människor ska vara rättfärdig,
    den som råder i Gudsfruktan,
4och som morgonljuset när solen går upp, en morgon utan moln, som när klart ljus lyser efter regn, som det skira gräset spirar ur jorden." [Vers 3 och 4 går att skriva både i presens och futurum.]

5För är inte mitt hus grundat med Herren (Jahve)
    som ett evigt förbund som han har med mig,
    god ordning i allt och tryggt (omgärdat)
för hela min frälsning och alla mina önskningar,
    ska han inte låta det växa?
6Men de ogudaktiga, de är som törnen
    som kastas bort allesamman för de kan man inte ta i med handen,
7utan den man som rör dem måste vara rustad
    med järn och ett spjutskaft,
och de ska fullständigt förbrännas
    med eld på sin plats.

Davids hjältar (2 Sam 21:15-22)

8Detta är namen på Davids hjältar (mäktiga stridsmän):

Joshev-Bashevet [betyder "vilar i vila"],
    en tachmonit, den främste av kämparna.
    det samma var Adino, etsniten, som svängde sitt spjut över 800 slagna på en gång. [Han rapporterade direkt till David.]

9Och efter honom [nummer två] var Elazar, Dodos son, son till en achochit, en av de tre mäktiga männen med David, när de riskerade sina liv mot filistéerna som hade samlats till strid och Israels män hade gått därifrån, 10han stod fast och slog filistéerna tills hans hand var trött och fastnade i svärdet, och Herren (Jahve) gav en stor seger den dagen, och folket återvände efter honom för att plundra de slagna.

11Och efter honom [som tredje man] var Shamma, Agas son, harariten. Och filistéerna var samlade i en trupp och där var fältet fullt av linser, och folket flydde från filistéerna. 12Men han stod mitt på fältet och försvarade det och slog filistéerna och Herren (Jahve) gav en stor seger.

13Och tre av de 30 ledarna gick ner och kom till David under skördetiden till Adullams grotta, och filistéernas armé hade slagit läger i Refaims dal. 14Och David var i fästningen och filistéernas armé var då i Betlehem. 15Och David längtade och sade: "Vem kan ge mig vatten att dricka från Betlehems källa som är vid porten?" 16Och tre mäktiga män bröt sig förbi filistéernas armé och drog upp vatten ur Betlehems källa, som var vid porten, och tog det till David. Men han ville inte dricka av det utan hällde ut det till Herren (Jahve). 17Och han sade: "Vare det långt bort från mig Herre (Jahve) att jag skulle göra detta, att jag skulle dricka dessa mäns blod som riskerade sina liv när de gick!" Därför drack han det inte. Sådana ting gjorde de tre mäktiga männen (stridsmän, män i sina bästa år – hebr. gever).

18Och Avishaj, Joavs bror, Tserojas son, var ledare för de tre. Och han lyfte upp sitt spjut mot 300 och slog dem och hade ett namn (var högt aktad) bland de tre. 19Han var mest ärbar av de tre, därför var han deras ledare, men han tillhörde inte de tre första. 20Och Benajaho, Jehojadas son, son till en krigare från Kavtsel, som hade gjort mäktiga dåd, han slog Moavs två lejon (berömda hjältar) och han gick ner och slog ett lejon i gropen under snötiden (vintern). 21Och han slog en egyptier, en ansenlig man, och egyptiern hade ett spjut i sin hand, men han gick ner till honom med en käpp och slog spjutet ur egyptierns hand och slog honom med hans eget spjut. 22Dessa ting gjorde Benajaho, Jehojadas son och hade ett namn bland de tre mäktiga männen (stridsmän, män i sina bästa år – hebr. gever). 23Han var mer ärbar än de 30 men tillhörde inte de tre första. Och David satte honom över sin vaktstyrka.

De 30

[Denna lista räknar upp åtminstone 30 personer, det beror lite på hur personerna i vers 32–33 ska presenteras. Uppräkningen börjar och slutar med individer som dött på slagfältet. Att dessa fallna hjältar inkluderas indikerar att antalet av "de 30" varierade under olika tider av Davids styre.]

24Asahel, Joavs bror
    var en av de 30.
Elchanan, Dodos son från Betlehem,
25Shamma, chorditen,
Eliqa, chorditen,
26Chelets, paltiten,
Ira, Iqesh son, tekoiten
27Aviezer, anatotiten,
Mevunaj, chushatiten,
28Tsalmon, achochiten,
Maharaj, netofatiten,
29Chelev, Baanas son netofatiten,
Itaj, Rivis son från Giva [Sauls hemstad] av Benjamins söner.
30Benajaho, en piratonit,
Hidaj från Nachal-Gaash,
31Avialvon, arvatiten,
Azmavet, barchumiten
32Eljachba, shaalvoniten, av Jashens söner,
Jonatan, 33Shamma, harariten,
Achiam, Sharars son, arariten,
34Elifelet, shaalvoniten, Achasbais son,
Eliam, Achitofels son, giloniten,
35Chetsraj, karmeliten,
Paaraj, arbiten,
36Jigal, Natans son från Tsova,
Bani, gaditen,
37Tseleq, amoréen,
Nacharaj, berotiten, vapenbärare till Joav, Tserujas son,
38Ira, jitriten,
Garev, jitriten,
39Orija, hettiten.
Alla 37 [inklusive de som dött].

Plågan – orsakad av Davids folkräkning (2 Sam 21:1-14)

24[Detta stycke hör tematiskt ihop med den hungersnöd som orsakades av Sauls krig mot givoniterna.]

1Och igen upptändes Herrens (Jahves) vrede mot Israel och han lockade David mot dem och sade: "Gå och räkna Israel och Juda." [I parallellpassagen (1 Krön 21:1) är det en åklagare, hebr. haSatan, som uppmanade David att räkna folket. Utifrån passagen här är det Herren som tillåter Satan att pröva David.]
     2Och kungen sade till Joav, arméns härförare som var med honom: "Gå nu fram och tillbaka bland alla Israels stammar från Dan [i norr] till Beer-Sheva [i söder] och räkna folket, så att jag vet folkmängden."
     3Och Joav sade till kungen: "Och Herren din Gud (Jahve Elohim) ska låta folket (armén) bli hundra gånger fler mitt framför min herre kungens ögon. Men varför behagar det min herre kungen att göra detta?"
     4Men kungens ord stod fast (starkt, säkert) mot Joav och mot arméns härförare. Och Joav och arméns härförare gick ut från kungens ansikte och räknade Israels folk.
     5Och de passerade över Jordan och slog läger i Aroer på den högra sidan om staden som är mitt i Gads dal och till Jazer. 6Och de kom till Gilead och till Tachtim-Chadshis land, och de kom till Dan-Jaan och runt om till Tsidon, 7och kom till Tsors fästning och till alla hivéernas och kananéernas städer och de gick ut till södra Juda vid Beer-Sheva.
     8Och när de gått fram och tillbaka genom hela landet, kom de till Jerusalem efter 9 månader och 21 dagar.
     9Och Joav uppgav antalet på det räknade folket till kungen, och där var i Israel 800 000 tappra (modiga) män som kan dra svärdet, och Juda män var 500 000.
     10Och Davids hjärta slog honom efter att han hade räknat folket. Och David sade till Herren (Jahve): "Jag har syndat stort i det jag har gjort, men nu Herre (Jahve) ta bort, jag ber dig, synden från din tjänare för jag har handlat mycket dåraktigt."
     11Och när David steg upp på morgonen kom Herrens (Jahves) ord till profeten Gad, Davids siare (profet – hebr. chose) [här används inte det vanliga ordet nevi], han sade: 12"Gå och tala till David: Så säger Herren (Jahve): Jag lägger på dig tre ting, välj en av dem som jag ska göra mot dig."
     13Och Gad kom till David och berättade för honom och sade: "Ska sju år av hungersnöd komma till dig i landet? Eller vill du fly tre månader framför dina fiender när de jagar dig? Eller ska det vara tre dagar med pest i landet? Ta nu råd och tänk igenom vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig."
     14Och David sade till Gad: "Jag är i stor vånda, låt oss falla i Herrens (Jahves) hand för hans nåd (evig nåd, barmhärtighet – hebr. rachamim) är stor och låt mig inte falla i en människas hand.
     15Och Herren (Jahve) sände en pest i Israel från morgonen till den utsatta tiden, och det dog folk från Dan till Beer-Sheva, 70 000 män. 16Och när ängeln (budbäraren) sträckte ut sin hand mot Jerusalem för att fördärva det sörjde (ångrade, sörj-tröstade) Herren (Jahve) det onda och sade till ängeln som fördärvade folket: "Det är nog, stoppa din hand." Och Herrens (Jahves) ängel (budbärare) var vid jevusiten Araonas tröskplats.
     17Och David sade till Herren (Jahve) när han såg ängeln som slog folket och sade: "Se jag har syndat och jag har handlat orättfärdigt, men dessa får, vad har de gjort? Låt din hand, jag ber dig, vara mot mig och mot min fars hus."

David bygger ett altare

18Och Gad kom den dagen till David och sade till honom: "Gå upp, sätt upp ett altare till Herren (Jahve) på jevusiten Araonas tröskplats." 19Och David gick upp i enlighet med vad Gad sagt, som Herren (Jahve) befallde. 20Och Araona tittade upp och såg kungen och hans tjänare komma mot honom, och Araona gick ut och böjde sig ner framför kungen med sitt ansikte mot marken.
     21Och Araona sade: "Varför har min herre kungen kommit till sin tjänare?" Och David sade: "För att köpa tröskplatsen av dig till att bygga ett altare till Herren (Jahve) så att plågan håller sig borta från folket."
     22Och Araona sade till David: "Låt min herre kungen ta och offra det som är gott i dina ögon, se oxen till brännoffer och tröskredskapen och oxens verktyg som ved." 23Allt detta gav Araona kungen till kungen och Araona sade till kungen: "Herren din Gud (Jahve Elohim) ska ge dig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa)."
     24Men kungen sade till Araona: "Nej, men jag ska köpa det av dig för ett bestämt pris, jag ska inte offra brännoffer till Herren min Gud (Jahve Elohim) som inte har kostat mig något."
    David köpte tröskplatsen och oxen för 50 shekel silver. 25Och David byggde där ett altare till Herren (Jahve) och offrade brännoffer och shalomoffer. Och Herren (Jahve) rördes av enträgen bön för landet och plågan var borta från Israel.




© 2022 Svenska Kärnbibeln