Om Andra Samuels­boken



Innehållsförteckning


Personer BETA




Gå djupare – läs grundtexten BETA

Nu finns även en interlinjär version kopplad till 2 Samuelsboken och vi håller på och bygger upp det hebreiska lexikonet. Dessa och fler verktyg (som atlas, tidslinje, familjeträd osv.) finns under menyn "Gå djupare". Klicka på versnummret eller skriv en vers i sökrutan, t.ex. 2 Sam 1:1 så kommer du till den interlinjära versionen.

Tips! För att göra det lättare att slå upp behöver du inte skriva kolon mellan kapitel och vers, det går bra med mellanslag "2 Sam 1 1".

Andra Samuels­boken

David blir kung

Över Juda (kap 1-4)

David hämnas den som dödat Saul

11Och det skedde efter Sauls död, när David hade återvänt från slakten på amalekiterna och David hade vistats två dagar i Tsiklag, 2då skedde det på tredje dagen att se, en man kom ut från lägret från Saul med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud, och så var det när han kom till David att han föll ner på jorden och böjde sig ner.
     3Och David sade till honom: "Varifrån kommer du?"
    Han svarade honom: "Från Israels läger har jag flytt."
     4David frågade honom: "Hur går det? Jag ber dig, berätta för mig!"
    Och han svarade: "Folket har flytt från striden, och många från folket har också fallit och dött, och Saul och Jonatan, hans son är också döda."
     5Och David sade till den unge mannen som berättade för honom: "Hur vet du att Saul och Jonatan, hans son, är döda?"
     6Och den unga mannen som berättade för honom sade:
"När jag råkade vara på berget Gilboa, se då lutade sig Saul över sitt spjut och vagnarna och ryttarna ansatte honom hårt. 7Och när han tittade bakom sig såg han mig och ropade på mig.
    Då svarade jag: 'Här är jag.'
     8Och han sade till mig: 'Vem är du?'
    Och jag svarade honom: 'Jag är en amalekit.'
     9Och han sade till mig: Stå, jag ber dig, bredvid mig och döda mig, för plågan har sitt grepp om mig, eftersom min själ (mitt liv) rinner ur mig. 10Så jag stod bredvid honom och dräpte honom eftersom jag visste att han inte skulle leva när han fallit, och jag tog kronan som var på hans huvud och armbandet som var på hans arm och har tagit hit dem till min herre."
11Då tog David tag i sina kläder och rev isär dem, och likadant gjorde alla män som var där med honom. 12Och de klagade och grät och fastade till kvällen, för Saul och för Jonatan, hans son, och för Herrens (Jahves) folk och för Israels hus, eftersom de hade fallit för svärdet.
     13Och David sade till den unga mannen som berättat för honom: "Vem är du?" Och han svarade: "Jag är son till en främmande amalekit."
     14Och David sade till honom. "Hur kunde du inte vara rädd för att sträcka fram din hand och slå Herrens (Jahves) smorde?"
     15Och David kallade på en av de unga männen och sade: "Gå nära och attackera honom." Och han slog honom så att han dog. 16Och David sade till honom: "Ditt blod kommer över ditt huvud, för din mun har vittnat emot dig och sagt: Jag har dödat Herrens (Jahves) smorde."

Davids sorg över Saul och Jonatan

17Och David klagade med denna klagovisa över Saul och över Jonatan hans son, 18och sade: För att lära Judas söner bågen. Se, det är skrivet i Jashars bok:
19Din skönhet Israel, över dina höga platser är slagen.
    Hur har inte de mäktiga fallit.
20Berätta det inte i [den filistéeiska staden] Gat,
    gör det inte känt på Ashkelons gator,
för att inte filistéernas döttrar ska fröjdas,
    för att inte de oomskurna ska triumfera.

21Gilboas berg,
    låt där inte bli någon dagg,
    inget regn över dig,
    inga fält med utsökta frukter,
för där kastades de mäktigas sköld bort,
    Sauls sköld utan att vara smord med olja.
22Från blodet av de slagna,
    från fettet (mänskliga köttet) av de mäktiga,
Jonatans båge återvänder inte,
    och Sauls svärd återvände inte tomt.

23Saul och Jonatan,
    de älskade, och sköna i deras liv,
    också i deras död var de inte åtskilda,
de var snabbare än örnarna,
    de var starkare än lejonen.
24Ni Israels döttrar,
    gråt över Saul
som klädde er i scharlakan [den mest dyrbara färgen; lyxiga kläder] och prakt (juveler, smycken; glädje – hebr. eden)
    och satte guldsmycken på era kläder.

25Hur har de mäktiga fallit mitt i striden.
    Jonatan är slagen på sina höga höjder.
26Jag är bedrövad för din skull, min bror Jonatan,
    mycket behaglig har du varit för mig,
underbar var din kärlek för mig,
    mer än kvinnors kärlek.

27Hur har de mäktiga fallit,
    och stridsvapnen fördärvats.

David blir kung över Juda

21Och det skedde efter detta att David frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska jag gå upp till någon av Juda städer?"
    Herren (Jahve) svarade honom: "Gå upp."
    Då frågade David: "Till vilken ska jag gå upp?"
    Och han sade: "Till Hebron (Chevron)."
     2Så David gick upp dit och även hans två fruar, Achinoam, jizreliten, och Avigail, som varit karmeliten Navals hustru. [1 Sam 25] 3Och hans män som var med honom tog David också med upp, varje man med sitt hushåll, och de bodde i Chevrons städer. 4Och Juda män kom och där smorde de David till kung över Juda hus.
    Och de berättade för David och sade: "Javesh-Gileads män var de som begravde Saul." 5Och David sände budbärare till Javesh-Gileads män och sade till dem: "Välsignade är ni av Herren (Jahve) eftersom ni har visat nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot er herre, till Saul och har begravt honom. 6Och nu visar Herren (Jahve) nåd och sanning mot er och även jag ska också löna er med denna godhet eftersom ni har gjort denna sak. 7Låt nu era händer bli starka (få mod och handlingskraft) och var tapperhetens söner, för er herre Saul är död, men Juda hus har smort mig till kung över dem."

Rivalitet mellan nord och syd

8Men Avner, Ners son, härförare för Sauls armé, hade tagit Ishboshet, Sauls son och fört honom över till Mahanajim, 9och han gjorde honom till kung över Gilead och över ashuriterna och över Jizreel och över Efraim och över Benjamin och över hela Israel.
     10Ishboshet, Sauls son, var 40 år när han började regera över Israel, och han regerade i två år. Men Juda hus följde David. 11Och tiden som David var kung i Hebron (Chevron) över Juda hus var sju år och sex månader.
     12Och Avner, Ners son, och Ishbosets, Sauls sons tjänare gick ut från Mahanajim till Givona. 13
(2 Sam 2:13) Vid utgrävningarna i Gibeon har man hittat en stor vattenreservoar.

Vid utgrävningarna i Gibeon har man hittat en stor vattenreservoar.

Och Joav, Tserojas son och Davids tjänare gick ut. Och de möttes vid Givonas damm (vattenreservoar – där man samlade regnvatten) och satt ner, den ene på den ena sidan om dammen och den andre på den andra sidan av dammen.
     14Och Avner sade till Joav: "Låt de unga männen, jag ber dig, stå upp och tävla (duellera) framför oss". Och Joav sade: "Låt dem stå upp."
     15Och de steg upp och gick över efter [lika] antal:
    Tolv för Benjamin och för Ishboset, Sauls son,
    och tolv av Davids tjänare.
16Och de tog ett stadigt tag varje man i sin motparts huvud och stack svärdet i sin motparts sida så att de föll tillsammans. Och till platsen gavs (kallades) namnet Chelqat-Hatsurim [betyder: "De släta klipporna"], som är i Givona. [Chelqat kommer från en rot som betyder slät, jämn och smidig. Hatsurim är bestämd form plural av en rot som betyder klippa.]
     17Striden var mycket svår den dagen och Avner blev slagen och Israels män framför Davids tjänare.
     18Och Tserojas tre söner var där, Joav och Avishaj och Asahel. Och Asahel var lika lätt (smidig, snabb) på foten som en gasell på fältet. 19Och Asahel jagade efter Avner och när han gick vek han inte av till höger och inte till vänster från efter Avner. 20Och Avner tittade bakom sig och sade: "Är det du Asahel?" Och han svarade: "Det är jag."
     21Och Avner sade till honom: "Vänd dig åt höger eller åt vänster och håll dig bakom en av de unga männen och ta hans rustning." Men Asahel vände sig inte bort från att följa honom.
     22Och ännu en gång sade Avner till Asahel: "Vänd dig bort från att följa mig, varför ska jag slå dig till marken? Hur ska jag sedan kunna visa mitt ansikte för din bror Joav?"
     23Men han vägrade att vända åt sidan och Avner slog honom i buken (vid femte revbenet) med spetsen på sitt spjut, så att spjutet kom ut bakom honom och han föll där och dog på platsen. Och det skedde att de som kom till platsen där Asahel föll ner och dog, stod stilla.
     24Men Joav och Avishaj jagade efter Avner, och solen gick ner när de kom till Ammas kulle som ligger framför Gijach på vägen till Givons öken. 25Och Benjamins söner samlade ihop sig själva efter Avner och blev en trupp och stod på toppen av kullen.
     26Och Avner ropade till Joav och sade: "Ska svärdet sluka för alltid? Vet du inte att det slutar i bitterhet? Hur länge ska det dröja tills du ber folket att återvända från att följa sina bröder?"
     27Och Joav sade: "Gud (Elohim) lever. Om du inte hade talat skulle det ha dröjt till morgonen innan folket stigit upp från att var man följa efter sin bror."
     28Och Joav blåste i shofaren och folket stod stilla och jagade inte mer efter Israel och ingen fortsatte att strida. 29Och Avner och hans män gick hela natten genom Arava och de gick över Jordan och gick genom hela Bitron och kom till Mahanajim.
     30Och Joav återvände från att följa Avner och när han samlade hela folket saknades 19 män av Davids tjänare och Asahel. 31Men Davids tjänare hade slagit Benjamin, Avners män. 360 män var döda. 32Och de tog upp Asahel och begravde honom i hans fars grav som är i Betlehem. Och Joav och hans män gick hela natten och gryningen mötte dem i Chevron.

31Och det var långvarigt krig mellan Sauls hus och mellan Davids hus, och Davids hus växte sig starkare och starkare, men Sauls hus blev svagare och svagare. 2Och till David föddes söner i Hebron (Chevron):
Hans förstfödde [son] var Amnon till Achinoam, jizreliten;
3och hans andra Chilav, till Avigajil, karmeliten Navals hustru;
och den tredje Avshalom; Maachas son dotter till kungen i Geshor;
4och den fjärde Adonija, Chagits son;
och den femte Shefatja, Avitals son,
5och den sjätte, Itream till Egla, Davids hustru.
Dessa [söner] föddes till David i Hebron (Chevron).

Avner går över till Davids sida

6Och det skedde när det var krig mellan Sauls hus och Davids hus, att Avner visade sig själv stark (fast, säker, tapper) i Sauls hus. 7Och Saul hade en bihustru som hette Ritspa, Ajas dotter, och han sade till Avner: "Varför har du gått in till min fars bihustru?"
     8Och Avner blev mycket arg över Ishboshets ord och sade: "Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag har jag gjort nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot din far Sauls hus, till dina bröder och till hans vänner och har inte gett dig i Davids hand, och du anklagar mig idag för en synd med denna kvinna! 9Må Gud (Elohim) göra så mot Avner och ännu mer, om, som Herren (Jahve) har gett sin ed till David, jag inte gör detta till honom, 10att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva." 11Och han kunde inte svara Avner ett ord för han var rädd för honom.
     12Och Avner sände budbärare till David rakt ner och sade: "Vems är landet?" Och sade: "Skär ett förbund med mig och se, min hand ska vara med dig till att föra hela Israel till dig."
     13Och han sade: "Gott, jag ska skära ett förbund med dig, men jag begär en sak av dig som är att du inte ska se mitt ansikte om du inte först för hit Michal, Sauls dotter, sedan kan du komma och se mitt ansikte." [Michal blev först Davids hustru som belöning för att han slog Goliat, men sedan måste han vinna henne med 200 förhudar. Därefter ångrar sig Saul och ger henne till en annan man. Nu vill David ha sin hustru.] 14Och David sände budbärare till Ishboshet, Sauls son och sade: "Ge mig min hustru Michal som jag förlovade mig med för 100 filisteiska förhudar."
     15Och Ishboshet sände och tog henne från hennes make, från Paltiel, Laish son. 16Och hennes man gick med henne gråtande när han gick, och följde henne till Bachurim. Och Avner sade till honom: "Gå tillbaka." Och han återvände.
     17Och Avner talade med Israels äldste och sade: "Även tidigare, även för tre dagar sedan var det så att ni sökte att göra David till kung över er, 18och nu gör det. För Herren (Jahve) har talat till David och sagt: Genom min tjänare Davids hand ska jag rädda mitt folk Israel ur filistéernas hand och ur alla deras fienders hand."
     19Och Avner talade även i Benjamins öron, och Avner gick även och talade i Davids öron i Hebron (Chevron) allt det som syntes gott för Israel och till hela Benjamins hus. 20Och Avner kom till David, till Hebron (Chevron) och 20 män med honom. Och David gjorde en fest för Avner och männen som var med honom. 21Och Avner sade till David: "Jag vill stå upp och gå och ska samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan skära förbund med dig och du kan regera över alla som din själ önskar." Och David sände iväg Avner och han gick i frid (shalom).

Joav mördar Avner

22Och se, Davids tjänare och Joav kom från ett plundringståg och de hade ett stort byte med sig. Men Avner var inte med David i Hebron (Chevron) för han hade sänt iväg honom och han hade gått i frid. 23När Joav och hela hans armé som var med honom hade kommit, berättade de för Joav och sade: "Avner, Ners son kom till kungen och han har sänt iväg honom och han har gått i frid."
     24Och Joav kom till kungen och sade: "Vad har du gjort? Se, Avner kom till dig, varför har du sänt iväg honom i frid? Och han har redan gått? 25Du känner Avner, Ners son, han har kommit för att bedra dig, för att lära känna hur du kommer och går och veta allt som du gör."
     26Och när Joav kommit ut från David sände han budbärare efter Avner och de förde tillbaka honom från Borsira, men David visste inte om det. 27Och när Avner återkommit till Hebron (Chevron) tog Joav honom åt sidan till mitten av porten för att tala med honom i tysthet och där slog han honom i skrevet så att han dog, för Asahels blod, hans bror.
     28Och efteråt, när David hörde det sade han: "Jag och mitt kungarike är utan skuld inför Herren (Jahve) för evigt för Avners blod, Ners son. 29Låt det falla över Joavs huvud och över hans fars hus, och låt det inte saknas någon i Joavs hus som har ett bekymmer eller som har en hudsjukdom (hebr. tsara) [3 Mos 13–14] eller som lutar sig på en stav eller som faller för svärdet eller som saknar bröd."
     30Och Joav och Avishaj hans bror, slog Avner eftersom han dödat deras bror Asahel vid Givon i striden.
     31Och David sade till Joav och till allt folket som var med honom: "Riv sönder era kläder och svep in er i säcktyg och klaga över Avner." Och kung David följde efter båren. 32Och de begravde Avner i Hebron (Chevron) och kungen lyfte upp sin röst och grät vid Avners grav och hela folket grät.
     33Och kungen sörjde över Avner och sade: "Skulle Avner dö som en dåre dör? 34Dina händer var inte bundna, dina fötter var inte fjättrade, som en man stupar framför syndiga söner, så har du fallit." Och hela folket grät över honom.
     35Och hela folket kom till David och ville få honom att äta bröd medan det fortfarande var dag. Men David gav en ed och sade: "Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer, om jag smakar bröd eller något annat innan solen har gått ner."
     36Och hela folket lade märke till det och det behagade dem. Allt vad David gjorde behagade folket. 37Och hela folket och hela Israel förstod den dagen att det inte var kungen som låg bakom att Avner, Ners son dödades.
     38Och kungen sade till sina tjänare: "Vet ni inte att det är en furste och en stor man som har fallit i Israel idag? 39Och jag är svag idag och har precis blivit smord till kung. Och dessa män, Tserojas söner, är för tunga för mig. Må Herren (Jahve) belöna dem som gör ont efter deras ondska."

Norra rikets kung Ish-Boshet mördas

41Och när Sauls son [Ish-Boshet som regerade i det norra riket från staden Machanaim på östra sidan om Jordanfloden, se 2 Sam 2:8] hörde att Avner [hans befälhavare] var död i Hebron blev hans händer matta (tappade han både styrka och mod) och alla israeliter blev förfärade. [Avner hade mördats av Joav, se 2 Sam 3:27. Motsatta uttrycket med "stärkta händer" finns i 2 Sam 2:7.]

2Men Sauls son [Ish-Boshet] hade två män som var ledare för (var sitt) rövarband. [De hade motsvarande position och uppdrag som Joav hade i Davids armé, se 2 Sam 3:22.]
    Namnet på den ene var Baana [betyder: "att plåga"]
    och namnet på den andre var Rechav [betyder: "en som rider"],
de var söner till Rimmon, beerotiten av Benjamins stam. För även Beerot räknades till Benjamin, 3men beerotiterna flydde till Gittajim och har vistats där till denna dag.

[Staden Beerot låg 7 km norr om Jerusalem i Benjamins stams område. Staden/byn Gittajim (som betyder "två vinpressar") har inte identifierats men bör ligga på en plats där man skördade mycket vindruvor och var känd för sina två vinpressar. Den nämns bara här och i Neh 11:33, och där också en av benjaminiternas städer intill Rama och Chadid (Neh 11:34) norr om Jerusalem nämns.]

4[I denna vers, som är en parantes, introduceras Jonatans handikappade son Mefivoshet.] Jonatan, Sauls son, hade en son som var lam i båda sina fötter. Han var 5 år när rapporten från Jizreel kom om Saul och Jonatan. [Både Mefivoshets far och farfar hade dött vid slaget vid Gilboa i Jezereldalen, se 1 Sam 31:1. Mefivoshets (Israels tronarvinges) liv stod nu på spel, eftersom alla potentiella efterträdare brukade röjas ur vägen av nya härskare.] Hans barnflicka [som ansvarade för Mefivoshet då Jonatan gått ut i striden] tog (lyfte upp) honom och flydde, men under den kaosartade flykten föll han och blev lam. Hans namn var Mefivoshet.

[Även om detaljerna inte ges här är det troligt att filisteerna tog kontroll över hela regionen, och var på väg söderut för att plundra Sauls huvudstad Giva (1 Sam 10:26; 11:4, strax norr om Jerusalem), där Mefivoshet befann sig. Texten ger inga detaljer hur han föll, kanske hoppade de från någon mur och han bröt benen, eller fick en nervskada i nacken som gjorde att han blev lam. Oavsett så måste detta skapat djupa skuldkänslor hos barnflickan som i en svår situation försökte skydda honom, men det sker en olyckshändelse och barnet blir handikappat. Namnet Mefivoshet betyder "krossar skam", utanför Samuelsböckerna kallas han också Meriv-Baal, se 1 Krön 8:34; 9:40. Omnämnandet av Mefivoshet just här har även en litterär poäng, i nästa vers nämns hur Sauls son Ish-Boshet som betyder "man av skam" dör. Författaren vill ge hopp, skammen kommer krossas. Mefivoshet kommer spela en avgörande roll i framtida händelser, se 2 Sam 9:1–13; 16:1–4; 19:24–30. ]

5
(2 Sam 4:5) Området i Jordanien där staden Machanaim låg intill bäcken Jabbok.

Området i Jordanien där staden Machanaim låg intill bäcken Jabbok.

Beerotiten Rimmons söner, Rechav och Baana [gjorde upp en plan för att mörda Ish-Boshet och] gick ut [från Gittajim norr om Jerusalem till staden Machanaim på andra sidan Jordan nära Jabbok, se 2 Sam 2:8]. De kom till Ish-Boshets hus [palats] när dagen var som varmast [omkring tretiden på eftermiddagen] då han tog sin middagsvila [siesta efter maten]. 6Och de kom nära, in i mitten av huset som om de skulle ha hämtat vete [i ett inre förrådsrum]. Och de slog (stack – hebr. naka) honom [Ish-Boshet] i bröstet (buken, "den femte" – hebr. chomesh) och Rechav och hans bror Baana flydde.

[Som militära ledare kunde Rechav och Baana hämta ransoner av vete till sina underordnade, de hade säkert gjort detta tidigare. Nu använde de detta skäl som en förevändning att ta sig in i de centrala delarna av palatset. Den grekiska översättningen Septuaginta skriver att "den kvinnliga dörrvakten rensade vete, men hade somnat", vilket gjorde att de kunde ta sig in obemärkt. Ish-Boshet dödas på samma sätt som Asael och Joav hade dött, se 2 Sam 2:23; 3:27. Hebr. chomesh betyder fem, och kan syfta på det femte "revbenet", dvs i hjärtat i bröstkorgen. I 2 Sam 20:10 blir resultatet att inälvorna rann ut, vilket tyder på att det är nedre delen av bröstkorgen mot buken som åsyftas.]

7För när de kom in i huset där han [kungen Ish-Boshet] låg på sin säng i sängkammaren, slog de honom och dödade honom och halshögg honom och tog hans huvud och gick längs Aravas väg [ökenvägen] hela natten.

[Denna vers förklarar i mer detalj. Att ta huvudet var ett sätt att bevisa att kungen Ish-Boshet var död. De tar med sig denna grymma trofé i sina händer och beger sig den ödsligare vägen söder om Machanaim längs med Jordandalen norr om Döda havet under eftermiddagen och kvällen. Tidpunkten och värmen gör att vägen är ganska ödslig och de upptäcks inte av någon allierad med Sauls hus på väg ner mot David i Hebron.]

8Och de förde Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sade till kungen: "Se, Ish-Boshets huvud, Sauls son, din fiende som sökte ditt liv, och Herren (Jahve) har hämnats min herre kungen på Saul denna dag och på hans säd (efterkommande)."

[Senast någon kommit med ett huvud inför kungen var när David kom med Goliats huvud inför Saul, se 1 Sam 17:57. David blev belönad med en position hos kungen och i den kungliga familjen, och även befriad från skatt, se 1 Sam 17:25. Rechav och Baana förväntade sig troligen någon liknande belöning.]

9Men David svarade Rechav och hans bror Baana, Rimmons söner, beerotiten, och sade till dem: "Herren (Jahve) lever som har räddat min själ från alla trångmål. 10När någon berättade för mig och sade: Se Saul är död, och han i sina egna ögon trodde att han kom med goda nyheter, då tog jag tag i honom och slog honom i Tsiklag [i södra delen av Juda i Negevöknen], istället för att belöna honom för hans nyhet [2 Sam 1:1–16]. 11Hur mycket mer när onda män har dödat en rättfärdig människa i hans eget hus på hans säng, ska jag inte utkräva hans blod av er hand och ta bort er från jorden?"
     12Och David befallde sina unga män och de slog dem och högg av deras händer och deras fötter och hängde upp dem vid sidan av dammen i Hebron. Men de tog Ish-Boshets huvud och begravde det i Avners grav i Hebron.

David blir kung över Israel

51Sedan kom alla Israels stammar till David i Hebron och talade och sade: "Se, vi är dina ben och ditt kött. 2Förr i tiden när Saul var kung över oss, var det du som ledde ut och förde in Israel, och Herren (Jahve) sade till dig: Du ska föda mitt folk Israel, och du ska vara furste över Israel."
     3Och alla Israels äldste kom till kungen i Hebron och kung David skar ett förbund med dem i Hebron inför Herrens (Jahves) ansikte och de smorde David till kung över Israel.
     4David var 30 år när han började regera och han regerade i 40 år. 5I Hebron regerade han över Juda i 7 år och 6 månader, och i Jerusalem regerade han 33 år över hela Israel och Juda.

David intar Jerusalem

6Och kungen och hans män gick till Jerusalem mot jevuséerna, invånarna i landet som talade till David och sade. "Om du inte avlägsnar de blinda och de lama ska du inte komma hit", de tänkte: David kan inte komma hit. 7Men David tog Sions starka fäste, det är Davids stad.
     8Och David sade den dagen: "Vemhelst som slår jevuséerna och tar sig upp i kanalen (tunneln) och tar bort de lama och de blinda som är Davids fiender (som Davids själ hatar)." Därför säger man: "Där är den blinde och den lame, han kan inte komma in i huset."
     9Och David bodde i befästningen och kallade den för Davids stad. Och David byggde runtomkring från Millo och inåt. 10Och David växte sig större och större för Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) var med honom.
     11Och Chiram, Tsors kung, sände budbärare till David, och cederträ och timmermän och stenhuggare och de byggde ett hus åt David. 12Och David visste att Herren (Jahve) hade gjort honom till kung över Israel och att han hade upphöjt hans kungarike för sitt folk Israels skull.
     13Och David tog sig fler konkubiner och hustrur från Jerusalem efter att han kommit från Hebron och det föddes söner och döttrar till David. 14Och dessa är namnen på dem som föddes åt honom i Jerusalem: Shamoa och Shovav och Natan och Salomo 15och Jivchar och Elishoa och Nefeg och Jafia 16och Elishama och Elijada och Elifalet.

David slår filisteerna

17Och när filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, gick alla filistéer upp och sökte David, och David hörde om det och gick ner till fästningen. 18Och filistéerna kom och spred ut sig i Refaims dal. 19Och David frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska jag dra ut mot filistéerna? Ska du ge dem i min hand?"
    Och Herren (Jahve) sade till David: "Dra ut, för jag ska med säkerhet ge filistéerna i din hand."
     20Och David kom till Baal-Peratsim och David slog dem där och han sade: "Herren (Jahve) har brutit mina fiender framför mig, som vattnet bryter igenom." Därför kallas den platsen Baal-Peratsim (Peratsim är plural av att bryta, rämna, slå en bräsch i.) 21Och de lämnade sina avgudar där och David och hans män tog bort dem.
     22Och filistéerna kom upp igen och spred sig i Refaims dal. 23Och när David frågade Herren (Jahve) sade han: "Du ska inte dra ut, gör en kringgående rörelse bakom dem och kom över dem mittemot bakaträden. 24Och det ska ske när du hör ljudet av en marscherande armé i bakaträdens toppar, då ska du göra dig redo, för då har Herren (Jahve) gått ut framför dig och slagit filistéernas armé." 25Och David gjorde som Herren (Jahve) hade befallt honom och han slog filistéerna från Geva till dess de kom till Gezer [halvägs mellan Joppe och Jerusalem].

Guds ark förs till Jerusalem

6[Israeliterna hade tagit med arken ut i striderna eftersom man trodde Guds skulle vara med dem då (1 Sam 4:4), men den blir istället tagen som segerbyte av filisteerna (1 Sam 4:10). Under 7 månader finns den i Ashdod, Gat och Ekron (1 Sam 5), men när deras gud Dagon faller ner och invånarna blir sjuka med bölder skickar de iväg arken till Beit-Shemesh. Där hanterar folket hanterar arken på ett ovärdigt sätt, så den sänds vidare till Kirjat-Jearim (13 km väster om Jerusalem, nära Abu Gush) där den blir stående i 20 år i Avinadavs hus (1 Sam 7:1–2). David vill nu föra tillbaka arken till Jerusalem. Hans tal till de samlade återges i 1 Krön 13:2–3.]

1Igen samlade David alla de utvalda i Israel, 30 000 man. 2Och David steg upp och gick med hela folket som var med honom från Baale i Juda för att därifrån föra upp Guds (Elohims) ark, över vilken Namnet är uppkallat, Namnet Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) som sitter på keruberna. 3Och de satte Guds (Elohims) ark på en ny vagn och förde ut den ur Avinadavs hus på kullen (hebr. giva), och Uzza och Achiv, Avinadavs söner, drog den nya vagnen. 4Och de förde den ut ur Avinadavs hus som var på kullen med Guds (Elohims) ark, och Achiv gick före arken. 5Och David och hela Israels hus spelade inför Herrens (Jahves) ansikte med alla slags instrument gjorda av cypressträ och med Kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor) och med Nevel-lyror (psaltare) och med tamburiner och med skallror och med cymbaler.
     6Och när de kom till Nachons tröskplats sträckte Uzza ut handen mot Guds (Elohims) ark och tog tag i den för oxarna snavade. 7Och Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Uzza, och Gud (Elohim) slog honom där för hans misstag, och han dog där vid Guds (Elohims) ark.
     8Och David blev missnöjd eftersom Herren (Jahve) hade brutit ner Uzza. Och platsen fick namnet Perets-Uzza som den heter till denna dag. [Perets betyder bryta sönder och Uzza betyder stark.]
     9Och David blev rädd för Herren (Jahve) den dagen och han sade: "Hur ska Herrens (Jahves) ark komma till mig?" 10Och David flyttade inte Herrens (Jahves) ark till sig i Davids stad utan bar den åt sidan in i gititen Oved-Edoms hus. 11Och Herrens (Jahves) ark förblev i gititen Oved-Edoms hus tre månader, och Herren (Jahve) välsignade Oved-Edom och hela hans hus.
     12
(2 Sam 6:12) David dansar när arken förs in till Jerusalem – målning av James Tissot 1896 –1902, finns på judiska museet i New York.

David dansar när arken förs in till Jerusalem – målning av James Tissot 1896 –1902, finns på judiska museet i New York.

Och man berättade för kung David och sade: "Herren (Jahve) har välsignat Oved-Edoms hus och alla som vistas hos honom på grund av Guds (Elohims) ark." Och David gick och hämtade Guds (Elohims) ark från Oved-Edoms hus till Davids stad med glädje. 13Och det skedde att när de som bar Herrens (Jahves) ark hade gått sex steg offrade han en oxe och en gödkalv. 14David dansade med hela sin kraft inför Herren (Jahve), och David var iklädd en linneefod. [David hade tagit av sig sin kungliga mantel, och var klädd som alla andra präster.] 15Och David och hela Israels hus förde upp Herrens (Jahves) ark med rop och med ljudet av shofarer.
     16Och det skedde när Herrens (Jahves) ark kom in i Davids stad att Michal, Sauls dotter, tittade ut genom fönstret och såg kung David hoppa och dansa inför Herrens (Jahves) ansikte, och hon föraktade honom i sitt hjärta.
     17Och de förde in Herrens (Jahves) ark och ställde den på sin plats mitt i tältet som David hade satt upp för den. Och David offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. 18Och när David hade avslutat brännoffret och shalomoffret, välsignade han folket i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) namn. 19Och han delade ut bland hela folket, till hela Israels folkskara, både män och kvinnor, till varenda en, en brödkaka och ett bröd tillrett i pannan och ett sött bröd. Och hela folket lämnade, var och en till sitt hus.
     20Sedan återvände David för att välsigna sitt eget hushåll. Och Michal, Sauls dotter, kom ut och mötte David och sade: "Hur har Israels kung gett sig ära idag, som har klätt av sig själv idag inför ögonen på hans tjänares tjänstekvinnor, som en av de fåfänga männen som skamlöst klär av sig!"

[David var inte naken, han hade tagit av sig sin kungliga mantel, i ödmjukhet inför Gud, se 2 Sam 6:16, och var som en bland folket, detta retade Michal för hon gillade statusen att vara kungens fru.]

21Och David sade till Michal: "Inför Herrens (Jahves) ansikte som valt mig framför din far och över hela hans hus, till att utse mig till furste över Herrens (Jahves) folk, över Israel, inför Herrens (Jahves) ansikte har jag fröjdat mig. 22Och jag ska ödmjuka mig mer än så, jag ska bli lätt i mina egna ögon, och angående tjänstekvinnorna som du talade om, av dem ska jag bli ärad."
     23Och Michal, Sauls dotter, fick inga barn till sin dödsdag.

Guds löfte till David

7[I detta stycke introduceras hovprofeten Natan. Han finns med under både David och Salomons regeringstid och är den troliga författaren till denna bok, se 2 Krön 9:29. Hans namn betyder "han gav", "given" eller "placerad". Ett centralt ord i detta kapitel är hebr. bait som betyder både hus och släkt. Användandet kan jämföras med det svenska ordet kungahus, som kan syfta på både palatset och den kungliga familjen. Löftet som Mose gett om att inta landet var nu infriat, se 4 Mos 12:10.]

1När kungen [David] satt i sitt hus [palats i Jerusalem] och Herren (Jahve) hade gett honom ro (vila) från alla hans fiender runt omkring, 2sade han till profeten Natan: "Se, här bor jag i ett hus av [vackert importerat] cederträ [från Tyros, se 2 Sam 5:11], medan Guds ark bor i ett tält."
     3Natan sade till kungen: "Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, för Herren (Jahve) är med dig."

Ett löfte om ett evigt hus

[Davids intentioner är goda. Han ser sitt eget vackra hus och har just fört in arken till Jerusalem, se 2 Sam 6. Profeten Natan svarar på en gång, utan att rådfråga Herren och ger ett första svar baserat på vad som verkar bra. Det visar sig dock att Gud har andra planer. David hade "spillt mycket blod och fört många krig", se 1 Krön 22:7. Templet skulle byggas, men just nu var det inte Guds tid.
    Följande stycke är ett av de starkaste profetiska orden i hela GT. Stycket består av 197 ord och är det längsta ordet från Herren sedan Mose dagar då han talade på Sinai berg.]


4Den natten kom ett ord från Herren (Jahve) till Natan som sade:
     5"Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren:

Skulle du bygga mig ett hus att bo i?

6Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. 7Har jag någonsin där jag flyttat omkring med alla Israels barn talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, någon som jag satt till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?

8Nu ska du säga så till min tjänare David, så säger Härskarornas Herre (Jave Sebaot):

Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren,
    till att bli furste över mitt folk Israel.
9Jag har varit med dig på alla dina vägar
    och utrotat alla dina fiender för dig,
och jag ska göra dig ett stort namn,
    som de största namnen på jorden.
10Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel
    och plantera det så att det får bo kvar och inte oroas mer.
Onda människor ska inte förtrycka det mer som förr,
     11sedan tiden då jag satte domare över mitt folk Israel.
Jag ska låta dig få ro från alla dina fiender.

Nu säger Herren (Jahve) till dig att Herren (Jahve) ska bygga ett hus (släkt, dynasti) åt dig. 12När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling [Salomo (1 Kung 1:30), men även Messias – Davids Son, se Matt 1:1; Luk 1:32] som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme. 13Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt.

14Jag ska vara hans far
    och han ska vara min son. [Citeras om Messias i Heb 1:5]

Gör han något orättfärdigt ska jag straffa honom med människors ris och med plågor som drabbar människors barn. 15Men min nåd (omsorgsfulla kärlek) ska inte lämna (vika från) honom, så som jag lät den lämna (vika från) Saul, som jag tog bort (lät vika undan) för dig. [Ps 89:34–36] 16Ditt hus [David] och ditt kungadöme ska bestå inför mig till evig tid. Din tron ska vara befäst för evig tid."

17Natan berättade för David alla dessa ord från sin syn. [Allt Gud hade sagt.]

Davids bön

[David blir djupt rörd när han hör Natan berätta visionen från Herren om att en ättling till honom ska bygga Herrens tempel. Han går till uppenbarelsetältet där arken finns och sätter sig ned i Guds närvaro.]

18Då gick kung David in och satte sig ner inför Herren. [Troligtvis i tabernaklet.] Han sade [frågade bedjande till Gud]:

"Vem är jag, Herre Gud (Adonai Jahve),
    och vad är mitt hus (min familj, släkt),
    att du har fört mig ända hit [till att bli kung över Israel]?

19Du har talat om detta som om det vore något litet i dina ögon (som om inte detta vore tillräckligt), Herre Gud (Adonai Jahve). Du har nu också talat om [framtiden för] din tjänares hus, är detta undervisning för människan, Herre Herre (Adonai Jahve). [Människan är ordagrant "Adam" och kan syfta på löftet om en Frälsare i 1 Mos 3:15.]

20Vad mer kan David säga till dig?

[Detta är den tredje retoriska frågan. David refererar nu sig själv i tredje person, det är ett sätt att förstärka att han underordnar sig Gud, och perspektivet skiftar nu till att också vara Guds perspektiv. Ordet "känner" kan också översättas "du har behandlat mig på ett speciellt sätt".]

Du känner din tjänare, Herre Gud (Adonai Jahve). [Ps 94:11; 139:1] 21Enligt ditt löfte (för ditt ords skull) och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och låtit din tjänare få veta (förstå) det.

22Därför [på grund av löftet om ett evigt hus] är du [har du alltid varit] stor Herre Gud (Adonai Jahve) – för ingen är som du, och ingen [annan] Gud (Elohim) finns förutom (utöver; bortsett från) dig, efter allt vi har hört med våra [egna] öron.

23Finns det något enda folk på jorden som ditt folk Israel,
    det som Gud (Elohim) själv kom och friköpte åt sig som sitt eget [1 Mos 12:1–3],
    för att göra sitt namn känt?

[De första tre frågorna i vers 18 och 20 fokuserade på Davids personliga relation med Gud, här i den fjärde retoriska frågan skiftar fokus till Guds speciella relation med israeliterna:]

Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk som du friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar. 24Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre (Jahve), har blivit deras Gud (Elohim).

[Följande stycke, vers 25–29, är en kiasm med den centrala versen att Gud bygger Davids hus, se vers 27c.]

25Och nu Herre (Jahve), ordet som du har talat angående din tjänare och angående hans hus, bekräfta det för evigt och gör som du har talat. 26Och låt ditt namn bli förhärligat för evigt så att man säger:
"Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är Gud (Elohim) över Israel och din tjänare Davids hus ska vara fast grundat inför dig.
27För du Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud (Elohim) har uppenbarat (avslöjat) för din tjänare och sagt:
"Jag ska bygga dig ett hus,
därför har din tjänare tagit till hjärtat att be denna bön till dig.
28Och nu Herrarnas Herre (Adonai Jahve), du ensam är Gud (Elohim) och dina ord är sanning, och du har lovat dessa goda ting (ord – hebr. davar, kan betyda både ord och sak, ting, föremål) till din tjänare.
29Låt det nu behaga dig att välsigna din tjänares hus så att det kan bestå för evigt inför dig, för du Herrarnas Herre (Adonai Jahve) har talat det och genom din välsignelse låter du din tjänares hus vara välsignat för evigt."

Davids segrar

81Och efter detta slog David filistéerna och underkuvade dem, och David tog (befriade) Meteg-Amma ur filistéernas hand.
     2Och han slog Moav och mätte dem med ett mätsnöre, lät dem lägga sig ner på marken och han mätte två rader som han dödade och en hel rad fick leva. Och moabiterna blev Davids tjänare (slavar) och bar fram gåvor.
     3David slog även Hadadezer, Rechovs son, kung i Tsova, när han gick för att etablera sin överhöghet vid floden Eufrat. 4Och David tog från honom 1 700 ryttare och 20 000 fotfolk, och David skar av hälsenorna på alla vagnshästar, men skonade 100 vagnar.
     5Och när Damaskus araméer kom för att undsätta Hadadezer, Tsovas kung, slog David 22 000 män av araméerna. 6Sedan placerade David garnisoner i Damaskus Aram och araméerna blev tjänare (slavar) åt David och bar fram gåvor. Och Herren (Jahve) gav seger till David överallt dit han gick.
     7Och David tog guldsköldarna som Hadadezers tjänare hade och tog dem till Jerusalem. 8Och från Betach och från Berotaj, Hadadezers städer, tog David stora mängder koppar.
     9Och när Toi, Chamats kung, hörde att David slagit hela Hadadezers armé, 10då sände Toi sin son Joram till kung David för att gratulera honom och han välsignade honom, eftersom han hade stridit mot Hadadezer och slagit honom. För Hadadezer hade krigat med Toi och hade tagit med sig redskap av silver och redskap av guld och redskap av koppar.
     11Även detta helgade David till Herren (Jahve) med silver och guld som han helgat från alla folkslag som han underkuvat, 12från Aram och från Moav och från Ammons söner, och från filistéerna och från Amalek och från det tillspillogivna från Hadadezer, Rechovs son, kung i Tsova.
     13Och David gjorde sig ett namn när han återvände från att ha slagit araméerna i Saltdalen, 18 000 män.
     14Och han placerade garnisoner i Edom, över hela Edom placerade han sina trupper, och alla edomiter blev tjänare (slavar) till David. Och Herren (Jahve) gav seger till David överallt dit han gick.

Davids tjänstemän

15Och David regerade över hela Israel och David skipade rätt och rättfärdighet till allt hans folk. 16Och Joav, Tserojas son, var över armén (general), och Jehoshafat, Achilods son, var bokförare (kansler, finansminister), 17Och Tsadok, Achitovs son, och Achimelech, Avjatars son, var präster, och Seraja var skrivare, 18och Benajaho, son till Jehojada, var över kereteerna och peleteerna, och Davids söner var chefstjänstemän.

Davids synd (kap 9-12)

David och Mefivoshet

91Och David sade. "Finns det fortfarande någon kvar av Sauls hus, så att jag kan visa honom nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed) för Jonatans skull?"
     2Nu fanns där en tjänare från Sauls hus som hette Tsiva, och de kallade honom till David och kungen sade till honom: "Är du Tsiva?"
    Han sade: "Din tjänare är han."
     3Kungen frågade: "Finns det fortfarande någon kvar av Sauls hus (familj) så att jag kan visa Guds (Elohims) nåd (hebr. chesed) mot honom?"
    Tsiva svarade kungen: "Jonatan har fortfarande en son som är lam i sina fötter."
     4Och kungen sade till honom: "Var är han?"
    Tsiva svarade kungen: "Se, han är i Machirs hus, Amiels son, i Lo-Devar."
     5Då sände kung David och lät hämta honom från Machirs hus, Amiels son, i Lo-Devar.
     6Och Mefivoshet, Jonatans son, Sauls son, kom till David och föll ner på sitt ansikte och kastade sig på marken.
    Men David sade: "Mefivoshet!"
    Och han svarade: "Se, din tjänare."
     7Och David sade till honom: "Frukta inte, för jag ska med säkerhet visa dig nåd (hebr. chesed) för Jonatan din fars skull, och ska återställa hela din far Sauls mark och du ska alltid få äta bröd vid mitt bord."
     8Och han böjde sig ner och sade: "Vad är din tjänare, att du skulle se till mig som är som en död hund?"
     9Sedan kallade kungen på Tsiva, Sauls tjänare och sade till honom: "Allt som tillhört Saul och hela hans hus har jag gett till din herres son. 10Och du ska bruka marken åt honom, du och dina söner och dina tjänare, och du ska bärga frukten så att din herres son har bröd att äta, men Mefivoshet din herres son ska oavbrutet äta bröd vid mitt bord." Tsiva hade 15 söner och 20 tjänare.
     11Och Tsiva sade till kungen: "I enlighet med allt som min herre kungen har befallt sin tjänare, så ska din tjänare göra men Mefivoshet äter vid mitt bord som en av kungens söner."
     12Mefivoshet hade en ung son som hette Micha. Och alla som bodde i Tsivas hus var tjänare åt Mefivoshet. 13Men Mefivoshet bodde i Jerusalem, för han åt oavbrutet vid kungens bord, och han var lam i båda sina fötter.

David besegrar ammoniterna (1 Krön 19:1-19)

101Och det hände därefter att Ammons söners kung dog och Chanon hans son regerade i hans ställe. [Namnet Chanon betyder villkorslös nåd, vilket är ironiskt med tanke på hur han sedan behandlar Davids tjänare, se vers 4.] 2Och David sade: "Jag ska visa nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) [hålla mitt förbund] till Nachash son Chanon på samma sätt som han visade nåd (hebr. chesed) [var lojal] mot mig." Så David sände i sina tjänares händer (gåvor med sina tjänare) för att trösta honom efter hans far.
    Och Davids tjänare kom till Ammons söners land. 3Men Ammons söners furstar sade till Chanon, deras herre: "Tror du verkligen att David vill hedra din far, genom att han har sänt tröstare till dig? Har inte David skickat sina tjänare till dig för att utforska staden och bespeja och omstörta den?" 4Så Chanon tog Davids tjänare och rakade av dem halva deras skägg [3 Mos 19:27; Jes 50:6] och skar av deras kläder på mitten i höjd med skinkorna [så genitalierna exponerades] och skickade iväg dem.
     5När de berättade för David sände han [budbärare] för att möta dem, för männen var mycket förödmjukade (utskämda). Och kungen [David] sade: "Stanna i Jeriko tills era skägg har vuxit ut och återkom sedan."
     6Och när Ammons söner såg att de hade blivit förhatliga för David [de förstod att de förödmjukat David], då sände de efter
    20 000 fotfolk från Beit-Rachovs och Tsovas araméer,
    1 000 män av Maachas kung och
    12 000 män från Tov.
[En armé på totalt 33 000 män.]

7Och när David hörde det sände han Joav och hela hären med mäktiga stridsmän. 8Och Ammons söner kom ut och ställde sig i stridsordning vid ingången till porten, och Tsoavs och Beit-Rechovs araméer, och männen från Tov och Maacha var tillsammans med dem på fältet.
     9När nu Joav såg att fienden var uppställd mot honom både framför och bakom [då han förstod att det skulle bli ett tvåfrontskrig], valde han några av Israels bästa män [utvalda stridsmän] och ställde dem i slagordning mot araméerna, 10och resten av folket överlät han i sin bror Avishajs händer och han ställde dem i slagordning mot Ammons söner. 11Och han sade: "Om araméerna blir för starka för mig, då får du hjälpa mig, men om Ammons söner blir för starka för dig, då ska jag hjälpa dig. 12Var stark (fast, säker, tapper) och låt oss visa oss starka för vårt folk och för vår Guds (Elohims) städer och Herren (Jahve) ska göra det som är bäst i hans ögon."
     13Så Joav och folket som var med honom drog nära striden mot araméerna och de flydde framför honom. 14Och när Ammons söner såg att araméerna hade flytt, flydde de på samma sätt framför Avishaj och tog sig in i städerna. Sedan återvände Joav från Ammons söner och kom till Jerusalem.
     15Och när araméerna såg att det gick illa framför Israel samlade de ihop sig själva. 16Och Hadadezer [Tsovas kung i norra Syrien, se 2 Sam 8:3] skickade efter och hämtade araméerna som var på andra sidan floden [Eufrat] och de kom till Chejlam med Shovach, härhövitsmannen för Hadadezers armé, framför sig.

[Chejlam betyder "fäste"; en plats öster om Jordanfloden, men väster om floden Eufrat. Den omnämns bara här och nästa vers (och kanske i Hes 47:16). Chejlam omnämns även i en nästan tusen år äldre egyptisk avrättningstext (för att förbanna deras fiender), framtida arkeologiska fynd kan hjälpa till att exakt identifiera var platsen låg.]

17Och det berättades för David och han samlade hela Israel tillsammans och gick över Jordan och kom till Chejlam. Och araméerna ställde upp sig i slagordning mot David och stred med honom. 18Och araméerna flydde framför Israel och David slog av araméerna 700 av vagnarnas körsvenner och 40 000 ryttare och slog Shovach, härhövitsmannen för deras armé, så att han dog där. 19När alla kungar som var Hadadezers tjänare [andra städer i norra regionen av Syrien och på andra sidan Eufratfloden] såg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med Israel och tjänade dem [de blev underställda Israel]. Och araméerna vågade aldrig mer undsätta (hjälpa) Ammons söner.

Davids synd med Batseba

111[Det har nu gått ett år.] Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet Adar/Nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att David sände Joav [som sin general] och sina tjänare (sin armé) med honom. De fördärvade (förgjorde) Ammons söner och belägrade Rabba [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad]. Men David stannade i Jerusalem.
     2Och det hände vid kvällstiden [kring solnedgången en vårkväll] att David steg upp från sin bädd [efter eftermiddagsvilan] och gick upp på taket till kungens hus, och från taket såg han en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker (god) att se på. 3Och David sände och frågade efter kvinnan. Och man sade: "Är inte detta Batsheva, Eliams dotter, hustru till hettiten Orija (Uria)?" [Han var en av Davids officerer som hade gått ut i strid tillsammans med Davids armé.] 4[David kunde inte släppa tankarna på Batsheva.] Så David sände budbärare och tog henne och hon kom in till honom och han låg med henne, för hon hade renat sig från sin orenhet (menstruation), och hon återvände till sitt hus. [David var väl medveten om 2 Mos 20:14; 3 Mos 18:20; 5 Mos 5:18 och det faktum att hans handling var belagt med dödsstraff, se 3 Mos 20:10; 5 Mos 22:22.] 5Och kvinnan blev havande och hon skickade och talade om för David och sade: "Jag är gravid."

[Med tanke på tidpunkten, kvällen, och det som står att hon renat sig efter sin menstruation, är det högst sannolikt att hon besökte en mikva för ett rituellt bad när David såg henne från hustaket. Veckan efter reningsbadet är den tidpunkt i en kvinnas menstruationscykel då sannolikheten är som störst att bli gravid.]

David försöker dölja sin synd

6[Eftersom det skulle vara uppenbart att Orija inte kunde vara far till barnet kom David upp med en plan.] David sände då bud till Joav: "Sänd mig hettiten Orija." Och Joav sände Orija till David. 7Och när Orija kom till honom frågade David honom hur det gick för Joav och hur folket klarade sig och hur det gick i kriget. 8Och David sade till Orija: "Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter." Och Orija lämnade kungens hus och efter honom en gåva (mat) från kungen. 9Men Orija sov vid dörren till kungens hus med alla sin herres tjänare och gick inte ner till sitt hus.
     10Och man berättade för David och sade: "Orija gick inte ner till sitt hus." David sade till Orija: "Har du inte kommit från en resa? Varför går du inte ner till ditt hus?"
     11Och Orija sade till David: "Arken och Israel och Juda bor i hyddor och min herre Joav och min herres tjänare tältar på det öppna fältet, ska jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Du lever och din själ lever, jag vill inte göra något sådant."
     12Och David sade till Orija: "Stanna här idag också och i morgon ska jag låta dig gå." Så Orija stannade i Jerusalem den dagen och nästa dag. 13Och David kallade på honom och han åt inför honom och drack, och han blev berusad. På kvällen gick han ut och lade sig på sin bädd med sin herres tjänare, men han gick inte ner till sitt eget hus.
     14
(2 Sam 11:14) I centrala Amman finns rester kvar från det antika Rabba. De flesta arkeologiska fynden (b.la. de på bilden) är från den senare romerska staden Filadelfia som ingick i tio-städers-pakten i området, känd under namnet Dekapolis.

I centrala Amman finns rester kvar från det antika Rabba. De flesta arkeologiska fynden (b.la. de på bilden) är från den senare romerska staden Filadelfia som ingick i tio-städers-pakten i området, känd under namnet Dekapolis.

Följande morgon skrev David ett brev till Joav och sände det i Orijas hand. 15I brevet skrev han så här: "Ställ Orija i frontlinjen där striden är som hetast och dra dig tillbaka från honom så att han blir slagen och dör." 16Och det skedde när Joav höll vakt över staden [det belägrade Rabba] att han placerade Orija på platsen där han visste att det fanns våldsamma män [i fiendehären]. [Israels taktik var att svälta ut stadens invånare. De strider som kunde uppkomma var när ammoniterna begav sig ut från stadsporten och försökte bryta belägringen. Joav placerade troligvis Orija nära stadsporten, se vers 23.] 17Och stadens män gick ut och stred mot Joav och några från folket stupade, från Davids tjänare, och även hettiten Orija dog.
     18Och Joav sände till David och lät berätta allt som skedde i striden, 19och han befallde budbäraren och sade: "När du har avslutat berättelsen om allt som händer i striden för kungen, 20kan det hända att kungens vrede reser sig och han säger till dig: 'Varför gick ni så nära staden för att strida? Vet ni inte att de skjuter från muren? 21Vem slog Avimelech, Jerubeshets son? Var det inte en kvinna som kastade ner den övre kvarnstenen på honom från muren så att han dog i Tevets? Varför gick ni så nära muren?' Då ska du säga: 'Även din tjänare Orija, hettiten, är död.' "
     22Och budbäraren gick och kom och berättade för David allt som Joav hade sänt honom (till att berätta). 23Och budbäraren sade till David: "Männen fick överhanden mot oss och kom ut till oss på fältet men vi var över dem till portens öppning. 24Och skyttarna sköt mot dina tjänare från muren och några av kungens tjänare är döda och även din tjänare Orija är död."
     25Och David sade till budbäraren: "Detta ska du säga till Joav: 'Låt inte denna sak misshaga dig, för svärdet slukar på det ena sättet eller det andra, låt er styrkas (bli fasta, säkra, tappra) i striden mot staden och omstörta den,' och styrk honom du."
     26Och när Orijas hustru [Batsheva] hörde att Orija hennes man var död, höll hon klagosång över sin make [i sju dagar]. 27Och när sorgetiden var förbi, sände David och tog henne till sitt hus och hon blev hans hustru och födde en son till honom. Men det som David hade gjort misshagade Herren (Jahve).

Profeten Natan konfronterar David

121Herren (Jahve) sände Natan till David. Och han kom till honom och sade till honom:
"Det var två män som bodde i en stad, den ene var rik och den andre fattig. 2Den rike hade överflöd av får och boskap. 3Men den fattiga mannen hade ingenting förutom ett litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp tillsammans med honom och hans söner. Det åt av hans mat, drack från hans glas och sov i hans armar. Det var som en dotter för honom.
     4När den rike mannen fick besök av en resenär, ville han inte använda något av sina egna lamm eller boskap för att ge mat åt sin besökare. I stället tog han den fattige mannens lamm och tillredde det till mannen."

[Besökaren i den här liknelsen kan anspela på den frestelse som kom över David. Till en början bara en besökare som sedan bjuds in och som tillåts ta över.]
5David exploderade i ilska över hur den rike mannen betett sig. Han sade till Natan: "Så sant Herren (Jahve) lever, den mannen som gjorde detta förtjänar att dö. 6Han ska ersätta lammet fyrfalt, på grund av vad han gjort och hans brist på medlidande." [Enligt 2 Mos 22:1 ska ett lamm ersättas fyra gånger om, dock lägger David själv även till att han också förtjänar att dö. Vissa översättningar har "sju gånger" i stället för "fyra gånger".]
     7Natan sade till David: "Du är den mannen. Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand, 8och till dig gav jag din herres hus och din herres hustru i din famn och gav dig Israels och Juda hus, och om det var för lite så skulle jag ge dig så mycket mer. 9Varför har du föraktat Herrens (Jahves) ord till att göra det som är ont i mina ögon? Orija, hettiten har du slagit med svärd och hans hustru har du tagit till att bli din hustru, och honom har du slagit med Ammons söners svärd. 10Och nu ska svärdet aldrig lämna ditt hus [konflikter och stridigheter i familjen] eftersom du har föraktat mig och har tagit hettiten Orijas hustru till att bli din hustru.
     11Så säger Herren (Jahve): Se, jag ska resa upp ondska mot dig från ditt eget hus och jag ska ta dina fruar framför dina ögon och ge dem åt en annan man (till din granne) och han ska ligga med dina fruar mitt på ljusa dagen (i solskenet) [vilket Absalom gör, se 2 Sam 16:22], 12för du gjorde detta i hemlighet, men jag ska göra dessa ting inför hela Israel mitt på ljusa dagen (inför solen)."

David erkänner sin synd

13David sade till Natan: "Jag har syndat mot Herren (Jahve)."
    Och Natan sade till David: "Herren (Jahve) har även tagit bort din synd, du ska inte dö. 14Likväl har du genom dessa handlingar allvarligt hädat Herrens (Jahves) fiender, sonen (hebr. ben) som är född till dig ska döden dö." 15Och Natan gick till sitt hus.

[Det är skillnad mellan att bli förlåten för sin synd och domen av synd. Gud förlät Davids synd, men han tog inte bort alla konsekvenser av synden. Den första var att barnet dog, se även Rom 6:23.]

Batshevas barn dör

Och Herren (Jahve) slog barnet (hebr. jeled) som Orijas hustru fött åt David och det blev mycket sjukt. 16Och David bönade till Gud (Elohim) för ynglingen (hebr. naar) och David fastade och så ofta han gick in låg han hela natten på marken.

[Även om Orija är död och David nu gift med Batsheva påminns läsaren om att barnet blev till när Orija levde. Tre olika ord för barnet används i vers 14–16: son, barn och yngling. Hebr. jeled är det vanliga ordet för ett litet barn, se vers 15, 18, 19, 21, 22. Att ordet naar används här (enda gången i detta kapitel) förstärker troligtvis Davids önskan att barnet skulle få växa upp till en frisk ung man. En liknande motsatt angivning av ålder återfinns i Rut 1:5.]

17Och de äldste i hans hus steg upp och stod bredvid honom för att resa upp honom från marken, men han ville inte, inte heller åt han bröd (mat) med dem.
     18Och det hände på den sjunde dagen att barnet dog. Och Davids tjänare var rädda för att tala om att barnet var dött, för de sade: "Se, när barnet fortfarande levde talade vi med honom men han lyssnade inte till vår röst, hur ska vi då kunna tala om för honom att barnet är dött utan att han skadar sig själv?"
     19Men när David såg att tjänarna viskade med varandra förstod David att barnet var dött och David sade till sina tjänare: "Är barnet dött?"
    De svarade: "Han är död."
     20Och David steg upp från marken och tvättade och smorde sig själv och bytte kläder och han kom in i Herrens (Jahves) hus och tillbad. Sedan kom han till sitt eget hus och han begärde och de satte fram bröd till honom och han åt.
     21Och hans tjänare sade till honom: "Vad är detta som du har gjort? Du fastade och grät för barnet medan det levde, men när barnet är dött stiger du upp och äter bröd."
     22Och han sade: "När barnet fortfarande levde fastade jag och grät, för jag sade (tänkte): Vem vet om inte Herren (Jahve) ska ge nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. chanan) och låta barnet leva? 23Men nu är han död. Varför ska jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen [till livet]? Jag ska gå till honom [kommer en dag att dö], men han kommer inte tillbaka till mig [blir inte levande igen]."
     24Och David tröstade Batsheva, sin hustru och gick in till henne och hade samlag med henne och hon födde en son och hon gav (kallade) hon honom namnet Salomo. Och Herren (Jahve) älskade honom 25och han sände genom profeten Natans hand och han gav (kallade) honom namnet Jedidja, för Herrens (Jahves) skull. [Salomo betyder "hans shalom", dvs. hans frid, fred, välgång, framgång, hälsa och all himmelsk välsignelse. Jedidja betyder "älskad av Herren".]

Seger över ammoniterna

[Baserat på om händelserna i 2 Sam 11:27–12:25 har föregått detta så har Rabba varit belägrat i minst 9 månader kanske ända upp till 2 år.]

26Joav krigade mot Ammons söners Rabba [betyder "stor"; nuvarande Amman i Jordanien] och tog den kungliga [delen av] staden. 27Och Joav sände budbärare till David och sade: "Jag har krigat mot Rabba, jag har tagit stadens vattenförråd ["vattenstaden"]. [Hade stadens vattenreservoar blivit intagen var det bara en tidsfråga innan stadens invånare skulle kapitulera.] 28Samla nu ihop resten av folket och slå läger mittemot staden och ta den, annars tar jag staden och den blir uppkallad efter mitt namn."
     29Och David samlade ihop hela folket och gick till Rabba och stred mot den och intog den. 30Och han tog av Malkams krona från hans huvud och dess vikt var en talent guld och på den fanns mycket dyrbara stenar och den sattes på Davids huvud. Och han förde bort bytet från staden, väldigt mycket. 31Och han förde ut folket som var därinne och ställde dem
    under sågar
    och under harvar av järn
    och under yxor av järn
    och lät dem gå genom tegelugnen (hebr. malben),
och så gjorde han mot alla Ammons söners städer. Och David och allt folket återvände till Jerusalem.

[Uttrycket "ställde under" kan antingen syfta på att han satte dem i hårt arbete dvs. "underställde dem" (ordet används på det sättet i 2 Sam 8:6, 14). Det kan också tolkas rent bokstavligt att han placerade dem under sågar och andra redskap för att tortera och döda, se Heb 11:37. Ammoniterna var kända för sin grymhet, se 1 Sam 11:2; Amos 1:13. Ammoniternas avgud var Milkom (Molok), se 1 Kung 11:5, 7, 33. Ordvalet "passera" och tegel/tegelugn kan också vara en referens till de barnoffer i eld som dessa folk praktiserade, se 3 Mos 18:21; 2 Kung 23:10; Jer 32:35; Hes 20:31. Nu fick de själva gå genom samma eld som de dödat sina barn i.]

Fortsatta konsekvenser av Davids synd

Avshaloms revolt

Amnon och Tamar

131Och det skedde därefter att Avshalom (Absalom), Davids son, hade en vacker syster vars namn var Tamar och Amnon, Davids son, älskade henne.
     2Och Amnon var så olycklig att han kände sig sjuk för sin syster Tamars skull, för hon var en jungfru och det verkade omöjligt för Amnon att göra någonting till henne.
     3Men Amnon hade en vän som hette Jonadav, Shimeas son, Davids bror. Och Jonadav var en mycket slug man. 4Och han sade till honom: "Varför kungens son har du blivit så klen (mager) från dag till dag? Vill du inte berätta för mig?"
    Och Amnon sade till honom: "Jag älskar Tamar, min bror Avshaloms syster."
     5Och Jonadav sade till honom: "Lägg dig på din bädd och låtsas vara sjuk och när din far kommer och ser dig så säg till honom: Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och ge mig bröd att äta och tillreda maten framför mina ögon så att jag ser det och kan äta det ur hennes hand."
     6Och Amnon låg ner och spelade sjuk. Och när kungen kom och såg honom sade Amnon till kungen: "Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och göra några brödkakor i min åsyn så att jag kan äta ur hennes hand."
     7Och David sände till Tamars hus och sade: "Gå, jag ber dig, till din bror Amnons hus och laga mat åt honom." 8Och Tamar gick till sin bror Amnons hus och han låg ner. Och hon tog deg och knådade den och gjorde brödkakor i hans åsyn och hon gräddade brödkakorna. 9Och hon tog pannan och stjälpte upp dem framför honom men han vägrade att äta.
    Och Amnon sade: "Skicka ut alla män från mig." Och alla män gick ut från honom. 10Och Amnon sade till Tamar: "Ta in maten i kammaren så att jag kan äta ur din hand." Och Tamar tog brödkakorna som hon hade gjort och förde in dem i kammaren till Amnon, hennes bror. 11Och när hon hade fört dem nära honom för att äta, tog han ett starkt (fast, säkert) grepp om henne och sade till henne: "Kom, ligg med mig min syster."
     12Och hon sade till honom: "Nej min bror, tvinga mig inte, för något sådant ska inte ske i Israel. Gör inte denna hänsynslösa handling. 13Och jag, hur ska jag kunna bära min skam? Och du, du kommer att bli som en av de skamliga dårarna i Israel. Och nu, tala, jag ber dig, med kungen, för han ska inte undanhålla mig från dig." 14Likväl ville han inte lyssna till hennes röst, utan var starkare än henne och han tvingade henne och låg med henne.
     15Och Amnon hatade henne med ett mycket stort hat, för hatet som han hatade henne med var större än kärleken som han hade älskat henne med. Och Amnon sade till henne: "Stig upp och försvinn."
     16Och hon sade till honom: "Inte så eftersom detta stora fel att köra ut mig är värre än det andra som du har gjort mot mig."
    Men han lyssnade inte på henne. 17Och han kallade på sin tjänare som betjänade honom och sade: "Skicka iväg denna kvinna ut från mig och bomma igen dörren efter henne." 18Och hon hade en dräkt i många färger på sig, för med sådana kläder var kungens döttrar klädda när de var jungfrur. Och hans tjänare skickade ut henne och bommade igen dörren efter henne. 19Och Tamar lade aska på sitt huvud och rev sönder kläderna med många färger som hon hade på sig och hon lade sin hand på huvudet och gick sin väg och grät högt när hon gick.
     20Och Avshalom hennes bror sade till henne: "Har Amnon din bror varit med dig? Lugna dig min syster, han är din bror, ta inte detta till hjärtat." Och Tamar förblev ensam i sin bror Avshaloms hus.
     21Men när kung David hörde om alla dessa ting blev han mycket vred. 22Och Avshalom talade varken gott eller ont till Amnon, för Avshalom hatade Amnon eftersom han hade våldtagit hans syster Tamar.

Absalom dödar Amnon

23Och det skedde efter två fulla år att Avshalom hade fårklippare i Baal-Chatsor som är bredvid Efraim och Avshalom bjöd in alla kungens söner. 24Och Avshalom kom till kungen och sade: "Se nu, dina tjänare har fårklippning, låt kungen, jag ber dig, och hans tjänare gå med dina tjänare."
     25Men kungen sade till Avshalom: "Nej min son, låt oss inte alla gå, annars blir det betungande för dig." Och han pressade honom, dock gick han inte men han välsignade honom.
     26Och Avshalom sade: "Om inte, jag ber dig, låt vår bror Amnon gå med oss."
    Och kungen sade till honom: "Varför skulle han gå med dig?" 27Men Avshalom pressade honom och han lät Amnon och alla kungens söner gå med honom.
     28Och Avshalom befallde sina tjänare och sade: "Lägg märke till när Amnons hjärta är glatt av vin, och när jag säger till er: Slå Amnon, då ska ni döda honom. Frukta inte för jag har befallt er, var starka (fasta, säkra, tappra) och var riktiga krigare (ordagrant var krigets söner)." 29Och Avshaloms tjänare gjorde mot Amnon som Avshalom hade befallt. Och alla kungens söner steg upp och varje man steg upp på sin mula och flydde.
     30Och det skedde medan de var på väg att ryktet kom till David och sade: "Avshalom har dödat alla kungens söner och ingen av dem är kvar." 31Och kungen steg upp och rev sönder sina kläder och låg på marken, och alla hans tjänare stod hos honom med sina kläder sönderrivna.
     32Och Jonadav, Shimeas son, Davids bror, svarade och sade: "Låt inte min herre tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för Amnon är den ende som är död, för Avshalom har bestämt detta och varit fast besluten från den dag då han våldtog hans syster Tamar. 33Och låt nu inte kungen ta detta till sitt hjärta och tänka att alla kungens söner är döda, för det är bara Amnon som är död."
     34Men Avshalom flydde.
    Och den unga mannen som höll vakt lyfte upp sina ögon och såg och se, där kom mycket folk på en omväg vid bergssluttningen.
     35Och Jonadav sade till kungen: "Se kungens söner kommer som din tjänare sade, så är det."
     36Och det skedde så snart han hade slutat tala att se, kungens söner kom och lyfte upp sina röster och grät, och även kungen grät och alla hans tjänare grät mycket. 37Men Avshalom flydde och gick till Talmaj, Amichods son, Geshors kung. Och (David) sörjde över sin son alla dagarna. 38Och Avshalom flydde och gick till Geshor och var där tre år. 39Och kung Davids själ försmäktade av längtan efter Avshalom, för han var tröstad efter Amnon som var död.

Absalom återvänder till Jerusalem

141Och Joav, Tserujas son, förstod att kungens hjärta var över Avshalom. 2Och Joav sände till Tekoa och hämtade därifrån en vis kvinna och sade till henne: "Jag ber dig, förklä dig själv till en som sörjer och ta på dig en sorgdräkt, jag ber dig, och smörj inte dig själv med olja utan var som en kvinna som har sörjt länge över en död, 3och gå in till kungen och tala på detta sätt med honom." Och Joav lade orden i hennes mun.
     4Och när kvinnan från Tekoa talade till kungen föll hon ner med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv och sade: "Rädda (hjälp) kungen!"
     5Och kungen sade till henne: "Vad fattas dig?"
    Hon svarade: "I sanning jag är en änka, min man är död. 6Och din tjänarinna har två söner och de två bråkade med varandra på fältet och det fanns ingen som delade på dem, utan den ene slog den andre och dödade honom. 7Och se hela familjen har rest sig mot din tjänarinna och de säger: Ge oss den som slog sin bror så att vi kan döda honom för hans brors liv som han slog och så fördärva arvtagaren också. På detta sätt vill de släcka mitt kol som är kvar och lämna min man utan varken namn eller hågkomst på jordens ansikte."
     8Och kungen sade till kvinnan: "Gå till ditt hus och jag ska ge befallning om dig."
     9Och kvinnan från Tekoa sade till kungen: "Min herre kungen, skulden ska vara på mig över mina fäders hus, och kungen och hans tron ska vara skuldfri."
     10Och kungen sade: "Vemhelst som säger något till dig, för honom till mig och han ska inte vidare röra dig."
     11Och hon sade: "Jag ber dig, låt kungen komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim) så att blodshämnaren inte fördärvar mer, annars fördärvar de min son." Och han sade: "Herren (Jahve) lever, inte ett hår på din son ska falla till marken."
     12Och kvinnan sade: "Låt din tjänarinna, jag ber dig, tala ett ord till min herre kungen."
    Och han sade: "Tala"
     13Och kvinnan sade: "Och varför har du då tänkt ut en sådan sak över Guds (Elohims) folk? Genom att tala dessa ord är kungen som en som är skyldig, i det att kungen inte igen tar hem sin förvisade. 14För vi måste döden dö och är som vatten utspillt på marken som inte kan samlas upp igen, men Gud (Elohim) tar inte bort en själ (utsläcker inte liv) utan han har planer i syfte att den förvisade inte ska vara utstött för alltid från honom.
     15Och nu när jag har kommit till att tala dessa ord till min herre kungen, är det för att folk har gjort mig rädd, och din tjänarinna sade (tänkte): Jag ska tala med kungen, kan hända ska kungen uppfylla sin tjänares begäran. 16Eftersom kungen ska lyssna till att rädda sin tjänare ur den mans hand som skulle fördärva mig och min son tillsammans från Guds (Elohims) arv.
     17Och hon sade: "Låt, jag ber dig, min herre kungens ord vara mig till tröst, för som en Herrens (Jahves) ängel så är min herre kungen i att urskilja det goda och det onda och Herren din Gud (Jahve Elohim) är med dig."
     18Och kungen svarade och sade till kvinnan: "Göm ingenting från mig, jag ber dig, vad jag än ska fråga dig om."
    Och kvinnan sade: "Tala, jag ber dig, min herre kungen."
     19Och kungen sade: "Är Joavs hand med dig i allt detta?" Och kvinnan svarade och sade: "Min själ lever, min herre kungen, ingen kan vända (vika av) till höger och till vänster, från allt som min herre kungen talar, för din tjänare Joav han bad mig och han lade alla dessa ord i din tjänarinnas mun, 20för att ändra på förhållandena (ordagrant snurra på ansiktet) i denna sak har din tjänare Joav gjort detta, och min herre är vis, som Guds (Elohims) änglars vishet, till att veta (känna till) allt som finns på jorden."
     21Och kungen sade till Joav: "Se, jag ber dig, jag har beviljat denna sak, gå och för tillbaka ynglingen Avshalom."
     22Och Joav föll ner på marken på sitt ansikte och ödmjukade sig själv och välsignade kungen och sade: "Idag vet din tjänare att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, min herre kungen, i det att kungen har beviljat sin tjänares begäran."
     23Och Joav steg upp och gick till Geshora och förde Avshalom till Jerusalem. 24Och kungen sade: "Låt honom återvända till sitt eget hus men låt honom inte se mitt ansikte." Och Avshalom återvände till sitt eget hus och såg inte kungens ansikte.
     25I hela Israel var det ingen som prisades lika mycket för sitt vackra utseende som Avshalom, från hans fotsulor till kronan på hans huvud fanns ingen fläck (inget fel) på honom. 26Och när han klippte sitt huvud, vid slutet på varje år klippte han det, eftersom håret var tungt på honom därför klippte han det, vägde han håret på sitt huvud och det vägde 200 shekel [2,3 kg] efter kungens vikt.
     27Och till Avshalom föddes tre söner och en dotter vars namn var Tamar, hon var en kvinna med vackert utseende.
     28Och Avshalom bodde två fulla år i Jerusalem och han såg inte kungens ansikte. 29Och Avshalom sände efter Joav för att sända honom till kungen, men han kom inte till honom, och han sände efter honom en andra gång, men han kom inte. 30Därför sade han till sina tjänare: "Se, Joavs fält är nära mitt och han har korn där, gå och sätt eld på det." Och Avshaloms tjänare satte eld på fältet.
     31Och Joav steg upp och kom till Avshalom till hans hus och sade till honom: "Varför har dina tjänare satt eld på mitt fält?"
     32Och Avshalom sade till Joav: "Kom hit så att jag kan sända dig till kungen och säga: Varför har jag kommit hit från Geshor? Det vore bättre för mig att fortfarande vara där. Låt mig se kungens ansikte och om det finns synd i mig, låt honom döda mig."
     33Och Joav kom till kungen och berättade för honom. Och när han kallat på Avshalom böjde han sig ner med ansiktet mot marken framför kungen och kungen kysste Avshalom.

Absaloms uppror

151Och det skedde efter detta att Avshalom gjorde i ordning en vagn och hästar och 50 män som skulle springa framför honom. 2Och Avshalom brukade stiga upp tidigt och stod vid vägen genom porten, och det var så att alla män som hade ett ärende som skulle till kungen för ett avgörande, då kallade Avshalom på honom och sade: "Från vilken stad är du?" Och han sade: "Din tjänare är från en av Israels stammar." 3Och Avshalom sade till honom: "Se ditt ärende är gott och rätt, men kungen har ingen ställföreträdare som kan lyssna på dig." 4Och Avshalom sade: "Om jag vore domare i landet så att alla män som har ett ärende eller rättsfall kunde komma till mig, och jag skulle ge honom rättvisa."
     5Och det skedde när en man kom nära för att ödmjuka sig själv inför honom att han sträckte fram sin hand och tog ett fast tag i honom och kysste honom. 6Och Avshalom gjorde på detta sätt mot hela Israel som kom till kungen i rättsliga ärenden. På det sättet stal Avshalom Israels mäns hjärtan.
     7Och det skedde i slutet på de 40 åren att Avshalom sade till kungen: "Låt mig gå, jag ber dig och betala min ed som jag har lovat till Herren (Jahve) i Chevron. 8Eftersom din tjänare avlade en ed när jag bodde i Geshor i Aram och sade: "Om Herren (Jahve) verkligen för mig tillbaka till Jerusalem så vill jag tjäna Herren (Jahve)."
     9Och kungen sade till honom: "Gå i frid." Och han steg upp och gick till Chevron.
     10Men Avshalom sände spejare till alla Israels stammar och sade: "När ni hör shofarens röst ska ni säga: Avshalom är kung i Chevron." 11Och med Avshalom gick 200 män från Jerusalem som var inbjudna, de gick i enkelhet (oskyldigt, naivt) och de visste ingenting om saken. 12Och Avshalom sände efter Achitofel, giloniten, Davids rådgivare från hans stad från Gilo medan han offrade offer. Och konspirationen var stark och mycket folk gick med Avshalom.

13Och det kom en budbärare till David och sade: "Israels mäns hjärtan är efter Avshalom."
     14Och David sade till alla sina tjänare som var med honom i Jerusalem: "Stig upp och låt oss fly, annars kan ingen av oss fly från Avshalom, skynda att lämna så att han inte snabbt kommer över oss och för ned ondska över oss och slår staden med svärdsegg."
     15Och kungens tjänare sade till kungen: "Se, dina tjänare är redo att göra allt vad min herre kungen väljer."
     16Och kungen gick och hela hans hus efter honom. Och kungen lämnade tio kvinnor som var konkubiner att vakta huset.
    

Davids flykt från Jerusalem

17Och kungen gick och hela folket efter honom och de dröjde i Beit-Merchaq. 18Och alla hans tjänare passerade över hans hand (förbi honom) och alla keretiter och alla peletiter och alla gititer, 600 män som kom till fots från Gat passerade över kungens ansikte (gick förbi honom).
     19Och kungen sade till Ittaj, gititen: "Varför går du också med oss? Återvänd och vistas hos kungen, för du är en främling och är i exil från din egen plats. 20Igår kom du, skulle jag idag låta dig gå upp och ner med oss och se att jag går dit jag kan? Återvänd du och ta dina bröder med dig i nåd och sanning."

[Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]


     21Och Ittaj svarade kungen och sade: "Herren (Jahve) lever och min herre kungen lever, med säkerhet på den plats där min herre kungen är, om det är för död eller för liv, där ska din tjänare vara."
     22Och David sade till Ittaj: "Gå och passera." Och Ittaj, gititen gick över och alla hans män och alla små som var med honom.
     23Och hela landet grät med hög röst när hela folket gick över och när kungen gick över bäcken Qidron, hela folket passerade över ökenvägens ansikte (tog vägen mot öknen).
     24Och se, även Tsadoq och alla leviterna med honom kom och bar Herrens (Jahves) förbundsark och de ställde ner Guds (Elohims) ark, men Evjatar gick upp, till dess hela folket hade gått förbi ut ur staden.
     25Och kungen sade till Tsadoq: "Bär tillbaka Guds (Elohims) ark till staden. Om jag finner nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i Herrens (Jahves) ögon ska han föra mig tillbaka och visa mig både den och hans boning, 26men om han säger detta: Jag har ingen glädje i dig, se, här är jag (jag tar ansvar), låt honom göra med mig det som är gott i hans ögon." ["här är jag" hebr. hineni betyder att stå till förfogande och att ta ansvar. Se 1 Mos 22:1]
     27Och kungen sade till prästen Tsadoq: "Ser du? Återvänd till staden i frid (shalom) och Achimaats, din son och Jehonatan, Evjatars son, dina två söner med dig. 28Se jag dröjer kvar på slätten i öknen till dess det kommer ett ord från dig att förkunna för mig." 29Tsadoq och Evjatar bar tillbaka Guds (Elohims) ark till Jerusalem och de stannade där.
     30Och David gick upp på Olivbergets sluttning och grät medan han gick upp och han hade sitt huvud täckt och gick barfota. Och hela folket som var med honom täckte sina huvuden och de gick upp och grät medan de gick upp. 31Och man berättade för David och sade: "Achitofel är bland de som konspirerar med Avshalom." Och David sade: "Herre (Jahve) jag ber dig, vänd Achitofels råd till dåraktighet."
     32Och det skedde när David kommit till toppen av sluttningen, där Gud (Elohim) brukar vördas, se Choshaj, arkiten, kom och mötte honom med sin mantel sönderriven och jord på sitt huvud. 33Och David sade till honom: "Om du går vidare med mig blir du en börda för mig, 34men om du återvänder till staden och säger till Avshalom: Jag ska bli din tjänare, o kung som jag har varit din fars tjänare tidigare, så ska jag nu vara din tjänare. Och du ska omintetgöra åt mig Achitofels råd. 35Och med dig där har du Tsadoq och Evjatar, prästerna. Därför ska det vara så att allt som du hör från kungens hus ska du berätta för Tsadoq och Evjatar, prästerna. 36Se, de har hos sig deras två söner, Achimaats, Tsadoqs son och Jehonatan, Evjatars son, och genom dem ska de sända allt till mig så att jag får höra."
     37Och Choshaj, Davids vän kom in i staden och det var vid samma tid som Avshalom var på väg in i Jerusalem.

161Och när David kommit förbi toppen, se då mötte honom Tsiva, Mefivoshets tjänare, med ett par åsnor och på dem 200 brödkakor och 100 russinklasar och hundra sommarfrukter och ett krus med vin.
     2Och kungen sade till Tsiva: "Vad menar du med det här?" Och Tsiva sade: "Åsnorna är till kungens hushåll att rida på och brödet och sommarfrukten till de unga männen att äta och vinet så att de som blir svaga i öknen kan dricka."
     3Kungen frågade: "Var är din herres son?"
    Tsiva svarade kungen: "Se, han vistas i Jerusalem för han sade: Idag ska Israels hus upprätta till mig min fars kungarike."
     4Och kungen sade till Tsiva: "Se, ditt är allt som tillhör Mefivoshet" Och Tsiva sade: "Jag ödmjukar mig själv, låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon min herre kung." 5Och David kom till Bachorim. Se, där kom det ut en man som tillhörde Sauls hus släkt, vars namn var Shimi, Geras son. Han kom ut och förbannade oavbrutet när han kom. 6Och han kastade stenar mot David och mot kung Davids tjänare och hela folket och alla mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) som var på hans högra och hans vänstra [sida]. 7Och detta sade Shimi när han förbannade: "Försvinn, försvinn, du blodsman [som har blod på dina händer] och ditt sällskap, 8Herren (Jahve) har låtit komma över dig Sauls hus blod, i vars ställe du har regerat, och Herren (Jahve) har gett kungariket i din son Avshaloms hand, och se du har fångats i din egen ondska eftersom du är en blodsman." 9Och Avishaj, Tserojas son, sade till kungen: "Varför ska denna döda hund förbanna min herre kungen? Låt mig gå över, jag ber dig, och ta av hans huvud." 10Och kungen sade: "Vad har jag att göra med dig Tserojas son? Låt honom förbanna, eftersom Herren (Jahve) har sagt till honom: Förbanna (vanära – hebr. klal) David. Vem ska då säga: Varför har du gjort så?" 11Och David sade till Avishaj och till alla sina tjänare: "Se, min son som kom från min kropp, söker min själ (mitt liv). Hur mycket mer nu denna benjaminit? Låt honom vara och låt honom förbanna, för Herren (Jahve) har sagt till honom. 12Det kan hända att Herren (Jahve) ska se på mina ögon och att Herren (Jahve) ska gengälda mig gott för hans förbannelse av mig idag." 13Och David och hans män gick längs vägen, och Shimi gick bredvid på bergssluttningen mittemot honom och förbannade medan han gick och kastade stenar och damm mot honom. 14Och kungen och hela folket som var med honom blev trötta och han vederkvickte sig där. 15Och Avshalom och hela folket, Israels män, kom till Jerusalem och Achitofel med honom. 16Och det skedde när Choshaj, arkiten, Davids vän, hade kommit till Avshalom att Choshaj sade till Avshalom: "Länge leve kungen, länge leve kungen." 17Och Avshalom sade till Choshaj: "Är detta din nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed) mot din vän? Varför gick du inte med din vän?" 18Och Choshaj sade till Avshalom: "Nej, men den som Herren (Jahve) och detta folk och alla Israels män har valt, han ska det bli och med honom vill jag vara. 19Och för det andra, vem ska jag tjäna? Ska jag inte tjäna inför hans son? Som jag tjänade inför din far så ska jag vara inför ditt ansikte." 20Och Avshalom sade till Achitofel: "Ge ditt råd, vad ska jag göra?" 21Och Achitofel sade till Avshalom: "Gå in till din fars konkubiner, som han har lämnat för att vakta huset, och hela Israel ska höra att du avskyr din far, då ska de få starka (fasta, säkra, tappra) händer, alla som är med dig." 22Så de satte upp ett tält åt Avshalom på husets tak och Avshalom gick in till sin fars konkubiner inför ögonen på hela Israel. 23Och Achitofels råd som han gav i de dagarna, var som om en man frågade efter Guds (Elohims) ord. Sådana var alla Achitofels råd även till David, även till Avshalom. 171Och Achitofel sade till Avshalom: "Låt mig nu välja ut 12 000 män och jag ska stå upp och jaga efter David i natt, 2och jag ska komma över honom när han är trött och har svaga händer och jag ska skrämma honom, och hela folket som är med honom ska fly och jag ska bara slå kungen, 3och jag ska föra tillbaka hela folket till dig, när alla har återvänt, förutom den man du söker ska hela folket ha frid (shalom)." 4Och hans ord behagade Avshalom väl och alla Israels äldste. 5Och Avshalom sade: "Kalla, jag ber dig, även på Choshaj, arkiten och låt oss höra vad han har att säga." 6Och Choshaj kom till Avshalom och Avshalom talade till honom och sade: "Achitofel har talat på detta sättet, ska vi göra som han säger eller inte? Tala du." 7Och Choshaj sade till Avshalom: "Rådet som Achitofel har gett denna gång är inte gott." 8Och Choshaj sade: "Du känner din far och hans män, att de är mäktiga stridsmän (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) och de är förbittrade i sina själar (sinnen) som en björnhona som berövats sina valpar på fältet, och din far är en stridsman och övernattar inte med folket. 9Se, han gömmer sig nu i något hål eller på någon plats, och det ska ske när de först överfaller dem att den som hör det ska säga: Det är slakt bland folket som följer Avshalom, 10och även en son till krigaren, vars hjärta är som ett lejons hjärta ska smälta fullständigt, för hela Israel vet (är väl förtrogna med) att din far är en mäktig krigare och de som är med honom är dugliga stridsmän. 11Men jag ger rådet att hela Israel samlas hos dig från Dan till Beer-Sheva, lika många som sanden vid havet (omöjliga att räkna) och att du själv (personligen) drar ut i strid. 12Så ska vi komma över honom på någon plats där han blir funnen och vi ska falla över honom som daggen faller på marken, och av honom och av alla män som är med honom ska ingen bli kvar, inte en enda. 13Och om han drar sig undan till en stad ska hela Israel ta fram rep till den staden, och vi ska dra ner den till dalen till dess inte en enda liten sten blir funnen där." 14Och Avshalom och alla Israels män sade: "Choshajs, arkitens råd är bättre än Achitofels råd." För Herren (Jahve) hade förordnat att omintetgöra Achitofels råd i syfte att Herren (Jahve) skulle föra ondska över Avshalom. 15Och Chosaj sade till Tsadoq och till Evjatar, prästerna: "Detta och detta är Achitofels råd till Avshalom och Israels äldste och så här har jag gett dem råd. 16Sänd därför snabbt och berätta för David och säg: Sov inte i natt på slätten i öknen utan i något lämpligt bergspass ovanför, annars blir kungen slukad och hela folket som är med honom." 17Och Jehonatan och Achimaats var i Ein-Rogel och en tjänstekvinna gick och berättade för dem, och de gick och berättade för David, för de ville inte bli sedda inne i staden. 18Men en yngling såg dem och berättade för Avshalom och båda gick iväg snabbt och kom till en mans hus i Bachorim som hade en källa på sin gård och de gick ner dit. 19Och kvinnan spred ut ett täcke över källans öppning och strödde grus ovanpå och ingen visste något. 20Och Avshaloms tjänare kom till husets kvinna och de sade: "Var är Achimaats och Jehonatan?" Och kvinnan sade till dem: "De har gått över vattenbäcken." Och när de hade letat och inte kunde finna dem återvände de till Jerusalem. 21Och det skedde när de hade gått att de kom upp från brunnen och gick och talade med David och de sade till David: "Stig upp och gå snabbt över vattnet för detta råd har Achitofel gett mot dig." 22Och David steg upp och hela folket som var med honom och gick över Jordan. Vid morgonljuset (gryningen) saknades ingen av dem som inte hade gått över Jordan. 23Och när Achitofel såg att hans råd inte följdes sadlade han sin åsna och steg upp och gick hem till sin stad och gjorde i ordning sitt hus och hängde sig själv och han dog. Och han blev begravd i sin fars grav. 24Och David kom till Machanajma, och Avshalom gick över Jordan, han och alla Israels män med honom. 25Och Avshalom hade satt Amasa över hären istället för Joav. Amasa var son till en man vars namn var Itra, jisraeliten som gick in till Avigal, Nachash dotter, syster till Tseroja, Joavs mor. 26Och Israel och Avshalom slog läger i Gileads land. 27Och det skedde när David kom till Machanajma, att Shovi28bar fram sängar och handfat och lerkärl och vete och korn och mjöl och rostad säd och bönor och linser och rostade baljfrukter29och honung och smör (ost) och får och komjölk till David och till folket som var med honom till att äta, för de sade: "Folket är hungrigt och trött och törstigt i öknen."

Absalom besegras

18[Stycket ramas in av hur David väntar vid porten, se vers 4 och vers 19.]

1Och David räknade folket som var med honom och satte ledare över 1 000 och ledare över 100. 2Och David skickade ut folket, en tredjedel under Joavs hand och en tredjedel under Avishaj, Tserojas sons hand, Joavs bror, och en tredjedel under gititen Itajs hand. Och kungen sade till folket: "Även jag själv ska säkert gå med er."
     3Men folket sade: "Du ska inte gå med, för om vi måste fly bryr sig ingen om ett hjärta och om hälften av oss dör bryr sig ingen om ett hjärta, men du är som 10 000 och nu är det bättre att du undsätter oss ut från staden."
     4Och kungen sade till dem: "Vad är det bäst att jag gör i era ögon?"
    Och kungen stod bredvid porten och hela folket gick ut (i grupper) om 100 och om 1 000. 5Och kungen befallde Joav och Avishaj och Itaj och sade: "Behandla åt mig ynglingen varsamt, till Avshalom." Och hela folket hörde när kungen gav alla ledare befallning om Avshalom. 6Och folket gick ut på fältet mot Israel och striden ägde rum i Efraims skog. 7Och Israels folk blev slagna där inför Davids tjänare och det var en stor slakt den dagen, 20 000 män. 8Och striden blev där utspridd över hela landets ansikte (yta) och skogen slukade mer folk än svärdet slukade den dagen. 9Och Avshalom råkade hamna framför Davids tjänare. Och Avshalom red på sin mulåsna och mulåsnan gick in under de kraftiga grenarna på en terebint och hans huvud fastnade med ett stadigt grepp i terebinten och han blev hängande mellan himlarna och jorden och mulåsnan gick vidare. [Att han fastnar med huvudet i terebintens grenar beror förmodligen på hans väldiga hår som har trasslat in sig i grenarna. Se 2 Sam 14:26] 10Och en man såg detta och berättade för Joav och sade: "Se, jag såg Avshalom hängande i en terebint." 11Och Joav sade till mannen som berättat för honom: "Och se, du såg det och varför slog du inte ner honom till marken? Jag skulle ha gett dig 10 stycken silver och en gördel." 12Och mannen sade till Joav: "Även om jag skulle få 1 000 stycken silver i min hand skulle jag inte sträcka ut min hand mot kungens son, för vi hörde kungen befalla dig och Avishaj och Itaj och säga: ’Var noga med att inte röra ynglingen Avshalom.’13Om jag hade agerat lögnaktigt mot min själ, och det finns ingen sak som är dold för kungen, då skulle du själv ha stått på avstånd." 14Och Joav sade: "Jag kan inte stanna här med dig." Och han tog tre pilar i sin hand och kastade dem genom Avshaloms hjärta medan han fortfarande levde, hängande i terebinten. 15Och tio ynglingar som bar Joavs rustning omringade och slog Avshalom och dödade honom. 16Och Joav blåste i shofaren och folket återvände från att jaga efter Israel, för Joav höll tillbaka folket. 17Och de tog Avshalom och slängde honom i en stor grop i skogen och samlade en stor hög med stenar över honom. Och hela Israel flydde var och en till sitt tält. 18Och Avshalom hade under sin livstid rest upp en pelare åt sig som finns i Kungadalen, för han sade: "Jag har ingen son som bevarar mitt namn i hågkomst." Och han gav pelaren sitt eget namn och den kallas Avshaloms hand till denna dag. 19Och Achimaats, Tsadoqs son sade: "Låt mig löpa och bära nyheten till kungen hur Herren (Jahve) har hämnats honom hans fiender." 20Men Joav sade till honom: "Du ska inte bära några nyheter idag, men du ska bära nyheter en annan dag, men idag ska du inte bära några nyheter eftersom kungens son är död." 21Och Joav sade till kushiten: "Gå och berätta för kungen vad du har sett." Och kushiten böjde sig ner inför Joav och sprang iväg. 22Och en gång till sade Achimaats, Tsadoqs son till Joav: "Varför låter du inte mig, jag ber dig, låt även mig springa efter kushiten." Och Joav sade: "Varför vill du springa min son, du kommer inte att få någon belöning för dessa nyheter?" 23"Vad hindrar att jag springer?" Och han sade till honom: "Spring." Och Achimaats sprang vägen över slätten och hann före kushiten. 24Och David satt mellan de två portarna och väktaren gick upp på taket till porten på muren och lyfte upp sina ögon och såg och se en man sprang ensam. 25Och väktaren ropade och berättade för kungen. Och kungen sade: "Om han är ensam har han nyheter i sin mun." Och han kom i snabb takt närmare. 26Och väktaren sade: "Se, en annan man springer ensam." Och kungen sade: "Han har också nyheter." 27Och väktaren sade: " Det ser ut som löpstilen hos den främre är som Achimaats, Tsadoqs sons löpstil." Och kungen sade: "Han är en bra man och kommer med goda nyheter." 28Och Achimaats ropade och sade: "Shalom (allt är väl)" och böjde sig ner inför kungen med sitt ansikte mot marken och sade: "Välsignad är Herren din Gud (Jahve Elohim) som har gett männen som lyfte sina händer mot min herre kungen." 29Och kungen sade: "Är det väl med ynglingen Avshalom?" Och Achimaats svarade: "När Joav sände kungens tjänare och mig, din tjänare såg jag ett stort tumult, men jag vet inte vad det var." 30Och kungen sade: "Stig åt sidan och stå där." Och han gick åt sidan och stod still. 31Och se, kushiten kom och kushiten sade: "Nyheter till min herre kungen, för Herren (Jahve) har hämnats dig idag på alla dem som reste sig upp mot dig." 32Och kungen sade till kushiten: "Är det väl med ynglingen Avshalom?" Och kushiten svarade: "Min herre kungens fiender och alla som reste sig mot dig för att skada dig är som den ynglingen är." 33Och kungen blev mycket upprörd och gick upp i kammaren ovanpå porten och grät och när han gick sade han: "Min son Avshalom, min son, min son Avshalom! Om jag hade fått dö i ditt ställe Avshalom min son, min son!" 191Och man berättade för Joav: "Se, kungen gråter och sörjer Avshalom." 2Och segern den dagen vändes i sorg för hela folket, för folket hörde sägas den dagen: "Kungen sörjer sin son." 3Och folket smög den dagen in i staden, som folk som skäms när de drar sig undan och flyr i strid. 4Och kungen täckte sitt ansikte och kungen ropade med hög röst: "Min son Avshalom, Avshalom, min son, min son!" 5Och Joav kom in i huset till kungen och sade: "Du har idag dragit skam över alla dina tjänares ansikten, som idag har räddat ditt liv och livet på dina söner och dina döttrar och livet på dina fruar och livet på dina konkubiner, 6i det att du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. För du har idag förkunnat att furstar och tjänare är ingenting för dig. För jag vet idag att om Avshalom hade levt och vi alla hade dött idag, skulle det ha behagat dig väl. 7Stå nu upp, gå ut och tala till dina tjänares hjärtan, för jag bedyrar i Herren (Jahve), om du inte går ut, kommer inte en man att bli kvar hos dig över natten, och det blir värre för dig än allt ont som har drabbat dig från din ungdom till nu."

David återvänder

8Och kungen steg upp och satt i porten. Och man berättade för folket och sade: "Se, kungen sitter i porten," och hela folket kom inför kungens ansikte. Men Israel hade flytt varje man till sitt tält. 9Men hela folket kivades (tvistade) i alla Israels stammar och sade: "Kungen räddade oss ur våra fienders hand och han räddade oss ur filistéernas hand, men nu har han flytt från landet för Avshalom. 10Och Avshalom som vi smorde till kung över oss dog i striden. Och nu, varför sägs det inte ett ord om att föra kungen tillbaka?" 11Och kung David sände till Tsadoq och till Evjatar, prästerna och sade: "Tala till de äldste i Juda och säg: Varför är ni de sista att föra kungen tillbaka till hans hus?" För Israels tal hade kommit till kungen, att föra honom till hans hus. 12"Ni är mina bröder, ni är mina ben och mitt kött, varför ska ni då vara de sista att föra kungen tillbaka?" 13Och säg till Amasa: "Är du inte mitt ben och mitt kött? Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer därtill, om du inte blir ledare över armén inför mig oavbrutet i Joavs ställe." 14Och han böjde alla Juda mäns hjärtan, som om de vore en man, så att de sände till kungen: "Kom tillbaka, du och alla dina tjänare!" 15Och kungen återvände och kom till Jordan. Och Juda kom till Gilgal för att gå och möta kungen och föra kungen över Jordan. 16Och Shimi, Geras son benjaminiten som kom från Bachorim, skyndade sig att komma ner med Juda män för att möta kung David. 17Och där var 1 000 män från Benjamin med honom, och Tsiva husets tjänare och hans 15 söner och hans 12 tjänare med honom. Och de rusade ner i Jordan före kungen. 18Och de gick fram och tillbaka vid vadstället för att föra över kungens hushåll och göra det som var gott i hans ögon. Och Shimi, Geras son föll ner inför kungens ansikte när han skulle gå över Jordan. 19Och hans sade till kungen: "Låt inte min herre tillräkna mig synd, kom inte heller ihåg det som din tjänare gjorde orättfärdigt den dagen min herre kungen gick ut från Jerusalem, så att kungen skulle ta det till sitt hjärta. 20För din tjänare visste inte att han syndade. Se därför har jag kommit först av alla idag från hela Josefs hus för att gå ner och möta kungen." 21Men Avishaj, Tserojas son svarade och sade: "Borde inte Shimi dödas för detta, eftersom han förbannade Herrens (Jahves) smorde?" 22Och David sade: "Vad har jag att göra med dig, Tserojas son, att du idag skulle bli min advokat? Ska någon man dödas i Israel idag? Vet inte jag att jag är Israels kung idag?" 23Och kungen sade till Shimi: "Du ska inte dö." Och kungen gav honom sin ed. 24Och Mefivoshet, Sauls son kom ner för att möta kungen och han hade inte haft skor på sina fötter, inte klippt skägget och inte tvättat sina kläder från den dag kungen lämnade till dagen då han kom hem i frid (shalom). 25Och det skedde när han kom till Jerusalem för att möta kungen att kungen sade till honom: "Varför gick du inte med mig Mefivoshet?" 26Och han sade: "Min herre kungen, min tjänare bedrog mig, för din tjänare sade: Jag ska sadla en åsna åt mig så att jag kan rida på den och gå med kungen eftersom din tjänare är lam. 27Och han har förtalat din tjänare för min herre kungen, men min herre kungen är en Guds (Elohims) ängel (budbärare), gör därför det som är gott i dina ögon. 28Trots att hela min fars hus förtjänade döden i min herre kungens hand, satte du din tjänare bland dem som äter vid kungens eget bord. Vilken rätt har jag till det? Och till att klaga till kungen?" 29Och kungen sade till honom: "Varför talar du vidare om detta? Jag säger: Du och Tsiva delade marken." 30Och Mefivoshet sade till kungen: "Låt honom ta allt eftersom min herre kungen har kommit hem i frid (shalom) till sitt eget hus." 31Och Barzilaj, gileaditen, kom ner från Roglim och han gick till Jordan med kungen för att föra honom på vägen över Jordan. 32Och Barzilaj var en mycket gammal man, 80 år, och han hade försett kungen med förnödenheter under tiden som han låg i Machanajim, eftersom han var en mycket stor man. 33Och kungen sade till Barzilaj: "Kom över med mig och jag ska försörja dig med mig i Jerusalem." 34Och Barzilaj sade till kungen: "Hur många är dagarna av åren i mitt liv, att jag skulle gå upp med kungen till Jerusalem? 35Jag är idag 80 år, kan jag skilja mellan gott och ont? Kan din tjänare känna smaken av vad jag äter eller av vad jag dricker? Kan jag fortfarande höra rösten av en man som sjunger eller en kvinna som sjunger? Varför ska då din tjänare bli en börda för min herre kungen? 36Din tjänare ska bara gå över Jordan med kungen, och varför skulle kungen återgälda mig med en sådan belöning? 37Låt din tjänare, jag ber dig, återvända så att jag kan dö i min egen stad, vid min fars och mors grav. Men se din tjänare Kimham, låt honom gå över med min herre kungen och gör mot honom vad som är gott i dina ögon." 38Och kungen svarade: "Kimhan ska gå över med mig och jag ska göra mot honom vad som är gott i dina ögon och vadhelst du ber mig om ska jag göra för dig." 39Och hela folket gick över Jordan och kungen gick över, och han kysste Barzilaj och välsignade honom, och han återvände till sin egen plats. 40Och kungen gick över till Gilgal och Kimham gick över med honom. Och hela Juda folk förde över kungen och hälften av Israels folk. 41Och se, alla Israels män kom till kungen och sade till kungen: "Varför har våra bröder Juda män stulit bort dig och fört kungen och hans hushåll över Jordan och alla Davids män med honom?" 42Och alla Juda män svarade Israels män: "Eftersom kungen är nära släkting till oss, varför är ni arga för denna sak? Har vi ätit på kungens bekostnad eller har någon gåva getts till oss?" 43Och Israels män svarade Juda män och sade: "Vi har tio delar (ordagrant tio händer är till oss) av kungen och även i David mer än ni. Varför föraktar ni oss (gör oss lätta) och inte låter denna sak vara först till oss att föra hem kungen?" Och Juda mäns ord var hårdare än Israels mäns ord.

Shevas revolt

201Och där mötte dem en oduglig man vars namn var Sheva, Bichris son en man från Benjamin. Och han blåste i shofaren och sade: "Vi har ingen del i David och vi har inget arv i Jishajs son. Var och en till sitt tält, Israel!" 2Och alla Israels män steg upp från att följa David och följde Sheva, Bichris son. Men Juda män höll sig till deras kung, från Jordan till Jerusalem. 3Och David kom till sitt hus i Jerusalem och kungen tog de tio kvinnorna, hans konkubiner, som han lämnat för att ta hand om huset och satte dem i en egen avdelning och gav dem underhåll, men han gick inte in till dem. De levde instängda i änkestånd till den dag de dog. 4Och kungen sade till Amasa: "Kalla samman Juda män inom tre dagar och var du på denna plats." 5Och Amasa gick och kallade samman Juda män men han dröjde längre än den utsatta tiden som han hade fått bestämd åt sig. 6Och David sade till Avishaj: "Nu kommer Sheva, Bichris son att göra oss mer ont än Avshalom gjorde. Ta din herres tjänare och jaga efter honom, annars intar han befästa städer och undkommer våra ögon." 7Och Joavs män gick ut efter honom och keretiterna och peletiterna och alla mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft), och de gick ut från Jerusalem för att jaga efter Sheva, Bichris son. 8När de var vid den stora stenen som är i Givon kom Amasa ut och mötte dem. Och Joav var omgjordad med sin rustning som han tagit på sig och på den fanns en gördel med ett svärd fastspänt på höften i dess skida, och när han gick fram föll det ut. 9Och Joav sade till Amasa: "Shalom (är det väl med dig) min bror." Och Joav tog Amasa i skägget med sin högra hand för att kyssa honom. 10Men Amasa tänkte inte på svärdet som var i Joavs hand, han slog honom med det i ljumsken och hans inälvor kom ut och han slog honom inte igen och han dog. Och Joav och hans bror Avishaj jagade efter Sheva, Bichris son. 11Och en man stod vid honom från Joavs ynglingar och sade: "Vem som lutar sig mot Joav och vem som är till David. - Efter Joav!" 12Och Amasa låg och vältrade i sitt blod mitt på huvudvägen. Och när mannen såg att hela folket stod still, bar han bort Amasa från huvudvägen ut på fältet och han kastade en mantel över honom, eftersom han såg alla som kom över honom stå stilla. 13När han var flyttad från huvudvägen gick hela folket efter Joav för att jaga efter Sheva, Bichris son. 14Och han gick genom alla Israels stammar till Avel och Beit-Maacha och alla beriterna, och de samlade ihop sig och gick efter honom. 15Och de kom och belägrade honom i Beit-Maachas Avel och de kastade upp en vall mot staden och de stod uppgivna, och hela folket som var med Joav slog på muren för att riva ner den. 16Och en vis kvinna ropade från staden: "Lyssna, lyssna, jag ber er, jag säger till er, till Joav, kom hit så att jag kan tala med er." 17Och han kom nära henne och kvinnan sade: "Är du Joav?" Och han svarade: "Det är jag." Och hon sade till honom: "Hör din tjänarinnas ord." Och han sade: "Jag lyssnar." 18Och hon talade och sade: "Talarna som talade från början (förr i tiden) sade: De som frågar ber om råd i Avel, så avgjorde man (en dispyt eller frågeställning). 19Vi är de mest fridsamma och trogna i Israel, och du försöker förgöra en moderstad (viktig central stad) i Israel. Varför vill du förstöra Herrens arv? 20Och Joav svarade och sade: "Vare det fjärran från mig att jag skulle sluka och att jag skulle tillspilloge. 21Saken är inte sådan. Men en man från Efraims bergsbygd, Sheva, Bichris son, har lyft sin hand mot kungen, mot David. Ge oss honom och vi ska lämna staden." Och kvinnan sade till Joav: "Se, hans huvud ska kastas till er över muren." 22Och kvinnan gick till hela folket i hennes vishet. Och de högg av huvudet från Sheva, Bichris son och kastade det till Joav. Och han blåste i shofaren och de lämnade staden var man till sitt tält. Och Joav återvände till Jerusalem, till kungen.

Davids närmsta ledare

[Detta är andra uppräkningen av Daivds närmaste ledare i Samuelsboken, se 2 Sam 8:15–18.]

23Och Joav ledde (var över) hela Israels armé [2 Sam 8:15
och Benaja, Jehojadas son ledde (var över) keretiterna
    och ledde (var över) peletiterna,
24och Adoram ledde (var över) leviterna
och Jehoshafat, Achilods son var sekreterare,
25och Sheva var skrivare
och Tsadoq och Evjatar var präster,
26och även Ira, jairiten, var präst till David. [Namnet Ira betyder "stadens väktare", han var en präst (hebr. kohen) i det kungliga huset. Iras söner nämndes i uppräkninngen i 2 Sam 8:18.]

Slutet på Davids styre

Hungersnöd på grund av Sauls krig

211Och det var en hungersnöd i Davids dagar, tre år, år efter år, och David sökte Herrens (Jahves) ansikte. Och Herren (Jahve) sade: "Det är för Saul och för blodet från hans hus eftersom han dödade givoniterna." 2Och kungen kallade på givoniterna och sade till dem, - givoniterna tillhörde inte Israels söner utan var en kvarleva från amoréerna och Israels söner hade gett sin ed till dem, men Saul sökte att döda dem i sin nitälskan för Israels söner och Juda, -3och David sade till givoniterna: "Vad ska jag göra för er? Och hur ska jag bringa försoning så att ni kan välsigna Herrens (Jahves) arv?" 4Och givoniterna sade till honom: "Det handlar inte om silver eller guld mellan oss och Saul eller hans hus. Det är inte heller vår sak att döda någon man i Israel." Och han sade: "Vad säger ni att jag ska göra för er?" 5Och de sade till kungen: "Mannen som gjorde slut på oss och som rådslog mot oss, så att vi har upphört från att vara inom några av Israels gränser, 6låt sju män av hans söner ges till oss, och vi ska hänga upp dem till Herren (Jahve) i Sauls Giva, Herrens (Jahves) utvalda." Och kungen sade: "Jag ska ge er dem." 7Men kungen räddade Mefivoshet, Jonatans son, Sauls son eftersom Herrens (Jahves) ed fanns mellan dem, mellan David och Jonatan, Sauls son. 8Och kungen tog Ritspas, Ajas dotters, två söner som hon födde till Saul, Armoni och Mefivoshet och Sauls dotter Michals fem söner som hon fött till Adriel, Barzilajis son mecholatiten, 9och han gav dem i givoniternas hand och de hängde dem på berget inför Herrens (Jahves) ansikte och de föll alla sju tillsammans. Och de dödades under skördedagarna [april/maj], på den första dagen i början på kornskörden. [Detta sker på förstlingsfruktens dag, Jom Ha-Bikkurim.] 10Och Ritspa, Ajas dotter, tog säcktyg och spred ut åt sig på klippan från början av skörden till dess vatten hälldes ut på det från himlarna, och hon tillät inte himmelens fåglar att vila på det på dagen och inte fältets djur på natten. [Normalt sett regnar det inte i Israel från det att kornskörden börjar på våren till dess att hela skörden är avslutad på hösten efter högtiderna. Från slutet på mars till slutet på oktober i vår kalender.] 11Och man berättade för David vad Ritspa, Ajas dotter, Sauls konkubin hade gjort. 12Och David gick och tog Sauls ben och hans son Jonatans ben från männen i Javesh-Gilead, som hade stulit dem från den öppna platsen vid Beit-Shan, där filistéerna hade hängt dem, den dagen filistéerna slog Saul i Gilboa. 13Och han förde upp dem därifrån, Sauls ben och Jonatan, hans sons ben, och samlade benen från dem som var hängda. 14Och de begravde Sauls ben och Jonatan, hans sons ben i Benjamins land i Tsela i hans far Kish grav. Och de gjorde allt som kungen befallde. Och därefter var Gud (Elohim) bönhörd för landet.

Davids hjältar (2 Sam 23:8-39)

15Och filistéerna var åter i krig med Israel, och David gick ner och hans tjänare med honom och stred mot filistéerna och David blev trött. 16Och Jishbibenov som var barn till en jätte, vars spjut hade vikten av 300 shekel koppar i vikt, han hade omgjordat sig med en ny rustning och tänkte döda David. 17Men Avishaj, Tserojas son, bistod honom och slog filistéen och dödade honom. Och Davids män gav sin ed till honom och sade: "Du ska inte vidare gå ut med oss i strid, så att du inte utsläcker Israels lampa." 18Och det skedde efter detta att det var strid med filistéerna i Gov. Vid den tiden slog Sibbechaj, kushatiten, Saf som var barn till en jätte. 19Och det blev åter strid med filistéerna vid Gov. Och Elchanans hand, Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog gititen Goliat, vars spjut hade ett handtag som en vävbom. 20Och det blev åter strid i Gat. Där fanns en hjälte som hade sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, tillsammans 24 stycken, och även han var född till en jätte. 21Och när han hånade Israel, slog Jehonatan, Shimeas son Davids bror, honom. 22Dessa fyra var födda till jättar i Gat och de föll för Davids hand och genom hans tjänares hand.

Davids sång – tack för segern

221David talade till Herren (Jahve), denna sångs ord den dag då Herren räddat honom ur alla fienders hand, och ur Sauls hand (grepp).

Denna sång finns också som en Psalm, se Ps 18.

Några skillnader:
hand – hebr. kaf 2 Sam 22:1, jad i Ps 18:1.
ropa – hebr. qara 2 Sam 22:7, sawa i Ps 18:7
klippa förutom – mibbalade" 2 Sam 22:32, zulati i Ps 18:32.

Struktur: Sången är uppbyggd som en kiasm i flera nivåer.

A Inledande lovprisning, vers 2–7
   B Guds ingripande, vers 8–20
     C Guds trofasthet, vers 21–30
   B´ Gud ger kraft, vers 31–46
A´ Avslutande lovprisning, vers 47–51

Inledande lovprisning

2Han [David] sade: "Herren (Jahve) är
    min bergsklyfta (ointagliga bergskam, skyddade plats)
    och min borg (mitt starka fäste)
    och min räddare (befriare).
3Min Gud (Elohim)
    min klippa (fasta punkt; mitt massiva berg) – till vilken jag tar min tillflykt [Matt 7:24],
    min sköld,
    min frälsnings horn [hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och seger] och
    mitt försvarstorn (värn; min fästning, säkra höjd)
    mitt värn (min tillflykt, upphöjd plats, högt på ett berg)
    min frälsare (räddare)!
Du räddade mig från våldet (ondskan).

4Halleluja (värdig att prisas, allt lov till dig)!
Jag ropade (höjde min röst i bön) till Herren (Jahve) och blev räddad från mina fiender.
5Dödens rep omslöt mig,
    Belials flod (de ondskefulla kaotiska, sataniska) strömmarna (det forsande vattnet) förskräckte (angrep) mig [ville dränka mig].
6Sheols (underjordens) rep virades (snärjdes) runt mig,
    dödens fällor konfronterade mig (snaror kastades mot mig).

[Vers 5–6 formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den omslöt, förskräckte, virade och konfronterade David, se Ps 18:5–6.]
7I min nöd (ångest, förtvivlan) ropade (höjde min röst i bön) jag till Herren (Jahve),
    jag skrek ut (ropade efter hjälp) till min Gud (Elohim).
Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas],
    mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron.

Guds ingripande (Ps 18)

8Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade,
    bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska).
9Rök steg upp ur hans näsa,
    och förtärande eld från hans mun,
    glödande kol slungades ut (antändes).
10Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner,
    och han steg ner med mörka moln under sina fötter.

[Det hebreiska ordet för "böjde" är nata som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum". Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.]

11Han besteg en kerub [bevingat himmelskt väsen, se 1 Mos 3:24; 1 Kung 6:24–27; Hes 1:4–28; 10:20] och flög.
    Han svävade fram på vindens vingar.
12Han svepte (dolde) sig i mörker (den mörka stormen var som en slöja),
    som ett tält (hydda, täckande skydd av tillfällig natur – hebr. sukka) runt sig,
    mörka vattensamlingar, täta (tjocka) moln i skyn.
13Från strålglansen (det bländande skenet) framför honom flammade glödande kol (klot av eld, blixtar).
14Herren (Jahve) dundrade i (från) himlarna,
    och den Högste (Elion) lät sin stämma höras.
15Han sköt sina pilar och skingrade dem [fienderna],
    flammande blixtar förvirrade dem (panik och tumult bröt ut).
16Havsdjupen exponerades (havets strömmar),
    jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahve),
    genom din kraftiga utblåsning från din näsa.
[Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.]

17Han sträckte sig ner från höjden [med sin hand], tog tag i mig,
    drog mig upp (hebr. masha, samma ord som Mose, vars namn just betyder räddad från vattnet, se 2 Mos 2:10)
    från många (stora) vatten.
    [De stora haven är ofta en symbol på folk och nationer, se Upp 17:15.]
18Han räddade mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se 1 Sam 31:1–4],
    och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga.
19De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad),
    men Herren blev mitt stöd.
    [Ordet "stöd" används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
20Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder) [en efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad],
    han räddade mig, för han älskar (finner glädje i) mig.

Guds trofasthet

21Herren (Jahve) har behandlat mig (låtit mig få växa och mogna, gett mig lön) efter min rättfärdighet,
    på grund av mina rena händer (eftersom mina handlingar är oskyldiga) har han upprättat (fört tillbaka, belönat) mig.
22Eftersom jag har följt (vaktat på) Herrens vägar (skyddat, lydit hans bud)
    och inte agerat ogudaktigt och avfallit från min Gud;
23Eftersom jag har haft hans domar för ögonen,
    och inte vikit av från hans regler.
24Jag har varit uppriktig (helhjärtad, levt med integritet) inför honom,
    och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff).

[Ordet för uppriktig är "tamim". Huvudbetydelsen är att vara hel, fulltalig, utan någon brist. När ordet används om Gud beskriver det hans helhet och felfrihet. När det används om människor beskriver det inte någon som är helt utan synd, utan någon som är ärlig och har integritet där ord och handlingar hör ihop. Någon som är en hel människa med allt vad det innebär, det finns inga dolda rum, baktankar eller något gömt. Ordet för synd är ett brett ord som ordagrant handlar om att vika av från vägen. Betydelsen är rik och innefattar både synden, skammen och straffet.]

25Därför har Herren (Jahve) behandlat mig (låtit mig få växa och mogna, gett mig lön) efter min rättfärdighet,
    på grund av mina rena händer (eftersom mina handlingar är oskyldiga)
    inför hans ögon har han upprättat (fört tillbaka, belönat) mig.
26Mot den trofaste (helige, barmhärtige, kärleksfulle) [Ordet har samma rot som chesed som betyder nåd och omsorgsfull kärlek]
    visar du dig trofast (helig, barmhärtig, kärleksfull).
Mot den uppriktige (helhjärtade, ärlige, sanne) [Ordet för uppriktig är tamim, se vers 24]
    visar du dig uppriktig (helhjärtad, ärlig, sann).
27Mot den som renat sig (som en metall som hettats upp och orenheterna avlägsnats),
     visar du dig ren,

men mot den moraliskt fördärvade (korrupte, förvridne, som medvetet väljer fel väg),
    visar du dig subtilt (motsatt, antagonistisk, i strid mot).
28Du befriar (räddar) ett förtryckt (ödmjukt) folk,
    men dina ögon fäster du på de stolta och du tar ner dem (tvingar dem till ödmjukhet).
29För du är min lampa [som håller mig vid liv, fysiskt och andligt], Herre (Jahve).
    Min Gud (Jahve) lyser upp mitt mörker.
30För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad),
    med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [Fil 4:13]

Gud ger kraft

31Vad det gäller Gud (El) [den ende sanne Guden] – hans väg (sätt att agera) är utan brist (har integritet),
    Herrens ord (löften, tal) har visat sig vara sanna (är prövade) [Ps 12:7],
    han är en sköld för alla som tar sin tillflykt i honom.
32För vem är Gud (El) förutom Herren (Jahve),
    och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)?
33Gud (El) som är mitt starka fäste
    och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig).
34Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
    och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
    [Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
35Som lärde mina händer att strida (tränade mig för krig),
    så att mina armar kunde spänna kopparbågen.

[Kan syfta på en verklig båge dekorerad med koppar i ändarna, eller så är det en poetisk beskrivning av övernaturlig styrka som kan böja en båge i metall. Pilbågen var en välkänd symbol för kunglig styrka både i Assyrien och Egypten vid den här tiden. Den assyriska solguden Ashur avbildas med en pilbåge. En relief som hittats i Assyrien, skulpterad ungefär samtidigt med David, beskriver hur Ashur ger en storslagen båge till kungen.]

36Du gav mig din frälsnings sköld,
     din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).
37Du har berett plats för mina steg (utvidgat området under mig),
    mina anklar har inte gått ur led (mina fötter snubblade inte, tappade inte fotfästet).
    [Syftar på bilden av en hjort på smala bergsstigar.]
38Jag förföljde mina fiender och slog dem,
    jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
39Jag förtärde dem och krossade dem, så att de inte kunde resa sig,
    de föll under mina fötter.

40Du utrustade (gav, klädde) mig med kraft (styrka, mod) för striden (kriget),
    du fick de som reste sig upp mot mig att böja sig för mig.
41Mina fiender drev du på flykten (du gav mig deras rygg och nacke),
    de som hatade mig tystade jag fullständigt (jag högg av dem som man hugger bort en gren).
42De skrek (ropade, sökte efter hjälp), men det var ingen [av deras avgudar] som hjälpte,
    [de ropade efter hjälp eller skrek i avsky] mot Herren, men han svarade inte.

[I Jona 1:14 finns exempel på hur hedningar ropar till Israels Gud. I Upp 16:10–11 vänder man sig mot Gud, inte i omvändelse, utan för att häda honom.]

43Jag krossade (malde) dem [så fullständigt så de blev] som stoft (damm) för vinden,
    jag stampade på dem som grus på vägen, [Alternativt "slängde ut dem som skräp på gatan."] och trampade ner dem.
44Du räddade mig från mitt folks strider
    du satte mig som huvud över hednafolken.
Folkslag jag inte kände tjänar mig nu.
45Främlingarnas söner krymper ihop (blir kraftlösa) inför mig,
    så fort de hörde om mig [ryktet om vad Gud gör], lydde de mig.
46Främlingarnas söner tappade modet (vissnade, skrumpnade ihop),
    och kom haltande (darrande) fram ur sina gömslen (stängda platser, fästen).

Avslutande lovprisning

47Herren (Jahve) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
    upphöjd är Gud, min frälsnings klippa!

48Gud (El) [den sanne Guden],
    den som ger mig fullständig hämnd [plural],
    den som lägger folken under mig,
     49den som befriar mig från mina fiender,
    den som lyfter upp (upphöjer) mig över de som reser sig mot mig,
    den som räddar mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).

50Därför vill jag tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig inför folken, Herre (Jahve),
    och lovsjunga ditt namn. [Versen citeras i Rom 15:9.]
51Ett frälsningens torn är han åt sin konung,
    han visar nåd (omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [Messias],
    mot David och hans säd [ätt, singular, se 1 Mos 3:15; Upp 19:11–16] för evigt.

Davids sista ord

231Dessa var Davids sista ord:
Så förkunnar (säger, proklamerar) David, Jishajs son,
    så säger den man som blev högt upphöjd,
Jakob Guds smorde,
    Israels psalmist (lovsångsledare, sång ackompanjerad med instrumental musik).

2Herrens (Jahves) Ande talade genom mig
    och hans ord var på min tunga.
3Israels Gud (Elohim) sade,
    Israels klippa talade till mig:
"Den som råder över människor ska vara rättfärdig,
    den som råder i Gudsfruktan,
4och som morgonljuset när solen går upp, en morgon utan moln, som när klart ljus lyser efter regn, som det skira gräset spirar ur jorden." [Vers 3 och 4 går att skriva både i presens och futurum.]

5För är inte mitt hus grundat med Herren (Jahve)
    som ett evigt förbund som han har med mig,
    god ordning i allt och tryggt (omgärdat)
för hela min frälsning och alla mina önskningar,
    ska han inte låta det växa?
6Men de ogudaktiga, de är som törnen
    som kastas bort allesamman för de kan man inte ta i med handen,
7utan den man som rör dem måste vara rustad
    med järn och ett spjutskaft,
och de ska fullständigt förbrännas
    med eld på sin plats.

Davids hjältar (2 Sam 21:15-22)

8Detta är namen på Davids hjältar (mäktiga stridsmän):

Joshev-Bashevet [betyder "vilar i vila"],
    en tachmonit, den främste av kämparna.
    det samma var Adino, etsniten, som svängde sitt spjut över 800 slagna på en gång. [Han rapporterade direkt till David.]

9Och efter honom [nummer två] var Elazar, Dodos son, son till en achochit, en av de tre mäktiga männen med David, när de riskerade sina liv mot filistéerna som hade samlats till strid och Israels män hade gått därifrån, 10han stod fast och slog filistéerna tills hans hand var trött och fastnade i svärdet, och Herren (Jahve) gav en stor seger den dagen, och folket återvände efter honom för att plundra de slagna.

11Och efter honom [som tredje man] var Shamma, Agas son, harariten. Och filistéerna var samlade i en trupp och där var fältet fullt av linser, och folket flydde från filistéerna. 12Men han stod mitt på fältet och försvarade det och slog filistéerna och Herren (Jahve) gav en stor seger.

13Och tre av de 30 ledarna gick ner och kom till David under skördetiden till Adullams grotta, och filistéernas armé hade slagit läger i Refaims dal. 14Och David var i fästningen och filistéernas armé var då i Betlehem. 15Och David längtade och sade: "Vem kan ge mig vatten att dricka från Betlehems källa som är vid porten?" 16Och tre mäktiga män bröt sig förbi filistéernas armé och drog upp vatten ur Betlehems källa, som var vid porten, och tog det till David. Men han ville inte dricka av det utan hällde ut det till Herren (Jahve). 17Och han sade: "Vare det långt bort från mig Herre (Jahve) att jag skulle göra detta, att jag skulle dricka dessa mäns blod som riskerade sina liv när de gick!" Därför drack han det inte. Sådana ting gjorde de tre mäktiga männen (stridsmän, män i sina bästa år – hebr. gever).

18Och Avishaj, Joavs bror, Tserojas son, var ledare för de tre. Och han lyfte upp sitt spjut mot 300 och slog dem och hade ett namn (var högt aktad) bland de tre. 19Han var mest ärbar av de tre, därför var han deras ledare, men han tillhörde inte de tre första. 20Och Benajaho, Jehojadas son, son till en krigare från Kavtsel, som hade gjort mäktiga dåd, han slog Moavs två lejon (berömda hjältar) och han gick ner och slog ett lejon i gropen under snötiden (vintern). 21Och han slog en egyptier, en ansenlig man, och egyptiern hade ett spjut i sin hand, men han gick ner till honom med en käpp och slog spjutet ur egyptierns hand och slog honom med hans eget spjut. 22Dessa ting gjorde Benajaho, Jehojadas son och hade ett namn bland de tre mäktiga männen (stridsmän, män i sina bästa år – hebr. gever). 23Han var mer ärbar än de 30 men tillhörde inte de tre första. Och David satte honom över sin vaktstyrka.

De 30

[Denna lista räknar upp åtminstone 30 personer, det beror lite på hur personerna i vers 32–33 ska presenteras. Uppräkningen börjar och slutar med individer som dött på slagfältet. Att dessa fallna hjältar inkluderas indikerar att antalet av "de 30" varierade under olika tider av Davids styre.]

24Asahel, Joavs bror
    var en av de 30.
Elchanan, Dodos son från Betlehem,
25Shamma, chorditen,
Eliqa, chorditen,
26Chelets, paltiten,
Ira, Iqesh son, tekoiten
27Aviezer, anatotiten,
Mevunaj, chushatiten,
28Tsalmon, achochiten,
Maharaj, netofatiten,
29Chelev, Baanas son netofatiten,
Itaj, Rivis son från Giva [Sauls hemstad] av Benjamins söner.
30Benajaho, en piratonit,
Hidaj från Nachal-Gaash,
31Avialvon, arvatiten,
Azmavet, barchumiten
32Eljachba, shaalvoniten, av Jashens söner,
Jonatan, 33Shamma, harariten,
Achiam, Sharars son, arariten,
34Elifelet, shaalvoniten, Achasbais son,
Eliam, Achitofels son, giloniten,
35Chetsraj, karmeliten,
Paaraj, arbiten,
36Jigal, Natans son från Tsova,
Bani, gaditen,
37Tseleq, amoréen,
Nacharaj, berotiten, vapenbärare till Joav, Tserujas son,
38Ira, jitriten,
Garev, jitriten,
39Orija, hettiten.
Alla 37 [inklusive de som dött].

Plågan – orsakad av Davids folkräkning (2 Sam 21:1-14)

24[Detta stycke hör tematiskt ihop med den hungersnöd som orsakades av Sauls krig mot givoniterna.]

1Och igen upptändes Herrens (Jahves) vrede mot Israel och han lockade David mot dem och sade: "Gå och räkna Israel och Juda." [I parallellpassagen (1 Krön 21:1) är det en åklagare (hebr. haSatan) som uppmanade David att räkna folket. Utifrån passagen här är det Herren som tillåter Satan att pröva David.]
     2Och kungen sade till Joav, arméns härförare som var med honom: "Gå nu fram och tillbaka bland alla Israels stammar från Dan [i norr] till Beer-Sheva [i söder] och räkna folket, så att jag vet folkmängden."
     3Och Joav sade till kungen: "Och Herren din Gud (Jahve Elohim) ska låta folket (armén) bli hundra gånger fler mitt framför min herre kungens ögon. Men varför behagar det min herre kungen att göra detta?"
     4Men kungens ord stod fast (starkt, säkert) mot Joav och mot arméns härförare. Och Joav och arméns härförare gick ut från kungens ansikte och räknade Israels folk.
     5Och de passerade över Jordan och slog läger i Aroer på den högra sidan om staden som är mitt i Gads dal och till Jazer. 6Och de kom till Gilead och till Tachtim-Chadshis land, och de kom till Dan-Jaan och runt om till Tsidon, 7och kom till Tsors fästning och till alla hivéernas och kananéernas städer och de gick ut till södra Juda vid Beer-Sheva.
     8Och när de gått fram och tillbaka genom hela landet, kom de till Jerusalem efter 9 månader och 21 dagar.
     9Och Joav uppgav antalet på det räknade folket till kungen, och där var i Israel 800 000 tappra (modiga) män som kan dra svärdet, och Juda män var 500 000.
     10Och Davids hjärta slog honom efter att han hade räknat folket. Och David sade till Herren (Jahve): "Jag har syndat stort i det jag har gjort, men nu Herre (Jahve) ta bort, jag ber dig, synden från din tjänare för jag har handlat mycket dåraktigt."
     11Och när David steg upp på morgonen kom Herrens (Jahves) ord till profeten Gad, Davids siare (profet – hebr. chose) [här används inte det vanliga ordet nevi], han sade: 12"Gå och tala till David: Så säger Herren (Jahve): Jag lägger på dig tre ting, välj en av dem som jag ska göra mot dig."
     13Och Gad kom till David och berättade för honom och sade: "Ska sju år av hungersnöd komma till dig i landet? Eller vill du fly tre månader framför dina fiender när de jagar dig? Eller ska det vara tre dagar med pest i landet? Ta nu råd och tänk igenom vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig."
     14Och David sade till Gad: "Jag är i stor vånda, låt oss falla i Herrens (Jahves) hand för hans nåd (evig nåd, barmhärtighet – hebr. rachamim) är stor och låt mig inte falla i en människas hand.
     15Och Herren (Jahve) sände en pest i Israel från morgonen till den utsatta tiden, och det dog folk från Dan till Beer-Sheva, 70 000 män. 16Och när ängeln (budbäraren) sträckte ut sin hand mot Jerusalem för att fördärva det sörjde (ångrade, sörj-tröstade) Herren (Jahve) det onda och sade till ängeln som fördärvade folket: "Det är nog, stoppa din hand." Och Herrens (Jahves) ängel (budbärare) var vid jevusiten Araonas tröskplats.
     17Och David sade till Herren (Jahve) när han såg ängeln som slog folket och sade: "Se jag har syndat och jag har handlat orättfärdigt, men dessa får, vad har de gjort? Låt din hand, jag ber dig, vara mot mig och mot min fars hus."

David bygger ett altare

18Och Gad kom den dagen till David och sade till honom: "Gå upp, sätt upp ett altare till Herren (Jahve) på jevusiten Araonas tröskplats." 19Och David gick upp i enlighet med vad Gad sagt, som Herren (Jahve) befallde. 20Och Araona tittade upp och såg kungen och hans tjänare komma mot honom, och Araona gick ut och böjde sig ner framför kungen med sitt ansikte mot marken.
     21Och Araona sade: "Varför har min herre kungen kommit till sin tjänare?" Och David sade: "För att köpa tröskplatsen av dig till att bygga ett altare till Herren (Jahve) så att plågan håller sig borta från folket."
     22Och Araona sade till David: "Låt min herre kungen ta och offra det som är gott i dina ögon, se oxen till brännoffer och tröskredskapen och oxens verktyg som ved." 23Allt detta gav Araona kungen till kungen och Araona sade till kungen: "Herren din Gud (Jahve Elohim) ska ge dig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa)."
     24Men kungen sade till Araona: "Nej, men jag ska köpa det av dig för ett bestämt pris, jag ska inte offra brännoffer till Herren min Gud (Jahve Elohim) som inte har kostat mig något."
    David köpte tröskplatsen och oxen för 50 shekel silver. 25Och David byggde där ett altare till Herren (Jahve) och offrade brännoffer och shalomoffer. Och Herren (Jahve) rördes av enträgen bön för landet och plågan var borta från Israel.




© 2022 Svenska Kärnbibeln