Om Jona

Jona är den femte av de tolv mindre profeterna. Berättelsen om den motvillige profeten Jona är välkänd. Namnet Jona betyder duva. Han var från Gat Hefer, en liten by bara några kilometer nordöst från Nasaret, se Jos 19:13.

Jona levde på 700-talet då Assyrien med huvudstaden Nineve (nuvarande Mosul i Irak) var stormakten i Mellanöstern. Assyrien var också Israels fiende, vilket förklarar Jonas ovilja att gå dit med ett budskap från Gud. Arkeologiska fynd och inskriptioner från den här tiden beskriver hur man flådde sina fiender levande. Att Gud skulle visa nåd mot dessa grymma assyrier, och en av Israels värsta fiender genom alla tider, verkade helt fel och något ont i Jona ögon. se Jona 4:1.

I Jona bok framträder två viktiga sanningar. Även om Herren är Israels Gud, så bryr han sig om övriga nationer och alla människor på jorden. Det är som Paulus uttrycker det juden först, men även greken, se Rom 1:16, vilket Nineves befolkning är ett exempel på i denna bok. För det andra citerar Jesus från Jona när det gäller hans död och uppståndelse. Jesus säger att detta är det enda tecken ni ska få, se Matt 12:39-41; 16:4. Det syftar på Jona i den stora fiskens buk som är en typologi för Jesu död, begravning och uppståndelse. På samma sätt som Jona tillbringade tre dagar och tre nätter i den stora fiskens buk, tillbringar även Jesu tre dagar och tre nätter i dödsriket innan Han uppstår i gryningen den tredje dagen.

Inom judendomen läser man hela Jona bok på eftermiddagsgudstjänsten på Jom kippur. Anledningen till läsningen är bokens tydliga tema om Guds nåd, fasta, omvändelse och kontroll av naturen (vinden, fisken, trädet, masken). Traditionen med denna läsning på den heligaste dagen i den judiska kalendern visar ytterligare på hur Jesu försoningsoffer uppfyller skuggbilden av försoningsoffret på Jom kippur.


Berör tidsperioden: Jona verkade under Jeroboam den andres styre 792-753 f.Kr., se 2 Kung 14:25.

Författare: Jona

Relaterade böcker:
Habackuk
Nahum

Jona

Jona första kallelse

Profetens flykt

1

Jaffa, i bakgrunden syns Tel Aviv.

Det hände sig att Herrens (Jahves) ord kom till Jona, Amittajs son, och han sade: 2"Res dig upp och gå till Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och profetera mot den för dess ondska har kommit upp inför mitt ansikte."

3Jona reste sig för att fly till Tarshish, undan Herrens (Jahves) ansikte (Guds närvaro).
Han gick ner till Jaffa,
han fann ett skepp som skulle till Tarshish,
betalade för resan och steg ner [i båten]
för att följa med till Tarshish, bort från Herrens (Jahves) ansikte (Guds närvaro).

[Jaffa (hebr. Jafo, gr. Joppe) är en hamnstad strax söder om nuvarande Tel Aviv. I denna vers nämns den avlägsna västra staden Tarshish tre gånger. Versen är strukturerad som en kiasm i tre nivåer som förstärker hur Jona flyr bort från Guds närvaro och reser mot Tarshish, motsatt riktning från Nineve. I kiasmens andra nivå används samma verb "ner" till Jaffa som "ner" i båten vilket också förstärker att det är en nedåtgående spiral.]

Stormen

4Men Herren (Jahve) slungade en stark vind till havet och det blev ett mäktigt oväder på havet så att skeppet höll på att brytas sönder. 5Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud, och de kastade lasten över bord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner [samma ord "ner" som i vers 3] i de nedersta delarna av båten och han låg och sov en djup sömn.
     6Båtens kapten kom till honom och sade: "Vad menar du med att sova? Stig upp och ropa till din Gud (Elohim)! Kanske ska gudarna överväga att inte låta oss gå under."
     7De sade till varandra: "Låt oss kasta lott så att vi får veta för vems skull denna ondska har drabbat oss." Så de kastade lott och lotten föll på Jona. 8Sedan sade de till honom: "Tala om för oss varför denna ondska har drabbat oss. Vad har du för yrke? Varifrån kommer du? I vilket land är du bosatt? Vilket folk tillhör du?"
     9Han [Jona] sade till dem: "Jag är en hebré och jag fruktar Herren, himmelens Gud (Jahve Elohim) som har skapat havet och det torra (marken)." [Mitt i stormen bekänner Jona att Gud har makt över havet och den torra marken!]

Jona kastas överbord

10Då blev männen mycket rädda och frågade honom: "Vad har du gjort?" För männen visste att han hade flytt från Herrens (Jahves) ansikte, eftersom han hade berättat det för dem. 11Så de sade till honom: "Vad ska vi göra med dig så att havet stillar sig för oss?" Stormen fortsatte nämligen att ligga på.
     12Då svarade han [Jona] dem: "Ta mig och kasta mig i havet, då ska havet bli lugnt för er. Jag vet att det är på grund av mig som denna våldsamma storm har drabbat er." 13Trots det försökte männen i alla fall att ro mot land, men det gick inte för havet fortsatte att storma mot dem. 14Så de ropade till Herren (Jahve) och sade: Vi bönfaller dig Herre (Jahve), vi bönfaller dig, låt oss inte gå under på grund av berättelsen om denne mans själ (det vi har hört om denne mans liv) och placera (lägg) inte på oss oskyldigt blod (håll oss fria från ansvar). För du Herre (Jahve) har gjort det som behagar dig. [I vers 5 ropade var och en till sin gud men här ber alla istället till Jonas Gud.]
     15Så tog de Jona och kastade honom i havet och havet blev lugnt (stormen upphörde lika hastigt som den börjat). 16En överväldigande fruktan (vördnad) för Herren (Jahve) kom över sjömännen och de offrade till Herren (Jahve) och gav löften. [Ett vanligt sätt att visa sin tacksamhet när man räddats ur en fara].

17Herren hade förberett en stor fisk som slukade Jona och Jona var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter.

[Det är detta tecken som Jesus talar om i evangelierna Matt 12:40-41; 16:4; Luk 11:29-30. Det är en typologi för Jesu död och tid i graven fram till uppståndelsen på tredje dagen.]

Guds ingripande

Jona ber

2Sedan bad Jona från fiskens buk till Herren sin Gud (Jahve Elohim). 2Han sade:
"Jag ropade (skrek) ur min ångest till Herren (Jahve)
    och han svarade mig.
Från dödsrikets (Sheols) buk ropade jag på hjälp
    och du hörde min röst.
3För du slungade mig från djupen
    till havens hjärta
    och floderna omringade mig,
alla dina vågor och dina böljor
    passerade över mig.
4Och jag sade: Jag har blivit förvisad
    från dina ögon (bortskickad från din åsyn),
men jag ska fortsätta att titta
    mot ditt heliga tempel.
5Vatten omringade mig upp till min själ (in på livet),
    djupen omringade mig,
    mitt huvud var inlindat i sjögräs.
6Jag gick ner [se Jon 1:3, 5] till bergens botten,
    jorden med hennes stängsel var omkring mig för alltid.
Likväl tog du mig upp ur djupet,
    Herre min Gud (Jahve Elohim).

7När min själ (mitt liv) tynade bort i mig
    kom jag ihåg Herren (Jahve)
och min bön till dig,
    till ditt heliga tempel.

8De som ser på lögnaktig fåfänglighet (värdelösa tomma ting)
    överger sin nåd (omsorgsfulla kärlek).
    [De byter bort den nåd de fått genom att inte ta vara på den utan istället ägna sig åt ytlighet].
9Men jag ska offra till dig
    med en tacksam röst.
Det jag har lovat (gett min ed på) ska jag betala.
    Frälsningen tillhör Herren (Jahve)."
10Herren (Jahve) talade till fisken och den spydde upp Jona på det torra.

[Jona beskriver hur det upplevs att vara nära drunkningsdöden, hur det känns att vara i dödsrikets innersta, Sheols buk. Han upplever dödsångest. Att Jona i vers 7 beskriver hur han sjönk till bergens grund och att jordens bommar slöts kan betyda att han sjönk till botten, men det kan också vara en beskrivning av hur han tror sig nå dödsriket eftersom man under denna tid trodde att Sheol (de dödas plats/graven) var beläget i jordens innersta. Men då lyftes han mirakulöst upp av en fisk! Sheols buk är inte samma sak som fiskens buk. Fiskens buk blev räddningen från Sheols buk. Sheols buk är egentligen utan återvändo, medan fiskens buk representerar en räddning och en trygg väntan på fullständig räddning, en återgång till livet – en "uppståndelse". Även i detta stycke ser vi parallellerna med Jesu tid i graven innan uppståndelsen.]

Den andra kallelsen

3Herrens (Jahves) ord kom till Jona för andra gången. Han sade: 2"Res dig upp och gå till Nineve, den stora staden, och profetera mot den det som jag bad dig."

Jona går till Nineve

3Så Jona steg upp och gick till Nineve i enlighet med Herrens (Jahves) ord. Nineve var en mycket stor stad, det tog tre dagar att gå igenom den (från den ena änden rakt igenom till den andra). 4Och Jona började gå in i staden en dagsresa och han proklamerade och sade: "Om fyrtio dagar ska Nineve omstörtas (ordagrant: vändas om)."

[Det hebreiska ordet hafash användes om hur städerna Sodom och Gomorra omkullkastades och förgjordes, se 1 Mos 19:21. Ordvalet är intressant och betydelsen varierar beroende på om det är staden eller folket som avses. Om folket omvänder sig blir betydelsen att Nineveh "vänds om" (omvänds) och börja göra gott istället för ont.]

Folket gensvarar

5Och Nineves invånare trodde på Gud (Elohim) och de utlyste en fasta och satte sig i säcktyg från den störste bland dem till den minsta av dem. 6Och nyheten nådde Nineves kung och han steg upp från sin tron och lade av sig sin skrud och täckte sig i säcktyg och satte sig i aska. 7Han gjorde ett tillkännagivande och sade:
"I Nineve, på kungens och de styrandes befallning, ska ingen människa eller något djur, kreatursbesättning eller flock med småboskap, smaka (äta) någonting. De får inte beta och inte dricka vatten. 8Men klä er i säcktyg både människor och djur. Låt dem enträget ropa ut till Gud (Elohim). Ja, låt var och en vända om från sin onda väg och från våldet som är i deras hand (som de håller i sin handflata).

9Vem vet? Gud (Elohim) kanske ändrar sig och tar tillbaka sin brinnande vrede så att vi inte förgås."
10När Gud såg vad de [invånarna i Nineve] gjorde, att de vände om från sin ondska (onda livsstil), avstod han det onda som han hade hotat dem med [domen att förgöra staden, 3:4], och han gjorde det inte.

Guds nåd

Jona är missnöjd

4Men detta [att Gud är god och förlåter] gjorde Jona mycket missnöjd (för Jona var det något ont, ja något mycket ont), och han blev rasande.

[Nineve var huvudstad i det stora assyriska riket som var känt för sin blodtörst och grymhet, se Nah 3. Arkeologiska fynd och inskriptioner från den här tiden beskriver hur man flådde sina fiender levande. Att Gud skulle visa nåd mot dessa grymma assyrier, och en av Israels värsta fiender genom alla tider, verkade helt fel och var något ont i Jonas ögon.]

2Han bad till Herren och sade: "O Herre, var det inte det här jag trodde skulle hända när jag var i mitt land. Det var därför jag försökte fly till Tarshish! Jag visste att du är kärleksfull och barmhärtig, sen till vrede och rik på nåd (kärleksfull omsorg), beredd att ångra det onda du hotat med. 3Så ta i stället mitt liv, Herre, för jag vill hellre dö än leva." [Kanske var Jona rädd för att assyrierna skulle hota Israel igen som de gjort tidigare, se 2 Kung 18:19.]

Guds respons

4Herren sade: "Är det rätt av dig (mår du bra av) att vara arg?" [Jämför med lärjungarnas reaktion i Luk 9:53-55.] 5Jona gick ut ur staden [utan att svara Gud] och stannade öster om den och byggde sig ett solskydd [hebr. sukka, temporär hydda med kvistar och blad, se även Jes 1:8; 4:6]. Där satte han sig i skuggan för att se vad som skulle hända med staden.

[Hebreiska ordet för öster här, "kedem", betyder att Jona förmodligen inte bara satt öster om staden utan också begrundade både det som skett och funderade på det som skulle ske. Detta uttryck för öster innehåller även betydelsen att göra bokslut bakåt och ha visioner framåt.]

6Herren Gud (Jahve Elohim) hade förberett ett litet träd (kurbitsträd, ricinbuske) och gjorde så att det växte upp över honom och befriade honom från hans missnöje (onda attityd).

[Antagligen hade bladen från det solskydd Jona själv byggt vissnat och han var utsatt för solens hetta. Det ovanliga hebreiska ordet "kikajon" beskriver en oidentifierad buske eller träd. Bland förslagen finns kurbitsträd, ricinbuske, vinranka eller en oljeväxt. Ordet används bara här i hela Bibeln. Rotordet "kir" beskriver en bred yta och indikerar ett kraftigt bladverk och att trädet hade en paraplyliknande form som fungerade bra som ett solskydd. Ändelsen "on" i " kikajon" är en diminutiv form som förminskar ordet, därav översättningen "ett litet träd". Växten i sig måste ju varit några meter högt för att kunna täcka Jona, så från Jona perspektiv var det inget litet träd utan ett stort träd. Troligtvis används den diminutiva formen för att öka kontrasten i vers 10-11. Från Guds perspektiv var det ett litet träd i jämförelse med den stora staden Nineve.]

Jona blev mycket glad över [att få skydd av] det lilla trädet. 7Men nästa morgon hade Gud förberett en mask som angrep det lilla trädet så att det vissnade. 8När solen gått upp hade Gud (Elohim) förberett en glödhet östanvind. Solen stekte Jona på huvudet så han var nära att svimma. Då önskade han sig döden och sade: "Det är bättre för mig att dö än att leva."

[I dessa verser nämns det lilla trädet, masken, solen och östanvinden. Gemensamt är att det var Gud som sänt dem, på samma sätt som han tidigare hade sänt stormen och fisken, se Jona 1:4, 17.]

9Då frågade Gud honom: "Är det rätt av dig (mår du bra av) att bli så upprörd över att det lilla trädet dog?" Jona svarade: "Jag har all rätt att vara arg (arg till döden)!"
     10Herren sade: "Du är upprörd över ett litet träd som du inte lagt ner något arbete på och som du själv inte fått att växa, som växte upp över en natt och dog nästa dag. 11Skulle inte jag vara mer bekymrad över den stora staden Nineve? Där bor mer än 120 000 människor som inte ens kan skilja mellan höger och vänster (rätt från fel), och dessutom många djur!"

[Här är ett av alla de ställen i GT där Gud visar att hans frälsning inte enbart gäller judarna utan alla folk. Efter dessa träffande ord hade Jona inget mer att tillägga.]




© 2021 Svenska Kärnbibeln