Om Tredje Moseboken

På hebreiska kallas boken för Vajikra, som betyder "och han kallade", eftersom det är det första ordet i texten som beskriver hur Herren kallar på Mose, se vers 1. Tredje Moseboken kallas också Leviticus (latin för "leviternas") dvs. "prästboken". Här förmedlar Mose de instruktioner som Gud gav honom under den sista månaden vid berget Sinai för hur folket och prästerna ska leva. Vid en första anblick kan denna bok vara den svåraste för en nutida läsare att relatera till, behövs det verkligen olika offer för att behaga Gud? Boken lägger dock en viktig grund för hur människan kan närma sig Gud. Inom judendomen börjar ett barns studier i Torah inte med första eller andra Mosebok, utan just denna tredje bok. Anledningen som ges i textutläggningarna är att eftersom offren är heliga och barnen är rena, låt de rena hantera det rena. Hebreerbrevet fungerar som ett kommentarsverk till Tredje Moseboken och visar på hur Jesu blod vann en evig återlösning, se Heb 9:11–12.

Det hebreiska grundverbet qara (som vajikra är uppbyggt av) har flera betydelser. Förutom att kalla på någon (vilket görs med namn), används det även om att bjuda in (som också brukar göras med namn) eller proklamera (som ofta brukar göras antingen i någons namn eller till en namngiven). Men utan undantag är det detta ord som används alla de gånger i Bibeln då någon ska namnges, just i betydelsen: "gav honom namnet" eller "han/hon ska heta".

Det finns en bibelkod som löper genom alla fem Moseböckerna. Börjar man med första förekomsten av bokstaven Tav i det första kapitlet och sedan räknar 49 bokstäver kan man läsa ut ordet Torah (som består av fyra bokstäver från vänster till höger: Tav, Vav, Resh, He – תורה). I 1 och 2 Moseboken kommer bokstäverna i läsriktning mot 3 Moseboken och i 4 och 5 Moseboken kommer bokstäverna i motsatt läsriktning. Dock finns inte denna bibelkod i 3 Moseboken – istället finns ordet JHVH (יהוה) inkodat med 7:e bokstävers mellanrum! De fem Moseböckerna formar alltså en kiasm där Torah pekar inåt mot Guds eget namn JHVH, till den bok som heter Vajikra och som från hebreiska även kan översättas "Han ska heta".

1 Mos – TORA →
   2 Mos – TORA →
       3 Mos – JHVH
   4 Mos – AROT ←
5 Mos – AROT ←

I den hebreiska Bibeln är inte Moseböckerna uppdelade i fem olika böcker utan utgör en bokrulle. Däremot har man gjort motsvarande indelning med böcker, kapitel och verser i bokrullen för att det ska vara lättare att hitta olika avsnitt. Moseböckerna heter på hebreiska Torah som betyder undervisning eller instruktion. Torah pekar alltså mot centrum, 3 Moseboken, där Guds eget namn finns kodat i var sjunde bokstav i den första versen.

Att avståndet för att bilda ordet Torah är just 49 bokstäver är ingen slump. Talet 49 är 7 gånger 7 och siffran 7 betyder fullbordan – att göra färdigt. Var 7:e dag är en sabbat, vart 7:e år är ett sabbatsår och när man har firat 7 sabbatsår, alltså 49 år, är det jubelår. Jubelåret handlar om att allt återställs, all egendom återgår till sin rättmätige ägare, alla skulder blir avskrivna och alla slavar blir fria. Guds ursprungliga skaparordning blir återupprättad!

Detta är bara möjligt genom att en återlösare frivilligt åtar sig uppdraget att betala det fulla priset för återlösningen. Den som väljer att bli en goel (återlösare) kan inte välja att återlösa delvis. Antingen allt eller inget. Tredje Moseboken beskriver priset och förutsättningarna i detalj. Gud själv är vår Återlösare.

Struktur:
Boken är skriven som en kiasm. Här finns en rörelse in mot det allra heligaste där kulmen utgörs av försoningen.

A Heliga ritualer (1-7)
  B Ett heligt prästerskap (8-10)
     C Ett heligt folk (11-15)
      D Försoningsdagen (16)
    C´ Ett heligt folk (17-20)
  B´ Ett heligt prästerskap (21-22)
A´ Heliga ritualer (22-25)
Avslutning (26-27)



Innehållsförteckning


Personer BETA



  Skrivet: ca 1445 f.Kr.

Berör tidsperioden: 1445 f.Kr., se 2 Mos 40:1; 4 Mos 1:1

Författare: Mose.

Lästid: ca 2,5 timmar

Gå djupare – läs grundtexten BETA

Nu finns även en interlinjär version kopplad till 3 Moseboken och vi håller på och bygger upp det hebreiska lexikonet. Dessa och fler verktyg (som atlas, tidslinje, familjeträd osv.) finns under menyn "Gå djupare". Klicka på versnummret eller skriv en vers i sökrutan, t.ex. 3 Mos 1:1 så kommer du till den interlinjära versionen.

Tips! För att göra det lättare att slå upp behöver du inte skriva kolon mellan kapitel och vers, det går bra med mellanslag "3 Mos 1 1".

Tredje Moseboken

HELIGA OFFER (kap 1-7)

Brännoffret

11Och Herren (Jahve) kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet. Han sade: 2Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon bland er vill föra fram ett offer till Herren (Jahve) ska han föra fram sitt offer från sin hjord, från nötboskapen eller småboskapen (får och getter) och presentera det som ett blodsoffer.

[Frasen "föra fram" är hebr. korban som betyder att man offrar ett blodsoffer, till skillnad från mincha (1 Mos 4:3; 3 Mos 2:1) där man offrar något utan att blod utgjuts, till exempel säd eller vin. Det önskade resultatet av dessa blodsoffer är att de tas emot välbehagligt av Herren. Ordet för "nåd" här (i vers 3) är ratson som beskriver något som man skulle kunna beskriva som "villkorad nåd". Villkoret för nåden är att offret måste vara felfritt. Då tas det emot och då ges nåd. Jesus var det felfria lammet, se 1 Pet 1:19 och 2 Mos 12:5. Se även 5 Mos 33:16; Jes 60:1; Ps 5:13.]

Hjord

3Om hans offer är ett brännoffer från hjorden, ska han offra ett felfritt djur av hankön. Han ska offra det vid ingången till församlingens mötestält till nåd (till behag, villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte. 4Och han ska lägga sin hand på brännoffrets huvud och det ska ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) och ge försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom. 5Och han ska döda oxen inför Herrens (Jahves) ansikte och Arons söner, prästerna, ska ta blodet och stänka det runtomkring över altaret som är vid ingången till församlingens mötestält (hebr. Ohel Moed). 6Och han ska flå brännoffret och dela det i sina bitar. 7Och Arons söner, prästen [singular – översteprästen], ska lägga eld på altaret och lägga i ordning ved på elden. [Elden skulle brinna kontinuerligt och aldrig släckas, se 3 Mos 6:13. Det kan vara anledningen till att det står präst (hebr. kohen) i singular här, medan plural kohanim i vers 5 och 8.] 8och Arons söner, prästerna, ska lägga delarna, huvudet och det feta i ordning på veden som ligger på elden som är på altaret. 9Men inälvorna och benen ska han tvätta i vatten, och prästen ska bränna allt på altaret till ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).

Småboskap

10Och om hans offer är från småboskapen, från fåren eller från getterna som ett brännoffer, ska han föra fram ett felfritt djur av hankön. 11Och han ska döda det på den norra sidan av altaret inför Herrens (Jahves) ansikte och Arons söner, prästen, ska stänka dess blod runtomkring över altaret. 12Och han ska dela det i sina bitar med sitt huvud och sitt fett och prästen ska lägga dem i ordning på veden som ligger på elden som är på altaret. 13Men han ska tvätta inälvorna och benen i vatten, och prästen ska ta allt och bränna det på altaret. Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).

Fåglar

14Och om brännoffret till hans offer till Herren (Jahve) är från fågel, ska han föra fram sitt offer av duvor eller av unga turturduvor. 15Och prästen ska föra den till altaret och vrida av dess huvud och bränna den på altaret, och dess blod ska hällas ut vid sidan av altaret. 16Och han ska ta av skinnet med dess fjädrar och kasta det bredvid altaret på östra sidan på platsen för askan. 17Och han ska klyva den med dess vingar men inte dela den helt, och prästen ska bränna den på altaret, på veden som ligger på elden som ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).

Matoffret

Spannmål

21Och när någon (ordagrant en själ) vill offra ett matoffer [hebr. mincha] till Herren (Jahve), ska hans offer vara av fint mjöl och han ska hälla olja över det och lägga rökelse på det. 2Och han ska föra fram det till Arons söner, prästerna, och han ska ta därav hans handfull av mjöl och av dess olja med all dess rökelse. Och prästen ska bränna minnet av det på altaret till ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve). 3Och återstoden av matoffret ska vara till Aron och till hans söner, det mest heliga från Herrens (Jahves) eld. Tittar lite på andra översättningar här.

Bakat bröd

4Och när du för fram ett matoffer bakat i ugnen, ska det vara osyrat bröd av fint mjöl ringlat med olja eller kakor av fint mjöl smorda med olja. 5Och om offret är ett matoffer bakat i en panna ska det vara av fint mjöl, osyrat och ringlat med olja. 6Du ska dela det i bitar och hälla olja på det, det är ett matoffer. 7Och om ditt offer är ett matoffer bakat i en stekpanna ska det göras med fint mjöl med olja. 8Och du ska ta matoffret som du har gjort av dessa ting till Herren (Jahve) och när det är förevisat för prästen ska han ta det till altaret. 9Och prästen ska ta från matoffret ett minne av det och ska bränna det på altaret, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve). 10Och återstoden av matoffret ska vara till Aron och till hans söner, det mest heliga från Herrens (Jahves) eld. Se vers 3

Utan jäst – med salt

11Inget matoffer som ska föras fram till Herren (Jahve) får vara gjort med jäst, för ni ska inte bränna något syrat eller någon honung i något eldsoffer till Herren (Jahve). 12Vad gäller offren av förstlingsfrukt ska ni offra dem till Herren (Jahve), men de ska inte bli brända på altaret som en söt doft.
     13Och alla offer av dina matoffer ska du krydda med salt, inte heller ska du låta din Guds (Elohims) förbundssalt saknas i något av dina matoffer, med alla dina offer ska du offra salt.

[Salt användes för att konservera och bevara och används ofta symboliskt för att visa att t.ex. ett förbund var långvarigt. Att ingå saltförbund räknas som en fullvärdig motsvarighet till ett blodsförbund]

Förstlingsfrukt

14Och om du offrar ett matoffer av din förstlingsfrukt till Herren (Jahve), ska du offra gröna ax (omogen säd) som är torkade (rostade) i eld liksom fullt mogna ax. 15Och du ska hälla olja över det och lägga rökelse på det, det är ett matoffer. 16Och prästen ska bränna minnet av det, en del av dess mogna ax och en del av dess olja med all dess rökelse. Det är ett eldsoffer till Herren (Jahve).

Gemenskapsoffret

Från hjorden

31Och om hans offer är ett shalomoffer (gemenskapsoffer) om han offrar det från hjorden, oavsett om det är ett handjur eller hondjur, ska det vara felfritt (rent – hebr. tamim) inför Herrens (Jahves) ansikte. 2Och han ska lägga sin hand på huvudet på sitt offerdjur och döda det vid ingången till församlingens mötestält, och Arons söner, prästerna, ska stänka blodet över altaret runtomkring. 3Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), fettet som omger inälvorna och allt dess inre fett, 4och de två njurarna och det feta på dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort. 5Och Arons söner ska bränna det på altaret ovanpå brännoffret som är ovanpå veden som är på elden, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).

Från småboskapen

6Och om hans offer till shalomoffer till Herren (Jahve) kommer från småboskapen, oavsett om det är ett handjur eller hondjur, ska det vara felfritt (rent – hebr. tamim) inför Herrens (Jahves) ansikte. 7Om han offrar ett lamm som sitt offer, ska han offra det inför Herrens (Jahves) ansikte. 8Och han ska lägga sin hand på huvudet på sitt offerdjur och döda det framför församlingens mötestält, och Arons söner ska stänka blodet över altaret runtomkring. 9Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), dess fett och hela feta svansen [fåren i Mellanöstern har kända för deras tjocka svansar] ska han ta bort nära svansfästet (ryggradsslutet, korsbenet; lat. sacrum), och fettet som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna, 10och de två njurarna och det feta på dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort. 11Och prästen ska bränna det på altaret, det är matoffret gjort med eld till Herren (Jahve).
     12Och om hans offer är en get ska han offra den inför Herrens (Jahves) ansikte. 13Och han ska lägga sin hand på dess huvud och döda det framför församlingens mötestält, och Arons söner ska stänka dess blod över altaret runtomkring. 14Och han ska offra sitt offer, ett eldsoffer till Herren (Jahve), det feta som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna, 15och de två njurarna och det feta på dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort. 16Och prästen ska bränna det på altaret, det är matoffret gjort med eld som en söt doft, allt det feta är Herrens (Jahves).
     17Det ska vara en evig stadga för era generationer överallt där ni bor, att inte äta varken fett eller blod.

Syndoffret

41Herren (Jahve) talade till Mose och sade: Tala till Israels söner och säg: 2Om någon (ordagrant en själ) skulle synda oavsiktligt mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och ändå gör mot ett av dem.

Syndoffer för prästen

3Om prästen som är smord gör synd efter folkets synd, låt honom föra fram för den synd varmed han har syndat, en ung felfri (ren – hebr. tamim) oxe till Herren (Jahve) som ett syndoffer. 4Och han ska föra fram oxen till ingången på församlingens mötestält, framför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska lägga sin hand på oxens huvud och döda oxen inför Herrens (Jahves) ansikte. 5Och prästen som är smord ska ta av oxens blod och föra in det i mötestältet, 6och prästen ska doppa sitt finger i blodet och stänka blodet sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte, framför helgedomens förhänge. 7Och prästen ska stryka en del av blodet över altarets horn med söt rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet. Resten av blodet (Och allt blodet) från oxen ska han hälla ut vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
     8Och han ska ta bort allt det feta från oxen till syndoffret, det feta som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna, 9och de två njurarna och det feta på dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort, 10på samma sätt som det tas bort från oxen till shalomoffret, och prästen ska bränna dem på brännofferaltaret. 11Och skinnet från oxen och allt dess kött med dess huvud och med dess ben och dess inälvor och dess dynga, 12hela oxen ska han bära bort utanför lägret till en ren plats där askan ska spridas ut, och bränna den på ved med eld. Där askan sprids ut ska den brännas.

Syndoffer för hela församlingen

13Om hela Israels församling (menighet) syndar oavsiktligt, och detta göms undan från församlingens ögon, och de har gjort någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldiga, 14när synden som de har syndat blir känd, då ska församlingen offra en ung oxe för synden och föra fram den framför mötestältet. 15Och församlingens äldste ska lägga sina händer på oxens huvud inför Herrens (Jahves) ansikte, och oxen ska dödas inför Herrens (Jahves) ansikte. 16Och prästen som är smord ska föra oxens blod till mötestältet, 17och prästen ska doppa sitt finger i en del av blodet och stänka det sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte, framför helgedomens förhänge. 18Och han ska stryka en del av blodet över altarets horn som är inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet. Resten av av blodet (Och allt blodet) från oxen ska han hälla ut vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet. 19Och han ska ta allt det feta från den och bränna det på altaret. 20Och han ska göra med oxen som han gjorde med syndoffersoxen, så ska han göra med den och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) dem och de ska bli förlåtna. 21Och han ska bära bort oxen utanför lägret och bränna den som han brände den första oxen, det är ett syndoffer för församlingen (menigheten).

Syndoffer för ledaren

22När en ledare har syndat och gjort något oavsiktligt mot någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) hans Guds (Elohims) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldig, 23eller om hans synd som han har syndat med kommer till hans kännedom, ska han föra fram sitt offer, en felfri (tamim) killing av hankön, 24och han ska lägga sin hand på killingens huvud och döda den på platsen där man dödar brännoffret inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett syndoffer. 25Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (Och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av brännofferaltaret. 26Och han ska bränna allt dess fett på altaret, som fettet från shalomoffren, och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom för hans synd, och han ska bli förlåten.

Syndoffer för en person

27Och om någon person (ordagrant en själ) syndar oavsiktligt när han gör någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldig, 28eller om hans synd som han har syndat med kommer till hans kännedom, ska han föra fram sitt offer, en felfri (tamim) killing av honkön, för den synd som han har syndat. 29Och han ska lägga sin hand på syndoffrets huvud och döda syndoffret på platsen för (där man dödar) brännoffret. 30Och prästen ska ta av dess blod med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av altaret. 31Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret till en söt doft till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom och han ska bli förlåten.
     32Och om han för fram ett lamm som syndoffer ska han föra fram ett felfritt (tamim) hondjur. 33Och han ska lägga sin hand på syndoffrets huvud och döda det som ett syndoffer på platsen där man dödar brännoffret. 34Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (Och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av altaret. 35Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från lammet till shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret i likhet med de offers som görs med eld till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) hans synd som han har bekänt och han ska bli förlåten.

Ytterligare regler för syndoffer

51Och om en själ syndar och hör rösten som svär (avlägger en ed) och är ett vittne som har sett eller känner till om det, om han inte säger något, då ska han bära hans synd.
     2Eller om en själ rör vid något orent föremål, om det är ett kadaver från ett orent djur, eller ett kadaver från oren boskap, eller ett kadaver från orena kräldjur, och om det har blivit dolt för honom, ska han också vara oren och skyldig.
     3Eller om han rör vid det orena hos en människa, vilken orenhet det än är som orenar en människa, och det döljs för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig.
     4Eller om en själ svär (avlägger en ed) och uttalar med sina läppar att göra ont, eller att göra gott, vad det än är som en människa säger med en ed, och det göms för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig i endera avseendet.
     5Och det ska ske när han är skyldig i en av dessa saker att han ska bekänna att han har syndat i detta. 6Och han ska föra fram offret för sin överträdelse till Herren (Jahve) för synden som han har syndat, ett hondjur från flocken, ett lamm eller en killing som ett syndoffer. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom för hans synd.

7Och om han inte kan föra fram ett lamm, då ska han föra fram för sin överträdelse som han har begått, två duvor eller två turturduvor till Herren (Jahve), en som skuldoffer och den andra som brännoffer. 8Och han ska föra dem till prästen som ska offra den som är till syndoffer först, och ska vrida av dess huvud från nacken men inte dela sönder den helt. 9Och han ska stänka blodet från syndoffret på sidan av altaret, och resten av blodet ska rinna ut vid foten av altaret. Det är ett syndoffer. 10Och han ska offra den andra som ett brännoffer enligt förordningen (för brännoffer), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, för hans synd som han har syndat, och han ska bli förlåten.

11Men om han inte har möjlighet att föra fram två duvor eller två turturduvor, då ska han som har syndat föra fram som sitt offer en tiondels efa av fint mjöl som ett syndoffer, han ska inte hälla någon olja på det, inte heller ska han lägga någon rökelse på det, för det är ett syndoffer. 12Sedan ska han föra fram det till prästen som ska ta en handfull av det och ett minne därav, och bränna det på altaret i enlighet med offer gjorda med eld till Herren (Jahve). Det är ett syndoffer. 13Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, angående hans synd som han syndat i något av detta, och han ska bli förlåten. Och det som är kvar ska vara prästens som ett matoffer.

Skuldoffret

[Skuldoffret handlar om synder där någon stulit, förverkat eller undanhållit egendom från medmänniskor och då ska dels det stulna återbördas och även en femtedel av värdet betalas som kompensation.]

14Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

Medveten överträdelse

15Om en själ begår en överträdelse (missgärning) och syndar oavsiktligt med Herrens heliga ting, ska han för sin överträdelse föra fram till Herren (Jahve) en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en enligt [av prästen uppskattat] jämförbar summa silver i shekel, efter helgedomens shekel, som ett skuldoffer. 16Och han ska gottgöra för den skada som han åsamkat det heliga, och ska lägga till en femtedel av värdet och ge det till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom med baggen till skuldoffret, och han ska bli förlåten.

Omedveten överträdelse

17Och om en själ syndar och begår något av dessa ting som är förbjudna att göra av Herrens (Jahves) förordningar (ordagrant "saker inristat"), även om han inte kände till det är han skyldig och ska bära sin överträdelse. 18Och han ska föra fram en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en jämförbar summa, som ett skuldoffer till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom angående hans oaktsamhet varmed han gjort fel utan att veta (förstå) det, och han ska bli förlåten. [Se vers 15.] 19Det är ett skuldoffer, han står verkligen i skuld till Herren (Jahve).

Överträdelser genom lögn

61Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 2Om någon (en själ) syndar och bekänner en överträdelse mot Herren (Jahve) och agerar falskt mot sin granne med en handpenning, eller med pant, eller med stöld eller har förtryckt sin granne, 3eller har funnit något förlorat och varit oärlig med det, eller ljugit under ed. Om någon människa har gjort något av allt detta och syndat, 4då ska det ske, om han som har syndat och är skyldig, ska lämna tillbaka (återställa) det som han har stulit eller det han skaffat med förtryck, eller handpenningen eller panten som fanns hos honom, eller det förlorade som blev funnet, 5eller vadhelst annat som han svurit falskt om. Han ska återställa det till fullo och ska lägga till en femtedel mer till det [20% extra av dess värde] till den som det tillhör ska han ge det, samma dag som han befinns skyldig. 6Och han ska föra fram det förverkade till Herren (Jahve), en felfri (tamim) bagge från sin flock, enligt det uppskattade värdet, som ett skuldoffer till prästen. 7Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom inför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska bli förlåten angående vadhelst han därmed har gjort sig skyldig till.

Regler för prästerna (6:8-7:38)

8Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 9Befall Aron och hans söner och säg: Detta är undervisningen om brännoffret. Det är brännoffret ovanpå elden ovanpå altaret hela natten till morgonen och altarets eld ska vara brinnande på det. 10Och prästen ska sätta på sig sin linneklädnad, och hans linnebyxor ska han sätta på sin kropp (ordagrant över sitt kött), och ska ta upp askan som elden förtärt med brännoffret på altaret, och han ska lägga den vid sidan om altaret. 11Och han ska ta av sig sina kläder och sätta på sig andra kläder och bära ut askan utanför lägret till en ren plats. 12Och elden på altaret ska brinna på det, den ska inte släckas, och prästen ska bränna ved på det varje morgon, och lägga i ordning brännoffret över den, och han ska där bränna det feta från shalomoffret. 13Elden ska alltid brinna på altaret, den ska aldrig släckas.

Matoffret för folket

14Detta är undervisningen om matoffret. Arons söner ska offra det inför Herrens (Jahves) ansikte, framför altaret. 15Och han ska ta sin hand full av det, av mjöl från matoffret och av dess olja, och all dess rökelse som är på matoffret och ska bränna det på altaret som en söt doft, och minnet av det till Herren (Jahve). 16Och resten av det ska Aron och hans söner äta. Med osyrat bröd ska det ätas på en helig plats, på mötestältets gård ska de äta det. 17Det ska inte bakas med jäst. Jag har gett det till dem som deras del av mitt eldsoffer. Det är högheligt liksom syndoffret och skuldoffret. 18Alla män av Arons söner ska äta av det. Det ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") i dina släktled angående Herrens (Jahves) offer gjorda med eld. Var och en som rör dem ska vara heliga.

Matoffret för prästerna

19Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 20Detta är Aron och hans söners offer som de ska offra till Herren (Jahve) den dagen när han blir smord. En tiondel av en efa fint mjöl som ett evigt matoffer, hälften av det på morgonen och hälften av det på kvällen. 21Det ska göras i en panna med olja, och när det är bakat ska du föra fram de bakade bitarna av matoffret och du ska offra det som en söt doft till Herren (Jahve). 22Och prästerna bland hans söner som är smorda i hans ställe [i kommande generationer] ska offra det. Det är en evig förordning (ordagrant "saker inristat") till Herren (Jahve). Det ska brännas helt och hållet. 23För alla matoffer som offras av prästerna ska brännas helt och hållet. De ska inte ätas. [Det är skillnad på prästens eget offer och de offer som de hanterar på folkets vägnar.]

Syndoffret

24Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 25Tala till Aron och till hans söner och säg: "Detta är undervisningen om syndoffer. På den plats där brännoffret dödas ska syndoffret dödas inför Herrens (Jahves) ansikte. Det är högheligt. 26Prästen som förrättar syndoffret ska äta av det, det ska ätas på en helig plats, på mötestältets gård. 27Vadhelst som berör dess kött ska vara heligt, och om något av blodet stänker på någon klädnad ska du tvätta det som blivit nedstänkt på en helig plats. 28Men lerkärlen som blivit nersölade ska krossas, och om det är ett kopparkärl som blivit nedsölat ska det både bli skurat och sköljt i vatten. 29Alla män bland prästerna ska äta av det. Det är högheligt. 30Men inget syndoffer vars blod burits in i mötestältet för att försona det heliga ska ätas. Det ska brännas i eld.

Skuldoffret

71Detta är undervisningen om skuldoffer. Det är högheligt. 2På den plats där brännoffret dödas ska skuldoffret dödas, och dess blod ska stänkas runtomkring över altaret. 3Och han ska offra allt dess fett, bakdelen och fettet som täcker inälvorna, 4och de två njurarna och det feta på dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort. 5Och prästen ska bränna det på altaret som ett eldsoffer till Herren (Jahve). Det är ett skuldoffer. 6Varje man bland prästerna ska äta av det, det ska ätas på en helig plats. Det är högheligt.
     7Liksom syndoffret så är skuldoffret, det finns en undervisning om dem. Prästen som bringar försoning med det, honom ska det tillhöra.

8Och prästen som offrar någon mans brännoffer, den prästen ska ha dess skinn själv från brännoffret som han har offrat. 9Och alla matoffer som är bakade i ugnen och allt som är tillrett i stekpannan och i pannan ska tillhöra prästen som offrar det. 10Och alla matoffer, ringlade med olja och torra, ska Arons söner ha, den ene lika mycket som den andre.

Gemenskapsoffret

11Detta är undervisningen om shalomoffer, som han ska offra till Herren (Jahve).
     12Om han offrar det som en tacksägelsegåva, då ska han offra det med tacksägelseoffret, osyrat bröd blandat med olja, och osyrade kakor smorda med olja och stekta kakor av fint mjöl blandade med olja. 13Vid sidan av kakorna ska han offra jäst bröd med tacksägelseoffret till hans shalomoffer. 14Och av dem ska han offra en av alla från hela offret som ett viftoffer till Herren (Jahve), och den ska tillhöra den präst som stänker blodet från shalomoffret. 15Och köttet från hans shalomoffer som tacksägelse ska ätas samma dag som det offras, inget av det får lämnas kvar till morgonen.
     16Men om offret som han offrar är en ed eller ett frivilligt offer, ska det ätas samma dag som det offras och på morgonen ska det överblivna ätas. 17Men om något av köttet från offret finns kvar till den tredje dagen ska det brännas i eld. 18Men om något av köttet från hans shalomoffer äts på den tredje dagen, ska ingen nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) ges [offret accepteras inte], det ska inte tillräknas honom som offrar, istället ska det vara en styggelse och den personen (den själ) som äter av det ska bära sin synd.
     19Och kött som vidrör något orent föremål ska inte ätas, det ska brännas i eld. Och köttet, alla rena ska äta köttet. 20Men den person (själ) som äter av det kött från shalomoffret som tillhör Herren (Jahve), han har sin orenhet över sig. Den personen (själen) ska huggas av från sitt folk. 21Den själ som rör vid något orent, som det orena hos en människa eller något orent djur, eller något avskyvärt orent ting, och äter av köttet som offrats som shalomoffer, som tillhör Herren (Jahve), den själen ska huggas av från sitt folk.

Det feta och blodet

22Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 23Tala till Israels söner och säg: Ni ska på inget sätt äta något fett, från oxe eller från lamm eller från get. 24Men det feta från självdöda djur, och fettet från det som är rivet av vilddjur, kan ni använda till andra saker, men ni får på inget sätt äta av det. 25Vem som än äter det feta från något djur som en man har offrat som ett eldsoffer till Herren (Jahve), den person (själ) som äter det ska huggas av från sitt folk. 26Ni ska på inget sätt äta något blod, oavsett om det kommer från en fågel eller ett djur, inte någonstans där ni bor. 27Vilken själ det än är som äter något blod, den själen ska huggas av från sitt folk.

Prästernas del av gemenskapsoffret

28Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 29Tala till Israels söner och säg: Den som offrar ett shalomoffer till Herren (Jahve), ska föra fram sitt djuroffer till Herren (Jahve) från sitt shalomoffer. 30Hans egna händer ska föra fram offret till Herren (Jahve), gjort med eld. Det feta med bringan ska han föra fram så att bringan kan viftas som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. 31Och prästen ska bränna det feta på altaret men bringan ska vara Arons och hans söners. 32Och den högra skuldran ska han ge till prästen som ett viftoffer från hans shalomoffer. 33Den bland Arons söner som offrar blodet och det feta från shalomoffret, han ska ha den högra skuldran som sin del. 34Viftoffersbringan och viftofferskuldran har jag tagit från Israels söner från deras shalomoffer, och gett det till Aron, prästen, och till hans söner som en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt bland Israels söner.
     35Detta är delen av Arons smörjelse, och av hans söners smörjelse, från Herrens (Jahves) offer gjorda med eld, den dag han ställde fram dem till tjänst inför Herrens (Jahves) ansikte för att tjänstgöra som präster, 36som Herren (Jahve) befallt att ge dem från Israels söner den dag han smorde dem som en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för deras kommande generationer.

Sammanfattning

[Nu sammanfattas offren i kapitel 1-7.]

37Detta är undervisningen om
    brännoffer [3 Mos 1],
    matoffer [3 Mos 2]
    och syndoffer [3 Mos 4]
    och skuldoffer [3 Mos 5]
    och invigningsoffer (fyllandet) [av handen, se 3 Mos 8:33]
    och shalomoffer (offer för helhet och gemenskap – hebr. shelem) [3 Mos 3],
38som Herren (Jahve) befallde Mose på berget Sinai den dag då han befallde Israels söner att offra sina offer till Herren (Jahve) i Sinais öken.

ETT HELIGT PRÄSTERSKAP (kap 8-10)

Arons och hans söners prästvigning

81Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 2"Ta Aron tillsammans med hans söner,
    och kläderna
    och smörjelseoljan
    och en oxe som syndoffer [3 Mos 4:3]
    och två baggar
    och en korg med osyrat bröd,
3och samla hela församlingen tillsammans vid ingången till mötestältet."

4Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt och församlingen samlades tillsammans vid ingången till mötestältet.

5Och Mose sade till församlingen: "Detta är de ting som Herren (Jahve) befallt till att göras. 6Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvättade dem i vatten. 7Och han satte på honom kläderna [2 Mos 28:39–41] och omgjordade honom med gördeln och klädde honom i ämbetsdräkten [2 Mos 28:39–41] och satte efoden [2 Mos 28:6–14] på honom och omgjordade honom med efodens praktfulla gördel och band fast den [efoden] på honom med den [den praktfulla gördeln]. 8Och han satte bröstskölden på honom [2 Mos 28:15–30], och i bröstskölden lade han ner Urim och Tummim.

[Urim och Tummim var namnet på de två föremål (troligtvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som användes för att kasta lott, se 2 Mos 28:30; 1 Sam 14:42.]

9Och han satte huvudbonaden på hans huvud och på hans panna satte han den gyllene plåten, den heliga kronan, som Herren (Jahve) befallt Mose. [2 Mos 28:36]

10Sedan tog Mose smörjelseoljan och smorde tabernaklet (hebr. miskan) och allt som fanns därinne och helgade det. 11Och han stänkte därav på altaret sju gånger, och smorde altaret [2 Mos 27:1–8] och alla dess redskap, både vattenkaret [2 Mos 30:17–21] och dess fundament, till att helga dem. 12Och han hällde ut smörjelseoljan över Arons huvud [Ps 133] och smorde honom, till att helga honom. 13Och Mose förde fram Arons söner och satte kläder på dem [2 Mos 28:39–41] och omgjordade dem med gördlar och satte huvudbonader på dem som Herren (Jahve) hade befallt Mose.

14Och han förde fram oxen för syndoffret [3 Mos 4:3], och Aron och hans söner lade sina händer på oxens huvud för syndoffret. 15Och han slaktade den och Mose tog blodet och strök det med sitt finger på altarets horn [de fyra hörnen, se 2 Mos 27:2] runtom och renade altaret och hällde blodet vid altarets fot och helgade (avskilde) det till att bringa försoning (täcka över) på det. 16Och han tog allt det feta som täcker inälvorna, och hinnorna som är över levern och de två njurarna och deras fett, och Mose brände det på altaret. 17Men oxen och dess skinn, dess kött och dess dynga brände han med eld utanför lägret, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.

18Och han förde fram baggen till brännoffret [3 Mos 1:1–17], och Aron och hans söner lade sina händer på baggens huvud. 19Och han slaktade den och Mose stänkte blodet på altaret runtomkring. 20Och han delade baggen i bitar och Mose brände huvudet, bitarna och det feta. 21Och han tvättade inälvorna och benen i vatten, och Mose brände hela baggen på altaret. Det är ett brännoffer med en söt doft och ett eldsoffer till Herren (Jahve), som Herren (Jahve) hade befallt Mose.

22Och han förde fram den andra baggen, baggen för invigning, och Aron och hans söner lade sina händer på baggens huvud. 23Och han slaktade den och Mose tog av dess blod och strök det på Arons högra örsnibb, och på tummen på hans högra hand, och på stortån på hans högra fot [2 Mos 29:20]. 24Och han förde fram Arons söner och Mose strök blod på deras högra örsnibbar, och på tummarna på deras högra hand, och på stortårna på deras högra fot. Och Mose stänkte blodet över altaret runtomkring. 25Och han tog det feta och länden och allt det feta som var på inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och deras fett, och den högra skuldran, 26och från korgen med osyrat bröd som var inför Herrens (Jahves) ansikte [2 Mos 25:30], tog han en osyrad brödkaka och en kaka med inoljat bröd och en kaka och lade dem på det feta och på den högra skuldran. 27Och han lade allt på Arons händer och på hans söners händer och viftade dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. 28Och Mose tog dem från deras händer och brände dem på altaret ovanpå brännoffret, det är invigningen som en söt doft, det är ett eldsoffer till Herren (Jahve). 29Och Mose tog bröstet och viftade det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. Som baggen för invigning var det Moses del som Herren (Jahve) befallt Mose.

30Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet som var på altaret och stänkte det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över hans söners kläder med honom, och helgade (avskilde) Aron och hans kläder och hans söner och hans söners kläder med honom.

31Och Mose sade till Aron och till hans söner: "Koka köttet vid ingången till mötestältet och ät det där med bröd som är i korgen för invigningen som jag har befallt och sagt, Aron och hans söner ska äta det. 32Och det som blir kvar av köttet och av brödet ska ni bränna i eld. 33Och ni ska inte gå ut genom ingången till mötestältet på sju dagar, till dess dagarna för er invigning tar slut, i sju dagar ska ni helga er. 34Som han har gjort denna dag, så har Herren (Jahve) befallt att göra för att bringa försoning för (täcka över) er. 35Därför ska ni vistas vid ingången till mötestältet dag och natt sju dagar, och vakta (vaka över) det Herren (Jahve) förordnat, så att ni inte dör, för så har jag blivit befalld. 36Så Aron och hans söner gjorde allt som Herren (Jahve) befallt genom Mose hand.

Prästerna börjar sin tjänst

91Och det skedde på åttonde dagen att Mose kallade på Aron och hans söner och Israels äldste. 2Och han sade till Aron: "Ta dig en ung kalv som ett syndoffer och en felfri (tamim, ren) bagge som brännoffer och offra dem inför Herrens (Jahves) ansikte. 3Och till Israels söner ska du tala och säga: "Ta en killing från getterna som ett syndoffer, och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria (tamim, rena) som ett brännoffer, 4och en oxe och en bagge till shalomoffer, för att offra inför Herrens (Jahves) ansikte och matoffer ringlat med olja, för idag ska Herren (Jahve) visa sig för er.
     5Och de förde fram det som Mose befallt till öppningen på mötestältet och hela menigheten kom nära och stod inför Herrens (Jahves) ansikte. 6Och Mose sade: "Detta är det som Herren (Jahve) befallt att göra och Herrens (Jahves) härlighet (tyngd) ska visa sig för er."
     7Och Mose sade till Aron: "Gå till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning (täck över) för dig själv och för folket, och offra folkets offer och bringa försoning (täck över) för dem, som Herren (Jahve) befallt.
     8Och Aron gick till altaret och slaktade kalven för syndoffret som var för honom själv. 9Och Arons söner förde blodet till honom och han doppade sitt finger i blodet och strök det på altarets horn och hällde ut blodet vid foten av altaret. 10Men det feta och njurarna och hinnorna över levern på syndoffret brände han på altaret, som Herren (Jahve) befallt Mose. 11Och köttet och huden brände han i eld utanför lägret.
     12Och han slaktade brännoffret och Arons söner bar fram blodet till honom som han stänkte runt omkring över altaret. 13Och de bar fram brännoffret till honom med dess delar och huvudet och han brände dem på altaret. 14Och han tvättade inälvorna och benen och brände dem ovanpå brännoffret på altaret.
     15Och han förde fram folkets offer och tog geten som var folkets syndoffer och slaktade den och offrade den för synd, som det första (folkets fösta syndoffer).
     16Och han förde fram brännoffret och offrade det i enlighet med föreskrifterna. 17Och han förde fram matoffret och tog en handfull därav och brände det på altaret vid sidan av morgonens brännoffer.
     18Han slaktade oxen och baggen som shalomoffer som var för folket, och Arons söner förde fram blodet till honom som han stänkte över altaret runt omkring. 19Och det feta av oxen och baggen, länden och det som täcker inälvorna och njurarna och hinnorna över levern, 20och de lade det feta på bröststycket och han brände det feta ovanpå altaret. 21Och bröststycket och den högra skuldran viftade Aron som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, som Mose hade befallt.
     22Och Aron lyfte upp sin hand mot folket och välsignade dem, och kom ner från syndoffret och brännoffret och shalomoffret. [Aron står kvar vid altaret, som är en upphöjd plats, när han välsignar folket.]
     23Och Mose och Aron gick in i mötestältet och kom ut och välsignade folket. Och Herrens (Jahves) härlighet (tyngd) visade sig för hela folket. 24Och det kom en eld från Herrens (Jahves) ansikte och slukade brännoffret och det feta på altaret, som när hela folket såg det, ropade och föll ner på sina ansikten.

Nadav och Avihos död

101Och Arons [två äldsta] söner Nadav [betyder "generös"] och Aviho [betyder "min far (är) han"] tog sina fyrfat och lade eld i dem och lade rökelse ovanpå och offrade främmande (otillåten – hebr. zarah) eld (hebr. esh) inför Herrens (Jahves) ansikte, som han hade befallt dem att låta bli. 2Och eld gick ut från Herren (Jahve) och slukade dem och de dog inför Herrens (Jahves) ansikte.

[Den exakta överträdelsen är inte specificerad, men 2 Mos 30:9 förbjuder att offra främmande rökelse (hebr. ketoret zarah). Det rörde sig om rökelse som inte var förberedd på rätt sätt, se 2 Mos 30:34–38. Ett annat förslag är att de offrade på fel tid, se 2 Mos 30:7–8.]

3Då sade Mose till Aron:
"Detta är vad Herren (Jahve) talade och sade,
    jag ska vara helig
i dem som kommer nära mig
    och över hela folkets ansikte ska jag förhärligas."
Aron var tyst (som förstelnad, rörde sig inte, väntade). [Ordet används ofta vid katastrofer, se Hes 24:17.]
     4Och Mose kallade på Mishael och Eltsafan, Ussiels söner, farbror till Aron, och sade till dem: "Kom nära, bär bort era bröder från helgedomens åsyn ut ur lägret. 5De kom nära och bar bort dem i deras kläder, ut ur lägret som Mose sagt.
     6Och Mose sade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Täck inte av era huvuden och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden (som dödade Nadav och Aviho) som Herren (Jahve) tände. 7Ni ska inte lämna mötestältets ingång, för att inte dö, för Herrens (Jahves) smörjelseolja är över er. Och de gjorde enligt Mose ord."

8Och Herren (Jahve) talade till Aron och sade:

9"Drick inte vin eller starka drycker, inte du eller dina söner med dig när ni går in i mötestältet för att inte dö. Det ska vara en förordning (ordagrant 'saker inristat') för evigt genom dina generationer,
     10för att ni ska skilja mellan heligt
        och oheligt
        och mellan orent
    och rent
11och för att ni ska undervisa Israels söner alla de förordningar (ordagrant 'saker inristat') som Herren (Jahve) talat till dem genom Mose hand."

12Och Mose talade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner som var kvar: "Ta matoffret som återstår av Herrens (Jahves) eldsoffer och ät det utan jäst bredvid altaret, för det är högheligt. 13Och ni ska äta det på en helig plats eftersom det är din föreskrivna del och dina söners föreskrivna del av Herrens (Jahves) eldsoffer, för så har jag befallt. 14Och bröstet som viftats och skuldran som viftats ska ni äta på en ren plats, du och dina söner och dina döttrar med dig, för det är din föreskrivna del och dina söners föreskrivna del som är givet av offret från Israels söners shalomoffer. 15Skuldran och bröstet ska de föra fram med offren gjorda med eld av fett, för att vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara ditt och dina söners med dig, det är en evig förordning (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt."

16Mose frågade noggrant efter (hebr. darosh darash – ordagrant: "frågande frågade", vilket förstärker sökandet efter) syndoffersbocken [3 Mos 4:3; 9:15; 10:1], men se, den var uppbränd.

[Orden darosh darash är den matematiska mittpunkten av alla hebreiska ord i Torah (de fem Moseböckerna). Det är intressant att det finns totalt 77 dubbelord i Tora som t.ex. "Abraham, Abraham" (1 Mos 25:19) och "Noa, Noa" (1 Mos 6:9). Av dessa 77 dubbelord finns det 39:e och mittersta darosh, darash just här. Det är mer än en slump att i mitten av alla 304 805 ord i Torarhullen är de två ord (ord nummer 152 402 och 152 403) också ett dubbelord som i sin tur är den mittersta av alla 77 dubbelord! Dessutom handlar denna vers om att Mose noggrant söker efter syndabocken vilket pekar på den centrala frågan – vem kan försona oss med Gud? Johannes döparen (den störste profeten, se Matt 11:11) ger svaret: "Se, Guds Lamm, som utplånar världens synd", se Joh 1:29.]

Då blev Mose vred på Elazar och Itamar, Arons kvarvarande söner, och sade:
17"Varför har ni inte ätit syndoffret på en helig plats? Det är högheligt, och det har getts till er att bära församlingens överträdelser, att bringa försoning för (täcka över) dem inför Herrens (Jahves) ansikte. 18Se blodet av det fördes inte in i den heliga platsen, ni skulle verkligen ha ätit det på en helig plats som jag befallde.
     19Och Aron sade till Mose: "Se, denna dag har de offrat sina syndoffer och sina brännoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och sådana saker har hänt [Nadav och Avihos förseelse] och om jag hade ätit syndoffret idag, skulle det ha blivit accepterat i Herrens (Jahves) ögon? 20När Mose hörde detta var han tillfreds.

ETT HELIGT FOLK (kap 11-15)

Rituell orenhet från djur

11[Följande fem kapitel handlar om rituell renhet. Den består av sju enheter som alla börjar med "Herren talade till Mose" (3 Mos 11:1; 12:1; 13:1; 14:1, 33; 15:1; 16:1) och avslutas med en sammanfattning som börjar med orden "detta är undervisningen vad gäller ..." (3 Mos 11:46–47; 12:7b; 13:59; 14:32; 14:54–56; 15:32). Den sjunde och sista sektionen handlar om försoningsdagen, då all rituell orenhet under året blir förlåten.]

1Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade till dem:

Rena och orena landdjur (5 Mos 14:4‑8)

2Tala till Israels söner och säg: Detta är de djur som ni ska äta av alla de djur som vandrar omkring på jorden. 3Alla som har klövar, som är kluvna helt igenom, och som [också] idisslar (för upp mat – hebr. ma´ale gera), dem ska ni äta.

[Boskapsdjur, får och getter är partåiga hovdjur, vars klövar är delade i två. Detta är djur som idisslar och har ett komplext magsystem med tre eller fyra kammare. I 5 Mos 14:4–6 nämns totalt tio djur, både boskap och vilda, som är rena. Många olika förslag på vad som gör djuren rena/orena har getts. Det finns flera rent praktiska implikationer som att griskött innehåller trikiner, osv. Men kanske den enklaste förklaringen är att "israeliternas matsedel" också ska likna "Guds diet". Om det inte kunde offras till Gud, då var det inte heller lämpligt att äta. Reglerna kring vad som fick ätas gjorde att israeliterna särskilde sig från andra folk. Det var svårt att ha gemenskap om man inte kunde äta tillsammans, se även Mark 7:19; Apg 10:13, 15, 28. Dessa dietbud har likheter med budet Adam och Eva fick att inte äta från ett visst träd, se 1 Mos 3:2.]

4Men dessa ska ni inte äta av dem som idisslar eller av dem som har delade klövar:
kamelen för den idisslar men har inte delade klövar,
    den är oren för er,
5och klippdassaren [klipphyraxen – hebr. shafan], för den idisslar men har inte delade klövar,
    den är oren för er,
6och harhonan (hebr. arnevet) för den idisslar men har inte delade klövar,
    den är oren för er,
7och grisen, den har delade klövar men den drar inte in mat genom halsen (idisslar inte – hebr. gera lo jigar),
    den är oren för er.

[Identifieringen av shafan och arnevet som klippdassaren och haren är inte helt kartlagd. Hebreiska ordet shafan kommer från ett verb som betyder att täcka och gömma. På beskrivningen är det ett skyggt djur som "gömmer sig" och bor i marken. Den maskulina formen är arnav har att göra med jord, och beskriver ett djur som rör sig på marken. Intressant nog används den feminina formen för honan. En tolkning är att vers 5–6 identiferar en och samma art – hanen och honan.
    Ett problem med identifieringen är att varken klippyraxen eller haren idisslar. Däremot är klipphyraxens mage uppdelad i tre avdelningar och haren utför en form av idissling, där den formar runda kulor som avföring som sedan äts upp för att få i sig all näring. Uttrycket ma´ale gera har använts fem ggr (vers 3, 4, 5, 6) och översätts med "idissla", men här den sjätte gången för grisen används en annan fras (hebr. gera lo jigar) som är mer generell att föra in mat genom halsen. Genom att Bibeln använder båda dessa två termer vidgas Bibelns definition av vad idissla är, vilket kan inkludera klippdassaren och harens beteende, även om de i modern klassificering av djur inte räknas som idisslare.]
8Av deras kött ska ni inte äta och deras kadaver ska ni inte vidröra, de är orena för er.

Rena och orena vattendjur (5 Mos 14:9-10)

9Detta ska ni äta av allt som finns i vattnet. Allt som har fenor och fjäll i vattnet, i haven och i floderna, det ska ni äta.

10Och allt som inte har fenor och fjäll i haven och i floderna och allt som rör sig i vattnen, och av alla levande ting som finns i vattnen, de ska vara något avskyvärt (hebr. shiqats) för er. 11De ska vara något avskyvärt för er, ni ska inte äta av dess kött utan ni ska se dess kadaver som något avskyvärt. 12Vad det än må vara som inte har fenor och fjäll i vattnet ska vara något avskyvärt för er.

Rena och orena flygande djur (5 Mos 14:11-20)

[Det finns olika hebreiska ord för fåglar. I 1 Mos 1:20 och här används hebr. of som beskriver något som flyger. (I parallellpassagen i 5 Mos 14:11 används tsipor som är ett ljudhärmande ord för det kvittrande lätet). Inom den moderna biologins systematik av organismer klassificeras fladdermusen (vers 19) inte som en fågel utan som ett däggdjur. Uppräkningen här uppfyller dock de hebreiska ordens betydelser. Bland de rena fåglarna räknas: höns, duva, anka, gås, ripa, vaktel, kalkon, osv.]

13Och dessa är de som ni ska betrakta som något avskyvärt bland fåglarna, de ska ni inte äta, de är något avskyvärt [20 sorters flygande djur som är orena räknas nu upp]:
örnen
och lammgamen
och fiskgjusen
14och slagfalken
och gladan
    efter sitt slag (sin art; klassificering – hebr. min),

15alla korpar
    efter sitt slag,
16och strutshonan [hebr. bat jaana]
och nattskärran
och måsen
och höken
    efter sitt slag,

17
(3 Mos 11:17) Härfågeln (Upupa epops) blev i maj 2008 utsedd till Israels nationalfågel. Den har ett distinkt högt läte och när den blir exalterad reser den en fjäderplym på huvudet.

Härfågeln (Upupa epops) blev i maj 2008 utsedd till Israels nationalfågel. Den har ett distinkt högt läte och när den blir exalterad reser den en fjäderplym på huvudet.

och minervaugglan
och skarven
och ökenuven
18och ibisen
och pelikanen
och smutsgamen

19och storken
och hägern
    efter sitt slag (sin art),
och härfågeln
och fladdermusen.

Rena och orena insekter

20Alla bevingade (flygande) småkryp som går med fyra framfötter ska vara något avskyvärt för er. 21Men dessa bevingade (flygande) småkryp som går med fyra framfötter, som har två ben intill sina [fyra] fötter, som hoppar över jorden. 22Av dem kan ni äta dessa,
den svärmande gräshoppan
    efter sitt slag,
den förtärande gräshoppan
    efter sitt slag,
och skalbaggen
    efter sitt slag,
och gräshoppan
    efter sitt slag.
23Men alla bevingade (flygande) småkryp som har fyra fötter [fram] ska vara något avskyvärt för er.

[Hebreiskan är väldigt exakt i sin beskrivning. Prepositionen "fram/på" används för de fyra insekternas fyra "fötter" (hebr. regel) i vers 21 och sedan beskrivs två kraftigare ben (hebr. kera) som den hoppar med. Totalt är det alltså sex fötter och två ben, vilket korrekt beskriver denna grupp av insekters sex gångben.]

Orenhet från kadaver

24Och för dessa ska ni vara orena, vemhelst som kommer i beröring med deras kadaver ska vara oren till kvällen. 25Och den som bär ett kadaver av dem ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen.

26Kadavret av varje djur som har delade klövar men inte idisslar är orena för dig, alla som berör dem ska vara orena. 27Och vadhelst som går på sina tassar bland alla slags fyrbenta djur, dessa är orena för er, vemhelst som kommer i beröring med dess kadaver ska vara oren till kvällen. 28Och han som rör ett kadaver av dem ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, de är orena för er.

29Dessa ska också vara orena för er bland de krypande tingen som kryper över jorden:
vesslan och musen och sköldpaddan
    efter sitt slag,
30och snoken och kameleonten och ödlan och snigeln och mullvaden.
31Dessa är orena för er bland allt som kryper, vemhelst som rör dem när de är döda ska vara oren till kvällen.

32Och vad som helst som råkar ramla på dem när de är döda ska vara orent, om det är ett redskap av trä eller kläder eller skinn eller säcktyg, vilket redskap det må vara som man gör något arbete med, det måste läggas i vatten och ska vara orent till kvällen, så ska det bli rent. 33Och alla lerkärl som de faller ner i, oavsett vad det innehåller, ska vara orent och ni ska krossa det. 34Och allt kött som man kan äta varpå sådant vatten kommer ska vara orent, och all dryck som man kan dricka i varje sådant kärl ska vara oren. 35Och varje ting varpå någon del av deras kadaver faller ska vara orent, oavsett om det är ugnen eller olika sorters krukor så ska de krossas, för de är orena och ska vara orena för dig. 36Men en källa eller brunn med mycket vatten ska vara ren, bara det som kommer i beröring med kadavret ska vara orent.

37Och om någon del av kadavret faller på något utsäde som ska sås så ska det vara rent. 38Men om något vatten hälls över säden och någon del av kadavret faller på den då ska den vara oren för dig. [Anledningen kan vara att det blöta spannmålet var förberett för att användas i matlagning och bak, medan det torra inte var det.]

39Och om något djur som man kan äta av dör, ska den som rör dess kadaver vara oren till kvällen. 40Och den som äter av dess kadaver ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, också den som burit kadavret ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen.

41Och alla krypande ting som kryper över jorden ska vara något avskyvärt, det ska inte ätas. 42Vadhelst som går på magen och vadhelst som går på alla fyra eller vadhelst som har fler ben bland alla krypande ting som kryper över jorden, de ska ni inte äta, för de är något avskyvärt. 43Ni ska inte göra er själva styggelser med något krypande ting som kryper, inte heller ska ni göra er själva orena med dem, så att ni blir orena. 44För jag är Herren er Gud (Jahve Elohim), ni ska därför helga er själva och vara heliga, för jag är helig. Ni ska inte orena er själva på något sätt med något krypande ting som kryper över jorden. 45För jag är Herren (Jahve) som för er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Ni ska därför vara heliga, för jag är helig.

Sammanfattning

46Detta är undervisningen om:
    djur (boskap, fyfotadjur) [vers 2–8]
    och om flygande djur [vers 13–19]
    och om alla levande varelser som rör sig [i stora stim] i vattnen [vers 9–12]
    och om alla varelser som kryper på (svärmar över) jorden [insekter, vers 20–23]

47För att göra åtskillnad mellan det orena
    och det rena
    och mellan djur som kan ätas
och djur som inte kan ätas.

[Primärt har denna distinktion att göra med att särskilja dete judiska folket, se Rom 14:3–15; Apg 10:9–29. Jesus förklarar all mat ren, se Mark 7:19.]

Rituell orenhet från barnafödande

12[Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet. Är det en pojke är det drygt en månad (33 dagar) och en flicka är det den dubbla tiden drygt två månader (66 dagar). Det svenska ordet "oren" har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om Torah-rullen. Händerna på den som rör vid den "orenas". Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro. En av anledningarna till den rituella orenheten vid barnafödande är troligtvis kontakten med blod, se 3 Mos 15:19–24.]

1Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Tala till Israels söner och säg: Om en kvinna har blivit gravid och föder (blivit befruktad och fött) en pojke, då ska hon vara oren i sju dagar enligt dagarna för avskiljning för hennes menstruation ska hon vara oren. 3Och på den åttonde dagen ska han omskäras [ordagrant: köttet på hans förhud omskäras, se 1 Mos 17:10–14].

433 dagar ska hon sedan fortsätta med sin blodrening.
Hon ska inte vidröra några heliga föremål
och inte komma till Tabernaklet förrän hennes reningsdagar är fullbordade.
5Men om hon föder en flicka ska hon vara oren två veckor som under sin menstruation
och 66 dagar ska hon fortsätta med sin blodrening.

Offer

6Och när dagarna för hennes rening är fullbordade, för en son eller för en dotter, ska hon föra fram ett årsgammalt lamm som ett brännoffer [3 Mos 1:1–17] och en ung duva eller turturduva som ett syndoffer [reningsoffer, 3 Mos 4:3] vid ingången till mötestältet, till prästen 7som ska offra det inför Herrens (Jahves) ansikte och bringa försoning för henne. Och hon ska vara ren från sitt blod.

Sammanfattning

Detta är undervisningen om henne som har fött en son eller dotter. 8Om hon inte kan föra fram ett lamm ska hon föra fram två duvor eller två unga turturduvor, den ena som brännoffer, den andra som syndoffer och prästen ska bringa försoning för henne och hon ska vara ren.

[Det var detta offer Jesu mor Maria (Mirjam) offrade, se Luk 2:22–24.]

Rituell orenhet från mögelsvamp

Följande stycke (kap 13-14) handlar om hudsjukdomar och mögel på textilier eller husväggar. Det hebreiska ordet som används är tsaraat som beskriver olika yttringar av mögelsvamp.
    Eftersom den grekiska översättningen Septuaginta använde det grekiska ordet lepra, kom termen att förknippas med det engelska ordet "leprosy" och sjukdomen spetälska (även kallad lepra eller Hansens sjukdom). Det grekiska ordet användes om fiskfjäll och beskriver också hud som flagar. Sjukdomen lepra påverkar förvisso huden, men det hebreiska ordet (och även det grekiska) är en generell term för verkningarna orsakade av mögelsvamp. Drabbas någon av tsaraat på huden (människans utsida) brukar vi kalla det en svampinfektion, däremot om det är kläder/textilier eller hus/husväggar som drabbas används ordet mögel. Kärnbibeln använder båda dessa ord. Följande personer i GT drabbades av denna sjukdom, förutom Mose (2 Mos 4:6) och fyra män (2 Kung 7:3): Mirjam (4 Mos 12:10), Ussia (2 Kung 15:5), Naaman (2 Kung 5:1) och Gechasi (2 Kung 5:27).

I den judiska traditionen är denna åkomma en varning eller ett straff från Gud för den som ägnar sig åt skvaller eller förtal. Att bli isolerad och inte kunna samtala med någon är ett lämpligt straff för den som har en "ond tunga" (hebr. lashon hara) – ett uttryck som också brukar översättas med just skvaller eller förtal, se Ps 34:14. Mirjam drabbades av tsara när hon talade illa om sin bror Mose, se 4 Mos 12:1, 10.
    På samma sätt när denna åkomma drabbar ett hus så anses det vara en varning eller ett straff för den som är snål eller ohjälpsam och inte vill dela med sig eller låna ut till sin medmänniska. Här handlar straffet om att man måste ställa ut samtliga ägodelar till allmänt beskådande utanför huset under minst en vecka (3 Mos 14:36). Då är det lätt att se om man har ljugit och sagt att man inte har det som någon annan behöver eller om man säger att man själv är fattig fast man egentligen inte är det.

131 Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2När en människa får på huden på sin kropp (sitt kött) något som
    reser sig (en svullnad)
    eller ett utslag (skabb)
    eller en ljus fläck
och det är på hans hud på hans kropp (kött) som en fläck med svampinfektion (mögel – hebr. tsaraat), då ska han föras fram till prästen Aron eller till en av hans söner, prästerna. 3Och prästen ska titta på fläcken på huden på kroppen (köttet), och om håret i fläcken har blivit vitt och om fläcken ser djupare ut än huden på hans kropp är det en fläck med svampinfektion (mögel) och prästen ska se på (undersöka) honom och förklara honom oren.

1 – Ljus fläck på huden

4Om den ljusa fläcken blir vit i huden på hans kropp och inte ser djupare ut än huden och om håret på den inte blir vitt, då ska prästen stänga in (isolera) honom som har fläcken i sju dagar. [Den initiala tiden för karantän var alltid en vecka när orsaken till sjukdomen inte var uppenbar.] 5Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och se, om fläcken är oförändrad när han ser på (undersöker) den och fläcken inte har spridit sig på huden, då ska han stänga in (isolera) honom i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.] 6Och prästen ska se på (undersöka) honom en andra gång den sjunde dagen, och se, om fläcken har blivit mörk och fläcken inte har spridit sig på huden, ska prästen förklara honom ren, då är det en sårskorpa och han ska tvätta sina kläder och vara ren. 7Men om sårskorpan sprider ut sig i huden efter det att prästen har synat honom för hans rening, då ska han synas av prästen en andra gång. 8Och om prästen ser att fläcken har spridit sig på huden, då ska prästen förklara honom oren, det är en svampinfektion (mögel).

2 – Upphöjning på huden

9När fläcken med svampinfektion (mögel) finns på en människa, då ska han bli förd till prästen, 10och prästen ska se på (undersöka) honom, och se om upphöjningen är vit i huden och om håret har blivit vitt och det finns friskt kött i upphöjningen, 11då är det en gammal svampinfektion (mögel) på huden på hans kött och prästen ska förklara honom oren, och han ska inte stänga in (isolera) honom för han är oren. 12Och om svampinfektionen (möglet) sprider ut sig på huden och svampinfektionen (möglet) täcker hela hans hud som har fläcken, från hans huvud till hans fötter, oavsett var prästen ser (undersöker), 13då ska prästen överväga och se om svampinfektionen (möglet) täcker hela hans kropp (ordagrant: kött). Han ska förklara honom ren som har plågan, allt har blivit vitt, han är ren. 14Men när det friska köttet visar sig på honom ska han vara oren. 15Och prästen ska se på (undersöka) det friska köttet och förklara honom oren, för det friska köttet är orent, det är svampinfektion (mögel). 16Om det friska köttet vänder igen och ändras till vitt, ska han komma till prästen. 17Och prästen ska se på (undersöka) honom, och se om fläcken har blivit vit, då ska prästen förklara honom ren som har haft fläcken – han är ren.

3 – Böld

[Job drabbades av bölder, se Job 2:7 och en av de tio plågorna över Egypten var bölder, se 2 Mos 9:9–11.]

18Och köttet där det i dess hud fanns en böld, är botat. 19Och om det på platsen för bölden istället finns en vit upphöjning, eller en ljus fläck, vit och något rödaktig, och den visas för prästen, 20och om prästen när han ser (undersöker) den och den ser lägre ut än huden och dess hår har blivit vitt, ska prästen förklara honom oren, det är en fläck med svampinfektion (mögel) som har brutit ut från bölden. 21Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och om det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar. 22Och om det sprider ut sig i huden ska prästen förklara honom oren, det är en plåga (sjukdom). 23Men om de ljusa fläckarna stannar på sin plats och inte breder ut sig är det en böld och prästen ska förklara honom ren.

4 – Brännskada på huden

24Om det finns något kött i huden som är brännskadat av eld, och det friska köttet med brännsåret har en vit ljus fläck, rödaktig eller vit, 25då ska prästen se på (undersöka) den och se om håret på den ljusa fläcken har blivit vitt och se (undersöka) om fläcken är lägre än huden. Då är det en svampinfektion (mögel) som har brutit ut i brännsåret, därför ska prästen förklara honom oren. Det är en fläck med svampinfektion (mögel). 26Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och att det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar. 27Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och om det har spridit ut sig över huden ska prästen förklara honom oren. Det är en fläck med svampinfektion (mögel). 28Men om den ljusa fläcken stannar på sin plats och inte sprider sig i huden men är lite mörkare, då är det en upphöjd brännskada och prästen ska förklara honom ren, för det är en inflammation i brännskadan.

5 – Hårbortfall på huvud eller skägg

29Om en man eller kvinna har en fläck på huvudet eller i skägget, 30då ska prästen se på (undersöka) fläcken och se om den ser djupare ut än huden och om där finns gult tunt hår, då ska prästen förklara honom oren. Det är torra fjäll och svampinfektion (mögel) på huvudet eller i skägget. 31Och om prästen ser fläcken med fjäll och ser att den inte är djupare än huden och att det inte finns några svarta hår i den, då ska prästen stänga in (isolera) den som har fläcken med fjäll i sju dagar. 32Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) fläcken och se om fjällen inte har spridit sig och om det inte finns något gult hår och om fjällen inte ser ut att ligga djupare än huden. 33Han ska bli rakad men fjällen ska han inte raka, och prästen ska stänga in (isolera) honom i ytterligare sju dagar. 34Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) fjällen, och se, om fjällen inte har spridit sig i huden och om de inte ser ut att vara djupare än huden, då ska prästen förklara honom ren och han ska tvätta sina kläder och vara ren. 35Men om fjällen sprider ut sig på huden efter tvättningen, 36ska prästen se på (undersöka) honom och se om fjällen har spridit sig på huden, prästen ska inte leta efter gula hår. Han är oren. 37Men om fjällen när han ser dem har stannat och det finns svarta hår som vuxit upp där, då är fjällen botade, han är ren och prästen ska förklara honom ren.

6 – Ljusa fläckar på huden

38Om en man eller kvinna har ljusa fläckar på huden på sin kropp, vita ljusa fläckar, 39då ska prästen se på (undersöka) och se om de ljusa fläckarna på huden på deras kropp är mörkare vita. Då är det en frätande fläck som växer på huden. Han är ren.

7 – Skallighet

40Den man vars hår faller av hans huvud han är skallig men han är ren. 41Och han vars hår faller av från delar av hans huvud mot ansiktet, han är pannskallig, men han är ren. 42Och om det på det skalliga huvudet eller på den skalliga pannan blir ett vitt rödaktigt sår är det en svampinfektion (mögel) som kommit fram på hans skalliga huvud eller hans skalliga panna. 43Då ska prästen se på (undersöka) och se om det upphöjda såret är vitt rödaktigt på hans skalliga huvud eller hans skalliga panna, som en svampinfektion (mögel) visar sig i huden på kroppen, 44han är en man som lider av svampinfektion (mögel). Han är oren. Prästen ska förklara honom totalt oren (orent oren), hans fläck är på hans huvud.

Svampinfektioner – sammanfattning

[Detta sammanfattande stycke berör de som har blivit diagnostiserade med någon av de ovanstående sju olika fallen.]

45Och den som lider av svampinfektionen (möglet), hans kläder ska rivas söner och hans huvud rakas, och han ska täcka över sin överläpp och ropa "Oren, oren". [Hebr. tame tame!] 46Alla dagar som fläcken är på honom ska han vara orenad. Han är oren. Han ska bo ensam (isolerad), utanför lägret ska han ha sin boplats.

Rening från mögel på textilier/kläder

47Kläderna som plågan med möglet (svampinfektionen) är i, oavsett om det är yllekläder eller linnekläder, 48om det är vävt eller stickat, av linne eller av ull, oavsett det är skinn eller någonting tillverkat av skinn, 49och om fläcken är grönaktig eller rödaktig i kläderna eller på skinnet, på det vävda eller på det stickade eller på någonting tillverkat av skinn, är det en fläck med mögel (svampinfektion) och ska visas för prästen. 50Och prästen ska se på (undersöka) fläcken och stänga in (isolera) det som har fläcken i sju dagar. 51Och han ska se på (undersöka) fläcken den sjunde dagen. Om fläcken har spridit sig i kläderna, antingen i det vävda eller i det stickade eller på skinnet eller i någonting som är tillverkat av skinn, då är fläcken ett frätande mögel (svampinfektion). Det är orent. 52Han ska därför bränna den klädnaden, oavsett om det är vävt eller stickat, av ull eller linne eller någonting av skinn där fläcken är ett frätande mögel (svampinfektion). Det ska brännas i eld.
     53Men om prästen ser på (undersöker) och ser att fläcken inte har spridit sig i klädnaden, varken i det vävda eller i det stickade eller i någonting av skinn, 54då ska prästen befalla att de tvättar det som fläcken varit på och han ska stänga in (isolera) det i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.] 55Och prästen ska se på (undersöka) fläcken efter att den är tvättad och se om färgen inte har förändrats och om fläcken inte har spritt ut sig, är den oren. Du ska bränna den i eld. Den fräter inåt antingen den är inuti eller utanpå. 56Men om prästen ser på (undersöker) och ser att fläcken har mörknat efter att den har tvättats, då ska han riva ut den ur plagget eller ur skinnet eller ur väven eller ur det stickade. 57Och om det fortfarande syns i klädnaden eller i det vävda eller i det stickade eller i någonting av skinn, då är det en fläck som sprider sig. Du ska bränna det som har fläcken med eld. 58Och klädnaden, vävd eller stickad eller vad som än är tillverkat av skinn, det som du ska tvätta, om fläcken försvinner från det, då ska det tvättas en andra gång och det ska vara rent.

Sammanfattning

59Detta är undervisningen om fläckar med mögel (svampinfektion) i kläder av ull eller linne, antingen det är vävt eller stickat, och om allting av skinn, för att förklara det rent eller för att förklara det orent.

Rening från hudsjukdomar

141Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Detta är undervisningen för den som lidit av svampinfektionen (möglet – hebr. tsaraat) under dagarna för hans rening. Han ska föras till prästen, 3och prästen ska komma ut från lägret och se på (undersöka) och se om fläcken med svampinfektion (mögel) är botad från svampinfektionen (möglet). 4Sedan ska prästen befalla att man tar till den som blivit ren, två fåglar, levande och rena och cederträ och karmosinröd färg [hebr. tolah – färgämnet från den torkade kroppen av honan av masken coccus ilicis, se Ps 22:6] och isop. 5Och prästen ska befalla att en av fåglarna dödas i ett lerkärl över rinnande vatten. 6Sedan ska han ta den levande fågeln och cederträet och det röda och isopen och ska doppa det och den levande fågeln i blodet från fågeln som dödades över det rinnande vattnet. 7Och han ska stänka det sju gånger över den som blivit fri från svampinfektionen (möglet) och han ska förklara honom ren och ska låta den levande fågeln flyga iväg över det öppna fältet (ordagrant över fältets mun).
     8Och den som har blivit ren ska tvätta sina kläder och raka av allt sitt hår och tvätta sig själv i vatten så att han blir ren, och därefter ska han komma in i lägret och ska stanna utanför sitt tält i sju dagar. 9Men på den sjunde dagen ska han raka av allt sitt hår och sitt skägg och sina ögonbryn, allt hår ska han raka av, och han ska tvätta sina kläder och han ska tvätta sin kropp och han ska vara ren. 10På den åttonde dagen ska han ta två felfria lamm av hankön och ett lamm av honkön som är årsgammalt och felfritt, och tre tiondelars [av ett efa mått] av fint mjöl för ett matoffer blandat med olja och ett mått olja [0,3 liter]. 11Och prästen som ska göra honom ren ska ställa fram mannen som ska bli ren och dessa ting inför Herrens (Jahves) ansikte vid dörren till mötestältet. 12Och prästen ska ta ett av lammen av hankön och offra det som ett skuldoffer och måttet av olja och vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. 13Och han ska slakta lammet på platsen där han ska döda syndoffret och brännoffret, på en helig plats, för liksom syndoffret är prästens så är även skuldoffret. Det är högheligt. 14Och prästen ska ta en del av blodet från skuldoffret och prästen ska stryka det på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot. [3 Mos 8:23] 15Och prästen ska ta en del av oljan och hälla den i sin vänstra handflata, 16och prästen ska doppa sitt högra finger i oljan som är i hans vänstra hand och ska stänka av oljan med sitt finger sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte. 17Och resten av oljan som är i hans hand ska prästen stryka på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot ovanpå blodet från skuldoffret. 18Och resten av oljan som är i prästens hand ska han hälla över huvudet på honom som ska bli ren och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte.
     19Och prästen ska offra syndoffret och bringa försoning för honom som ska bli ren från sin orenhet och efteråt ska han döda brännoffret. 20Och prästen ska offra brännoffret och matoffret ovanpå altaret och prästen ska bringa försoning för honom och han ska vara ren.

21Och om han är fattig och inte kan ge så mycket då ska han ta ett lamm som skuldoffer som ska viftas för att bringa försoning för honom och en tiondels fint mjöl blandat med olja som ett matoffer och ett mått olja. 22Och två turturduvor eller två unga duvor som han har möjlighet att ge, och den ena ska vara till syndoffer och den andra till brännoffer.
     23Och han ska föra fram dem till prästen på den åttonde dagen för sin rening, till dörren på mötestältet inför Herrens (Jahves) ansikte. 24Och prästen ska ta lammet till skuldoffer och måttet med olja och prästen ska vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. 25Och han ska döda lammet till skuldoffer och prästen ska ta en del av blodet från skuldoffret och stryka det på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot. 26Och prästen ska hälla av oljan i handflatan i sin vänstra hand, 27och prästen ska stänka med sitt högra finger en del av oljan som är i hans vänstra hand sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte. 28Och prästen ska ta av oljan som är i hans hand och stryka på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot ovanpå platsen med blodet från skuldoffret. 29Och resten av oljan som är i prästens hand ska han hälla över huvudet på honom som ska bli ren och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte.
     30Och han ska offra den ena turturduvan eller unga duvan, vilket han kan ge, 31efter vad han har möjlighet att ge, den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer tillsammans med matoffret, och prästen ska bringa försoning för honom som ska bli ren inför Herrens (Jahves) ansikte. 32Detta är undervisningen om den som är drabbad av svampinfektion (mögel), vars hand inte har möjlighet att ge det som (egentligen) krävs för att bli ren.

Rening från mögel på husets väggar

[På samma sätt som textilier och kläder kunde drabbas av mögel (3 Mos 13:47–59), kunde även husets väggar drabbas.]

33Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:

34När ni kommer till Kanaans land som jag ska ge er som en besittning, och jag lägger fläckar av mögel (svampinfektion) på ett hus i landet för er besittning, 35och den som äger huset ska komma och berätta för prästen och säga: "Det ser ut som om det är fläckar i mitt hus."
     36Då ska prästen befalla att man tömmer huset innan prästen går in och ser (undersöker) fläckarna, så att allt som finns i huset inte blir orent, och därefter ska prästen gå in och se på (undersöka) huset. 37Och han ska se på (undersöka) fläckarna, om fläckarna finns på väggarna i huset med ihåliga stråk, grönaktiga eller rödaktiga, som ser ut att vara fördjupningar i väggen, 38då ska prästen gå ut från huset till husets dörr och stänga (låsa) huset sju dagar. 39Och prästen ska komma tillbaka den sjunde dagen och ska låsa upp (öppna) och se (undersöka) om fläckarna har spridit sig på husväggarna. 40Då ska prästen befalla att man tar bort stenarna som fläcken finns på och man ska kasta dem på en oren plats utanför staden. 41Och han ska se till att huset blir skrapat inuti runt omkring och de ska hälla ut dammet som de skrapat bort utanför staden på en oren plats. 42Och de ska ta andra stenar och sätta på platsen för dessa stenar och han ska ta annat murbruk och ska putsa (bokstavligt plåstra om) huset.
     43Och om fläckarna kommer tillbaka igen och visar sig i huset efter det att han har tagit bort stenarna och efter att han har skrapat huset och efter att det är putsat, 44då ska prästen komma och se (undersöka) och se om fläckarna har spridit sig i huset. Det är ett frätande mögel (svampinfektion) i huset. Det är orent. 45Och han ska bryta ner huset, dess stenar och dess timmer och allt murbruk från huset, och han ska bära bort det utanför staden till en oren plats. 46Dessutom ska den som har gått in i huset medan det varit stängt (låst) vara oren till kvällen. 47Och den som ligger i huset ska tvätta sina kläder och han som äter i huset ska tvätta sina kläder.

Ritualer för rening från mögel på husets väggar

48Och om prästen kommer in och ser på (undersöker) den och ser att fläcken inte har spridit sig i huset efter att huset blivit putsat, då ska prästen förklara huset rent eftersom fläcken är botad. 49Och för att rena huset ska han ta två fåglar och cederträ och karmosinröd färg [hebr. tolah – färgämnet från den torkade kroppen av honan av masken coccus ilicis, se Ps 22:6] och isop. 50Och han ska döda en av fåglarna i ett lerkärl över rinnande vatten. 51Och han ska ta cederträet och isopen och den karmosinröda färgen och den levande fågeln och ska doppa det i blodet från fågeln som dödades och i det rinnande vattnet och stänka det på huset sju gånger. 52Och han ska rena huset med blodet av fågeln och med det rinnande vattnet och med den levande fågeln och med cederträet och isopen och den karmosinröda färgen. 53Men han ska låta den levande fågeln flyga ut ur staden till det öppna fältet (ordagrant: över fältets mun) och bringa försoning för huset och det ska vara rent.

Sammanfattning

54Detta är undervisningen om alla sorters plågor (sjukdomar) med svampinfektion (mögel) och fjällighet, 55och för mögel (svampinfektioner) på kläder och på hus, 56och om upphöjningar och om fjällningar och om ljusa fläckar, 57för att instruera om när det är orent och när det är rent. Detta är undervisningen om mögel (svampinfektion – hebr. tsaraat).

Rituell orenhet från flytningar

151Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:

Män

2Tala till Israels söner och säg till dem: "När någon man har en flytning från sitt kött, är han oren på grund av detta. 3Och detta är hans orenhet i det här fallet, om hans kropp har en flytning eller hans kropp hindras från hans flytning, är det hans orenhet.
     4Varje säng som han som har en flytning ligger på är oren, och varje möbel som han sitter på är oren. 5Och vemhelst som rör hans säng ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen. 6Och han som sitter på någonting som han med flytningen har suttit på, ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen. 7Och den som rör kroppen på honom som har en flytning ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen. 8Och om han som har en flytning spottar på honom som är ren, då ska han tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen. 9Och varje sadel som han som har en flytning rider på ska vara oren. 10Och vemhelst som vidrör något som varit under honom som har en flytning ska vara oren till kvällen, och han som har burit (flyttat på) något av dessa ting ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen. 11Och vemhelst som vidrör honom som har en flytning och inte har sköljt sina händer i vatten, han ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen. 12Och redskap av lera (keramik) som han med flytningen har kommit i beröring med ska krossas, och varje redskap av trä ska sköljas i vatten.

13Och när han som har flytningen är ren från sin flytning ska han räkna för sig själv sju dagar [jmf 3 Mos 12:2; 13:4; 15:19] för sin rening och tvätta sina kläder och bada sig själv i rinnande vatten och ska vara ren. 14Och på den åttonde dagen ska han ta åt sig två turturduvor eller två unga duvor och komma inför Herrens (Jahves) ansikte till dörren på mötestältet och ge dem till prästen. 15Och prästen ska offra dem, den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer, och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte för hans flytning. 16Om någon mans säd lämnar honom (spills vid sidan) vid ett samlag, då ska han tvätta sin kropp i vatten och vara oren till kvällen. 17Och varje plagg och varje skinn varpå (den spillda) säden från samlaget finns ska tvättas med vatten och vara orent till kvällen. 18Även kvinnan som mannen legat med när säden förspilldes, de ska båda bada sig själva i vatten och vara orena till kvällen.

Kvinnor

19Om en kvinna har ett bekymmer och hennes bekymmer i kroppen är blod, ska hon vara avskild (separerad, isolerad) i sju dagar, och vemhelst som rör henne ska vara oren till kvällen. 20Allting som hon ligger på under sin avskildhet ska vara orent och allting som hon sitter på under sin avskildhet ska vara orent. 21Och vemhelst som rör hennes säng ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen. 22Och vemhelst som rör någonting som hon suttit på ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen. 23Och om det är på hennes säng eller någonting som hon suttit på, när han rör det är han oren till kvällen. 24Och om någon man ligger hos henne kommer hennes orenhet över honom, han ska vara oren i sju dagar, och hela sängen som han legat på ska vara oren. 25Om en kvinna har problem med sin menstruation många dagar utöver hennes avskildhet, eller om det rinner utöver tiden för hennes avskildhet, alla dagar av hennes orsak till orenhet ska vara som dagarna för hennes avskildhet. Hon ska vara oren. 26Varje säng som hon ligger i alla dagar som hennes blödning varar ska för henne vara som sängen för hennes avskildhet och allt som hon sitter på ska vara orent, liksom orenheten för hennes avskildhet. 27Och vemhelst som rör dessa ting ska vara oren och ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.

28Men om hon blir ren från sin blödning ska hon räkna sju dagar och sedan ska hon vara ren. 29Och på den åttonde dagen ska hon ta två turturduvor eller två unga duvor och föra dem till prästen till dörren på mötestältet. 30Och prästen ska offra den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer och prästen ska bringa försoning för henne inför Herrens (Jahves) ansikte för hennes orenhet med blödningen.

Sammanfattning

31Så ska ni avskilja Israels söner från deras orenhet för att de inte ska dö i sin orenhet när de befläckar mitt Tabernakel bland dem. 32Detta är undervisningen om honom som har en flytning och om honom vars säd lämnar honom så att han blir oren av det, 33och om henne som är oren av sin menstruation och om honom som har en flytning, om mannen och om kvinnan och om honom som ligger med henne som är oren.

FÖRSONINGSDAGEN – då all orenhet blir försonad

16[I detta kapitel beskrivs försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"), se 3 Mos 23:27–28. Detta är den heligaste dagen och har kommit att kallas Joma – Dagen.]

1Herren (Jahve) talade till Mose efter att Arons två söner [Nadab och Abihu] dött, när de offrade framför Herrens ansikte och dog [3 Mos 10:1–2], 2och Herren (Jahve) sade till Mose:

Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [2 Mos 25:17–22], framför nådastolen som är ovanpå arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovanpå nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se 2 Mos 25:17.]

Förberedande offer för översteprästen

(3 Mos 16:3) Översteprästen med hans färggranna kläder.

Översteprästen med hans färggranna kläder.

[Fem djuroffer krävdes: en ung oxe, två getter och två baggar.]

3Så ska Aron komma in till den heliga platsen: med en ung oxe som ett syndoffer [3 Mos 4:3] och en bagge som ett brännoffer [3 Mos 1:1–17]. 4Han ska klä sig i heliga linnekläder, han ska ha linnebyxor på sin kropp och ska vara omgjordad med en linnegördel och med en linneturban ska han vara klädd. Detta är de heliga kläderna, därför ska han tvätta sin kropp i vatten och sedan klä sig i dem.

[Översteprästen hade i vanliga fall en färggrann skrud med guld och ädelstenar, se 2 Mos 28:39–41; 39:29. De enklare vita linnekläderna var de övriga prästernas ämbetsdräkt. När nu översteprästen ska klä sig lika enkelt som alla andra präster, visar det profetiskt att Jesus måste bli som en av oss, sann människa, för att kunna ge oss försoningen. Heligheten förstärks också av att sju gånger i detta kapitel upprepas frasen "för honom själv" när det gäller offer, se vers 6 (2 ggr), 11 (3 ggr), 17, 24.]

5Av Israels söners församling ska han ta två killingar av getterna till ett syndoffer och en bagge till ett brännoffer.

Sammanfattning: syndoffer och syndabocken

6
(3 Mos 16:6) Syndabocken av William Holman Hunt. Målad på plats vid Döda havet 1854. I bakgrunden syns Edoms berg och ett kadaver från ett tidigare års syndabock som skickats ut i ödemarken.

Syndabocken av William Holman Hunt. Målad på plats vid Döda havet 1854. I bakgrunden syns Edoms berg och ett kadaver från ett tidigare års syndabock som skickats ut i ödemarken.

Aron ska offra sin syndofferoxe, som är för honom själv, och bringa försoning för sig själv och för sitt hushåll. 7Han ska ta två getter och ställa fram dem inför Herrens (Jahves) ansikte, vid ingången till församlingens mötestält (Tabernaklet).

[Denna vers visar profetiskt det som sker när Barabbas får byta plats med Jesus. Lotten kastas mellan två identiska getter. Barabbas betyder faderns son och Jesus är Faderns Son. Därför kan Jesus ta människans plats medan Barabbas får Jesu nåd, se Matt 27:15–26.]

8Aron ska kasta lott om de två getterna, en lott för Herren (Jahve) och en lott för syndabocken (hebr. azazel). 9Aron ska föra fram geten, över vilken Herrens lott fallit, och offra den som ett syndoffer. 10Men geten, på vilken lotten föll att bli en syndabock, ska ställas fram levande inför Herren, för att bringa försoning med den och låta den gå som syndabock ut i ödemarken (öknen).

Detaljerade instruktioner

(3 Mos 16:11) Förbundsarken med de två keruberna av rent guld ovanpå.

Förbundsarken med de två keruberna av rent guld ovanpå.

[Ceremonin består av fyra huvuddelar:
1. En oxe offras som ett syndoffer för prästerna, se vers 11–14
2. En bock offras för folkets synd (Heb 9:21–22; 1 Tim 2:5), vers 15–17
3. Blandning av oxen och getens blod, vers 18–19
4. Syndabocken sänds iväg, vers 20–22

Efter dessa fyra delar sker en avslutande del, se vers 23–28]


11Aron ska föra fram syndoffersoxen som är för honom själv och ska bringa försoning för sig själv och för sitt hushåll och ska döda syndoffersoxen som är för honom själv. 12Han ska ta ett rökelsekar fullt med brinnande kol av eld från altaret inför Herrens ansikte och sina händer fulla av söt rökelse som finfördelats (malts) och föra det innanför förhänget. 13Han ska placera rökelsen ovanpå elden framför Herrens ansikte, så att molnet av rökelse kan täcka nådastolen som är ovanpå vittnesbördet (arken), så att han inte dör. 14Han ska ta av oxblodet och stänka det med sitt finger ovanpå nådastolens ansikte österut och framför nådastolen ska han stänka av blodet med sitt finger sju gånger.

[Den östra sidan av nådastolen är dess framsida. tabernaklet, och senare templet, placerades alltid så att ingången var vänd mot öster. Därav följer att även arken och nådastolen blir placerade så att de alltid vänds med framsidan mot öster. Därför kan man säga att Gud blickar österut när han sitter på nådastolen, kerubernas vingar är ju hans tron. Öster är ett väderstreck som inte bara betyder en viss riktning i förhållande till omgivningen. I detta ord, hebr. kedem, ligger många fler betydelser. Öster är ett av de två eviga väderstrecken, till skillnad från norr och söder som har sina begränsningar vid respektive pol. Öster handlar om det eviga perspektivet också på det sättet att det ser både bakåt och framåt samtidigt. Det är ett ord som knyter ihop tidens begränsning med evighetens gränslöshet. Det är också ett ord som handlar om möten, att möta sig själv och att möta Gud. Det är när man blickar bakåt ett ord som innebär att man gör bokslut med det som har varit. På samma sätt när man blickar framåt ser man profetiskt vad som ska komma. Det är även ett ord som talar om vägledning, vilket är precis det man får när man profetiskt blickar framåt. I förståelsen av ordet öster ligger inte bara människans möjlighet att se hela sitt liv, utan också förståelsen av Gud som den som står utanför tid och rum och ser allting samtidigt från sitt evighetsperspektiv.]

15Sedan ska han [prästen] slakta folkets syndofferbock och bära in blodet bakom förhänget. Han ska göra på samma sätt som med tjurblodet: han ska stänka det ovanpå nådastolen och framför nådastolen. 16På det sättet ska han rena det allra heligaste från Israels söners (folks) orenheter på grund av deras överträdelser i alla deras synder. På samma sätt ska han göra med församlingens mötestält [uppenbarelsetältet, tabernaklet, som innehåller det heliga och allra heligaste] som står mitt ibland dem och är omgivet av deras orenhet. 17Ingen människa får vistas i församlingens mötestält när han [Aron, översteprästen] går in för att bringa försoning på den heliga platsen, till dess att han kommer ut och har bringat försoning för sig själv och för sitt hushåll och för hela Israels församling.

18Han ska gå ut till altaret som är framför Herren (Jahve) och bringa försoning för det, och han ska ta av oxblodet och av getblodet och placera det ovanpå altarets horn runtom. [2 Mos 27:2. Altaret har fyra horn, ett i varje hörn. Hornen på altaret representerar makt.] 19Han ska stänka av blodet ovanpå det med sitt finger sju gånger och rena det och helga det från Israels söners (folks) orenhet.

20När han har avslutat försoningen av den heliga platsen och av församlingens mötestält och altaret, ska han föra fram den levande geten. 21Aron ska lägga båda sina händer på den levande getens huvud och bekänna över den alla Israels folks missgärningar och alla deras överträdelser i alla deras synder och lägga dem på getens huvud och sända iväg den till ödemarken, i handen på en man som är redo [någon som ska leda ut geten i ödemarken, det är öknen öster om Jerusalem].

[Här talas också profetiskt om vad som skulle ske med Jesus. När översteprästerna slår Jesus i ansiktet uppfylls denna förebild, se Matt 26:67; Mark 14:65; Joh 18:22.]

22Geten ska bära alla deras missgärningar till ett obebott land, och han ska låta geten gå ut i ödemarken.

23Aron ska komma in i församlingens mötestält och ska ta av sig linnekläderna som han tog på sig när han gick in till den heliga platsen och han ska lämna dem där. 24Han ska tvätta sin kropp med vatten på den heliga platsen och sätta på sig sina (egna) kläder och komma fram och offra sitt brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning för sig själv och för folket. 25Det feta av syndoffret ska han bränna på altaret.
     26Den man som ledde ut syndabocken ska tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten och sedan komma in i lägret. 27Syndoffersoxen och syndoffersgeten vars blod bars in för att bringa försoning på den heliga platsen ska bäras bort utanför lägret, och de ska brännas i eld, deras hud och deras kött och deras exkrement. 28Den som bränner dem ska tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten och därefter ska han gå in i lägret.

Försoningsdagen – en återkommande förordning

29Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er. I sjunde månaden på den tionde dagen [10:e Tishri, som infaller i september/oktober] ska ni rannsaka er själva [ordagrant: "ödmjuka era själar"; detta inkluderar ofta fasta, se Ps 35:13; Jes 58:3, 10] och inte utföra något arbete alls, oavsett om det är någon från ert eget land eller en främling som vistas bland er. 30På den dagen ska översteprästen bringa försoning för er, för att rena er så att ni blir rena från alla era synder inför Herren (Jahve). 31Det ska vara en sabbatsvila för er och ni ska rannsaka era själar. Det ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat").

[Det ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") upprepas tre gånger, se vers 29, 31 och 34. När saker upprepas två gånger är det för att markera att det är extra viktigt. Här upprepas det tre gånger och därmed vet vi att det inte bara är något viktigt utan absolut nödvändigt.]

32Översteprästen, som han ska smörja, och som han ska helga till tjänstgöring i översteprästens ämbete i hans fars ställe, ska bringa försoning och ska ta på sig linnekläder, de heliga kläderna. 33Han ska bringa försoning för den heliga helgedomen och han ska bringa försoning för församlingens mötestält och för altaret och han ska bringa försoning för översteprästen och för allt folket i församlingen.

34Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.

ETT HELIGT FOLK (kap 17-20)

171Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Säg till Aron och hans söner och alla Israels barn: Detta är vad Herren har befallt:

Kött offrat till avgudar

3Om någon (ordagrant: "och, man, man" – betonar att det är ett generellt förbud) av Israels hus slaktar en ko, ett lamm eller en get i eller utanför lägret, 4och inte för fram djuret till uppenbarelsetältets (hebr. Ohel Moed) ingång för att bära fram det som en offergåva åt Herren (Jahve) framför hans tabernaklet (hebr. miskan), ska det tillräknas den mannen som blodskuld. Han har spillt blod, och han ska utrotas ur sitt folk. 5Därför ska Israels barn komma med sina slaktdjur som de brukar slakta ute på marken, fram till Herren, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen, och slakta dem där som ett gemenskapsoffer åt Herren (Jahve). 6Prästen ska stänka blodet på Herrens (Jahves) altare vid ingången till uppenbarelsetältet och bränna fettet till en ljuvlig doft för Herren (Jahve). 7De ska inte mer offra sina slaktoffer till de onda andar som de i trolös avfällighet håller sig till. Detta ska vara en evig stadga för dem, från släkte till släkte. 8Säg till dem:

Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer 9och inte för fram det till uppenbarelsetältets ingång för att offra det åt Herren, ska den mannen utrotas ur sitt folk.

Förbud att äta blod

10Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet [3 Mos 3:17] och utrota honom ur hans folk. 11För kroppens (varje varelses) liv (själ) är i blodet, och jag har gett er det för altaret, för att bringa försoning för era liv (själar). Det är blodet som bringar försoning genom livet (själen) som är i det. 12Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er ska äta blod. Främlingen som bor ibland er ska inte heller äta blod.

Förbud att äta kött av kvävda djur

13Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels barn eller av främlingarna som bor bland dem fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel av det slag som får ätas, ska han låta blodet rinna ut och täcka över det med jord. 14För varje kropps liv är dess blod. Därför säger jag till Israels barn: Ni ska inte äta någon kropps blod, för varje kropps liv är dess blod. Var och en som äter det ska utrotas. 15Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur, vare sig han är infödd eller främling, ska tvätta sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till kvällen. Då blir han ren. 16Om han inte tvättar sina kläder och badar sin kropp, kommer han att bära på skuld.

Otillåtna sexuella relationer

Ett annorlunda folk

181Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Tala till Israels barn och säg till dem:

[Vers 2b–5 formar en kiasm där frasen "Jag är Herren" både ramar in stycket och betonas centralt i vers 5. Orden göra/gör, påbud, förordningar och hålla är nyckelord som speglas i varje nivå.]

Jag är Herren (Jahve),
    er Gud (Elohim).
3Ni ska inte göra som man gör i Egypten,
    där ni har bott.
Ni ska inte heller göra som man gör i Kanaans land,
    dit jag för er.
Ni ska inte vandra i (leva efter) deras [Egyptens och Kanaans]
    stadgar (förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta lagar).
4Mina påbud (bindande juridiska beslut) ska ni göra,
och mina förordningar (ordagrant "saker inristat")
ska ni hålla (vaka över)
för att vandra efter dem.
    Jag är Herren (Jahve),
er Gud (Elohim).
5Ni ska hålla (vaka över)
mina förordningar (ordagrant "saker inristat")
och mina påbud (bindande juridiska beslut);
den människa som gör dem ska leva genom (i) dem.
Jag är Herren (Jahve).

Otillåtna nära sexuella relationer

[Incest och sexuella relationer mellan nära släktingar är förbjudna. Ordet "närma sig" används i vers 6, 14 och 19 och ramar in stycket. Ett centralt ord som används 24 gånger i vers 6–19 är nakenhet (hebr. ervah) som även kan översättas genitalierna och används också för sexuella relationer. Totalt 11 verser (vers 7–17) börjar alla med det ordet. Det finns en tydlig struktur med flera kiasmer:

Släkting – inte närma dig, vers 6
  Din mor, vers 7
    Din fars hustru, vers 8
      Din syster, vers 9
        Ditt barns dotter, vers 10
      Din halvsyster, vers 11
    Din fars syster, vers 12
  Din mors syster, vers 13
Din fars brors hustru – inte närma dig, vers 14
  Din sons hustru, vers 15
  Din brors hustru, vers 16
  En kvinna och hennes dotter, vers 17
  En kvinna och hennes syster, vers 18
Kvinna under menstruation – inte närma dig, vers 19

Incest tas upp även i följande passager: 1 Mos 19:30–38; 20:12; 35:22; 49:4; 2 Sam 13:1–14. Dessa bibliska regler ligger som grund för många länders lagar. I Israel straffas den som har sexuella relationer med sina egna barn med fem års fängelse. I svensk lagstiftning regleras incest i 6 kap. 7 § brottsbalken där straffet är högst två år. Mellan helsyskon är straffet fängelse i högst ett år.]


6[Släkting]
Ingen man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) ska närma sig en nära släkting (kött av eget kött) för att blotta hennes nakenhet (ha en sexuell relation med henne).
Jag är Herren (Jahve).
[Vers 7–13 formar en kiasm med 7 förbjudna nära relationer. I en kiasm hör ämnen ofta parvis ihop. Första och sista, andra och näst sista, osv. Här rör sig kiasmen utåt i släktskap, från mor, far, barn och sist barnbarn. Moderns sida (vers 7, 13), faderns sida (se vers 8, 12), följt av syskon (vers 9, 11) och sist barnbarn (vers 10).]

7[Din mor]
Din fars nakenhet och din mors nakenhet ska du inte blotta,
    hon är din mor;
du ska inte blotta hennes nakenhet (ha en sexuell relation med henne).
[Hör tematiskt ihop med vers 13 – incest på din mors sida av släkten är förbjudet. Se även 1 Mos 35:22; 1 Kor 5:1.]
8[Din fars hustru]
Din fars frus nakenhet ska du inte blotta (ha inte en sexuell relation med henne),
    hon är fars nakenhet [eftersom man och hustru är "ett kött", se 1 Mos 2:24; 49:4].
[Hör tematiskt ihop med vers 12 – incest på din fars sida av släkten är förbjudet. Detta var känt som en otillåten relation långt innan lagen, som t.ex. med Ruben, se 1 Mos 35:22. Även bland hedningar var detta inte accepterat, se 1 Kor 5:1. Trots detta var det en medveten synd av Absalom, se 2 Sam 16:22.]
9[Din syster]
Din systers nakenhet ska du inte blotta (du ska inte ha sexuellt umgänge med din syster)
    – oavsett om det är din fars dotter eller din mors dotter, född hemma eller borta.
[Hör tematiskt ihop med vers 11 – incest mellan syskon är förbjudet. Förbudet gäller en syster på alla tänkbara sätt, tidigare äktenskap, utanför äktenskapet, osv.]
10[Ditt barns dotter]
Din sondotters
    eller dotterdotters nakenhet ska du inte blotta (du ska inte ha sexuellt umgänge med dina barnbarn),
    för de är din egen nakenhet.
[Centralt i kiasmen (som rört sig tematiskt utåt i släktledet) förbjuds också incest med barnbarn.]
11[Din halvsyster]
Din faders hustrus dotters nakenhet ska du inte blotta (du ska inte ha sexuellt umgänge med en halvsyster),
    för hon är av din fars släkt och hon är din syster;
du ska inte blotta hennes nakenhet (ha en sexuell relation med henne).
12[Din fars syster]
Din faders systers nakenhet ska du inte blotta (du ska inte ha sexuellt umgänge med din faster),
    för hon är av din fars släkt.
13[Din mors syster]
Din mors systers nakenhet ska du inte blotta (du ska inte ha sexuellt umgänge med din moster),
    för hon är av din mors släkt.
14[Din fars brors hustru]
Din fars brors nakenhet ska du inte blotta,
    du ska inte närma dig hans hustru (du ska inte ha sexuellt umgänge med din farbrors hustru),
    för hans hustru är din [ingifta] faster.

[Ordet "närma" ramar in den första kiasmen som började i vers 6, samtidigt inleds nästa stycke här som avslutas med "närma dig" i vers 19.]
15[Din sons hustru]
Din sonhustrus nakenhet ska du inte blotta (du ska inte ha sexuellt umgänge med din svärdotter),
    hon är din sons hustru,
hennes nakenhet ska du inte blotta.

16[Din brors hustru]
Din brors hustrus nakenhet ska du inte blotta (du ska inte ha sexuellt umgänge med din svägerska),
    för det är din brors nakenhet.
[Här finns ett undantag när en broder dör och han och hans fru inte har några barn. Leviratäktenskapet beskrivs i 5 Mos 25:5–10 och är frivilligt för båda parter, dock krävs en chalitzah-ceremoni för att lösa änkan att bli fri att gifta om sig.]
17[Kvinna och hennes dotter,]
En kvinnas nakenhet
    och hennes dotters nakenhet ska du inte blotta (du ska inte ha sexuellt umgänge med en mor och hennes dotter);
hennes sondotter eller hennes dotterdotters nakenhet ska du inte blotta,
    för de är ju nära släktingar
    – det är depraverat (oanständigt, en skändlighet) [3 Mos 19:29; 20:14].
    [Hebr. zimmah kommer från zamam som betyder tänka och fantisera, se även vers 22 och 23.]

18[Kvinna och hennes syster – inte giftemål]
Och du ska inte ta en kvinna och hennes syster som hustru,
    och skapa fiendskap (rivalitet) mellan dem,
    och blotta båda deras nakenhet medan din första fru lever (du ska inte ha sexuellt umgänge med två systrar).
[Jakobs giftermål med Lea och Rakel är ett exempel på vilka problem detta skapar, se 1 Mos 29:23–30.]
19[Kvinna under menstruation och efter födsel]
Du ska inte närma dig [jmf vers 6, 14] en kvinna och blotta hennes nakenhet (ha sexuellt umgänge med henne) när hon har menstruation och är ceremoniellt oren.

[Den ceremoniella reningen inkluderar både månadsreningen (3 Mos 15:33) och perioden på 40 respektive 80 dagar efter barnafödande (3 Mos 12:2), se även 3 Mos 15:24; 20:18.]

Andra otillåtna sexuella relationer

[Tidigare stycke (vers 6–19) handlade om förbjudna sexuella relationer inom familjen. Nästföljande stycke (vers 20–23) behandlar förbjudna sexuella relationer utanför familjen. Här beskrivs en nedåtgående spiral i depraverat beteende, se även Rom 1:24–27. Det börjar med äktenskapsbrott, fortsätter med barnoffer, män som ligger med män, män som ligger med djur och sist en kvinna som försöker para sig med ett djur. I vers 20 och 21 används hebreiska ordet för säd, zera. Skrivsättet gör att detta stycke betonar frukten av sexualiteten, dvs. barn. Otukt med en annan kvinna producerar ett utomäktenskapligt barn (utanför släkten). Ett barn offrat till Molok dödas, en sexuell relation med en man kan inte producera ett barn, och en man eller kvinna som har sex med ett djur (som inte är en människa) kan inte ens producera en avkomma.]

20[Äktenskapsbrott]
Och med din nästas hustru ska du inte ligga (ha sexuellt umgänge med) och ge din säd,
    och på så sätt bli oren tillsammans med henne.

[Äktenskapsbrott förbjöds också i 2 Mos 20:14; 5 Mos 5:18; Joh 8:2–5 och straffades med döden för båda parter, se 3 Mos 20:10; 22:22. Allvaret i denna överträdelse beror på att äktenskapet var instiftat av Gud, se 1 Mos 2:18, 24; Ords 2:17; 18:22; Mal 2:14.]

21
(3 Mos 18:21) Barnoffer till avguden Molok, av Charles Foster 1897.

Barnoffer till avguden Molok, av Charles Foster 1897.

[Barnoffer till avgudar]
Du ska inte låta din säd [dina avkomlingar, barn] offras (passera) [genom eld] åt [den ammonitiska avguden] Molok [som betyder "kung", se 1 Kung 11:7];
    du ska inte ohelga din Guds namn.
Jag är Herren (Jahve). [Bara Gud är "Kung" – inte "Molok".]

[Den vanligaste beskrivningen av denna Kananeiska avgud är att den var gjord av brons och ihålig – med en mänsklig kropp och en oxes huvud. Den satt på en tron av brons med händerna utsträckta, förberedda att ta emot offret. Man eldade i statyn och runt statyn så den hettades upp. Föräldrarna offrade sedan deras barn på de rödglödgade armarna medan ljudet av trummor och cymbaler dränkte barnets skrik. Det sägs att sju kapell var kopplade till denna avgud och bara de som offrade ett barn till Molok fick tillträde till det sjunde och högsta ockulta nivån. Miniatyrer av dessa var de "skrin" som refereras till i Amos 5:26 och Apg 7:34. Det råder olika uppfattningar om denna beskrivning är kopplad till sederna för offret till Molok, Bibeln anger dock att det handlar om barnoffer och eld, se Hes 16:20–21; Ps 106:37–38; Jer 7:31.]

22[Med en man – homosexualitet]
Du ska inte ligga i säng med en man (ha sexuellt umgänge med honom) som med en kvinna
    – det är avskyvärt!
[I hebreiskan förstärks allvaret i varningen genom att både verbet ligga och substantivet för säng används. Att verbet står i formen yiktol förstärker också intensiteten, att en man verkligen inte ska ligga i säng och ha en fullbordad sexuell relation med honom, som han har med en kvinna. Termen avskyvärt (hebr. toeva) används bara fem gånger i den här boken, och det är i detta sammanhang, se 3 Mos 18:22, 26, 27, 29, 30; 20:13. Genom hela Bibeln fördöms den homosexuella akten, se 1 Mos 19:5; 3 Mos 20:13; Dom 19:22; Rom 1:27; 1 Kor 6:9; 1 Tim 1:10.]
23[Med ett djur – tidelag]
Du ska inte ligga (ha sexuellt umgänge) med ett djur, så att du blir oren;
    och ingen kvinna ska stå framför ett djur (för att ha sexuellt umgänge med det)
    – det är galenskap (förvirring; naturvidrigt – bryter mot naturens ordning) [hebr. tevel används här och i 3 Mos 20:12]!
[På samma sätt som förbud mot homosexualitet och tidelag står intill varandra här i Tredje Moseboken har de följts åt i svensk lagstiftning. Fram till 1944 kunde homosexuella handlingar bestraffas med straffarbete i högst två år. År 1944 avkriminaliserades både homosexualitet och tidelag, men från och med 1 april 2014 blev tidelag på nytt straffbart. Även om ordet homosexualitet är relativt nytt, så är fenomenet inte nytt. Jesus visar på äktenskapets höga standard, och hur en del har avstått för himmelrikets skull, se Matt 19:3–12.]
24Orena er inte med något av detta, för med allt sådant har de folkslag orenat sig, som jag fördriver (kastar ut) för er. 25Och landet är därför orenat, och jag ska hemsöka deras missgärning på dem, så att landet själv utspyr sina invånare.

[I detta kapitel beskrivs att sexuell synd är något skändligt (vers 17), avskyvärt (vers 22) och förvirrat (vers 23). Samma nedåtgående moraliska spiral beskrivs av Paulus, se Rom 1:24–32. Guds nåd och tålamod är stort 2 Pet 3:9. Här i Mosebokerna nämns Guds tålamod i fyra generationer, se 1 Mos 15:16. I Korintierbrevet lyfter Paulus fram fem sexuella synder tillsammans med avgudadyrkan och girighet och är tydlig med att ingen som lever så ska ärva Guds rike. Han fortsätter sedan med att sådana har några av er varit, men ni har tvättats rena och blivit helgade och förklarats rättfärdiga i Herren Jesu namn, se 1 Kor 6:9–11. Till äktenskapsbryterskan säger Jesus "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer", se Joh 8:11.]

26[Vers 26–30 formar en kiasm där ordet avskyvärt återkommer fyra ggr.]
Men ni ska hålla mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut),
    och inte göra något av detta avskyvärda
– det gäller både infödda och invandrare!
27För allt detta avskyvärda gjorde landets invånare före er,
och landet blev orenat.
28Gör inte så att landet spyr ut er,
    genom att orena det,
på samma sätt som det spydde ut det folk som bodde där före er.
29För var och en som gör något av detta avskyvärda,
ska bli utstött (avskuren) från sitt folk.
30Lyd min befallning (mishmar – något som ska vaktas och skyddas),
    så att ni inte gör något av dessa avskyvärda förordningar (traditioner, seder) som man följt före er,
så att ni blir orenade genom dem!

Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

Var heliga

Det finns många likheter mellan tio Guds budord och vad som tas upp i detta kapitel:

2 Mos 20:2 – Jag är Herren – 3 Mos 19:3, 4, 10, 14, 16, 18, 25, 28, 30, 31, 34, 36, 37
  2 Mos 20:4–6 – Ristade bilder – 3 Mos 19:4
   2 Mos 20:7 – Guds namn – 3 Mos 19:12
     2 Mos 20:8–12Sabbaten, älska Gud3 Mos 19:3, 30
     2 Mos 20:12Vörda föräldrar, älska din nästa3 Mos 19:3
    2 Mos 20:13 – Mord – 3 Mos 19:16
   2 Mos 20:14 – Äktenskapsbrott – 3 Mos 19:29
  2 Mos 20:15 – Stöld – 3 Mos 19:11, 13, 35–36
 2 Mos 20:16 – Falskt vittnesbörd – 3 Mos 19:11, 16
2 Mos 20:17 – Begär – 3 Mos 19:18

191 Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Tala till hela Israels folk och säg: Ni ska vara heliga (rena, avskilda) för jag, Herren er Gud är helig.

3Var och en av er ska
vörda sin mor och sin far [älska medmänniskan]
och hålla mina sabbater [älska Gud].
Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

4Ni ska inte vända er till avgudar
    och inte göra er några gjutna gudar.

Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

5När ni vill offra gemenskapsoffer åt Herren, ska ni offra det på sådant sätt att det tillräknas er som nåd (blir välbehagligt, villkorad nåd – hebr. ratson). 6Det ska ätas samma dag som ni offrar det eller nästa dag. Det som blir över till tredje dagen ska brännas upp i eld. 7Om det äts på tredje dagen, är det avskyvärt och ger inte nåd (blir inte välbehagligt, villkorad nåd – hebr. ratsa). 8Den som äter av det måste bära sin skuld, för han har ohelgat det som var helgat åt Herren (Jahve). Han ska utrotas ur sitt folk.

9När ni bärgar skörden i ert land, ska du inte skörda till den yttersta kanten av åkern och inte plocka upp ströaxen efter din skörd. 10Inte heller i din vingård ska du göra någon efterskörd,
    och de druvor som fallit av i din vingård ska du inte plocka upp.
Du ska lämna kvar det åt den fattige och åt främlingen.

Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

Älska din medmänniska

11[I följande stycke, vers 11–18, består av fyra sektioner som alla avslutas med "Jag är Herren". Fyra olika ord för "medmänniska" används och de är fint fördelade i dessa verser.

    Första sektionen använder "landsman" (hebr. amit) i vers 11.
    I den andra sektionen används "medmänniska" (hebr. rea), se vers 13.
    I den tredje sektionen används båda dessa och även "folk" (hebr. amme), se vers 15–16.
    I den sista sektionen – som är crescendot – används alla dessa tre ord och även "broder" (hebr. ben), se vers 17–18.

De två första enheterna (vers 11–12 och 13–14) avslutas båda med en uppmaning, den första uttryckt i en negation (ohelga) den andra positivt (frukta). Strukturen förstärks också hur ordet "inte" (hebr. lo) används. Totalt används det 18 ggr, nio gånger i första halvan, vers 11–14, nio ggr i andra halvan, vers 15–18.]

1. Stöld och lögn – mot er landsman

Ni ska inte stjäla.
Ni ska inte ljuga.
Ni ska inte bedra varandra, mot er landsman.
12Ni ska inte svära falskt vid mitt namn;
då ohelgar du [singular] din Guds namn.
Jag är Herren (Jahve).

[Den första handlingen är en fysisk gärning (stöld), följd av tre verbala handlingar. En rabbinsk tolkning är att de fyra handlingarna hör ihop och följer som konsekvens av varandra. En tjuv måste ljuga, bedra och till sist även vittna falskt för att dölja sitt brott. Genomgående i detta kapitel kopplas vårt agerande mot medmänniskor ihop med gudsrelationen, det förstärks också genom att byta från plural "ni" till det personliga "du" i vers 12b.]

2. Förtryck och exploatering – mot din medmänniska

13Du ska inte bedra (förtrycka) din medmänniska –
inte heller råna honom.
Du ska inte hålla inne arbetarens lön över natten.
[Han behöver den för att köpa mat åt sig och sin familj.]
14Du ska inte förbanna en döv person framför hans ansikte.
Du ska inte lägga något i vägen för en blind så att han faller.
Du ska frukta (i vördnad tillbe) din Gud (Elohim).
Jag är Herren (Jahve).

[Denna sektion har fem förbud. De två första är ett par att inte bedra/råna och sist finns ett par med döv/blind. Centralt står frasen att hålla inne arbetarens lön. På var sin sida om den frasen belyses två aspekter, det första är exploateringen att inte betala ut lön, den andra är hjälplösheten i offret som är utsatt. Strukturen i denna passage gör att inte bara fem lagar räknas upp, uppställningen får läsaren att undersöka sambandet – inte bara lagens bokstav utan anden i undervisningen. I jämförelse med vers 11–12 så nämndes "vittna falskt". Där handlade det om stöld och lögn mellan någon som var kapabel att ta ärendet till domstol, här i vers 13–14 handlar det om de svaga och utsatta som inte har den möjligheten.]

3. Döm opartiskt

15Ni ska inte döma partiskt –
    varken gynna den fattige [bara för att han är fattig],
    eller ta den rikes parti [bara för att han är rik och har inflytande].
Du ska döma din landsman på ett rättvist sätt.
16Du ska inte gå runt och förtala (baktala, spionera på) ditt eget folk.
Du ska inte bara se på [utan att ingripa] om din medmänniskas liv står på spel.
    [Ordagrant "Du ska inte stå på din medmänniskas blod".]

Jag är Herren (Jahve).

[Från vers 15 återkommer hebreiska suffixet -ka sju ggr, något som ökar närheten till objektet av dina handlingar.]

4. Tillrättavisa öppet – bygg inte upp bitterhet i hjärtat

17Du ska inte hata din broder i ditt hjärta,
    tillrättavisa i stället honom så att du inte blir delaktig i hans synd.
18Du ska inte hämnas eller bära bitterhet inom dig (bära på oförsonlighet och sårade känslor) mot någon i ditt folk,
    älska i stället din medmänniska som dig själv.

Jag är Herren (Jahve).

Blanda inte

19Mina stadgar ska ni hålla.

Du ska inte låta två slags djur av din boskap para sig med varandra.
Du ska inte så två slags säd i din åker.
Ta inte på dig klädesplagg av två olika slags garn.
20Om en man har legat med en kvinna som är en annan mans slavinna
och sädesuttömning har skett, och hon inte har blivit friköpt eller frigiven, ska de straffas men inte dödas eftersom hon inte var fri. 21Han ska föra fram sitt skuldoffer, en skuldofferbagge, inför Herren, till uppenbarelsetältets ingång. 22När prästen med skuldofferbaggen bringar försoning för honom inför Herrens ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått.
23När ni kommer in i landet och planterar olika slags träd med ätbar frukt, ska ni se deras frukt som deras förhud. I tre år ska ni betrakta dem som oomskurna och inte äta deras frukt. 24Under det fjärde året ska all deras frukt vara helig som ett tackoffer till Herren, 25och först under det femte året ska ni äta deras frukt. Så ska ni göra för att de ska ge så mycket större avkastning åt er.

Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

26Ni ska inte äta något som innehåller blod.
Ni ska inte befatta er med spådom eller trolldom.
27Ni ska inte rundklippa kanten av ert hår [för att offra till de döda, se 5 Mos 14:1],
    inte heller ska du stympa kanten av ditt skägg.
28Ni ska inte rista (tatuera) märken på er kropp för någon död
    och inte heller bränna in skrivtecken på er.

Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

29Vanära (ohelga) inte din dotter genom att låta henne bli prostituerad,
    så att landet blir fördärvat av otukt och uppfyllt av skamligheter.
[Ordet vanära är ett rikt ord med betydelsen att inte värdesätta, men har också betydelsen att genomborra, såra, döda och offra. I ordet finns också betydelsen "att börja" och initiera en process. Betydelsen kan vara att ge bort sin dotter till kananeiska fruktbarhetsriter, se Jer 2:20; Hos 2, men också incestförhållande, se 3 Mos 18:17.]
30Mina sabbater ska ni hålla,
    och för min helgedom ska ni visa vördnad.
    [Hör tematiskt ihop med vers 3.]

Jag är Herren (Jahve).

31Ni ska inte vända er till förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde],
    inte heller söka efter spåmän så att ni blir orena genom dem.

Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

32För ett grått huvud ska du resa dig upp,
    och den gamle ska du ära.
Du ska frukta (respektera, hedra) din Gud.

Jag är Herren (Jahve).

33När en främling bor hos er i ert land,
    ska ni inte förtrycka honom. 34Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.

Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
35Ni ska inte göra orätt i domen
i mått [längdmått för att mäta mark; men även generellt ord för att mäta torra varor och vätska],
    i vikt [mätning av vikt] och
i mätning [av vätska (hin-måttet), se Hes 4:11, 16, men även torra varor, se 1 Krön 23:29].
36Rätt våg [för att väga – även bildligt för att döma]
– rätta stenar [vikter för balansvågen];
rätt efa [standardmått för att mäta torra varor – 22 liter] och
rätt hin [standardmått för att mäta vätska – 3,5 liter]
ska ni ha.

[Dessa två verser som handlar om ärlighet i transaktioner – rätta vikter och mått. Detta stycke relaterar direkt till budorden i vers 11–18 om att inte stjäla, ljuga och bedra, utan att älska sin medmänniska. Standardiserade vikt- och måttenheter omnämns i Hammurabis lagar. Det är intressant att i ett stycke som just handlar om rätt balans står "vikt" centralt i vers 35 och i vers 36 är våg och sten centralt och balanserar varandra! Ordet vikt i vers 35 omgärdas av två ord för mått som balanserar de två måtten efa och hin i vers 36.]
Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim),
    som har fört er ut ur Egyptens land.

37Så ska ni nu hålla alla mina stadgar och alla mina lagar och följa dem.

Jag är Herren (Jahve).

Vers 2–27 formar en stor kiasm med flera mindre sektioner. Temat har att göra med vem som står bakom fördömandet av synden: samhället eller Herren.

I vers 3–6 beskrivs hur Guds straff riktas:

A Individen, v3-4
  B Samhället, v5
A´ Individen, v6

201 Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Tala till Israels barn och säg till dem:

Avgudadyrkan – samhället ska straffa

Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [3 Mos 18:21; 2 Kung 3:27; Ps 106:38; Jer 32:35]

Guds straff

3Jag ska vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han gett ett av sina barn åt Molok och orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga namn. 4Om folket i landet ser mellan fingrarna med den mannen när han ger ett av sina barn åt Molok och inte dödar honom,
5så ska jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot hans släkt. Och jag ska utrota honom ur folket tillsammans med alla som följt honom och i trolös avfällighet dyrkat Molok.
6Om någon vänder sig till förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], och spåmän, för att sälja sig till dem, så ska jag vända mitt ansikte mot honom, och utplåna honom ur hans folk.

Var heliga

7Ni ska helga er och vara heliga, för jag är Herren (Jahve) er Gud. 8Ni ska hålla mina bud och följa dem. Jag är Herren (Jahve) som helgar er. [Fem gånger används "blodskuld" som ordagrant är "hans/deras blod", se vers 9, 11, 12, 13, 16.]

9[Hedra dina föräldrar, se 3 Mos 19:3]
Varje man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) som förbannar sin far eller mor
    han ska straffas med döden. [2 Mos 20:12; 21:17]
Han har förbannat sin far och sin mor,
    han bär på blodskuld.

10[Man + annan mans kvinna, se 3 Mos 18:20]
Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru,
    ska den som begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru straffas med döden,
    både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan.

11[Son + faders hustru – incest, se 3 Mos 18:8]
Om en man ligger med en kvinna
    som är hans fars hustru så blottar han sin fars nakenhet.
De ska båda straffas med döden.
    De bär på blodskuld.

12[Far + svärdotter – incest, se 3 Mos 18:17]
Om en man ligger med sin svärdotter,
    ska de båda straffas med döden.
De har begått en avskyvärd handling.
    De bär på blodskuld.

13[Man + man, se 3 Mos 18:22]
Om en man ligger med en annan man (har sexuellt umgänge med honom)
    som en man ligger med en kvinna,
    gör de båda något avskyvärt!
De ska straffas med döden.
    De bär på blodskuld.

14[Man + kvinna + hennes mor, se 3 Mos 18:17]
Om en man till hustru tar en kvinna
    och dessutom hennes mor,
    så är det en skändlighet.
Man ska bränna upp både honom och dem i eld,
    för att ingen skändlighet ska finnas ibland er.

15[Man + djur, se 3 Mos 18:23]
Om en man ligger med ett djur
    ska han straffas med döden,
    och djuret ska ni döda.

16[Kvinna + djur, se 3 Mos 18:23]
Om en kvinna gör närmanden mot något djur för att ligga med det,
    ska du döda både kvinnan och djuret.
De ska straffas med döden.
    De bär på blodskuld.

Blottad nakenhet – Gud straffar

[I följande sektion är det Gud som straffar:]

17Om en man tar sin syster till hustru,
    sin fars dotter
    eller sin mors dotter
och ser hennes nakenhet, och hon ser hans nakenhet, är det en skamlig gärning. [3 Mos 18:9]
De kommer att försvinna (skäras bort) inför sitt folks ögon. [Passivformen indikerar att Gud straffar honom.]
Han bär på missgärning, eftersom han har blottat sin systers nakenhet.
18Om en man ligger med en kvinna som har sin månadsrening och blottar hennes nakenhet,
    blottar han hennes blodflöde.
De kommer att försvinna (skäras bort) ur sitt folk. [Passivformen indikerar att det är Gud som straffar dem.]
19Du ska inte blotta nakenheten hos din mors syster (moster) [3 Mos 18:13]
    eller din fars syster (faster) [3 Mos 18:12],
    för den som gör det blottar en nära släktings nakenhet.
De kommer att bära på missgärning.
20Om en man ligger med sin farbrors hustru
    blottar han sin farbrors nakenhet.
De kommer att bära på missgärning,
    och de kommer att dö barnlösa.
21Om en man tar sin brors hustru är det en oren gärning. [3 Mos 18:16]
Han blottar då sin brors nakenhet,
    och de ska bli barnlösa.

[Detta gäller om brodern lever, om brodern dog barnlös skulle en bror gifta sig (leviratäktenskap) och försäkra sig att brodern fick en ättling, se 1 Mos 38:8; 5 Mos 25:5–10.]

Håll mina bud

22Ni ska hålla alla mina stadgar och regler och följa dem, för att landet inte ska spy ut er, det land dit jag nu för er så att ni får bo där. 23Ni ska inte följa sederna hos de folk som jag driver undan för er, för just därför att de gjort som de gjort avskyr jag dem. 24Därför har jag sagt till er: Ni ska ärva deras land, för jag ska ge er det till arvedel, ett land som flödar av mjölk och honung. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim), som har avskilt er från andra folk. 25Gör alltså skillnad mellan rena och orena fyrfotadjur och mellan rena och orena fåglar, så att ni inte gör er själva avskyvärda på grund av dessa fyrfotadjur eller fåglar eller kräldjur som rör sig på marken, alla dessa djur som jag har avskilt från er som orena. 26Ni ska vara heliga inför mig,
    för jag, Herren (Jahve),
är helig.
Och jag har avskilt er från andra folk för att ni ska tillhöra mig.

Avgudadyrkan – samhället ska straffa

27När någon – man eller kvinna – befattar sig med andebesvärjelse eller förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], ska den personen straffas med döden. Han bär på blodskuld och ska stenas.

ETT HELIGT PRÄSTERSKAP (21:1-22:16)

Familjeliv

211Herren (Jahve) sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg så här till dem:

Kontakt med döda

Ingen ska bli orenad bland er för någon död bland folket. 2Men för hans närmaste släktingar, de som står nära honom, det är för hans mor och för hans far och för hans son och för hans dotter och för hans bror, 3och för hans syster som är en jungfru, som står nära honom och som inte har någon man, för henne kan han bli orenad. 4Men han ska inte orena sig själv med att råda bland sitt folk och vanhelga sig själv. 5De ska inte göra sina huvuden skalliga, inte heller ska de raka hörnen på sina skägg, och inte göra några märken på sin kropp.
     6De ska vara heliga för sin Gud (Elohim) och inte vanära deras Guds (Elohims) namn. För Herrens (Jahves) offer gjorda med eld och deras Guds (Elohims) bröd som de offrar ska de vara heliga.

Hustru

7De ska inte ta en hustru som är en sköka eller hädisk, inte heller ska de ta en som är förskjuten från sin man, för han är helgad till hans Gud (Elohim). 8Därför ska du helga honom, för han offrar sin Guds (Elohims) bröd. Han ska vara helig för dig, för jag är Herren (Jahve) som helgar dig. Jag är helig. 9Och dottern till någon präst, om hon vanhelgar sig genom att bete sig som en sköka, vanhelgar hon sin far, hon ska brännas med eld.

Översteprästen

10[Översteprästen har fler krav än en vanlig präst.]
Och han som är överstepräst bland sina bröder, över vars huvud smörjelseoljan är utgjuten och som är avskild för att ta på sig kläderna, ska inte avtäcka sitt huvud och inte riva sönder sina kläder. 11Han ska inte gå in till någon död kropp och inte orena sig själv för sin far eller för sin mor. 12Han ska inte gå ut från helgedomen, inte vanhelga sin Guds (Elohims) helgedom, för hans Guds (Elohims) smörjelseolja är kronan över honom. Jag är Herren (Jahve).
     13Och han ska ta en hustru när hon är jungfru. 14En änka eller en frånskild kvinna, eller en hädisk, eller en sköka ska han inte ta, men han ska ta en jungfru av sitt eget folk till hustru. 15Han ska inte heller vanhelga sin säd bland sitt folk, för jag är Herren (Jahve) som helgar honom.

16Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 17Tala till Aron och säg: "Vem han än är av din säd i dina generationer som har något lyte (en defekt), låt honom inte komma nära för att offra hans Guds (Elohims) bröd. 18För varje man som har ett lyte (en defekt) ska inte komma nära, en blind man eller en lam eller han som har en platt näsa eller någon överflödig sak (missbildning), 19eller en man som har deformerade fötter eller deformerade händer, 20eller som har puckelrygg eller en dvärg eller han som har ett skadat öga eller som har hudutslag eller fjällig hud eller har skadade testiklar [5 Mos 23:1]. 21Ingen man som har ett lyte (en defekt) av prästen Arons säd (ättlingar) ska komma nära för att offra Herrens (Jahves) offer gjorda med eld. Han som har ett lyte (en defekt), han ska inte komma nära för att offra sin Guds (Elohims) bröd. 22Han ska äta sin Guds (Elohims) bröd, både av det högheliga och av det heliga. 23Men han ska inte komma nära altaret eftersom han har en defekt, för att han inte ska vanhelga min helgedom, för jag Herren (Jahve) helgar dem. [5 Mos 23:1] 24Och Mose talade det till Aron och till hans söner och till alla Israels söner.

Regler för att äta mat

221Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Tala till Aron och till hans söner att de ska avskilja sig själva från Israels söners heliga ting som de har helgat (avskilt) åt mig, så att de inte vanhelgar mitt heliga namn med det som de helgar till mig. Jag är Herren (Jahve). 3Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet på sig, den själen ska huggas bort från framför mitt ansikte (min närvaro). Jag är Herren (Jahve). 4Oavsett vilken man av Arons släkt (säd, avkomma) som lider av en svampinfektion (mögel) eller ett problem med flytningar, han ska inte äta av det heliga förrän han har blivit ren. Och den som berör någonting som är orent genom de döda eller en man vars säd har lämnat honom, 5eller vemhelst som rör något krypande djur som man blir oren av, eller en människa som är oren, oavsett vilken orenhet han har. 6Den själen som har rört något sådant ska vara oren till kvällen och ska inte äta av det heliga förrän han har tvättat sin kropp med vatten. 7Och när solen har gått ner ska han vara ren och ska därefter äta av det heliga för det är hans mat. 8Det som är självdött eller rivet av rovdjur ska han inte äta och orena sig själv med. Jag är Herren (Jahve). 9De ska hålla (vakta, skydda, bevara) mina sedvänjor, annars bär de synden för det och därför dör de om de vanhelgar. Jag är Herren (Jahve) som helgar dem.

10Ingen främling [som inte är av Arons prästsläkt] ska äta av det heliga, en gäst hos prästen eller en inlånad tjänare ska inte äta av det heliga. 11Men om prästen köper någon [själ – en slav] för sina pengar ska han äta av det, och han som är född i hans hus, de ska äta av hans kött. 12Om prästens dotter gifter sig med en främling ska hon inte äta av de heliga offren. 13Men om prästens dotter blir änka eller frånskild och inte har några barn och återvänder till sin fars hus som i sin ungdom, ska hon äta av sin fars kött. Men ingen främling ska äta av det.
     14Men om en man äter av det heliga ovetandes, då ska han ge en femtedel därav (av dess värde) [som syndoffer, se 3 Mos 5:16; 6:5] och ska ge det till prästen med det heliga. 15Och de ska inte vanhelga Israels söners heliga ting som de offrar till Herren (Jahve), 16eller låta dem bära synden av sin skuld när de äter deras heliga ting, för Jag är Herren (Jahve) som helgar dem."

HELIGA RITUALER (22:17-25:55)

[Detta stycke gäller hela folket, se vers 18.]

17Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

Frivilliga offer

[Denna sektion hör ihop med kapitel 1-7. Det som tas upp här är defekter på djuren som diskvalificerar dem från att offras.]

18Tala till Aron och till hans söner och till alla Israels söner och säg till dem: "Vem han än är från Israels hus eller från främlingarna i Israel, som vill offra sitt offer för alla sina löften och alla hans frivilliga gåvor som de vill offra till Herren (Jahve) som ett brännoffer, 19han ska av egen fri vilja (ordagrant med villkorad nåd) offra ett felfritt djur av hankön från nötboskapen, från fåren eller från getterna. 20Men det som har någon defekt (fel, lyte) ska ni inte offra, för det kommer inte att ge er nåd (bli välbehagligt, villkorad nåd – hebr. ratson). 21Och han som offrar ett shalomoffer till Herren (Jahve) för att infria sitt löfte, eller ett frivilligt offer av nötboskap eller får, så måste det vara felfritt (hebr. tamim) för att ge nåd (bli välbehagligt, villkorad nåd – hebr. ratson). Det får inte ha någon defekt (fel, lyte).
     22Något blint eller brutet [något brutet ben] eller stympat (något skuret; defekt) eller skrovligt (en utväxt, ett utslag) eller öppet sår eller fjällighet – dessa ska ni inte offra till Herren (Jahve). Gör inget eldsoffer av dem på altaret till Herren (Jahve). 23En oxe eller ett lamm som har någon missbildning (extra utväxt) eller saknar någon kroppsdel, kan offras som ett frivilligt offer, men för ett löfte (som löftesoffer) ger det ingen nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa). 24Ni ska inte offra till Herren (Jahve) det som är söndermalt, eller krossat eller brutet eller skuret, inte heller ska ni göra något offer av sådant i ert land. 25Inte heller från en främlings hand ska ni offra Guds (Elohims) bröd av något av detta, eftersom deras förruttnelse är i dem och defekter (lyten) är i dem, ska de inte ge er nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa)."

Rätt offer

26Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

27När en oxe eller ett får eller en get förs fram, ska den stanna sju dagar med sin mor, och från den åttonde dagen och framåt ska det ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) som ett eldsoffer till Herren (Jahve). 28Och om det är en ko eller kviga ska ni inte döda henne och hennes kalv på samma dag. 29Och när ni vill offra ett tacksägelseoffer till Herren (Jahve), ska ni offra det av egen fri vilja (ordagrant med villkorad nåd). 30Det ska ätas samma dag, ni ska inte lämna något av det till morgonen. Jag är Herren (Jahve).

Sammanfattning

31Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) mina budord (tydliga befallningar) och göra dem. Jag är Herren (Jahve). 32Ni ska inte vanhelga mitt heliga namn utan jag ska vara helig bland Israels söner. Jag är Herren (Jahve) som helgar er, 33som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Jag är Herren (Jahve).

Herrens högtider

Herrens högtider är mer än bara tillfällen att fira en fest. De högtider som omnämns här är Herrens egna, som han själv har instiftat, för att på ett särskilt sätt vid olika tillfällen under året få ha en extra intim gemenskap med oss som troende och delaktiga i blodsförbundet med Gud, se 1 Mos 1:14. Sabbaten är en högtidsdag som återkommer varje vecka medan de övriga högtiderna återkommer varje år.

Sabbaten handlar om att vi regelbundet behöver avsätta tid då vi släpper vardagens sysslor för att umgås med Gud mer tid än vad som är möjligt när vi också måste ha vårt fokus på vardagligt. Dessa omsorger är i sig själva något som Gud också vill att vi ska ägna oss åt men med sabbaten markeras att vårt umgänge med Gud själv är den viktigaste prioriteringen i våra liv.

De årliga högtiderna har, förutom det som vi i varje högtid ska påminna oss om, också samtliga en tydlig profetisk dimension som pekar mot något som Gud ska göra längre fram. De tre vårhögtiderna tillsammans med pingsten pekar på Messias första besök här på jorden. De har alla fått sin fullbordan i det som Jesus gjorde när han vandrade bland oss och när apostlarna fick fullborda pingstdagen. (Dessa högtider hade då firats i storleksordningen 1 500 gånger.) De tre hösthögtiderna pekar profetiskt på det som vi fortfarande väntar på ska ske när Messias kommer tillbaka till jorden för andra gången.

231 Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Tala till Israels söner och säg till dem: Angående Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider) som ni ska utropa (förkunna, proklamera). Dem ska ni kalla för heliga sammankomster, de är mina högtider (avtalade möten på bestämda tider – hebr. moed).

Sabbaten – varje vecka

3Sex dagar ska arbete utföras. Sjunde dagen är sabbat för högtidlig vila, en helig sammankomst. Du ska inte utföra något arbete. Det är Herrens (Jahves) sabbat var du än bor.

[Sabbaten inleds vid solnedgången på fredagskvällen och avslutas på lördag kväll en timma efter solnedgången. Kvällen inleds med ljuständning och ofta en bönegudstjänst i synagogan. Det är ett dygn då man inte arbetar, umgås med familjen och går till synagogan. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst. Se även 2 Mos 20:8–11; 31:12–17; 35:1–3; 4 Mos 28:9–10; 5 Mos 5:12–15]

Påsken (Pesach) – 14:e Nisan

4Detta är Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider), heliga sammankomster, som ni ska utropa (förkunna, proklamera) på deras bestämda tider. 5Under den första månaden [Nisan, som infaller under mars-april], på kvällen den 14:e i månaden är Herrens (Jahves) påsk (Pesach).

[Just här beskrivs inte påsken utförligare men i 2 Mos 12 finns en detaljerad beskrivning av hur denna dag ska firas. Se även 4 Mos 28:16–23; 5 Mos 16:1–7.]

Det osyrade brödets högtid (Matzot) – 15:e Nisan och sju dagar

6På den femtonde dagen i samma månad [Nisan, på våren] är Herrens (Jahves) det osyrade brödets högtid (matzot). Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd. 7På första dagen ska ni hålla en helig sammankomst och ni ska inte utföra något arbete. 8Istället ska ni bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve) i sju dagar. På den sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst och ni ska inte utföra något arbete.

[Det osyrade brödet är en bild på syndfrihet och talar dels om Jesus, men även om oss som genom Jesu försoningsverk har rätten att ta del av Hans syndfrihet genom frälsningen. Se även 4 Mos 28:24–25; 5 Mos 16:8.]

Förstlingsfruktens högtid (Bikkurim) – firas en dag

9Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

10Tala till Israels söner (barn) och säg till dem: När ni har kommit in i landet som jag ska ge er och skördar dess gröda, då ska du ta en kärve av det första av skörden och föra det till prästen. [Den första grödan som skördas är korn, därför är det en kornkärve som bärs fram som förstlingsfrukt vid detta tillfälle.] 11Han ska vifta kärven framför Herrens (Jahves) ansikte så att den ger nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) åt dig. På morgonen efter sabbaten ska prästen vifta den.

[Detta kan vara både den andra och tredje dagen under det osyrade brödets högtid, eftersom det är dagen efter sabbat. Om en vanlig veckosabbat och den högheliga sabbaten som är första dagen i det osyrade brödets högtid infaller efter varandra blir det två sabbatsdagar innan man kan fira förstlingsfruktens högtid. Det var troligtvis detta som inträffade det året då Jesus korsfästes, se Matt 28:1; Mark 11. Pesach firas alltid 14:e Nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e Nisan. Den tredje dagen i osyrade brödets högtid är 17:e Nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e Nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med Förstlingsfruktens högtid, Bikkurim. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20.]

12Den dagen då du viftar din kärve ska du offra ett felfritt årsgammalt lamm av hankön som ett brännoffer till Herren (Jahve). 13Det tillhörande matoffret ska vara två tiondels efa [ca 5-7 liter] fint mjöl blandat med olja, ett eldsoffer till Herren (Jahve) som en behaglig väldoft. Det tillhörande dryckesoffret ska vara en fjärdedel av en hin [ca 1,5 liter]. 14Du ska inte äta bröd, rostad säd eller ny säd (från årets skörd) förrän denna dag, inte förrän du har burit fram offret till din Gud (Elohim). Det ska vara ett evigt påbud genom alla generationer överallt där ni bor.

[När vi väljer att fira förstlingsfruktens högtid och, även att i enlighet med andra skriftställen i ämnet, ge vår förstlingsfrukt till Herren regelbundet då är det ett sätt för oss att markera att vi alltid vill ha Gud först i våra liv. Det finns särskilda välsignelser utlovade när vi lever på det sättet, se Matt 6:19–21.]

Omerräkningen – 49 dagar ska räknas

15Sedan ska du räkna från morgonen efter sabbaten [samma dag som förstlingsfruktens högtid firas], samma dag som du bär fram kärven med ditt viftoffer, sju fulla sabbater. 16Till morgonen efter den sjunde sabbaten ska du räkna femtio dagar och sedan bära fram ett nytt matoffer till Herren (Jahve).

[Dagarna mellan Förstlingsfruktens högtid och Pingst, de ska räknas sju gånger sju dagar.]

Pingsten (Shavuot) – firas sju dagar

17Du ska [då, på den femtionde dagen] föra ut från ditt hus två stycken bröd till ett viftoffer. De ska göras av två tiondelar av en efa fint mjöl [ca 5-7 liter] och du ska baka dem med jäst som en förstlingsfrukt till Herren (Jahve).

[Detta är det enda offret i hela Tora som inte bara får, utan ska vara gjort med jäst! Det är signifikativt på flera sätt. För det första är det två bröd som talar om judar och hedningar tillsammans. Men det är också jästen som symboliserar synden i våra liv. När pingsten får sin uppfyllelse i Apg 2 utgjuts den Heliga Ande över alla människor. Därmed blir det möjligt för oss som syndiga varelser att få del av rättfärdigheten från Gud genom Jesus. På så vis kan vi komma med synden inför Gud utan att bli dömda till evig död, eftersom vi nu får åberopa Jesu blod som gör oss syndfria i Guds ögon trots vår egen syndfullhet. Det är den Helige Andes uppgift att övertyga oss om vår synd och behovet av frälsningen som Jesus erbjuder oss.
    Denna högtid firas i modern tid bara en eller två dagar, till skillnad från Pesach och Sukkot som fortfarande firas i sju dagar.]


18Tillsammans med brödet ska du bära fram sju årsgamla, felfria lamm, en ung oxe och två baggar. De ska vara ett brännoffer till Herren (Jahve) med deras tillhörande matoffer och dryckesoffer, ett eldsoffer till Herren (Jahve) som en behaglig väldoft. 19Du ska också offra en get av hankön som syndoffer och två årsgamla lamm av hankön som ett shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11–21].

20Prästen ska vifta dem tillsammans med brödet från förstlingsfrukten som ett viftoffer framför Herrens (Jahves) ansikte, med de två lammen. De ska helgas åt Herren (Jahve) för prästerna. 21Du ska utfärda ett påbud (förkunna, proklamera) samma dag att det ska vara en helig sammankomst, och du ska inte utföra något arbete. Det ska vara ett evigt påbud överallt där ni bor genom alla generationer.

22När du nu skördar din hands grödor ska du inte skörda till det yttersta hörnet av din åker eller samla in efterskörden av din gröda. Istället ska du lämna detta till de fattiga och främlingarna. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim).

[Flera exempel på detta finns i Bibeln. Rut plockade ax på Boas åker, se Rut 2:2; Jesus och lärjungarna gick genom ett sädesfält, se Mark 2:23. Se även 3 Mos 19:9–10; 5 Mos 24:19–22.]

Shofarhögtiden (Jom Teroah) – 1:a Tishri (4 Mos 29:1-6)

23Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

24Tala till Israels söner (barn) och säg: I sjunde månaden [Tishri, som infaller september/oktober], på första dagen i månaden ska ni hålla en sabbatsvila, en minnesdag (då ni kommer ihåg) med höga ljud [rop och shofarstötar, se 4 Mos 29:1], en helig sammankomst. 25Du ska inte utföra något arbete och du ska bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve).

[Denna högtid kallas även Trumpethögtiden eller Basunhögtiden. Profetiskt pekar den fram mot när den sista basunen ska ljuda inför Jesu återkomst till jorden. Det är också denna högtid som markerar det bibliska nyåret i Herrens kalender. Sedan 1600-talet kallas den därför även för Rosh Hashana (årets huvud) bland judarna. Judisk litteratur beskriver hur man blåste trettio stötar med shofarerna, och i modern judendom blåser man hundra gånger för att proklamera det nya året.]

Försoningsdagen (Jom Kippur) – 10:e Tishri (4 Mos 29:7-11)

26Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

27Exakt på (hebr. ach, betonar något viktigt) den tionde dagen i denna sjunde månad [Tishri] är Försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"), en helig sammankomst för er för att ni ska rannsaka er (era själar, hela er varelse – hebr. nefesh). Du ska bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve). 28Ni ska inte utföra någon form av arbete över huvud taget denna dag, för det är Försoningsdagen (Jom Kippur) då ni ska bringa försoning för er inför Herren er Gud (Jahve Elohim).

29Vem det vara må ibland er som inte rannsakar sin själ (sig själv) den dagen ska bli avhuggen (avskiljas från) sitt folk. 30Vem som helst som utför någon form av arbete den dagen, den personen ska jag utrota ur hans folk. 31Ni ska inte göra något arbete. Det ska vara ett evigt påbud genom alla generationer överallt där ni bor. 32Det ska vara en sabbat med högtidlig vila för er och ni ska ödmjuka era själar. Efter nionde dagen i månaden på kvällen, från afton till afton, ska ni fira er sabbat.

[Här är hebreiskan lite korthuggen i sitt uttryck men judarna tolkar denna vers som att man ska inleda Försoningsdagen innan solen hunnit gå ner helt och därför blir detta dygn längre än 24 timmar. De tio dagarna mellan Jom Teroah och Jom Kippur är dagar då folket än idag rannsakar sig själva. Det är en tid då man försöker reda ut ouppklarade konflikter. Man tänker tillbaka på det år som gått för och bekänner fel och misstag man gjort. Det är en tid då man gör allt man kan för att leva i frid med varandra, se Rom 12:18. Enligt judisk tradition är det på nyårsdagen, Jom Teroah (i modern hebreiska Rosh Hashana) som Gud avgöra vem som ska skrivas i livets bok, och på Jom Kippur som skriften beseglas. Därav hälsningsfrasen på Jom Kippur: Gmar chatimah tova som betyder "må ni bli inskrivna i livets bok".]

Lövhyddohögtiden (Sukkot) – 15:e Tishri och sju dagar (4 Mos 29:12-39)

33
(3 Mos 23:33) På balkonger och tak i Jerusalem bygger man temporära bås (hebr. sukka) under högtiden Sukkot.

På balkonger och tak i Jerusalem bygger man temporära bås (hebr. sukka) under högtiden Sukkot.

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

[För 5:e och sista gången i detta kapitel förekommer denna fras. Det är också 10:e och sista gången ordet "talar" används. Kapitlet är en motsvarighet till tio Guds ord i 2 Mos 20. Här återfinns tio Guds ord om högtiderna!]

34Tala till Israels söner (barn) och säg: På femtonde dagen i denna sjunde månad [Tishri] är det Lövhyddohögtid sju dagar till Herren (Jahve). 35På första dagen ska ni hålla en helig sammankomst, då ska inget arbete utföras [det är en sabbatsdag]. 36I sju dagar ska ni bära fram eldsoffer till Herren (Jahve). Den åttonde dagen ska vara en helig sammankomst för er och ni ska föra fram ett eldsoffer till Herren (Jahve). Det är en högtidlig sammankomst, ni ska inte utföra något arbete [det är en sabbatsdag].

37Detta är Herrens högtid (avtalade möte på bestämd tid), som ni ska deklarera (förkunna, proklamera) som en helig sammankomst för att bära fram eldsoffer till Herren (Jahve) ett brännoffer, ett matoffer och ett dryckesoffer, vart och ett på sin egen dag, 38vid sidan av Herrens (Jahves) sabbater och vid sidan av era gåvor och alla era löften och alla era frivilliga gåvor som ni ger till Herren (Jahve).

39
(3 Mos 23:39) Under sukkot används fyra sorters växter som påminner om alla jordens frukter och växter, de kallas för etrog, lulav, hadasim och arava.

Under sukkot används fyra sorters växter som påminner om alla jordens frukter och växter, de kallas för etrog, lulav, hadasim och arava.

Exakt på (hebr. ach, betonar också något viktigt) den femtonde dagen i den sjunde månaden, när du har samlat in landets frukt ska du hålla Herrens (Jahves) högtid i sju dagar. Den första dagen ska vara en sabbatsvila och den åttonde dagen ska också vara en sabbatsvila. 40På första dagen ska ni ta
    en utvald frukt (hebr. hadar; citron – kallas etrog),
    en gren av palmträd (hebr lulav),
    en gren av lövträd (myrten – hebr. hadass)
    och en gren av pilträd (hebr. arava)
och du ska vara glad inför Herren din Gud (Jahve Elohim) i sju dagar.

[I enlighet med detta påbud tar varje jude idag fortfarande en etrog, som är en citrongul citrusfrukt som symboliserar hjärtat och har både smak och doft, en lulav som är en ännu inte utslagen palmkvist som symboliserar ryggraden och har smak men inte doft, en myrtenkvist som symboliserar ögat och har doft men ingen smak och en pilkvist som symboliserar munnen och varken har doft eller smak. Detta viftar man inför Herren i alla väderstreck samt uppåt och nedåt. Det betyder att man inkluderar hela livet både andligt och fysiskt. Man gör det i glädje och säger också att man är mån om att ha ett hjärta efter Guds hjärta, att man vill vara rakryggad i sin tro och sitt leverne, att man vill ha ett öga som ser på sig själv och andra som Gud ser på oss och att man vill ha en mun som talar sanning, välsignelse, tro och liv.]

41
(3 Mos 23:41) Under de fem dagarna mellan Yom Kippur och Sukkot bygger man än idag en liten bod eller hydda på balkonger, hustak, gräsmattor och offentliga platser. Här äter man sedan alla måltider och vissa tillbringar hela högtiden bokstavligen boende i sin lövhydda.

Under de fem dagarna mellan Yom Kippur och Sukkot bygger man än idag en liten bod eller hydda på balkonger, hustak, gräsmattor och offentliga platser. Här äter man sedan alla måltider och vissa tillbringar hela högtiden bokstavligen boende i sin lövhydda.

©Daniel Goldstein, Jewels of Judaism

Ni ska fira det som en festlig högtid till Herren (Jahve) i sju dagar varje år. Det är en evig stadga för kommande generationer. Ni ska fira den i den sjunde månaden [Tishri, som infaller på hösten i september/oktober]. 42Ni ska bo i lövhyddor i sju dagar. Alla infödda i Israel ska bo i lövhyddor, 43så att era kommande generationer ska veta att jag lät Israels söner (barn) bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).

[Profetiskt pekar lövhyddohögtiden framåt på det kommande tusenårsriket då vi ska regera med Jesus här på jorden under en period av frid, då ondskan inte är med, se Upp 20:1–3.]

44Mose talade till Israels söner (barn) om Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider).

Den gyllene ljusstaken

241Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Befall Israels söner att de för fram till dig ren olivolja, slagen [syftar på metoden som man utvinner oljan med] till ljuset, så att lamporna kan brinna oavbrutet. 3Utanför vittnesbördets förhänge i mötestältet ska Aron ordna det från kväll till morgon inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet. Det är en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt i era generationer. 4Han ska sköta den (rituellt) rena menorans lampor inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet.
     5Och du ska ta fint mjöl och baka 12 kakor av det, två tiondels efa i varje kaka. 6Och du ska lägga dem i två rader, 6 i varje rad på det (rituellt) rena bordet inför Herrens (Jahves) ansikte. 7Och du ska lägga rökelse ovanpå varje rad som ett minne (en åminnelse) så att det blir ett minnesbröd, ett eldsoffer till Herren (Jahve). 8Varje sabbat ska han göra i ordning det inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet. Det ska tas från Israels söner som ett evigt förbund. 9Och det ska vara Arons och hans söners och de ska äta det på en helig plats, för det är det heligaste för honom av offren till Herren (Jahve) gjorda med eld som en evig förordning (ordagrant "saker inristat").

10Och en son till en israelisk kvinna, vars far var egyptier, gick runt bland Israels söner, och denna son till en israelitisk kvinna och en israelisk man strövade tillsammans i lägret. 11Och den israelitiska kvinnans son hädade Herrens (Jahves) namn och förbannade. Och de förde honom till Mose. Och hans mors namn var Shelomit, dotter till Divri, från Dans stam. 12De satte honom i förvar, till dess (så att) Herrens (Jahves) vilja kunde bli uppenbarad för dem.

13Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

14För fram honom som har förbannat runtom i lägret, och låt alla som hört honom lägga sina händer på hans huvud, och låt hela församlingen stena honom. 15Och du ska tala till Israels söner och säga: "Varje man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) som förbannar (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på" – hebr. jekalel) sin Gud (Elohim) ska bära sin synd. 16Och han som hånar Herrens (Jahves) namn, han ska sannerligen bli dödad, och hela församlingen ska verkligen stena honom, både främlingen och han som är född i landet, när han hånar Herrens (Jahves) namn, ska han dödas.
     17Och den som dödar en mänsklig själ ska döden dö. 18Och den som dödar ett djur ska gottgöra djur för djur (här står det ordagrant ett själiskt djur som ska gottgöras själ för själ). 19Och om en man orsakar en skada mot sin granne – som han har gjort ska det göras mot honom. 20Skada för skada, öga för öga, tand för tand, som han har orsakat en skada för någon, så ska det göras mot honom. 21Och den som dödar ett djur, han ska återställa (ersätta) det och han som dödar en människa ska dödas. 22Ni ska ha ett och samma påbud (bindande juridiska beslut) för främlingen som för era egna landsmän, för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim). 23Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahve) befallt Mose.

Regler för sabbatsåret

251Herren (Jahve) talade till Mose på berget Sinai och sade:

2Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer till landet som jag ska ge er, då ska landet hålla en sabbat till Herren (Jahve). 3Sex år ska ni beså era fält och sex år ska ni beskära era vinstockar och samla in dess frukt. 4Men det sjunde året ska vara en sabbatsvila för landet, en sabbat för Herren (Jahve) [till Herrens ära], du ska inte beså ditt fält och du ska inte beskära din vinstock. 5Det som växer upp av självsådd ska du inte skörda och de druvor som växer på dina obeskurna vinstockar ska du inte plocka. Detta är ett sabbatsår med vila för marken. 6Markens sabbatsvila ska vara mat för dig, för din tjänare och för din tjänstekvinna, och för dina inhyrda arbetare, och för främlingen som vistas hos dig. 7För din boskap och för vilddjuren i landet ska allt överflöd bli till mat.

Regler för jubelåret

8Och du ska räkna sju sabbatsår åt dig, sju gånger sju år så att tiden blir sju sabbater av år, alltså 49 år. 9På den tionde dagen i den sjunde månaden [Tishri], på Yom Kippur (Försoningsdagen), ska du blåsa i shofaren (bagghornet) över hela landet. 10Och ni ska helga det femtionde året och ropa ut frihet över hela landet till alla dess invånare. Det ska vara ett jubelår för er. Och ni ska ge tillbaka till var och en deras egendom, och ni ska ge tillbaka var och en till hans familj. [Om någon tvingats sälja sig som slav och därigenom, eller möjligen på något annat sätt, blivit åtskild från sin familj ska han eller hon nu få återvända till sin egen familj.] 11Ett jubelår ska detta femtionde år vara för er. Ni ska inte så, inte heller skörda det som självgrott, inte heller plocka druvor från era obeskurna vinstockar. 12Detta är ett jubelår, det ska vara heligt för er. Ni ska äta överflödet från fälten (det som är kvar från tidigare år).

Återlösning av mark

13Under jubelåret ska var och en återvända till sin egen besittning. 14Och om du säljer något till din granne eller köper något från din grannes hand, ska ingen förtrycka sin broder. 15Efter antalet år efter jubelåret ska du köpa av din granne och efter antalet år med frukt ska han sälja till dig. 16Med många år ska du öka priset och med få år ska du sänka dess pris, för efter antalet år med frukt säljer han till dig. 17Ni ska inte förtrycka varandra med detta utan vörda er Gud (Elohim), för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim). 18Därför ska ni göra mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och hålla mina påbud (bindande juridiska beslut) och göra dem och ni ska bo i landet i trygghet.
     19Och landet ska ge sin frukt och ni ska äta er mätta och bo där i trygghet.
     20Och om ni säger: "Vad ska vi äta det sjunde året? Se, vi ska inte så och inte samla in vår gröda." 21Då ska jag befalla min välsignelse över dig i det sjätte året och det ska bära frukt för tre år. 22Och ni ska så det åttonde året och fortfarande äta av den gamla frukten till det nionde året, till dess hennes frukt kommer in ska ni äta av det gamla förrådet. 23Landet ska inte säljas för alltid, för landet är mitt och ni är främlingar och vandrare med mig. 24Och i hela landet för er besittning ska ni bevilja en återlösning för landet.

25Om din bror blir fattig och har sålt sin besittning och om hans återlösare kommer för att återlösa den, då ska han återlösa vad hans bror har sålt. 26Och om mannen inte har någon återlösare men själv får möjlighet att återlösa det, 27då ska du låta honom räkna åren som det varit sålt och betala mellanskillnaden till mannen som sålde det så att han kan återvända till sin besittning. 28Men om han inte har möjlighet att återbörda det till honom, då ska det som är sålt förbli hos honom som köpte det till jubelåret, och under jubelåret ska det återlämnas och han ska återvända till sin besittning.

Återlösning av hus

29Och om en man säljer ett boningshus i en stad med stadsmur, då ska han återlösa det ett helt år efter att det blev sålt. Efter ett fullt år ska han återlösa det. 30Om det inte återlöses inom ett fullt år, ska huset som finns i staden med stadsmur för alltid bli kvar i köparens ägo genom hans generationer. Det ska inte återlämnas vid jubelåret. 31Men hus i byar som inte har någon stadsmur ska räknas som fält, de kan återlösas och de ska återlämnas vid jubelåret. 32Leviternas städer och husen i städerna som är deras besittning kan leviterna återlösa när som helst. 33Och om en man köper av leviterna, ska huset som såldes och staden för hans besittning återlämnas vid jubelåret, för husen i leviternas städer är deras besittning bland Israels söner. 34Men den öppna marken som tillhör deras städer får inte säljas, för det är deras eviga besittning.

Regler för lån och slavar

35Och om din bror blir fattig och hans hand är svag (inte kan försörja honom), då ska du undsätta honom, om han är en främling eller en vandrare, så att han kan leva hos dig. 36Ta inget ocker eller ränta av honom, utan vörda din Gud (Elohim), så att din bror kan leva med dig. 37Du ska inte ge honom dina pengar med ocker och inte låna ut till honom med ränta. 38Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land, för att ge dig Kanaans land och vara din Gud (Elohim).

39Och om din bror som bor hos dig blir fattig och blir såld till dig, ska du inte tvinga honom att tjäna dig som en slav, 40utan som en hyrd tjänare och som en kringresande ska han vara för dig, och ska tjäna dig fram till jubelåret. 41Och sedan ska han lämna dig, både han och hans barn med honom och ska återvända till sin egen familj och till sina fäders besittning ska han återvända. 42För de är mina tjänare som jag har fört ut ur Egypten, de ska inte säljas som slavar. 43Du ska inte råda över honom med stränghet utan ska vörda din Gud (Elohim).

44Både din tjänare och din tjänarinna som du ska ha, ska vara från hedningarna som du har runt omkring dig, av dem ska du köpa tjänare och tjänarinnor. 45Och även från främlingarnas söner som vandrar omkring bland er, av dem ska ni köpa och från deras familjer som finns bland er, som de födde i ditt land, och de ska vara din egendom. 46Och ni ska ta dem som ett arv för era söner efter er, att ärva för dem som en besittning, de ska vara era slavar för alltid. Men över dina bröder, Israels söner, ska ni inte råda den ena över den andre med stränghet.
     47Om en vandrare eller främling blir rik genom dig och din bror som bor hos honom blir fattig och säljer sig själv till främlingen eller vandraren av dig eller som en medlem av främlingens familj, 48efter att han är såld ska han bli återlöst igen, en av hans bröder ska återlösa honom. 49Antingen hans farbror eller hans farbrors son ska återlösa honom eller någon som är nära släkting till honom från hans familj ska återlösa honom, eller om han har möjlighet ska han återlösa sig själv. 50Och han ska beräkna med honom som köpte honom från året som han såldes till honom till jubelåret, och priset för hans försäljning ska vara efter antalet år. Som dagarna för en anställd arbetare ska det bli för honom. 51Om det är många år efter ska han ersätta priset för hans återlösning från hans köpeskilling. 52Om det bara återstår några år till jubelåret, då ska han räkna med honom och efter antalet år ska han ge honom priset för hans återlösning. 53Och som en anställd tjänare år för år ska han vara mot honom och den andre ska inte råda över honom med stränghet i dina ögon. 54Och om han inte blir återlöst under dessa år då ska han lämna vid jubelåret, både han och hans barn med honom. 55För till mig är Israels söner tjänare, de är mina tjänare som jag fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim).

AVSLUTNING (kap 26-27)

261Ni ska inte göra någon avgud eller skuren bild, inte heller resa upp någon stod. Ni ska inte sätta upp någon bild av sten i ert land för att böja er ner inför den, för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim). 2Ni ska hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater och vörda mitt tabernakel. Jag är Herren (Jahve).

Lydnadens välsignelser

3Om ni vandrar i mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och håller (vaktar, skyddar) mina budord (tydliga befallningar) och gör dem, 4då ska jag ge er regn vid rätt årstid och landet ska ge sin skörd och fältens träd ska ge sin frukt. 5Och din tröskningstid ska pågå fram till vinskörden, och vinskörden ska pågå fram till tiden för sådd, och ni ska äta ert bröd i fullt mått (det ska räcka så att ni blir ordentligt mätta) och ni ska bo i trygghet i ert land. 6Och jag ska ge frid (shalom, all slags välstånd, hälsa och framgång) i landet och ni ska ligga ner och ingen ska göra er rädda, och jag ska rensa bort onda djur från landet, inte heller ska svärdet gå genom ert land. 7Och ni ska jaga era fiender och de ska falla för er med svärdet. 8Och 5 av er ska jaga 100, och 100 av er ska få 10 000 på flykt och dina fiender ska falla framför er med svärdet. [Ett ordspråksliknande uttryck för ett militärt överläge, se 5 Mos 32:30; Jes 30:17.] 9För jag ska vända mig till dig och göra dig fruktsam och föröka dig och förankra mitt förbund med dig. 10Du ska äta den gamla säden och rensa ut den gamla för den nya. 11Och jag ska resa upp mitt tabernakel (hebr. miskan) mitt ibland er, och jag (min själ) ska inte avsky er. 12Och jag ska vandra bland er och vara er Gud (Elohim) och ni ska vara mitt folk. 13Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som fört fram dig ut ur Egyptens land för att ni inte ska vara deras slavar, och jag har brutit banden från ditt ok och låtit dig gå upprätt.

Olydnadens förbannelse

14Men om ni inte vill lyssna till mig och inte vill göra alla dessa budord (tydliga befallningar), 15och om ni föraktar mina förordningar (ordagrant "saker inristat") eller om er själ avskyr mina domar så att ni inte gör alla mina budord (tydliga befallningar) utan bryter mitt förbund [som jag ingick på Sinai berg], 16då ska jag också göra detta mot er.

Första varningen – sjukdomar

Jag ska besluta terror över er, förtärelse och brinnande feber som slukar ögonen och ger hjärtat sorg, och ni ska så er säd fåfängt för era fiender ska äta den. 17Och jag ska sätta mitt ansikte mot er [motsatsen till välsignelsen i vers 9] och ni ska bli slagna framför era fiender, de som hatar er ska råda över er och ni ska fly utan att någon förföljer er.

Andra varningen – skördar som slår fel

18Och om ni trots detta inte vill lyssna på mig, då ska jag straffa er sju gånger värre för era synder. 19Och jag ska bryta din makts stolthet och jag ska göra din himmel som järn och din mark som koppar. 20Och din styrka ska användas förgäves, för din mark ska inte ge sin skörd, inte heller ska landets träd ge sin frukt.

[Nu följer fortsatt tre varningar. Hebreiska ordet qeri används bara sju gånger i hela Bibeln, se vers 21, 23, 24, 27, 28, 40 och 41. Det betyder motsatt och kommer från ordet qara som betyder att möta någon eller att något inträffar. Eftersom ordet bara används här är betydelsen inte helt fastlagd, rabbiner lär också att ordet betyder apati och man är likgiltig inför Gud.]

Tredje varningen – vilddjur och barnlöshet

21Om ni vandrar i motstånd (lever i uppror, fientligt – hebr. qeri) mot mig och inte lyssnar till mig [är apatiska och likgiltiga], ska jag ge sju gånger mer plågor [straffdomar] över er för era synder. 22Jag ska också sända vilda djur bland er som ska stjäla era barn från er och fördärva din boskap och göra er så få att dina vägar ska vara öde. [På 700-talet drabbades de som bodde i Samarien av just detta, se 2 Kung 17:25.]

Fjärde varningen – krig, plågor och hunger

23Om ni inte låter mig förändra er med dessa ting utan vandrar i motstånd (lever i uppror, fientligt) mot mig, 24då ska jag också vandra i motstånd mot er och ska straffa er sju gånger för era synder. 25Jag ska [ta bort min skyddande hand och] låta ett svärd komma över er som ska hämnas invändningarna mot mitt förbund, och när ni samlas tillsammans i era städer ska jag sända pest bland er och ni ska utlämnas i era fienders händer. 26När jag har brutit staven av ditt bröd, ska tio kvinnor baka bröd i en ugn, och de ska ge dig brödet igen efter vikt, och du ska äta utan att bli mätt.

Femte varningen – svält

27Och om du inte trots allt detta vill lyssna till mig utan vandrar i motstånd (lever i uppror) mot mig, 28då ska jag också vandra i motstånd mot dig i raseri, och jag ska tukta dig sju gånger för dina synder. 29Och ni ska äta era söners kött och era döttrars kött ska ni äta. 30Och jag ska fördärva era höga platser och hugga ner era avgudar, och kasta ner kadavren ovanpå kadavren av era avgudar, och min själ ska avsky er. 31Och jag ska göra era städer öde, och göra era helgedomar till ödemark, och jag ska inte känna (lukta på) doften av era söta odörer. 32Och jag ska göra landet till ödemark och era fiender som bor där ska bli förundrade. 33Och jag ska skingra er bland hedningarna, och jag ska dra ut ett svärd efter er, och ert land ska vara öde och städerna tomma.

34Sedan ska landet ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater så länge som det ligger öde och ni är i era fienders land. Då ska landet vila (få sabbatsvila) och ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater. 35Så länge det ligger öde ska det vila, för det fick ingen vila under era sabbater när ni bodde där.
     36Och över dem som är levande kvar ska jag sända en matthet i deras hjärtan i deras fienders land, och ljudet av dallrande löv ska förfölja dem och de ska fly som när man flyr för svärdet, och de ska falla när ingen jagar dem. 37Och de ska falla den ene på den andre som om det vore för svärd när ingen jagar, och de ska inte ha någon kraft att stå framför sina fiender. 38Och ni ska förgås bland hedningarna och era fienders land ska sluka er. 39Och de som är kvar av er ska tyna bort i era överträdelser i era fienders land, och deras fäders överträdelser ska tyna bort med dem.

Omvändelse – vägen tillbaka

40Om de bekänner sina synder och sina fäders synder med deras överträdelser som de har överträtt mot mig, och att de har vandrat i motstånd (levt i uppror, fientligt) mot mig, 41och jag har också vandrat i motstånd mot dem och har fört dem in i deras fienders land, för att deras oomskurna hjärtan ska ödmjukas och de då ska få nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina synder. 42Sedan ska jag komma ihåg mitt förbund med Jakob och mitt förbund med Isak, och mitt förbund med Abraham ska jag komma ihåg och jag ska komma ihåg landet. 43Landet ska bli folktomt och ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater medan det ligger öde utan dem, och de ska få nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina synder. För så mycket som, ja så mycket som de har föraktat mina påbud (bindande juridiska beslut) och så mycket som deras själar har avskytt mina förordningar (ordagrant "saker inristat"). 44Likväl, för allt detta, när de är i sina fienders land, ska jag inte helt förkasta dem, inte heller ska jag avsky dem för att helt förgöra dem och bryta mitt förbund med dem, för jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim). 45Men för deras skull ska jag komma ihåg förbundet med deras förfäder som jag förde ut ur Egyptens land i hedningarnas åsyn för att jag ska vara deras Gud (Elohim). Jag är Herren (Jahve).

Sammanfattning

46Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) och undervisningen som Herren (Jahve) har gjort mellan sig och Israels söner på berget Sinai genom Mose hand.

Löftesoffer (till bygget av tabernaklet)

27[Detta sista kapitel fokuserar på löften som ges till Herren. Kontexten här är speciellt inför bygget av tabernaklet, men gäller även andra löften. De löften som hanteras här är utöver de vanliga offren (3 Mos 1–7). Detta var personliga löften (Ps 50:14), som gavs till Herren som speciella tacksägelseoffer (1 Sam 1:28; Ps 50:14; 61:8; 65:1; 66:13; 116:14, 18; Jona 2:9). Stycket börjar med människor (vers 2–8), följt av djur (vers 9–13) och sist livlösa föremål (vers 14–25).]

1Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon vill ge ett speciellt (underbart, ovanligt, svårt) löfte, ska de personer [eden gäller] uppskattas (värderas) inför Herren (Jahve).
3Gäller din uppskattning (värdering) en man från 20 års ålder till 60 års ålder,
    ska den vara 50 shekel silver [omkring 0,5 kg] efter helgedomens shekel.
4Och om det är en kvinna,
    ska din uppskattning (värdering) vara 30 shekel [motsvarar 0,3 kg silver].
5Om det gäller någon från 5 års ålder till 20 års ålder,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 20 shekel för pojkar
    och 10 shekel för flickor.
6Och om det är från 1 månad gammal till 5 års ålder,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 5 shekel silver för pojkar
    och 3 shekel silver för flickor.
7Och om det är från 60 års ålder och uppåt,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 15 shekel silver för män och 10 shekel silver för kvinnor.
8Men om det är någon som är fattigare än uppskattningen (värderingen),
    då ska han komma inför prästen, och prästen ska värdera honom. Efter hans förmåga som avlagt eden ska prästen värdera honom.

Djur

9Och om det är ett djur som man för fram som offer till Herren (Jahve), allt som någon ger av sådant till Herren (Jahve) ska vara heligt. 10Han ska inte ändra det, inte byta ut det ett gott mot ett ont eller ett ont för ett gott. Men om han alls skulle byta ett djur mot ett djur, ska det och det utbytta (båda djuren) vara heligt. 11Om det är något orent djur som man inte offrar något offer till Herren (Jahve) med, då ska han visa djuret för prästen. 12Och prästen ska värdera det om det är gott eller ont, och som han värderar det som är präst, så ska det vara. 13Men om han alls vill lösa det ska han lägga till en femtedel av det uppskattade värdet.

Hus

14Och när en man ska helga sitt hus till att vara heligt inför Herren (Jahve), då ska prästen värdera det om det är gott eller ont. Som prästen värderar det så ska det stå. 15Och om han som helgar det vill lösa sitt hus ska han lägga till en femtedel av silvret på det uppskattade värdet och det ska vara hans.

Fält

16Och om en man ska helga en del av sitt fält av hans besittning till Herren (Jahve), då ska uppskattningen göras i förhållande till dess gröda. En chomer korn [den vikt en åsna kunder bära] ska värderas till 50 shekel silver. 17Om han helgar sitt fält från jubelåret, ska värderingen gälla. 18Men om han helgar sitt fält efter jubelåret ska prästen beräkna åt honom pengarna efter antalet år som återstår till jubelåret, och det ska dras av från värderingen. 19Och om han som helgat fältet på något sätt vill återlösa det, ska han lägga till en femtedel av pengarna för värderingen till det, och det ska garanteras honom. 20Och om han inte vill återlösa fältet, eller om han har sålt fältet till en annan man, ska det inte återlösas igen. 21Men fältet ska när det blir jubelår vara helgat till Herren (Jahve), som ett avskilt fält, besittningen ska vara prästens.
     22Och om en man helgar till Herren (Jahve) ett fält som han har köpt som inte är hans besittning, 23då ska prästen beräkna åt honom det uppskattade värdet till jubelåret och han ska ge det uppskattade värdet den dagen, det är heligt för Herren (Jahve). 24Under jubelåret ska fältet återgå till den som det köptes av, till honom som landets besittning tillhör. 25Och alla dina uppskattningar ska vara efter helgedomens shekel. 20 gera ska vara 1 shekel.

Förstfödd

26Bara förstlingen av djuren, som är Herrens (Jahves) förstling, ska ingen man helga, oavsett om det är en oxe eller ett får. Det är Herrens (Jahves). 27Och om det är ett orent djur, då ska han återlösa det enligt dina uppskattningar och ska lägga till en femtedel därtill, eller om det inte återlöses ska det säljas enligt din uppskattning.

Föremål

28Se till att inget helgat föremål som en man har helgat till Herren (Jahve) av allt som han har, både människor och djur och fältens gröda, blir sålt eller återlöst. Varje helgat föremål är högheligt för Herren (Jahve). 29Inget helgat som är helgat av människor ska återlösas, utan ska dödas.

Tionde

30Och allt tionde av marken, om det är säd eller frukt från träden, är Herrens (Jahves). Det är heligt för Herren (Jahve). 31Och om en man skulle vilja återlösa av sitt tionde, ska han lägga till en femtedel av dess värde. 32Och vad gäller tiondet av hjorden eller flocken, allt som passerar under staven, så är tiondet heligt för Herren (Jahve). 33Han ska inte efterforska om det är bra eller dåligt och inte byta ut det, och om han byter ut det, då ska både det och det utbytta vara heligt, det ska inte återlösas.

Sammanfattning

34Detta är budorden (de tydliga befallningarna) som Herren (Jahve) befallde Mose för Israels barn på berget Sinai.




© 2022 Svenska Kärnbibeln