Referenser (966 st)
Grannkvinnorna namngav [bekräftade och bevittnade namngivningen av] pojken genom att säga: "En son har fötts till Noomi!" De gav honom namnet Oved [betyder "en som tjänar"]. Han blev far till Jishaj, Davids far.
[Den hebreiska bokstaven uttalas antingen "b" eller "v" beroende på placering i ordet. Inleder bet ordet uttalas det oftast "b", annars "v". Ruts sons namn stavas Obed men uttalas "Oved" och translittereras oftast så. Det hebreiska namnet på Davids far är Jishaj, men andra vanliga former är Isai eller Ishai; det engelska namnet är Jesse.
Det finns en fin balans i boken. Slutsatsen, , har 71 hebreiska ord, exakt lika många som inledningen, . Inledningen fokuserar på Noomis tomhet och slutsatsen på hennes fullhet!]
Oved [blev far] till Jishaj [född ca 1080 f.Kr.]
och Jishaj [blev far] till David [född ca 1040 f.Kr.].
[Höjdpunkten i släkttavlan är det sista namnet David, se ; .
Mellan Salmon och David är troligtvis inte alla släktled med. Josua intar Jeriko omkring 1400 f.Kr. och David föds omkring 1040 f.Kr. Mellan dessa händelser är det alltså 360 år, men bara tre personer nämns. Om det inte saknas några led måste Boaz, Oved och Jishaj alla varit över 120 år när de födde sina söner, vilket inte är troligt då livslängden vid den här tiden var 70-80 år. Början och slutet på släkttavlan finns beskriven i andra böcker. Glappet är därför antingen mellan Salmon och Boaz, eller mellan Oved och Jishaj. Eftersom vi har flera detaljer kring Oved och Boaz, hur Noomi höll honom i sin famn och alla kvinnor i staden bevittnar händelsen i , är det högst sannolikt att Oved är Boaz och Ruts son. Slutsatsen blir att glappet måste vara mellan Salmon, som levde under Josuas tid, och Boaz som levde då händelserna i denna bok utspelade sig. Att det saknas släktled är inte konstigt och visar inte på att det är felaktigheter i Bibeln. Både det hebreiska och det grekiska ordet för "far" kan också betyda "förfader" eller "släkting". Beroende på författarens syfte är det vanligt att ibland hoppa över några led för att visa på det övergripande släktskapet. Här är målet att visa hur Perets är släkt via Boaz till David. Ett annat exempel är Matteus som ibland hoppar över några led för att få en litterär symmetri med 3 grupper med 14 generationer i varje grupp, se .]
Och Samuel tog oljehornet och smorde honom i hans bröders mitt. Och Herrens (Jahvehs) Ande kom mäktigt över David från den dagen och framåt. Och Samuel steg upp och gick till Rama.
Därför sände Saul budbärare till Jishaj och sa: "Sänd mig din son David som är med fåren."
Och Jishaj tog en åsna och lastade den med bröd och en kanna vin och en killing och sände den med sin son David till Saul.
Och David kom till Saul och stod framför honom, och han älskade honom mycket och han blev hans rustningsbärare.
Och Saul sände bud till Jishaj och sa: "Låt David, jag ber dig, stanna inför mig, för han har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon."
Och det hände när anden från Gud (Elohim) var över Saul, att David tog kinnor-harpan och spelade med sin hand, och Saul fann lättnad och det var väl med honom, och den onda anden lämnade honom.
Och David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj, han hade åtta söner, och mannen var en gammal man i Sauls dagar, kommen till hög ålder bland män [så han kunde inte själv gå till stridsfältet].
[David var den yngste, se . I nämns bara sju söner vid namn. I nämns de tre äldsta, så någon av de yngre kan ha dött tidigt innan han skaffat familj, och därför inte räknats med i Krönikeböckerna.]
Och David var den yngste och de tre äldsta hade följt Saul.
Men David gick fram och tillbaka mellan Saul [i Elahdalen, där armén var] och Betlehem, för att valla sin fars får. [David bodde hos sin far i Betlehem där han tog hand om hans fars får, men gick regelbundet med understöd till sina bröder i Sauls armé. I nämns Davids tält.]
Då sa Jishaj till sin son David: "Ta, nu (jag ber dig – hebr. na), till dina bröder [för deras räkning], en efa [22-36 liter] torkad säd [en säck] och dessa tio brödkakor – spring snabbt till lägret, till dina bröder.
Och David steg upp tidigt på morgonen och lämnade fåren hos en vakt, och tog och gick som Jishaj hade befallt honom. Och han kom till lägret när armén precis skulle dra ut och uppgav härskri.
Och David lämnade det han hade med sig i handen till en förrådsvakt och sprang till truppen och hälsade på sina bröder.
Och medan han talade med dem, se där kom hjälten, filistén från Gat som hette Goliat, ut från filistéernas uppställning och talade samma ord, och David hörde dem.
Och David talade till mannen som stod bredvid honom och frågade: "Vad får den man som dödar denne filisté och tar bort hånet från Israel? För vem är denne oomskurne filisté att han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé?"
Och Eliav, hans äldsta bror hörde när han talade med männen, och Eliavs vrede upptändes mot David och han sa: "Varför har du kommit ner? Och med vem har du lämnat fåren i öknen? Jag känner din äventyrslystnad och ditt hjärtas lättsinne. Du har kommit ner för att du vill titta på striden."
David svarade: "Vad har jag gjort nu? Var det inte bara en fråga (ett ord)?"
Och när orden var hörda som David talade, berättade de dem för Saul och han togs till honom.
Och David sa till Saul: "Låt ingen människas mod få falla (hjärta vara missmodigt). Din tjänare ska gå och strida med denne filisté."
Och Saul sa till David: "Du har ingen möjlighet att gå mot denne filisté och strida med honom, för du är för ung och han är en stridsman sedan sin ungdom (en rutinerad krigare)."
Och David sa till Saul: "Din tjänare har varit en herde för sin fars får, och när det har kommit ett lejon eller en björn och tagit ett lamm från flocken
Och David sa: "Herren (Jahveh) har gett mig ur lejonets mun och ur björnens mun, han ska ge mig ur filistéernas hand."
Då sa Saul till David: "Gå, och må Herren (Jahveh) vara med dig."
Och Saul klädde David med sina kläder och han satte en bronshjälm på hans huvud och klädde honom i en rustning (ett bröstpansar).
Och David band sitt svärd på rustningen och han försökte gå, han hade inte prövat det.
David sa till Saul: "Jag kan inte gå med detta för jag har inte prövat (är inte van vid, inte tränad med) det." Och han tog av sig det.
Filistén fortsatte gå framåt, med sin sköldbärare framför sig och de kom allt närmare David.
När filistén nu tittade noga på David, såg han ner på honom (föraktade han honom), för David var bara en tonåring, rödlätt (ljushårig) och såg bra ut. [David var inte ärrad som andra soldater som varit med i krig tidigare.]
Filistén sa till David: "Tror du att jag är en hund eftersom du kommer emot mig med trästavar?" Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David.
Sedan sa filistén till David: "Kom hit så ska jag ge din kropp (kött) till himlens fåglar och markens djur."
David svarade filistén: "Du kommer emot mig med svärd, spjut och sabel (lans, kortare böjt svärd – hebr. kidon), men jag kommer emot dig i Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) namn, han som är Israels härars Gud och som du har hånat (hädat, förlöjligat, talat illa om).
Och det skedde när filistén reste sig och kom nära för att möta (attackera, gå i närkamp med) David, att David samtidigt sprang snabbt mot hären för att möta filistén.
Och David stack ner sin hand i väskan och tog upp en sten och slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen sjönk djupt in i Goliats panna, och han föll ner med ansiktet mot marken.
David övervann filistén med bara slunga och en sten. Han slog ner filistén och dödade honom. David hade inte ens ett svärd i sin hand.
Och David sprang och stod över filistén och tog hans svärd och drog ut det ur dess skida och slog honom och högg av honom huvudet med det. Och när filistéerna såg att deras hjälte var död, flydde de.
Och David tog filisténs huvud och bar upp det till Jerusalem, men han lämnade hans utrustning (vapen, rustning) i sitt tält.
[Varför bär David upp Goliats huvud till Jerusalem? På den här tiden fanns en plats som hette huvudskalleplatsen på Olivberget, där folken som bodde i landet före Israel brukade samla huvudena av dem som man besegrat i strid. Det är möjligt att David kände till detta och därför tog huvudet dit. Det var i så fall ett sätt för David att visa jevusiterna, som fortfarande bodde i Jerusalem, vad han gjort. Det är också en bild på att Jesus besegrar Satan på huvudskalleplatsen.]
[Nu följer en tillbakablick i med mer detaljer om vad som hände innan striden. Här ges nu en bakgrund till där Saul frågar efter Davids fars namn så han kunde veta mer om vem som potentiellt kunde bli hans svärson. Bilden som ges här i är också en kung som nu saknar förmåga att komma ihåg enkla detaljer, något som också visar att Guds Ande hade lämnat Saul. David hade ju tidigare spelat hos Saul, se .]
Och när Saul såg David gå fram mot filistén sa han till Avner, härföraren över armén: "Avner, vems son är denna yngling?" Och Avner svarade: "Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det."
När David sedan återvände från slakten av filistén, tog Avner honom och förde honom till Saul med filisténs huvud i hans hand.
Då sa Saul till honom: "Vems son är du, du unge man?"
David svarade: "Jag är din tjänare Jishajs son, betlehemiten."
Och det hände när han [David] slutat att tala med Saul, att Jonatans själ knöts till Davids själ (person) och Jonatan älskade honom som sin egen själ (som sig själv).
Sedan skar Jonatan ett förbund med David eftersom han älskade honom som sin egen själ.
Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den till David, och sin rustning och sitt svärd och sin båge och sin gördel.
[Att byta mantlar och vapen med varandra är en del av alla de ceremonier som hör till ingåendet av ett blodsförbund. Även om bara några detaljer nämns här förstår vi att David och Jonatan ingår ett fullständigt blodsförbund. Annars skulle detta inte ha omnämnts, eftersom det är något som man aldrig gör i en annan situation. På den här tiden räckte det att nämna någon av de tillhörande ritualerna, utan att göra en fullständig redogörelse, för alla visste vad det betydde.]
Och David gick ut dit Saul sände honom. Han hade stor framgång (var vis, intelligent – hebr. sachal), och Saul satte honom över stridsmän, och det var gott i folkets ögon och även i Sauls tjänares ögon.
[De flesta grekiska översättningar har inte med , men det finns med i de hebreiska texterna.]
Och det skedde när de kom, när David återvände från slakten på filistéerna, att kvinnorna kom ut från Israels städer och sjöng och dansade för att möta kung Saul med tamburiner, med glädje och med shalishim-instrument.
[Det hebreiska ordet shalishim används bara här och har med ordet "tre" att göra, varav vissa tolkar det som ett tresträngat instrument. Det kan också vara ett onomatopoetiskt ord som beskriver ett instrument som låter "shal-shal-shal", och är någon form av rytminstrument som en skallra.]
Och kvinnorna sjöng till varandra när de spelade och sa:
"Saul har slagit sina tusen
och David sina tiotusen."
Och Saul blev väldigt arg och dessa ord var onda i hans ögon och han sa: "De har tillräknat David tiotusen och till mig har de tillräknat bara tusen, och det enda han saknar är kungariket."
Och Saul bevakade David från den dagen och framåt.
Och det hände på morgonen att en ond ande från Herren (Jahveh) kom över Saul [på nytt, se ], och han profeterade [rasade, gormade, betedde sig våldsamt] mitt i huset, men David spelade med sin hand som han brukade varje dag, och Saul hade sitt spjut i sin hand.
Och Saul slungade (svingade, kastade – hebr. tol) spjutet. Han sa (tänkte): "Jag ska fästa David vid väggen." [Han ville genomborra David med spjutet i väggen, se .] Men David vek undan för honom (ordagrant: från hans ansikte), två gånger
[Här används inte det vanliga ordet för att kasta (hebr. shalach), utan det mer intensiva verbet att slunga (hebr. tol). Ordet används om vinden som "slungas ner" och skapar ett mäktigt oväder i . Ordvalet beskriver hur Sauls okontrollerade agerande där han i sin vrede och slungar spjutet med hela sin kraft mot David. Detta är de två första försöken från Saul att döda David. Inte bara en gång, utan två, slungar han sitt spjut. Davids villighet att vara kvar länge nog i rummet för att Saul skulle hämta spjutet efter det första misslyckade mordförsöket, tyder på mod och en villighet att få Saul att överkomma sina kval. Totalt försöker Saul döda David 14 ggr, se även , ; , , , , , , ; ; . Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn.]
Och Saul blev rädd för David eftersom Herren (Jahveh) var med honom, men hade lämnat (vikit av ifrån) Saul.
Och David hade stor framgång på alla sina vägar och Herren (Jahveh) var med honom.
Men hela Israel och Juda älskade David eftersom han gick ut och in framför dem.
Och Saul sa till David: "Se, min äldsta dotter Merav [betyder: "ökning"], henne vill jag ge dig till hustru, bara du är en tapper son och strider Herrens (Jahvehs) strider." För Saul sa (tänkte): "Låt inte min hand vara över honom, utan låt filistéernas hand vara över honom." [Saul ger uttryck för en förhoppning om att David ska dödas. Detta är Sauls tredje försök att döda David.]
Men David sa till Saul: "Vem är jag och vad är mitt liv, eller min fars familj i Israel [vi är ingen känd släkt], att jag ska bli kungens svärson?"
Men det skedde när tiden för Merav, Sauls dotter, kom då hon skulle ha getts till David som hustru att hon gavs till mecholiten Adriel som hustru.
Men Michal [betyder: "Vem är som Gud"], Sauls dotter [den yngsta, se ] älskade David och de berättade det för Saul, och dessa ord behagade Sauls ögon.
Och Saul sa (tänkte): "Jag ska ge henne åt honom så att hon kan bli en snara för honom, så att filistéernas hand vänds mot honom." Därför sa Saul till David: "Du ska idag bli min svärson genom en av de två." [Detta är Sauls fjärde försök att döda David.]
Och Saul befallde sina tjänare: "Tala med David i hemlighet och säg: Se kungen har behag i dig och alla hans tjänare älskar dig, bli därför nu kungens svärson."
Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Och David sa: "Är det en lätt sak för er att bli kungens svärson? Betänk att jag är en fattig man och ringa aktad?"
Och Sauls tjänare berättade för honom och sa: "Så här talar David."
Och Saul sa: "Så ska ni säga till David: Kungens önskan är inte någon hemgift, utan 100 filisteiska förhudar, som en hämnd på kungens fiender." För Saul tänkte att David skulle falla för filistéernas hand.
Och när hans tjänare berättade dessa ord för David behagade det Davids ögon väl att bli kungens svärson. Och dagarna var inte begränsade.
Och David steg upp och gick, han och hans män, och slog 200 män av filistéerna, och David tog deras förhudar och gav hela antalet till kungen, för att bli kungens svärson. Och Saul gav honom sin dotter Michal som hustru.
[David uppfyller kungens önskan dubbelt upp och ger en dubbel brudgåva. Det visar på hans hängivenhet och iver att få bli en del av den kungliga familjen. Saul har inget annat val än att låta Michal gifta sig med David.]
Och Saul såg och visste (förstod mycket väl) att Herren (Jahveh) var med David. Och Michal, Sauls dotter, älskade honom.
Och Saul var nu ännu räddare för David, och Saul var ständigt Davids fiende.
Sedan gick filistéernas furstar fram, och det hände att så ofta som de steg fram, hade David mer framgång än alla Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket tungt (aktat, respekterat).
Saul talade till Jonatan, sin son, och till alla sina tjänare att de skulle [komma på ett sätt att] döda David. [Detta är Sauls femte försök att döda David.] Men Sauls son Jonatan tyckte mycket om (beundrade verkligen, var mycket fäst vid) David.
Så Jonatan berättade detta för David [varnade honom] och sa: "Saul, min far, söker efter att döda dig, därför ber jag dig, var på din vakt (skydda dig) i morgon. Stanna på en undanskymd plats och göm dig.
Och Jonatan talade gott om David till sin far Saul och sa till honom: "Låt inte kungen synda mot sin tjänare, mot David, för han har inte syndat mot dig och hans arbete har varit mycket gott för dig [och för hela riket].
Han har lagt sitt liv i din hand och slagit filistén [Goliat, se ] och Herren (Jahveh) gjorde en stor seger för hela Israel, du såg det och gladde dig. Varför vill du då synda mot oskyldigt blod och döda David utan anledning?"
Jonatan kallade på David och berättade för honom allt som blivit sagt. Och Jonatan förde David till Saul och han var i hans närvaro som tidigare [och tjänstgjorde både militärt och med musik, se ].
Och det blev krig igen och David drog ut och stred mot filistéerna, och slog dem med en stor slakt och de flydde för honom.
Och en ond ande från Herren (Jahveh) var över Saul [igen, se ] när han satt i sitt hus med sitt spjut i sin hand och David spelade [på lyran] med sin hand. [Att sitta med "sitt spjut i sin hand", fullt redo för krig inne i sitt eget palats, visar på Sauls rädsla och mentala obalans. David var väl medveten om Sauls tidigare utbrott, se och beredd.]
Och Saul försökte spetsa fast David vid väggen med spjutet, men David gled undan från Sauls åsyn (ansikte) och han slog in spjutet i väggen och David flydde [till sitt hus] och kom undan den natten. [Sauls sjätte försök att döda David.]
Saul sände budbärare till Davids hus för att bevaka det och sedan döda honom på morgonen. [Sauls sjunde försök att döda David.] Men Michal, Davids hustru berättade för honom [på samma sätt som sin bror Jonatan] och sa: "Om du inte räddar ditt liv i natt, kommer du i morgon att bli dödad."
Sedan firade Michal ner David genom fönstret och han begav sig iväg, flydde och undkom.
Och när Saul sände budbärarna för att ta David [till kungen] sa hon: "Han är sjuk."
[När Saul hörde detta gav han en ny order.] Saul sände [tillbaka] budbärarna för att se David och sa: "För hit honom i sängen så att jag kan döda honom." [Detta är Sauls åttonde försök att döda David. Saul var fortfarande i samma maniska tillstånd som kvällen innan. Om David var för sjuk för att inte kunna gå på egna ben för att bli dödad, då måste han bli förd "i sin säng" för att kunna dödas.]
Nu hade David flytt och undkommit. Han gick till Samuel i Rama [3km öster om Giva] och berättade för honom allt vad Saul gjort mot honom. Han och Samuel gick [tillsammans, vilket beskriver att de hade gemenskap] och vistades i Najot [tältlägren vid profetskolan i Rama].
[Najot används bara i detta kapitel och är troligtvis inte en stad, utan beskriver en lägerplats i Rama. Hebr. nave används för herdetält och navah är boning och även fält. Det är troligtvis namnet på området där Samuels profetskola höll till. Troligtvis samma plats som omnämns i med en matsal med plats för 30 personer.]
Och man berättade för Saul och sa: "Se, David är i Najot [tältlägren, i Samuels boning] i Rama."
Då sände Saul budbärare för att ta David. Men när de såg skaran av profeter som profeterade och Samuel stå som huvud (ledare) över dem, kom Guds (Elohims) Ande över Sauls budbärare och de profeterade också.
Då gick även han [sträckan som tar 1,5 timme att gå] till Rama och kom till den stora cisternen (brunnen) som finns i Secho.
[I arkeologiska utgrävningar från alla perioder är cisterner för att samla regnvatten vanliga. I allt från hus till mer publika större reservoarer. Secho låg någonstans mellan Giva och Rama. Secho betyder "vakttornet" och antyder att det låg på en höjd. Den grekiska översättningen har "brunnen vid tröskplatsen i Sefi", där sefi är ett translittererat hebreiskt ord för ett berg utan träd – dvs. var en utsiktsplats.]
Han [Saul] frågade [de som var där]: "Var är Samuel och David?"
Och en sa: "Se, de är i Najot i Rama."
Och David flydde från Najot i Rama [eftersom Saul var där, se ] och kom och sa inför Jonatan [i Giva]: "Vad har jag gjort? Vad är min överträdelse? Vad är min synd inför din far [Saul], eftersom han söker mitt liv (min själ)?"
Men David gav sin ed igen och sa: "Din far vet mycket väl att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon. Han säger: Låt inte Jonatan veta detta, så han blir ledsen, och så sant Herren (Jahveh) lever och som du själv (din själ) lever, det är bara ett steg mellan mig och döden."
Och Jonatan sa till David: "Vad önskar din själ så att jag kan göra det för dig?"
Och David sa till Jonatan: "Se, i morgon är det nymånad, när jag ska sitta hos kungen och äta, låt mig gå så att jag kan gömma mig själv på fältet till den tredje dagen på kvällen.
Om din far alls saknar mig, säg: 'David frågade mig om han fick lämna så att han kunde springa till sin stad Betlehem, för det är ett årligt offer där för deras familj.'
Och David sa till Jonatan: "Vem ska berätta för mig om din fars svar är hårt (tungt, bindande som ett ok)?"
Och Jonatan sa till David: "Kom och låt oss gå ut på fältet."
Så de gick ut båda två på fältet. []
Där sa Jonatan till David: "Herren (Jahveh) är Israels Gud (Elohim) [han är mitt vittne] – när jag hör min far vid denna tid i morgon eller dagen efter [tredje dagen], se, om det är gott gentemot David, ska jag då inte sända till dig och avslöja det för dig?
Men hugg aldrig av din nåd (hebr. chesed) från mitt hus, inte ens om Herren (Jahveh) har huggit av varenda en av Davids fiender från jordens ansikte." [David håller detta löfte och ärar Jonatans son Mefivoshet, se .]
Och Jonatan skar ett förbund med Davids hus: "Och Herren (Jahveh) utkräver det från Davids fienders hand."
Och Jonatan fick David att avlägga en ed igen, för kärleken som han hade till honom, för han älskade honom som han älskade sitt eget liv (sin egen själ).
Och David gömde sig själv på fältet, och när nymånaden hade kommit satte sig kungen [Saul] ner för att äta måltiden.
Och kungen satt på sin stol som de andra gångerna, på sin stol vid väggen, och Jonatan stod upp och Avner satt vid Sauls sida, men Davids plats var tom.
Och det hände på morgonen efter nymånen, som var den andra dagen, att Davids plats var tom, och Saul sa till Jonatan: "Varför kommer inte Jishajs son [David] till måltiden, varken igår eller idag?"
Och Jonatan svarade Saul: "David bad mig om lov att få lämna för att gå till Betlehem,
Och Saul slungade (kastade) sitt spjut mot honom för att slå (döda) honom. Därför visste Jonatan att hans far hade bestämt att låta döda David.
Och Jonatan steg upp från bordet i brinnande vrede och åt ingen mat den andra dagen i månaden, för han sörjde för David och eftersom hans far hade lagt skam på honom.
Och det skedde på morgonen att Jonatan gick ut på fältet vid den tid som han och David bestämt, och en liten pojke var med honom.
Men pojken visste ingenting, bara Jonatan och David kände till ärendet.
Och så snart pojken hade gått steg David upp från sin plats åt söder och föll på sitt ansikte till marken och böjde sig ner tre gånger. Och de kysste varandra och grät tillsammans tills David inte kunde gråta mer.
Och Jonatan sa till David: "Gå i frid (shalom), eftersom vi båda har avlagt ed i Herrens (Jahvehs) namn och sagt: Herren (Jahveh) ska vara [vittne] mellan mig och dig och mellan våra efterkommande (mellan min säd och din säd) för evigt."
Sedan kom David till Nov [levitisk stad i Benjamins område, troligtvis strax nordost om Jerusalem på berget Scopus, bara 3km söder om Davids gömställe i Anatot], till prästen Achimelech, och Achimelech kom darrande för att möta David och sa till honom: "Varför är du ensam och har ingen man med dig?"
David svarade prästen Achimelech: "Kungen har befallt mig ett ärende och har sagt till mig: Låt ingen man veta något om ärendet som jag sänder dig med, och vad jag har befallt dig, och de unga männen har jag bestämt den och den platsen.
Och prästen svarade David och sa: "Det finns inget vanligt bröd under min hand, utan det är heligt bröd [skådebrödet, se ], bara om de unga männen har hållit sig borta (vaktat, bevarat sig) från kvinnor." []
Och David svarade prästen och sa till honom: "Eftersom vi har avhållit oss från kvinnor dessa tre dagar, när jag kom ut var de unga männens kärl heliga, fast det var en vanlig resa, hur mycket mer idag när det ska bli heligt bröd i kärlen?"
David frågade Achimelech: "Du har inte något svärd eller spjut här i din hand? Jag har varken mitt svärd eller mina vapen med mig, eftersom kungens uppdrag var så brådskande."
Prästen svarade: "Filistén Goliats svärd, som du slog i
Elah-dalen (Terebintdalen) []; se, det är inlindat i ett tyg och står bakom efoden
[]. Om du vill ha det, ta det, för det finns ingenting annat här." Och
David sa: "Det finns inget likt det, ge det till mig."
Och David steg upp och flydde den dagen av fruktan för Saul och kom till Achish, kungen i Gat. [Han flyr till sin ärkefiende Achish, och med sig har han svärdet som tillhörde Achishs döda hjälte Goliat.]
Och Achishs tjänare sa till honom: "Är inte detta David, landets kung? Sjunger de inte om honom när de dansar och säger:
Saul har slagit sina 1000,
och (men) David sina 10000?" []
Och David tog dessa ord på allvar (lade dessa ord i sitt hjärta) och blev mycket rädd för Achish, Gats kung.
Då gick David därifrån och flydde till Adullams grotta [i Låglandet (Shefela) – halvvägs mellan Gat och Betlehem], och när hans bröder och hela hans fars hus hörde det, gick de ner till honom där.
Och
David gick därifrån till
Mitspeh [betyder: "vakttorn"] i Moab
[öster om Jordanfloden] och han sa till Moabs kung: "Låt min far och min mor, jag ber dig, komma hit och vara hos dig, till dess jag vet vad Gud
(Elohim) ska göra för mig."
Och han förde dem inför Moabs kung och de vistades hos honom hela den tid som David var i borgen (hebr. matsodah). [Exakt var Mitspeh låg är inte helt fastställt, det är ett generellt namn för en militär utpost, men kan också vara en stad, kanske Kerak eller Rujm el-Meshrefeh i nuvarande Jordanien.]
Och profeten Gad sa till David: "Dröj inte i borgen, lämna och gå in i Juda land." Då lämnade David och kom till Cherets skog.
Och Saul hörde att David hade hittats och att männen var med honom. Saul satt nu i [sin hemstad, se ] Giva under tamarisken på höjden (hebr. ramah) med spjutet i sin hand [som en spira], och alla hans tjänare stod runtomkring honom.
[Saul utförde sina kungliga sysslor utomhus, vilket inte var ovanligt, se ; . Tamarisken växte i ökenlandskap och var en ovanlig syn i bergstrakten kring Giva. Kanske var detta en kultplats. Saul hade tidigare beordrat att David skulle dödas, se . När han nu får höra var David är, går han igång och brister ut till alla sina män kring sig. Han kallar dem "Benjamins söner" vilket indikerar att han insatt personer från sin egen stam i ledande positioner. Han anspelar nu på deras lojalitet till sin stam och deras girighet.]
Och Achimelech svarade kungen och sa: "Vem bland alla dina tjänare är lika betrodd som David, som är kungens svärson, och ger akt på kungens påbud och är ärad i ditt hus?
Och kungen [Saul] sa till löpande vakterna [livvakterna som sprang framför vagnen, se ] som stod bredvid honom: "Vänd om och döda Herrens (Jahvehs) präster, för deras hand är också med David [de har valt hans parti]. De visste att han flydde, men avslöjade inte det för mig."
Men kungens tjänare ville inte sträcka fram sina händer för att döda Herrens (Jahvehs) präster.
[Detta är andra gången som det nämns att de som stod under Sauls ledarskap vägrade lyda hans order, se . Detta styrker hur israeliterna ansåg att en jordisk kung hade begränsad makt och det var viktigt att lyda Gud mer än människor, se .]
En av Achimelechs söner, Achitovs son, som hette Evjatar, undkom och flydde till David. [Början på uppfyllelsen av , se .]
Och Evjatar berättade för David att Saul hade slagit Herrens (Jahvehs) präster.
Då sa David till Evjatar: "Jag visste den dagen när edomiten Doeg var där att han säkert skulle berätta för Saul []. Jag har dragit död över alla själar i din fars hus.
Och de berättade för David och sa: "Se filistéerna strider mot Qila (Keila) och de rövar deras tröskplatser." [Qila är en av städerna i Låglandet (hebr. Shefelah – mellan Medelhavskusten och de judeiska bergen). Den moderna arabiska byn Al-Qilla har bevarat stadens namn. Staden ligger 11 km nordväst om Hebron.]
Och David frågade Herren (Jahveh) och sa: "Ska jag gå och slå dessa filistéer?"
Herren (Jahveh) svarade David: "Gå och slå filistéerna och rädda Qila."
Och Davids män sa till honom: "Se, vi är rädda här i Juda, hur mycket mer då om vi går till Qila mot filistéernas armé?"
Och David frågade Herren (Jahveh) igen. Och Herren (Jahveh) svarade honom och sa: "Stig upp, gå ner till Qila för jag ska ge filistéerna i din hand."
Och David och hans män gick till Qila och stred med filistéerna och förde bort deras boskap och slog dem med ett stort slag (en stor slakt). Så räddade David Qilas invånare.
Och det hände när Evjatar, Achimelechs son, flydde till David till Qila att han kom ner med en efod [prästens heliga väst] i sin hand.
[Efoden var översteprästens klädesplagg, en väst som täckte bröstet och ryggen, se . Det är troligt att efoden också inkluderade Urim och Tummim som användes för att avgöra Guds vilja, se .]
Och det berättades för Saul att David kommit till Qila, och Saul sa: "Gud (Elohim) har gett honom i min hand, för han är instängd när han har gått in i en stad som har portar och bommar."
Och Saul kallade hela folket till strid för att gå ner till Qila och belägra David och hans män.
Men David visste att Saul tänkte ut ont mot honom och han sa till prästen Evjatar: "Ta hit efoden [prästens heliga väst]."
Och David sa: "Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), din tjänare har med säkerhet hört att Saul söker att komma till Qila för att fördärva staden för min skull.
David frågade igen: "Kommer Qilas män att ge mig i Sauls hand?"
Och Herren (Jahveh) svarade: "De ska ge dig i hans hand (lämna ut dig)."
Då steg David och hans män, som var omkring 600, upp och lämnade Qila och gick varthelst de kunde gå. Och det berättades för Saul att David hade flytt från Qila och han lät bli att gå vidare.
Och David vistades i öknen i bergfästena [naturliga bergfästen, grottor och klippor som gav skydd – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] och förblev i bergen i öknen Zif. [Tel Sif ligger strax söder om Hebron, ett kargt område med inte så många invånare, där det är lätt att gömma sig.] Och Saul sökte honom varje dag men Gud (Elohim) gav honom inte i hans hand.
Och David såg att Saul kom ut för att söka hans liv och David var i Zifs öken i skogen.
Och Jonatan, Sauls son, steg upp och gick till David i skogen och styrkte (hebr. chazaq) hans hand i Gud (Elohim). [Jonatan uppmanade David att vara säker och tapper i förvissningen att Gud är med honom. Samma ord (hebr. chazaq) använder Herren när han uppmuntrar Josua, se , , .]
Och de två skar ett förbund inför Herrens (Jahvehs) ansikte. Och David vistades i skogen och Jonatan gick till sitt hus.
Men några zifiter [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] drog upp till Saul i [hans hemstad] Giva och sa: "Gömmer sig inte David bland oss i fästena (bergfästena – hebr. masad) i skogen, på Chachilas kullar som ligger i södra Jeshimon?
Och de steg upp och gick till Zif före Saul. Men David och hans män var i Maons öken i Arava söder om Jeshimon.
Och Saul och hans män gick och sökte honom. Och de berättade för David, därför kom han ner till klippan och vistades i Maons öken. Och när Saul hörde det, jagade han efter David i Maons öken.
Och Saul gick på den ena sidan av berget och David och hans män på den andra sidan av berget, och David skyndade sig att komma bort från Saul, för Saul och hans män omringade David och hans män runtom för att ta dem.
Och Saul återvände från att jaga David och gick mot filistéerna. Därför kallade de platsen för Sela-Machelqot. [Sela betyder brant klippa och Machelqot betyder delad. Platsen ligger i Maons öken sydöst om Hebron.]
Och David gick upp därifrån och vistades i fästena (bergfästena – hebr. masad) i Ein-Gedi [i området vid Döda havet].
Och det hände när Saul hade återvänt från att förfölja filistéerna, att det berättades för honom och man sa: "Se, David är i Ein-Gedis öken."
Och Saul tog 3000 utvalda män från hela Israel och gick och sökte David och hans män på klipporna med stenbockar.
Och han kom till fårens inhägnader vid vägen, där var en grotta och Saul kom in för att uträtta sina behov [ordagrant: "täcka sina fötter"; samma uttryck används i om Eglon]. Och David och hans män satt i den innersta delen av grottan.
Och Davids män sa [viskade] till honom: "Se dagen då Herren (Jahveh) har sagt till dig: Se, jag ska ge dig dina fiender i dina händer, och du ska göra mot honom det som är gott i dina ögon." Och David reste sig och skar av vingen (hörnet) på Sauls mantel i smyg (utan att han märkte det).
Men det hände därefter att Davids hjärta slog honom eftersom han hade skurit av Sauls vinge [hörnet eller tofsen på hans mantel].
Och David övertygade sina män med dessa ord och lät dem inte resa sig mot Saul. Och Saul reste sig upp från grottan och gick sin väg.
Och David reste sig efter och gick ut ur grottan och ropade efter Saul och sa: "Min herre kungen" Och när Saul såg bakom sig böjde sig David med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig.
Och David sa till Saul: "Varför lyssnar du till människors ord som säger: Se, David söker din ofärd?
Och det hände när David hade slutat tala dessa ord till Saul att Saul sa: "Är detta din röst, min son David?" Och Saul lyfte upp sin röst och grät.
Och han sa till David: "Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig medan jag har gjort dig ont.
David gav sin ed till Saul och Saul gick hem. Men David och hans män gick upp till borgen (hebr. matsodah) [i Ein-Gedi, se ].
[Detta är det centrala stycket i kapitel 21-31.]
Och [profeten] Samuel dog och hela Israel samlades tillsammans och sörjde honom och begravde honom i hans hus i Rama [i Efraims bergstrakt].
Då steg David upp och gick ner till Parans öken.
Medan David var i öknen hörde han att Naval klippte sina får.
Så David sände tio unga män och sa till de unga männen: "Gå upp till [byn] Karmel och gå till Naval och hälsa honom i mitt namn.
Be de unga männen och de ska berätta för dig. Låt därför de unga männen finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, för vi har kommit en god dag (en festdag). Ge, jag ber dig, det som finns i din hand till dina tjänare och till din son David.' "
När Davids unga män kom dit talade (återgav) de alla ord till Naval i Davids namn. Sedan väntade de (var de stilla).
Men Naval svarade Davids tjänare och sa: "Vem är David? Och vem är Jishajs son? Det finns många tjänare i dessa dagar som har övergett sina herrar,
Och Davids unga män vände och gick tillbaka och kom och berättade för honom enligt alla dessa ord.
Och David sa till sina män: "Omgjorda er var man med sitt svärd." Och de omgjordade sig var man med sitt svärd och David tog på sig sitt eget svärd och de gick upp efter David, omkring 400 män. Och 200 män stannade vid deras tillhörigheter.
Men en av de unga männen [i Navals hus] berättade för Abigail, Navals hustru, och sa: "Se, David sände budbärare från öknen för att hälsa vår herre och han snäste av (fräste, förolämpade) dem.
Och det skedde när hon red på sin åsna och kom ner till bergets gömställe, att se, David och hans män kom ner mot henne och hon mötte dem.
Och David hade sagt: "Helt fåfängt har jag vaktat allt som tillhör denne man i öknen så att ingenting fattades honom, allt som tillhör honom, och han har lönat mig med ont för det goda.
Gud (Elohim) ska göra så mot Davids fiender och mer därtill, om jag låter så mycket som en som urinerar på muren ["väggpissare"; ett nedvärderande uttryck för en man; i uttrycket liknas han också vid en oren hund, se ] av allt som tillhör honom vara kvar till gryningen."
Och när Abigail såg David skyndade hon sig att stiga ner från sin åsna och föll ner framför David på sitt ansikte och böjde sig ner till marken.
Då sa David till Abigal (hebr. Avigal) [här stavas Abigail (hebr. Avigajil) utan ändelsen jil, utan "glädje"]: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), som denna dag har sänt dig för att möta mig,
Och David tog emot av hennes hand det som hon fört med sig till honom, och han sa till henne: "Gå i frid (shalom) till ditt hus, se jag har lyssnat till din röst och tagit emot ditt ansikte."
När David hörde att Naval var död sa han: "Välsignad är Herren (Jahveh) som har utfört min sak från Navals hand och har hållit tillbaka sin tjänare från ondska, och den onde Naval har Herren (Jahveh) vedergällt över hans eget huvud."
David skickade då (ett sändebud) och talade med Abigail om att få ta henne till hustru.
Och när Davids tjänare kom till Abigail till Karmel, talade de till henne och sa: "David har sänt oss till dig för att ta dig till honom som hustru."
Och Abigail skyndade sig och steg upp och red på en åsna med fem av hennes jungfrur som följde henne, och hon gick efter Davids budbärare och blev hans hustru.
David tog även jizreliten Achinoam, och båda blev hans fruar.
Men Saul hade gett sin dotter Michal, Davids hustru, till Palti, Lajishs son som var från Gallim.
Zifiterna [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] kom till Saul i Giva och sa: "Gömmer inte David sig själv bland Chachilas kullar som är före Jeshimon?"
Och Saul steg upp och gick ner till Zifs öken och hade 3000 utvalda män från Israel med sig för att söka David i Zifs öken.
Och Saul slog läger bland Chachilas kullar som är framför Jeshimon vid vägen. Men David vistades i öknen och han såg att Saul kom efter honom i öknen.
Därför sände David ut spejare och förstod att Saul kommit med en särskild avsikt.
Då steg David upp och kom till platsen där Saul slagit läger. Och David såg platsen där Saul låg, och [även] Avner, Ners son, ledaren för armén. Saul låg innanför barrikaden, och folket tältade runt omkring honom.
Och därför svarade David till Achimelech, hettiten och till Avishaj, Tserojahs son, bror till Joav och sa: "Vem vill gå ner med mig till Saul i lägret?" Och Avishaj sa: "Jag vill gå ner med dig."
Och David och Avishaj kom till folket på natten, och se, Saul låg och sov innanför barrikaden med sitt spjut nerstucket i marken vid sitt huvud, och Avner och folket låg runt omkring honom.
Och Avishaj sa till David: "Gud (Elohim) har gett dina fiender i din hand idag, låt mig därför slå honom, jag ber dig, med spjutet till marken i ett slag, och jag ska inte slå honom en andra gång."
Men David sa till Avishaj: "Fördärva honom inte, för vem kan sträcka fram sin hand mot Herrens (Jahvehs) smorde och vara utan skuld?"
Och David sa: "Herren (Jahveh) lever, därför ska Herren (Jahveh) slå honom, eller hans dag ska komma för att dö, eller han ska gå ut i strid och bli bortsvept.
Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvud och de bar bort dem och ingen man såg det, ingen visste det, inte heller vaknade någon, för alla sov, eftersom en djup sömn från Herren (Jahveh) hade fallit över dem.
Och David gick över till den andra sidan och stod på bergets topp, långt bort så att det var ett stort avstånd mellan dem.
Och David ropade till folket och till Avner, Ners son, och sa: "Svarar du inte Avner?"
Och Avner svarade och sa: "Vem är du som ropar till kungen?"
Och David sa till Avner: "Är inte du en tapper man? Och vem är lik dig i Israel? Varför har du då inte vakat över din herre kungen? För det kom en från folket för att fördärva kungen, din herre."
Och Saul kände igen Davids röst och sa: "Är detta din röst min son David?"
David svarade: "Det är min röst, min herre kungen."
Och Saul sa: "Jag har syndat, återvänd min son David, för jag ska inte längre skada dig, eftersom mitt liv är dyrbart i dina ögon idag. Se jag har varit en dåre och misstagit mig storligen."
Och David svarade och sa: "Se kungens spjut! Låt en ung man komma över och hämta det.
Och Saul sa till David: "Välsignad är du min son David, (du ska) även mäktigt vara mäktig och även segrande segra."
David gick sin väg och Saul återvände till sin plats.
Men David [var trött på att ständigt behöva fly från Saul och] sa i sitt hjärta (tänkte för sig själv): "En dag kommer jag bli bortsvept (undanröjd) av Sauls hand. Det finns inget bättre för mig än att jag flyr till filistéernas land. Då måste Saul ge upp (tröttna på) att leta efter mig överallt inom Israels gränser och jag undkommer hans hand."
Och David steg upp och gick ner, han och de 600 män som var med honom, till Achish, Maochs son, kungen i Gat. [Första gången David kom till Gat var han ensam, eller hade bara med sig några soldater. Nu har han med sig sin armé och fruktar inte Achish, se , ; .]
Och David vistades hos Achish i Gat, han och hans män, varje man med sitt hushåll, även David med sina två fruar, jizreliten Achinoam [] och Abigal [kortformen av Abigail], karmeliten Navals hustru [].
Och det berättades för Saul att David hade flytt till Gat och han letade inte längre efter honom.
Och David sa till Achish: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, låt dem ge mig en plats i en av dina städer i landet, så att jag kan bo där, för varför skulle din tjänare bo i den kungliga staden med dig?"
Och antalet dagar som David bodde i filistéernas land var ett fullt år och fyra månader.
Och David och hans män gick upp och gjorde en räd mot geshuriterna och gizriterna och amalekiterna för dessa var landets invånare sedan gammalt, när man går upp till Shora och till Egyptens land.
Och David slog landet och lämnade varken man eller kvinna levande, och han tog bort fåren och oxarna och åsnorna och kamelerna och dräkterna. Och han återvände och kom till Achish.
Achish frågade: "Var har ni gjort en räd idag?" Och David svarade: "Mot södra Juda och mot södra Jerachmel och mot södra Qeni."
Och David lämnade varken man eller kvinna levande för att föra dem till Gat och sa: "Annars kommer de att berätta om oss och säga: Så gjorde David och det har varit hans sätt hela tiden som han har vistats i filistéernas land."
Och Achish trodde David och sa: "Han har fått sitt folk Israel att fullkomligt avsky honom, därför ska han bli min tjänare för alltid."
Och det hände i dessa dagar [en tid senare] att filistéerna samlade ihop sin armé till strid, för att strida med Israel. Då sa Achish till David: "Du ska med säkerhet veta att du ska gå ut med mig i armén, du och dina män."
David svarade Achish: "Därför ska du veta att din tjänare vill göra det."
Achish sa till David: "Därför ska jag låta dig vara min livvakt (ordagrant: väktaren över mitt huvud) för alltid."
Och Herren (Jahveh) är vred när han talar genom mig och Herren (Jahveh) har ryckt kungariket ur din hand [] och gett det till en annan, till David [].
Och filistéernas ledare gick fram i [grupper om] 100 och i [grupper om] 1000, och David och hans män gick över i eftertruppen med Achish [kungen av Gat].
Filistéernas ledare frågade: "Vad gör dessa hebréer här?"
Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, tjänare till Israels kung Saul. Han som har varit hos mig över ett år (ordagrant: 'dagar även år'), och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"
Är inte denne David han som de sjunger den ene till den andre i dansen och säger:
'Saul har slagit sina 1000
och (men) David sina 10000?' " []
Och Achish kallade på David och sa till honom: "Herren (Jahveh) lever, du har varit ärlig och du har gått ut och du har gått in med mig i hären och har varit god i mina ögon, för jag har inte funnit ondska i dig sedan den dagen du kom till mig och till denna dag, men du är inte god i ledarnas ögon.
Och David sa till Achish: "Men vad har jag gjort? Vad har du funnit i din tjänare så länge som jag har varit inför dig till denna dag, att jag inte kan gå och strida mot min herre kungens fiender?"
Och Achish svarade och sa till David: "Jag vet att du är god i mina ögon, som en Guds (Elohims) ängel (budbärare), likväl säger filistéernas ledare att han inte ska gå upp med oss till striden.
Och David steg upp tidigt, han och hans män, och lämnade på morgonen för att återvända till filistéernas land. Och filistéerna gick upp till Jizreel.
Och det hände när
David och hans män kom till
Tsiklag [gränsstad mellan Juda och filistéerna i sydväst] på den tredje dagen
[sedan David lämnat Achish (kungen av Gat) och den filisteiska armén, se ], att amalekiterna hade gjort en räd i söder och över
Tsiklag och hade slagit
Tsiklag och bränt det i eld.
[Amalekiterna kom säkert ihåg det David gjort tidigare mot dem, se något år tidigare. En annan aspekt är också Sauls misslyckande att ta ut Amalek, se , , .]Och när David och hans män kom till staden, se, då var den bränd i eld, och deras fruar och deras söner och deras döttrar var tillfångatagna.
Och David och folket som var med honom lyfte upp sina röster och grät till dess de inte längre hade kraft att gråta.
Och Davids två fruar var tillfångatagna, jizreliten Achinoam och Abigail [], karmeliten Navals hustru. [, ]
[Sorgen och bitterheten hos folket vändes snart till ilska och fann ett fokus i David. Han var ju hans förtjänst att detta hänt. I skrivs fruar, söner och döttrar alla i plural. I står son i singular och döttrar i plural. Kanske betonar det tankarna och farhågorna hur männens yngsta son och deras döttrar som varit kvar hemma nu behandlades av amalekiterna. David, som själv hade sorg, men nu också dödshot, gjorde som han brukade och sökte styrka hos Herren, se .]
Och David var hårt pressad (i nöd), för folket tänkte (började tala om att) stena honom, eftersom alla sörjde bittert, var och en för sin son och för sina döttrar. Men David styrkte sig själv i Herren sin Gud (Jahveh Elohim).
[Ännu en parallell mellan Saul och David ges av författaren. Under en tid av stor nöd sökte båda männen övernaturlig vägledning inför striden. Kronologiskt sett sökte de förmodligen vägledning på samma dag. Den ene trotsade Torah. Saul sökte hjälp hos ett medium och fick löftet om döden (, ); David sökte hjälp hos en aronitisk präst som använde efoden och fick löftet – som senare uppfylldes – om liv och välsignelse.]
Och David sa till prästen Evjatar, Achimelechs son: "Jag ber dig, hämta hit efoden." [] Och Evjatar hämtade dit efoden till David. []
Och David frågade Herren (Jahveh) och sa: "Ska jag jaga efter denna trupp? Ska jag övervinna dem?" Och han svarade honom: "Jaga, för du ska övervinnande (med säkerhet) övervinna dem och ta tillbaka allt utan förlust."
Och
David gick, han och hans 600 män som var med honom och kom till ravinen
(wadi – hebr. nachal) Besor [2 mil söder om Tsiklag], där de som var sist stannade kvar.
Men
David jagade
[vidare söderut], han och 400 män, men 200 män som var så utmattade att de inte kunde gå över ravinen
Besor stannade kvar
[där].
[Besor är en av de största och djupaste ravinerna i södra Juda. Namnet kommer från hebr. basar som betyder "bära fram gott budskap" och är det ord som översätts med gr. euaggelizo – att evangelisera!]Sedan träffade de på en egyptier på fältet och förde honom till David och gav honom bröd och han åt, och de gav honom vatten att dricka,
Och David sa till honom: "Vem tillhör du? Varifrån kommer du?" Och han sa: "Jag är en ung egyptier, tjänare till en amalekit, och min herre lämnade mig eftersom jag blev sjuk för tre dagar sedan.
Och David sa till honom: "Kan du föra ner mig till denna armé?"
Han svarade: "Lova (ge mig din ed) vid Gud (Elohim) att du inte dödar mig och inte lämnar mig i min herres händer och jag ska föra ner dig till denna armé."
Och David slog dem från skymningen ända till kvällen nästa dag, och inte en enda man av dem undkom, förutom 400 unga män som red på kameler och flydde.
Och David återtog allt som amalekiterna hade tagit, och David räddade sina båda hustrur.
Och där fattades ingenting, varken liten eller stor, inga söner, inga döttrar, inget byte, ingenting som de hade tagit. David förde tillbaka alltihop.
Och David tog hela flocken och boskapen som de drev framför de andra djuren och sa: "Detta är Davids byte."
Och
David kom till de 200 männen som var utmattade och inte kunnat följa
David och vistats vid bäcken
Besor, och de gick fram och mötte
David och folket som var med honom. Och när
David kom nära folket hälsade han dem med frid
(shalom).
Och alla onda och usla (värdelösa – hebr. belijaal) män av dem som gått med David sa: "Eftersom de inte gick med oss, ska vi inte ge dem någon del av bytet som vi har återtagit, förutom varje mans hustru och hans söner (barn), så att de kan gå iväg med dem och lämna."
Men David sa: "Nej, ni ska inte göra så, mina bröder. Se vad Herren (Jahveh) har gett oss. Han har bevarat oss och gett oss armén som kom emot oss i vår hand.
Och när
David kom till
Tsiklag, sände han av bytet till de äldste i Juda, till sina vänner och sa: "Se, en gåva till er av bytet från Herrens
(Jahvehs) fiender."
och till dem som var i Hebron
och till alla platser där David själv och hans män brukade jaga. [Fjorton platser i södra Juda nämns. Talvärdet för David är fjorton, se även ; .]
[Berättelsen fortsätter från , året är ca 1010 f.Kr.] Efter Sauls
[israeliternas förste kungs] död, när
David hade återvänt från slakten på amalekiterna stannade
David två dagar i
Tsiklag.
[] På den tredje dagen kom en man från Sauls läger [i Jezereldalen] med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud [två tydliga tecken på sorg]. När han kom till David föll han ner på marken och böjde sig ner.
[Avstånden mellan Sauls läger i Gilboa i Jezereldalen ner till området i Negev kring Beer-Sheva är drygt 20 mil, vanligtvis är det en 4-5 dagars vandring, men referensen till tredje dagen tyder på att han rört sig raskt med dessa brådskande nyheter.]
David frågade honom: "Varifrån kommer du?"
Han svarade honom: "Jag har flytt från Israels läger [i Jezereldalen]."
David frågade honom: "Hur går det [i kriget mot filistéerna i norr]? Jag ber dig, berätta för mig!"
Han svarade: "Folket har flytt från striden, och många från folket har också fallit och dött, och Saul och Jonatan, hans son, är också döda."
David frågade den unge mannen som berättade detta för honom: "Hur vet du att Saul och Jonatan, hans son, är döda?"
[När den man som varit ute efter Davids liv och försökt döda honom vid flertalet tillfällen dör, gläder han sig inte.] Då tog David tag i sina kläder och rev isär dem [i sorg], och likadant gjorde alla män som var där med honom.
Och David sa till den unge mannen som berättat för honom: "Vem är du?"
Han svarade: "Jag är son till en främmande amalekit."
David frågade honom. "Hur kommer det sig att du inte var rädd för att lyfta din hand och slå Herrens (Jahvehs) smorde?"
[Amalekiterna är det första folk som anfaller israeliterna. Det är ett fult angrepp där man slaktar de svagaste längst bak i ledet, se . Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se . Saul lyder inte detta bud, se medan David just stridit mot amalekiterna, se . Här står nu en ung amalekit och vill få en belöning för att han säger sig ha dödat Saul!]
Och David kallade på en av de unga männen och sa: "Gå nära och attackera honom." Och han slog honom så att han dog.
David sa till honom: "Ditt blod kommer över ditt huvud, för din mun har vittnat emot dig och sagt: Jag har dödat Herrens (Jahvehs) smorde."
Och David mässade (klagade; sjöng entonigt och utdraget – hebr. qinen) denna klagosång (hebr. qina) över Saul och över Jonatan, hans son,
Och det skedde efter detta att David frågade Herren (Jahveh) och sa: "Ska jag gå upp till någon av Juda städer?"
Herren (Jahveh) svarade honom: "Gå upp."
Då frågade David: "Vart ska jag gå upp?"
Och han sa: "Till Hebron (hebr. Chevron)."
Så David gick upp dit och även hans två fruar, Achinoam, jizreliten, och Abigail, som varit karmeliten Navals hustru. []
Och hans män som var med honom tog David också med upp, varje man med sitt hushåll, och de bodde i Hebrons städer.
Männen i Juda kom och där smorde de David till kung över Juda hus.
Och de berättade för David och sa: "Javesh-Gileads män var de som begravde Saul."
Och David sände budbärare till Javesh-Gileads män och sa till dem: "Välsignade är ni av Herren (Jahveh) eftersom ni har visat nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot er herre, till Saul, och har begravt honom.
Ish-Boshet, Sauls son, var 40 år när han började regera över Israel, och han regerade i två år. Men Juda hus följde David.
[Namnet Ish-Boshet betyder: "man av skam", i Krönikeböckerna kallas han Eshbaal, som betyder "Baal finns" (). Han är inte en smord kung, utan någon som tillsätts som kung över alla elva stammar, förutom Juda där David regerar. Under två år är det en tillfällig splittring i ett Nord- och Sydrike innan David enar nationen igen.]
Och tiden som David var kung i Hebron över Juda hus var 7 år och 6 månader.
Och [Davids general] Joav, Tserojahs son, och Davids tjänare gick ut. Och de möttes vid Givons damm (vattenreservoar – där man samlade regnvatten) och satt ner, den ene på den ena sidan om dammen och den andre på den andra sidan av dammen.
Och de steg upp och gick över efter [lika] antal:
Tolv för Benjamin och för Ish-Boshet, Sauls son,
och tolv av Davids tjänare.
Striden var mycket svår den dagen och Avner blev slagen och Israels män framför Davids tjänare.
När Joav återvände från att ha förföljt Avner och samlade hela folket, saknades 19 män av Davids tjänare, förutom Asahel.
Men Davids tjänare hade slagit Benjamin, Avners män – totalt 360 män hade dött. [I duellen () hade 348 av Avners män dött, jämfört med 7 av Joavs män.]
Och det var långvarigt krig mellan Sauls hus och Davids hus, och Davids hus växte sig starkare och starkare, men Sauls hus blev svagare och svagare.
Och till David föddes söner i Hebron (hebr. Chevron) [sex söner, alla med olika mödrar]:
Hans förstfödde [son] var Amnon – [född] av Achinoam, jizreliten;
och den 6:e Itream – [född] av Davids hustru Egla [kan syfta på Michal, se ]. Dessa [6 söner] föddes till David i Hebron. [I Jerusalem föddes Salomo av Batsheva, se .]
Och det skedde när det var krig mellan Sauls hus och Davids hus, att Avner visade sig stark (fast, säker, tapper) i Sauls hus.
Och Avner blev mycket arg över Ish-Boshets ord och sa: "Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag har jag gjort nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot din far Sauls hus, till dina bröder och till hans vänner och har inte gett dig i Davids hand, och du anklagar mig idag för en synd med denna kvinna!
Må Gud (Elohim) göra så mot Avner och ännu mer, om, som Herren (Jahveh) har gett sin ed till David, jag inte gör detta till honom,
att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva."
Sedan sände Avner budbärare till David rakt ner och sa: "Vems är landet?" Och sa: "Skär ett förbund med mig och se, min hand ska vara med dig till att föra hela Israel till dig."
Sedan sände David budbärare till Ish-Boshet, Sauls son, och sa: "Ge mig min hustru Michal som jag förlovade mig med för 100 filisteiska förhudar." [David och Michal hade inte skilt sig och brudpriset (motsvarigheten) hade inte återlämnats, så hon var fortfarande hans hustru, se .]
Och Avner talade med Israels äldste och sa: "Även tidigare, även för tre dagar sedan, var det så att ni sökte att göra David till kung över er,
och nu gör det. För Herren (Jahveh) har talat till David och sagt: Genom min tjänare Davids hand ska jag rädda mitt folk Israel ur filistéernas hand och ur alla deras fienders hand."
Och Avner talade även i Benjamins öron [privat med benjaminiterna, utom hörhåll för de andra], och Avner gick även och talade i Davids öron i Hebron allt det som syntes gott för Israel och till hela Benjamins hus.
Och Avner kom till David, till Hebron och 20 män med honom. Och David gjorde en fest för Avner och männen som var med honom.
Och Avner sa till David: "Jag vill stå upp och gå och ska samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan skära förbund med dig och du kan regera över alla som du (din själ) önskar." Och David sände iväg Avner och han gick i frid (shalom).
Och se, Davids tjänare och Joav kom från ett plundringståg och de hade ett stort byte med sig. Men Avner var inte med David i Hebron för han hade sänt iväg honom och han hade gått i frid.
Och när Joav kommit ut från David sände han budbärare efter Avner och de förde tillbaka honom från Siras brunn [en cistern med vatten, enligt tradition 3 km norr om Hebron], men David visste inte om det.
Och efteråt, när David hörde det sa han: "Jag och mitt kungarike är utan skuld inför Herren (Jahveh) för evigt för Avners blod, Ners son.
Och David sa till Joav och till allt folket som var med honom: "Riv sönder era kläder och svep in er i säcktyg och klaga över Avner." Och kung David följde efter båren.
Och hela folket kom till David och ville få honom att äta bröd medan det fortfarande var dag. Men David gav en ed och sa: "Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer, om jag smakar bröd eller något annat innan solen har gått ner."
Och de förde Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sa till kungen: "Se, Ish-Boshets huvud, Sauls son, din fiende som sökte ditt liv, och Herren (Jahveh) har hämnats min herre kungen på Saul denna dag och på hans säd (efterkommande)."
[Senast någon kommit med ett huvud inför kungen var när David kom med Goliats huvud inför Saul, se . David blev belönad med en position hos kungen och i den kungliga familjen, och även befriad från skatt, se . Rechav och Baana förväntade sig troligen någon liknande belöning.]
Men David svarade Rechav och hans bror Baana, Rimmons söner, beerotiten, och sa till dem: "Så sant Herren (Jahveh) lever, som har räddat min själ från alla trångmål [].
Och David befallde sina unga män och de slog dem och högg av deras händer och deras fötter och hängde upp dem vid sidan av dammen i Hebron. Men de tog Ish-Boshets huvud och begravde det i Avners grav i Hebron. [Ish-Boshet blev 42 år.]
[Efter Sauls död hade riket tillfälligt splittrats under två års tid. Juda stam höll fast vid David medan Sauls befälhavare insatte Sauls son Ish-Boshet att styra de 11 andra stammarna från Machanajim i Gileads bergsbygd öster om Jordanfloden, se . Nu kommer representanter från alla stammarna tillsammans och David smörjs till kung.] Och alla Israels stammar kom till
David, till
Hebron (hebr. Chevrón). Och de talade
[till David] med orden: "Här är vi, dina ben och ditt kött är vi.
Och alla Israels äldste kom till kungen i Hebron och kung David skar ett förbund med dem i Hebron inför Herrens (Jahvehs) ansikte och de smorde David till kung över Israel.
David var 30 år när han började regera och han regerade i 40 år.
[Jerusalem, även omnämnt som Jevus (), ligger strategiskt längs med den östvästliga vägen från Jeriko till hamnstaden Joppe och den nordsydliga patriarkernas väg från södra Juda till Galileen i norr. Under domartiden hade staden blivit slagen och delvis nerbränd av Juda (). Direkt efteråt, i , berättas dock att de drog vidare för att strida i andra områden. Staden kunde därför återtas och byggas upp igen av jevusiterna. När David nu drog upp mot staden var den 10-15 hektar stor och låg på den sydöstra bergsryggen söder om tempelberget (utanför de medeltida murarna som idag omsluter staden). Antalet invånare innanför murarna var ett par tusen, men i dåtidens städer var det vanligt att en betydande del av invånarna bodde utanför de egentliga stadsmurarna, endera i enkla hus eller som semi-nomader. Det betyder att antalet människor som hade den jevusitiska staden som sitt "hem" kan ha varit betydligt fler. Att det var så, vittnar de enorma befästningsverken man lyckades bygga redan på patriarktiden om. Staden var väl befäst med vattenförsörjning från Gichonkällan på den östra sidan. De branta dalsidorna ingick i stadens försvarsverk. Den enda sidan av staden som inte hade något naturligt försvar var den som vette mot norr, och här hade man byggt särskilt starka murar.]
Och kungen [David] och hans män gick till Jerusalem mot jevusiterna, invånarna i landet. [Efter Davids kröning i Hebron vill han återta Jerusalem.] Men de talade till David och sa [arrogant och självsäkert]: "Du ska inte komma in hit, för om [du gör det] kommer [till och med] blinda och halta att driva bort dig!" De tänkte att David kommer aldrig att ta sig in [i staden].
Men David tog Sions borg (starka fäste – hebr. matsodah), det är Davids stad.
Ja, David sa den dagen [när han attackerade Jerusalem]: "Den som vill slå jevusiterna, han ska via tunneln (kanalen – hebr. tsinor) nå fram till de halta och blinda som David med sin hela varelse (själ) hatar!" [David lovar också att den som först tar sig upp ska leda hans armé, se .] Därför säger man: "Den blinde och den halte ska inte komma in i huset." [Huset kan syfta på Davids palats eller den administrativa byggnaden, se , och .]
[David använder antagligen uttrycket "de blinda och halta" om alla jevuséer som står och hånar honom uppe vid murarna. Det gör han i respons på vad de ropat, det är ingen allmän attack mot blinda och halta. David behandlar till exempel Jonatans handikappade son Mefivoshet mycket väl, se ; .
Ordet tsinor kan betyda rör, tunnel eller kanal. Det passar in på den delvis underjordiska tunnel som gick från den mycket välbefästa Gichonkällan in till staden. Gichonkällan omgavs av ett försvarstorn med väggar som var 4-7 meter breda, intill källan fanns en befäst stor pool/bassäng där vattnet från Gichonkällan samlades upp och man kunde hämta vatten stående på en plattform över poolen. Från Källtornet och poolen gick två parallella murar upp mot den yttre ingången till det som brukar kallas Warrens schaktsystem. Murarna är än idag bevarade upp till 8 meters höjd och är 3 meter breda. Därefter kunde man komma in i staden via en tunnel grävd genom berget. Tunneln är 1-2 meter bred och på sina ställen över 3 meter hög. Det är kanske via den här tunneln (hebr. tsinor) Joav lyckades ta sig in, se .]
Och David bodde i borgen [som syftar på den välbefästa staden som i sin helhet var en fästning] och kallade den för Davids stad. Och David byggde runtom [utanför den befintliga staden] utgående från Millo (förstärkningsvallen; ordagrant "fyllning"), samt dess hus.
[Millo används alltid i bestämd form (hebr. ha-millo). Det som avses är antagligen trappstegskonstruktionen strax norr om den ursprungliga staden. Flera utgrävningar sedan 1920-talet har synliggjort delar av den imponerande konstruktion som byggdes för att bredda bergsryggen på dess smalaste ställe strax norr om den ursprungliga jevusitiska staden som David intog. Integrerad i och delvis byggd på denna konstgjorda konstruktion har arkeologen Eilat Mazar (1956-2021) grävt fram grunden till den byggnad som hon menade var Davids palats. Byggnaden är större än det palats man funnit i t.ex. Megiddo. Vid utgrävningar vid Millo 1963 hittades ett aeoliskt kapitäl. Sådana användes som utsmyckning vid ingångar eller fönster vid palats, t.ex. vid palatset i Megiddo. Detta är det mest skickligt utförda av alla kapitäl som hittills hittats i hela Mellanöstern. Den östra ytterväggen vid Millo är hela 7 meter bred, så byggnaden utgjorde även en förbättrad del av stadens försvar. Om det är Davids palats som avses så började David byggandet, senare () rapporteras att han får hjälp av Hirams skickliga hantverkare för att slutföra bygget och utsmycka det.
Den imponerande byggnaden fungerade också som ett administrativt center. Man har funnit tiotals sigill vid Millo vilket är ett tecken på att det fanns officiella arkiv i byggnaden. Sigill, även kallad bulla, är en tillplattad lerklump med namn eller bild, ca 1 cm i diameter, som användes för att försegla viktiga dokument. Byggnaden förblev i bruk ända till Jerusalems förstörelse. Det vet man på grund av namn man hittat på tre av sigillen. Det är namnen på skrivare som nämns i Jeremia, nämligen Gemarjahu (Shafans son, se ), Jehuchal (Shelemjas son, se ) samt Gedaljahu (Pashurs son, se ). I den sistnämnda versen nämns till och med Jehuchal och Gedaljahu tillsammans! Även andra kända namn som kung Hiskia och profeten Jesaja har hittats här 2015 och 2018.]
Och David växte sig mäktigare och mäktigare, för Herren (Jahveh), Guden över härskarorna (Elohim Sebaot), var med honom. [David fick mer auktoritet, riket växte och ryktet om honom spred sig.]
Och Chiram,
Tyros kung, sände budbärare till
David, och cederträ och timmermän och stenhuggare. Och de byggde på
[förfärdigade] Davids hus
[palatset eller den administrativa byggnaden vid Millo].
[Ett spår av deras skickliga hantverk är antagligen det aeoliska kapitäl man funnit vid Millo.]Och
David visste
[han förstod att när en av dåtidens stora kungar sänder en delegation och bidrar till palatset] att Herren
(Jahveh) hade gjort honom till kung över Israel och att han hade upphöjt hans kungarike för sitt folk Israels skull.
[Drygt hundra år efter Davids tid skriver Moabs kung Mesha ner sin beskrivning av kriget med israeliterna. Stenen som kallas Mesha-stelen hittades i Dibon i Jordanien 1868. Den dateras till 840 f.Kr. Beskrivningen är i full harmoni med Bibelns version och har 34 rader. Rad 4-5 beskriver striderna med "Omri Israels kung", han var Nordrikets 6:e kung och regerade 884-873 f.Kr. Rad 31 nämner troligtvis "Davids hus", två av de fem bokstäverna är skadade, men ny 3D teknik pekar på att det verkligen står Davids hus. Stenen finns i Paris på Louvren.]Och David tog sig fler konkubiner och hustrur från Jerusalem efter att han kommit från Hebron och det föddes söner och döttrar till David.
När filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, gick alla filistéer upp och sökte David, och David hörde om det och gick ner till borgen (starka fästet – hebr. matsodah).
[Filistéerna kom från städerna Gaza, Ashkelon, Ashdod vid Medelhavskusten och Ekron och Gat lite längre in från kustremsan och rörde sig höjdmässigt upp mot Jerusalem. En del menar att denna borg refererar till den i Adullam i närheten av Betlehem som är på lägre höjd (), men troligare utifrån den geografiska positionen nära Refaim och Givon (, och ) är att David flyttar sitt högkvarter från palatset som nu är byggt på högre höjd, ner till borgen innanför murarna i Jerusalem.]
Då frågade David Herren (Jahveh) och sa: "Ska jag dra ut mot filistéerna? Ska du ge dem i min hand?"
Och Herren (Jahveh) sa till David: "Dra ut, för jag ska med säkerhet ge filistéerna i din hand."
Så
David kom till
Baal-Peratsim ["bräckandets herre"; strax utanför Jerusalem] och
David slog dem där och han sa: "Herren
(Jahveh) har brutit mina fiender framför mig, som vattnet bryter igenom." Därför kallas den platsen Baal-Peratsim.
[Hebr. Peratsim är plural av hebr. perets – att bryta, rämna, slå en bräsch i.]Där lämnade de sina avgudar och David och hans män tog bort dem.
När David då frågade Herren (Jahveh) svarade han: "Du ska inte dra ut, gör en kringgående rörelse bakom dem och kom över dem mittemot bachaträden ("de gråtande träden" – hebr. bachaim). [David ska blockera deras reträtt tillbaka västerut via Refaims dal. Trädet är troligtvis ett balsamträd (Meckabalsam, Gileadbalsam) som droppar sav när grenar och löven bryts av. Namnet kommer från verbet för att gråta (hebr. bacha), se även ; .]
Och
David gjorde som Herren
(Jahveh) hade befallt honom och han slog filistéerna från
Geva [betyder "höjd"; just väster om Jerusalem] till dess de kom till
Gezer [längs med Ajiondalen västerut, halvvägs till Medelhavskusten].
[Israeliterna hade tagit med arken ut i striderna eftersom man trodde Guds kraft och närvaro skulle vara med dem, men den blir istället tagen som segerbyte av filistéerna (, ). Under 7 månader finns den i Ashdod, Gat och Ekron (), men när deras gud Dagon faller ner och invånarna blir sjuka med bölder skickar de iväg arken till Beit-Shemesh. Där hanterar folket arken på ett ovärdigt sätt, så den sänds vidare till Kirjat-Jearim (13km väster om Jerusalem, nära Abu Gush) där den blir stående i 20år i Avinadavs hus (). Där förblir den under Sauls styre (40 år) och omkring 10 år in i Davids styre. Totalt har det alltså gått 70 år sedan arken lämnade tabernaklet i Shilo. Nu vill David föra arken till Jerusalem. Hans tal till de samlade återges i .]
Igen samlade David alla de utvalda i Israel, 30000 man.
Och
David steg upp och gick med hela folket som var med honom från Baalah i Juda
[även kallat Kirjat-Jearim, 13 km väster om Jerusalem] för att därifrån föra upp Guds
(Elohims) ark, över vilken Namnet är uppkallat, namnet Härskarornas Herre
(Jahveh Sebaot) som sitter på keruberna.
[På arkens lock fanns två keruber, se .]Och David och hela Israels hus spelade inför Herrens (Jahvehs) ansikte med alla slags instrument gjorda av cypressträ och med kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor) och med nevel-lyror (psaltare) och med tamburiner och med skallror och med cymbaler.
Men
David blev upprörd eftersom Herren
(Jahveh) hade brutit ner
(hebr. perets) Uzza, så han kallade den platsen
Peres-Uzza, som den heter än i dag.
[Perets betyder bryta sönder och Uzza betyder stark. Platsen ligger bara 1 km väster om Jerusalem. Arken symboliserar Guds närvaro, person och hans löften. I den guldbelagda trälådan (1,2 m lång och 0,6 m bred och hög) låg stentavlorna med budorden, se . Bara översteprästen fick gå in till arken en gång om året under strikta restriktioner, att bryta mot det var förenat med döden, se ; . Leviter som var ättlingar till Kehat, kehatiterna, var de som skulle sköta sysslorna vid arken (, , ). Arken skulle bäras (inte köras på en vagn) och vara täckt med ett förhänge (). När arken fördes över Jordan var det leviter som bar arken och folket skulle hålla sig på 900 meters avstånd, se .
Avinadavs hus var i Juda, så han och hans söner var troligtvis inte leviter och än mindre kehatiter. Även om de var så, fraktades arken helt fel. Bröderna Uzza och Achjo hade växt upp med arken i sitt hus, det finns en risk att de i sin familjaritet inte hade tillräcklig vördnad för Guds helighet.]Och David blev rädd för Herren (Jahveh) den dagen och han sa: "Hur ska Herrens (Jahvehs) ark komma till mig?"
Så David flyttade inte Herrens (Jahvehs) ark till sig i Davids stad, utan bar den åt sidan in i gititen Oved-Edoms hus.
Och man berättade för kung David och sa: "Herren (Jahveh) har välsignat Oved-Edoms hus och alla som vistas hos honom på grund av Guds (Elohims) ark." Och David gick och hämtade Guds (Elohims) ark från Oved-Edoms hus till Davids stad med glädje.
David dansade med hela sin kraft inför Herren (Jahveh), och David var iklädd en linneefod. [David hade tagit av sig sin kungliga mantel, och var klädd som alla andra präster.]
Och David och hela Israels hus förde upp Herrens (Jahvehs) ark med rop och med ljudet av shofarer.
Och det skedde när Herrens (Jahvehs) ark kom in i Davids stad att Michal, Sauls dotter, tittade ut genom fönstret och såg kung David hoppa och dansa inför Herrens (Jahvehs) ansikte, och hon föraktade honom i sitt hjärta.
Och de förde in Herrens (Jahvehs) ark och ställde den på sin plats mitt i tältet som David hade satt upp för den. Och David offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens (Jahvehs) ansikte.
Och när David hade avslutat brännoffret och shalomoffret, välsignade han folket i Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) namn.
Sedan återvände David för att välsigna sitt eget hushåll. Och Michal, Sauls dotter, kom ut och mötte David och sa: "Hur har Israels kung gett sig ära idag, som har klätt av sig själv idag inför ögonen på sina tjänares tjänstekvinnor, som en av de fåfänga männen som skamlöst klär av sig!"
[David var inte naken, han hade tagit av sig sin kungliga mantel, i ödmjukhet inför Gud, se , och var som en bland folket, detta retade Michal för hon gillade statusen att vara kungens fru.]
Och David sa till Michal: "Inför Herrens (Jahvehs) ansikte som valt mig framför din far och över hela hans hus, till att utse mig till furste över Herrens (Jahvehs) folk, över Israel, inför Herrens (Jahvehs) ansikte har jag fröjdat mig.
"Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren:
Skulle du bygga mig ett hus att bo i?
Nu ska du säga så till min tjänare David, så säger Härskarornas Herre (Jave Sebaot):
Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren,
till att bli furste över mitt folk Israel.
Natan talade till David alla dessa ord från sin syn. [Allt Gud hade sagt.]
[David blir djupt rörd när han hör Natan berätta visionen från Herren om att en ättling till honom ska bygga Herrens tempel. Han går till mötestältet där arken finns och sätter sig ned i Guds närvaro.]
Då gick kung David in och satte sig ner inför Herrens (Jahvehs) ansikte. [Troligtvis i tabernaklet.] Han sa [frågade bedjande till Gud]:
"Vem är jag, Herre (Adonai), Herre (Jahveh),
och vad är mitt hus (min familj, släkt),
att du har fört mig ända hit [en enkel herdepojke till att bli kung över Israel]?
Vad mer kan David tala till dig?
[Detta är den tredje retoriska frågan. David refererar nu till sig själv i tredje person, det är ett sätt att förstärka att han underordnar sig Gud, och perspektivet skiftar nu till att också vara Guds perspektiv. Ordet 'känner' kan också översättas 'du har behandlat mig på ett speciellt sätt'.]
Du känner din tjänare, Herre (Adonai), Herre (Jahveh). [; ]
Och låt ditt namn bli förhärligat för evigt så att man säger:
'Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) är Gud (Elohim) över Israel.' Och din tjänare Davids hus (Davids dynasti) ska vara fast grundat inför dig.
Och efter detta slog David filistéerna och underkuvade dem, och David tog (befriade) Meteg-Amma ur filistéernas hand.
Och han slog Moab och mätte dem med ett mätsnöre, lät dem lägga sig ner på marken och han mätte två rader som han dödade och en hel rad fick leva. Och moabiterna blev Davids tjänare (slavar) och bar fram gåvor.
David slog även Hadadezer, Rechovs son, kung i Tsova, när han gick för att etablera sin överhöghet vid floden Eufrat.
Och David tog från honom 1700 ryttare och 20000 fotfolk, och David skar av hälsenorna på alla vagnshästar, men skonade 100 vagnar. [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även ; ; ; .]
Och när Damaskus araméer kom för att undsätta Hadadezer, Tsovas kung, slog David 22000 män av araméerna.
Sedan placerade David garnisoner i Damaskus. Aram och araméerna blev tjänare (slavar) åt David och bar fram gåvor. Och Herren (Jahveh) gav seger till David överallt dit han gick.
Och David tog guldsköldarna som Hadadezers tjänare hade och tog dem till Jerusalem.
Och från Betach och från Berotaj, Hadadezers städer, tog David stora mängder brons.
Och när Toi, Chamats kung, hörde att David slagit hela Hadadezers armé,
då sände Toi sin son Joram till kung David för att gratulera honom och han välsignade honom, eftersom han hade stridit mot Hadadezer och slagit honom. För Hadadezer hade krigat med Toi och hade tagit med sig redskap av silver och redskap av guld och redskap av brons.
Även detta helgade David till Herren (Jahveh) med silver och guld som han helgat från alla folkslag som han underkuvat,
Och David gjorde sig ett namn när han återvände från att ha slagit araméerna i Saltdalen, 18000 män.
Och han placerade garnisoner i Edom, över hela Edom placerade han sina trupper, och alla edomiter blev tjänare (slavar) till David. Och Herren (Jahveh) gav seger till David överallt dit han gick.
[Arkeologiska fynd i Ein Hatzevah i Negev visar på försvarstorn som dateras till 1000-talet f.Kr.]
Och David regerade över hela Israel och David skipade rätt och rättfärdighet till allt sitt folk.
och Benajaho, son till Jehojada, var över kereteerna och peleteerna, och Davids söner var chefstjänstemän.
Och David sa: "Finns det fortfarande någon kvar av Sauls hus, så att jag kan visa honom nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed) för Jonatans skull?"
Nu fanns där en tjänare från Sauls hus som hette Tsiva, och de kallade honom till David och kungen sa till honom: "Är du Tsiva?"
Han sa: "Din tjänare är han."
Då sände kung David och lät hämta honom från Machirs hus, Ammiels son, i Lo-Devar.
Och Mefivoshet, Jonatans son, Sauls son, kom till David och föll ner på sitt ansikte och kastade sig på marken.
Men David sa: "Mefivoshet!"
Och han svarade: "Se, din tjänare."
Och David sa till honom: "Frukta inte, för jag ska med säkerhet visa dig nåd (hebr. chesed) för Jonatan, din fars, skull. Jag ska återställa hela din far Sauls mark och du ska alltid få äta bröd vid mitt bord."
Och David sa: "Jag ska visa nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) [hålla mitt förbund] till Nachash son Chanon på samma sätt som han visade nåd (hebr. chesed) [var lojal] mot mig." Så David sände i sina tjänares händer (gåvor med sina tjänare) för att trösta honom efter hans far.
Och Davids tjänare kom till Ammons söners land.
Men Ammons söners furstar sa till Chanon, deras herre: "Tror du verkligen att David vill hedra din far, genom att han har sänt tröstare till dig? Har inte David skickat sina tjänare till dig för att utforska staden och bespeja och omstörta den?"
Så Chanon tog Davids tjänare och rakade av dem halva deras skägg [; ] och skar av deras kläder på mitten i höjd med skinkorna [så genitalierna exponerades] och skickade iväg dem.
När de berättade för David sände han [budbärare] för att möta dem, för männen var mycket förödmjukade (utskämda). Och kungen [David] sa: "Stanna i Jeriko tills era skägg har vuxit ut och återkom sedan."
Och när Ammons söner såg att de hade blivit förhatliga för David [de förstod att de förödmjukat David], då sände de efter
20000 fotfolk från Beit-Rachovs och Tsovas araméer,
1000 män av Maachas kung och
12000 män från Tov.
[En armé på totalt 33000 män.]
Och när David hörde det sände han Joav och hela hären med mäktiga stridsmän.
Och det berättades för David och han samlade hela Israel tillsammans och gick över Jordan och kom till Chejlam. Och araméerna ställde upp sig i slagordning mot David och stred med honom.
Och araméerna flydde framför Israel och David slog av araméerna 700 av vagnarnas ryttare och 40000 ryttare och slog Shovach, härhövitsmannen för deras armé, så att han dog där.
[Det har nu gått ett år.] Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet adar/nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att David sände Joav [som sin general] och sina tjänare (sin armé) med honom. De fördärvade (förgjorde) Ammons söner och belägrade Rabbah [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad]. Men David stannade i Jerusalem.
Och det hände vid kvällstiden [kring solnedgången en vårkväll] att David steg upp från sin bädd [efter eftermiddagsvilan] och gick upp på taket till kungens hus, och från taket såg han en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker (god) att se på.
Och David sände och frågade efter kvinnan. Och man sa: "Är inte detta Batsheva (Batseba), Eliams dotter, hustru till hettiten Orija (Uria)?" [Han var en av Davids officerare som hade gått ut i strid tillsammans med Davids armé. Namnet Bat-sheva betyder "löftets dotter".]
[David kunde inte släppa tankarna på Batsheva.] Så David sände budbärare och tog henne och hon kom in till honom och han låg med henne, för hon hade renat sig från sin orenhet (menstruation), och hon återvände till sitt hus.
[David var väl medveten om buden i ; och det faktum att hans handling var belagt med dödsstraff, se ; .]
Och kvinnan blev havande, så hon sände bud som berättade för David: "Jag är gravid." [Något behövde göras. Både hon och David kunde straffas med döden, se .]
[Med tanke på tidpunkten, kvällen, och det som står att hon renat sig efter sin menstruation, är det högst sannolikt att hon besökte en mikva för ett rituellt bad när David såg henne från hustaket. Veckan efter reningsbadet är också den tidpunkt i en kvinnas menstruationscykel då sannolikheten är som störst att bli gravid.]
[Eftersom det skulle vara uppenbart att Orija inte kunde vara far till barnet gjorde David upp en plan.] David sände då bud till [sin general] Joav: "Sänd mig hettiten Orija." Och Joav sände Orija till David.
Och när Orija kom till honom [8 mils vandring från Rabbah till Jerusalem] frågade David honom hur det gick för Joav och hur folket klarade sig och hur det gick i kriget.
Och David sa till Orija: "Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter."
Och Orija lämnade kungens hus, och efter honom sändes också en gåva [mat och vin] till hans hus från kungen.
Och man berättade för David och sa: "Orija gick inte ner till sitt hus." David sa till Orija: "Har du inte kommit från en resa? Varför går du inte ner till ditt hus?"
Och Orija sa till David: "Arken och Israel och Juda bor i hyddor och min herre Joav och min herres tjänare tältar på det öppna fältet, ska jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Du lever och din själ lever, jag vill inte göra något sådant."
Och David sa till Orija: "Stanna här idag också och i morgon ska jag låta dig gå." Så Orija stannade i Jerusalem den dagen och nästa dag.
Och David kallade på honom och han åt inför honom och drack, och han blev berusad. På kvällen gick han ut och lade sig på sin bädd med sin herres tjänare, men han gick inte ner till sitt eget hus.
Följande morgon skrev David ett brev till Joav och sände det i Orijas hand.
Och stadens män gick ut och stred mot Joav och några från folket stupade, från Davids tjänare, och även hettiten Orija dog.
Och Joav sände bud till David och lät berätta allt som skedde i striden,
Och budbäraren gick och kom och berättade för David allt som Joav hade sänt honom (till att berätta).
Och budbäraren sa till David: "Männen fick överhanden mot oss och kom ut till oss på fältet men vi var över dem till portens öppning.
Och David sa till budbäraren: "Detta ska du säga till Joav: 'Låt inte denna sak misshaga dig, för svärdet slukar på det ena sättet eller det andra, låt er styrkas (bli fasta, säkra, tappra) i striden mot staden och omstörta den,' och styrk honom du."
Och när sorgetiden var förbi, sände David och tog henne till sitt hus och hon blev hans hustru och födde en son till honom. Men det som David hade gjort misshagade Herren (Jahveh).
[I detta kapitel bryter David mot tre av de tio budorden, se , , .]
Herren (Jahveh) sände Natan till David. Och han kom till honom och sa till honom:
"Det var två män som bodde i en stad, den ene var rik och den andre fattig.
David exploderade i ilska över hur den rike mannen betett sig. Han sa till Natan: "Så sant Herren (Jahveh) lever, den mannen som gjorde detta förtjänar att dö.
Natan sa till David: "Du är den mannen. Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand,
David sa till Natan: "Jag har syndat mot Herren (Jahveh)." [Bekännelsen är kort och utan undanflykter, se också . Guds respons och förlåtelse är omedelbar. Senare skriver David en psalm som handlar om denna händelse, se , .]
Och Natan sa till David: "Herren (Jahveh) har även tagit bort din synd, du ska inte dö. [Straffet var döden (; ), men Gud är nådefull, se .]
Och Natan gick till sitt hus.
Och Herren (Jahveh) slog barnet (hebr. jeled) som Orijas hustru fött åt David och det blev mycket sjukt.
Och David bönade till Gud (Elohim) för ynglingen (hebr. naar) och David fastade och så ofta han gick in låg han hela natten på marken.
[Även om Orija är död och David nu gift med Batsheva påminns läsaren om att barnet blev till när Orija levde. Tre olika ord för barnet används i : son, barn och yngling. Hebr. jeled är det vanliga ordet för ett litet barn, se , , , , . Att ordet naar används här (enda gången i detta kapitel) förstärker troligtvis Davids önskan att barnet skulle få växa upp till en frisk ung man. En liknande motsatt angivning av ålder återfinns i .]
Och det hände på den sjunde dagen att barnet dog. Men Davids tjänare var rädda för att berätta att barnet var dött, för de sa: "Se, när barnet fortfarande levde talade vi med honom men han lyssnade inte till vår röst, hur ska vi då kunna säga till honom att barnet är dött utan att han skadar sig själv?"
Men när David såg att tjänarna viskade med varandra förstod David att barnet var dött och David sa till sina tjänare: "Är barnet dött?"
De svarade: "Han är död."
Och David steg upp från marken och tvättade och smorde sig själv och bytte kläder och han kom in i Herrens (Jahvehs) hus och tillbad. Sedan kom han till sitt eget hus och han begärde och de satte fram bröd till honom och han åt.
Och David tröstade Batsheva (Batseba), sin hustru, och gick in till henne och låg med henne och hon födde en son och hon gav (kallade) honom namnet Salomo. Och Herren (Jahveh) älskade honom
Och Joav sände budbärare till David och sa: "Jag har krigat mot Rabbah, jag har tagit stadens vattenförråd ["vattenstaden"]. [Hade stadens vattenreservoar blivit intagen var det bara en tidsfråga innan stadens invånare skulle kapitulera.]
Och David samlade ihop hela folket och gick till Rabbah och stred mot den och intog den.
Och han tog av Malkams krona från hans huvud och dess vikt var en talent guld [34 kg] och på den fanns mycket dyrbara stenar och den sattes på Davids huvud. Och han förde bort bytet från staden, väldigt mycket.
Och han förde ut folket som var därinne och ställde dem
under sågar
och under harvar av järn
och under yxor av järn
och lät dem gå genom tegelugnen (hebr. ),
och så gjorde han mot alla Ammons söners städer. Och David och allt folket återvände till Jerusalem.
[Uttrycket "ställde under" kan antingen syfta på att han satte dem i hårt arbete dvs. "underställde dem" (ordet används på det sättet i , ). Det kan också tolkas rent bokstavligt att han placerade dem under sågar och andra redskap för att tortera och döda, se . Ammoniterna var kända för sin grymhet, se ; . Ammoniternas avgud var Milkom (även kallad Molok), se , , . Ordvalet "passera" och tegel/tegelugn kan också vara en referens till de barnoffer i eld som dessa folk praktiserade, se ; ; ; . Nu fick de själva gå genom samma eld som de dödat sina barn i.]
Och det skedde därefter att Avshalom (Absalom), Davids son, hade en vacker syster vars namn var Tamar. [Hon var dotter till Maacha, se .] Amnon, Davids [äldsta] son [], älskade henne.
Men Amnon hade en vän som hette Jonadav, en son till Davids bror Shimeah. [Davids son Amnon och Jonadav var kusiner. Shimeah betyder "berömmelse", i kallas han Shammah.] Och Jonadav var en mycket slug man.
Och David sände bud till Tamars hus och sa: "Gå, jag ber dig, till din bror Amnons hus och laga mat åt honom."
Men när kung David hörde om alla dessa ting blev han mycket vred.
Och det skedde medan de var på väg att ryktet kom till David och sa: "Avshalom har dödat alla kungens söner och ingen av dem är kvar." [Ryktet var fel, bara Amnon var död.]
Men Jonadav, en son till Davids bror Shimeah [], svarade och sa: "Låt inte min herre tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för Amnon är den ende som är död, för Avshalom har bestämt detta och varit fast besluten från den dag då han våldtog hans syster Tamar.
Och kung Davids själ försmäktade av längtan efter Avshalom, för han var tröstad efter Amnon som var död.
[Geshur var ett arameiskt kungarike öster om Galileiska sjön. Manasses halvstam i Transjordanien hade misslyckats med att driva ut dem under erövringen (; ), så Geshur fortsatte som ett självständigt kungarike. Talmai var Avshaloms farfar.]
Och Avshalom sände efter Achitofel, giloniten, Davids rådgivare från hans stad från Gilo medan han offrade offer. Och konspirationen var stark och mycket folk gick med Avshalom.
Och det kom en budbärare till David och berättade: "Israels mäns hjärtan är efter Avshalom."
Och David sa till alla sina tjänare som var med honom i Jerusalem: "Stig upp och låt oss fly, annars kan ingen av oss fly från Avshalom, skynda att lämna så att han inte snabbt kommer över oss och för ned ondska över oss och slår staden med svärdsegg."
Och David sa till Ittaj: "Gå och passera." Och Ittaj, gititen gick över och alla hans män och alla små som var med honom.
Och David gick upp på Olivbergets sluttning och grät medan han gick upp och han hade sitt huvud täckt och gick barfota. Och hela folket som var med honom täckte sina huvuden och de gick upp och grät medan de gick upp.
Och man berättade för David och sa: "Achitofel är bland dem som konspirerar med Avshalom." Och David sa: "Herre (Jahveh) jag ber dig, vänd Achitofels råd till dåraktighet."
Och det skedde när David kommit till toppen av sluttningen, där Gud (Elohim) brukar vördas, se Choshaj, arkiten, kom och mötte honom med sin mantel sönderriven och jord på sitt huvud.
Och David sa till honom: "Om du går vidare med mig blir du en börda för mig,
Och Choshaj, Davids vän kom in i staden och det var vid samma tid som Avshalom var på väg in i Jerusalem.
Och när David kommit förbi toppen [på Olivberget], se då mötte Tsiva, Mefivoshets tjänare honom, med ett par åsnor och på dem 200 brödkakor och 100 russinklasar och 100 sommarfrukter och ett krus med vin.
Och David kom till Bachorim. Se, där kom det ut en man som tillhörde Sauls hus släkt, vars namn var Shimi, Geras son. Han kom ut och förbannade oavbrutet när han kom.
Och han kastade stenar mot David och mot kung Davids tjänare och hela folket och alla mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) som var på hans högra och hans vänstra [sida].
Och kungen sa: "Vad har jag att göra med dig Tserojahs son? Låt honom förbanna, eftersom Herren (Jahveh) har sagt till honom: Förbanna (vanära – hebr. klal) David. Vem ska då säga: Varför har du gjort så?"
Och David sa till Avishaj och till alla sina tjänare: "Se, min son som kom från min kropp, söker min själ (mitt liv). Hur mycket mer nu denna benjaminit? Låt honom vara och låt honom förbanna, för Herren (Jahveh) har sagt till honom.
Och David och hans män gick längs vägen, och Shimi gick bredvid på bergssluttningen mittemot honom och förbannade medan han gick och kastade stenar och stoft [grus] mot honom.
Och det skedde när Choshaj, arkiten, Davids vän, hade kommit till Avshalom att Choshaj sa till Avshalom: "Länge leve kungen, länge leve kungen."
Och Achitofels råd som han gav i de dagarna, var som om en man frågade efter Guds (Elohims) ord. Sådana var alla Achitofels råd även till David, även till Avshalom.
Och Achitofel sa till Avshalom: "Låt mig nu välja ut 12000 män och jag ska stå upp och jaga efter David i natt,
Sänd därför snabbt och berätta för David och säg: Sov inte i natt på slätten i öknen utan i något lämpligt bergspass ovanför, annars blir kungen slukad och hela folket som är med honom."
Och Jehonatan och Achimaats var i Ein-Rogel och en tjänstekvinna gick och berättade för dem, och de gick och berättade för David, för de ville inte bli sedda inne i staden.
Och det skedde efter att de gått, att de kom upp från brunnen och gick och berättade för kung David. Och de sa till David: "Stig upp och gå genast över vattnet [Jordanfloden], för detta råder Achitofel över er."
Och David steg upp och hela folket som var med honom och gick över Jordan. Vid morgonljuset (gryningen) var det inte en enda av dem som inte hade gått över Jordan.
Och David kom till Machanajim, och Avshalom gick över Jordan, han och alla Israels män med honom.
Och det skedde när David kom till Machanajim, att Shovi, Nahashs son från Rabbah i ammoniternas land, och Machir, Ammiels son från Lo-Devar, och Barsillaj, en gileadit från Rogelim,
och honung och smör (ost) och får och komjölk till David och till folket som var med honom till att äta, för de sa: "Folket är hungrigt och trött och törstigt i öknen."
[Stycket ramas in av hur David väntar vid porten, se och .]
Och David räknade folket som var med honom och satte ledare över 1000 och ledare över 100.
Och David skickade ut folket, en tredjedel under Joavs hand och en tredjedel under Avishaj, Tserojahs sons hand, Joavs bror, och en tredjedel under gititen Itajs hand. Och kungen sa till folket: "Även jag själv ska säkert gå med er."
Och Israels folk blev slagna där inför Davids tjänare och det var en stor slakt den dagen, 20000 män.
Och Avshalom råkade hamna framför Davids tjänare. Och Avshalom red på sin mulåsna och mulåsnan gick in under de kraftiga grenarna på en terebint och hans huvud fastnade med ett stadigt grepp i terebinten och han blev hängande mellan himlarna och jorden och mulåsnan gick vidare. [Att han fastnar med huvudet i terebintens grenar beror förmodligen på hans väldiga hår som har trasslat in sig i grenarna, se .]
Under tiden David satt mellan de två portarna, gick väktaren upp på taket till porten på muren och lyfte upp sina ögon och såg, och se, en man sprang ensam.
Och kung David sände bud till Tsadoq och till Evjatar, prästerna och sa: "Tala till de äldste i Juda och säg: Varför är ni de sista att föra kungen tillbaka till hans hus?" För Israels tal hade kommit till kungen, att föra honom till hans hus.
Och benjaminiten Shimi, Geras son, som kom från Bachorim, skyndade sig att komma ner med Juda män för att möta kung David.
Och David sa: "Vad har jag att göra med dig, Tserojahs son, att du idag skulle bli min advokat? Ska någon man dödas i Israel idag? Vet inte jag att jag är Israels kung idag?"
Och se, alla Israels män kom till kungen och sa till kungen: "Varför har våra bröder Juda män stulit bort dig och fört kungen och hans hushåll över Jordan och alla Davids män med honom?"
Och Israels män svarade Juda män och sa: "Vi har tio delar (ordagrant tio händer är till oss) av kungen och även i David mer än ni. Varför föraktar ni oss (gör oss lätta) och inte låter denna sak vara först till oss att föra hem kungen?"
Men Juda mäns ord var hårdare än Israels mäns ord.
Och där mötte dem en usel (värdelös – hebr. belijaal) man vars namn var Sheva, Bichris son, en man från Benjamin. [Sheva var från samma stam som Saul, kanske t.o.m. en släkting, se .] Och han blåste i shofaren och sa:
"Vi har ingen del i David
och vi har inget arv i Jishajs son.
Var och en till sitt tält, Israel!"
Då lämnade alla Israels män (ordagrant: gick upp från att följa) David och följde [istället] Sheva, Bichris son. Men Juda män höll sig till sin kung [David], från Jordan till Jerusalem.
Och David kom till sitt hus i Jerusalem och kungen tog de tio kvinnorna, sina konkubiner, som han lämnat för att ta hand om huset och satte dem i en egen avdelning och gav dem underhåll, men han gick inte in till dem. De levde instängda i änkestånd till den dag de dog.
Och David sa till Avishaj: "Nu kommer Sheva, Bichris son, att göra oss mer ont än Avshalom gjorde. Ta din herres tjänare och jaga efter honom, annars intar han befästa städer och undkommer våra ögon."
Och en man stod vid honom från Joavs ynglingar och sa: "Den som är för (sympatiserar med) Joav och den som är för David, han ska följa Joav!"
Saken är inte sådan. Men en man från Efraims bergsbygd, Sheva, Bichris son, har lyft sin hand mot kungen, mot David. Ge oss honom och vi ska lämna staden."
Kvinnan sa till Joav: "Se, hans huvud ska kastas till er över muren."
och även Ira, jairiten, var präst till David. [Namnet Ira betyder "stadens väktare", han var en präst (hebr. kohen) i det kungliga huset. Iras söner nämndes i uppräkningen i .]
Och det var en hungersnöd i Davids dagar, tre år, år efter år, och David sökte Herrens (Jahvehs) ansikte. Och Herren (Jahveh) sa: "Det är för Saul och för blodet från hans hus eftersom han dödade givoniterna."
och David sa till givoniterna: "Vad ska jag göra för er? Och hur ska jag bringa försoning så att ni kan välsigna Herrens (Jahvehs) arv?"
Men kungen räddade Mefivoshet, Jonatans son, Sauls son, eftersom Herrens (Jahvehs) ed fanns mellan dem, mellan David och Jonatan, Sauls son.
Och man berättade för David vad Ritspa, Ajas dotter, Sauls konkubin hade gjort.
Och David gick och tog Sauls ben och hans son Jonatans ben från männen i Javesh-Gilead, som hade stulit dem från den öppna platsen vid Beit-Shan, där filistéerna hade hängt dem, den dagen filistéerna slog Saul i Gilboa.
Och filistéerna var åter i krig med Israel, och David gick ner och hans tjänare [soldater] med honom och stred mot filistéerna. Men David blev trött.
Så Jishbi-Benov – som var barn till rafaeerna (jätten – hebr. ha-rapha), vars spjut hade vikten av 300 shekel brons i vikt [3,4 kg], han hade omgjordat sig med en ny rustning – tänkte döda David. []
Men Avishaj, Tserojahs son, hjälpte honom [David] och slog filistén och dödade honom. Och Davids män gav sin ed till honom och sa: "Du ska inte gå ut med oss i strid igen, så att du inte utsläcker Israels lampa."
Och när han hånade Israel [Israels armé, på liknande sätt som Goliat gjort tidigare, se ], slog Jehonatan, en son till Davids bror Shimeah, honom. [; Shimeah var David fader Jesses tredje son, se .]
Dessa fyra [Jishbi-Benov, Sibbechaj, Goliats bror och mannen med 6 fingrar och 6 tår] var födda till rafaeerna (jättarna) i Gat och de föll för Davids hand och genom hans tjänares hand. []
David talade till Herren (Jahveh), denna sångs ord den dag då Herren räddat honom ur alla fienders hand, och ur Sauls hand (grepp).
[Denna sång finns också som en psalm, se .
Några skillnader:
hand – hebr. kaf , jad i .
ropa – hebr. qara , sawa i
klippa förutom – mibbalade" , zulati i .
Struktur: Sången är uppbyggd som en kiasm i flera nivåer.
A Inledande lovprisning,
B Guds ingripande,
C Guds trofasthet,
B´ Gud ger kraft,
A´ Avslutande lovprisning, ]
Ett frälsningens torn är han åt sin Konung [men även den jordiska kungen],
han visar nåd (omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [Messias],
mot David och hans säd [ätt, singular, se ; ] för evigt.
Dessa var Davids sista ord:
Så förkunnar (säger, proklamerar) David, Jishajs son,
så förkunnar (säger, proklamerar) den man som blev högt upphöjd,
Jakobs Guds smorde,
Israels psalmist (lovsångsledare, sång ackompanjerad med instrumental musik).
[Denna uppräkning beskriver de närmsta männen kring David. Först nämns de tre närmaste följt av en grupp av 30 män. Den sista listan innehåller några fler, men det beror på att även fallna hjältar räknas upp, se .]
Detta är namnen på Davids hjältar (mäktiga stridsmän).
Joshev-Bashevet [betyder "vilar i vila"], en tachmonit, den främste av kämparna. Det samma var Adino, etsniten, som svängde sitt spjut över 800 slagna på en gång. [] [Han rapporterade direkt till David.]
Och efter honom [nummer två] var Elazar, Dodos son, son till en achochit, en av de tre mäktiga männen med David, när de riskerade sina liv mot filistéerna som hade samlats till strid och Israels män hade gått därifrån,
En gång under skördetiden [på försommaren då det är varmt och torrt] gick 3 av de 30 ledarna ner [från bergen i Juda] och kom till David vid Adullams grotta [26 km sydväst om Jerusalem, se ], och filistéernas armé hade slagit läger i Refaims dal. [Exakt plats är inte känt, men strax sydväst om Adullam.]
Och David var i borgen (fästningen – hebr. matsodah) [i närheten av Adullam] och filistéernas armé var då i Betlehem.
Och David längtade och sa: "Vem kan ge mig vatten att dricka från Betlehems källa som är vid porten?"
Och tre mäktiga män bröt sig förbi filistéernas armé och drog upp vatten ur Betlehems källa, som var vid porten, och tog det till David. Men han ville inte dricka av det utan hällde ut det till Herren (Jahveh) [som ett dryckesoffer, se ].
Han var mer ärbar än de 30 men tillhörde inte de tre första. Och David satte honom över sin vaktstyrka.
[Detta stycke hör tematiskt ihop med den hungersnöd som orsakades av Sauls krig mot givoniterna.]
Och igen upptändes Herrens (Jahvehs) vrede mot Israel och han [Herren (Jahveh) tillät att Satan] lockade (förledde, eggade, hetsade) David mot dem och sa: "Gå och räkna Israel och Juda."
[I parallellreferensen () är det en åklagare (hebr. Satan) som uppmanade David att räkna folket, men det är också tydligt att Herren (Jahveh) tillåter Satan att pröva David. Det var tillåtet enligt Torah att göra en folkräkning, men det finns en varning om pest om den inte genomfördes på rätt sätt (). Eftersom det var tillåtet och också ibland uppmuntrades (; , ; ) talar för att Davids synd inte handlade om att han räknade folket. Problemet var antingen Davids motiv för folkräkningen eller sättet på vilket den genomfördes. Kanske var syftet att upphöja sig själv och lita mer på sin egen styrka än på Herrens. Alternativt uppfyllde inte David kravet att alla inskrivna män skulle betala en halv shekel som lösen som krävdes (). Vad som talar för det andra alternativet är att David vid ett tidigare tillfälle inte följt alla bestämmelser för en annars tillåten handling – transporten av förbundsarken – vilket fick katastrofala följder ().]
Och Davids hjärta slog honom efter att han hade räknat folket. Och David sa till Herren (Jahveh): "Jag har syndat stort i det jag har gjort, men nu Herre (Jahveh) ta bort, jag ber dig, synden från din tjänare för jag har handlat mycket dåraktigt."
Och när David steg upp på morgonen kom Herrens (Jahvehs) ord till profeten Gad, Davids siare (profet – hebr. chozeh) [här används inte det vanliga ordet nevi], han sa:
"Gå och tala till David: Så säger Herren (Jahveh): Jag lägger på dig tre ting, välj en av dem som jag ska göra mot dig."
Och Gad kom till David och berättade för honom och sa: "Ska sju år av hungersnöd komma till dig i landet? Eller vill du fly tre månader framför dina fiender när de jagar dig? Eller ska det vara tre dagar med pest i landet? Ta nu råd och tänk igenom vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig."
Och David sa till Gad: "Jag är i stor vånda, låt oss falla i Herrens (Jahvehs) hand för hans nåd (evig nåd, barmhärtighet – hebr. rachamim) är stor och låt mig inte falla i en människas hand."
Och David sa till Herren (Jahveh) när han såg ängeln som slog folket och sa: "Se jag har syndat och jag har handlat orättfärdigt, men dessa får, vad har de gjort? Låt din hand, jag ber dig, vara mot mig och mot min fars hus."
[När David intog Jerusalem drev han inte ut de jevusiter som bodde där. Aravnah som ägde marken har ibland identifierats som en guvernör för jevusiterna. De räknas till folkslaget hurriterna, vars ord för guvernör är snarlikt araona, vilket gör att det kan vara en titel snarare än ett namn. Det är också signifikant att ordet Jevos betyder tröskplats, så här finns en tydlig koppling.]
Och Gad kom den dagen till David och sa till honom: "Gå upp, sätt upp ett altare till Herren (Jahveh) på jevusiten Aravnahs tröskplats."
Och David gick upp i enlighet med vad Gad sagt, som Herren (Jahveh) befallde.
Och Aravnah sa: "Varför har min herre kungen kommit till sin tjänare?" Och David sa: "För att köpa tröskplatsen av dig till att bygga ett altare till Herren (Jahveh) så att plågan håller sig borta från folket."
Och Aravnah sa till David: "Låt min herre kungen ta och offra det som är gott i dina ögon. Se, här är oxen till brännoffer och tröskredskapen och oxens verktyg som ved."
Men kungen [David] svarade Aravnah: "Nej, men jag ska köpa det av dig för ett bestämt pris, jag ska inte offra brännoffer till Herren min Gud (Jahveh Elohim) som inte har kostat mig något."
David köpte tröskplatsen och oxen för 50 shekel [0,6 kg] silver. [En relativt liten summa. Abraham köpte Sarahs begravningsplats för 400 shekel silver (). Senare blir priset för hela Jerusalem 600 shekel guld, se .]
Och David byggde där ett altare till Herren (Jahveh) och offrade brännoffer och shalomoffer. [] Och Herren (Jahveh) rördes av enträgen bön för landet och plågan var borta från Israel.
Kung David var nu gammal, och i hög ålder (kommen till dagar) och de täckte honom med filtar men han kunde inte bli varm. [David var i 70-årsåldern, se ]
Men prästen Tsadoq [Davids andra överstepräst, se ; ] och [chefen för Davids livvakter] Benajaho, Jehojadas son, och profeten Natan och Shimi och Rei och de mäktiga stridsmännen (hebr. gever) som hörde till David var inte med Adonija.
Då talade [profeten] Natan till [Davids hustru] Batsheva (Batseba), Salomos mor, och sa: "Har du inte hört att Adonija, Chaggits son, regerar (har gjort sig till kung), och David, vår herre (hebr. adón), vet det inte?
Gå in till kung David och säg till honom: Har inte du, min herre kung, svurit (avlagt ed) till din tjänstekvinna och sagt: Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron? Varför regerar Adonija nu?
Och kung David svarade och sa: "Kalla Batsheva till mig." Och hon kom inför kungens ansikte och stod framför kungen.
Och Batsheva böjde sig ner med ansiktet mot marken och ödmjukade sig för kungen och sa: "Må min herre kung David leva för evigt."
Och kung David sa [i en rad tydliga anvisningar får den gamle David tillbaka energin för att göra de nödvändiga förberedelserna så Salomo kan smörjas till kung]: "Kalla till mig Tsadoq, prästen [som kan smörja en ny kung], och Natan, profeten, och Benajaho, Jehojadas son." Och de kom inför kungens ansikte.
Som Herren (Jahveh) har varit med min herre kungen, så ska han vara med Salomo och göra hans tron större än min herre kung Davids tron."
Och Tsadoq, prästen, och Natan, profeten, och Benajaho, Jehojadas son, och keretiterna och peletiterna gick ner och lät Salomo rida på kung Davids mula och förde honom till Gichon [källan på östra sidan av Jerusalem].
Och Jonatan svarade och sa: "Sannerligen, vår herre kung David har gjort Salomo till kung.
Och dessutom kom kungens tjänare och välsignade vår herre kung David och sa: 'Gud (Elohim) ska göra Salomos namn ännu större (bättre) än ditt namn och göra hans tron mäktigare än din tron,' och kungen böjde sig ner på sängen.
När dagarna närmade sig för Davids död, gav han Salomo följande instruktioner och sa:
Så gick David till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. [Där hans grav fanns kvar även på Jesu tid, se .]
Och dagarna som David regerade över Israel var 40 år:
7 år regerade han i Hebron (hebr. Chevron) [när han regerade över Juda]
och 33 år regerade han i Jerusalem.
Och Salomo satt på sin far Davids tron och hans kungarike blev mycket stabilt (fullt ut stadfäst). [Ordagrant: "stadig hans rike mycket", det var inga inre eller yttre stridigheter så riket kunde få sin form och etableras. Samma fras utan ordet "mycket" återkommer .]
Och nu, Herren (Jahveh) lever, som har stadfäst (etablerat) mig och satt mig på min far Davids tron, och som har gjort mig ett hus som han talat (lovat), idag ska Adonija dödas." []
Och till Evjatar, prästen, sa kungen: "Gå du till Anatot, till dina egna fält, för du förtjänar att dö, men jag ska inte döda dig denna gång, eftersom du bar Herren (Jahveh) Guds (Elohims) ark framför min far David och eftersom du var plågad med allt som min far David var plågad av."
Och Herren (Jahveh) ska vända tillbaka hans blod över hans eget huvud, eftersom han har slagit två män som var mer rättfärdiga och bättre än han, och han dödade dem med svärd och min far David visste det inte. Avner, Ners son, Israels härförare [], och Amasa, Jeters son, Juda härförare [].
Så ska deras blod återvända över Joavs huvud och över hans säds huvud för alltid. Men till David och till hans säd och till hans hus och till hans tron, ska det vara frid (shalom) för evigt från Herren (Jahveh)."
Och kungen sa till Shimi: "Du känner väl till all ondska som ditt hjärta har erkänt, som du har gjort mot min far David, därför ska Herren (Jahveh) låta ondskan komma tillbaka över ditt eget huvud.
Men kung Salomo ska vara välsignad, och Davids tron vara befäst inför Herrens (Jahvehs) ansikte för evigt."
Och Salomo gick i allians med farao, Egyptens kung, genom äktenskap och tog faraos dotter och förde henne till Davids stad, till dess han avslutat byggandet av sitt hus och Herrens (Jahvehs) hus och Jerusalems mur runtomkring.
Och Salomo älskade Herren (Jahveh) och vandrade efter sin far Davids förordningar (ordagrant "saker inristat") förutom att han offrade på de höga platserna.
Salomo svarade: "Du har redan visat stor nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) mot din tjänare, min far David, därför att han vandrade inför dig i sanning, i rättfärdighet och med ett ärligt hjärta [under alla sina levnadsdagar]. Du har fortsatt att visa honom denna stora nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet) genom att ge honom en son som nu regerar på hans tron.
Herre (Jahveh) min Gud (Elohim), du har nu gjort din tjänare till kung efter min far David. Jag är bara ett barn [Salomo är omkring 20 år, men uttrycket syftar på att vara oerfaren och under upplärning], jag vet inte hur jag ska gå ut (börja) eller komma in (avsluta) [leda som kung].
Om du vandrar på mina vägar och håller fast vid mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och budord (tydliga befallningar), så som din fader David gjorde, då ska jag också lägga till dagar till ditt liv."
Och Chiram,
Tyros kung, sände sin tjänare till Salomo, för han hörde att de smort honom till kung efter hans far
David, för han hade älskat
David alla sina dagar.
"Du vet hur David, min far, inte kunde bygga ett hus till Herrens (Jahvehs), sin Guds (Jahveh Elohims) namn [för att ära Herren], på grund av krigen [han var tvungen att föra] på alla sidor kring honom, till dess Herren (Jahveh) lade dem under hans fotsulor.
Och se, jag har för avsikt att bygga ett hus till Herrens (Jahvehs), min Guds (Elohims), namn, så som Herren (Jahveh) min Gud (Eloha) talade till min far David och sa: 'Din son, som jag ska sätta på din tron i ditt ställe, han ska bygga huset till mitt namn.'
Och det skedde när Chiram hörde Salomos ord att han gladde sig storligen och sa: "Välsignad är Herren (Jahveh) idag, som har gett till David en vis son över detta stora folk."
"Detta gäller det hus som du bygger:
Om du vandrar i (lever efter)
mina förordningar (ordagrant "saker inristat")
och gör mina påbud (bindande juridiska beslut)
och håller (vaktar, skyddar, bevarar) alla mina budord (tydliga befallningar)
och vandra efter dem (lever efter allt detta),
då ska jag stadfästa (etablera) mitt ord hos dig, som jag talat till David, din far,
Och hela arbetet fullbordades som kung Salomo hade gjort i Herrens (Jahvehs) hus. Och Salomo förde in föremålen som David, hans far, hade avskilt (helgat), silvret och guldet och redskapen och placerade dem i skattkammaren i Herrens (Jahvehs) hus.
[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner där Salomos bön är den centrala delen:
A Introduktion ()
B Invigning ()
C Salomo välsignar folket ()
D Salomos bön ()
C´ Salomo välsignar folket ()
B´ Invigning ()
A´ Avslutning ()
Färdigställandet av templet är Salomos största bedrift. Denna byggnad både konkretiserar och symboliserar Israels band med Gud. Mitt i allt detta är det också helt uppenbart att himlarnas Gud inte kan bo i ett hus byggt av människor, något som Salomo också tar upp i sin bön, se och .]
Vid den tiden (sedan) samlade Salomo Israels äldste och alla stammarnas huvuden (ledare), furstarna för Israels fäders hus, till kung Salomo i Jerusalem för att föra upp Herrens (Jahvehs) förbundsark ut från Davids stad som är Sion.
Och han sa: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), som har talat med sin mun till David, min far, och i hans hand har fullbordat det. Han sa:
Från den dag jag förde fram mitt folk Israel ut från Egypten, valde jag ingen stad från alla Israels stammar till att bygga ett hus, så att mitt namn ska vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel.
Och det var i Davids hjärta, min far, att bygga ett hus till Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim).
Men Herren (Jahveh) sa till David min far: 'Då det var i ditt hjärta att bygga ett hus till mitt namn, gjorde du väl i att det var i ditt hjärta,
Och Herren (Jahveh) har bekräftat sitt ord som han talade, och jag har rests upp i min far Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren (Jahveh) talade (lovade), och har byggt huset till Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim).
som du har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) med din tjänare David, min far, som du talade till honom, och du talade med din mun och med din hand har du fullbordat det, som det är till denna dag.
Och nu Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), håll (vakta, skydda, bevara) till din tjänare David, min far, det som du har talat till honom, och sagt: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron, om bara dina söner håller (vaktar, skyddar, bevarar) sina vägar till att vandra inför mitt ansikte, som du har vandrat inför mitt ansikte.'
Och nu Israels Gud (Elohim), låt ditt ord, jag ber dig, bli bekräftat som du har talat till din tjänare David, min far.
På den åttonde dagen sände han iväg folket och de välsignade kungen och gick till sina tält glada och med goda hjärtan, för all den godhet som Herren (Jahveh) hade visat till David, sin tjänare, och till Israel, sitt folk.
Och du, om du vandrar inför mitt ansikte som David, din far, vandrade i hjärtats renhet (integritet, fullhet, helhjärtat – hebr. tam) [delar rot med tamim som är rituell renhet och beskriver det felfria och perfekta offret] och i uppriktighet, och gör allt det som jag har befallt dig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina förordningar (ordagrant 'saker inristat') och mina påbud (bindande juridiska beslut),
då ska jag stadfästa ditt kungarikes tron över Israel för evigt, så som jag talade (lovade) till David, din far, och sa: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron.' []
Men faraos dotter [i Egypten] kom ut från Davids stad [Jerusalem] till sitt hus som byggdes till henne, sedan byggde han Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset, se ].
Och det hände när Salomo var gammal att hans fruar vände bort hans hjärta till andra gudar, och hans hjärta var inte fullkomligt (helhjärtat) med Herren (Jahveh), hans Gud (Elohim), som hans far Davids hjärta. [Ordet fullkomligt här är shalem och delar rot med ordet shalom som handlar om att ha både frid och fred med Gud, men också om att vara komplett, helöverlåten och "en-hjärtad".]
Så gjorde Salomo det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, han följde inte fullt ut (ordagrant: "uppfyllde inte efter" – var inte lojal mot) Herren (Jahveh) som David, hans far.
Men jag ska inte göra det i dina dagar, för din far Davids skull, men jag ska riva isär det ur handen på din son.
Men jag ska inte riva bort hela kungariket, jag ska ge en stam till din son, för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull som jag har utvalt."
För det skedde när David var i Edom att Joav, arméns hövitsman, gick upp för att begrava de slagna och han slog alla män i Edom,
Och när Hadad i Egypten hörde att David sov hos sina fäder och att Joav, arméns hövitsman, var död, sa Hadad till farao: "Låt mig lämna så att jag kan gå till mitt eget land."
Och han samlade män runt sig och blev hövitsman för en trupp när David slog dem, och de gick till Damaskus och bodde där och regerade i Damaskus.
Och detta var anledningen till att han lyfte upp sin hand mot kungen: Salomo byggde Millo och reparerade sprickorna i sin far Davids stad.
men han ska ha en stam för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, staden som jag har utvalt bland alla Israels stammar,
eftersom de har övergett mig och har tillbett
Ashtoret [Ishtar – kärlekens och krigets gudinna; himmelens drottning och Baals hustru], sidoniernas gudinna,
Kemosh, Moabs gud och
Milkom [även kallad Molok], amoréernas gud,
och inte vandrat på mina vägar till att göra det som är rätt i mina ögon och hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina påbud (bindande juridiska beslut) som hans far David gjorde.
Men jag ska inte ta hela kungariket ur hans hand utan jag ska låta honom vara furste alla sitt livs dagar [hela sitt liv], för min tjänare Davids skull som jag valde, eftersom han höll (vaktade, skyddade, bevarade) mina budord (tydliga befallningar) och mina förordningar (ordagrant "saker inristat").
Och till hans son ska jag ge en stam, så att David, min tjänare, alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, staden som jag har valt åt mig för att placera mitt namn där.
Och det ska ske om du lyssnar till allt jag befaller (hebr. tsavah) dig och vandrar på mina vägar och gör allt som är rätt i mina ögon till att hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot), som David, min tjänare, gjorde, att jag ska vara med dig och ska bygga till dig ett stadigt hus, som jag byggde för David, och ska ge Israel till dig.
Och för detta ska jag hemsöka Davids säd, men inte för alltid.
Och Salomo sov med sina fäder och blev begraven i sin far Davids stad, och Rehabeam (hebr. Rechavam), hans son, regerade i hans ställe.
Och när hela Israel såg att kungen inte lyssnade på dem svarade folket kungen och sa:
"Vilken del har vi i David?
Vi har inget arv i Jishajs son.
Till era tält, Israel,
se om ditt eget hus, David." Och Israel gick till sina tält.
Och Israel gjorde uppror mot Davids hus till denna dag.
Och det skedde när hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka, att de sände och kallade honom till församlingen och gjorde honom till kung över Israel. Där fanns ingen som följde Davids hus utom Juda stam.
Och Jerobeam sa (tänkte) i sitt hjärta: "Nu ska kungariket återvända till Davids hus.
Och han ropade Herrens (Jahvehs) ord mot altaret och sa: Altare, altare, så säger Herren (Jahveh): Se, en son ska födas till Davids hus, Josia (hebr. Joshijaho) [betyder: ´den som Herren helar´] är hans namn, och på dig ska han offra de höga platsernas präster som offrar på dig och människors ben ska brännas på dig.
och rivit isär kungariket från Davids hus och gett det till dig, och ändå har du inte varit som min tjänare David som höll (vaktade, skyddade, bevarade) mina budord (tydliga befallningar) och som vandrade efter mig med hela sitt hjärta till att göra endast det som var rätt i mina ögon,
Och Rehabeam sov hos sina fäder och blev begravd i sin far Davids stad. Och hans mors [drottningmoderns] namn var Naama, ammonitiskan. Och Avijam, hans son, regerade i hans ställe.
Och han vandrade i alla sin fars överträdelser, som han hade gjort före honom, och hans hjärta var inte helt med Herren (Jahveh), hans Gud (Elohim), som Davids hjärta, hans far.
Men för Davids skull gav Herren (Jahveh), hans Gud (Elohim), honom en lampa i Jerusalem, och satte hans son efter honom för att bevara Jerusalem,
eftersom David gjorde det som var rätt i Herrens (Jahvehs) ögon och inte vände åt sidan från något som han hade befallt honom alla hans livs dagar, förutom incidenten med Orija, hettiten.
Och Avijam sov hos sina fäder och de begravde honom i hans far Davids stad. Och Asa, hans son, regerade i hans ställe.
Asa gjorde det som var rätt (rakt, uppriktigt) i Herrens (Jahvehs) ögon som sin förfader (far – hebr. av) David.
Och Asa sov hos sina fäder och blev begravd med sina fäder i sin far Davids stad. Och Jehoshafat, hans son, regerade i hans ställe.
[Jehoshafat blir Sydrikets fjärde kung. Han beskrivs i . Han regerar 872-848 f.Kr.]
Och Jehoshafat sov med sina fäder och blev begravd med sina fäder i sin far Davids stad, och Jehoram hans son regerade i hans ställe.
Men Herren (Jahveh) ville ändå inte förgöra Juda för sin tjänare Davids skull. Han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa (hebr. nir) för alltid. [Se även och ordet för fackla, hebr. lappid.]
Och Joram sov med sina fäder och begravdes i sin fader Davids stad. Och Achasja, hans son, regerade i hans ställe.
Och hans tjänare bar honom i en vagn till Jerusalem och begravde honom i hans grav med hans fäder i Davids stad.
Och prästen gav till officerarna (ledarna över hundra), spjutet och sköldarna som hade varit kung Davids, som fanns i Herrens (Jahvehs) hus.
Och Jozachar, Shimats son, och Jehozavad, Shomers son, hans tjänare, slog honom och han dog. Och de begravde honom med hans fäder i Davids stad. Och Amasja (hebr. Amatsjaho) hans [Jehoashs] son, regerade i hans ställe. [Amasja blir den 9:e regenten i Sydriket och hans styre beskrivs i .]
Han gjorde det som var rätt (rakt) i Herrens (Jahvehs) ögon, men inte som hans förfader David [som var en idealkung, se ; ; ]. Han gjorde efter allt som Joash, hans far, hade gjort.
Och de förde honom på hästar och han begravdes i Jerusalem med sina fäder i Davids stad.
Och Asarja (hebr. Azarjah) [Ussia] sov hos sina fäder och de begravde honom i Davids stad. Och Jotam, hans son, regerade i hans ställe.
Och Jotam sov hos sina fäder och blev begravd med sina fäder i Davids stad. Och Achaz, hans son, regerade i hans ställe.
Achaz var 23 år när han började regera och han regerade 16 år i Jerusalem och han gjorde inte det som var rätt (rakt) i Herrens (Jahvehs), sin Guds (Elohims), ögon, som hans far (förfader) David. [Här används ett starkt språk att han inte gjorde det som var rätt, jfr . Bara Manasse () och Amon () som följer får hårdare ord bland Sydrikets kungar.]
Och Achaz sov med sina fäder och blev begravd med sina fäder i Davids stad. Och Hiskia, hans son, regerade i hans ställe.
För han rev isär Israel från Davids hus och de gjorde Jerobeam, Nevats son, till kung och Jerobeam drog bort Israel från att följa Herren (Jahveh) och fick dem att synda stort.
Han gjorde det som var rakt (rätt) i Herrens (Jahvehs) ögon efter allt som hans förfader David hade gjort.
Jag ska försvara staden och rädda den för min egen skull och för min tjänare Davids skull."
"Återvänd och säg till Hiskia, mitt folks furste: Så säger Herren (Jahveh), din far Davids Gud (Elohim): Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar, på tredje dagen ska du gå upp till Herrens (Jahvehs) hus.
Och jag ska föröka till dina dagar 15 år, och jag ska rädda dig och staden ur den Assyriske kungens hand, och jag ska försvara staden för min egen skull och för min tjänare Davids skull."
[Hiskia får leva 15 extra år. Sorgligt nog i parallellstället beskrivs hur han blev högmodig. Hiskias synder under de sista 15 åren börjar med hur han öppet visar landets rikedomar för fienden, se .]
Och han placerade den snidade aseran [påle för avgudadyrkan] som han hade gjort i huset om vilket Herren (Jahveh) sagt till David och till Salomo, hans son: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, ska jag placera mitt namn för evigt,
Och han gjorde det som var rätt (rakt) i Herrens (Jahvehs) ögon och vandrade på alla sin far Davids vägar och vände inte av till höger eller till vänster.
[Den ogudaktiga Amon (sydrikets 13:e kung, se ) var hans far, men David var hans andliga fader.]
Osem den sjätte och
David den sjunde.
Dessa var de söner som föddes åt David i Hebron (hebr. Chevron):
Amnon, den förstfödde – av Ahinoam från Jizreel,
Daniel, den andre – av Abigail från Karmel,
Dessa var alla Davids söner, förutom sönerna med bihustrurna. Tamar var deras syster.
i Beit-Markabot, i Hasar-Susim, i Beit-Biri och i Shaarajim. Dessa var deras städer tills David blev kung.
Detta är de som David gav i uppdrag att svara för sången i Herrens (Jahvehs) hus när arken hade fått sin plats där.
Tolas söner var Ussi, Refaja, Jeriel, Jamaj, Jibsam och Samuel, huvudmän för sina familjer. De var ättlingar av Tola, tappra stridsmän, uppskrivna efter sin ättföljd. Under Davids tid var deras antal 22600.
Alla de som var utvalda till dörrvakter vid trösklarna var 212 till antalet. De blev upptecknade i släktregistret i sina byar. David och siaren Samuel hade tillsatt dem att tjäna på heder och tro.
Han hade inte sökt svar hos Herren (Jahveh). Därför dödade Herren honom och flyttade över kungadömet till David, Ishais son.
Hela Israel samlades till (slöt upp bakom) David i Hebron och sa: "Vi är ditt eget kött och blod.
När alla de äldste i Israel kom till kungen i Hebron, slöt David ett förbund med dem i Hebron inför Herren (Jahveh). Sedan smorde de David till kung över Israel, enligt Herrens ord genom Samuel.
David begav sig med hela Israel till Jerusalem, det vill säga
Jevos (Jebus), där jevusiterna bodde.
Invånarna i Jevos sa till David: "Här kommer du inte in!" Men David intog Sions borg, som nu är Davids stad.
David sa: "Den som först slår jevusiterna, han ska bli överbefälhavare och överste." Joav, Serujas son, kom upp först, och han blev överbefälhavare.
David bosatte sig sedan i borgen, och därför kallade man den Davids stad.
David blev allt mäktigare, och Herren Sebaot var med honom.
Dessa är de främsta bland Davids hjältar, som starkt stödde honom i hans rike tillsammans med hela Israel, så att man gjorde honom till kung över Israel enligt Herrens ord.
Detta är förteckningen på Davids hjältar: Jashobeam, son till en hakmonit, den främste bland kämparna, som svängde sitt spjut över 300 slagna på en gång.
Han var med David vid Pas-Dammim när filistéerna hade samlats där till strid. Där fanns en åker, full med korn, och folket flydde för filistéerna.
Tre av de 30 främsta männen gick ner över klippan till David vid Adullams grotta, medan en avdelning filistéer hade slagit läger i Refaimdalen.
David var då i borgen (den starka fästningen – hebr. matsodah) [i Adullam, se ], och en filisteisk utpost fanns i Betlehem.
David sa längtansfullt: "Tänk om någon kunde ge mig lite vatten från brunnen vid Betlehems stadsport!"
Då bröt de tre sig igenom filistéernas linjer, hämtade vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och tog med det och bar det till David. Men David ville inte dricka det, utan hällde ut det som ett dryckesoffer åt Herren (Jahveh).
Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre första nådde han inte. David satte honom till ledare för sin livvakt.
Dessa var de som kom till
David i
Tsiklag medan han gömde sig för Saul, Kishs son. De hörde till de hjältar som hjälpte honom under kriget.
Av gaditerna gick några över till David i bergfästet i öknen, tappra män, krigsmän, skickliga att strida, rustade med sköld och spjut. Deras ansikten var som lejons och de var snabba som gaseller på bergen:
Av Benjamins och Juda barn kom några män till David i hans fästning.
Då gick David ut emot dem och sa till dem: "Om ni kommer till mig med fredliga avsikter och vill hjälpa mig, så är jag beredd att förena mig med er. Men kommer ni för att förråda mig till mina fiender fastän mina händer är fria från våld, då ska våra fäders Gud se det och straffa det."
Men Anden kom över Amasaj, den främste bland de trettio, och han sa:
"Dina är vi, David,
och med dig står vi, du Ishais son.
Frid, frid vare med dig,
och frid vare med dem som hjälper dig,
för din Gud hjälper dig!" David tog emot dem och gjorde dem till befälhavare i sin krigarskara.
Från Manasse gick några över till David, när han drog ut med filistéerna i kriget mot Saul. Men David och hans män fick inte hjälpa filistéerna, för filistéernas furstar hade rådslag och skickade sedan bort honom och sa: "Det kostar oss våra huvuden om han går över till sin herre Saul!"
De hjälpte David mot rövarbanden, för de var alla tappra stridsmän och blev ledare i hären.
Dag efter dag kom allt fler till David för att hjälpa honom, tills han hade en här stor som Guds här.
Detta är antalet av det beväpnade krigsfolk som kom till David i Hebron för att efter Herrens befallning flytta Sauls kungamakt över till honom:
av ena hälften av Manasse stam 18000 namngivna män som kom för att göra David till kung,
Alla dessa krigsmän kom till Hebron, beredda till strid, fast beslutna att göra David till kung över hela Israel. Hela det övriga Israel var också enigt i att göra David till kung.
De var där hos David i tre dagar och åt och drack, för deras bröder hade försett dem med livsmedel.
David rådgjorde med överbefälen och underbefälen och med alla furstarna.
Sedan sa David till hela Israels församling: "Om ni samtycker och om det är från Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim), låt oss då sända bud åt alla håll till våra övriga bröder över hela Israels land och dessutom till prästerna och leviterna i deras städer med betesmarker, att de ska samlas hos oss.
David samlade då hela Israel, från Shihor i Egypten ända dit där vägen går till Chamat [i nuvarande södra Syrien, inte så långt från Tell Dan, se ], för att hämta Guds ark från Kirjat-Jearim.
David drog med hela Israel upp till Baalah, till
Kirjat-Jearim [13 km väster om Jerusalem], som tillhör Juda, för att därifrån föra upp Herrens
(Jahvehs), Guds
(Elohims), ark, han som tronar på
(över) keruberna och efter vilken den
[arken] hade fått sitt namn.
[] David och hela Israel dansade inför Guds ansikte av all kraft till sånger och harpor, lyror, tamburiner, cymbaler och trumpeter.
Men
David blev upprörd eftersom Herren
(Jahveh) hade brutit ner
(hebr. perets) Uzza, så han kallade den platsen
Peres-Uzza, som den heter än i dag.
[Perets betyder bryta sönder och Uzza betyder stark. Platsen ligger bara 1 km väster om Jerusalem.]David greps den dagen av sådan fruktan för Gud att han sa: "Hur skulle jag våga föra Guds ark till mig?"
Därför flyttade inte David in arken till sig i Davids stad, utan tog den avsides till gatiten Obed-Edoms hus.
Hiram, kungen i Tyros, skickade sändebud till David med cederträ, murare och timmermän för att bygga ett hus åt honom.
David förstod att Herren hade befäst honom som kung över Israel, för han hade låtit hans rike bli upphöjt för sitt folk Israels skull.
David tog sig ännu fler hustrur i Jerusalem, och David blev far till ännu fler söner och döttrar.
När filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över hela Israel, drog de alla upp för att söka efter David. När David hörde det drog han ut mot dem.
David frågade då Gud (Elohim): "Ska jag dra upp mot filistéerna? Kommer du då ge dem i min hand?"
Herren (Jahveh) svarade honom: "Dra upp. Jag ska ge dem i din hand."
De drog upp till Baal-Perasim, och där besegrade David dem. David sa: "Gud bröt ner mina fiender genom min hand som en flodvåg." Därav fick platsen namnet Baal-Perasim.
De lämnade sina gudar där, och David befallde att de skulle brännas upp i eld.
När David frågade Gud på nytt, svarade Gud honom: "Du ska inte dra dit upp efter dem. Gå runt dem och anfall dem från det håll där bachaträden ("de gråtande träden" – hebr. bachaim) står.
David gjorde som Gud hade befallt honom. De slog filistéernas här och förföljde dem från Givon ända till Gezer [längs med Ajiondalen västerut, halvvägs till Medelhavskusten].
Och ryktet om David gick ut i alla länder, och Herren lät fruktan för honom komma över alla folk.
[Detta är det centrala stycket i kap 10-22. Det första och sista handlade om att David intog Jerusalem (där arken skulle stå). Detta stycke ramas in av två önskningar: att föra in arken till Jerusalem (kap 13-14) och bygga Herrens (Jahvehs) hus (kap 17).]
David byggde sig hus i Davids stad. Han gjorde också i ordning en plats åt Guds (Elohims) ark och slog upp ett tält åt den,
och han sa: "Inga andra än leviterna ska bära Guds ark, för dem har Herren utvalt att bära Guds ark och tjäna honom för evigt."
David samlade hela Israel till Jerusalem för att hämta upp Herrens ark till den plats som han hade gjort i ordning åt den.
David samlade Arons barn och leviterna:
David kallade till sig prästerna Tsadoq och Evjatar samt leviterna Oriel, Asaja, Joel, Shemaja, Eliel och Amminadav
David sa till ledarna bland leviterna att de skulle utse sina bröder sångarna till tjänstgöring med musikinstrument, lyror, harpor och cymbaler, som de skulle låta ljuda medan de höjde glädjesången.
Så gick David och de äldste i Israel och de högsta befälhavarna i väg för att hämta upp Herrens förbundsark från Obed-Edoms hus under jubel.
David var klädd i en kåpa av fint linne. Det var också alla leviterna som bar arken, liksom sångarna och Kenanja som ledde sångarna när de bar. Dessutom hade David en linne-efod.
När Herrens förbundsark kom till Davids stad såg Sauls dotter Michal ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa fick hon förakt för honom i sitt hjärta. [En längre beskrivning finns i , , .]
Sedan de fört in Guds ark ställde de den i tältet som David hade rest åt den, och offrade därefter brännoffer och gemenskapsoffer inför Guds ansikte.
När David hade offrat brännoffer och gemenskapsoffer, välsignade han folket i Herrens namn.
[Denna psalm, , är sammanställd med innehåll från flera olika psalmer. (från ), (från ), (från ) och (från ).]
På den dagen gav David för första gången denna sång av lovprisning till Herren (Jahveh) till Asaf och hans bröder:
Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt. Men David vände om för att välsigna sin familj (sitt hus).
[I jämförelse med parallelltexten i betonas hur varken David, Salomo eller någon av kungarna av hans släkt var den messianska kungen. När Messias tills sist kommer ska han vara en kung som David.]
När David satt i sitt hus, sa han till profeten Natan: "Här bor jag i ett hus av cederträ, medan Herrens förbundsark står i ett tält."
Natan sa till David: "Gör allt som ligger på ditt hjärta, för Gud är med dig."
"Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Det är inte du som ska bygga det hus där jag ska bo.
Nu ska du säga så till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Jag hämtade dig från betesmarken och fåren för att bli furste över mitt folk Israel.
Helt enligt dessa ord och denna syn talade Natan till David.
Då gick kung David in och satte sig ner inför Herrens (Jahvehs) ansikte och sa:
"Vem är jag, Herre (Jahveh), Gud (Elohim), och vad är mitt hus eftersom du har fört mig ända hit?
Vad mer ska nu David säga till dig om den ära du har visat din tjänare? Du känner din tjänare.
Då ska ditt namn stå fast och vara stort till evig tid, så att man ska säga: Herren Sebaot, Israels Gud, är Gud över Israel. Så ska din tjänare Davids hus bestå inför dig.
En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem, och han tog Gat med underlydande orter från filistéerna.
Han slog också moabiterna, och de blev Davids tjänare och betalade skatt till honom.
David slog också Hadadezer, kungen i Tsova vid Chamat [i nuvarande södra Syrien, inte så långt från Tell Dan, se ], när han hade dragit bort för att befästa sitt välde vid floden Eufrat.
David tog ifrån honom 1000 vagnar och tog till fånga 7000 ryttare och 20000 man fotfolk. Han lät skära av hälsenorna på alla vagnshästarna utom på 100 hästar som han skonade. [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även ; ; ; .]
När araméerna från Damaskus kom för att hjälpa Tsovas kung Hadadezer, slog David 22000 man av dem.
David placerade trupper bland araméerna i Damaskus, och araméerna blev Davids tjänare och betalade skatt till honom. Och Herren gav seger åt David var han än drog fram.
David tog de guldsköldar som tillhörde Hadadezers tjänare och förde dem till Jerusalem.
Från Hadadezers städer Tibhat och Kun tog David koppar i mycket stor mängd. Av den gjorde sedan Salomo bronshavet, pelarna och bronskärlen.
När Tou, kungen i Chamat [i norr], hörde att David hade slagit Tsovas kung Hadadezers hela här,
sände han sin son Hadoram till kung David för att hälsa honom och hylla honom för att han hade gått i strid med Hadadezer och besegrat honom. Hadadezer hade nämligen legat i krig med Tou. Han hade med sig alla slags kärl av guld, silver och brons.
Även dessa helgade kung David åt Herren (Jahveh), liksom han hade gjort med det silver och guld han hade fört med sig hem från alla andra folk: från edomiterna, moabiterna, ammoniterna, filistéerna och amalekiterna.
placerade han trupper i Edom, och alla edomiter blev Davids tjänare. Så gav Herren seger åt David var han än drog fram.
David regerade nu över hela Israel och skipade lag och rätt åt hela sitt folk.
Benajaho, Jojadas son, hade befälet över kereteerna och peleteerna. Och Davids söner var de främsta vid kungens sida.
Då sa David: "Jag vill visa godhet mot Hanun, Nahashs son, eftersom hans far visade mig nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)." Så David skickade sändebud för att trösta honom i sorgen efter hans far.
När Davids tjänare kom till ammoniternas land, till Hanun för att trösta honom,
sa ammoniternas furstar till Hanun: "Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska och fördärva och spionera i landet som hans tjänare har kommit till dig."
Hanun grep då Davids tjänare och rakade dem och skar av deras kläder på mitten, ända uppe vid sätet, och skickade så i väg dem. [En förödmjukande akt, men även ett tecken på sorg, se ; .]
Och man kom och berättade för David om männen. Han sände då några för att möta dem, eftersom männen var djupt förnedrade. Kungen lät säga: "Stanna i Jeriko tills ert skägg har vuxit ut. Kom sedan tillbaka."
När ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och ammoniterna 1000 talenter [34 ton] silver för att leja vagnar och ryttare från Aram-Naharajim, från Aram-Maacha och från Tsova.
När David hörde det sände han i väg Joav med hela hären, de tappraste krigarna.
När det berättades för David, samlade han hela Israel och gick över Jordan, och när han kom fram till dem gick han i ställning mot dem. David ställde upp sig i slagordning mot araméerna, och de gick i strid med honom.
Men araméerna flydde för Israel, och David dödade av araméerna manskapet på 7000 vagnar samt 40000 man fotfolk. Befälhavaren Shofak dödade han också.
När Hadadezers tjänare såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med David och blev hans tjänare. Efter detta ville araméerna inte längre hjälpa ammoniterna.
Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet adar/nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att Joav tågade ut med krigshären och härjade i ammoniternas land och kom till Rabbah [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad] och belägrade det, men David stannade kvar i Jerusalem. [Här sker händelsen med Batsheva, se ] Joav intog Rabba och förstörde det [].
David tog kronan från huvudet på deras kung. Den visade sig väga en talent [34 kg] guld och var smyckad med en ädelsten, och man satte den på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var mycket stort.
Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och yxor. Så gjorde David med ammoniternas alla städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
När han smädade Israel blev han dödad av Jonatan, son till Shimea, Davids bror.
Dessa var ättlingar till rafaeerna i Gat. De föll för Davids och hans tjänares hand.
Men Satan (Åklagaren, motståndaren) trädde upp mot Israel och lockade (förledde, eggade, hetsade) David till att räkna Israel.
[Hebr. Satan står här i obestämd form, i ; och används den bestämda formen ha-Satan. I parallellstället i nämns inte Satan. Det var tillåtet enligt Torah att göra en folkräkning, men det finns en varning om pest om den inte genomfördes på rätt sätt (). Att det var tillåtet och också ibland uppmuntrades (; , ; ) talar för att Davids synd inte handlade om att han räknade folket. Problemet var antingen Davids motiv för folkräkningen eller sättet på vilket den genomfördes. Kanske var syftet att upphöja sig själv och lita mer på sin egen styrka än på Herrens. Alternativt uppfyllde inte David kravet att alla inskrivna män skulle betala en halv shekel som lösen som krävdes (). Vad som talar för det andra alternativet är att David vid ett tidigare tillfälle inte följt alla bestämmelser för en annars tillåten handling – transporten av förbundsarken – vilket fick katastrofala följder ().]
Då sa
David till Joav och till folkets befälhavare: "Gå och räkna Israel från
Beer-Sheva [i syd] till Dan
[i norr], och ge mig besked så att jag får veta hur många de är."
Joav meddelade David resultatet av folkräkningen: I Israel fanns tillsammans 1100000 män som kunde dra svärd, och i Juda fanns 470000 män som kunde dra svärd.
Då sa David till Gud: "Jag har syndat svårt genom det jag har gjort. Men förlåt nu din tjänares missgärning, för jag har handlat mycket dåraktigt."
Och Herren talade till Davids siare (profet – hebr. chozeh) Gad och sa:
"Gå och tala till David: Så säger Herren: Tre saker lägger jag fram för dig. Välj en av dem som jag ska göra mot dig."
Då gick Gad in till David och sa till honom: "Så säger Herren:
David svarade Gad: "Jag är i stor vånda. Men låt mig falla i Herrens hand, för hans barmhärtighet är mycket stor. I människors hand vill jag inte falla."
David lyfte blicken och fick se Herrens ängel stå mellan jorden och himlen med draget svärd i sin hand, utsträckt över Jerusalem. Då föll han och de äldste, klädda i säcktyg [som ett tecken av sorg, se ], ner på sina ansikten.
Och David sa till Gud (Elohim): "Var det inte jag som befallde att folket skulle räknas? Det är jag som har syndat och gjort det som är ont. Men dessa, min hjord, vad har de gjort? Herre min Gud (Elohim), låt din hand vända sig mot mig och min fars hus, men inte mot ditt folk så att de plågas."
Herrens ängel befallde [profeten] Gad att säga till David att gå och resa ett altare åt Herren på jevusiten Ornans tröskplats. [Gad var Davids siare, se ]
Och David gick på grund av det ord som Gad hade talat i Herrens namn.
när David kom till honom. Han såg upp och fick syn på David, och han kom ut från tröskplatsen och föll ner till marken på sitt ansikte för David.
David sa till Ornan: "Ge mig den plats där du tröskar din säd, så att jag kan bygga ett altare åt Herren där. Ge mig den mot full betalning så att plågan upphör bland folket."
Då sa Ornan till David: "Ta den, och min herre kungen får göra vad han finner för gott. Se, jag ger dig boskapen till brännoffer och tröskvagnarna till ved och vetet till matoffer. Alltihop ger jag dig."
Men kung David svarade Ornan: "Nej, jag vill köpa det mot full betalning. Jag vill inte bära fram det som är ditt åt Herren och offra brännoffer som jag har fått gratis."
David gav Ornan 600 shekel [totalt 6,9 kg] guld i full vikt för [hela] platsen. [I anges en mindre summa på 50 shekel som troligtvis är för själva tröskplatsen, här är priset för hela området/platsen.]
Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Han ropade till Herren (Jahveh), och han svarade honom med eld från himlen på brännofferaltaret.
När David i den stunden såg att Herren hade bönhört honom på jevusiten Ornans tröskplats, frambar han där sitt offer.
Men David vågade inte komma inför Guds ansikte för att söka honom. Så rädd var han för Herrens ängels svärd.
David sa: "Här ska Herren Guds hus stå och här altaret för Israels brännoffer."
Och David befallde att man skulle samla de främlingar som fanns i Israels land. Han tillsatte stenhuggare som skulle hugga ut stenar för att bygga Guds hus.
David skaffade järn i mängd till spikar för dörrarna i portarna och till märlor (u-formade järnhakar) [som förstärkte och fogade samman träet], samt koppar i sådan mängd att den inte kunde vägas
och cederbjälkar i oräkneligt antal, för sidonierna och tyrierna kom med cederträ i mängd till David.
David sa (tänktenämligen): "Min son Salomo är ung och vek, och huset som ska byggas åt Herren måste göras mycket stort så att det blir berömt och prisat i alla länder. Därför ska jag göra förberedelser för det." Så gjorde David en stor mängd förberedelser före sin död.
David sa till sin son Salomo: "Jag hade själv tänkt att bygga ett hus åt Herrens (Jahvehs), min Guds (Elohims), namn.
Därefter befallde David alla Israels hövdingar att de skulle hjälpa hans son Salomo. Han sa:
När David blev gammal och mätt på att leva, gjorde han sin son Salomo till kung över Israel.
David delade in dem i avdelningar efter Levis söner, Gershon, Kehat och Merari.
David sa: "Herren (Jahveh), Israels Gud, har låtit sitt folk komma till ro, och han har nu sin boning i Jerusalem till evig tid.
Enligt berättelsen om Davids sista tid räknades nämligen av Levi barn de som var 20 år eller äldre.
David tillsammans med Tsadoq, av Elazars söner, och Ahimelek, av Itamars söner, indelade dem i grupper enligt den ordning de skulle tjänstgöra i.
Dessa kastade också lott, liksom deras bröder, Arons söner, i närvaro av kung David, Tsadoq, Ahimelek och huvudmännen för prästernas och leviternas familjer, huvudmännen för familjerna liksom deras yngsta bröder.
David och befälhavarna avskilde Asafs, Hemans och Jedutuns söner till att tjänstgöra som profeter med harpor, lyror och cymbaler. Detta är förteckningen på dem, de män som fick utföra denna tjänst
Denne Shelomit och hans bröder hade ansvar för alla förråd av det som helgats åt Herren av kung David, av huvudmännen för familjerna, av överbefäl och underbefäl.
För hebroniterna var Jeria huvudman, för hebroniterna efter deras ättföljd och familjer. I Davids 40:e regeringsår gjordes en undersökning beträffande dem och bland dem fanns då dugliga män i Jaazer i Gilead.
Hans bröder var dugliga män, 2700 till antalet och familjeöverhuvuden. Dem satte kung David över rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam för att ombesörja alla Guds och alla kungens angelägenheter.
för Juda Eliho, en av Davids bröder,
för Isaskar Omri, Mikaels son,
Men i förteckningen tog David inte upp dem som var under 20 år, eftersom Herren hade lovat att han skulle föröka Israel som stjärnorna på himlen.
Joav, Serujas son, började räkningen men fullbordade den inte, eftersom vrede genom den drabbade Israel. Antalet togs inte upp i någon förteckning i kung Davids krönika.
över småboskapen hagariten Jasis. Alla dessa var förvaltare för kung Davids ägodelar.
Jonatan, Davids farbror, var rådgivare. Han var en förståndig och skriftlärd man. Jehiel, Hakmonis son, var hos kungens söner.
David samlade till Jerusalem alla Israels hövdingar, stamhövdingar och häravdelningarnas befälhavare, dem som var i kungens tjänst, överbefäl och underbefäl och förmännen över alla kungens och hans söners ägodelar och boskap, samt hovmännen, hjältarna och alla tappra stridsmän.
Kung David steg upp från sin plats och sa: "Hör mig, mina bröder och mitt folk! Jag hade själv tänkt att bygga ett hus som viloplats för Herrens förbundsark och fotpall för vår Gud (Elohim), och jag gjorde förberedelser för byggnadsverket.
David gav sin son Salomo en mönsterbild av förhuset och tempelbyggnaderna och förrådskamrarna, de övre salarna och de inre rummen och rummet för nådastolen.
David sa till sin son Salomo: "Var stark och frimodig och gå till verket. Var inte rädd eller modlös, för Herren Gud, min Gud, ska vara med dig. Han ska inte lämna dig och inte överge dig, ända tills allt arbete för tjänstgöringen i Herrens (Jahvehs) hus är avslutat.
Kung David sa till hela församlingen: "Min son Salomo, den ende som Gud har utvalt, är ung och vek och arbetet är stort, för detta palats är inte för en människa utan för Herren Gud.
Då gladde sig folket över deras [ledarnas] frivilliga gåvor, för de bar fram sina frivilliga gåvor åt Herren (Jahveh) av hängivet hjärta. Också kung David gladde sig mycket.
[En insamling har gjorts till bygget av templet, och folket har först och främst gett sig själva och sina hjärtan till Herren, se . Man har sedan frikostigt gett av sina medel till bygget. Utöver den stora gåva David redan har gett tillkommer nu 168 ton guld, 337 ton silver, 606 ton brons och 3365 ton järn, se .]
Därför [överväldigad av folkets hängivenhet till Herren och deras generösa gåvor] välsignade David Herren (Jahveh) inför hela församlingen. David sa:
"Välsignad vare du, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), vår fader
från evighet till evighet.
Därefter sa David till hela församlingen: "Lova Herren (Jahveh) er Gud (Elohim)!" Då lovade hela församlingen Herren (Jahveh), sina fäders Gud, och de bugade sig och föll ner för Herren och för kungen.
De åt och drack med stor glädje inför Herrens ansikte den dagen, och för andra gången gjorde de Salomo, Davids son, till kung. De smorde honom till en Herrens furste och Tsadoq till präst.
Så satt Salomo på Herrens tron som kung efter sin far David, och han blev framgångsrik. Hela Israel lydde honom.
Alla hövdingarna och hjältarna och dessutom alla kung Davids söner underordnade sig kung Salomo.
David, Ishais son, hade regerat över hela Israel.
Vad som mer finns att säga om kung David, om hans första tid och hans sista, det finns skrivet i siaren Samuels krönika [Samuelsböckerna], i profeten Natans krönika och i siaren Gads krönika.
Salomo (hebr. Shlomo) [relaterat till hebr. shalom – frid, fred och helhet], Davids son, stärkte sin kungliga makt i sitt rike (ordagrant: ´stärkte sig själv över sitt rike´), för Herren (Jahveh) hans Gud (Elohim) var med honom och gjorde honom mycket stor.
Men David hade hämtat Guds ark från Kirjat-Jearim upp till den plats som han hade ställt i ordning åt den, för han hade rest ett tält åt den i Jerusalem. []
Salomo svarade Gud: "Du har visat min far David stor nåd och gjort mig till kung efter honom.
Låt nu, Herre och Gud, ditt ord till min far David förverkligas, för du har gjort mig till kung över ett folk lika talrikt som stoftet på marken.
Och Salomo sände bud till Choram [alternativ stavning till Chiram (), som regerade 980-947 f.Kr.], kungen i Tyros, och lät säga:
"Gör mot mig som mot min far David, när du sände honom cederträ för att han skulle bygga sig ett hus att bo i. []
Sänd mig nu en konstnärligt begåvad man som kan arbeta med de skickliga hantverkare som jag har hos mig här i Juda och Jerusalem och som min far David har ordnat, som kan arbeta i guld, silver, koppar och järn och i purpurrött, karmosinrött och mörkblått garn och dessutom är en duktig träsnidare.
Och Choram tillade:
"Lovad är Herren (Jahveh), Israels Gud, himlens och jordens skapare, som har gett kung David en vis son, som är så utrustad med klokhet och förstånd att han kan bygga ett hus åt Herren och ett hus åt sig själv till kunglig bostad.
Han är son till en av Dans döttrar, och hans far är en tyrisk man. Han är skicklig på att arbeta i guld och silver, i brons, järn, sten och trä, liksom i purpurrött, mörkblått och karmosinrött garn och fint lingarn, och han kan utföra alla slags sniderier och väva alla slags konstvävnader. Honom kan du låta utföra arbetet tillsammans med dina och min herres, din far Davids, män som är konstnärligt begåvade.
Salomo räknade alla främlingar i Israels land, liksom hans far David tidigare hade gjort en räkning av dem. Det visade sig då att de var 153600.
[Det finns en intressant parallell i första delen av antalet arbetare för att bygga templet som är 153, och talvärdet för Betsalel, hantverkaren som byggde tabernaklet (), som också är 153. Jesus, som kallades "hantverkarens son" (), är själv arken och försoningen, se även där talet 153 återkommer.]
Salomo började bygga Herrens (Jahvehs) hus i Jerusalem på Moria berg, där Herren hade uppenbarat sig för hans far David, på den plats som David hade ställt i ordning, jevusiten Ornans tröskplats.
Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för Herrens (Jahvehs) hus var färdigt, förde Salomo dit in vad hans far David hade helgat åt Herren (Jahveh): silvret, guldet och alla kärlen. Detta lade han in i skattkamrarna i Guds hus.
Därefter samlade Salomo de äldste i Israel och alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till Jerusalem för att hämta Herrens (Jahvehs) förbundsark upp från Davids stad, det vill säga Sion.
Han sa: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud, som med sina händer har fullbordat vad han med sin mun talade med (lovade) min far David, när han sa:
Men Jerusalem har jag utvalt för att mitt namn ska vara där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel.
Min far David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim).
Men Herren sa till min far David: Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du rätt i att ha detta i sinnet.
Och Herren har hållit sitt ord som han talade, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren talade (lovade), och jag har byggt huset åt Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim).
Du har hållit vad du talade till din tjänare, min far David. Vad du talade till honom med din mun har du fullbordat med din hand, så som nu har skett.
Håll nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), vad du talade till (lovade) din tjänare, min far David, när du sa till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar efter min undervisning, så som du har vandrat inför mig.
Och nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), förverkliga det ord som du har talat till din tjänare David.
Herre (Jahveh), Gud (Elohim), visa inte tillbaka din smorde [kungen – Salomo].
Tänk på (kom ihåg) den nåd du har lovat din tjänare David." [Salomos bön motsvarar nästan ordagrant redogörelsen i fram till slutet i , där bönen tar en helt annan vändning. Dessutom beskrivs Salomos ställning under bönen mer exakt i inledningen (), den detaljen återges inte i .]
Prästerna stod på sina platser, och leviterna stod med Herrens musikinstrument som kung David hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka Herren (Jahveh), för hans nåd är evig. David lät nämligen leviterna utföra lovsången. Prästerna stod mitt emot dem och blåste i trumpeter medan hela Israel förblev stående.
Men på 23:e dagen i 7:e månaden [tishri – sept/okt] lät han folket gå hem till sina tält, och de var fyllda av glädje och fröjd över det goda som Herren hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel.
Om du vandrar inför mig så som din far David vandrade, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter,
då ska jag låta din kungatron bestå för evigt som jag lovade din far David, när jag sa: Aldrig ska det saknas en avkomling av dig som råder över Israel.
Och Salomo förde faraos dotter från Davids stad till det hus han hade byggt åt henne, för han sa: "Min hustru ska inte bo i Davids, Israels kungs, hus. Det är en helig plats, eftersom Herrens ark har kommit dit."
Efter sin far Davids förordning fastställde han de avdelningar där prästerna skulle tjänstgöra. Han uppdrog också åt leviterna att sjunga lovsången och betjäna prästerna, varje dag de för den dagen bestämda göromålen. Han uppdrog också åt dörrvakterna efter deras avdelningar att hålla vakt vid de särskilda portarna, för så hade gudsmannen David befallt.
Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i hans far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.
När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar:
"Vad har vi för del i David?
Vi har ingen arvslott i Ishais son.
Gå hem till dina tält, Israel!
Se nu efter ditt hus själv, David." Därefter gick hela Israel hem igen.
Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.
I tre år stärkte de så kungamakten i Juda och gjorde Salomos son Rehabeams välde starkt, för i tre år vandrade de på Davids och Salomos väg.
Rehabeam tog Machalat till hustru åt sig. Hon var dotter till Jerimot, Davids son, och till Avichajil, Eliabs, Ishais sons, dotter.
Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. Hans son Abia blev kung efter honom.
Skulle ni inte veta att det är Herren (Jahveh), Israels Gud, som har gett kungadömet över Israel åt David för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund?
[I alla offer användes salt, se . Saltets funktion att konservera och bevara anspelar på att "saltförbundet" som ingås ska vara långvarigt och hållas, se . Att ingå saltförbund räknas som en fullvärdig motsvarighet till ett blodsförbund, se .]
Men Jerobeam, Nebats son, Davids son Salomos tjänare, reste sig och gjorde uppror mot sin herre.
Och nu menar ni er kunna stå emot Herrens kungadöme som tillhör Davids söner, eftersom ni är en stor skara och har hos er de guldkalvar som Jerobeam gjorde till gudar åt er.
[Asa regerade 41 år (911-817 f.Kr.). Om Rehabeam () inte var mer än 21 år gammal vid sitt trontillträde, måste Asa, när han besteg tronen, bara ha varit en pojke, inte mer än 10 eller 11 år gammal.]
Avijam gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom. Under hans tid hade landet ro i tio år [fram till ca 900 f.Kr.].
Man begravde honom i den grav han hade låtit hugga ut åt sig i Davids stad. Man lade honom på en bädd som man hade fyllt med väldoftande kryddor av olika slag, konstmässigt beredda, och tände en väldig eld (ett stort bål) till hans ära.
[Kungliga gravar höggs ut vid klippsidorna. Asas begravning var påkostad. Man tände rökelse med välluktande kryddor, se . Elden som refereras till var inte kremering, utan ett stort bål till kungens minne (jfr Joram, som inte ärades med eld, se ). Liknande seder att tända ett stort bål finns i Assyrien.]
Herren (Jahveh) var med Joshafat, för han vandrade de vägar som hans fader David hade gått under sin första tid. Han sökte inte baalerna,
Joshafat gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i Davids stad [Jerusalem]. Hans son Joram blev kung efter honom.
Men Herren ville inte fördärva Davids hus, på grund av det förbund som han hade slutit med David. Han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa för alltid.
[Eftersom Elias profetior mestadels riktade sig till Israel (det norra riket) så citeras han inte så ofta i Krönikeböckerna – som fokuserar på Juda (det södra riket).]
Och det kom ett brev till honom från profeten Elia där det stod:
Så säger Herren (Jahveh), din fader Davids Gud (Elohim):
Du har inte vandrat på din far Joshafats vägar eller på Juda kung Asas vägar,
Han var 32 år när han blev kung, och han regerade 8 år i Jerusalem. Han gick bort utan att någon saknade honom, och man begravde honom i Davids stad, men inte i kungagravarna.
slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med kungen.
Och Jojada sa till dem: "Kungens son [Joash] ska nu vara kung, så som Herren har talat om Davids söner.
Och prästen Jojada gav befälen de spjut och de olika slag av sköldar som hade tillhört kung David och som fanns i Guds hus.
Tillsynen av Herrens (Jahvehs) hus lade Jojada i händerna på de levitiska prästerna, som David hade indelat i klasser för tjänstgöringen i Herrens (Jahvehs) hus, till att offra brännoffer åt Herren (Jahveh), så som det var föreskrivet i Mose undervisning (hebr. Torah), med jubel och sång efter Davids föreskrifter.
Man begravde honom i Davids stad bland kungarna, därför att han hade gjort det som var gott mot Israel och mot Gud och hans hus.
När de drog bort från honom – de lämnade honom kvar svårt sjuk – gaddade hans tjänare ihop sig mot honom, därför att han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och de dödade honom på hans bädd. Det blev hans död, och man begravde honom i Davids stad. Men man begravde honom inte i kungagravarna.
Jotam gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Davids stad. Hans son Achaz blev kung efter honom.
[Achaz regerade Juda (Sydriket) i 19 år (742-726 f.Kr.).]
Achaz var 20 år när han blev kung, och han regerade 16 år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon så som hans fader David,
Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans fader David hade gjort.
Han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i Herrens (Jahvehs) hus med cymbaler, lyror och harpor, så som David och kungens siare Gad och profeten Natan hade befallt, för Herren hade genom sina profeter gett befallning om detta.
Och leviterna ställde upp sig med Davids instrument och prästerna med trumpeterna.
Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret. Samtidigt som offret bars fram började Herrens sång att ljuda tillsammans med trumpeterna under ledning av Israels kung Davids instrument.
Och kung Hiskia och furstarna befallde leviterna att lova Herren med Davids och siaren Asafs ord, och de lovsjöng med glädje, de böjde sig ner och tillbad.
Glädjen var stor i Jerusalem, för sedan Israels kung Salomos, Davids sons, tid hade inget liknande hänt i Jerusalem.
Han tog också mod till sig och byggde upp muren överallt där den hade raserats, byggde tornen högre och uppförde en annan mur längre ut, befäste Millo i Davids stad och tillverkade vapen (hebr. shelach) och sköldar i stor mängd.
Det var också Hiskia som täppte till Gichonvattnets övre källa och ledde vattnet neråt, väster om Davids stad [i en tunnel som mynnade ut i Siloamdammen]. Hiskia lyckades i allt han företog sig.
Hiskia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom på den plats där man går upp till Davids hus gravar. Hela Juda och Jerusalems invånare hedrade honom vid hans död. Hans son Manasse blev kung efter honom.
Avgudabilden som han gjort ställde han in i Guds hus om vilket Gud hade sagt till David och hans son Salomo: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
Han byggde en yttermur till Davids stad väster om Gichon i dalen[källan på östra sidan av Jerusalem], fram till ingången till Fiskporten och runt omkring Ofel och gjorde den mycket hög. Sedan tillsatte han befälhavare i alla befästa städer i Juda.
Han gjorde det som var rätt i Herrens (Jahvehs) ögon och vandrade på sin fader Davids vägar och vek inte av vare sig åt höger eller åt vänster.
I sitt 8:e regeringsår, medan han ännu var ung, började Josia söka sin fader Davids Gud, och i det tolfte året började han rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och asherapålarna och från de snidade och gjutna avgudabilderna.
Han sa till leviterna som undervisade hela Israel och som var helgade åt Herren (Jahveh): "Sätt den heliga arken i det hus som Salomo, Davids son, Israels kung, har byggt. Den ska inte mer vara en börda på era axlar. Tjäna nu Herren (Jahveh) er Gud (Elohim), och hans folk Israel.
Gör er redo efter era familjer, i era avdelningar, så som Israels kung David och hans son Salomo har föreskrivit.
Sångarna, Asafs ättlingar, stod på sin plats, som David, Asaf, Heman och kungens siare Jedutun hade befallt, och dörrvakterna stod var och en vid sin port. De behövde inte gå ifrån sin tjänstgöring, eftersom deras bröder leviterna lagade till åt dem.
När hantverkarna hade lagt grunden till Herrens (Jahvehs) tempel, ställde de upp prästerna i sina skrudar och med trumpeter, och leviterna, Asafs söner, med cymbaler, för att prisa Herren (Jahveh) i enlighet med Israels kung Davids föreskrifter.
Från Pinchas söner, Gershom, från Itamars söner, Daniel, från Davids söner, Chattosh
Och från Netinim, som David och furstarna gett till att betjäna leviterna, 220 netinimiter, samtliga av dem var nämnda vid namn.
[Med det låga antalet av 38 leviter (se ) var denna grupp på 220 tjänare betydelsefull för att kunna bedriva alla sysslor som krävdes i templet.]
Shallon, son till Kolchoze, furste över Mitspahs område, reparerade Källporten. Han byggde den, täckte den och satte in dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar. Han reparerade också muren till Shelachdammen (Siloamdammen) och kungens trädgård, så långt som trapporna går ner från Davids stad. [Hebr. shalach betyder utsänd.]
Efter (intill) honom reparerade Nehemja, son till Azbok, furste över Beit-Tsurs halva område, så långt som till Davids grav och krigarnas hus. []
Leviternas huvudmän var Hashabja, Sherebja och Jeshua, Kadmiels son, och deras bröder, som stod mitt emot dem för att växelvis lova och tacka, så som gudsmannen David hade befallt. [Denna form där en ledare först sjunger en fras som sedan församlingen/kören svarar på kallas antifonal, se t.ex. . Titeln "gudsmannen" används bara här och i om David och då alltid i samband med hur lovsången organiseras.]
och hans bröder Shemaja, Asarel, Milalaj, Gilalaj, Maaj, Netanel och Juda samt Hanani med gudsmannen Davids musikinstrument. Esra, den skriftlärde, gick framför dem.
De gick över Källporten och rakt fram uppför trapporna till Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till Vattenporten mot öster.
De iakttog vad som var att iaktta vid gudstjänsten och vid reningarna, och även sångarna och dörrvakterna utförde sin tjänst så som David och hans son Salomo hade befallt.
Redan för länge sedan, på Davids och Asafs tid [som skrivit många av psaltarpsalmerna, se ; ], fanns nämligen ledare för sångarna, och man sjöng lovsånger och tacksägelsesånger till Gud (Elohim).
En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David, när han flydde från sin son Avshalom (Absalom). [Den historiska bakgrunden beskrivs i .]
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Till stränginstrument. En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Till nechiloth
(den som får ärva; blåsinstrument). En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
[Det hebreiska ordet ha-nechiloth används bara här i hela Bibeln och betydelsen är inte känd. Ordet är i plural och bestämd form. Det kan vara förknippat med ordet för flöjt (hebr. chalil). I så fall syftar det på att psalmen ska framföras med inslag av någon form av blåsinstrument. Det snarlika verbet nachal beskriver hur någon får ett arv. Fadern säger till Sonen i att begära hednafolken i arv. Den tolkningen gör den grekiska översättningen Septuaginta och den latinska Vulgata som båda skriver "för henne som ärver". Då åsyftas Jesu brud, församlingen, som genom honom har ett löfte om ett arv – evigt liv, se ; ; . Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "till slutet" istället för "till den strålande ledaren".]Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Med stränginstrument till den åttonde. En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
[Den åttonde (hebr. sheminit) kan syfta på en åttasträngad lyra eller en specifik musikstil. I används sheminit i kontrast till alamot. Ordet alamot kommer från hebr. almah, ung kvinna, och beskriver troligtvis ljusa sopranröster. I sammanhanget kan sheminit då beskriva mörka toner i kontrast till ljusa.
Nummer har också betydelse. Siffran åtta står ofta för något nytt, den åttonde dagen är den första veckodagen på en ny vecka. Även inom musiken är en oktav då skalan upprepar sig åtta toner. Från tonen C till B är det sju toner, den åttonde tonen är nästa C och skalan börjar på nytt. I en av de judiska samlingarna med kommentarer, Arakhin 13b:11, står det att harporna i templet har sju strängar, men i den messianska tidsåldern kommer harporna att ha åtta strängar. Symboliskt kan "den åttonde" förstärka psalmens tema och önskan om en ny start. Ordet används här och i Psalm 12 som har liknande tema, se .]En "shiggaion" [en melodi – kanske med flera tvära kast] av David, som han sjöng till Herren (Jahveh) på grund av benjaminiten Kushs ord.
[Det hebreiska ordet shiggaion används bara här och i , där ordet är i plural. Det kan vara en musikalisk eller litterär term som beskriver innehållet eller hur sången ska framföras. Ordets rot är shagah som betyder "stappla och vingla som en drucken" eller "vandra vilse", se ; . Det kan betyda att sången har tvära kast. Det stämmer textmässigt både för denna psalm och Habackuks bön. I så fall ska psalmen musikaliskt återspegla detta i oregelbundenhet och tvära kast. En annan tolkning som är vanlig inom judendomen är att den handlar om Davids synd, hur han vandrat bort från Guds bud.
Kush kan vara en person, dock nämns han inte i Bibeln. Däremot kom Davids motstånd under hans tid som kung till en början från Benjamins stam, den stam som Saul var från, se . Sauls far hette Kish, och hebreiska ordet Kush betyder svart. En rabbinsk tolkning är att det indirekt syftar på Saul, omskrivet som den mörka och nyckfulla personen. En bakgrund till psalmen kan finnas i och där Saul jagar David. Psalmen är en bönesång från en person som blivit falskt anklagad. Om den inte var skriven medan Saul levde, kan det vara någon av Sauls släktingar som anklagar David för att ha tagit tronen på ett felaktigt sätt.]
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Till
(för) Gittit
(vinpress). En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
["Till Gittit" är troligtvis en musikalisk anvisning, en dåtida känd melodi eller namnet på ett instrument och återfinns bara här och i ; . Ordet härstammar från gatt som är det hebreiska ordet för vinpress. En del kopplar detta med höstens firande kring bärgningen av vinskörden och lövhyddohögtiden sukkot. Andra tror att psalmen har en koppling till staden Gat och dess speciella instrument eller musikstil. Det var just i den staden som David blev tillfångatagen, se ; . Som ung hade han även stridit mot Goliat som var från staden Gat. I hånar Goliat den unge tonåringen David och säger att han bara är ett "litet barn". Kan det vara den tråden som David tar upp i tredje versen? Oavsett om det är staden eller ordet "Gat" så är betydelsen "vinpress". I ett messianskt perspektiv kan vi se symboliken med hur Jesus krossas som en druva i en vinpress, men också glädjen och festen som skörden ger.]Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Till
[melodin av sången] "sonens död"
(hebr. alamot-labben; den grekiska översättningen översätter: ´sonens mysterier´).
[Frasen ´sonens död´ eller ´sonens mysterier´ för tankarna till Jesu död och uppståndelse.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Av
David.
I Herren
(Jahveh) har jag tagit min tillflykt.
[Den hebreiska verbkonstruktionen med perfekt, "har tagit min tillflykt" beskriver troligtvis en avslutad handling med ett pågående resultat. David har sin trygghet och säkerhet hos Herren (Jahveh). Han är på klippan och det finns inget behov av att hitta flyktvägar.] Hur kan ni då säga till mig:
"Fly som
[skrämda, hjälplösa] fåglar
[till eller från] ert berg.
[Uttrycket 'som en fågel' används som en bild på någon som är jagad, se . Pluralformen inkluderar alla som är i liknande situation. Det finns ingen preposition framför berg, så antingen är uppmaningen att fågeln ska fly till eller från berget. Än idag i Israel ser man fåglar som tar skydd i skrevor och grottor i bergen och klipporna kring Jerusalem. Jesus säger i sitt tal om framtiden att det kommer en tid då de som bor i Judéen måste fly till bergen, se . Bergen är alltså en tillflyktsort. Skillnaden är dock att i den här psalmen är berg i singular. Det kan då syfta på Jerusalem.
I den här psalmen jämförs David och hans allierade med små fåglar. Fåglar sjunger ofta och det skulle kunna referera till psalmisten och sångarna. De blir antingen skrämda från det öppna fältet och flyr till det trygga berget eller så överger de sina reden i berget och flyr därifrån. Oavsett om det är till eller från berget så är kontrasten tydlig mellan en fågel som är lättskrämd och ett berg som står fast.]Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] På den åttonde. En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
[Den åttonde (hebr. sheminit) kan syfta på en åttasträngad lyra eller en specifik musikstil. Symboliskt kan "den åttonde" också förstärka psalmens tema och önskan om en ny start. Ordet används i två psalmer, här och i Psalm 6 som har liknande tema, se för fler kommentarer.]Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Av
David. Dåren
(den moraliskt förtvinade, den som är på väg att tyna bort) säger i sitt hjärta
(till sig själv):
"Det finns ingen Gud
(han bryr sig inte)."
[] De
[människor som inte vill veta av Gud] är fördärvade
(förstörda, som ödelagda städer),
de har begått avskyvärda handlingar, ingen gör det goda.
[Ordet "fördärvade" används första gången om tillståndet på jorden innan syndafloden, se .]En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David. Vem får vistas (ha sin temporära boning) i ditt tabernakel?
Vem får bo (ha sin permanenta boning) på ditt heliga berg?
[Som svar på dessa frågor följer ett antal satser föreskrifter. Växelvis uttrycks de i vad som ska göras och vad som inte ska göras. Gud är helig och begär fullkomlighet i ord och handling. Psalmen har flera beröringspunkter med de tio budorden, se . Psalmen har ibland kallats "Davids Bergspredikan", se . Jesus avslutar sex punkter i Bergspredikan med orden "Var fullkomliga på samma sätt som er Fader är fullkomlig", se , . Jesus höjer inte ribban för att sålla bort dem som inte duger. Han gör det för att vi ska inse att vi inte klarar det utan hans nåd.]
En Michtam [en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras]. Av David.
[Betydelsen av det hebreiska ordet michtam är oviss. I används det snarlika ordet michtav om den sång som Juda kung Hiskia skrev när han hade varit sjuk och blivit frisk igen. I används det ordet också om att "skriva en guldgraverad skrift". Det finns även andra likartade hebreiska ord som betyder "något dolt" och "guld". Den grekiska översättningen Septuaginta från ca 200 f.Kr. översätter med "inskription i sten", vilket tyder på att det var en av huvudtolkningarna då. Psalmen beskriver alltså något som är värt att gravera in i guld för all framtid och den kan innehålla dolda element.
Ordet används bara här och i titeln på fem andra psalmer, se ; ; ; ; . Alla dessa psalmer som inleds med ordet michtam, är personliga böner av David. Det är anmärkningsvärt. Den judiska kulturen bygger på det gemensamma och de flesta psalmerna användes för unison sång. I dessa sex psalmer framträder en personlig Gud som berör det innersta hos psalmisten och som graverar sitt ord i hans hjärta, se ; .] Bevara (försvara, skydda, rädda) mig, Gud (El),
jag söker min tillflykt (förtröstan, tillit, hopp) i dig.
En bön (vädjan, förbön – hebr. tefillah). Av David.
[Detta är den första psalmen som använder hebr. tefillah i inledningen, se även ; ; ; . Av de minst 12 olika ord som används för bön är detta bland de vanligare. Det kan ha att göra med verbroten palal att falla ner.]
Hör, Herre (Jahveh), rättfärdighet!
[Den korta öppningsfrasen är svår att översätta. Ordet "rättfärdighet", som i hebreiskan är ett substantiv, kan tolkas som att bönen gäller en rättfärdig sak eller att författaren anser sig vara rättfärdig och oskyldig. Ett sätt att översätta skulle kunna vara: "Hör rättfärdigheten som talar genom mig." Ordet "rättfärdighet" kan också fungera som ett adjektiv som belyser Guds karaktär. Det blir då en önskan om att Gud i sin rättfärdighet ska höra Davids bön och gripa in och skipa rättvisa. Den trevande inledningen kan vara medvetet formulerad öppen för flera tolkningar. Psaltarpsalmernas texter är också skrivna till musik som förstärker orden, känslan och stämningen. Efter ett musikaliskt intro på harpa kanske den första frasen viskas fram med en paus mellan varje ord: "Hör, Herre, rättfärdighet." Efter ytterligare ett instrumentalt parti görs sedan en ny ansats som formar en fullständig mening:]
Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop!
Lyssna till (vänd ditt öra mot) min bön,
den kommer inte från falska läppar (det är ärliga sanna ord).
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Av Herrens
(Jahvehs) tjänare
David, som talade
[sjöng] orden av denna sång, den dagen då Herren
(Jahveh) räddat
(ryckt bort) honom ur greppet
(handen, dvs. makten) av alla hans fiender och ur Sauls hand.
[David var kung när han skrev denna psalm, ändå väljer han att beskriva sig som "Herrens tjänare" vilket visar på hans ödmjuka inställning.]Stora segrar ger Herren (Jahveh) åt sin konung,
han handlar trofast (nådefullt, med omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [syftar också på Messias],
mot David och hans ätt [säd, singular, se ; ] för evigt.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Till "Gryningshinden". En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
["Gryningshinden" var troligtvis en redan känd melodi med det namnet. Det finns fler exempel på liknande beskrivningar, t.ex. "den stumma duvan i fjärran" i . En mindre trolig tolkning är att "gryningshinden" skulle beteckna ett musikinstrument, jfr som nämner "den åttonde". En rabbinsk förklaring är att gryningshinden är ett poetiskt uttryck för de första solstrålarna som skjuter upp som en hjorts två horn. Ordet som används här är dock inte hjorthane (hebr. ajal) utan ordet för ett hondjur i hjortfamiljen (hebr. ajalah), som inte har horn. Kanske skulle det kunna vara en litterär omskrivning med den feminina formen. Jesus citerar den första strofen från denna psalm när han hänger på korset, se och . Det är inte otroligt att han talade ut hela psalmen från början till slut. En ny dag gryr efter en mörk natt, det finns hopp i Jesu död och uppståndelse!]En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David. Herren (Jahveh) är min herde [kung, fåraherde].
Jag ska inte sakna någonting (inte lida någon brist).
[I Israel och i Mellanöstern var begreppet herde en vanlig metafor för kungen, se ; ; . Herren beskrivs också som sitt folks herde, se ; . Ordet för herde (hebr. raah) är ett verb "att valla". Ordet kommer från betesmark. I ordet herde (att valla) finns funktionen att leda fåren till platser där fåren kan beta och dricka, något som psalmen tar upp i . Herdens funktion är också att försvara fåren från vilda djur, se . Att David i denna psalm diktar och sjunger "min herde" visar vilken personlig relation han hade till Gud. I den andra raden har hebreiskan bara två ord: lo echsar, ordagrant "jag ska inte sakna." Denna korta fras, utan något objekt, beskriver en fullständig förtröstan på att Gud förser på livets alla områden.]
Av David, en psalm [sång ackompanjerad på strängar]. [Septuaginta tillägger: "för veckans första dag", dvs. söndag.]
["David" och "psalm" står här för första gången i denna ordning, se även ; . Den grekiska översättningen Septuaginta har även med ett tillägg om veckodag i fyra andra psalmer: för sabbaten (), för veckans andra dag (), för veckans fjärde dag () och för dagen innan sabbaten (). Talmud har instruktioner för läsning av på tredje dagen och på femte dagen. I finns också anvisningen "en sång för sabbatsdagen" i den hebreiska grundtexten.]
Jorden är Herrens (Jahvehs) och allt som uppfyller den (all dess fullhet; allt vad den rymmer)
– världen och de som bor i den.
Av David. [En kort titel med bara Davids namn. Se även ; ; ; .]
Till dig Herre (Jahveh),
lyfter jag upp min själ (mig själv; hela min varelse – hebr. ) [jag kommer inför dig i bön]
Av David. [På samma sätt som Psalm 25, inleds även denna psalm med bara Davids namn.] Försvara mig [regera i mitt liv, döm mig – avgör vad som är rätt], Herre (Jahveh), för
jag har vandrat i (levt mitt liv med) integritet,
jag har förtröstat på Herren (Jahveh),
jag snubblar inte (tappar inte fotfästet).
[Det hebreiska ordet för "att snubbla" är det ovanliga maad. Det beskriver en smal stig längs en ravin, och används så i . Det fungerar antingen som ett adverb (som beskriver hur David har förtröstat utan att vackla), eller så är det en försäkran om att inte avvika från Guds väg i framtiden, även om stigen är smal. I kommer nu på nytt tre synonyma verb. Det sista används ofta om metaller som renas genom upphettning då orenheterna tas bort.]
Av David.
[På samma sätt som Psalm 25 och 26, inleds även denna psalm med bara Davids namn. Den grekiska översättningen Septuaginta tillägger här att David blev smord till kung innan han skrev denna psalm. Detta finns dock inte med i den hebreiska texten, men det är tydligt att dessa tankegångar och tolkningar fanns omkring 200 f.Kr. då den hebreiska texten översattes till grekiska.]
Herren (Jahveh) är mitt ljus [] och min frälsning (befrielse, räddning, trygghet)!
Vem skulle jag frukta (vara rädd för)?
Herren (Jahveh) är mitt livs värn (skydd, tillflykt, säkra fästning – den som försvarar mig)!
Vem skulle jag förskräckas (fasa, skaka) inför?
[Det hebreiska ordet för frälsning som används sextio gånger i Psaltaren är Jeshua – det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på att vår frälsning finns hos Gud. Han är lik en säker fästning där jag snabbt kan söka skydd vid fara. I psalmen finns ofta uppräkningar i par och tripletter. Herren nämns två gånger i första versen och beskrivs med tre ord: "ljus, frälsning och tillflykt". David beskriver dem som kommer emot honom i med tre ord: "onda människor, motståndare och fiender".]
Av David.
[På samma sätt som Psalm 25, 26 och 28, inleds även denna psalm med bara Davids namn.]
Till dig, Herre (Jahveh), ropar jag (höjer min röst i bön och åkallan);
min klippa, var inte stum mot mig.
Om du förblir tyst mot mig,
blir jag lik dem som gått ner i graven.
En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David [för avslutningen av sukkot].
[Den grekiska översättningen Septuaginta har också med tillägget att den användes vid avslutningen av sukkot (lövhyddohögtiden) som firas på hösten, se . Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under sukkot, se t.ex. , , , . Det är intressant att det är i slutet på högtiden Jesus träder fram, se .] Ge åt Herren (Jahveh), Guds söner [änglar, himmelska väsen],
ge åt Herren (Jahveh) ära och styrka (makt).
En psalm, sång (text som ska sjungas) för (vid) husets (boningens, templets) invigning. Av (för) David.
[Titeln är ovanlig. Den använder både ordet psalm och sång. Det första ordet psalm (hebr. mizmor) används ofta för en sång som ackompanjeras. Det betonar det musikaliska uttryckssättet, grundordet har att göra med att slå an strängar i ett slag. Det andra ordet som översatts med sång är hebr. shir. Det handlar mera om sången och texten än det musikaliska. Det är enda gången det används i första boken, Psalm 1-41, men förekommer ofta i de andra böckerna.
Beskrivningen för eller vid "husets invigning" är inte helt entydig. Det kan syfta på Davids hus, palats, tabernaklet eller templet. David kan ha skrivit den med tanke på hans son Salomos framtida invigning av templet i Jerusalem. Ordet för invigning är hebr. chanukka. Inom den judiska liturgin citeras psalmen under tempelinvigningsfesten, Chanukka, se .]
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
Av David, en sång med visdom (hebr. maskil).
[Hebr. maskil är en musikalisk eller litterär term, kan även betyda "en välskriven sång". Följande tretton psalmer har detta ord i sin titel, se ; ; ; ; ; ; ; ; ; ; ; . Ordet återfinns även i .] Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den
vars överträdelser (medveten rebelliskhet mot Gud) har förlåtits (lyfts av, burits bort),
vars synd (oförmåga att nå upp till Guds standard) är utplånad (övertäckt).
Av David, när han spelade vansinnig (ordagrant: "förändrade sitt sinne") inför Avimelech [troligtvis en titel på filisteiska kungar i Gazaområdet, se ; ], som drev bort honom [David], och han kunde undkomma (gå därifrån).
[Bakgrunden till denna psalm är att David har besegrat filistéernas Goliat (). Kvinnorna i Israel sjöng: "Saul har slagit tusen, David tiotusen" (). Detta gjorde David populär vilket skapade avundsjuka hos Saul. Med tiden växte hatet och David flydde från honom. I fruktan för Saul sökte David skydd hos filistéernas kung i Gat, Goliats hemstad. Väl där började ryktet sprida sig om vem han var och David greps av fruktan. Han låtsades vara galen och släpptes fri ().
I Samuelsboken är den filisteiska kungens namn Akish, , men här i psalmen kallas han Avimelech. Den sista delen av namnet är melech, vilket betyder kung på hebreiska. Avimelech är troligtvis en generell titel på filisteiska kungar i Gazaområdet, på samma sätt som Roms kejsare eller Egyptens farao. Namnet Avimelech gör även att tankarna går till två händelser ungefär tusen år tidigare i samma område, se ; . Abraham och Isak försökte också förleda en kung som hette Avimelech. Att samma namn används gör att deras berättelser också finns med som en bakgrund. Den som läser eller hör psalmen uppmuntras att tänka sig in i hur Abraham, Isak och David har konfronterat sin fruktan. Nyckeln till befrielse är att frukta Gud mer än människor och att lyda Gud mer än människor, se .]
Av David.
Herre (Jahveh), kämpa mot (anklaga) dem som kämpar mot (anklagar) mig,
strid mot (attackera) dem som strider mot (attackerar) mig.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Av Herrens
(Jahvehs) tjänare
David.
[Bara denna och Psalm 18 har denna inledning med "Herrens tjänare", se .]Av (för) David.
Upptänds inte av vrede (reta inte upp dig) över de onda [när de verkar ha framgång],
avundas inte dem som gör orätt [som begår orättfärdiga handlingar].
En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David, för att minnas (komma ihåg). [Till påminnelse för att få Guds uppmärksamhet.]
[Den grekiska översättningen Septuaginta har också med tillägget: "för sabbaten".]
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Till
(för) Jedutun. En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
[Jedutun var en av de tre stora sångledarna på Davids och Salomos tid, se , ; . Han omnämns i tre psalmer, denna och ; . Det finns även en Jedutun några hundra år senare på Josias tid, se . Namnet kommer från ordet jada som betyder "prisa". Frasen "för Jedutun" betyder ordagrant "för lovprisning". Inom judendomen tolkas det som om det rör en viss typ av instrument som Jedutun använde. På samma sätt som olika artister förknippas med olika musikstilar idag, kan frasen indikera en speciell känsla eller stil som Jedutun och hans kör hade.]Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Av
David, en psalm
[sång ackompanjerad på strängar].
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar]. Av
David,
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En undervisning
(instruktion, välskriven sång – hebr. maskil) av
(till) David.
När Doeg, edomiten, kom till Saul och berättade för honom att David kommit till Ahimeleks hus.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Till mahalát. En undervisning
(instruktion, välskriven sång – hebr. maskil) av
(till) David.
[Ordet mahalat finns bara här och i inledningen till Psalm 88, se . Troligtvis har det att göra med sorg, och indikerar en sorgsen melodi.]Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] På stränginstrument. En undervisning
(instruktion, välskriven sång – hebr. maskil) av
(till) David,
när zifiterna [en klan från staden Zip, strax sydost om Hebron] kom till Saul och sa att David gömmer sig själv bland vårt folk. [; ]
[Bakgrunden till psalmen är att David är på flykt från Saul, se .]
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] På stränginstrument, en undervisning
(instruktion, välskriven sång – hebr. maskil) av
(till) David.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] "Den stumma duvan i fjärran." Av
(för) David, en Michtam
(en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras), när filistéerna grep honom i
[Goliats hemstad] Gat.
[; ] [Betydelsen av det hebreiska ordet michtam är oviss. Ordet används i titeln här och i följande psalmer: ; ; ; ; . I används det snarlika ordet michtav om den sång som Juda kung Hiskia skrev när han hade varit sjuk och blivit frisk igen. I används det ordet också om att "skriva en guldgraverad skrift". Det finns även andra likartade hebreiska ord som betyder "något dolt" och "guld". Den grekiska översättningen Septuaginta från ca 200 f.Kr. översätter med "inskription i sten" vilket tyder på att det var en av huvudtolkningarna då. Allt detta sammanfattat gör att psalmen har kallats en dyrbar guldpsalm, kan ha dolda element och beskriver något som är värt att gravera in för all framtid.]Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Fördärva
(ödelägg) inte. Av
(för) David, en Michtam
(en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras). När han flydde från Saul och var i grottan.
[Troligtvis utspelar sig händelserna i Adullam strax sydväst om Jerusalem, se , men ett annat alternativ är Ein Gedi vid Döda havet, se , se även som också nämner grottan.]Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Fördärva
(ödelägg) inte. Av
(för) David, en Michtam
(en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras).
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Fördärva
(ödelägg) inte. Av
(för) David, en Michtam
(en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras).
[Bakgrund:] När Saul sände
[soldater] och lät bevaka hans hus för att döda honom.
[Saul sände soldater för att döda David på morgonen nästa dag. Davids hustru Mikal får höra detta och hissar ner David från ett fönster tidigt på morgonen före gryningen och David beger sig till profeten Samuel i Rama, se .]Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Till "Vittnesbördets lilja"
(hebr. Shoshan edot) [en då känd melodi eller kanske ett sexsträngat instrument], en Michtam
(en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras), för undervisning.
[Ordet "lilja" (hebr. shoshan) används i fyra psalmer, se ; ; . Här i genitiv tillsammans med vittnesbörd (hebr. edot), se även .] Av
(för) David,
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Till stränginstrument. Av
(till) David.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Till Jedutun. En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
[Jedutun är en av Davids tre lovsångsledare. De andra två är Asaf och Heman, se ; ; .]En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David, när han var i Juda öken. [Den torra ödemarken öster om Jerusalem ner mot Döda havet.]
[Bakgrunden kan vara Davids egen sons Avshaloms uppror då David tvingas fly till öknen, se . I så fall kan referensen i till hur David är "törstig" och hur han och de med honom anlände "utmattade" vara en beröringspunkt, se . En annan händelse kan vara när David fick fly för Saul, se .]
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David, en sång.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
(för) David, en sång.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Till liljorna
(hebr. al-shoshannim) [en symbol för skönhet, kan syfta på en då känd melodi eller ett sexsträngat instrument], av
(till) David.
[Ordet lilja/liljor används i fyra psalmer, se ; ; .]Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] Av
(till) David, för att minnas
(komma ihåg).
[Till påminnelse för att få Guds uppmärksamhet.] [Frasen "för att minnas" finns bara i öppningen här och i en annan psalm, se .]Slut på Davids, Ishais sons, böner.
[Detta är ett tillägg som inte heller hör till Psalm 72, men som avslutar den andra boken. Eftersom Psaltaren är så pass omfattande fick den inte plats på en skriftrulle utan delades ofta upp på två. Den första innehöll Psalm 1-72 och den andra Psalm 73-150. Detta tillägg har troligen att göra med att detta avslutar den första skriftrullen som främst har psalmer med David som författare. Det finns även fynd med andra sammanställningar av psalmer, troligtvis för andra syften, på liknande sätt som vi idag också sammanställer olika sångböcker.]
Han valde också David, sin tjänare,
och tog honom från fårhjorden (flocken av småboskap),
En bön av (för) David.
[Detta är den enda psalmen i den tredje boken som nämner David som författare. Psalmen hämtar material från andra psalmer som David skrivit, se ; ; ; .]Vänd ditt öra (mot mig), Herre (Jahveh), och svara mig,
för jag är betryckt (ansatt) och fattig [helt beroende av dig, Gud].
Jag har gjort (ingått) ett förbund med min utvalde,
jag har svurit (gett mitt löfte till) David, min tjänare.
Jag har funnit min tjänare David,
med min heliga olja har jag smort honom [till kung].
En gång har jag svurit (avlagt en ed) vid min helighet,
förvisso ska jag inte vara falsk mot David (ändra på något som jag lovat honom).
Var är din tidigare nåd (omsorgsfulla kärlek), Herre (Adonai),
som du i din trofasthet svor (gav din ed på) till David?
Av (för) David, en psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Jag vill sjunga om nåd (omsorgsfull kärlek) och rätt (rättvisa),
till dig, Herre (Jahveh), ska jag sjunga mitt lov.
Av (för) David.
Välsigna (prisa; böj dig ner inför) Herren (Jahveh),
min själ (mitt innersta; hela min varelse – hebr. )
och allt som är inom mig ... Hans heliga namn ...
[Meningen är ofullständig, den saknar ett verb. Det kan vara ett sätt att förstärka ordet "välsigna", och i så fall blir det en uppmaning att "Välsigna hans heliga namn", men det kan också vara så att David blir så överväldigad av Guds helighet och allt Gud har gjort att han tvingas stanna upp, för att sedan börja om meningen i nästa vers.]
En sång, en psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Av (för) David.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
David. Gud
(Elohim), som jag lovsjunger,
var inte tyst
(döv).
Av David, en psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Herren (Jahveh) [Gud Fadern] förkunnar (säger, proklamerar) [profetiskt] till min Herre (Adonai) [Guds Son – Jesus]:
"Sitt på min högra sida tills jag lagt dina fiender
under dina fötter (tills de blivit din fotpall)."
En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
Av (för) David. Jag gladdes, när man sa till mig:
"Låt oss gå upp till Herrens (Jahvehs) hus"
Där har troner satts fram för domarna,
troner för Davids hus.
En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
Av (för) David. Om inte Herren (Jahveh) hade varit med oss (på vår sida)
låt Israel nu säga:
En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
Av (för) David. Herre (Jahveh) mitt hjärta är inte stolt,
jag ser inte ner på andra (mina ögon är inte överlägsna).
[Stolthet har sitt ursprung i hjärtat och tar ofta sitt uttryck i en högfärdig blick.]
Jag ägnar mig inte åt (vandrar inte i; går inte efter för) stora ting,
åt det som är för svårt [komplexa mysterier].
[Jag är förnöjd, kan släppa det som övergår mitt förstånd – Guds stora mysterier – som jag inte är redo att förstå ännu.]
En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
Herre (Jahveh), kom ihåg David,
allt hans lidande,
För din tjänare Davids skull,
vänd inte bort ditt ansikte från din Smorde.
Herren (Jahveh) har gett sin ed (svurit) till David,
ett sant löfte som han inte ska ta tillbaka.
Från frukten av din kropp
ska jag sätta en på din tron,
Där ska jag låta ett horn komma upp för David,
jag har satt en lampa [som ständigt ska brinna] för min Smorde. [; ]
En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
Av (för) David. Se hur gott och ljuvligt (vackert) det är
för bröder (släktingar, landsmän) som bor (lever tillsammans; ordagrant: sitter – hebr. shevet)
i endräkt (förenade) [som är överens; inte har några inbördes tvister].
[Bröder är hebr. achim, ordagrant blodsbröder (används första gången om Kain och Abel, se ), men används även för släktingar, storfamilj, och i förlängningen också byar och samhällen. I finns det första exemplet där knappa resurser håller på att orsaka konflikt i en familj. Abraham utbrister då till sin brorsson Lot: "Inte ska det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt (achim)", se . En liknande konflikt uppstår också i .]
Av (för) David.
Jag vill tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig av hela mitt hjärta,
lovsjunga dig inför gudarna (elohim).
[Kan syfta på den himmelska änglahären, hedniska avgudar eller Guds råd, se .]
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar] av
(för) David. Herre
(Jahveh), du rannsakar
(utforskar, genomsöker, granskar) mig
och känner mig.
Till
(för) ledaren.
[Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se och inledningen till Psaltaren.] En psalm
[sång ackompanjerad på strängar], av
(för) David.
En psalm [sång ackompanjerad på strängar], av (för) David. Herre (Jahveh), jag ropar [höjer min röst i bön] till dig, skynda till mig,
Lyssna (vänd ditt öra) till min röst, när jag ropar [höjer min röst i bön] efter dig!
En sång med visdom
[hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term, kan även betyda "en välskriven sång"]. Av
David. En bön. När han var i grottan.
[Troligtvis utspelar sig händelserna i Adullam strax sydväst om Jerusalem, se , men ett annat alternativ är Ein Gedi vid Döda havet, se . Se även som också nämner hur David flydde från Saul och var i grottan.]En psalm [sång ackompanjerad på strängar], av (för) David. [Den grekiska översättningen Septuaginta har tillägget: "när han flydde för sin son", se .]
Herre (Jahveh), hör min bön,
lyssna (vänd ditt öra) till mina vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd),
i din trofasthet, svara mig
– i din rättfärdighet ...
Till (av) David.
[Den grekiska översättningen Septuaginta har tillägget "mot Goliat".]
Välsignad är Herren (Jahveh) min klippa,
som övade min hand för krig,
och mina fingrar för striden.
[Det hebreiska ordet för krig, kerav, beskriver ett fientligt möte. Ordet för strid lacham är närbesläktat med ordet för bröd lechem och kan tolkas både som en närkamp och som en kamp för brödfödan.]
som ger frälsning till kungarna,
som räddar David, din tjänare, från det smärtsamma svärdet.
En lovsång av (för) David.
Jag vill upphöja dig, min Gud (Elohim), du Konung,
och jag vill prisa (välsigna, böja mig inför, tala väl om) ditt namn, alltid och för evigt.
[Den första hebreiska bokstaven är: א – alef. Tecknet föreställer en oxe. Bokstaven symboliserar styrka, ledaren, den första och det viktigaste. I denna vers är det orden "Jag vill upphöja" som börjar med denna bokstav. Detta förstärker att det första och viktigaste beslutet vi kan göra är att prisa och böja oss inför Gud.]
Detta är ordspråk (liknelser, bilder, talesätt, sanningar – hebr. mashal)
av Israels kung Salomo, Davids son.
Predikarens (lärarens, samlarens, sökarens – hebr. Qohelets) ord, son till David, kung i Jerusalem.
[Hebr. qohelet beskriver någon som sammankallar en folkskara, talar, lär ut och även söker, samlar och sammanställer. Det hebreiska ordet för folksamling är . Den som talar inför den är en qohelet vilket också är det hebreiska namnet på denna bok. Det engelska namnet är Ecclesiastes, från det grekiska ordet för folksamling ekklesia. Ordet qohelet förekommer bara sju gånger i Bibeln och alla är i denna bok, se , , ; ; , , .]
Din hals är som Davids torn byggt i rader (terrasser; elegant ordnade i rader; vapen/försvar – hebr. talfijah) [ovanligt ord; kan anspela på halsband],
tusen sköldar hänger på den, alla krigarnas sköldar.
Och det blev berättat för Davids hus [kung Achaz och hela hans kungahus] och man sa: "Aram har lägrat sig i Efraim." Då började hans [Achas] hjärta, liksom hans folks hjärtan, att skaka, som träden i skogen skakar när det blåser.
Då sa Jesaja: "Lyssna nu noga, Davids ätt [kung Achaz och hela hans kungahus]! Är det inte illa nog att ni prövar människors tålamod [med förtryck och tyranni], ska ni också pröva min Guds tålamod [med hyckleri, avgudadyrkan och otro]?
Hans herradöme ska vara stort (enormt, växande)
och ha oändlig frid (fred, välgång, framgång, hälsa – hebr. shalom).
Han ska regera från Davids tron
och över hans rike.
Han ska befästa och stödja det genom rättvisa och rättfärdighet,
från nu och till evig tid.
Det är Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) intensiva kärlek (starka längtan, åtrå) [till sitt folk]
som ska göra detta.
[I introduceras löftet om ett barn och här i fortsätter det temat. Det finns en språklig detalj i den hebreiska texten i denna vers som pekar på jungfrufödseln. I frasen "hans herradöme ska vara stort" (hebr. le-marbeh ha-misrah) används inte den öppna formen för bokstaven mem (מ), istället är det den slutna formen (ם) som normalt sett används när bokstaven avslutar ett ord. Enligt rabbinerna så handlar denna vers om kung Hiskia. Eftersom han inte prisade Gud efter segern mot Sanheribs armé stängdes det öppna mem till ett slutet. Den kungliga linjen stängdes fram till dess att den sanne Messias skulle komma. Intressant är att just detta avsnitt är en tydlig referens till Jesus, lejonet från Juda stam.
Bokstaven mem står för vatten och liv. Vår bokstav M har kvar den ursprungliga grafiska formen och avspeglar vattnets vågor. Rabbiner förknippar också bokstaven med moderlivet. Den hebreiska bokstaven ser ut som en mage och ett barn är i vatten innan det föds. En stängd bokstav mem är då ett stängt moderliv. Något som rabbiner undervisar står för en jungfrufödsel. Det är också intressant att Jesu mor Marias hebreiska namn är Mirjam, ett ord som börjar och slutar med den hebreiska bokstaven mem.]
Genom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) är en tron upprättad,
och en (person) ska sitta på den i sanning (stabilt; tryggt – hebr. emet), i Davids tält,
en som dömer och söker rätt
och är redo till rättfärdighet.
[Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se . Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Och du såg överträdelserna i Davids stad,
att de var många.
Och du samlade ihop vattnet
från den lägre dammen.
[Detta gjordes av Achaz och Hiskia under Jesajas dagar, se . Dammen kan syfta på Siloam och den undervattenstunnel som Hiskia lät bygga från Gichonkällan, se ; .]
Och nyckeln till Davids hus
ska jag placera på hans skuldror [],
och han ska öppna
och ingen kan stänga,
och han ska stänga
och ingen kan öppna. [Jfr ; ]
Ve, Ariel, Ariel ["Guds lejon, Guds lejon" – poetiskt namn och upprepning för Jerusalem],
staden där David slog läger.
Lägg år till år,
låt högtiderna komma runt.
[Här i , och är enda gången namnet Ariel används i Jesaja. Det består av ordet för lejon (hebr. ari) och det generella ordet för Gud (hebr. el). Det syftar poetiskt på staden Jerusalem.]
För jag ska försvara denna stad för att frälsa (rädda) den för min egen skull
och för min tjänare Davids skull."
"Gå och säg till Hiskia: 'Så säger Herren (Jahveh), din fader Davids Gud (Elohim):
Jag har hört din bön,
jag har sett dina tårar.
Se, jag ska lägga 15 år till din livstid;
Böj ditt öra (lyssna noga) och kom till mig,
lyssna så ska er själ leva!
Jag ska sluta ett evigt förbund med dig,
på samma sätt som den trofasta nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) jag lovade David. [Se ]
Då ska du säga till dem:
Så säger Herren (Jahveh):
Se, jag ska fylla landets alla invånare, kungarna som sitter på Davids tron och prästerna och profeterna och alla Jerusalems invånare, med berusning.
då ska i stadens portar komma in kungar och furstar och sitta på Davids tron, ridandes på vagnar och hästar, de och deras furstar, Juda män och Jerusalems invånare, och denna stad ska vara bebodd för alltid.
Davids hus: Så säger Herren (Jahveh): Verkställ domar på morgonen och befria bytet ur förtryckarens hand, annars går mitt raseri fram som en eld och bränner det så att ingen kan släcka, på grund av era onda gärningar.
Säg: Lyssna, du Juda kung [troligtvis Jojakim, Sydrikets 18:e regent], som sitter på Davids tron. Du och ditt hov och ditt folk, de som går in genom dessa portar måste lyssna till vad Herrens (Jahvehs) ord säger.
Om ni är noggranna med att följa denna befallning ska kungar som sitter på Davids tron och som har hästar och vagnar fortsätta att färdas genom portarna på detta palats, följda av sitt hov och sitt folk.
Så säger Herren (Jahveh): Skriv åt dig denne man barnlös, en man som inte har framgång i sina dagar, ingen av hans säd ska ha framgång, sitta på Davids tron och regera vidare i Juda.
Se, de dagar kommer, förkunnar (säger, proklamerar) Herren,
då jag ska låta en rättfärdig gren växa upp (skjuta skott) åt David [en arvinge i hans kungliga släkt].
Han ska regera som kung och handla vist,
och ska utföra (skapa) rätt och rättfärdighet i landet.
För så säger Herren (Jahveh) om kungen som sitter på Davids tron och om hela folket som bor i denna stad, era bröder som inte har gått med er i fångenskap.
Och de ska tjäna Herren deras Gud (Jahveh Elohim) och David ska vara deras kung som jag ska resa upp till dem.
I de dagarna och på den tiden ska jag låta ett rättfärdigt skott (en gren) växa upp till David
och han ska verkställa påbud (bindande juridiska beslut)
och rättfärdighet i landet. [Jesus ska regera här på jorden.]
För så säger Herren (Jahveh): Det ska inte bli avhugget till David en man som sitter på Israels hus tron.
då ska också mitt förbund med min tjänare David brytas så att han inte har en son som regerar på hans tron, och med leviterna, prästerna, mina tjänare.
Som himmelens härskaror (stjärnorna) inte kan räknas och som havets sand inte kan mätas, så ska jag föröka min tjänare Davids säd och leviterna som gör tjänst åt mig.
då ska jag även avvisa Jakobs och min tjänare Davids säd, så att jag inte tar av hans säd till att regera över Abrahams, Isaks och Jakobs säd, för jag ska låta deras fångna återvända och ska ge dem nåd (evig nåd och barmhärtighet – hebr. rachamim).
Därför säger Herren (Jahveh) så om Jojakim, Juda kung: Han ska inte ha någon som sitter på Davids tron och hans döda kropp ska slängas ut till dagens hetta och till nattens frost.
Jag ska resa upp en herde (en enskild, unik herde – hebr. raah echad) över dem [mina får], och han ska föda dem, nämligen min tjänare David [en förebild av Jesus, se ; ; ; ; ]. Han ska föda (mata, leda och skydda) dem och vara deras herde.
[Den hebreiska texten är: et avi David, ordagrant översatt: "min tjänare alef-tav David." Bokstäverna alef-tav (uttalas "et") är den första och sista bokstaven i hebreiska alfabetet. Detta lilla ord är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är David, är objekt i satsen. Det är intressant att i har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista, se även .]
Jag, Herren (Jahveh), ska vara deras Gud (Elohim) och min tjänare David ska vara furste bland dem. Jag, Herren (Jahveh), har talat.
Och min tjänare David ska vara kung över dem och de ska alla ha en herde. De ska vandra i mina påbud (bindande juridiska beslut) och hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och göra (leva efter) dem.
Och de ska bo i landet som jag har gett till min tjänare Jakob, där era fäder bodde, och de ska bo där, de och deras söner och deras söners söner för evigt. Och min tjänare David ska vara deras furste för evigt.
Därefter ska Israels söner återvända och söka Herren sin Gud (Jahveh Elohim) och David sin kung, och ska komma till Herren (Jahveh) och skälva, och till hans godhet vid dagarnas slut (ordagrant efter dagarna, alltså när inga nya dagar räknas då evigheten tar över efter tiden).
ni knäpper på psaltaren
och uppfinner musikinstrument åt er själva som David.
"På den dagen ska jag resa upp
Davids fallna hydda,
mura igen dess sprickor
och resa upp det som är raserat,
och bygga upp den som i forna dagar,
Herren ska frälsa Juda tält först, för att härligheten hos Davids hus och härligheten hos Jerusalems invånare inte ska överglänsa Juda.
På den dagen ska Herren (Jahveh) försvara Jerusalems invånare, och de som stapplar bland dem den dagen ska vara som David, och Davids hus ska bli som en gudalik varelse, som Herrens (Jahvehs) ängel (budbärare) framför dem.
Men över Davids hus och över Jerusalems invånare ska jag utgjuta nådens (den oförtjänta nåden – hebr. chen) och bönens Ande [att vädja i bön om nåd], så att de ser upp till mig [alef-tav – den förste och den siste, alfa och omega] som de har genomborrat. De ska sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de ska gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde.
Landet ska sörja, varje familj för sig och Davids hushåll för sig och deras hustrur för sig, Natans hushåll för sig och deras hustrur för sig.
På den dagen ska ett källsprång öppnas för David hus och för Jerusalems invånare, till rening och till bestänkelse.
Detta är boken (skriften, berättelsen – gr. biblos) om släkttavlan (genealogin – gr. genesis) om Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
ättling (son, släkt) till David,
ättling (son, släkt) till Abraham.
[Matteus använder samma grekiska fras som den grekiska översättningen av Moseböckerna gör för det hebreiska ordet toledot. Detta ord används för att markera ett nytt stycke och en "fortsatt historia" i Första Moseboken, se ; ; ; ; osv. Ordet kopplar tydligt ihop detta evangelium med Guds stora frälsningsplan genom hela Bibeln. I den första versen summeras hur Jesus uppfyller hela Gamla testamentets förväntan på den Messias som skulle komma från kung Davids ätt. Släkttavlan utgår från Abraham, israeliternas fader, genom vilken alla folk på jorden ska välsignas.
I den judiska kulturen står kvinnor högt. Det fanns kvinnliga domare och två böcker är uppkallade efter kvinnor. I släkttavlor är det dock ovanligt att deras namn står med, se ; . Det är anmärkningsvärt att Matteus väljer att lyfta fram just följande fem kvinnor:
Tamar som förklädde sig till prostituerad och fick barn med sin svärfar Juda, se . Rahab som gått till historien som "skökan Rahab", se . Rut som förlorade sin man i unga år, se . Batseba som blev lurad in i en otrohetsaffär med David, se . Maria som fick utstå lidande och förtal eftersom få trodde på jungfrufödseln, se . Talet fem står för nåd. Vilken nåd att det i Jesu mänskliga gener fanns människor som råkat ut för de värsta situationer man kan tänka sig.]
Jishaj födde David, konungen. [Både "David" och "konung" är i bestämd form i grekiskan vilket ger en extra betoning. Ordagrant: "Daviden, konungen".]
[Andra delen har fjorton led mellan Salomo och Jojakin, David nämns igen men räknas inte som ett led. Trettio namn nämns, inklusive upprepningen av David och Batsebas man Uria som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 29 män och en kvinna.]
David födde Salomo, vars mor [Batseba; hebr. Batsheva] var Urias hustru [som David stal från honom, se ],
Antalet släktled är alltså:
från Abraham till
David fjorton led,
från
David till fångenskapen i
Babylon fjorton led och
från fångenskapen i
Babylon till den Smorde
(Messias, Kristus) fjorton led.
[Den hebreiska kulturen som Matteus riktar sig till är förtjust i siffror och språklig symmetri. Att just talet fjorton har valts kan bero på att det är två gånger talet sju som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn, se även .
I jämförelse med Lukas släkttavla, se , finns skillnader. Matteus hoppar ibland över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp. Det grekiska ordet gennao, som översatts "födde", kan också betyda "förfader" och behöver inte betyda att sonen är i direkt nedstigande led. Andra skillnader är att Matteus startar med judarnas förfader Abraham och verkar relatera till Josefs släktskap med David. Lukas däremot går via Maria hela vägen tillbaka till Adam och Eva, för att betona att han är hela mänsklighetens Frälsare. I nästa kapitel nämns Josef vid namn, medan Maria refereras till som barnets mor.
Kristus är en transkribering av en grekisk översättning av hebreiska Mashiach som betyder "den Smorde". I de profetiska böckerna väntade man på Herrens Smorde som skulle rädda Israels folk. Matteus vill visa att Jesus är denne smorde kung som har kommit!]Men medan han funderade (resonerade fram och tillbaka) över allt (dessa saker), se, då visade sig en Herrens ängel (budbärare – gr. aggelos) för honom i en dröm och sa: "Josef, Davids son, var inte [du behöver inte vara] rädd att ta till dig Maria [Mirjam], din hustru, för det som har blivit till (frambringats, alstrats – gr. gennao) i henne är från (har sitt ursprung i) den helige Ande.
När Jesus fortsatte därifrån [från synagogföreståndaren Jairus hus] följde två blinda efter och ropade: "Förbarma dig över oss, Davids son."
Jesus svarade dem:
"Har ni inte läst [i ] vad David gjorde när han och hans män [flydde från Saul till staden Nov, där tabernaklet var på den tiden, och] blev hungriga?
Allt folket (folkskarorna, vanligt folk) blev utom sig av häpnad och sa: "Kan inte detta vara Davids son?" [Den Frälsare och Messias som de väntade på.]
En kanaaneisk kvinna från trakten kom och ropade med hög sprucken röst: "Herre, Davids son, ha förbarmande över mig (känn medlidande med mig och grip in)! Min dotter är svårt demoniserad (plågas och är ansatt av en demon)."
Där
[mellan den gamla staden Jeriko och det nya romerska Jeriko] satt två blinda vid vägkanten, och när de fick höra att Jesus gick förbi ropade de: "Herre,
Davids son, förbarma dig över oss!"
Folket tillrättavisade dem skarpt (gav dem en tydlig varning) att vara tysta, men de ropade ännu högre: "Herre, Davids son, förbarma dig över oss!"
Folkskaran som gick före honom, och de som gick efter honom, ropade högt (man sjöng gång på gång):
"Hosianna (rädda, fräls oss nu) Davids son!
[Arvtagaren till Davids rike, Guds utlovade Messias.]
Välsignad (värd att prisas) är han som kommer i Herrens namn!
[Den som Herren utvalt att vara vår kung.]
Hosianna i höjden (himlen)!"
[Under påskhögtiden sjöng man från , de så kallade Hallel-psalmerna. Här sjunger man stroferna , och lägger till delen "Davids son" och hyllar Jesus som Messias.]
När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: "Hosianna Davids son!" blev de förargade
och sa: "Vad anser ni om den Smorde (Messias, Kristus)? Vems son är han?"
De svarade: "Davids son."
Han sa: "Hur kan då David, genom Anden (inspirerad av den helige Ande) kalla honom Herre, och säga:
Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?"
Han svarade: "Har ni aldrig läst [] vad David gjorde när han och de som var med honom kom i nöd och var hungriga?
När Bartimaios hörde att det var Jesus från
Nasaret, började han ropa
(gång på gång): "Jesus,
Davids son, förbarma dig över mig
(visa nåd och medlidande, på en gång)!"
Många tillrättavisade honom skarpt (gav honom en tydlig varning) att vara tyst, men han skrek bara ännu mer (ropade okontrollerat): "Davids son, förbarma dig över mig."
Välsignat är vår fader Davids rike som kommer nu!
Hosianna i höjden!"
Då Jesus undervisade i templet frågade han: "Hur kan de skriftlärda säga att den Smorde (Messias, Kristus) är Davids son?
David har ju själv sagt, genom [inspirerad av] den helige Ande:
'Herren [Jahveh – Gud Fadern] sa till min herre [Adonai – Guds Son, Messias]:
Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.'
[Citat från som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först Jahveh och sedan Adonai.]
David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?"
Den stora folkmassan lyssnade gärna (med nöje) på honom.
till en jungfru som var trolovad med en man som hette Josef, av Davids ätt. Jungfruns namn var Maria. [Det är troligt att Maria är någonstans mellan fjorton och arton år när detta sker. Hon var judinna, hennes hebreiska namn var Mirjam.]
Han ska bli stor (mäktig, viktig),
kallas den Högstes son.
Herren Gud ska ge honom
hans förfader Davids tron.
Han har rest upp en mäktig Frälsare åt oss,
i sin tjänare Davids hus (släkt).['Mäktig Frälsare' är ordagrant 'frälsningens horn'. Hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och seger.]
Josef gick då också upp från Galileen,
[ut] från
Nasarets stad till
Davids stad, som kallas
Betlehem, i
Judéen – detta då han var av
Davids hus och släkt
(familj – gr. patria).
För i dag [nu denna natt] har en Frälsare (en Befriare) blivit född åt er i Davids stad [Betlehem, se ], han [som] är den Smorde (Messias, Kristus), Herren.
[Frälsare, gr. Soter, kommer från verbet sozo som beskriver en som räddar, helar och befriar. Titeln används första gången i , och då om Herren. Här beskrivs hur Jesus har egenskaper som bara tillhör Gud.]
son till Melea,
son till Menna,
son till Mattata,
son till Natan,
son till David,
Jesus svarade dem: "Har ni inte läst [i ] vad David gjorde när han och hans män [flydde från Saul till staden Nov, där tabernaklet var på den tiden, och] blev hungriga.
Då ropade han: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig (visa nåd och medlidande)."
De som gick längst fram tillrättavisade honom skarpt (gav honom en tydlig varning) att vara tyst, men han skrek bara ännu mer (ropade okontrollerat): "Davids son, förbarma dig över mig."
Jesus frågade dem: "Hur kan man säga att den Smorde (Messias) är Davids son?
David själv säger ju [inspirerad av den helige Ande] i Psaltaren (psalmernas bok):
'Herren [Jahveh – Gud Fadern] sa till min herre [Adonai – Guds Son, Messias]:
Sätt dig på min högra sida,
David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?"
Säger inte Skriften att den Smorde
[Herrens utvalde] ska komma från
Davids ätt
(säd), och från
Betlehem, den stad
(by) där
David bodde?"
"Män, bröder [och riktar sig antagligen främst till apostlarna]: Skriftens ord måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas [Iskariot], han som ledde dem som grep Jesus.
För David säger om honom []:
'Jag har alltid haft Herren för mina ögon (jag tänker ständigt på honom),
han är på min högra sida för att jag inte ska vackla (kastas ner).
Män och bröder, jag kan väl öppet säga till er att vår stamfar David är död och begraven, och hans grav finns här än i dag.
David steg inte upp till himlarna, ändå säger han om sig själv:
'Herren sa till min herre:
Sätt dig på min högra sida (dela min tron),
Du som har låtit den helige Ande tala genom vår fader David, din tjänare (son) []:
'Varför larmar (stormar, härjar) hedningarna,
varför tänker folken ut meningslösa planer (uppfyller sin tanke med meningslöshet, fåfänglighet, det som är fruktlöst)?
Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid.
När han hade avsatt honom, reste Gud upp David som deras kung. Han vittnade om honom: 'Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt hjärta som ska utföra all min vilja' [Citat från och .]
För Gud hade lovat att han skulle uppstå från de döda, och att han aldrig mer skulle förgås (utsättas för förgängelsen, då kroppen förmultnar efter döden). Gud har talat på detta sätt:
'Jag ska ge er de heliga och tillförlitliga (trofasta) löften
jag lovade David.'
[]
För när David hade tjänat Guds vilja i sin generation (tid), avsomnade han och blev begravd bland sina fäder och hans kropp förmultnade (såg förgängelsen),
'Därefter ska jag vända tillbaka
och åter bygga upp Davids fallna hydda.
Jag ska bygga upp dess ruiner
och upprätta den igen,
Gällande hans Son [det är det evangeliet handlar om] som var född [i mänsklig svaghet]
av (gr. ek) Davids säd
till sin (gr. kata) mänskliga natur (kött).
Därför uttalar också David sin välsignelse (saligprisning) över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar:
David säger:
Låt deras bord [deras överflöd av mat, välfärd] bli en snara och ett nät,
en fälla och ett straff för dem.
[ formar en kiasm som ramas in av att Paulus först blickar tillbaka på Jesus, för att här sist se fram emot en evighet tillsammans med honom. Centralt finns temat att evangeliet inte går att hindra – det är inte bundet!]
Kom ihåg (tänk ständigt på) Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [hans mänskliga sida], som uppstånden från de döda (uppstånden och nu levande), av Davids släktled (säd). []
[I detta brev nämns titeln "den Smorde", gr. Christos, tretton gånger. Tolv av dessa i benämningen "den Smorde Jesus" vilket betonar Jesu gudomlighet som Guds utvalde. Här i denna vers är ordföljden omvänd. Benämningen "Jesus den Smorde" lyfter fram Jesu mänskliga sida. Under prövningar, lidande och hårt arbete hjälper det att tänka på att Jesus har varit människa, se . Att Jesus var från Davids släktled visar att han var en människa som vi, men också att han uppfyllde kriterierna på de messianska förväntningarna.
Verbformen perfekt particip, som används för "uppstånden", betonar att en händelse som har skett i det förflutna fortfarande verkar i nuet. Jesus har uppstått och lever fortfarande, vilket påverkar oss i dag!]
Detta är mitt evangelium,
På nytt bestämmer han en speciell dag, [ett nytt] "i dag" [då det är möjligt att få gå in i vilan, se ] när han talar genom David långt senare [omkring femhundra år efter Josua och intåget i löfteslandet] i de orden som redan har citerats:
I dag, om ni hör hans röst,
förhärda inte era hjärtan. []
Vad ska jag säga mer?
Jag skulle inte hinna med att berätta om
Gideon [som vann seger med en liten armé på 300 män, se ],
Barak [som lydde domaren Deborahs profetiska ord. Tillsammans besegrade de fienden, se ],
Simson [som till sist förstod att hans styrka inte kom från honom själv, se ],
Jefta (Jiftach) [född utanför äktenskapet, fördrevs av sina bröder, men fick vara med och besegra ammoniterna och blev en domare, se ],
David [Israels mest berömda kung, se ; ],
Samuel [Israels stora profet, se ]
och profeterna,
[Betyder: "vänskap med bröderna", syskonkärlek.
I dag: Nuvarande Alasehir, fyra mil öster om Sardes i slutet av dalgången.
Området är jordbävningsdrabbat och staden förstördes helt 17 e.Kr. På samma sätt som staden var känd för sin lojalitet, var församlingen där trogen mot Jesus, se och .] Skriv följande till församlingen
Filadelfias budbärare
(ängel):
"Så säger han som är Amen
(den sanne),
han
[den Helige, den Sanne] som har
Davids nyckel,
han som öppnar så att ingen kan stänga
och stänger så att ingen kan öppna.
Då sa en av de [tjugofyra] äldste till mig: "Gråt inte! Se, lejonet av Juda stam [], Davids rotskott [, ], har segrat (triumferat). Han kan öppna bokrullen och bryta de sju sigillen."
[I synen i förra kapitlet fram till nu har Gud Fadern på tronen, den helige Ande och allt skapat tydligt framträtt. Nu kommer crescendot i synen – lejonet av Juda stam och Davids rotskott. Två välkända messianska uttryck från Gamla testamentet. Jakob profeterade i över Juda: "Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga." Nu slår denna profetia in, se även Jesu släkttavla i och .]
"Jag, Jesus, har sänt min ängel (budbärare) till er för att vittna om detta i [de lokala] församlingarna. Jag är skottet (arvingen) från Davids rot (släkt), den strålande (klart lysande) morgonstjärnan [början på en ny ljus dag]."
