Andra Moseboken

INLEDNING (1:1-2:25)

Bakgrund

1¹Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. mitsrajim), var:

²Ruben (Reoven), Simeon (Shimon), Levi och Juda (Jehoda);
³Isaskar (Jisashchar), Zevolun (Sebulon) och Benjamin (Binjamin);
⁴Dan och Naftali; Gad och Asher.

⁵De som härstammade från Jakob [hans tolv barn och barnbarn] var då sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. ⁶[Tiden gick och] Josef dog, och det gjorde även hans bröder. Snart var hela den [första] generationen [som kom till Egypten] borta. ⁷Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem. [Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna.

Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar hebreiska matsor som betyder belägring och att vara inträngd. Här kan finnas en geografisk koppling till det smala "inträngda" landet längs med floden Nilen. Civilisationen är ju centrerad kring just Nilen och landet är "dubbelt" inträngt på var sin sida av den. Att Bibeln väljer att använda detta beskrivande ord för Egypten, gör att berättelsen blir mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som "tränger in" och vill förslava en människa. Stegen för befrielse där t.ex. familjen spelar en viktig roll (den behöver samlas och återupprättas innan uttåget kan ske, se 2 Mos 12:3–4) kan även appliceras i vårt samhälle idag.]

Historielöshet är farligt

⁸Egypten fick en ny kung som inte kände till Josef [hur han räddat landet från hungersnöd och gjort Egypten till ett mäktigt rike]. [Jakobs son Josef såldes som slav av sina egna bröder. Men trots motgångar välsignade Gud honom i Egypten och han blir till sist faraos högra hand. Han hade fått förmåga att tyda drömmar. Under sju goda år byggde landet upp ett spannmålslager som gjorde att de klarade sju svåra år då skördarna slog fel. Man sålde även till kringliggande länder vilket gjorde Egypten rikt, se 1 Mos 40–41. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amose som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.] ⁹Kungen sa till sitt folk: "Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss. ¹⁰Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."

Farao inför hårdare slavarbete

[Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.] ¹¹Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förråddsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao. ¹²Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade. ¹³Israeliterna tvingades då till ren slavtjänst. ¹⁴Egyptierna förbittrade israeliternas liv genom att ge dem tungt arbete med lera och tegel och alla möjliga sorters arbete på fälten. De plågade sina israeliska slavar tills allt arbete var gjort.

Ännu mer drastiska åtgärder – döda alla pojkar som föds

[Den första åtgärden med hårt arbete fungerade inte, så farao vidtar mer direkta åtgärder för att begränsa antalet israeliska män.] ¹⁵Den egyptiske kungen talade med de hebreiska barnmorskorna, en av dem hette Shifra ["den vackra"] och den andra Pua ["den glänsande"]. [Israeliterna var så många att det är troligt att Shifra och Pua var de som ansvarade över alla hebreiska barnmorskor. Namnen på dessa två gudfruktiga kvinnor nämns i texten, medan den dåtida "viktiga" kungen inte namnges.] ¹⁶Han sa: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva."
     ¹⁷Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung talat till dem, utan lät pojkarna leva. ¹⁸Då kallade kungen till sig dem igen och sa: "Varför gör ni så att pojkarna får leva?"
     ¹⁹Barnmorskorna svarade farao: "De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska, de är fysiskt starkare, och de har redan fött innan barnmorskan kommer till dem."
     ²⁰Gud beskyddade barnmorskorna, och folket ökade snabbt i antal och blev stort. ²¹Eftersom barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud, lät Gud deras hus växa.
     ²²Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: "Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva." [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]

Mose föds

2¹En man från Levis släkt gifte sig med en dotter från Levis släkt. [Mannen hette Amran och kvinnan Jokebed, se 2 Mos 6:20. Levi var den stam som var avdelad att vara präster och lovsångare. Mellan vers ett och två passerar sexton år. Familjen har två barn, tonårsdottern Mirjam och sonen Aron som är tre år, se 2 Mos 2:8; 7:7.] ²Hustrun blev gravid [för tredje gången] och födde en son. När hon såg att han var frisk (vacker, god) gömde hon honom i tre månader. [Apg 7:20; Heb 11:23] ³När hon inte längre kunde dölja honom, tog hon en korg av papyrusgräs och strök på jordbeck och tjära [för att göra den vattentät]. Sedan lade hon barnet i korgen (arken) och satte ut den i vassen vid strandkanten [av floden Nilen]. [Samma hebreiska fras (tov moed) som när Gud sa "det är mycket gott" när han skapat människorna i 1 Mos 1:31 använder Jokebed här när hon säger att hennes barn var "mycket vackert". Även ordet för "korg" (hebr. teva) som Mose mor gör i ordning, används i 1 Mos 6:14 om arken som räddade Noa och hans familj.] ⁴Hans syster [tonårsdottern Mirjam] ställde sig (positionerade sig) en bit därifrån för att se hur det skulle gå för honom. ⁵Då kom faraos dotter ner för att bada i floden. Hennes väninnor (unga kvinnor) gick [vidare] längs med strandkanten. När faraos dotter fick se korgen mitt i vassen skickade hon dit sin tjänarinna för att hämta den. ⁶När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sa: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
     ⁷Då sa hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
     ⁸Faraos dotter sa till henne: "Ja gå." Då gick den unga tonårsflickan och kallade dit barnets moder.
     ⁹Faraos dotter sa till henne [Jokebed, barnets mor]: "Tag med dig detta barn och amma det åt mig, jag ska ge dig lön för det." Så kvinnan tog barnet och ammade det.
     ¹⁰När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose (hebr. Mosheh), för hon sa: "Jag har dragit upp (hebr. mashah) honom från vattnet." [Namnet Mose kan relatera till egyptiska ord för "son" eller "att föda en son". Här ges förklaringen till namnet hur han drogs upp, där det finns en likhet till hebreiska verbet för att dra upp. Kanske pratade prinsessan hebreiska, eller i kontakten med Moses föräldrar och familj lärde hon sig några ord och bestämmer sig för detta namn. Det är möjligt att han fick detta namn av sina föräldrar redan i samband med omskärelsen den åttonde dagen. Oavsett hur så hedrar prinsessan medvetet sin sons hebreiska ursprung och gör honom samtidigt till en legitim egyptier med ett namn på sitt eget språk som understryker att hon adopterar en son.]

Mose eget uttåg

Flykten från Egypten

[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se Apg 7:23–30 och 2 Mos 7:7.] ¹¹En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder. ¹²Han tittade sig omkring, och när ingen såg på slog han ihjäl egyptiern och gömde kroppen i sanden. ¹³Han gick ut nästa dag och såg två av sina hebreiska bröder slåss med varandra. Då sa Mose till den som startat bråket: "Varför slår du din landsman?"
     ¹⁴Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
     ¹⁵[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.

Bosätter sig i midjaniternas land

¹⁶Nu var det så att prästen i Midjan hade sju döttrar. [Mose satt vid brunnen och vilade sig efter sin resa.] Döttrarna kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att ge vatten till sin fars får. ¹⁷När några herdar kom och körde i väg dem, försvarade Mose dem och hjälpte sedan till att ge vatten till deras får.
     ¹⁸När döttrarna kom hem till sin far Reguel [som betyder "Guds vän", han kallas också Jetro] frågade han: "Varför är ni hemma så tidigt i dag?" ¹⁹De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. [De andra herdarnas trakasserier mot dem verkade vara något de var vana vid.] Han öste även upp vatten åt oss och lät fåren dricka."
     ²⁰Då sa han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag." ²¹[De hittade Mose och han tackade ja till inbjudan.] Mose var villig (kom överens om) att stanna hos prästen.

Mose fick [så småningom prästen] Jetros dotter Sippora till hustru. ²²Hon födde en son och han gav honom namnet Gershom, "eftersom jag är en främling i detta land", sa han. [Mose hade nu blivit en medborgare hos midjaniterna, långt borta från både landet Egypten och hans eget folk, israeliterna. På hebreiska är ger främling och shom där, så sammantaget är Gershom "Jag var en främling där" i det land där hans son föddes. Enligt Demetrius, en historiker i Alexandria 225 f.Kr., så kom namnet Midjan från en av Abrahams söner. Han skriver också att Mose och Sippora båda härstammade från Abraham. Mose i sjunde och Sippora i sjätte led.]

Gud har inte glömt sitt folk

²³Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. ²⁴När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵Gud såg situationen som israeliterna var i, och brydde sig om (förstod, glömde inte) dem.

Mose och den brinnande busken

3¹Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro (hebr. Jitro), som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds (Elohims) berg Horeb (hebr. Chorev) [annat namn på Sinai berg]. [Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se Apg 7:30. Chorev delar rot med ordet för torr/öde (hebr. charev), viket indikerar att berget och området är öken. Ordet delar även rot med ordet cherev som betyder svärd. Det får en djupare innebörd då vi vet att Guds ord beskrivs som ett svärd (Heb 4:12) och det var på detta berg som Gud senare skulle ge dem undervisningen, Torah, som är den grundläggande delen av Guds ord.] ²Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd. ³Så Mose tänkte (sade till sig själv): "Jag går dit (lämnar flocken) för att se denna märkliga syn! Varför brinner inte törnbusken upp?"
     ⁴När Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag." [Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bar världens synd på korset.] ⁵Gud sa: "Kom inte närmare! Ta av dig dina sandaler, för den plats du står på är helig mark." [Det är på grund av Guds närvaro som det blir en helig, en från världen avskild, plats.] ⁶Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
    Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
     ⁷Herren sa: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande. ⁸Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.] ⁹Se, israeliternas rop har nått mig, och jag har också själv sett hur egyptierna förtrycker (torterar) dem. ¹⁰Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." [Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se 2 Mos 4:13.]

Ursäkt 1 – Jag är ovärdig

¹¹Men Mose sa till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?" ¹²Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg." [Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]

Ursäkt 2 – Jag känner inte dig Gud tillräckligt bra

¹³Men Mose sa till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?" ¹⁴Gud sa till Mose: "Jag är den Jag är (jag har alltid varit närvarande, jag är det nu och kommer alltid att vara det). Du ska säga så här till israeliterna: 'Jag är har sänt mig till er.' " ¹⁵Gud sa också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er. Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.'
     ¹⁶Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten, ¹⁷och att jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till

kanaanéernas,
hettiternas,
amoréernas,
perisséernas,
hivéernas och
jevusiternas land.

Till ett land som flödar av mjölk och honung.'
     ¹⁸De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
     ¹⁹Men jag vet [redan] att Egyptens kung inte kommer låta er gå frivilligt. Nej, inte ens av en mäktig hand [någon mänsklig armé]. ²⁰Så jag ska sträcka ut min hand och slå Egypten med en serie av iögonfallande tecken. Sedan ska han släppa er. ²¹Jag ska göra så att egyptierna kommer att behandla detta folk [som är mitt folk] väl. När ni lämnar Egypten, ska ni inte gå därifrån tomhänta. ²²Varje [hebreisk] kvinna ska fråga sin [egyptiska] grannfru, och andra kvinnor som råkar vara i hennes hus, efter föremål av silver guld och även kläder. Dessa ska ni klä era söner och döttrar med. På det sättet ska ni plundra egyptierna [på det som tillhör er, det som undanhållits er genom slaveriet]."

Ursäkt 3 – De kommer inte att tro på mig

4¹Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan säger: 'Herren (Jahve) har inte visat sig för dig'? " ²Då sa Herren till honom: "Vad har du i din hand?"
     ³Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
    Herren sa: "Kasta den på marken."
    Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm (hebr. nachash), och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
     ⁴Men Herren sa till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
     ⁵Herren sa: "Detta [tecken] är för att de äldste ska tro att Herren, deras fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har visat sig för dig." ⁶Herren sa också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö. [Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnader på huden, se 3 Mos 13–14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.] ⁷Herren sa: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp. ⁸[Herren sa:] "Om de inte tror eller bryr sig om det första tecknet [med staven], så kanske de tror det andra tecknet [med handen]. ⁹Men om de inte tror på dessa två tecken eller lyssnar på dig, så ska du ta lite vatten från Nilen och hälla det på torra landet (marken – hebr. jabbashah). [Detta blir det tredje tecknet.] Då ska vattnet från floden förvandlas till blod på torra land (hebr. jabeshet)." [Två olika hebreiska ord för "torrt land" används i denna vers. Det första är det generella ordet som används i skapelsen och när israeliterna korsar Röda havet och Jordan torrskodda. Det sista används bara här och i Ps 95:5, där det används om hur Gud är större än alla avgudar.]

Ursäkt 4 – Jag är inte kvalificerad

¹⁰Då sa Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahve): "Min Herre (Adonaj, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)." ¹¹Herren (Jahve) sa till honom: "Vem har skapat människans mun? Vem skapar de stumma, de döva, de som kan se eller de som är blinda? Är det inte jag, Herren? ¹²Så gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska tala."

Skicka någon annan i stället

[Ursäkterna är slut och nu säger Mose rent ut att han inte vill gå.] ¹³Men Mose sa: "O, min Herre (Adonaj), skicka ditt budskap med någon annan, vem som helst." ¹⁴Då blev Herren arg på Mose, och sa: "Har du inte en bror, Aron [som är 3 år äldre, se 2 Mos 7:7], leviten [som är en skolad präst och är van att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala (ordagrant: 'talande tala' – hebr. davar davar), dessutom är han faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta. ¹⁵Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra. ¹⁶Han [Aron] ska tala för dig [vara din talesman] inför folket, och det ska ske, att han ska vara din mun, och du ska vara som en gud (elohim) för honom. ¹⁷Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen."

Mose vänder tillbaka till Egypten

¹⁸Mose gick hem till sin svärfar Jetro (hebr. Jitro) och sa: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sa till Mose: "Gå i frid (var välsignad)." ¹⁹Herren sa till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre." [Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se 2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamon dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.] ²⁰Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se 2 Mos 18:2–4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds (Elohims) stav i handen. [Mose stav i vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som det var ett misstag att ta med sig sin familj för detta uppdrag, i 2 Mos 18:1–6 skickar han hem dem.] ²¹Herren sa till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.] ²²Du ska säga till farao: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. ²³Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.' " [Texten i vers 22–33 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad till både farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]

En oväntad händelse

²⁴Längs med vägen [mot Egypten] stannade de på en plats för att övernatta. [Ännu en antydan att Mose försenar sitt uppdrag.] Där kom Herren emot honom och det verkade som han ville döda honom [troligtvis den förstfödde sonen Gershom]. [Hebreiska texten har "honom". Av de fyra personerna där kan det syfta på Mose, hans förstfödde Gershom eller Elieser, se 2 Mos 18:2.] ²⁵Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och strök (vidrörde) honom [Gershom eller Mose] ned till foten med den och sa: "Du är min blodsbrudgum." [Hebreiska ordet för "strök" är samma ord som används i 2 Mos 12:22 där israeliterna "stryker" lammets blod på dörrposterna för att den förstfödde inte ska dö.] ²⁶När han [syftar antagligen på Gud] lät honom [Mose] vara, sa Sippora "du är min blodsbrudgum på grund av omskärelsen." [I Guds förbund med Abraham och Israels folk var omskärelsen av pojkar viktig, se 1 Mos 17:9–14. Det verkar som om Mose och Sippora hade försummat att göra detta för en eller båda av deras söner. Även om den exakta betydelsen av dessa verser inte är helt klar, ser vi att Gud var noga med att Mose som skulle befria sitt folk följde Guds bud.]

Aron möter Mose

²⁷Herren sa till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.] ²⁸Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
     ²⁹Sedan gick Mose och Aron därifrån [till Egypten] och kallade samman israeliternas äldste. ³⁰Aron talade [upprepade] allt vad Herren hade talat till Mose, och han gjorde tecknen inför folket, ³¹och folket trodde [på Mose och Arons ord]. När de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och böjde sig ner och tillbad [i tacksägelse till Gud].

Mose konfronterar farao (5:1-7:13)

Det första besöket

5¹En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sa: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
     ²Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahve). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."
     ³De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd."
     ⁴Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
     ⁵Farao sa [till dem eller tänkte för sig själv]: "Befolkningen är stor, och ni vill att de ska slippa arbeta!"

Resultatet – ännu hårdare arbete

⁶Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se vers 14]: ⁷"Ni ska inte längre ge folket halm för att göra tegel. Låt dem gå ut och hämta halm själva. ⁸Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.' ⁹Gör därför deras arbete så hårt för dem så att de inte har tid att tänka på något annat än arbete. Kanske slutar de då att lyssna på dessa lögner [som Mose och Aron talar]!"
     ¹⁰Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sa till folket: "Så säger farao: 'Jag ger er inte någon halm. ¹¹Gå ut och hämta den bäst ni kan. Det blir inget avdrag på kvoten [Ni ska producera lika mycket tegel som förut].' "
     ¹²Folket begav sig ut över hela Egypten för att samla strå [kortare stubb från fälten] för att ha som halm. ¹³Slavdrivarna pressade dem hårt och sa: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm." ¹⁴De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sa: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"

Israels förmän klagar hos farao

¹⁵Då kom Israels förmän till farao och ropade: "Varför behandlar du dina tjänare så här? ¹⁶Man ger ingen halm åt dina tjänare, ändå säger man: 'Gör tegel!' Dina tjänare blir nu slagna, trots att skulden ligger hos ditt eget folk."
     ¹⁷Han svarade: "Nej, det är ni som är lata, ni är verkligen lata (overksamma)! [Ni försöker komma undan ert arbete.] Därför säger ni 'Låt oss gå och offra till Herren.' ¹⁸Ut med er, tillbaka till ert arbete! Ni ska inte få någon halm, men ni måste producera samma kvot tegel."
     ¹⁹De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare. ²⁰När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem. ²¹De sa: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant: 'en avskyvärd stank'). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss." [Nu har de en ursäkt att dräpa oss.]

Mose klagar inför Herren

²²Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahve) och sa: "Herre (Adonaj, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig? ²³Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."

6¹Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se 2 Mos 12:33.]

Gud lovar att befria sitt folk

²Gud talade till Mose: "Jag är Herren (Jahve). ³Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Allsmäktige (El-Shaddaj) [1 Mos 17:1; 35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahve). ⁴Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar. ⁵Jag har också hört israeliternas jämmer över att egyptierna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på (inte glömt) mitt förbund. ⁶Säg därför till israeliterna:

'Jag är Herren (Jahve).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa (hebr. gaal) er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
⁷Jag ska göra er till mitt folk.
Jag ska vara er Gud.
Ni ska förstå att
    jag är Herren, er Gud,
    som för er bort från förtrycket hos egyptierna.
⁸Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' " [I vers 6 används hebr. gaal för första gången i Andra Mosebok. Hela denna berättelse om hur Gud befriar israeliterna ur slaveriet är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Återlösare (hebr. goel; substantivet till verbet gaal), se även Rut 2:20; Job 19:25.]

⁹Så Mose talade så till Israels söner, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
     ¹⁰Herren talade till Mose: ¹¹"Gå och tala till farao, kungen av Egypten, att han ska förvisa Israels söner från hans land."
     ¹²Men Mose talade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna. Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag oomskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se 2 Mos 4:24–26.] ¹³Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.

Mose och Arons släkttavla

[Här sker en paus i berättelsen. Man kan säga att det är en "cliffhanger", hur det ska gå? Varken israeliterna eller farao lyssnar på Mose och själv är han på gränsen att ge upp, se vers 12. Mitt i berättelsens höjdpunkt kommer en tillbakablick som visar hur Mose och Aron är den fjärde generationen från Jakob via Levis stam. Genealogin är begränsad till de tre första sönerna till Jakob: Ruben, Simeon och Levi. De följande nio sönerna är inte relevanta för att visa Mose och Arons släktskap och tas inte med. Jakob kallas också Israel, se 1 Mos 32:28. I listningen nedan är de namn som ingår i Mose och Arons släktträd fetmarkerade.] Dessa var överhuvuden var och en för sin släkt.

Första generationen och deras barn

¹⁴Sönerna till Ruben, Israels [Jakobs] förstfödde:
    Chanoch (Henok) och Pallo,
    Chetsron (Hesron) och Karmi;
detta var de rubenitiska familjerna.

¹⁵Sönerna till Simeon [Shimon – Jakobs andra son]:
    Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Sochar (Tsochar) och Saul (Shaol), sonen till en kanaaneisk kvinna;
detta var de simonitiska familjerna.

¹⁶Sönerna till Levi [Israels tredje son] hette i åldersordning:
    Gershon [hans söner listas i vers 17],
    Kehat [hans söner listas i vers 18] och
    Merari [hans söner listas i vers 19].
Levi blev 137 år gammal. [Jakob hade tolv söner, men eftersom den här släkttavlan handlar om Mose och Aron, så räcker det att ta med sönerna fram till Jakobs tredje son Levi.]

Andra generationen och deras barn

[Nu följer den andra generationen av Levis stam.] ¹⁷Sönerna till Gershon, familj för familj:
    Livni och Shimi.

¹⁸Sönerna till Kehat:
    Amram [hans söner listas i vers 20],
    Jishar [hans söner listas i vers 21],
    Hebron (Chevron) och
    Ussiel [hans söner listas i vers 22].
Kehat blev 133 år gammal.

¹⁹Sönerna till Merari:
    Machli och Mushi.
Detta var de levitiska familjerna i åldersordning.

Tredje generationen och deras barn

²⁰Amram gifte sig med Jokebed, sin faster, och hon födde honom
    Aron och
    Mose.
Amram blev 137 år gammal.

²¹Sönerna till Jishar:
    Korach, Nefeg och Sikri.

²²Sönerna till Ussiel:
    Mishael, Elsafan och Sitri.

Fjärde generationen och deras barn

²³Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom:
    Nadav och Avihu,
    Elasar och Itamar.

²⁴Sönerna till Korach:
    Assir, Elkana och Aviasaf;
detta var de korachitiska familjerna. [Att Korach finns med här beror antagligen på det uppror han senare kom att leda, se 4 Mos 16. Rent släktmässigt hade han samma status som Mose och Aron.]

Femte generationen och deras barn

²⁵Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom:
    Pinchas.

Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj.

²⁶Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar. ²⁷Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.

Aron blir Moses talesman

[I tre verser sammanfattas nu samtalet innan släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.] ²⁸På den dag då Herren talade till Mose i Egypten ²⁹talade han: "Jag är Herren. Allt vad jag talar till dig ska du tala till farao, kungen av Egypten." ³⁰Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har oomskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"

7¹Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet. ²Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska tala det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land. ³Men jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas. Trots att jag kommer att göra många övernaturliga tecken och under i Egyptens land, ⁴ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar. ⁵Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem." ⁶Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem. ⁷När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år. ⁸Herren (Jahve) talade till Mose och Aron, han sa: ⁹"När farao talar till er: 'Gör ett övernaturligt tecken. [Bevisa er auktoritet.]', ska du säga till Aron: 'Kasta din stav framför farao', så ska den bli en orm (krokodil – hebr. tanin)." [Ordagrant inleds och avslutas vers 8 med verbet amar, att tala. Detta betonar hur Herren talar med Mose.]

Andra besöket

¹⁰Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm (krokodil – hebr. tanin). [Tidigare i 2 Mos 4:3 (och i vers 15) används det vanliga ordet för orm (hebr. nachash), här används istället tanin, ett ord som kan vara ett annat ord för orm eller beskriva en krokodil. Ordet används om havsdjuren i 1 Mos 1:21. Intressant är att faraonerna ansågs vara Sobek – krokodilguden, se även Hes 29:3–5.] ¹¹Då kallade farao till sig sina visa män och magiker (trollkarlar), och dessa – de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) – gjorde liknande saker [imiterade Guds mirakler] med hjälp av magi (ockulta krafter). [Enligt judisk tradition hette två av dem Jannes och Jambres, se 2 Tim 3:8.] ¹²Var och en av dem kastade sin stav och de blev till ormar (krokodiler – hebr. tanin), men Arons stav slukade deras stavar. ¹³Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet – hebr. chazaq) och han lyssnade inte till dem precis som Herren (Jahve) hade talat. [Det hebreiska ordet chazaq betyder att "förhärda" och "tillsluta". När det används om hjärtat beskriver det en vilja som är orubblig och hård. Den hebreiska verbformen här anger inte om det är farao själv eller Gud som initierar förhärdandet. Samma öppna skrivsätt används även i 2 Mos 7:22; 8:19; 9:7. Gud känner människans hjärta och kan förutsäga människors agerande, se Jer 17:10. När Mose först kallades berättar Herren att han vet att farao kommer göra motstånd och vägra att släppa israeliterna, se 2 Mos 3:19–20. Han har också berättat att han i slutändan kommer att förhärda faraos hjärta, se 2 Mos 4:21; 7:3.
    Är farao då bara en bricka i Guds spel utan någon egen vilja? Under de tio plågorna framträder ett mönster där det sker ett gradvis förhärdande där farao själv först förhärdar sitt eget hjärta, se 2 Mos 8:15, 32; 9:13. Efter femte plågan sker ett skifte, vid den sjätte plågan står det för första gången att Gud förhärdar faraos hjärta, se 2 Mos 9:34. Vid sjunde plågan förhärdar farao på nytt sitt eget hjärta, men nu verkar han ha passerat en gräns utan återvändo. Från och med åttonde plågan och framåt är det Herren som förhärdar honom ytterligare, se 2 Mos 10:1, 20; 10:27; 11:10.

1. Blod: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 7:22
2. Grodor: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:15
3. Insekter: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 8:19

4. Flugor (skalbaggar): Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:32
5. Boskap dör: faraos hjärta blev hårt, se 2 Mos 9:7
6. Bölder: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 9:12

7. Hagel och eld: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 9:34
8. Gräshoppor: Herren säger: "jag har förhärdat faraos hjärta", se 2 Mos 10:1, 20
9. Mörker: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 10:27

10. Den förstföddes död: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 11:10

De nio första plågorna (tecknen) kan grupperas i tre grupper med tre plågor i varje grupp. De följer ett liknande mönster: Vid de två första plågorna varnas farao, medan den tredje plågan (i varje grupp) sker utan varning. Vid de tre första plågorna är det Aron som håller ut sin stav (2 Mos 7:19; 8:6, 17). Den fjärde och femte sänds från Gud (2 Mos 8:21; 9:3). Vid den sjätte plågan använder Mose sina händer och kastar aska i luften (2 Mos 10:9) och i de tre sista sträcker han ut sin hand (2 Mos 9:23; 10:13, 22). Den tionde plågan kommer från Gud, se 2 Mos 12:29.]

De första nio plågorna (7:14-10:29)

Den första plågan – Nilens vatten blir till blod

¹⁴Sedan sa Herren till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket. ¹⁵Gå till farao på morgonen, då går han ut till vattnet och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm (hebr. nachash) ska du ha i din hand. [2 Mos 4:3] ¹⁶Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärlden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.] ¹⁷Detta är vad Herren säger: 'Genom detta ska du veta att Jag är Herren. Se jag ska slå vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod. ¹⁸Fisken som är i floden ska dö och floden ska bli stinkande [av all rutten fisk] och egyptierna ska avsky (tappa tålamodet; tröttas ut av) att dricka flodens vatten.' " [Här används hebr. laa i betydelsen att de blir uttröttade, irriterade och tappar tålamodet på att söka efter rent dricksvatten.]
     ¹⁹Herren sa till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten – över floderna, över dess kanaler, över dess pölar och över allt dess samlat (hebr. miqveh) vatten [dvs. reservoarer, men även mindre kärl] – så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl [allt vatten, både naturligt och uppsamlat ska bli till blod]."
     ²⁰Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.] ²¹Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade) så illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land. [Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se 2 Mos 12:12. Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med dess årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämning. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.] ²²Men de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster.

Faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, precis som Herren (Jahve) hade talat. ²³Farao vände sig om och gick in i sitt hus utan att ens ta någon notis om dem. ²⁴Alla egyptier grävde runt floden efter dricksvatten för de kunde inte dricka vattnet från Nilen. ²⁵Det gick sju fulla dagar efter att Herren (Jahve) hade slagit Nilen. [En hel vecka utan drickbart vatten någonstans i hela Egypten påverkade hela samhället. Det fanns säkert vin och andra drycker i förråden som gjorde att man inte var helt utan vätska likaså finns det fortfarande mat i landet, men mycket av denna mat krävde vatten för att kunna tillagas. Därför kan vi utgå ifrån att detta blev en vecka som alltmer övergick i svält för folket i landet, både i faraos palats och alla andra hem. Att plågan varade i sju fulla dagar talar bildligt om att detta är något som kommer att bli komplett, fullbordat och fullföljt. En bild på evigt straff för den som inte vill lyda Guds vilja. Eftersom Gud är långmodig och stor i mildhet ger han fler möjligheter för farao att vända om innan han slutgiltigt sätter sin plan i verket. Att det blir just tio plågor är också ett tal för Guds fullhet och fullbordan.]

Den andra plågan – grodor

8¹Sedan talade Herren (Jahve) till Mose och sa: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. ²Men om du vägrar låta dem gå, då ska jag slå (drabba) hela ditt land med grodor." [Gudinnan Heket associerades med grodorna. Hon ansvarade för barnafödande, skapelse och att spannmålen växte. Som en vattengudinna var fertilitet och särskilt den senare delen av graviditeten och födandet viktiga delar av hennes ansvar. Hon ansågs vara Khnums hustru. Khnum gjorde människan av lera på sin drejskiva och sedan inblåste Heket livsanden i leran innan hon placerade den i kvinnans livmoder. Khnum och Hapi var källan till liv medan Heket var garanten för kommande generationer så att livet inte tar slut.] ³Floden ska krylla av grodor och de ska komma upp (ur floden) och komma in i ditt hus, och komma in i ditt sovrum, och upp i din säng. De ska komma in i dina tjänares hus och i folkets hus in i deras ugnar och upp i deras baktråg. ⁴Grodorna ska klättra upp på dig själv, ditt folk och alla dina tjänare. [Mängder av grodor kommer att krypa omkring på kroppen på alla människor.]
     ⁵Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' " ⁶Då sträckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten och grodorna kom upp och täckte hela landet.
     ⁷Men spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster och fick upp grodor över hela Egyptens land.
     ⁸Då kallade farao på Mose och Aron och sa: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)." ⁹Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?" ¹⁰"I morgon", sa han [farao]. Så han [Mose] sa: "Låt det ske i enlighet med ditt ord, så att du ska veta att det finns ingen like till Herren vår Gud (Jahve Elohim). ¹¹Grodorna ska lämna dig, ditt hus, dina tjänare och ditt folk. De ska bara finnas kvar i Nilen."
     ¹²Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahve) angående grodorna som han hade sänt över farao. ¹³Herren (Jahve) gjorde i enlighet med Mose ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten. ¹⁴Man samlade ihop dem i trave på trave (många stora högar) och landet stank. [Det luktade vedervärdigt av döda grodor precis överallt.] ¹⁵Men när farao såg lättnaden, förhärdade (tillslöt) han sitt hjärta och lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade talat.

Den tredje plågan – insekter

¹⁶Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå stoftet på marken så ska det komma upp insekter (hebr. kenim) [troligtvis knott eller löss; kanske myggor] ur marken i hela Egypten. ¹⁷De gjorde så. Aron sträckte ut sin hand med sin stav och slog stoftet på marken och det kom upp insekter på människor och boskap. Allt stoft på marken blev till insekter över hela Egyptens land. [Den egyptiske guden Geb var markens gud i Egypten. Nu hade han plötsligt inte kontroll över marken längre när myriader av stickande insekter kom upp ur marken. Man trodde också att Geb kunde behålla dig i graven eller låta dig gå vidare till livet efter detta. Därför var det viktigt att tillbe honom så att man inte blev kvar i graven. Ordet för insekter är pluralformen av hebr. ken. Det kan syfta på knott, löss eller någon annan liten insekt som angriper både människor och djur. Eftersom Aron slår sin stav på markens stoft (hebr. afar) är det troligare att det är knott eller löss, än myggor som ofta kläcks i våtmark. Det var också något speciellt. Myggor var vanligt förekommande, eftersom Nilen varje år svämmade över vilket skapade gynnsamma förhållanden för myggor.] ¹⁸När spåmännen (skrivare, från ordet för penna) försökte göra samma sak och få fram insekter med hjälp av sina hemliga konster, kunde de inte det, de misslyckades. Nu var det fullt med insekter överallt, på både människor och boskap. ¹⁹Spåmännen (skrivare, från ordet för penna) sa till farao: "Detta är Guds (Elohims) finger."

Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade talat.

Den fjärde plågan – flugor (eller skalbaggar)

²⁰Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. ²¹Annars, om du inte låter mitt folk gå, ska jag sända flugsvärmar över dig, dina tjänare, ditt folk och in i era hus. Egyptens hus ska bli fulla (så att det fullständigt kryllar) av svärmande flugor till och med i husgrunderna. [Den egyptiska guden Khepri hade kontrollen över alla insekter, flugor och skalbaggar. Han hade kontroll över skapelsen och han ansågs även så mäktig att han var den som personligen flyttade solen över himlen varje dag.] ²²Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt i landet (på jorden). [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.] ²³Jag ska göra en åtskillnad mellan mitt folk och ditt folk. I morgon ska denna plåga inträffa. [Farao har dagen på sig att ångra sig, men gör det inte.] ²⁴Herren (Jahve) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.
     ²⁵Farao kallade på Mose och Aron och sa: "Gå, offra till er Gud i landet." ²⁶Men Mose svarade: "Det skulle inte vara rätt. De offer som vi har för avsikt att offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) är en styggelse för egyptierna. Skulle inte egyptierna stena oss om vi offrar vad som är en styggelse för dem? ²⁷Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
     ²⁸Farao sa: "Jag ska låta er gå så att ni kan offra till Herren er Gud (Jahve Elohim) i öknen. Gå bara inte så långt bort. Be för mig."
     ²⁹Mose svarade: "Se, när jag går ut från dig ska jag be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao slutar att handla förnedrande (vara bedräglig, luras – hebr. talal) och vägrar folket gå för att offra till Herren (Jahve)." [Det ovanliga ordet för att lura (hebr. talal) har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Faraos sätt är som ett grymt skämt där faraos förväntning har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.] ³⁰Därefter gick Mose ut från farao och bad till Herren (Jahve). ³¹Herren (Jahve) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar. ³²Men farao förhärdade (tillslöt) sitt hjärta och lät inte folket gå.

Den femte plågan – boskapen insjuknar

9¹Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao och tala till honom: Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. ²Om du vägrar att låta dem gå och fortsätter att hålla dem kvar, ³se, då ska Herrens (Jahves) hand komma över din boskap på fälten, över hästarna, åsnorna, kamelerna, boskapsbesättningar och smådjursflockar. Det ska bli en förödande pest. ⁴Men Herren (Jahve) ska göra åtskillnad på Israels boskap och Egyptens boskap så att ingenting ska dö som tillhör Israels barn (söner)." [Här gör Gud på nytt skillnad mellan egyptierna och israeliterna, se även 2 Mos 8:22.] [Den egyptiska gudinnan Hathor var kungens amma, hon var också gudinna med ansvar för kärlek, fertilitet och kvinnor. Hon ansågs även vara den som rensade landet från dem som inte var rätt troende, hedningar i förhållande till den egyptiska gudavärlden. Detta är också en dom mot den religiösa hierarkin där kalvar, kor och oxar tillbads och var högt ansedda.] ⁵Herren (Jahve) har också satt ut en bestämd tid och säger: "I morgon ska detta äga rum i landet." ⁶Nästa dag utförde Herren (Jahve) denna gärning. All boskap [hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter, se vers 3] i Egypten dog, men inte ett enda boskap som tillhörde Israels barn (söner) dog. ⁷När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels barn (söner) dött.

Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.

Den sjätte plågan – bölder

⁸Sedan sa Herren (Jahve) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn. ⁹Det ska bli fint damm över hela Egyptens land och ska bli som bölder som blommar upp med sår på både människor och djur över hela landet." [Med denna sjätte plåga tar Herren itu med hela det egyptiska systemet för läkedom. I Egypten grasserade alla upptänkliga sjukdomar och krämpor. Men läkedom handlade inte om medicin utan uteslutande om magi och ockultism. Olika åkommor tillskrevs skilda gudar och gudinnor som antingen kunde förhindra eller förorsaka dessa sjukdomar. Varje åkomma hade sin egen ritual, trolldryck eller amulett för att beveka den specifika guden.
    En av ritualerna för helande var särskilt grym. Den föreskrev att man skulle offra en levande människa som brändes på ett högt altare. Sedan kastade man upp askan i luften och trodde att när den spreds med vinden skulle det ge välsignelse och helande. När Mose tar aska i handen och kastar upp i luften mot himlen framför farao så är det en direkt konfrontation mot denna sed.] ¹⁰Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet. ¹¹Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier. ¹²Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahve) hade talat till Mose [2 Mos 4:21; 7:3]. [Efter den 5:e plågan står det i 2 Mos 9:6 att "all boskap dog." Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se 2 Mos 9:10, och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se 2 Mos 9:20–25? Det finns flera förklaringar.
    Hebreiska kol, översatt "alla" i 2 Mos 9:6, behöver inte betyda vartenda ett utan också "alla typer". I den grekiska översättningen Septuaginta väljs inte gr. holon, som beskriver varenda en, utan pas som beskriver "alla sorter och olika typer". Betydelsen blir då att den femte plågan med någon form av sjukdom påverkade alla olika sorters boskap som hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter. Denna tolkning stärks av att några verser innan räknas just dessa olika typer av tamboskap upp, se 2 Mos 9:3.
    Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se 2 Mos 9:20. Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]

Den sjunde plågan – hagel och eld

¹³Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. ¹⁴Denna gång ska jag sända alla hemsökelser (plågor – hebr. magefa) till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det finns ingen som jag i hela världen. ¹⁵Sannerligen skulle jag nu ha kunnat sträcka ut min hand och slå dig och ditt folk med en pest som hade sopat bort dig från jordens yta. ¹⁶Likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) har jag låtit dig stå av denna anledning; för att visa dig min makt och för att mitt mäktiga namn ska återberättas (förkunnas – hebr. safar) över hela jorden. ¹⁷Ändå upphöjer du dig själv över mitt folk genom att inte låta dem gå. ¹⁸Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu. ¹⁹Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
     ²⁰Var och en som fruktar (vördar) Herren (Jahve) bland faraos tjänare måste se till att hans egna tjänare och boskap flyr in i husen, ²¹men var och en som inte fruktar (vördar) Herrens (Jahves) ord lämnar sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
     ²²Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.] ²³Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land. ²⁴Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till. [Haglet består både av eld och is. Mirakulöst smälter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).] ²⁵Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd. ²⁶Bara i landet Goshen där Israels barn (söner) bodde, föll inget hagel. [Här gör Gud åter skillnad på egyptier och israeliter.]
     ²⁷Farao kallade på Mose och Aron och sa till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahve) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda. ²⁸Be till Herren (Jahve), det räcker med Guds (Elohims) åska och hagel. Jag ska låta er gå. Ni behöver inte stanna längre."
     ²⁹Mose sa till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves). ³⁰Men angående dig och dina tjänare vet jag att ni fortfarande inte fruktar (vördar) Herren Gud (Jahve Elohim)."
     ³¹Linet och kornet var fördärvat, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i blom. ³²Men vetet och speltvetet hade inte fördärvats eftersom det skördas senare. [Av dessa agrara notiser vet vi att detta måste ha ägt rum i månadsskiftet mars/april.]
     ³³Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden. ³⁴Men när farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, utökade han sin synd och förhärdade (tillslöt) sitt hjärta, både han och hans tjänare. ³⁵Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels barn (söner) gå, så som Herren (Jahve) hade talat genom Moses hand.

Den åttonde plågan – gräshoppor

10¹Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt. ²Detta ska du återge (berätta) i öronen [betoning som förstärker att tydligt undervisa] för dina söner och deras söner (barn och barnbarn) hur jag har gjort Egypten till åtlöje [spelat egyptierna ett spratt], liksom mina tecken [plågorna] som jag har gjort ibland dem, så att ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
     ³Mose och Aron gick in till farao och sa till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. ⁴Annars, om du vägrar att låta mitt folk gå, se, i morgon ska jag föra in gräshoppor över dina gränser. ⁵Sedan ska de täcka jordens yta (ansikte), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten. ⁶Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag." Sedan vände han sig om och gick ut från farao. [Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.] ⁷Faraos tjänare sa till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
     ⁸Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahve Elohim). Vilka är det som går?" ⁹Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)." ¹⁰Men han sa till dem: "Må Herren (Jahve) vara med er om jag någonsin skulle låta er gå med era små. Se, ondska är i era ansikten. ¹¹Inte på det viset. Gå nu ni som är män och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve), för det är vad ni önskar." Sedan drevs de ut från faraos ansikte (närvaro).
     ¹²Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat." ¹³Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna. ¹⁴Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen. ¹⁵De täckte hela marken så att den blev förmörkad, och de åt upp varenda planta i hela landet och all frukt från träden som haglet hade lämnat. Inte en enda tillstymmelse till något grönt, inget träd eller planta på fälten fanns kvar i hela Egyptens land.
     ¹⁶Då kallade farao snabbt på Mose och Aron och sa: "Jag har syndat mot Herren er Gud (Jahve Elohim) och mot er. ¹⁷Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig." ¹⁸Han [Mose] gick ut från farao och bad till Herren (Jahve). ¹⁹Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet]. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser). ²⁰Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han lät inte Israels barn (söner) gå.

Den nionde plågan – tre dagars mörker

²¹Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." [Ps 105:28]

[Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som heter Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]

²²Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar. ²³Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
     ²⁴Farao kallade på Mose och sa: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er." ²⁵Men Mose sa: Du måste också ge oss offer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim). ²⁶Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
     ²⁷Men Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han var inte villig att låta dem gå. ²⁸Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö." ²⁹Mose svarade: "Som du talar [du har nu själv sagt/önskat det], jag ska aldrig se ditt ansikte igen."

Den tionde plågan

Den förstföddes död

11¹Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån. ²Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld." ³Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den störste guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.] ⁴Mose sa [till farao]: "Detta är vad Herren (Jahve) säger: Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten (hebr. Mitsrajim), ⁵och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. [I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj. Se även Heb 11:28] ⁶Det ska bli en stor gråt över hela Egyptens land, dess like har aldrig hörts förut och kommer inte att höras igen. ⁷Men inte så mycket som en hund kommer att morra (gläfsa; ordagrant: ´röra sin tunga´) mot någon av Israels barn (söner), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel. ⁸Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig." Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede. ⁹Herren (Jahve) hade sagt till Mose: farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land. ¹⁰Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels barn (söner) gå ut ur hans land.

Påskhögtiden instiftas (3 Mos 23:5-8, 4 Mos 28:16-25, 5 Mos 16:1-8)

12¹Herren (Jahve) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land: ²"Denna månad [aviv/nisan – på våren] ska vara den viktigaste månaden, den ska bli den första av årets månader. [Israeliternas nya år ska börja med att komma ihåg uttåget från Egypten. Den första månaden är på hebreiska aviv och betyder ´månaden då axen mognar´, det babyloniska namnet är nisan och den judiska månaden motsvarar ungefär mars/april. De tolv månaderna är: Nisan (aviv), ijar (ziv), sivan, tamuz, av, elul, tishri, cheshvan, kislev, tevet, shvat, adar. Vart annat eller tredje år läggs en 13:e månad till för att kompensera för de drygt 10 dagar som annars saknas i solåret. Denna extra månad kallas den andra adar (adar bet). För att särskilja den ´vanliga´ månaden adar kallas den för den första adar (adar alef). Högtiden purim, som alltid infaller i adar, firas i den andra adar då det är skottår, men många firar även ´lilla purim´ (hebr. purim qatan) redan under den första adar.
    Det judiska nyåret, då man växlar år, infaller sedan andra templets förstörelse (70 e.Kr.) dock på hösten i den 7:e månaden tishri på den första dagen som är rosh hashana (som är det namn som jom teroah, shofarhögtiden, kallas sedan 1600-talet).] ³Tala till hela Israels folk [berätta för dem]: På den 10:e dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll. ⁴Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela på ett lamm. Beroende på hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela på ett lamm. ⁵Lammet ska vara felfritt (fullkomligt, oskyldigt) [Heb 7:26; 1 Pet 1:19], av hankön, och ett år gammalt. Ni kan välja det bland fåren eller getterna. ⁶Ni ska vakta (ta hand om det) fram till den 14:e i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´ – hebr. ben arbajim). [Mellan de två kvällarna är ett hebreiskt uttryck för tiden från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan tre och sex på eftermiddagen. På Jesu tid hade man börjat tolka det som mellan tolv och sex, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
    Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus gav sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (vers 19).] ⁷De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på tvärslån över dörren i alla de husen där man ska äta det. ⁸De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten]. ⁹Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvudet, benen och innanmäte. ¹⁰Ni får inte lämna kvar något till nästa morgon, det som blir kvar måste ni bränna upp i eld.
     ¹¹Så här ska ni äta det: Var klädda som inför en resa [ordagrant: ´var omgjordade kring länderna´, dvs. bind upp rocken för att vara redo att ge sig av], ha sandalerna på era fötter och staven i er hand. Ni ska äta det med hast. Detta är Herrens påsk (hebr. pesach). [Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach, som i sin tur går tillbaka till hebreiska verbet pasach som betyder gå förbi. I vers 13 förklaras hur Herrens straff går förbi och Israels folk skonas från döden. På engelska heter högtiden passover. Detta är första gången ordet pesach förekommer. Totalt används det 49 (7 x 7) ggr, varav 22 är i Moseböckerna. Den bestämda formen ha-pesach (se vers 21) har talvärdet 153, jfr med Joh 21:11.] ¹²För samma natt ska jag passera igenom Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahve). ¹³Blodet som ni strukit på era hus ska vara ett tecken [för mig] på var ni är. När jag ser blodet ska jag passera förbi er (hebr. pasa), och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land. [På samma sätt ser Gud på oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.] ¹⁴Denna dag ska bli en dag som ni ska komma ihåg. Ni ska fira den som en Herrens högtid genom alla släktled, gör det till en sed (vana, tradition) för evigt. ¹⁵Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst – hebr. matsa). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst (surdeg – hebr. chamets) från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel. ¹⁶På den första dagen av högtiden och även på den sjunde, samla alla till en helig sammankomst. Inget arbete ska göras på dessa två dagar, förutom att förbereda det som var och en behöver för att äta.
     ¹⁷Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte. ¹⁸Från kvällen den 14:e dagen i första månaden ända till kvällen den 21:a dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd. ¹⁹Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla]. ²⁰Var ni än bor [eller samlas], se till att inte äta bröd med jäst [under den veckan]." ²¹Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sa till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet (hebr. pesach). ²²Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 meter lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
     ²³Herren (Jahve) ska gå fram [genom landet under natten] för att slå Egypten. Men när han ser blodet ovanför dörren och på de båda dörrposterna, ska han passera förbi dörren och inte tillåta fördärvaren [dödsängeln] att komma in i era hus och slå er. ²⁴Ni och era barn ska hålla denna händelse som en stadga för evigt. ²⁵Även efter det att ni kommit in i det land som Herren har talat om [lovat Israel], ska ni hålla (bevara) denna högtid (ceremoni, gudstjänst). ²⁶När era barn frågar er: 'Varför firar vi den här högtiden?' [Ordagrant: ´Vad betyder den här ceremonin för er?´] ²⁷Då ska ni svara: 'Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus.' " Då böjde folket sig ner och tillbad.
     ²⁸Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron. ²⁹Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. ³⁰Då reste sig farao upp i natten, han och hans tjänare och alla egyptier och där var ett högt klagorop i Egypten, eftersom där inte fanns ett enda hus där ingen hade dött.

UTTÅGET FRÅN EGYPTEN (12:31-15:21)

[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier: den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.), se 1 Kung 6:1 för mer info. Det enorma vulkanutbrottet på den grekiska ön Santorini (dåtida Thera) skulle kunna ge förklaringar på många av plågorna. Utbrottet orsakade jordbävningar, tsunamier och många kubikkilometer aska och pimpsten skakade några av Medelhavets tidiga civilisationer i grunden. Det skulle kunna förklara hur vattnet drog sig tillbaka och en enorm tsunami. Det skulle kunna synas en "eldstod" på natten osv. Utbrottet som är det värsta någonsin har daterats till 1450 f.Kr. baserat på fynd från intilliggande civilisationer. Dateringar baserade på radiometriska mätningar placerar utbrottet tidigare 1628-1600 f.Kr.] ³¹Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sa: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har talat. ³²Ta era fårflockar och boskapshjordar, som ni har talat och försvinn! Men välsigna även mig."
     ³³Nu uppmanade egyptierna folket ivrigt och enträget och skickade ut dem ur landet med hast, så fort de kunde, för de tänkte att annars dör vi allihop.
     ³⁴Folket tog sin deg innan den hade hunnit jäsa och band upp sina baktråg i kläderna på sina axlar. ³⁵På det viset gjorde Israels söner (folk) i enlighet med Mose ord. De bad egyptierna om föremål av silver och guld och kläder. ³⁶Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon så att de lät dem få allt de bad om. Så blev egyptierna plundrade.
     ³⁷Sedan vandrade Israels barn (söner) från Ramses [Tanis eller Zoan] till Sukkot [troligtvis Tell el Maskhuta, åt sydöst från Ramses], omkring 600 000 starka män [över 20 år] till fots, därtill barnen (familjerna). [I 4 Mos 1 vid räkningen efter uttåget är de 625 550 män över 20 år.] ³⁸Också en blandad skara (icke-judar) drog upp med dem tillsammans med fårflockar, boskapshjordar och mycket nötkreatur. ³⁹De hade bakat osyrat (ojäst) bröd av degen som de tog med sig från Egypten. Den var ojäst eftersom de inte hann låta den jäsa när de blev utslängda från Egypten. Inte heller hade de hunnit proviantera (inför uttåget). ⁴⁰Tiden som Israels söner (folk) hade vistats i Egypten var 430 år. ⁴¹Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) stora skaror (arméer – hebr. tsevaot) [ordnade efter sina stammar] drog ut från Egyptens land. ⁴²Det var en vaknatt för Herren (Jahve) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahve), för alla Israels barn (söner) genom generationerna.
     ⁴³Och Herren (Jahve) sa till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken. [Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den, ⁴⁴men alla mäns tjänare som är köpta för pengar, när ni har omskurit dem ska de äta av det. ⁴⁵En besökare och en inhyrd tjänare ska inte äta av det.
     ⁴⁶I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas. [Denna passage är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det Nya förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se Joh 19:33; Ps 22:18.] ⁴⁷Hela Israels församling måste hålla detta. ⁴⁸Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahve) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det. ⁴⁹Samma undervisning (hebr. Torah) gäller för den infödde som för främlingen som bor bland er.
     ⁵⁰Och alla Israels barn (söner) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahve) hade befallt Mose och Aron. ⁵¹Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels barn (söner) ut ur Egyptens land som en härskara (armé – hebr. tsevaot). [2 Mos 12:17]

Allt förstfött tillhör Herren

13¹Herren (Jahve) talade till Mose och sa: ²"Avskilj (helga) alla förstfödda åt mig, vad som än öppnar moderlivet bland Israels barn (söner), både bland människor och djur, det är mitt." ³Mose sa till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats. Inget syrat (hebr. chamets) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas. ⁴Denna dag i månaden Aviv [det kanaaneiska namnet på den första månaden i den bibliska kalendern (motsvarar mars/april; kallas också nisan), se 2 Mos 12:2] drog ni ut. ⁵Och det ska ske när Herren (Jahve) ska föra in er i kanaanéernas och hettiternas och amoréernas och hiviternas och jevusiternas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [1 Mos 12:1–3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad. ⁶[Mose talar till folket:] "I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska bli en Herrens högtid. ⁷Alla de sju dagarna ska du äta bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig], ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land.
     ⁸På den dagen ska du berätta för (upplysa) din son: 'Det är på grund av vad Herren (Jahve) gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.' ⁹Den [högtiden] ska vara som ett tecken på din hand och ett märke på din panna (mellan dina ögon) som ständigt påminner dig så att Herrens (Jahves) undervisning (hebr. Torah) alltid är i din mun, för det var med stark hand Herren förde dig ut ur Egypten. ¹⁰Därför ska du hålla denna högtid denna tid år efter år."
     ¹¹Nu när Herren (Jahve) för er in i kanaanéernas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er, ¹²då ska ni avskilja för Herren alla förstfödda från livmodern, och alla förstfödda handjur som ni får ska tillhöra Herren (Jahve). ¹³Varje förstfödd åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte löser ut det ska du bryta av dess nacke. Men du måste lösa ut varje förstfödd son bland dina söner. [När det handlar om djuren är det alltså valfritt att lösa ut ett förstfött djur eller inte, men när det gäller människorna finns inte den valmöjligheten. Jesus är den som löser ut oss alla om vi låter oss bli utlösta.] ¹⁴När din son i framtiden frågar dig: "Vad är detta?" Ska du svara honom: "Med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten, ut ur träldomshuset, ¹⁵och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner." [Ceremonin kallas Pidjon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", se 4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se 4 Mos 3:12.] ¹⁶Så ska det bli som ett tecken på din hand och mellan dina ögon (på din panna), för med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten.

Vägen ut ur Egypten

¹⁷Efter det att farao låtit folket gå, ledde Gud (Elohim) dem inte på vägen mot filistéernas land, även om den var närmast, kortast, för Gud (Elohim) sa: Folket kan ändra sig om de ser krig och vilja vända tillbaks till Egypten. [Gud valde att inledningsvis skona folket från motgångar för att ge dem möjligheten att bli trygga i sin nya situation och lära sig förstå att Gud alltid är pålitlig. Men senare vill han lära oss att lita på honom även i motgång för det tillhör livet som frälst att kunna möta både med– och motgångar tillsammans med Gud. Denna vers lär oss att hjälpa nyfrälsta syskon så att vi skyddar dem från onödiga motgångar i början på sin vandring med Jesus.] ¹⁸Gud lät folket gå runt genom öknen mot Vasshavet (Röda havet). Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten. [Bibeln använder det generella ordet Vasshavet (hebr. jam sof) och sedan bara havet (2 Mos 14:2, 9, 16, 21, 22, 23, 26, 27, 28, 30; 15:1). I 1 Kung 9:26 refererar det till Aqabaviken och Röda havet vid nuvarande Eilat. Den grekiska översättningen Septuaginta skriver Röda havet. Eftersom Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken, finns flera förslag på exakt var israeliterna korsade Röda havet.] ¹⁹Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels barn (söner) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er. [Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13–16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.] ²⁰Israeliterna bröt upp från Sukkot och slog läger i Etam på gränsen till öknen. [De tar inte den snabbaste havsvägen "Via Maris" som går genom filistéernas land, se vers 17, utan går i sydostlig riktning genom öknen Sinai.] ²¹Herren (Jahve) gick framför dem. På dagen i en molnstod (pelare av rök/moln) för att visa dem vägen och på natten i en eldstod (pelare av eld) för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt. ²²Han tog inte bort molnstoden på dagen och inte heller eldstoden på natten. 14¹Herren (Jahve) talade till Mose och sa:

²Tala till israeliterna, att de ska vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet herut, som betyder frihet] mellan Migdol [betyder torn] och havet; mitt emot Baal Tsefon ska ni slå läger vid havet. ³Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem. [Pi Hachirot betyder "platsen där papyrusplantan växer" och bör vara i Egyptens lågland, troligtvis inte så långt från Nilen. En annan tolkning ger betydelsen "ingången till grävningarna", och i så fall refererar det till den kanal som byggdes i nordsydlig riktning, och som går genom regionen nära Qantara. Baal Tsefon är "porten till norr". Eftersom de vandrade söderut på Sinaihalvön var de omringade av vatten på alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.] ⁴Jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas (tillsluts) och han ska komma efter dem, sedan ska jag bli förhärligad på farao tillsammans med hela hans armé och egyptierna ska veta att Jag Är Herren (Jahve). Så blev det.

Farao förföljer israeliterna

⁵När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sa: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar? ⁶Han [farao] gjorde i ordning sin vagn och tog sitt folk med sig. ⁷Han tog 600 av de finaste vagnarna tillsammans med alla andra vagnar i Egypten och härförare över dem. [De flesta enheterna med vagnar under den här perioden var mellan 10 och 150, så 600 är ett stort antal, men inte orimligt. När Ramses II stred mot hettiterna vid slaget i Qadesh skröt hans fiende med 2 500 vagnar.] ⁸Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, kungen i Egypten, så att han jagade efter Israels söner (folk), eftersom Israels söner (folk) drog ut med en hög hand (självsäkert, stolt) [i faraos ögon helt öppet och trotsigt]. ⁹Men egyptierna jagade dem med alla faraos hästar och vagnar, liksom hans ryttare och hans armé, och kom ikapp dem där de var lägrade vid havet utanför Pi Hachirot mitt emot Baal Tsefon. [På nytt nämns platserna, se vers 2.] ¹⁰När farao var nära, upptäckte israeliterna att egyptierna var på marsch mot dem, och israeliterna blev helt skräckslagna och ropade till Herren, ¹¹och de sa till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten? ¹²Var det inte detta ord vi talade till dig i Egypten? Vi sa: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
     ¹³Mose sa till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: 'Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen.'] ¹⁴Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla (tysta, döva; hålla er lugna; ta intryck)." [Ordet stilla (hebr. harash) har mer än en innebörd. Gud ville att israeliterna skulle stanna upp och vara tysta – dvs. upphöra med sina förskräckta rop och sitt uttalade missnöje, se vers 10, 11 och 12. De skulle vara likt dövstumma som bara skulle bevittna Guds ingripande – hur han skulle ta hand om den egyptiska armén som närmade sig. Grundordet har också betydelsen att gravera in eller plöja någonting, och i detta sammanhang handlar det om att låta hjärtat bli märkt av Guds frid och låta vetskapen om hans ingripande sjunka djupt in – mitt i och trots omständigheterna.] ¹⁵Herren sa till Mose: "Varför ropar du till mig? Tala till israeliterna att gå framåt [ut i havet]. ¹⁶Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och israeliterna ska gå på torr mark rakt igenom havet. ¹⁷Och jag, se, skåda, jag ska förhärda (tillsluta) egyptiernas hjärtan och de ska jaga efter dem så att jag ska bli förhärligad på farao och hans armé, hans vagnar och ryttare. ¹⁸Då ska egyptierna veta att Jag Är Herren (Jahve), när jag förhärligar mig på farao och hans vagnar och hans ryttare." ¹⁹Guds (Elohims) ängel (budbärare), som [vanligtvis] gick före Israels läger (armé), flyttade sig och gick [nu] bakom dem, så molnstoden (pelaren av rök/moln) [2 Mos 13:21] flyttade sig från [att vara] framför dem och stod [nu] bakom dem. ²⁰Den [molnstoden, ängeln] kom på det sättet emellan egyptiernas läger och israeliternas läger. Molnet var där med mörker [för egyptierna], ändå gav det ljus där under natten [åt israeliterna], ingen kom nära den andre på hela natten. [Hebreiska texten är inte helt tydlig i vers 20, som ordagrant lyder: "Molnet och mörkret var där och lyste upp natten." Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: "Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra." Poängen är att de båda lägren var åtskilda och ingen kunde passera molnstoden som var emellan dem.]

Havet delas

²¹Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades. ²²Israeliterna vandrade tvärs igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. [Totalt är det omkring två miljoner människor som passerar genom havet den natten, se 2 Mos 12:37.]
     ²³Men egyptierna jagade efter dem och gick ut efter dem till mitten av havet, alla faraos hästar, hans vagnar och hans ryttare. ²⁴Nu hände det sig under morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] att Herren (Jahve) tittade ner på Egyptens armé från eldstoden och molnstoden och förorsakade panik (förvirring, tumult – hebr. hamam) i den egyptiska hären. [Ordet för förvirring är snarlikt verbet för rörelse (hebr. hom) och att vråla och dåna (hebr. hamah).] ²⁵Han lät hjulen falla av [grekiska översättningen har "fastna"] deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sa: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna. ²⁶Och Herren (Jahve) sa till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras ryttare. ²⁷Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) skakade ner (skingrade, kringströdde – hebr. naar) egyptierna mitt i havet. ²⁸Och vattnet återvände och övertäckte vagnarna och ryttarna, liksom hela faraos armé som gått efter dem ut i havet, inte så mycket som en enda en av dem fanns kvar (överlevde). ²⁹Men Israels barn (söner) vandrade på torr mark mitt i havet och vattnet stod som en mur för dem på deras högra sida och på deras vänstra sida. ³⁰På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden. ³¹Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahve) gjorde på egyptierna, och folket fruktade, vördade Herren (Jahve) och de trodde på Herren (Jahve) och hans tjänare Mose.

Lovprisning

Moses sång

15¹Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:

Jag vill sjunga till Herren,
    för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
²Herren (Jah, kortformen av Jahve, betecknar att han alltid har existerat) är min styrka (starkhet) och min lovsång,
    han blev min frälsning (räddning).
Han är min Gud (El) och jag vill prisa honom,
    min faders Gud (Elohim) och jag vill upphöja honom.
³Herren (Jahve) är en stridsman,
    Herren (Jahve, Jag Är och har alltid existerat) är hans namn.
⁴Faraos vagnar och hans armé
    har han kastat i havet;
hans högsta befälhavare
    dränktes också i Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet].
⁵Djupen har täckt dem,
    de sjönk till botten som stenar.

⁶Din högra hand, Herre (Jahve),
    var majestätisk i kraft (helt överlägsen allt annat).
Din högra hand, Herre (Jahve),
    krossade fienden.
⁷I din stora härlighet (upphöjdhet, majestät)
    slog du ner dem som reste sig upp mot dig.
Du släppte lös din förtärande eld (vrede)
    som förtärde dem som halm. [Samma verb "släpp lös" användes genomgående i kravet mot farao att "släppa" israeliterna fria. Ironiskt nog släpps nu Guds eld lös över honom själv då han vägrade lyda Gud.] ⁸En fnysning från din näsa [östanvinden som blåste under natten, se 2 Mos 14:21]
    dämde upp vattnen (staplade upp dem).
det böljande (forsande vattnet) reste sig som en mur,
    vattenströmmarna stelnade i havets djup.

⁹Fienden sa:
    "Jag ska jaga,
    jag ska hinna i kapp,
    jag ska fördela bytet,
    min vilja ska ske med dem,
    jag ska dra mitt svärd,
    min hand ska utrota dem."
¹⁰men du [Herre] blåste med din vind (andades),
    och havet övertäckte dem.
De sjönk (virvlade ner)
    som bly i de väldiga vattnen.

¹¹Vem bland gudarna [alla avgudar som fanns i Egypten] liknar dig, Herre (Jahve)?
Vem är som du –
    majestätisk i helighet (helt fullkomlig, totalt avskild från allt orent) [motsatsen till all synd],
    värdig förundran (respekt, vördnad) under lovsång,
    du som gör under (förunderliga ting, mirakler)?

¹²Du sträckte ut din högra hand
    och jorden slukade dem.
¹³Du i din nåd (omsorgsfulla kärlek) ledde folket
    som du återlöst (hebr. gaal) [2 Mos 6:6]. Du har väglett dem i din styrka och i din heliga boning.
¹⁴När folken hör, bävar de,
    ångest har tagit sitt grepp om Filistéens inbyggare.
¹⁵Edoms ledare är skräckslagna.
    Ångest har gripit Moabs mäktiga män.
Alla Kanaans invånare smälter bort. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.] ¹⁶Skräck och fruktan ska falla över dem,
    genom din arms storhet
    ska de bli förstenade (bli stilla som stenar),
till dess ditt folk har passerat Herre (Jahve),
    till dess folket som du friköpt passerat förbi.
¹⁷Du förde dem in och planterade dem
    på bergen av ditt arv,
platsen Herre (Jahve) som du har gjort för dig själv att bo på,
    det heliga (templet) Herre (Adonaj) som dina händer har förberett.
¹⁸Herren ska regera från evighet till evighet!

¹⁹För faraos hästar med hans vagnar och hans ryttare gick ut i havet, men Herren (Jahve) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet på torr mark.

Mirjams sång

²⁰Sedan tog profetissan Mirjam, Arons syster, en tamburin i sin hand och alla kvinnor följde henne med tamburiner och med dans, ²¹medan Mirjam sjöng för dem:

Sjung till Herren (Jahve),
    för högt är han upphöjd!
Hästen och dess ryttare
    har han kastat i havet!

Prövningar i öknen (15:22-18:27)

Bittert vatten blir gott

²²Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten. ²³Och när de kom till Mara kunde de inte dricka Maras vatten för det var bittert. Därför kallades platsen Mara (som betyder bitter). ²⁴Och folket knotade mot Mose och sa: Vad ska vi dricka?
     ²⁵Och han ropade till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) visade honom ett träd, och han kastade det [hela, eller en del av det] i vattnet och vattnet blev sött. Där gjorde han en stadga och en förordning för dem och där prövade han dem. [Hebr. ets används om träd, men även grenar och bräder av trä, se Hag 1:8; Hes 37:16. Det kan vara någon mindre buske som Mose rycker upp och kastar i vattnet eller en gren från trädet.] ²⁶Han [Mose] sa: "Om du hör Herren (Jahve) din Guds (Elohim) röst och noga lyssnar till hans budord och håller alla hans förordningar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren din läkare (hebr. JHVH rafa)." [Titeln Jahve rafa är det första av förbundsnamnen som Herren låter Israels barn få veta. Det sker i den andra månaden i den hebreiska kalendern som är Ijar (infaller i april/maj). På hebreiska består ordet av tre bokstäver Alef-Jod-Resh (איר). Begynnelsebokstäverna för frasen "Jag Herren din läkare" (tre hebreiska ord ani Jahve rafa) är också Alef, Jod och Resh – ijar. Frasen är alltså en akronym för månaden Ijar, en månad som ofta förknippas med helande.] ²⁷Sedan kom de till Elim där det fanns 12 vattenkällor och 70 palmträd. Där lägrade de sig vid vattnet.

Gud förser dem med mat

16¹När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden [Ijar – april/maj] sedan de hade lämnat Egypten, ²klagade hela Israels folk på (lade hela skulden på, ropade högljutt mot) Mose och Aron i öknen. ³Israeliterna sa till dem: "Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
     ⁴Då sa Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte. ⁵På den sjätte dagen ska de tillreda det de får in, och det ska vara dubbelt så mycket som det de samlar in de andra dagarna."
     ⁶Mose och Aron sa till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land, ⁷och imorgon ska ni se Herrens (Jahves) härlighet (ära, glans), för Herren har hört er klagan mot (oförmåga att lita på) Honom. Vilka är vi [Mose och Aron], att ni klagar på oss [vi är bara budbärare, det är Gud ni klagat på]."
     ⁸Mose sa [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar vers 6 och 7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
     ⁹Mose sa till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahve) för han har hört hur ni har klagat."
     ¹⁰Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
     ¹¹Herren (Jahve) talade till Mose och sa: ¹²"Jag har hört israeliternas klagan. Tala till dem: 'Vid skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´) [2 Mos 12:6] ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så att ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
     ¹³Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och nästa morgon var öknen runt lägerplatsen våt av dagg. [Vaktlar är en flyttfågel, vid ett annat tillfälle förde Herren dem till lägret med hjälp av en vind, se 4 Mos 11:31.] ¹⁴När daggen var borta låg det ute i öknen något kornliknande (frasigt), tunt som rimfrost på marken. ¹⁵När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
    Mose sa till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta. ¹⁶Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle" (hebr. gul-golet) jämför ordet golgata, se Joh 19:13. Omer-måttet, som var dagsbehovet av manna för en person, definieras i vers 36 till en tiondels efa.]

¹⁷Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. ¹⁸När de mätte upp det med ett omer-mått, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som hade samlat lite inte för lite. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.
     ¹⁹Mose sa också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen. ²⁰Likväl lyssnade (lydde) de inte på Mose. Några av dem sparade det till nästa morgon, men det växte maskar [i det] och det ruttnade. Och Mose blev vred (hebr. qatsaf) på dem. ²¹Så de samlade det morgon för morgon, var och en efter sitt eget behov, och när solen blev varm (steg högre på himlen) smälte det (bort).
     ²²På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två omer [omkring 6 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och berättade för Mose. ²³Men han sa till dem: "Detta är vad Herren (Jahve) har talat. Imorgon är det sabbatsvila, en helig sabbat för Herren (Jahve). Baka allt ni har lust till och koka det ni vill koka. Lägg undan åt er allt som blir över och spara (bevara) det till imorgon."
     ²⁴Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det. ²⁵Sedan sa Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken. ²⁶Ni ska samla det under sex dagar men den sjunde dagen är sabbat, och då finns det ingenting. ²⁷Likväl, på den sjunde dagen gick några ut för att samla, men de fann ingenting. ²⁸Herren (Jahve) sa till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina budord och min undervisning (hebr. Torah)? ²⁹Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen. ³⁰Då vilade folket på den sjunde dagen. ³¹Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrön och smakade som rån gjorda med honung. ³²Sedan sa Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
     ³³Mose sa till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer. ³⁴Precis som Herren (Jahve) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades. ³⁵Israels barn (söner) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [Jos 5:11–12] ³⁶En omer [ca 3 liter – dagsbehovet av manna för en person, se vers 16] är en tiondels efa. [Både omer och efa var volymmått. Citat från olika antika texter visar att efa-måttet var allt från 20 till 45 liter. En tiondels efa (en omer) motsvarar då omkring 3 liter. Måttet omer används bara i detta kapitel, hebreiska ordet omer kommer från amar som betyder "samla" och att "binda kärvar". Måttet var troligen unikt för ökenfärden och var inte i bruk på senare tid, eftersom Mose förklarar hur många efa det motsvarar i denna kommentar i slutet på detta stycke som är som en fotnot. Omer-måttet ska inte förväxlas med chomer-måttet som används i 3 Mos 27:16; 4 Mos 11:32; Hes 45:11, 13–14.]

Vatten från klippan (4 Mos 20:1-13)

17¹Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se 4 Mos 9:18, 19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas vara omkring två miljoner människor, se 2 Mos 12:37.]
     ²Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom).
    De sa: "Ge oss vatten att dricka."
    Mose svarade: "Varför strider ni med mig? Varför frestar (prövar) ni Herren?"
     ³Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
     ⁴Då ropade Mose till Herren och sa: "Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds]."
     ⁵Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå. ⁶Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel. ⁷Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]

Seger över amalekiterna

⁸Sedan kom amalekiterna och stred med Israel vid Refidim [betyder: "viloplats"]. [Amalekiterna var ättlingar till Abraham via Esau, se 1 Mos 36:15. De var ett nomadfolk som bodde i Negev och Sinai och levde på att plundra, se Dom 3:13. De hade tämjt kamelen och använde den i sina attacker. Kamelen kan springa 70 km/h (mycket snabbare än en häst) och var väl lämpad att användas för överraskningsattacker av de amalekitiska rövargängen, se Dom 6:3, 5. Ryktet om israeliternas vandring och de tillgångar de hade med sig hade säkert nått amalekiterna som nu rörde sig söderut för att få ett lätt byte. I 5 Mos 25:17–18 beskrivs hur de på ett fegt sätt attackerade och isolerade en del av de tröttaste israeliterna som var längst bak. De beskrivs också som gudlösa. I berättelsen som följer här indikeras också att de var bättre rustade militärt sett än israelerna, och hade inte Gud gripit in på ett övernaturligt sätt när Mose, Aron och Hur bett, skulle de lätt besegrat israeliterna, se vers 11.
    Exakta platsen för Refidim är okänd. Eftersom det inte fanns vatten, kanske det inte var en oas som oftast annars rastplatserna var. Ordet Refidim är plural och kommer från hebr. refida som betyder ryggstöd och har med att ligga ner och vila men även stöd. Ordet knyter dels an till att det var en "rastplats" men även att Aron och Hur "stöttade" Mose armar i bönen.] ⁹Mose sa till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand." ¹⁰Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Mose bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se 2 Mos 31:2] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. giva). ¹¹När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget. ¹²Moses hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. emonah) till dess att solen gick ner. [Detta är första gången hebreiska ordet emonah förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning (hebr. emet) som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emonah används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.] ¹³Josua betvingade Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt "svärdets mun").
     ¹⁴Herren sa till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skriftrulle, och upprepa det i Josuas öron (läs/berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs rent från skrift] minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: 'från under himlarna')." [Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I 5 Mos 25:17–19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde. Att Amaleks minne helt ska utplånas på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från himlarna. I Predikaren används perspektiven "under solen" (Pred 1:1) och "under himlarna" (Pred 3:1; 2 Kor 12:2) som är det högsta och utgår från Guds tronrum.] ¹⁵Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Jahve Nissi). ¹⁶Han sa: "Handen på Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahve) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte)." [Detta är den första fiende som Israel strider med efter uttåget. Orden här är profetiska, flera strider utkämpas med Amalek genom åren. Så småningom får kung Saul uppdraget att bekämpa amalekiterna och vid det tillfället säger profeten Samuel att allt ska tillspilloges, men Saul är olydig (1 Sam 15:1–3). Senare under drottning Esters tid heter fienden Haman, även han en amalekit (Est 3:1). Amalek är ursprunget till allt judehat och antisemitism.]

Jetro besöker Mose

18¹Nu hörde Jetro (hebr. Jitro), prästen i Midjan och Moses svärfar [2 Mos 2:15], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahve) hade fört Israel ut ur Egypten (hebr. Mitsrajim – ´det inträngda landet´). ²Jetro, Moses svärfar, hade tagit [hand om] Moses hustru Sippora [2 Mos 2:21] efter att Mose sänt iväg henne ³med hennes två söner [2 Mos 4:24–26]. En [den förstfödde] hade namnet Gershom [på hebreiska låter det som "främling där", se 2 Mos 4:22], eftersom han sa: "jag är en främling i ett annat land", ⁴och namnet på den andra var Elieser [Eliezer, på hebreiska låter det som "Gud – min hjälp"], eftersom han sa: "Min faders Gud (Elohim) är min hjälp, och räddade mig från faraos svärd."
     ⁵Så Jetro, Mose svärfar, kom med hans söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger på Guds (Elohims) berg.
     ⁶Han sa till Mose [via en budbärare]: "Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig, och din hustru och hennes två söner." [I vers 5 står det ordagrant "hans söner" och "hans fru", här är det "hennes barn", se även vers 3. För att det ska bli deras barn behövs båda föräldrarnas medverkan i uppfostran.]
     ⁷Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet. ⁸Mose återgav (räknade upp – hebr. safar) för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
     ⁹Jetro gladdes (var mycket glad) över all den godhet som Herren (Jahve) hade visat mot Israel, eftersom Han hade befriat dem ur Egyptens hand. ¹⁰Och Jetro sa: "Välsignad är Herren (Jahve) som har befriat er ur egyptiernas hand och ur faraos hand och har befriat folket från Egyptens hand. ¹¹Nu vet jag att Herren (Jahve) är större än alla gudar, eftersom de har handlat övermodigt mot dem. ¹²Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).

Jetro undervisar Mose om delegering (5 Mos 1:9-18)

¹³Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen. ¹⁴När Mose svärfar [Jetro] såg allt han gjorde för folket, sa han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?" ¹⁵Mose svarade sin svärfar: "Det är för att folket kommer till mig för att fråga Gud (Elohim). ¹⁶När de har ett bekymmer kommer de till mig och jag dömer mellan en man och hans granne. På det sättet får jag dem att förstå Guds (Elohims) stadgar och undervisning (hebr. Torah) [instruktionerna i de fem Moseböckerna]."
     ¹⁷Men Mose svärfar [Jetro] sa till honom: "Det du gör är inte bra. ¹⁸Du kommer att trötta ut dig själv, liksom folket som är med dig, för uppgiften är för stor för dig. Du kan inte göra allt själv, ensam. ¹⁹Lyssna till min röst (på det som jag säger), jag ska ge dig råd och Gud (Elohim) ska vara med dig. Du representerar folket inför Gud och tar deras angelägenheter till Gud (Elohim). ²⁰Upplys dem om stadgar och undervisning, och visa dem vilken väg de måste gå och vilket arbete de måste utföra. ²¹Men du ska leta upp kapabla män bland allt folket, män som fruktar (vördar, respektera) Gud (Elohim), sanningsenliga män (män som håller sig till sanningen), som hatar mutor. Utse dem till att råda över tusen, hundra, femtio och tio. ²²Låt dem döma folket under alla tider. Låt sedan alla stora (komplicerade) ärenden tas till dig men alla småärenden kan de döma själva, på det sättet delar de bördan med dig (avlastar dig). ²³Om du gör detta (på det sätt) som Gud (Elohim) har befallt dig, ska du kunna uthärda (klara av arbetsbördan) och alla dessa människor ska gå till sin plats i frid (shalom, tillfreds med lösningen på sina problem). ²⁴Mose lyssnade på sin svärfar och gjorde allt som han sagt. ²⁵Mose valde ut dugliga män från hela Israel och gjorde dem till ledare över folket, ledare för 1 000, 100, 50 och 10. ²⁶De dömde folket hela tiden. De svåra (komplicerade) ärendena tog de till Mose, men alla småsaker dömde de själva. ²⁷Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.

Förbundet vid Sinai (kap 19-24)

19¹Precis på dagen tre månader efter att Israels barn (söner) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken. ²De lämnade nämligen Refidim och kom till Sinais öken och slog läger i öknen. De slog läger framför berget [Sinai/Horeb]. [Exakt var Sinaiberget (också kallat berget Horeb) ligger är inte klargjort. Enligt tidig kristen tradition är det Jebel Musa på Sinaihalvön (här finns Katarinaklostret, enligt tradition grundat 337 e.Kr. av kejsarinnan Helena). Ett annat förslag är Jabal al-lawz på arabiska halvön. Ett tredje är Hashem el-Tarif inte så långt från Eilat. Fler förslag är Jebel Sinn Bishr (norra Sinai), Helal, Jebel Serbal (södra Sinai), Karkom (Israel). De kriterier som Bibeln anger är:

• 11 dagsresor från Kadesh Barnea (5 Mos 1:2), om man går 15 km per dag motsvarar det 16 mil.
• 14 dagsturer från Elim, eftersom de kom till Sinai 50 dagar efter uttåget, se 2 Mos 16:1.
• Inte längre än att man kan föra en fårhjord från Midjan dit, se 2 Mos 3:1–22.]

Guds mäktiga närvaro vid Sinai

³Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:

"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och berätta för israeliterna:

⁴'Ni har själva sett vad jag gjort med egyptierna och hur jag lyfte er på örnvingar och förde er till mig själv. ⁵Och nu, om ni noggrant lyssnar till mig och håller mitt förbund, då ska ni vara min dyrbara egendom [med speciellt privilegium, men också väldigt ansvar] framför (ut från) alla andra folk, för hela jorden är min. ⁶Och ni ska vara ett rike av präster (hebr. kohanim) för mig och ett heligt folk [avskilt för ett uppdrag].' [2 Mos 12:1–3]

Detta är vad du ska tala till israeliterna." [Uttrycket "rike av präster" är unikt här för hela GT (även om språket är snarlikt i Jes 61:6). Ordet rike förutsätter en kung, vilket är Herren själv. En präst hebreiska kohen (plural kohanim) har i sin betydelse att vara en som tjänar en överordnad. Israeliterna har ett uppdrag att vara Guds representanter för världen, se 2 Mos 19:5. Den tolkningen stöds även i hur frasen används i NT, se 1 Pet 2:9; Upp 1:6. Den första prästen (kohen) som nämns i GT är Melkisedek, se 1 Mos 14:18. Ordet används även om präster, se 1 Mos 41:45; 2 Mos 3:1; 1 Kung 4:5.]

⁷När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren hade befallt honom att säga, ⁸och hela folket svarade tillsammans: "Allt som Herren har talat ska vi göra." Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar. ⁹Herren (Jahve) sa till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan berättade Mose folkets ord för Herren (Jahve). ¹⁰Herren (Jahve) sa till Mose: "Gå till folket och helga dem idag och imorgon. Låt dem tvätta sina kläder. ¹¹Var redo på den tredje dagen. För på den tredje dagen ska Herren (Jahve) komma ner på berget Sinai i folkets åsyn. ¹²Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: 'Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas. ¹³Inte en hand får röra det [att röra vid en död kropp gjorde en person oren, se 4 Mos 5:2], utan blir stenad eller genomborrad, oavsett om det är ett djur eller en människa, ska det inte leva.' När shofaren (vädurshornet) ljuder, ska de komma till berget." ¹⁴Sedan gick Mose ned från berget till folket, helgade dem och sedan tvättade de sina kläder. ¹⁵Han sa till folket: "Var redo på den tredje dagen. Kom inte nära era fruar (ha inget sexuellt umgänge)." [3 Mos 15:16–18]
     ¹⁶På morgonen på den tredje dagen var det åska (röster) och blixtar (ljungeldar), ett tjockt moln på berget och tonen (ljudet) av en extraordinärt skarp (hög, ljudlig) shofar. Allt folket i lägret bävade. [Det finns några intressanta kommentarer till denna passage i den judiska traditionen. Rabbi Johanan skriver: "Guds röst delades i 70 röster som talade på 70 språk så att alla länder kunde förstå. När varje land hörde rösten på sitt eget modersmål ingav det dem fruktan." Här finns likheter till vad som skedde på pingsten, se Apg 2:1–13.] ¹⁷Då förde Mose ut folket ur lägret för att möta Gud (Elohim), och de stod på den lägsta delen av berget. ¹⁸Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt. ¹⁹När ljudet av shofaren blev starkare och starkare talade Mose och Gud (Elohim) svarade honom med ett åskmullrande ljud.
     ²⁰Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp. ²¹Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahve) och många av dem dör. ²²Även prästerna som kommer nära Herren (Jahve) måste helga sig själva så att Herren (Jahve) inte far ut (blir vred) mot dem."
     ²³Mose sa till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende) [syftar på att Herren är en som det står i 5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det helgat."
     ²⁴Sedan sa Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska han fara ut mot dem." ²⁵Så Mose gick ner till folket och berättade för dem.

De tio orden (5 Mos 5:6-12)

[Detta stycke är ett av de mest välkända i Bibeln, det återkommer även i 5 Mos 5:6–12 då det upprepas för en ny generation. Även om stycket ofta har rubriken "tio Guds bud" står det ordagrant ord (hebr. davar) och inte bud (hebr. mitsvah) i den hebreiska texten. Det förstärker att det handlar om instruktioner. Ett annat namn är dekalogen, en term från grekiskt ursprung som också betyder "tio ord". Jesus nämner alla dessa tio budord och förstärker alla utom sabbatsbudet, se Matt 5:17–48; 19:18–19; 22:35–40. Se även Rom 13:9; Ef 6:2–3; Upp 9:20–21. Lite längre fram i Andra Mosebok är det tydligt att detta stycke består av tio punkter och skrevs på två stentavlor, se 2 Mos 34:1, 28. Bibeln anger inte om bara första ordet skrevs ned, eller hur de delades in, men det är rimligt att tro att det är fem på den ena och fem på den andra, på samma sätt som vi har fem fingrar på vardera handen.
    De tio orden kan delas in i två grupper där den första handlar om vördnad och respekt för Gud och den andra om vördnad och respekt för andra människor. Att älska Gud och människor sammanfattar hela undervisningen, se Matt 22:36–40. Det är värt att notera att det första ordet inte är ett förbud utan en beskrivning på något som Herren har gjort (vers 2). Det är ett Guds kärleksord hur han har befriat från slaveri. Det ligger som en grund för det som följer. Andra person singular används (dig, din) inte plural (jfr 2 Mos 19:15 där pluralformen används). Gud riktar sig också personligt till var och en av oss.] 20¹Sedan talade Gud dessa ord:

1) Jag är Herren

²Jag är Herren din [personliga] Gud (Jahve Elohim), som förde dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset (slaveriet). [Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från namnet på Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Mitsrajim står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar ord som belägring, inträngd osv. Genom att använda detta ord, följt av "ur slaveriet", blir Guds befrielseverk bredare och handlar inte bara om israeliternas fångenskap i Egypten, utan kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som kan förslava och tränga in från den plan Gud har för en människa. Genomgående används andra person singular (din, dig) – Gud är en personlig frälsare.]

2) Ha inga andra gudar

³Du ska inte ha några andra (främmande) [plural] gudar (elohim) vid sidan av mig (ordagrant: "över mitt ansikte"; som konkurrerar med min plats).
⁴Du ska inte göra dig någon bildstod [staty i trä eller sten] eller någon avbild
    av något uppe i himlen
    eller nere på jorden
    eller i vattnet under jorden.
⁵Du ska inte tillbe (böja dig inför) dem, och inte heller tjäna dem. [Ordet tjäna är felstavat i den hebreiska texten, en förklaring kan vara att förstärka det bisarra i att försöka tjäna avgudar, det är så fel så att inte ens ordet "tjäna" är värd en korrekt stavning. Ordet för att tjäna (hebr. avad) betyder både att tjäna något gudomligt och att arbeta. Samma ord används i vers 9 om att "arbeta" sex dagar, se även 1 Mos 2:5; 15. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop och är inte åtskilda som grekiska tänkande där det heliga och profana skiljs åt.] Jag, Herren (Jahve), din Gud (Elohim), är en nitälskande Gud [hebr. El qana; en avundsjuk Gud (i fråga om avgudadyrkan och falsk tillbedjan) som kräver odelad lojalitet]. Jag låter fädernas synd drabba (besöker, konsekvenserna av denna synd drabbar) barnen fram till tredje och fjärde släktled när man hatar mig, ⁶men visar min trofasta kärlek mot tusenden [i tusen generationer] när man älskar mig och håller mina budord.

3) Representera inte Herrens namn på ett felaktigt sätt

⁷Du ska inte representera (ordagrant: "lyfta upp", "bära") Herrens (Jahves) namn (hans karaktär) på ett felaktigt sätt (tanklöst, i tomhet).

Herren ska inte låta den som missbrukar hans namn vara ostraffad. [Ofta har detta bud förringats till att inte nämna Guds namn på ett lättsinnigt sätt eller att inte svära. Att "bära" Herrens namn har innebörden att inte häda hans namn, men tyngdpunkten finns i att inte representera honom och hans karaktär på ett felaktigt sätt. Detta skulle kunna beskrivas som "religiös ondska" som sker i Guds namn. Om en ogudaktig begår onda handlingar är det illa. När någon som säger sig tro på Gud gör samma onda handling och säger att det är i Guds namn begår de inte bara ondska utan skadar även människors syn på Gud. Man behöver inte ha en kristen tro för att begå detta brott. En islamist som i Guds namn ropar "Allahu akbar", "Gud är större" på arabiska, och mördar gör att det är svårare för människor att tro att det kan finnas en god Gud. Ett av de vanligaste argumenten mot den kristna tron är just brott mot detta bud begångna av korsfarare förr i tiden, eller idag av islamister.]

4) Kom ihåg vilodagen

⁸[Följande gäller dig och din familj:] Kom ihåg sabbatsdagen [vilket inte bara betyder att inte glömma bort, utan att högtidlighålla betydelsen och innebörden som är skapelsen och uttåget ur Egypten], och håll den helgad (avsätt den som en speciell dag dedikerad till Gud). ⁹Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor (vardagliga arbetsuppgifter), ¹⁰men den sjunde är Herren, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren inom dina portar (i dina städer). ¹¹För på sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helgad dag (avsatt den som en speciell dag). [Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll en timma efter solnedgången. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra på sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar på fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka på en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara påslagen på 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar på varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka på en knapp.
    Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten på samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. När dessa frågor diskuteras på apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se Apg 15:19–20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se 2 Mos 31:12–13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen på den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2–3. Se även Kol 2:17; Rom 14:5; 1 Kor 8:9.]

5) Hedra din far och mor

¹²Hedra (värdera högt, visa vördnad och respekt för) din far och din mor. Då ska du få leva länge i det land som Herren, din Gud ska ge dig. [Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor. För ett barn är deras föräldrar som en gud. Ett barn lär sig att vörda Gud genom att vörda sina föräldrar. Genom livet förändras betydelsen av att "vörda sina föräldrar". För ett barn är att vörda att lyda, som vuxen att ha en jämlik relation och när föräldrarna blir äldre att ta hand om dem.]

6) Mörda inte

¹³Du ska inte mörda (hebr. lo ratsach). [Det finns olika hebreiska ord för att döda. Hebreiska ratsah som används här syftar på en överlagd viljemässig handling att mörda en annan människa, men inkluderar även vållande till annans död. För att avgöra om det var olyckshändelse eller mord skulle den som orsakat en annan människas död ta sig till en av de sex fristäderna och där invänta rättegång som prövade fallet, se 4 Mos 35. Eftersom brottet är allvarligt krävdes inte bara ett vittne utan två. Om det var mord var påföljden dödsstraff. Allt detta beskrivs i 4 Mos 35 där det även ges olika exempel på hur lagen ska tolkas. Västvärldens rättssystem bygger på dessa principer och i Sverige finns tre grader av brott mot liv och hälsa: mord, dråp och vållande till annans död.
    Anledningen till att mord är fel ges i 1 Mos 9:6: Människan är Guds avbild, och den som tar någon annans liv gör ett angrepp på Gud själv och hans avbild. Den inflytelserika King James Bible använde det engelska ordet "kill" istället för "murder", vilket lett till att detta bud ibland tolkats som ett förbud att döda något levande. Eftersom plantor ska ätas och djur kan offras kan det inte betyda att inget liv får tas. Nästa kapitel föreskriver också att en skyldig mördare ska dömas till döden efter en rättvis dom (se t.ex. 2 Mos 21:12, 14, 15) och då används ett annat hebreiskt ord för att "döda" (hebr. mot) gärningsmannen, vilket gör att detta bud inte kan användas för att tala mot dödsstraff. Även i krig används andra hebreiska ord för att döda. Eftersom summan av Guds ord är sanning, se Ps 119:160, måste vi se vad andra stycken i Bibeln säger om dödsstraff och krig. Två passager som ger vägledning finns i Rom 13:1–5 och Matt 5:44. Medicinska framsteg har också lett till nya moraliska dilemman vad gäller dödshjälp, abort, livsuppehållande behandling osv.]

7) Begå inte äktenskapsbrott

¹⁴Du ska inte begå äktenskapsbrott. [Lagen skiljer mellan äktenskapsbrott (som handlar om sexuell otrohet mellan gifta) och otukt (som handlar om annan sexuell synd). Båda är synder, men konsekvenserna av dem är olika. Ofta benämndes äktenskapsbrott som "den stora synden", för den splittrar familjer och upplöser samhällen.]

8) Stjäl inte

¹⁵Du ska inte stjäla.

9) Vittna inte falskt

¹⁶Du ska inte bära falskt (hebr. sheqer) vittnesbörd mot din nästa (hebr. rea). [Även om det är moraliskt fel att ljuga (Ords 12:22; 15:5; Ps 101:7), så är det falskt vittnesbörd i domstolen som är huvudbetydelsen här.]

10) Ha inte begär

¹⁷Du ska inte ha begär till (avundas, åtrå):
    din nästas hus (familj och ägodelar).
Du ska inte ha begär till
    hans fru,
    hans tjänare,
    hans tjänarinna,
    hans oxe,
    hans åsna,
    eller något annat som tillhör honom (din granne, vän, landsman). [Detta bud går djupare än tidigare bud eftersom det berör tanken och inte den fysiska handlingen. Men varför ett förbud mot att fantisera om att vilja ha grannens oxe? Anledningen är att det är begäret som kan leda till handlingar som förbjudits i de föregående fyra buden, se vers 13–16. Att åtrå andra människor och ägodelar kan leda till äktenskapsbrott, mord, stöld och falska vittnesmål. Ett exempel på det sistnämnda finns i 1 Kung 21 där Ahab tar över Navots vingård. Jesu halvbror skriver att där det finns avund och själviskhet, där finns det också oordning och alla slags onda handlingar, se Jak 3:16.
    Ordet begär förekommer två gånger i denna vers, vilket har lett till att budet ibland har delats upp i två olika bud. Det är dock tydligt att uppräkningen efter det andra ordet bara är ett förtydligande när det beskriver vad som finns i huset. Ett begär är en brinnande ohälsosam längtan efter något förbjudet. Samtidigt finns det också en positiv längtan och känsla av att vilja ha mer som Bibeln uppmanar till. Paulus längtar efter att känna Herren bättre, se Fil 3:7–14, söka de andliga gåvorna, se 1 Kor 12:31 osv.]

Olika indelningar
Det finns olika indelningar. I den judiska traditionen inkluderas den inledande frasen med första budet, vilket inte den lutherska, katolska eller reformerta traditionen gör. En annan skillnad är placeringen av budet att vörda sina föräldrar, beroende på om det anses höra till den första eller andra gruppen blir det 5:e eller 6:e budet (4:e budet i Luthers katekes).
    Kärnbibelns rubriker följer den judiska uppdelningen. Det finns både en tematisk och tydlig strukturell struktur som talar för detta, förutom att den var den äldsta och även gällde bland de första kristna. De första fem punkterna består alla av två sektioner där den första beskriver budordet och den andra ger förklaring eller beskrivning. De första fem har också samma text "Herren din Gud" i varje punkt. De sista fem punkterna består däremot av kortare fraser med förbud. Här nämns inte Guds namn och det finns inte heller någon tillhörande förklaring.
    Det finns också ett spegelvänt mönster i båda dessa halvor som börjar med hjärtat, tar sig uttryck i tal och sedan sist i handlingar. Det är ett kiastiskt mönster där den första och sista punkten handlar om en inre osynlig kvalitet; både första punkten som handlar om tron på Gud och sista som handlar om girighet har att göra med hjärtat. Det andra temat är ord; förbudet att ingå eder och vittna falskt hör ihop. Vad hjärtat är fullt av det talar munnen och leder vidare till praktiska handlingar som att inte respektera vilodagen, sina föräldrar, människoliv, äktenskap och andras egendom.

Guds mäktiga närvaro vid Sinai

¹⁸Allt folket blev vittnen till åskmullret och blixtarna och ljudet från shofaren och rykandet (röken som rykte) på berget. När folket såg det blev de förskräckta och stod långt bort. ¹⁹De sa till Mose: "Tala du till oss så ska vi lyssna, men låt inte Gud (Elohim) tala till oss för då ska vi dö."
     ²⁰Mose sa till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för Honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
     ²¹Folket stod på behörigt avstånd när Mose gick närmare det tjocka mörkret (ett tjockt mörkt moln) där Gud (Elohim) var.

Civila lagar

²²Herren (Jahve) sa till Mose: Detta ska du säga till Israels barn (söner); ni har själva sett att jag har talat med er från himlen. ²³Ni ska inte göra – vid sidan av mig –
    gudar av silver
    eller gudar av guld,
det ska ni inte göra åt er. [I ett kiastiskt mönster repeteras det inledande budordet att inte ha andra gudar vid Guds sida, se 2 Mos 20:3–5. Det är inte bara detta budord som åsyftas, utan det blir som en titel för hela undervisningen ovan med de tio budorden. Bibeln visar att det finns saker som inte ska göras och saker som ska göras när det gäller offer. Nu i vers 24 följer de positiva buden med vad som ska offras.] ²⁴Ni ska göra ett altare av jord till mig och offra brännoffer [3 Mos 1:3–16] på det och shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11–21], dina får och dina oxar. På varje plats där jag vill att mitt namn ska bli omnämnt ska jag komma till er och välsigna er. ²⁵Och om du gör ett altare till mig av sten, ska du inte bygga det av huggna stenar, för om du rör det med ett verktyg har du förorenat det. ²⁶Inte heller ska du gå upp på trappsteg till mitt altare, för att din nakenhet inte ska bli avslöjad därpå.

Bestämmelser

[Kapitel 21-22 beskriver olika juridiska scenarion kring slaveri, personskador och stöld. Här ges riktlinjer för hur domare ska kunna döma rättvisa domar. Texten är skriven enligt mönstret: om detta sker, då ska det göras upp så här.] 21¹Detta är de påbud (bindande juridiska beslut) som du ska lägga fram för dem [israeliterna].

Hebreiska slavar/tjänare

[Israeliterna hade själva varit slavar i Egypten. Det är denna utsatta grupp som är först att få rättsligt skydd. Det sättet en hebré kunde bli en slav var betalning för stöld (2 Mos 22:3) och skuldsättning (3 Mos 25:39). Lagar kring utländska slavar behandlas i 3 Mos 25:45. Vid många tillfällen behandlas arbetare och slavar likvärdigt, se 2 Mos 20:10; 23:12; 3 Mos 25:6, 39, 43, 53; 5 Mos 12:18; 16:11.] ²Om du köper en hebreisk slav (tjänare – hebr. eved), ska han tjäna (hebr. avad) dig i 6 år och det 7:e året ska han bli fri utan att ersätta dig [utan att behöva betala för sin frihet]. ³Om han kom ensam [ogift] ska han gå (lämna) ensam [efter sex år]; om han var gift [när han kom] ska hans hustru gå med honom. [Hebr. gaf används bara här och i vers 4. Ordet kan översättas ´ryggen fri´ eller ´bara med sin klädnad´. Han kom med kläderna han hade på sig, dvs. utan fru och barn.] ⁴Om hans herre ger honom en hustru och hon föder söner eller döttrar till honom, ska hustrun och hennes barn vara hennes herres, och han ska gå (lämna) ensam (hebr. gaf). [Detta skulle dock vara väldigt smärtsamt att lämna sin familj.] ⁵Så om tjänaren tydligt säger: "Jag älskar min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte gå (lämna) fri", ⁶då ska hans herre föra fram honom till Gud (Elohim) och föra honom till dörren eller till dörrposten [en formell ceremoni krävdes] och hans herre ska genomborra hans öra med en syl, och han ska tjäna honom för alltid.

Slaveri
På den här tiden var slaveriet utbrett i världen. Det är anmärkningsvärt att det inte finns något uttryckligt förbud mot slaveri i Bibeln. Paulus uppmanar slavar att bli fria på laglig väg om den möjligheten ges, se 1 Kor 7:21–24. Evangeliet omkullkastar inte sociala institutioner genom revolution, däremot så har slaveriet avskaffats i länder som bygger på judeo-kristna värderingar. Gud förändrar människors hjärtan, vilket i sin tur förändrar samhället.

Rättigheter för kvinnlig tjänare

[I omkringliggande kulturer var det inte ovanligt att barn såldes som slavar/tjänare. I hopp om en bättre framtid kunde en fattig dotter säljas till ett rikt hushåll. Bland hebréerna var sådana försäljningar jämförelsevis sällsynta, men de ägde ändå rum ibland, till följd av extrem fattigdom (Neh 5:5). Kvinnor som såldes på detta sätt kunde kräva sin frihet efter sex år om de så önskade (5 Mos 15:17), men om de köptes för att bli hustrur fick de ytterligare ett skydd. Reglerna här skyddar flickan från att säljas vidare till andra och bli sexuellt utnyttjad.] ⁷Och om en man säljer sin dotter till att bli en tjänarinna (hebr. amah) ska hon inte lämna som de manliga tjänarna gör. ⁸Om hon inte behagar sin herre som har tagit henne till hustru [eller konkubin] åt sig själv, då ska han låta henne bli återlöst [av hennes far eller en släkting]. Det står inte i hans makt att sälja henne till en främling, eftersom han [då] har agerat svekfullt mot henne. ⁹Och om han tar henne till hustru åt sin son, ska han handla med henne som med en dotter. ¹⁰Om han tar sig en annan hustru ska hennes mat, hennes kläder och hennes äktenskapliga rättigheter inte förminskas. ¹¹Och om dessa tre [åtaganden] inte erbjuds (görs för) henne, då ska hon gå ut utan ersättning och utan betalning. [De tre åtagandena var att erbjuda återlösning (vers 8), giftemål med någon av familjens söner (vers 9) eller giftemål med en annan hebré (vers 10).]

Dödstraff
För vissa grova brott som bl.a. mord föreskrivs dödstraff. Både utdömandet som verkställandet av dödsstraffet bör ha varit ytterst ovanligt. Då två vittnen var nödvändiga blev det svårt att skaffa fram bevis. För domstolen gällde principen att hellre fria än fälla. I Talmud diskuteras de rättsliga kraven för dödsstraff mycket ingående och man fastställde betydande hinder som gjorde en sådan dom extremt svår att verkställa. Enligt Mishnah måste dödsfall avgöras av en Sanhedrin bestående av 23 domare.

Personskada – mord

¹²Den som slår en man så att han dör ska dödas.
¹³Men om en man inte ligger på lur [det var inte ett överlagt mord] och Gud (Elohim) låter det komma till hans hand,
    då ska jag utse en plats åt dig dit han kan fly.
¹⁴Men om en man avsiktligt kommer till sin granne och slår honom med svek, då ska han tas bort från mitt altare så att han kan dö. [Jfr 1 Kung 1:50–51] [Vers 12–14 formar en kiasm som ramas in av mord som måste straffas hårt. För att avgöra om det var olyckshändelse eller mord skulle den som orsakat en annan människas död ta sig till en av de sex fristäderna och där invänta rättegång, se 4 Mos 35.]

Personskada – våld i hemmet

¹⁵Och den som slår sin far eller sin mor, ska med säkerhet dödas.
¹⁶Och den som stjäl [kidnappar, samma ord ganav som i 2 Mos 20:15] en människa (hebr. ish) och säljer honom,
    eller om han blir funnen i hans hand, ska med säkerhet dödas.
¹⁷Och den som förbannar sin far eller sin mor, ska med säkerhet dödas.[Vers 15 och 17 ramar in detta stycke och handlar om att vörda sina föräldrar, se 2 Mos 20:12. Att kidnappa någon är att stjäla från familjen, med syfte för att sälja till slaveri är också ett allvarligt brott som leder till dödsstraff.]

Personskador – slagsmål

¹⁸Och om flera män tävlar (strider, duellerar) och den ene slår den andre med en sten eller med sin näve och han inte dör utan blir sängliggande, ¹⁹om han reser sig igen och går böjd över sin stav, då ska den som slog honom vara tyst. Han ska ersätta honom för hans förlorade tid och ska ombesörja att han blir fullt återställd.
²⁰Och om en man slår sin tjänare eller tjänarinna med en käpp [ger en kroppslig bestraffning], och han dör under hans hand, ska han med säkerhet bli straffad. [En herre kan inte behandla sina slavar hur som helst, människovärdet står högt, skulle en slav dö hade slavägaren begått mord.] ²¹Om han överlever en dag eller två dagar ska han inte bli straffad, för han är hans silver (han är köpt och tillhör honom). [Straffet i vers 20 var då inte tänkt att döda utan bara korrigera.]

Personskada – permanent

²²Om män bråkar med varandra och skadar en gravid kvinna så att hon får missfall och inga andra skador uppstår, då ska han med säkerhet bli skadeståndsskyldig, i enlighet med det som kvinnans make ålägger honom, och han ska betala som domarna fastställer. ²³Men om någon skada uppstår,

då ska liv ges för liv,
²⁴öga för öga,
tand för tand [Matt 5:38],
hand för hand,
fot för fot,
²⁵brännskada för brännskada,
sår för sår,
blåmärke för blåmärke. [Dessa lagar begränsar straffet så det är en rimlig nivå som motsvarar den skada som skett. Denna princip, som inom juridiken kallas vedergällningsrätt (talionprincipen), begränsar hämndens utsträckning.]

²⁶Och om en man slår sin tjänare i ögat eller slår sin tjänarinna i ögat, och ögat fördärvas, ska han låta honom gå fri för ögats skull. ²⁷Och om han slår ut sin tjänares tand eller sin tjänarinnas tand, ska han låta honom gå fri för tandens skull.

Personskador – orsakade av djur

²⁸Och om en oxe (tjur – hebr. shor) stångar en man eller en kvinna så att de dör, då ska oxen med säkerhet stenas och dess kött ska inte ätas, och oxens ägare ska förbli tyst. [Hebr. shor kan syfta på en tjur eller oxe (som är en kastrerad tjur). Eftersom en oxe normalt sett är lugnare än en tjur, så verkar texten här syfta på en oxe. Oxen som dödat en människa ska dödas och ägaren varnas. Han får inte klaga över det som drabbat honom. Han måste finna sig i att förlora sin tjur/oxe som var en dyrbar och viktig tillgång på den här tiden i ett samhälle där jordbruket var centralt och oxen gjorde mycket av det tunga arbetet. En antik lertavla från Nuzi (moderna Irak, daterad till 1500 f.Kr.) omnämner ett rättsfall där en oxe dödat en människa.] ²⁹Men om oxen har stångats tidigare, och dess ägare har blivit varnad men inte brytt sig om varningen, och den dödar en man eller kvinna, då ska oxen stenas och dess ägare ska också dödas. ³⁰Om en lösensumma läggs på honom, då ska han för sin återlösning ge allt som läggs på honom. ³¹Oavsett om den har stångat en son eller har stångat en dotter, efter detta påbud (bindande juridiska beslut) ska det göras mot honom. ³²Om oxen stångar en tjänare eller tjänarinna, ska han ge deras herre 30 shekel [345 gram] silver och oxen ska stenas. ³³Och om en man öppnar en brunn, eller om en man gräver en brunn, och inte täcker över den, och en oxe eller en åsna faller i den, ³⁴då ska brunnens ägare betala ersättning, han ska ge silver till deras ägare och det döda djuret ska vara hans. ³⁵Och om en mans oxe skadar en annans så att den dör, då ska han sälja den levande oxen och de ska dela på betalningen för den och de ska dela på den döda oxen. ³⁶Eller om det blir känt att en oxe har stångats tidigare och ägaren inte har brytt sig om det, ska han med säkerhet betala (fullständigt ersätta/fullborda – hebr. shalem shalem) oxe för oxe och den döda kroppen ska vara hans. [Den hebreiska texten har en vers till här (37), och en vers mindre i kapitel 20 som då bara har 30 verser.]

Egendom – stöld

[Välstånd på den här tiden bestod i boskap, se 1 Mos 47:17; 2 Sam 12:2; Job 1:3. Stöld av oxar och får räknas som stöld av egendom.] 22¹Om en man stjäl en oxe eller ett får och dödar det eller säljer det, ska han ersätta (hebr. shalem):
    5 oxar för 1 oxe [femfalt] och
    4 får för 1 får [fyrfalt]. [Jfr 2 Sam 12:4. Anledningen till det högre straffet för stöld av oxen kan vara att det är ett större djur, kräver mer fräckhet eftersom det lättare kan upptäckas. Även förlusten av en oxe orsakade mer skada för ägaren än ett får, se Ords 14:4.] ²Om en tjuv blir påkommen med att bryta sig in (gräva sig igenom – hebr. machteret) [igenom husväggen till stallen när det är mörkt] och blir slagen så att han dör, ska det inte vara någon blodskuld för honom [djurens ägare är inte skyldig till dråp]. ³Men om solen gått upp över honom [tjuven höll på att gräva sig in då det var ljust] ska det var blodskuld för honom [dråparen]. [Husägaren ska åtalas för mord.] Han [tjuven] ska ersätta fullt ut (hebr. shalem shalem). Om han inte har något [tillräckligt] då ska han bli såld [som slav] för sin stöld (stöld i smyg – hebr. genevah). [Kunde han inte betala var han tvungen att betala genom att arbeta, men inte mer än sex år, se 2 Mos 21:2–4.] ⁴Om stöldgodset [djuret som han stulit i smyg] påträffas levande i hans hand, vare sig det är oxe eller åsna eller får, ska han ersätta dubbelt [igen].

Egendomar – skada på grund av oaktsamhet

⁵Om en man orsakar att ett fält eller en vingård blir avätet, därför att han har låtit sin boskap gå lös, och den har ätit på en annan mans fält, då ska han ersätta honom från sitt eget fält och från sin egen vingård. ⁶Om eld bryter ut och får tag i törne så att sädesskylarna eller den stående säden eller fältet slukas, ska han som tände elden ersätta den ordentligt.

Egendomar – tvist över ansvar

⁷Om en man överlämnar pengar eller andra tillhörigheter till sin granne för att han ska förvara det och det blir stulet från den mannens hus, om tjuven blir funnen ska han ersätta dubbelt tillbaka. ⁸Om tjuven inte blir funnen, då ska husets herre komma nära Gud (Elohim) för att se om han har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter. ⁹För varje slags överträdelse – om det gäller en oxe, en åsna, ett får, kläder eller för någonting som har gått förlorat – som någon [hittar det och] säger: "Det här är det [som är mitt]", ska båda parters sak komma inför Gud (Elohim). Den som Gud (Elohim) dömer skyldig [visar har felat] ska ersätta dubbelt till sin granne. [På samma sätt som i vers 4 och vers 7 eftersom det stulna också återfås, inte fyrfalt som i vers 1.] ¹⁰Om en man till sin granne överlämnar en åsna eller en oxe eller ett får eller något djur för att han ska skydda (ta hand om) det och det dör eller skadas eller förs bort och ingen ser det, ¹¹då ska Herrens (Jahves) ed vara mellan dem båda för att se att han inte har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter, och dess ägare ska acceptera det och inte begära någon ersättning. ¹²Men om det är stulet från honom ska han ersätta dess ägare. ¹³Om det har gått sönder ska han föra fram det som bevis, han ska inte ersätta det som är trasigt. ¹⁴Och om en man lånar något av sin granne och det skadas eller dör, och dess ägare inte är där just då, ska han [som lånat det] ersätta det fullt ut. ¹⁵Om ägaren var närvarande [när djuret skadades eller dog], ska han [den som lånat det] inte ersätta det. Om djuret var hyrt, utgör hyressumman ersättning.

Moraliska lagar

¹⁶Och om en man förleder en ungmö som inte är förlovad, och ligger med henne, ska han med säkerhet betala en hemgift för henne så att hon blir hans hustru. ¹⁷Om hennes far vägrar att ge henne till honom, ska han betala silver efter hemgiften för en ungmö. ¹⁸Du ska inte tillåta trollkvinnor (häxor, sådana som håller på med ockulta saker) att leva. ¹⁹Den som ligger (har samlag) med ett djur ska med säkerhet dödas.
²⁰Den som offrar till avgudar det som är sparat (undanlagt) till Herren (Jahve), ska i grunden förgöras (hebr. charam). ²¹En främling (invandrare som bor i landet – hebr. ger) ska du inte förorätta (behandla fel, utnyttja) eller förtrycka (krossa), ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. ²²Ingen änka eller faderlös ska ni förödmjuka (plåga, våldföra er på – hebr. anah). [Jes 1:17; Job 31:16, 17, 21] ²³Om du behandlar dem illa på något sätt – för om de ropar till mig ska jag sannerligen höra deras rop – ²⁴ska min vrede bli het och jag ska döda dig med svärd, och din hustru ska bli en änka och dina barn faderlösa. ²⁵Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till den fattige (hebr. ani) som är hos dig, ska du inte vara för honom som en kreditgivare, inte heller ska du ta ränta av honom. ²⁶Om du tar din grannes mantel i pant ska du återlämna den till honom vid solnedgången, ²⁷för det är hans enda täcke, det är hans mantel för hans kropp som han ska sova under. Och det ska ske när han ropar till mig att jag ska höra, för jag är nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanon). ²⁸Du ska inte smäda Gud (Elohim) och inte förbanna ditt folks ledare. ²⁹Du ska inte fördröja att offra fullheten av din skörd och det som kommer från din press. Det förstfödda av dina söner ska du ge till mig. ³⁰På samma sätt ska du göra med din oxe och med ditt får. Sju dagar ska den gå med sin mor, på den åttonde dagen ska du ge den till mig. ³¹Ni ska vara heliga män till mig, därför ska ni inte äta något kött från ett rivet djur på fältet, det ska ni kasta till hundarna.

Rättvisa

[Israels rättssystem bygger på rättvisa lagar, ärliga domare och vittnen som talar sanning. Rättvisan ska inte styras av den allmänna opinionen, mutor, personliga känslor eller social status. Att vara trogen sanningen är det enda sättet för ett samhälle att kunna bestå.] 23¹Du ska inte sprida (skapa eller sprida vidare) ett falskt rykte. Gör inte gemensam sak med den orättfärdige (den som är skyldig till ett brott) genom att bli ett falskt (laglöst, destruktivt) vittne. [Ordet "falskt" är det hebreiska ordet chamas som har stark betoning på våld och terror. Här blir betydelsen "en rättslig terrorist" som bryter ner rättssystemet inifrån.] ²Även om majoriteten av folket gör det onda, så ska inte du göra det. Detsamma gäller när du ska ge ditt vittnesmål i en rättstvist, låt inte folket (majoriteten) pressa dig att förvränga sanningen. ³På samma sätt ska du inte heller favorisera [minoriteten i rättssalen som ofta är] den fattige [bara för att han är fattig].
     ⁴Om du träffar på en bortsprungen oxe eller åsna som tillhör din ovän [fiende som du ligger i rättslig tvist med], ska du göra allt du kan för att föra tillbaka djuret till honom. ⁵Om du ser att åsnan, som tillhör någon som hatar dig, har dignat under sin last ska du inte ignorera honom utan hjälpa honom befria djuret från sin last. [Djuren ska inte behöva lida på grund av att ägaren står i konflikt med dig.]
     ⁶Du ska inte förvränga rätten för den fattige. ⁷Håll dig borta från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige och den som har rätt, för jag frikänner inte den skyldige.
     ⁸Du ska inte ta emot mutor, för mutan förblindar de som ska se klart (de visa) [så att de inte ser sanningen] och förvränger orden hos de [som skulle vara] rättfärdiga. ⁹Förtryck (krossa) inte en främling (invandrare). [I sammanhanget syftar det antagligen på en rättslig process.] Ni vet hur det är att vara främlingar, ni var ju själva främlingar i Egypten.

Sabbaten

Marken ska vila vart sjunde år

¹⁰I sex år ska du så din jord och skörda vad den ger, ¹¹men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga (behövande – hebr. evion) i ditt folk få sin föda från den och det som blir över kan de vilda djuren äta. På samma sätt ska du också göra med din vingård och dina olivträd.

Sabbaten – sjunde dagen

¹²Under sex dagar ska du utföra ditt arbete, men på den sjunde dagen ska du vila (hålla sabbat). När du gör det får din oxe och åsna vila, vilodagen ger också tid för slavkvinnans son och främlingen (gästarbetaren) att återhämta sig. [Ordet "återhämta" är ett rikt ord som ordagrant kan översättas "att andas ut" eller "att någon andas på dig." Det delar samma hebreiska rot som ordet för själ och liv, och för tankarna tillbaka till skapelsen i 1 Mos 2:7 där Gud andades in liv i den första människan. Vilodagen är en dag då vi låter Gud få andas på oss igen. Livet återhämtas och åter-skapas in i människan.] ¹³Ge noga akt på allt det som jag har sagt till dig. Låt inte namnet på andra gudar nämnas, låt dem inte bli hörda över din mun (låt inte ljudet av avgudanamn passera över dina läppar).

Tre årliga högtider (3 Mos 23)

¹⁴Tre gånger om året ska du hålla festhögtid åt mig [till min ära].

Det osyrade brödets högtid (matzot)

¹⁵Det osyrade brödets högtid (hebr. chag matsah) ska du hålla (bevara; vaka över – hebr. shamar). Sju dagar ska du äta osyrat bröd (hebr. matsah) som jag har befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på vårmånaden nisan – motsvarar mars/april], för denna månad (ordagrant; i den) drog (gick) du ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt [utan offergåva]. [Detta är den första av de stora vallfärdshögtiderna och den inleds den 15:e nisan (som är det babyloniska namnet på den första hebreiska månaden, Aviv – "månaden då axen mognar", se 3 Mos 23:6–8). Ytterligare två högtider som förknippas med det osyrade brödets högtid infaller under dessa dagar – pesach som firas kvällen innan (dvs. den 14:e nisan, se 3 Mos 23:4–5) och förstlingsfruktens högtid (bikkurim) som infaller andra eller tredje dagen under det osyrade brödets högtid, se 3 Mos 23:9–14.]

Skördehögtiden – veckohögtiden (shavuot)

¹⁶Och skördehögtiden (hebr. chag qatsir) [även kallad veckohögtiden (shavuot) och pingst – en skördefest på försommaren ska du också hålla], förstlingsfrukten (hebr. bikorim) av ditt arbete [i plural - korn och vete] som du har sått på fälten. [Detta är enda gången namnet skördehögtid används om denna högtid. Det vanligaste namnet är shavuot (veckohögtiden), se 2 Mos 34:22; 3 Mos 23:17–22; 5 Mos 16:10–12; Apg 2:1. Vårt svenska namn pingst kommer från grekiskas pentekoste (femtionde), se 3 Mos 23:16.]

Insamlingshögtiden – lövhyddohögtiden (sukkot)

Och insamlingshögtiden (hebr. chag asif) [även kallad lövhyddohögtiden (sukkot) – en skördefest på hösten] ska du också hålla i slutet av året när ni har samlat in alla grödor från era fält. [En glädjefylld skördefest på hösten i oktober, se 3 Mos 23:33–43; 5 Mos 16:13–17; Neh 8:14–17; Joh 7:2. Denna högtid har uttryckligen ett bud att vara glad, se 3 Mos 23:40.]

¹⁷Tre gånger om året ska era män träda fram inför Herren (Adon) er Guds (Jahves) ansikte. [Vid dessa tre högtider, som också kallas vallfartshögtiderna, samlades man en hel vecka i Jerusalem. Alla familjer skulle vara representerade av minst en manlig familjemedlem. Även kvinnor och barn var välkomna, däremot hade de inte samma plikt att komma till Jerusalem - resan kunde ju vara lång och besvärlig, speciellt för den kvinna som var gravid eller hade små barn. Att vandra långt till fots var ansträngande för mindre barn. När en pojke fyllt tolv år förväntades han dock göra sin första högtidsresa. Det var också den ålder som Jesus hade när han besökte Jerusalem första gången, se Luk 2:41.]

Fyra lagar kring högtiderna

[Fyra lagar med förbjudna traditioner från omkringliggande folk.] ¹⁸Offra inte blodet från mina offer med syrat eller jäst bröd. [Drick inte blod, se 3 Mos 17:14, blanda inte heller med bröd.]

Inte heller får fettet från mina fester bli kvar ute, utomhus, hela natten till morgonen [3 Mos 3:16–17].

¹⁹För in (ta med dig) den utvalda (främsta) förstlingsfrukten från ditt land i (till) Herrens din Guds (Jahve Elohims) hus. [Mal 1:14]

Koka inte en killing i dess moders mjölk. [2 Mos 34:26; 5 Mos 14:21]

[Att detta förbud nämns här är troligtvis för att getter får sina killingar under våren (i mars/april), vilket sammanfaller med den andra stora högtiden - skördefesten (då korn- och veteskörden bärgats, se 2 Mos 23:16). I kanaaneiska texter nämns om ockulta ritualer där man kokar en killing i sin moders mjölk (vilket skulle gynna gethjordens fertilitet). Det kunde vara frestande för israeliterna att under högtiden också följa dessa omgivande folks seder och magiska riter.
    Förbudet är väldigt specifikt angående en killing och dess moders mjölk, men säger inget om att koka en killing i t.ex. komjölk. Trots detta har rabbinska tolkningar under årens lopp gradvis utökat detta bud, vilket lett till dagens kosherlagar att inte blanda kött och mjölkprodukter i samma kök eller måltid – anledningen är just tolkningen av denna vers!]

Gud ska hjälpa Israel

²⁰Se, jag sänder en ängel, en budbärare, framför dig, för att vaka över dig på dina vägar och föra dig till den plats som jag har gjort i ordning (åt er). ²¹Ge akt på honom (bokstavligt: "bevaka från hans ansikte"), lyssna noga på hans röst. Var inte upproriska mot honom, för han ska inte ursäkta dina överträdelser, för mitt namn är i honom. [Denna ängel eller budbärare är Jesus, fast ännu inte i mänsklig gestalt.] ²²Men om du verkligen lyssnar till hans röst, och gör allt som jag talar (säger), då ska jag bli dina fienders fiende och dina motståndares motståndare. ²³För min ängel, min budbärare, ska gå framför dig och föra dig till amoréerna, hettiterna, perisséerna, kanaanéerna, hivéerna och jevusiterna och jag ska hugga av dem.
     ²⁴Du ska inte böja dig för deras gudar eller tjäna dem, eller göra vad de gör. Tvärtom ska du i grund omstörta dem och bryta deras pelare i bitar. ²⁵Du ska tjäna Herren din Gud (Jahve Elohim) och han ska välsigna din mat och ditt vatten. Dessutom ska jag ta bort sjukdom mitt ibland dig. [Ordagrant: "från ibland/inre dig".] ²⁶Ingen ska få missfall och ingen ska vara ofruktsam i ditt land [Job 21:10], och jag ska fylla antalet av dina dagar (låta dig leva ett helt långt liv). [Ps 90:12]
     ²⁷Jag ska sända min skräck framför dig och slå alla människor med panik, som du ska komma till, och göra så att alla dina fiender vänder ryggen mot dig (så att de flyr för dig). ²⁸Jag ska sända bålgetingar (skräck, modlöshet) framför dig som kommer att driva undan hivéerna, kanaanéerna och hettiterna för dig.
[Bålgetingar (hebr. tsira) kan också betyda plåga, men även syfta på skräck, förvirring, modlöshet och pest, se Jos 24:12.] ²⁹Jag ska inte driva ut dem på ett år, för att inte landet ska bli öde och fältens vilda djur förökar sig mot dig. ³⁰Lite i taget (steg för steg, långsamt) ska jag driva ut dem framför dig, till dess du har förökat dig [är tillräckligt många] och kan ta över (besitta) landet.
     ³¹Jag ska sätta dina gränser från Vasshavet (Röda havet) [i sydöst] till filistéernas hav [Medelhavets kust i väst] och från öknen [Negev eller Sinai i syd] till floden Eufrat [i nordost]. För jag ska lämna landets invånare i din hand, och du ska driva ut dem ifrån dig. ³²Gör inga förbund med dem eller deras gudar. ³³De får inte bo i ditt land och förorsaka att du syndar mot mig, för om du tillber deras gudar, ska de bli en snara för dig.

Gud sluter förbund med Israel

24¹Sedan sa han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd, ²och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahve), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem." ³Mose kom [från berget som han gått upp på, se 2 Mos 20:21] och återgav (berättade) för folket alla Herrens ord och alla påbud (bindande juridiska beslut). Hela folket svarade med en röst och sa: "Alla ord som Herren har talat vill vi göra." ⁴och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel. ⁵Han sände i väg unga israelitiska män och de offrade brännoffer och slaktade unga tjurar till gemenskapsoffer åt Herren. ⁶Mose tog hälften av blodet och hällde det i karen, och den andra hälften stänkte han på altaret. ⁷Sedan tog han förbundets skriftrulle [förbundsakten – hebr. sefer haberit; som nyligen hade skrivits ned, se 2 Mos 20–23] och läste upp den för folket, och de sa: "Allt vad Herren (Jahve) har talat vill vi göra (agera efter) [följa] och lyda (höra, hörsamma)." [Här i vers 7 läggs nu även verbet höra/lyda/hörsamma (hebr. shama) till, jfr med vers 3. I Israels trosbekännelse Shema Jisrael ("Hör, Israel"), finns samma koppling till att hörsamma och lystra till själva innehållet genom att gensvara, se 5 Mos 6:4–9; Mark 12:29.] ⁸Då tog Mose blodet [den kvarvarande hälften som tömts i karen] och stänkte det på folket [de i främsta leden, eller de äldste, eftersom de var omkring två miljoner] och sa: "Detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord." [Folket och Gud blev nu förenade i ett blodsförbund, som är den starkaste form av kontrakt som finns. Det som nu gällde var att din strid är min strid, dina fiender är mina fiender, mina tillgångar är dina tillgångar, vi är ett och jag kommer att beskydda dig med livet som insats.] ⁹Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp [på bergssidan], ¹⁰och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir [blå ädelsten], och det var [till substansen precis] likt själva himlarna i klarhet (renhet, glans). ¹¹Men han lyfte inte sin hand mot de [sjuttio] äldste i Israel [för att hindra dem från att se honom, eller slå ner dem eftersom ingen kan leva och se Guds ansikte, se 2 Mos 33:20]. De såg (som i en syn) Gud, och de åt och drack [i hans närvaro]. [De såg antagligen en profetisk syn eller en gudomlig manifestation av Guds närvaro, men inte fullheten av hans härlighet eftersom Mose senare frågar efter att få se mer av Gud, se 2 Mos 33:18.] ¹²Herren (Jahve) sa till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och budorden (hebr. mitsvot), som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden (ordagrant "orden" – hebr. davar) hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
     ¹³Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg. ¹⁴Han sa till de äldste: "Vänta på oss på den här platsen tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar här med er. Den som behöver få en fråga avgjord [en rättslig konflikt, ordagrant "har många ord" eller "är en mästare av ord"] kan vända sig till dem."
     ¹⁵Mose gick [högre] upp på berget [tillsammans med Josua], och molnet täckte berget. ¹⁶Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet. ¹⁷Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför israeliterna, på bergets topp. ¹⁸Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].

Gåvor till tabernaklet (2 Mos 35:4-9, 21-29)

25¹Herren (Jahve) talade till Mose och sa:

²Tala till Israels söner (alla israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [2 Kor 9:7–8] ska du ta mitt offer. ³Detta är det offer du ska ta från dem:

[Metaller:] Guld, silver och brons.

⁴

Rester av 3 000 år gammalt purpurfärgat tyg hittades 2021 vid utgrävningar i Timna i södra Israel. De lila färgpigmenten betecknas i Bibeln som purpur och omnämns på hebreiska som argaman.

©Israel Antiquities Authority.

[Tyger:] Blått, purpur [hebr. argaman] och karmosinrött [garn] och fint linne och gethår.

⁵[Skinn:] Vädursskinn som är färgat rött, skinn. [Trä:] Akaciaträ.

⁶[Oljor:] Olja till ljusbäraren (ljusstaken), kryddor till smörjelseoljan [för smörjelse Ps 133] och till den väldoftande rökelsen.

⁷[Ädelstenar:] Onyxstenar och stenar för infattning, till efoden [2 Mos 28:6–14] och till bröstskölden [till översteprästen, se 2 Mos 28:15–30].

⁸Låt dem göra en helig plats (en helgedom) åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem. [Tabernaklet, som denna vers syftar på, är inte en bostad åt Gud utan en plats som möjliggör gemenskap för Gud och människan.] ⁹I enlighet med allt som jag har visat dig, ritningen till tabernaklet (hebr. miskan) och ritningarna till dess inredning (möblemang), precis så ska du tillverka det. [Tabernaklets alla förebilder skulle inte kunna fungera som den undervisning det är, om några detaljer "hade slarvats bort". Dessutom visar denna vers att det är viktigt att vi inte blandar in våra egna idéer när vi utför Guds arbete på jorden.]

Tabernaklets typologier
Tabernaklet i öknen har många typologier till vår relation med Gud, se Kol 2:17. Psalm 100 beskriver hur vi går in i Herrens portar med tacksamhet, i hans gårdar med lov för att slutligen tillbe i det inre, se Ps 100:4. Att gå in i tabernaklet är en beskrivning på hur vi måste agera när vi vill nalkas Gud som bor i tabernaklets innersta på nådastolen som täcker arken i det allra heligaste. Vi behöver passera offeraltaret och reningskaret med tacksamhet, se på menoran, skådebrödsbordet och rökelsealtaret med lovsång för att slutligen få komma nära arken och nådastolen med tillbedjan. Gud är noga med att allting måste göras exakt enligt instruktionerna. När man ser vad alla dessa mönsterbilder/typologier betyder genom hela Bibelns frälsningshistoria förstår man varför just denna instruktion är så viktig. Här finns många förebilder på vår väg till frälsningen:

1. Tabernakelområdet – Det första steget är att komma in på området, vi måste närma oss Gud och komma inom hörhåll för ordet och frälsningen.
2. Brännofferaltaret visar att det krävs försoning för våra synder och reningskaret visar behovet av att tvätta bort det gamla livet.
3. Därefter går vi in i det heliga där skådebrödsbordet visar oss på vikten av att äta Guds ord varje dag så att vi blir bevarade i tron.
4. Menoran visar oss att Jesus är vår ljuskälla genom den helige Ande som hjälper oss.
5. Rökelsealtaret visar hur bönen är vårt personliga samtal med Gud. Detta rum utrustar oss för vår vandring med Gud här på jorden.
7. Arken och nådastolen – Slutligen kommer vi in i det allra heligaste som är förebilden på himlen och det nya Jerusalem där Gud själv bor och vi ska få bo med honom i evighet.

En annan generell typologi finns i parallellen mellan tabernaklet och pilgrimshögtiderna.

Påsken undervisar oss om återlösning och rening som återfinns på tabernaklets gård. I altaret – återlöst genom blodet och reningskaret – renad från orenhet.

Pingsten undervisar oss om vår försörjning som återfinns i det heliga i tabernaklet. Skådebrödsbordet – fysisk försörjning, menoran – den helige Ande, rökelse – tillträde till Gud genom bön.

Lövhyddohögtiden undervisar oss om Guds härlighet och att finnas i hans närvaro. I tabernaklet är detta det allra heligaste med arken och nådastolen där Gud manifesterar sin härlighet.

Möblerna till tabernaklet

Ritningen till arken och nådastolen (2 Mos 37:1-9)

[Det första som Gud ger ritningen till är inte själva tältet utan dess viktigaste möbler. Arken och nådastolen är möblerna som Gud valt för sin personliga närvaro och genom att ge den första instruktionen om arken och nådastolen visar Gud att det är han som kommer till oss. Vi kan inte nalkas Gud om inte han först gör det möjligt för oss att nalkas honom genom att komma oss till mötes. Dessutom är detta en bild på att Gud är både först och sist och måste alltid få vara i centrum. Längdmåttet som används här är alnen, som motsvarade 45 cm. Måttet härstammar från längden på en mans underarm (avståndet mellan armbågen och långfingret).] ¹⁰De ska göra en ark av akaciaträ, dess längd ska vara 2,5 aln [1,2 meter], dess bredd 1,5 aln [0,7 meter] och dess höjd 1,5 aln [0,7 meter]. [Arken är en öppen låda, man ska kunna se dess innehåll.] ¹¹Du ska klä in den i rent guld, invändigt och utvändigt ska du klä in den och ovanpå den ska du göra en krona av guld runtom. [Arken är en bild på Jesus, sann Gud (guldet), och sann människa (akaciaträ). Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom.] ¹²Du ska gjuta fyra ringar av guld för den och sätta dem ovanpå de fyra fötterna, två ringar på den ena sidan och två ringar på den andra sidan. ¹³Du ska göra stavar av akaciaträ och klä in dem i guld. ¹⁴Du ska sätta stavarna i ringarna på sidorna av arken, med dem ska du bära arken. [Ringarna är en bild på spikarna på korset som visar att Jesus varit korsfäst, se Upp 5:6. Vi måste bära vår korsmärkta Jesus med oss och även ut till alla omkring oss.] ¹⁵Stavarna ska vara kvar (förbli) i ringarna på arken, du ska inte ta bort dem därifrån. [På samma sätt som stavarna behövs för att bära arken blir vi burna av Jesus när vi förblir i honom som grenarna på vinrankan, se Joh 15:5.] ¹⁶I arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig. [De två stentavlorna med de tio budorden. Att budorden ligger i Jesus visar att han är vår profet. Jesus kom inte för att upphäva utan för att fullborda dessa budord. Jesus var ställd under lagen, se Gal 4:4 och uppfyllde den. Lagen är helig, rättfärdig och god och undervisar oss om Guds vilja. Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig, säger Jesus i Joh 4:34.] ¹⁷Du ska göra ett lock till arken (nådastol, en försoningsplats – hebr. kapporet) av rent guld. Dess längd ska vara 2,5 alnar [1,2 meter], dess bredd ska vara 1,5 aln [0,7 meter]. [Locket har samma dimensioner som arken, se vers 10. Detta lock brukar även kallas för nådastolen.] ¹⁸Du ska göra två keruber av guld, av drivet arbete ska du göra dem, på de båda kortsidorna av locket till arken. ¹⁹Gör en kerub på den ena sidan och en kerub på den andra sidan, i ett stycke med locket till arken ska du göra keruberna på de två kortsidorna av locket. ²⁰Keruberna ska sprida ut sina vingar på höjden och täcka locket till arken med dem, de ska vända sina ansikten mot varandra, mot locket på arken ska de vända sina ansikten. ²¹Du ska sätta locket ovanpå arken, och i arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig. ²²Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovanpå vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner. [Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovanpå denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte på något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovanpå. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]

Ritningen till skådebrödsbordet (2 Mos 37:10-16)

²³Du ska göra ett bord av akaciaträ, dess längd ska vara 2 alnar [0,9 meter] och dess bredd 1 aln [0,45 meter] och dess höjd ska vara 1,5 aln [0,7 meter]. ²⁴Du ska klä in det i rent guld och till det ska du göra en krona av guld runtom. [Precis som med arken är även detta en bild på Jesus, sann Gud, guldet, och sann människa, akaciaträ. Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom. Här har vi också en bild på det som Jesus säger om sig själv att Jag är Livets bröd, se Joh 6:35.] ²⁵Du ska göra en handsbred [8-9 cm bred] list till det runtom och du ska göra en krona av guld till listen runtom. ²⁶Du ska göra fyra ringar av guld till det och sätta ringarna i de fyra hörnen som är på dess fyra fötter. ²⁷Ringarna ska vara nära listen, de är till stavarna som bordet ska bäras med. [Att ringarna ska vara nära listen visar oss att det Jesus gjorde på korset, ringarna symboliserar spikarna, hör intimt ihop med hans konungslighet, listen som med sin dekor är kronan. När vi bär ut brödet Jesus till människorna måste vi förkunna både om honom som det slaktade lammet och som den kung han är.] ²⁸Du ska göra stavar av akaciaträ och klä dem i guld så att bordet kan bäras med dem. [Det är vi som ska bära skådebrödsbordet, se 1 Pet 2:9. Jesus, sann Gud och sann människa, både ger och uppehåller livet. Jesus uppmanar oss att be om vårt dagliga bröd, se Matt 6:11. Det är nödvändigt att ge anden i oss mat varje dag på samma sätt som vi äter för vår kropps välbefinnande.] ²⁹Du ska också göra fat, kokkärl, krukor och skålar till att utgjuta drickoffer, av rent guld ska du göra dem. [Drickoffret består av vin och varje sabbat samlas prästerna för att äta brödet och dricka av vinet, alltså en bild på nattvarden.] ³⁰På bordet ska det alltid ligga bröd inför mitt ansikte. [Brödet är en bild på Guds ord och det faktum att det alltid ska finnas bröd på bordet undervisar oss om vikten att alltid "äta" ordet, det vill säga ha en god daglig vana att alltid läsa Guds ord och begrunda det. Att det är inför Guds ansikte/ögon betyder att vi aldrig ska titta bort från Ordet utan istället låta Bibeln vara våra "glasögon" som vi använder som filter framför allt annat som vi tittar på så att vi kan avgöra vad som är rent, sant, gott och Guds vilja i varje situation.]

Ritningen till menoran (2 Mos 37:17-24)

³¹Du ska göra en menora [sjuarmad ljusstake] av rent guld, i hamrat arbete ska menoran göras, också dess fot och dess stam. Dess bägare, dess knoppar och dess blommor ska göras i ett stycke med den. [För att kunna göra ett drivet arbete i hamrat guld måste metallen upphettas till höga temperaturer. Det betyder att guldet inte bara bearbetas utan också renas och luttras under tillverkningsprocessen. Det är en bild på hur Gud vill forma oss så att bara det värdefulla i oss blir kvar. Menoran är också en bild på Jesus som säger att Jag är världens ljus, se Joh 8:12. Ytterligare en bild som menoran visar oss är den helige Ande. Lamporna kräver olja för att lysa. På samma sätt behöver vi den Helige ande för att kunna vara ljus för våra medmänniskor. Menoran är gjord som ett träd med grenar och det pekar på vad Jesus säger i Joh 15 att han är stammen och vi är grenarna. På samma sätt som menoran ska tillverkas i ett stycke måste vi vara i Jesus, som ett med honom. Detta talar även Paulus om när han beskriver församlingen som den Smordes kropp, 1 Kor 12:27] ³²Det ska vara sex grenar som går ut från dess sidor, tre grenar av menoran ska gå ut på ena sidan och tre grenar av menoran ska gå ut på den andra sidan. ³³Tre bägare gjorda som mandelblommor i en gren, en kula och en blomma, och tre bägare gjorda som mandelblommor i de andra grenarna, en kula och en blomma, och likadant i de sex grenarna som kommer ut från menoran. [Mandelblomma och vaksamhet har samma rot på hebreiska shin-kof-dalet. Detta anspelar Jeremia på i Jer 1:11–12. För oss är bilden därför även att vi behöver ljuset för att kunna vara vaksamma, se Ps 119:105.] ³⁴Och i menoran fyra skålar som mandelblommor, dess kulor och dess blommor. [Kulorna kan också vara blomknoppar, i så fall är det en bild på hur vi med tiden mognar i vår tro. Knoppen är vår första tid som frälsta, blomman när vi vuxit upp och mandeln när vi blir vuxna nog att bära färdig frukt.] ³⁵Och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, för de sex grenarna som går ut från menoran. ³⁶Dess kulor och dess grenar ska vara i ett stycke med den, i ett stycke av hamrat arbete av rent guld. ³⁷Och du ska också göra sju lampor för den och de ska lysa upp över det som är framför den. [Versen tolkas troligtvis som att menoran ska vara ljuskällan i rummet, det heliga i tabernaklet.] ³⁸Dess tänger och dess vektrimmare ska vara av rent guld. [Verktygen som används för att sköta menoran är bilder på hur Gud på olika sätt måste få rensa och sköta om en troende. Det gamla och dåliga måste tas bort så att lågan kan lysa klart (se även Joh 15:2). Jesus säger att vi ska vara ljus för vår omvärld, se Matt 5:16.] ³⁹Av en talent [omkring 44 kilo] rent guld ska den göras med alla sina verktyg. ⁴⁰Se till att du gör den exakt efter ritningen som jag visade dig på berget. [Sinai berg, där Mose vistades 40 dygn då han fick stentavlorna med budorden och alla andra instruktioner från Gud. Här liksom i vers 9 är det viktigt att inte göra något på sitt eget sätt utan precis som Gud vill ha det gjort.]

Tabernaklet (2 Mos 36:8-38)

26¹Du ska göra tabernaklet med 10 våder av fint tvinnat linne, och blått och purpur och scharlakansrött med keruber. Du ska låta en skicklig hantverkare göra dem.

²Längden på varje våd ska vara 28 alnar [12,5 meter]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 meter].
Alla våder ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).

³Fem våder ska sammanfogas med varandra och ytterligare 5 våder ska sammanfogas med varandra. ⁴Du ska göra öglor av blått [garn] längs kanten på den våd som är ytterst i det första [hopfogade stycket] och på samma sätt ska du göra längs kanten på den våd som är ytterst i det andra [hopfogade stycket].
     ⁵50 öglor ska du göra på den ena våden och 50 öglor ska du göra på den andra våden som är i det andra [hopfogade stycket], öglorna ska placeras mitt emot varandra. ⁶Och du ska göra 50 spännen av guld och koppla ihop våderna med varandra med spännena så att tabernaklet blir en helhet. ⁷Och du ska göra våder av gethår, till ett tält över tabernaklet, 11 våder ska du göra av dem.

⁸Längden på varje våd ska vara 30 alnar [13,2 m]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 m].
De 11 våderna ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).

⁹Och du ska sammanfoga 5 våder med varandra och 6 våder ska du sammanfoga med varandra och den sjätte våden ska läggas dubbelvikt på framsidan av tältet.
     ¹⁰Och du ska göra 50 öglor på kanten av den ena våden som är ytterst i det första [hopfogade stycket] och 50 öglor på kanten av våden som är ytterst i det andra [hopfogade stycket]. ¹¹Och du ska göra 50 spännen av brons och sätta spännena i öglorna och koppla ihop våderna med varandra så att tältet blir ett helt.
     ¹²Och för den överhängande delen av tältets våder ska den halva våden som återstår hänga över den bakre delen av tabernaklet. ¹³Och alnen på den ena sidan och alnen på den andra sidan av det som återstår av extra längd på tältets våder ska hänga över sidorna på tabernaklet, på dess ena sida och dess andra sida, för att täcka det. ¹⁴Och du ska göra ett täcke till tältet av vädursskinn som är färgat rött, och ett täcke av skinn ovanpå. ¹⁵Och du ska göra ramverket (väggarna) till tabernaklet av akaciaträ, upprättstående plankor. ¹⁶10 alnar [5,2 m] ska vara höjden på varje planka och en och en 0,5 aln [26 cm] bredden på varje planka. [Talet 10 står för fullkomlighet. Plankornas längd pekar på att vi är fullkomliga i Jesus.] ¹⁷Det ska vara två tappar på varje planka så att de fogas samman med varandra, detta ska du göra på alla tabernaklets plankor. ¹⁸Och du ska göra plankorna till tabernaklet, 20 plankor för den södra sidan söderut, ¹⁹och du ska göra 40 fotstycken av silver under de 20 plankorna; två fotstycken under en planka till dess två tappar, och två fotstycken under nästa planka för dess tappar. [Fotstyckena av silver symboliserar grunden, se Ef 2:20–22. Att det är två fotstycken under varje planka pekar på att vi behöver både GT (profeterna) och NT, (apostlarna). Hela Bibeln är grunden. Totalt är det 100 fotstycken av silver, se 2 Mos 38:27. I Ps 12:7 liknas Herrens tal vid silver. Jesus är Ordet, se Joh 1:1. Talet 100 är ett fullkomlighetstal och i Kol 2:9 står det att Jesus är fullkomlig i allt.] ²⁰Och för den andra sidan av tabernaklet, den norra sidan, 20 plankor ²¹och deras 40 fotstycken av silver, två fotstycken under en planka och två fotstycken under nästa planka. ²²Och till baksidan av tabernaklet, västerut ska du göra 6 plankor. ²³Och 2 plankor ska du göra till hörnen på tabernaklet på baksidan. [Beskrivningen av de två plankorna till hörnen är extremt kortfattad och svårtolkad på hebreiska. Det finns många förslag på hur denna konstruktion ska se ut. Det som man kan säga med säkerhet är i alla fall att det är två plankor utöver de sex som hör till den västra sidan.] ²⁴De ska vara dubbla i botten och även dubbla upptill, till den första ringen. Så ska det vara med dem båda. De ska sättas i de båda hörnen. ²⁵Så ska det vara 8 plankor och deras fotstycken av silver, 16 fotstycken, två fotstycken under en planka och två fotstycken under nästa planka.
     ²⁶Och du ska göra tvärstänger av akaciaträ, 5 stycken för plankorna på den ena sidan av tabernaklet, ²⁷och 5 tvärstänger för plankorna på den andra sidan av tabernaklet, och 5 stänger för plankorna på sidan av tabernaklet, på baksidan västerut, ²⁸och den mellersta tvärstången i mitten av (inuti – hebr. tavech) plankorna som ska gå igenom från den ena ändan till den andra. ²⁹Och du ska överdra plankorna med guld och göra deras ringar av guld som hållare för tvärstängerna och du ska överdra stängerna med guld. [Plankorna kan symbolisera de troende och hur de hålls samman i församlingen. Fyra stänger binder ihop plankorna utvändigt fem och fem, vilket symboliserar hur vi hör ihop i den lokala församlingen. Den femte stången binder ihop samtliga plankor inuti, vilket symboliserar hur Jesu kärlek håller samman hela hans kropp på jorden. Att de är gjorda av akaciaträ symboliserar den mänskliga (syndiga) naturen. Samtidigt är de överdragna med guld vilket symboliserar rättfärdigheten i Jesus. Tapparna som fäster i fotstycket är tron.] ³⁰Och du ska resa upp tabernaklet i enlighet med dess ritningar som jag har visat dig på berget. [Man kan se på plankorna som individer i församlingen. Då är vi vända med ansiktet inåt, alltså står var och en av oss med blicken fäst på de föremål som finns inne i tabernaklet som symboliserar Jesus och Gud själv. Då står vi samtidigt skuldra vid skuldra med våra syskon i tron och vänder ryggen mot världen. De är den position som varje troende behöver ha för att ha rätt fokus i sitt liv.] [Förhänget till det allra heligaste:]
³¹Och du ska göra ett förhänge av blått och purpur och rosenrött [tyg eller garn i dessa färger] och fint tvinnat [vitt] linne, med keruber. Ett arbete som ska göras av en skicklig hantverkare. [Förhängets färger representerar de smorda ämbetena profet: blått, kung: purpur och präst: rosenrött (offertjänsten) och vitt (förbönstjänsten).]
     ³²Och du ska hänga det på 4 stolpar (pelare – hebr. amod) av akaciaträ överdragna med guld, deras krokar av guld, på 4 fotstycken av silver. ³³Och du ska hänga upp förhänget under spännena [som fogar ihop takvåderna, se vers 6] och där innanför förhänget ska du ställa in vittnesbördets ark, och förhänget ska skilja mellan det heliga och det allra heligaste [ordagrant: ´heligheternas heliga´ – hebr. qodesh ha-qodesh]. ³⁴Och du ska placera nådastolen ovanpå vittnesbördets ark i det allra heligaste. ³⁵Och du ska placera bordet utanför förhänget och menoran mittemot bordet på ena sidan i tabernaklet söderut, och du ska ställa bordet på den norra sidan. [Förhänget till ingången till tabernaklet:]
³⁶Och du ska göra ett förhänge till tältets öppning av blått och purpur och rosenrött [tyg eller garner i dessa färger] och fint tvinnat [vitt] linne, ett brokigt arbete av en vävare. [Detta förhänge hade inga motiv av keruber, se vers 31.] ³⁷Och du ska göra 5 stolpar av akaciaträ till förhänget och överdra dem med guld, deras krokar (hakar) ska vara av guld, och du ska göra 5 fotstycken av brons för dem. [Fem är talet för nåd i Bibeln. Att den yttre dörren till tabernaklet ska fästas på 5 stolpar (pelare – hebr. amod) säger oss att det är Guds nåd som gör det möjligt för oss att få träda in och ha gemenskap med Jesus och Gud själv. Precis som med det inre förhänget symboliserar färgerna de tre smorda ämbetena. Se vers 31.]

Ritningen till brännofferaltaret (2 Mos 38:1-7)

27¹Och du ska göra altaret av akaciaträ, 5 alnar långt och 5 alnar brett [2,25 x 2,25 meter] – altaret ska vara kvadratiskt – och dess höjd ska vara 3 alnar [1,35 meter]. ²Och du ska göra hornen till det på dess fyra hörn, hornen ska göras i ett stycke med altaret och du ska klä in det i brons (kopparlegering). [Talen som används har en symbolisk innebörd. Talet 5 är Guds nåd och altaret som bild på Jesu försoningsoffer på korset är uppfyllelsen av all slags nåd som finns. Talet 3 pekar på Gud i hans fulla treenighet – Fader, Son och Ande. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat (det finns fyra väderstreck). Akaciaträ pekar på Jesu mänskliga natur och brons på Jesu gudomliga natur, i ringhetsgestalt, till skillnad från guld, som är Jesu gudomliga natur i härlighetsgestalt. Notera att ordet för brons (hebr. Nechoshet) är snarlikt ordet för orm, se 4 Mos 21:9.] ³Och du ska göra dess hinkar att föra bort askan med, dess skovlar, dess fat, och dess köttkrokar och dess eldstäder, alla redskap som hör till ska du göra i brons. ⁴Gör också ett bronsgaller till det och på gallret ska du göra fyra bronsringar i de fyra hörnen. ⁵Du ska placera det under avsatsen runt altaret, under så att det når halvvägs upp på altaret. ⁶Och du ska göra stänger till altaret, stänger av akaciaträ och klä in dem i brons. ⁷Stängerna ska sättas i ringarna och stavarna ska vara på två sidor om altaret när ni bär det. [Det var viktigt att arken och bordet kunde bäras utan mänsklig direktkontakt.] ⁸De ska tillverka dem av plankor så de är ihåliga. Precis som jag har visat dig på berget (Sinai) så ska det tillverkas. [Här är Gud åter noggrann med att vi följer hans instruktioner exakt.]

Ritningen till tabernaklets förgård

⁹Du ska också göra en förgård till tabernaklet.

På den södra sidan ska det vara förhängen till gården av fint tvinnat linne, 100 alnar [45 meter] lång på en sida. ¹⁰Och stolparna till det ska vara 20 stycken och deras socklar 20 stycken av brons, krokarna (hakarna) på stolparna och deras band (kransar) ska vara av silver.
     ¹¹På samma sätt på den norra sidan. Längden på förhängena ska vara 100 alnar [45 meter] och stolparna ska vara 20 stycken, och deras socklar 20 stycken av brons, och krokarna på stolparna och deras band ska vara av silver.
     ¹²Och till bredden på gården på den västra sidan ska förhänget vara 50 alnar [22,5 meter], dess stolpar 10 stycken och dess socklar 10.
     ¹³Och bredden av förhänget på den östra sidan ska vara 50 alnar [22,5 meter]. ¹⁴Förhänget på den ena sidan (om porten) ska vara 15 alnar [7 meter], dess stolpar tre och dess socklar tre. ¹⁵Och för den andra sidan (om porten) ska förhänget vara 15 alnar [7 meter], dess stolpar tre och dess socklar tre. ¹⁶Och porten till gården ska vara ett draperi som är 20 alnar [9 meter] av blått, av purpur, av rött och fint tvinnat linne, ett vävt arbete i färger, dess stolpar ska vara fyra och dess socklar fyra. ¹⁷Alla stolpar runt hela förgården ska vara klädda med silver, dess krokar av silver och dess socklar av brons. ¹⁸Längden på förgården ska vara 100 alnar [45 meter] och bredden 50 alnar [22,5 meter] och höjden 5 alnar [2,25 meter], av fint tvinnat linne och dess socklar av brons. ¹⁹Alla tillbehör till tabernaklet, till all tjänstgöring där, och alla dess tältpinnar tillsammans med alla tältpinnar till förgården, ska göras av brons.

Instruktioner om skötseln av menoran (3 Mos 24:1-3)

²⁰Du ska befalla Israels barn (söner) att de bär fram till dig ren olivolja, pressad för ljusbäraren (ljusstaken), så att den [menoran] kan brinna oavbrutet. ²¹I mötestältet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.

Mönster till prästkläderna

28¹Ta till dig Aron, din [äldre] bror så att han är nära dig och hans söner med honom, från Israels söner för att de ska göra tjänst för mig i prästämbetet, Aron, Nadav och Aviho [som offrade främmande eld, se 3 Mos 10], Elazar [den äldste sonen som tog över efter Aron, se 4 Mos 20:24–29] och Itamar, Arons söner. ²Och du ska göra heliga kläder till Aron, din bror, för prakt (glans, tyngd – hebr. kavod) och skönhet (utsmyckning, något strålande – hebr. tifarah). [Den avslutande frasen återkommer i vers 40 och ramar in detta stycke. Arons kläder har dels syftet att helga honom, avskilja honom för tjänst, men de återspeglar också en aning av Guds skönhet men mest av allt är de ett undervisningsmaterial där varje detalj påminner om Arons prästuppgifter och även är en förebild i det nyare förbundet.] ³Och du ska tala till alla som har visa hjärtan, som jag har fyllt med vishetens ande att de gör (tillverkar) Arons kläder för att helga (avskilja) honom så att han kan tjänstgöra för mig i prästämbetet. ⁴Detta är plaggen som de ska tillverka:

en bröstsköld
en efod
en rock
en tunika av rutigt arbete
en huvudbonad och
en gördel

De ska tillverka en helig ämbetsdräkt till din bror Aron och hans söner så att han kan göra tjänst för mig i prästämbetet. ⁵Och de ska ta [tyger i färgerna] guld och blått och purpur och scharlakansrött och fint [vitt] linne. [I hebreiskan nämns bara färgerna men det är uppenbart att dessa färger avser fina garner eller tyger i respektive färg. Fint är hebr. shesh som kommer från ett egyptiskt ord som beskriver linne av hög kvalité importerat från Egypten. Linnet är vitt.]

Mönster till efoden (2 Mos 39:2-7)

⁶De ska göra en efod av guld, av blått och purpur, scharlakansrött och fint tvinnat [vitt] linne, tillverkat av en yrkesskicklig man. ⁷Den ska ha två axeldelar, som fogas samman i ändarna så att den hålls samman. ⁸De konstfullt vävda banden som är på den, som den ska bindas fast med, ska vara lika som resten av arbetet och i ett stycke med det, av guld och blått och purpur och scharlakansrött [tyg eller garn] och fint tvinnat [vitt] linne. ⁹Du ska ta två onyxstenar (hebr. even shoham) och på dem ska du gravera in namnen på Israels söner, ¹⁰Sex av namnen på den första stenen [Ruben, Simeon, Levi, Juda, Dan och Naftali] och de sex återstående namnen på den andra stenen [Gad, Asher, Isaskar, Zevolun, Josef och Benjamin], efter den ordning som de är födda [från den äldste till den yngste]. ¹¹Med en gravörs arbete i sten som en graverad signetring ska du gravera de två stenarna efter namnen på Israels söner. Du ska göra dem med infattningar av guld. ¹²Och du ska sätta de två stenarna på axelstyckena av efoden, till att vara minnesstenar för Israels söner, och Aron ska bära deras namn inför Herrens (Jahves) ansikte på sina två skuldror som en hågkomst. ¹³Och du ska göra infattningar av guld, ¹⁴och två kedjor av rent guld, av tvinnad tråd ska du göra dem, ett kransarbete, och du ska sätta kranskedjorna på infattningen.

Mönster till bröstskölden (2 Mos 39:8-21, 3 Mos 8:8)

¹⁵Och du ska göra en rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), arbetet av en skicklig yrkesman, som arbetet med efoden ska du göra den, av guld och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne ska du göra den. ¹⁶Den ska vara kvadratisk och dubbel, 1 spann ska vara dess längd och 1 spann ska vara dess bredd [23 x 23 cm] . ¹⁷Och du ska göra infattningar med stenar, fyra rader med stenar.

En rad med

[1] karneol [röd – hebr. odem, från adam som betyder rödaktig; troligtvis är det den äldste (första) sonen Ruben som ristas in på denna sten (även om rubin på svenska syftar på en hårdare sten, så finns en äldre språklig koppling mellan rubin, röd och namnet Ruben); stenen används även för att beskriva Gud i tronrummet, se Upp 4:3; grekiska översättningen Septuaginta översätter med sardion den sjätte grundstenen (centralt placerad), se Upp 21:20], [2] topas [olivgrön, gulaktig; hebr. pitda, okänt ursprung; grekiska översättningen Septuaginta översätter med topazion som är den nionde grundstenen, se Upp 21:20]
    och
[3] smaragd [genomskinligt grön; hebr. bareqet (från baraq att glittra, reflektera); används bara i GT om den tredje stenen i bröstskölden; grekiska översättningen Septuaginta översätter med smaragdos som är den fjärde grundsten, se Upp 21:19],

den första raden.

¹⁸Och den andra raden,

[4] karbunkel [hebr. nofesh, från ett ord som betyder att gnistra], [5] safir [hebr. sapir – "en blå sten"; himmelsblå. Under antiken benämndes alla blå ädelstenar safirer och är mer sannolikt att det är den blå bergarten lapis lazuli som avses här, än den blå korund som kallas safir idag. Den romerska naturfilosofen Plinius (23-79 e.Kr.) beskriver hur sapphiros också har inslag av guldstänk (vilket lapis kan ha). Första gången stenen omnämns är i 2 Mos 24:10 där den beskrivs vara lik själva himlarna i klarhet. Den andra grundstenen, se Upp 21:19]
    och
[6] kalcedon [rökfärgad, vitaktig eller ljusblå – hebr. jahalom kommer från halam som betyder slå ner, bryta sönder; det kan beskriva att det är en hårdare sten, kanske diamant. Den tredje grundstenen, se Upp 21:19].

¹⁹Och den tredje raden,

[7] hyacint [mörkröd, lila – hebr. leshem, används bara i GT om den sjunde stenen i bröstskölden; den elfte grundstenen, se Upp 21:20], [8] agat [hebr. shevo, används bara i GT om den sjunde stenen i bröstskölden]
    och
[9] ametist [purpur och violett – hebr. achlama, används bara i GT om den nionde stenen i bröstskölden; den tolfte grundstenen, se Upp 21:20].

²⁰Och den fjärde raden,

[10] krysolit [hebr. tarsis, troligtvis från staden Tarshish, kanske importerad från avlägset håll],
    och
[11] onyx [hebr. shoham; troligtvis från ordet att bleka, samma sten som i vers 9]
    och
[12] jaspis [grön sten – hebr. jashfe; från ordet att polera; under antiken användes ordet främst för gröna (delvis genomskinliga) stenar, men idag används termen även för andra färger; denna sten är grunden i muren i det nya Jerusalem, se Upp 21:12–19.].

De var ditsatta med infattningar av guld. ²¹Och stenarna ska vara efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna. [Exakt vilket namn som motsvarar varje sten definieras inte. Att Ruben kommer först är troligt. I Hes 48:30–34 räknas stammarnas placering upp. Troligtvis hade varje stams flagga inslag av stenens färg, se 4 Mos 2:2. Dessa tolv stenar återfinns också i beskrivningen av det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken, se Upp 21:19–20.] ²²Och på bröstskölden ska du göra flätade kedjor, ett kransarbete av rent guld. ²³Och på bröstskölden ska du göra två ringar av guld och sätta de två ringarna på de två sidorna av bröstskölden. ²⁴Och du ska sätta de två flätade kedjorna av guld på de två ringarna på bröstsköldens sidor. ²⁵Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna ska du sätta på de två infattningarna och sätta dem på efodens två axelstycken, på dess främre del.
     ²⁶Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som är vända mot sidan på efodens insida. ²⁷Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band. ²⁸Och de ska binda fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå snodd (flätad tråd) [från de färgade trådarna i 2 Mos 25:4], så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden.
     ²⁹Och Aron ska bära Israels söners namn på rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahves) ansikte. ³⁰Och du ska lägga Urim (ljus) och Tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), och de ska vara på Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. mishpat) inför Herrens (Jahves) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt). [Hebreiska ordet mishpat betyder påbud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder Urim och Tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor. I 2 Mos 39 där Mose ger instruktionerna för bröstskölden nämns aldrig Urim och Tummim, men i 5 Mos 33:8 sägs att de tillhör Gud. Urim och Tummim är två föremål (troligtvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som antagligen användes för att kasta lott, se 4 Mos 27:21; 1 Sam 14:42; 28:6. Eftersom Urim kommer från ordet för ljus, så är en teori att det var en vit sten. Ordet Tummim kommer från ordet för sanning.]

Mönster till övriga prästkläder

³¹Och du ska göra efodens rock (ämbetsdräkt) helt i blått. ³²Och den ska ha ett hål för huvudet i dess mitt och den ska ha en snörning runt dess hål, som hålet på en pansarskjorta, så att det inte kan repas upp. [Rocken är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning.] ³³Och på fållen [längst ner på den blå klädnaden, se vers 31] ska du göra granatäpplen [enligt tradition 72 st] av blått och purpur och scharlakansrött runtom fållen och klockor (bjällror) av guld mellan dem runtom, ³⁴en guldklocka och ett granatäpple, en guldklocka och ett granatäpple runt klädnadens fåll [längst ner]. ³⁵Och den ska Aron ha på sig när han tjänstgör och dess ljud ska höras när han går in till den heliga platsen inför Herrens (Jahves) ansikte, och när han kommer ut, för att han inte ska dö. [Den exakta kopplingen mellan klockorna och frasen att han inte ska dö är inte klar. Mest troligt är att det syftar på att översteprästen ska ha hela ämbetsdräkten på sig och utföra sysslorna enligt Herrens instruktioner, se vers 31. Ljudet från klockorna gjorde också de andra prästerna kunde höra när översteprästen rörde sig i helgedomen. Även de som var i bön utanför kunde följa med i sina böner. När Sakarias får änglabesök måste klockarna ha tystnat och folket undrade vad som hänt, se Luk 1:10, 21. Det påminde även översteprästen om hans speciella uppdrag, och att följa alla instruktioner, som annars kunde resultera i hans död, jfr 2 Sam 6:7.] ³⁶Och du ska göra en platta av rent guld och gravera på den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)." ³⁷Och du ska sätta en blå snodd (flätad tråd) i den för att fästa den ovanpå turbanen, på framsidan av turbanen ska den sitta. ³⁸Och den ska vara över Arons panna och Aron ska bära synderna som begås med de heliga tingen, som Israels söner ska helga, till alla deras helgade gåvor, och den ska alltid vara på hans panna så att de får nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte. ³⁹Och du ska väva tunikor av rutigt arbete i fint linne. Och du ska göra en turban av fint linne. Och du ska göra en gördel, en vävares arbete i färger. ⁴⁰Och till Arons söner ska du göra tunikor, och du ska göra gördlar till dem, och huvudbonader ska du göra till dem, för prakt (glans, tyngd – hebr. kavod) och skönhet (utsmyckning, något strålande – hebr. tifarah). [Samma avslutande fras som i vers 2.] ⁴¹Och du ska sätta dem på Aron din bror och hans söner med honom, och du ska smörja dem och avskilja (inviga) dem och helga dem så att de kan tjänstgöra till mig i prästämbetet. ⁴²Och du ska göra åt dem linnebyxor för att dölja nakenheten av deras kött (kroppar), de ska nå från länden (höften) till låret (vid knäna). ⁴³Och de ska vara på Aron och hans söner när de går in i mötestältet eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra på den heliga platsen, så att de inte bär på synd och dör. Det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för honom och hans säd efter honom.

Prästerna ska helgas (3 Mos 8:1-36)

29¹Och dessa är de saker som du ska göra med dem för att helga dem till att tjänstgöra till mig i prästämbetet. Ta en ung oxe och två felfria (hebr. tamim) baggar, ²och osyrat bröd och osyrade brödkakor blandade med olja och osyrade brödkakor ringlade med olja, av fint vete ska du göra dem. ³Och du ska lägga dem i en korg och föra fram dem i korgen med oxen och de två baggarna. ⁴Och Aron och hans söner ska du föra fram till mötestältets öppning och du ska tvätta dem med vatten. ⁵Och du ska ta kläderna och sätta tunikan på Aron, och efodens rock och efoden och bröstskölden och omgjorda honom med efodens konstfullt vävda band. ⁶Och du ska sätta turbanen på honom och sätta den heliga kronan på turbanen. ⁷Sedan ska du ta smörjelseoljan och hälla ut över hans huvud och smörja honom. ⁸Och du ska föra fram hans söner och sätta på dem tunikor. ⁹Och du ska omgjorda dem med gördlar, Aron och hans söner och binda huvudbonader på dem, och de ska vara innehavare av prästämbetet som en evig förordning (ordagrant "saker inristat"), och du ska avskilja (inviga) Aron och hans söner. ¹⁰Och du ska föra fram oxen framför mötestältet och Aron och hans söner ska lägga sina händer på oxens huvud. ¹¹Och du ska slakta oxen inför Herrens (Jahves) ansikte i mötestältets öppning. ¹²Och du ska ta blodet från oxen och stryka det på altarets horn med ditt finger och du ska hälla ut hela återstoden av blodet vid altarets fot. ¹³Och du ska ta allt det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är på dem och låta det bli en rök ovanpå altaret. ¹⁴Men oxens kött och dess skinn och dess dynga ska du bränna i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
     ¹⁵Du ska ta den ena baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer på baggens huvud. ¹⁶Sedan ska du slakta baggen och du ska ta dess blod och stänka det runtomkring mot altaret. ¹⁷Och du ska dela baggen i sina delar, och tvätta inälvorna och dess ben och lägga dem med sina delar och med dess huvud. ¹⁸Och du ska göra hela baggen till en rök på altaret, det är ett brännoffer till Herren (Jahve), det är en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
     ¹⁹Och du ska ta den andra baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer på baggens huvud. ²⁰Sedan ska du slakta baggen och ta av dess blod och stryka det på Arons högra örsnibb och på den högra örsnibben på hans söner, och på tummen på deras högra händer, och på stortån på deras högra fötter och stänka blodet mot altaret runtomkring. ²¹Och du ska ta av blodet som är på altaret och av smörjelseoljan och stänka det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över sönernas kläder med honom. Och han och hans kläder ska bli helgade och hans söner och hans söners kläder med honom.
     ²²Och du ska ta bort det feta från baggen och fettsvansen och det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är på dem och det högra lårstycket, för detta är en bagge till invigning, ²³och ta en rund brödkaka och ett oljat bröd och en tunn brödkaka ur korgen med osyrat bröd som är inför Herrens (Jahves) ansikte.
     ²⁴Och du ska placera alltihop över (i) Arons händer och över (i) händerna på hans söner och ska vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
     ²⁵Och du ska ta det från deras händer och göra det till en rök på altaret ovanpå brännoffret, som en söt arom inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett eldsoffer till Herren (Jahve). ²⁶Och du ska ta bröststycket från Arons prästvigningsbagge och vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara deras del.
     ²⁷Och du ska helga viftoffrets bröststycke och lyftoffrets lår, som är viftat och som är upplyft från prästvigningsbaggen, det som är Arons och det som är hans söners. ²⁸Och det ska vara för Aron och hans söner som deras rättmätiga del för evigt från Israels söner, för det är ett lyftoffer, och det ska vara ett lyftoffer från Israels söner av deras shalomoffer, deras lyftoffer till Herren (Jahve).
     ²⁹Och Arons heliga kläder ska vara för hans söner efter honom, för att bli smorda i dem och för att bli invigda (avskilda) i dem. ³⁰Sju dagar ska sonen som blir präst i hans ställe ha dem på sig, han som kommer in i mötestältet för att tjänstgöra på den heliga platsen.
     ³¹Och du ska ta prästvigningsbaggen och koka dess kött på en helig plats. ³²Och Aron och hans söner ska äta baggens kött och brödet som är i korgen vid mötestältets öppning. ³³Och de ska äta dessa ting varmed försoning har bringats för att inviga (avskilja) och helga dem, men en främling ska inte äta av det eftersom det är heligt. ³⁴Och om något överblivet av invigningsköttet eller av brödet finns kvar till morgonen, då ska det överblivna brännas med eld, det ska inte ätas eftersom det är heligt.
     ³⁵Och du ska göra med Aron och med hans söner enligt allt det som jag har befallt dig, sju dagar ska du inviga (avskilja) dem.
     ³⁶Och varje dag ska du offra en oxe som syndoffer vid sidan om de andra offren för försoning, och du ska göra reningen ovanpå altaret när du bringar försoning för det, och du ska smörja det och helga det. ³⁷Sju dagar ska du bringa försoning för altaret och helga det, så ska altaret bli högheligt, allt som vidrör altaret blir heligt.

Dagliga offer (4 Mos 28:1-8)

³⁸Detta är vad du ska offra på altaret varje dag för all framtid:

Två årsgamla lamm. ³⁹Det ena lammet ska du offra på morgonen och det andra i skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´) [2 Mos 12:6]. ⁴⁰Till det första lammet ska du offra en tiondels efa [3,5 liter] fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin [0,9 liter] olja av stötta oliver och som drickoffer en fjärdedels hin [0,9 liter] vin. ⁴¹Det andra lammet ska du offra vid skymningen, och gör med det som med matoffret på morgonen och som dess drickoffer, som en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
     ⁴²Det ska vara ett oavbrutet brännoffer genom era generationer vid mötestältets öppning inför Herrens (Jahves) ansikte, där jag möter er för att tala med er. ⁴³Och där [i mötestältet] ska jag möta Israels söner, och det ska bli helgat i min härlighet. [Tabernaklet så väl som prästen och altaret blir helgat i Herrens närvaro, se 2 Mos 40:34–35.]

Helgelse av uppenbarelsetältet (2 Mos 40:9-10, 3 Mos 8:11)

⁴⁴Så ska jag helga mötestältet och altaret. Jag ska även helga Aron och hans söner till att göra tjänst inför mig som präster. ⁴⁵Så ska jag bo bland Israels söner och vara deras Gud (Elohim). ⁴⁶Då ska de veta att jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim), som fört dem upp och ut ur Egyptens land, så att jag kan vara (vistas, bo) bland dem. Jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).

Ytterligare instruktioner

Ritning till rökelsealtaret (2 Mos 37:25-28)

30¹Och du ska göra ett altare att bränna rökelse på, av akaciaträ ska du göra det. ²Dess längd ska vara 1 aln och dess bredd ska vara 1 aln [45 x 45 cm], kvadratiskt ska det vara, och 2 alnar [90 cm] ska vara dess höjd, dess horn ska vara i ett stycke med det. ³Och du ska plätera det med rent guld, dess ovansida och dess sidor runtom och dess horn. Och du ska göra en krona av guld runtom. ⁴Och två guldringar ska du göra till det, under dess krona på dess två ben, på de två sidorna av det ska du göra dem, och de ska vara hållare för stängerna som det ska bäras med. ⁵Och du ska göra stänger av akaciaträ och plätera dem med guld.

Altarets placering (2 Mos 40:26)

⁶Och du ska ställa det framför draperiet (förhänget) som är vid vittnesbördets ark, framför locket som täcker vittnesbördet, där jag ska möta (träffa, umgås med) dig.

Regler för att bränna offren (2 Mos 40:27)

⁷Och Aron ska bränna rökelse på det av söta kryddor, varje morgon när han gör i ordning lamporna (trimmar vekarna), ska han bränna den. ⁸Och när Aron tänt lamporna vid skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´) [2 Mos 12:6] ska han bränna den som en evig rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte genom era generationer. ⁹Ni ska inte offra främmande rökelse på det, inget brännoffer, inget matoffer och ni ska inte hälla ut något drickoffer på det.

Försoning (3 Mos 4:7)

¹⁰Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve). [Detta är en del av arbetet som översteprästen gör på jom kippur – försoningsdagen, se 3 Mos 16.]

Summan för återlösning

¹¹Herren (Jahve) talade till Mose och sa: ¹²"När du räknar Israels söner efter deras antal, då ska de ge, varje man en lösensumma för sin själ till Herren (Jahve), när du räknar dem, så att ingen plåga kommer bland dem när du räknar dem. ¹³Detta ska de ge, var och en av dem som går förbi som är räknad, en halv shekel efter helgedomens shekel – shekeln är 20 gera – en halv shekel som ett offer till Herren (Jahve). ¹⁴Alla som går förbi bland dem som räknas, från 20 års ålder och uppåt ska ge offret till Herren (Jahve). ¹⁵Den rike ska inte ge mer och den fattige ska inte ge mindre än den halva shekeln, när de ger offret till Herren (Jahve), för att bringa försoning för sina själar. ¹⁶Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte, till att bringa försoning för deras själar."

Ritning till vattenkaret (2 Mos 38:8, 40:30)

¹⁷Herren (Jahve) talade till Mose och sa: ¹⁸"Du ska göra ett vattenkar av brons och dess fundament av brons, till att tvätta sig, och du ska ställa det mellan mötestältet och altaret, och du ska hälla vatten i det. ¹⁹Och Aron och hans söner ska tvätta sina händer och sina fötter i det, ²⁰när de går in i mötestältet ska de tvätta sig med vatten så att de inte dör, eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra, när de låter ett eldsoffer bli en rök till Herren (Jahve), ²¹då ska de tvätta sina händer och sina fötter så att de inte dör. Detta ska vara en förordning (ordagrant 'saker inristat') för evigt för dem, för honom och för hans säd genom deras generationer."

Recept till smörjelseoljan (2 Mos 35:28, 37:29, 40:9, 3 Mos 8:10-12, 30)

²²Herren (Jahve) talade till Mose och sa: ²³"Ta dig de finaste (bästa, förnämsta) kryddorna av flytande myrra 500 shekel och av söt kanel hälften så mycket 250, och av söt (aromatisk) vass 250, ²⁴och av kryddkassia 500, efter helgedomens shekel, och av en hin [3,5 liter] olivolja. ²⁵Och du ska göra en helig smörjelseolja av det, en parfym sammansatt med en parfymörs skicklighet, det ska vara en helig smörjelseolja. ²⁶Och med den ska du smörja mötestältet och vittnesbördets ark, ²⁷och bordet och alla dess redskap och menoran och dess redskap och rökelsealtaret, ²⁸och brännofferaltaret med alla dess redskap och vattenkaret och dess fundament. ²⁹Och du ska helga dem så att de blir högheliga, allt som vidrör dem ska bli heligt. ³⁰Och du ska smörja Aron och hans söner och avskilja (helga) dem så att de kan tjänstgöra till mig i prästämbetet. ³¹Och du ska tala till Israels söner och säga: 'Detta är en helig smörjelseolja till mig genom era generationer. ³²Den ska inte hällas på någon människas kropp, inte heller ska någon tillverka något efter dess recept, den är helig och den ska vara (förbli) helig för er. ³³Den som tillverkar något likadant eller vemhelst som använder något av den på en främling, han ska bli avhuggen från sitt folk.' "

Recept till rökelsen (2 Mos 35:28, 37:29, 39:38, 40:27)

³⁴Och Herren (Jahve) sa till Mose: "Ta dig söta kryddor, självrunnen kåda, sjönagel och galban, söta kryddor med ren rökelseharts, av varje (sort) ska du ta samma vikt. [Rökelse är en bild på bön (Ps 14:2; Upp 5:8). De olika ingredienserna symboliserar skilda typer av bön. Självrunnen kåda är bilden på när vi ber och bekänner. Den andra ingrediensen, sjönagel, är skal av en mussla från havsdjupen och en bild på bön för våra behov (Ps 130:1–2; 50:15). Den tredje ingrediensen, galban, är en kåda med stark väldoft. Det är en bild på tacksägelse. Slutligen har vi rent rökelseharts som är en bild på tillbedjan. Dessutom ska denna blandning vara kryddad med salt. Det är en bild på renhet och helighet. Salt skyddar mot förruttnelse och i 3 Mos 2:13 säger Gud att saltet är ett förbundssalt. Därför ska det vara med överallt som ett förbundstecken mellan oss och Gud.] ³⁵Och du ska göra rökelse utav det, en parfym med en parfymörs skicklighet, kryddat med salt, rent och heligt. ³⁶Och du ska mala en del av det väldigt fint och placera det framför vittnesbördet i mötestältet, där jag ska umgås med dig, det ska för dig vara högheligt. ³⁷Och rökelsen som du ska göra efter dess recept, ska du inte göra till dig själv, det ska för dig vara helgat till Herren (Jahve). ³⁸Den som tillverkar detta åt sig själv, för att lukta på det, ska huggas av från sitt folk."

Hantverk av Betsalel och Oholiav (2 Mos 35:30-36:7)

31¹Herren (Jahve) talade till Mose och sa:

²Se jag har kallat vid namn Betsalel [betyder: "i skuggan av Gud" – dvs. under hans beskydd],
    son till Ori [betyder: "mitt ljus", hans fulla namn var troligen Oriel eller Oriah],
    son till Chor (Hur) [2 Mos 17:10; 24:14], av Juda stam. ³Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet (förmågan att skilja mellan rätt och fel) och förstånd (förmågan att kunna bygga och konstruera) och kunskap (en personlig erfarenhet av) att kunna utföra uppgiften, och i alla slags hantverk, ⁴till att tänka ut (planera, skapa, vara kreativ i) konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och brons, ⁵slipa stenar för infattning och snida i trä och utföra alla slags arbeten. [Betsalel är den första personen i Bibeln som blir fylld med Guds Ande. Han är en hantverkare. Här finns en profetia som Jesus uppfyller när man kallar honom "hantverkarens son", se Matt 13:55. Talvärdet av namnet Betsalel är 153, se Joh 21:11. Tabernaklet med alla dess möbler bestod av trä och metall (guld, silver, brons, ädelstenar) och tyg, se 2 Mos 25–30. Hebreiska ordet Nechoshet kan översättas koppar eller någon av dess legeringar som gör materialet hårdare. I GT används ordet för att beskriva brons, som är legering av omkring 90% koppar och 10% tenn.] ⁶Och jag, se jag har gett honom Oholiav, son till Achisamach av Dans stam. Och i hjärtat på alla som har ett vist hjärta har jag gett visheten, så att de kan göra allt som jag har befallt dig [i kapitel 25-30]:

⁷mötestältet,
vittnesbördets ark,
nådastolen (locket, bokstavligt "det som täcker") som är ovanpå
och alla tältets möbler.
⁸Bordet och dess redskap,
den rena menoran med alla dess redskap
och rökelsealtaret,
⁹och brännofferaltaret med alla dess redskap
och vattenkaret på dess fundament,
¹⁰och de broderade kläderna
    och de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet,
¹¹och smörjelseoljan,
och rökelsen av söta kryddor till det heliga.

I enlighet med allt som jag har befallt dig ska de göra. [Enligt det mönster Herren instruerat Mose, se 2 Mos 25:9, 40; 26:30; 27:8.]

Inget arbete på sabbaten (2 Mos 20:8-11, 2 Mos 35:1-3, 3 Mos 23:3, 4 Mos 15:32-36, 5 Mos 5:12-15)

¹²Herren (Jahve) talade till Mose och sa: ¹³Tala till Israels söner och säg: "Var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater, för de är ett tecken mellan mig och era söners söner till generationerna, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve) som helgar er (gör er avskilda). ¹⁴Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten, för det är heligt för er. Den som vanhelgar den ska dödas, för alla som gör något arbete, den själen (personen) ska huggas av från sitt folk. ¹⁵Sex dagar ska arbete göras men på den sjunde dagen är en sabbat med fullkomlig vila (hebr. shabbat shabbaton), helig för Herren (Jahve). Den som gör något arbete på sabbatsdagen ska med säkerhet dödas. ¹⁶Därför ska Israels söner hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten och fira sabbaten genom generationerna som ett evigt förbund. ¹⁷Den är ett tecken mellan mig och Israels söner för evig tid, för på 6 dagar skapade Herren (Jahve) himlarna och jorden och på den sjunde dagen avstod han från sitt arbete och vilade (bokstavligt sabbat)." [1 Mos 2:1–3]

Avslutning (31:18-34-38)

¹⁸Och han gav till Mose, när han hade fullbordat talandet med honom på berget Sinai, vittnesbördets två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger.

Guldkalven

32¹Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sa till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
     ²Så Aron sa till dem: "Ta guldörhängen från öronen på era fruar, söner och era döttrar och kom hit med dem." [Guldet var tänkt att användas till Guds tempel, se 2 Mos 35:20–29. Kanske tänkte Aron vinna lite tid och bevara lugnet hos folket genom att sysselsätta dem fram tills Mose kom tillbaka.] ³Alla gjorde detta, de tog av sig sina guldörhängen som de hade på sig och kom med dem till Aron.
     ⁴Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sa de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten." [Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.] ⁵Och när Aron såg detta byggde han ett altare framför den och Aron utropade och sa: "Fest till Herren (Jahve) i morgon." ⁶Och de steg upp tidigt nästa morgon och offrade brännoffer och förde fram shalomoffer och folket satt ner och åt och drack och steg upp och roade sig.
     ⁷Då talade Herren (Jahve) till Mose: "Vandra, gå ner [i 5 Mos 9:12 betonas att det är bråttom], för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt. ⁸De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
     ⁹Och Herren (Jahve) sa till Mose: "Jag har sett detta folk och se, det är ett styvnackat folk. ¹⁰Låt mig nu därför vara ensam så att min vrede kan bli het mot dem och jag kan förtära dem, och jag ska göra dig till ett stort folk (en stor nation)."
     ¹¹Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sa: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand? ¹²Varför ska egyptierna få tala och säga 'Till ont förde han dem ut för att slakta dem i bergen och förtära dem från jordens ansikte (yta)?' Vänd om från din brinnande vrede och ångra (sörj-trösta – hebr. nicham) denna ondska mot ditt folk. ¹³Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och talade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har sagt att jag ska ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' "
     ¹⁴Och Herren (Jahve) ändrade sig om (sorg-tröstade – hebr. nicham) ondskan som han hade talat att han skulle göra mot sitt folk. [Hebr. nicham i vers 12 och 14 översätts ibland till "ångra", men ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och också själva "ändringen" i själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över hur snabbt folket föll i synd, men börjar nu processen att trösta och genom att inte förgöra dem.] ¹⁵Och Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i sina händer, tavlorna som var skrivna på båda sidor, på den ena sidan var det skrivet och på den andra sidan var det skrivet. ¹⁶Och tavlorna var gjorda av Gud (Elohim) och skriften var skriven av Gud (Elohim), ingraverad på skrivtavlorna.
     ¹⁷Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sa han till Mose: "Det är ett ljud av strid i lägret."
     ¹⁸Och han svarade:

"Det är inte röster av dem som ropar om herravälde (seger),
    och inte heller röster från dem som ropar för att bli övervunna,
    utan ljudet av dem som sjunger är vad jag hör."

¹⁹När Mose närmade sig lägret och han såg kalven och dansen, då blev han brinnande vred (hans vrede blev brinnande het). Han kastade tavlorna ur sina händer och bröt dem nedanför berget. ²⁰Och han tog kalven som de hade gjort och brände den med eld och malde den till puder och strödde ut det på vattnet och tvingade Israels söner att dricka av det.
     ²¹Och Mose sa till Aron: "Vad har detta folk gjort mot dig, så att du har fört fram en stor synd över dem?"
     ²²Och Aron svarade: "Låt inte min herres vrede bli brinnande het, du känner folket (är intimt förtrogen med dem) att de är inställda på (vända till) ondska. ²³Så de sa till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.' ²⁴Och jag sa till dem: 'Den som har något guld, låt honom bryta av det, och de gav det till mig och jag kastade det i elden och det kom ut en kalv.' "
     ²⁵Och när Mose såg att folket var tygellöst, för Aron hade låtit dem bli tygellösa på grund av deras fienders hån, ²⁶då ställde sig Mose i lägrets port och sa: "Vem är på Herrens (Jahves) sida, låt honom komma till mig." Och alla Levi söner samlade sig till honom.
     ²⁷Och han sa till dem: "Så säger Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim): 'Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' " ²⁸Och Levi söner gjorde efter Moses ord och 3 000 män föll den dagen. ²⁹Och Mose sa: "Helga er själva till Herren (Jahve) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag." ³⁰Nästa dag sa Mose till folket: "Ni har begått en allvarlig synd, men jag ska gå till Herren (Jahve) nu – kanske kan jag få försoning för er synd."
     ³¹Så Mose gick tillbaka till Herren (Jahve) och sa: "Detta folk har begått en allvarlig synd, de har gjort sig gudar av guld. ³²Om du skulle förlåta deras synd ... men om du inte gör det, utplåna mig från skriftrullen du skriver i." [Första delen av meningen är inte fullständig, den avslutas inte. Det är en "aposiopesis", som förstärker att det blir en känsloladdad tystnad. Det verkar som om Mose börjar fundera på vad människorna skulle kunna ge tillbaka till Gud om han förlåter deras synd? Eftersom det inte finns någonting vi kan göra för att förtjäna förlåtelse så fortsätter i stället Mose med det andra alternativet – utplåna mig från din bok.] ³³Herren (Jahve) svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag utplåna ur min skriftrulle. ³⁴Gå tillbaka nu, led folket till den plats jag har talat med dig om. Min ängel ska gå framför dig. Men den dag kommer då jag ska gå till rätta med dem för deras synd."
     ³⁵Herren (Jahve) straffade (skickade en plåga, prövning till) folket, på grund av kalven som de gjort – den som Aron gjorde. [Ordet straff är samma ord som används om de tio plågorna mot Egypten tidigare. Målet med dessa plågor var omvändelse. Det är oklart om detta straff i denna vers syftar på de tretusen män som valde att inte gå över på Guds sida och fick betala med sina liv, se vers 26–28, eller om det är kommande plågor och prövningar som kommer över israeliterna i deras fortsatta vandring om de vägrar att lyda Gud. I nästa kapitel ställs israeliterna inför ett val att ta av sig alla smycken som ett tydligt tecken på en genuin omvändelse från deras avgudadyrkan.] 33¹Herren (Jahve) talade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sa: 'till din säd ska jag ge det', ²och jag ska sända en ängel (budbärare) framför er och jag ska driva ut kanaanéerna, amoréerna och hettiterna och perisséerna och hivéerna och jevusiterna, ³till ett land som flyter av mjölk och honung, för jag ska inte gå upp mitt ibland er för ni är ett styvnackat folk, så att jag inte förtär dig under vägen."
     ⁴Och när folket hörde dessa onda ord, sörjde de och ingen man satte på sig sina smycken. ⁵Och Herren (Jahve) sa till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' " ⁶Så från berget Horeb (hebr. Chorev) [berget Sinai och vidare på vandringen] tog Israels söner av sig alla sina smycken.

Uppenbarelsetältet

⁷Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" (hebr. ohel moed). Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"), även kallat "uppenbarelsetältet". Ett annat ord är mishkan (översatt "tabernaklet"), det hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även 2 Mos 27:21; 3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.] ⁸Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se 2 Mos 32:1, och deras respekt för honom hade återvänt.] ⁹Varje gång Mose gick in i tältet, steg molnstoden (pelaren av rök/moln) [2 Mos 13:21–22; 14:19, 24] ned och stod vid ingången (öppningen) och han [Herren] talade med Mose. ¹⁰När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till templet, då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält. ¹¹Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6–8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9–14; 24:13; 32:17.]

Mose och Guds härlighet

¹²Och Mose sa till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.' ¹³Därför ber (vädjar) jag till dig: Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, visa mig nu dina vägar så att jag kan känna (vara intimt förtrogen med) dig till slutet (för evigt, hela vägen, fullt ut) och finner nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och betänk att detta folk (denna nation – hebr. goj) är ditt folk (hebr. am)."
     ¹⁴Och han sa: "Mitt ansikte (min närvaro) ska gå med dig och jag ska ge dig ro (tystnad, vila, betyder även att komma ner)." [Jesus citerar denna vers, se Matt 11:28.]
     ¹⁵Och han sa till honom: "Om ditt ansikte (din närvaro) inte går med oss, så för oss inte upp dit. ¹⁶För hur ska det bli känt att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag och ditt folk? Är det inte genom att du går med oss så att vi är avskilda, jag och ditt folk, från alla andra folk som finns på jordens ansikte (yta)?
     ¹⁷Och Herren (Jahve) sa till Mose: "Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.
     ¹⁸Då sa Mose: "Låt mig få se din härlighet (närvaro, mäktiga majestät)."
     ¹⁹Han svarade: "Jag ska låta min godhet (skönhet) passera inför dig och jag ska visa namnet Herren (Jahve) inför dig. Jag ska vara nådig (ge oförtjänt favör) mot den jag vill vara nådig mot och vara barmhärtig (visa moderlig ömhet) mot den jag vill vara barmhärtig mot."
     ²⁰Han fortsatte: "Men mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva."
     ²¹Sedan sa Herren: "Här är en plats nära mig, ställ dig där på klippan. ²²När min härlighet (mäktiga närvaro) passerar dig, ska jag ställa dig i en klyfta i berget och täcka dig med min hand medan jag passerar. ²³Sedan ska jag ta bort min hand, och då ska du få se efterdyningarna av min närvaro [ordagrant "mina ryggar", en metaforisk bild på efterglöden av hans närvaro], men mitt ansikte kan ingen se."

De nya stentavlorna

34¹Herren (Jahve) sa till Mose: "Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de första och jag ska skriva på tavlorna de ord som var på de första tavlorna som du krossade. ²Var redo på morgonen och kom upp till berget Sinai på morgonen och ställ dig på platsen högst upp på berget (ordagrant 'över bergets huvud'). ³Och ingen man ska komma upp med dig, låt inte någon man synas på hela berget, låt inte heller några flockar eller hjordar beta på berget."
     ⁴Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer. ⁵Och Herren (Jahve) steg ned i ett moln och stod med honom där och ropade ut Herrens (Jahves) namn. ⁶Herren (Jahve) gick förbi honom och ropade:

"Herren (Jahve), Herren (Jahve) är en barmhärtig och nådig Gud (El),
    sen till vrede och rik på nåd (omsorgsfull kärlek) och sanning (stabilitet, fasthet, trofasthet),
⁷som bevarar nåd (omsorgsfull kärlek) mot tusenden [i alla kommande släktled, för evigt],
    förlåter (lyfter upp) missgärning och överträdelse och synd. [Ordet nåd (hebr. chesed) beskriver Guds nåd och trofasta kärlek. Ordet förekommer både i vers 6 och 7. Den första förekomsten beskriver Guds nåd och barmhärtighet mot Israel när han förnyar förbundet och ger dem Torah för andra gången. I vers 7 handlar det om nåd för tusenden. Det syftar på framtida släktled och även andra folk än Israel. En parallell finns i Guds löfte till Abraham i 1 Mos 12:3 där Gud lovar sin välsignelse både till honom och till kommande släktled. Samma tanke finns i Joh 1:17. Nåd och sanning, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.] Samtidigt låter han inte den skyldige bli ostraffad,
    utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led." [Gud straffar inte barn och barnbarn för något som deras fäder gjort, i stället beskriver det Guds rättvisa straff för en viss synd i varje generation. Gud påminner att en generation inte kan komma undan Guds straff, eftersom Gud straffade en tidigare generation. Gud är rättvis och hans natur är både nåd och sanning, se vers 6.]

⁸Och Mose skyndade sig och böjde sitt huvud mot marken och tillbad. ⁹Och han sa: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon Herre (Adonaj), jag ber dig (vädjar), låt min Herre (Adonaj) gå i vår mitt, för det är ett styvnackat folk, och förlåt våra överträdelser och synder, och ta oss som din arvedel."
     ¹⁰Och han sa: "Se, jag skär ett förbund, inför hela ditt folk ska jag göra under, sådana som inte har blivit gjorda i hela världen, inte i något land. Och alla de folk bland vilka du vistas, ska se Herrens (Jahves) gärningar som jag ska göra med dig, att de är förunderliga (fantastiska, enorma). ¹¹Håll (vakta, skydda, bevara) det som jag befaller dig idag. Se, jag fördriver framför dig amoréerna och kanaanéerna och hettiterna och perisséerna och hivéerna och jevusiterna. ¹²Vakta (skydda, bevara) dig själv, så att du inte skär förbund med invånarna i landet dit du går, så att de inte blir till en snara i din mitt. ¹³Utan ni ska bryta ner deras altaren och slå deras obelisker i bitar och ni ska hugga ner deras aseror [pålar för avgudadyrkan] . ¹⁴Du ska inte falla ner för någon annan gud (hebr. el), för jag Herren (Jahve), vars namn är Nitälskande (ett starkt känslomässigt uttryck för att vilja ha fullt ägandeskap över något – hebr. qana), är en nitälskande Gud (El), ¹⁵för att inte skära (ingå) förbund med landets invånare och de går iväg efter andra gudar och offrar till deras gudar och de kallar på dig och du äter av deras offer, ¹⁶och du tar deras döttrar till dina söner och deras döttrar går iväg efter deras gudar och får dina söner att gå iväg efter deras gudar. ¹⁷Du ska inte göra dig några gjutna gudar. [En varning mot synden med guldkalven som de nyss begått, se 2 Mos 32:4] ¹⁸Du ska hålla (vakta, skydda, bevara) det Osyrade Brödets högtid. Sju dagar ska du äta osyrat bröd som jag befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv [Även kallad nisan. Aviv betyder vår och anger att det är den första vårmånaden.] för i månaden Aviv kom du ut ur Egypten. ¹⁹Allt som öppnar moderlivet är mitt, och av all din boskap ska du helga hanarna, det förstfödda av din oxe och får. ²⁰Det förstfödda av en åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut den ska du bryta av dess nacke. Allt förstfött av dina söner ska du lösa ut. Och ingen ska komma tomhänt inför mig. ²¹Sex dagar ska du arbeta, men på den sjunde ska du vila, både när det är dags att plöja och när det är dags att skörda ska du vila. [Sabbatsbudet gäller alltså även när vårbruket och höstbruket är som intensivast.] ²²Och du ska hålla (vakta, skydda, bevara) veckohögtiden (shavuot, pingst) [på våren, se 2 Mos 23:16] – förstlingsfrukten av veteskörden, och [även] insamlingsfesten (lövhyddohögtiden, sukkot) [på hösten, se 2 Mos 23:17] när året vänder (när det blir ett nytt år). [Det judiska nyåret sker på rosh hashana (den första dagen i månaden tishri), strax före lövhyddohögtiden som startar den 15:e tishri.] ²³Tre gånger om året ska alla dina män komma inför (framför ansiktet på) Herren Herren (Adonaj Jahve), Israels Gud (Elohim). ²⁴För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonaj) din Gud (Elohim) tre gånger om året. [Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens högtider!] ²⁵Du ska inte offra blodet av mina offer med syrat bröd.
Inte heller ska något av offren som hör till påsken lämnas kvar till morgonen. [Profetiskt om Jesus som togs ner från korset samma dag.] ²⁶Den utvalda förstlingsfrukten från ditt land ska du föra fram till Herren (Adonaj) din Guds (Elohims) hus.
Du ska inte koka en killing i dess moders mjölk." [Frasen upprepas från 2 Mos 23:19 och återkommer i 5 Mos 14:21. Rabbinska tolkningar av detta bud har lett till dagens kosherlagar för mat.] ²⁷Herren sa till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
     ²⁸Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Han skrev förbundsorden, de tio orden, på stentavlorna.

Mose ansikte strålar

²⁹När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansikte strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren. ³⁰När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Mose ansikte vågade de inte komma emot honom.
     ³¹Men Mose ropade till dem, och Aron och alla folkets ledare vände tillbaka till honom, och Mose talade till dem. ³²Sedan kom alla israeliterna fram till honom, och han befallde dem allt som Herren (Jahve) hade talat på Sinai berg.
     ³³När Mose hade talat klart med dem hängde han en slöja för ansiktet. ³⁴Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om. ³⁵Israeliterna såg Mose ansikte, hur det strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren.

Tabernaklet byggs

Sabbatsregler (2 Mos 31:12-18)

35¹Och Mose samlade hela församlingen av Israels söner och sa till dem: "Detta är orden som Herren (Jahve) har befallt för att ni ska göra dem. ²Sex dagar ska arbete göras men den sjunde dagen ska för er vara en helig dag, en sabbat med fullkomlig vila (hebr. shabbat shabbaton) till Herren (Jahve). Den som gör något arbete (den dagen) ska dödas. ³Ni ska inte tända någon eld i alla era boplatser på sabbatsdagen."

Material

⁴Och Mose talade till hela församlingen med Israels söner och sa: "Detta är de ord som Herren (Jahve) har befallt och säger: ⁵Ta ibland er ett offer till Herren (Jahve), alla som har ett villigt hjärta låt honom föra fram det, ett Herrens (Jahves) offer, guld och silver och brons, ⁶och blått och purpur och scharlakansrött och fint linne och gethår, ⁷och rödfärgat getskinn, och sälskinn och akaciaträ, ⁸och olja till lampan och kryddor till smörjelseoljan och till den söta rökelsen, ⁹och onyxstenar och stenar till infattning, till efoden och till bröstskölden.
     ¹⁰Och låt varje man med ett vist hjärta ibland er komma och göra (tillverka) allt det som Herren (Jahve) har befallt, ¹¹Tabernaklet, dess tält och dess överdrag, dess spännen och dess brädor, dess tvärstänger, dess stolpar och dess socklar, ¹²arken och stängerna till den, locket (nådastolen, det som täcker arken) och draperiet (förhänget) till avskärmningen, ¹³bordet och dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden, ¹⁴menoran – ljusbäraren [den sjuarmade ljusstaken, se 2 Mos 25:31–40] och dess redskap och dess lampor och olja till ljusbäraren, ¹⁵och rökelsealtaret och dess stänger och smörjelseoljan och den söta rökelsen och draperiet (förhänget) till öppningen, till tabernaklets öppning, ¹⁶brännofferaltaret med dess galler av brons, dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament, ¹⁷gårdens våder, dess stolpar och dess socklar och draperiet (förhänget) till gårdens öppning, ¹⁸tabernaklets tältpluggar och gårdens tältpluggar och dess linor, ¹⁹de broderade kläderna för tjänstgöring på den heliga platsen, de heliga kläderna till prästen Aron och kläderna till hans söner för att göra tjänst i prästämbetet." [I vers 14 står det ordagrant: ´ljusbäraren menoran´. Detta kan vara ett sätt att betona att det är denna specifika ljushållare som är sjuarmad. Ordet ljushållare (hebr. maor) är en generell term för en ljusbärare som kan vara allt möjligt som bär och sprider ljus, används om t.ex. solen och månen, se 1 Mos 1:14–16.] ²⁰Och hela församlingen, Israels söner, lämnade (ordagrant: "gick bort från framför") Mose. ²¹Och de kom, alla vars hjärta uppmuntrade honom, och alla vars ande gjort honom villig, och förde fram Herrens (Jahves) offer till arbetet med mötestältet och för all dess tjänstgöring och till de heliga kläderna. ²²Och de kom, både män och kvinnor, så många som hade ett villigt hjärta och bar fram näsringar och örhängen och signetringar och gördlar, alla (slags) juveler av guld, och alla män förde fram ett offer av guld till Herren (Jahve). ²³Och alla män hos vilka man fann blått och purpur och scharlakansrött och fint linne och gethår och rödfärgat getskinn och sälskinn, förde fram dem. ²⁴Alla som kunde bidra med ett offer av silver eller brons förde fram Herrens (Jahves) offer, och alla män som hade akaciaträ till något av arbetet förde fram det. ²⁵Och alla kvinnor som hade visa hjärtan spann med sina händer och förde fram det som de hade spunnit, blått och purpur, scharlakansrött och fint linne. [Det står inte tyg eller garn i grundtexten men dessa färger syftar på det garn som kan användas till vävning.] ²⁶Och alla kvinnor vars hjärta uppmuntrade dem med vishet spann gethår. ²⁷Och ledarna förde fram onyxstenar och stenar till infattning till efoden och till bröstskölden, ²⁸och kryddor och olja till ljusbäraren (ljusstaken) och till smörjelseolja och till den söta rökelsen. ²⁹Israels barn (söner) förde fram ett frivilligt offer till Herren (Jahve), varje man och kvinna vars hjärta hade gjort dem villiga att bidra till allt arbete som Herren (Jahve) befallt skulle göras genom Moses hand.

Betsalel och Oholiav (2 Mos 31:1-11)

³⁰Och Mose sa till Israels söner: "Se, Herren (Jahve) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn, ³¹och han har fyllt honom med Guds Ande i vishet, i förståelse och i kunskap och i allt slags hantverkskunskap, ³²och till att utföra konstfullt arbete, att arbeta i (med) guld och i (med) silver och i (med) brons, ³³och att slipa stenar för infattning, och att snida i trä, till att arbeta i alla slags konstfulla tekniker. ³⁴Och han har lagt i hans hjärta att han ska undervisa, både honom och Oholiav, Achisamachs son från Dans stam. ³⁵Dem har han fyllt med hjärtats vishet till att utföra allt slags hantverk, gravyr och flätning och vävning med färger, i blått och i purpur, i scharlakansrött och i fint linne och vävning, till att göra allt slags konstfullt hantverk." 36¹[Mose talade vidare:] "Och Betsalel och Oholiav ska arbeta och varje man med ett vist hjärta i vilken Herren (Jahve) har lagt vishet och förståelse till att veta hur man gör allt arbete för tjänsten i helgedomen enligt allt som Herren (Jahve) har befallt."
     ²Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det. ³Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon. ⁴Och alla visa män som utförde allt arbete på helgedomen, kom var man från sitt arbete som han utförde, ⁵och de talade till Mose och sa: "Folket för fram mycket mer än nog för det som behövs till arbetet som Herren (Jahve) har befallt att göra."
     ⁶Och Mose befallde att man skulle kungöra i lägret och säga: "Varken man eller kvinna ska göra något mer arbete för offret till helgedomen." Så hindrades folket från att föra fram mer. ⁷För materialet som de hade var tillräckligt till allt arbete för tillverkningen och alldeles för mycket.

Arbetet utförs

Tabernaklet (2 Mos 26:1-37)

⁸Och varje man med ett vist hjärta bland dem som utförde arbetet gjorde tabernaklet med 10 våder av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött med keruber, ett arbete gjort av en skicklig yrkesman.

⁹Längden på varje våd var 28 alnar [12,6 meter]
och bredden på varje våd var 4 alnar [1,8 meter]. Alla våder hade ett (samma) mått.

¹⁰Och han kopplade ihop 5 våder en till en och de andra 5 våderna kopplade han en till en. ¹¹Och han gjorde öglor av blått på kanten av den yttersta våden i det första [hopfogade stycket], på samma sätt gjorde han på den yttersta våden i det andra [hopfogade stycket]. ¹²50 öglor gjorde han på en våd och 50 öglor gjorde han på kanten av våden som var på det andra [hopfogade stycket], öglorna var mittemot varandra. ¹³Och han gjorde 50 hyskor av guld och kopplade ihop våderna den ena till den andra med hyskorna så att tabernaklet blev en enhet.
     ¹⁴Och han gjorde våder av gethår till ett tält över tabernaklet, han gjorde 11 våder.

¹⁵Längden på varje våd var 30 alnar [13,5 meter],
och 4 alnar [1,8 meter] var bredden på varje våd,
de 11 våderna hade ett (samma) mått.

¹⁶Och han kopplade 5 våder med varandra och 6 våder med varandra. ¹⁷Och han gjorde 50 öglor på kanten av den yttersta våden i det första [hopfogade stycket] och 50 öglor gjorde han på kanten av våden som var ytterst på det andra [hopfogade stycket]. ¹⁸Och han gjorde 50 hyskor av brons för att koppla ihop tältet så att det blev en enhet. ¹⁹Och han gjorde ett överdrag till tältet av rödfärgat getskinn och ett täcke av sälskinn ovanpå.
     ²⁰Och han gjorde brädorna till tabernaklet av akaciaträ som stod upprätt. ²¹10 alnar [4,5 meter] var längden på en bräda och 1,5 aln [1,35 meter] var bredden på varje bräda. ²²Varje bräda hade två tappar sammanfogade med varandra. Dessa gjorde han till tabernaklets alla brädor. ²³Och han gjorde brädorna till tabernaklet, 20 brädor för den södra sidan söderut. ²⁴Och han gjorde 40 socklar av silver under de 20 brädorna. Två socklar under en bräda för dess två tappar och två socklar under nästa bräda för dess två tappar. ²⁵Och till den andra sidan av tabernaklet, på den norra sidan, gjorde han 20 brädor, ²⁶och deras 40 socklar av silver, två socklar under en bräda och två socklar under nästa bräda. ²⁷Och till den bakre delen av tabernaklet västerut gjorde han 6 brädor. ²⁸Och 2 brädor gjorde han till tabernaklets hörn i den bakre delen, ²⁹så att de var dubbla undertill och på samma sätt skulle de vara hela vägen upp till dess topp, till den första ringen. Så gjorde han med dem båda i de två hörnen. ³⁰Och där var 8 brädor och deras socklar av silver, 16 socklar, 2 socklar under varje bräda.
     ³¹Och han gjorde tvärstänger av akaciaträ, 5 till brädorna på den ena sidan av tabernaklet, ³²och 5 tvärstänger till brädorna på den andra sidan av tabernaklet och 5 stänger till tabernaklets brädor i den bakre delen västerut. ³³Och han gjorde den mittersta tvärstången till att gå igenom mitt i brädorna från den ena sidan till den andra. ³⁴Och han pläterade brädorna med guld och gjorde deras ringar av guld, som handtag för stängerna och pläterade stängerna med guld.
     ³⁵Och han gjorde draperiet (förhänget) av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, arbetet av en skicklig yrkesman, med keruber. ³⁶Och han gjorde till detta 4 stolpar av akaciaträ och pläterade dem med guld, deras krokar (hakar) gjordes av guld och han göt 4 socklar till dem av silver. ³⁷Och han gjorde ett draperi (förhänge) till tältets öppning av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, en vävares arbete i färger, ³⁸och de 5 stolparna till det med deras krokar, och han pläterade brädornas huvuden och deras dekor med guld, och deras 5 socklar var av brons.

Arken (2 Mos 25:10-22)

37¹Och Betsalel gjorde arken av akaciaträ, 2,5 alnar [1,2 meter] var dess längd och 1,5 aln [0,7 meter] var dess bredd och 1,5 aln [0,7 meter] var dess höjd. ²Och han pläterade den med rent guld på insidan och utsidan och gjorde en krona av guld till den runtom. ³Och han göt 4 ringar av guld till den, till dess 4 fötter, 2 ringar på ena sidan och 2 ringar på andra sidan. ⁴Och han gjorde stänger av akaciaträ och pläterade dem med guld . ⁵Och han satte stängerna i ringarna på sidorna av arken för att bära arken.
     ⁶Och han gjorde ett lock av rent guld, 2,5 alnar [1,2 meter] var dess längd och 1,5 aln [0,7 meter] var dess bredd. ⁷Och han gjorde två keruber av guld, av drivet arbete gjorde han dem vid de två ändarna av locket, ⁸en kerub i den ena änden och en kerub i den andra änden. I ett stycke med locket gjorde han keruberna på dess två ändar. ⁹Och keruberna spred ut sina vingar på höjden, så att de täckte locket med sina vingar. Med ansikte vända mot varandra var kerubernas ansikten också vända mot locket.

Bordet (2 Mos 25:23-30)

¹⁰Och han gjorde bordet av akaciaträ, 2 alnar var dess längd och 1 aln var dess bredd och 1,5 aln var dess höjd. ¹¹Och han pläterade det med rent guld och gjorde en krona av guld till det runtom. ¹²Och han gjorde en handsbred [8-9 cm bred] kant till det runtom och gjorde en krona av guld på kanten runtom. ¹³Och han göt 4 ringar av guld till det, och satte ringarna i de 4 hörnen som var på dess 4 fötter. ¹⁴Ringarna satt nära bordet, hållare till stängerna för att bära bordet. ¹⁵Och han gjorde stänger av akaciaträ och pläterade dem med guld för att bära bordet. ¹⁶Och han gjorde redskapen som var på bordet, dess fat, dess krukor, dess skålar och dess kannor som används till att hälla ut (utgjutande), av rent guld.

Menoran (2 Mos 25:31-39)

¹⁷Och han gjorde menoran [den sjuarmade ljusstaken] av rent guld. I drivet arbete gjorde han menoran med sin fot och sin stjälk, dess skålar, dess knoppar och dess blommor, allt var gjort i ett stycke. ¹⁸Och 6 grenar gick ut från dess sidor, 3 av menorans grenar gick ut på dess ena sida och 3 av menorans grenar gick ut på dess andra sida. ¹⁹3 skålar gjorda som en mandelblomma på en gren, en knopp och en blomma, och 3 skålar gjorda som en mandelblomma på den andra grenen, en knopp och en blomma. Så var det på de 6 grenarna som gick ut från menoran. ²⁰Och på menoran var 4 skålar som var gjorda som en mandelblomma, dess knoppar och dess blommor, ²¹och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, på de 6 grenarna som gick ut från den. ²²Dess knoppar och dess grenar var gjorda i ett stycke med den. Det var gjort i ett stycke, hamrat arbete i rent guld.
     ²³Och han gjorde dess lampor, 7 stycken, och dess tänger och dess vektrimmare av rent guld. ²⁴Av en talent rent guld tillverkade han den och alla dess redskap.

Rökelsealtaret (2 Mos 30:1-5)

²⁵Och han gjorde rökelsealtaret av akaciaträ, 1 aln var dess längd och 1 aln var dess bredd [45 x 45 cm], kvadratiskt, och 2 alnar [90 cm] var dess höjd, dess horn var gjorda i ett stycke med det. ²⁶Och han pläterade det med rent guld, dess ovansida och dess sidor runtom och hornen på det. Och han gjorde en krona av guld runtom. ²⁷Och han gjorde till det 2 guldringar under dess krona, på dess två sidor, som hållare för stängerna som det ska bäras med. ²⁸Och han gjorde stängerna av akaciaträ och pläterade dem med guld.
     ²⁹Och han gjorde den heliga smörjelseoljan och den rena rökelsen av söta kryddor, som en parfymörs hantverk.

Brännofferaltaret och karet (2 Mos 30:17-21)

38¹Och han gjorde brännofferaltaret av akaciaträ, 5 alnar var dess längd och 5 alnar var dess bredd [2,25 x 2,25 meter], kvadratiskt, och 3 alnar [1,35 meter] var dess höjd. ²Och han gjorde dess horn på dess 4 hörn, dess horn var gjorda i ett stycke med det, och han pläterade det med brons. ³Och han gjorde alla altarets redskap, kärlen och skovlarna och faten och köttkrokarna och fyrfaten, alla dess redskap gjorde han av brons. ⁴Och till altaret gjorde han ett galler av brons, under avsatsen runtom så att det nådde halvvägs upp. ⁵Och han gjorde 4 ringar för de 4 hörnen av bronsgallret, som hållare för stängerna. ⁶Och han gjorde stänger av akaciaträ och pläterade dem med brons. ⁷Och han satte stängerna i ringarna på altarets sidor, för att bära det, han gjorde det ihåligt med plankor.
     ⁸Och han gjorde vattenkaret av brons och dess fundament av brons, av speglarna från de kvinnor som gjorde tjänst vid mötestältets öppning.

Gården (2 Mos 27:9-11)

⁹Och han gjorde gården. För södra sidan söderut var gårdens våder gjorda av fint tvinnat linne 100 alnar [45 meter]. ¹⁰Och stolparna var 20 stycken och deras socklar var 20 stycken av brons, krokarna på stolparna och deras hyskor var av silver. ¹¹Och för den norra sidan 100 alnar [45 meter], dess stolpar 20 [stycken], och dess socklar 20 [stycken] av brons, krokarna och dess hyskor var av silver.
     ¹²Och till västra sidan var våderna 50 alnar [22,5 meter], dess pelare 10 och dess socklar 10, stolparnas krokar och dess hyskor var av silver. ¹³Och för den östra sidan 50 alnar [22,5 meter]. ¹⁴Våderna på den ena sidan var 15 alnar [7 meter], dess 3 stolpar och dess 3 socklar. ¹⁵Och för den andra sidan likadant, på den ena sidan och på den andra sidan om porten var våderna 15 alnar [7 meter], dess 3 stolpar och dess 3 socklar. ¹⁶Alla våder till gården runtom var av fint tvinnat linne. ¹⁷Och socklarna till pelarna var av brons, pelarnas krokar och deras hyskor var av silver, och överdraget på pelarhuvudena var av silver, och alla gårdens stolpar var dekorerade med silver.
     ¹⁸Och förhänget till gårdens port var en vävares arbete i färger, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. Och 20 alnar [9 meter] var dess längd och höjden var 5 alnar [2,25 meter], samma storlek som gårdens våder. ¹⁹Och dess pelare var 4 [stycken] och dess socklar 4 [stycken], av brons. Dess krokar av silver och överdraget på pelarhuvudena och dekorationerna av silver. ²⁰Och alla tabernaklets tältpluggar och gårdens runtom var av brons.

Inventering av material och arbetet

[Detta är det centrala stycket i kapitel 34-40.] ²¹Detta är redovisningen (inventeringen, räkningen – hebr. pekodim) [en summering, inspektion och förteckning av allt material som använts] för tabernaklet – vittnesbördets tabernakel [tabernaklet där vittnesbördets tavlor (de tio budorden) förvarades, se 2 Mos 20]. Mose gav leviterna detta uppdrag (påbud) att göra denna redovisning under överseende (under handen) av Itamar, prästen Arons son. ²²Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, gjorde allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose [enligt instruktionerna, se 2 Mos 25–30]. ²³Och med honom var Oholiav, Achisamachs son från Dans stam, en hantverkare och en skicklig yrkesman och en vävare med färger, i blått och i purpur och i scharlakansrött och fint linne. [Det var leviterna som ansvarade för att sätta upp, ta ner och transportera tabernaklet under ökenfärden, se 4 Mos 3–4. Genom att på nytt även nämna Betsalel (2 Mos 31:2; 35:30; 36:1–2; 37:1) och Oholiav (2 Mos 31:6; 35:34; 36:1–2) och att de var från Juda och Dans stam, blir det en påminnelse att tabernaklet var ett projekt som involverade hela folket. I följande verser blir det också tydligt att hantverkare från olika stammar hade arbetat tillsammans.]

1 ton guld

²⁴Allt guld som användes till arbetet i hela arbetet med helgedomen, även guldet till offret var 29 talenter och 730 shekel, efter helgedomens vikt [totalt 87 730 shekel – motsvarar 1 ton]. [Uttrycket "helgedomens vikt" var antagligen en standardvikt som användes i mätvågen. Talenten (hebr. kikkar) var den största viktenheten vid den här tiden. En talent motsvarade 3 000 shekel (hebr. sheqel), som var en viktenhet på 11,5 gram. Totala mängden guld här var alltså (29 x 3000 + 730) 87 730 shekel – motsvarar 1 ton.]

3,5 ton silver

²⁵Och silvret från dem som var räknade i församlingen var 100 talenter [3,45 ton] och 1 775 shekel [20 kg], efter helgedomens vikt [totalt 301 775 shekel – motsvarar 3,5 ton]. ²⁶En beka [silvermynt på 5,5 gram] per huvud, det är en halv shekel efter helgedomens vikt, för varje som gick över till dem som är räknade, från 20 års ålder och uppåt, 603 550 män. [Antalet är exakt samma som vid folkräkningen i 4 Mos 1:46.] ²⁷De 100 talenterna silver [den största delen] användes till att gjuta helgedomens socklar och socklarna till draperiet (förhänget), 100 socklar av 100 talenter, 1 talent [34 kg] för varje sockel. ²⁸Av de [återstående] 1 775 sheklarna [20 kg] silver gjorde han krokar till stolparna och pläterringar till deras huvuden och deras dekorationer.

2,4 ton brons

²⁹Och mängden brons till offret var 70 talenter och 2 400 shekel [212 400 shekel – motsvarar 2,4 ton]. ³⁰Med det gjorde han socklarna till mötestältets öppning och bronsaltaret och dess galler av brons och altarets alla redskap, ³¹och socklarna till gården runtom, och alla tabernaklets tältpluggar och hela gårdens tältpluggar runtom.

Arbetet utförs

[Nu beskrivs prästens klädnad. Stycket verkar vara uppdelat i sju sektioner.] 39¹Och från blått och purpur och scharlakansrött gjorde de broderade kläder för tjänst i det heliga och gjorde heliga kläder till Aron som Herren (Jahve) befallt Mose.

Efoden (2 Mos 28:6-14)

²Och han gjorde efoden av guld, blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. ³Och de hamrade ut guldet till tunna plattor och skar det till trådar (tunna guldtrådar – hebr. patil) för att arbeta in det i det blå [garnet] och i det purpurfärgade [garnet] och i det scharlakansröda [garnet] och i det fina linnet, en skicklig hantverkares arbete. ⁴De gjorde axelstycken för den, sammanfogade, i de två ändarna var den sammanfogad. ⁵Och de skickligt vävda banden som var på den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahve) befallt Mose.
     ⁶Och de bearbetade onyxstenarna och infattade dem i guld och graverade dem som man gör med en signetring, efter namnen på Israels söner. ⁷Och han satte dem på efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Bröstskölden (2 Mos 28:15-30)

[Vers 8–21 är en repris av 2 Mos 28:15–28 nästan ordagrant, förutom lite verbformer och vers 16 (jfr med 2 Mos 28:23) som nämner de två infattningar av guld och avslutningen i vers 21 som nämner "som Herren befallt Mose".] ⁸Och han gjorde bröstskölden, en skicklig hantverkares arbete, på samma sätt som arbetet med efoden, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. ⁹Den var kvadratisk, de gjorde bröstskölden dubbel, en spann var dess längd och en spann var dess bredd [23 x 23 cm], dubbel. ¹⁰Och de satte på den fyra rader med stenar.

En rad med
    [1] karneol [röd sten – hebr. odem],
    [2] topas [olivgrön, gulaktig]
    [3] och smaragd [hebr. bareqet (från baraq att glittra, reflektera); ordet används bara här och i 2 Mos 28:17],
den första raden.

¹¹Och den andra raden,
    [4] en karbunkel,
    [5] en safir ["en blå sten"; himmelsblå]
    [6] och en kalcedon.

¹²Och den tredje raden,
    [7] en hyacint [mörkröd, lila – hebr. leshem förekommer bara här och i 2 Mos 28:19],
    [8] en agat [hebr. shevo förekommer bara här och i 2 Mos 28:19]
    [9] och en ametist [purpur och violett – hebr. achlama förekommer bara här och i 2 Mos 28:19].

¹³Och den fjärde raden,
    [10] en krysolit [hebr. tarsis, troligtvis från staden Tarshish, kanske importerad från avlägset håll],
    [11] en onyx [hebr. shoham; troligtvis från ordet att bleka]
    [12] och en jaspis [hebr. jashfe; från ordet att polera; under antiken användes ordet främst för gröna (delvis genomskinliga) stenar, men idag används termen även för andra färger]. [I Johannes syn ser han den sista och första ädelstenen i översteprästens bröstsköld, se Upp 4:3. Jaspis, den sista stenen, är också den första grundstenen i det nya Jerusalems stadsmur, se Upp 21:18–20.]

De var ditsatta med infattningar av guld. ¹⁴Och stenarna var, efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna.

Guldkedjor och ringar

¹⁵Och de gjorde på bröstskölden flätade kedjor, ett kransarbete av rent guld. ¹⁶Och de gjorde två infattningar av guld och två guldringar och satte de två ringarna på de två sidorna av bröstskölden. ¹⁷Och de satte de två flätade kedjorna av guld på de två ringarna på bröstsköldens sidor. ¹⁸Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna satte de på de två infattningarna och satte dem på efodens två axelstycken, på dess främre del. ¹⁹Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som var vända mot sidan på efodens insida. ²⁰Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band. ²¹Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå snodd (flätad tråd), så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Dräkten (2 Mos 28:31-43)

²²Och han gjorde efodens rock (ämbetsdräkt) av vävt arbete, helt i blått. ²³Och hålet i rockens mitt som hålet på en pansarskjorta, med en snörning runt dess hål, så att det inte kan repas upp. [Hålet är tänkt för att man ska kunna trä den över huvudet när man tar den av och på sig. Den är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning. Den blir som en hellång poncho.] ²⁴Och på fållen [längst ner på den blå klädnaden, se vers 22] gjorde de granatäpplen av blått och purpur och scharlakansrött och tvinnat linne. ²⁵Och de gjorde klockor (bjällror) av rent guld och satte klockorna mellan granatäpplena runt klädnadens fåll [nertill], mellan granatäpplena, ²⁶en klocka och ett granatäpple, en klocka och ett granatäpple runt klädnadens fåll, till ämbetsdräkt, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Tunikor

²⁷Och de gjorde tunikor av fint linne, av vävt arbete, till Aron och till hans söner.

Turban, underkläder

²⁸Och turbaner av fint linne och bekväma huvudbonader av fint linne och byxor av fint tvinnat linne, ²⁹och gördeln av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött, en vävares arbete i färger, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Diadem för turbanen

³⁰Och de gjorde den heliga plattan, en krona av rent guld och skrev (gjorde) en skrift på den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)." ³¹Och de knöt en blå snodd (flätad tråd) i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Invigning

³²Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.

Mose inspekterar arbetet

³³Och de förde tabernaklet till Mose:

Tältet och alla dess möbler,
    dess spännen, dess brädor, dess tvärstänger
    och dess stolpar och dess socklar,
³⁴och överdraget av rödfärgat getskinn
    och överdraget av sälskinn
    och avskärmningens draperi (förhänge),
³⁵vittnesbördets ark med dess stänger och locket (nådastolen),
³⁶bordet och alla dess redskap och skådebröden,
³⁷den rena menoran [syftar både på att den sjuarmade ljusstaken är rituellt ren – hebr. tahar, men också på att den är tillverkad av enbart rent guld],
    dess lampor, lamporna som ska sättas i ordning och oljan till ljusbäraren (ljusstaken)
³⁸och guldaltaret
    och smörjelseoljan
    och den söta rökelsen
och förhänget till tältets öppning,
³⁹bronsaltaret
    och dess galler av brons,
    dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament,
⁴⁰gårdens våder,
    dess stolpar och dess socklar
    och förhänget till gårdens öppning,
    dess linor och dess tältpluggar
    och alla redskap till tjänstgöringen i mötestältets tabernakel,
⁴¹de broderade kläderna för tjänstgöring på den heliga platsen,
    de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet.

⁴²I enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner hela arbetet. ⁴³Och Mose såg allt arbete, och se, de hade gjort det som Herren (Jahve) hade befallt, precis så hade de gjort det. Och Mose välsignade dem. [Herren var mycket noggrann med att allt skulle göras exakt efter ritningarna och mönstren som Mose hade fått när han var uppe på berget Sinai, se 2 Mos 25:9, 40 m.fl.]

Instruktioner för uppsättning

40¹Herren (Jahve) talade till Mose och sa:

²"På den första dagen i den första månaden [aviv/nisan] ska du sätta upp mötestältets tabernakel. ³Där ska du ställa in vittnesbördets ark och du ska skärma av (dölja) arken med förhänget (draperiet). ⁴Du ska föra in bordet och lägga i ordning brödet på det, och du ska föra in menoran [den sjuarmade ljusstaken] och tända dess lampor. ⁵Du ska ställa altaret av guld, för rökelse, framför vittnesbördets ark och sätta upp öppningens förhänge (draperi) till tabernaklet.
     ⁶Du ska ställa brännofferaltaret framför öppningen till mötestältets tabernakel. ⁷Du ska ställa vattenkaret mellan mötestältet och altaret och hälla vatten i det. ⁸Du ska sätta upp inhägnaden runtomkring och hänga upp förhänget (draperiet) i inhägnadens port.
     ⁹Du ska ta smörjelseoljan och smörja tabernaklet och allt som är i det och ska helga (avskilja) det och alla dess möbler, och det ska vara heligt. ¹⁰Du ska smörja brännofferaltaret och alla dess redskap och helga altaret och altaret ska vara högheligt. ¹¹Du ska smörja vattenkaret och dess fundament och helga det.
     ¹²Du ska föra Aron och hans söner till mötestältets dörr och tvätta dem med vatten. ¹³Du ska sätta på Aron de heliga kläderna och du ska smörja honom och helga honom så att han kan betjäna mig i prästämbetet. ¹⁴Du ska föra fram hans söner och sätta på dem prästkläder. ¹⁵Du ska smörja dem som du smorde deras far så att de kan göra tjänst för mig i prästämbetet. Och deras smörjelse ska för dem vara ett evigt prästerskap genom deras generationer." ¹⁶Och Mose gjorde i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt honom, så gjorde han.

Mose sätter upp tabernaklet

¹⁷Och det skedde i den första månaden [Aviv], på det andra året [efter uttåget ur Egypten] på den första dagen i månaden, att tabernaklet restes. [Det är denna månad den 14:e dagen som Peasch firas följt av det osyrade brödets högtid den 15:e dagen och sju dagar.] ¹⁸Mose reste tabernaklet och lade dess socklar och satte upp brädorna på dem och satte dit tvärstängerna och reste upp dess stolpar. ¹⁹Han bredde ut tältet över tabernaklet och lade tältets överdrag ovanpå det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     ²⁰Han tog och lade vittnesbördet i arken och satte stängerna på arken och lade arkens täckning (nådastolen, locket) ovanpå arken. ²¹Sedan förde han in arken i tabernaklet och satte upp förhänget (draperiet) och skärmade av vittnesbördets ark, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     ²²Han satte bordet i mötestältet på sidan i tabernaklet norrut, utanför förhänget ²³och gjorde i ordning en rad med bröd på det inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     ²⁴Han [Mose] ställde ljusstaken i mötestältet mittemot bordet på tabernaklets södra sida ²⁵och tände lamporna inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     ²⁶Han ställde det gyllene altaret i mötestältet framför förhänget (draperiet) ²⁷och brände rökelse av söta kryddor på det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose. ²⁸Sedan satte han upp förhänget (draperiet) till tabernaklets öppning.
     ²⁹Brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets tabernakel och offrade på det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     ³⁰Han ställde vattenkaret mellan mötestältet och altaret och hällde vatten i det för att tvätta sig, ³¹så att Mose och Aron och hans söner kunde tvätta sina händer och sina fötter i det. ³²När de gick in i mötestältet och när de kom nära altaret skulle de tvätta sig, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     ³³Sedan reste han inhägnaden runt om tabernaklet och altaret och satte upp förhänget (draperiet) i inhägnadens port. Så fullbordade Mose arbetet.

Uppenbarelsetältet fyllt med Guds härlighet

[Nu kommer själva finalen – Herrens härlighet kommer och fyller platsen med en stark gudsnärvaro.] ³⁴Sedan täckte molnet mötestältet och Herrens härlighet fyllde tabernaklet. ³⁵Mose kunde inte gå in i mötestältet, eftersom molnet vilade över det och Herrens härlighet (ära, tyngd, dignitet; mättade gudsnärvaro) fyllde tabernaklet. ³⁶Varje gång molnet höjde sig från tabernaklet bröt israeliterna upp och fortsatte sina vandringar. ³⁷Men om molnet inte höjde sig, bröt de inte upp, de vandrade inte framåt förrän den dag det höjde sig. ³⁸Herrens moln vilade över tabernaklet om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under alla deras vandringar. [Oavsett ljus eller mörker, dag eller natt var molnet som är Guds närvaro alltid där, synligt för Guds folk. Ordet "vandringar" (vers 36 och 38) är i plural och beskriver "uppbrott och delsträckor". Totalt namnges 42 platser som israeliterna slår läger på under sin vandring till Kanaans land.]