Om Andra Moseboken

De första sex orden i den hebreiska grundtexten är: "Och namnen på Israels söner som kom är". Detta är exakt samma fras som i 1 Mos 46:8, vilket tydligt visar att berättelsen fortsätter genom första och andra Moseboken. På hebreiska kallas boken för det första ordet i första versen som är "Namnen", på hebreiska Shmot. På grekiska kallas den exodos, som betyder "gå ut". Man kan dela upp andra Moseboken i två delar. Den första beskriver uttåget ur Egypten fram tills israeliterna korsar Röda havet. Den andra Guds förbund med dem och ökenvandringen till deras eget land. I Egypten var Israel faraos egendomsfolk, vid berget Sinai blir de Guds egendomsfolk.



Innehållsförteckning


Personer BETA



  Skrivet: Omkring år 1445-1405 f.Kr.

Berör tidsperioden: Uttåget ur Egypten

Författare: Mose.

Lästid: ca 4 timmar

Gå djupare – läs grundtexten BETA

Nu finns även en interlinjär version kopplad till 2 Moseboken och vi håller på och bygger upp det hebreiska lexikonet. Dessa och fler verktyg (som atlas, tidslinje, familjeträd osv.) finns under menyn "Gå djupare". Klicka på versnummret eller skriv en vers i sökrutan, t.ex. 2 Mos 1:1 så kommer du till den interlinjära versionen.

Tips! För att göra det lättare att slå upp behöver du inte skriva kolon mellan kapitel och vers, det går bra med mellanslag "2 Mos 1 1".

Andra Moseboken

INLEDNING (1:1-2:25)

Bakgrund

11Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. mitsrajim), var:
2Ruben (Reoven), Simon (Shimon), Levi och Juda (Jehoda);
3Isaskar (Jisashchar), Sebulon (Zevolon) och Benjamin (Binjamin);
4Dan och Naftali; Gad och Asher.
5De som härstammade från Jakob [hans tolv barn och barnbarn] var då sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten.

6
(2 Mos 1:6) I Egypten, sydväst om Kairo i Giza, finns pyramider och sfinxen som är en stor skulptur som föreställer en farao med lejonkropp. Dessa byggnader nämns inte i bibeln, men den judiske historikern Josefus skriver att de egyptiska slavdrivarna lät israeliterna bygga pyramider. Tidsmässigt skulle det kunna vara så. Den sista pyramiden byggdes omkring 1550 f.Kr. av farao Amoses, som regerade i den artonde dynastin.

I Egypten, sydväst om Kairo i Giza, finns pyramider och sfinxen som är en stor skulptur som föreställer en farao med lejonkropp. Dessa byggnader nämns inte i bibeln, men den judiske historikern Josefus skriver att de egyptiska slavdrivarna lät israeliterna bygga pyramider. Tidsmässigt skulle det kunna vara så. Den sista pyramiden byggdes omkring 1550 f.Kr. av farao Amoses, som regerade i den artonde dynastin.

[Tiden gick och] Josef dog, och det gjorde även hans bröder. Snart var hela den [första] generationen [som kom till Egypten] borta. 7Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem.

[Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna.

Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av Egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar ord som belägring, inträngd osv. Genom att använda detta ord blir berättelsen mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som kan förslava och tränga in från den plan Gud har för en människa.]

Historielöshet är farligt

8Egypten fick en ny kung som inte kände till Josef [hur han räddat landet från hungersnöd och gjort Egypten till ett mäktigt rike].

[Jakobs son Josef såldes som slav av sina egna bröder. Men trots motgångar välsignade Gud honom i Egypten och han blir till sist faraos högra hand. Han hade fått förmåga att tyda drömmar. Under sju goda år byggde landet upp ett spannmålslager som gjorde att de klarade sju svåra år då skördarna slog fel. Man sålde även till kringliggande länder vilket gjorde Egypten rikt, se 1 Mos 40–41. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amose som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]

9Kungen sade till sitt folk: "Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss. 10Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."

Farao inför hårdare slavarbete

(2 Mos 1:11) Gravmålning från Rekhmires grav. Han var en högt uppsatt man som var borgmästare under artonde dynastin. Målningen föreställer hur man framställer tegel.

Gravmålning från Rekhmires grav. Han var en högt uppsatt man som var borgmästare under artonde dynastin. Målningen föreställer hur man framställer tegel.

[Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.]

11Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förråddsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao. 12Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade. 13Israeliterna tvingades då till ren slavtjänst. 14Egyptierna förbittrade israeliternas liv genom att ge dem tungt arbete med lera och tegel och alla möjliga sorters arbete på fälten. De plågade sina israeliska slavar tills allt arbete var gjort.

Ännu mer drastiska åtgärder – döda alla pojkar som föds

[Den första åtgärden med hårt arbete fungerade inte, så farao vidtar mer direkta åtgärder för att begränsa antalet israeliska män.]

15Den egyptiske kungen talade med de hebreiska barnmorskorna, en av dem hette Shifra ["den vackra"] och den andra Pua ["den glänsande"]. [Israeliterna var så många att det är troligt att Shifra och Pua var de som ansvarade över alla hebreiska barnmorskor. Namnen på dessa två gudfruktiga kvinnor nämns i texten, medan den dåtida "viktiga" kungen inte namnges.] 16Han sade: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva."
     17Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung befallt dem, utan lät pojkarna leva. 18Då kallade kungen till sig dem igen och sade: "Varför gör ni så att pojkarna får leva?"
     19Barnmorskorna svarade farao: "De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska, de är fysiskt starkare, och de har redan fött innan barnmorskan kommer till dem."
     20Gud beskyddade barnmorskorna, och folket ökade snabbt i antal och blev stort. 21Eftersom barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud, lät Gud deras hus växa.
     22Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: "Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva." [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]

Mose föds

21
(2 Mos 2:1) Nilen som är 667 mil lång rinner genom Egypten och mynnar ut vid Alexandria vid Medelhavet.

Nilen som är 667 mil lång rinner genom Egypten och mynnar ut vid Alexandria vid Medelhavet.

©Marc Ryckaert (wikimedia)

En man från Levis släkt gifte sig med en dotter från Levis släkt.

[Mannen hette Amran och kvinnan Jokebed, se 2 Mos 6:20. Levi var den stam som var avdelad att vara präster och lovsångare. Mellan vers ett och två passerar sexton år. Familjen har två barn, tonårsdottern Mirjam och sonen Aron som är tre år, se 2 Mos 2:8; 7:7.]

2Hustrun blev gravid [för tredje gången] och födde en son. När hon såg att han var frisk (vacker, god) gömde hon honom i tre månader. 3När hon inte längre kunde dölja honom, tog hon en korg av papyrusgräs och strök på jordbeck och tjära [för att göra den vattentät]. Sedan lade hon barnet i korgen (arken) och satte ut den i vassen vid strandkanten [av floden Nilen].

[Samma hebreiska fras (tov moed) som när Gud sade "det är mycket gott" när han skapat människorna i 1 Mos 1:31 använder Jokebed här när hon säger att hennes barn var "mycket vackert". Även ordet för "korg" (hebr. teva) som Mose mor gör i ordning, används i 1 Mos 6:14 om arken som räddade Noa och hans familj.]

4
(2 Mos 2:4) Mose upptäcks, målning av Lourens Alma Tadema, 1872.

Mose upptäcks, målning av Lourens Alma Tadema, 1872.

Hans syster [tonårsdottern Mirjam] ställde sig (positionerade sig) en bit därifrån för att se hur det skulle gå för honom. 5Då kom faraos dotter ner för att bada i floden. Hennes väninnor (unga kvinnor) gick [vidare] längs med strandkanten. När faraos dotter fick se korgen i vattnet skickade hon dit sin tjänarinna för att hämta den. 6När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sade: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
     7Då sade hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
     8Faraos dotter sade till henne: "Ja gå." Då gick den unga tonårsflickan och kallade dit barnets moder.
     9Faraos dotter sade till henne [Jokebed, barnets mor]: "Tag med dig detta barn och amma det åt mig, jag ska ge dig lön för det." Så kvinnan tog barnet och ammade det.
     10När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, för hon sade: "Jag har dragit upp honom från vattnet."

Mose eget uttåg

Flykten från Egypten

[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se Apg 7:23–30 och 2 Mos 7:7.]

11En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder. 12Han tittade sig omkring, och när ingen såg på slog han ihjäl egyptiern och gömde kroppen i sanden. 13Han gick ut nästa dag och såg två av sina hebreiska bröder slåss med varandra. Då sade Mose till den som startat bråket: "Varför slår du din landsman?"
     14Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
     15[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.

Bosätter sig i midjaniternas land

16
(2 Mos 2:16) Egypten kontrollerade stora delar av Sinaiöknen, men på andra sidan Röda havet i Midjans land kunde Mose vara trygg.

Egypten kontrollerade stora delar av Sinaiöknen, men på andra sidan Röda havet i Midjans land kunde Mose vara trygg.

Nu var det så att prästen i Midjan hade sju döttrar. [Mose satt vid brunnen och vilade sig efter sin resa.] Döttrarna kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att vattna fåren åt sin far. 17När några herdar kom och körde i väg dem, försvarade Mose dem och hjälpte sedan till att vattna deras får.
     18När döttrarna kom hem till sin far Reguel [som betyder "Guds vän", han kallas också Jetro] frågade han: "Varför är ni hemma så tidigt i dag?" 19De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. [De andra herdarnas trakasserier mot dem verkade vara något de var vana vid.] Han öste även upp vatten och vattnade fåren åt oss."
     20Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag." 21[De hittade Mose och han tackade ja till inbjudan.] Mose var villig (kom överens om) att stanna hos prästen.

Mose fick [så småningom prästen] Jetros dotter Sippora till hustru. 22Hon födde en son och han gav honom namnet Gershom, "eftersom jag är en främling i detta land", sade han.

[Mose hade nu blivit en medborgare hos midjaniterna, långt borta från både landet Egypten och hans eget folk, israeliterna. På hebreiska är ger främling och shom där, så sammantaget är Gershom "Jag var en främling där" i det land där hans son föddes. Enligt Demetrius, en historiker i Alexandria 225 f.Kr., så kom namnet Midjan från en av Abrahams söner. Han skriver också att Mose och Sippora båda härstammade från Abraham. Mose i sjunde och Sippora i sjätte led.]

Gud har inte glömt sitt folk

23Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. 24När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. 25Gud såg situationen som israeliterna var i, och brydde sig om (förstod, glömde inte) dem.

Mose och den brinnande busken

31Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb.

[Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se Apg 7:30. Horeb är ett annat namn för Sinai berg. Här var han nu som en enkel herde då Gud kallar honom att bli en herde för Israels folk och föra dem hit. Det var på Sinai berg Gud senare skulle ge dem lagen och bekräfta sitt förbund.]

2
(2 Mos 3:2) En torr buske i öknen.

En torr buske i öknen.

Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd. 3Så Mose tänkte (sade till sig själv): "Jag går dit (lämnar flocken) för att se denna märkliga syn! Varför brinner inte törnbusken upp?"
     4När Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag."

[Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bar världens synd på korset.]

5Gud sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina sandaler, för den plats du står på är helig mark." [Det är på grund av Guds närvaro som det blir en helig, en från världen avskild, plats.] 6Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
    Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
     7Herren sade: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande. 8Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer.

[Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]

9Se, israeliternas rop har nått mig, och jag har också själv sett hur egyptierna förtrycker (torterar) dem. 10Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten."

[Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se 2 Mos 4:13.]

Ursäkt 1 – Jag är ovärdig

11Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"

12Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg."

[Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]

Ursäkt 2 – Jag känner inte dig Gud tillräckligt bra

13Men Mose sade till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"

14Gud sade till Mose: "JAG ÄR den JAG ÄR (jag har alltid varit närvarande, jag är det nu och kommer alltid att vara det). Du ska säga så här till israeliterna: 'JAG ÄR har sänt mig till er.' "

15Gud sade också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er. Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.'
     16Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten, 17och att jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till
kananéernas,
hettiternas,
amoréernas,
perisséernas,
hivéernas och
jevuséernas land.
Till ett land som flödar av mjölk och honung.'
     18De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
     19Men jag vet [redan] att Egyptens kung inte kommer låta er gå frivilligt. Nej, inte ens av en mäktig hand [någon mänsklig armé]. 20Så jag ska sträcka ut min hand och slå Egypten med en serie av iögonfallande tecken. Sedan ska han släppa er. 21Jag ska göra så att egyptierna kommer att behandla detta folk [som är mitt folk] väl. När ni lämnar Egypten, ska ni inte gå därifrån tomhänta. 22Varje [hebreisk] kvinna ska fråga sin [egyptiska] grannfru, och andra kvinnor som råkar vara i hennes hus, efter föremål av silver guld och även kläder. Dessa ska ni klä era söner och döttrar med. På det sättet ska ni plundra egyptierna [på det som tillhör er, det som undanhållits er genom slaveriet]."

Ursäkt 3 – De kommer inte att tro på mig

41Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan svarar: 'Herren har inte visat sig för dig.'?"

2
(2 Mos 4:2) Kobran var en viktig kunglig symbol i det forna Egypten. En stegrande kobra med skölden utspärrad, redo att attackera, ritades och skulpterades som en bild som kallas uraeus, och symboliserar beskydd.

Kobran var en viktig kunglig symbol i det forna Egypten. En stegrande kobra med skölden utspärrad, redo att attackera, ritades och skulpterades som en bild som kallas uraeus, och symboliserar beskydd.

Då sade Herren till honom: "Vad har du i din hand?"
     3Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
    Herren sade: "Kasta den på marken."
    Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm, och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
     4Men Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
     5Herren sade: "Detta [tecken] är för att de äldste ska tro att Herren, deras fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har visat sig för dig.

6Herren sade också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö.

[Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnadader på huden, se 3 Mos 13–14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]

7Herren sade: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp.

8[Herren sade:] "Om de inte tror eller bryr sig om det första tecknet [med staven], så kanske de tror det andra tecknet [med handen]. 9Men om de inte tror på dessa två tecken eller lyssnar på dig, så ska du ta lite vatten från Nilen och hälla det på torra landet (marken). [Detta blir det tredje tecknet.] Då ska vattnet från floden förvandlas till blod på torra land."

[Två olika hebreiska ord för "torrt land" används i denna vers. Det första är det generella ordet som används i skapelsen och när israeliterna korsar Röda havet och Jordan torrskodda. Det sista används bara här och i Ps 95:5, där det används om hur Gud är större än alla avgudar.]

Ursäkt 4 – Jag är inte kvalificerad

10Då sade Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahve): "Min Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)."

11Herren (Jahve) sade till honom: "Vem har skapat människans mun? Vem skapar de stumma, de döva, de som kan se eller de som är blinda? Är det inte jag, Herren? 12Så gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga."

Skicka någon annan i stället

[Ursäkterna är slut och nu säger Mose rent ut att han inte vill gå.]

13Men Mose sade: "O, min Herre (Adonai), skicka ditt budskap med någon annan, vem som helst."

14Då blev Herren arg på Mose, och sade: "Har du inte en bror, Aron, leviten [som är en skolad präst och är van att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala, och han är faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta. 15Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra. 16Han ska vara din talesman inför folket, och du ska vara som en gud (elohim) för honom och ge honom budskap från mig. 17Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen."

Mose vänder tillbaka till Egypten

18Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)." 19Herren sade till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre."

[Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se 2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamun dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]

20Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se 2 Mos 18:2–4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen.

[Mose stav i vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som det var ett misstag att ta med sin familj i detta läge, i 2 Mos 18:1–6 skickar han hem dem.]

21Herren sade till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.] 22Du ska säga till farao: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. 23Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.' "

[Texten i vers 22–33 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad både till farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]

En oväntad händelse

24Längs med vägen [mot Egypten] stannade de på en plats för att övernatta. [Ännu en antydan att Mose försenar sitt uppdrag.] Där kom Herren emot honom och det verkade som han ville döda honom [troligtvis den förstfödde sonen Gershom].

[Hebreiska texten har "honom". Av de fyra personerna där kan det syfta på Mose, hans förstfödde Gershom eller Elieser, se 2 Mos 18:2.] 25Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och strök (vidrörde) honom [Gershom eller Mose] ned till foten med den och sade: "Du är min blodsbrudgum." [Hebreiska ordet för "strök" är samma ord som används i 2 Mos 12:22 där israeliterna "stryker" lammets blod på dörrposterna för att den förstfödde inte ska dö.] 26När han [syftar antagligen på Gud] lät honom [Mose] vara, sade Sippora "du är min blodsbrudgum på grund av omskärelsen."

[I Guds förbund med Abraham och Israels folk var omskärelsen av pojkar viktig, se 1 Mos 17:9–14. Det verkar som om Mose och Sippora hade försummat att göra detta för en eller båda av deras söner. Även om den exakta betydelsen av dessa verser inte är helt klar, ser vi att Gud var noga med att Mose som skulle befria sitt folk följde Guds bud.]

Aron möter Mose

27Herren sade till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.] 28Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
     29Sedan gick Mose och Aron därifrån [till Egypten] och kallade samman israeliternas äldste. 30Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket, 31och folket trodde [på Mose och Arons ord]. När de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och böjde sig ner och tillbad [i tacksägelse till Gud].

Mose konfronterar farao (5:1-7:13)

Det första besöket

51En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
     2Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahve). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."
     3De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med plågor eller svärd."
     4Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
     5Farao sade [till dem eller tänkte för sig själv]: "Befolkningen är stor, och ni vill att de ska slippa arbeta!"

Resultatet – ännu hårdare arbete

6Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se vers 14]: 7"Ni ska inte längre ge folket halm för att göra tegel. Låt dem gå ut och hämta halm själva. 8Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.' 9Gör därför deras arbete så hårt för dem så att de inte har tid att tänka på något annat än arbete. Kanske slutar de då att lyssna på dessa lögner [som Mose och Aron talar]!"
     10Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: 'Jag ger er inte någon halm. 11Gå ut och hämta den bäst ni kan. Det blir inget avdrag på kvoten [Ni ska producera lika mycket tegel som förut].' "
     12Folket begav sig ut över hela Egypten för att samla strå [kortare stubb från fälten] för att ha som halm. 13Slavdrivarna pressade dem hårt och sade: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm." 14De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sade: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"

Israels förmän klagar hos farao

15Då kom Israels förmän till farao och ropade: "Varför behandlar du dina tjänare så här? 16Man ger ingen halm åt dina tjänare, ändå säger man: 'Gör tegel!' Dina tjänare blir nu slagna, trots att skulden ligger hos ditt eget folk."
     17Han svarade: "Nej, det är ni som är lata, ni är verkligen lata (overksamma)! [Ni försöker komma undan ert arbete.] Därför säger ni 'Låt oss gå och offra till Herren.' 18Ut med er, tillbaka till ert arbete! Ni ska inte få någon halm, men ni måste producera samma kvot tegel."
     19De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.

20När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem. 21De sade: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant "en avskyvärd stank"). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss. [Nu har de en ursäkt att dräpa oss]."

Mose klagar inför Herren

22Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahve) och sade: "Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig? 23Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."

61Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se 2 Mos 12:33.]

Gud lovar att befria sitt folk

2Gud talade till Mose: "Jag är Herren (Jahve). 3Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige [El-Shaddai, se 1 Mos 17:1; 35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahve). 4Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar. 5Jag har också hört israeliternas jämmer över att egyptierna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på (inte glömt) mitt förbund. 6Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahve).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
7Jag ska göra er till mitt folk.
Jag ska vara er Gud.
Ni ska förstå att
    jag är Herren, er Gud,
    som för er bort från förtrycket hos egyptierna.
8Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' "

[I vers 6 används hebr. gaal för första gången i 2 Mosebok. Hela denna berättelse om Guds handlade med israeliterna när han befriar dem ur slaveriet i Egypten är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Goel, substantivet till "gaal", och återlöser oss genom att döma all synd och sjukdom och vinna full frälsning åt oss.]
9Mose berättade detta för israeliterna, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
     10Herren sade till Mose: 11"Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han ska låta israeliterna få lämna hans land."
     12Men Mose sade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna. Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag omskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se 2 Mos 4:24–26.]

13Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.

Mose och Arons släkttavla

[Här sker en paus i berättelsen. Man kan säga att det är en "cliffhanger", hur det ska gå? Varken israeliterna eller farao lyssnar på Mose och själv är han på gränsen att ge upp, se vers 12. Mitt i berättelsens höjdpunkt kommer en tillbakablick som visar hur Mose och Aron är den fjärde generationen från Jakob via Levis stam. Genealogin är begränsad till de tre första sönerna till Jakob: Ruben, Simon och Levi. De följande nio sönerna är inte relevanta för att visa Mose och Arons släktskap och tas inte med. Jakob kallas också Israel, se 1 Mos 32:28. I listningen nedan är de namn som ingår i Mose och Arons släktträd fetmarkerade.]

Dessa var överhuvuden var och en för sin släkt.

Första generationen och deras barn

14Sönerna till Ruben, Israels [Jakobs] förstfödde:
    Henok och Pallu,
    Hesron och Karmi;
detta var de rubenitiska familjerna.

15Sönerna till Simon [Shimon – Jakobs andra son]:
    Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Sochar (Tsochar) och Saul (Shaol), sonen till en kananeisk kvinna;
detta var de simonitiska familjerna.

16Sönerna till Levi [Israels tredje son] hette i åldersordning:
    Gershon [hans söner listas i vers 17],
    Kehat [hans söner listas i vers 18] och
    Merari [hans söner listas i vers 19].
Levi blev 137 år gammal.

[Jakob hade tolv söner, men eftersom den här släkttavlan handlar om Mose och Aron, så räcker det att ta med sönerna fram till Jakobs tredje son Levi.]

Andra generationen och deras barn

[Nu följer den andra generationen av Levis stam.]

17Sönerna till Gershon, familj för familj:
    Livni och Shimi.

18Sönerna till Kehat:
    Amram [hans söner listas i vers 20],
    Jishar [hans söner listas i vers 21],
    Hebron och
    Ussiel [hans söner listas i vers 22].
Kehat blev 133 år gammal.

19Sönerna till Merari:
    Machli och Mushi.
Detta var de levitiska familjerna i åldersordning.

Tredje generationen och deras barn

20Amram gifte sig med Jokebed, sin faster, och hon födde honom
    Aron och
    Mose.
Amram blev 137 år gammal.

21Sönerna till Jishar:
    Korach, Nefeg och Sikri.

22Sönerna till Ussiel:
    Mishael, Elsafan och Sitri.

Fjärde generationen och deras barn

23Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom:
    Nadav och Avihu,
    Elasar och Itamar.

24Sönerna till Korach:
    Assir, Elkana och Aviasaf;
detta var de korachitiska familjerna.

[Att Korach finns med här beror antagligen på det uppror han senare kom att leda, se 4 Mos 16. Rent släktmässigt hade han samma status som Mose och Aron.]

Femte generationen och deras barn

25Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom:
    Pinechas.

Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj.
26Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar. 27Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.

Aron blir Moses talesman

[I tre verser sammanfattas nu samtalet innan släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.]

28På den dag då Herren talade till Mose i Egypten 29sade han: "Jag är Herren. Allt vad jag säger dig ska du säga till farao, kungen av Egypten." 30Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har omskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"

71Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet. 2Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska säga det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land. 3Men jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas. Trots att jag kommer att göra många övernaturliga tecken och under i Egyptens land, 4ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar. 5Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."

6Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem. 7När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år.

8Herren talade till Mose och Aron sade: 9"När farao säger till er: 'Gör ett övernaturligt tecken. [Bevisa er auktoritet.]', ska du säga till Aron: 'Kasta din stav framför farao', så ska den bli en orm."

Andra besöket

10Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm. 11Då kallade farao till sig sina visa män och magiker (trollkarlar), och dessa – de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) – gjorde liknande saker [imiterade Guds mirakler] med hjälp av magi (ockulta krafter). [Enligt judisk tradition hette två av dem Jannes and Jambres, se 2 Tim 3:8.] 12Var och en av dem kastade sin stav och de blev till ormar, men Arons stav slukade deras stavar. 13Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte till dem precis som Herren (Jahve) hade sagt.

[Det hebreiska ordet khazaq betyder att "förhärda" och "tillsluta". När det används om hjärtat beskriver det en vilja som är orubblig och hård. Den hebreiska verbformen är inte passiv (förhärdades) utan statiskt och anger inte om det är farao själv eller Gud som initierar förhärdandet. Samma öppna skrivsätt används även i 2 Mos 7:22; 8:19; 9:7. Tidigare när Mose kallades berättar Gud att han vet att farao kommer göra motstånd och vägra att släppa israeliterna, se 2 Mos 3:19–20. Gud känner människans hjärta och kan förutsäga människors agerande, se Jer 17:10 och har berättat också att han i slutändan kommer att förhärda faraos hjärta, se 2 Mos 4:21; 7:3.
    Är farao då bara en bricka i Guds spel utan någon egen vilja? Under de tio plågorna framträder ett mönster där det sker ett gradvis förhärdande där farao själv först förhärdar sitt hjärta fram till efter sjunde plågan, se 2 Mos 8:15, 32; 9:13. Vid femte plågan sker ett skifte. Efter sjätte plågan står det för första gången att Gud förhärdar faraos hjärta, se 2 Mos 9:34. Efter sjunde plågan förhärdar han på nytt sitt egna hjärta. Däremot efter åttonde plågan verkar farao passerat en gräns utan återvändo, se 2 Mos 10:1, 20; 10:27; 11:10.

1. Blod: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 7:22
2. Grodor: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:15
3. Insekter: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 8:19

4. Flugor (skalbaggar): Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:32
5. Boskap dör: faraos hjärta blev hårt, se 2 Mos 9:7
6. Bölder: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 9:12

7. Hagel och eld: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 9:34
8. Gräshoppor: Gud säger att "Gud har förhärdat faraos hjärta", se 2 Mos 10:1, 20
9. Mörker: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 10:27

10. Den förstföddes död: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 11:10

De tio plågorna, eller tecknen, kan grupperas i tre första grupper som följer ett liknande mönster. I de två första varnas farao, medan i den tredje sker ingen varning. I de tre första är det Aron som håller ut sin stav. I den tredje gruppen är det Mose som håller ut sin hand.]


De första nio plågorna (7:14-10:29)

Den första plågan – Nilens vatten blir till blod

14Sedan sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket. 15Gå till farao på morgonen, då går han ut till vattnet och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm ska du ha i din hand. 16Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.'

[Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]

17Detta är vad Herren säger: 'Genom detta ska du veta att Jag är Herren. Se jag ska slå vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod. 18Fisken som är i floden ska dö och floden ska bli stinkande [av all rutten fisk] och egyptierna ska avsky (tappa tålamodet; tröttas ut av) att dricka flodens vatten.' " [Här används hebr. laa i betydelsen att de blir uttröttade, irriterade och tappar tålamodet på att söka efter rent dricksvatten.]
     19Herren sade till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten, över floden, över dess strömmar, över dess pölar och över alla dess dammar så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl (allt vatten, både naturligt och uppsamlat ska bli till blod)."
     20Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.] 21Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade) så illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land.

[Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se 2 Mos 12:12. Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med dess årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämming. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.]

22Men de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster.

Faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, precis som Herren (Jahve) hade sagt. 23Farao vände sig om och gick in i sitt hus utan att ens ta någon notis om dem. 24Alla egyptier grävde runt floden efter dricksvatten för de kunde inte dricka vattnet från Nilen. 25Det gick sju fulla dagar efter att Herren (Jahve) hade slagit Nilen.

[En hel vecka utan drickbart vatten någonstans i hela Egypten påverkade hela samhället. Det fanns säkert vin och andra drycker i förråden som gjorde att man inte var helt utan vätska likaså finns det fortfarande mat i landet, men mycket av denna mat krävde vatten för att kunna tillagas. Därför kan vi utgå ifrån att detta blev en vecka som alltmer övergick i svält för folket i landet, både i faraos palats och alla andra hem. Att plågan varade i sju fulla dagar talar bildligt om att detta är något som kommer att bli komplett, fullbordat och fullföljt. En bild på evigt straff för den som inte vill lyda Guds vilja. Eftersom Gud är långmodig och stor i mildhet ger han fler möjligheter för farao att vända om innan han slutgiltigt sätter sin plan i verket. Att det blir just tio plågor är också ett tal för Guds fullhet och fullbordan.]

Den andra plågan – grodor

81Sedan talade Herren (Jahve) till Mose och sade: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. 2Men om du vägrar låta dem gå, då ska jag slå (drabba) hela ditt land med grodor."

[Gudinnan Heket associerades med grodorna. Hon ansvarade för barnafödande, skapelse och att spannmålen växte. Som en vattengudinna var fertilitet och särskilt den senare delen av graviditeten och födandet viktiga delar av hennes ansvar. Hon ansågs vara Khnums hustru. Khnum gjorde människan av lera på sin drejskiva och sedan inblåste Heket livsanden i leran innan hon placerade den i kvinnans livmoder. Khnum och Hapi var källan till liv medan Heket var garanten för kommande generationer så att livet inte tar slut.]

3Floden ska krylla av grodor och de ska komma upp (ur floden) och komma in i ditt hus, och komma in i ditt sovrum, och upp i din säng. De ska komma in i dina tjänares hus och i folkets hus in i deras ugnar och upp i deras baktråg. 4Grodorna ska klättra upp på dig själv, ditt folk och alla dina tjänare. [Mängder av grodor kommer att krypa omkring på kroppen på alla människor.]
     5Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' " 6Då sträckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten och grodorna kom upp och täckte hela landet.
     7Men spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster och fick upp grodor över hela Egyptens land.
     8Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)." 9Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?" 10"I morgon", sa han [farao]. Så han [Mose] sade: "Låt det ske i enlighet med ditt ord, så att du ska veta att det finns ingen like till Herren vår Gud (Jahve Elohim). 11Grodorna ska lämna dig, ditt hus, dina tjänare och ditt folk. De ska bara finnas kvar i Nilen."
     12Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahve) angående grodorna som han hade sänt över farao. 13Herren (Jahve) gjorde i enlighet med Mose ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten. 14Man samlade ihop dem i trave på trave (många stora högar) och landet stank. [Det luktade vedervärdigt av döda grodor precis överallt.] 15Men när farao såg lättnaden, förhärdade (tillslöt) han sitt hjärta och lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.

Den tredje plågan – insekter

16Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå på jorden på marken så ska det komma upp insekter ur marken i hela Egypten. 17De gjorde så. Aron sträckte ut sin hand med sin stav och slog på jorden på marken och det kom upp insekter på människor och boskap. All torr jord (allt damm) på marken blev till insekter över hela Egyptens land.

[Den egyptiske guden Geb var markens gud i Egypten. Nu hade han plötsligt inte kontroll över marken längre när myriader av stickande insekter kom upp ur marken. Man trodde också att Geb kunde behålla dig i graven eller låta dig gå vidare till livet efter detta. Därför var det viktigt att tillbe honom så att man inte blev kvar i graven.]

18När spåmännen (skrivare, från ordet för penna) försökte göra samma sak och få fram insekter med hjälp av sina hemliga konster, kunde de inte det, de misslyckades. Nu var det fullt med insekter överallt, på både människor och boskap. 19Spåmännen (skrivare, från ordet för penna) sade till farao: "Detta är Guds (Elohims) finger."

Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.

Den fjärde plågan – flugor (eller skalbaggar)

20Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. 21Annars, om du inte låter mitt folk gå, ska jag sända flugsvärmar över dig, dina tjänare, ditt folk och in i era hus. Egyptens hus ska bli fulla (så att det fullständigt kryllar) av svärmande flugor till och med i husgrunderna.

[Den egyptiska guden Khepri hade kontrollen över alla insekter, flugor och skalbaggar. Han hade kontroll över skapelsen och han ansågs även så mäktig att han var den som personligen flyttade solen över himlen varje dag.]

22Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden.

[Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]

23Jag ska göra en åtskillnad mellan mitt folk och ditt folk. I morgon ska denna plåga inträffa. [Farao har dagen på sig att ångra sig, men gör det inte.] 24Herren (Jahve) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.
     25Farao kallade på Mose och Aron och sade: "Gå, offra till er Gud i landet." 26Men Mose svarade: "Det skulle inte vara rätt. De offer som vi har för avsikt att offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) är en styggelse för egyptierna. Skulle inte egyptierna stena oss om vi offrar vad som är en styggelse för dem? 27Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
     28Farao sade: "Jag ska låta er gå så att ni kan offra till Herren er Gud (Jahve Elohim) i öknen. Gå bara inte så långt bort. Be för mig."
     29Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)." 30Därefter gick Mose ut från farao och bad till Herren (Jahve). 31Herren (Jahve) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar. 32Men farao förhärdade (tillslöt) sitt hjärta och lät inte folket gå.

Den femte plågan – boskapen insjuknar

91Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. 2Om du vägrar att låta dem gå och fortsätter att hålla dem kvar, 3se, då ska Herrens (Jahves) hand komma över din boskap på fälten, över hästarna, åsnorna, kamelerna, boskapsbesättningar och smådjursflockar. Det ska bli en förödande plåga. 4Men Herren (Jahve) ska göra åtskillnad på Israels boskap och Egyptens boskap så att ingenting ska dö som tillhör Israels söner (barn). [Här gör Gud på nytt skillnad mellan egyptierna och israeliterna, se även 2 Mos 8:22.]» ' "

[Den egyptiska gudinnan Hathor var kungens amma, hon var också gudinna med ansvar för kärlek, fertilitet och kvinnor. Hon ansågs även vara den som rensade landet från dem som inte var rätt troende, hedningar i förhållande till den egyptiska gudavärlden. Detta är också en dom mot den religiösa hierarkin där kalvar, kor och oxar tillbads och var högt ansedda.]

5Herren (Jahve) har också satt ut en bestämd tid och säger: "I morgon ska detta äga rum i landet." 6Nästa dag utförde Herren (Jahve) denna gärning. All boskap [hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter, se vers 3] i Egypten dog, men inte ett enda boskap som tillhörde Israels söner (barn) dog. 7När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels söner (barn) dött.

Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.

Den sjätte plågan – bölder

8Sedan sade Herren (Jahve) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn. 9Det ska bli fint damm över hela Egyptens land och ska bli som bölder som blommar upp med sår på både människor och djur över hela landet."

[Med denna sjätte plåga tar Herren itu med hela det egyptiska systemet för läkedom. I Egypten grasserade alla upptänkliga sjukdomar och krämpor. Men läkedom handlade inte om medicin utan uteslutande om magi och ockultism. Olika åkommor tillskrevs skilda gudar och gudinnor som antingen kunde förhindra eller förorsaka dessa sjukdomar. Varje åkomma hade sin egen ritual, trolldryck eller amulett för att beveka den specifika guden.
    En av ritualerna för helande var särskilt grym. Den föreskrev att man skulle offra en levande människa som brändes på ett högt altare. Sedan kastade man upp askan i luften och trodde att när den spreds med vinden skulle det ge välsignelse och helande. När Mose tar aska i handen och kastar upp i luften mot himlen framför farao så är det en direkt konfrontation mot denna sed.]


10Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet. 11Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier.

12Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahve) hade sagt till Mose [2 Mos 4:21; 7:3].

[Efter den 5:e plågan står det i 2 Mos 9:6 att "all boskap dog." Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se 2 Mos 9:10, och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se 2 Mos 9:20–25? Det finns flera förklaringar.
    Hebreiska kol, översatt "alla" i 2 Mos 9:6, behöver inte betyda vartenda ett utan också "alla typer". I den grekiska översättningen Septuaginta väljs inte gr. holon, som beskriver varenda en, utan pas som beskriver "alla sorter och olika typer". Betydelsen blir då att den femte plågan med någon form av sjukdom påverkade alla olika sorters boskap som hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter. Denna tolkning stärks av att några verser innan räknas just dessa olika typer av tamboskap upp, se 2 Mos 9:3.
    Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad det gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se 2 Mos 9:20. Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]

Den sjunde plågan – hagel och eld

13Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. 14Denna gång ska jag sända alla plågor till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det finns ingen som jag i hela världen. 15Sannerligen skulle jag nu ha kunnat sträcka ut min hand och slå dig och ditt folk med en plåga som hade sopat bort dig från jordens yta. 16Likväl har jag låtit dig stå av denna anledning; för att visa dig min makt och för att mitt mäktiga namn ska proklameras, deklareras, förkunnas ut över hela jorden. 17Ändå upphöjer du dig själv över mitt folk genom att inte låta dem gå. 18Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu. 19Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
     20Var och en som fruktar (vördar) Herren (Jahve) bland faraos tjänare måste se till att hans egna tjänare och boskap flyr in i husen, 21men var och en som inte fruktar (vördar) Herrens (Jahves) ord lämnar sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
     22Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet."

[Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]

23Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land. 24Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till.

[Haglet består både av eld och is. Mirakulöst smäter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).]

25Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd. 26Bara i landet Goshen där Israels söner (barn) bodde, föll inget hagel. [Här gör Gud åter skillnad på egyptier och israeliter.]
     27Farao kallade på Mose och Aron och sade till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahve) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda. 28Be till Herren (Jahve), det räcker med Guds (Elohims) åska och hagel. Jag ska låta er gå. Ni behöver inte stanna längre."
     29Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves). 30Men angående dig och dina tjänare vet jag att ni fortfarande inte fruktar (vördar) Herren Gud (Jahve Elohim)."
     31Linet och kornet var fördärvat, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i blom. 32Men vetet och speltvetet hade inte fördärvats eftersom det skördas senare. [Av dessa agrara notiser vet vi att detta måste ha ägt rum i månadsskiftet mars/april.]
     33Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden. 34Men när farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, utökade han sin synd och förhärdade (tillslöt) sitt hjärta, både han och hans tjänare. 35Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels söner (barn) gå, så som Herren (Jahve) hade sagt genom Moses hand.

Den åttonde plågan – gräshoppor

101Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt. 2Detta ska du berätta för dina söner och deras söner (barn och barnbarn), om vad jag har gjort i Egypten, liksom mina tecken som jag har gjort ibland dem, så att ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
     3Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. 4Annars, om du vägrar att låta mitt folk gå, se, i morgon ska jag föra in gräshoppor över dina gränser. 5Sedan ska de täcka jordens yta (bokstavligt "ansikte"), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten. 6Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag.' " Sedan vände han sig om och gick ut från farao.

[Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]

7Faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
     8Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahve Elohim). Vilka är det som går?" 9Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)." 10Men han sade till dem: "Må Herren (Jahve) vara med er om jag någonsin skulle låta er gå med era små. Se, ondska är i era ansikten. 11Inte på det viset. Gå nu ni som är män och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve), för det är vad ni önskar." Sedan drevs de ut från faraos ansikte (närvaro).
     12Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat." 13Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna. 14Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen. 15De täckte hela marken så att den blev förmörkad, och de åt upp varenda planta i hela landet och all frukt från träden som haglet hade lämnat. Inte en enda tillstymmelse till något grönt, inget träd eller planta på fälten fanns kvar i hela Egyptens land.
     16Då kallade farao snabbt på Mose och Aron och sa: "Jag har syndat mot Herren er Gud (Jahve Elohim) och mot er. 17Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig." 18Han [Mose] gick ut från farao och bad till Herren (Jahve). 19Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser). 20Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han lät inte Israels söner (barn) gå.

Den nionde plågan – tre dagars mörker

21Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." [Ps 105:28>/ref>]

[Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som heter Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]

22Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar. 23Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
     24Farao kallade på Mose och sade: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er." 25Men Mose sade: Du måste också ge oss offer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim). 26Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
     27Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han var ovillig att låta dem gå. 28Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö." 29Mose svarade: "Som du önskar (du har sagt det), jag ska aldrig se ditt ansikte igen."

Den tionde plågan

Den förstföddes död

111Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån. 2Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld. 3Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon.

[I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den största guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]

4
(2 Mos 11:4) Den förstföddes död, Lourens Alma Tadema

Den förstföddes död, Lourens Alma Tadema

Mose sade: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten, 5och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.

[I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj.]

6Det ska bli en stor gråt över hela Egyptens land, dess like har aldrig hörts förut och kommer inte att höras igen. 7Men inte så mycket som en hund kommer att morra mot någon av Israels söner (barn), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel. 8Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede. 9Herren (Jahve) hade sagt till Mose: farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.

10Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels söner (barn) gå ut ur hans land.

Påskhögtiden instiftas (3 Mos 23:5-8, 4 Mos 28:16-25, 5 Mos 16:1-8)

121Herren (Jahve) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land: 2"Denna månad [Aviv/Nisan – på våren] ska vara den viktigaste månaden, den ska bli den första av årets månader.

[Israeliternas nya år ska börja med att komma ihåg uttåget från Egypten. Den första månaden är på hebreiska Aviv och betyder "månaden då axen mognar", det babylonska namnet är Nisan och den judiska månaden motsvarar ungefär mars/april. De tolv månaderna är: Nisan (Aviv), Ijar, Sivan, Tamuz, Av, Elul, Tishri, Cheshvan, Kislev, Tevet, Shevat, Adar.
Det judiska nyåret, då man växlar år, infaller dock i den sjunde månaden Tishri på den första dagen som är Rosh Hashana (som är det namn som Jom Teroah, Shofarhögtiden, kallas sedan 1600-talet).]


3
(2 Mos 12:3) Än i dag offras det årliga samariska påskalammet på berget Gerizim, en tradition som pågått i över 2 000 år.

Än i dag offras det årliga samariska påskalammet på berget Gerizim, en tradition som pågått i över 2 000 år.

©Emanuel Gillberg

Berätta för hela Israels folk: På den tionde dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll. 4Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela på ett lamm. Beroende på hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela på ett lamm. 5Lammet ska vara felfritt (fullkomligt, oskyldigt) [Heb 7:26; 1 Pet 1:19], av hankön, och ett år gammalt. Ni kan välja det bland fåren eller getterna. 6Ni ska ta hand om det fram till den 14:e i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen.

[Ordagrant "mellan aftnarna" (hebr. ben arbaim), från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan 15-18. Under NT:s tid hade man börjat tolka det som mellan 12 och 18, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
    Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus göt sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (vers 19).]


7De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på träslån över dörren i alla de husen där man ska äta det. 8De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten]. 9Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvudet, benen och innanmäte. 10Ni får inte lämna kvar något till nästa morgon, det som blir kvar måste ni bränna upp i eld.
     11Så här ska ni äta det: Var klädda som inför en resa [ordagrant "var omgjordade kring länderna" dvs. bind upp rocken för att vara redo att ge sig av], ha sandalerna på era fötter och staven i er hand. Ni ska äta det med hast. Detta är Herrens påsk (hebr. pesach).

[Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach, som i sin tur går tillbaka till hebreiska verbet pasach som betyder "gå förbi". I vers 13 förklaras hur Herrens straff går förbi och Israels folk skonas från döden. På engelska heter högtiden passover. Detta är första av ordet pesach som totalt finns 49 (7 x 7) ggr, varav 22 är i Moseböckerna. Den bestämda formen haPesach (se vers 21) har talvärdet 153, jfm med Joh 21:11.]

12För samma natt ska jag passera igenom Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahve). 13Blodet som ni strukit på era hus ska vara ett tecken [för mig] på var ni är. När jag ser blodet ska jag passera förbi er (hebr. pasa), och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land.

[På samma sätt ser Gud på oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.]

14Denna dag ska bli en dag som ni ska komma ihåg. Ni ska fira den som en Herrens högtid genom alla släktled, gör det till en sed (vana, tradition) för evigt. 15Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst – hebr. matsa). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst (surdeg – hebr. chamets) från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel. 16På den första dagen av högtiden och även på den sjunde, samla alla till en helig sammankomst. Inget arbete ska göras på dessa två dagar, förutom att förbereda det som var och en behöver för att äta.
     17Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte. 18Från kvällen den 14:e dagen i första månaden ända till kvällen den 21:a dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd. 19Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla]. 20Var ni än bor [eller samlas], se till att inte äta bröd med jäst [under den veckan]."

21Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sade till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet (hebr. pesach). 22Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
     23Herren (Jahve) ska gå fram [genom landet under natten] för att slå Egypten. Men när han ser blodet ovanför dörren och på de båda dörrposterna, ska han passera förbi dörren och inte tillåta fördärvaren [dödsängeln] att komma in i era hus och slå er. 24Ni och era barn ska hålla denna händelse som en stadga för evigt. 25Även efter det att ni kommit in i det land som Herren har lovat [Israel] ska ni hålla (bevara) denna högtid (ceremoni, gudstjänst). 26När era barn frågar er: "Varför firar vi den här högtiden?" [Ordagrant "Vad betyder den här ceremonin för er?"] 27Då ska ni svara: "Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.
     28Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron. 29Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. 30Då reste sig farao upp i natten, han och hans tjänare och alla egyptier och där var ett högt klagorop i Egypten, eftersom där inte fanns ett enda hus där ingen hade dött.

UTTÅGET FRÅN EGYPTEN (12:31-15:21)

31Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt. 32Ta era fårflockar och boskapshjordar, som ni har sagt och försvinn! Men välsigna även mig."
     33Nu uppmanade egyptierna folket ivrigt och enträget och skickade ut dem ur landet med hast, så fort de kunde, för de tänkte att annars dör vi allihop.
     34Folket tog sin deg innan den hade hunnit jäsa och band upp sina baktråg i kläderna på sina axlar. 35På det viset gjorde Israels söner (folk) i enlighet med Mose ord. De bad egyptierna om föremål av silver och guld och kläder. 36Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon så att de lät dem få allt de bad om. Så blev egyptierna plundrade.
     37Sedan vandrade Israels söner (barn) från Ramses [Tanis eller Zoan] till Sukkot [troligtvis Tell el Maskhuta, åt sydöst från Ramses], omkring 600 000 starka män [över 20 år] till fots, därtill barnen (familjerna). [I 4 Mos 1 vid räkningen efter uttåget är de 625 550 män över 20 år.] 38Också en blandad skara (icke-judar) drog upp med dem tillsammans med fårflockar, boskapshjordar och mycket nötkreatur. 39De hade bakat osyrat (ojäst) bröd av degen som de tog med sig från Egypten. Den var ojäst eftersom de inte hann låta den jäsa när de blev utslängda från Egypten. Inte heller hade de hunnit proviantera (inför uttåget).

40Tiden som Israels söner (folk) hade vistats i Egypten var 430 år. 41Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land. 42Det var en vaknatt för Herren (Jahve) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahve), för alla Israels söner (barn) genom generationerna.
     43Och Herren (Jahve) sade till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken. [Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den, 44men alla mäns tjänare som är köpta för pengar, när ni har omskurit dem ska de äta av det. 45En besökare och en inhyrd tjänare ska inte äta av det.
     46I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas.

[Denna passage är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det Nya förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se Joh 19:33; Ps 22:18.]

47Hela Israels församling måste hålla detta. 48Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahve) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det. 49Samma undervisning (hebr. Torah) gäller för den infödde som för främlingen som bor bland er.
     50Och alla Israels söner (barn) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahve) hade befallt Mose och Aron. 51Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [2 Mos 12:17]

Allt förstfött tillhör Herren

131Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 2"Avskilj (helga) alla förstfödda åt mig, vad som än öppnar moderlivet bland Israels söner (barn), både bland människor och djur, det är mitt."

3Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats. Inget syrat (hebr. chamets) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas. 4Denna dag i månaden Aviv [det kaananeiska namnet på månaden som också kallas Nisan, se 2 Mos 12:2] drog ni ut. 5Och det ska ske när Herren (Jahve) ska föra in er i kananiternas och hettiternas och amoréernas och hiviternas och jevuséernas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [1 Mos 12:1–3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad. 6[Mose talar till folket:] "I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska bli en Herrens högtid. 7Alla de sju dagarna ska du äta bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig], ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land.
     8På den dagen ska du förklara för din son: 'Det är på grund av vad Herren gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.' 9Den [högtiden] ska vara som ett tecken på din hand och ett märke på din panna (mellan dina ögon) som ständigt påminner dig så att Herrens (Jahves) undervisning (hebr. Torah) alltid är i din mun, för det var med stark hand Herren förde dig ut ur Egypten. 10Därför ska du hålla denna högtid denna tid år efter år."
     11Nu när Herren (Jahve) för er in i kananiternas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er, 12då ska ni avskilja för Herren alla förstfödda från livmodern, och alla förstfödda handjur som ni får ska tillhöra Herren (Jahve). 13Varje förstfödd åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte löser ut det ska du bryta av dess nacke. Men du måste lösa ut varje förstfödd son bland dina söner.

[När det handlar om djuren är det alltså valfritt att lösa ut ett förstfött djur eller inte, men när det gäller människorna finns inte den valmöjligheten. Jesus är den som löser ut oss alla om vi låter oss bli utlösta.]

14När din son i framtiden frågar dig: "Vad är detta?" Ska du svara honom: "Med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten, ut ur träldomshuset, 15och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner."

[Ceremonin kallas Pidyon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", se 4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se 4 Mos 3:12.]

16Så ska det bli som ett tecken på din hand och mellan dina ögon (på din panna), för med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten.

Vägen ut ur Egypten

17Efter det att farao låtit folket gå, ledde Gud (Elohim) dem inte på vägen mot filistéernas land, även om den var närmast, kortast, för Gud (Elohim) sade: Folket kan ändra sig om de ser krig och vilja vända tillbaks till Egypten.

[Gud valde att inledningsvis skona folket från motgångar för att ge dem möjligheten att bli trygga i sin nya situation och lära sig förstå att Gud alltid är pålitlig. Men senare vill han lära oss att lita på honom även i motgång för det tillhör livet som frälst att kunna möta både med– och motgångar tillsammans med Gud. Denna vers lär oss att hjälpa nyfrälsta syskon så att vi skyddar dem från onödiga motgångar i början på sin vandring med Jesus.]

18Gud lät folket gå runt genom öknen mot Röda havet. Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten

19Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels söner (barn) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er.

[Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13–16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]

20Israeliterna bröt upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen.

[De tar inte den snabbaste havsvägen "Via Maris" som går genom Filistéernas land, se vers 17, utan går i sydostlig riktning genom öknen Sinai.] 21
(2 Mos 13:21) Både dag och natt ledde Gud sitt folk.

Både dag och natt ledde Gud sitt folk.

©Ted Larsson

Herren (Jahve) gick framför dem. På dagen i en molnstod för att visa dem vägen och på natten i en eldstod för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt. 22Han tog inte bort molnstoden på dagen och inte heller eldstoden på natten.

141Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet "herut", som betyder frihet] mellan Migdol och havet; mitt emot Baal Sefon ska ni slå läger vid havet. 3Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem.

[Eftersom de vandrade söderut på Sinaihalvön var de omringade av vatten på alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.]

4Jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas (tillsluts) och han ska komma efter dem, sedan ska jag bli förhärligad på farao tillsammans med hela hans armé och egyptierna ska veta att Jag Är Herren (Jahve). Så blev det.

Kungen förföljer israeliterna

5
(2 Mos 14:5) Typisk vagn från denna tid. Finns på egyptiska museet i Kairo.

Typisk vagn från denna tid. Finns på egyptiska museet i Kairo.

När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sade: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar? 6Han [farao] gjorde i ordning sin vagn och tog sitt folk med sig. 7Han tog 600 av de finaste vagnarna tillsammans med alla andra vagnar i Egypten och härförare över dem. 8Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, kungen i Egypten, så att han jagade efter Israels söner(folk), eftersom Israels söner (folk) drog ut med en hög hand. 9Men egyptierna jagade dem med alla faraos hästar och vagnar, liksom hans körsvenner och hans armé, och kom ikapp dem där de var lägrade vid havet utanför Pi Hachirot mitt emot Baal Sefon.

[Just vid denna plats finns det ett lågland mellan bergen ut mot havet som lämpar sig som lägerplats för den stora skara människor som det här var fråga om.]

10När farao var nära, upptäckte israeliterna att egyptierna var på marsch mot dem, och israeliterna blev helt skräckslagna och ropade till Herren, 11och de sade till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten? 12Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
     13Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."] 14Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla (tysta, döva; hålla er lugna; ta intryck)."

[Ordet stilla (hebr. harash) har mer än en innebörd. Gud ville att israeliterna skulle stanna upp och vara tysta – dvs. upphöra med sina förskräckta rop och sitt uttalade missnöje, se vers 10, 11 och 12. De skulle vara likt dövstumma som bara skulle bevittna Guds ingripande – hur han skulle ta hand om den egyptiska armén som närmade sig. Grundordet har också betydelsen att gravera in eller plöja någonting, och i detta sammanhang handlar det om att låta hjärtat bli märkt av Guds frid och låta vetskapen om hans ingripande sjunka djupt in – mitt i och trots omständigheterna.]

15Herren sade till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till israeliterna att gå framåt [ut i havet]. 16Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och israeliterna ska gå på torr mark rakt igenom havet. 17Och jag, se, skåda, jag ska förhärda (tillsluta) egyptiernas hjärtan och de ska jaga efter dem så att jag ska bli förhärligad på farao och hans armé, hans vagnar och körsvenner. 18Då ska egyptierna veta att Jag Är Herren (Jahve), när jag förhärligar mig på farao och hans vagnar och hans körsvenner.

19Guds ängel (budbärare), som [vanligtvis] gick före Israels läger (armé), flyttade sig och gick [nu] bakom dem, så molnstoden [2 Mos 13:21] flyttade sig från framför dem och stod bakom dem. 20Den [molnstoden, ängeln] kom på det sättet emellan egyptiernas läger och israeliternas läger. Molnet var där med mörker [för egyptierna], ändå gav det ljus där under natten [åt israeliterna], ingen kom nära den andre på hela natten.

[Hebreiska texten är inte helt tydlig i vers 20, som ordagrant lyder: "Molnet och mörkret var där och lyste upp natten." Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: "Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra." Poängen är att de båda lägren var åtskilda och ingen kunde passera molnstoden som var emellan dem.]

21Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades. 22Israeliterna vandrade tvärs igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor om dem. [Totalt är det omkring två miljoner människor som passerar genom havet den natten, se 2 Mos 12:37.]
     23Men egyptierna jagade efter dem och gick ut efter dem till mitten av havet, alla faraos hästar, hans vagnar och hans körsvenner. 24Nu hände det sig under morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] att Herren (Jahve) tittade ner på Egyptens armé från eldstoden och molnstoden och förorsakade panik i den egyptiska hären. 25Han lät hjulen falla av (grekiska översättningen har "fastna") deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sade: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna.

26Och Herren (Jahve) sade till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras körsvenner. 27Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) störtade egyptierna mitt i havet. 28Och vattnet återvände och övertäckte vagnarna och körsvennerna, liksom hela faraos armé som gått efter dem ut i havet, inte så mycket som en enda en av dem fanns kvar (överlevde).

29Men Israels söner (barn) vandrade på torr mark mitt i havet och vattnet stod som en mur för dem på deras högra sida och på deras vänstra sida. 30På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden. 31Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahve) gjorde på egyptierna, och folket fruktade, vördade Herren (Jahve) och de trodde på Herren (Jahve) och hans tjänare Mose.

Lovprisning

Mose sång

15[Alla israeliterna, omkring två miljoner, har passerat torrskodda genom Röda havet, medan farao och hans armé som förföljde dem just har dränkts i vattenmassorna bakom dem. Platsen där man korsade Röda havet är antagligen Nuweba i nuvarande Egypten. Det är knappt två mil över till andra sidan, nuvarande Saudiarabien. Just på den här sträckningen finns en 2 kilometer bred förhöjning på botten som gör att som djupast är det bara omkring 80 meter.]

1Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
"Jag vill sjunga till Herren,
    för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
2Herren (Jah, kortformen av Jahve, betecknar att han alltid har existerat) är min styrka (starkhet) och min lovsång,
    han blev min frälsning (räddning).
Han är min Gud (El) och jag vill prisa honom,
    min faders Gud och jag vill upphöja honom.
3Herren (Jahve) är en stridsman,
    Herren (Jahve, Jag Är och har alltid existerat) är hans namn.
4Faraos vagnar och hans armé
    har han kastat i havet;
hans högsta befälhavare
    dränktes också i Röda havet.
5Djupen har täckt dem,
    de sjönk till botten som stenar.

6Din högra hand, o Herre,
    var majestätisk i kraft (helt överlägsen allt annat).
Din högra hand, o Herre,
    krossade fienden.
7I din stora härlighet (upphöjdhet, majestät)
    slog du ner de som reste sig upp mot dig.
Du släppte lös din förtärande eld (vrede)
    som förtärde dem som halm.
    [Samma verb "släpp lös" användes genomgående i kravet mot farao att "släppa" israeliterna
    fria. Ironiskt nog släpps nu Guds eld lös över honom själv då han vägrade lyda Gud.]

8En fnysning från din näsa [östanvinden som blåste under natten, se 2 Mos 14:21]
    dämde upp vattnen (staplade upp dem).
det böljande (forsande vattnet) reste sig som en mur,
    vattenströmmarna stelnade i havets djup.

9Fienden sade:
    'Jag ska jaga,
    jag ska hinna i kapp,
    jag ska fördela bytet,
    min vilja ska ske med dem,
    jag ska dra mitt svärd,
    min hand ska utrota dem.'
10men du [Herre] blåste med din vind (andades),
    och havet övertäckte dem.
De sjönk (virvlade ner)
    som bly i de väldiga vattnen.

11Vem bland gudarna [alla avgudar som fanns i Egypten] liknar dig, o Herre?
Vem är som du –
    majestätisk i helighet (helt fullkomlig, totalt avskild från allt orent, motsatsen till all synd),
    värdig förundran (respekt, vördnad) under lovsång,
    du som gör under (förunderliga ting, mirakler)?

12Du sträckte ut din högra hand
    och jorden slukade dem.
13Du i din nåd (omsorgsfulla kärlek) ledde folket
    som du återlöst (hebr. gaal) [2 Mos 6:6]. Du har väglett dem i din styrka och i din heliga boning.
14När folken hör, bävar de,
    ångest har tagit sitt grepp om Filistéens inbyggare.
15Edoms ledare är skräckslagna.
    Ångest har gripit Moabs mäktiga män.
Alla Kanaans invånare smälter bort.

[Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]

16Skräck och fruktan ska falla över dem,
    genom din arms storhet
    ska de bli förstenade (bli stilla som stenar),
till dess ditt folk har passerat Herre (Jahve),
    till dess folket som du friköpt passerat förbi.
17Du förde dem in och planterade dem
    på bergen av ditt arv,
platsen Herre (Jahve) som du har gjort för dig själv att på bo på,
    det heliga (templet) Herre (Adonai) som dina händer har förberett.
18Herren ska regera från evighet till evighet!
19För faraos hästar med hans vagnar och hans körsvenner gick ut i havet, men Herren (Jahve) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet på torr mark.

Mirjams sång

20Sedan tog profetissan Mirjam, Arons syster, en tamburin i sin hand och alla kvinnor följde henne med tamburiner och med dans, 21medan Mirjam sjöng för dem:
Sjung till Herren (Jahve),
    för högt är han upphöjd!
Hästen och dess ryttare
    har han kastat i havet!


Prövningar i öknen (15:22-18:27)

Bittert vatten blir gott

22Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten. 23Och när de kom till Mara kunde de inte dricka Maras vatten för det var bittert. Därför kallades platsen Mara (som betyder bitter). 24Och folket knotade mot Mose och sade: Vad ska vi dricka?
     25Och han ropade till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) visade honom ett träd, och han kastade det i vattnet och vattnet blev sött.

Där gjorde han en stadga och en förordning för dem och där prövade han dem. 26Han [Mose] sade: "Om du hör Herren (Jahve) din Guds (Elohim) röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren (Jahve) din läkare."

[Detta är det första av förbundsnamnen som Herren låter Israels barn få veta. Det sker i den andra månaden i den hebreiska kalendern som är Ijar. Det är intressant att frasen "Jag Herren din läkare" (hebr. ani Jahve Rafa) består av tre ord. Den första bokstaven i varje ord är de tre bokstäverna Alef, Jod och Resh – Ijar. Frasen är en akronym för just månaden Ijar!]

27Sedan kom de till Elim där det fanns 12 vattenkällor och 70 palmträd. Där lägrade de sig vid vattnet.

Gud förser dem med mat

161När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten, 2klagade hela Israels folk på (lade hela skulden på, ropade högljutt mot) Mose och Aron i öknen. 3Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
     4Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte. 5På den sjätte dagen ska de tillreda det de får in, och det ska vara dubbelt så mycket som det de samlar in de andra dagarna.
     6Mose och Aron sade till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land, 7och imorgon ska ni se Herrens (Jahves) härlighet (ära, glans), för Herren har hört er klagan mot (oförmåga att lita på) Honom. Vilka är vi [Mose och Aron], att ni klagar på oss [vi är bara budbärare, det är Gud ni klagat på].
     8Mose sade [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar vers 6 och 7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad det gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
     9Mose sade till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahve) för han har hört hur ni har klagat."
     10Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
     11Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 12"Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: 'På kvällarna ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
     13Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och nästa morgon var öknen runt lägerplatsen våt av dagg. [Vaktlar är en flyttfågel, vid ett annat tillfälle förde Herren dem till lägret med hjälp av en vind, se 4 Mos 11:31.] 14När daggen var borta låg det ute i öknen något kornliknande (frasigt), tunt som rimfrost på marken. 15När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
    Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta. 16Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle" (hebr. gul-golet) jämför ordet "golgata", se Joh 19:13. Omer-måttet, som var dagsbehovet av manna för en person, definieras i vers 36 till en tiondels efa.]

17Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. 18När de mätte upp det med ett omer-mått, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som hade samlat lite inte för lite. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.
     19Mose sade också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen. 20Likväl lyssnade de inte på Mose. Några av dem sparade det till nästa morgon, men det föddes maskar (i det) och det ruttnade. Och Mose var vred på dem. 21Så de samlade det morgon för morgon, var och en efter sitt eget behov, och när solen blev varm (steg högre på himlen) smälte det (bort).
     22På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två omer [omkring 6 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och avlade rapport till Mose. 23Men han sade till dem: Detta är vad Herren (Jahve) har sagt. Imorgon är det sabbatsvila, en helig sabbat för Herren (Jahve). Baka allt ni har lust till och koka det ni vill koka. Lägg undan åt er allt som bli över och spara det till imorgon.
     24Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det. 25Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken. 26Ni ska samla det under sex dagar men den sjunde dagen är sabbat, och då finns det ingenting.

27Likväl, på den sjunde dagen gick några ut för att samla, men de fann ingenting. 28Herren (Jahve) sade till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och min undervisning (hebr. Torah)? 29Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen. 30Då vilade folket på den sjunde dagen.

31Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrön och smakade som rån gjorda med honung.

32Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
     33Mose sade till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer. 34Precis som Herren (Jahve) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades. 35Israels söner (barn) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [Jos 5:11–12] 36En omer [ca 3 liter – dagsbehovet av manna för en person, se vers 16] är en tiondels efa.

[Både omer och efa var volymmått. Citat från olika antika texter visar att efa-måttet var allt från 20 till 45 liter. En tiondels efa (en omer) motsvarar då omkring 3 liter. Måttet omer används bara i detta kapitel, hebreiska ordet omer kommer från amar som betyder "samla" och att "binda kärvar". Måttet var troligen unikt för ökenfärden och var inte i bruk på senare tid, eftersom Mose förklarar hur många efa det motsvarar i denna kommentar i slutet på detta stycke som är som en fotnot. Omer-måttet ska inte förväxlas med chomer-måttet som används i 2 Mos 8:10; 2 Mos 11:32; Hes 45:11, 13–14.]

Vatten från klippan (4 Mos 20:1-13)

171Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se 4 Mos 9:18, 19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas var omkring två miljoner människor, se 2 Mos 12:37.]
     2Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom).
    De sade: "Ge oss vatten att dricka."
    Mose svarade: "Varför strider ni med mig? Varför frestar (prövar) ni Herren?"
     3Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
     4Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds]."
     5Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå. 6Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb, och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel. 7Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]

Seger över amalekiterna

8
(2 Mos 17:8) Beduiner på kameler i Wadi Rum i Jordanien.

Beduiner på kameler i Wadi Rum i Jordanien.

Sedan kom amalekiterna och stred med Israel vid Refidim [betyder: "viloplats"].

[Amalekiterna var ättlingar till Abraham via Esau, se 1 Mos 36:15. De var ett nomadfolk som bode i Negev och Sinai och levde på att plundra, se Dom 3:13. De hade tämjt kamelen och använde den i sina attacker. Kamelen kan springa 70 km/h (mycket snabbare än en häst) och var väl lämpade att användas för överaskningsattacker av de amalekitiska rövargängen, se Dom 6:3, 5. Rycktet om israeliternas vandring och de tillgångar de hade med sig hade säkert nått amalekiterna som nu rörde sig söderut för att få ett lätt byte. I 5 Mos 25:17–18 beskrivs hur de på ett fegt sätt attackerade och isloerade en del av de tröttaste israeliterna som var längst bak. De beskrivs också som gudlösa. I berättelsen som följer här indikerar också att de var bättre rustade militärt sätt än israelerna, och hade inte Gud gripit in på ett övernaturligt sätt när Mose, Aron och Hur bett, skulle de lätt besegra israeliterna.
    Exakta platsen för Refidim är okänd. Eftersom det inte fanns vatten, kanske det inte var en oas som oftast annars rastplatserna var. Ordet Refidim är plural och kommer från hebr. refida som betyder ryggstöd och har med att ligga ner och vila men även stöd. Ordet knyter dels an till att det var en "rastplats" men även att Aron och Hur "stöttade" Mose armar i bönen.]


9Mose sade till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.

10
(2 Mos 17:10) Målning av Everett Millais – seger o Herre (1871).

Målning av Everett Millais – seger o Herre (1871).

Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Mose bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se 2 Mos 31:2] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. giva). 11När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget. 12Mose hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. emonah) till dess att solen gick ner.

[Detta är första gången hebreiska ordet emonah förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning (hebr. emet) som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emonah används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]

13Josua betvingade Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt "svärdets mun").
     14Herren sade till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs ren från skrift] minnet av Amalek från under himlarna." [Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I 5 Mos 25:17–19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde.]

15Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Jahve Nissi). 16Han sade: "Handen på Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahve) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte).

[Detta är den första fiende som Israel strider med efter uttåget. Orden här är profetiska, flera strider utkämpas med Amalek genom åren. Så småningom får kung Saul uppdraget att bekämpa amalekiterna och vid det tillfället säger profeten Samuel att allt ska tillspilloges, men Saul är olydig (1 Sam 15:1–3). Senare under drottning Esters tid heter fienden Haman, även han en amalekit (Est 3:1). Amalek är ursprunget till allt judehat och antisemitism.]

Jetro besöker Mose

181Nu hörde Jetro, prästen i Midjan och Moses svärfar [2 Mos 2:15], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahve) hade fört Israel ut ur Egypten. 2Jetro, Moses svärfar, hade tagit (hand om) Moses hustru Sippora [2 Mos 2:21] efter att Mose sänt iväg henne 3med hennes två söner [2 Mos 4:24–26]. En [den förstfödde] hade namnet Gershom [på hebreiska låter det som "främling där", se 2 Mos 4:22], eftersom han sade: "jag är en främling i ett annat land", 4och namnet på den andra var Elieser [Eliezer, på hebreiska låter det som "Gud – min hjälp"], eftersom han sade: "Min faders Gud (Elohim) är min hjälp, och räddade mig från faraos svärd."
     5Så Jetro, Mose svärfar, kom med hans söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger på Guds (Elohims) berg.
     6Han sade till Mose: "Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig, och din hustru och dina två söner med henne."
     7Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet. 8Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
     9Jetro gladdes (var mycket glad) över all den godhet som Herren (Jahve) hade visat mot Israel, eftersom Han hade befriat dem ur Egyptens hand. 10Och Jetro sade: "Välsignad vare Herren (Jahve) som har befriat er ur egyptiernas hand och ur faraos hand och har befriat folket från Egyptens hand. 11Nu vet jag att Herren (Jahve) är större än alla gudar, eftersom de har handlat övermodigt mot dem. 12Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).

Jetro undervisar Mose om delegering (5 Mos 1:9-18)

13Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.

14När Mose svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?" 15Mose svarade sin svärfar: "Det är för att folket kommer till mig för att fråga Gud (Elohim). 16När de har ett bekymmer kommer de till mig och jag dömer mellan en man och hans granne. På det sättet får jag dem att förstå Guds (Elohims) stadgar och undervisning (hebr. Torah) [instruktionerna i de fem Moseböckerna]."
     17Men Mose svärfar sade till honom: "Det du gör är inte bra. 18Du kommer att trötta ut dig själv, liksom folket som är med dig, för uppgiften är för stor för dig. Du kan inte göra allt själv, ensam. 19Lyssna till min röst (på det som jag säger), jag ska ge dig råd och Gud (Elohim) ska vara med dig. Du representerar folket inför Gud och tar deras angelägenheter till Gud (Elohim). 20Upplys dem om stadgar och undervisning, och visa dem vilken väg de måste gå och vilket arbete de måste utföra. 21Men du ska leta upp kapabla män bland allt folket, män som fruktar (vördar, respektera) Gud (Elohim), sanningsenliga män (män som håller sig till sanningen), som hatar mutor. Utse dem till att råda över tusen, hundra, femtio och tio. 22Låt dem döma folket under alla tider. Låt sedan alla stora (komplicerade) ärenden tas till dig men alla småärenden kan de döma själva, på det sättet delar de bördan med dig (avlastar dig). 23Om du gör detta (på det sätt) som Gud (Elohim) har befallt dig, ska du kunna uthärda (klara av arbetsbördan) och alla dessa människor ska gå till sin plats i frid (shalom, tillfreds med lösningen på sina problem).

24Mose lyssnade på sin svärfar och gjorde allt som han sade. 25Mose valde ut dugliga män från hela Israel och gjorde dem till ledare över folket, ledare för tusen, hundra, femtio och tio. 26De dömde folket hela tiden. De svåra (komplicerade) ärendena tog de till Mose, men alla småsaker dömde de själva.

27Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.

Förbundet vid Sinai (kap 19-24)

191Precis på dagen tre månader efter att Israels söner (barn) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken. 2De lämnade nämligen Refidim och kom till Sinais öken och slog läger i öknen. De slog läger framför berget [Sinai]. 3Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:

4'Ni har själva sett vad jag gjort med egyptierna och hur jag lyfte er på örnvingar och förde er till mig själv. 5Och nu, om ni noggrant lyssnar till mig och håller mitt förbund, då ska ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, för hela jorden är min 6och ni ska vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.' [2 Mos 12:1–3]

Detta är vad du ska säga till israeliterna."
7När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren hade befallt honom att säga, 8och hela folket svarade tillsammans: "Allt som Herren har befallt ska vi göra." Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.

9Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan talade Mose folkets ord till Herren (Jahve). 10Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå till folket och helga dem idag och imorgon. Låt dem tvätta sina kläder. 11Var redo på den tredje dagen. För på den tredje dagen ska Herren (Jahve) komma ner på berget Sinai i folkets åsyn. 12Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: "Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas. 13Inte en hand får röra det [att röra vid en död kropp gjorde en person oren, se 4 Mos 5:2], utan blir stenad eller genomborrad, oavsett om det är ett djur eller en människa, ska det inte leva. När shofaren (vädurshornet) ljuder, ska de komma till berget."

14Sedan gick Mose ned från berget till folket, helgade dem och sedan tvättade de sina kläder. 15Han sade till folket: "Var redo på den tredje dagen. Kom inte nära era fruar (ha inget sexuellt umgänge)." [3 Mos 15:16–18]
     16På morgonen på den tredje dagen var det åska (röster) och blixtar (ljungeldar), ett tjockt moln på berget och tonen (ljudet) av en extraordinärt skarp (hög, ljudlig) shofar. Allt folket i lägret bävade.

[Det finns några intressanta kommentarer till denna passage i den judiska traditionen. Rabbi Johanan skriver: "Guds röst splittrades till 70 röster som talade på 70 språk så att alla länder kunde förstå. När varje land hörde rösten på sitt eget modersmål ingav det dem fruktan." Här kan vi se likheter med vad som skedde på pingsten, se Apg 2.]

17Då förde Mose ut folket ur lägret för att möta Gud (Elohim), och de stod på den lägsta delen av berget. 18Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt. 19När ljudet av shofaren blev starkare och starkare talade Mose och Gud (Elohim) svarade honom med ett åskmullrande ljud.
     20Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp. 21Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahve) och många av dem dör. 22Även prästerna som kommer nära Herren (Jahve) måste helga sig själva så att Herren (Jahve) inte far ut (blir vred) mot dem."
     23Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i 5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
     24Sedan sade Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska Han fara ut mot dem."

25Så Mose gick ner till folket och berättade för dem.

DE TIO ORDEN (5 Mos 5:6-12)

20[Detta stycke är ett av de mest välkända i Bibeln, det återkommer även i 5 Mos 5:6–12 då det upprepas för en ny generation. Även om stycket ofta har rubriken "tio Guds bud" står det ordagrant "ord" och inte "bud" i den hebreiska texten. Det förstärker att det handlar om instruktioner. Ett annat namn är "dekalogen", en term från grekiskt ursprung som också betyder "tio ord". Jesus nämner alla dessa tio budord och förstärker alla utom sabbatsbudet, se Matt 5:17–48; 19:18–19; 22:35–40. Se även Rom 13:9; Ef:6:2–3; Upp 9:20–21.
    Lite längre fram i Andra Mosebok är det tydligt att detta stycke består av tio punkter och skrevs på två stentavlor, se 2 Mos 34:1, 28. Bibeln anger inte om bara första ordet skrevs ned, eller hur de delades in, men det är rimligt att tro att det är fem på den ena och fem på den andra, på samma sätt som vi har fem fingrar på vardera handen.
    De tio orden kan delas in i två grupper där den första handlar om vördnad och respekt för Gud och den andra om vördnad och respekt för andra människor. Att älska Gud och människor sammanfattar hela undervisningen, se Matt 22:36–40. Det är värt att notera att det första ordet inte är ett förbud utan en beskrivning på något som Herren har gjort (vers 2). Det är ett Guds kärleksord hur han har befriat från slaveri. Det ligger som en grund för det som följer. En annan viktig poäng är att orden inte är plural utan singular. Gud riktar sig personligt till var och en av oss.
    I den judiska traditionen inkluderas den inledande frasen med första budet, vilket inte den lutherska, katolska eller reformerta traditionen gör. En annan skillnad är placeringen av budet att vörda sina föräldrar, beroende på om det anses höra till den första eller andra gruppen blir det 5:e eller 6:e budet.
    Kärnbibelns rubriker följer den judiska uppdelningen. Det finns både en tematisk och tydlig strukturell struktur som talar för detta, förutom att den var den äldsta och även gällde bland de första kristna. De första fem punkterna består alla av två sektioner där den första beskriver budordet och den andra ger förklaring eller beskrivning. De första fem har också samma text "Herren din Gud" i varje punkt. De sista fem punkterna består däremot av kortare fraser med förbud. Här nämns inte Guds namn och det finns inte heller någon tillhörande förklaring.
    Det finns också ett spegelvänt mönster i båda dessa halvor som börjar med hjärtat, tar sig uttryck i tal och sedan sist i handlingar. Det är ett kiastiskt mönster där den första och sista punkten handlar om en inre osynlig kvalitet; både första punkten som handlar om tron på Gud och sista som handlar om girighet har att göra med hjärtat. Det andra temat är ord; förbudet att ingå eder och vittna falskt hör ihop. Vad hjärtat är fullt av det talar munnen och leder vidare till praktiska handlingar som att inte respektera vilodagen, sina föräldrar, människoliv, äktenskap och andras egendom.]


1Sedan talade Gud dessa ord:

1) Jag är Herren

2Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim), som förde dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset (slaveriet).

[Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av Egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar ord som belägring, inträngd osv. Genom att använda detta ord, följt av "ur slaveriet", blir Guds befrielseverk bredar och handlar inte bara om israeliternas fångenskap i Egypten, utan kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som kan förslava och tränga in från den plan Gud har för en människa.]

2) Ha inga andra gudar

3Du ska inte ha några andra (främmande) [plural] avgudar (elohim) vid sidan av mig (ordagrant: "över mitt ansikte"; som konkurrerar med min plats).
4Du ska inte göra dig någon bildstod (staty i trä eller sten) eller någon avbild
    av något uppe i himlen
    eller nere på jorden
    eller i vattnet under jorden.
5Du ska inte tillbe (böja dig inför) dem, och inte heller tjäna dem.

[Ordet tjäna är felstavat i den hebreiska texten, en förklaring kan vara att förstärka det bisarra i att försöka tjäna avgudar, det är så fel så att inte ens ordet "tjäna" är värd en korrekt stavning. Ordet för att tjäna (hebr. avad) betyder både att tjäna något gudomligt och att arbeta. Samma ord används i vers 9 om att "arbeta" sex dagar, se även 1 Mos 2:5; 15. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop och är inte åtskilda som grekiska tänkande där det heliga och profana skils åt.]

Jag, Herren din Gud, är en svartsjuk Gud [i fråga om avgudadyrkan och falsk tillbedjan]. Jag låter fädernas synd drabba (besöker, konsekvenserna av denna synd drabbar) barnen fram till tredje och fjärde släktled när man hatar mig, 6men visar min trofasta kärlek mot tusenden [i tusen generationer] när man älskar mig och håller mina bud.

3) Representera inte Herrens namn på ett felaktigt sätt

7Du ska inte representera (ordagrant: "lyfta upp", "bära") Herrens namn (hans karaktär) på ett felaktigt sätt (tanklöst, i tomhet ).

Herren ska inte låta den som missbrukar hans namn vara ostraffad.

[Ofta har detta bud förringats till att inte nämna Guds namn på ett lättsinnigt sätt eller att inte svära. Att "bära" Herrens namn har innebörden att inte häda hans namn, men tyngdpunkten finns i att inte representera honom och hans karaktär på ett felaktigt sätt. Detta skulle kunna beskrivas som "religiös ondska" som sker i Guds namn. Om en ogudaktig begår onda handlingar är det illa. När någon som säger sig tro på Gud gör samma onda handling och säger att det är i Guds namn begår de inte bara ondska utan skadar även människors syn på Gud. Man behöver inte ha en kristen tro för att begå detta brott. En islamist som i Guds namn ropar "Allahu akbar", "Gud är större" på arabiska, och mördar gör att det är svårare för människor att tro att det kan finnas en god Gud. Ett av de vanligaste argumenten mot den kristna tron är just brott mot detta bud begångna av korsfarare förr i tiden, eller idag av islamister.]

4) Kom ihåg vilodagen

8[Följande gäller dig och din familj:] Kom ihåg sabbatsdagen [vilket inte bara betyder att inte glömma bort, utan att högtidlighålla betydelsen och innebörden som är skapelsen och uttåget ur Egypten], och håll den helig (avsätt den som en speciell dag dedikerad till Gud). 9Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor (vardagliga arbetsuppgifter), 10men den sjunde är Herren, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren inom dina portar (i dina städer). 11För på sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag (avsatt den som en speciell dag).

[Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll en timma efter solnedgången. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra på sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar på fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka på en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara påslagen på 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar på varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka på en knapp.
    Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten på samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. När dessa frågor diskuteras på apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se Apg 15:19–20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se 2 Mos 31:12–13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen på den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2–3. Se även Kol 2:17; Rom 14:5; 1 Kor 8:9.]

5) Hedra din far och mor

12Hedra (värdera högt, visa vördnad och respekt för) din far och din mor. Då ska du få leva länge i det land som Herren, din Gud ska ge dig.

[Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor. För ett barn är deras föräldrar som en gud. Ett barn lär sig att vörda Gud genom att vörda sina föräldrar. Genom livet förändras betydelsen av att "vörda sina föräldrar". För ett barn är att vörda att lyda, som vuxen att ha en jämlik relation och när föräldrarna blir äldre att ta hand om dem.]

6) Mörda inte

13Du ska inte mörda.

[Det finns olika hebreiska ord för att döda. Hebreiska ratsah som används här syftar på en överlagd viljemässig handling att mörda en annan människa, men inkluderar även vållande till annans död. För att avgöra om det var olyckshändelse eller mord skulle den som orsakat en annan människas död ta sig till en av sex fristäder och invänta rättegång där fallet kunde prövas, se 4 Mos 35. Eftersom brottet är allvarligt krävdes inte bara ett vittne utan två. Om det var mord var påföljden dödsstraff. Allt detta beskrivs i 4 Mos 35 där det även ges olika exempel på hur lagen ska tolkas. Västvärldens rättssystem bygger på dessa principer och i Sverige finns tre grader av brott mot liv och hälsa: mord, dråp och vållande till annans död.
    Anledningen till att mord är fel ges i 1 Mos 9:6: Människan är Guds avbild, och den som tar någon annans liv gör ett angrepp på Gud själv och hans avbild. Den inflytelserika King James Bible använde det engelska ordet "kill" istället för "murder", vilket lett till att detta bud ibland tolkats som ett förbud att döda något levande. Eftersom plantor ska ätas och djur kan offras kan det inte betyda att inget liv får tas. Nästa kapitel föreskriver också att en skyldig mördare ska dömas till döden efter en rättvis dom (se t.ex. 2 Mos 21:12, 14, 15) och då används ett annat hebreiskt ord för att "döda" gärningsmannen, vilket gör att detta bud inte kan användas för att tala mot dödsstraff. Även i krig används andra hebreiska ord för att döda. Eftersom summan av Guds ord är sanning, se Ps 119:160, måste vi se vad andra stycken i Bibeln säger om dödsstraff och krig. Två passager som ger vägledning finns i Rom 13:1–5 och Matt 5:44. Medicinska framsteg har också lett till nya moraliska dilemman vad det gäller dödshjälp, abort, livsuppehållande behandling osv.]

7) Begå inte äktenskapsbrott

14Du ska inte begå äktenskapsbrott.

[Lagen skiljer mellan äktenskapsbrott – som handlar om sexuell otrohet mellan gifta, och otukt – som handlar om annan sexuell synd. Båda är synder, men konsekvenserna av dem är olika. Ofta benämndes äktenskapsbrott som "den stora synden", för den splittrar familjer och upplöser samhällen.]

8) Stjäl inte

15Du ska inte stjäla.

9) Vittna inte falskt

16Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

[Även om det är moraliskt fel att ljuga, så är det falskt vittnesbörd i domstolen som är huvudbetydelsen här.]

10) Ha inte begär

17Du ska inte ha begär till (avundas, åtrå):
    din nästas hus (familj och ägodelar).
Du ska inte ha begär till
    hans fru,
    hans tjänare,
    hans tjänarinna,
    hans oxe,
    hans åsna,
    eller något annat som tillhör honom (din granne, vän, landsman).

[Detta bud går djupare än tidigare bud eftersom det berör tanken och inte den fysiska handlingen. Men varför ett förbud mot att fantisera om att vilja ha grannens oxe? Anledningen är att det är begäret som kan leda till handlingar som förbjudits i de föregående fyra buden, se vers 13–16. Att åtrå andra människor och ägodelar kan leda till äktenskapsbrott, mord, stöld och falska vittnesmål. Ett exempel på det sistnämnda finns i 1 Kung 21 där Ahab tar över Nabots vingård. Jesu halvbror skriver att där det finns avund och själviskhet, där finns det också oordning och alla slags onda handlingar, se Jak 3:16.
    Ordet begär förekommer två gånger i denna vers, vilket har lett till att budet ibland har delats upp i två olika bud. Det är dock tydligt att uppräkningen efter det andra ordet bara är ett förtydligande när det beskriver vad som finns i huset. Ett begär är en brinnande ohälsosam längtan efter något förbjudet. Samtidigt finns det också en positiv längtan och känsla av att vilja ha mer som Bibeln uppmanar till. Paulus längtar efter att känna Herren bättre, se Fil 3:7–14, söka de andliga gåvorna, se 1 Kor 12:31 osv.]


18Allt folket blev vittnen till åskmullret och blixtarna och ljudet från shofaren och rykandet (röken som rykte) på berget. När folket såg det blev de förskräckta och stod långt bort. 19De sade till Mose: "Tala du till oss så ska vi lyssna, men låt inte Gud (Elohim) tala till oss för då ska vi dö.
     20Mose sade till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för Honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
     21Folket stod på behörigt avstånd när Mose gick närmare det tjocka mörkret (ett tjockt mörkt moln) där Gud (Elohim) var.

Altaret

22Herren (Jahve) sade till Mose: "Detta ska du säga till Israels söner (barn); ni har själva sett att jag har talat med er från himlen.

23Ni ska inte göra – vid sidan av mig –
    gudar av silver
    eller gudar av guld,
det ska ni inte göra åt er.

[I ett kiastiskt mönster repeteras det inledande budordet att inte ha andra gudar vid Guds sida, se 2 Mos 20:3–5. Det är inte bara detta budord som åsyftas, utan det blir som en titel för hela undervisningen ovan med de tio budorden. Bibeln visar att det finns både saker som inte ska göras och saker som ska göras när det gäller offer. Nu i vers 24 följer de positiva buden med vad som ska offras.]

24Ni ska göra ett altare av jord till mig och offra brännoffer [3 Mos 1:3–16] på det och shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11–21], dina får och dina oxar. På varje plats där jag vill att mitt namn ska bli omnämnt ska jag komma till er och välsigna er. 25Och om du gör ett altare till mig av sten, ska du inte bygga det av huggna stenar, för om du rör det med ett verktyg har du förorenat det. 26Inte heller ska du gå upp på trappsteg till mitt altare, för att din nakenhet inte ska bli avslöjad därpå.

Bestämmelser

21[Kapitel 21-22 beskriver olika juridiska scenarion kring slaveri, personskador och stöld. Det följer mönstret om detta sker, då ska det göras upp så här.]

1Detta är de påbud (bindande juridiska beslut) som du ska lägga fram för dem [israeliterna].

Slavar/tjänare

2Om du köper en hebreisk slav (tjänare – hebr. eved), ska han tjäna (hebr. avad) dig i sex år och det sjunde året ska han bli fri utan att ersätta dig [utan någon skuld]. 3Om han kommer av sig själv (frivilligt) ska han gå (lämna dig) av sig själv (frivilligt), om han gifter sig ska hans hustru gå med honom. 4Om hans herre ger honom en hustru och hon föder söner eller döttrar till honom, ska hustrun och hennes barn vara hennes herres, och han ska gå (lämna) för sig själv.
     5Men om tjänaren tydligt säger: "Jag älskar min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte gå (lämna) frivilligt", 6då ska hans herre föra fram honom till Gud (Elohim) och ska föra honom till dörren eller till dörrposten och hans herre ska genomborra hans öra med en syl, och han ska tjäna honom för alltid.

7Och om en man säljer sin dotter till att bli en tjänarinna ska hon inte lämna som de manliga tjänarna gör. 8Om hon inte behagar sin herre som har tagit henne till hustru åt sig själv, då ska han låta henne bli återlöst. Att sälja henne till en främling står inte i hans makt, eftersom han har agerat svekfullt mot henne. 9Och om han tar henne till hustru åt sin son ska han handla med henne som med en dotter. 10Om han tar sig en annan hustru ska hennes mat, hennes kläder och hennes äktenskapliga rättigheter inte förminskas. 11Och om dessa tre inte görs för henne, då ska hon gå fri utan silver.

Personskador

12Den som slår en man så att han dör ska dödas. 13Men om en man inte ligger på lur [det var inte ett överlagt mord] och Gud (Elohim) låter det komma till hans hand, då ska jag utse en plats åt dig dit han kan fly.

[För att avgöra om det var olyckshändelse eller mord skulle den som orsakat en annan människas död ta sig till en av sex fristäder och invänta rättegång där fallet kunde prövas, se 4 Mos 35.]

14Men om en man avsiktligt kommer till sin granne och slår honom med svek, då ska han tas bort från mitt altare så att han kan dö. 15Och han som slår sin far eller sin mor ska med säkerhet dödas.
16Och den som stjäl (kidnappar) en man och säljer honom, eller om han blir funnen i hans hand, ska med säkerhet dödas.
17Och den som förbannar sin far eller sin mor, ska med säkerhet dödas.
18Och om flera män tävlar (strider, duellerar) och den ene slår den andre med en sten eller med sin näve och han inte dör utan blir sängliggande, 19om han reser sig igen och går böjd över sin stav, då ska den som slog honom vara tyst. Han ska ersätta honom för hans förlorade tid och ska ombesörja att han blir fullt återställd.
20Och om en man slår sin tjänare eller tjänarinna med en käpp, och han dör under hans hand, ska han med säkerhet bli straffad. 21Om han fortsätter en dag eller två ska han inte bli straffad, för han är hans silver (han är köpt och tillhör honom).
22Om män bråkar med varandra och skadar en gravid kvinna så att hon får missfall och inga andra skador uppstår, då ska han med säkerhet bli skadeståndsskyldig, i enlighet med det som kvinnans make ålägger honom, och han ska betala som domarna fastställer. 23Men om någon skada uppstår,
då ska liv ges för liv,
24öga för öga, tand för tand [Matt 5:38], hand för hand,
fot för fot,
25brännskada för brännskada,
sår för sår,
blåmärke för blåmärke.
26Och om en man slår sin tjänare i ögat eller slår sin tjänarinna i ögat, och ögat fördärvas, ska han låta honom gå fri för ögats skull. 27Och om han slår ut sin tjänares tand eller sin tjänarinnas tand, ska han låta honom gå fri för tandens skull.

28Och om en oxe stångar en man eller en kvinna så att de dör, då ska oxen med säkerhet stenas och dess kött ska inte ätas, och oxens ägare ska förbli tyst. [Han får inte klaga över det som drabbat honom. Han måste finna sig i att förlora sin oxe som var en dyrbar och viktig tillgång på den här tiden i ett samhälle där jordbruket var centralt och oxen gjorde mycket av det tunga arbetet.] 29Men om oxen har stångats tidigare, och dess ägare har blivit varnad men inte brytt sig om varningen, och den dödar en man eller kvinna, då ska oxen stenas och dess ägare ska också dödas. 30Om en lösensumma läggs på honom, då ska han för sin återlösning ge allt som läggs på honom. 31Oavsett om den har stångat en son eller har stångat en dotter, efter detta påbud (bindande juridiska beslut) ska det göras mot honom. 32Om oxen stångar en tjänare eller tjänarinna, ska han ge deras herre 30 shekel silver och oxen ska stenas.

33Och om en man öppnar en brunn, eller om en man gräver en brunn, och inte täcker över den, och en oxe eller en åsna faller i den, 34då ska brunnens ägare betala ersättning, han ska ge silver till deras ägare och det döda djuret ska vara hans. 35Och om en mans oxe skadar en annans så att den dör, då ska han sälja den levande oxen och de ska dela på betalningen för den och de ska dela på den döda oxen. 36Eller om det blir känt att en oxe har stångats tidigare och ägaren inte har brytt sig om det, ska han med säkerhet betala oxe för oxe och den döda kroppen ska vara hans egen.

Egendomar

221Om en man stjäl en oxe eller ett får och dödar det eller säljer det, ska han betala 5 oxar för 1 oxe och 4 får för 1 får.

2Om en tjuv blir påkommen med att bryta sig in och blir slagen så att han dör, ska det inte vara någon blodskuld för honom. 3Om solen går upp över honom ska det var blodskuld för honom, då ska han återbetala. Om han inte har något då ska han bli såld [som slav] för sin stöld. 4Om tjuven blir påkommen (med stöldgodset) i hans hand levande, om det är en oxe eller åsna eller får, ska han betala dubbelt [igen].

5Om en man orsakar att ett fält eller en vingård blir avätet, därför att han har låtit sin boskap gå lös, och den har ätit på en annan mans fält, då ska han ersätta honom från sitt eget fält och från sin egen vingård.

6Om eld bryter ut och får tag i törne så att sädesskylarna eller den stående säden eller fältet slukas, ska han som tände elden ersätta den ordentligt.

7Om en man överlämnar pengar eller andra tillhörigheter till sin granne för att han ska förvara det och det blir stulet från den mannens hus, om tjuven blir funnen ska han betala dubbelt tillbaka. 8Om tjuven inte blir funnen, då ska husets herre komma nära Gud (Elohim) för att se om han har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter. 9För varje slags överträdelse, om det gäller en oxe, en åsna, ett får, kläder eller för någonting som har gått förlorat, varom någon [hittar det och] säger: "Det här är det [som är mitt]", ska båda parters sak komma inför Gud (Elohim). Den som Gud (Elohim) [visar är den som] felar ska betala dubbelt till sin granne. 10Om en man till sin granne överlämnar en åsna eller en oxe eller ett får eller något djur för att han ska skydda (ta hand om) det och det dör eller skadas eller förs bort och ingen ser det, 11då ska Herrens (Jahves) ed vara mellan dem båda för att se att han inte har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter, och dess ägare ska acceptera det och inte begära någon ersättning. 12Men om det är stulet från honom ska han ersätta dess ägare. 13Om det har gått sönder ska han föra fram det som bevis, han ska inte återgälda det som är trasigt.

14Och om en man lånar något av sin granne och det skadas eller dör, och dess ägare inte har haft det hos sig, ska han vara noga med att ersätta det. 15Om dess ägare har haft det hos sig, ska han inte gottgöra det. Om det är en mutkolv, förlorar han sin ersättning.

Moraliska lagar

16Och om en man förleder en ungmö som inte är förlovad, och ligger med henne, ska han med säkerhet betala en hemgift för henne så att hon blir hans hustru. 17Om hennes far vägrar att ge henne till honom, ska han betala silver efter hemgiften för en ungmö.

18Du ska inte tillåta trollkvinnor (häxor, sådana som håller på med ockulta saker) att leva.

19Den som ligger (har samlag) med ett djur ska med säkerhet dödas.

20Den som offrar till avgudar det som är sparat (undanlagt) till Herren, ska i grunden förgöras.

21En främling (invandrare som bor i landet – hebr. ger) ska du inte förorätta (behandla fel, utnyttja) eller förtrycka (krossa), ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.

22Alla änkor och faderlösa ska ni inte behandla illa (våldföra dig på). 23Om du behandlar dem illa på något sätt – för om de ropar till mig ska jag sannerligen höra deras rop –24ska min vrede bli het och jag ska döda dig med svärd, och din hustru ska bli en änka och dina barn faderlösa.

25Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till den fattige (hebr. ani) som är hos dig, ska du inte vara för honom som en kreditgivare, inte heller ska du ta ränta av honom. 26Om du tar din grannes mantel i pant ska du återlämna den till honom vid solnedgången, 27för det är hans enda täcke, det är hans mantel för hans kropp som han ska sova under. Och det ska ske när han ropar till mig att jag ska höra, för jag är nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanon).

28Du ska inte smäda Gud (Elohim) och inte förbanna ditt folks ledare.

29Du ska inte fördröja att offra fullheten av din skörd och det som kommer från din press. Det förstfödda av dina söner ska du ge till mig.

30På samma sätt ska du göra med din oxe och med ditt får. 7 dagar ska den gå med sin mor, på den åttonde dagen ska du ge den till mig.

31Ni ska vara heliga män till mig, därför ska ni inte äta något kött från ett rivet djur på fältet, det ska ni kasta till hundarna.

Rättvisa

23[Israels rättssystem bygger på rättvisa lagar, ärliga domare och vittnen som talar sanning. Rättvisan ska inte styras av den allmänna opinionen, mutor, personliga känslor eller social status. Att vara trogen sanningen är det enda sättet för ett samhälle att kunna bestå.]

1Du ska inte sprida (skapa eller sprida vidare) ett falskt rykte. Gör inte gemensam sak med den orättfärdige (den som är skyldig till ett brott) genom att bli ett falskt (laglöst, destruktivt) vittne. [Ordet "falskt" är det hebreiska ordet chamas som har stark betoning på våld och terror. Här blir betydelsen "en rättslig terrorist" som bryter ner rättssystemet inifrån.] 2Även om majoriteten av folket gör det onda, så ska inte du göra det. Detsamma gäller när du ska ge ditt vittnesmål i en rättstvist, låt inte folket (majoriteten) pressa dig att förvränga sanningen. 3På samma sätt ska du inte heller favorisera [minoriteten i rättssalen som ofta är] den fattige [bara för att han är fattig].
     4Om du träffar på en bortsprungen oxe eller åsna som tillhör din ovän [fiende som du ligger i rättslig tvist med], ska du göra allt du kan för att föra tillbaka djuret till honom. 5Om du ser att åsnan, som tillhör någon som hatar dig, har dignat under sin last ska du inte ignorera honom utan hjälpa honom befria djuret från sin last. [Djuren ska inte behöva lida på grund av att ägaren står i konflikt med dig.]
     6Du ska inte förvränga rätten för den fattige. 7Håll dig borta från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige och den som har rätt, för jag frikänner inte den skyldige.
     8Du ska inte ta emot mutor, för mutan förblindar de som ska se klart (de visa) [så att de inte ser sanningen] och förvränger orden hos de [som skulle vara] rättfärdiga. 9Förtryck (krossa) inte en främling (invandrare). [I sammanhanget syftar det antagligen på en rättslig process.] Ni vet hur det är att vara främlingar, ni var ju själva främlingar i Egypten.

Sabbaten

Marken ska vila vart sjunde år

10I sex år ska du så din jord och skörda vad den ger, 11men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den och det som blir över kan de vilda djuren äta. På samma sätt ska du också göra med din vingård och dina olivträd.

Sabbaten – sjunde dagen

12Under sex dagar ska du utföra ditt arbete, men på den sjunde dagen ska du vila (hålla sabbat). När du gör det får din oxe och åsna vila, vilodagen ger också tid för slavkvinnans son och främlingen (gästarbetaren) att återhämta sig.

[Ordet "återhämta" är ett rikt ord som ordagrant kan översättas "att andas ut" eller "att någon andas på dig." Det delar samma hebreiska rot som ordet för själ och liv, och för tankarna tillbaka till skapelsen i 1 Mos 2:7 där Gud andades in liv i den första människan. Vilodagen är en dag då vi låter Gud få andas på oss igen. Livet återhämtas och åter-skapas in i människan.]

13Ge noga akt på allt det som jag har sagt till dig. Låt inte namnet på andra gudar nämnas, låt dem inte bli hörda över din mun (låt inte ljudet av avgudanamn passera över dina läppar).

Tre årliga högtider

14Tre gånger om året ska du hålla festhögtid för (med) mig.
15Osyrade brödets högtid ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars/april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt. [Man måste ha en offergåva med sig till Herren.]

16Skördefesten [Shavuot eller Pingst] ska ni också hålla, förstlingsfrukten av ert arbete som ni har sått på fälten.

Insamlingsfesten [Sukkot, även kallad lövhyddohögtiden] ska du också hålla i slutet av året när ni har samlat in alla grödor från era fält.
17Tre gånger om året ska era män träda fram inför Herren (Adon) er Guds (Jahves) ansikte.

[Vid dessa tre högtider, som också kallas vallfartshögtiderna, samlas man en hel vecka i Jerusalem. Då ska alla familjer vara representerade av minst en manlig familjemedlem, men även kvinnor och barn var välkomna. Däremot hade de inte samma plikt att komma till Jerusalem eftersom resan kan vara lång och besvärlig till exempel för den som är gravid eller har ett litet dibarn att ta hand om. Att vandra långt till fots kan vara besvärligt även för mindre barn. Först vid tolv års ålder förväntades pojkarna att göra sin första högtidsresa. Det var också den ålder som Jesus hade när han besökte Jerusalem första gången.]

18Offra inte blodet från mina offer med syrat eller jäst bröd.
Inte heller får fettet från mina fester bli kvar ute, utomhus, hela natten till morgonen.
19För in (ta med dig) den utvalda förstlingsfrukten från ditt land i (till) Herrens din Guds (Jahve Elohims) hus.
Koka inte killingen i dess moders mjölk. [Troligtvis en hednisk ritual, se 5 Mos 14:21.]

Gud ska hjälpa Israel

20Se, jag sänder en ängel, en budbärare, framför dig, för att vaka över dig på dina vägar och föra dig till den plats som jag har gjort i ordning (åt er). 21Ge akt på honom (bokstavligt: "bevaka från hans ansikte"), lyssna noga på hans röst. Var inte upproriska mot honom, för han ska inte ursäkta dina överträdelser, för mitt namn är i honom. [Denna ängel eller budbärare är Jesus, fast ännu inte i mänsklig gestalt.] 22Men om du verkligen lyssnar till hans röst, och gör allt som jag talar (säger), då ska jag bli dina fienders fiende och dina motståndares motståndare. 23För min ängel, min budbärare, ska gå framför dig och föra dig till amoréerna, hettiterna, periséerna, kananiterna, hivéerna och jevuséerna och jag ska hugga av dem.
     24Du ska inte böja dig för deras gudar eller tjäna dem, eller göra vad de gör. Tvärtom ska du i grund omstörta dem och bryta deras pelare i bitar. 25Du ska tjäna Herren din Gud (Jahve Elohim) och han ska välsigna din mat och ditt vatten. Dessutom ska jag ta bort sjukdom från din mitt. 26Ingen ska få missfall och ingen ska vara barnlös i ditt land, och jag ska fylla antalet av dina dagar (låta dig leva ett helt långt liv).
     27Jag ska sända min skräck framför dig och slå alla människor med panik, som du ska komma till, och göra så att alla dina fiender vänder ryggen mot dig (så att de flyr för dig). 28Jag ska sända bålgetingar (skräck, modlöshet) framför dig som kommer att driva undan hivéerna, kananiterna och hettiterna för dig.
[Bålgetingar (hebr. tsira) kan också betyda plåga, men även syfta på skräck, förvirring, modlöshet och pest, se Jos 24:12.] 29Jag ska inte driva ut dem på ett år, för att inte landet ska bli öde och fältens vilda djur förökar sig mot dig. 30Lite i taget (steg för steg, långsamt) ska jag jag driva ut dem framför dig, till dess du har förökat dig [är tillräckligt många] och kan ta över (besitta) landet.
     31Jag ska sätta dina gränser från Röda havet (Vasshavet) till Filistéernas hav [Medelhavet] och från öknen (Negev eller Sinai) till floden Eufrat. För jag ska lämna landets invånare i din hand, och du ska driva ut dem ifrån dig. 32Gör inga förbund med dem eller deras gudar. 33De får inte bo i ditt land och förorsaka att du syndar mot mig, för om du tillber deras gudar, ska de bli en snara för dig.

Gud sluter förbund med Israel

241Sedan sade han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd, 2och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahve), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem."

3Mose kom [från berget som han gått upp på, se 2 Mos 20:21] och berättade för folket alla Herrens ord och stadgar. Hela folket svarade tillsammans (med en mun): "Allt vad Herren har sagt vill vi göra." 4och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel. 5Han sände i väg unga israelitiska män och de offrade brännoffer och slaktade unga tjurar till gemenskapsoffer åt Herren. 6Mose tog hälften av blodet och hällde det i karen, och den andra hälften stänkte han på altaret. 7Sedan tog han förbundsakten [hebr. sefer haberit – som nyligen hade skrivits ned, se 2 Mos 20–23] och läste upp den för folket, och de sade: "Allt vad Herren (Jahve) har sagt vill vi göra (agera efter) [följa] och lyda (höra, hörsamma)."

[Här i vers 7 läggs nu även verbet höra/lyda/hörsamma (hebr. shama) till, jmf med vers 3. I Israels trosbekännelse Shema Jisrael ("Hör, Israel"), finns samma koppling till att hörsamma och lystra till själva innehållet genom att gensvara, se 5 Mos 6:4–9; Mark 12:29.]

8Då tog Mose blodet [den kvarvarande hälften som tömts i karen] och stänkte det på folket [de i främsta leden, eller de äldste, eftersom de var omkring två miljoner] och sade: "Detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord."

[Folket och Gud blev nu förenade i ett blodsförbund, som är den starkaste form av kontrakt som finns. Det som nu gällde var att din strid är min strid, dina fiender är mina fiender, mina tillgångar är dina tillgångar, vi är ett och jag kommer att beskydda dig med livet som insats.]

9Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp [på bergssidan], 10och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir [blå ädelsten], och det var [till substansen precis] likt själva himlarna i klarhet (renhet, glans). 11Men han lyfte inte sin hand mot de [sjuttio] äldste i Israel [för att hindra dem från att se honom, eller slå ner dem eftersom ingen kan leva och se Guds ansikte, se 2 Mos 33:20]. De såg (som i en syn) Gud, och de åt och drack [i hans närvaro].

[De såg antagligen en profetisk syn eller en gudomlig manifestation av Guds närvaro, men inte fullheten av hans härlighet eftersom Mose senare frågar efter att få se mer av Gud, se 2 Mos 33:18.]

12Herren (Jahve) sade till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
     13Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg. 14Han sade till de äldste: "Vänta på oss på den här platsen tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar här med er. Den som behöver få en fråga avgjord [en rättslig konflikt, ordagrant "har många ord" eller "är en mästare av ord"] kan vända sig till dem."
     15Mose gick [högre] upp på berget [tillsammans med Josua], och molnet täckte berget. 16Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet. 17Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför israeliterna, på bergets topp. 18Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].

Gåvor till tabernaklet (2 Mos 35:4-9, 21-29)

251Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Säg till Israels söner (alla israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [2 Kor 9:7–8] ska du ta mitt offer. 3Detta är det offer du ska ta från dem:
[Metaller:] Guld, silver och brons.

4
(2 Mos 25:4) Rester av 3000 år gammalt purpurfärgat tyg hittades 2021 vid utgrävningar i Timna i södra Israel. De lila färgpigmenten betecknas i Bibeln som purpur och omnämns på hebreiska som argaman.

Rester av 3000 år gammalt purpurfärgat tyg hittades 2021 vid utgrävningar i Timna i södra Israel. De lila färgpigmenten betecknas i Bibeln som purpur och omnämns på hebreiska som argaman.

©Israel Antiquities Authority.

[Tyger:] Blått, purpur [hebr. argaman] och karmosinrött [garn] och fint linne och gethår.

5[Skinn:] Vädursskinn som är färgat rött, skinn.

[Trä:] Akaciaträ.

6[Oljor:] Olja till ljus, kryddor till smörjelseoljan [för smörjelse Ps 133] och till den väldoftande rökelsen.

7[Ädelstenar:] Onyxstenar och stenar för infattning, till efoden [2 Mos 28:6–14] och till bröstskölden [till översteprästen, se 2 Mos 28:15–30].
8
(2 Mos 25:8) I Timna park, strax norr om Eilat i södra Israel, finns en fullskalig modell över tabernaklet.

I Timna park, strax norr om Eilat i södra Israel, finns en fullskalig modell över tabernaklet.

Låt dem göra en helig plats (en helgedom) åt mig så att jag kan bo ibland dem. [Tabernaklet, som denna vers syftar på, är inte en bostad åt Gud utan en plats som möjliggör gemenskap för Gud och människan.] 9I enlighet med allt som jag har visat dig, ritningen till tabernaklet (hebr. miskan) och ritningarna till dess inredning (möblemang), precis så ska du tillverka det.

[Tabernaklets alla förebilder skulle inte kunna fungera som den undervisning det är, om några detaljer "hade slarvats bort". Dessutom visar denna vers att det är viktigt att vi inte blandar in våra egna idéer när vi utför Guds arbete på jorden.]

Tabernaklets typologier
Tabernaklet i öknen har många typologier till vår relation med Gud, se Kol 2:17. Psalm 100 beskriver hur vi går in i Herrens portar med tacksamhet, i hans gårdar med lov för att slutligen tillbe i det inre, se Ps 100:4. Att gå in i tabernaklet är en beskrivning på hur vi måste agera när vi vill nalkas Gud som bor i tabernaklets innersta på nådastolen som täcker arken i det allra heligaste. Vi behöver passera offeraltaret och reningskaret med tacksamhet, se på menoran, skådebrödsbordet och rökelsealtaret med lovsång för att slutligen få komma nära arken och nådastolen med tillbedjan. Gud är noga med att allting måste göras exakt enligt instruktionerna. När man ser vad alla dessa mönsterbilder/typologier betyder genom hela Bibelns frälsningshistoria förstår man varför just denna instruktion är så viktig. Här finns många förebilder på vår väg till frälsningen:

1. Tabernakelområdet – Det första steget är att komma in på området, vi måste närma oss Gud och komma inom hörhåll för ordet och frälsningen.
2. Brännofferaltaret visar att det krävs försoning för våra synder och reningskaret visar behovet av att tvätta bort det gamla livet.
3. Därefter går vi in i det Heliga där skådebrödsbordet visar oss på vikten av att äta Guds ord varje dag så att vi blir bevarade i tron.
4. Menoran visar oss att Jesus är vår ljuskälla genom den Helige Ande som hjälper oss.
5. Rökelsealtaret visar hur bönen är vårt personliga samtal med Gud. Detta rum utrustar oss för vår vandring med Gud här på jorden.
7. Arken och nådastolen – Slutligen kommer vi in i det allra Heligaste som är förebilden på himlen och det nya Jerusalem där Gud själv bor och vi ska få bo med honom i evighet.

En annan generell typologi finns i parallellen mellan tabernaklet och pilgrimshögtiderna.

Påsken undervisar oss om återlösning och rening som återfinns på tabernaklets gård. I altaret – återlöst genom blodet och reningskaret – renad från orenhet.

Pingsten undervisar oss om vår försörjning som återfinns i det heliga i tabernaklet. Skådebrödsbordet – fysisk försörjning, menoran – den Helige Ande, rökelse – tillträde till Gud genom bön.

Lövhyddohögtiden undervisar oss om Guds härlighet och att finnas i hans närvaro. I tabernaklet är detta det allra heligaste med arken och nådastolen där Gud manifesterar sin härlighet.



Möblerna till tabernaklet

Ritningen till arken och nådastolen (2 Mos 37:1-9)

(2 Mos 25:10) Förbundsarken med de två keruberna av rent guld ovanpå.

Förbundsarken med de två keruberna av rent guld ovanpå.

[Det första som Gud ger ritningen till är inte själva tältet utan dess viktigaste möbler. Arken och nådastolen är möblerna som Gud valt för sin personliga närvaro och genom att ge den första instruktionen om arken och nådastolen visar Gud att det är han som kommer till oss. Vi kan inte nalkas Gud om inte han först gör det möjligt för oss att nalkas honom genom att komma oss till mötes. Dessutom är detta en bild på att Gud är både först och sist och måste alltid få vara i centrum. Längdmåttet som används här är alnen, som motsvarade 45 cm. Måttet härstammar från längden på en mans underarm (avståndet mellan armbågen och långfingret).]

10De ska göra en ark av akaciaträ, dess längd ska vara två och en halv aln [1,2 meter], dess bredd en och en halv aln [0,7 meter] och dess höjd en och en halv aln [0,7 meter]. [Arken är en öppen låda, man ska kunna se dess innehåll.] 11Du ska klä in den i rent guld, invändigt och utvändigt ska du klä in den och ovanpå den ska du göra en krona av guld runtom.

[Arken är en bild på Jesus, sann Gud – guldet, och sann människa – akaciaträ. Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom.]

12Du ska gjuta fyra ringar av guld för den och sätta dem ovanpå de fyra fötterna, två ringar på den ena sidan och två ringar på den andra sidan. 13Du ska göra stavar av akaciaträ och klä in dem i guld. 14Du ska sätta stavarna i ringarna på sidorna av arken, med dem ska du bära arken. [Ringarna är en bild på spikarna på korset som visar att Jesus varit korsfäst, se Upp 5:6. Vi måste bära vår korsmärkta Jesus med oss och även ut till alla omkring oss.] 15Stavarna ska vara kvar (förbli) i ringarna på arken, du ska inte ta bort dem därifrån. [På samma sätt som stavarna behövs för att bära arken blir vi burna av Jesus när vi förblir i honom som grenarna på vinrankan, se Joh 15:5.]

16
(2 Mos 25:16) Stentavlorna med tio Guds budord i förbundsarken. Foto från modellen av tabernaklet i Timna park.

Stentavlorna med tio Guds budord i förbundsarken. Foto från modellen av tabernaklet i Timna park.

I arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig.

[De två stentavlorna med de tio budorden. Att budorden ligger i Jesus visar att han är vår profet. Jesus kom inte för att upphäva utan för att fullborda dessa budord. Jesus var ställd under lagen, se Gal 4:4 och uppfyllde den. Lagen är helig, rättfärdig och god och undervisar oss om Guds vilja. Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig, säger Jesus i Joh 4:34.]

17Du ska göra ett lock till arken (nådastol, en försoningsplats – hebr. kapporet) av rent guld. Dess längd ska vara 2,5 alnar [1,2 meter], dess bredd ska vara 1,5 aln [0,7 meter]. [Locket har samma dimesioner som arken, se vers 10. Detta lock brukar även kallas för nådastolen.]

18Du ska göra två keruber av guld, av drivet arbete ska du göra dem, på de båda kortsidorna av locket till arken. 19Gör en kerub på den ena sidan och en kerub på den andra sidan, i ett stycke med locket till arken ska du göra keruberna på de två kortsidorna av locket. 20Keruberna ska sprida ut sina vingar på höjden och täcka locket till arken med dem, de ska vända sina ansikten mot varandra, mot locket på arken ska de vända sina ansikten. 21Du ska sätta locket ovanpå arken, och i arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig. 22Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovanpå vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner.

[Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovanpå denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte på något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovanpå. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]

Ritningen till skådebrödsbordet (2 Mos 37:10-16)

23
(2 Mos 25:23) Inne i tältet i den första avdelningen som kallades det heliga fanns skådebrödsbordet till höger och ljusstaken till vänster och längst in rökelsealtaret. Förlåten var det tjocka draperiet som avdelade det allra heligaste där arken stod.

Inne i tältet i den första avdelningen som kallades det heliga fanns skådebrödsbordet till höger och ljusstaken till vänster och längst in rökelsealtaret. Förlåten var det tjocka draperiet som avdelade det allra heligaste där arken stod.

Du ska göra ett bord av akaciaträ, dess längd ska vara 2 alnar [0,9 meter] och dess bredd 1 aln [0,45 meter] och dess höjd ska vara en och 1,5 aln [0,7 meter]. 24Du ska klä in det i rent guld och till det ska du göra en krona av guld runtom.

[Precis som med arken är även detta en bild på Jesus, sann Gud, guldet, och sann människa, akaciaträ. Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom. Här har vi också en bild på det som Jesus säger om sig själv att Jag är Livets bröd, se Joh 6:35.]

25Du ska göra en handsbred list till det runtom och du ska göra en krona av guld till listen runtom. 26Du ska göra fyra ringar av guld till det och sätta ringarna i de fyra hörnen som är på dess fyra fötter. 27Ringarna ska vara nära listen, de är till stavarna som bordet ska bäras med.

[Att ringarna ska vara nära listen visar oss att det Jesus gjorde på korset, ringarna symboliserar spikarna, hör intimt ihop med hans konungslighet, listen som med sin dekor är kronan. När vi bär ut brödet Jesus till människorna måste vi förkunna både om honom som det slaktade lammet och som den kung han är.]

28Du ska göra stavar av akaciaträ och klä dem i guld så att bordet kan bäras med dem.

[Det är vi som ska bära skådebrödsbordet, se 1 Pet 2:9. Jesus, sann Gud och sann människa, både ger och uppehåller livet. Jesus uppmanar oss att be om vårt dagliga bröd, se Matt 6:11. Det är nödvändigt att ge anden i oss mat varje dag på samma sätt som vi äter för vår kropps välbefinnande.]

29Du ska också göra fat, kokkärl, krukor och skålar till att utgjuta drickoffer, av rent guld ska du göra dem. [Drickoffret består av vin och varje sabbat samlas prästerna för att äta brödet och dricka av vinet, alltså en bild på nattvarden.]

30På bordet ska det alltid ligga bröd inför mitt ansikte.

[Brödet är en bild på Guds ord och det faktum att det alltid ska finnas bröd på bordet undervisar oss om vikten att alltid "äta" ordet, det vill säga ha en god daglig vana att alltid läsa Guds ord och begrunda det. Att det är inför Guds ansikte/ögon betyder att vi aldrig ska titta bort från Ordet utan istället låta Bibeln vara våra "glasögon" som vi använder som filter framför allt annat som vi tittar på så att vi kan avgöra vad som är rent, sant, gott och Guds vilja i varje situation.]

Ritningen till menoran (2 Mos 37:17-24)

31
(2 Mos 25:31) Rekonstruktion av Menoran på tempelinstitutet i Jerusalem.

Rekonstruktion av Menoran på tempelinstitutet i Jerusalem.

Du ska göra en menora (sjuarmad ljusstake) av rent guld, i hamrat arbete ska menoran göras, också dess fot och dess stam. Dess bägare, dess knoppar och dess blommor ska göras i ett stycke med den.

[För att kunna göra ett drivet arbete i hamrat guld måste metallen upphettas till höga temperaturer. Det betyder att guldet inte bara bearbetas utan också renas och luttras under tillverkningsprocessen. Det är en bild på hur Gud vill forma oss så att bara det värdefulla i oss blir kvar. Menoran är också en bild på Jesus som säger att Jag är världens ljus, se Joh 8:12. Ytterligare en bild som menoran visar oss är den Helige Ande. Lamporna kräver olja för att lysa. På samma sätt behöver vi den Helige ande för att kunna vara ljus för våra medmänniskor. Menoran är gjord som ett träd med grenar och det pekar på vad Jesus säger i Joh 15 att han är stammen och vi är grenarna. På samma sätt som menoran ska tillverkas i ett stycke måste vi vara i Jesus, som ett med honom. Detta talar även Paulus om när han beskriver församlingen som den Smordes kropp, 1 Kor 12:27]

32Det ska vara sex grenar som går ut från dess sidor, tre grenar av menoran ska gå ut på ena sidan och tre grenar av menoran ska gå ut på den andra sidan. 33Tre bägare gjorda som mandelblommor i en gren, en kula och en blomma, och tre bägare gjorda som mandelblommor i de andra grenarna, en kula och en blomma, och likadant i de sex grenarna som kommer ut från menoran. [Mandelblomma och vaksamhet har samma rot på hebreiska shin-kof-dalet. Detta anspelar Jeremia på i Jer 1:11–12. För oss är bilden därför även att vi behöver ljuset för att kunna vara vaksamma, se Ps 119:105.] 34Och i menoran fyra skålar som mandelblommor, dess kulor och dess blommor.

[Kulorna kan också vara blomknoppar, i så fall är det en bild på hur vi med tiden mognar i vår tro. Knoppen är vår första tid som frälsta, blomman när vi vuxit upp och mandeln när vi blir vuxna nog att bära färdig frukt.]

35Och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, för de sex grenarna som går ut från menoran. 36Dess kulor och dess grenar ska vara i ett stycke med den, i ett stycke av hamrat arbete av rent guld. 37Och du ska också göra sju lampor för den och de ska lysa upp över det som är framför den. [Versen tolkas troligtvis som att menoran ska vara ljuskällan i rummet, det Heliga i tabernaklet.] 38Dess tänger och dess vektrimmare ska vara av rent guld.

[Verktygen som används för att sköta menoran är bilder på hur Gud på olika sätt måste få rensa och sköta om oss, ta bort det gamla och dåliga så att lågan kan lysa klart. Jesus säger att vi ska vara ljus för vår omvärld, Matt. 5:16.]

39Av en talent [omkring 44 kilo] rent guld ska den göras med alla sina verktyg. 40Se till att du gör den exakt efter ritningen som jag visade dig på berget.

[Sinai berg, där Mose vistades 40 dygn då han fick stentavlorna med budorden och alla andra instruktioner från Gud.Här liksom i vers 9 är det viktigt att inte göra något på sitt eget sätt utan precis som Gud vill ha det gjort.]

Tabernaklet (2 Mos 36:8-38)

261
(2 Mos 26:1) Tältvåderna över tabernaklet var av linne i fyra färger: vit, röd, blå, purpur.

Tältvåderna över tabernaklet var av linne i fyra färger: vit, röd, blå, purpur.

Du ska göra tabernaklet med 10 våder av fint tvinnat linne, och blått och purpur och scharlakansrött med keruber. Du ska låta en skicklig hantverkare göra dem.
2Längden på varje våd ska vara 28 alnar [12,5 meter]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 meter].
Alla våder ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).
3Fem våder ska sammanfogas med varandra och ytterligare fem våder ska sammanfogas med varandra. 4Du ska göra öglor av blått längs kanten på den våd som är ytterst i det första setet och på samma sätt ska du göra längs kanten på den våd som är ytterst i det andra setet.
     550 öglor ska du göra på den ena våden och 50 öglor ska du göra på den andra våden som är i det andra setet, öglorna ska placeras mitt emot varandra. 6Och du ska göra 50 spännen av guld och koppla ihop våderna med varandra med spännena så att tabernaklet blir ett helt.

7Och du ska göra våder av gethår, till ett tält över tabernaklet, 11 våder ska du göra av dem.
8Längden på varje våd ska vara 30 alnar [13,2 m]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 m].
De 11 våderna ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).
9Och du ska sammanfoga 5 våder med varandra och 6 våder ska du sammanfoga med varandra och den sjätte våden ska läggas dubbelvikt på framsidan av tältet.
     10Och du ska göra 50 öglor på kanten av den ena våden som är ytterst i det första setet och 50 öglor på kanten av våden som är ytterst i det andra setet. 11Och du ska göra 50 spännen av brons och sätta spännena i öglorna och koppla ihop våderna med varandra så att tältet blir ett helt.
     12Och för den överhängande delen av tältets våder ska den halva våden som återstår hänga över den bakre delen av tabernaklet. 13Och alnen på den ena sidan och alnen på den andra sidan av det som återstår av extra längd på tältets våder ska hänga över sidorna på tabernaklet, på dess ena sida och dess andra sida, för att täcka det. 14Och du ska göra ett täcke till tältet av vädursskinn som är färgat rött, och ett täcke av skinn ovanpå.

15Och du ska göra ramverket (väggarna) till tabernaklet av akaciaträ, upprättstående plankor. 16Tio alnar ska vara höjden på varje planka och en och en halv aln bredden på varje planka. [Att plankorna är 10 alnar höga betyder att vi är fullkomliga i Jesus. 10 är ett fullkomlighetstal.] 17Det ska vara två tappar på varje planka så att de fogas samman med varandra, detta ska du göra på alla tabernaklets plankor. 18Och du ska göra plankorna till tabernaklet, 20 plankor för den södra sidan söderut, 19och du ska göra 40 fotstycken av silver under de 20 plankorna; två fotstycken under en planka till dess två tappar, och två fotstycken under nästa planka för dess tappar;

[Fotstyckena av silver symboliserar grunden, se Ef 2:20–22. Att det är två fotstycken under varje planka pekar på att vi behöver både GT, profeterna, och NT, apostlarna. Hela Bibeln är grunden. Totalt är det 100 fotstycken av silver, se 2 Mos 38:27. I Ps 12:7 liknas Herrens tal vid silver. Jesus är Ordet, se Joh 1:1. Talet 100 är ett fullkomlighetstal och i Kol 2:9 står det att Jesus är fullkomlig i allt.]

20Och för den andra sidan av tabernaklet, den norra sidan, 20 plankor 21och deras 40 fotstycken av silver, två fotstycken under en planka och två fotstycken under nästa planka. 22Och till baksidan av tabernaklet, västerut ska du göra 6 plankor. 23Och 2 plankor ska du göra till hörnen på tabernaklet på baksidan.

[Beskrivningen av de två plankorna till hörnen är extremt kortfattad och svårtolkad på hebreiska. Det finns många förslag på hur denna konstruktion ska se ut. Det som man kan säga med säkerhet är i alla fall att det är två plankor utöver de sex som hör till den västra sidan.]

24De ska vara dubbla i botten och även dubbla upptill, till den första ringen. Så ska det vara med dem båda. De ska sättas i de båda hörnen. 25Så ska det vara 8 plankor och deras fotstycken av silver, 16 fotstycken, två fotstycken under en planka och två fotstycken under nästa planka.
     26Och du ska göra stänger av akaciaträ, 5 stycken för plankorna på den ena sidan av tabernaklet, 27och 5 stänger för plankorna på den andra sidan av tabernaklet, och 5 stänger för plankorna på sidan av tabernaklet, på baksidan västerut, 28och den mellersta stången i mitten av plankorna som ska gå igenom från den ena ändan till den andra. 29Och du ska överdra plankorna med guld och göra deras ringar av guld som hållare för stängerna och du ska överdra stängerna med guld.

[Plankorna kan symbolisera de troende. Att de hålls samman symboliserar församlingen. Fyra stänger binder ihop plankorna utvändigt fem och fem, vilket symboliserar hur vi hör ihop i den lokala församlingen, medan den femte stången binder ihop samtliga plankor inuti, vilket symboliserar hur Jesu kärlek håller samman hela hans kropp på jorden. Att de är gjorda av akaciaträ symboliserar vår mänskliga (syndiga) natur, att de är överdragna med guld symboliserar vår rättfärdighet i Jesus. Tapparna som fäster i fotstycket är vår tro.]

30Och du ska resa upp tabernaklet i enlighet med dess ritningar som jag har visat dig på berget.

[Man kan se på plankorna som individer i församlingen. Då är vi vända med ansiktet inåt, alltså står var och en av oss med blicken fäst på de föremål som finns inne i tabernaklet som symboliserar Jesus och Gud själv. Då står vi samtidigt skuldra vid skuldra med våra syskon i tron och vänder ryggen mot världen. De är den position som varje troende behöver ha för att ha rätt fokus i sitt liv.]

31[Förhänget till det allra heligaste:]
Och du ska göra ett förhänge av blått och purpur och rosenrött [i hebreiskan nämns bara färgerna, men de måste förstås som att det handlar om tyger eller garner i dessa färger] och fint tvinnat linne, med keruber. Ett arbete som ska göras av en skicklig hantverkare. [Förhängets färger representerar de smorda ämbetena profet: blått, kung: purpur och präst: rosenrött (offertjänsten) och vitt (förbönstjänsten).]
     32Och du ska hänga det på 4 pelare av akaciaträ överdragna med guld, deras hyskor av guld, på 4 fotstycken av silver. 33Och du ska hänga upp förhänget under spännena [som fogar ihop takvåderna, se vers 6] och där innanför förhänget ska du ställa in vittnesbördets ark, och förhänget ska skilja mellan det heliga och det allra heligaste (ordagrant heligheternas heliga). 34Och du ska placera Nådastolen ovanpå vittnesbördets ark i heligheternas heliga. 35Och du ska placera bordet utanför förhänget och menoran mittemot bordet på ena sidan i tabernaklet söderut, och du ska ställa bordet på den norra sidan.

36[Förhänget till ingången till tabernaklet:]
Och du ska göra ett förhänge till tabernaklets entré av blått och purpur och rosenrött [i hebreiskan nämns bara färgerna, men de måste förstås som att det handlar om tyger eller garner i dessa färger] och fint tvinnat linne, ett brokigt arbete av en vävare. [Detta förhänge hade inga motiv av keruber, se vers 31.] 37Och du ska göra 5 pelare av akaciaträ till förhänget och överdra dem med guld, deras hyskor ska vara av guld, och du ska göra 5 fotstycken av brons för dem.

[Fem är talet för nåd i Bibeln. Att den yttre dörren till tabernaklet ska fästas på 5 pelare säger oss att det är Guds nåd som gör det möjligt för oss att få träda in och ha gemenskap med Jesus och Gud själv. Precis som med det inre förhänget symboliserar färgerna de tre smorda ämbetena. Se vers 31.]

Ritningen till Brännofferaltaret (2 Mos 38:1-7)

271Och du ska göra altaret av akaciaträ, 5 alnar [2,25 meter] långt och 5 alnar [2,25 meter] brett, altaret ska vara kvadratiskt och dess höjd ska vara 3 alnar [1,35 meter]. 2Och du ska göra hornen till det på dess fyra hörn, hornen ska göras i ett stycke med altaret och du ska klä in det i brons.

[Talen som används har en symbolisk innebörd. Talet 5 är Guds nåd och altaret som bild på Jesu försoningsoffer på korset är uppfyllelsen av all slags nåd som finns. Talet 3 säger oss att vi ska se upp till Gud i hans fulla treenighet, Fader, Son och Ande. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat och allt skapat (det finns fyra väderstreck). Akaciaträ pekar på Jesu mänskliga natur och kopparen på Jesu gudomliga natur, i ringhetsgestalt, till skillnad från guldet, som är Jesu gudomliga natur i härlighetsgestalt.]

3Och du ska göra dess hinkar att föra bort askan med, dess skovlar, dess fat, och dess köttkrokar och dess eldstäder, alla redskap som hör till ska du göra i brons. 4Gör också ett bronsgaller till det och på gallret ska du göra fyra bronsringar i de fyra hörnen. 5Du ska placera det under avsatsen runt altaret, under så att det når halvvägs upp på altaret.

6Och du ska göra stänger till altaret, stänger av akaciaträ och klä in dem i brons. 7Stängerna ska sättas i ringarna och stavarna ska vara på två sidor om altaret när ni bär det. [Det var viktigt att arken och bordet kunde bäras utan mänsklig direktkontakt.] 8De ska tillverka dem av plankor så de är ihåliga. Precis som jag har visat dig på berget (Sinai) så ska det tillverkas. [Här är Gud åter noggrann med att vi följer hans instruktioner exakt.]

Ritningen till tabernaklets förgård

9Du ska också göra en förgård till tabernaklet.

På den södra sidan ska det vara förhängen till gården av fint tvinnat linne, 100 alnar [45 meter] lång på en sida. 10Och stolparna till det ska vara 20 stycken och deras socklar 20 stycken av brons, krokarna på stolparna och deras hyskor ska vara av silver.
     11På samma sätt på den norra sidan. Längden på förhängena ska vara 100 alnar [45 meter] och stolparna ska vara 20 stycken, och deras socklar 20 stycken av brons, och krokarna på stolparna och deras hyskor ska vara av silver.
     12Och till bredden på gården på den västra sidan ska förhänget vara 50 alnar [22,5 meter], dess stolpar 10 stycken och dess socklar 10.
     13Och bredden av förhänget på den östra sidan ska vara 50 alnar [22,5 meter]. 14Förhänget på den ena sidan (om porten) ska vara 15 alnar [7 meter], dess stolpar tre och dess socklar tre. 15Och för den andra sidan (om porten) ska förhänget vara 15 alnar [7 meter], dess stolpar tre och dess socklar tre.

16Och porten till gården ska vara ett draperi som är 20 alnar [9 meter] av blått, av purpur, av rött och fint tvinnat linne, ett vävt arbete i färger, dess stolpar ska vara fyra och dess socklar fyra. 17Alla stolpar runt hela förgården ska vara klädda med silver, dess krokar av silver och dess socklar av brons. 18Längden på förgården ska vara 100 alnar [45 meter] och bredden 50 alnar [22,5 meter] och höjden 5 alnar [2,25 meter], av fint tvinnat linne och dess socklar av brons. 19Alla tillbehör till tabernaklet, till all tjänstgöring där, och alla dess tältpinnar tillsammans med alla tältpinnar till förgården, ska göras av brons.

Instruktioner om skötseln av Menoran (3 Mos 24:1-3)

20Du ska befalla Israels söner (barn) att de bär fram till dig ren olivolja, pressad för ljuset, så att den (Menoran) kan brinna oavbrutet. 21I tabernaklet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.

Mönster till prästkläderna

281Ta till dig Aron, din [äldre] bror så att han är nära dig och hans söner med honom, från Israels söner för att de ska göra tjänst för mig i prästämbetet, Aron, Nadav och Aviho [som offrade främmande eld, se 3 Mos 10], Elazar [den älste sonen som tog över efter Aron, se 4 Mos 20:24–29] och Itamar, Arons söner. 2Och du ska göra heliga kläder till Aron, din bror, för prakt (glans) och skönhet.

[Här används roten kbd (Kaf Bet Dalet) som beskriver en härlighetstyngd och par (Pe Alef Resh) som handlar om något skönt, vackert men också att utsmycka och göra strålande. Arons kläder har dels syftet att helga honom, avskilja honom för tjänst, men de återspeglar också en aning av Guds skönhet men mest av allt är de ett undervisningsmaterial där varje detalj påminner om Arons prästuppgifter och även är en förebild i det nyare förbundet.]

3Och du ska tala till alla som har visa hjärtan, som jag har fyllt med vishetens ande att de gör (tillverkar) Arons kläder för att helga (avskilja) honom så att han kan tjänstgöra för mig i prästämbetet. 4Detta är plaggen som de ska tillverka:
en bröstsköld
en efod
en rock
en tunika av rutigt arbete
en huvudbonad och
en gördel
De ska tillverka en helig ämbetsdräkt till din bror Aron och hans söner så att han kan göra tjänst för mig i prästämbetet. 5Och de ska ta [tyger i färgerna] guld och blått och purpur och scharlakansrött och fint [vitt] linne.

[I hebreiskan står bara färgerna men det är uppenbart att dessa färger avser fina garner eller tyger i respektive färg. Fint är hebr. shesh som kommer från ett egyptiskt ord som beskriver linne av hög kvalité importerat från Egypten. Linnet är vitt.]

Mönster till efoden (2 Mos 39:2-7)

6De ska göra en efod av guld, av blått och purpur, scharlakansrött och fint tvinnat linne, tillverkat av en yrkesskicklig man. 7Den ska ha två axeldelar, som fogas samman i ändarna så att den hålls samman. 8De konstfullt vävda banden som är på den, som den ska bindas fast med, ska vara lika som resten av arbetet och i ett stycke med det, av guld och blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. [I hebreiskan nämns bara färgerna, men det är underförstått att dessa färger avser fina garner eller tyger i respektive färg. Fint linne är vitt.]

9Du ska ta två onyxstenar (hebr. even shoham) och på dem ska du gravera in namnen på Israels söner, 10Sex av namnen på den första stenen [Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan och Naftali] och de sex återstående namnen på den andra stenen [Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin], efter den ordning som de är födda [från den äldste till den yngste]. 11Med en gravörs arbete i sten som en graverad signetring ska du gravera de två stenarna efter namnen på Israels söner. Du ska göra dem med infattningar av guld. 12Och du ska sätta de två stenarna på axelstyckena av efoden, till att vara minnesstenar för Israels söner, och Aron ska bära deras namn inför Herrens (Jahves) ansikte på sina två skuldror som en hågkomst. 13Och du ska göra infattningar av guld, 14och två kedjor av rent guld, av tvinnad tråd ska du göra dem, ett kransarbete, och du ska sätta kranskedjorna på infattningen.

Mönster till bröstskölden (2 Mos 39:8-21, 3 Mos 8:8)

15Och du ska göra en rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), arbetet av en skicklig yrkesman, som arbetet med efoden ska du göra den, av guld och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne ska du göra den. 16Den ska vara kvadratisk och dubbel, en handsbredd [23 cm] ska vara dess längd och en handsbredd [23 cm] ska vara dess bredd.

17
(2 Mos 28:17) Hebreiska skrivs och läses från höger till vänster så den första ädelstenen var placerad längst upp till höger och den sista längst ner till vänster på skölden. Bilden är från Tempelinstitutet i Jerusalem.

Hebreiska skrivs och läses från höger till vänster så den första ädelstenen var placerad längst upp till höger och den sista längst ner till vänster på skölden. Bilden är från Tempelinstitutet i Jerusalem.

Och du ska göra infattningar med stenar, fyra rader med stenar.
En rad med
[1] karneol [röd – hebr. odem, från adam som betyder rödaktig; troligtvis är det den äldste (första) sonen Ruben som ristas in på denna sten (även om rubin på svenska syftar på en hårdare sten, så finns en äldre språklig koppling mellan rubin, röd och namnet Ruben); stenen används även för att beskriva Gud i tronrummet, se Upp 4:3; grekiska översättningen Septuaginta översätter med sardion den sjätte grundstenen (centralt placerad), se Upp 21:20],

[2] topas [olivgrön, gulaktig; hebr. pitda, okänt ursprung; grekiska översättningen Septuaginta översätter med topazion som är den nionde grundstenen, se Upp 21:20]
    och
[3] smaragd [genomskinlig grön; hebr. bareqet (från baraq att glittra, reflektera); används bara i GT om den tredje stenen i bröstskölden; grekiska översättningen Septuaginta översätter med smaragdos som är den fjärde grundsten, se Upp 21:19],
den första raden.

18Och den andra raden,
[4] karbunkel [hebr. nofesh, från ett ord som betyder att gnistra],

[5] safir [heb. sapir – "en blå sten"; himmelsblå. Under antiken benämndes alla blå ädelstenar safirer och är mer sannolikt att det är den blå bergarten lapis lazuli som avses här, än den blå korund som kallas safir idag. Den romerska naturfilosofen Plinius (23-79 e.Kr.) beskriver hur sapphiros också har inslag av guldstänk (vilket lapis kan ha). Första gången stenen omnämns är i 2 Mos 24:10 där den beskrivs vara lik själva himlarna i klarhet. Den andra grundstenen, se Upp 21:19]
    och
[6] kalcedon [rökfärgad, vitaktig eller ljusblå – hebr. jahalom kommer från halam som betyder slå ner, bryta sönder; det kan beskriva att det är en hårdare sten, kanske diamant. Den tredje grundstenen, se Upp 21:19].
19Och den tredje raden,
[7] hyacint [mörkröd, lila – hebr. leshem, används bara i GT om den sjunde stenen i bröstskölden; den elfte grundstenen, se Upp 21:20],

[8] agat [hebr. shevo, används bara i GT om den sjunde stenen i bröstskölden]
    och
[9] ametist [purpur och violett – hebr. achlama, används bara i GT om den nionde stenen i bröstskölden; den tolfte grundstenen, se Upp 21:20].
20Och den fjärde raden,
[10] krysolit [hebr. tarsis, troligvis från staden Tarshish, kanske importerad från avlägset håll],
    och
[11] onyx [hebr. shoham; troligtvis från ordet att bleka, samma sten som i vers 9]
    och
[12] jaspis [grön sten – hebr. jashfe; från ordet att polera; under antiken användes ordet främst för gröna (delvis genomskinliga) stenar, men idag används termen även för andra färger; denna sten är grunden i muren i det nya Jerusalem, se Upp 21:12–19.].
De var ditsatta med infattningar av guld. 21Och stenarna ska vara efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna.

[Exakt vilket namn som motsvarar varje sten defineras inte. Att Ruben kommer först är troligt. I Hes 48:30–34 räknas stammarnas placering upp. Troligvis hade varje stams flagga inslag av stenens färg, se 4 Mos 2:2. Dessa tolv stenar återfinns också i beskrivningen av det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken, se Upp 21:19–20.]

22Och på bröstskölden ska du göra flätade kedjor, ett kransarbete av rent guld. 23Och på bröstskölden ska du göra två ringar av guld och sätta de två ringarna på de två sidorna av bröstskölden. 24Och du ska sätta de två flätade kedjorna av guld på de två ringarna på bröstsköldens sidor. 25Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna ska du sätta på de två infattningarna och sätta dem på efodens två axelstycken, på dess främre del.
     26Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som är vända mot sidan på efodens insida. 27Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band. 28Och de ska binda fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden.
     29Och Aron ska bära Israels söners namn på rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahves) ansikte. 30Och du ska lägga urim och tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), och de ska vara på Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. mishpat) inför Herrens (Jahves) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt).

[Hebreiska ordet mishpat betyder påbud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder urim och tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor.]

Mönster till övriga prästkläder

31Och du ska göra efodens rock (ämbetsdräkt) helt i blått. 32Och den ska ha ett hål för huvudet i dess mitt och den ska ha en snörning runt dess hål, som hålet på en pansarskjorta, så att det inte kan repas upp. [Rocken är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning.] 33Och på klädnadens kjol ska du göra granatäpplen av blått och purpur och scharlakansrött runtom kjolen och klockor (bjällror) av guld mellan dem runtom, 34en guldklocka och ett granatäpple, en guldklocka och ett granatäpple på klädnadens kjol runtom. 35Och den ska Aron ha på sig när han tjänstgör och dess ljud ska höras när han går in till den heliga platsen inför Herrens (Jahves) ansikte, och när han kommer ut, för att han inte ska dö. 36Och du ska göra en platta av rent guld och gravera på den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)." 37Och du ska sätta en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, på framsidan av turbanen ska den sitta. 38Och den ska vara över Arons panna och Aron ska bära synderna som begås med de heliga tingen, som Israels söner ska helga, till alla deras helgade gåvor, och den ska alltid vara på hans panna så att de får nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte. 39Och du ska väva tunikor av rutigt arbete i fint linne. Och du ska göra en turban av fint linne. Och du ska göra en gördel, en vävares arbete i färger. 40Och till Arons söner ska du göra tunikor, och du ska göra gördlar till dem, och huvudbonader ska du göra till dem, till prakt (glans) och skönhet.

[Här används roten kaf bet dalet (prakt glans) som beskriver en härlighetstyngd och pe alef resh (skönhet) som handlar om något skönt, vackert men också att utsmycka och göra strålande.]

41Och du ska sätta dem på Aron din bror och hans söner med honom, och ska smörja dem och avskilja (inviga) dem och helga dem så att de kan tjänstgöra till mig i prästämbetet. 42Och du ska göra åt dem linnebyxor för att dölja nakenheten av deras kött (kroppar), de ska nå från länden (höften) till låret (vid knäna). 43Och de ska vara på Aron och hans söner när de går in i mötestältet eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra på den heliga platsen, så att de inte bär på synd och dör. Det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för honom och hans säd efter honom.

Prästerna ska helgas (3 Mos 8:1-36)

291Och dessa är de saker som du ska göra med dem för att helga dem till att tjänstgöra till mig i prästämbetet. Ta en ung oxe och två felfria (hebr. tamim) baggar, 2och osyrat bröd och osyrade brödkakor blandade med olja och osyrade brödkakor ringlade med olja, av fint vete ska du göra dem. 3Och du ska lägga dem i en korg och föra fram dem i korgen med oxen och de två baggarna. 4Och Aron och hans söner ska du föra fram till mötestältets öppning och du ska tvätta dem med vatten. 5Och du ska ta kläderna och sätta tunikan på Aron, och efodens rock och efoden och bröstskölden och omgjorda honom med efodens konstfullt vävda band. 6Och du ska sätta turbanen på honom och sätta den heliga kronan på turbanen. 7Sedan ska du ta smörjelseoljan och hälla ut över hans huvud och smörja honom. 8Och du ska föra fram hans söner och sätta på dem tunikor. 9Och du ska omgjorda dem med gördlar, Aron och hans söner och binda huvudbonader på dem, och de ska vara innehavare av prästämbetet som en evig förordning (ordagrant "saker inristat"), och du ska avskilja (inviga) Aron och hans söner. 10Och du ska föra fram oxen framför mötestältet och Aron och hans söner ska lägga sina händer på oxens huvud. 11Och du ska slakta oxen inför Herrens (Jahves) ansikte i mötestältets öppning. 12Och du ska ta blodet från oxen och stryka det på altarets horn med ditt finger och du ska hälla ut hela återstoden av blodet vid altarets fot. 13Och du ska ta allt det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är på dem och låta det bli en rök ovanpå altaret. 14Men oxens kött och dess skinn och dess dynga ska du bränna i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
     15Du ska ta den ena baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer på baggens huvud. 16Och du ska slakta baggen och du ska ta dess blod och stänka det runtomkring mot altaret. 17Och du ska dela baggen i sina delar och tvätta inälvorna och dess ben och lägga dem med sina delar och med dess huvud. 18Och du ska göra hela baggen till en rök på altaret, det är ett brännoffer till Herren (Jahve), det är en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
     19Och du ska ta den andra baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer på baggens huvud. 20Sedan ska du slakta baggen och ta av dess blod och stryka det på Arons högra örsnibb och på den högra örsnibben på hans söner, och på tummen på deras högra händer, och på stortån på deras högra fötter och stänka blodet mot altaret runtomkring. 21Och du ska ta av blodet som är på altaret och av smörjelseoljan och stänka det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över sönernas kläder med honom. Och han och hans kläder ska bli helgade och hans söner och hans söners kläder med honom.
     22Och du ska ta bort det feta från baggen och fettsvansen och det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är på dem och det högra lårstycket, för detta är en bagge till invigning, 23och en rund brödkaka och ett oljat bröd och en tunn brödkaka ur korgen med osyrat bröd som är inför Herrens (Jahves) ansikte.
     24Och du ska placera alltihop över (i) Arons händer och över (i) händerna på hans söner och ska vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
     25Och du ska ta det från deras händer och göra det till en rök på altaret ovanpå brännoffret, som en söt arom inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett eldsoffer till Herren (Jahve). 26Och du ska ta bröststycket från Arons invigningsoffer och vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara deras del.
     27Och du ska helga viftoffrets bröststycke och lyftoffrets lår, som är viftat och som är upplyft från invigningsbaggen, det som är Arons och det som är hans söners. 28Och det ska vara för Aron och hans söner som deras rättmätiga del för evigt från Israels söner, för det är ett lyftoffer, och det ska vara ett lyftoffer från Israels söner av deras shalomoffer, deras lyftoffer till Herren (Jahve).
     29Och Arons heliga kläder ska vara för hans söner efter honom, för att bli smorda i dem och för att bli invigda (avskilda) i dem. 30Sju dagar ska sonen som blir präst i hans ställe ha dem på sig, han som kommer in i mötestältet för att tjänstgöra på den heliga platsen.
     31Och du ska ta invigningsbaggen och koka dess kött på en helig plats. 32Och Aron och hans söner ska äta baggens kött och brödet som är i korgen vid mötestältets öppning. 33Och de ska äta dessa ting varmed försoning har bringats för att inviga (avskilja) och helga dem, men en främling ska inte äta av det eftersom det är heligt. 34Och om något överblivet av invigningsköttet eller av brödet finns kvar till morgonen, då ska det överblivna brännas med eld, det ska inte ätas eftersom det är heligt.
     35Och du ska göra med Aron och med hans söner enligt allt det som jag har befallt dig, sju dagar ska du inviga (avskilja) dem.
     36Och varje dag ska du offra en oxe som syndoffer vid sidan om de andra offren för försoning, och du ska göra reningen ovanpå altaret när du bringar försoning för det, och du ska smörja det och helga det. 37Sju dagar ska du bringa försoning för altaret och helga det, så ska altaret bli högheligt, allt som vidrör altaret blir heligt.

Dagliga offer (4 Mos 28:1-8)

38Detta är vad du ska offra på altaret varje dag för all framtid:

Två årsgamla lamm. 39Det ena lammet ska du offra på morgonen och det andra i skymningen. 40Till det första lammet ska du offra en tiondels efa [3,5 liter] fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin [1,5 liter] olja av stötta oliver och som drickoffer en fjärdedels hin [1,5 liter] vin. 41Det andra lammet ska du offra vid skymningen, och gör med det som med matoffret på morgonen och som dess drickoffer, som en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
     42Det ska vara ett oavbrutet brännoffer genom era generationer vid mötestältets öppning inför Herrens (Jahves) ansikte, där jag möter er för att tala med er. 43Och där ska jag möta Israels söner, och bli helig i min härlighet.

Helgelse av uppenbarelsetältet (2 Mos 40:9-10, 3 Mos 8:11)

44Så ska jag helga mötestältet och altaret. Jag ska även helga Aron och hans söner till att göra tjänst inför mig som präster. 45Så ska jag bo bland Israels söner och vara deras Gud (Elohim). 46Då ska de veta att jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim), som fört dem upp och ut ur Egyptens land, så att jag kan vara (vistas, bo) bland dem. Jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).

Ytterligare instruktioner

Ritning till Rökelsealtaret (2 Mos 37:25-28)

301Och du ska göra ett altare att bränna rökelse på, av akaciaträ ska du göra det. 2Dess längd ska vara 1 aln [45 cm] och dess bredd ska vara 1 aln [45 cm], kvadratiskt ska det vara, och 2 alnar [0,9 meter] ska vara dess höjd, dess horn ska vara i ett stycke med det. 3Och du ska plätera det med rent guld, dess ovansida och dess sidor runtom och dess horn. Och du ska göra en krona av guld runtom. 4Och två guldringar ska du göra till det, under dess krona på dess två ben, på de två sidorna av det ska du göra dem, och de ska vara hållare för stängerna som det ska bäras med. 5Och du ska göra stänger av akaciaträ och plätera dem med guld.

Altarets placering (2 Mos 40:26)

6Och du ska ställa det framför draperiet (förhänget) som är vid vittnesbördets ark, framför locket som täcker vittnesbördet, där jag ska möta (träffa, umgås med) dig.

Regler för att bränna offren (2 Mos 40:27)

7Och Aron ska bränna rökelse på det av söta kryddor, varje morgon när han gör i ordning lamporna (trimmar vekarna), ska han bränna den. 8Och när Aron tänt lamporna vid skymningen ska han bränna den som en evig rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte genom era generationer. 9Ni ska inte offra främmande rökelse på det, inget brännoffer, inget matoffer och ni ska inte hälla ut något drickoffer på det.

Försoning (3 Mos 4:7)

10Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve).

[Detta är en del av arbetet som översteprästen gör på Jom Kippur – Försoningsdagen, se 3 Mos 16.]

Summan för återlösning

11Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 12"När du räknar Israels söner efter deras antal, då ska de ge, varje man en lösensumma för sin själ till Herren (Jahve), när du räknar dem, så att ingen plåga kommer bland dem när du räknar dem. 13Detta ska de ge, var och en av dem som går förbi som är räknad, en halv shekel efter helgedomens shekel – shekeln är 20 gera – en halv shekel som ett offer till Herren (Jahve). 14Alla som går förbi bland dem som räknas, från 20 års ålder och uppåt ska ge offret till Herren (Jahve). 15De rika ska inte ge mer och de fattiga ska inte ge mindre än den halva shekeln, när de ger offret till Herren (Jahve) för att bringa försoning för sina själar. 16Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte, till att bringa försoning för deras själar.

Ritning till vattenkaret (2 Mos 38:8, 40:30)

17Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 18"Du ska göra ett vattenkar av koppar och dess fundament av koppar, till att tvätta sig, och du ska ställa det mellan mötestältet och altaret, och du ska hälla vatten i det. 19Och Aron och hans söner ska tvätta sina händer och sina fötter i det, 20när de går in i mötestältet ska de tvätta sig med vatten så att de inte dör, eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra, när de låter ett eldsoffer bli en rök till Herren (Jahve), 21då ska de tvätta sina händer och sina fötter så att de inte dör. Detta ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för dem, för honom och för hans säd genom deras generationer."

Recept till smörjelseoljan (2 Mos 35:28, 37:29, 40:9, 3 Mos 8:10-12, 30)

22Herren (Jahve) talade till Mose och sade: 23"Ta dig de finaste (bästa, förnämsta) kryddorna av flytande myrra 500 shekel och av söt kanel hälften så mycket 250, och av söt (aromatisk) vass 250, 24och av kryddkassia 500, efter helgedomens shekel, och av olivolja 1 hin. 25Och du ska göra en helig smörjelseolja av det, en parfym sammansatt med en parfymörs skicklighet, det ska vara en helig smörjelseolja. 26Och med den ska du smörja mötestältet och vittnesbördets ark, 27och bordet och alla dess redskap och menoran och dess redskap och rökelsealtaret, 28och brännofferaltaret med alla dess redskap och vattenkaret och dess fundament. 29Och du ska helga dem så att de blir högheliga, allt som vidrör dem ska bli heligt. 30Och du ska smörja Aron och hans söner och avskilja dem så att de kan tjänstgöra till mig i prästämbetet. 31Och du ska tala till Israels söner och säga: 'Detta är en helig smörjelseolja till mig genom era generationer. 32Den ska inte hällas på någon människas kropp, inte heller ska någon tillverka något efter dess recept, den är helig och den ska vara (förbli) helig för er. 33Den som tillverkar något likadant eller vemhelst som använder något av den på en främling, han ska bli avhuggen från sitt folk.' "

Recept till rökelsen (2 Mos 35:28, 37:29, 39:38, 40:27)

34Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta dig söta kryddor, självrunnen kåda, sjönagel och galban, söta kryddor med ren rökelseharts, av varje (sort) ska du ta samma vikt.

[Rökelse är en bild på bön (Ps 14:2; Upp 5:8). De olika ingredienserna symboliserar skilda typer av bön. Självrunnen kåda är bilden på när vi ber och bekänner. Den andra ingrediensen, sjönagel, är skal av en mussla från havsdjupen och en bild på bön för våra behov (Ps 130:1–2; 50:15). Den tredje ingrediensen, galban, är en kåda med stark väldoft. Det är en bild på tacksägelse. Slutligen har vi rent rökelseharts om är en bild på tillbedjan. Dessutom ska denna blandning vara kryddad med salt. Det är en bild på renhet och helighet. Salt skyddar mot förruttnelse och i 3 Mos 2:13 säger Gud att saltet är ett förbundssalt. Därför ska det vara med överallt som ett förbundstecken mellan oss och Gud.]

35Och du ska göra rökelse utav det, en parfym med en parfymörs skicklighet, kryddat med salt, rent och heligt. 36Och du ska mala en del av det väldigt fint och placera det framför vittnesbördet i mötestältet, där jag ska umgås med dig, det ska för dig vara högheligt. 37Och rökelsen som du ska göra efter dess recept, ska du inte göra till dig själv, det ska för dig vara helgat till Herren (Jahve). 38Den som tillverkar detta åt sig själv, för att lukta på det, ska huggas av från sitt folk."

Hantverk av Betsalel och Oholiav (2 Mos 35:30-36:7)

311Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2Se jag har kallat vid namn Betsalel [betyder: "i skuggan av Gud" – dvs. under hans beskydd],
    son till Uri [betyder: "mitt ljus", hans fulla namn var troligen Uriel eller Uriah],
    son till Hur [2 Mos 17:10; 24:14], av Juda stam.

3Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet (förmågan att skilja mellan rätt och fel) förstånd (förmågan att kunna bygga och konstruera) och kunskap (en personlig erfarenhet av) att kunna utföra uppgiften, och i alla slags hantverk, 4till att tänka ut (planera, skapa, vara kreativ i) konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, 5slipa stenar för infattning och snida i trä och utföra alla slags arbeten.

[Betsalel är den första personen i Bibeln som blir fylld med Guds Ande. Han är en hantverkare. Här finns en profetia som Jesus uppfyller när man kallar honom "hantverkarens son", se Matt 13:55. Talvärdet av namnet Betsalel är 153, se Joh 21:11. Tabernaklet med alla dess möbler bestod av trä och metall (guld, silver, koppar, ädelstenar) och tyg, se 2 Mos 25–30.]

6Och jag, se jag har gett honom Oholiav, son till Achisamach av Dans stam. Och i hjärtat på alla som har ett vist hjärta har jag gett visheten, så att de kan göra allt som jag har befallt dig [i kapitel 25-30]:
7mötestältet,
vittnesbördets ark,
nådastolen (locket, bokstavligt "det som täcker") som är ovanpå
och alla tältets möbler.
8Bordet och dess redskap,
den rena menoran med alla dess redskap
och rökelsealtaret,
9och brännofferaltaret med alla dess redskap
och vattenkaret på dess fundament,
10och de broderade kläderna
    och de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet,
11och smörjelseoljan,
och rökelsen av söta kryddor till det heliga.
I enlighet med allt som jag har befallt dig ska de göra. [Enligt det mönster Herren instruerat Mose, se 2 Mos 25:9, 40; 26:30; 27:8.]

Inget arbete på sabbaten (2 Mos 20:8-11, 2 Mos 35:1-3, 3 Mos 23:3, 4 Mos 15:32-36, 5 Mos 5:12-15)

12Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

13Tala till Israels söner och säg: "Var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater, för de är ett tecken mellan mig och era söners söner till generationerna, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve) som gör er heliga (avskilda). 14Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten, för det är heligt för er. Den som vanhelgar den ska dödas, för alla som gör något arbete, den själen (personen) ska huggas av från sitt folk. 15Sex dagar ska arbete göras men på den sjunde dagen är en sabbat med högtidlig vila, helig för Herren (Jahve). Den som gör något arbete på sabbatsdagen ska med säkerhet dödas. 16Därför ska Israels söner hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten och fira sabbaten genom generationerna som ett evigt förbund. 17Den är ett tecken mellan mig och Israels söner för evig tid, för på 6 dagar skapade Herren (Jahve) himlarna och jorden och på den sjunde dagen avstod han från sitt arbete och vilade (bokstavligt sabbat)." [1 Mos 2:1–3]

Avslutning (31:18-34-38)

18Och han gav till Mose, när han hade fullbordat talandet med honom på berget Sinai, vittnesbördets två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger.

Guldkalven

321Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
     2Så Aron sade till dem: "Ta guldörhängen från öronen på era fruar, söner och era döttrar och kom hit med dem." [Guldet var tänkt att användas till Guds tempel, se 2 Mos 35:20–29. Kanske tänkte Aron vinna lite tid och bevara lugnet hos folket genom att sysselsätta dem fram tills Mose kom tillbaka.] 3Alla gjorde detta, de tog av sig sina guldörhängen som de hade på sig och kom med dem till Aron.
     4Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sade de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten."

[Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]

5Och när Aron såg detta byggde han ett altare framför den och Aron utropade och sade: "Fest till Herren (Jahve) i morgon." 6Och de steg upp tidigt nästa morgon och offrade brännoffer och förde fram shalomoffer och folket satt ner och åt och drack och steg upp och roade sig.
     7Och Herren (Jahve) talade till Mose: "Gå, gå ner med dig, för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt. 8De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
     9Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag har sett detta folk och se, det är ett styvnackat folk. 10Låt mig nu därför vara ensam så att min vrede kan bli het mot dem och jag kan förtära dem, och jag ska göra dig till en stor nation (ett stort folk)."
     11Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sade: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand? 12Varför ska egypterna få tala och säga 'Till ont förde han dem ut för att slakta dem i bergen och förtära dem från jordens ansikte (yta)?' Vänd om från din brinnande vrede och ångra denna ondska mot ditt folk. 13Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och sade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har talat om ska jag ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' " 14Och Herren (Jahve) fick medömkan över (ångrade, ändrade sig om) ondskan som han hade sagt att han skulle göra mot sitt folk.
     15Och Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i sina händer, tavlorna som var skrivna på båda sidor, på den ena sidan var det skrivet och på den andra sidan var det skrivet. 16Och tavlorna var gjorda av Gud (Elohim) och det skrivna var skrivet av Gud (Elohim), ingraverat på tavlorna.
     17Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sade han till Mose: "Det är ett ljud av strid i lägret."
     18Och han sade.
"Det är inte röster av dem som ropar om herravälde (seger),
    och inte heller röster från dem som ropar för att bli övervunna,
    utan ljudet av dem som sjunger är vad jag hör."
19När Mose närmade sig lägret och han såg kalven och dansen, då blev han brinnande vred (hans vrede blev brinnande het). Han kastade tavlorna ur sina händer och bröt dem nedanför berget. 20Och han tog kalven som de hade gjort och brände den med eld och malde den till puder och strödde ut det på vattnet och tvingade Israels söner att dricka av det.
     21Och Mose sade till Aron: "Vad har detta folk gjort mot dig, så att du har fört fram en stor synd över dem?"
     22Och Aron svarade: "Låt inte min herres vrede bli brinnande het, du känner folket (är intimt förtrogen med dem) att de är inställda på (vända till) ondska. 23Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.' 24Och jag sade till dem: "Den som har något guld, låt honom bryta av det, och de gav det till mig och jag kastade det i elden och det kom ut en kalv."
     25Och när Mose såg att folket var tygellöst, för Aron hade låtit dem bli tygellösa på grund av deras fienders hån, 26då ställde sig Mose i lägrets port och sade: "Vem är på Herrens (Jahves) sida, låt honom komma till mig." Och alla Levi söner samlade sig till honom.
     27Och han sade till dem: "Så säger Herren Israels Gud (Jahve Elohim): 'Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' " 28Och Levi söner gjorde efter Moses ord och 3 000 män föll den dagen. 29Och Mose sade: "Helga er själva till Herren (Jahve) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag."

30Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en allvarlig synd, men jag ska gå till Herren nu – kanske kan jag få försoning för er synd."
     31Så Mose gick tillbaka till Herren och sade: "Detta folk har begått en allvarlig synd, de har gjort sig gudar av guld. 32Om du skulle förlåta deras synd ... men om du inte gör det, utplåna mig från boken du skriver i."

[Första delen av meningen är inte fullständig, den avslutas inte. Det är en "aposiopesis", som förstärker att det blir en känsloladdad tystnad. Det verkar som om Mose börjar fundera på vad människorna skulle kunna ge tillbaka till Gud om han förlåter deras synd? Eftersom det inte finns någonting vi kan göra för att förtjäna förlåtelse så fortsätter i stället Mose med det andra alternativet – utplåna mig från din bok.]

33Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag utplåna ur min bok. 34Gå tillbaka nu, led folket till den plats jag har talat med dig om. Min ängel ska gå framför dig. Men den dag kommer då jag ska gå till rätta med dem för deras synd."
     35Herren straffade (skickade en plåga, prövning till) folket, på grund av kalven som de gjort – den som Aron gjorde.

[Ordet straff är samma ord som används om de tio plågorna mot Egypten tidigare. Målet med dessa plågor var omvändelse. Det är oklart om detta straff i denna vers syftar på de tretusen män som valde att inte gå över på Guds sida och fick betala med sina liv, se vers 26–28, eller om det är kommande plågor och prövningar som kommer över israeliterna i deras fortsatta vandring om de vägrar att lyda Gud. I nästa kapitel ställs israeliterna inför ett val att ta av sig alla smycken som ett tydligt tecken på en genuin omvändelse från deras avgudadyrkan.]

331Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det', 2och jag ska sända en ängel (budbärare) framför er och jag ska driva ut kananéerna, amoréerna och hettiterna och perisseerna och hivéerna och jevuséerna, 3till ett land som flyter av mjölk och honung, för jag ska inte gå upp mitt ibland er för ni är ett styvnackat folk, så att jag inte förtär under vägen."
     4Och när folket hörde dessa onda ord, sörjde de och ingen man satte på sig sina smycken. 5Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' " 6Och Israels söner tog av sig alla sina smycken från berget Chorev (Horeb).

Uppenbarelsetältet

7Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret.

[Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"). Ett annat ord mishkan (översatt "tabernaklet") hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även 2 Mos 27:21; 3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]

8Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se 2 Mos 32:1, och deras respekt för honom hade återvänt.] 9Varje gång Mose gick in i tältet, steg molnstoden [2 Mos 13:21–22; 14:19, 24] ned och stod vid ingången (öppningen) och han [Herren] talade med Mose. 10När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till templet, då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält. 11Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6–8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet.

[Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9–14; 24:13; 32:17.]

Mose och Guds härlighet

12Och Mose sade till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.' 13Därför ber (vädjar) jag till dig: Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, visa mig nu dina vägar så att jag kan känna (vara intimt förtrogen med) dig till slutet (för evigt, hela vägen, fullt ut) och finner nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och betänk att denna nation är ditt folk."
     14Och han sade: "Mitt ansikte (min närvaro) ska gå med dig och jag ska ge dig ro (tystnad, vila, betyder även att komma ner)."
     15Och han sade till honom: "Om ditt ansikte (din närvaro) inte går med oss, så för oss inte upp dit. 16För hur ska det bli känt att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag och ditt folk? Är det inte genom att du går med oss så att vi är avskilda, jag och ditt folk, från alla andra folk som finns på jordens ansikte (yta)?
     17Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.
     18Då sade Mose: "Låt mig få se din härlighet (närvaro, mäktiga majestät)."
     19Han svarade: "Jag ska låta min godhet (skönhet) passera inför dig och jag ska visa namnet Herren (Jahve) inför dig. Jag ska vara nådig (ge oförtjänt favör) mot den jag vill vara nådig mot och vara barmhärtig (visa moderlig ömhet) mot den jag vill vara barmhärtig mot."
     20Han fortsatte: "Men mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva."
     21Sedan sade Herren: "Här är en plats nära mig, ställ dig där på klippan. 22När min härlighet (mäktiga närvaro) passerar dig, ska jag ställa dig i en klyfta i berget och täcka dig med min hand medan jag passerar. 23Sedan ska jag ta bort min hand, och då ska du få se efterdyningarna av min närvaro [ordagrant "mina ryggar", en metaforisk bild på efterglöden av hans närvaro], men mitt ansikte kan ingen se."

De nya stentavlorna

341Herren (Jahve) sade till Mose: "Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de första och jag ska skriva på tavlorna de ord som var på de första tavlorna som du krossade. 2Var redo på morgonen och kom upp till berget Sinai på morgonen och ställ dig på platsen högst upp på berget (ordagrant 'över bergets huvud'). 3Och ingen man ska komma upp med dig, låt inte någon man synas på hela berget, låt inte heller några flockar eller hjordar beta på berget."
     4Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer. 5Och Herren (Jahve) steg ned i ett moln och stod med honom där och ropade ut Herrens (Jahves) namn. 6Herren (Jahve) gick förbi honom och ropade:
"Herren (Jahve), Herren (Jahve) är en barmhärtig och nådig Gud (El),
    sen till vrede och rik på nåd (omsorgsfull kärlek) och sanning (stabilitet, fasthet, trofasthet),
7som bevarar nåd (omsorgsfull kärlek) mot tusenden [i alla kommande släktled, för evigt],
    förlåter (lyfter upp) missgärning och överträdelse och synd.

[Ordet nåd (hebr. chesed) beskriver Guds nåd och trofasta kärlek. Ordet förekommer både i vers 6 och 7. Den första förekomsten beskriver Guds nåd och barmhärtighet mot Israel när han förnyar förbundet och ger dem Torah för andra gången. I vers 7 handlar det om nåd för tusenden. Det syftar på framtida släktled och även andra folk än Israel. En parallell finns i Guds löfte till Abraham i 1 Mos 12:3 där Gud lovar sin välsignelse både till honom och kommande släktled. Samma tanke finns i Joh 1:17. Nåd och sanning, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]

Samtidigt låter han inte den skyldige bli ostraffad,
    utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led."

[Gud straffar inte barn och barnbarn för något som deras fäder gjort, i stället beskriver det Guds rättvisa straff för en viss synd i varje generation. Gud påminner att en generation inte kan komma undan Guds straff, eftersom Gud straffade en tidigare generation. Gud är rättvis och hans natur är både nåd och sanning, se vers 6.]
8Och Mose skyndade sig och böjde sitt huvud mot marken och tillbad. 9Och han sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon Herre (Jahve), jag ber dig (vädjar), låt Herren (Jahve) gå i vår mitt, för det är ett styvnackat folk, och förlåt våra överträdelser och synder, och ta oss som din arvedel."
     10Och han sade: "Se, jag skär ett förbund, inför hela ditt folk ska jag göra under, sådana som inte har blivit gjorda i hela världen, inte i något land. Och alla de folk bland vilka du vistas, ska se Herrens (Jahves) gärningar som jag ska göra med dig, att de är förunderliga (fantastiska, enorma). 11Håll (vakta, skydda, bevara) det som jag befaller dig idag. Se, jag fördriver framför dig amoréerna och kananéerna och hettiterna och periseerna och hivéerna och jevuséerna. 12Vakta (skydda, bevara) dig själv, så att du inte skär förbund med invånarna i landet dit du går, så att de inte blir till en snara i din mitt. 13Utan ni ska bryta ner deras altaren och slå deras obelisker i bitar och ni ska hugga ner deras aseror [pålar för avgudadyrkan] . 14Du ska inte falla ner för någon annan gud (avgud), för jag Herren (Jahve), vars namn är Svartsjuk (nitälskande; ett starkt känslomässigt uttryck för att vilja ha fullt ägandeskap över något – hebr. qana), är en svartsjuk Gud (Elohim),
     15för att inte skära förbund med landets invånare och de går iväg efter andra gudar och offrar till deras gudar och de kallar på dig och du äter av deras offer, 16och du tar deras döttrar till dina söner och deras döttrar går iväg efter deras gudar och får dina söner att gå iväg efter deras gudar.

17Du ska inte göra dig några gjutna gudar. [En varning mot synden med guldkalven som de nyss begått, se 2 Mos 32:4]

18Du ska hålla (vakta, skydda, bevara) det Osyrade Brödets högtid. Sju dagar ska du äta osyrat bröd som jag befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv [Även kallad Nisan. Aviv betyder vår och anger att det är den första vårmånaden.] för i månaden Aviv kom du ut ur Egypten.

19Allt som öppnar moderlivet är mitt, och av all din boskap ska du helga hanarna, det förstfödda av din oxe och får. 20Det förstfödda av en åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut den ska du bryta av dess nacke. Allt förstfött av dina söner ska du lösa ut. Och ingen ska komma tomhänt inför mig.

21Sex dagar ska du arbeta, men på den sjunde ska du vila, både när det är dags att plöja och när det är dags att skörda ska du vila. [Sabbatsbudet gäller alltså även när vårbruket och höstbruket är som intensivast.]

22Och du ska hålla (vakta, skydda, bevara) veckohögtiden (Shavuot, pingst) [på våren, se 2 Mos 23:16] – förstlingsfrukten av veteskörden, och [även] insamlingsfesten (lövhyddohögtiden, Sukkot) [på hösten, se 2 Mos 23:17] när året vänder (när det bli ett nytt år). [Det judiska nyåret sker på Rosh Hashana (den första dagen i månaden Tishri), strax före lövhyddohögtiden som startar den 15:e Tishri.] 23Tre gånger om året ska alla dina män komma inför (framför ansiktet på) Herren Herren (Adonai Jahve), Israels Gud (Elohim). 24För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonai) din Gud (Elohim) tre gånger om året.

[Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens högtider!]

25Du ska inte offra blodet av mina offer med syrat bröd, inte heller ska något av offren som hör till påsken lämnas kvar till morgonen. [Profetiskt om Jesus som togs ner från korset samma dag.]

26Den utvalda förstlingsfrukten från ditt land ska du föra fram till Herren (Adonai) din Guds (Elohims) hus. Du ska inte koka en killing i dess moders mjölk.

27Herren sade till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
     28Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Han skrev förbundsorden, de tio orden, på stentavlorna.

Mose ansikte strålar

29När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansikte strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren. 30När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Mose ansikte vågade de inte komma emot honom.
     31Men Mose ropade till dem, och Aron och alla folkets ledare vände tillbaka till honom, och Mose talade till dem. 32Sedan kom alla israeliterna fram till honom, och han befallde dem allt som Herren hade sagt på Sinai berg.
     33När Mose hade talat klart med dem hängde han en slöja för ansiktet. 34Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om. 35Israeliterna såg Mose ansikte, hur det strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren.

Tabernaklet byggs

Sabbatsregler (2 Mos 31:12-18)

351Och Mose samlade hela församlingen av Israels söner och sade till dem: "Detta är orden som Herren (Jahve) har befallt för att ni ska göra dem. 2Sex dagar ska arbete göras men den sjunde dagen ska för er vara en helig dag, en sabbat med fullkomlig vila (hebr. shabbat shabbaton) till Herren (Jahve). Den som gör något arbete (den dagen) ska dödas. 3Ni ska inte tända någon eld i alla era boplatser på sabbatsdagen."

Material

4Och Mose talade till hela församlingen med Israels söner och sade: "Detta är de ord som Herren (Jahve) har befallt och säger: 5"Ta ibland er ett offer till Herren (Jahve), alla som har ett villigt hjärta låt honom föra fram det, ett Herrens (Jahves) offer, guld och silver och brons, 6och blått och purpur och scharlakansrött och fint linne och gethår, 7och rödfärgat getskinn, och sälskinn och akaciaträ, 8och olja till lampan och kryddor till smörjelseoljan och till den söta rökelsen, 9och onyxstenar och stenar till infattning, till efoden och till bröstskölden.
     10Och låt varje man med ett vist hjärta ibland er komma och göra (tillverka) allt det som Herren (Jahve) har befallt, 11Tabernaklet, dess tält och dess överdrag, dess spännen och dess brädor, dess stänger, dess pelare och dess socklar, 12arken och stängerna till den, locket (nådastolen, det som täcker arken) och draperiet (förhänget) till avskärmningen, 13bordet och dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden, 14menoran (ljusstaken) till ljuset och dess redskap och dess lampor och oljan till ljuset, 15och rökelsealtaret och dess stänger och smörjelseoljan och den söta rökelsen och draperiet (förhänget) till öppningen, till tabernaklets öppning, 16brännofferaltaret med dess galler av koppar, dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament, 17gårdens våder, dess pelare och dess socklar och draperiet (förhänget) till gårdens öppning, 18tabernaklets tältpluggar och gårdens tältpluggar och dess linor, 19de broderade kläderna för tjänstgöring på den heliga platsen, de heliga kläderna till prästen Aron och kläderna till hans söner för att göra tjänst i prästämbetet."

20Och hela församlingen, Israels söner, lämnade (gick bort) från framför Mose. 21Och de kom, alla vars hjärta uppmuntrade honom, och alla vars ande gjort honom villig, och förde fram Herrens (Jahves) offer till arbetet med mötestältet och för all dess tjänstgöring och till de heliga kläderna. 22Och de kom, både män och kvinnor, så många som hade ett villigt hjärta och bar fram näsringar och örhängen och signetringar och gördlar, alla (slags) juveler av guld, och alla män förde fram ett offer av guld till Herren (Jahve). 23Och alla män hos vilka man fann blått och purpur och scharlakansrött och fint linne och gethår och rödfärgat getskinn och sälskinn, förde fram dem. 24Alla som kunde bidra med ett offer av silver och koppar förde fram Herrens (Jahves) offer, och alla män som hade akaciaträ till något av arbetet förde fram det. 25Och alla kvinnor som hade visa hjärtan spann med sina händer och förde fram det som de hade spunnit, blått och purpur, scharlakansrött och fint linne. [Det står inte tyg eller garn i grundtexten men dessa färger syftar på det garn som kan användas till vävning.] 26Och alla kvinnor vars hjärta uppmuntrade dem med vishet spann gethår. 27Och ledarna förde fram onyxstenar och stenar till infattning till efoden och till bröstskölden, 28och kryddor och olja till ljuset och till smörjelseolja och till den söta rökelsen. 29Israels söner förde fram ett frivilligt offer till Herren (Jahve), varje man och kvinna vars hjärta hade gjort dem villiga att bidra till allt arbete som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand att det ska göras.

Betsalel och Oholiav (2 Mos 31:1-11)

30Och Mose sade till Israels söner: "Se, Herren (Jahve) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn, 31och han har fyllt honom med Guds Ande i vishet, i förståelse och i kunskap och i allt slags hantverkskunskap, 32och till att utföra konstfullt arbete, att arbeta i (med) guld och i (med) silver och i (med) brons, 33och att slipa stenar för infattning, och att snida i trä, till att arbeta i alla slags konstfulla tekniker. 34Och han har lagt i hans hjärta att han ska undervisa, både honom och Oholiav, Achisamachs son från Dans stam. 35Dem har han fyllt med hjärtats vishet till att utföra allt slags hantverk, gravyr och flätning och vävning med färger, i blått och i purpur, i scharlakansrött och i fint linne och vävning, till att göra allt slags konstfullt hantverk.

361Och Betsalel och Oholiav ska arbeta och varje man med ett vist hjärta i vilken Herren (Jahve) har lagt vishet och förståelse till att veta hur man gör allt arbete för tjänsten i helgedomen enligt allt som Herren (Jahve) har befallt."
     2Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det. 3Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon. 4Och alla visa män som utförde allt arbete på helgedomen, kom var man från sitt arbete som han utförde, 5och de talade till Mose och sade: "Folket för fram mycket mer än nog för det som behövs till arbetet som Herren (Jahve) har befallt att göra."
     6Och Mose befallde att man skulle kungöra i lägret och säga: "Varken man eller kvinna ska göra något mer arbete för offret till helgedomen." Så hindrades folket från att föra fram mer. 7För materialet som de hade var tillräckligt till allt arbete för tillverkningen och alldeles för mycket.

Arbetet utförs

Tabernaklet (2 Mos 26:1-37)

8Och varje man med ett vist hjärta bland dem som utförde arbetet gjorde Tabernaklet med tio våder av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött med keruber, ett arbete gjort av en skicklig yrkesman. 9Längden på varje våd var 28 alnar [12,6 meter] och bredden på varje våd var 4 alnar [1,8 meter]. Alla våder hade ett (samma) mått. 10Och han kopplade ihop fem våder en till en och de andra fem våderna kopplade han en till en. 11Och han gjorde öglor av blått på kanten av den yttersta våden i det första setet, på samma sätt gjorde han på den yttersta våden i det andra setet. 1250 öglor gjorde han på en våd och 50 öglor gjorde han på kanten av våden som var på det andra setet, öglorna var mittemot varandra. 13Och han gjorde 50 hyskor av guld och kopplade ihop våderna den ena till den andra med hyskorna så att tabernaklet blev en enhet.
     14Och han gjorde våder av gethår till ett tält över tabernaklet, han gjorde 11 våder. 15Längden på varje våd var 30 alnar [13,5 meter], och 4 alnar [1,8 meter] var bredden på varje våd, de 11 våderna hade ett (samma) mått. 16Och han kopplade fem våder med varandra och sex våder med varandra. 17Och han gjorde 50 öglor på kanten av den yttersta våden i det första setet och 50 öglor gjorde han på kanten av våden som var ytterst på det andra setet. 18Och han gjorde 50 hyskor av koppar för att koppla ihop tältet så att det blev en enhet. 19Och han gjorde ett täcke till tältet av rödfärgat getskinn och ett täcke av sälskinn ovanpå.
     20Och han gjorde brädorna till tabernaklet av akaciaträ som stod upprätt. 2110 alnar [4,5 meter] var längden på en bräda och 1,5 aln [1,35 meter] var bredden på varje bräda. 22Varje bräda hade två tappar sammanfogade med varandra. Dessa gjorde han till tabernaklets alla brädor. 23Och han gjorde brädorna till tabernaklet, 20 brädor för den södra sidan söderut. 24Och han gjorde 40 socklar av silver under de 20 brädorna. Två socklar under en bräda för dess två tappar och två socklar under nästa bräda för dess två tappar. 25Och till den andra sidan av tabernaklet, på den norra sidan, gjorde han 20 brädor, 26och deras 40 socklar av silver, två socklar under en bräda och två socklar under nästa bräda. 27Och till den bakre delen av tabernaklet västerut gjorde han 6 brädor. 28Och 2 brädor gjorde han till tabernaklets hörn i den bakre delen, 29så att de var dubbla undertill och på samma sätt skulle de vara hela vägen upp till dess topp, till den första ringen. Så gjorde han med dem båda i de två hörnen. 30Och där var 8 brädor och deras socklar av silver, 16 socklar, 2 socklar under varje bräda.
     31Och han gjorde stänger av akaciaträ, 5 till brädorna på den ena sidan av tabernaklet, 32och 5 stänger till brädorna på den andra sidan av tabernaklet och 5 stänger till tabernaklets brädor i den bakre delen västerut. 33Och han gjorde den mittersta stången till att gå igenom mitt i brädorna från den ena sidan till den andra. 34Och han pläterade brädorna med guld och gjorde deras ringar av guld, som handtag för stängerna och pläterade stängerna med guld.
     35Och han gjorde draperiet (förhänget) av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, arbetet av en skicklig yrkesman, med keruber. 36Och han gjorde till detta 4 pelare av akaciaträ och pläterade dem med guld, deras hakar gjordes av guld och han göt 4 socklar till dem av silver. 37Och han gjorde ett draperi (förhänge) till tältets öppning av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, en vävares arbete i färger, 38och de 5 pelarna till det med deras krokar, och han pläterade brädornas huvuden och deras dekor med guld, och deras 5 socklar var av koppar.

Arken (2 Mos 25:10-22)

371Och Betsalel gjorde arken av akaciaträ, 2,5 alnar [1,2 meter] var dess längd och 1,5 aln [0,7 meter] var dess bredd och 1,5 aln [0,7 meter] var dess höjd. 2Och han pläterade den med rent guld på insidan och utsidan och gjorde en krona av guld till den runtom. 3Och han göt 4 ringar av guld till den, till dess 4 fötter, 2 ringar på ena sidan och 2 ringar på andra sidan. 4Och han gjorde stänger av akaciaträ och pläterade dem med guld . 5Och han satte stängerna i ringarna på sidorna av arken för att bära arken.
     6Och han gjorde ett lock av rent guld, 2,5 alnar [1,2 meter] var dess längd och 1,5 aln [0,7 meter] var dess bredd. 7Och han gjorde två keruber av guld, av drivet arbete gjorde han dem vid de två ändarna av locket, 8en kerub i den ena änden och en kerub i den andra änden. I ett stycke med locket gjorde han keruberna på dess två ändar. 9Och keruberna spred ut sina vingar på höjden så att de täckte locket med sina vingar, med ansiktena mot varandra var kerubernas ansikten vända mot locket.

Bordet (2 Mos 25:23-30)

10Och han gjorde bordet av akaciaträ, 2 alnar var dess längd och 1 aln var dess bredd och 1,5 aln var dess höjd. 11Och han pläterade det med rent guld och gjorde en krona av guld till det runtom. 12Och han gjorde en handsbred kant till det runtom och gjorde en krona av guld på kanten runtom. 13Och han göt 4 ringar av guld till det, och satte ringarna i de 4 hörnen som var på dess 4 fötter. 14Ringarna satt nära bordet, hållare till stängerna för att bära bordet. 15Och han gjorde stänger av akaciaträ och pläterade dem med guld för att bära bordet. 16Och han gjorde redskapen som var på bordet, dess fat, dess krukor, dess skålar och dess kannor som används till att hälla ut (utgjutande), av rent guld.

Menoran (2 Mos 25:31-39)

17Och han gjorde menoran (ljusstaken) av rent guld. I drivet arbete gjorde han menoran med sin fot och sin stjälk, dess skålar, dess knoppar och dess blommor, allt var gjort i ett stycke. 18Och 6 grenar gick ut från dess sidor, 3 av menorans grenar gick ut på dess ena sida och 3 av menorans grenar gick ut på dess andra sida. 193 skålar gjorda som en mandelblomma på en gren, en knopp och en blomma, och 3 skålar gjorda som en mandelblomma på den andra grenen, en knopp och en blomma. Så var det på de 6 grenarna som gick ut från menoran. 20Och på menoran var 4 skålar som var gjorda som en mandelblomma, dess knoppar och dess blommor, 21och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, på de 6 grenarna som gick ut från den. 22Dess knoppar och dess grenar var gjorda i ett stycke med den. Det var gjort i ett stycke, hamrat arbete i rent guld.
     23Och han gjorde dess lampor, 7 stycken, och dess tänger och dess vektrimmare av rent guld. 24Av en talent rent guld tillverkade han den och alla dess redskap.

Rökelsealtaret (2 Mos 30:1-5)

25Och han gjorde rökelsealtaret av akaciaträ, 1 aln var dess längd och 1 aln var dess bredd, kvadratiskt, och 2 alnar var dess höjd, dess horn var gjorda i ett stycke med det. 26Och han pläterade det med rent guld, dess ovansida och dess sidor runtom och hornen på det. Och han gjorde en krona av guld runtom. 27Och han gjorde till det 2 guldringar under dess krona, på dess två sidor, som hållare för stängerna som det ska bäras med. 28Och han gjorde stängerna av akaciaträ och pläterade dem med guld.
     29Och han gjorde den heliga smörjelseoljan och den rena rökelsen av söta kryddor, som en parfymörs hantverk.

Brännofferaltaret och karet (2 Mos 30:17-21)

381Och han gjorde brännofferaltaret av akaciaträ, 5 alnar [2,25 meter] var dess längd och 5 alnar [2,25 meter] var dess bredd, kvadratiskt, och 3 alnar [1,35 meter] var dess höjd. 2Och han gjorde dess horn på dess 4 hörn, dess horn var gjorda i ett stycke med det, och han pläterade det med koppar. 3Och han gjorde alla altarets redskap, kärlen och skovlarna och faten och köttkrokarna och fyrfaten, alla dess redskap gjorde han av koppar. 4Och till altaret gjorde han ett galler av koppar, under avsatsen runtom så att det nådde halvvägs upp. 5Och han gjorde 4 ringar för de 4 hörnen av koppargallret, som hållare för stängerna. 6Och han gjorde stänger av akaciaträ och pläterade dem med koppar. 7Och han satte stängerna i ringarna på altarets sidor, för att bära det, han gjorde det ihåligt med plankor.
     8Och han gjorde vattenkaret av koppar och dess fundament av koppar, av speglarna från de kvinnor som gjorde tjänst vid mötestältets öppning.

Gården (2 Mos 27:9-11)

9Och han gjorde gården. För södra sidan söderut var gårdens våder gjorda av fint tvinnat linne 100 alnar [45 meter]. 10Och stolparna var 20 stycken och deras socklar var 20 stycken av brons, krokarna på stolparna och deras hyskor var av silver. 11Och för den norra sidan 100 alnar [45 meter], dess pelare 20 [stycken], och dess socklar 20 [stycken] av koppar, krokarna och dess hyskor var av silver.
     12Och till västra sidan var våderna 50 alnar [22,5 meter], dess pelare 10 och dess socklar 10, pelarnas krokar och dess hyskor var av silver. 13Och för den östra sidan 50 alnar [22,5 meter]. 14Våderna på den ena sidan var 15 alnar [7 meter], dess pelare 3 och dess socklar 3. 15Och för den andra sidan likadant, på den ena sidan och på den andra sidan om porten var våderna 15 alnar [7 meter], dess pelare 3 och dess socklar 3. 16Alla våder till gården runtom var av fint tvinnat linne. 17Och socklarna till pelarna var av brons, pelarnas krokar och deras hyskor var av silver, och överdraget på pelarhuvudena var av silver, och alla gårdens pelare var dekorerade med silver.
     18Och förhänget till gårdens port var en vävares arbete i färger, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. Och 20 alnar [9 meter] var dess längd och höjden var 5 alnar [2,25 meter], samma storlek som gårdens våder. 19Och dess pelare var 4 [stycken] och dess socklar 4 [stycken], av koppar. Dess krokar av silver och överdraget på pelarhuvudena och dekorationerna av silver. 20Och alla tabernaklets tältpluggar och gårdens runtom var av koppar.

Inventering av material och arbetet

[Detta är det centrala stycket i kapitel 34-40.]

21Detta är redovisningen (inventeringen, räkningen – hebr. pekodim) [en summering, inspektion och förteckning av allt material som använts] för tabernaklet – vittnesbördets tabernakel [tabernaklet där vittnesbördets tavlor (de tio budorden) förvarades, se 2 Mos 20]. Mose gav leviterna detta uppdrag (påbud) att göra denna redovisning under överseende (under handen) av Itamar, prästen Arons son. 22Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, gjorde allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose [enligt instruktionerna, se 2 Mos 25–30]. 23Och med honom var Oholiav, Achisamachs son från Dans stam, en hantverkare och en skicklig yrkesman och en vävare med färger, i blått och i purpur och i scharlakansrött och fint linne.

[Det var leviterna som ansvarade för att sätta upp, ta ner och transportera tabernaklet under ökenfärden, se 4 Mos 3–4. Genom att på nytt även nämna Betsalel (2 Mos 31:2; 35:30; 36:1–2; 37:1) och Oholiav (2 Mos 31:6; 35:34; 36:1–2) och att de var från Juda och Dans stam, blir det en påminnelse att tabernaklet var ett projekt som involverade hela folket. I följande verser blir det också tydligt att hantverkare från olika stammar hade arbetat tillsammans.]

1 ton guld

24Allt guld som användes till arbetet i hela arbetet med helgedomen, även guldet till offret var 29 talenter och 730 shekel, efter helgedomens vikt [totalt 87 730 shekel – motsvarar 1 ton].

[Uttrycket "helgedomens vikt" var antagligen en standardvikt som användes i mätvågen. Talenten (hebr. kikkar) var den största viktenheten vid den här tiden. En talent motsvarade 3 000 shekel (hebr. sheqel), som var en viktenhet på 11,5 gram. Totala mängden guld här var alltså (29 x 3000 + 730) 87 730 shekel – motsvarar 1 ton.]

3,5 ton silver

25Och silvret från dem som var räknade i församlingen var 100 talenter och 1 775 shekel, efter helgedomens vikt [totalt 301 775 shekel – motsvarar 3,5 ton].

26En beka [hebreiska för "halv/delad", var en viktenhet på 5,5 gram] per huvud, det är en halv shekel efter helgedomens vikt, för varje som gick över till dem som är räknade, från 20 års ålder och uppåt, 603 550 män. [Antalet är exakt samma som vid folkräkningen i 4 Mos 1:46.] 27De 100 talenterna silver [den största delen] användes till att gjuta helgedomens socklar och socklarna till draperiet (förhänget), 100 socklar av 100 talenter, 1 talent [34,5 kg] för varje sockel. 28Och av de 1 775 sheklarna [20 kg] silver gjorde han krokar till pelarna och pläterringar till deras huvuden och deras dekorationer.

2,4 ton koppar

29Och mängden koppar till offret var 70 talenter och 2 400 shekel [212 400 shekel – motsvarar 2,4 ton]. 30Och med det gjorde han socklarna till mötestältets öppning och kopparaltaret och dess galler av koppar och altarets alla redskap, 31och socklarna till gården runtom, och alla tabernaklets tältpluggar och hela gårdens tältpluggar runtom.

Arbetet utförs

39[Nu beskrivs prästens klädnad. Stycket verkar vara uppdelat i sju sektioner.]

1Och från blått och purpur och scharlakansrött gjorde de broderade kläder för tjänst i det heliga och gjorde heliga kläder till Aron som Herren (Jahve) befallt Mose.

Efoden (2 Mos 28:6-14)

2Och han gjorde efoden av guld, blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. 3Och de slog ut guldet till tunna plattor och skar det till trådar för att arbeta in det i det blåa och i det purpurfärgade och i det scharlakansröda och i det fina linnet, en skicklig hantverkares arbete. 4De gjorde axelstycken för den, sammanfogade, i de två ändarna var den sammanfogad. 5Och de skickligt vävda banden som var på den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahve) befallt Mose.
     6Och de bearbetade onyxstenarna och infattade dem i guld och graverade dem som man gör med en signetring, efter namnen på Israels söner. 7Och han satte dem på efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Bröstskölden (2 Mos 28:15-30)

8[Vers 8–21 är en repris av 2 Mos 28:15-28 nästan ordagrant, förutom lite verbformer och vers 16 (jmf med 2 Mos 28:23) som nämner de två två infattningar av guld och avslutningen i vers 21 som nämner "som Herren befallt Mose".]

Och han gjorde bröstskölden, en skicklig hantverkares arbete, på samma sätt som arbetet med efoden, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. 9Den var kvadratisk, de gjorde bröstskölden dubbel, en handsbredd [23 cm] var dess längd och en handsbredd [23 cm] var dess bredd, dubbel.

10
(2 Mos 39:10) Hebreiska skrivs och läses från höger till vänster så den första ädelstenen var placerad längst upp till höger och den sista längst ner till vänster på skölden. Bilden är från Tempelinstitutet i Jerusalem.

Hebreiska skrivs och läses från höger till vänster så den första ädelstenen var placerad längst upp till höger och den sista längst ner till vänster på skölden. Bilden är från Tempelinstitutet i Jerusalem.

Och de satte på den fyra rader med stenar.
En rad med
    [1] karneol [röd sten – hebr. odem],
    [2] topas [olivgrön, gulaktig]
    [3] och smaragd [hebr. bareqet (från baraq att glittra, reflektera); ordet används bara här och i 2 Mos 28:17],
den första raden.

11Och den andra raden,
    [4] en karbunkel,
    [5] en safir ["en blå sten"; himmelsblå]
    [6] och en kalcedon.

12Och den tredje raden,
    [7] en hyacint [mörkröd, lila – hebr. leshem förekommer bara här och i 2 Mos 28:19],
    [8] en agat [hebr. shevo förekommer bara här och i 2 Mos 28:19]
    [9] och en ametist [purpur och violett – hebr. achlama förekommer bara här och i 2 Mos 28:19].

13Och den fjärde raden,
    [10] en krysolit [hebr. tarsis, troligvis från staden Tarshish, kanske importerad från avlägset håll],
    [11] en onyx [hebr. shoham; troligtvis från ordet att bleka]
    [12] och en jaspis [hebr. jashfe; från ordet att polera; under antiken användes ordet främst för gröna (delvis genomskinliga) stenar, men idag används termen även för andra färger].

[I Johannes syn ser han den sista och första ädelstenen i översteprästens bröstsköld, se Upp 4:3. Jaspis, den sista stenen, är också den första grundstenen i det nya Jerusalems stadsmur, se Upp 21:18–20.]
De var ditsatta med infattningar av guld. 14Och stenarna var, efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna.

Guldkedjor och ringar

15Och de gjorde på bröstskölden flätade kedjor, ett kransarbete av rent guld. 16Och de gjorde två infattningar av guld och två guldringar och satte de två ringarna på de två sidorna av bröstskölden. 17Och de satte de två flätade kedjorna av guld på de två ringarna på bröstsköldens sidor. 18Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna satte de på de två infattningarna och satte dem på efodens två axelstycken, på dess främre del. 19Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som var vända mot sidan på efodens insida. 20Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band. 21Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Dräkten (2 Mos 28:31-43)

22Och han gjorde efodens rock (ämbetsdräkt) av vävt arbete, helt i blått. 23Och hålet i rockens mitt som hålet på en pansarskjorta, med en snörning runt dess hål, så att det inte kan repas upp. [Hålet är tänkt för att man ska kunna trä den över huvudet när man tar den av och på sig. Den är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning. Den blir som en hellång poncho.] 24Och på klädnadens kjol gjorde de granatäpplen av blått och purpur och scharlakansrött och tvinnat linne. 25Och de gjorde klockor (bjällror) av rent guld och satte klockorna mellan granatäpplena på klädnadens kjol runtom, mellan granatäpplena, 26en klocka och ett granatäpple, en klocka och ett granatäpple på klädnadens kjol runtom, till ämbetsdräkt, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Tunikor

27Och de gjorde tunikor av fint linne, av vävt arbete, till Aron och till hans söner.

Turban, underkläder

28Och turbaner av fint linne och bekväma huvudbonader av fint linne och byxor av fint tvinnat linne, 29och gördeln av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött, en vävares arbete i färger, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Diadem för turbanen

30Och de gjorde den heliga plattan, en krona av rent guld och skrev en text på den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)." 31Och de knöt en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Invigning

32Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.

Mose inspekterar arbetet

33Och de förde tabernaklet till Mose:
Tältet och alla dess möbler,
    dess spännen, dess brädor, dess stänger
    och dess pelare och dess socklar,
34och täcket av rödfärgat getskinn
    och täcket av sälskinn
    och avskärmningens draperi (förhänge),
35vittnesbördets ark med dess stänger och locket (nådastolen),
36bordet och alla dess redskap och skådebröden,
37den rena menoran (ljusstaken) [syftar både på att den är rituellt ren – hebr. tahar, men också på att den är tillverkad av enbart rent guld],
    dess lampor, lamporna som ska sättas i ordning och oljan till ljuset
38och guldaltaret
    och smörjelseoljan
    och den söta rökelsen
och förhänget till tältets öppning,
39kopparaltaret
    och dess galler av koppar,
    dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament,
40gårdens våder,
    dess pelare och dess socklar
    och förhänget till gårdens öppning,
    dess linor och dess tältpluggar
    och alla redskap till tjänstgöringen i mötestältets tabernakel,
41de broderade kläderna för tjänstgöring på den heliga platsen,
    de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet.
42I enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner hela arbetet. 43Och Mose såg allt arbete, och se, de hade gjort det som Herren (Jahve) hade befallt, precis så hade de gjort det. Och Mose välsignade dem. [Herren var mycket noggrann med att allt skulle göras exakt efter ritningarna och mönstren som Mose hade fått när han var uppe på berget Sinai, se 2 Mos 25:9, 40 m.fl.]

Instruktioner för uppsättning

401Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

2"På den första dagen i den första månaden [Aviv/Nisan] ska du sätta upp mötestältets Tabernakel. 3Och där ska du ställa in vittnesbördets ark och du ska skärma av (dölja) arken med förhänget (draperiet). 4Och du ska föra in bordet och lägga i ordning brödet på det, och du ska föra in menoran (ljusstaken) och tända dess lampor. 5Och du ska ställa altaret av guld, för rökelse, framför vittnesbördets ark och sätta upp öppningens förhänge (draperi) till Tabernaklet.
     6Och du ska ställa brännofferaltaret framför öppningen till mötestältets Tabernakel. 7Och du ska ställa vattenkaret mellan mötestältet och altaret och ska hälla vatten i det. 8Och du ska sätta upp inhägnaden runtomkring och hänga upp förhänget (draperiet) i inhägnadens port.
     9Och du ska ta smörjelseoljan och smörja Tabernaklet och allt som är i det och ska helga (avskilja) det och alla dess möbler, och det ska vara heligt. 10Och du ska smörja brännofferaltaret och alla dess redskap och helga altaret och altaret ska vara högheligt. 11Och du ska smörja vattenkaret och dess fundament och helga det.
     12Och du ska föra Aron och hans söner till mötestältets dörr och ska tvätta dem med vatten. 13Och du ska sätta på Aron de heliga kläderna och du ska smörja honom och helga honom så att han kan betjäna mig i prästämbetet. 14Och du ska föra fram hans söner och sätta på dem prästkläder. 15Och du ska smörja dem som du smorde deras far så att de kan göra tjänst för mig i prästämbetet. Och deras smörjelse ska för dem vara ett evigt prästerskap genom deras generationer. 16Och Mose gjorde i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt honom, så gjorde han.
     17Och det skedde i den första månaden, på det andra året (efter uttåget ur Egypten) på den första dagen i månaden, att Tabernaklet restes. 18Och Mose reste Tabernaklet och lade dess socklar och satte upp brädorna på dem och satte dit stängerna och reste upp dess pelare. 19Och han spred ut tältet över Tabernaklet och lade tältets täcke ovanpå det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     20Och han tog och lade vittnesbördet i arken och satte stängerna på arken och lade arkens täckning (nådastolen, locket) ovanpå arken. 21Och han förde in arken i Tabernaklet och satte upp förhänget (draperiet) och skärmade av vittnesbördets ark, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     22Och han satte bordet i mötestältet på sidan i tabernaklet norrut, utanför förhänget. 23Och han gjorde i ordning en rad med bröd på det inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     24Och han ställde ljusstaken i mötestältet mittemot bordet på Tabernaklets södra sida. 25Och han tände lamporna inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     26Och han ställde det gyllene altaret i mötestältet framför förhänget (draperiet), 27och han brände rökelse av söta kryddor på det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose. 28Och han satte upp förhänget (draperiet) till Tabernaklets öppning.
     29Och brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets Tabernakel och offrade på det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     30Och han ställde vattenkaret mellan mötestältet och altaret och hällde vatten i det för att tvätta sig, 31så att Mose och Aron och hans söner kunde tvätta sina händer och sina fötter i det. 32När de gick in i mötestältet och när de kom nära altaret skulle de tvätta sig, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
     33Och han reste inhägnaden runt om Tabernaklet och altaret och satte upp förhänget (draperiet) i inhägnadens port. Så fullbordade Mose arbetet.

Uppenbarelsetältet fyllt med Guds härlighet

[Nu kommer själva finalen – Herrens härlighet kommer och fyller platsen med en stark Gudsnärvaro.]

34Sedan täckte molnet uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde tabernaklet. 35Mose kunde inte gå in i tabernaklet, eftersom molnet vilade över det och Herrens härlighet (ära, tyngd, dignitet; mättade gudsnärvaro) fyllde tabernaklet. 36Varje gång molnet höjde sig från tabernaklet bröt israeliterna upp och fortsatte sina vandringar. 37Men om molnet inte höjde sig, bröt de inte upp, de vandrade inte framåt förrän den dag det höjde sig. 38Herrens moln vilade över tabernaklet om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under alla deras vandringar.

[Oavsett ljus eller mörker, dag eller natt var molnet som är Guds närvaro alltid där, synlig för Guds folk. Ordet "vandringar" (vers 36 och 38) är i plural och beskriver "uppbrott och delsträckor". Totalt namnges 42 platser som israeliterna slår läger på under sin vandring till Kanaans land.]





© 2022 Svenska Kärnbibeln