Om Josua

Josua betyder "Herren är frälsning". Han fick Guds uppdrag att leda folket in i det utlovade landet efter Moses död.

Boken inleds med ordet "och" vilket binder ihop berättelsen till Moseböckerna. I den hebreiska Bibeln följs Josua bok av Domarboken, Samuelsböckerna och sedan Kungaböckerna. Alla dessa börjar också med ordet "och", vilket visar att det är en sammanhängande berättelse där vi får följa Israels historia. I den kristna traditionen kommer Ruts bok mellan Domarboken och Första Samuelsboken, troligtvis eftersom den grekiska översättningen Septuaginta har placerat Ruts bok där.



Innehållsförteckning


Personer BETA



Berör tidsperioden: omkring 1400 f.Kr.

Författare: Okänd

Lästid: ca 2 timmar

Gå djupare – läs grundtexten BETA

Nu finns även en interlinjär version kopplad till Josua och vi håller på och bygger upp det hebreiska lexikonet. Dessa och fler verktyg (som atlas, tidslinje, familjeträd osv.) finns under menyn "Gå djupare". Klicka på versnummret eller skriv en vers i sökrutan, t.ex. Jos 1:1 så kommer du till den interlinjära versionen.

Tips! För att göra det lättare att slå upp behöver du inte skriva kolon mellan kapitel och vers, det går bra med mellanslag "Jos 1 1".

Josua

Israel intar Kanaan (kap 1-8)

Guds Ord - Josua kallas

11Och efter Moses, Herrens (Jahves) tjänares, död [omkring 1406 f.Kr., enligt judisk tradition 7:e Adar (infaller ofta i mars) – efter 30 dagars sorgeperiod, se 5 Mos 34:5–8] talade Herren (Jahve) till Josua, Nuns son, Moses tjänare [öster om Jordanfloden på Moabs ökenslätter, se 4 Mos 33:48–50].

["Och det skedde att efter" lyder den ordagranna inledningen till Josua bok och det är en övergång från föregående boks sista kapitel där speciellt Moses död beskrivs, se 5 Mos 34. Första gången Josua nämns är när Mose utser honom att leda striden mot amalekiterna, se 2 Mos 17:8–13. Josua var också en av de tolv spejarna och Mose gav honom ett nytt namn, se 4 Mos 13:2–4, 8, 16. Han hade varit Moses tjänare alltifrån sin ungdom, se 2 Mos 24:13; 33:11; 4 Mos 11:28 och utses också till Moses efterträdare, se 4 Mos 27:18–23.
    Det var 38 år sedan Josua och Kaleb hade bespejat landet från Kadesh-Barnea, se 5 Mos 2:14. Då var Kaleb 40 år, se Jos 14:7. Josua var troligtvis i samma ålder eller yngre (men över 20 år, se 4 Mos 32:11–13) vilket gör att han nu är 60-78 år. Josua dör 110 år gammal, se Jos 24:29.]


Han [Herren] sade [till Josua]:
2Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner). 3Varje plats där ni sätter er fot (ordagrant: som er fots sula trampar på) har jag gett er, som jag har sagt till (lovat) Mose [5 Mos 11:24].
4
(Jos 1:4) Området målas upp i grova drag som i en cirkel från syd till nord, sedan från öst till väst.

Området målas upp i grova drag som i en cirkel från syd till nord, sedan från öst till väst.

Från öknen [vildmarken, i söder]
    och detta Libanon [de vita bergskedjorna i norr]
och ända till den stora floden,
    floden Eufrat [i öst],

över hela hettiternas land [västra Syrien och den dominerande av de sju folkslagen i Kanaans land, se 1 Mos 15:16; 2 Kung 7:6]

och till det Stora havet [Medelhavet – mot öppningen] där solen går ner [i väst] ska bli ert område (er gräns, kust).

[Detta är en generell beskrivning av de södra och norra gränsernas dragning mot öst och väst. Här nämns öken, berg, flod och hav, vilket ger en fin beskrivning av ett land som består av alla sorters natur! En mer detaljerad redogörelse med varje stams område ges i Jos 14–19, se även 1 Mos 15:18–21; 5 Mos 11:24.
    Libanon betyder ordagrant "vit", och syftar på de vita trädbevuxna snöbeklädda bergskedjorna i norr i nuvarande Libanon. Här i vers 4 är enda gången det står "detta Libanon", ett liknande uttryck finns i Jos 1:2 om "denna Jordan". Det kan syfta på att området var synligt, och Libanon representerar då de vita snöbetäckta bergen i norr (bl.a. Hermon) som är synligt från Döda havet en klar dag.
    Hettiternas land syftar inte på deras rike i nuvarande Turkiet, utan i så fall snarare på de områden i västra Syrien som de besatt. Något som också bekräftas av samtida egyptiska källor som benämner västra och centrala Syrien som "hettiternas land". På Abrahams tid fanns hettiterna i trakterna kring Hebron i södra Israel. Detta folkslag hade kolonier i Kanaans land och var de starkaste av de sju folkslagen där, se 2 Mos 3:8; Jos 3:10. Troligtvis används "hettiternas land" som ett samlingsbegrepp för alla dessa folkslag, eftersom de dominerade i bergsområdena i Judéen, men inkluderar även området i västra Syrien.]
5Ingen (ingen man) ska kunna stoppa dig (stå dig emot) under alla dina livsdagar. Så som jag var med Mose, så ska jag också vara med dig [Josua]. Jag ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka) eller överge (lämna, släppa taget om) dig. [5 Mos 7:24; 31:6, 8; Heb 13:5]

Första uppmaningen

[Josua står inför en enorm utmaning att leda folket och inta landet. Fyrtio år tidigare hade israeliterna vacklat i tron vid spejarnas rapport, se 4 Mos 13:1–33. Samma sju folkslag finns kvar nu också, men det gör även Guds löften. Uppmaningen "var stark och frimodig" upprepas tre gånger, se vers 6, 7 och 9. Den har uttalats tidigare också, se 5 Mos 31:6, 7, 23 och kommer även senare, se Jos 1:18; 10:25. Detta med mod går som en röd tråd ända från Kalebs lugna och trosfriska uppmaning, se 4 Mos 13:30 genom hela 5 Moseboken till Josuas slutliga uppmaningar, se Jos 10:25; 23:6. Här kan man skönja en parallell till Jesu missionsbefallning i Matt 28:18–20. När Jesus lämnar lärjungarna ger han uppdraget att expandera Guds rike i hela världen (inta landet) med löftet om att Gud är med varje dag (jag ska inte lämna eller överge dig)!]

6Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
För du ska som arv åt detta folk fördela det land
    som jag med ed lovade deras fäder att ge dem.

Andra uppmaningen

7Var bara stark (fast, säker, tapper) och mycket frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
    [Samma fras som i vers 6 och 9, men med adverbet "bara" och förstärkningen "mycket".]
Var noga med att beakta och följa (vaka över; se till att göra efter)
    all den undervisning (hebr. Torah) som min tjänare Mose har gett (befallt) dig.
Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster [följ instruktionerna],
    så kan du agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång]
        vart du än går.

8Låt inte denna skrift med undervisning (hebr. Torah) [denna instruktionsbok]
    lämna din mun.
Begrunda (reflektera över) den [upprepa den lågmält för dig själv] både dag och natt
    – så att du noga beaktar och följer (vakar över; ser till att göra) allt som är skrivet i den –
    för då ska du lyckas (ordagrant: rusa fram)
        på din väg
    och du kan agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång].

[Vers 7–8 har flera parallella uttryck. Verben hör och gör (hebr. shama och asha) upprepas i varje vers. Hebreiskan har inte ordet "och" mellan dessa ord, vilket knyter dem ännu tätare tillsammans som en enhet – beakta och följ. Höger/vänster hör ihop med dag/natt och "vart du än går" hör ihop med "din väg". Begrunda (hebr. hagah) innebär att mumla och tala för sig själv i en låg ton, se även Ps 1:2. Ordet "meditera" skulle också kunna användas, men eftersom det ofta förknippas med österländsk religion är det viktigt att lyfta fram Skriftens uppmaning att enbart livnära sig på Guds Ord, se Jes 55:1–3; Joh 6:27, 35.]

Tredje uppmaningen

9Har jag inte befallt dig [nu, se vers 6 och 7, men även tidigare genom Mose ord, se 5 Mos 31:6, 7, 23]:

Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
Var inte förskräckt (rädd, uppskrämd) och var inte förfärad (bestört, modfälld, nedslagen),
    för Herren (Jahve) din Gud (Elohim) är med dig vart du än går [överallt i det du gör].
[Mod är förmågan att övervinna sin fruktan och göra något man egentligen är rädd för. Fruktan förlamar medan frimodighet för med sig initiativförmåga och handlingskraft. I 4 Mos 27:16–23 utsåg Gud Josua till Moses efterträdare. Josua var en andefylld man som redan tidigare uppvisat mod (4 Mos 14:6–9), men Gud instruerade ändå Mose att styrka Josua i sitt uppdrag, se 5 Mos 1:38; 3:28. Även strax innan Mose avslutade sina jordiska dagar ingöt han mod i hela Israels folk och speciellt i Josua, se 5 Mos 31:6, 7, 23. Nu uppmanar Herren återigen Josua att vara stark och frimodig genom att stå fast och följa Guds undervisning. Styrkt av Herren befaller Josua Israels folk att göra sig redo för intåget i löfteslandet, se vers 16–18. Gud styrker och ingjuter mod hos dem som han kallar! Denna viktiga livserfarenhet förmedlar Josua även senare i sina uppmaningar till folket, se Jos 10:25; 23:6.]
10Josua befallde då folkets ledare (tillsyningsmän) och sade: 11"Gå in i lägret och befall folket: 'Gör i ordning tillräckligt med proviant, för om tre dagar ska ni gå över denna Jordan och inta (erövra, besätta) det land som Herren, er Gud, ger åt er att inta.' " [Israels äganderätt till landet är ovillkorlig, men att inta och besätta det är upp till dem.]
     12Och till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasse stam talade Josua och sade: 13Kom ihåg ordet som Herrens (Jahves) tjänare Mose befallde er när han sade: "Herren er Gud (Jahve Elohim) ger er vila och ska ge er detta land. 14Era hustrur, och era små ska förbli i landet som Mose gett er på andra sidan Jordan, men ni ska gå över före era bröder, alla mäktiga män rustade till strid för att hjälpa dem, 15till dess Herren (Jahve) har gett era bröder vila, precis som ni har, och de också har intagit landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger dem, sedan ska ni återvända till era egna besittningar, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav er på andra sidan Jordan mot soluppgången."
     16Och de svarade Josua och sade: "Allt som du har befallt oss ska vi göra och varthelst du sänder oss, dit ska vi gå. 17Som vi lyssnade till Mose i allt så ska vi lyssna till dig, om bara (under förutsättning att) Herren vår Gud (Jahve Elohim) är med dig som han var med Mose. 18Vem som än sätter sig upp mot dina befallningar och inte lyssnar till dina ord i allt som du befaller honom, han ska dödas, var bara stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)."

Rahab gömmer två spejare

21Josua, Nuns son, skickade i hemlighet i väg två spejare från Shittim [en stad öster om Jordanfloden strax norr om Döda havet där israeliterna hade slagit läger under en längre tid] och sade: "Gå in i landet [väster om Jordan] och undersök det, och då särskilt [staden] Jeriko"
    De begav sig i väg och stannade till vid en prostituerads hus [byggt ovanpå muren, troligen nära Jerikos port]. Kvinnan hette Rahab (Rachav) och de sov över där.

[Detta var en strategiskt bra plats att gömma sig på. De större städerna i Kanaan var små kungadömen där varje stad styrdes av en lokal kung. Trots spejarnas försiktighet måste vakterna vid stadsporten ha sett dem.]

2Jerikos kung fick följande rapport: "Viktig information! Israeliska män har kommit hit i natt för att utforska landet." 3Då sände Jerikos kung denna order till Rahab (Rachav):
    "Överlämna männen som kom till dig (dina klienter), de som kom till ditt hus, för de är här för att utforska landet."

[I den hebreiska texten ligger det en sexuell anspelning på "kom till dig", det är antagligen därför den hebreiska författaren lägger till "de som kom till ditt hus", för att förtydliga att de inte köpte hennes tjänster.]

     4Men kvinnan gömde de två männen och svarade: "Ja, männen var mina klienter, men jag visste inte varifrån de kom. 5När det blev mörkt och porten skulle stängas gick de sin väg. Jag vet inte vart de tog vägen, men skynda er att jaga dem så hinner ni få tag på dem!" 6I själva verket hade hon fört männen upp på taket och gömt dem i linhalmen hon hade utspridd där [på tork för att sedan användas för att producera linnetyg].
     7Kungens män försökte hitta dem på vägen till Jordan [floden], nära vadställena [där floden ofta bara var en halv meter djup]. Stadsporten stängdes så fort de gett sig av efter dem. 8Men innan männen lagt sig för att sova, gick Rahab (Rachav) upp på taket 9och sade till dem: "Jag vet (har förstått) att Herren har gett landet åt er, förskräckelse för er har fallit över oss och alla som bor i landet skälver (smälter) inför er. [Ordet smälter beskriver en förändring som inte går att stå emot. Kananiterna i Jeriko var skräckslagna inför israeliterna och kunde inte göra någonting åt situationen.] 10Vi har ju hört hur Herren lät Röda havet torka ut när ni lämnade Egypten [2 Mos 14:21–22], och hur ni slog ut de två amoreiska kungarna, Sichon och Og, på andra sidan Jordan [floden]. [4 Mos 21:21–35] 11När vi hörde detta tappade vi allt mod och vågade knappt andas i skräck inför er. För Herren er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden. 12Lova mig nu med en ed inför Herrens namn, eftersom jag visat er godhet, att visa godhet mot min familj. Ge ett säkert tecken på er trohet, 13att ni ska rädda livet på min far och mor, mina bröder, systrar och alla som tillhör dem så de inte behöver dö."
     14Männen sade till henne: "Om du dör, då dör vi också. Om du inte förråder oss ska vi visa barmhärtighet mot dig när Herren ger oss landet." [Männen går i borgen med sina egna liv.]
     15Sedan firade Rahab (Rachav) ner dem genom fönstret med ett rep. Hennes hus var byggt som en del i stadsmuren, hon bodde i själva muren. 16Och hon sade till dem: "Gå upp i [judeiska] bergen, så att inte förföljarna kommer ikapp er, och göm er där i tre dagar till dess att förföljarna har återvänt [till Jeriko], sedan kan ni fortsätta er väg [tillbaka till lägret på andra sidan Jordan]."
     17Och männen sade till henne: "Vi ska vara oskyldiga (skuldfria) till den ed som du låtit oss svära. 18Se, när vi kommer in i landet, ska du binda ett rosenrött rep i fönstret som du firar ner oss genom, och du ska samla till dig i huset din far och din mor och dina bröder och hela din fars hushåll. 19Och det ska ske att vem som än går ut på gatan genom dörren på ditt hus, hans blod ska komma över hans eget huvud, och vi ska inte hållas skyldiga, och vem som än är hos dig i huset, hans blod ska komma över våra huvuden om någon lägger sin hand på honom (skadar honom). 20Men om du yppar något av detta ska vi vara oskyldiga (skuldfria) till den ed som du låtit oss svära."
     21Och hon sade: "I enlighet med era ord ska det bli." Och hon sände iväg dem och de lämnade, och hon band det röda repet i fönstret.

[I vers 15 användes hebreiska ordet chevel för rep. Här i vers 21 och 18 används ett annat ord för rep (hebr. tikvah) ordet betyder också hopp. Det finns likheter hur israeliterna strök lammets blod på dörrposterna i Egypten och hur Rahab (Rachav) firar ner ett rött rep av hopp från sitt fönster. Parallellen till Jesu död och uppståndelse finns också här. I vers 15 firades spejarna ner i ett rep, ordet betyder också smärta och lidande. Tre dagar senare har samma rep blivit ett blodrött rep av hopp som räddar från undergång!]

22Och de gick och kom till bergen och uppehöll sig där i tre dagar, till dess förföljarna hade återvänt, och förföljarna letade efter dem på alla vägar men fann dem inte. 23Sedan återvände de två männen och gick ner från berget och gick över [Jordanfloden] och kom till Josua, Nuns son, och de berättade för honom allt som de varit med om. 24Och de sade till Josua: "Herren (Jahve) har verkligen (sannerligen, helt säkert) gett landet i våra händer, och dessutom smälter alla landets invånare bort [beskriver något som de omöjligt kan stå emot] från vårt ansikte.

Jordan står upp (kap 3-4)

31Tidigt följande morgon bröt Josua och alla israeliterna upp från Shittim och kom till Jordan. De slog läger där innan de gick över [Jordanfloden].

[Kaleb var omkring 80 år och Josua troligtvis lite yngre, de hade väntat i över 40 år på detta tillfälle att få gå in i det utlovade landet. Man slår läger på den östra sidan av Jordanfloden. De går över Jordan den 10 Nisan, se Jos 4:19, vilket motsvarar april månad och floden flödar över sina breddar, se vers 15.]

2
(Jos 3:2) Modell av förbundsarken, finns på Tempelinstitutet i Jerusalem.

Modell av förbundsarken, finns på Tempelinstitutet i Jerusalem.

©Emanuel Gillberg

Efter tre dagar gick ledarna genom lägret 3och de befallde folket: "När ni ser Herrens, er Guds, förbundsark, bli buren av de levitiska prästerna, då ska ni bryta upp och marschera efter den, 4men var noga med att låta det vara ett avstånd på omkring tvåtusen alnar [900 meter] mellan den och er. Närmare bör ni inte komma den, för att ni ska veta vilken väg ni ska gå, eftersom ni inte har gått den vägen förut."

[Arken symboliserar Guds närvaro, person och hans löften. I den guldbelagda trälådan 1,2 m lång och 0,6 m bred och hög låg stentavlorna med budorden, se 2 Mos 25:10–22. Arken var alltid i mitten av lägret både när man stod still och när man vandrade. De leviter som var ättlingar till Kehat, kehatiterna, skötte i normala fall sysslorna vid arken och bar den, men nu skulle i stället prästerna, dvs. ättlingarna till Aron, bära arken före folket. Dessa instruktioner är specifika för just detta tillfälle då man ska passera Jordanfloden, en anledning kan vara att arken skulle vara synlig för alla och lätt att följa då man korsar över floden. Texten säger inte om arken fortfarande är täckt av förhänget som under transporten tidigare i öknen, se 2 Mos 40:19.]

5Josua sade till folket: "Helga er [förbered er, avskilj er för helig tjänst – ett personligt ansvar att göra upp med synden], för i morgon ska Herren göra under bland er."
     6Därefter sade Josua till prästerna: "Tag förbundsarken och gå framför folket." Då tog de förbundsarken och gick framför folket.
     7Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose, 8och du ska befalla prästerna att bära förbundsarken och säga: "När ni kommer till vattenbrynet på Jordan ska jag låta Jordan stå still (ska jag hindra vattnet från att flöda)".
     9Och Josua sade till Israels söner: "Kom närmare och lyssna till Herren er Guds (Jahve Elohims) ord". 10Josua sade: "Här är hur ni ska veta att den levande Guden är mitt ibland er, och att han verkligen ska driva ut:
kananéerna,
hettiterna,
hivéerna,
perisséerna,
girgashéerna,
amoréerna,
jevuséerna."

[I den andliga kamp vi lever i dag är det inte en strid mot kött och blod utan mot andemakter, se Ef 6:12. Genom att se vad namnen på dessa folk betyder, kan vi se de områden som en troende idag behöver erövra för att få full frihet.

kananéer – var handelsmän, vår relation till pengar
hettiter – fruktan och rädsla,
hivéer – stad, by, liv, alternativa livsstilar, beroende av den här världen, världslighet,
perisséer – oskyddade städer,
girgashéer – en som bor i jorden/lera
amoréer – högmod och skrytaktigt tal
jevuséer – att trampa på andra, orenhet.]
11Se, hela jordens Herres (Adonais) förbundsark går före er över Jordan. [Josua fortsätter och ger anledningen till att de kan lita på att de ska segra:] "Se, arken! Hela jordens Herres (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) förbundsark ska gå framför er i [ner i] Jordan [floden]. 12Nu ska ni därför ta tolv män från Israels stammar, en man för varje stam. 13Och det ska ske att när prästerna som bär Herrens (Jahves) förbundsark sätter sina fotsulor i Jordans vatten, då ska hela jordens Herre (Adonai) låta Jordans vatten skäras av, även vattnet som kommer uppströms ifrån och det ska stå i en hög. [Detta påminner om hur de korsade Röda havet, se 2 Mos 14.]

14Och det hände när folket tog ner sina tält för att gå över Jordan, att prästerna som bar förbundsarken var framför folket, 15och när de som bar arken kom till Jordan och prästernas fötter rörde vid vattenytan – för Jordan svämmade över alla sina bräddar under hela skördetiden – 16att vattnet som kom uppströms ifrån stod still och reste sig som en hög vägg långt bort vid staden Adam [3 mil norr om Jeriko], staden bredvid Tsaretan, och så var det ända ner till Aravahavet, Salthavet (Döda havet). Det (vattnet) var helt avskuret och folket gick över mitt emot Jeriko. 17Och prästerna som bar Herrens förbundsark stod stadigt på torr mark mitt i Jordan, medan hela Israel passerade över på torr mark, till dess att hela folket hade passerat torrskodda över Jordan.

[Jordandalen är ett jordbävningsdrabbat område eftersom det utgör gränsen mellan två kontinentalplattor. Just kring området i Adam så slingar sig Jordanfloden runt fördämningar som orsakats av tidigare jordbävningar. Den senaste stora jordbävningen i detta område var 1927. Då dämdes Jordanfloden upp i 20 timmar.]

41Och det hände sig att när hela folket var rent, gick de över Jordan så som Herren (Jahve) hade talat till Josua och sagt: 2"Ta tolv män från folket, en man (ordagrant "en man, en man" – hebr. ish ehad ish ehad) från varje stam [upprepningen betonar att alla stammar ska representeras],
     3och befall dem och säg: "Ni ska ta från Jordans mitt, från platsen där prästernas fötter stod, tolv stenar som är redo (förberedda), och bär dem med er och lägg ner dem på lägerplatsen där ni ska slå läger i natt." 4Sedan kallade Josua på de tolv männen som han hade valt ut från Israels söner en man, från varje stam en man [ordagrant: "en man, en man", se vers 2], 5och Josua sade till dem: "Gå över framför Herren (Jahve) er Guds (Elohims) ark till mitten av Jordan och ta var och en av er upp en sten på sin skuldra, efter antalet av Israels söners stammar, 6för att detta ska vara ett tecken ibland er, så när era söner i framtiden frågar och säger: "Vad betyder dessa stenar?" 7då ska ni säga till dem: "Eftersom Jordans vatten blev avskuret framför Herrens förbundsark, när den gick över Jordan skars Jordans vatten av, och dessa stenar ska vara till åminnelse för Israels söner för evigt." [Det var inte ovanligt att resa minnesstenar, se Jos 7:26; 24:26–27; 1 Mos 28:18–22; 31:45–47.]

8Och Israels söner gjorde som Josua befallde och tog upp tolv stenar från mitten av Jordan, som Herren hade talat till Josua, efter antalet av Israels söners stammar. Och de bar dem över, med sig till den plats där de slog läger och lade ner dem där. 9Josua reste även upp tolv stenar i mitten av Jordan, på platsen där prästernas fötter, som bar förbundsarken hade stått. Och de finns där till denna dag.
     10Prästerna som bar arken stod mitt i Jordan till dess allting var avslutat som Herren (Jahve) befallde Josua att tala till folket, i enlighet med allt det som Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig att gå över. 11Och när allt folket var (rituellt) rena gick de över, och Herrens (Jahves) ark gick vidare och prästerna, framför folket. 12Och Rubens söner och Gads söner och hälften av Manasse gick över beväpnade, framför Israels söner som Mose hade sagt till dem. 13Omkring 40 000, redo och rustade till strid, gick över i Herrens (Jahves) närvaro till strid, till Jerikos slätt.
     14På den dagen gjorde Herren (Jahve) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
     15Och Herren (Jahve) talade till Josua och sade: 16"Befall prästerna som bär vittnesbördets ark att komma upp ur Jordan."
     17Därför befallde Josua prästerna och sade: "Kom upp ur Jordan."
     18Och det hände att prästerna som bar Herrens (Jahves) förbundsark kom upp från Jordans mitt. Och så snart fotsulorna på prästernas fötter hade kommit upp på torr mark, återvände Jordans vatten till sin plats och svämmade över alla sina bräddar som tidigare.
     19Och folket kom upp från Jordan på den tionde dagen i den första månaden (den 10 Nisan) och slog läger i Gilgal på Jerikos östra sida. 20Och de tolv stenar som de tagit upp ur Jordan satte Josua upp i Gilgal. 21Och han talade till Israels söner och sade: "När era söner frågar sina fäder i framtiden och säger: "Vad betyder dessa stenar?" 22då ska ni låta era söner få veta och säga: "Israel kom över denna Jordan på torr mark. 23För Herren er Gud (Jahve Elohim) torkade upp Jordans vatten framför er, till dess ni kommit över, som Herren er Gud (Jahve Elohim) gjorde med Vasshavet [Röda Havet, se 2 Mos 14–15], som han torkade upp framför oss till dess vi gått över, 24för att alla jordens folk ska känna (ha kunskap om) Herrens (Jahves) den mäktiges hand, så att ni vördar (fruktar) Herren er Gud (Jahve Elohim) för evigt."

Israeliterna helgar sig – Pesach

5[Kapitel 5 är den fjärde sektionen, och den centrala av de sju första (kap 1-8). Israeliterna helgar sig inför Herren och crescendot finns i vers 10 då man för första gången firar Pesach i det nya landet.]

1Och det skedde när alla amoréernas kungar som var bortom Jordan, västerut, och alla kananéernas kungar som var vid havet [Medelhavet], hörde hur Herren (Jahve) hade torkat upp Jordan framför Israels söner till dess att alla gått över, att deras hjärtan smälte [av rädsla], inte heller var deras ande kvar i dem längre på grund av Israels söner. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Kungarna skakade av skräck och kunde inte göra någonting åt situationen.]
     2Vid den tiden sade Herren (Jahve) till Josua: "Gör dig knivar av flinta och omskär igen Israels söner en andra gång." [1 Mos 17:7–14] 3Och Josua gjorde sig knivar av flinta och omskar Israels söner vid Givat-Haaralot [betyder: "förhudarnas kulle" eller "kullen där man räknas som oomskuren"].
     4Anledningen till att Josua omskar dem var denna: Allt folket som hade dragit ut från Egypten – alla män av stridbar ålder – hade dött i öknen under vägen från Egypten. 5Allt folk som drog ut ur Egypten var omskuret, men allt folk som var födda i öknen under vägen när de drog ut ur Egypten hade inte blivit omskurna. [4 Mos 14:29–34] 6För Israels söner vandrade fyrtio år i öknen, även stridsmännen som kom ut ur Egypten förgicks, eftersom de inte lyssnade till Herrens (Jahves) ord, varför Herren (Jahve) svurit att han inte skulle låta dem se landet som Herren med ed lovade deras fäder att han skulle ge oss, ett land som flyter av mjölk och honung. 7Och han reste upp deras söner i deras ställe, dem lät Josua omskära, för de var oomskurna, eftersom de inte blivit omskurna under vägen. 8Och det skedde när hela nationen var omskuren, varenda en av dem, att de vilade på sin plats i lägret till dess de var läkta.
     9Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag har jag tagit bort (ordagrant 'rullat bort') Egyptens förebråelse från dig." Därför kallas platsen Gilgal [som just betyder "hjul" eller "något som rullar"] till denna dag.

10Och Israels söner hade sitt läger i Gilgal [Jos 4:19] och de firade Pesach på Jerikos slätt på den 14:e i månaden [2 Mos 12]. 11Och de åt av landets mat på dagen efter Pesach, osyrat bröd och rostat korn på samma dag. 12Och mannat upphörde på morgonen efter att de ätit av landets mat. Israels söner hade inte längre något manna [2 Mos 16:35] utan de åt av Kanaans lands frukt det året.

13Och det hände när Josua var vid Jeriko att han lyfte upp sina ögon och såg, och se, där stod en man mittemot honom med sitt svärd draget i handen. [2 Mos 3:2–4:17; Dom 6:11–23] Och Josua gick till honom och sade till honom: "Är du för oss eller för våra motståndare?"
     14Och han sade: "Nej, men jag är härförare för Herrens (Jahves) härskara. Nu har jag kommit." [2 Mos 15:3]
    Och Josua föll med sitt ansikte mot jorden och böjde sig ned och sade till honom: "Vad säger min herre till sin tjänare?"
     15Och härföraren för Herrens (Jahves) härskara sade till Josua: "Ta av dig skorna från dina fötter, för platsen där du står är helig." Och Josua gjorde så.

[Detta möte motsvarar det möte med Gud som Mose hade vid den brinnande busken. Både Josua och Mose behövde dessa möten med Gud själv innan de gick in i sina uppdrag, se 2 Mos 3:5.]

Jeriko faller ner

6[Detta kapitel hör ihop med Jos 3:1–4:24 i den första kiasmen i kap 1-6. Det har också sin parallell i kapitel 7-12. Här räddas Rahab (Rachav) och hennes familj och i Jos 11:19 räddas de hivéer som bodde i staden Givon.
    Tre olika hebreiska ord för vädurshorn/shofar används i detta kapitel. Det generella ordet för ett djurhorn är qeren. Ordet shofar och jovel används för just vädurshorn. Shofaren används ofta som krigssignal. Ordet jovel betyder vädur och vädurshorn, men också jubel. Det användes som en signal för jubelåret, men inte vid krig, se 3 Mos 25:8–13. Att just ordet jovel används här kopplar denna händelse till friåret då man återvänder till sin arvedel.]


1Nu var Jeriko helt stängt på grund av Israels söner. Ingen gick ut och ingen kom in. 2Herren (Jahve) sade till Josua: "Se, jag har gett Jeriko i din hand med dess kung, liksom dess tappra stridsmän. 3Och ni ska omringa staden, alla stridsmän ska gå runt staden ett varv. Det ska ni göra i sex dagar. 4Och sju präster ska bära sju jubelhorn (vädurshorn – hebr. jovel) framför arken. Och den sjunde dagen ska ni gå sju gånger runt staden och prästerna ska blåsa i shofarerna. 5Och det ska ske att när de blåser en lång signal i hornet (hebr. qeren) och ni hör ljudet av shofarerna, då ska hela folket ropa högt (uppge ett härskri), och stadens murar ska rasa samman (bokstavligt komma ned och bli platta) och folket ska gå upp, var och en rakt fram, framför honom."

6
(Jos 6:6) Jerikos sju trumpeter, målning av James Tissot 1902.

Jerikos sju trumpeter, målning av James Tissot 1902.

Och Josua, Nuns son, kallade på prästerna och sade till dem: "Ta upp förbundsarken och låt sju präster bära sju jubelbasuner framför Herrens (Jahves) ark." 7Och han sade till folket: "Gå vidare, och gå runt staden och låt de beväpnade dra fram framför Herrens (Jahves) ark."
     8Och det blev så att när Josua hade talat till folket, gick de sju prästerna som bar de sju jubelhornen inför Herren framför, och blåste med shofarerna, och Herrens förbundsark följde dem. 9Och de beväpnade männen gick före prästerna som blåste i shofarerna och eftertruppen gick efter arken, medan man [prästerna] blåste i shofarerna oavbrutet. 10Och Josua befallde folket och sade: "Ni ska inte ropa och inte låta er röst bli hörd, inte heller ska några ord passera ut ur era munnar förrän den dag jag ber er ropa – då ska ni ropa." 11Så fick han Herrens (Jahves) ark att omringa staden genom att gå runt den en gång, och de kom tillbaka till lägret och de stannade i lägret.
     12Josua steg upp tidigt på morgonen och prästerna tog upp Herrens (Jahves) ark. 13Och de sju prästerna som bar de sju jubelhornen framför Herrens (Jahves) ark gick vidare oavbrutet och blåste i shofarerna, och de beväpnade männen gick före dem och eftertruppen gick efter Herrens (Jahves) ark, (prästerna) blåste i shofarerna oavbrutet. 14Och den andra dagen omringade de (gick de runt) staden en gång och de återvände till lägret. Så gjorde de i sex dagar.
     15Och det skedde på den sjunde dagen att de steg upp tidigt när dagen grydde, och de omringade (gick runt) staden på samma sätt sju gånger. Bara på den dagen omringade de (gick de runt) staden sju gånger. 16Och det skedde att den sjunde gången, när prästerna blåste i shofarerna, sade Josua till folket: "Ropa (uppge ett härskri), för Herren (Jahve) har gett er staden, 17och staden och allt som är i den, ska vara helgad (avskild) [Jos 2:10] till Herren (Jahve), endast skökan Rahab (Rachav) ska leva, hon och alla som är med henne i huset, eftersom hon gömde budbärarna som vi sände [Jos 2:1–14.] 18Håll bara er själva borta från det helgade (avskilda), så att ni inte drar en förbannelse (bestämd till att dö – hebr. charam) över er genom det som är helgat (avskilt), då gör ni Israels läger förbannat (bestämd till att dö) och orsakar det bekymmer. 19Men allt silver och guld och redskap av brons och järn är heligt för Herren, det ska komma till Herrens (Jahves) skatter."

(Jos 6:20) Utgrävningar från den gamla staden Jeriko (Tell es-Sultan). Den är en av världens äldsta städer, också den lägst belägna – 258 meter under havsytan.

Utgrävningar från den gamla staden Jeriko (Tell es-Sultan). Den är en av världens äldsta städer, också den lägst belägna – 258 meter under havsytan.

[Utgrävningar av Tel es-Sultan, som kullen där Jeriko låg heter, visar att staden var väl befäst. Den yttre muren var 7 meter hög och den inre närmare 10 meter hög. En vattenkälla, som än idag flödar med vatten, var belägen innanför muren i den sydöstra delen. Staden hade några tusen invånare. När Josua och israeliterna intar Jeriko är det vår och skörden var just bärgad, se Jos 3:15. Vid utgrävningar på 1930-talet av Garstang hittades flera stora krukor fulla med spannmål som bekräftar detta, och visar att Jeriko kunde klarat flera års belägring. Man hittade också ett lager med stenar som ligger huller om buller, som om det sjunkit rakt ned, och tecken på att staden bränts. Egyptiska målningar på krukor och lampor ringar in dateringen till mellan 1500 och 1400-talet f.Kr., vilket stämmer med Bibelns kronologi att intåget skedde våren 1406 f.Kr. Arkeologen Kenyon, som gjorde utgrävningar där på 1950-talet, beskriver hur hon hittade högar av rött tegel som troligtvis rasat ner från den högre inre muren nedanför den yttre muren. Detta skulle då kunnat skapat en naturlig ramp så israeliterna kunde gå "upp" i staden. Redan i den första utgrävningen 1907-1909 upptäcktes de raserade murarna. I alla utgrävningar såg man att en del av den norra muren var intakt. Det tyder på att Rahabs (Rachavs) hus låg i den norra delen av staden, närmast bergen, se Jos 2:15.]

20Så folket ropade och (prästerna) blåste i shofarerna. Och det skedde när folket hörde ljudet av shofarerna att folket ropade med ett starkt (stort) rop (ett härskri) och murarna kom ner platt (ordagrant: murarna föll under sig själva), så att folket gick upp [vilket bekräftats av arkeologin], in i staden, varje man rakt framför sig, och de intog staden. 21Och de förstörde grundligt allt som fanns i staden, både män och kvinnor, både unga och gamla, och oxar och får och åsnor, med svärdsegg.
     22Och Josua sade till de båda män som hade utforskat (bespejat) landet: "Gå in i skökans hus och för ut skökan och alla som är med henne, så som ni lovat henne." 23Och de unga männen som spejat gick in och förde ut Rahab (Rachav) och hennes far och hennes mor och hennes bröder, alla som var hos henne, alla hennes släktingar förde de ut, och de placerade dem i Israels läger.
     24Och de brände staden i eld och allt som fanns därinne. Endast silvret, och guldet och redskapen av brons och av järn lade de bland skatterna i Herrens (Jahves) hus. 25Men skökan Rahab (Rachav) och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [Matt 1:5; Heb 11:31; Jak 2:25].
     26Vid den tiden tog Josua en ed av folket och sade:
"Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man inför Herren (Jahve)
    som står upp och återuppbygger denna stad Jeriko,

han ska förlora sin förstfödde
    när han lägger dess grund
och sin yngste son
    när han sätter upp dess portar."

[Arkeologiska inskriptioner i Assyrien visar att det inte var ovanligt att förstörda städer inte skulle byggas upp igen. Dock har ingen av dessa en åtföljande ed. Josuas ord här har likheter med Mose instruktioner i 4 Mos 13:12–16. Många år senare får denna förbannelse sin fullbordan när Hiel, en man från Betel, bygger upp Jeriko igen. Han förlorar sin förstfödde Aviram och sin yngste son Segov, se 1 Kung 16:34]
27Så var Herren (Jahve) med Josua och han var aktad i hela landet.

Achan gömmer byte (kap 7-8)

7[Nu vänder den första kiasmen och rör sig tillbaka. Detta stycke hör ihop med kapitel 2. Här kommer missmod på grund av en trolös israelit. Han gömmer plundrat byte trots att Gud befallt dem att inte göra det. Denna berättelse har sin "spegelbild" i kapitel 2. Där kommer uppmuntran till israeliterna från en kanaaneisk kvinna, som gömmer två israeliska spejare.]

1Men Israels söner begick en överträdelse med de avskilda (helgade) tingen. Achan, son till Karmi, son till Zavdi, son till Zerach som tillhör Juda stam, tog (stal) av de avskilda (heliga) tingen och Herrens (Jahves) vrede tändes mot Israels söner. 2
(Jos 7:2) Ai ligger sydöst om Betel och ca 1,5 mil från Jeriko.

Ai ligger sydöst om Betel och ca 1,5 mil från Jeriko.

Och Josua sände män från Jeriko till Ai, som ligger vid Beit Aven [ordagrant "tomhetens hus"], på den östra sidan om Betel, och talade till dem och sade: "Gå och bespeja landet." Och männen gick iväg och bespejade Ai.

[Ai har traditionellt identifierats med Et-tell 14 kilometer väster om Jeriko och 16 km norr om Jerusalem. Dock verkar staden varit övergiven vid den här tiden, och ruinerna vid Khirbet el-Maqatir 1,5 kilometer västerut passar bättre in på Bibelns beskrivning. Wadi Sheban på den västra sidan fungerar som ett bra gömställe, se Jos 8:4.]

3De återvände till Josua och sade till honom: "Låt inte hela folket dra upp, utan låt omkring två eller tretusen män gå upp och slå Ai. Låt inte hela folket anstränga sig med att gå dit, för de är få."
     4Så omkring tretusen män gick dit, men de tvingades fly för männen från Ai. 5Männen i Ai dräpte 36 av deras män och jagade dem från porten [i staden Ai] till Shevarim och slog dem på sluttningen där. Och folkets hjärtan smälte och blev som till vatten.

[Shevarim kommer från ordet shever som betyder hål/djup. Det är troligtvis inte en stad utan en geografisk plats, kanske klipporna vid wadi Makkuk. Platsen ligger i alla fall öster om Ai i riktning mot Jeriko.]

6Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.] 7Och Josua sade: "Ack, Herre, Herre (Adonai Jahve) varför har du överhuvud taget fört ditt folk över Jordan? För att lämna oss i händerna på amoréerna och få oss att förgås? Det hade varit nog om vi hade fått bo på andra sidan Jordan. 8Herre (Adonai) vad ska jag säga efter att Israel har vänt sin rygg mot [flytt från] sina fiender? 9När kananiterna och alla invånare i landet hör om det, kommer de att omringa oss och hugga av vårt namn från jorden, och vad ska du göra för ditt stora namn?
     10Herren sade till Josua: "Res på dig! Varför har du fallit ner på ditt ansikte? 11Israel har syndat. De har överträtt mitt förbund som jag befallt dem, ja de har också tagit av de avskilda tingen och har stulit och även dolt (gömt) det och de har lagt det bland sina egna ägodelar. 12Därför kan inte Israels söner stå framför sina fiender, de vänder ryggen mot sina fiender eftersom de har blivit förbannade. Jag ska inte vara med dig längre om du inte utrotar de förbannade ibland er. 13Res dig, helga folket och säg: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), det finns en förbannelse i din mitt, Israel. Du kan inte stå inför dina fiender förrän du har tagit bort (utrotat) de förbannade tingen ibland er. 14I morgon bitti ska ni därför komma nära med era stammar, och det ska ske att den stam som Herren (Jahve) visar (tar, pekar ut) ska komma nära familj efter familj, och den familj som Herren (Jahve) visar (tar, pekar ut) ska komma nära hushåll för hushåll, och det hushåll som Herren (Jahve) visar (tar, pekar ut) ska komma nära man för man. 15Och det skall ske att han som tas med de avskilda (helgade) tingen ska brännas med eld, han och allt som han har, eftersom han har överträtt Herrens (Jahves) förbund och eftersom han har uträttat en hänsynslös gärning i Israel."
     16Så Josua steg upp tidigt nästa morgon och samlade ihop Israel efter deras stammar och Juda stam visades (togs, pekades ut). 17Och han samlade ihop Judas familjer och Zerachajs familj visades (togs, pekades ut). Och han samlade ihop Zerachajs familj, man för man och Zavdi visades (togs, pekades ut). 18Och han samlade ihop hans hushåll man för man och Achan, son till Karmi, son till Zavdi, son till Zerach som tillhör Juda stam visades (togs, pekades ut).
     19Och Josua sade till Achan: "Min son, jag ber dig, ge ära till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och bekänn inför honom, och tala om för mig vad du har gjort, dölj ingenting för mig."
     20Och Achan svarade Josua och sade [bekände på en gång]: "I sanning (ja, det är sant), jag har jag syndat mot Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och detta är exakt vad jag gjort (ordagrant: "detta och detta", vilket beskriver det detaljerade händelseförloppet). 21Jag såg bland bytet en fin mantel från Sinear [dessa fint broderade mantlar från Babylon (1 Mos 10:10) sveptes vid den här tiden över ena axeln med den andra änden över andra armen] och 200 shekel [omkring 2,5 kg] silver och en tunga (stav) av guld [kanske en skulptur eller en avlång guldtacka] med vikten 50 shekel [omkring 0,5 kg], då åtrådde [2 Mos 20:17] jag dem och tog dem. Och se, jag har gömt dem i marken mitt i mitt tält. Silvret ligger underst."
     22Josua sände budbärare och de sprang till tältet och se, det var gömt i tältet och silvret underst. 23Och de tog förmålen från tältets mitt och förde dem till Josua och till Israels söner, och de lade ner dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
     24
(Jos 7:24) Achors dal är identifieras ofta med området i de judeiska bergen väster om Qumran. Det är idag ett kargt område som har profetiska löften om att en dag bli en grönskande dal.

Achors dal är identifieras ofta med området i de judeiska bergen väster om Qumran. Det är idag ett kargt område som har profetiska löften om att en dag bli en grönskande dal.

©Mujaddara

Och Josua och hela Israel med honom, tog Achan, son till Zerach, och silvret och manteln, och tungan (staven) av guld, och hans söner och hans döttrar, och hans oxar och hans åsnor och hans får, och hans tält och allt som han hade, och de förde det till Achors dal [betyder: "Olyckans dal"]. 25Och Josua sade: "Varför har du hemsökt (dragit olycka över – hebr. achor) oss? Herren (Jahve) ska hemsöka (dra olycka över) dig idag." Och hela Israel stenade honom med stenar, och de brände dem i eld och stenade dem med stenar. 26Och de reste en hög med stenar över honom den dagen, och Herren (Jahve) vände bort sin brinnande vrede. Därför heter platsen Achors dal till denna dag.

[Hebr. achor betyder hemsökelse, orsaka besvär och störning. Personnamnet Achan är ett besläktat ord som betyder: "den som ställer till besvär, orsakar trubbel eller är upphov till störningar". Platsen Achor är troligtvis bergsbyggden väster om Qumran vid nordvästra delen av Döda havet och blir så småningom nordöstra gränsen för Juda (Jos 15:7). Dock finns det hopp, Achors dal nämns på nytt i Jes 65:10 och Hos 2:17 där det profeteras att dalen i framtiden ska bli en fruktsam dal när Israel blir upprättat. Se även profetian i Hes 47:6–10 med det levande vattnet från Jerusalem som en dag ska strömma ner mot Döda havet.]

81Herren sade till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket [inte bara 3 000, se Jos 7:5] med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand. 2Och du ska göra med Ai och dess kung som du gjorde med Jeriko och dess kung. Förutom att du ska ta det tillspillogivna och dess boskap och behålla som byte för er själva. [Hade Achan övervunnit sin girighet i Jeriko, så hade han fått bytet här.] Gör ett bakhåll för staden, bakom (på andra sidan; väster om) den."

3
(Jos 8:3) Josua delar upp armén i två delar, en mindre grupp på 5 000 läggs i bakhåll väster om staden medan resten av armén placeras norr om staden.

Josua delar upp armén i två delar, en mindre grupp på 5 000 läggs i bakhåll väster om staden medan resten av armén placeras norr om staden.

Så Josua steg upp med allt krigsfolket för att gå till Ai. Och Josua valde ut 30 000 män, mäktiga män (hebr. gever) med mod och tapperhet, och sände fram dem under natten. [Tio gånger så många som första försöket, se Jos 7:3.] 4Och han befallde dem och sade:
"Se, ni [en mindre grupp på 5 000 män, se vers 12] ska ligga i bakhåll mot staden bakom (på andra sidan; väster om) staden, inte långt från staden, och håll er redo. 5Och jag och allt folket som är med mig ska närma oss staden, och det ska ske när de kommer ut mot oss att vi först ska fly för dem. 6Och de ska komma ut efter oss till dess att vi har lockat bort dem från staden, för de ska säga: 'De flyr för oss som förra gången.' Så ska vi fly framför dem. 7Då ska ni resa er upp från bakhållet och inta staden, för Herren (Jahve) er Gud (Elohim) har gett staden i er hand. 8Och det ska ske när ni har intagit staden, att ni ska sätta eld på staden, enligt Herrens ord ska ni göra. Se, jag har befallt er."
9Och Josua sände fram dem och de lade sig i bakhållet och satte sig mellan Betel och Ai på västra sidan om Ai. Men Josua vistades bland folket den natten.

10
(Jos 8:10) Runt Ai (el-Maqatirl) finns många dalgångar där israeliterna kunde vara utom synhåll från staden.

Runt Ai (el-Maqatirl) finns många dalgångar där israeliterna kunde vara utom synhåll från staden.

Och Josua steg upp tidigt på morgonen och räknade folket och gick upp, han och Israels äldste, framför folket till Ai.

[Vers 11–13 beskriver nu mer detaljerat den övergripande förberedelsen i vers 3–9, det är inte en ny dag, utan en tillbakablick.]

11Och hela folket, även stridsmännen som var med honom, hade gått upp och dragit sig nära och kommit framför staden och slog läger på den norra sidan om Ai, det var en ravin (hebr. gaj) mellan honom och Ai. 12Och han tog omkring 5 000 män och satte dem i ett bakhåll mellan Betel och Ai på den västra sidan om Ai. 13Folket gjorde sig själva stridsberedda, även hela truppen som befann sig norr om staden, deras bakhåll låg och väntade väster om staden. Och Josua gick den natten till mitten av dalen (bredare dal – hebr. emeq).
     14Och det hände när kungen i Ai såg det, att stadens män skyndade sig och reste sig upp tidigt och gick ut för att strida mot Israel, han och hans folk på den avtalade tiden, i riktning mot Arava (ödemarken, stäppen, öknen) [syftar på riktningen österut mot Jeriko och Jordandalen]. Men han visste inte att det fanns ett bakhåll mot honom bakom (på andra sidan; väster om) staden. 15Och Josua och hela Israel betedde sig som om de var slagna framför dem och flydde längs vägen mot öknen. 16Och allt folket som var i Ai kallades samman för att jaga efter dem, och de jagade efter Josua och drogs bort från staden. 17Där var ingen man kvar i Ai eller Betel som inte drog ut efter Israel. De lämnade staden öppen och jagade efter Israel.
     18Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Sträck ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon) som du har i din hand mot Ai, för jag ska ge det i din hand." Och Josua sträckte ut spjutet som var i hans hand mot staden. [Troligtvis reflekterades solen i sabelns egg och gav en blixtrade signal. Här används inte det vanliga hebreiska ordet för spjut chanit.] 19Och de i bakhållet reste sig snabbt från sina platser och de sprang, så snart han [Josua] hade sträckt ut sin hand, och kom in i staden och tog den och de skyndade sig att sätta den i brand. 20Och när männen från Ai vände sig om, såg de hur röken från staden steg upp mot himlarna, och de hade ingen kraft att fly den ena vägen eller den andra vägen. Och folket [israeliterna] som flydde till öknen vände sig om mot förföljarna. 21Och när Josua och hela Israel såg att bakhållet hade tagit staden och att röken från staden steg upp, då vände de om och slog Ais män. [Plötsligt mötte hären från Ai motstånd och de hade även nackdelen att ha morgonsolen i ögonen när Josua attackerade dem.] 22Och de andra kom fram, ut ur staden mot dem, så att de var mittemellan Israel, en del på ena sidan och en del på andra sidan. Och de slog dem så att de inte lät någon av dem bli kvar eller fly. 23Och Ais kung tog de levande och förde honom till Josua.
     24Och det skedde när Israel gjorde slut på slaktandet av alla Ais invånare på fältet, även i öknen där de förföljt dem, och de alla hade fallit för svärdseggen till dess de var förtärda, att hela Israel återvände till Ai och slog det med svärdsegg. 25Och alla som föll den dagen, både män och kvinnor var 12 000, inklusive alla män i Ai. 26För Josua drog inte tillbaka sin hand med vilken han hade sträckt ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon), förrän han fullständigt förgjort alla invånare i Ai. [Mose hade tidigare sträckt upp sina händer i bön, se 2 Mos 17:11.] 27Bara boskapen och det tillspillogivna i staden tog Israel som byte åt sig själva, enligt det ord som Herren (Jahve) talat när han befallde Josua. 28Så brände Josua Ai och gjorde det till en grushög, ja en ödemark till denna dag. [Ai betyder just ruin.] 29Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.

Guds ord – Josua läser för folket

(Jos 8:30) På norra sidan av berget Ejval (Ebal) finns arkeologiska utgrävningar och det man tror är Josuas altare.

På norra sidan av berget Ejval (Ebal) finns arkeologiska utgrävningar och det man tror är Josuas altare.

[Denna sista sektion fokuserar på Guds ord och hör tematiskt ihop med det inledande stycket i Jos 1:1–18. I det första kapitlet hade Guds ord till Josua en central roll. Här leder Josua en ceremoni vid berget Ejval.]

30Sedan byggde Josua ett altare till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) på berget Ejval (Ebal), 31som Mose, Herrens (Jahves) tjänare, befallt Israels söner, som det är skrivet i boken med Moses undervisning [Torah – de fem Moseböckerna], ett altare av ohuggna stenar, varpå man inte använt något järn, och de offrade brännoffer till Herren på det och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer). 32Och han skrev där på stenarna en avskrift (kopia) av Moses undervisning (Torah) som han skrev framför Israels söner.

[Mellan berget Gerizim och Ejval ligger staden Shechem. Ett altare har hittats på den norra sluttningen av berget Ejval vid utgrävningar av Adam Zertal 1980. Alldeles intill ligger också den plats där Abraham fick ett löfte om att hans avkomma skulle få detta land och där han byggde ett altare, se 1 Mos 12:6–7. I vers 33 nämns "hela Israel" till skillnad från "Israel" här i vers 32. Ett möjligt scenario är att Josua och en mindre grupp med prästerna och de äldste är med i denna ceremoni vid altaret, sedan tar man med arken och går till den södra sidan av Ejval i dalen mellan Ejval och Gerizim där hela folket sluter upp.]

33
(Jos 8:33) Till vänster syns berget Gerizim och till höger Ejval (Ebal). Längst till höger (norrut) finns Josuas altare. I sänkan mellan bergen ligger staden Shechem, som på hebreiska betyder skuldra – ett passande namn eftersom bergen ser ut som två skuldror.

Till vänster syns berget Gerizim och till höger Ejval (Ebal). Längst till höger (norrut) finns Josuas altare. I sänkan mellan bergen ligger staden Shechem, som på hebreiska betyder skuldra – ett passande namn eftersom bergen ser ut som två skuldror.

Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ejval (Ebal). Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först. 34Därefter läste han alla de ord från Mose undervisning (Torah), välsignelsen och förbannelsen [5 Mos 27–28], enligt allt det som är skrivet i boken med undervisning (Torah). 35Det fanns inte ett enda ord som Josua underlät att läsa, av allt det som Mose befallt, inför hela Israels församling och kvinnorna och barnen och främlingen som vandrade bland dem.

Resten av Kanaans land (kap 9-12)

9[Tidigare hade motståndet bestått av enskilda städer, nu i detta och följande kapitel kommer motståndet från allianser med städer och dess kungar.]

1Och det hände sig att när alla kungar som var bortom Jordan i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och utefter hela Stora Havets (Medelhavets) kust framför Libanon, hettiterna och amoréerna, kananiterna, perisséerna, hivéerna och jebusiterna hörde detta, 2samlades de tillsammans för att strida med Josua och med Israel, som en man (bokstavligt en mun).
     3Men när invånarna i Givon [8 km sydväst om Ai] hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai, 4gick de listigt tillväga och vandrade iväg och gjorde sig som om de var sändebud, och lade gamla säckar på sina åsnor, och vinskinn (som var) slitna, använda och lappade, 5och slitna och lagade skor på sina fötter, och slitna mantlar över sig. Och allt bröd i deras matsäck vart torrt och smuligt. 6Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sade till honom och Israels män: "Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss."
     7Och Israels män sade till hivéerna: "Tänk om ni bor ibland oss, hur ska vi då ingå (skära) ett förbund med er?"
     8Och de sade till Josua: "Vi är dina tjänare (hebr. eved)."
    Och Josua sade till dem: "Vilka är ni och varifrån kommer ni?"
     9
(Jos 9:9) Kungsvägen var den viktiga nordsydliga handelsvägen och militärrutten öster om Jordan.

Kungsvägen var den viktiga nordsydliga handelsvägen och militärrutten öster om Jordan.

Och de sade till honom: "Från ett väldigt avlägset land, har dina tjänare kommit för Herren (Jahve) din Guds (Elohims) namns skull, för vi har hört hans rykten och om allt han gjorde i Egypten, 10och vad han gjorde mot de två ammonitiska kungarna som bodde bortom Jordan, mot Sichon, kung i Cheshbon och mot Og kung i [området] Bashan i [staden] Ashtarot.

[Dessa två städer låg längs med kungsvägen, se 4 Mos 20:17; 21:22, den viktiga nordsydliga handelsvägen och militärrutten öster om Jordan som förband Damaskus i norr och Etsjon-Gever (nuvarande Eilat) i söder.]

11Och våra äldste och invånarna i vårt land talade till oss och sade: 'Ta proviant i er hand för resan och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare och nu vill vi sluta ett förbund (skära och ingå ett blodsförbund) med er.' 12Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se det är torrt och smuligt. 13Och dessa vinskinn som vi fyllde var nya, och se de är använda. Och dessa våra mantlar och våra skor är slitna på grund av den långa resan."
     14Och männen tog av deras mat, men frågade inte om råd från Herrens (Jahves) mun. 15Och Josua gav en försäkran om fred ("gjorde frid" – hebr. shalom) med dem och slöt ett förbund (skar ett blodsförbund) med dem för att låta dem leva och ledarna i menigheten (församlingen) gav dem sin ed.
     16
(Jos 9:16)

Och tre dagar efter att de slutit ett förbund (skurit ett blodsförbund) med dem, fick de höra att de var deras grannar och att de bodde ibland dem. 17Och Israels söner vandrade och kom till deras städer på den tredje dagen. Deras städer var
Givon [som var den ledande, se vers 3–4]
och Kefira
och Beerot
och Kirjat-Jearim.

[Dessa städer hade en allians, och är alla bara 1,5 mil från Jerusalem. De hamnade i Benjamins stams område, se Jos 18:25–26, 28.]
18Och Israels söner slog dem inte eftersom menighetens (församlingens) ledare hade avlagt ed inför Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim).
    Och hela menigheten muttrade (knorrade) mot ledarna. [Folket var antagligen oroliga för att det skulle få konsekvenser att man brutit mot Guds instruktioner, se Jos 6:17; 5 Mos 20:17.] 19Men alla ledare sade till hela menigheten [Israels folk samlade där]: "Vi har svurit en ed inför Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), därför kan vi inte röra dem nu. 20Så här ska vi göra med dem och låta dem leva. Låt vreden komma över oss på grund av den ed vi gav till dem." 21Och ledarna sade till dem: "Låt dem leva." Så blev de vedhuggare och drog upp vatten till hela menigheten, som ledarna hade talat till dem.
     22Och Josua kallade på dem och han talade till dem och sade: "Varför har ni bedragit oss och sagt: 'Vi är långt bort ifrån' när ni bor ibland oss? 23Därför är ni nu förbannade (utrotade, helt förgjorda – hebr. arar). Ni ska aldrig upphöra att vara våra slavar, både vedhuggare och vattenhämtare till min Guds (Elohims) hus."
     24Och de svarade Josua och sade: "Eftersom det med säkerhet blev berättat för dina tjänare hur Herren (Jahve) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta. 25Se nu, vi är i din hand. Så som det är gott och rätt för dig att göra mot oss, gör det."
     26Och så gjorde han mot dem och räddade dem ur Israels söners hand, så att de inte dödade dem. 27Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahves) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja.

[Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (Jos 18:1), sedan Givon (1 Krön 16:39) och sist Jerusalem. Efter exilen var giboniterna med bland dem som reparerade murarna (Neh 3:7; 7:25). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland de som återvände, se Esra 2:25; Neh 7:29. Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se 1 Mos 12:3; Jos 6:25.]

Solen står still

(Jos 10:1) Vy över Jerusalem från Olivberget.

Vy över Jerusalem från Olivberget.

10[Detta är första gången Jerusalem nämns i Bibeln. Det hebreiska namnet är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen "-ajim" indikerar detta. Dualformen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (Upp 21:2, 10), men även passager från profeterna (Jes 26:1–3) gör att den åsikten också finns i den rabbinska tolkningen. I antika egyptiska källor kallas staden "Ursalimmu" vilket betyder "fridens fundament/fredens grund".]

1Och det hände sig att när Adonitsedek [Namnet betyder "min herre är rättfärdighet"], Jerusalems kung, hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt staden, så som han hade gjort med Jeriko och dess kung, så hade han gjort med Ai och dess kung, och hur invånarna i Givon hade ingått (gjort) fred med Israel och var (vistades) ibland dem, 2
(Jos 10:2)

då blev de mycket rädda (fruktade de storligen) eftersom Givon var en stor stad, som en av de kungliga städerna och eftersom det var större än Ai och alla män där var mäktiga stridsmän. 3Därför sände Adonitsedek, Jerusalems kung (bud) till
Hoham, kung i Hebron,
och till Piram, kung i Jarmot,
och till Jafija, kung i Lachish,
och till Devir, kung i Eglon
och sade: 4"Kom upp till mig och hjälp mig och låt oss slå Givon, för de har gjort (ingått) fred med Josua och med Israels söner."
     5
(Jos 10:5) Vy över ruinerna där den stora staden Gibeon låg.

Vy över ruinerna där den stora staden Gibeon låg.

Därför samlade sig de fem kungarna från amoréerna, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung tillsammans och gick upp, de och deras härar och slog läger mitt emot Givon och krigade mot dem.
     6Och Givons män sände (bud) till Josua till lägret i Gilgal [intill Jeriko] och sade: "Släpp inte dina händer från dina tjänare, kom upp till oss snabbt och rädda oss och hjälp oss, för alla amoréernas kungar som bor i bergsbygden [Jerusalem, Hebron, Jarmot, Lachish och Eglon] har samlat sig tillsammans mot oss."
     7Så Josua gick upp från Gilgal, han och allt krigsfolket med honom och alla mäktiga stridsmän. 8Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Frukta inte för dem för jag har gett dem i din hand, inte en enda man av dem ska stå dig emot."
     9
(Jos 10:9) Vid utgrävningarna i Gibeon har man hittat en stor vattenreservoar.

Vid utgrävningarna i Gibeon har man hittat en stor vattenreservoar.

Därför kom Josua över dem plötsligt, eftersom han vandrade upp från Gilgal hela natten. [En sträcka på 3 mil, med brant stigning från Jordandalen.] 10Och Herren (Jahve) förvirrade dem (panik och tumult bröt ut) inför Israel som slog dem med en stor slakt vid Givon, och de jagade dem längs vägen upp mot Bet-Choron och slog dem ända till Azeqa och till Makeda. [Jakten gick först nordväst och sedan sydväst, en sträcka på 3 mil.] 11Och det hände när de flydde från framför Israel när de var på väg ner från Bet Choron, att Herren (Jahve) kastade ner stora stenar från himlarna över dem ända till Azeqa och de dog. Det var fler som dog av haglet än dem som Israels söner slog med svärdet. [Samma ord för hagel (hebr. barad) används även om den sjätte plågan i Egypten, se 2 Mos 9:18–33; Ps 18:14–15.]
     12Sedan talade Josua till Herren (Jahve) på den dagen när Herren (Jahve) gav amoréerna inför Israels söner, och han sade i Israels åsyn:
"Sol stå stilla (var tyst – hebr. dom) över Givon
    och du måne i Ajalons dal."

13Och solen stod stilla
    och månen stannade
    till dess landet hade hämnats på alla sina fiender.
Är inte detta skrivet (nedtecknat) i Jashars ["den rättfädiges"] bok?

[Jashars bokrulle omnämns igen i 2 Sam 1:18 och även i den grekiska översättningen av 1 Kung 8:13. Händelsen här var något extraordinärt som även skrevs ner i andra sekulära krönikor. Än har inga kopior av den hittats. Jashar betyder "rättfärdig" så bokens namn är den rättfärdiges bokrulle.]

Och solen stannade mitt på himlarna [ordagrant på halva himlarna] och hade ingen brådska med att gå ner på en hel dag. 14Det har inte funnits någon dag som denna, varken förr eller senare, då Herren (Jahve) lyssnade på en mans röst, för Herren (Jahve) stred för Israel. 15Och Josua återvände, och alla Israels män med honom, till lägret i Gilgal.

[Händelserna här inleds med att Josua har vandrat hela natten, se vers 9. Ett stort oväder med hagel, stora som stenar, har fallit över fiendehärarna. Sedan sker en märklig händelse som påverkar både solen och månen. Att solen och månen "blir tysta" kan beskriva att de slutar göra det de brukar. Ett förslag är att det är en soleklips där månen passerar framför solen, men det måste då också vara något unikt som gjort denna dag speciell så det inte funnits någon sådan förr eller senare. Författaren verkar nästan mer än undret i sig lyfta fram att det stora var att Gud hörde en mans bön. De två tidigare stora miraklen – Jordanflodens vatten som stoppade i Adam (Jos 3:16) och segern över Jeriko (Jos 6:20) – hade varit på Guds initiativ. Denna gång var det som svar på en människas bön!]

16
(Jos 10:16) Makeda ligger någon kilometer väster om Hebron.

Makeda ligger någon kilometer väster om Hebron.

Och dessa fem kungar flydde och gömde sig själva i grottan vid Makeda. 17Och man berättade för Josua och sade: "De fem kungarna är funna, gömda i en grotta vid Makeda." [Makeda är nuvarande el-Qom mellan Lachish och Hebron, 14 km väster om Hebron.] 18Josua svarade: "Rulla stora stenar framför grottans öppning [ordagrant mun] och sätt män där att bevaka dem, 19men stanna inte, jaga efter våra fiender och slå de bortersta (ordagrant bakersta, de som är i eftertruppen) av dem, tillåt dem inte att gå in i deras städer, för Herren vår Gud (Jahve Elohim) har gett dem i vår hand."
     20Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av de som var kvar hade gått in i sina befästa städer, 21att hela folket återvände till lägret till Josua i Makeda i fred (shalom), ingen vässade sin tunga (vågade ens säga det minsta) mot någon av Israels söner.
     22Sedan sade Josua: "Öppna grottan [ta bort de stora stenarna från öppningen] och för fram dessa fem kungar till mig från grottan." 23Och de gjorde så och förde fram dessa fem kungar till honom från grottan, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung. 24Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sade till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
     25Och Josua sade till dem: "Frukta inte, var inte missmodiga, var starka och vid gott mod, för på detta sätt ska Herren (Jahve) göra med alla våra fiender som vi strider mot." 26Därefter slog Josua dem och dödade dem och hängde dem i fem träd, och de hängde i träden till kvällen.
     27Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag. 28Och Josua tog Makeda den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med Makedas kung som han hade gjort med Jerikos kung.

Livna

29
(Jos 10:29)

Och Josua gick från Makeda och hela Israel med honom till Livna och stred mot Livna. 30Och Herren (Jahve) gav även det och dess kung i Israels hand, och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, han lämnade ingen där, och han gjorde mot dess kung som han hade gjort med Jerikos kung.

[Livna har inte med säkerhet identifierats, men fynd vid utgrävningar i Tel Burna 2015, gör att det kan vara den bibliska Livna.]

Lachish

31
(Jos 10:31) Till vänster syns porten in till staden Lachish. Närheten till handelsvägen via-Maris gjorde Lachish till en inflytelserik och ekonomiskt viktig stad även för stormakter som Assyrien och Egypten.

Till vänster syns porten in till staden Lachish. Närheten till handelsvägen via-Maris gjorde Lachish till en inflytelserik och ekonomiskt viktig stad även för stormakter som Assyrien och Egypten.

Och Josua gick från Livna och hela Israel med honom till Lachish och slog läger mittemot det och stred mot Lachish. 32Och Herren (Jahve) gav Lachish i Israels hand och han tog det på andra dagen, och slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, på samma sätt som han gjort med Livna. 33Sedan kom Gezer, Horams kung, upp till Lachishs hjälp, och Josua slog honom och hans folk till dess han inte hade lämnat någon kvar. [Gezer var en vitig handelstad som låg halvägs mellan Joppe och Jerusalem.]

Eglon

34Och Josua gick från Lachish och hela Israel med honom till Eglon och slog läger mittemot det och stred mot det. 35Och de tog det på den dagen och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne förgjorde han fullständigt den dagen, på samma sätt som han gjort med Lachish.

Hebron

36Och Josua gick från Eglon och hela Israel med honom till Hebron och stred mot det. 37Och de tog det och slog det med svärdsegg, och dess kung och alla dess städer och alla själar som var därinne, han lämnade ingen på samma sätt som han gjort med Eglon, han förgjorde det fullständigt och alla själar som var därinne.

Devira

38Och Josua återvände och hela Israel med honom till Devira och stred mot det. 39Och han tog det och dess kung och alla dess städer och de slog dem med svärdsegg, och förgjorde i grunden alla själar som var därinne, han lämnade ingen, som han hade gjort med Hebron så gjorde han med Devira och dess kung, liksom han hade gjort med Livna och dess kung.

Sammanfattning – södra räden

40Så slog Josua hela landet, bergsbygden och södern och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtivs sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbyggden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren Israels Gud (Jahve Elohim) befallt. 41Och Josua slog dem från Kadesh Barnea [längst i söder] ända till Gaza [vid Medelhavet] och hela Goshen [området mellan Hebron och Negevöknen] ända till Givon [strax nordväst om Jerusalem]. 42Och alla dess kungar och deras land tog Josua på ett tillfälle (på en gång), eftersom Herren Israels Gud (Jahve Elohim) stred för Israel.

43Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal.

De norra kungarna besegras

111
(Jos 11:1) Chatsor (Hasor) var en stor stad, bara den övre staden har blivit utgrävd, men den lägre staden sträckte sig över hela fältet. Omkring 15 000 - 20 000 människor antas ha bott här vilket gjorde den till den största i norra bergsbygden.

Chatsor (Hasor) var en stor stad, bara den övre staden har blivit utgrävd, men den lägre staden sträckte sig över hela fältet. Omkring 15 000 - 20 000 människor antas ha bott här vilket gjorde den till den största i norra bergsbygden.

När nu Javin [betyder: "den Gud ser" – troligtvis en titel], kungen i Chatsor [den största staden norr om Galileiska sjön i övre Galiléen] hörde om detta, sände han [bud] till
Jovav, kung i Madon
och till Shimrons kung [nuvarande Tel Shimron i Jezereldalen]
och till Achshafs kung
2och till kungarna som var i norr,
i Bergsbygden
och i Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] söder om Kinnerot [områden kring Genesarets sjö]
och i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i området väster om Dor vid havet [Medelhavet],
3till kananiterna i öster och väster
och amoréerna
och hettiterna
och perisséerna
och jebusiterna i Bergsbygden
och hivéerna under Hebron i Mitspas land.
4Och de gick ut,
    de och alla deras arméer med dem,
mycket folk – som sanden på havets strand – i mängder,
    med hästar och vagnar,
i stor mängd.

[Kananitiska vagnar från sena bronstiden var lätta med hjul med fyra ekrar. De drogs av två hästar. Enligt den judiske historikern Josefus bestod denna armé av 300 000 soldater, 10 000 kavallerister och 20 000 vagnar.]

5
(Jos 11:5) Chatsor (Hazor) bränns ner av Josua.

Chatsor (Hazor) bränns ner av Josua.

Och alla dessa kungar kom samman och de kom och slog läger tillsammans vid Merivas vatten [ordagrant: höga sjön; troligtvis nuvarande Hulasjön 1,5 mil norr om Genesarets sjö, 4 km norr om Chatsor] för att strida mot Israel.
     6Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld." [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även Ps 20:8; 147:10.]
     7Så Josua kom plötsligt (överraskande) emot dem och hela krigsfolket med honom, vid Merivas vatten [nuvarande Hula sjön] och överföll dem. 8Och Herren (Jahve) gav dem i Israels hand och de slog dem och jagade dem till stora Sidon [vid Medelhavskusten i nordväst] och till Misrefot Majim ["brännande vatten" – varma källor; syftar troligtvis på en plats eller område i närheten av Sidon, se Jos 13:6] och Mitspes dal österut [nordost från Chatsor], och slog dem till dess ingen var lämnad kvar. 9Och Josua gjorde mot dem som Herren (Jahve) hade sagt till honom, han skar av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar i eld.

10
(Jos 11:10) En konstnärs illustration av Chatsor.

En konstnärs illustration av Chatsor.

Och Josua återvände vid den tiden och tog Chatsor (Hasor) och slog dess kung med svärd eftersom Chatsor tidigare varit huvudet (ledaren) för dessa kungariken. 11Och de slog alla själar som var där med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, ingen var kvar som andades och han brände Chatsor i eld.
     12Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahve) tjänare Mose befallt. 13Men städerna som stod på sina murar brände Israel inte förutom Chatsor som Josua brände ner. 14Och allt tillspillogivet i dessa städer och boskapen tog Israels söner som ett byte för sig själva, men de slog varje man med svärdsegg till dess de hade förgjort dem, de lämnade ingen som andades. 15
(Jos 11:15) Ett tjockt asklager bekräftar att staden har bränts ner.

Ett tjockt asklager bekräftar att staden har bränts ner.

Som Herren (Jahve) hade befallt sin tjänare Mose, så hade Mose befallt Josua och så gjorde Josua. Han lämnade ingenting ogjort av allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose.

[Chatsor (även känd som Hasor eller Hazor) betyder slott/fästning på hebreiska. Den första initiala utgrävningen skedde 1926, följt av en större expedition på 50-talet och 90-talet. Stadens yta var på hela 80 hektar med en övre och lägre del av staden. Här bodde vid den här tiden 15 000 – 20 000 invånare, tio gånger fler än i Jerusalem. Vid utgrävningarna 1992 hittades en inskription "till kungen Javin" som dateras till 1500-1600 f.Kr. Tidigare har en annan äldre inskription från 1700 f.Kr. hittats där också namnet Javin används. Troligtvis var Javin en titel, på liknande sätt som farao, kungen av Egypten, se 2 Mos 6:11. I lagret från denna tid hittas aska och stenar som krackelerat av hetta, vilket bekräftar att staden har bränts ner. Den typen av förstörelse har inte setts i utgrävningar i omkringliggande städer.]

16Så tog Josua hela landet, Bergsbygden och hela Södern och hela Goshens land [området mellan Hebron och Negevöknen] och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] och Israels bergsland och dess lågland (hebr. shefela), 17från de kala bergen som sträcker sig upp till Seir och ända till Baal Gad i Libanons dal under berget Hermon, och alla deras kungar tog han och han slog dem och dödade dem. 18Josua stred en lång tid med alla dessa kungar. 19Där var ingen stad som gjorde (ingick) fred med Israels söner förutom hivéerna, Givons invånare, de tog alla (städer) i strid. 20För det var Herrens (Jahves) avsikt att förhärda deras hjärtan och komma mot Israel i strid för att de i grunden skulle förgöras. De hade ingen nåd (oförtjänt kärlek; favör) utan de skulle fördärvas som Herren (Jahve) befallt Mose.
     21Och Josua kom på den tiden och högg av Anakim från Bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda Bergsbygd och från hela Israels Bergsland. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer. 22Ingen anakit lämnades i Israels söners land, bara i Gaza, i Gat och i Ashdod fanns några kvar. 23Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahve) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar.

Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.

Besegrade kungar

121Detta är landets kungar som Israels söner slog och besatte deras land på andra sidan Jordan mot soluppgången, från Arnons dal till berget Hermon och hela Arava österut.

2Sichon amoréernas [4 Mos 21:21–30; 5 Mos 1:4; 2:24–37; 29:7–8] kung som bodde i Cheshbon och regerade från Aroer, som är på randen av Arnons dal och mitten av dalen och halva Gilead till floden Jabbok, gränsen för Ammons söner, 3och Arava till Chinrots hav österut och till Aravas hav, Salthavet, österut vägen till Beit Hajeshimot åt söder under Pisgas sluttningar [5 Mos 34:1],

4och gränsen mot Og, Bashans kung, Refaims kvarleva som bodde i Ashtarot och i Edreij, 5och regerade på berget Hermon och i Salcha och i hela Bashan till gränsen mot geshureerna och maachateerna och halva Gilead till gränsen mot Sichon, Cheshbons kung.
     6Mose, Herrens (Jahves) tjänare, och Israels söner slog dem och Mose, Herrens (Jahves) tjänare, gav det [landet öster om Jordan] som besittning till rubeniterna och gaditerna och halva Manasses stam [4 Mos 32:1–42; Jos 13:8–32].
     7Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning, 8i Bergsbygden [Juda] och i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i Arava och på sluttningarna och i öknen och i söder (Negev). Hetiterna, amoréerna och kananéerna, periseerna, hivéerna och jebuseerna,
9Jerikos kung 1,
Ais kung som är bredvid Betel 1,
10Jerusalems kung 1,
Hebrons kung 1,
11Jarmots kung 1,
Achishs kung 1,
12Eglons kung 1,
Gezers kung 1,
13Debirs kung 1,
Geders kung 1,
14Chormas kung 1,
Arads kung 1,
15Livnas kung 1,
Adullams kung 1,
16Makedas kung 1,
Betels kung 1,
17Tapoachs kung 1,
Chefers kung 1,
18Afeks kung 1,
Sharons kung 1,
19Madons kung 1,
Chatsors kung 1,
20Shimron Merons kung 1,
Achshafs kung 1,
21Tanachs kung 1,
Megiddos kung 1,
22Kedesh kung 1,
Jokneams kung i Karmel 1,
23Dors kung i Dors område 1,
Gojims kung i Gilgal 1,
24Tirtsas kung 1.
Alla kungarna 31.

Landet fördelas (kap 13-24)

Land som återstår att inta

131Och Josua var gammal och kommen till hög ålder (många år) och Herren (Jahve) sade till honom: "Du är gammal och kommen till hög ålder (många år) och det återstår fortfarande mycket land att besätta.
2Detta är landet som återstår: Hela filistéernas område och hela geshureerna3från Shichor som är framför Egypten till gränsen mot Ekron norrut som räknas som kananéernas, de fem filisteiska ledarna, Gaza och Ashdod och Ashkelon och Gittit och Ekron, även Avim. 4I söder, hela kananéernas land och Mera som tillhör zidonierna till Afek till amoréernas gräns, 5och gevaleernas land och hela Libanon mot soluppgången från Baal–Gad under berget Hermon till Chamats ingång,
6alla invånare i bergsbygden från Libanon till Misrefot-Maim, hela Tsidonien, dem ska jag driva ut från framför Israels söner, du ska bara fördela det som ett arv åt Israel som jag har befallt dig. 7Dela nu detta land som ett arv till de nio stammarna och halva Manasse stam."

[De andra två stammarna (Ruben och Gad) och den andra halvan av Manasse hade sin arvedel öster om Jordan, se vers 8–33 och 4 Mos 32.]

Uppdelning av landet öster om Jordan

8Med honom tog rubeniterna och gaditerna emot deras arv som Mose gav dem på andra sidan Jordan österut som Mose Herrens (Jahves) tjänare gav dem9från Aroer som är på randen av Arnons dal och staden som är mitt i dalen och hela låglandet från Medeva till Divon10och alla Sichons städer, amoréernas kung som regerade i Cheshbon, till Ammons söners gräns11och Gilead och gränsen mot geshureerna och maachateerna och hela berget Hermon och hela Bashan till Salcha12hela Ogs kungarike i Bashan som regerade i Ashstarot och i Edreij, samma som Refaims kvarleva, för dem slog Mose och drev ut dem. 13Likväl drev inte Israels söner ut geshureerna och inte maachateerna utan Geshur och Maachat bor mitt i Israel till denna dag. 14Bara till Levi stam gav han inget arv. Herrens (Jahves) Israels Guds (Elohims) offer gjorda med eld är deras arv som Herren (Jahve) talat till honom.

Ruben

15Och Mose gav till Rubens söners stam efter deras familjer. 16Och deras gräns är från Aroer som ligger på randen av Arnons dal och staden som är mitt i dalen och hela låglandet till Medeva, 17Cheshbon och alla hennes städer som är i låglandet, Divon och Bamot–Baal och Beit–Baal–Meon, 18och Jahats och Kedemot och Mefaat, 19och Kirjatajim och Sivma och Tseret–Shachar i dalens berg, 20och Beit–Peor och Pisgas sluttningar och Beit–Jeshimot, 21och alla städer i låglandet och hela Sichons kungarike, amoréernas kung som regerade i Cheshbon, som Mose slog med Midjans ledare, Evi och Rekem och Tsor och Chor och Reva, Sichons furstar som bodde i landet, 22och Bileam, Beors son, siaren, slog Israels söner med svärd bland resten av de slagna. 23Och Rubens söners gränser, Jordan är deras gräns. Detta är arvet för Rubens söner efter deras familjer, städerna och dess byar.

Gad

24Och Mose gav till Gads stam till Gads söner efter deras familjer. 25Och deras gräns var Jazer och alla Gileads städer och hälften av Ammons barns land till Aroer som är framför Rabba, 26och från Cheshbon till Ramat-Mitspe och Betonim och från Machanajim till Lidvirs gräns, 27och i dalen Beit–Haram och Beit–Nimra och Sukkot och Tsafon och resten av Sichons, Cheshbons kungs kungarike, vars gräns är Jordan till den yttersta delen av sjön Kinneret bortom Jordan österut. 28Detta är Gads söners arv efter deras familjer, städerna och dess byar. 29Och Mose gav arv till halva Manasse stam och det var för hälften av Manasses söner efter deras familjer.

30Och gränsen var från Mahanaim, alla Ogs, Bashans kungs kungariken, och Jairs byar, som är i Bashan, 60 städer. 31Och halva Gilead och Ashtarot och Edreij, Ogs kungarikens städer i Bashan var för Manasses son Machirs söner, till hälften av Machirs söner efter deras familjer. 32Detta är arvet som Mose fördelade på Moavs slätt bortom Jordan vid Jeriko österut. 33Men till Levi söner gav Mose inget arv. Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) är deras arv, som han talat till dem.

Leviterna

141Och detta är arvet som Israels söner tog i Kanaans land, som prästen Elazar och Josua, Nuns son och huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar fördelade till dem, 2med lotten för arvet som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand för de nio stammarna och för den halva stammen. 3För Mose hade gett arvet till de två stammarna och den halva stammen bortom Jordan, men till Levi gav han inget arv bland dem. 4Josefs söner var två stammar, Manasse och Efraim. Och de gav ingen del till Leviterna i landet, förutom städer att bo i med öppet land runtomkring för deras boskap och småboskap. 5Som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner och de fördelade landet.

[Leviterna får inget eget område, bara städer bland de andra stammarna. Leviter kunde dock äga egen mark för sin försörjning, se 4 Mos 35:1–2; Jer 32:8–9; Apg 4:36–37.]

Personlig tilldelning – Kaleb

[I det kiastiska mönstret hör detta stycke ihop med Jos 19:49–50 där Josha, på samma sätt som Kaleb här, får sin belöning för händelserna vid Kadesh-Barnea.]

6Då kom Juda söner nära Josua i Gilgal och Kaleb, Jefunnes son kenisiten sade till honom: "Du känner till (är intimt förtrogen med) de ting som Herren (Jahve) talade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kadesh–Barnea. 740 år gammal var jag när Mose Herrens (Jahves) tjänare sände mig från Kadesh–Barnea för att bespeja landet och jag kom tillbaka till honom med ord som de var i mitt hjärta. 8Likväl, mina bröder som gick upp med mig fick folkets hjärta att smälta (bli oroligt, fyllt av fruktan), men jag följde helhjärtat min Gud (Elohim). 9Och Mose svor på den dagen och sade. 'Sannerligen, landet som dina fötter har trampat på ska vara ett arv till dig och till dina söner för evigt, eftersom du helhjärtat följde Herren min Gud (Jahve Elohim).' 10Och nu, se Herren (Jahve) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahve) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år. 11Ändå är jag lika stark idag som jag var den dag då Mose sände iväg mig. Som min styrka (kraft) var då så är min styrka (kraft) nu till att strida och till att gå ut och till att komma in. 12Ge mig nu därför dessa berg som Herren (Jahve) talade om den dagen, för du hörde den dagen hur anakiterna var där och städerna var stora och befästa. Det kommer att vara så att Herren (Jahve) är med mig och ska driva ut dem som Herren (Jahve) talade." 13Och Josua välsignade honom och han gav Hebron till Kaleb, Jefunnes son, som ett arv. 14Därför blev Hebron Kalebs, Jefunnes son kenisitens, arv till denna dag, eftersom han helhjärtat följde Herren Israels Gud (Jahve Elohim). 15Tidigare hette Hebron Kirjat–Arba, som var den Arba som var den största mannen bland anakiterna. Och landet hade ro (tystnad, vila) från krig.

Leas son Juda

15[Nu följer uppdeleningen för Juda stam. I det kiastiska mönstret så har denna nivå barnen till de som inte är Rakels barn (Juda och Simon), för att i nästa nivå handla om Josef och Benjamin.]

1Och lotten för Juda söners stam efter deras familjer var till gränsen mot Edom till öknen Tsin söderut till den yttersta gränsen i söder.
     2Och deras södra gräns var från änden av Salthavet (Döda havet), från dess södra vik (mot Negev). 3Och den går söderut längs Akrabims sluttningar och passerar utefter Tsin och går upp söder om Kadesh-Barnea och passerar längs Chetsron och går upp till Adar och vänder mot Karkaa, 4Och den går till Atsmon och vidare till Egyptens bäck och gränsen går ut till havet (Medelhavet). Detta ska vara er södra gräns.
     5Och den östra gränsen är Salthavet (Döda havet) till slutet av Jordan.
    Och gränsen på den norra sidan är från viken av havet (Döda havet) vid slutet på Jordan. 6Och gränsen går upp till Beit-Chogla och passerar norr om Beit-Arava och gränsen går till Bohans sten, Rubens son. 7Och gränsen går upp till Devir från Achors dal och norrut och ser mot Gilgal, det är mittemot Adumims sluttning som är den södra sidan av bäcken, och gränsen passerar längs Ein-Shemesh vatten och går därifrån till Ein-Rogel, 8och gränsen går upp i Hinnoms sons dal till sidan av jevuséerna söderut, det är Jerusalem, och gränsen går upp till toppen på berget som ligger framför Hinnoms dal västerut som är den yttersta gränsen av Refaims dal norrut. 9Och gränsen är dragen från bergets topp till källan med Neftoachs vatten och går ut till städerna på berget Efron och gränsen är dragen till Baala, det är Kirjat- Jearim. 10Och gränsen vänder från Baala västerut till berget Seir och passerar längs sidan av berget Jearim i norr, det är Chesalon, och går ner till Beit-Shemesh och går vidare till Timna. 11Och gränsen går till sidan av Ekron norrut och gränsen är dragen till Shikrona och passerar till berget Baala och går ut vid Javneel och gränsen går ut vid havet (Medelhavet).
     12Och den västra gränsen, Stora havet (Medelhavet) är dess gräns. Detta är gränsen för Juda söner runtomkring efter deras familjer.

13Och till Kaleb, Jefunnes son, gav han en del bland Juda söner i enlighet med Herrens befallning till Josua, Kirjat-Arba, den Arba vars far var Anak, det är Hebron. 14Och Kaleb drev ut Anaks tre söner, Sheshaj och Achiman och Talmaj, Anaks söner. 15Och han gick upp mot invånarna i Devir, Devir hette tidigare Kirjat-Sefer. 16Och Kaleb sade: "Han som slår Kirjat-Sefer och tar det, till honom ska jag ge min dotter Achsa till hustru." 17Och Otniel, Kenaz son bror till Kaleb, tog det och han gav honom sin dotter Achsa till hustru.
     18Och det skedde när hon kom till honom att hon övertalade honom att be hennes far om ett fält, och hon steg ner från sin åsna och Kaleb sade till henne "Vad behöver du?"
     19Och hon svarade: "Ge mig en välsignelse, eftersom du har satt mig i sydlandet, ge mig därför en vattenkälla." Och han gav henne den Övre källan och den Nedre källan.

20Detta är arvet till Juda söners stam efter deras familjer.

Södra städerna

21Och städerna i de yttersta delarna av Juda söners stam mot gränsen till Edom i söder är:
Kavtsel och Eder och Jagor 22och Kina och Dimona och Adad 23och Kedesh och Chatsor och Itnan, 24Zif och Telem och Bealot 25och Chatsor och Chadata och Keriot och Chetsron, det är Chatsor 26Amam och Shema och Molada 27och Chatsar-Gadda och Cheshmon och Beit-Pelet 28och Chatsar-Shoal och Beer-Sheva och Biziotja, 29Baala och Ijim och Etsem 30och Eltolad och Chesil och Chorma 31och Tsiklag och Madmanna och Sansanna 32och Levaot och Shilchim och Ajin och Rimmon
    – tillsammans 29 städer är med deras byar.

Låglandet

33I låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd]:
Eshtaol och Tsora och Ashna 34och Zanoach och Ein-Gannim, Tappoach och Enam 35Jarmot och Adullam, Socho och Azeka 36och Shaarajim och Aditajim och Gedera men Gederotajim
    – 14 städer med deras byar.
37Tsenan och Chadasha och Migdal-Gad 38och Dilan och Mitspe och Joktel 39Lachish och Botskat och Eglon 40och Kabbon och Lachmas och Kitlish 41och Gederot, Beit-Dagon och Naama och Makeda
    – 16 städer med deras byar.
42
(Jos 15:42) Soluppgång från Tel Burna (bibliska Livna). I bakgrunden mot öster syns Jerusalem, Betlehem och Hebron i bergsbygden.

Soluppgång från Tel Burna (bibliska Livna). I bakgrunden mot öster syns Jerusalem, Betlehem och Hebron i bergsbygden.

Livna och Eter och Ashan 43och Ifta och Ashna och Netsiv 44och Keila och Achziv och Maresha
    – 9 städer med deras byar.
45Ekron med sina städer och sina byar, 46från Ekron till havet (Medelhavet) allt som fanns vid sidan om Ashdod med deras byar. 47Ashdod, dess städer och dess byar, Gaza, dess städer och dess byar till Egyptens bäck. Det stora havet (Medelhavet) är dess gräns.

Bergsbygden

48Och i bergsbygden:
Shamir och Jatir och Socho 49och Dana och Kirjat-Sanna, det är Devir 50och Anav och Eshtemo och Anim. 51Och Goshen och Cholon och Gilo
    – 11 städer med deras byar.
52Arav och Roma och Eshan 53och Janom och Beit-Tappoach och Afeka 54och Chumta och Kirjat-Arba, det är Hebron och Tsior
    – 9 städer med deras byar.
55Maon, Karmel och Zif och Jotta 56och Jizreel och Jakdeam och Zanoach, 57Kain, Giva och Timna
    – 10 städer med deras byar.
58Chalchol, Beit-Tsor och Gedor 59och Maarat och Beit-Anot och Eltekon
    – 6 städer med deras byar.
60Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim och Rabba
    – 2 städer med deras byar.

Öknen

61I öknen:
Beit-Arava, Middin och Sechacha62och Nivshan och Saltstaden och Ein-Gedi
    – 6 städer med deras byar.
63Men jevuséerna, Jerusalems invånare kunde inte Juda söner driva ut, utan jevuséerna bor med Juda söner i Jerusalem till denna dag.

Rakels son Josef

16[I detta stycke handlar det om Rakes son Josef, och hans söners arv. Det hör ihop med Benjamin i Jos 18:11–28.]

1Och lotten för Josefs söner gick ut från Jordan vid Jeriko, vid Jerikos vatten i öster och gick upp från Jeriko genom bergsbygden till öknen, till Betel. 2Och den gick ut från Betel-Loza och passerade utefter gränsen mot arkiterna till Atarot, 3och den gick ner västerut till gränsen mot jafliterna till gränsen mot Beit-Choron, den nedre, till Gezer [halvägs mellan Joppe och Jerusalem] och går därifrån till havet. 4Och Josefs söner, Manasse och Efraim tog sitt arv.

Efraim

5Och gränsen för Efraims söner efter deras familjer var denna. Gränsen för arvet österut var Atrot-Adar till Beit-Choron den övre, 6och gränsen går västerut, Michmetat är i norr och gränsen vänder österut till Taanat-Shilo och passerar utmed det öster om Janocha, 7och den går ner från Janocha till Atarot och till Naara och når till Jeriko och går ut till Jordan. 8Från Tappoach går gränsen västerut till bäcken Kana, och därifrån går den ut till havet. Detta är arvet för Efraims söners stam efter deras familjer, 9tillsammans med städerna som var avskilda för Efraims söner i mitten av arvet för Manasses söner, alla städer med deras byar. 10Men de drev inte ut kananéerna som bodde i Gezer utan kananéerna bor mitt i Efraim till denna dag och blev tjänare för att utföra det tunga arbetet.

Manasse

171Och detta är lotten för Manasses stam, för han var Josefs förstfödde, liksom Machir var Manasses förstfödde, Gileads far. Han var en stridsman därför hade han Gilead och Bashan. 2Och lotten för resten av Manasses söner efter deras familjer var för Aviezers söner och för Cheleks söner och för Asriels söner och för Shechems söner och för Chefers söner och för Shemidas söner, dessa var Manasses söner, Josefs son, efter deras familjer.
     3Men Tselofechad, Chefers son, Gileads son, Machirs son, Manasses son, hade inga söner utan döttrar och detta är namnen på hans döttrar: Machla och Noa, Chogla, Milcha och Tirtsa. 4Och de kom nära framför prästen Elazar och framför Josua, Nuns son, och inför ledarna och sade: "Herren (Jahve) befallde Mose att ge oss ett arv bland våra bröder." Därför, efter Herrens (Jahves) befallning, gav han dem ett arv bland deras fars bröder. 5Och tio delar föll på Manasse vid sidan om Gileads land och Bashan som är på andra sidan Jordan, 6eftersom Manasses döttrar hade ett arv bland hans söner och Gilead tillhörde resten av Manasses söner.

7Och Manasses gräns började från Asher, Michmetat som är framför Shechem och gränsen gick till höger till Ein-Tappoach. 8Tappoach land tillhörde Manasse men Tappoach på gränsen till Manasse tillhörde Efraims söner. 9Och gränsen gick ner till Kanas bäck söderut från bäcken med städer som tillhör Efraim bland Manasses städer, men Manasses gräns är på den norra sidan om bäcken och går därifrån ut till havet (Medelhavet). 10Söderut är Efraims och norrut är Manasses och havet är hans gräns och den sträcker sig till Asher i norr och till Isaskar i öster.
     11På Isaskars och Ashers områden fick Manasse:
    Beit-Shean med omkringliggande städer,
    Jivleam med omkringliggande städer (ordagrant: "dotterstäder"),
    invånarna i Dor med omkringliggande städer,
    invånarna i Ein-Dor med omkringliggande städer,
    invånarna i Tanak med omkringliggande städer,
    invånarna i Megiddo med omkringliggande städer,
    tre (den tredje) Naphot (höjd, bergsbygd).

[De två sista orden i versen är ordagrant "tre Naphot". Naphot är hebreiska för "kulle" eller "bergsbygd". Det är en kommentar som antingen kan syfta på den tredje staden i listan, "Dor", och att den har ett alternativt namn "Naphot Dor", som t.ex. i Jos 11:2. Eller så syftar det på geografin på de tre sista städerna som ligger i bergsbygden, "de tre bergsstäderna", och är då bara en avslutande kommentar.]

12Men Manasses söner kunde inte driva ut invånarna i dessa städer för kananéerna var beslutna att bo i detta land. 13Och det hände när Israels söner hade blivit starka (vuxit sig stora, blivit många) att de satte kananéerna att göra hårt arbete, men de drev inte ut dem fullständigt.
     14Och Josefs söner talade till Josua och sade: "Varför har du gett mig en lott och en del som arv? Se, jag är ett stort folk för så mycket har Herren (Jahve) välsignat mig." 15Och Josua sade till dem: "Om du är ett stort folk gå då upp till skogen och hugg ner för dig själv där i perisséernas land och Refaim, eftersom Efraims bergsland är för trångt för dig."
     16Och Josefs söner sade: "Bergsbygden är inte tillräckligt för oss och alla kananéerna som bor i landets dal har vagnar av järn, både de som är i Beit-Shean och dess byar och de som är i Jizreels dal."
     17Och Josua talade till Josefs hus till Efraim och till Manasse och sade: "Du är ett stort folk och har stor kraft (styrka), du ska inte ha bara en lott, 18men bergsbygden ska vara ditt, för fast det är en skog ska du hugga ner den och förtjänsten därav ska vara din, för du ska driva ut kananéerna fast de har vagnar av järn och fast de är starka."

Fördelning kring Shilo – 7 stammar

18[Detta är det kiastiska centrumet i kapitel 13-24.]

1Och hela Israels söners församling samlade ihop sig tillsammans i Shilo och satte upp mötestältet där och landet var underkuvat framför dem. 2Bland Israels söner återstod sju stammar som ännu inte fått sitt arv.
     3Och Josua sade till Israels söner: "Hur länge ska ni underlåta att gå och besitta landet som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er? 4Utse åt er tre män för varje stam och jag ska sända dem och de ska stå upp och vandra genom landet och beskriva det som är ert arv och de ska komma till mig. 5Och de ska dela det i sju delar, Juda ska vistas inom sina gränser i söder och Josefs hus ska vistas inom sina gränser i norr. 6Och ni ska beskriva landet i dess sju delar och föra hit beskrivningen till mig och jag ska kasta lott för er inför Herren vår Gud (Jahve Elohim). 7Men leviterna har ingen del ibland er eftersom Herrens prästämbete är deras arv, och Gad och Ruben och halva Manasse har tagit emot sina arv på andra sidan Jordan, österut, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav dem."
     8Och männen steg upp och gick, och Josua befallde dem som gick för att beskriva landet och sade: "Gå och vandra genom landet och beskriv det och kom tillbaka till mig och jag ska kasta lott för er här inför Herrens (Jahves) ansikte i Shilo." 9Och männen gick och passerade genom landet och beskrev det med städerna i sju delar i en bok och de kom tillbaka till Josua, till lägret i Shilo. 10Och Josua kastade lott för dem i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, och där delade Josua upp landet till Israels söner efter deras avdelningar.

Rakels son Benjamin

[Benjamins område är det som beskrivs i mest detalj, 18 verser. Det har troligtvis med dess plasering mellan Juda i söder och Josef (dvs. Efraim) i norr.]

11Och lotten föll på Benjamins söners stam efter deras familjer, och deras arv var mellan Juda söner och Josefs söner.

Norra gräns

12Och deras gräns på den norra sidan var från Jordan och gränsen gick upp till sidan av Jeriko i norr och gick upp genom bergsbygden västerut, och därifrån gick den till Beit-Avens öken. 13Och gränsen passerade därifrån till Loz, till sidan av Loz, det är Betel söderut, och gränsen gick ner till Atrot-Adar vid bergen som ligger söder om Beit-Choron, det nedre. [Samma som Josefs stammars södra gräns, se Jos 16:1–4]

Västra gräns

14Och gränsen drogs och vände på den västra sidan söderut från bergen som ligger framför Beit-Choron söderut och går ut därifrån vid Kirjat-Baal, samma som Kirjat-Jearim, en av Juda söners städer, detta var den västra sidan.

Södra gräns

15Och den södra sidan var från den yttersta delen av Kirjat-Jearim och gränsen gick västerut och kom till Neftoachs vattenkälla. 16Och gränsen gick ner till den yttersta delen av bergen som ligger framför Hinnoms söners dal, som är i Refaims dal norrut, och den gick ner från Hinnoms dal till sidan av jevusiterna söderut och gick ner till Ein-Rogel. 17Och den drogs i norr och gick ut vid Ein-Shemesh och gick till Geliot som är mitt emot Adumims sluttning och gick ner till Bohans, Rubens sons, sten. 18Och den gick utefter sidan mittemot Arava norrut och gick ner till Arava. 19Och gränsen gick utefter sidan av Beit-Chogla norrut och gränsen gick vid den norra viken av Salthavet (Döda Havet) vid den södra änden av Jordan. Detta är den södra gränsen.

Östra gräns

20Och Jordan var gränsen på dess östra sida. Detta var Benjamins söners arv med dess gränser runtom efter deras familjer.

Städer

21Benjamins söners stammars städer var, efter deras familjer [12 städer i öster]:
Jeriko
och Beit-Chogla
och Emek-Ketsits
22och Beit-Arava
och Tsemaraim
och Betel
23och Avim
och Para
och Ofra
24och Kfar-Amona
och Ofni och Geva.
Tolv städer med deras byar.

25[14 städer i väster:]
Givon
och Rama
och Beerot
26och Mitspe
och Kefira
och Motsa
27och Rekem
och Jirpeel
och Tarala
28och Tsela, Elef
och Jevosi, det är Jerusalem,
Giva [senare blir detta Sauls hemstad]
och Kirjat.
Fjorton städer med deras byar. Detta är Benjamins söners arv efter deras familjer.

Leas son Simeon

191Och den andra lotten föll på Simon, på Simons söners stam efter deras familjer, och deras arv var i mitten av Juda söners arv. 2Och de hade som sitt arv [13 städer]:
Beer-Sheva vid Sheva
och Molada
3och Chatsar-Shoal
och Bala och Etsem
4och Eltolad
och Betol
och Chorma
5och Tsiklag
och Beit-Markavot
och Chatsar-Sosa
6och Beit-Levaot
och Sharochen.
Tretton städer med sina byar.
7Ain,
Rimmon
och Eter
och Ashan.
Fyra städer med sina byar.

8Och alla byar som fanns runt omkring dessa städer till Baalot-Beer, så långt som till Rama i söder. Detta är Simons söners stams arv efter deras familjer. 9Ur Juda söners lott var Simons söners arv, för Juda söners del var för stor för dem, därför hade Simons söner sitt arv i mitten av deras arv.

Leas son Zevolun (Sebulon)

10Och den tredje lotten föll på Zevoluns söner efter deras familjer, och gränsen till deras arv var mot Sarid. 11Och deras gräns gick upp västerut till Marala och nådde till Dabbashet och den nådde till bäcken som är framför Jokneam. 12Och den vände från Sarid österut mot soluppgången till Kislot-Tavors gräns och den gick till Dovrat och vände upp till Jafia. 13Och därifrån gick den österut till Gita-Chefer, till Et-Katsin och den gick ut till Rimmon-Metoar till Nea. 14Och gränsen vände sig på den norra sidan till Chanaton och gick därifrån till Jiftachels dal.
(Jos 19:15) Betlehem i Galileen ligger inte så långt ifrån Haifa där det är ganska flackt landskap. Det södra Betlehem finns inte med i några uppräkningar, det är därför profeten måste förtydliga att det är i Betlehem, Eftata som messias ska födas (Mika 5:2).

Betlehem i Galileen ligger inte så långt ifrån Haifa där det är ganska flackt landskap. Det södra Betlehem finns inte med i några uppräkningar, det är därför profeten måste förtydliga att det är i Betlehem, Eftata som messias ska födas (Mika 5:2).

15och Katat
och Nachalal
och Shimron
och Jidala
och Betlehem.
Tolv städer med sina byar.

16Detta är Zevoluns söners arv efter deras familjer, dessa städer med deras byar.

Leas son Isaskar

17Och den fjärde lotten föll på Isaskar, på Isaskars söner efter deras familjer. 18Och deras gräns var [16 städer:]
Jizreel
och Kesolot
och Shonem

19och Chafaraim
och Shion
och Anacharat

20och Rabbit
och Kishon
och Evets

21och Remet
och Ein-Ganim
och Ein-Chada
och Beit-Patsets

22och gränsen sträckte sig till Tavor
och Shachatsim
och Beit-Shemesh och går därifrån till Jordan.
Sexton städer med sina byar.

23Detta är Isaskars söners stammars arv efter deras familjer, städerna med sina byar.

Zilpas son Asher

24Och den femte lotten föll på Ashers söners stam efter deras familjer. 25Och deras gräns var
Chelkat
och Chali
och Beten
och Achshaf
26och Alam-Melech
och Amad
och Mishal
och den sträckte sig till Karmel västerut och till Shichor-Livnat.
27Och den vände åt öster (mot soluppgången) till Beit-Dagon och nådde till Zevolun och till Jiftachels dal norrut vid Beit-Emek och Niel och den vände ut till Kavol [1 Kung 9:11–13] åt vänster.
28Och Evron och Rechov och Chamon och Kana ända till det stora Tsidon.
29Och gränsen vände till Rama och till den befästa staden Tyros och gränsen vände till Chosa och gick ut där till havet från Chevel till Achziva
30och Uma
och Afek
och Rechov.
22 städer med sina byar. 31Detta är Ashers söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.

Bilhas son Naftali

32Och den sjätte lotten föll på Naftali, på Naftalis söners stam efter deras familjer.

33Och deras gräns gick från
Chelef,
från Elon-Betsananim
och Adami-Nekev
och Javneel till Lakom
och därifrån till Jordan.
34Och gränsen vände västerut till Aznot-Tavor
och gick därifrån till Chokoka
och nådde till Zevolun i söder
och nådde till Asher i väster
och till Juda vid Jordan mot soluppgången.
35Och de befästa städerna var Tsidim-Tser
och Chamat
och Rakat
och Kineret
36och Adama
och Rama
och Chatsor
37och Kedesh
och Edreij
och Ein-Chatsor
38och Jiron
och Migdal-El
och Chorem
och Beit-Anat
och Beit-Shemesh.
Nitton städer med sina byar.

39Detta är Naftalis söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.

Bilhas son Dan

40Och den sjunde lotten föll på Dans söners stam efter deras familjer. 41Och gränsen till deras arv var:
Tsora
och Eshtaol
och Ir-Shemesh 42och Shaalabin
och Ajalon
och Jitla
43och Elon
och Timna
och Ekron
44och Elteke
och Gibbeton
och Baalat
45och Jehud
och Bneibrak
och Gat-Rimmon
46och Mejarkon
och Rakon med gränsen mitt emot Jaffa.
47Men gränsen för Dans söner var för snäv (trång) för dem, så Dans söner gick upp och stred mot Leshem och tog det och slog det med svärdsegg och besatte det och bodde där och kallade Leshem Dan efter namnet på deras stamfar Dan. 48Detta är Dans söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.

Personlig tilldelning – Josua

49När de avslutat utdelandet av land som ett arv med dess gränser, gav Israels söner ett arv till Josua, Nuns son, i deras mitt. 50Som Herren (Jahve) hade befallt [4 Mos 14:30], gav de honom [Josua] den stad han begärde – Timnat-Serach i Efraims bergsbygd. Och han byggde en stad och bodde i den.

51Detta är arvslotterna som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och Israels söners stammars ledare för deras fäders hus fördelade som arv i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, vid mötestältets öppning. Så avslutade de uppdelningen av landet.

Leviterna och fristäder

201Och Herren (Jahve) talade till Josua och sade:

Fristäder

2Tala till Israels söner och säg: "Utse åt er fristäderna som jag har talat till er om genom Mose hand, 3så att mandråparen som dödar en annan själ (person) av misstag eller olyckshändelse kan fly dit. De ska vara en tillflykt för er från blodshämnaren.
     4Och han ska fly till en av dessa städer och stanna i ingången till stadens port och förklara sitt ärende i öronen på stadens äldste, och de ska ta in honom till sig i staden och ge honom en plats där han kan bo ibland dem. 5Och om blodshämnaren jagar efter honom ska de inte utlämna mandråparen i hans hand eftersom han slog sin granne oavsiktligt och inte hatade honom dessförinnan. 6Och han ska bo i den staden till dess att han kan stå till svars inför församlingen, till dess den som då är överstepräst är död. Sedan kan mandråparen återvända och komma tillbaka till sin egen stad och till sitt eget hus, till staden varifrån han flydde.

7Och de avskilde Kedesh i Galileen i Naftalis bergsbygd
och Shechem i Efraims bergsbygd
och Kirjat-Arba som är Hebron i Juda bergsbygd.

8Och bortom Jordan vid Jeriko österut avskilde de Betser i låglandets öken från Rubens stam,
och Ramot i Gilead från Gads stam
och Golan i Bashan från Manasse stam.

9Dessa vara de avskilda städerna för alla Israels söner och för främlingen som vistades ibland dem, så att alla som dödar en annan själ av misstag (olyckshändelse) kan fly dit och inte dö för blodshämnarens hand innan han stått inför församlingen.

Leviternas städer

211Ledarna för fädernas hus av Levi stam kom nära prästen Elazar och Josua, Nuns son och ledarna för fädernas hus av Israels söner, 2och de talade till dem i Shilo i Kanaans land och sade: "Herren (Jahve) befallde genom Mose hand att ge oss städer att bo i med öppet land runtomkring för vår boskap." 3Och Israels söner gav till dem av sitt arv i enlighet med Herrens (Jahves) befallning, dessa städer med öppet land runtom dem.
     4Och lotten föll för Kehatiternas familjer, prästen Arons söner som var leviter, och lotten föll på Juda stam och på Simons stam och på Benjamins stam, 13 städer. 5Och resten av Kehats söner fick genom lotten till deras familjer från Efraims stam och från Dans stam och från halva Manasse stam – tio städer. 6Och Gershons söner fick genom lotten till sina familjer från Isaskars stam och från Ashers stam och från Naftali stam och från halva Manasse stam i Bashan – tretton städer. 7Meraris söner efter deras familjer fick från Rubens stam och från Gads stam och från Zevoluns stam – tolv städer. 8Och Israels söner gav genom lotten dessa städer till leviterna med öppet land runtom dem, som Herren (Jahve) befallt genom Mose hand.

9Och de gav från Juda söners stam och från Simons söners stam dessa städer som är namngivna. 10Och de var till Arons söner av Kehatiternas familj som var Levi söner, för den första lotten var deras.
     11Och de gav dem Kirjat-Arba, det Arba som var Anaks fars, samma som Hebron (Chevron), i Juda bergsland med den öppna marken runtom. 12Men stadens fält och dess byar gav de till Kaleb, Jefunnes son, som hans besittning.
     13Och till översteprästen Aron gav de Hebron (Chevron) med dess öppna land runtom, fristaden för en mandråpare, och Livna med den öppna marken runtom, 14och Jatir med den öppna marken runtom, och Eshtemoa med den öppna marken runtom, 15och Cholon med den öppna marken runtom, och Devir med den öppna marken runtom, 16och Ajin med den öppna marken runtom, och Juta med den öppna marken runtom, och Beit-Shemesh med den öppna marken runtom – nio städer från två stammar.
     17Och från Benjamins stam, Givon med den öppna marken runtom, Geva med den öppna marken runtom, 18Anatot med den öppna marken runtom, och Almon med den öppna marken runtom – fyra städer.
     19Alla översteprästen Arons söners städer var tretton städer med den öppna marken runtom.

20Och Kehats söners familjer, leviterna, Kehats övriga söner, fick sina städer genom lotten från Efraims stam.
     21Och de gav dem Shechem med den öppna marken runtom i Efraims bergsbygd, fristaden för en mandråpare, och Gezer [halvägs mellan Joppe och Jerusalem] med den öppna marken runtom, 22och Kivtsaim med den öppna marken runtom, och Beit-Choron med den öppna marken runtom – fyra städer.
     23Och från Dans stam, Elteki med den öppna marken runtom, Gibbeton med den öppna marken runtom, 24Ajalon med den öppna marken runtom, Gat-Rimmon med den öppna marken runtom – 4 städer.
     25Och från halva Manasse stam, Tanach med den öppna marken runtom, Gat-Rimmon med den öppna marken runtom – 2 städer.
     26Alla städer till resten av Kehatiternas söner var 10 med den öppna marken runtom.

27Och till Gershons söner av leviternas familjer, från halva Manasse stam gav de Golan i Bashan med den öppna marken runtom, fristaden för en mandråpare, och Beeshtera med den öppna marken runtom – två städer. 28Och från Isaskars stam Kishion med den öppna marken runtom, Dovrat med den öppna marken runtom, 29Jarmut med den öppna marken runtom, Ein-Ganim med den öppna marken runtom – fyra städer. 30Och från Ashers stam, Mishal med den öppna marken runtom, Avdon med den öppna marken runtom, 31Chelkat med den öppna marken runtom, och Rechov med den öppna marken runtom – fyra städer. 32Och från Naftali stam, Kedesh i Galileen med den öppna marken runtom, fristaden för en mandråpare, och Chamot-Dor med den öppna marken runtom, och Kartan med den öppna marken runtom – tre städer. 33Alla Gershoniternas städer efter deras familjer var tretton, med den öppna marken runtom.
     34Och till Meraris söners familjer, resten av leviterna från Zevoluns stam, Jokneam med den öppna marken runtom, Karta med den öppna marken runtom, 35Dimna med den öppna marken runtom, Nahalal med den öppna marken runtom – fyra städer.
     36Och från Rubens stam Betser med den öppna marken runtom, och Jahats med den öppna marken runtom, 37Kedemot med den öppna marken runtom, och Mejfaat med den öppna marken runtom – fyra städer.

[Vers 36–37 saknas i den Hebreiska Masoriska texten. Texten finns dock bevarad i en kortare version i några hebreiska handskrifter och i den grekiska översättningen Septuaginta. I 1 Krön 6:78–79 återfinns en snarlik uppräkning.]

38Och från Gads stam, Ramot i Gilead med den öppna marken runtom, fristaden för en mandråpare, och Machanaim med den öppna marken runtom, 39Cheshbon med den öppna marken runtom, Jazer med den öppna marken runtom – totalt fyra städer. 40Alla dessa var Meraris söners städer efter deras familjer, från resten av Levis familjer, och deras lott var tolv städer. 41Alla leviternas städer, 48 städer med den öppna marken runtom, mitt i Israels söners besittningar, 42dessa städer, var och en med den öppna marken runtom, så ska det vara med alla städerna.

43Så gav Herren (Jahve) Israel hela landet som han hade lovat (gett sin ed) till deras fäder och de besatte det och bodde där. 44Och Herren (Jahve) gav dem vila runtom i enlighet med allt som han lovat (gett sin ed) till deras fäder, och inte en enda man av alla deras fiender var emot dem, för Herren (Jahve) gav alla deras fiender i deras hand. 45Det saknades ingenting av alla goda ting som Herren (Jahve) hade talat till Israels hus. Allt skedde (kom till dem).

Uppdelning av landet öster om Jordan

221Sedan kallade Josua på rubeniterna och gaditerna och halva Manasse stam 2och sade till dem: "Ni har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) allt som Herrens (Jahves) tjänare Mose har befallt er och har lyssnat till min röst i allt som jag befallt er, 3ni har inte lämnat (övergett) era bröder alla dagar till idag, utan har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) uppdraget som Herren er Gud (Jahve Elohim) befallt er. 4Nu har Herren er Gud (Jahve Elohim) gett vila till era bröder, som han talade till dem. Vänd nu därför tillbaka och gå till era tält i landet där ni har er besittning, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav till er på andra sidan Jordan. 5Var bara mycket noggranna med att hålla (vakta, skydda, bevara) för att göra budorden (tydliga befallningar) och undervisningen (Torah) som Herrens (Jahves) tjänare Mose har befallt er, att älska Herren er Gud (Jahve Elohim) och vandra på alla hans vägar och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och hålla (klänga, klistra sig) fast vid honom och tjäna honom med hela ert hjärta och med hela er själ (person). [5 Mos 6:5]
     6Så välsignade Josua dem och sände iväg dem och de gick till sina tält. 7Och till halva Manasse stam hade Mose gett arv i Bashan, men till den andra halvan gav Josua bland deras bröder bortom Jordan västerut. När Josua sände iväg dem till deras tält välsignade han dem, 8och talade till dem och sade: "Återvänd med mycket välstånd till era tält, och med en stor mängd boskap, med silver och med guld och med koppar och med järn och med väldigt mycket vackra kläder. Dela bytet från era fiender med era bröder." 9Och Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam återvände och lämnade Israels söner ut från Shilo, som är i Kanaans land för att gå till Gileads land, till landet för deras besittningar som de intagit enligt Herrens (Jahves) befallning genom Mose hand.

10Och när de kom till området vid Jordan som är i Kanaans land byggde Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam där ett altare vid Jordan, ett stort altare att se på. 11Och Israels söner hörde sägas: "Se, Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam har byggt ett altare framför Kanaans land, i området vid Jordan på den sida som vetter mot Israels söner." 12Och när Israels söner hörde om det samlades hela Israels söners församling tillsammans i Shilo, för att gå upp och strida mot dem.
     13Och Israels söner sände Pinchas, son till prästen Elazar, till Rubens söner och till Gads söner och till halva Manasse stam i Gileads land, 14och med honom 10 ledare, en ledare för var och en av fädernas hus av Israels stammar. Var och en av dem var ledare för sin fars hus bland Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering). 15Och de kom till Rubens söner och till Gads söner och till halva Manasse stam i Gileads land, och talade med dem och sade: 16"Så säger hela Herrens (Jahves) församling: Vilket förräderi är detta som ni har begått mot Israels Gud (Elohim), att denna dag vända bort från att följa Herren (Jahve), när ni har byggt detta altare för att denna dag göra uppror mot Herren (Jahve)? 17Är Peors synd för liten för oss, från vilken vi inte har renat oss själva till denna dag, trots att det kom en plåga över Herrens (Jahves) församling, 18så att ni denna dag måste vända er bort från att följa Herren (Jahve)? Och det kommer att bli när ni idag gör uppror mot Herren (Jahve) att i morgon blir han vred på hela Israels församling. 19Och om landet som ni besitter blir orent, kom då över till landet med Herrens (Jahves) besittning, där Herrens (Jahves) Tabernakel finns och ta er besittning bland oss, men gör inte uppror mot Herren (Jahve) och gör inte uppror mot oss genom att bygga ett altare vid sidan av Herren vår Guds (Jahve Elohims) altare. 20Gjorde inte Achan, Zerachs son, en överträdelse angående de heliga tingen, och vreden föll över hela Israels församling? Och den mannen förgicks inte ensam i sin synd."
     21Då svarade Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam och talade till ledarna för Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering): 22"Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve) Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve), han vet (är intimt förtrogen med) och Israel han ska veta (bli intimt förtrogen med), om det är i uppror eller om det är förrädiskt mot Herren (Jahve), rädda oss inte idag, 23att vi har byggt oss ett altare för att vända bort från att följa Herren (Jahve), eller för att på det offra brännoffer eller matoffer eller offra shalomoffer därpå, låt Herren (Jahve) själv begära det, 24och om vi inte snarare på grund av oro har gjort detta och sagt: I kommande tider kanhända era söner kommer och talar med våra söner och säger: Vad har ni att göra med Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim)? 25För Herren (Jahve) har gjort Jordan till en gräns mellan oss och er, Rubens söner och Gads söner ni har ingen del i Herren (Jahve), så kan era söner få våra söner att sluta vörda Herren (Jahve). 26Därför sade vi: Låt oss nu förbereda för att bygga ett altare, inte för brännoffer och inte för offer, 27men det ska vara ett vittne mellan oss och er och mellan våra generationer efter oss, så att vi gör Herrens (Jahves) tjänst inför honom med våra brännoffer och med våra offer och med våra shalomoffer, så att era söner inte säger till våra söner i framtiden: Ni har ingen del i Herren (Jahve). 28Därför sade vi: Det ska vara så när de säger så till oss eller till våra generationer i tider som kommer, att vi ska säga: Se på mallen (mönsterbilden) av Herrens (Jahves) altare, som våra fäder gjorde, inte till brännoffer, inte till offer, utan som ett vittne mellan oss och er. 29Vare det långt ifrån oss att vi skulle göra uppror mot Herren (Jahve) och denna dag vända oss bort från att följa Herren (Jahve) med att bygga ett altare för brännoffer, för matoffer och för offer vid sidan av Herren vår Guds (Jahve Elohims) altare som står framför hans Tabernakel."
     30Och när prästen Pinchas och församlingens ledare, ledarna för Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering) som var med honom, hörde orden som Rubens söner och Gads söner och Manasses söner talade, behagade det dem väl. 31Och Pinchas, prästen Elazars son, sade till Rubens söner och Gads söner och Manasses söner: "Idag vet vi (är vi intimt förtrogna med) att Herren (Jahve) är i vår mitt, eftersom ni inte har varit förrädiska mot Herren (Jahve), och inte utlämnat Israels söner till att komma bort från Herrens (Jahves) hand."
     32Och Pinchas, prästen Elazars son, återvände från Rubens söner och från Gads söner ut från Gileads land till Kanaans land till Israels söner och tog med sig ord. 33Dessa ord behagade Israels söner och Israels söner välsignade Herren (Jahve) och talade inte mer om att gå upp och strida mot dem, för att fördärva landet där Rubens söner och Gads söner bodde. 34Och Rubens söner och Gads söner gav altaret namnet: Det är ett vittne mellan oss att Herren (Jahve) är Gud (Elohim).

Sammanfattning

231Och det hände efter många dagar, när Herren (Jahve) hade gett Israel vila från alla deras fiender runt omkring och Josua var gammal och kommen i dagar, 2att Josua kallade på hela Israel, på deras äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras hövdingar och sade till dem: "Jag är gammal och har nått hög ålder (är kommen i dagar). 3Och ni har sett allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har gjort mot alla dessa nationer för er skull, för Herren vår Gud (Jahve Elohim), det är han som har stridit för er. 4Se, jag har tilldelat er ett arv, efter era stammar, de länder som är kvar från Jordan med alla länder som jag har huggit bort ända till det Stora havet [Medelhavet] mot solnedgången [västerut]. 5Och Herren er Gud (Jahve Elohim) han ska kasta ut dem framför er och driva bort dem från era ansikten (er åsyn), och ni ska besätta landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) har talat till er. 6Därför ska ni vara mycket starka (fasta, säkra, tappra) och hålla (vakta, skydda, bevara) och göra allt som är skrivet i boken med Moses undervisning (hebr. Torah), så att ni inte viker av därifrån till höger eller till vänster, 7så att ni inte kommer (blir assimilerade) bland dessa nationer som finns kvar bland er, inte nämner namnen på deras gudar, inte svär (avlägger ed) vid dem och inte tjänar dem och inte tillber dem, 8utan håller er (klamrar er fast vid, klistrar er) till Herren er Gud (Jahve Elohim) som ni har gjort till denna dag.
     9Därför har Herren (Jahve) drivit ut från framför er stora och mäktiga folk och för er har ingen man stått emot er till denna dag. 10En man av er har jagat tusen, eftersom Herren er Gud (Jahve Elohim) är den som stridit för er som han har talat till er. 11Vakta (skydda, bevara) er själva mycket, så att ni älskar Herren er Gud (Jahve Elohim). 12Om ni på något sätt går tillbaka och håller er till kvarlevan av dessa länder, av de folk som finns kvar bland er, och ingår äktenskap med dem och går in hos dem och de till er, 13vet då med säkerhet att Herren er Gud (Jahve Elohim) inte ska driva bort dessa länder från ditt ansikte (din åsyn) längre, utan de ska bli en snara och en fälla för er, och ett gissel i er sida [slavdrivares piska], och taggar i era ögon [som förblindar] till dess ni förgås från det goda land som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er.
     14Och se, idag går jag all världens väg, betänk därför i hela ert hjärta och med hela er själ att inte en enda sak av allt det goda som Herren er Gud (Jahve Elohim) talade över er har uteblivit, allt har kommit till er, inget av det saknas. 15Och det ska ske att som allt gott har kommit över er som Herren er Gud (Jahve Elohim) har talat över er, så ska Herren (Jahve) föra alla onda ting över dig till dess han har förgjort er från detta goda land som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er, 16när ni begår överträdelser mot Herren er Guds (Jahve Elohims) förbund som han har befallt er och går och tjänar andra gudar och tillber dem. Då ska Herrens (Jahves) vrede upptändas mot er och ni ska förgås med hast från det goda land som han har gett till er."

Israel förnyar sitt löfte till Gud

241Och Josua samlade alla Israels stammar i Shechem och kallade på alla Israels äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras härförare, och de ställde sig inför Guds (Elohims) ansikte.
     2Och Josua sade till hela folket: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Era fäder bodde tidigare bortom floden [Eufrat] – Terach, Abrahams far och Nachors far – och de tjänade andra gudar. 3Och jag tog er far Abraham från andra sidan floden (Eufrat) och ledde honom genom alla Kanaans länder och förökade hans säd och gav honom Isak. 4Och till Isak gav jag Jakob och Esau, och till Esau gav jag berget Seir, för att besätta det, och Jakob och hans söner gick ner till Egypten.
     5Och jag sände Mose och Aron, och jag plågade Egypten i enlighet med allt som jag gjorde i dess mitt, och därefter förde jag ut er. 6Och jag förde era fäder ut ur Egypten och ni kom till havet, och egyptierna jagade efter era fäder med vagnar och ryttare till Vasshavet (Röda Havet). 7Och när de ropade till Herren (Jahve) satte han ett mörker mellan er och egyptierna, och lät havet skölja över dem, och era ögon såg vad jag gjorde i Egypten och ni bodde i öknen i många dagar.
     8Och jag förde er till amoréernas land som bodde bortom Jordan, och de stred med er och jag gav dem i er hand och ni besatte deras land och jag förgjorde dem framför er. 9Sedan steg Balak, Tsippors son, upp och kämpade mot Israel, och han sände efter Bileam, Beors son, för att förbanna er.
     10Men jag lyssnade inte till Bileam, därför välsignade han er och jag befriade er ur hans hand.
     11Och ni gick över Jordan och kom till Jeriko och Jerikos män stred mot er, amoréerna och periseerna och kananéerna och hetiterna och girgashéerna, hivéerna och jevuséerna, och jag gav dem i er hand. 12Och jag sände bålgetingar framför er som drev ut dem framför er, två av amoréernas kungar, inte med svärd, inte med båge. 13Och jag gav er ett land på vilket ni inte hade arbetat, och städer som ni inte hade byggt, och ni bodde i dem, ni åt av vingårdar och olivlundar som ni inte planterat.
     14Och nu, vörda Herren (Jahve) och tjäna honom i renhet och sanning, och släng bort gudarna som era fäder tjänade på andra sidan floden (Eufrat) och i Egypten, och tjäna Herren (Jahve). 15Och om det verkar ont för er att tjäna Herren (Jahve), välj idag vem ni vill tjäna, om det är gudarna som era fäder tjänade som var på andra sidan floden (Eufrat) eller amoréernas gudar, i vars land ni bor. Och vi, jag och mitt hus ska tjäna Herren (Jahve)."
     16Folket svarade då [Josua]: "Aldrig att vi skulle överge Herren och tjäna andra gudar! 17Vi vet att Herren är vår Gud, han är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur slavhuset [2 Mos 20:2]. Vi kommer ihåg hur han har gjort stora under inför våra ögon. Han beskyddade oss på vår vandring och från folken vi passerade.
     18[Vi vet att] Herren har jagat i väg alla dessa folk för oss, också amoréerna som bodde i landet. Vi vill också tjäna (tillbe) Herren, för han är vår Gud."
     19Och Josua sade till folket: "Ni kan inte tjäna Herren (Jahve) för han är en helig Gud (Elohim). Han är en svartsjuk Gud (Elohim). Han ska inte förlåta era överträdelser, inte era synder. 20Om ni förkastar Herren (Jahve) och tjänar andra gudar, då ska han vända och göra er ont och förtära er, istället för att han har gjort gott mot er."
     21Och folket sade till Josua: "Nej, men vi vill tjäna Herren (Jahve)." 22Och Josua sade till folket: "Ni är vittnen mot er själva att ni har valt Herren (Jahve) för att tjäna honom." Och de svarade: "Vi är vittnen." 23Kasta nu därför bort de främmande gudarna som finns hos er och böj (luta, vänd) era hjärtan till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim).
     24Och folket sade till Josua: "Herren vår Gud (Jahve Elohim) ska vi tjäna och hans röst ska vi lyssna till."
     25Så Josua skar ett förbund med folket den dagen och förelade dem en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiska beslut) i Shechem. 26Och Josua skrev dessa ord i boken med Guds undervisning (Torah), och han tog en stor sten och satte upp den där under eken vid Herrens (Jahves) helgedom. 27Och Josua sade till allt folket: "Se, denna sten ska vara ett vittne mot er, för den har hört alla de ord som Herren (Jahve) har talat till oss, den ska därför vara ett vittne mot er så att ni inte förnekar er Gud (Elohim)." 28Så sände Josua iväg folket, var man till sin arvedel.

Josua dör

29Och det hände efter detta att Josua, Nuns son, Herrens (Jahves) tjänare dog. Han blev 110 år. 30Och de begravde honom på gränsen till hans arv i Timnat-Serach, som är i Efraims bergbygd, norr om berget Gaash. 31Och Israel tjänade Herren (Jahve) alla Josuas dagar och alla dagar som de äldste, som kände till Herrens (Jahves) gärningar som han hade gjort för Israel, levde efter Josua.
     32Och Josefs ben som Israels söner fört upp från Egypten, begravde man i Shechem, på den mark som Jakob köpt av Chamors son, Shechems far för 100 silver, och det blev Josefs söners arv.
     33Och Elazar, Arons son, dog och de begravde honom på hans son Pinchas kulle, som getts till honom i Efraims berg.




© 2022 Svenska Kärnbibeln