Ingår i Jesu släktträd Nämns i Bibeln vid namn
Jakob/Israel (patriarken)

Abrahams barnbarn, som Gud gav namnet Israel. Hans efterkommande är Israeliterna/judarna.

Tidsperiod: Abraham-Mose (2000 – 1400 f.kr.)
Född: 1652 f.Kr.  (2109 AM*)
Död: 1505 f.Kr.  (2256 AM*)
Ålder: 147 år
Alt. namn/stavningar: Jakob, Jaaqov, Israel, Jisrael
Engelska namn: Jacob, Israel
Far: Isak
Mor: Rebecka
Syskon: Esau
Relationer: Leah (äktenskap)
Rakel (äktenskap)
Bilhah (bihustru)
Zilpah (bihustru)
barn (13): Ruben, Simon, Levi, Juda, Dinah, Dan, Naftali, Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef, Benjamin

  Visa Jakob/Israel i stora familjeträdet
  Visa grafiskt familjen med åldrar som staplar

*Anno Mundi (latin för år och värld) är den judiska tideräkningen som utgår från världens tillkomst som är satt till år 3761 f.Kr. I år (2024) motsvaras av år 5784 i den judiska tideräkningen. Det som ses här är en ungefärlig siffra.

Rapportera ett problem

Användning i Bibeln


Jakob H3290
יַעֲקֹב (Jaaqov)
Betyder: den som håller i hälen, ersättare, att bedra
348 ggr i GT
Israel H3478
יִשְׂרָאֵל (Jisrael)
2506 ggr i GT
Israel A3479
יִשְׂרָאֵל (Jisrael)
8 ggr i GT
Jakob G2384
Ἰακώβ (Iakob)
27 ggr i NT
Totalt    2889 ggr

Persondatabas BETA

Databasen med alla personer är under uppbyggnad. Hittar du något fel, hör gärna av dig info(@)karnbibeln.se.

Familjeträd

Släktträdet visar Jakob/Israels föräldrar, barn och barnbarn. Visa Jakob/Israel i stora familjeträdet

  • Isak

    Rebecka

    Extra: Var en av kristi förfäder.

    Isak
    Rebecka
    • Jakob/Israel

      Leah, Rakel
      (Bilhah), (Zilpah)

      barn nr: 2

      Extra: Var en av kristi förfäder.


      Leah
      Rakel
      Bilhah
      Zilpah

      • Ruben

        -Bilhah-

        Jakob/Israels förstfödde

        Moder: Leah

        Ruben
        Bilhah
      • Simon

        Jakob/Israels barn nr: 2

        Moder: Leah

        Simon
        • Jemoel

          Simons förstfödde

          Jemoel
        • Jamin

          Simons barn nr: 2

          Jamin
        • Ohad

          Simons barn nr: 3

          Ohad
        • Jachin

          Simons barn nr: 4

          Jachin
        • Zerach

          Simons barn nr: 5

          Zerach
        • Saul

          Simons barn nr: 6

          Saul
      • Levi

        Jakob/Israels barn nr: 3

        Moder: Leah

        Levi
      • Juda

        Bat-Shua
        -Tamar-

        Jakob/Israels barn nr: 4

        Moder: Leah

        Jesu släktavla

        Juda
        Bat-Shua
        Tamar
        • Er

          Tamar

          Judas förstfödde

          Moder: Bat-Shua

          Er
          Tamar
        • Onan

          Tamar

          Judas barn nr: 2

          Moder: Bat-Shua

          Onan
          Tamar
        • Shela

          Judas barn nr: 3

          Moder: Bat-Shua

          Shela
        • Perets

          Judas barn nr: 4

          Moder: Tamar

          Jesu släktavla

          Perets
        • Zerach

          Judas barn nr: 5

          Moder: Tamar

          Zerach
      • Dinah

        -Shechem-

        Jakob/Israels barn nr: 5

        Moder: Leah

        Dinah
        Shechem
      • Dan

        Jakob/Israels barn nr: 6

        Moder: Bilhah

        Dan
        • Chushim

          födelseordning ej tillgänglig

          Chushim
        • Shucham

          Dans förstfödde

          Shucham
      • Naftali

        Jakob/Israels barn nr: 7

        Moder: Bilhah

        Naftali
        • Jachasiel

          Naftalis förstfödde

          Jachasiel
        • Goni

          Naftalis barn nr: 2

          Goni
        • Jetser

          Naftalis barn nr: 3

          Jetser
        • Shillem

          Naftalis barn nr: 4

          Shillem
      • Gad

        Jakob/Israels barn nr: 8

        Moder: Zilpah

        Gad
        • Sefon

          Gads förstfödde

          Sefon
        • Chaggi

          Gads barn nr: 2

          Chaggi
        • Shoni

          Gads barn nr: 3

          Shoni
        • Esbon

          Gads barn nr: 4

          Esbon
        • Eri

          Gads barn nr: 5

          Eri
        • Arod

          Gads barn nr: 6

          Arod
        • Areli

          Gads barn nr: 7

          Areli
      • Asher

        Jakob/Israels barn nr: 9

        Moder: Zilpah

        Asher
        • Imna

          Ashers förstfödde

          Imna
        • Ishva

          Ashers barn nr: 2

          Ishva
        • Ishvi

          Ashers barn nr: 3

          Ishvi
        • Beria

          Ashers barn nr: 4

          Beria
        • Serach

          Ashers barn nr: 5

          Serach
      • Isaskar

        Jakob/Israels barn nr: 10

        Moder: Leah

        Isaskar
        • Job

          födelseordning ej tillgänglig

          Job
        • Tola

          Isaskars förstfödde

          Tola
        • Puva

          Isaskars barn nr: 2

          Puva
        • Jashuv

          Isaskars barn nr: 3

          Jashuv
        • Shimron

          Isaskars barn nr: 4

          Shimron
      • Sebulon

        Jakob/Israels barn nr: 11

        Moder: Leah

        Sebulon
        • Sered

          Sebulons förstfödde

          Sered
        • Elon

          Sebulons barn nr: 2

          Elon
        • Jachlel

          Sebulons barn nr: 3

          Jachlel
      • Josef

        Asenat

        Jakob/Israels barn nr: 12

        Moder: Rakel

        Josef
        Asenat
      • Benjamin

        Jakob/Israels barn nr: 13

        Moder: Rakel

        Benjamin
        • Jediael

          födelseordning ej tillgänglig

          Jediael
        • Gera

          födelseordning ej tillgänglig

          Gera
        • Ard

          födelseordning ej tillgänglig

          Ard
        • Bela

          Benjamins förstfödde

          Bela
        • Ashbel

          Benjamins barn nr: 2

          Ashbel
        • Acharach

          Benjamins barn nr: 3

          Acharach
        • Becher

          Benjamins barn nr: 3

          Becher

De symboler som används är:

  • Man

    hustru

  • Kvinna
  • Ingår i Jesu släktled
  • Härskare/ledare
  • flera personer




Referenser (2502 st)

Filter:

Endast vid namn (2502)
Endast nyckelverser (13)
Dölj genitiv (220)
Och efter kommer hans bror – och hans hand håller tag om Esaus häl (hebr. akev). Och man gav honom namnet Jakob (hebr. Jaaqov). Isak var 60 år gammal när de föddes.
[Båda sönernas namn finns med i ordlekar. Jakobs namn anspelar på att han "håller hälen". Den äldre brodern benämns alltså efter sitt utseende och den yngre efter sina handlingar. Esau är född rödaktig och Jakob är född att ta någon i hälen. Verbet aqav har en negativ betydelse att tränga undan, bedra och ta undan, se 1 Mos 27:36; Jer 9:4.]
Och pojkarna växte upp. Och Esau blev en man som behärskade jakt [väl förtrogen med jakt och blev en skicklig jägare] – en fältets man, medan Jakob blev en stillsam (hebr. tam) man som höll sig bland tälten.
[Kontrasterna mellan bröderna fortsätter. Esau är äventyrlig och gillar att vara ute, medan Jakob är förnöjd med att vara hemma. Ordet tam har också betydelsen oklanderlig, men här är det mer i betydelsen av "helhet" i tillvaron, han är nöjd med att vara hemma.]
Och Isak älskade Esau, eftersom han fick äta av hans villebråd [ordagrant: ´för villebråd i hans mun´], medan Rebecka älskade Jakob.
Jakob hade kokat (hebr. zid) ett hopkok (soppa – hebr. nazid), [just] då kom Esau in från fältet och han var utmattad. [Ordet för att koka (hebr. zid) är snarlikt ordet för att jaga (hebr. tsod). Det är den enda likheten i vad de gör.]
Och Esau sa till Jakob: "Låt mig genast få glufsa i mig (sluka, svälja ner – hebr. laat) av det röda (hebr. edom), det där röda där, för jag är utmattad!" Därför gav man honom namnet Edom. [Ordet för att äta används bara här i GT. I senare rabbinsk litteratur används det om djur som äter. Esau förmår sig inte heller att säga "soppan", han kallar det bara "det röda" och vill ha det på en gång.]
Och Jakob svarade: "Först (denna dag), sälj din förstfödslorätt (hebr. bechorah) till mig." [Den förstfödde sonen fick dubbel arvslott, se 5 Mos 21:17.]
Jakob sa: "Först (denna dag), ge mig din ed." Och han gav honom sin ed. Ja, han [Esau] sålde sin förstfödslorätt till Jakob. [Jfr vers 31, samma uttryck att först göra något. Jakobs "ge mig din ed" här skiljer sig dramatiskt från den i 1 Mos 47:31 där han är en äldre man, helt beroende av sin son Josef för sin sista önskan.]
Och Jakob ger Esau bröd och linssoppa. Då åt han. Då drack han. Sedan steg han upp. Och så gav han sig iväg. Så föraktade Esau [lättvindigt övergav] sin förstfödslorätt.
[Verben i versen (5 på rad) förstärker hur Esau agerar utan att tänka på konsekvenserna. Förstfödslorätten var en gåva från Herren. Hans lättsinne blir ett varnande exempel på någon som är oandlig, se Heb 12:16–17.]
Rebecka talade med sin son Jakob och sa: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga:
Jakob sa till Rebecka: "Se, Esau min bror är en hårig man och jag är en slät man.
Och Rebecka tog Esaus, hennes äldre sons, utvalda kläder som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob.
Och hon gav den läckra rätten och bröd som hon gjort i ordning i sin son Jakobs händer.
Då sa Jakob till sin far [och ljög]: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du talat till mig (det du bett mig om). Stå upp [och kom], jag ber dig, sitt och ät av min anrättning [villebråd], så att du (din själ) kan välsigna mig."
Då sa Isak till Jakob: "Kom nära, jag ber dig, så att jag får känna på dig min son, om du verkligen är min son Esau eller inte."
Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sa: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer."
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
Och han [Esau] sa: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sa (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
Och Esaus, hennes äldre sons ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, hennes yngre son och sa till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, tröstar sig själv och har för avsikt att döda dig.
Och Rebecka sa till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sa till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar.
Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till araméen Laban, som var son till Betoel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.
När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar",
och att Jakob lyssnat till sin far och till sin mor och hade gått till Paddan-Aram,
Jakob lämnade [sina föräldrar Isak och Rebecka och sin bror Esau i] Beer-Sheva och begav sig mot Haran.
[Haran ligger i Mesopotamien, ca 80 mil norr om Beer-Sheva, minst en månads vandring till fots. Rebeckas plan att klaga över Esaus kanaaneiska hustrur hade lyckats. Hon fick sin man Isak att skicka i väg hennes favoritson Jakob för att hitta en hustru långt i norr, och på så vis skydda honom från att bli dödad av sin tvillingbror Esau.]
[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sa: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte."
Och Jakob steg upp tidigt på morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovanpå den.
Och Jakob avlade ett löfte och sa: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med,
Och Jakob lyfte sin fot (fortsatte sin färd) [från Betel mot Paddan-Aram, se 1 Mos 28:1, 19] och kom till österns söner [bred term för folkslagen öster om Kanaan].
[Uttrycket "lyfta upp sin fot" är ovanligt. Ordet lyfta upp (hebr. nasa) brukar användas om "att lyfta upp sina ögon". Kanske är det författarens sätt att förbereda läsaren att vara uppmärksam på nästa gång detta ord används, vilket är i vers 11. Det kan även vara en koppling till drömmen föregående natt då han blickat upp och sett stegen, änglarna och fick ett möte med Gud, se 1 Mos 28:12–13.]
Jakob frågade dem: "Mina bröder, vilka är ni?"
De svarade: "Vi är från Charan (Haran)." [1 Mos 11:31]
Och det hände när Jakob såg Rakel, hans morbror Labans dotter, och hans får, kom Jakob nära och rullade undan stenen från källans öppning och gav Labans flock vatten.
Och Jakob kysste Rakel och lyfte upp sin röst och grät.
Och Jakob berättade för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade det för sin far.
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han återgav (räknade upp) allting för Laban.
Och Laban sa till Jakob: "Eftersom du är min släkting (bror – hebr. ach), ska du inte tjäna (arbeta för, betjäna – hebr. avad) mig för ingenting. Berätta för mig vilken lön jag ska ge dig."
[Ordet för att tjäna (hebr. avad) betyder att odla och arbeta (2 Mos 20:9; 2 Mos 1:13) men också att tillbe (2 Mos 7:16). I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärlden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. I Bibeln hör tillbedjan och arbete ihop.]
Och Jakob älskade Rakel och han sa: "Jag vill tjäna dig sju år för din yngre dotter Rakel."
Jakob tjänade sju år för Rakel, men i hans ögon var det bara som några få dagar, på grund av den kärlek han hade till henne.
Sedan [sju år senare] sa Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
Och Jakob gjorde så och fullföljde sina veckor, och han gav honom Rakel, sin dotter till hustru.
Och när Rakel såg att hon inte födde några barn till Jakob avundades hon sin syster och hon sa till Jakob: "Ge mig barn, annars dör jag."
Och Jakobs vrede upptändes mot Rakel och han svarade henne: "Är jag i Guds (Elohims) ställe, som inte har låtit dig få frukt i din livmoder?"
Och hon gav honom Bilhah, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne.
Och Bilhah blev gravid och födde en son till Jakob.
Och Bilhah, Rakels tjänstekvinna blev gravid igen och födde en andra son till Jakob.
När Leah såg att hon hade lämnat (slutat) att bli gravid, tog hon Zilpah sin tjänstekvinna, och gav henne till Jakob som bihustru.
Och Zilpah, Leahs tjänstekvinna födde en son till Jakob.
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Leah ut och mötte honom och sa: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Leah väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten.
[Här används inte känna (hebr. jada, se 1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se 1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Leah föder står det bara att hon föder (1 Mos 29:32, 33, 34, 35), men de två sista föder hon "till Jakob" (vers 17 och 19), precis som Bilhah (vers 5 och 7) och Zilpah (vers 10 och 12). Även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se vers 23 och 1 Mos 35:18.]
Och Gud (Elohim) lyssnade till Leah och hon blev gravid och födde en femte son till Jakob.
Och Leah blev gravid igen och födde en sjätte son till Jakob.
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sa till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Och han sa: "Vad ska jag ge dig?"
Och Jakob sa: "Du ska inte ge mig vad som helst, om du vill göra detta för mig, ska jag igen valla [vara en herde för] din flock och vakta den.
Och han lät det vara tre dagresor mellan sig själv och Jakob. Och Jakob vallade [tog hand om och skötte] resten av Labans flockar.
Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt på käpparna.
Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock.
Och det skedde när de starka i flocken skulle para sig att Jakob lade käpparna framför deras ögon i flockens vattentråg, så att de blev dräktiga bland käpparna,
men när flocken var svag lade han inte dit dem. På det sättet blev de svaga Labans och de starka Jakobs.
Jakob fick höra hur Labans söner sa: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far."
Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut (hans attityd var förändrad).
Då sa Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
Och Jakob skickade efter Rakel och Leah och bad dem komma ut på marken till hans hjord,
Och Guds (Elohim) ängel (budbärare) sa till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade: 'Här är jag (hebr. hineni; jag tar ansvar, står till förfogande).'
Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna
Och Jakob smög sig i väg från araméen Laban utan att berätta för honom att han tänkte fly.
På tredje dagen berättade man för Laban att Jakob hade flytt.
Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sa till honom: "Akta dig för att tala något mot Jakob, gott eller ont."
När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg.
Då sa Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd.
Jag har makt (kraft – hebr. el) att göra er illa, men er fars Gud (Elohim) sa till mig i natt: 'Akta dig för att tala något mot Jakob, gott eller ont.'
Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld (rycka dem ifrån mig – hebr. gazal).
Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det." Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leahs tält och de båda tjänstekvinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leahs tält gick han in i Rakels tält.
Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sa till honom: "Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt?
Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
Sedan sa han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.
Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
Laban sa vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig.
Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud."
Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade.
Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
Och Jakob gick sin väg och Guds (Elohims) ängel (budbärare) mötte honom.
Och Jakob sa när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbygd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se Jos 13:26, 30].
Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau sin bror, till Seirs land [landet öster och syd om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap).
Och han befallde dem och sa: "Så ska ni säga till min herre Esau: 'Så säger din tjänare Jakob, jag har vistats hos Laban och stannat till nu.
Och budbärarna återvände till Jakob och sa: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger.
Och Jakob sa: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Då ska ni svara (säga): 'De är din tjänare Jakobs, det är en gåva sänd till min herre, till Esau och se, han är även bakom oss.' "
och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sa (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig."
Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp.
När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra.
Då svarade mannen honom: "Vad heter du?" Han svarade: "Jakob." [I GT reflekterar namnet personligheten. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar", ordagrant "en som tar genom hälen". Namnet står alltså för en människa som lurar och bedrar, något som har präglat Jakobs liv och nu blir uppenbart för honom.]
Mannen sa: "Du ska inte längre heta Jakob (svindlare), utan Israel, för du har stridit både mot Gud (Elohim) och människor och vunnit (överlevt)."
[Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att vi regerar tillsammans med Gud". På hebreiska är namnen Jakob och Israel helt olika förutom en bokstav som är gemensam, nämligen bokstaven jod. Detta är den minsta av alla hebreiska bokstäver och symboliserar därför ofta ödmjukhet. Detta förstärker att det enda som finns kvar av den gamle Jakob är hans ödmjukhet, han behövde bli tömd på sin egen stolthet. Jakob kämpade med Gud och i processen blev han ödmjuk. På den grunden blir han Israel, en ärlig man och en regent tillsammans med Gud som segrar! Se även Hos 12:3–4.]
Då frågade Jakob: "Jag ber dig, berätta ditt namn för mig". Han sa: "Varför frågar du efter mitt namn?" Och han välsignade honom där.
Jakob kallade platsen Peniel [betyder: "vänd mot Gud"]. Han sa: "För jag har sett Gud (Elohim) ansikte mot ansikte, och överlevt."
[En del ser mannen som Jakob brottas med som Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt, se även 1 Mos 16:13; Dom 13:3; Hos 12:4–5; Joh 1:14.]
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.
[Även om Jakob fick ett nytt namn i vers 28 används hans gamla namn i vers 29 och även framöver (1 Mos 32:1, 10; 46:2). Namnbytet innebar inte att han aldrig skulle använda det namnet igen. När Simon får ett nytt namn – Petrus (Joh 1:42) refereras han även fortsatt vid sitt gamla namn (Matt 16:17). Namnändringen har att göra med innebörden av namnet, istället för att vara en som ljuger och lurar pch kämpar mot Gud blir Jakob nu Israel, en som strider tillsammans med Gud.]
[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.]
Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Leah och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna.
Och Jakob svarade: "Nej, jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, ta då emot gåvorna ur min hand, för så sant som jag har sett ditt ansikte, som när någon ser Guds (Elohims) ansikte, ger du mig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsah).
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligtvis nuvarande Tell Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]
Och Jakob [vandrade vidare västerut, över Jordan och] kom välbehållen (i frid) till staden Shechem i Kanaans land när han kom från Paddan-Aram [1 Mos 25:20] och slog läger framför staden.
[Shechem (betyder: skuldra) är nuvarande Nablus. Staden ligger i det centrala bergsområdet ca 70 kilometer norr om Jerusalem vid bergen Gerizim och Ebal. Jakob slår upp tälten framför staden, dvs. öster om den på de bördiga fälten.]
Och han reste där ett altare och kallade det El-Elohei-Israel (Gud, Israels Gud).
[Värdet på silvermyntet qesitah är okänt men motsvarar troligtvis en shekel, den grekiska översättningen Septuaginta översätter ordet med lamm, som såldes för en shekel, se även Jos 24:32; Job 42:11.]
[Dina är den sjunde och yngst av Leahs barn (1 Mos 30:21). Hon föddes i slutet på Jakobs 14:e år i Haran då han arbetade för Laban. Familjen blir kvar ytterligare 6 år i Haran (totalt är de 20 år där, se 1 Mos 31:38). Dina är alltså omkring 6 år när familjen flyttar till Sukkot (1 Mos 33:17). Där tillbringar de några år innan flytten till Shechem. Några år förflyter och hon bör vara kring 12-13 års ålder för att få gå ut själv. Eftersom hon är nästan jämnårig med Josef (1 Mos 30:21–22) kan hon inte vara äldre än 17 år, den ålder Josef är några kapitel längre fram när han säljs av sina bröder, se 1 Mos 37:2. Dina är alltså 12-16 år när händelserna i detta kapitel inträffar.]
Och Dina, Leahs dotter, som hon hade fött till Jakob, gick ut för att se (träffa) landets döttrar. [Hon umgås med kanaaneiska ungdomar i bygden.]
Och hans själ fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och han älskade ungmön och talade till ungmöns hjärta.
Nu hörde Jakob att han hade skändat hans dotter Dina och hans söner var på fältet med boskapen, och Jakob teg till dess de kom.
Och Chamor, Shechems far, gick ut till Jakob för att tala med honom.
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Och Jakobs söner svarade Shechem och hans far Chamor med list och talade eftersom han hade vanhelgat deras syster Dina
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simeon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män.
Jakobs söner kom över de slagna och ödelade staden eftersom de hade vanhelgat deras syster.
Och Jakob sa till Simeon och Levi: "Ni har dragit olycka över mig (skapat kaos, gett mig stora bekymmer), att göra mig förhatlig för landets invånare, för kanaanéerna och perisséerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och Gud (Elohim) sa till Jakob. "Stå upp och gå upp till (hebr. alah) Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
[Jakob lämnar nu Shechem som han bott i under omkring 10 år (1 Mos 33:18) och beger sig till Betel 3 mil söderut. Betel var den plats där Jakob omkring 30 åt tidigare fått möta Herren, se 1 Mos 28:19. Jakob "går upp", vilket också stämmer rent höjdmässigt då Betel ligger 350 meter högre än Shechem.]
Då sa Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder
Och de gav Jakob alla främmande gudar som fanns i deras hand och ringarna i sina öron, och Jakob gömde dem under terebinten som fanns i Shechem.
Och de vandrade och en gudsfruktan kom över alla städer runtomkring dem och man förföljde inte Jakobs söner.
Och Jakob kom till Loz som är i Kanaans land, det är samma som Betel [Betel betyder Guds hus, se även vers 15], han och folket som var med honom.
Och Gud (Elohim) visade sig för Jakob igen när han kom från Paddan-Aram och välsignade honom.
Och Gud (Elohim) sa till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
Och Jakob reste en pelare på platsen där han talat med honom, en stenpelare, och han hällde ut ett drickoffer på den och hällde olja på den.
Och Jakob kallade platsen där Gud talat med honom för Betel [betyder Guds hus].
Och Jakob reste en pelare över hennes grav, det är Rakels gravpelare till denna dag.
Och Jakob vandrade och spred ut sina tält till Migdal-Eder ["tornet i Edar"; ordagrant "flockens torn"]. [Platsen är troligtvis mellan Betlehem och Hebron, se även Mika 4:8.]
Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilhah, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det.
[Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Shechem, se 1 Mos 34:1–2. Rubens tilltag gjorde att han blir fördömd, se 1 Mos 49:4. Detta var både ett förbjudet incestförhållande (3 Mos 18:8) och ett försök att få auktoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilhah var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben chansen att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Leah. Händelsen med alrunorna ("kärleksäpplena") kan också finnas med som bakomliggande orsak, se 1 Mos 30:14–15. Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.]
Jakob hade tolv söner:

Leahs [sex egna] söner:
Ruben, Jakobs förstfödde
och Simeon
och Levi
och Juda
och Isaskar
och Sebolun (hebr. Zevolun).
Leahs [två] söner via tjänstekvinnan Zilpah:
Gad och Asher. Dessa är Jakobs söner som föddes åt honom i Paddan-Aram.
Och Jakob kom till Isak, sin far, i Mamre, till Kirjat-Arba, det är Hebron (Chevron), där Abraham och Isak vistades.
Och Isak drog sitt sista andetag och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och fullkomnad (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.
[Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Leah, Rakel, Bilhah och Zilpah) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning först:
Leah
1. Ruben
2. Simeon
3. Levi
4. Juda
9. Isaskar
10. Sebolun
Rakel
11. Josef
12. Benjamin
Bilhah (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali
Zilpah (Leahs tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher
I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (4 Mos 2), tilldelat landområde (Hes 48) och de tolv portarna (Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i Upp 7:4–8; 21:12.]
Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob.
Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över Israeliterna.
Jakob bodde i landet där hans fäder vandrat runt, i Kanaans land.
[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den tolfte och sista litterär enheten i Första Mosebok.]
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot).
[Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster:
A Brödernas hat mot Josef (1 Mos 37:3–11)
B Josef tros vara död, Jakob sörjer (1 Mos 37:12–36)
C Mellanakt: Juda och Tamar (1 Mos 38:1–26)
D Oväntade omvända roller – Perets och Zerach (1 Mos 38:27–39:23)
E Josefs vishet (1 Mos 40:1–42:38)
F Bröderna till Egypten (1 Mos 43:1–46:7)
X Israels släkttavla (1 Mos 46:8–27)
F´ Flytten till Egypten (1 Mos 46:28–47:12)
E´ Josefs vishet (1 Mos 47:13–26)
D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (1 Mos 48:1–22)
C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (1 Mos 49:1–28)
Jakobs död, Josef begraver honom (1 Mos 49:29–50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (1 Mos 50:15–26)]
Josef, hans son som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilhah [Dan och Naftali, se 1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpah [Gad och Asher, se 1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far.
[Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se 1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilhah (Rakels tjänstekvinna) och Zilpah (Leahs tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Leah och Rakel, se 1 Mos 30:3, 9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10. I vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Leah, se 1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel" (hebr. ketonet passim) kan betyda långärmad eller mångfärgad. Troligvis hade den invävda trådar med andra färger eller mönster. Det var en vacker utsirad mantel som väckte uppmärksamhet.]
Israel sa till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]
Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar.
När nu Jakob såg (förstod) att det [faktiskt] fanns säd i Egypten sa Jakob till sina söner: "Varför ser ni på varandra?" [Trots att Jakob var på väg att bli blind, se 1 Mos 48:8, hade han en klarhet att se vad som skulle göras. Brödernas oförmåga att se och agera står i skarp kontrast med Josef som både förutsåg hungersnöden och förberedde.]
Men Benjamin, Josefs [yngre] bror, sände Jakob inte iväg med sina bröder för han sa (tänkte för sig själv): "Tänk om någon olycka ska drabba honom." [Benjamin och Josef var helbröder. Rakel var deras mor.]
Israels söner kom bland alla de andra som kom [den 8-10 dagars långa resan ner till Egypten] för att handla, för hungersnöden var stor i Kanaans land.
De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sa:
Jakob, deras far, sa till dem: "Ni har berövat mig på mina barn. Josef finns inte och Simeon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] sa: "Varför har ni gjort så ont mot mig att ni har berättat för mannen att ni hade ännu en bror?"
Juda sa till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Deras far Israel sa till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan.
De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob deras far.
De talade (berättade) alla Josefs ord som han hade talat till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom.
Israel sa: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."
Israel [Jakob] gjorde resan med allt som han ägde och kom till Beer-Sheva. Där offrade han till sin far Isaks Gud (Elohim).
Gud talade till Israel i en dröm på natten och sa: "Jakob, Jakob!"
"Här är jag", svarade han.
[Det var 22 år sedan Jakob hade hört Herrens röst på detta sätt, han var nu 130 år, se 1 Mos 47:9. Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Jakob svarar detta första gången i 1 Mos 31:11 när han är hos Laban och har en dröm där Gud kallar honom tillbaka till Kanaans land. Se även 1 Mos 22:1.]
Jakob steg upp från Beer-Sheva och Israels söner bar Jakob, sin far, och deras små och deras fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom.
De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom,
[Nu följer en uppräkning av Jakobs söner. Frasen "Detta är namnet på" är en vanlig fras, se 1 Mos 25:13; 36:10; 2 Mos 6:16. Versen är uppbyggd som en kiasm.]
Och detta är namnen på
sönerna till
Israel
som kom till Egypten,
Jakob
och hans söner:
[Leahs sex barn:]
Ruben, Jakobs förstfödda.
Detta är Leahs söner som hon födde till Jakob i Paddan-Aram, [hon födde] även hans dotter Dina.
Alla hans söner och hans döttrar – totalt 33 stycken personer (liv, själar). [Hälften av alla, se vers 26 – det högsta antalet i denna släkttavla.]
Detta är Zilpas söner, som Laban gav till sin dotter Leah, och som hon födde till Jakob – totalt 16 personer (själar, liv).
[Rakels två söner:]
Rakels söner, Jakobs hustru:
Josef och Benjamin.
Detta är Rakels söner som föddes till Jakob – totalt 14 personer (själar, liv).
Dessa är Bilhahs söner, som Laban gav till sin dotter Rakel, och som hon födde till Jakob – totalt 7 personer (själar, liv).
[Sammanfattning:]
Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv).
Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken.
[Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i vers 8–25, minus Er och Onan som dött, se vers 12.]
Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
Israel sa till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
Josef tog in sin far Jakob och satte honom framför farao och Jakob välsignade farao.
[Abraham är satt att bli en välsignelse för alla familjer på jorden, se 1 Mos 12:3. Jakob, Abrahams barnbarn, talar nu ut en välsignelse över farao.]
Farao sa till Jakob: "Hur många är dagarna och åren av ditt liv?"
Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)."
Jakob välsignade farao och gick ut från faraos ansikte.
Israel bodde i Egyptens land, i landet Goshen och de fick sina besittningar där och var fruktsamma och förökade sig mycket.
Jakob levde i Egyptens land 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år.
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sa till honom: "Jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg – jag ber dig – din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten. [Tre gånger används hebr. na som används som en vädjan och ofta översätts ´jag ber dig´.]
Han [Jakob/Israel] sa: "Ge mig din ed" Och han [Josef] gav honom sin ed och Israel böjde sig ner [och tillbad] över sängens huvudända. [Jfr 1 Kung 1:47]
Och man berättade för Jakob och sa: "Se, din son Josef kommer till dig." Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.
Jakob sa till Josef: "Gud den Allsmäktige (El Shaddaj) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [1 Mos 28:19; 35:9–15],
När Israel [Jakob] fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?"
Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
Israel sa till Josef: "Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!"
Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom.
Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand på Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde.
Han välsignade dem den dagen och sa:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse.' " Så satte han Efraim före Manasse.
Israel sa till Josef: "Se, jag dör men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land.
Jakob kallade på sina söner och sa: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan berätta för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut.
[Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
Församla er själva och lyssna Jakobs söner, till Israel er far.
[Uppräkningen av de tolv sönerna i detta kapitel följer mödrarna (Leah, Bilhah, Zilpah och Rakel) och födelseordningen. I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (4 Mos 2), tilldelat landområde (Hes 48) och de tolv portarna (Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i Upp 7:4–8; 21:12.
Leah
1. Ruben
2. Simeon
3. Levi
4. Juda
9. Isaskar
10. Sebulon
Bilhah (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali
Zilpah (Leahs tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher
Rakel
11. Josef
12. Benjamin]
Förbannad är deras vrede,
för den är häftig och deras ilska för den är grym.
Jag ska dela dem i Jakob
och förskingra dem i Israel.
Dan [betyder "domare"] ska döma (skaffa rätt) sitt folk
som en av Israels stammar.
Likväl var hans båge fast (stadig, stabil)
och hans armar och händer smidiga (snabba och lättrörliga),
genom händerna hos den Mäktige i Jakob,
därifrån (från) Herden, Israels klippa,
Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem.
[Detta är första gången frasen "Israels tolv stammar" används. När landet så småningom delas upp inkluderas inte Levi; däremot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]
När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel [Jakob].
Josef sa till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob."
Josef tog en ed av Israels söner och sa: "Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån" [Hebr. paqad är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och i vers 24, detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda Israeliterna.]
Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. Mitsrajim), var:
De som härstammade från Jakob [hans tolv barn och barnbarn] var då sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten.
Men Israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem.
[Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och JakobIsraeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna.
Det hebreiska namnet för Egypten är Mitsrajim. Det ordet användes inte av egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och troligtvis syftar på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet Mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men ordet liknar det hebreiska matsor som betyder belägring och att vara inträngd. Här kan finnas en geografisk koppling till det smala "inträngda" landet längs med floden Nilen. Civilisationen är ju centrerad kring just Nilen och landet är "dubbelt" inträngt på var sin sida av den. Att Bibeln väljer att använda detta beskrivande ord för Egypten, gör att berättelsen blir mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som "tränger in" och vill förslava en människa. Stegen för befrielse där t.ex. familjen spelar en viktig roll (den behöver samlas och återupprättas innan uttåget kan ske, se 2 Mos 12:3–4) kan även appliceras i vårt samhälle idag.]
Kungen sa till sitt folk: "Se, Israeliterna har blivit för många och för starka för oss.
Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade.
Israeliterna tvingades då till ren slavtjänst.
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.
Gud såg situationen som Israeliterna var i, och brydde sig om (förstod, glömde inte) dem.
Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
Se, Israeliternas rop har nått mig, och jag har också själv sett hur egyptierna förtrycker (torterar) dem.
Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, Israeliterna, ut ur Egypten."
[Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se 2 Mos 4:13.]
Men Mose sa till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israeliterna ut ur Egypten?"
Men Mose sa till Gud: "Anta att jag skulle gå till Israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"
Gud sa till Mose: "JAG ÄR den JAG ÄR (jag har alltid varit närvarande, jag är det nu och kommer alltid att vara det). Du ska säga så här till Israeliterna: 'JAG ÄR har sänt mig till er.' "
Gud sa också till Mose: "Så här ska du säga till Israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud (Elohim) – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er.' Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett vad som händer er i Egypten,
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Herren sa: "Detta [tecken] är för att de äldste ska tro att Herren, deras fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har visat sig för dig."
Du ska säga till farao: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son.
Sedan gick Mose och Aron därifrån [till Egypten] och kallade samman Israeliternas äldste.
och folket trodde [på Mose och på Arons ord]. När de hörde att Herren hade tagit sig an Israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och böjde sig ner och tillbad [i tacksägelse till Gud].
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sa: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahve). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."
De Israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sa: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"
Då kom Israels förmän till farao och ropade: "Varför behandlar du dina tjänare så här?
De Israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.
Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Allsmäktige (El-Shaddaj) [1 Mos 17:1; 35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahve).
Jag har också hört Israeliternas jämmer över att egyptierna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på (inte glömt) mitt förbund.
Säg därför till Israeliterna:
'Jag är Herren (Jahve).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa (hebr. gaal) er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' "
[I vers 6 används hebr. gaal för första gången i Andra Mosebok. Hela denna berättelse om hur Gud befriar Israeliterna ur slaveriet är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Återlösare (hebr. goel; substantivet till verbet gaal), se även Rut 2:20; Job 19:25.]
Så Mose talade så till Israels söner, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur Israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
"Gå och tala till farao, kungen av Egypten, att han ska förvisa Israels söner från hans land."
Men Mose talade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], Israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna. Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag oomskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se 2 Mos 4:24–26.]
Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att Israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
[Här sker en paus i berättelsen. Man kan säga att det är en "cliffhanger", hur det ska gå? Varken Israeliterna eller farao lyssnar på Mose och själv är han på gränsen att ge upp, se vers 12. Mitt i berättelsens höjdpunkt kommer en tillbakablick som visar hur Mose och Aron är den fjärde generationen från Jakob via Levis stam. Genealogin är begränsad till de tre första sönerna till Jakob: Ruben, Simeon och Levi. De följande nio sönerna är inte relevanta för att visa Mose och Arons släktskap och tas inte med. Jakob kallas också Israel, se 1 Mos 32:28. I listningen nedan är de namn som ingår i Mose och Arons släktträd fetmarkerade.]
Dessa var överhuvuden var och en för sin släkt.
Sönerna till Ruben, Israels [Jakobs] förstfödde:
Chanoch (Henok) och Pallo,
Chetsron (Hesron) och Karmi;
detta var de rubenitiska familjerna.
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra Israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att Israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska tala det till farao så att han måste låta Israeliterna lämna hans land.
ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk Israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar.
Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut Israeliterna från dem."
Men Herren (Jahve) ska göra åtskillnad på Israels boskap och Egyptens boskap så att ingenting ska dö som tillhör Israels barn (söner)." [Här gör Gud på nytt skillnad mellan egyptierna och Israeliterna, se även 2 Mos 8:22.]
[Den egyptiska gudinnan Hathor var kungens amma, hon var också gudinna med ansvar för kärlek, fertilitet och kvinnor. Hon ansågs även vara den som rensade landet från dem som inte var rätt troende, hedningar i förhållande till den egyptiska gudavärlden. Detta är också en dom mot den religiösa hierarkin där kalvar, kor och oxar tillbads och var högt ansedda.]
Nästa dag utförde Herren (Jahve) denna gärning. All boskap [hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter, se vers 3] i Egypten dog, men inte ett enda boskap som tillhörde Israels barn (söner) dog.
När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels barn (söner) dött.
Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.
Bara i landet Goshen där Israels barn (söner) bodde, föll inget hagel. [Här gör Gud åter skillnad på egyptier och Israeliter.]
Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels barn (söner) gå, så som Herren (Jahve) hade talat genom Moses hand.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han lät inte Israels barn (söner) gå.
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Men inte så mycket som en hund kommer att morra (gläfsa; ordagrant: ´röra sin tunga´) mot någon av Israels barn (söner), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels barn (söner) gå ut ur hans land.
Tala till hela Israels folk [berätta för dem]: På den 10:e dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll.
Ni ska vakta (ta hand om det) fram till den 14:e i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´ – hebr. ben arbajim).
[Mellan de två kvällarna är ett hebreiskt uttryck för tiden från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan tre och sex på eftermiddagen. På Jesu tid hade man börjat tolka det som mellan tolv och sex, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus gav sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (vers 19).]
Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst – hebr. matsa). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst (surdeg – hebr. chamets) från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sa till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet (hebr. pesach).
Då ska ni svara: 'Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus.' " Då böjde folket sig ner och tillbad.
Sedan gick Israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier: den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.), se 1 Kung 6:1 för mer info. Det enorma vulkanutbrottet på den grekiska ön Santorini (dåtida Thera) skulle kunna ge förklaringar på många av plågorna. Utbrottet orsakade jordbävningar, tsunamier och många kubikkilometer aska och pimpsten skakade några av Medelhavets tidiga civilisationer i grunden. Det skulle kunna förklara hur vattnet drog sig tillbaka och en enorm tsunami. Det skulle kunna synas en "eldstod" på natten osv. Utbrottet som är det värsta någonsin har daterats till 1450 f.Kr. baserat på fynd från intilliggande civilisationer. Dateringar baserade på radiometriska mätningar placerar utbrottet tidigare 1628-1600 f.Kr.]
Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sa: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla Israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har talat.
På det viset gjorde Israels söner (folk) i enlighet med Mose ord. De bad egyptierna om föremål av silver och guld och kläder.
Sedan vandrade Israels barn (söner) från Ramses [Tanis eller Zoan] till Sukkot [troligtvis Tell el Maskhuta, åt sydöst från Ramses], omkring 600000 starka män [över 20 år] till fots, därtill barnen (familjerna). [I 4 Mos 1 vid räkningen efter uttåget är de 625550 män över 20 år.]
Tiden som Israels söner (folk) hade vistats i Egypten var 430 år.
Det var en vaknatt för Herren (Jahve) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahve), för alla Israels barn (söner) genom generationerna.
Hela Israels församling måste hålla detta.
Och alla Israels barn (söner) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahve) hade befallt Mose och Aron.
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels barn (söner) ut ur Egyptens land som en härskara (armé – hebr. tsevaot). [2 Mos 12:17]
"Avskilj (helga) alla förstfödda åt mig, vad som än öppnar moderlivet bland Israels barn (söner), både bland människor och djur, det är mitt."
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Vasshavet (Röda havet). Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten.
[Bibeln använder det generella ordet Vasshavet (hebr. jam sof) och sedan bara havet (2 Mos 14:2, 9, 16, 21, 22, 23, 26, 27, 28, 30; 15:1). I 1 Kung 9:26 refererar det till Aqabaviken och Röda havet vid nuvarande Eilat. Den grekiska översättningen Septuaginta skriver Röda havet. Eftersom Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken, finns flera förslag på exakt var Israeliterna korsade Röda havet.]
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels barn (söner) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er.
[Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13–16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Tala till Israeliterna, att de ska vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet herut, som betyder frihet] mellan Migdol [betyder torn] och havet; mitt emot Baal Tsefon ska ni slå läger vid havet.
Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem.
[Pi Hachirot betyder "platsen där papyrusplantan växer" och bör vara i Egyptens lågland, troligtvis inte så långt från Nilen. En annan tolkning ger betydelsen "ingången till grävningarna", och i så fall refererar det till den kanal som byggdes i nordsydlig riktning, och som går genom regionen nära Qantara. Baal Tsefon är "porten till norr". Eftersom de vandrade söderut på Sinaihalvön var de omringade av vatten på alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.]
När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sa: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar?
Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, kungen i Egypten, så att han jagade efter Israels söner (folk), eftersom Israels söner (folk) drog ut med en hög hand (självsäkert, stolt) [i faraos ögon helt öppet och trotsigt].
När farao var nära, upptäckte Israeliterna att egyptierna var på marsch mot dem, och Israeliterna blev helt skräckslagna och ropade till Herren,
Herren sa till Mose: "Varför ropar du till mig? Tala till Israeliterna att gå framåt [ut i havet].
Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och Israeliterna ska gå på torr mark rakt igenom havet.
Guds (Elohims) ängel (budbärare), som [vanligtvis] gick före Israels läger (armé), flyttade sig och gick [nu] bakom dem, så molnstoden (pelaren av rök/moln) [2 Mos 13:21] flyttade sig från [att vara] framför dem och stod [nu] bakom dem.
Den [molnstoden, ängeln] kom på det sättet emellan egyptiernas läger och Israeliternas läger. Molnet var där med mörker [för egyptierna], ändå gav det ljus där under natten [åt Israeliterna], ingen kom nära den andre på hela natten.
[Hebreiska texten är inte helt tydlig i vers 20, som ordagrant lyder: "Molnet och mörkret var där och lyste upp natten." Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: "Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra." Poängen är att de båda lägren var åtskilda och ingen kunde passera molnstoden som var emellan dem.]
Israeliterna vandrade tvärs igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. [Totalt är det omkring två miljoner människor som passerar genom havet den natten, se 2 Mos 12:37.]
Han lät hjulen falla av [grekiska översättningen har "fastna"] deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sa: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna.
Men Israels barn (söner) vandrade på torr mark mitt i havet och vattnet stod som en mur för dem på deras högra sida och på deras vänstra sida.
På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden.
Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahve) gjorde på egyptierna, och folket fruktade, vördade Herren (Jahve) och de trodde på Herren (Jahve) och hans tjänare Mose.
Då sjöng Mose och Israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
Jag vill sjunga till Herren,
för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
För faraos hästar med hans vagnar och hans ryttare gick ut i havet, men Herren (Jahve) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet på torr mark.
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden [ijar – april/maj] sedan de hade lämnat Egypten,
klagade hela Israels folk på (lade hela skulden på, ropade högljutt mot) Mose och Aron i öknen.
Israeliterna sa till dem: "Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Mose och Aron sa till Israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land,
Mose sa till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahve) för han har hört hur ni har klagat."
Medan Aron sedan talade till Israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
"Jag har hört Israeliternas klagan. Tala till dem: 'Vid skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´) [2 Mos 12:6] ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så att ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
När Israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
Mose sa till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta.
Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre.
Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrön och smakade som rån gjorda med honung.
Israels barn (söner) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [Jos 5:11–12]
Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se 4 Mos 9:18, 19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas vara omkring två miljoner människor, se 2 Mos 12:37.]
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom Israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Det hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Sedan kom amalekiterna och stred med Israel vid Refidim [betyder: "viloplats"].
[Amalekiterna var ättlingar till Abraham via Esau, se 1 Mos 36:15. De var ett nomadfolk som bodde i Negev och Sinai och levde på att plundra, se Dom 3:13. De hade tämjt kamelen och använde den i sina attacker. Kamelen kan springa 70 km/h (mycket snabbare än en häst) och var väl lämpad att användas för överraskningsattacker av de amalekitiska rövargängen, se Dom 6:3, 5. Ryktet om Israeliternas vandring och de tillgångar de hade med sig hade säkert nått amalekiterna som nu rörde sig söderut för att få ett lätt byte. I 5 Mos 25:17–18 beskrivs hur de på ett fegt sätt attackerade och isolerade en del av de tröttaste Israeliterna som var längst bak. De beskrivs också som gudlösa. I berättelsen som följer här indikeras också att de var bättre rustade militärt sett än Israelerna, och hade inte Gud gripit in på ett övernaturligt sätt när Mose, Aron och Hur bett, skulle de lätt besegrat Israeliterna, se vers 11.
Exakta platsen för Refidim är okänd. Eftersom det inte fanns vatten, kanske det inte var en oas som oftast annars rastplatserna var. Ordet Refidim är plural och kommer från hebr. refida som betyder ryggstöd och har med att ligga ner och vila men även stöd. Ordet knyter dels an till att det var en "rastplats" men även att Aron och Hur "stöttade" Mose armar i bönen.]
När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget.
Nu hörde Jetro (hebr. Jitro), prästen i Midjan och Moses svärfar [2 Mos 2:15], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahve) hade fört Israel ut ur Egypten (hebr. Mitsrajim – ´det inträngda landet´).
Mose återgav (räknade upp – hebr. safar) för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
Jetro gladdes (var mycket glad) över all den godhet som Herren (Jahve) hade visat mot Israel, eftersom Han hade befriat dem ur Egyptens hand.
Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).
Mose valde ut dugliga män från hela Israel och gjorde dem till ledare över folket, ledare för 1000, 100, 50 och 10.
I den tredje månaden, efter att Israels barn (söner) hade gått ut från Egyptens land – just på den dagen [vid nymåne, 1:a sivan] – kom de till Sinais öken. [Israeliterna lämnade Egypten midnatt den 15:e nisan (2 Mos 12:31), vandrade under månaden ijar (april/maj) och kom fram till Sinai öken 2,5 månader senare den 1:a sivan.]
De lämnade nämligen Refidim och kom till Sinais öken och slog läger i öknen. De slog läger framför berget [Sinai/Horeb].
[Exakt var Sinaiberget (också kallat berget Horeb) ligger är inte klargjort. Enligt tidig kristen tradition är det Jebel Musa på Sinaihalvön (här finns Katarinaklostret, enligt tradition grundat 337 e.Kr. av kejsarinnan Helena). Ett annat förslag är Jabal al-lawz på arabiska halvön. Ett tredje är Hashem el-Tarif inte så långt från Eilat. Fler förslag är Jebel Sinn Bishr (norra Sinai), Helal, Jebel Serbal (södra Sinai), Karkom (Israel). De kriterier som Bibeln anger är:
• 11 dagsresor från Kadesh Barnea (5 Mos 1:2), om man går 15 km per dag motsvarar det 16 mil.
• 14 dagsturer från Elim, eftersom de kom till Sinai 50 dagar efter uttåget, se 2 Mos 16:1.
• Inte längre än att man kan föra en fårhjord från Midjan dit, se 2 Mos 3:1–22.]
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och berätta för Israeliterna:
Och ni ska vara ett rike av präster (hebr. kohanim) för mig och ett heligt folk [avskilt för ett uppdrag].' [2 Mos 12:1–3]
Detta är vad du ska tala till Israeliterna."
[Uttrycket "rike av präster" är unikt här för hela GT (även om språket är snarlikt i Jes 61:6). Ordet rike förutsätter en kung, vilket är Herren själv. En präst hebreiska kohen (plural kohanim) har i sin betydelse att vara en som tjänar en överordnad. Israeliterna har ett uppdrag att vara Guds representanter för världen, se 2 Mos 19:5. Den tolkningen stöds även i hur frasen används i NT, se 1 Pet 2:9; Upp 1:6. Den första prästen (kohen) som nämns i GT är Melkisedek, se 1 Mos 14:18. Ordet används även om präster, se 1 Mos 41:45; 2 Mos 3:1; 1 Kung 4:5.]
Herren (Jahve) sa till Mose: Detta ska du säga till Israels barn (söner); ni har själva sett att jag har talat med er från himlen.
Sedan sa han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,
och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel.
Han sände i väg unga Israelitiska män och de offrade brännoffer och slaktade unga tjurar till gemenskapsoffer åt Herren.
Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp [på bergssidan],
och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir [blå ädelsten], och det var [till substansen precis] likt själva himlarna i klarhet (renhet, glans).
Men han lyfte inte sin hand mot de [sjuttio] äldste i Israel [för att hindra dem från att se honom, eller slå ner dem eftersom ingen kan leva och se Guds ansikte, se 2 Mos 33:20]. De såg (som i en syn) Gud, och de åt och drack [i hans närvaro].
[De såg antagligen en profetisk syn eller en gudomlig manifestation av Guds närvaro, men inte fullheten av hans härlighet eftersom Mose senare frågar efter att få se mer av Gud, se 2 Mos 33:18.]
Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför Israeliterna, på bergets topp.
Tala till Israels söner (alla Israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [2 Kor 9:7–8] ska du ta mitt offer.
Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovanpå vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner.
[Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovanpå denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte på något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovanpå. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]
Du ska befalla Israels barn (söner) att de bär fram till dig ren olivolja, pressad för ljusbäraren (ljusstaken), så att den [menoran] kan brinna oavbrutet.
I mötestältet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
Ta till dig Aron, din [äldre] bror så att han är nära dig och hans söner med honom, från Israels söner för att de ska göra tjänst för mig i prästämbetet, Aron, Nadav och Aviho [som offrade främmande eld, se 3 Mos 10], Elazar [den äldste sonen som tog över efter Aron, se 4 Mos 20:24–29] och Itamar, Arons söner.
Du ska ta två onyxstenar (hebr. even shoham) och på dem ska du gravera in namnen på Israels söner,
Med en gravörs arbete i sten som en graverad signetring ska du gravera de två stenarna efter namnen på Israels söner. Du ska göra dem med infattningar av guld.
Och du ska sätta de två stenarna på axelstyckena av efoden, till att vara minnesstenar för Israels söner, och Aron ska bära deras namn inför Herrens (Jahves) ansikte på sina två skuldror som en hågkomst.
Och stenarna ska vara efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna.
[Exakt vilket namn som motsvarar varje sten definieras inte. Att Ruben kommer först är troligt. I Hes 48:30–34 räknas stammarnas placering upp. Troligtvis hade varje stams flagga inslag av stenens färg, se 4 Mos 2:2. Dessa tolv stenar återfinns också i beskrivningen av det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken, se Upp 21:19–20.]
Och Aron ska bära Israels söners namn på rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska lägga Urim (ljus) och Tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), och de ska vara på Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. mishpat) inför Herrens (Jahves) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt).
[Det hebreiska ordet mishpat betyder påbud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder Urim och Tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor. I 2 Mos 39 där Mose ger instruktionerna för bröstskölden nämns aldrig Urim och Tummim, men i 5 Mos 33:8 sägs att de tillhör Gud. Urim och Tummim är två föremål (troligtvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som antagligen användes för att kasta lott, se 4 Mos 27:21; 1 Sam 14:42; 28:6. Eftersom Urim kommer från ordet för ljus, så är en teori att det var en vit sten. Ordet Tummim kommer från ordet för sanning.]
Och den ska vara över Arons panna och Aron ska bära synderna som begås med de heliga tingen, som Israels söner ska helga, till alla deras helgade gåvor, och den ska alltid vara på hans panna så att de får nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och det ska vara för Aron och hans söner som deras rättmätiga del för evigt från Israels söner, för det är ett lyftoffer, och det ska vara ett lyftoffer från Israels söner av deras shalomoffer, deras lyftoffer till Herren (Jahve).
Och där [i mötestältet] ska jag möta Israels söner, och det ska bli helgat i min härlighet. [Tabernaklet så väl som prästen och altaret blir helgat i Herrens närvaro, se 2 Mos 40:34–35.]
Så ska jag bo bland Israels söner och vara deras Gud (Elohim).
"När du räknar Israels söner efter deras antal, då ska de ge, varje man en lösensumma för sin själ till Herren (Jahve), när du räknar dem, så att ingen plåga kommer bland dem när du räknar dem.
Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte, till försoning för era liv."
Och du ska tala till Israels söner och säga: 'Detta är en helig smörjelseolja till mig genom era generationer.
Tala till Israels söner och säg: "Var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater, för de är ett tecken mellan mig och era söners söner till generationerna, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve) som helgar er (gör er avskilda).
Därför ska Israels söner hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten och fira sabbaten genom generationerna som ett evigt förbund.
Den är ett tecken mellan mig och Israels söner för evig tid, för på 6 dagar skapade Herren (Jahve) himlarna och jorden och på den sjunde dagen avstod han från sitt arbete och vilade (bokstavligt sabbat)." [1 Mos 2:1–3]
Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sa de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten."
[Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]
De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och talade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har sagt att jag ska ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' "
Och han tog kalven som de hade gjort och brände den med eld och malde den till puder och strödde ut det på vattnet och tvingade Israels söner att dricka av det.
Och han sa till dem: "Så säger Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim): 'Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' "
Herren (Jahve) talade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sa: 'till din säd ska jag ge det',
Och Herren (Jahve) sa till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Så från berget Horeb (hebr. Chorev) [berget Sinai och vidare på vandringen] tog Israels söner av sig alla sina smycken.
Tre gånger om året ska alla dina män komma inför (framför ansiktet på) Herren Herren (Adonaj Jahve), Israels Gud (Elohim).
Herren sa till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
När Aron och alla Israeliterna såg strålglansen från Mose ansiktes hy vågade de inte komma emot honom.
Sedan kom alla Israeliterna fram till honom, och han befallde dem allt som Herren (Jahve) hade talat på Sinai berg.
Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till Israeliterna det som han fått befallning om.
Israeliterna såg Mose ansiktes hy, hur den strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren.
Och Mose samlade hela församlingen av Israels söner och sa till dem: "Detta är orden som Herren (Jahve) har befallt för att ni ska göra dem.
Och Mose talade till hela församlingen med Israels söner och sa: "Detta är de ord som Herren (Jahve) har befallt och säger:
Och hela församlingen, Israels söner, lämnade (ordagrant: "gick bort från framför") Mose.
Israels barn (söner) förde fram ett frivilligt offer till Herren (Jahve), varje man och kvinna vars hjärta hade gjort dem villiga att bidra till allt arbete som Herren (Jahve) befallt skulle göras genom Moses hand.
Och Mose sa till Israels söner: "Se, Herren (Jahve) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn,
Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon.
Och de bearbetade onyxstenarna och infattade dem i guld och graverade dem som man gör med en signetring, efter namnen på Israels söner.
Och han satte dem på efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och stenarna var, efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna.
Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
I enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner hela arbetet.
Varje gång molnet höjde sig från tabernaklet bröt Israeliterna upp och fortsatte sina vandringar.
Herrens moln vilade över tabernaklet om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför Israeliternas ögon under alla deras vandringar.
[Oavsett ljus eller mörker, dag eller natt var molnet som är Guds närvaro alltid där, synligt för Guds folk. Ordet "vandringar" (vers 36 och 38) är i plural och beskriver "uppbrott och delsträckor". Totalt namnges 42 platser som Israeliterna slår läger på under sin vandring till Kanaans land.]
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon bland er vill föra fram ett offer till Herren (Jahve) ska han föra fram sitt offer från sin hjord, från nötboskapen eller småboskapen (får och getter), och presentera det som ett blodsoffer.
[Frasen "föra fram" är hebr. korban som betyder att man offrar ett blodsoffer, till skillnad från mincha (1 Mos 4:3; 3 Mos 2:1) där man offrar något utan att blod utgjuts, till exempel säd eller vin. Det önskade resultatet av dessa blodsoffer är att de tas emot välbehagligt av Herren. Ordet för "nåd" här (i vers 3) är ratson som beskriver något som man skulle kunna beskriva som "villkorad nåd". Villkoret för nåden är att offret måste vara felfritt. Då tas det emot och då ges nåd. Jesus var det felfria lammet, se 1 Pet 1:19 och 2 Mos 12:5. Se även 5 Mos 33:16; Jes 60:1; Ps 5:13.]
Tala till Israels söner och säg: Om någon (ordagrant en själ) skulle synda oavsiktligt mot något av Herrens (Jahves) budord (tydliga befallningar) angående de ting som inte borde göras, och ändå gör det mot ett av dem [något av följande bud, se vers 3, 13, 27 och 32]:
Om hela Israels församling (menighet) syndar oavsiktligt, och detta göms undan från församlingens ögon, och de har gjort någonting (en sak) mot något av Herrens (Jahves) budord (tydliga befallningar) angående de ting som inte borde göras, och är skyldiga,
Tala till Israels söner och säg: Ni ska på inget sätt äta något fett, från oxe eller från lamm eller från get.
Tala till Israels söner och säg: Den som offrar ett shalomoffer till Herren (Jahve), ska föra fram sitt djuroffer till Herren (Jahve) från sitt shalomoffer.
Viftoffersbringan och viftofferskuldran har jag tagit från Israels söner från deras shalomoffer, och gett det till Aron, prästen, och till hans söner som en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt bland Israels söner.
som Herren (Jahve) befallt att ge dem från Israels söner den dag han smorde dem som en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för deras kommande generationer.
som Herren (Jahve) befallde Mose på berget Sinai den dag då han befallde Israels söner att offra sina offer till Herren (Jahve) i Sinais öken.
Och det skedde på åttonde dagen att Mose kallade på Aron och hans söner och Israels äldste.
Och till Israels söner ska du tala och säga: "Ta en killing från getterna som syndoffer, och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria (tamim, rena) som ett brännoffer,
Och Mose sa till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Låt inte era huvuden vara fria [ta inte av er huvudbonaden; låt inte håret vara ovårdat – visa inte yttre tecken på sorg] och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden [som dödade Nadav och Aviho] som Herren (Jahve) tände.
och för att ni ska undervisa Israels söner alla de förordningar (ordagrant 'saker inristat') som Herren (Jahve) talat till dem genom Moses hand."
Och bröstet som viftats och skuldran som viftats ska ni äta på en ren plats, du och dina söner och dina döttrar med dig, för det är din föreskrivna del och dina söners föreskrivna del som är givet av offret från Israels söners shalomoffer.
Tala till Israels söner och säg: Detta är de djur som ni ska äta av alla de djur som vandrar omkring på jorden.
Tala till Israels söner och säg: Om en kvinna har blivit gravid och föder (blivit befruktad och fött) en pojke, då ska hon vara oren i sju dagar enligt dagarna för avskiljning för hennes menstruation ska hon vara oren.
Tala till Israels söner och säg till dem: När någon man (hebr. ish ish) har en flytning från sitt kött [ofrivillig sädesuttömning], är han oren på grund av detta. [Ordet kött (hebr. basar) används eufemistiskt till de manliga och kvinnliga könsorganen eller områdena av kroppen i detta kapitel. Se även Hes 16:26; 23:20.]
Så ska ni avskilja Israels söner från deras orenhet för att de inte ska dö i sin orenhet när de befläckar mitt tabernakel bland dem.
Av Israels söners församling ska han ta två bockar till ett syndoffer och en bagge till ett brännoffer.
På det sättet ska han rena det allra heligaste från Israels söners (folks) orenheter på grund av deras överträdelser i alla deras synder. På samma sätt ska han göra med församlingens mötestält [uppenbarelsetältet, tabernaklet, som innehåller det heliga och allra heligaste] som står mitt ibland dem och är omgivet av deras orenhet.
Ingen människa får vistas i församlingens mötestält när han [Aron, översteprästen] går in för att bringa försoning på den heliga platsen, till dess att han kommer ut och har bringat försoning för sig själv och för sitt hushåll och för hela Israels församling.
Han ska stänka av blodet ovanpå det med sitt finger sju gånger och rena det och helga det från Israels söners (folks) orenhet.
Aron ska lägga båda sina händer på den levande getens huvud och bekänna över den alla Israels folks missgärningar och alla deras överträdelser i alla deras synder och lägga dem på getens huvud och sända iväg den till ödemarken, i handen på en man som är redo [någon som ska leda ut geten i ödemarken, det är öknen öster om Jerusalem].
[Här talas också profetiskt om vad som skulle ske med Jesus. När översteprästerna slår Jesus i ansiktet uppfylls denna förebild, se Matt 26:67; Mark 14:65; Joh 18:22.]
Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
Tala till Aron och hans söner och alla Israels söner och säg dessa ord till dem som Herren (Jahve) har befallt. Säg:
Om någon (ordagrant: "och, man, man" – betonar att det är ett generellt förbud) av Israels hus slaktar en ko, ett lamm eller en get i eller utanför lägret,
Därför ska Israels barn komma med sina slaktdjur som de brukar slakta ute på marken, fram till Herren, till mötestältets ingång, till prästen, och slakta dem där som ett gemenskapsoffer åt Herren (Jahve).
Och du ska säga till dem: Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet [3 Mos 3:17] och utrota honom ur hans folk.
Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er ska äta blod. Främlingen som bor ibland er ska inte heller äta blod.
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels barn eller av främlingarna som bor bland dem fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel av det slag som får ätas, ska han låta blodet rinna ut och täcka över det med jord.
För varje kropps liv är dess blod. Därför säger jag till Israels barn: Ni ska inte äta någon kropps blod, för varje kropps liv är dess blod. Var och en som äter det ska utrotas.
Tala till Israels barn och säg till dem:
[Vers 2b–5 formar en kiasm där frasen "Jag är Herren" både ramar in stycket och betonas centralt i vers 5. Orden göra/gör, påbud, förordningar och hålla är nyckelord som speglas i varje nivå.]
Jag är Herren (Jahve),
er Gud (Elohim).
Tala till hela Israels folk och säg: Ni ska vara heliga (rena, avskilda) för jag, Herren er Gud är helig.
Tala till Israels barn och säg till dem:
Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [3 Mos 18:21; 2 Kung 3:27; Ps 106:38; Jer 32:35]
Och Mose talade det till Aron och till hans söner och till alla Israels söner.
Tala till Aron och till hans söner att de ska avskilja sig själva från Israels söners heliga ting som de har helgat (avskilt) åt mig, så att de inte vanhelgar mitt heliga namn med det som de helgar till mig. Jag är Herren (Jahve).
Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet på sig (som är ceremoniellt oren), den personen ska huggas bort från mitt ansikte (min närvaro) [3 Mos 7:20]. Jag är Herren (Jahve).
Och de ska inte vanhelga Israels söners heliga ting som de offrar till Herren (Jahve),
[Denna sektion hör ihop med kapitel 1-7. Det som tas upp här är defekter på djuren som diskvalificerar dem från att offras.]
Tala till Aron och till hans söner och till alla Israels söner och säg till dem: "Vem han än är från Israels hus eller från främlingarna i Israel, som vill offra sitt offer för alla sina löften och alla hans frivilliga gåvor som de vill offra till Herren (Jahve) som ett brännoffer,
Ni ska inte vanhelga mitt heliga namn utan jag ska vara helig bland Israels söner. Jag är Herren (Jahve) som helgar er,
Tala till Israels söner och säg till dem: Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider – hebr. móed), som ni ska utropa (förkunna, proklamera) som heliga sammankomster – dessa är mina högtider (avtalade möten på bestämda tider):
Tala till Israels barn (söner) och säg till dem: När ni har kommit in i landet som jag ska ge er och skördar dess gröda, då ska du ta en kärve (hebr. omer) av det första av skörden och föra det till prästen. [Den första grödan som skördas är korn, därför är det en kornkärve som bärs fram som förstlingsfrukt vid detta tillfälle.]
Tala till Israels barn (söner) och säg: I 7:e månaden [tishri – sept/okt], på första dagen i månaden ska ni hålla en sabbatsvila, en minnesdag (då ni kommer ihåg) med höga ljud [rop och shofarstötar, se 4 Mos 29:1], en helig sammankomst.
Tala till Israels barn (söner) och säg: På 15:e dagen i denna sjunde månad [tishri] är det Lövhyddohögtid sju dagar till Herren (Jahve).
Ni ska bo i lövhyddor i sju dagar. Alla infödda i Israel ska bo i lövhyddor,
så att era kommande generationer ska veta att jag lät Israels barn (söner) bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
[De fyra vårhögtiderna talar profetiskt om Jesu första ankomst och hur den helige Ande skulle komma. Alla dessa har gått i uppfyllelse. De återstående tre hösthögtiderna pekar på Jesu andra ankomst och väntar på sin uppfyllelse, se Kol 2:17. Det finns olika synsätt på uppfyllandet för basunhögtiden och försoningsdagen. Däremot den sjunde och sista, lövhyddohögtiden, pekar tydligt framåt på tusenårsriket då Jesus regerar på jorden i frid, se Upp 20:1–3.]
Mose talade till Israels barn (söner) om Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider).
Befall Israels söner att de för fram till dig ren olivolja, slagen [syftar på metoden som man utvinner oljan med] till ljusbäraren (ljusstaken), så att lamporna kan brinna oavbrutet.
Varje sabbat ska han göra i ordning det inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet. Det ska tas från Israels söner som ett evigt förbund.
Och en son till en Israelisk kvinna, vars far var egyptier, gick runt bland Israels söner, och denna son till en Israelitisk kvinna och en Israelisk man strövade tillsammans i lägret.
Och den Israelitiska kvinnans son hädade Herrens (Jahves) namn och förbannade. Och de förde honom till Mose. Och hans mors namn var Shelomit, dotter till Divri, från Dans stam.
Och du ska tala till Israels söner och säga: "Varje man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) som förbannar (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på" – hebr. jekalel) sin Gud (Elohim) ska bära sin synd.
Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahve) befallt Mose.
Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer till landet som jag ska ge er, då ska landet hålla en sabbat till Herren (Jahve).
Och om en man köper av leviterna, ska huset som såldes och staden för hans besittning återlämnas vid jubelåret, för husen i leviternas städer är deras besittning bland Israels söner.
Och ni ska ta dem som ett arv för era söner efter er, att ärva för dem som en besittning, de ska vara era slavar för alltid. Men över dina bröder, Israels söner, ska ni inte råda den ena över den andre med stränghet.
För till mig är Israels söner tjänare, de är mina tjänare som jag fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim).
Sedan ska jag komma ihåg mitt förbund med Jakob och mitt förbund med Isak, och mitt förbund med Abraham ska jag komma ihåg och jag ska komma ihåg landet.
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) och undervisningen som Herren (Jahve) har gjort mellan sig och Israels söner på berget Sinai genom Moses hand.
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon vill ge ett speciellt (underbart, ovanligt, svårt) löfte, ska de personer [eden gäller] uppskattas (värderas) inför Herren (Jahve).
[Shekel är en viktenhet som användes i Mesopotamien, Israel och Egypten. Ordet kommer från verbet för att väga (hebr. shaqal) och enheten användes som valuta för att handla med silver och guld innan mynt (första myntet präglades 600 f.Kr.). Värdet av en guld-shekel var ungefär tjugo gånger mer än en silver-shekel. De tidigaste fynden av användningen av shekeln kommer från städer som Ur och Uruk, och kan dateras till omkring 3000 f.Kr. Vikten varierar under olika tidsperioder och regioner. I Messopotainen var vikten omkring 8 gram medan i Egypten var den 11-12 gram.
Under Bibelns tid motsvarar shekeln 11,5 gram. En antik vikt i kalksten från första tempelperioden hittades 2020 i Jerusalem. Vikten var exakt 23 gram, vilket bekräftar att den officella shekeln vägde 11,5 gram. Just att fyndet gjordes under Wilsons båge (intill Västra muren) bekräftar också uttrycket "helgedomens shekel" som ett standardiserat mått (2 Mos 30:13; 30:24; 3 Mos 5:15; 27:3).
Just halv-shekeln var den årliga tempelskatten för varje Israelisk man i åldern 20-50 år (Matt 17:24). Detta ord ligger till grund för dagens valuta i Israel som är NIS – New Israeli Shekel.]
Detta är befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som Herren (Jahve) befallde (hebr. tsavah) Mose för Israels barn på berget Sinai.
Räkna antalet (summan av huvuden) på hela menigheten av Israels barn, efter deras familjer, efter deras fäders hus, i enlighet med antalet namn, varje man var för sig,
från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig i Israel. Ni ska räkna dem efter deras härordning (deras plats i armén), du och Aron.
Dessa blev valda av menigheten, furstarna över deras fäders stammar, de var huvuden över Israels tusenden.
Rubens söner, Israels förstfödde, deras generationer (släkter – hebr. toledot), efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Detta är de som räknades (blev mönstrade), de som räknades av Mose, Aron och Israels furstar. Furstarna var tolv män, var och en var en ledare för sin faders hus (stam).
Dessa som räknades av Israels söner efter sina fäders hus (stammar) från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
"Du ska inte räkna Levi stam, inte heller ska du summera dem bland Israels söner,
Israels söner ska slå upp sina tält, varje man i sitt eget läger och varje man under sitt eget baner efter sina häravdelningar.
Men leviterna ska slå upp (sina tält) runt omkring vittnesbördets tabernakel för att inte Israels söners menighet ska drabbas av vrede. Leviterna ska ta hand om (sköta om, ta ansvar för) vittnesbördets tabernakel.
[Leviterna ersätter de förstfödda sönerna av Israel som ursprungligen skulle ha skött dessa uppgifter men de förlorade det privilegiet när de tillbad guldkalven. Leviterna förblev trogna under den tiden och vann på så sätt Guds favör, se 2 Mos 13:2; 13:11–13; 32:25–26; 4 Mos 3:12–13. Det är också nödvändigt att leviterna sätter upp sina tält runt tabernaklet i alla fyra väderstreck till skillnad från övriga stammar som är tilldelade ett väderstreck. De formar en skyddsmur för att hindra Israeliterna från att komma för nära tabernaklet, vilket kan utlösa att Guds vrede drabbar lägret, se 4 Mos 1:53.]
Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
"Israels söner ska låta varje man slå upp sitt tält, under sitt eget baner efter sina fäders hus (stammar), på behörigt avstånd runt tabernaklet (tältet för möten) på bestämda tider.
[I enlighet med den gudomliga placeringen, tältar Israels 12 stammar utanför leviternas ring i fyra grupper om vardera tre stammar:
Öster: Juda, Issachar och Sebulon
Söder: Ruben, Simeon och Gad
Väster: Efraim, Manasse och Benjamin
Norr: Dan, Asher och Naftali
Antalet personer gör att lägren blir olika stora. Kortast är den västra på drygt 100000 personer, medan den östra är nästan dubbelt så stor med närmare 190000 personer. Syd och nord är båda omkring 150000 personer. Sett ovanifrån, från öster, bildar denna tältordning formen av ett kors. Varje stam har sin egen prins eller ledare (hebr. nasi), se vers 3, och en särskild flagga eller baner (hebr. degel), se vers 2, med sina egna bestämda stamsymboler och färger. Färgerna är de som motsvarar de dyrbara stenarna på översteprästens bröstsköld, se 2 Mos 28:17–20. Dessa symboler anses vara ett tecken på Guds stora kärlek för varje stam i Israel. Det står i Höga Visan: "Hans baner över mig är kärleken", se Höga V 2:4.]
Detta är de som räknades av Israels söner, efter deras fäders hus. Alla som räknades i lägret enligt deras avdelningar var 603550.
Men leviterna räknades inte bland Israels söner som Herren (Jahve) befallt Mose.
Så gjorde Israels söner enligt allt som Herren (Jahve) befallt Mose. De slog läger under sina baner och de drog vidare [från lägerplats till lägerplats, och följde sina bestämda platser i ledet], var och en med sina familjer och med sina fäders hus.
Och de ska hålla (sköta om, vakta, skydda) alla möbler i mötestältet och Israels söners åtaganden för att göra tjänst i tabernaklet.
Och du ska ge leviterna till Aron och till hans söner, de är helt (fullständigt) givna till honom från Israels söner.
"Och jag, se [hebr. hinneh – ger betoning], jag har själv bland (i centrum av) Israels söner tagit ut (utvalt) leviterna, istället för varje förstfödd som öppnar moderlivet bland Israels söner [2 Mos 13:1–2]. Därför ska leviterna vara mina,
för allt förstfött är mitt. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egypten helgade jag allt förstfött i Israel åt mig, både människor och djur. Mina ska de vara. Jag är Herren (Jahve)."
[Den tionde och sista plågan omfattade samtliga både människor och djur i Egypten, se 2 Mos 11.]
Och dessa som ska slå läger framför tabernaklet österut, framför mötestältet mot soluppgången, är Mose och Aron och hans söner, (de ska) hålla (sköta om, vakta, skydda) helgedomens angelägenheter och Israels söners angelägenheter, och en vanlig människa som kommer nära ska dödas.
Och Herren (Jahve) sa till Mose: "Räkna alla förstfödda män av Israels söner, från en månads ålder och uppåt, och ta antalet av deras namn.
Och du ska ta [avskilja] leviterna åt (för/till) mig – [för] Jag är Herren (Jahve) – istället för de förstfödda bland Israels söner, och leviternas boskap istället för allt förstfött bland boskapen hos Israels söner."
Och Mose räknade, som Herren (Jahve) befallt honom, allt förstfött bland Israels söner.
"Ta ut leviterna istället för allt förstfött [förstfödda söner] bland Israels söner, och leviternas boskap istället för deras [de andra stammarnas] boskap. Leviterna ska vara mina. Jag är Herren (Jahve).
Men som frigivningssumma (hebr. pedoj) [3 Mos 27:6] för de 273 förstfödda i Israel som överstiger antalet av leviterna,
från de förstfödda av Israels söner tog han pengarna, 1365 shekel [15,7 kg silver] efter helgedomens shekel,
Alla dessa som räknades av leviterna, som Mose och Aron och Israels ledare räknade efter deras familjer och efter deras fäders hus,
"Befall Israels söner att de ska skicka ut från lägret alla som lider av en svår hudsjukdom (hebr. tsara, se 3 Mos 13–14) och alla som är sjuka och alla som är orena genom kontakt med någon död,
Och Israels söner gjorde så och skickade dem utanför lägret. Som Herren (Jahve) hade talat till Mose, så gjorde Israels söner.
"Tala till Israels söner: En man eller en kvinna som ska bekänna någon synd som människor brukar bekänna, som bekänner en överträdelse mot Herren (Jahve) och denna själ är skyldig,
Och varje offer av Israels söners alla heliga ting, som bärs fram till prästen ska vara hans.
"Tala till Israels söner och säg till dem: Om en mans hustru går åt sidan och agerar otroget mot honom,
"Tala till Israels söner och säg till dem: När en man eller kvinna vill avlägga ett löfte (en ed), ett nasirlöfte för att avskilja (helga) sig själv inför Herren (Jahve). [Här betonas speciellt att även kvinnor kan avge dessa löften. Några exempel är Hannah och Manoas hustru, se 1 Sam 1:21–28; Dom 13:2.]
Tala till Aron och hans söner, så här ska ni välsigna Israeliterna, säg till dem:
Så ska de [prästerna] uttala (lägga) mitt namn över Israeliterna och jag ska välsigna dem.
[På hebreiska lyder välsignelsen (JHVH uttalas aldrig utan byts ut till Adonaj):
jevarechecha Adonaj vejishmerecha
jaer Adonaj panav elecha vichuneka
jisa Adonaj panav elecha vejasem lecha shalom
Guds namn finns med i varje strof – han är källan till alla välsignelser. Den första raden består av tre hebreiska ord, den andra av fem, och den sista av sju. Även antal bokstäver ökar (15, 20, 25). Man kan se en symbolik i detta, som att välsignelsen ökar i styrka, men nummer har även en mer specifik betydelse i Bibeln:
Talet 3 är Guds och himmelens tal, något som är viktigt och bestående (Herren bevarar). Talet 5 står för nåd (Herren visar nåd). Talet 7 står för fulländning, fullkomlighet, förbund och den helige Ande (Herren ger frid). Totalt finns sex hebreiska verb och sex handlingar som hör ihop parvis:
välsigna (hebr. barach): ge välstånd på livets alla områden, böja knä, inympa. bevara (hebr. shamar): bevara, beskydda, vaka över, agera som en livvakt. lysa (hebr. or): vara eller bli ljus, lysa upp, skina, tända. visa (hebr. chanan): visa oförtjänt nåd, barmhärtighet, välvilja, favör – att böja sig ner i vänlighet till någon i en underordnad och svagare position. vända (hebr. nasa): att lyfta, bära, ta; översätts här vända. ge (hebr. shom): att lägga, sätta, placera, göra, ge, utse, ordinera, etablera, plantera. Eftersom ordet barach är en rot med flera betydelser kan man här i välsignelsen också läsa in att Gud själv böjer sina knän. Här finns en dubbelhet, Gud välsignar från himlen, men också som en knäböjande ödmjuk tjänare (Jes 52:13–53:12). Att ordet också betyder inympa, visar att den Herren välsignar inympar han samtidigt i det äkta olivträdet Israel. Det blir också en fin inramning och kiasm till betydelsen att plantera i verbet shom i vers 26. Se även 1 Mos 12:3; Rom 11:17–24.
Herren önskar välgång – han vakar och vill belysa vägen in i sin närvaro där han kan ge av sin nåd. Han är en god Fader som vill trösta sina barn och frikostigt dela med sig av sin ömma kärlek. Att Herren vill "lyfta" eller vända sitt ansikte, innebär att Gud vill dela sin innerliga gemenskap med varje människa. Här finns erbjudandet om förlåtelse, upprättelse, salighet och frid. Det hebreiska ordet för frid, shalom, innebär Guds välsignelse på alla områden, trygghet, vänskap och frid med Gud, sig själv och andra människor.]
så att Israels ledare, huvudena för deras fäders hus, kunde komma nära [för att bära fram sina offergåvor], dessa är ledarna för stammarna, som är över (ledare för) dem som blev räknade [i folkräkningen som gjordes tidigare, se 4 Mos 1:2–3].
Detta var altarets invigningsoffer, den dag då det smordes, i händerna på Israels ledare:
silverfat – 12 [st],
silverskålar – 12 [st],
guldskålar – 12 [st].
"Ta leviterna från Israels söner och rena dem.
Och du ska föra fram leviterna inför mötestältet och du ska samla hela församlingen av Israels söner.
Och du ska förevisa leviterna inför Herrens (Jahves) ansikte och Israels söner ska lägga sina händer på leviterna. [Genom att de lägger händerna på leviterna överför de bildligt sina synder på leviterna som är deras ställföreträdare inför Gud.]
Och Aron ska offra leviterna inför Herrens (Jahves) ansikte som ett viftoffer från Israels söner, för att de ska göras redo att utföra Herrens (Jahves) arbete (sin prästerliga tjänst).
Så ska du avskilja leviterna från Israels söner och leviterna ska vara mina.
för de är helt och hållet givna till mig bland Israels söner, istället för alla dem som öppnar moderlivet, de förstfödda av alla Israels söner. Jag har tagit dem till mig.
För allt förstfött bland Israels söner är mitt, både människor och djur. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag dem åt mig själv.
Och jag har tagit leviterna istället för allt förstfött bland Israels söner.
Och jag har gett leviterna, de är givna till Aron och till hans söner från Israels söner, för att betjäna Israels söner i mötestältet, och för att bringa försoning för Israels söner, för att ingen plåga ska drabba Israels söner när Israels söner kommer nära helgedomen."
Därför gjorde Mose och Aron och hela församlingen av Israels söner mot leviterna i enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt angående leviterna, så gjorde Israels söner med dem.
"Låt Israels söner fira påsken på den bestämda tiden [2 Mos 12:14–20].
Och Mose talade till Israels söner att de skulle fira påsken.
Och de firade påsk i den första månaden på den 14:e i månaden vid skymningen, i Sinai öken i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt Mose [2 Mos 12:18], så gjorde Israels söner.
och dessa män sa till honom: "Vi är orena genom en död mans kropp, därför måste vi stå tillbaka och kan inte föra fram offret till Herren (Jahve) på den bestämda tiden bland Israels söner." [I Talmud anges att dessa män hade hämtat Josefs benkista från Egypten, se 2 Mos 13:19; Jos 24:32.]
Tala till Israels söner och säg:
"Om någon bland er eller era efterkommande blir [rituellt] oren på grund av en död kropp (ordagrant själ) eller är på en resa långt bort, ska han fira Herrens (Jahves) påsk
[Följande sektion har en rytmiska karaktär med en återkommande refräng.]
Och närhelst molnet togs upp från [sin plats] över tältet, då begav sig Israels söner iväg efter det, och på den plats där molnet stannade (bosatte sig – hebr. shachan), där slog Israels söner läger (hebr. chanah).
[Refräng:]
På Herrens (Jahves) tilltal (mun – hebr. peh) begav sig Israels söner iväg
och på Herrens (Jahves) tilltal slog de läger.
Så länge molnet stannade (bosatte sig) över tabernaklet slog de läger.
Och när molnet dröjde över tabernaklet många dagar, höll (vaktade, skyddade, bevarade) Israels söner Herrens (Jahves) åläggande [bud att inte vandra vidare] och bröt inte upp.
Om det var två dagar eller en månad eller ett år som molnet dröjde över tabernaklet och stannade (bosatte sig) över det, förblev Israels söner lägrade och vandrade inte, men när det togs upp bröt de upp.
Och om de blåser med en [trumpet] då ska ledarna, huvudena för Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering) samla sig till dig.
Och Israels söner drog vidare i sin härordning, ut från Sinai öken, och molnet stannade i Parans öken.
Detta var Israels söners vandring efter deras härordning. Och de avtågade.
Och Mose sa till Chovav, midjaniten Roels son, Moses svärfar: "Vi vandrar till platsen om vilken Herren (Jahve) har sagt 'Jag ska ge den till er,' följ du med oss och vi ska göra gott mot dig, för Herren (Jahve) har talat gott över Israel."
Och när arken sattes ner, sa han:
"Vänd tillbaka (hebr. shuvah), Herre (Jahve),
till Israels oräkneliga (myriader) tusenden!"
[Kan också översättas i betydelsen "för tillbaka, Herre, de myriader av tusenden av Israel" – tillbaka till landet från exilen. Den grekiska översättningen använder ordet "omvänd" och betydelsen blir då som i Rom 11:26 att Israel ska bli frälst.] – ׆ –
[Här är första gången just den här böjningen av orden kumah och sjuvah används. Den hebreiska texten har en markering i marginalen före vers 35 och efter vers 36. Det finns olika teorier om vad dessa två inverterade nun (׆) indikerar. Den spegelvända 14:e bokstaven nun ser ut som en hakklammer och var troligtvis en markering som de som kopierade textrullarna använde för att visa att det var något speciellt med texten här. I grekiska skrifter användes ett inverterat sigma (Ͻ) på liknande sätt av skrivare. En del rabbiner tolkar tecknet som en avgränsare, vilket delar upp Tredje Mosebok i boken i tre delar. Det blir då totalt sju (inte fem) böcker av Mose, vilket då motsvarar de sju pelarna av vishet, se Ords 9:1. Det verkar vara en markering att texten inte riktigt hör hemma där den står och borde flyttas till en annan plats. Det finns ett citat från Simeon Gamaliel (son till den Gamaliel som nämns i Apg 5:34) om att när Messias kommer tillbaka kommer dessa verser få sin rätta uppfyllelse och flyttas till sin rätta plats. Att denna tolkning fanns samtidigt som Johannes skriver sitt evangelium, gör att uttalandet om att Ordet "tabernaklade" (bodde) bland oss får ännu djupare innebörd, se Joh 1:14.
Totalt finns nio inverterade nun i den hebreiska texten, de övriga sju finns i Ps 107:23–28, 40. Båda dessa sektioner har att göra med ökenvandringen, och i stycket i Psalm 107 finns det också Messianska kopplingar till Jona tecken.]
Och patrask-följet (den blandade hopen – hebr. asafsof) som var bland dem fick begär efter läckrare mat (ordagrant: "begärde ett begär") och även Israels söner grät för deras skull och sa: "Vem låter oss äta kött? [Om vi ändå kunde få äta kött!]
Herren (Jahve) sa till Mose: "Samla åt mig 70 män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och som betjänar dem, och för dem till mötestältet så att de kan stå där med dig.
Och Mose drog sig undan till lägret, han och Israels äldste.
Herren (Jahve) talade till Mose och sa:
"Låt män (hebr. enosh) gå ut och utforska (undersöka – hebr. tor) landet Kanaan, som jag har gett till Israels söner. [Målet med uppdraget var att rapportera om allt gott som fanns i landet.] Från var och en av fädernas stammar ska du sända en man (ordagrant "en man, en man" – hebr. ish ehad ish ehad) [Jos 4:2], och alla ska vara ledare bland dem."
[Det hebreiska ordet för att utforska här (hebr. tor) har en positiv innebörd att hitta det goda. De engelska orden "tour" och "tourism" och även vårt svenska ord "turism" kommer från detta ord som har kvar samma innebörd att utforska ett land och besöka de bästa platserna. Det finns andra hebreiska ord för att spionera och hitta svagheter (hebr. ragal), dock används inte det här, Mose visste att Gud gett dem landet. Männen som skickades ut förväntades komma tillbaka med goda rapporter på samma sätt som Noa hoppades att duvan han skickade ut skulle komma tillbaka med en god rapport att vattnet sjunkit undan, se 1 Mos 8:11. Det finns flera paralleller här. Duvan kom tillbaka med en ett friskt olivlöv och männen tog med vindruvor (se vers 24). Det hebreiska ordet för duva (hebr. dor) är också snarlikt ordet tor. Ordet tor används 14 ggr i Fjärde Mosebok, och första gången är när Gud själv utser nästa (den bästa och mest lämpliga goda) viloplats för Israeliterna, se 4 Mos 10:33.]
Och de kom till Eshkols dal [någon av dalgångarna i närheten av Hebron] och där skar de av en gren med en klase vindruvor, och den bar de på en stång mellan två [så enorm var den]. De tog även med sig granatäpplen och fikon [från den platsen].
Och de återvände från sitt utforskande (undersökning) av landet efter 40 dagar.
Men männen som hade gått upp med honom sa: "Vi är inte kapabla att gå upp mot folket, för de är mycket starkare än vi." [De tio andra spejarna, förutom Josua och Kaleb, använder samma ord som Kaleb, men vänder på dem och säger att de inte ska gå och de inte är starkare, jfr vers 30.]
Och alla Israels söner knotade mot Mose och mot Aron och hela församlingen sa till dem: "Vi kunde ha dött i Egyptens land, eller vi kunde ha dött i öknen!
Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten framför hela Israels söners församling.
Och de talade till hela Israels söners församling och sa: "Landet som vi har vandrat genom för att utforska (undersöka), är ett mycket gott land.
Men hela församlingen talade om att stena dem med stenar, när Herrens (Jahves) härlighet visade sig i mötestältet för alla Israels söner.
"Hur länge ska jag stå ut med denna onda församling, som fortsätter att knota (klaga) mot mig? Jag har hört Israels söners knot (klagan) som de fortsätter att knota (klaga) mot mig."
Och Mose talade dessa ord till Israels söner men folket sörjde mycket.
"Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer in i landet som ni ska bo i (ert hemland), som jag ger till er,
Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni kommer in i landet dit jag för er,
Och prästen ska bringa försoning över hela Israels söners församling, och de ska bli förlåtna eftersom det var ett misstag och de har fört fram sitt offer, ett eldsoffer till Herren (Jahve) och sitt syndoffer [3 Mos 4:3] inför Herrens (Jahves) ansikte, för sitt misstag.
Och hela Israels församling ska bli förlåten och främlingen som vistas ibland dem, eftersom hela folket gjorde det av missförstånd.
Både den som är infödd bland Israels söner och främlingen som vistas bland dem ska ha samma (en) instruktion (hebr. Torah) för honom som begår ett misstag.
[Vers 30–31 illustreras nu här i vers 32–36 med ett exempel.]
Och medan Israels söner var i öknen fann de en man som samlade ved på sabbatsdagen. [1 Mos 2:2–3; 2 Mos 20:8–11; 35:2; 4 Mos 5:13–15]
"Tala till Israels söner och säg till dem att de ska göra sig hörntofsar (tsitsit) i hörnen (vingarna) på sina kläder genom generationerna, och att de ska sätta en blå snodd (flätad tråd) i varje hörntofs (tsitsit).
och de gjorde revolt mot (reste sig upp mot ansiktet på) Mose,
med män från Israels söner
– 250 män,
ledare i församlingen, utvalda män med gott rykte.
det är ingen liten sak för er att Israels Gud (Elohim) har avskilt er från Israels församling, för att föra er nära honom själv och tjänstgöra i Herrens (Jahves) tabernakel och stå inför församlingen och betjäna dem,
Och Mose steg upp och gick till Datan och Aviram och Israels äldste följde honom.
Och hela Israel som var runtom dem flydde vid deras rop, för de sa: "Annars slukar jorden oss."
dessa mäns rökelsekar som har syndat till priset av sina liv, och låt dem slås ut till plattor som ett skydd till altaret eftersom de har blivit helgade när de offrades inför Herrens (Jahves) ansikte, så att de blir ett tecken för Israels söner."
för att bli ett minnesmärke för Israels söner, för att göra slut på att ingen vanlig man som inte är Arons säd kan komma nära för att bränna rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, och inte förgås som Korach och hans sällskap, som Herren (Jahve) talade till honom genom Moses hand.
Men på morgonen knotade (klagade) hela Israels söners församling mot Mose och mot Aron och sa: "Ni har dödat Herrens (Jahves) folk."
Tala till Israels söner och ta av dem stavar, en för varje fars hus av alla deras ledare efter deras fäders hus, 12 stavar. Du ska skriva varje mans namn på hans stav.
Och det ska ske att den man som jag ska välja, hans stav ska grönska och jag ska göra slut från mig på knotandet från Israels söner som de knotar mot dig."
Och Mose talade till Israels söner och alla deras ledare gav honom stavar, en för varje ledare efter deras fäders hus, 12 stavar och Arons stav var bland dem.
Och Mose förde ut alla stavarna från Herrens (Jahves) ansikte till Israels söner och de såg och tog varje man sin stav.
Och Israels söner talade till Mose och sa: "Se, vi förgås, vi är tillintetgjorda, alla är vi tillintetgjorda.
Och ni ska noga som väktare hålla (vakta, skydda, bevara) de heliga tingen och vara väktare för altaret så att ingen ytterligare vrede kommer över Israels söner.
Och jag, se, jag har tagit era bröder leviterna från Israels söner, för er är de tagna som en gåva till Herren (Jahve) för att utföra tjänstgöringen i mötestältet.
Och Herren (Jahve) talade till Aron: "Och jag, se, jag har gett dig ansvar för mina lyftoffer, för alla Israels söners heliga ting, till dig har jag gett dem som en smörjelselott, och till dina söner som en evig förordning.
Och detta är ditt: lyftoffret från deras gåvor, alla Israels söners viftoffer. Jag har gett dem till dig och till dina söner och till dina döttrar med dig, som en förordning för evigt, alla som är rena i ditt hus ska äta av det.
Varje ting som är helgat i Israel ska vara ditt.
Alla lyftoffer av heliga saker som Israels söner offrar till Herren (Jahve) har jag gett dig och dina söner och dina döttrar med dig, som en förordning för evigt. Det är ett evigt saltförbund inför Herrens (Jahves) ansikte, för dig och din säd med dig."
[I alla offer användes salt, se 3 Mos 2:13. Saltets funktion att konservera och bevara anspelar på att "saltförbundet" som ingås ska vara långvarigt och hållas, se 2 Krön 13:5. Att ingå saltförbund räknas som en fullvärdig motsvarighet till ett blodsförbund, se 2 Mos 24:8.]
Och Herren (Jahve) sa till Aron: "Du ska inte ha något arv i deras land, inte heller ska du ha någon del ibland dem. Jag är din del och ditt arv bland Israels söner. [Detta är förebilden på hur vi ska se på oss själva som präster i det nya förbundet, så länge vi lever här i världen ska vi inte leva av den utan i den med Herren och himlen som vår del och vårt arv, se 1 Pet 2:9]
Och till Levi söner, se, jag har gett hela Israels tionde som ett arv, som ersättning för deras arbete som de utför i tjänsten i mötestältet.
Och hädanefter ska inte Israels söner komma tomhänta till mötestältet, för att inte bära på synd och dö.
Men leviterna ensamma ska tjänstgöra i mötestältet och de ska bära sin synd, det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt genom era generationer och bland Israels söner ska ni inte ha något arv.
För Israels söners tionde som de lägger undan som en gåva till Herren (Jahve), har jag gett till leviterna som ett arv. Därför har jag sagt till dem: "Bland Israels söner ska ni inte ha något arv."
"Du ska tala till leviterna och säga till dem: "När ni tar emot Israels söners tionde som jag har gett er från dem som ert arv, då ska ni ta åt sidan en gåva (ett offer) för Herren (Jahve), en tiondel av tiondet.
Så ska ni lägga undan en gåva åt Herren (Jahve) av allt ert tionde som ni tar emot från Israels söner, därav ska ni ge gåvan som är satt åt sidan till Herren (Jahve) åt prästen Aron.
Och ni ska inte bära någon synd på grund av det, eftersom ni har tagit undan från det bästa av det, men ni ska inte vanhelga Israels söners heliga ting, för att ni inte ska dö.
Detta är undervisningens (hebr. Torah) förordningar (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt och sagt: Tala till Israels söner att de för fram en röd kviga (hebr. parah adoma) till dig, felfri (rituellt ren – hebr. tamim) som är utan defekt, som aldrig har burit något ok.
[Offren av djur för att göra stänkelsevattnet var annorlunda än offren för synder och tacksägelse. Det var en hona (inte en hane som i alla andra offer), färgen var specificerad, den skulle dödas utanför lägret och mer material skulle kastas med in i offret. Denna text ingår i Torah-läsningen den sista sabbaten i månaden adar (infaller oftast i mars), just innan pesach. Det är en av flera kopplingar till Jesus död utanför stadsmuren, se Heb 13:12.]
Och en man som är ren ska samla ihop askan efter kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats, den ska vaktas (skyddas, bevaras) till stänkelsevatten till Israels söners församling, det är en rening från synd [3 Mos 4:3].
Och han som samlar ihop askan efter kvigan ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, och det ska vara för Israels söner och främlingen som vistas bland dem, till en evig förordning (ordagrant "saker inristat").
Alla som vidrör det döda, också en död människas kropp, och inte renar sig själv har vanhelgat Herrens (Jahves) tabernakel. Den själen (människan) ska bli avhuggen från Israel, eftersom stänkelsevattnet inte stänktes mot honom, han ska vara (förbli) oren. Hans orenhet är fortfarande kvar på honom.
Och Israels söner, hela församlingen kom till Tsins öken i den första månaden och folket bodde i Kadesh och Mirjam dog där och begravdes där.
Och Herren (Jahve) sa till Mose och till Aron: "Eftersom ni inte trodde mig och höll mig helgad i Israels söners ögon, därför ska ni inte föra denna församling in i det land som jag har gett dem."
[Jak 3:1. Orsaken till straffet var otro och att han inte höll Gud helig i Israels ögon, se 2 Sam 6:1–7. Även uttrycket "vi" kan antyda att Mose och Aron tog det på dem att ansvara för miraklet och inte ärade Gud. Att själv slå på klippan talar också om att göra något i egen kraft, se Jer 17:5. I allt detta som sker anas ilska och vrede från Mose och Arons sida, se vers 10. Även Miriams död, se vers 1, kan vara en orsak till Mose och Arons känslor, men det ska ändå inte få påverka hur de leder folket.]
Detta är Merivas vatten där Israels söner grälade med Herren (Jahve) och han blev helgad i dem.
Och Mose skickade budbärare till Edoms kung:
"Så säger din bror Israel, du känner till alla våndor som har drabbat oss,
Och Israels söner sa till honom: "Vi ska gå längs huvudvägen, och om vi dricker av ditt vatten, jag och min boskap, då ska jag ge dig betalt för det, "låt det inte vara någon sak (mellan oss)", låt mig endast passera igenom med mina fötter.
Edom vägrade att ge Israel fri lejd genom sina gränser, därför vände Israel bort från honom.
Och de vandrade från Kadesh och Israels söner, hela församlingen, kom till berget Hor.
Aron ska samlas till sitt folk, för han ska inte gå in i det land som jag har gett till Israels söner eftersom han gjorde uppror mot mig vid Merivas vatten.
När folket såg (förstod) att Aron hade dött, grät hela Israel över Aron i 30 dagar.
[Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även 5 Mos 34:8. Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod (hebr. shiva), följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg (shloshim). Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista. Se även 1 Mos 50:10; 1 Sam 31:13; Matt 8:22; Joh 11:19.]
Och kanaanéerna, Arads kung, som bodde i söder (Negev), hörde att Israel kom på Atarims väg. Då stred han mot dem och tog några som fångar.
Och Israel gjorde en ed, ett löftesoffer till Herren (Jahve) och sa: "Om du verkligen vill ge detta folk i min hand, då ska jag förgöra (fullständigt förinta – hebr. charam) deras städer."
Och Herren (Jahve) lyssnade på Israels röst och gav dem kanaanéerna och de förgjorde dem helt och deras städer. Platsen fick namnet Chorma. [Namnet Chorma betyder tillägnad fullständig förstörelse eller avskild till fördärv.]
Så Herren (Jahve) sände giftiga (brännande) ormar bland folket, som bet Israeliterna så att många av dem dog.
[Nu summeras Israeliternas rutt genom Transjordanien. En mer detaljerad beskrivning finns i 4 Mos 33:41–49.]
Och Israels söner vandrade och slog läger i Ovot.
Sedan sjöng Israel denna sång:
"Källa, stig upp (flöda över)!
Sjung om den,
Och Israel sände budbärare till amoréernas kung Sichon och sa:
Men Sichon kunde inte stå ut med att Israel passerade genom hans gränser. Och Sichon samlade allt sitt folk och gick ut mot Israel i öknen och kom till Jahats, och han stred mot Israel.
Och Israel slog honom med svärdseggen och besatte hans land från Arnon till Jabbok ända till Ammons söner, för gränsen var stark till Ammons söner.
Och Israel tog alla dess städer och Israel bodde i alla amoréernas städer, i Chesbon och i alla dess omkringliggande orter (ordagrant: "döttrar").
Så bodde Israel i amoréernas land.
Och Israels söner vandrade och slog läger på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
Och [Moabs kung] Balak, Tsippors son, såg allt som Israel hade gjort med amoréerna [hur Israeliterna besegrat både kung Sichon och Og].
Och Moab var väldigt rädda inför folket eftersom de var många, och Moab var skräckslagna inför Israels söner.
Och han [Bileam] tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:
"Från Aram [nuvarande centrala och södra Syrien; betyder: upphöjd]
hämtade Balak mig,
Moabs kung
från bergen i öster:
'Kom, förbanna (hebr. arar) Jakob
och kom förbanna (hebr. zaam) Israel.'
Vem har räknat Jakobs stoft
eller räknat Israels dammoln (fjärdedel – hebr. rova)? Låt mig dö den rättfärdiges död
och låt mitt slut bli som hans."
Ingen har skådat orättfärdighet i Jakob,
inte har någon sett vrånghet i Israel,
Herren hans Gud (Jahve Elohim) är med honom,
och ropet för kungen är ibland dem.
Där finns ingen trolldom hos Jakob
inte heller någon spådom hos Israel.
Man säger hos Jakob och hos Israel:
' [Se!] Vad Gud (El) har gjort (gör och utför)!'
Och när Bileam såg att det var gott i Herrens (Jahves) ögon att välsigna Israel, gick han inte som den andra gången för att söka spådomar utan vände sitt ansikte mot öknen.
Och Bileam lyfte upp sina ögon [från Peor öster om Jordanfloden] och han såg Israel lägrat efter sina stammar [i höjd med staden Jeriko (4 Mos 22:1) och vars placering formar ett kors, se 4 Mos 2], och Guds (Elohims) Ande kom över honom.
Hur goda är dina tält Jakob,
dina boplatser, Israel!
Jag ser honom, men inte nu.
Jag ser honom, men inte nära.
Det ska komma fram en stjärna från Jakob
och en spira ska resa sig ur Israel
och ska slå runt Moabs hörn
och bryta ner alla Sets söner.
Och Edom ska bli en egendom,
liksom Seir [bergsmassivet i Edom, se 5 Mos 33:2],
även hans fiender ska bli en egendom,
men Israel skapar en stark armé.
Och från Jakob ska en stiga ner (trampa, regera) [David, och pekar framförallt på Messias]
och förgöra kvarlevan från staden [kan syfta på staden Ir Moab, se 4 Mos 22:36].
[Vers 1–3 formar en kiasm. Strukturen betonar hur just offrandet till dessa avgudar är det centrala i vad som väcker Guds vrede. Baal är det kanaaneiska och hebreiska ordet för "herre" och Peor är platsen. Platsen ligger strax öster om Jeriko och kallas även Beit-Peor (Peors hus) i 5 Mos 3:29. Baal var en fertilitetsgud som dyrkades med sexuella riter, se Jer 2:23; Hos 2:13.]
Och Israel vistades i Shittim [plural av Shittah, hebreiska för akaciaträ – enligt Josefus 1 mil öster om Jordan, se 4 Mos 33:49; Jos 2:1; 3:1]
och folket började begå äktenskapsbrott med Moabs döttrar.
Och Israel förenade sig med (slöt sig till, förslavades under) Peors Baal,
och Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Israel.
Och Herren (Jahve) sa till Mose: "Ta alla folkets ledare och häng upp dem till Herren (Jahve) i solskenet, så att Herrens (Jahves) vrede kan vändas bort från Israel."
Och Mose sa till Israels domare: "Döda var och en sin man som har slutit sig till (förenat sig med) Peors Baal."
Och se, en man från Israels söner kom och förde till sina bröder en midjanitisk kvinna inför ögonen på Mose och inför ögonen på hela Israels församling, medan de grät vid dörren till mötestältet.
Och han gick efter den Israeliske mannen in i kammaren och genomborrade dem båda, den Israeliske mannen och kvinnan genom hennes buk. Så upphörde hemsökelsen (plågan, pandemin – hebr. magefa) från Israels söner.
Pinchas, son till Elazar, son till prästen Aron, har vänt bort min vrede från Israels söner när han nitälskade (var svartsjuk) för min skull ibland dem, så att jag inte förtärde Israels söner i min nitälskan (svartsjuka).
och det ska vara för honom och för hans säd efter honom ett förbund för ett evigt prästerskap, eftersom han har nitälskat för sin Gud och bringat försoning för Israels söner."
Namnet på den Israeliske mannen som dödades, som dödades med midjanitiskan, var Zimri, Salos son, en ledare för fädernas hus bland Shimoniterna.
"Räkna huvudena i hela Israels söners församling, från 20 års ålder och uppåt, efter deras fäders hus, alla som är dugliga att dra ut i strid i Israel."
" [Ja, räkna alla män:] Från 20 års ålder och uppåt, som Herren (Jahve) befallt Mose!"
[Nästan 38,5 år har gått sedan den första folkräkningen, se 4 Mos 1:20–43. Folkräkningen behövs för att kunna dela upp landet som de snart kommer att inta. Mirjam (4 Mos 20:1) och Aron (4 Mos 20:25–28) hade dött, och Mose var också gammal. Ordningen av uppräkningen följer den första räkningen i bokens inledning. Vid 20 års ålder var en man stridsduglig, se 2 Krön 25:5.]
Detta är Israels söner som kommit ut från Egyptens land:
Ruben, Israels förstfödde, Rubens söner:
Av Chanoch, chanochiternas familj,
av Pallo, palloiternas familj,
Dessa är de som räknades av Israels söner 601730. [Den första räkningen var 603550, en minskning på 1820.]
Och de som blev räknade bland dem var 23000, alla män från en månads ålder och uppåt, för de räknades inte bland Israels söner eftersom de inte fick något arv bland Israels söner.
Dessa var de som räknades av Mose och prästen Elazar som räknade Israels söner på Moabs slätt vid Jordan, vid Jeriko.
Men bland dessa fanns inte en enda man (kvar) av dem som räknades av Mose och prästen Aron som räknade Israels söner i öknen Sinai [38 år tidigare, se 4 Mos 1:2].
Och du ska tala till Israels söner och säga:
'Om en man dör och inte har någon son,
då ska hans arv gå vidare till hans dotter.
Och om hans far inte har några bröder
då ska ni ge arvet till hans släkting, den i hans familj som står närmast och han ska besitta det.' Och det ska för Israels söner vara till en förordning (ordagrant "saker inristat"), ett påbud (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) har befallt Mose."
[Det var viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Leviratäktenskapet fanns också till för att föra familjens släkt vidare, se 5 Mos 25:5–10. I ett samhälle där änkan annars skulle ha tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn.]
Och Herren (Jahve) sa till Mose: "Gå upp på Avarims berg [bergskedja nordost om Döda havet med toppen Nebo, se 5 Mos 32:49] och se landet som jag har gett till Israels söner.
Och du ska lägga din ära på honom så att Israels söners hela församling ska lyssna.
Och han ska stå inför prästen Elazar som ska fråga för hans räkning genom urims påbud inför Herrens (Jahves) ansikte. På hans ord ska de dra ut, och på hans ord ska de komma in, både han och alla Israels söner med honom, hela församlingen."
Befall Israels söner och säg till dem:
Mitt offer [hebr. qorban; generell term för alla typer av offer/löften till Gud; här syftar det på kött], min mat (bröd) – för mina eldsoffer som är en söt arom till mig – ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) till mig i rätt tid.
Och Mose talade till Israels söner i enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose talade till stamhövdingarna för Israels söner och sa: Detta är de ting om vilka Herren (Jahve) har befallt.
"Israels söner, hämnas midjaniterna, sedan ska du bli samlad till ditt folk."
1000 från varje stam bland alla Israels stammar ska ni sända till striden."
Så man avskilde från Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering), 1000 män från varje stam, 12000 rustade för strid.
Och Israels söner tog Midjans kvinnor som fångar och deras små, och all deras boskap och all deras småboskap, och alla deras ägodelar tog de som byte.
Och de förde fångarna och bytet och det tillspillogivna till Mose och prästen Elazar och till Israels söners församling, till lägret på Moabs slätt som är vid Jordan mittemot Jeriko.
Se, dessa fick Israels söner genom Bileams råd att göra uppror, så att troheten till Herren (Jahve) bröts i saken med Peor och så bröt hemsökelsen ut i Herrens (Jahves) församling.
Och av Israels söners halva ska du ta ut en av varje 50, av människor, av oxarna, av åsnorna och av småboskapen och av all boskap och ge dem till leviterna som ansvarar för (vakar över och sköter om) Herrens (Jahves) tabernakel."
Och av Israels söners halva, som Mose delat av från stridsmännen,
Och Mose tog från Israels söners halva var femtionde både av människor och djur och gav dem till leviterna som ansvarar för (vakar över och sköter om) Herrens (Jahves) tabernakel, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose och prästen Elazar tog guldet från ledarna för 1000 och ledarna för 100, och förde in det i mötestältet som ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte.
landet som Herren (Jahve) slog inför Israels församling, är ett lämpligt land för boskap, och dina tjänare har boskap."
Och varför ska ni vända bort hjärtat på Israels söner från att gå över och in i landet som Herren (Jahve) har gett dem?
För när de gick upp i Eshkols dal och såg landet, vände de bort hjärtat på Israels söner så att de inte skulle gå in i landet som Herren (Jahve) har gett dem.
Sannerligen ska ingen av de män som kom upp från Egypten, från 20 års ålder och uppåt, se det land som jag med ed lovade till Abraham, till Isak och till Jakob, eftersom de inte helhjärtat har följt mig,
Och Herrens (Jahves) vrede var upptänd mot Israel och han lät dem vandra hit och dit i öknen i 40 år, till dess att hela den generation som hade gjort ont i Herrens (Jahves) ögon, var borta.
Och se, ni reser er i era fäders ställe, en avkomma av syndiga män, för att föröka Herrens (Jahves) brinnande vrede mot Israel.
men själva ska vi vara redo och rustade att dra ut framför Israels söner, till dess att vi har fört dem till deras plats, och våra små ska bo i befästa städer (som skydd) från landets invånare.
Vi ska inte återvända till våra hus, förrän Israels söner har intagit sin arvedel. [Substantivet arvedel (hebr. nachala) kommer från verbet inta (hebr. nachal).]
och landet underkuvas inför Herren (Jahve), och ni återvänder efteråt, då ska det vara tydligt inför Herren (Jahve) och inför Israel och detta land ska vara er besittning inför Herrens (Jahves) ansikte.
Mose gav tydliga befallningar om dem till prästen Elazar och till Josua, Nuns son, och till huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar.
Detta är Israels söners lägerplatser, vilka de passerade när de drog ut ur Egyptens land med sina härar under Moses och Arons hand.
De vandrade från Rameses [förrådsstad i området Goshen i lägre Egypten, se 2 Mos 1:11] i den första månaden [aviv/nisan] på den 15:e dagen i den första månaden, från morgonen efter pesach (påsken) gick Israels söner ut stolt (ordagrant: "med en hög hand") i alla egyptiernas åsyn,
Och Israels söner vandrade från Rameses och slog läger i Sukkot. [2 Mos 12:37]
Och prästen Aron gick upp till berget Hor på Herrens (Jahves) befallning, och dog där, i det fyrtionde året efter att Israels söner kommit ut ur Egyptens land, i den 5:e månaden på den första dagen i månaden.
Och kanaanéen, Arads kung, som bodde i Kanaans sydland, hörde att Israels söner kom (var i antågande).
"Tala till Israels söner och säg till dem:
'När ni går över Jordan in i Kanaans land,
Befall Israels söner och säg till dem: 'När ni kommer in i Kanaans land är detta det land som ska tillhöra er som ett arv, Kanaans land med sina gränser.
Och Mose befallde Israels söner och sa: "Detta är landet där ni ska ta emot arvet genom lottkastning, som Herren (Jahve) har befallt att ge till de nio stammarna, och till en halv stam,
Detta är de som Herren (Jahve) har befallt att dela upp arvet till Israels söner i Kanaans land.
"Befall Israels söner att de ger till leviterna av arvet av deras besatta städer att bo i, och det öppna landet runtomkring städerna ska ni ge till leviterna.
Av de städer som ni ger av Israels söners egendom ska ni ta fler från de större [stammarna] och färre från de mindre. Var och en [varje stam] ska ge städer åt leviterna i förhållande till mängden land de fått som sin egendom."
Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni går över Jordan in i Kanaans land,
För Israels söner och för främlingen och bosättaren ibland er ska dessa sex städer vara fristäder, så att alla som dödar någon annan person av misstag kan fly dit.
Och ni ska inte orena landet som ni ärvt, i vars mitt jag bor, för jag (Herren) bor mitt bland Israels söner.
Och ledarna för fädernas hus bland familjerna av Gileads söner, Machirs son, son till Manasse, från familjerna av Josefs hus kom nära och talade inför Mose och inför furstarna, huvudena för fädernas hus av Israels söner,
och de sa: "Herren (Jahve) befallde min herre att ge landet som ett arv genom lottkastning till Israels söner, och min herre befalldes av Herren (Jahve) att ge Tselofechads vår brors arv, till hans döttrar.
Och om de gifter sig med någon av sönerna från de andra stammarna bland Israels söner, då kommer deras arv att tas bort från vår fars arv och läggas till arvet i den stam som de då tillhör, på det sättet tas det bort från lotten med vårt arv.
Och när Israels söners jubelår kommer, då kommer deras arv att läggas till arvet hos den stam som de då tillhör, på det sättet kommer deras arv att tas bort från arvet till våra fäders arv."
Och Mose befallde Israels söner enligt Herrens (Jahves) ord och sa: "Sönerna av Josefs stam har talat rätt.
På det sättet ska inget arv bland Israels söner flyttas från stam till stam, för Israels söner ska hålla fast vid varje del av arvet i hans fars stam.
Och varje dotter som besitter ett arv i någon av Israels söners stammar ska bli hustru till någon av familjerna i sin fars stam så att Israels söner besitter, varje man arvet från sin far.
På det sättet ska inget arv flytta från en stam till en annan stam, för Israels söners stammar ska var och en hålla sig till sitt eget arv."
Detta är befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) befallde (hebr. tsavah) Israels söner genom Moses hand, på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
Dessa är orden (hebr. devarim) som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen i Arava, mittemot Sof [troligtvis Aqabaviken (Röda havet) som också kallas Vasshavet; hebr. jam sof] mellan Paran och Tofel, och Laban och Chatsarot och Di-Zahav.
Och det hände i det 40:e året i den 11:e månaden [shvat – jan/feb; under regnperioden] på den första dagen i månaden [1406 f.Kr.] att Mose talade till Israels söner angående allt det som Herren (Jahve) befallt dem,
Se, jag har lagt landet framför er, gå in och besätt landet som Herren (Jahve) svor (gav sin ed) till era fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dem och deras säd efter dem (efterkommande).' "
Josua, Nuns son, som står framför er, han ska gå till platsen, uppmuntra honom (gör honom stark och frimodig) för han ska låta Israel ärva det.
I Seir [sydöst om Döda havet i Edom] bodde tidigare horéerna (ordagrant: "grottinvånare" – hebr. chori), men Esaus söner besegrade dem och de förgjorde dem som var före dem och bodde där i deras ställe som Israel gjorde mot landet som han besatt, som Herren (Jahve) gav till dem.
Och jag befallde dig vid den tiden och sa: "Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er detta land som en besittning, ni ska gå över beväpnade framför era bröder Israels hus alla stridsdugliga män,
Och nu Israel, lyssna till förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag har undervisat er, för att ni ska leva och gå in och ta landet i besittning som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er.
Och detta är undervisningen som Mose lade fram inför Israels söner.
Detta är vittnesbörden (stadgarna – hebr. edot) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat" – hebr. chuqim) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim) som Mose talade till Israels söner när de kom ut från Egypten,
på andra sidan Jordan i dalen mitt emot Beit Peor i amoréernas kung Sichons land som bodde i Chesbon, som Mose och Israels söner slog när de kom ut ur Egypten.
Och Mose kallade på hela Israel och sa till dem:
Hör Israel förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag talar i era öron idag, så att ni lär er dem och gör dem.
Lyssna därför Israel och var noggrann med att göra det, för att det ska gå väl för er och ni ska växa till mäktigt som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har talat till [lovat] dig, ett land som flyter av mjölk och honung.
[Följande vers utgör den judiska trosbekännelsen Shema ("Hör" från hebreiskans shama – att höra, hörsamma och lyda). Frasen läses flera gånger under dagen och lyder:
Shama JIsrael Adonaj elohenu Adonaj echad.
JHVH (Jahve) uttalas aldrig utan byts på grund av sin helighet ut till Adonaj (Herre). Beroende på dialekt kan shama också uttalas shema. På frågan vilket som är det största budet svarar Jesus genom att citera denna text, se Matt 22:37–38.]

Hör, Israel!
Herren (Jahve) [är] vår Gud (Elohim), Herren (Jahve)
är en (den ende).
[Räkneordet echad (en, ett), som här skulle kunna översättas "den ende", har dessutom betydelsen "unik", "enad, förenad" och används även om man och hustru som blir "ett kött", se 1 Mos 2:24.]
Och det ska vara när Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig in i landet som han svurit (lovat) till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dig, stora och goda städer som du inte har byggt (själv),
Hör Israel! Du ska idag gå över Jordan för att gå in och fördriva länder större och mäktigare än du själv, städer stora och befästa upp till himlarna,
Inte för din rättfärdighet och ditt hjärtas uppriktighet (rättsinnighet, integritet – hebr. josher) går du in för att besätta deras land, utan för dessa hednafolks ondska driver Herren din Gud (Jahve Elohim) ut dem framför dig och för att stadfästa ordet som Herren (Jahve) gav med ed (svor, lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Kom ihåg dina tjänare, Abraham, Isak och Jakob. Se inte till envisheten hos detta folk och inte till deras ondska, och inte till deras synd,
Och Israels söner vandrade från Beerot-Benjaakan till Mosera, där Aron dog och där blev han begravd. Och hans son Elazar tjänstgjorde som präst i hans ställe.
Och nu Israel, vad begär Herren din Gud (Jahve Elohim) av dig?
Att du vördar Herren din Gud (Jahve Elohim)
att du vandrar på alla hans vägar
och att du älskar honom
och att du tjänar Herren din Gud (Jahve Elohim)
med hela ditt hjärta
och med hela din själ (din person, varelse)
och vad han gjorde mot Datan och Aviram, Eliavs söner, Rubens son, hur marken öppnade sin mun och slukade dem och deras hushåll och deras tält och allt levande som följde dem, i Israels mitt [4 Mos 16].
Och hela Israel ska höra och frukta och ska inte mer göra sådan ondska som denna i sin mitt.
och det berättas för dig och du hör det, då ska du noga efterforska och om det är sant och saken är säker, att en sådan styggelse har skett i Israel,
Den man som är arrogant (stolt) och inte lyssnar på prästen som står och betjänar inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim), eller till domaren, den mannen ska dö, och du ska utrota ondskan från Israel.
Då blir inte hans hjärta upphöjt över hans bröder och han viker inte av från budorden (de tydliga befallningarna), varken till höger eller till vänster. Till slut kan det göra hans dagar fler i hans kungarike, hans och hans barns, mitt i Israel. [2 Sam 7:16]
[Israels kung får inte diktera sina egna lagar som andra kungar utan måste lyda och underordna sig Guds undervisning och instruktioner! Detta är en beskrivning även på Jesus som inte gör något som Fadern inte har talat om för honom, se Matt 5:17; Joh 8:28–29.]
Prästerna, leviterna – alla av Levi stam, ska inte ha någon arvedel med Israel. De ska äta av Herrens (Jahves) eldsoffer och hans arvedel.
Och när en levit kommer från någon av dina portar [dina städer med murar] i hela Israel där han bor, och kommer av egen vilja (sin själs önskan) till platsen som Herren (Jahve) ska utvälja [5 Mos 12:4–7],
Dina ögon ska inte beklaga honom [ingen nåd ska visas mot den skyldige mördaren, anledningen är att människan är Guds avbild, se 1 Mos 1:27; 9:6], istället ska du rena Israel från skulden för oskyldigt blod för att det ska gå väl för dig.
och säga till dem: "Hör Israel, ni närmar er dagen för strid mot era fiender, låt inte era hjärtan tappa modet. Frukta inte (var inte rädda), bli inte oroliga och förfäras inte av dem,
Förlåt Herre (Jahve) ditt folk Israel, som du har återlöst, och tillåt inte [skulden av] oskyldigt blod att vara kvar mitt bland ditt folk Israel". Så ska blodet förlåtas dem [i den staden].
Och stadens alla män ska stena honom med stenar så att han dör. Så ska du ta bort ondskan från din mitt och hela Israel ska höra detta och frukta (ta varning).
De ska bötfälla honom med 100 shekel [1,15 kg] silver och ge dem till ungmöns far eftersom han har kallat en jungfru i Israel för elaka saker, och hon ska vara hans hustru och han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar).
då ska man föra ut ungmön framför dörren till hennes fars hus, och stadens män ska stena henne med stenar så att hon dör, eftersom hon har gjort lättsinniga saker i Israel och uppfört sig som en sköka i sin fars hus. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Om en man ertappas då han ligger med en gift kvinna som har en make, då ska de båda dö. Mannen som låg med kvinnan och kvinnan. Så ska du ta bort ondskan från Israel. [Joh 8:2–10]
Det ska inte finnas någon tempelprostituerad (hebr. qadesah) bland Israels döttrar, inte heller någon tempelprostituerad (hebr. qadesh) bland Israels söner.
Om en man blir påkommen med att stjäla från sin broder bland Israels söner, och han behandlar honom som en slav och säljer honom, då ska tjuven dö. Så ska du ta bort ondskan från din mitt. [2 Mos 21:16]
Och det ska ske att den förstfödda som hon föder ska ta namnet från hans bror som dog, så att hans namn inte blir utrotat från Israel.
Om mannen inte vill ta sin brors hustru, då ska broderns hustru gå upp till de äldste i stadens port och säga: "Min mans bror vägrar att resa upp sin brors namn i Israel, han vill inte fullfölja sitt ansvar som bror till min make för mig".
Hans namn (öknamn) i Israel ska vara "hans hus som har förlorat sin sko".
Se ner från din heliga boning, från himlarna, och välsigna ditt folk Israel och landet som du har gett oss, som du gav din ed till våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung."
[Kapitel 27-34 är det femte och det sista stora avsnittet i Femte Moseboken. Här finns de avslutande orden och uppmaningarna från Mose till folket och den avslutas med hans död. Den består av sju sektioner där den centrala är vädjan att lyda Gud, se 5 Mos 30:11–12.]
Mose och Israels äldste befallde folket och sa: "Håll (vakta, skydda) alla befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot), som jag har befallt (hebr. tsavah) er idag.
Och Mose och prästerna och leviterna talade till hela Israel och sa: "Var tyst och lyssna Israel! – Denna dag har ni blivit ett folk som tillhör (ägs av) Herren (Jahve) er Gud (Elohim).
Och leviterna ska tala och säga till alla män i Israel med en hög och ljudlig stämma (röst) [nu följer tolv stycken förbannelser]:
Dessa är förbundets ord, som Herren (Jahve) befallde Mose att skära med Israels söner i Moabs land, vid sidan av förbundet som han skar med dem vid Horeb (hebr. Chorev).
[I det hebreiska språkbruket skär man ett förbund. Det beror på att alla sådana förbund är blodsförbund. På svenska brukar vi använda uttrycket ingå förbund, men det blir missvisande då ett förbund som enbart ingås, utan blod, är en annan sorts förbund än blodsförbundet. Horeb är ett annat namn på berget Sinai. Det hebreiska namnet på Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.]
Och Mose kallade på hela Israel och sa till dem:
Ni har sett allt som Herren (Jahve) gjorde inför era ögon i Egyptens land mot farao, och mot alla hans tjänare och mot hela hans land,
Ni står idag, allesammans, inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve) er Gud (Elohim). Era hövdingar (huvuden), era stammar, era äldste och era ledare, ja, alla Israels män,
för att han ska göra er till sitt eget folk (sin ägodel) idag och han ska vara en Gud till er (er ägodel) så som han har talat till dig, och som han har gett sin ed till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob. [1 Mos 12:1–3; 15:17–20]
Och Herren (Jahve) ska avskilja honom till ondska, från alla Israels stammar, i enlighet med alla förbundets förbannelser som är skrivna i denna undervisningsbok.
Att välja livet är att:
älska Herren (Jahve), din Gud (Elohim),
höra hans röst (lyda honom),
hålla sig till (klänga sig fast vid) honom.
Han är ert liv, och han ska låta er få bo länge i det land han lovat ge era förfäder Abraham, Isak och Jakob. [1 Mos 12:1–3; 15:17–20]
[Att älska Gud och följa hans bud är det enda sättet för ett gott liv. Mose ton är varm men ändå tydlig, se även Paulus tal till församlingsledningen i Efesos, se Apg 20:26–27.]
Sedan gick Mose och talade följande ord till hela Israel.
Sedan kallade Mose till sig Josua och sa till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahve) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: 'sjuat sig själv', dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
Mose skrev ner denna undervisning (instruktion, Torah) och gav den till prästerna, Levis söner, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och till de äldste i Israel.
när hela Israel kommer för att samlas inför Herren (Jahve), din Gud (Elohim), på den plats som han ska utvälja – då ska ni läsa denna undervisning (instruktion, Torah) inför hela Israel i deras öron (så att de hör undervisningen).
Därför ska du skriva denna sång och lära ut den till Israels söner, lägg den i deras munnar så att denna sång blir ett vittne för mig emot Israels söner.
Mose skrev denna sång samma dag och lärde ut den till Israels söner.
Han gav Josua, Nuns son, ett uppdrag och sa: "Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig) [Jos 1:6–9], för du ska föra Israels söner in i det land som jag med ed har lovat dem och jag ska vara med dig." [Se vers 7].
Mose talade orden i följande sång ända från början till slut inom hörhåll (i öronen) på hela Israels församling:
När den Högste (Elion) gav folken (hednafolken) deras arv,
när han åtskilde [hebr. parad – samma ord som i 1 Mos 10:5] människors (Adams) barn,
då satte han upp gränser för folken [1 Mos 11:5–8]
i enlighet med antalet av Guds söner.
[Den sista frasen är ordagrant i hebreiska Masoriska texten benei JIsraelIsraels söner. Ett fragment från Qumran (4QDt, daterad till 30-1 f.Kr.) har benei elohim – Guds söner, och den grekiska översättningen Septuaginta (från ca 200 f.Kr) har angelon theou – Guds änglar. Dessa varianter stämmer överens med Ps 82 och Dan 10:13–21 som beskriver att det också finns en andlig dimension över nationerna.]
Herrens (Jahves) del är hans folk,
Jakob är hans arvslott.
Och när Mose slutade att tala (ordagrant: fullbordade) alla dessa ord till hela Israel,
"Gå du upp till detta Avarims berg [bergskedjan], till berget [toppen] Nebo, som är i Moabs land, som ligger mitt emot Jeriko, och bese Kanaans land, som jag ger till Israels söner till besittning (egendom; ordagrant: något att greppa tag om – hebr. achozzah),
Eftersom du syndade mot mig i Israels söners mitt, vid Meribat-Kadesh vatten, i Tsins öken, eftersom du inte höll mig helgad i Israels söners mitt. [4 Mos 20:1–13]
Du ska se landet på avstånd men du ska inte gå in dit, in i landet som jag ger Israels söner."
[Från berget Nebo, i nuvarande Jordanien, kan man vid klart väder se hela Israel från berget Hermon i norr ner till området söder om Beer-Sheva i Negevöknen och ända ut till Medelhavet i väster.]
Detta är välsignelsen som gudsmannen Mose välsignade Israels söner med innan han dog.
Mose anbefallde oss en undervisning (hebr. Torah),
ett arv för Jakobs församling.
Där var en kung i Jeshurun [ett namn på Israel som betyder ärbar, se 5 Mos 32:15]
när folkets huvuden (ledare) var samlade,
Israels stammar tillsammans."
De ska lära Jakob dina påbud (bindande juridiska beslut) och Israel din undervisning (hebr. Torah), de ska placera rökelse i din näsa och hela brännoffer på ditt altare."
Och han utväljer den bästa biten för sig själv, för där finns en plats förbehållen och dit kommer folkets furstar (huvuden). Han verkställer Herrens (Jahves) rättfärdighet och hans påbud (bindande juridiska beslut) med Israel."
Israel ska bo (slå läger) [och växa som folk] i trygghet,
Jakobs källa [bildligt för Jakobs ättlingar, se vers 6–24]
i ett land,
med säd och vin,
under en himmel som dryper av dagg.
[Vers 28 formar en kiasm där land står i centrum i den hebreiska texten, omgärdat av mänskligt och agrikulturellt liv som växer. Det judiska folket lever i trygghet och växer till i antal från Jakob som är källan. Växtligheten har sin vattenkälla från daggen som gör att marken grönskar och växer.]
Lycklig är du Israel, vem är dig lik? Du är ett folk som har sin räddning i Herren (Jahve). Han är din skyddande sköld, ditt ärorika svärd. Dina fiender ska krypa för dig, och du ska gå fram över deras höjder."
Herren (Jahve) sa till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras säd (efterkommande). Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."
Och Israels söner begrät Mose på Moabs slätt i 30 dagar, så tog gråten och sorgen efter Mose slut.
[Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även 4 Mos 20:29.]
Och Josua, Nuns son, var full av vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom, och Israels hus lyssnade på honom och gjorde som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och det har aldrig uppstått (rests upp; funnits eller kommit) en profet i Israel lik Mose, som har känt (haft en intim relation med) Herren (Jahve) ansikte mot ansikte [4 Mos 12:8; 5 Mos 18:15–18],
och vad gäller
den mäktiga handen [den stora kraften]
och den stora fruktan (skräck) [de väldiga gärningar]
som Mose visade framför ögonen på hela Israel (i hela Israels åsyn).
[Syftar både på den fruktan som kom över egyptierna i de tio plågorna som ökade i grad (Ps 78:49), men även mottagandet av Torah på Sinai (2 Mos 19:16).]
Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner).
Jerikos kung fick följande rapport:
"Viktig information!
Israeliska män har kommit hit i natt för att utforska landet."
Tidigt följande morgon bröt Josua och alla Israeliterna upp från Shittim och kom till Jordan. De slog läger där innan de gick över [Jordanfloden].
[Kaleb var omkring 80 år (Jos 14:7) och Josua troligtvis lite yngre, de hade väntat i över 40 år på detta tillfälle att få gå in i det utlovade landet. Man slår läger på den östra sidan av Jordanfloden. De går över Jordan den 10:e nisan, se Jos 4:19, vilket motsvarar april månad då floden flödar över sina breddar, se vers 15.]
Och Herren (Jahve) sa till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
Och Josua sa till Israels söner: "Kom närmare och lyssna till Herren er Guds (Jahve Elohims) ord."
Nu ska ni därför ta tolv män från Israels stammar, en man för varje stam.
Och prästerna som bar Herrens förbundsark stod stadigt på torr mark mitt i Jordan, medan hela Israel passerade över på torr mark, till dess att hela folket hade passerat torrskodda över Jordan.
[Jordandalen är ett jordbävningsdrabbat område eftersom det utgör gränsen mellan två kontinentalplattor. Just kring området i Adam så slingar sig Jordanfloden runt fördämningar som orsakats av tidigare jordbävningar. Den senaste stora jordbävningen i detta område var 1927. Då dämdes Jordanfloden upp i 20 timmar.]
Sedan kallade Josua på de tolv männen som han hade valt ut från Israels söner, en man, från varje stam en man (ordagrant: "en man, en man"). [Samma betonande upprepning som i vers 2.]
och Josua sa till dem: "Gå över framför Herren (Jahve) er Guds (Elohims) ark till mitten av Jordan och ta var och en av er upp en sten på sin skuldra, efter antalet av Israels söners stammar,
då ska ni säga till dem: 'Eftersom Jordans vatten blev avskuret framför Herrens förbundsark, när den gick över Jordan skars Jordans vatten av, och dessa stenar ska vara till åminnelse för Israels söner för evigt.' " [Det var inte ovanligt att resa minnesstenar, se Jos 7:26; 24:26–27; 1 Mos 28:18–22; 31:45–47.]
Och Israels söner gjorde som Josua befallde och tog upp tolv stenar från mitten av Jordan, som Herren hade talat till Josua, efter antalet av Israels söners stammar. Och de bar dem över, med sig till den plats där de slog läger och lade ner dem där.
Och Rubens söner och Gads söner och hälften av Manasse gick över beväpnade, framför Israels söner som Mose hade talat till dem.
På den dagen gjorde Herren (Jahve) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
Och han talade till Israels söner och sa: "När era söner frågar sina fäder i framtiden och säger: 'Vad betyder dessa stenar?'
då ska ni låta era söner få veta och säga: 'Israel kom över denna Jordan på torr mark.
[Kapitel 5 är den fjärde sektionen, och den centrala av de sju första (kap 1-8). Israeliterna helgar sig inför Herren och crescendot finns i vers 10 då man för första gången firar pesach i det nya landet.]
Och det skedde när alla amoréernas kungar som var bortom Jordan, västerut, och alla kanaanéernas kungar som var vid havet [Medelhavet], hörde hur Herren (Jahve) hade torkat upp Jordan framför Israels söner till dess att alla gått över, att deras hjärtan smälte [av rädsla], inte heller var deras ande kvar i dem längre på grund av Israels söner. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Kungarna skakade av skräck och kunde inte göra någonting åt situationen.]
Vid den tiden sa Herren (Jahve) till Josua: "Gör dig knivar av flinta och omskär igen Israels söner en andra gång." [1 Mos 17:7–14]
Och Josua gjorde sig knivar av flinta och omskar Israels söner vid Givat-Haaralot [betyder: "förhudarnas kulle" eller "kullen där man räknas som oomskuren"].
För Israels söner vandrade 40 år i öknen, även stridsmännen bland folket som kom ut ur Egypten förgicks, eftersom de inte lyssnade till Herrens (Jahves) ord, varför Herren (Jahve) svurit att han inte skulle låta dem se landet som Herren med ed lovade deras fäder att han skulle ge oss [författaren inkluderar sig själv här], ett land som flyter av mjölk och honung.
Och Israels söner hade sitt läger i Gilgal [Jos 4:19] och de firade pesach på Jerikos slätt på den 14:e dagen i månaden [2 Mos 12].
Och mannat upphörde på morgonen efter att de ätit av landets mat. Israels söner hade inte längre något manna [2 Mos 16:35] utan de åt av Kanaans lands frukt det året.
[Detta kapitel hör ihop med Jos 3:1–4:24 i den första kiasmen i kap 1-6. Det har också sin parallell i kapitel 7-12. Här räddas Rahab (Rachav) och hennes familj och i Jos 11:19 räddas de hivéer som bodde i staden Givon.
Tre olika hebreiska ord för vädurshorn/shofar används i detta kapitel. Det generella ordet för ett djurhorn är qeren. Ordet shofar och jovel används för just vädurshorn. Shofaren används ofta som krigssignal. Ordet jovel betyder vädur och vädurshorn, men också jubel. Det användes som en signal för jubelåret, men inte vid krig, se 3 Mos 25:8–13. Att just ordet jovel används här kopplar denna händelse till friåret då man återvänder till sin arvedel.]

Nu var Jeriko helt stängt på grund av Israels söner. Ingen gick ut och ingen kom in.
Håll bara er själva borta från det helgade (avskilda), så att ni inte drar en förbannelse (bestämt till att dö – hebr. charam) över er genom det som är helgat (avskilt), då gör ni Israels läger förbannat (bestämt till att dö) och ni drar olycka över det (ödelägger, skapar stora bekymmer).
Och de unga männen som spejat gick in och förde ut Rahab (Rachav) och hennes far och hennes mor och hennes bröder, alla som var hos henne, alla hennes släktingar förde de ut, och de placerade dem i Israels läger.
Men skökan Rahab (Rachav) och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [Matt 1:5; Heb 11:31; Jak 2:25].
[Nu vänder den första kiasmen och rör sig tillbaka. Detta stycke hör ihop med kapitel 2. Här kommer missmod på grund av en trolös Israelit. Han gömmer plundrat byte trots att Gud befallt dem att inte göra det. Denna berättelse har sin "spegelbild" i kapitel 2. Där kommer uppmuntran till Israeliterna från en kanaaneisk kvinna, som gömmer två Israeliska spejare.]
Men Israels söner begick en överträdelse med de avskilda (helgade) tingen. Achan, son till Karmi, son till Zavdi, son till Zerach som tillhör Juda stam, tog (stal) av de avskilda (heliga) tingen och Herrens (Jahves) vrede tändes mot Israels söner.
Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.]
Herre (Adonaj), vad ska jag säga efter att Israel har vänt sin rygg mot [flytt från] sina fiender?
Israel har syndat. De har överträtt mitt förbund som jag befallt dem, ja, de har också tagit av de avskilda tingen och har stulit och även dolt (gömt) det och de har lagt det bland sina egna ägodelar.
Därför kan inte Israels söner stå framför sina fiender, de vänder ryggen mot sina fiender eftersom de har blivit förbannade. Jag ska inte vara med dig längre om du inte utrotar de förbannade ibland er.
Res dig, helga folket och säg: 'Så säger Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), det finns en förbannelse i din mitt, Israel. Du kan inte stå inför dina fiender förrän du har tagit bort (utrotat) de förbannade tingen ibland er.
Och det skall ske att han som tas med de avskilda (helgade) tingen ska brännas med eld, han och allt som han har, eftersom han har överträtt Herrens (Jahves) förbund och eftersom han har uträttat en hänsynslös gärning i Israel.' "
Så Josua steg upp tidigt nästa morgon och samlade ihop Israel efter deras stammar och Juda stam visades (togs, pekades ut).
Och Josua sa till Achan: "Min son, jag ber dig, ge ära till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och bekänn inför honom, och berätta för mig vad du har gjort, dölj ingenting för mig."
Och Achan svarade Josua och sa [bekände på en gång]: "I sanning (ja, det är sant), jag har jag syndat mot Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och detta är exakt vad jag gjort (ordagrant: "detta och detta", vilket beskriver det detaljerade händelseförloppet).
Och de tog föremålen från tältets mitt och förde dem till Josua och till Israels söner, och de lade ner dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Josua och hela Israel med honom, tog Achan, son till Zerach, och silvret och manteln, och tungan (staven) av guld, och hans söner och hans döttrar, och hans oxar och hans åsnor och hans får, och hans tält och allt som han hade, och de förde det till Achors dal [betyder: "Olyckans dal"].
Och Josua sa: "Varför har du dragit olycka över oss (skapat detta kaos – hebr. achor)? Herren (Jahve) ska låta olycka drabba dig (hebr. achor) idag." Och hela Israel stenade honom med stenar, och de brände upp dem i eld och stenade dem med stenar.
Och Josua steg upp tidigt på morgonen och räknade folket och gick upp, han och Israels äldste, framför folket till Ai.
Och det hände när kungen i Ai såg det, att stadens män skyndade sig och reste sig upp tidigt och gick ut för att strida mot Israel, han och hans folk på den avtalade tiden, i riktning mot Arava (ödemarken, stäppen, öknen) [syftar på riktningen österut mot Jeriko och Jordandalen]. Men han visste inte att det fanns ett bakhåll mot honom bakom (på andra sidan; väster om) staden.
Och Josua och hela Israel betedde sig som om de var slagna framför dem och flydde längs vägen mot öknen.
Där var ingen man kvar i Ai eller Betel som inte drog ut efter Israel. De lämnade staden öppen och jagade efter Israel.
Och när Josua och hela Israel såg att bakhållet hade tagit staden och att röken från staden steg upp, då vände de om och slog Ais män. [Plötsligt mötte hären från Ai motstånd och de hade även nackdelen att ha morgonsolen i ögonen när Josua attackerade dem.]
Och de andra kom fram, ut ur staden mot dem, så att de var mittemellan Israel, en del på ena sidan och en del på andra sidan. Och de slog dem så att de inte lät någon av dem bli kvar eller fly.
Och det skedde när Israel gjorde slut på slaktandet av alla Ais invånare på fältet, även i öknen där de förföljt dem, och de alla hade fallit för svärdseggen till dess de var förtärda, att hela Israel återvände till Ai och slog det med svärdsegg.
Bara boskapen och det tillspillogivna i staden tog Israel som byte åt sig själva, enligt det ord som Herren (Jahve) talat när han befallde Josua.
[Denna sista sektion fokuserar på Guds ord och hör tematiskt ihop med det inledande stycket i Jos 1:1–18. I det första kapitlet hade Guds ord till Josua en central roll. Här leder Josua en ceremoni vid berget Ebal.]
Sedan byggde Josua ett altare till Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), på berget Ebal,
som Mose, Herrens (Jahves) tjänare, befallt Israels söner, som det är skrivet i boken med Moses undervisning [Torah – de fem Moseböckerna], ett altare av ohuggna stenar, varpå man inte använt något järn, och de offrade brännoffer till Herren på det och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer).
Och han skrev där på stenarna en avskrift (kopia) av Moses undervisning (hebr. Torah) som han skrev framför Israels söner.
[Mellan berget Gerizim och Ebal ligger staden Shechem. Ett altare har hittats på den norra sluttningen av berget Ebal vid utgrävningar av Adam Zertal 1980. Alldeles intill ligger också den plats där Abraham fick ett löfte om att hans avkomma skulle få detta land och där han byggde ett altare, se 1 Mos 12:6–7. I vers 33 nämns "hela Israel" till skillnad från "Israel" här i vers 32. Ett möjligt scenario är att Josua och en mindre grupp med prästerna och de äldste är med i denna ceremoni vid altaret, sedan tar man med arken och går till den södra sidan av Ebal i dalen mellan Ebal och Gerizim där hela folket sluter upp.]
Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ebal. Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först.
Det fanns inte ett enda ord som Josua underlät att läsa, av allt det som Mose befallt, inför hela Israels församling och kvinnorna och barnen och främlingen som vandrade bland dem.
samlades de tillsammans för att strida med Josua och med Israel, som en man (bokstavligt en mun).
Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sa till honom och Israels män: "Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss."
Och Israels män sa till hivéerna: "Tänk om ni bor ibland oss, hur ska vi då ingå (skära) ett förbund med er?"
Och Israels söner vandrade och kom till deras städer på den tredje dagen. Deras städer var
Givon [som var den ledande, se vers 3–4]
och Kefira
och Beerot
och Kirjat-Jearim.
[Dessa städer hade en allians, och är alla bara 1,5 mil från Jerusalem. De hamnade i Benjamins stams område, se Jos 18:25–26, 28.]
Och Israels söner slog dem inte eftersom menighetens (församlingens) ledare hade avlagt ed inför Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim).
Och hela menigheten muttrade (knorrade) mot ledarna. [Folket var antagligen oroliga för att det skulle få konsekvenser att man brutit mot Guds instruktioner, se Jos 6:17; 5 Mos 20:17.]
Men alla ledare sa till hela menigheten [Israels folk samlade där]: "Vi har svurit en ed inför Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), därför kan vi inte röra dem nu.
Och så gjorde han mot dem och räddade dem ur Israels söners hand, så att de inte dödade dem.
[Detta är första gången namnet Jerusalem används i Bibeln, även om andra namn (Salem) har benämnt staden, se 1 Mos 14:18; 22:14. Det hebreiska namnet för Jerusalem är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen ajim indikerar detta. Dualformen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (Upp 21:2, 10), men även profeterna antyder det (Jes 26:1–3) och den åsikten finns också i många av de rabbinska tolkningarna av dessa verser. I antika egyptiska källor kallas staden Ursalimmu vilket betyder "fridens fundament/fredens grund". Jerusalem kommer att bli Israels viktigaste stad, men det dröjer några hundra år tills Davids tid innan det sker, se 2 Sam 5:6–19.]
Och det hände sig att när Jerusalems kung Adonitsedek [betyder "min herre är rättfärdighet", synonym med Melkisedek, se 1 Mos 14:18] hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt staden – hur han [Josua] hade gjort med Ai och dess kung på samma sätt han gjort med Jeriko och dess kung och hur invånarna i Givon hade ingått (gjort) fred med Israel och var (vistades) ibland dem –
"Kom upp till mig och hjälp mig och låt oss slå Givon, för de har gjort (ingått) fred med Josua och med Israels söner."
Och Herren (Jahve) förvirrade dem (panik och tumult bröt ut) inför Israel som slog dem med en stor slakt vid Givon, och de jagade dem längs vägen upp mot Beit-Choron och slog dem ända till Azeqa [vid Elladalen] och till Mackedah.
[Jakten gick först nordväst och sedan sydväst, en sträcka på 3 mil. Mackedah ligger halvvägs mellan Lachish och Hebron, och inte så långt från Eglon, dvs. centralt mellan de tre södra städerna.]
Och det hände när de flydde undan (från framför) Israel när de var på väg ner från Bet Choron, att Herren (Jahve) kastade ner stora stenar [hagel] från himlarna över dem ända till Azeqa och de dog. Det var fler som dog av haglet än de som Israels söner slog med svärdet.
[Samma ord för hagel (hebr. barad) används även om den sjätte plågan i Egypten, se 2 Mos 9:18–33; Ps 18:14–15.]
[Denna vers inleds med hebr. az och beskriver en parallell händelse. Haglet och stenarna i vers 11 hör därför troligen samman med händelserna i vers 12–13.]
Vid den tiden talade Josua till Herren (Jahve) på den dagen när Herren (Jahve) gav amoréerna inför Israels söner, och han sa i Israels åsyn:
"Sol, stå stilla (var tyst – hebr. dom) över Givon,
och du måne, i Ajalons dal."
Det har inte funnits någon dag som denna, varken förr eller senare, då Herren (Jahve) lyssnade på en mans röst, för Herren (Jahve) stred för Israel.
Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal.
[Händelserna här inleds med att Josua har vandrat hela natten, se vers 9. Ett stort oväder med hagel, stora som stenar, har fallit över fiendehärarna. Sedan sker en märklig händelse som påverkar både solen och månen. Att solen och månen "blir tysta" kan beskriva att de slutar göra det de brukar. Ett förslag är att det är en soleklips där månen passerar framför solen, men det måste då också vara något unikt som gjort denna dag speciell, så det inte funnits någon sådan varken förr eller senare. Författaren verkar nästan mer än undret i sig lyfta fram att det stora var att Gud hörde en mans bön. De två tidigare stora miraklen – Jordanflodens vatten som stoppade i Adam (Jos 3:16) och segern över Jeriko (Jos 6:20) – hade varit på Guds initiativ. Denna gång var det som svar på en människas bön!]
Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av dem som var kvar hade gått in i sina befästa städer,
att hela folket återvände till lägret till Josua i Mackedah i fred (shalom), ingen vässade sin tunga (vågade ens säga det minsta) mot någon av Israels söner.
Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sa till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
Och Josua gick från Mackedah och hela Israel med honom till Livna och stred mot Livna.
Och Herren (Jahve) gav även det och dess kung i Israels hand, och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, han lämnade ingen där, och han gjorde mot dess kung som han hade gjort med Jerikos kung.
[Livna har inte med säkerhet identifierats, men fynd vid utgrävningar i Tell Burna 2015, gör att det kan vara den bibliska Livna.]
Och Josua gick från Livna och hela Israel med honom till Lachish och slog läger mittemot det och stred mot Lachish.
Och Herren (Jahve) gav Lachish i Israels hand och han tog det på andra dagen, och slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, på samma sätt som han gjort med Livna.
Och Josua gick från Lachish och hela Israel med honom till Eglon och slog läger mittemot det och stred mot det.
Och Josua gick från Eglon och hela Israel med honom till Hebron och stred mot det.
Och Josua återvände och hela Israel med honom till Devira och stred mot det.
Så slog Josua hela landet, bergsbygden [centrala höglandet] och Negev och Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtvis sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbygden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), befallt.
Och alla dessa kungar och deras land tog Josua på ett tillfälle (på en gång), eftersom Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), stred för Israel.
Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal. [Samma fras som i vers 15. Gilgal är basen för de militära operationerna.]
Och alla dessa kungar kom samman och de kom och slog läger tillsammans vid Merivas vatten [ordagrant: höga sjön; troligtvis nuvarande Hulasjön 1,5 mil norr om Gennesarets sjö, 4 km norr om Chatsor] för att strida mot Israel.
Och Herren (Jahve) sa till Josua: "Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld." [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även Ps 20:8; 147:10.]
Och Herren (Jahve) gav dem i Israels hand och de slog dem och jagade dem till stora Sidon [vid Medelhavskusten i nordväst, se Dom 19:28] och till Misrefot Majim ["brännande vatten" – varma källor; syftar troligtvis på en plats eller ett område i närheten av Sidon, se Jos 13:6] och Mitspehs dal österut [nordost från Chatsor], och slog dem till dess ingen var lämnad kvar.
Men städerna som stod på sina ruinhögar (höjd som uppstått genom upprepad bosättning – hebr. tel) brände Israel inte, förutom Chatsor, som Josua brände ner.
Och allt tillspillogivet i dessa städer och boskapen tog Israels söner som ett byte för sig själva, men de slog varje man med svärdsegg till dess de hade förgjort dem, de lämnade ingen som andades.
Så tog Josua hela landet: bergsbygden [centrala höglandet] och Negev [södra delen] och hela Goshens land [området mellan Hebron och Negevöknen] och Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] och Israels bergsbygd och dess lågland (hebr. shefela),
Där var ingen stad som gjorde (ingick) fred med Israels söner förutom hivéerna, Givons invånare, de tog alla (städer) i strid.
För det var Herrens (Jahves) avsikt att förhärda deras hjärtan och komma mot Israel i strid för att de i grunden skulle förgöras. De hade ingen nåd (oförtjänt kärlek; favör) utan de skulle fördärvas som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Josua kom på den tiden och högg av anakiterna från bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda bergsbygd och från hela Israels bergsbygd. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer.
Ingen anakit lämnades i Israels söners land, bara i Gaza, i Gat och i Ashdod fanns några kvar.
Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahve) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar.
Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.
Detta är landets kungar som Israels söner slog, och vilkas land de besatte, på andra sidan Jordan mot soluppgången (östra sidan), från Arnons dal till berget Hermon och hela Arava österut.
Mose, Herrens (Jahves) tjänare, och Israels söner slog dem och Mose, Herrens (Jahves) tjänare, gav det [landet öster om Jordan] som besittning till rubeniterna och gaditerna och halva Manasses stam [4 Mos 32:1–42; Jos 13:8–32].
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,
alla invånare i bergsbygden från Libanon till Misrefot-Maim, alla sidonier, dem ska jag driva ut från Israels söner, du ska bara fördela det som ett arv åt Israel som jag har befallt dig.
Likväl drev inte Israels söner ut geshureerna och inte maachateerna, därför bor inte geshureer och inte maachateer i Israel till denna dag.
Bara till Levi stam gav han inget arv. Herrens (Jahves), Israels Guds (Elohims), eldsoffer [hebr. isheh, se 3 Mos 1:9] är deras arv som Herren (Jahve) talat till honom.
och Bileam, Beors son, siaren, slog Israels söner med svärd bland resten av de slagna.
Men till Levi söner gav Mose inget arv. Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), är deras arv, som han talat till dem.
Och detta är arvet som Israels söner tog i Kanaans land, som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar fördelade till dem,
Som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner och de fördelade landet.
[Leviterna får inget eget område, bara städer bland de andra stammarna. Leviter kunde dock äga egen mark för sin försörjning, se 4 Mos 35:1–2; Jer 32:8–9; Apg 4:36–37.]
Och nu, se Herren (Jahve) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahve) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
Därför blev Hebron Kalebs, Jefunnes son, kenisitens, arv till denna dag, eftersom han helhjärtat följde Herren (Jahve), Israels Gud (Jahve Elohim).
Och det hände när Israels söner hade blivit starka (vuxit sig stora, blivit många) att de satte kanaanéerna att göra hårt arbete, men de drev inte ut dem fullständigt.
[Detta är det kiastiska centrumet i kapitel 13-24.]
Och hela Israels söners församling samlade ihop sig tillsammans i Shilo och satte upp mötestältet där och landet var underkuvat framför dem.
Bland Israels söner återstod sju stammar som ännu inte fått sitt arv.
Och Josua sa till Israels söner: "Hur länge ska ni underlåta (dra ut på) att gå och besitta landet som Herren (Jahve), era fäders Gud (Elohim), har gett er?
Och Josua kastade lott för dem i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, och där delade Josua upp landet till Israels söner efter deras avdelningar.
När de avslutat utdelandet av land som ett arv med dess gränser, gav Israels söner ett arv till Josua, Nuns son, i deras mitt.
Detta är arvslotterna som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och Israels söners stammars ledare för sina fäders hus fördelade som arv i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, vid mötestältets öppning. Så avslutade de uppdelningen av landet.
Tala till Israels söner och säg: "Utse åt er fristäderna som jag har talat till er om genom Moses hand [2 Mos 21:12–14; 4 Mos 35:9–29; 5 Mos 19:10],
Dessa [6 fristäder] var de städer som blev avskilda för alla Israels söner och för främlingen som vistades ibland dem. Dit skulle var och en som av misstag (av en olyckshändelse) dödat någon kunna fly för att inte dö för blodshämnarens hand innan han ställts inför församlingen [och fått en rättvis dom].
Ledarna för fädernas hus av Levi stam kom nära prästen Elazar och Josua, Nuns son, och ledarna för fädernas hus av Israels söner,
Och Israels söner gav till dem av sitt arv i enlighet med Herrens (Jahves) befallning, dessa städer med öppet land runtom dem.
Och Israels söner gav genom lotten dessa städer till leviterna med öppet land runtom dem, som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand.
Alla leviternas städer, 48 städer med den öppna marken runtom, mitt i Israels söners besittningar,
Så gav Herren (Jahve) Israel hela landet som han hade lovat (gett sin ed) till deras fäder och de besatte det och bodde där.
Det saknades ingenting av alla goda ting som Herren (Jahve) hade talat till Israels hus. Allt skedde (kom till dem).
Så återvände Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam och lämnade Israels söner. De gick ut från Shilo, som är i Kanaans land, för att gå till Gileads land [öster om Jordanfloden], till landet för sina besittningar som de intagit enligt Herrens (Jahves) befallning genom Moses hand. [4 Mos 32:20–24]
Och Israels söner hörde sägas: "Se, Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam har byggt ett altare framför Kanaans land, i området vid Jordan på den sida som vetter mot Israels söner."
Och när Israels söner hörde om det samlades hela Israels söners församling tillsammans i Shilo, för att gå upp och strida mot dem.
Och Israels söner sände Pinchas, son till prästen Elazar, till Rubens söner och till Gads söner och till halva Manasse stam i Gileads land,
och med honom 10 ledare, en ledare för var och en av fädernas hus av Israels stammar. Var och en av dem var ledare för sin fars hus bland Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering).
"Så säger hela Herrens (Jahves) församling: Vilket förräderi är detta som ni har begått mot Israels Gud (Elohim), att denna dag vända bort från att följa Herren (Jahve), när ni har byggt detta altare för att denna dag göra uppror mot Herren (Jahve)?
så att ni denna dag måste vända er bort från att följa Herren (Jahve)? Och det kommer att bli när ni idag gör uppror mot Herren (Jahve) att i morgon blir han vred på hela Israels församling.
Gjorde inte Achan, Zerachs son, en överträdelse angående de heliga tingen, och vreden föll över hela Israels församling? Och den mannen förgicks inte ensam i sin synd."
Då svarade Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam och talade till ledarna för Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering):
"Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve) – Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve), han vet (är intimt förtrogen med) och Israel han ska veta (bli intimt förtrogen med), om det är i uppror eller om det är förrädiskt mot Herren (Jahve), rädda oss inte idag,
och om vi inte snarare på grund av oro har gjort detta och sagt: I kommande tider kanhända era söner kommer och talar med våra söner och säger: Vad har ni att göra med Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim)?
Och när prästen Pinchas och församlingens ledare, ledarna för Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering) som var med honom, hörde orden som Rubens söner och Gads söner och Manasses söner talade, behagade det dem väl.
Och Pinchas, prästen Elazars son, sa till Rubens söner och Gads söner och Manasses söner: "Idag vet vi (är vi intimt förtrogna med) att Herren (Jahve) är i vår mitt, eftersom ni inte har varit förrädiska mot Herren (Jahve), och inte utlämnat Israels söner till att komma bort från Herrens (Jahves) hand."
Och Pinchas, prästen Elazars son, återvände från Rubens söner och från Gads söner ut från Gileads land till Kanaans land till Israels söner och tog med sig ord.
Dessa ord behagade Israels söner och Israels söner välsignade Herren (Jahve) och talade inte mer om att gå upp och strida mot dem, för att fördärva landet där Rubens söner och Gads söner bodde.
Och det hände efter många dagar, när Herren (Jahve) hade gett Israel vila från alla deras fiender runt omkring och Josua var gammal och kommen i dagar,
att Josua kallade på hela Israel, på deras äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras hövdingar och sa till dem: "Jag är gammal och har nått hög ålder (är kommen i dagar).
Och Josua samlade alla Israels stammar i Shechem och kallade på alla Israels äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras härförare, och de ställde sig inför Guds (Elohims) ansikte.
Och Josua sa till hela folket: "Så säger Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim): Era fäder bodde tidigare bortom floden [Eufrat] – Terach, Abrahams far och Nachors far – och de tjänade andra gudar.
Och till Isak gav jag Jakob och Esau, och till Esau gav jag berget Seir, för att besätta det, och Jakob och hans söner gick ner till Egypten.
Sedan steg Balak, Tsippors son, upp och kämpade mot Israel, och han sände efter Bileam, Beors son, för att förbanna er.
[Josua sa:] "Kasta nu därför bort de främmande gudarna som finns hos er och böj (luta, vänd) era hjärtan till Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim)."
Och Israel tjänade Herren (Jahve) alla Josuas dagar och alla dagar som de äldste, som kände till Herrens (Jahves) gärningar som han hade gjort för Israel, levde efter Josua.
Och Josefs ben som Israels söner fört upp från Egypten, begravde man i Shechem, på den mark som Jakob köpt av Chamors son, Shechems far för 100 silvermynt (hebr. qesitah), och det blev Josefs söners arv.
[Värdet på silvermyntet qesitah är okänt men motsvarar troligtvis en shekel, den grekiska översättningen Septuaginta översätter ordet med lamm, som såldes för en shekel, se även 1 Mos 33:19; Job 42:11.]
Och det hände efter Josuas död [Jos 24:29–31] att Israels söner frågade Herren (Jahve) och sa: "Vem ska gå upp åt (vem ska leda) oss mot kanaanéerna för att strida mot dem?"
Och det hände när Israel hade vuxit sig starkt att de satte kanaanéerna till tvångsarbetare (de blev skattskyldiga), men de drev på inget sätt ut dem.
Och det hände när Herrens (Jahves) budbärare talade dessa ord till alla Israels söner att folket höjde sin röst och grät (hebr. bacha).
När nu Josua hade sänt iväg folket, gick Israels söner var och en till sin arvedel för att besätta landet.
Och folket tjänade Herren (Jahve) så länge Josua levde (alla Josuas dagar) och alla dagar som de äldste överlevde Josua, de som hade sett Herrens (Jahves) alla stora gärningar som han hade gjort för Israel.
Och även hela den generationen samlades till sina fäder [hade dött] och det uppstod en ny generation efter dem som inte kände (var intimt förtrogna med) Herren (Jahve) eller hans gärningar som han hade gjort för Israel.
Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och tjänade baalerna. [Baal var den kanaaneiska huvudguden, men hade också många lokala varianter.]
Och Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i händerna på förgörarna som förgjorde dem, och han gav dem i händerna på deras fiender runtomkring, så att de inte längre kunde stå emot sina fiender.
[Frasen "gjorde det som var ont i Herrens ögon" i vers 11 återkommer sex gånger till, se Dom 3:7, 12; 4:1; 6:1; 10:6; 13:1.]
Så Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Israel och han sa: "Eftersom detta folk har övergett mitt förbund som jag befallde deras fäder och inte har lyssnat till min röst,
för att jag genom dem ska pröva Israel, om de ska hålla (vakta, skydda, bevara) Herrens (Jahves) vägar och vandra på dem som deras fäder höll (vaktade, skyddade, bevarade) dem, eller inte."
Dessa är folkslagen (nationerna) som Herren (Jahve) lämnade [tillät vara obesegrade] för att pröva Israel genom dem – alla de som inte kände till alla krig med Kanaan,
bara så att [alla nya] generationerna av Israels söner skulle veta och lära sig strida, åtminstone de som tidigare inte visste något om det:
De var där för att pröva Israel genom dem för att veta om de lyssnar till Herrens (Jahves) befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som han befallt (hebr. tsavah) deras fäder genom Moses hand.
Och Israels söner bodde bland
kanaanéerna,
hettiterna
och amoréerna
och perisséerna
och hivéerna
och jevusiterna,
[Domarboken går i kronologisk ordning igenom de tolv domarna som verkade under denna tidsperiod. Här i Domarboken skapas sju sektioner. Sju ledare (de mest framträdande) beskrivs i detalj, medan de övriga fem bara omnämns i förbifarten. Gideon är den fjärde (av de sju som beskrivs utförligt) vilket gör att i det kiastiska mönstret är han den centrala domaren. Här finns också hans son beskriven, som inte var domare, utan kung, se Dom 9:6. Varje hebreiskt namn har också en betydelse. Gideon betyder t.ex. genombrott.
1. Otniel – Guds lejon (Dom 3:7–11)
2. Ehud – enhet (Dom 3:12–30)
3. Shamgar – svärd (Dom 3:31)
4. Deborah – bi och fackla/ljus (Dom 4:1–5:3)
5. Gideon – genombrott (Dom 6:1–8:32)
– Gideons son Avimelech – kungens far (Dom 8:33–9:57)
6. Tola – mask/karmosinröd (Dom 10:1–2)
7. Jair – han ger ljus (Dom 10:3–4)
8. Jefta – han öppnar (Dom 10:6–12:7)
9. Ivtsan – deras vithet (Dom 12:8–10)
10. Elon – ek/mäktig (Dom 12:11–12)
11. Abdon – slaveri/förtryck (Dom 12:13–15)
12. Simson – som solen (Dom 13:1–16:31)
Varje sektion följer ett liknande mönster med inledande förtryck, Herrens ingripande och därefter upphör förtrycket.]


Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och glömde Herren sin Gud (Jahve Elohim) och tjänade baalerna och aserorna.
Därför upptändes Herrens (Jahves) vrede mot Israel och han gav dem i Aram-Naharaims kung Koshan-Rishataims hand, och Israels söner tjänade Koshan-Rishataim i 8 år.
Och när Israels söner ropade till Herren (Jahve) reste Herren (Jahve) upp en frälsare (räddare) åt Israels söner som räddade dem – Otniel [Guds lejon], Kenaz son, Kalebs yngre bror.
Och Herrens (Jahves) Ande kom över honom och han dömde Israel, och han gick ut i strid och Herren (Jahve) gav Arams kung Koshan-Rishataim i hans hand och hans hand segrade mot Koshan-Rishataim.
Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, och Herren (Jahve) styrkte Eglon [betyder: "lik en kalv" och liknar också ordet för rund/rundad], Moabs kung, mot Israel, eftersom de hade gjort det som var ont i Herrens (Jahves) ögon.
[Moabiterna nämns inte bland folken som Herren hade låtit finnas kvar för att pröva Israeliterna, se vers 3–6. Moabiterna härstammar från Lots äldsta dotter som hade ett incestförhållande med sin far efter att han "ätit och druckit", se 1 Mos 19:30–38. Namnet Eglon betyder "lik en kalv" på hebreiska, och är snarlikt ordet agol som betyder rund eller rundad. Ingen Israelit kunde undgå att lägga märke till den karikatyriska beskrivningen av Eglon som blir en clownliknande figur. I vers 17 används det hebreiska bari, som beskriver fet gödboskap, och här med en förstärkning som beskriver honom som "enormt fet". Varje gång hans namn förekommer i vers 12–17 beskrivs han som "Moabs kung", men efter vers 20 undviker författaren den titeln. Denne man var "någon" under de 18 år han regerade, men reduceras sedan till en namnlös "han" som dör en förnedrande död.]
Han [Eglon] samlade till sig Ammons och Amaleks söner och han gick och slog Israel och de besatte Palmstaden [Jeriko, se 5 Mos 34:3].
Och Israels söner tjänade Eglon, Moabs kung, i 18 år.
Men när Israels söner ropade till Herren (Jahve) reste Herren (Jahve) upp en frälsare (räddare), Ehud, Geras son, Benjamins son, en vänsterhänt man, och Israels söner sände en gåva med honom till Eglon, Moabs kung.
[Namnet Benjamin betyder ordagrant "högra handens son". Författaren noterar att Ehud var vänsterhänt, en egenskap som skulle visa sig avgörande för utgången i denna berättelse, se vers 16 och 21. Benjaminiterna var kända för sin skicklighet att använda slungor med sin vänstra hand (Dom 20:16).]
Och det skedde, när han kommit [hem], att han blåste i en shofar i Efraims berg [för att samla dem till strid]. Då kom Israels söner ner med honom från bergsbygden, och han var framför dem [Ehud tog täten].
Moab kuvades den dagen under Israels hand och landet hade ro i 40 år.
Efter honom kom Shamgar, Anats son, som slog 600 filisteiska män med en oxpik. Även han räddade Israel.
Och Israels söner gjorde åter det som var ont i Herrens (Jahves) ögon när Ehud var död.
Och Israels söner ropade till Herren (Jahve), för han hade 900 vagnar av järn och i 20 år förtryckte han Israels söner kraftfullt.
Och Deborah [hebr. Devorah – betyder "bi"],
en kvinna [hebr. isha – en kvinnlig]
profetissa,
en kvinna [hebr. eshet – kvinna av/med]
facklor [hebr. lappidot – "en eldig kvinna"].
Hon dömde (hon var en domare i) Israel vid den här tiden.
[De första fem orden är alla i feminin form och bildar en kiasm där det centrala ordet "profetissa" betonas genom att det ramas in av ordet kvinna på var sin sida. Den yttre ramen, det första och det sista ordet, är namnet Deborah resp. hebr. lappidot, som betyder facklor och ljus. En tolkning är att Lappidot är Deborahs man, men till skillnad från t.ex. Huldahs man Shallum (som omnämns som Tikvas son, dvs. i maskulin form, se 2 Kung 22:14) är ändelsen i lappidot i feminin plural. Att detta ändå tolkats som ett mansnamn är inte så konstigt – av de 98 ggr formen eshet (en kvinna av/med) används i GT är det flesta i just betydelsen någons man. Dock finns det 10 undantag som t.ex. i 5 Mos 21:11 där eshet jafat-toar beskriver en egenskap hos kvinnan: "en vacker kvinna". Detta gör att uttrycket här i Domarboken eshet lappidot kan uttryckas som att Deborah var en "lappidot-kvinna" – en facklornas kvinna! Denna tolkning är varken ovanlig eller osannolik. Enligt en tidig judisk tradition tillverkade och förberedde hon ljusen till tabernaklet i Shilo.
Kiasmens form gör det också troligt att uttrycket är en beskrivning av Deborahs personlighet. Det är intressant att notera att i den berättelse som följer så är det Deborah som sänder Barak (som betyder blixt), se vers 6, 14. Hon är facklan som antänder blixten. Enligt en annan judisk tradition är Barak också hennes man. Det finns också en språklig koppling till Gideon och Simson som senare i boken just använder facklor för att besegra fienden (totalt fem gånger används ordet – fyra ggr i den maskulina pluralformen lappidim, se Dom 7:16, 20; 15:4–5, och centralt maskulin singular lappid i Dom 15:4). Den dubbla rollen som Deborah har som profetissa och domare blir tydlig i hur hon var som ett bi och en fackla för Israeliterna. På samma sätt som bin svärmar kring drottningen som bygger kolonin (Ords 14:2), följer folket profetissan som leder dem. Ett bi samlar in pollen och producerar söt honung, men kan också stinga inkräktare. Devorah är den feminina formen av hebreiskans davar – vilket betyder "ord". Härigenom kopplas också hennes namn ihop med Guds ord, som är ett ljus och en lykta (Ps 119:105).]
Hon satt under Deborahs palmträd (dadelpalm – hebr. tomer) mellan Rama [betyder: "höjd"] och Betel [betyder: "Guds hus"] i Efraims bergsbygd [1-2 mil norr om Jerusalem], och Israels söner kom upp till henne för juridiska beslut.
[Deborahs dubbla roll som profetissa och domare återkommer språkligt i att saker beskrivs i två. Texten nämner två höjder: Rama (profeten, domaren och prästen Samuels födelseplats) och Betel (där Jakob brottades med Gud). Efraim betyder "dubbelt fruktsam" och ordet för dadelpalm tomer delar rot med Tamar som födde tvillingar till Juda (1 Mos 38:27–30).]
Och hon sände efter och kallade på Barak, Avinoams son från Kedesh-Naftali, och sa till honom [detta är det första av tre tal till Barak som Deborah ger]: "Har inte Herren, Israels Gud (Jahve Elohim), befallt och sagt: Gå och dra ut mot berget Tavor och ta med dig 10000 män från Naftalis söner och från Zevulons söner? [Det finns ett Kedesh nordväst om Chatsor och norr om Hulasjön (Jos 20:7). Det troligaste här är ändå Kirbet-Kedesh på västra sidan av Galileiska sjön, strax söder om nuvarande Tiberias.]
Så underkuvade Gud (Elohim) den dagen Javin, Kanaans kung, inför Israels söner.
Och Israels söners hand segrade mer och mer mot Javin, Kanaans kung, till dess de ödelagt Javin, Kanaans kung.
När ledarna (hebr. parot) låter håret växa (hebr. parot) [blir en nasir; tar sitt ledarskap på allvar] i Israel,
när folket offrar sig frivilligt
– välsigna Herren (Jahve).
[Upprepningen av hebreiska ordet parot förstärker, och kan översättas "när ledarna i Israel tar upp sitt ledarskap", dvs. tar sitt ledarskap på allvar, eller syfta på dem som låter håret växa, vilket betyder att de väljer att gå in i en period som nasir. Det senare är ett frivilligt offer, vilket passar bra in i sammanhanget i resten av meningen. Samtidigt är det ett dubbelt budskap här som handlar både om ett ansvarstagande ledarskap och att de blir, eller uppträder i likhet med, nasirer. Det vill säga att de verkligen både frivilligt och seriöst går in i det som Gud vill.]
Lyssna, ni kungar [Israel hade ingen kung ännu, så detta riktar sig till hedniska nationer, se Ps 2:2],
ge ert öra, ni furstar,
jag – till Herren (Jahve);
jag ska sjunga (hebr. shir),
jag ska spela (slå an strängar – hebr. zamar)
till Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim).
[Sista delen av versen formar en kiasm som ramas in av Herren och centralt står verben sjunga och spela. Hebr. zamar används ofta med anknytning till stränginstrument, se Ps 33:2; 147:7. Miriam använde tamburin, se 2 Mos 15:20.]
Bergen darrar av Herrens (Jahves) närvaro,
liksom Sinai av Herrens (Jahves) närvaro, Israels Gud (Jahve Elohim).
[Här jämförs striden med hur Herren mötte Mose på Sinai efter uttåget ur Egypten.]
Furstarna tystnar i Israel,
de tystnar till dess du står upp, Deborah,
då du står upp, en moder i Israel.
De valde nya gudar,
då blev det krig i porten.
Fanns där en sköld eller ett spjut
att se bland 40000 i Israel?
Mitt hjärta är vänt till Israels ledare,
som villigt offrar sig själva bland folket.
Välsigna Herren (Jahve).
Högre än bågskyttens röst, [hörs det] mellan vattentrågen,
där ska de öva Herrens (Jahves) rättfärdiga gärningar,
de rättfärdiga gärningarna med hans ledare i Israel.
Sedan går Herrens (Jahves) folk ner till portarna.
Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, och Herren (Jahve) gav dem i midjaniternas händer i sju år.
Och midjaniternas hand segrade mot Israel och på grund av midjaniterna gjorde sig Israels söner hålor i bergen och grottorna och bergfästningarna [naturliga bergfästen och klippor – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen].
Varje gång Israeliterna hade sått [sin säd på hösten], kom [år efter år i sju års tid] midjaniterna och amalekiterna och österns söner upp mot dem,
och de slog läger mitt emot dem och förstörde (fördärvade) markens gröda, ända till Gaza [i väst], och lämnade inget ätbart i Israel, varken får, oxar eller åsnor.
Och Israel blev mycket små (utarmade, fattiga, betryckta – Israel var mycket lågt) på grund av Midjan, och Israels söner ropade till Herren (Jahve).
[Midjaniterna, tillsammans med amalekiterna och andra folk från öst (vers 3) ägnade sig inte primärt åt att strida, som tidigare fiender, istället stal och skövlade de landet. Den första attacken mot Israel kom just från amalekiterna. Då hade man inte ens kommit in i landet utan var fortfarande på vandring. Amalekiterna använde sig av kameler och var specialiserade att göra överraskningsattacker där man kom och plundrade och rövade, se 2 Mos 17:8; 5 Mos 25:17–18.]
Och det hände när Israels söner ropade till Herren (Jahve) på grund av midjaniterna [som tog deras spannmål]
att Herren (Jahve) sände en man (hebr. ish), en profet (hebr. navi), till dem. [Han nämns inte vid namn, men är den första manliga profeten efter Mose, efter honom kommer Samuel. Formuleringen följer samma mönster som Deborah, som presenteras som isha neviah (en kvinna, en profetissa), se Dom 4:4. Enligt judisk tradition är det prästen Pinchas (barnbarn till Aron och son till Elazar) som syftas på, se Dom 20:28.]
Han sa: "Så säger Herren, Israels Gud [och påminner dem om vem Gud är, hur de lämnat honom och börjat tillbe avgudar i stället]:
Det var jag som förde er ut ur Egypten,
förde er ut ur slavhuset (slaveriet).
Herren (Jahve) vände sig till Gideon och sa: "Gå, och använd den styrka (hebr. koach) du har och du ska rädda Israel ur midjaniternas händer. Är det inte jag som sänder dig?"
Gideon svarade: "Men, Herre (Adonaj), hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj."
Och Gideon sa till Gud (Elohim): "Om du vill rädda Israel med min hand som du har sagt [lovat],
se, jag ska lägga en ulltuss på tröskplatsen, om det är dagg bara på ullen och det är torrt på hela marken, då ska jag veta att du vill rädda Israel med min hand som du har sagt [lovat]."
Och Herren (Jahve) sa till Gideon: "Folket som är med dig är alldeles för många för att jag ska kunna ge midjaniterna i deras hand, annars förhäver sig Israel mot mig och säger: 'Min egen hand har räddat mig.'
Och de tog folkets proviant i sina händer och sina shofarer, och han sände alla Israels män, varje man till sitt tält, men behöll de 300 starka (fasta, säkra, tappra) männen.
Midjaniternas läger låg [på lägre höjd] under honom i dalen.
Och hans granne svarade och sa: "Detta är inget annat än Gideons svärd, Joashs son, en man i Israel, i hans hand har Gud (Elohim) gett Midjan och hela hären."
Och det var så när Gideon hörde drömmen berättas och dess uttydning, då tillbad han och han återvände till Israels läger och sa: "Stå upp, för Herren (Jahve) har gett Midjans armé i vår hand."
Och Israels män samlades från Naftali och från Asher och från Manasse och jagade efter midjaniterna.
Och Israels män sa till Gideon: "Regera du över oss, du och även din son och även dina söners söner, för du har räddat oss ur midjaniternas hand."
Och Gideon gjorde därav en efod [kanske en avbild av en överstepräst; för att avgöra Guds vilja, se 2 Mos 29:2–5] och placerade den i sin stad, i Ofra, och hela Israel gick efter den (ordagrant: prostituerade sig med den) och den blev en snara för Gideon och för hans hus.
Så blev Midjan kuvade (de tvingades böja sina knän – hebr. kana) inför Israels söner och de lyfte inte längre upp sina huvuden. Och landet hade ro i 40 år i Gideons dagar.
Och det skedde så snart Gideon var död, att Israels söner åter gick iväg efter baalerna och gjorde Baal-brit till sin gud (elohim). [Baal-brit betyder: ´förbundets Baal´, jfr med El-brit ´förbundets gud" i Dom 9:46.]
Men Israels söner kom inte ihåg Herren (Jahve) sin Gud (Elohim), som hade gett i deras hand alla deras fiender på alla sidor.
Och de visade ingen nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot Jerubaals hus, Gideon, efter allt det goda som han visat mot Israel.
Och Avimelech var furste över Israel i tre år.
Och när Israels män såg att Avimelech var död, lämnade var man till sin plats.
Och efter Avimelech steg Tola [betyder mask eller scharlakansröd], Poas son, upp till att rädda Israel, Dodos son, en man från Issachar, och han bodde i Shamir i Efraims bergsbygd.
Och han dömde Israel i 23 år och dog och blev begravd i Shamir.
[Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten. Shamir kan syfta på regionen Samariens huvudstad som också har namnet Samarien.]
Och efter honom steg Jair upp, gileaditen, och han dömde Israel i 22 år.
Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och tjänade [nu räknas sju avgudar upp:]
baalerna
och ashtarot (stjärnorna) och
Arams gudar [som var Chadad, Mot, Anat och Rimon]
och Sidons gudar
och Moabs gudar [Kemosh, se 4 Mos 21:29]
och Ammons söners gudar [Molok, se 1 Kung 11:7]
och filistéernas gudar [Dagon, se Dom 16:23]
och de övergav Herren (Jahve) och tjänade honom inte.
Och Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i filistéernas hand och i Ammons söners hand.
Och de förtryckte [ovanligt ord, används bara här och i 2 Mos 15:6] och krossade Israels söner det året – [under totalt] 18 år [förtryckte de] alla Israels söner som var bortom Jordan i amoréernas land som är i Gilead.
Och Ammons söner gick över Jordan för att strida mot Juda och mot Benjamin och mot Efraims hus så att Israel kom i mycket nöd.
Och Israels söner ropade till Herren (Jahve) och sa: "Vi har syndat mot dig i det vi har övergett vår Gud (Elohim) och har tjänat baalerna."
[Detta är första och enda gången i boken som Israeliternas bön om hjälp beskrivs i detalj. I svaret som följer saknas ett verb, det är underförstått räddat eller frälst. I uppräkningen som följer räknas sju fiender, på samma sätt som i vers 6.]
Och Herren (Jahve) sa till Israels söner:
"Har inte [jag räddat/frälst er från dessa sju länder/folk:]
från Egypten (hebr. Mitsrajim; betyder bokstavligt belägring, inträngdhet) [2 Mos 1–14]
och från amoréen [4 Mos 21:3]
och från Ammons söner [genom Shamgar, se Dom 3:12]
och från filistéerna
Och Israels söner sa till Herren (Jahve): "Vi har syndat, gör mot oss allt som är gott i dina ögon, men rädda oss, vi ber dig, denna dag."
Och de tog bort de främmande gudarna ibland sig och tjänade Herren (Jahve), och hans själ var bedrövad för Israels möda.
Och Ammons söner samlades och slog läger i Gilead. Och Israels söner samlade sig och slog läger i Mitspah. [Det finns flera platser som kallas Mitspah i Bibeln, detta är troligtvis samma plats i Gilead (ännu inte identifierad) där Jakob och Laban slöt sitt avtal, se 1 Mos 31:49.]
Och det skedde efter en tid att Ammons söner gick i strid mot Israel.
Och det blev så att när Ammons söner stred mot Israel gick Gileads äldste och hämtade Jefta från Tovs land.
Och Ammons söners kung sa till Jeftas budbärare: "Eftersom Israel tog mitt land när ni kom upp från Egypten, från Arnon ända till Jabbok och till Jordan, återlämna det [landet och städerna] nu fredligt (i shalom)."
och han sa till honom:
"Så säger Jefta: Israel tog inte landet från Moab och inte Ammons söners land.
[Nu följer en lång utläggning där Jefta visar att han känner väl till Israels historia. Han klargör att Ammons söner aldrig har blivit intagna av Israel. Tvärtom är det tre länder som Gud säger att Israel inte ska strida emot eftersom de är deras bröder. Dessa är Ammon och Moab som är ättlingar till Lot (Abrahams brorson) samt Edom som är ättlingar till Esau (Jakobs bror). Det som Jefta nu redogör för från vers 16 till 26 är hur Israel har vandrat i öknen och inte rört dessa tre länder, men hur däremot amoréerna för länge sedan har tagit det område som Ammon nu gör anspråk på och hur Israel tog det från amoréerna och därmed har laglig rätt till detta område, se 4 Mos 21:21–26.]
Men när de kom ut från Egypten vandrade Israel genom öknen till Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet] och kom till Kadesh,
och Israel sände budbärare till Edom och sa: 'Låt mig, jag ber dig, gå genom ditt land,' [4 Mos 20:14–17] men Edoms kung lyssnade inte. Och på samma sätt sände han till Moabs kung men han ville inte och Israel vistades i Kadesh.
Och Israel sände budbärare till Sichon, amoréernas kung, Cheshbons kung och Israel sa till honom: 'Låt oss passera, vi ber dig, genom ditt land till min plats.'
Men Sichon litade inte på Israel till att passera hans gränser och Sichon samlade ihop hela sitt folk och slog läger i Jatsa och de stred mot Israel.
Och Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), gav Sichon och hela hans folk i Israels hand och de slog dem. Så besatte Israel hela amoréernas land, landets invånare.
Och nu har Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), fördrivit amoréerna framför sitt folk Israel, skulle du då besätta det?
Och är du nu bättre än Balak, Tsippors son, Moabs kung? Tvistade han någon gång med Israel eller stred han mot dem?
Medan Israel bodde i Chesbon och i dess städer och i Aroer och dess städer och i alla städer utefter sidan av Arnon i 300 år, varför återtog du dem inte under den perioden?
Därför har jag inte syndat mot dig, utan du har gjort fel mot mig som strider mot mig. Må Herren (Jahve), Domaren, döma idag mellan Israels söner och Ammons söner."
Och han slog dem från Aroer till dess man kommer till Minnit, 20 städer, och till Avel-Keramim, med en mycket stor slakt. Så blev Ammons söner besegrade inför Israels söner.
Och det skedde när de två månaderna var slut att hon kom tillbaka till sin far [Jefta] som gjorde med henne efter eden som han avlagt. Och hon hade inte känt någon man.
Och det blev en sedvänja i Israel
att Israels döttrar gick ut årligen för att sörja gileaditen Jeftas dotter fyra dagar om året.
Och Jefta dömde Israel i 6 år. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begravd i Gileads städer. [Hebreiskan har inte "i en av" utan bara "i" Gileads städer, anledningen till pluralformen är troligtvis att författaren inte vet exakt vilken stad det är, se även 1 Mos 13:12.]
Och efter honom dömde Ivtsan [betyder: "glänsande/vit"] från Betlehem Israel.
Och han hade 30 söner. Och 30 döttrar sände han utomlands och 30 döttrar förde han från utlandet till sina söner. Och han dömde Israel i 7 år.
Och efter honom dömde sebuloniten Elon Israel. Och han dömde Israel i 10 år.
Och efter honom dömde Avdon, Hallels son, piratoniten, Israel.
Och han hade 40 söner och 30 sonsöner som red på 70 åsneföl [jfr Dom 10:4]. Och han dömde Israel i 8 år.
[Den sjunde domaren som tas upp i denna bok är Simson (hebr. Shimshon) som betyder "som solen". Han är från Dans stam, som inte fullföljt det uppdrag som Josua gav dem att inta det område som tilldelades dem (Jos 18:3). Simsons familj är en av få daniter som är kvar i Dans ursprungliga område, se Jos 19:40–48. Gud griper in i historien och börjar med att sända en ängel till en ofruktsam kvinna med bud om att hon ska föda en son som ska befria Israeliterna från filistéernas förtryck, se vers 3.]
Och återigen gjorde Israels söner det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, och Herren (Jahve) gav dem i filistéernas hand i 40 år.
[Filistéerna har omnämnts tidigare men detta är första gången som de seriöst är en fiende som invaderar Israel. Ordet filisté kommer från en rot som betyder att invadera. Från och med nu är de en konstant fiende fram till kung Davids tid och slaget mot Goliat (1 Sam 17) då hotet från dem bröts under några generationer.]
eftersom se, du ska bli gravid och föda en son. Ingen kniv ska komma över hans huvud, eftersom ynglingen ska vara en Guds (Elohims) nasir från moderlivet och han ska börja att rädda Israel från filistéernas hand."
[Nasirlöftena finns beskrivna i 4 Mos 6:1–21. Det vanliga var att dessa var frivilliga, här ges nasirlöftet redan före befruktningen. Det innebär att även modern ska avhålla sig från vin redan under graviditeten. Att inte äta något orent är ett tillägg som är unikt för Simsons nasirlöfte. Exakt betydelse av det är oklart, eftersom ingen jude ska äta oren mat enligt föreskrifterna i Torah. Men detta visar att renheten är väldigt viktig för Simson]
Men hans far och hans mor visste inte att det var från Herren (Jahve), eftersom han [Herren] sökte ett tillfälle (anledning – hebr. toanah) mot filistéerna. Vid den tiden rådde filistéerna över Israel.
[Denna kommentar från författaren är en nyckelvers för att förstå hela episoden med Simson. Substantivet toanah används bara här, men verbet anah används för att beskriva en lämplig tid för att något ska ske. Israeliterna hade blivit mer och mer bekväma med att dras med i de omkringliggande folkens seder och moral. Nu kommer Gud låta även mänsklig svaghet verka för hans syften, tog inte Israeliterna upp striden mot filistéerna, kommer han låta filistéerna resa sig upp mot Israel.]
Han [Simson] dömde Israel i 20 år, under filistéernas dagar [då de styrde över Israel, se Dom 14:4, 11].
[Formuleringen får läsaren att tro att cykeln med Simson är färdig, men det är den inte. I nästa vers följer en ny episod där den gemensamma nämnaren är Simsons förtjusning i kvinnor och platsen, i detta fall så långt ner i Filistéen han kunde komma – Gaza.]
Och hans bröder och hela hans fars hus kom ner och tog honom och förde upp honom och begravde honom mellan Tsorah och Eshtaol [i Låglandet] i hans far Manoachs begravningsplats [och hemstad]. [Tsorah var Simeons familjs hemstad och bara 2 km norr om den ligger Eshtaol. Städerna ligger 25 km väster om Jerusalem, strax norr om Beit-Shemesh, se även Dom 13:2, 25.]
Och han dömde Israel i 20 år. [Dom 15:20]
[Simson hade en svaghet för kvinnor. Det var inget magiskt med att hans hår rakades av, styrkan satt inte i håret. Det var hans nasirskap, som han underordnade Delilas manipulationer, istället för Gud. Det var anledningen till att Gud lämnade honom. Han övergav helt enkelt sitt ursprungliga uppdrag. När hans hår växte tillbaka så återgick han till sitt ursprungliga uppdrag.
Simsons sätt att vara nasir skiljer sig från det som står i 4 Mos 6. Han verkar inte ha haft några restriktioner om att inte komma nära något dött. Dessutom dödade han många, vilket inte ingår i ett vanligt nasirskap. Men fortfarande hade han Guds kallelse att vara en sorts nasir, där håret är en symbol för detta.]
På den tiden fanns det ingen kung i Israel.
Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
[Följande fras återkommer fyra gånger i avslutningen av Domarboken, se Dom 17:6; 19:1; 21:25.]
I dessa dagar fanns det ingen kung i Israel.
Och i dessa dagar sökte daniterna [fortfarande] efter ett arv [ett eget landområde] åt sig att bo i, eftersom inget tillfallit dem till denna dag som ett arv bland Israels stammar.
[Mose har tidigare välsignat Dan och tilldelat deras stam området i Bashan som ligger i Golan norr om Naftalis stam, se 5 Mos 33:22. Under Josuas ledning hade Dans stam fått området väster om Jerusalem ut mot Medelhavet mellan Efraim och Benjamin, se Jos 19:40–48. Dock verkar daniterna inte nöjda med sin tilldelning (området är för "snävt", se Jos 19:47) och man vill ha det nordliga området Mose nämner i sin välsignelse, hellre än den lott de fick av Josua. I detta kapitel beskrivs hur daniterna erövrar den norra staden Lajish som sedan får namnet Dan.]
Och de sa till honom: "Tyst! Säg inte ett ord (lägg din hand över din mun). Följ med oss och bli vår far [rådgivare, se Dom 17:10; 1 Mos 45:8] och präst. Är det bättre för dig att vara präst till en mans hus eller att vara präst till en stam och till en familj i Israel?"
Och de gav staden namnet Dan, [efter] sin far Dans namn som föddes till Israel. Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) var Lajish stadens namn till en början.
[Den andra berättelsen i Domarbokens avslutning inleds nu. Den enda person som namnges är Pinchas (Dom 20:28). Att han är son till Elazar som var samtida med Josua (Jos 14:1) gör att denna berättelse utspelar sig tidigt i domartiden, en generation efter Josua. Frasen som återkommer fyra ggr "I dessa dagar fanns det ingen kung i Israel" (Dom 17:6; 18:1; 21:25) återfinns här, men med lite förändrad ordföljd där "kung" kommer före "fanns" här.]
Och det skedde i dessa dagar – då någon kung inte fanns i Israel – att en man, en levit, vistades på den andra (bortre) sidan av Efraims berg. Han tog åt sig en kvinna, en konkubin från Betlehem i Juda.
[Ingen person namnges, vilket gör berättelsen mer generell och applicerbar. Huvudpersonen är en levit – den stam som hade ett uppdrag av andligt ledarskap. Det är inte samma person som i föregående berättelse. Det finns både likheter och kontraster:
Leviten var på resa i bergsbygden, samma område där en annan levit i föregående berättelse hittat ett hem (Dom 17:7–13). Riktningen är omvänd – i kapitel Dom 17:8 reste en levit från Betlehem till Efraims bergsbygd, här reser en annan levit i motsatt riktning ner till Betlehem. Båda berättelserna handlar om gästfrihet – i Dom 17:10–11 ger Mika leviten titeln "far", men behandlar honom som sin egen son. Här är leviten en faders svärson. Kvinnan introduceras som bihustru, något som gör att läsaren direkt anar oråd utifrån tidigare händelser i Dom 8:31 som slutade i tragik i Dom 9:56.]
Hans herre svarade honom: "Nej, vi ska inte stanna till i en främmande stad, där det inte finns några Israeliter. Vi går vidare [norrut] mot Giva."
Och han kom till sitt hus och tog kniven och tog ett starkt (fast) tag i sin konkubin och styckade henne till hennes ben i tolv delar och sände iväg henne i hela Israels område.
Och det skedde att alla som såg det sa: "Något sådant har inte skett och inte setts från den dag Israels söner kom ut från Egyptens land till denna dag."
[Syftet med mannens handling var att mobilisera militärt genom att chocka och skapa fruktan. Det finns en parallell mellan 1 Sam 11:7 och vers 29–30 som är slående.]
Tänk på henne (sätt dig in i hennes situation)!
Överväg!
Tala!
[Hebreiskan är märklig här och byter pronomen. En del sätter de sista orden i munnen på dem som fick den makabra försändelsen, men mer troligt är att författaren gör något väldigt ovanligt här och talar till läsaren direkt. Denna händelse är horribel och författaren ber läsaren noggrant läsa det som följer. Det finns flera detaljer som måste påpekas. Det står aldrig att kvinnan är död innan mannen styckar henne, en viss ovisshet finns här. När mannen sedan återberättar händelsen blir fokus att de var ute efter honom, han utelämnar detaljen att det var han som utlämnade henne för att rädda sitt eget liv, jfr Dom 19:25; 20:5.]
Och alla Israels söner gick ut och församlingen samlades som en man från Dan och till Beer-Sheva och Gileads land till Herren (Jahve) vid Mitspah.
Och ledarna (ordagrant "hörnen", jfr "hörnsten" – hebr. pinot) för hela folket, alla Israels stammar stod församlade [som] Guds (Elohims) folk, 400000 män fotfolk som drar svärd.
Och Benjamins söner hörde att Israels söner hade gått upp till Mitspah och Israels söner sa: "Tala om för oss hur denna ondska kunde ske (äga rum)?"
Och jag tog min konkubin och delade henne i stycken och sände iväg henne genom hela Israels ärvda land eftersom denna skändlighet och dårskap har gjorts i Israel.
Se alla ni Israels söner, ge till dem ett ord och råd här."
Och vi ska ta 10 av 100 män från alla Israels stammar och 100 av 1000 och 1000 av 10000 till att hämta proviant till folket, till att göra (agera, handla), när de kommer till Giva i Benjamin, efter all dårskap som har gjorts i Israel."
Och alla Israels män samlades mot staden, förenade som en man.
Och Israels stammar sände män till hela Benjamins stam och sa: "Vilken ondska är detta som har skett ibland er?
Och nu, ge oss männen, Belijaals [ordagrant: den värdelöse, men även ett judiskt namn på Satan] söner som är i Giva och låt oss döda dem och ta bort (ordagrant bränna) ondskan från Israel." [Belijaal nämns även i Dom 19:22.]
Men Benjamins söner lyssnade inte till sina bröder Israels söners röst.
Och Benjamins söner samlade sig från sina städer till Giva, till att gå ut i strid mot Israels söner.
Och Israels män uppbådade [tillsammans], förutom Benjamin, 400000 män som drar svärd. Alla dessa var stridsmän.
Och de reste sig och gick upp till Betel och de frågade Gud (Elohim) och Israels söner sa: "Vem av oss ska gå upp först till att strida mot Benjamins söner?"
Herren (Jahve) svarade: "Juda först." [Detta är ett av flera exempel i Bibeln där Juda ska gå först.]
Nästa morgon steg Israels söner upp och slog läger vid Giva.
Och Israels män gick ut till striden mot Benjamin och Israels män ordnade sig till strid vid Giva.
Och Benjamins söner gick ut från Giva och de slog ner i Israel den dagen 22000 män på marken.
Och Israels folks män styrkte sig (blev tappra) och de gjorde sig åter redo till strid på platsen där de ställde sig i stridsordning den första dagen.
Och Israels söner gick upp och de grät inför Herrens (Jahves) ansikte till kvällen och de frågade Herren (Jahve) och sa: "Ska vi ännu en gång komma nära och strida mot vår bror Benjamins söner?"
Herren (Jahve) svarade: "Gå upp mot honom."
Och Israels söner kom nära till Benjamins söner den andra dagen.
Och Benjamin gick till att möta dem från Giva den andra dagen. De slog igen ner Israels söner, 18000 män, till marken, alla dessa med dragna svärd.
Och alla Israels söner och hela folket gick upp och de kom till Betel och grät och de satt där inför Herrens (Jahves) ansikte och fastade tills dagen blev kväll. Och de offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Israels söner frågade Herren (Jahve), och där var Guds (Elohims) förbundsark dessa dagar.
Och Israel placerade bakhåll runt Giva.
Och Israels söner gick upp mot Benjamins söner på den tredje dagen och ställde upp sig till strid mot Giva som de andra gångerna.
Och Benjamins söner gick till att möta folket, de drogs bort från staden och de började att slå från folket och död