Referenser (2502 st)
Och efter kommer hans bror – och hans hand håller tag om Esaus häl (hebr. akev). Och man gav honom namnet Jakob (hebr. Jaaqov). Isak var 60 år gammal när de föddes.
[Båda sönernas namn finns med i ordlekar. Jakobs namn anspelar på att han "håller hälen". Den äldre brodern benämns alltså efter sitt utseende och den yngre efter sina handlingar. Esau är född rödaktig och Jakob är född att ta någon i hälen. Verbet aqav har en negativ betydelse att tränga undan, bedra och ta undan, se ; .]
Och pojkarna växte upp. Och Esau blev en man som behärskade jakt [väl förtrogen med jakt och blev en skicklig jägare] – en fältets man, medan Jakob blev en stillsam (hebr. tam) man som höll sig bland tälten.
[Kontrasterna mellan bröderna fortsätter. Esau är äventyrlig och gillar att vara ute, medan Jakob är förnöjd med att vara hemma. Ordet tam har också betydelsen oklanderlig, men här är det mer i betydelsen av "helhet" i tillvaron, han är nöjd med att vara hemma.]
Och Isak älskade Esau, eftersom han fick äta av hans villebråd [ordagrant: ´för villebråd i hans mun´], medan Rebecka älskade Jakob.
Jakob hade kokat (hebr. zid) ett hopkok (soppa – hebr. nazid), [just] då kom Esau in från fältet och han var utmattad. [Ordet för att koka (hebr. zid) är snarlikt ordet för att jaga (hebr. tsod). Det är den enda likheten i vad de gör.]
Och Esau sa till Jakob: "Låt mig genast få glufsa i mig (sluka, svälja ner – hebr. laat) av det röda (hebr. edom), det där röda där, för jag är utmattad!" Därför gav man honom namnet Edom. [Ordet för att äta används bara här i GT. I senare rabbinsk litteratur används det om djur som äter. Esau förmår sig inte heller att säga "soppan", han kallar det bara "det röda" och vill ha det på en gång.]
Och Jakob svarade: "Först (denna dag), sälj din förstfödslorätt (hebr. bechorah) till mig." [Den förstfödde sonen fick dubbel arvslott, se .]
Jakob sa: "Först (denna dag), ge mig din ed." Och han gav honom sin ed. Ja, han [Esau] sålde sin förstfödslorätt till Jakob. [Jfr , samma uttryck att först göra något. Jakobs "ge mig din ed" här skiljer sig dramatiskt från den i där han är en äldre man, helt beroende av sin son Josef för sin sista önskan.]
Och Jakob ger Esau bröd och linssoppa. Då åt han. Då drack han. Sedan steg han upp. Och så gav han sig iväg. Så föraktade Esau [lättvindigt övergav] sin förstfödslorätt.
[Verben i versen (5 på rad) förstärker hur Esau agerar utan att tänka på konsekvenserna. Förstfödslorätten var en gåva från Herren (Jahveh). Hans lättsinne blir ett varnande exempel på någon som är oandlig, se .]
Rebecka talade med sin son Jakob och sa: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga:
Jakob sa till sin mor Rebecka: "Se, min bror Esau är en hårig man och jag är en slät man.
Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, utvalda (finaste, bästa) kläder [någon form av högtidsdräkt] som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob.
Och hon gav den läckra rätten och bröd som hon gjort i ordning i sin son Jakobs händer.
Då sa Jakob till sin far [och ljög]: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du talat till mig (det du bett mig om). Stå upp [och kom], jag ber dig, sitt och ät av min anrättning [villebråd], så att du (din själ) kan välsigna mig."
Då sa Isak till Jakob: "Kom nära, jag ber dig, så att jag får känna på dig min son, om du verkligen är min son Esau eller inte."
Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sa: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer."
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
Och han [Esau] sa: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sa (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
Och Esaus, hennes äldre sons, ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, sin yngre son, och sa till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, sorg-tröstar sig själv (hebr. nacham) [känner sorg, men kommer snart att agera] och har för avsikt att döda dig.
Och Rebecka sa till Isak: "Jag är avskyr mitt liv (är trött på livet) på grund av Chets döttrar [som Esau gift sig med, se ]. Om [nu också] Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, varför skulle jag då leva?"
Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sa till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar.
Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till araméen Laban, som var son till Betoel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.
När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar",
och att Jakob lyssnat till sin far och till sin mor och hade gått till Paddan-Aram,
Jakob lämnade
[sina föräldrar Isak och Rebecka och sin bror Esau i] Beer-Sheva och begav sig mot Haran.
[Haran ligger i Mesopotamien, ca 80 mil norr om Beer-Sheva, minst en månads vandring till fots. Rebeckas plan att klaga över Esaus kanaaneiska hustrur hade lyckats. Hon fick sin man Isak att skicka i väg hennes favoritson Jakob för att hitta en hustru långt i norr, och på så vis skydda honom från att bli dödad av sin tvillingbror Esau.] [Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sa: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte."
Och Jakob steg upp tidigt på morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovanpå den.
Och Jakob avlade ett löfte och sa: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med,
Och
Jakob lyfte sin fot
(fortsatte sin färd) [från Betel mot Paddan-Aram, se , ] och kom till österns söner
[bred term för folkslagen öster om Kanaan].
[Uttrycket "lyfta upp sin fot" är ovanligt. Ordet lyfta upp (hebr. nasa) brukar användas om "att lyfta upp sina ögon". Kanske är det författarens sätt att förbereda läsaren att vara uppmärksam på nästa gång detta ord används, vilket är i . Det kan även vara en koppling till drömmen föregående natt då han blickade upp och såg stegen och änglarna och fick ett möte med Gud, se .]Jakob frågade dem: "Mina bröder, vilka är ni?"
De svarade: "Vi är från Haran." []
Och det hände att när Jakob såg Rakel, hans morbror Labans dotter, och hans får, kom Jakob nära och rullade undan stenen från källans öppning och gav Labans flock vatten.
Och Jakob kysste Rakel och lyfte upp sin röst och grät.
Och Jakob berättade för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade det för sin far.
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob, hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han återgav (räknade upp) allting för Laban.
Och Laban sa till Jakob: "Eftersom du är min släkting (bror – hebr. ach), ska du inte tjäna (arbeta för, betjäna – hebr. avad) mig för ingenting. Berätta för mig vilken lön jag ska ge dig."
[Ordet för att tjäna (hebr. avad) betyder att odla och arbeta (; ) men också att tillbe (). I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärlden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. I Bibeln hör tillbedjan och arbete ihop.]
Och Jakob älskade Rakel och han sa: "Jag vill tjäna dig sju år för din yngre dotter Rakel."
Så Jakob tjänade sju år för Rakel, men i hans ögon var det bara som några få dagar, på grund av den kärlek han hade till henne.
Sedan [sju år senare] sa Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
Och Jakob gjorde så och fullföljde sina veckor, och han gav honom Rakel, sin dotter, till hustru.
Och när Rakel såg att hon inte födde några barn till Jakob avundades hon sin syster och hon sa till Jakob: "Ge mig barn, annars dör jag."
Och Jakobs vrede upptändes mot Rakel och han svarade henne: "Är jag i Guds (Elohims) ställe, som inte har låtit dig få frukt i din livmoder?"
Så hon gav honom Bilhah, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne.
Och Bilhah blev gravid och födde en son till Jakob.
Och Bilhah, Rakels tjänstekvinna blev gravid igen och födde en andra son till Jakob.
När Leah såg att hon hade lämnat (slutat) att bli gravid, tog hon Zilpah sin tjänstekvinna, och gav henne till Jakob som bihustru.
Och Zilpah, Leahs tjänstekvinna födde en son till Jakob.
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Leah ut och mötte honom och sa: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Leah väntade inte hemma utan gick ut och mötte Jakob.] Och han låg hos henne den natten.
[Här används inte känna (hebr. , se ) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se . De fyra första sönerna som Leah föder står det bara att hon föder (, , , ), men de två sista föder hon "till Jakob" ( och ), precis som Bilhah ( och ) och Zilpah ( och ). Även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se och .]
Och Gud (Elohim) lyssnade till Leah och hon blev gravid och födde en femte son till Jakob.
Och Leah blev gravid igen och födde en sjätte son till Jakob.
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sa till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Och han sa: "Vad ska jag ge dig?"
Och Jakob sa: "Du ska inte ge mig vad som helst, om du vill göra detta för mig, ska jag igen valla [vara en herde för] din flock och vakta den.
Och han lät det vara tre dagresor mellan sig själv och Jakob. Och Jakob vallade [tog hand om och skötte] resten av Labans flockar.
Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt på käpparna.
Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock.
Och det skedde när de starka i flocken skulle para sig att Jakob lade käpparna framför deras ögon i flockens vattentråg, så att de blev dräktiga bland käpparna,
men när flocken var svag lade han inte dit dem. På det sättet blev de svaga Labans och de starka Jakobs.
Jakob fick höra hur Labans söner sa: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far."
Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut (hans attityd var förändrad).
Då sa Herren (Jahveh) till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
Och Jakob skickade efter Rakel och Leah och bad dem komma ut på marken till hans hjord,
Och Guds (Elohim) ängel (budbärare) sa till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade: 'Här är jag (hebr. hineni; jag tar ansvar, står till förfogande).'
Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna
Och Jakob smög sig i väg från araméen Laban utan att berätta för honom att han tänkte fly.
På tredje dagen berättade man för Laban att Jakob hade flytt.
Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sa till honom: "Akta dig för att tala något mot Jakob, gott eller ont."
När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg.
Då sa Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd.
Jag har makt (kraft – hebr. el) att göra er illa, men er fars Gud (Elohim) sa till mig i natt: 'Akta dig för att tala något mot Jakob, gott eller ont.'
Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld (rycka dem ifrån mig – hebr. gazal).
Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det." Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leahs tält och de båda tjänstekvinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leahs tält gick han in i Rakels tält.
Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sa till honom: "Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt?
Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
Sedan sa han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.
Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
Laban sa vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig.
Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud."
Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade.
Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
Och Jakob gick sin väg och Guds (Elohims) ängel (budbärare) mötte honom.
Och Jakob sa, när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbygd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se , ].
Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau, sin bror, till Seirs land [landet öster och söder om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap).
Och han befallde dem och sa: "Så ska ni säga till min herre Esau: 'Så säger din tjänare Jakob, jag har vistats hos Laban och stannat till nu.
Och budbärarna återvände till Jakob och sa: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger.
Och Jakob sa: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahveh), du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Då ska ni svara (säga): 'De är din tjänare Jakobs, det är en gåva sänd till min herre, till Esau, och se, han är även bakom oss.' "
och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sa (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig."
Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Gud själv i mänsklig gestalt, se ] brottades med honom fram tills solen gick upp.
När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob, rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra.
Då svarade mannen honom: "Vad heter du?" Han svarade: "Jakob." [I GT reflekterar namnet personligheten. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar", ordagrant "en som tar genom hälen". Namnet står alltså för en människa som lurar och bedrar, något som har präglat Jakobs liv och nu blir uppenbart för honom.]
Mannen sa: "Du ska inte längre heta Jakob (svindlare), utan Israel, för du har stridit mot både Gud (Elohim) och människor och vunnit (överlevt)."
[Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att vi regerar tillsammans med Gud". På hebreiska är namnen Jakob och Israel helt olika förutom en bokstav som är gemensam, nämligen bokstaven jod. Detta är den minsta av alla hebreiska bokstäver och symboliserar därför ofta ödmjukhet. Detta förstärker att det enda som finns kvar av den gamle Jakob är hans ödmjukhet, han behövde bli tömd på sin egen stolthet. Jakob kämpade med Gud och i processen blev han ödmjuk. På den grunden blir han Israel, en ärlig man och en regent tillsammans med Gud som segrar! Se även .]
Då frågade Jakob: "Jag ber dig, berätta ditt namn för mig". Han sa: "Varför frågar du efter mitt namn?" Och han välsignade honom där.
Jakob kallade platsen Peniel [betyder: "vänd mot Gud"]. Han sa: "För jag har sett Gud (Elohim) ansikte mot ansikte, och överlevt."
[En del ser mannen som Jakob brottas med som Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt, se även ; ; ; .]
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag, eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.
[Även om Jakob fick ett nytt namn i används hans gamla namn i och även framöver (, ; ). Namnbytet innebar inte att han aldrig skulle använda det namnet igen. När Simon får ett nytt namn (Petrus, se ) refereras det även fortsatt till hans gamla namn. (). Namnändringen har att göra med innebörden av namnet, istället för att vara en som ljuger och lurar och kämpar mot Gud blir Jakob nu Israel, en som strider tillsammans med Gud.]
[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.]
Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Leah och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna.
Och Jakob svarade: "Nej, jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, ta då emot gåvorna ur min hand, för så sant som jag har sett ditt ansikte, som när någon ser Guds (Elohims) ansikte, ger du mig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsah).
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligtvis nuvarande Tell Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter sukkot på hebreiska.]
Och
Jakob [vandrade vidare västerut, över Jordan och] kom välbehållen
(i frid) till staden
Shechem i Kanaans land när han kom från Paddan-Aram
[] och slog läger framför staden.
[Shechem (betyder: skuldra) är nuvarande Nablus. Staden ligger i det centrala bergsområdet ca 70 kilometer norr om Jerusalem vid bergen Gerizim och Ebal. Jakob slår upp tälten framför staden, dvs. öster om den på de bördiga fälten.]Och han reste där ett altare och kallade det El-Elohei-Israel (Gud, Israels Gud).
[Värdet på silvermyntet qesitah är okänt men motsvarar troligtvis en shekel, den grekiska översättningen Septuaginta översätter ordet med lamm, som såldes för en shekel, se även ; .]
[Dina är den sjunde och yngst av Leahs barn (). Hon föddes i slutet på Jakobs 14:e år i Haran då han arbetade för Laban. Familjen blir kvar ytterligare 6 år i Haran (totalt är de 20 år där, se ). Dina är alltså omkring 6 år när familjen flyttar till Sukkot (). Där tillbringar de några år före flytten till Shechem. Några år förflyter och hon bör vara kring 12-13-årsåldern för att få gå ut själv. Eftersom hon är nästan jämnårig med Josef () kan hon inte vara äldre än 17 år, den ålder Josef är i några kapitel längre fram när han säljs av sina bröder, se . Dina är alltså 12-16 år när händelserna i detta kapitel inträffar.]
Och Dina, Leahs dotter, som hon hade fött till Jakob, gick ut för att se (träffa) landets döttrar. [Hon umgås med kanaaneiska ungdomar i bygden.]
Och hans själ fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och han älskade ungmön och talade till ungmöns hjärta.
Nu hörde Jakob att han hade skändat hans dotter Dina och hans söner var på fältet med boskapen, och Jakob teg till dess de kom.
Och Chamor, Shechems far, gick ut till Jakob för att tala med honom.
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Och Jakobs söner svarade Shechem och hans far Chamor med list och talade eftersom han hade vanhelgat deras syster Dina
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simeon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män.
Jakobs söner kom över de slagna och ödelade staden eftersom de hade vanhelgat deras syster.
Och Jakob sa till Simeon och Levi: "Ni har dragit olycka över mig (skapat kaos, gett mig stora bekymmer). Nu kommer kanaanéerna och perisséerna som bor i landet att hata mig (ordagrant: ´jag har blivit en odör/stank bland dem´). Eftersom vi är få (jag är få i antal) kommer de att förena sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och Gud
(Elohim) sa till
Jakob. "Stå upp och gå upp till
(hebr. alah) Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud
(El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
[Jakob lämnar nu Shechem som han bott i under omkring 10 år () och beger sig till Betel 3 mil söderut. Betel var den plats där Jakob omkring 30 åt tidigare fått möta Herren, se . Jakob "går upp", vilket också stämmer rent höjdmässigt då Betel ligger 350 meter högre än Shechem.]Då sa Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er och byt ut era kläder
Och de gav Jakob alla främmande gudar som fanns i deras hand och ringarna i sina öron, och Jakob gömde dem under terebinten som fanns i Shechem.
Och de vandrade och en gudsfruktan kom över alla städer runtomkring dem och man förföljde inte Jakobs söner.
Och
Jakob kom till Loz som är i Kanaans land, det är detsamma som
Betel [Betel betyder Guds hus, se även ], han och folket som var med honom.
Och Gud (Elohim) visade sig för Jakob igen när han kom från Paddan-Aram och välsignade honom.
Och Gud (Elohim) sa till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob, utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
Och Jakob reste en pelare på platsen där han talat med honom, en stenpelare, och han hällde ut ett drickoffer på den och hällde olja på den.
Och
Jakob kallade platsen där Gud talat med honom för
Betel [betyder Guds hus].
Och Jakob reste en pelare över hennes grav, det är Rakels gravpelare till denna dag.
Och Jakob vandrade och spred ut sina tält till Migdal-Eder ["tornet i Edar"; ordagrant "flockens torn"]. [Platsen är troligtvis mellan Betlehem och Hebron, se även .]
Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se ] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilhah, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det.
[Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Shechem, se . Rubens tilltag gjorde att han blev fördömd, se . Detta var både ett förbjudet incestförhållande () och ett försök att få auktoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilhah var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben risken att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Leah. Händelsen med alrunorna ("kärleksäpplena") kan också finnas med som bakomliggande orsak, se . Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.]
Jakob hade tolv söner:
Leahs [sex egna] söner:
Ruben, Jakobs förstfödde,
och Simeon
och Levi
och Juda
och Isaskar
och Sebulon (hebr. Zevolun).
Leahs [två] söner via tjänstekvinnan Zilpah:
Gad och Asher. Dessa är Jakobs söner som föddes åt honom i Paddan-Aram. [Generellt uttalande för majoriteten av barnen. Benjamin föddes i Kanaan, se .]
Och Jakob kom till Isak, sin far, i Mamre, till Kirjat-Arba, det är Hebron (hebr. Chevrón), där Abraham och Isak vistades.
Och Isak drog sitt sista andetag och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och fullkomnad (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.
[Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Leah, Rakel, Bilhah och Zilpah) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning:
Leah
1. Ruben
2. Simeon
3. Levi
4. Juda
9. Isaskar
10. Sebulon
Rakel
11. Josef
12. Benjamin
Bilhah (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali
Zilpah (Leahs tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher
I GT finns totalt 28 uppräkningar, se även .]
Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob.
Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.
Jakob bodde i landet där hans fäder vandrat runt, i Kanaans land.
[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den tolfte och sista litterära enheten i Första Moseboken.]
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. ).
[Nu följer ett nytt stycke, se ; ; ; ; , ; , ; , ; . Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Moseboken. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster:
A Brödernas hat mot Josef ()
B Josef tros vara död, Jakob sörjer ()
C Mellanakt: Juda och Tamar ()
D Oväntade omvända roller – Perets och Zerach ()
E Josefs vishet ()
F Bröderna till Egypten ()
X Israels släkttavla ()
F´ Flytten till Egypten ()
E´ Josefs vishet ()
D´ Oväntade omvända roller – Efraim och Manasse ()
C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner ()
B´ Jakobs död, Josef begraver honom ()
A´ Josef lugnar sina bröder ()] Josef, hans son, som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilhah [Dan och Naftali, se ] och sönerna till Zilpah [Gad och Asher, se ], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far.
[Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se . Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilhah (Rakels tjänstekvinna) och Zilpah (Leahs tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Leah och Rakel, se , . En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se . I beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Leah, se ], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel" (hebr. ketonet passim) kan betyda långärmad eller mångfärgad. Troligvis hade den invävda trådar med andra färger eller mönster. Det var en vacker utsirad mantel som väckte uppmärksamhet.]
Israel sa till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se .]
Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar.
När nu Jakob såg (förstod) att det [faktiskt] fanns säd i Egypten, sa Jakob till sina söner: "Varför ser ni på varandra?" [Trots att Jakob var på väg att bli blind, se , hade han en klarhet att se vad som skulle göras. Brödernas oförmåga att se och agera står i skarp kontrast till Josef som både förutsåg hungersnöden och förberedde.]
Men Benjamin, Josefs [yngre] bror, sände Jakob inte iväg med sina bröder för han sa (tänkte för sig själv): "Tänk om någon olycka skulle drabba honom." [Benjamin och Josef var helbröder. Rakel var deras mor.]
Israels söner kom bland alla de andra som kom [den 8-10 dagar långa resan ner till Egypten] för att handla, för hungersnöden var stor i Kanaans land.
De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sa:
Jakob, deras far, sa till dem: "Ni har berövat mig mina barn. Josef finns inte och Simeon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
Israel [som tidigare hette Jakob, se ] sa: "Varför har ni gjort så ont mot mig att ni har berättat för mannen att ni hade ännu en bror?"
Juda sa till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Deras far Israel sa till dem: "Om det måste vara så nu, så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se , som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan.
De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob, sin far.
De talade (berättade) alla Josefs ord som han hade talat till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom.
Israel sa: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."
Israel [Jakob] gjorde resan med allt som han ägde och kom till
Beer-Sheva. Där offrade han till sin far Isaks Gud
(Elohim).
Gud talade till Israel i en dröm på natten och sa: "Jakob, Jakob!"
"Här är jag", svarade han.
[Det var 22 år sedan Jakob hade hört Herrens röst på detta sätt, han var nu 130 år, se . Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Jakob svarar detta första gången i när han är hos Laban och har en dröm där Gud kallar honom tillbaka till Kanaans land. Se även .]
Jakob steg upp från
Beer-Sheva och
Israels söner bar
Jakob, sin far, och sina små och sina fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom.
De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom.
[Nu följer en uppräkning av Jakobs söner. Frasen "Detta är namnet på" är en vanlig fras, se ; ; . Versen är uppbyggd som en kiasm.]
Och detta är namnen på
sönerna till
Israel
som kom till Egypten,
Jakob
och hans söner:
[Leahs sex barn:]
Ruben, Jakobs förstfödda.
Detta är Leahs söner som hon födde till Jakob i Paddan-Aram, [hon födde] även hans dotter Dina.
Alla hans söner och hans döttrar – totalt 33 personer (liv, själar). [Hälften av alla, se – det högsta antalet i denna släkttavla.]
Detta är Zilpas söner, som Laban gav till sin dotter Leah, och som hon födde till Jakob – totalt 16 personer (själar, liv).
[Rakels två söner:]
Rakels söner, Jakobs hustru:
Josef och Benjamin.
Detta är Rakels söner som föddes till Jakob – totalt 14 personer (själar, liv).
Dessa är Bilhahs söner, som Laban gav till sin dotter Rakel, och som hon födde till Jakob – totalt 7 personer (själar, liv).
[Sammanfattning:]
Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv).
Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken.
[Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se , , och . De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i , minus Er och Onan som dött, se .]
Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
Israel sa till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
Josef tog in sin far Jakob och satte honom framför farao och Jakob välsignade farao.
[Abraham är satt att bli en välsignelse för alla familjer på jorden, se . Jakob, Abrahams barnbarn, talar nu ut en välsignelse över farao.]
Farao sa till Jakob: "Hur många är dagarna och åren av ditt liv?"
Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)."
Jakob välsignade farao och gick ut från faraos ansikte.
Israel bodde i Egyptens land, i landet Goshen och de fick sina besittningar där och var fruktsamma och förökade sig mycket.
Jakob levde i Egyptens land i 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år.
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sa till honom: "Jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg – jag ber dig – din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten. [Tre gånger används hebr. na som används som en vädjan och ofta översätts ´jag ber dig´.]
Han [Jakob/Israel] sa: "Ge mig din ed" Och han [Josef] gav honom sin ed och Israel böjde sig ner [och tillbad] över sängens huvudända. [Jfr ]
Och man berättade för Jakob och sa: "Se, din son Josef kommer till dig." Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.
Jakob sa till Josef: "Gud den Allsmäktige (El Shaddaj) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [; ],
När Israel [Jakob] fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?"
Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
Israel sa till Josef: "Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!"
Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom.
Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand på Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde.
Han välsignade dem den dagen och sa:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse.' " Så satte han Efraim före Manasse.
Israel sa till Josef: "Se, jag dör, men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land.
Jakob kallade på sina söner och sa: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan berätta för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut.
[Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se , ; ; . Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
Församla er och lyssna, Jakobs söner, till Israel, er far.
[Uppräkningen av de tolv sönerna i detta kapitel följer mödrarna (Leah, Bilhah, Zilpah och Rakel) och födelseordningen. I GT finns 28 uppräkningar, baserade på:
• Födelseordning (; ).
• Förhållande till tabernaklet ().
• Tilldelat landområde ().
• De tolv portarna ().
I NT finns två uppräkningar i ; .]
Förbannad är deras vrede,
för den är häftig och deras ilska, för den är grym.
Jag ska dela dem i Jakob
och förskingra dem i Israel.
Dan [betyder "domare"] ska döma (skaffa rätt) sitt folk
som en av Israels stammar.
Likväl var hans båge fast (stadig, stabil)
och hans armar och händer smidiga (snabba och lättrörliga),
genom händerna hos den Mäktige i Jakob,
därifrån (från) Herden, Israels klippa,
Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem.
[Detta är första gången frasen "Israels tolv stammar" används. När landet så småningom delas upp inkluderas inte Levi; däremot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]
När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel [Jakob].
Josef sa till sina bröder: "Jag dör, men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. ) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob."
Josef tog en ed av Israels söner och sa: "Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån" [Hebr. är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och i , detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda israeliterna.]
Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. Mitsrajim), var:
De som härstammade från Jakob [hans tolv barn och barnbarn] var då sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten.
Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem.
[Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna.
Det hebreiska namnet för Egypten är Mitsrajim. Det ordet användes inte av egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och troligtvis syftar på övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet Mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Mitsrajim (). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men ordet liknar det hebreiska matsor som betyder belägring och att vara inträngd. Här kan finnas en geografisk koppling till det smala "inträngda" landet längs med floden Nilen. Civilisationen är ju centrerad kring just Nilen och landet är "dubbelt" inträngt på var sin sida av den. Att Bibeln väljer att använda detta beskrivande ord för Egypten, gör att berättelsen blir mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som "tränger in" och vill förslava en människa. Stegen för befrielse där t.ex. familjen spelar en viktig roll (den behöver samlas och återupprättas innan uttåget kan ske, se ) kan även appliceras i vårt samhälle idag.]
Kungen sa till sitt folk: "Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss.
Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade.
Israeliterna tvingades då till ren slavtjänst.
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.
Gud såg situationen som israeliterna var i, och brydde sig om (förstod, glömde inte) dem.
Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
Se, israeliternas rop har nått mig, och jag har också själv sett hur egyptierna förtrycker (torterar) dem.
Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten."
[Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se .]
Men Mose sa till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"
Men Mose sa till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"
Gud sa till Mose: "JAG ÄR den JAG ÄR (jag har alltid varit närvarande, jag är det nu och kommer alltid att vara det). Du ska säga så här till israeliterna: 'JAG ÄR har sänt mig till er.' "
Gud sa också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim) – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er.' Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett vad som händer er i Egypten,
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahveh), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Herren sa: "Detta [tecken] är för att de äldste ska tro att Herren, deras fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har visat sig för dig."
Du ska säga till farao: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son.
Sedan gick Mose och Aron därifrån [till Egypten] och kallade samman israeliternas äldste.
och folket trodde [på Mose och på Arons ord]. När de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och böjde sig ner och tillbad [i tacksägelse till Gud].
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sa: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahveh). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."
De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sa: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"
Då kom Israels förmän till farao och ropade: "Varför behandlar du dina tjänare så här?
De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.
Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Allsmäktige (El-Shaddaj) [; ]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahveh).
Jag har också hört israeliternas jämmer över att egyptierna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på (inte glömt) mitt förbund.
Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahveh).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa (hebr. gaal) er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren (Jahveh).' "
[I används hebr. gaal för första gången i Andra Moseboken. Hela denna berättelse om hur Gud befriar israeliterna ur slaveriet är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Återlösare (hebr. goel; substantivet till verbet gaal), se även ; .]
Så Mose talade så till Israels söner, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
"Gå och tala till farao, kungen av Egypten, att han ska förvisa Israels söner från sitt land."
Men Mose talade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna? Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag oomskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se .]
Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
[Här sker en paus i berättelsen. Man kan säga att det är en "cliffhanger", hur det ska gå? Varken israeliterna eller farao lyssnar på Mose och själv är han på gränsen att ge upp, se . Mitt i berättelsens höjdpunkt kommer en tillbakablick som visar hur Mose och Aron är den fjärde generationen från Jakob via Levis stam. Genealogin är begränsad till de tre första sönerna till Jakob: Ruben, Simeon och Levi. De följande nio sönerna är inte relevanta för att visa Moses och Arons släktskap och tas inte med. Jakob kallas också Israel, se . I listningen nedan är de namn som ingår i Moses och Arons släktträd fetmarkerade.]
Dessa var överhuvuden var och en för sin släkt.
Sönerna till Ruben, Israels [Jakobs] förstfödde:
Chanoch (Henok) och Pallo,
Chetsron (Hesron) och Karmi;
detta var de rubenitiska familjerna.
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska tala det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land.
ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar.
Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."
Men Herren (Jahveh) ska göra åtskillnad på Israels boskap och Egyptens boskap så att ingenting ska dö som tillhör Israels barn (söner)." [Här gör Gud på nytt skillnad mellan egyptierna och israeliterna, se även .]
[Den egyptiska gudinnan Hathor var kungens amma, hon var också gudinna med ansvar för kärlek, fertilitet och kvinnor. Hon ansågs även vara den som rensade landet från dem som inte var rätt troende, hedningar i förhållande till den egyptiska gudavärlden. Detta är också en dom mot den religiösa hierarkin där kalvar, kor och oxar tillbads och var högt ansedda.]
Nästa dag gjorde Herren (Jahveh) denna gärning (utförde detta ord). All boskap [hästar, åsnor, kameler, får och getter, se ] i Egypten dog, men av Israels barns boskap dog inte ett enda djur.
När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels barn (söner) dött.
Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.
Bara i landet Goshen där Israels barn (söner) bodde, föll inget hagel. [Här gör Gud åter skillnad på egyptier och israeliter.]
Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels barn (söner) gå, så som Herren (Jahveh) hade talat genom Moses hand.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han lät inte Israels barn (söner) gå.
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Men inte så mycket som en hund kommer att morra (gläfsa; ordagrant: ´röra sin tunga´) mot någon av Israels barn (söner), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahveh) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahveh) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels barn (söner) gå ut ur hans land.
Tala till hela Israels folk [berätta för dem]: På den 10:e dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll.
Ni ska vakta (ta hand om det) fram till den 14:e i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´ – hebr. ben arbajim).
[Mellan de två kvällarna är ett hebreiskt uttryck för tiden från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan tre och klockan sex på eftermiddagen. På Jesu tid hade man börjat tolka det som mellan tolv och sex, antagligen på grund av logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar före gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus gav sitt blod (). Jesus var ett heloffer (). Jesu kropp togs ner från korset före kvällen ().]
Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst – hebr. ). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst (surdeg – hebr. ) från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sa till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet (hebr. pesach).
Då ska ni svara: 'Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus.' " Då böjde folket sig ner och tillbad.
Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier: den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.), se för mer info. Det enorma vulkanutbrottet på den grekiska ön Santorini (dåtida Thera) skulle kunna ge förklaringar på många av plågorna. Utbrottet orsakade jordbävningar, tsunamier och många kubikkilometer aska och pimpsten skakade några av Medelhavets tidiga civilisationer i grunden. Det skulle kunna förklara hur vattnet drog sig tillbaka och en enorm tsunami. Det skulle kunna synas en "eldstod" på natten osv. Utbrottet som är det värsta någonsin har daterats till 1450 f.Kr. baserat på fynd från intilliggande civilisationer. Dateringar baserade på radiometriska mätningar placerar utbrottet tidigare 1628-1600 f.Kr.]
Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sa: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahveh) som ni har talat.
På det viset gjorde Israels söner (folk) i enlighet med Moses ord. De bad egyptierna om föremål av silver och guld och kläder.
Sedan vandrade Israels barn (söner) från Ramses [Tanis eller Zoan] till Sukkot [troligtvis Tell el Maskhuta, åt sydöst från Ramses], omkring 600000 starka män [över 20 år] till fots, därtill barnen (familjerna). [I vid räkningen efter uttåget är de 625550 män över 20 år.]
Tiden som Israels söner (folk) hade vistats i Egypten var 430 år.
Det var en vaknatt för Herren (Jahveh) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahveh), för alla Israels barn (söner) genom generationerna.
Hela Israels församling måste hålla detta.
Och alla Israels barn (söner) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahveh) hade befallt Mose och Aron.
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels barn (söner) ut ur Egyptens land som en härskara (armé – hebr. tsevaot). []
"Avskilj (helga) alla förstfödda åt mig, vad som än öppnar moderlivet bland Israels barn (söner), både bland människor och djur, det är mitt."
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Vasshavet (Röda havet). Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten.
[Bibeln använder det generella ordet Vasshavet (hebr. jam sof) och sedan bara havet (, , , , , , , , , ; ). I refererar det till Aqabaviken och Röda havet vid nuvarande Eilat. Den grekiska översättningen Septuaginta skriver Röda havet. Eftersom Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken, finns flera förslag på exakt var israeliterna korsade Röda havet.]
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels barn (söner), och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er.
[Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se , därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Tala till israeliterna, att de ska vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet herut, som betyder frihet] mellan Migdol [betyder torn] och havet; mitt emot Baal Tsefon ska ni slå läger vid havet.
Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem.
[Pi Hachirot betyder "platsen där papyrusplantan växer" och bör vara i Egyptens lågland, troligtvis inte så långt från Nilen. En annan tolkning ger betydelsen "ingången till grävningarna", och i så fall refererar det till den kanal som byggdes i nordsydlig riktning, och som går genom regionen nära Qantara. Baal Tsefon är "porten till norr". Eftersom de vandrade söderut på Sinaihalvön var de omringade av vatten på alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.]
När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sa: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar?
Herren (Jahveh) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, kungen i Egypten, så att han jagade efter Israels söner (folk), eftersom Israels söner (folk) drog ut med en hög hand (självsäkert, stolt) [i faraos ögon helt öppet och trotsigt].
När farao var nära, upptäckte israeliterna att egyptierna var på marsch mot dem, och israeliterna blev helt skräckslagna och ropade till Herren,
Herren sa till Mose: "Varför ropar du till mig? Tala till israeliterna att gå framåt [ut i havet].
Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och israeliterna ska gå på torr mark rakt igenom havet.
Guds (Elohims) ängel (budbärare), som [vanligtvis] gick före Israels läger (armé), flyttade sig och gick [nu] bakom dem, så molnstoden (pelaren av rök/moln) [] flyttade sig från [att vara] framför dem och stod [nu] bakom dem.
Den [molnstoden, ängeln] kom på det sättet emellan egyptiernas läger och israeliternas läger. Molnet var där med mörker [för egyptierna], ändå gav det ljus där under natten [åt israeliterna], ingen kom nära den andre på hela natten.
[Den hebreiska texten är inte helt tydlig i , som ordagrant lyder: "Molnet och mörkret var där och lyste upp natten." Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: "Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra." Poängen är att de båda lägren var åtskilda och ingen kunde passera molnstoden som var emellan dem.]
Israeliterna vandrade tvärs igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. [Totalt är det omkring två miljoner människor som passerar genom havet den natten, se .]
Han lät hjulen falla av [den grekiska översättningen har "fastna"] deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sa: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahveh) strider för dem, mot egyptierna.
Men Israels barn (söner) vandrade på torr mark mitt i havet och vattnet stod som en mur för dem på deras högra sida och på deras vänstra sida.
På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahveh) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden.
Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahveh) gjorde på egyptierna, och folket fruktade (vördade) Herren (Jahveh) och de trodde på Herren (Jahveh) och hans tjänare Mose.
Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
Jag vill sjunga till Herren,
för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
För faraos hästar med hans vagnar och hans ryttare gick ut i havet, men Herren (Jahveh) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet på torr mark.
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden [ijar – april/maj] sedan de hade lämnat Egypten,
klagade hela Israels folk på (lade hela skulden på, ropade högljutt mot) Mose och Aron i öknen.
Israeliterna sa till dem: "Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Mose och Aron sa till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahveh) som har fört er ut från Egyptens land,
Mose sa till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahveh) för han har hört hur ni har klagat."
Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens (Jahvehs) härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
"Jag har hört israeliternas klagan. Tala till dem: 'Vid skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´) [] ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så att ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren (Jahveh) er Gud (Elohim).' "
När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
Mose sa till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta.
Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre.
Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrö och smakade som rån gjorda med honung.
Israels barn (söner) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. []
Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se , ]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas vara omkring två miljoner människor, se .]
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Det hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Sedan kom amalekiterna och stred med Israel vid Refidim [betyder: "viloplats"].
[Amalekiterna var ättlingar till Abraham via Esau, se . De var ett nomadfolk som bodde i Negev och Sinai och levde på att plundra, se . De hade tämjt kamelen och använde den i sina attacker. Kamelen kan springa 70 km/h (mycket snabbare än en häst) och var väl lämpad att användas för överraskningsattacker av de amalekitiska rövargängen, se , . Ryktet om israeliternas vandring och de tillgångar de hade med sig hade säkert nått amalekiterna som nu rörde sig söderut för att få ett lätt byte. I beskrivs hur de på ett fegt sätt attackerade och isolerade en del av de tröttaste israeliterna som var längst bak. De beskrivs också som gudlösa. I berättelsen som följer här indikeras också att de var bättre rustade militärt sett än israelerna, och hade inte Gud gripit in på ett övernaturligt sätt när Mose, Aron och Hur bett, skulle de lätt besegrat israeliterna, se .
Den exakta platsen för Refidim är okänd. Eftersom det inte fanns vatten, kanske det inte var en oas som oftast annars rastplatserna var. Ordet Refidim är plural och kommer från hebr. som betyder ryggstöd och har med att ligga ner och vila men även stöd. Ordet knyter an till att det var en "rastplats" men även till att Aron och Hur "stöttade" Moses armar i bönen.]
När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget.
Nu hörde Jetro (hebr. Jitro), prästen i Midjan och Moses svärfar [], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahveh) hade fört Israel ut ur Egypten (hebr. Mitsrajim – ´det inträngda landet´).
Mose återgav (räknade upp – hebr. safar) för sin svärfar allt som Herren (Jahveh) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahveh) hade hjälpt dem.
Jetro gladdes (var mycket glad) över all den godhet som Herren (Jahveh) hade visat mot Israel, eftersom han hade befriat dem ur Egyptens hand.
Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel, för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).
Mose valde ut dugliga män från hela Israel och gjorde dem till ledare över folket, ledare för 1000, 100, 50 och 10.
I den tredje månaden, efter att Israels barn (söner) hade gått ut från Egyptens land – just på den dagen [vid nymåne, den 1:a sivan] – kom de till Sinais öken. [Israeliterna lämnade Egypten vid midnatt den 15:e nisan (2 Mos 12:31), vandrade under månaden ijar (april/maj) och kom fram till Sinai öken 2,5 månader senare den 1:a sivan.]
De lämnade nämligen Refidim och kom till Sinais öken och slog läger i öknen. De slog läger framför berget
[Sinai/Horeb].
[Exakt var Sinaiberget (också kallat berget Horeb) ligger är inte klargjort. Enligt tidig kristen tradition är det Jebel Musa på Sinaihalvön (här finns Katarinaklostret, enligt tradition grundat 337 e.Kr. av kejsarinnan Helena). Ett annat förslag är Jabal al-lawz på arabiska halvön. Ett tredje är Hashem el-Tarif inte så långt från Eilat. Fler förslag är Jebel Sinn Bishr (norra Sinai), Helal, Jebel Serbal (södra Sinai), Karkom (Israel). De kriterier som Bibeln anger är:
• 11 dagsresor från Kadesh Barnea (), om man går 15 km per dag motsvarar det 16 mil.
• 14 dagsturer från Elim, eftersom de kom till Sinai 50 dagar efter uttåget, se .
• Inte längre än att man kan föra en fårhjord från Midjan dit, se .]Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och berätta för israeliterna:
Och ni ska vara ett rike av präster (hebr. kohanim) för mig och ett heligt folk [avskilt för ett uppdrag].' []
Detta är vad du ska tala till israeliterna."
[Uttrycket "rike av präster" är unikt här för hela GT (även om språket är snarlikt i ). Ordet rike förutsätter en kung, vilket är Herren själv. En präst (hebr. kohen; plural kohanim) har i sin betydelse att vara en som tjänar en överordnad. Israeliterna har ett uppdrag att vara Guds representanter för världen, se . Den tolkningen stöds även i hur frasen används i NT, se ; . Den första prästen (kohen) som nämns i GT är Melkisedek, se . Ordet används även om präster, se ; ; .]
Herren (Jahveh) sa till Mose: Detta ska du säga till Israels barn (söner); ni har själva sett att jag har talat med er från himlen.
Sedan sa han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahveh), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,
och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel.
Han sände i väg unga israelitiska män och de offrade brännoffer och slaktade unga tjurar till shalomoffer (gemenskapsoffer – hebr. zevach shelamim) åt Herren (Jahveh).
Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp [på bergssidan],
och de såg Israels Gud (Elohim). Under hans fötter var som ett golv av safir [blå ädelsten], och det var [till substansen precis] likt själva himlarna i klarhet (renhet, glans).
Men han lyfte inte sin hand mot de [sjuttio] äldste i Israel [för att hindra dem från att se honom, eller slå ner dem eftersom ingen kan leva och se Guds ansikte, se ]. De såg (som i en syn) Gud, och de åt och drack [i hans närvaro].
[De såg antagligen en profetisk syn eller en gudomlig manifestation av Guds närvaro, men inte fullheten av hans härlighet eftersom Mose senare frågar efter att få se mer av Gud, se .]
Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför israeliterna, på bergets topp.
Tala till Israels söner (alla israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [] ska du ta mitt offer.
Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovanpå vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner.
[Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovanpå denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte på något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovanpå. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]
Du ska befalla Israels barn (söner) att de bär fram till dig ren olivolja, pressad för ljusbäraren (ljusstaken), så att den [menoran] kan brinna oavbrutet.
I mötestältet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahveh). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
Ta till dig Aron, din [äldre] bror så att han är nära dig och hans söner med honom, från Israels söner för att de ska göra tjänst för mig i prästämbetet, Aron, Nadav och Aviho [som offrade främmande eld, se ], Elazar [den äldste sonen som tog över efter Aron, se ] och Itamar, Arons söner.
Du ska ta två onyxstenar (hebr. ) och på dem ska du gravera in namnen på Israels söner,
Med en gravörs arbete i sten som en graverad signetring ska du gravera de två stenarna efter namnen på Israels söner. Du ska göra dem med infattningar av guld.
Och du ska sätta de två stenarna på axelstyckena av efoden, till att vara minnesstenar för Israels söner, och Aron ska bära deras namn inför Herrens (Jahvehs) ansikte på sina två skuldror som en hågkomst.
Och stenarna ska vara efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna.
[Exakt vilket namn som motsvarar varje sten definieras inte. Att Ruben kommer först är troligt. I räknas stammarnas placering upp. Troligtvis hade varje stams flagga inslag av stenens färg, se . Dessa tolv stenar återfinns också i beskrivningen av det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken, se .]
Och Aron ska bära Israels söners namn på rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahvehs) ansikte.
Och du ska lägga Urim (ljus) och Tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), och de ska vara på Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahvehs) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. mishpat) inför Herrens (Jahvehs) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt).
[Det hebreiska ordet mishpat betyder påbud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder Urim och Tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor. I där Mose ger instruktionerna för bröstskölden nämns aldrig Urim och Tummim, men i sägs att de tillhör Gud. Urim och Tummim är två föremål (troligtvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som antagligen användes för att kasta lott, se ; ; . Eftersom Urim kommer från ordet för ljus, så är en teori att det var en vit sten. Ordet Tummim kommer från ordet för sanning.]
Och den ska vara över Arons panna och Aron ska bära synderna som begås med de heliga tingen, som Israels söner ska helga, till alla deras helgade gåvor, och den ska alltid vara på hans panna så att de får nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahvehs) ansikte.
Och det ska vara för Aron och hans söner som deras rättmätiga del för evigt från Israels söner, för det är ett lyftoffer (hebr. teromah), och det ska vara ett lyftoffer från Israels söner av deras shalomoffer (gemenskapsoffer – hebr. zevach shelamim), deras lyftoffer till Herren (Jahveh).
Och där [i mötestältet] ska jag möta Israels söner, och det ska bli helgat i min härlighet. [Tabernaklet så väl som prästen och altaret blir helgat i Herrens närvaro, se .]
Så ska jag bo bland Israels söner och vara deras Gud (Elohim).
"När du räknar Israels söner efter deras antal, då ska de ge, varje man en lösensumma för sin själ till Herren (Jahveh), när du räknar dem, så att ingen plåga kommer bland dem när du räknar dem.
Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahvehs) ansikte, till försoning för era liv."
Och du ska tala till Israels söner och säga: 'Detta är en helig smörjelseolja till mig genom era generationer.
Tala till Israels söner och säg: "Var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater, för de är ett tecken mellan mig och era söners söner till generationerna, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahveh) som helgar er (gör er avskilda).
Därför ska Israels söner hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten och fira sabbaten genom generationerna som ett evigt förbund.
Den är ett tecken mellan mig och Israels söner för evig tid, för på 6 dagar skapade Herren (Jahveh) himlarna och jorden och på den sjunde dagen avstod han från sitt arbete och vilade (bokstavligt sabbat)." []
Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sa de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten."
[Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]
De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och talade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har sagt att jag ska ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' "
Och han tog kalven som de hade gjort och brände den med eld och malde den till puder och strödde ut det på vattnet och tvingade Israels söner att dricka av det.
Och han sa till dem: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): 'Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' "
Herren (Jahveh) talade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sa: 'till din säd ska jag ge det',
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Så från berget Horeb (hebr. Chorev) [berget Sinai och vidare på vandringen] tog Israels söner av sig alla sina smycken.
Tre gånger om året ska alla dina män komma inför (framför ansiktet på) Herren Herren (Adonai Jahveh), Israels Gud (Elohim).
Herren sa till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Moses ansiktes hy, vågade de inte komma emot honom.
Sedan kom alla israeliterna fram till honom, och han befallde dem allt som Herren (Jahveh) hade talat på Sinai berg.
Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om.
Israeliterna såg Moses ansiktes hy, hur den strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren (Jahveh).
Och Mose samlade hela församlingen av Israels söner och sa till dem: "Detta är orden som Herren (Jahveh) har befallt för att ni ska göra dem.
Och Mose talade till hela församlingen med Israels söner och sa: "Detta är de ord som Herren (Jahveh) har befallt och säger:
Och hela församlingen, Israels söner, lämnade (ordagrant: "gick bort från framför") Mose.
Israels barn (söner) förde fram ett frivilligt offer till Herren (Jahveh), varje man och kvinna vars hjärta hade gjort dem villiga att bidra till allt arbete som Herren (Jahveh) befallt skulle göras genom Moses hand.
Och Mose sa till Israels söner: "Se, Herren (Jahveh) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn,
Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon.
Och de bearbetade onyxstenarna och infattade dem i guld och graverade dem som man gör med en signetring, efter namnen på Israels söner.
Och han satte dem på efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och stenarna var, efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna.
Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahveh) befallt Mose, så gjorde de.
I enlighet med allt det som Herren (Jahveh) befallt Mose, så gjorde Israels söner hela arbetet.
Varje gång molnet höjde sig från tabernaklet bröt israeliterna upp och fortsatte sina vandringar.
Herrens moln vilade över tabernaklet om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under alla deras vandringar.
[Oavsett ljus eller mörker, dag eller natt var molnet som är Guds närvaro alltid där, synligt för Guds folk. Ordet "vandringar" ( och ) är i plural och beskriver "uppbrott och delsträckor". Totalt namnges 42 platser som israeliterna slår läger på under sin vandring till Kanaans land.]
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon bland er vill föra fram ett offer till Herren (Jahveh) ska han föra fram sitt offer från sin hjord, från nötboskapen eller småboskapen (får och getter), och presentera det som ett blodsoffer.
[Frasen "föra fram" är hebr. korban som betyder att man offrar ett blodsoffer, till skillnad från mincha (; ) där man offrar något utan att blod utgjuts, till exempel säd eller vin. Det önskade resultatet av dessa blodsoffer är att de tas emot välbehagligt av Herren (Jahveh). Ordet för "nåd" här (i ) är ratson som beskriver något som man skulle kunna beskriva som "villkorad nåd". Villkoret för nåden är att offret måste vara felfritt. Då tas det emot och då ges nåd. Jesus var det felfria lammet, se och . Se även ; ; .]
Tala till Israels söner och säg: Om någon (ordagrant en själ) skulle synda oavsiktligt mot något av Herrens (Jahvehs) budord (tydliga befallningar) angående de ting som inte borde göras, och ändå gör det mot ett av dem [något av följande bud, se , , och ]:
Om hela Israels församling (menighet) syndar oavsiktligt, och detta göms undan från församlingens ögon, och de har gjort någonting (en sak) mot något av Herrens (Jahvehs) budord (tydliga befallningar) angående de ting som inte borde göras, och är skyldiga,
Tala till Israels söner och säg: Ni ska på inget sätt äta något fett, från oxe eller från lamm eller från get.
Tala till Israels söner och säg: Den som offrar ett shalomoffer (gemenskapsoffer) till Herren (Jahveh), ska föra fram sitt djuroffer till Herren (Jahveh) från sitt shalomoffer.
Viftoffersbringan och viftofferslåret har jag tagit från Israels söner från deras shalomoffer (gemenskapsoffer), och gett det till Aron, prästen, och till hans söner som en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt bland Israels söner.
som Herren (Jahveh) befallt att ge dem från Israels söner den dag han smorde dem som en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för deras kommande generationer.
som Herren (Jahveh) befallde Mose på berget Sinai den dag då han befallde Israels söner att offra sina offer till Herren (Jahveh) i Sinais öken.
Och det skedde på åttonde dagen att Mose kallade på Aron och hans söner och Israels äldste.
Och till Israels söner ska du tala och säga: "Ta en killing från getterna som syndoffer, och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria (tamim, rena) som brännoffer,
Och Mose sa till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Låt inte era huvuden vara fria [ta inte av er huvudbonaden; låt inte håret vara ovårdat – visa inte yttre tecken på sorg] och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden [som dödade Nadav och Aviho] som Herren (Jahveh) tände.
och för att ni ska undervisa Israels söner alla de förordningar (ordagrant 'saker inristat') som Herren (Jahveh) talat till dem genom Moses hand."
Och bringan som viftats och låret som viftats ska ni äta på en ren plats, du och dina söner och dina döttrar med dig, för det är din föreskrivna del och dina söners föreskrivna del som är givet av offret från Israels söners shalomoffer.
Tala till Israels söner och säg: Detta är de djur som ni ska äta av alla de djur som vandrar omkring på jorden.
Tala till Israels söner och säg: Om en kvinna har blivit gravid och föder (blivit befruktad och fött) en pojke, då ska hon vara oren i sju dagar enligt dagarna för avskiljning för hennes menstruation ska hon vara oren.
Tala till Israels söner och säg till dem: När någon man (hebr. ish ish) har en flytning från sitt kött [ofrivillig sädesuttömning], är han oren på grund av detta. [Ordet kött (hebr. basar) används eufemistiskt till de manliga och kvinnliga könsorganen eller områdena av kroppen i detta kapitel. Se även ; .]
Så ska ni avskilja Israels söner från deras orenhet för att de inte ska dö i sin orenhet när de befläckar mitt tabernakel bland dem.
Av Israels söners församling ska han ta två bockar till syndoffer och en bagge till brännoffer.
På det sättet ska han rena det allra heligaste från Israels söners (folks) orenheter på grund av deras överträdelser i alla deras synder. På samma sätt ska han göra med församlingens mötestält [uppenbarelsetältet, tabernaklet, som innehåller det heliga och allra heligaste] som står mitt ibland dem och är omgivet av deras orenhet.
Ingen människa får vistas i församlingens mötestält när han [Aron, översteprästen] går in för att bringa försoning på den heliga platsen, till dess att han kommer ut och har bringat försoning för sig själv och för sitt hushåll och för hela Israels församling.
Han ska stänka av blodet ovanpå det med sitt finger sju gånger och rena det och helga det från Israels söners (folks) orenhet.
Aron ska lägga båda sina händer på den levande getens huvud och bekänna över den alla Israels folks missgärningar och alla deras överträdelser i alla deras synder och lägga dem på getens huvud och sända iväg den till ödemarken, i handen på en man som är redo [någon som ska leda ut geten i ödemarken, det är öknen öster om Jerusalem].
[Här talas också profetiskt om vad som skulle ske med Jesus. När översteprästerna slår Jesus i ansiktet uppfylls denna förebild, se ; ; .]
Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
Tala till Aron och hans söner och alla Israels söner och säg dessa ord till dem som Herren (Jahveh) har befallt. Säg:
Om någon (ordagrant: "och, man, man" – betonar att det är ett generellt förbud) av Israels hus slaktar en ko, ett lamm eller en get i eller utanför lägret,
Därför ska Israels barn komma med sina slaktdjur som de brukar slakta ute på marken, fram till Herren, till mötestältets ingång, till prästen, och slakta dem där som ett shalomoffer (gemenskapsoffer) åt Herren (Jahveh).
Och du ska säga till dem: Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet [] och utrota honom ur hans folk.
Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er ska äta blod. Främlingen som bor ibland er ska inte heller äta blod.
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels barn eller av främlingarna som bor bland dem fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel av det slag som får ätas, ska han låta blodet rinna ut och täcka över det med jord.
För varje kropps liv är dess blod. Därför säger jag till Israels barn: Ni ska inte äta någon kropps blod, för varje kropps liv är dess blod. Var och en som äter det ska utrotas.
Tala till Israels barn och säg till dem:
[ formar en kiasm där frasen "Jag är Herren" både ramar in stycket och betonas centralt i . Orden göra/gör, påbud, förordningar och hålla är nyckelord som speglas i varje nivå.]
Jag är Herren (Jahveh),
er Gud (Elohim).
Tala till hela Israels folk och säg: Ni ska vara heliga (rena, avskilda) för jag, Herren er Gud är helig.
Tala till Israels barn och säg till dem:
Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [; ; ; ]
Och Mose talade det till Aron och till hans söner och till alla Israels söner.
Tala till Aron och till hans söner att de ska avskilja sig själva från Israels söners heliga ting som de har helgat (avskilt) åt mig, så att de inte vanhelgar mitt heliga namn med det som de helgar till mig. Jag är Herren (Jahveh).
Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahveh), och har sin orenhet på sig (som är ceremoniellt oren), den personen ska huggas bort från mitt ansikte (min närvaro) []. Jag är Herren (Jahveh).
Och de ska inte vanhelga Israels söners heliga ting som de offrar till Herren (Jahveh),
[Denna sektion hör ihop med kapitel 1-7. Det som tas upp här är defekter på djuren som diskvalificerar dem från att offras.]
Tala till Aron och till hans söner och till alla Israels söner och säg till dem: "Vem han än är från Israels hus eller från främlingarna i Israel, som vill offra sitt offer för alla sina löften och alla hans frivilliga gåvor som de vill offra till Herren (Jahveh) som brännoffer,
Ni ska inte vanhelga mitt heliga namn utan jag ska vara helig bland Israels söner. Jag är Herren (Jahveh) som helgar er,
Tala till Israels söner och säg till dem: Herrens (Jahvehs) högtider (avtalade möten på bestämda tider – hebr. móed), som ni ska utropa (förkunna, proklamera) som heliga sammankomster – dessa är mina högtider (avtalade möten på bestämda tider):
Tala till Israels barn (söner) och säg till dem: När ni har kommit in i landet som jag ska ge er och skördar dess gröda, då ska du ta en kärve (hebr. omer) av det första av skörden och föra det till prästen. [Den första grödan som skördas är korn, därför är det en kornkärve som bärs fram som förstlingsfrukt vid detta tillfälle.]
Tala till Israels barn (söner) och säg: I 7:e månaden [tishri – sept/okt], på första dagen i månaden ska ni hålla en sabbatsvila, en minnesdag (då ni kommer ihåg) med höga ljud [rop och shofarstötar, se ], en helig sammankomst.
Tala till Israels barn (söner) och säg: På 15:e dagen i denna sjunde månad [tishri] är det Lövhyddohögtid sju dagar till Herren (Jahveh).
Ni ska bo i lövhyddor i sju dagar. Alla infödda i Israel ska bo i lövhyddor,
så att era kommande generationer ska veta att jag lät Israels barn (söner) bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är Herren er Gud (Jahveh Elohim).
[De fyra vårhögtiderna talar profetiskt om Jesu första ankomst och hur den helige Ande skulle komma. Alla dessa har gått i uppfyllelse. De återstående tre hösthögtiderna pekar på Jesu andra ankomst och väntar på sin uppfyllelse, se . Det finns olika synsätt på uppfyllandet för basunhögtiden och försoningsdagen. Däremot den sjunde och sista, lövhyddohögtiden, pekar tydligt framåt på tusenårsriket då Jesus regerar på jorden i frid, se .]
Mose talade till Israels barn (söner) om Herrens (Jahvehs) högtider (avtalade möten på bestämda tider).
Befall Israels söner att de för fram till dig ren olivolja, slagen [syftar på metoden som man utvinner oljan med] till ljusbäraren (ljusstaken), så att lamporna kan brinna oavbrutet.
Varje sabbat ska han göra i ordning det inför Herrens (Jahvehs) ansikte oavbrutet. Det ska tas från Israels söner som ett evigt förbund.
Och en son till en israelisk kvinna, vars far var egyptier, gick runt bland Israels söner, och denna son till en israelitisk kvinna och en israelisk man strövade tillsammans i lägret.
Och den israelitiska kvinnans son hädade Herrens (Jahvehs) namn och förbannade. Och de förde honom till Mose. Och hans mors namn var Shelomit, dotter till Divri, från Dans stam.
Och du ska tala till Israels söner och säga: "Varje man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) som förbannar (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på" – hebr. jekalel) sin Gud (Elohim) ska bära sin synd.
Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer till landet som jag ska ge er, då ska landet hålla en sabbat till Herren (Jahveh).
Och om en man köper av leviterna, ska huset som såldes och staden för hans besittning återlämnas vid jubelåret, för husen i leviternas städer är deras besittning bland Israels söner.
Och ni ska ta dem som ett arv för era söner efter er, att ärva för dem som en besittning, de ska vara era slavar för alltid. Men över dina bröder, Israels söner, ska ni inte råda den ena över den andre med stränghet.
För till mig är Israels söner tjänare, de är mina tjänare som jag fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren din Gud (Jahveh Elohim).
Sedan ska jag komma ihåg mitt förbund med Jakob och mitt förbund med Isak, och mitt förbund med Abraham ska jag komma ihåg och jag ska komma ihåg landet.
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) och undervisningen som Herren (Jahveh) har gjort mellan sig och Israels söner på berget Sinai genom Moses hand.
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon vill ge ett speciellt (underbart, ovanligt, svårt) löfte, ska de personer [eden gäller] uppskattas (värderas) inför Herren (Jahveh).
[Shekel är en viktenhet som användes i Mesopotamien, Israel och Egypten. Ordet kommer från verbet för att väga (hebr. shaqal) och enheten användes som valuta för att handla med silver och guld innan mynt (första myntet präglades 600 f.Kr.). Värdet av en guld-shekel var ungefär tjugo gånger mer än en silver-shekel. De tidigaste fynden av användningen av shekeln kommer från städer som Ur och Uruk, och kan dateras till omkring 3000 f.Kr. Vikten varierar under olika tidsperioder och regioner. I Messopotainen var vikten omkring 8 gram medan i Egypten var den 11-12 gram.
Under Bibelns tid motsvarar shekeln 11,5 gram. En antik vikt i kalksten från första tempelperioden hittades 2020 i Jerusalem. Vikten var exakt 23 gram, vilket bekräftar att den officella shekeln vägde 11,5 gram. Just att fyndet gjordes under Wilsons båge (intill Västra muren) bekräftar också uttrycket "helgedomens shekel" som ett standardiserat mått (; ; ; ).
Just halv-shekeln var den årliga tempelskatten för varje israelisk man i åldern 20-50 år (). Detta ord ligger till grund för dagens valuta i Israel som är NIS – New Israeli Shekel.]
Detta är befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som Herren (Jahveh) befallde (hebr. tsavah) Mose för Israels barn på berget Sinai.
Räkna antalet (summan av huvuden) i hela menigheten av Israels barn, efter deras familjer, efter deras fäders hus, i enlighet med antalet namn, varje man var för sig,
från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig i Israel. Ni ska räkna dem efter deras härordning (deras plats i armén), du och Aron.
Dessa blev valda av menigheten, furstarna över deras fäders stammar, de var huvuden över Israels tusenden.
Rubens söner, Israels förstfödde, deras generationer (släkter – hebr. toledot), efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig,
Detta är de som räknades (blev mönstrade), de som räknades av Mose, Aron och Israels furstar. Furstarna var tolv män, var och en var en ledare för sin faders hus (stam).
Dessa som räknades av Israels söner efter sina fäders hus (stammar) från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig,
"Du ska inte räkna Levi stam, inte heller ska du summera dem bland Israels söner,
Israels söner ska slå upp sina tält, varje man i sitt eget läger och varje man under sitt eget baner efter sina häravdelningar.
Men leviterna ska slå upp (sina tält) runt omkring vittnesbördets tabernakel för att inte Israels söners menighet ska drabbas av vrede. Leviterna ska ta hand om (sköta om, ta ansvar för) vittnesbördets tabernakel.
[Leviterna ersätter de förstfödda sönerna av Israel som ursprungligen skulle ha skött dessa uppgifter men förlorade det privilegiet när de tillbad guldkalven. Leviterna förblev trogna under den tiden och vann på så sätt Guds favör, se ; ; ; . Det är också nödvändigt att leviterna sätter upp sina tält runt tabernaklet i alla fyra väderstrecken till skillnad från övriga stammar som är tilldelade ett väderstreck. De formar en skyddsmur för att hindra israeliterna från att komma för nära tabernaklet, vilket kan utlösa att Guds vrede drabbar lägret, se .]
Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahveh) befallt Mose, så gjorde de.
"Israels söner ska låta varje man slå upp sitt tält, under sitt eget baner efter sina fäders hus (stammar), på behörigt avstånd runt tabernaklet (tältet för möten) på bestämda tider.
[I enlighet med den gudomliga placeringen, tältar Israels 12 stammar utanför leviternas ring i fyra grupper om vardera tre stammar:
Öster: Juda, Issachar och Sebulon
Söder: Ruben, Simeon och Gad
Väster: Efraim, Manasse och Benjamin
Norr: Dan, Asher och Naftali
Antalet personer gör att lägren blir olika stora. Kortast är den västra på drygt 100000 personer, medan den östra är nästan dubbelt så stor med närmare 190000 personer. Syd och nord är båda omkring 150000 personer. Sett ovanifrån, från öster, bildar denna tältordning formen av ett kors. Varje stam har sin egen prins eller ledare (hebr. nasi), se , och en särskild flagga eller baner (hebr. degel), se , med sina egna bestämda stamsymboler och färger. Färgerna är de som motsvarar de dyrbara stenarna på översteprästens bröstsköld, se . Dessa symboler anses vara ett tecken på Guds stora kärlek för varje stam i Israel. Det står i Höga Visan: "Hans baner över mig är kärleken", se .]
Detta är de som räknades av Israels söner, efter deras fäders hus. Alla som räknades i lägret enligt deras avdelningar var 603550.
Men leviterna räknades inte bland Israels söner som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Så gjorde Israels söner enligt allt som Herren (Jahveh) befallt Mose. De slog läger under sina baner och de drog vidare [från lägerplats till lägerplats, och följde sina bestämda platser i ledet], var och en med sina familjer och med sina fäders hus.
Och de ska hålla (sköta om, vakta, skydda) alla möbler i mötestältet och Israels söners åtaganden för att göra tjänst i tabernaklet.
Och du ska ge leviterna till Aron och till hans söner, de är helt (fullständigt) givna till honom från Israels söner.
"Och jag, se [hebr. hinneh – ger betoning åt det som följer], jag har själv bland (i centrum av) Israels söner tagit ut (utvalt) leviterna, istället för varje förstfödd som öppnar moderlivet bland Israels söner []. Därför ska leviterna vara mina,
för allt förstfött är mitt. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egypten helgade jag allt förstfött i Israel åt mig, både människor och djur. Mina ska de vara. Jag är Herren (Jahveh)."
[Den tionde och sista plågan omfattade samtliga både människor och djur i Egypten, se .]
Och dessa som ska slå läger framför tabernaklet österut, framför mötestältet mot soluppgången, är Mose och Aron och hans söner, (de ska) hålla (sköta om, vakta, skydda) helgedomens angelägenheter och Israels söners angelägenheter, och en vanlig människa som kommer nära ska dödas.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Räkna alla förstfödda män av Israels söner, från en månads ålder och uppåt, och ta antalet av deras namn.
Och du ska ta [avskilja] leviterna åt (för/till) mig – [för] jag är Herren (Jahveh) – istället för de förstfödda bland Israels söner, och leviternas boskap istället för allt förstfött bland boskapen hos Israels söner."
Och Mose räknade, som Herren (Jahveh) befallt honom, allt förstfött bland Israels söner.
"Ta ut leviterna istället för allt förstfött [förstfödda söner] bland Israels söner, och leviternas boskap istället för deras [de andra stammarnas] boskap. Leviterna ska vara mina. Jag är Herren (Jahveh).
Men som frigivningssumma (hebr. pedoj) [] för de 273 förstfödda i Israel som överstiger antalet av leviterna,
från de förstfödda av Israels söner tog han pengarna, 1365 shekel [15,7 kg silver] efter helgedomens shekel,
Alla dessa som räknades av leviterna, som Mose och Aron och Israels ledare räknade efter deras familjer och efter deras fäders hus,
"Befall Israels söner att de ska skicka ut från lägret alla som lider av en svår hudsjukdom (hebr. , se ) och alla som är sjuka och alla som är orena genom kontakt med någon död,
Och Israels söner gjorde så och skickade dem utanför lägret. Som Herren (Jahveh) hade talat till Mose, så gjorde Israels söner.
"Tala till Israels söner: En man eller en kvinna som ska bekänna någon synd som människor brukar bekänna, som bekänner en överträdelse mot Herren (Jahveh) och denna själ är skyldig,
Och varje offer av Israels söners alla heliga ting, som bärs fram till prästen ska vara hans.
"Tala till Israels söner och säg till dem: Om en mans hustru går åt sidan och agerar otroget mot honom,
"Tala till Israels söner och säg till dem: När en man eller kvinna vill avlägga ett löfte (en ed), ett nasirlöfte för att avskilja (helga) sig själv inför Herren (Jahveh). [Här betonas speciellt att även kvinnor kan avge dessa löften. Några exempel är Hannah och Manoas hustru, se ; .]
Tala till Aron och hans söner, så här ska ni välsigna israeliterna, säg till dem:
Så ska de [prästerna] uttala (lägga) mitt namn över israeliterna och jag ska välsigna dem.
[På hebreiska lyder välsignelsen (JHVH uttalas aldrig utan byts ut till Adonai):
jevarechecha Adonai vejishmerecha
jaer Adonai panav elecha vichuneka
jisa Adonai panav elecha vejasem lecha shalom
Guds namn finns med i varje strof – han är källan till alla välsignelser. Den första raden består av tre hebreiska ord, den andra av fem, och den sista av sju. Även antal bokstäver ökar (15, 20, 25). Man kan se en symbolik i detta, som att välsignelsen ökar i styrka, men nummer har även en mer specifik betydelse i Bibeln:
3 är Guds och himmelens tal, något som är viktigt och bestående (Herren bevarar). 5 står för nåd (Herren visar nåd). 7 står för fulländning, fullkomlighet, förbund och den helige Ande (Herren ger frid). Totalt finns sex hebreiska verb och sex handlingar som hör ihop parvis:
välsigna (hebr. barach): ge välstånd på livets alla områden, böja knä, inympa. bevara (hebr. shamar): bevara, beskydda, vaka över, agera som en livvakt. lysa (hebr. or): vara eller bli ljus, lysa upp, skina, tända. visa (hebr. chanan): visa oförtjänt nåd, barmhärtighet, välvilja, favör – att böja sig ner i vänlighet till någon i en underordnad och svagare position. vända (hebr. nasa): att lyfta, bära, ta; översätts här vända. ge (hebr. shom): att lägga, sätta, placera, göra, ge, utse, ordinera, etablera, plantera. Eftersom ordet barach är en rot med flera betydelser kan man här i välsignelsen också läsa in att Gud själv böjer sina knän. Här finns en dubbelhet, Gud välsignar från himlen, men också som en knäböjande ödmjuk tjänare (). Att ordet också betyder inympa, visar att den Herren välsignar inympar han samtidigt i det äkta olivträdet Israel. Det blir också en fin inramning och kiasm till betydelsen att plantera i verbet shom i . Se även ; .
Herren önskar välgång – han vakar och vill belysa vägen in i sin närvaro där han kan ge av sin nåd. Han är en god Fader som vill trösta sina barn och frikostigt dela med sig av sin ömma kärlek. Att Herren vill "lyfta" eller vända sitt ansikte, innebär att Gud vill dela sin innerliga gemenskap med varje människa. Här finns erbjudandet om förlåtelse, upprättelse, salighet och frid. Det hebreiska ordet för frid, shalom, innebär Guds välsignelse på alla områden, trygghet, vänskap och frid med Gud, sig själv och andra människor.]
så att Israels ledare, huvudena för deras fäders hus, kunde komma nära [för att bära fram sina offergåvor], dessa är ledarna för stammarna, som är över (ledare för) dem som blev räknade [i folkräkningen som gjordes tidigare, se ].
Detta var altarets invigningsoffer, den dag då det smordes, i händerna på Israels ledare:
silverfat – 12 [st],
silverskålar – 12 [st],
guldskålar – 12 [st].
"Ta leviterna från Israels söner och rena dem.
Och du ska föra fram leviterna inför mötestältet och du ska samla hela församlingen av Israels söner.
Och du ska förevisa leviterna inför Herrens (Jahvehs) ansikte och Israels söner ska lägga sina händer på leviterna. [Genom att de lägger händerna på leviterna överför de bildligt sina synder på leviterna som är deras ställföreträdare inför Gud.]
Och Aron ska offra leviterna inför Herrens (Jahvehs) ansikte som ett viftoffer från Israels söner, för att de ska göras redo att utföra Herrens (Jahvehs) arbete (sin prästerliga tjänst).
Så ska du avskilja leviterna från Israels söner och leviterna ska vara mina.
för de är helt och hållet givna till mig bland Israels söner, istället för alla dem som öppnar moderlivet, de förstfödda av alla Israels söner. Jag har tagit dem till mig.
För allt förstfött bland Israels söner är mitt, både människor och djur. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag dem åt mig själv.
Och jag har tagit leviterna istället för allt förstfött bland Israels söner.
Och jag har gett leviterna, de är givna till Aron och till hans söner från Israels söner, för att betjäna Israels söner i mötestältet, och för att bringa försoning för Israels söner, för att ingen plåga ska drabba Israels söner när Israels söner kommer nära helgedomen."
Därför gjorde Mose och Aron och hela församlingen av Israels söner mot leviterna i enlighet med allt det som Herren (Jahveh) befallt angående leviterna, så gjorde Israels söner med dem.
"Låt Israels söner fira påsken på den bestämda tiden [].
Och Mose talade till Israels söner att de skulle fira påsken.
Och de firade påsk i den första månaden på den 14:e i månaden vid skymningen, i Sinai öken i enlighet med allt som Herren (Jahveh) befallt Mose [], så gjorde Israels söner.
och dessa män sa till honom: "Vi är orena genom en död mans kropp, därför måste vi stå tillbaka och kan inte föra fram offret till Herren (Jahveh) på den bestämda tiden bland Israels söner." [I Talmud anges att dessa män hade hämtat Josefs benkista från Egypten, se ; .]
Tala till Israels söner och säg:
"Om någon bland er eller era efterkommande blir [rituellt] oren på grund av en död kropp (ordagrant själ) eller är på en resa långt bort, ska han fira Herrens (Jahvehs) påsk
[Följande sektion har en rytmiska karaktär med en återkommande refräng.]
Och närhelst molnet togs upp från [sin plats] över tältet, då begav sig Israels söner iväg efter det, och på den plats där molnet stannade (bosatte sig – hebr. shachan), där slog Israels söner läger (hebr. chanah).
[Refräng:]
På Herrens (Jahvehs) tilltal (mun – hebr. peh) begav sig Israels söner iväg
och på Herrens (Jahvehs) tilltal slog de läger.
Så länge molnet stannade (bosatte sig) över tabernaklet slog de läger.
Och när molnet dröjde över tabernaklet många dagar, höll (vaktade, skyddade, bevarade) Israels söner Herrens (Jahvehs) åläggande [bud att inte vandra vidare] och bröt inte upp.
Om det var två dagar eller en månad eller ett år som molnet dröjde över tabernaklet och stannade (bosatte sig) över det, förblev Israels söner lägrade och vandrade inte, men när det togs upp bröt de upp.
Och om de blåser med en [trumpet] då ska ledarna, huvudena för Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering) samla sig till dig.
Och Israels söner drog vidare i sin härordning, ut från Sinai öken, och molnet stannade i Parans öken.
Detta var Israels söners vandring efter deras härordning. Och de avtågade.
Och Mose sa till Chovav, midjaniten Roels son, Moses svärfar: "Vi vandrar till platsen om vilken Herren (Jahveh) har sagt 'Jag ska ge den till er,' följ du med oss och vi ska göra gott mot dig, för Herren (Jahveh) har talat gott över Israel."
Och när arken sattes ner, sa han:
"Vänd tillbaka (hebr. shuvah), Herre (Jahveh),
till Israels oräkneliga (myriader) tusenden!"
[Kan också översättas i betydelsen "för tillbaka, Herre, de myriader av tusenden av Israel" – tillbaka till landet från exilen. Den grekiska översättningen använder ordet "omvänd" och betydelsen blir då som i att Israel ska bli frälst.] – ׆ –
[Här är första gången just den här böjningen av orden kumah och sjuvah används. Den hebreiska texten har en markering i marginalen före och efter . Det finns olika teorier om vad dessa två inverterade (׆) indikerar. Den spegelvända 14:e bokstaven ser ut som en hakklammer och var troligtvis en markering som de som kopierade textrullarna använde för att visa att det var något speciellt med texten här. I grekiska skrifter användes ett inverterat sigma (Ͻ) på liknande sätt av skrivare. En del rabbiner tolkar tecknet som en avgränsare, vilket delar upp Tredje Moseboken i boken i tre delar. Det blir då totalt sju (inte fem) böcker av Mose, vilket då motsvarar de sju pelarna av vishet, se . Det verkar vara en markering att texten inte riktigt hör hemma där den står och borde flyttas till en annan plats. Det finns ett citat från Simeon Gamaliel (son till den Gamaliel som nämns i ) om att när Messias kommer tillbaka kommer dessa verser få sin rätta uppfyllelse och flyttas till sin rätta plats. Att denna tolkning fanns samtidigt som Johannes skriver sitt evangelium, gör att uttalandet om att Ordet "tabernaklade" (bodde) bland oss får ännu djupare innebörd, se .
Totalt finns nio inverterade i den hebreiska texten, de övriga sju finns i , . Båda dessa sektioner har att göra med ökenvandringen, och i stycket i Psalm 107 finns det också Messianska kopplingar till Jona tecken.]
Och patrask-följet (den blandade hopen – hebr. ) som var bland dem fick begär efter läckrare mat (ordagrant: "begärde ett begär") och även Israels söner grät för deras skull och sa: "Vem låter oss äta kött? [Om vi ändå kunde få äta kött!]
Herren (Jahveh) sa till Mose: "Samla åt mig 70 män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och som betjänar dem, och för dem till mötestältet så att de kan stå där med dig.
Och Mose drog sig undan till lägret, han och Israels äldste.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
"Låt män (hebr. enosh) gå ut och utforska (undersöka – hebr. tor) landet Kanaan, som jag har gett till Israels söner. [Målet med uppdraget var att rapportera om allt gott som fanns i landet.] Från var och en av fädernas stammar ska du sända en man (ordagrant "en man, en man" – hebr. ish ehad ish ehad) [], och alla ska vara ledare bland dem."
[Det hebreiska ordet för att utforska här (hebr. ) har en positiv innebörd att hitta det goda. De engelska orden "tour" och "tourism" och även vårt svenska ord "turism" kommer från detta ord som har kvar samma innebörd att utforska ett land och besöka de bästa platserna. Det finns andra hebreiska ord för att spionera och hitta svagheter (hebr. ), dock används inte det här, Mose visste att Gud gett dem landet. Männen som skickades ut förväntades komma tillbaka med goda rapporter på samma sätt som Noa hoppades att duvan han skickade ut skulle komma tillbaka med en god rapport att vattnet sjunkit undan, se . Det finns flera paralleller här. Duvan kom tillbaka med en ett friskt olivlöv och männen tog med vindruvor (se ). Det hebreiska ordet för duva (hebr. dor) är också snarlikt ordet tor. Ordet tor används 14 ggr i Fjärde Moseboken, och första gången är när Gud själv utser nästa (den bästa och mest lämpliga goda) viloplats för israeliterna, se .]
Och de kom till Eshkols dal [någon av dalgångarna i närheten av Hebron] och där skar de av en gren med en klase vindruvor, och den bar de på en stång mellan två [så enorm var den]. De tog även med sig granatäpplen och fikon [från den platsen].
Och de återvände från sitt utforskande (undersökning) av landet efter 40 dagar.
Men männen som hade gått upp med honom sa: "Vi är inte kapabla att gå upp mot folket, för de är mycket starkare än vi." [De tio andra spejarna, förutom Josua och Kaleb, använder samma ord som Kaleb, men vänder på dem och säger att de inte ska gå och de inte är starkare, jfr .]
Och alla Israels söner knotade mot Mose och mot Aron och hela församlingen sa till dem: "Vi kunde ha dött i Egyptens land, eller vi kunde ha dött i öknen!
Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten framför hela Israels söners församling.
Och de talade till hela Israels söners församling och sa: "Landet som vi har vandrat genom för att utforska (undersöka), är ett mycket gott land.
Men hela församlingen talade om att stena dem med stenar, när Herrens (Jahvehs) härlighet visade sig i mötestältet för alla Israels söner.
"Hur länge ska jag stå ut med denna onda församling, som fortsätter att knota (klaga) mot mig? Jag har hört Israels söners knot (klagan) som de fortsätter att knota (klaga) mot mig."
Och Mose talade dessa ord till Israels söner men folket sörjde mycket.
"Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer in i landet som ni ska bo i (ert hemland), som jag ger till er,
Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni kommer in i landet dit jag för er,
Och prästen ska bringa försoning över hela Israels söners församling, och de ska bli förlåtna eftersom det var ett misstag och de har fört fram sitt offer, ett eldsoffer till Herren (Jahveh) och sitt syndoffer [] inför Herrens (Jahvehs) ansikte, för sitt misstag.
Och hela Israels församling ska bli förlåten och främlingen som vistas ibland dem, eftersom hela folket gjorde det av missförstånd.
Både den som är infödd bland Israels söner och främlingen som vistas bland dem ska ha samma (en) instruktion (hebr. Torah) för honom som begår ett misstag.
[ illustreras nu här i med ett exempel.]
Och medan Israels söner var i öknen fann de en man som samlade ved på sabbatsdagen. [; ; ; ]
"Tala till Israels söner och säg till dem att de ska göra sig hörntofsar (tsitsit) i hörnen (vingarna) på sina kläder genom generationerna, och att de ska sätta en blå snodd (flätad tråd) i varje hörntofs (tsitsit).
och de gjorde revolt mot (reste sig upp mot ansiktet på) Mose,
med män från Israels söner
– 250 män,
ledare i församlingen, utvalda män med gott rykte.
det är ingen liten sak för er att Israels Gud (Elohim) har avskilt er från Israels församling, för att föra er nära honom själv och tjänstgöra i Herrens (Jahvehs) tabernakel och stå inför församlingen och betjäna dem,
Och Mose steg upp och gick till Datan och Aviram och Israels äldste följde honom.
Och hela Israel som var runtom dem flydde vid deras rop, för de sa: "Annars slukar jorden oss."
dessa mäns rökelsekar som har syndat till priset av sina liv, och låt dem slås ut till plattor som ett skydd till altaret eftersom de har blivit helgade när de offrades inför Herrens (Jahvehs) ansikte, så att de blir ett tecken för Israels söner."
för att bli ett minnesmärke för Israels söner, för att göra slut på att ingen vanlig man som inte är Arons säd kan komma nära för att bränna rökelse inför Herrens (Jahvehs) ansikte, och inte förgås som Korach och hans sällskap, som Herren (Jahveh) talade till honom genom Moses hand.
Men på morgonen knotade (klagade) hela Israels söners församling mot Mose och mot Aron och sa: "Ni har dödat Herrens (Jahvehs) folk."
Tala till Israels söner och ta av dem stavar, en för varje fars hus av alla deras ledare efter deras fäders hus, 12 stavar. Du ska skriva varje mans namn på hans stav.
Och det ska ske att den man som jag ska välja, hans stav ska grönska och jag ska göra slut från mig på knotandet från Israels söner som de knotar mot dig."
Och Mose talade till Israels söner och alla deras ledare gav honom stavar, en för varje ledare efter deras fäders hus, 12 stavar och Arons stav var bland dem.
Och Mose förde ut alla stavarna från Herrens (Jahvehs) ansikte till Israels söner och de såg och tog varje man sin stav.
Och Israels söner talade till Mose och sa: "Se, vi förgås, vi är tillintetgjorda, alla är vi tillintetgjorda.
Och ni ska noga som väktare hålla (vakta, skydda, bevara) de heliga tingen och vara väktare för altaret så att ingen ytterligare vrede kommer över Israels söner.
Och jag, se, jag har tagit era bröder leviterna från Israels söner, för er är de tagna som en gåva till Herren (Jahveh) för att utföra tjänstgöringen i mötestältet.
Och Herren (Jahveh) talade till Aron: "Och jag, se, jag har gett dig ansvar för mina lyftoffer, för alla Israels söners heliga ting, till dig har jag gett dem som en smörjelselott, och till dina söner som en evig förordning.
Och detta är ditt: lyftoffret från deras gåvor, alla Israels söners viftoffer. Jag har gett dem till dig och till dina söner och till dina döttrar med dig, som en förordning för evigt, alla som är rena i ditt hus ska äta av det.
Varje ting som är helgat i Israel ska vara ditt.
Alla lyftoffer av heliga saker som Israels söner offrar till Herren (Jahveh) har jag gett dig och dina söner och dina döttrar med dig, som en förordning för evigt. Det är ett evigt saltförbund inför Herrens (Jahvehs) ansikte, för dig och din säd med dig."
[I alla offer användes salt, se . Saltets funktion att konservera och bevara anspelar på att "saltförbundet" som ingås ska vara långvarigt och hållas, se . Att ingå saltförbund räknas som en fullvärdig motsvarighet till ett blodsförbund, se .]
Och Herren (Jahveh) sa till Aron: "Du ska inte ha något arv i deras land, inte heller ska du ha någon del ibland dem. Jag är din del och ditt arv bland Israels söner. [Detta är förebilden på hur vi ska se på oss själva som präster i det nya förbundet, så länge vi lever här i världen ska vi inte leva av den utan i den med Herren och himlen som vår del och vårt arv, se ]
Och till Levi söner, se, jag har gett hela Israels tionde som ett arv, som ersättning för deras arbete som de utför i tjänsten i mötestältet.
Och hädanefter ska inte Israels söner komma tomhänta till mötestältet, för att inte bära på synd och dö.
Men leviterna ensamma ska tjänstgöra i mötestältet och de ska bära sin synd, det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt genom era generationer och bland Israels söner ska ni inte ha något arv.
För Israels söners tionde som de lägger undan som en gåva till Herren (Jahveh), har jag gett till leviterna som ett arv. Därför har jag sagt till dem: "Bland Israels söner ska ni inte ha något arv."
"Du ska tala till leviterna och säga till dem: "När ni tar emot Israels söners tionde som jag har gett er från dem som ert arv, då ska ni ta åt sidan en gåva (ett offer) för Herren (Jahveh), en tiondel av tiondet.
Så ska ni lägga undan en gåva åt Herren (Jahveh) av allt ert tionde som ni tar emot från Israels söner, därav ska ni ge gåvan som är satt åt sidan till Herren (Jahveh) åt prästen Aron.
Och ni ska inte bära någon synd på grund av det, eftersom ni har tagit undan från det bästa av det, men ni ska inte vanhelga Israels söners heliga ting, för att ni inte ska dö.
Detta är undervisningens (hebr. Torah) förordningar (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahveh) har befallt och sagt: Tala till Israels söner att de för fram en röd kviga (hebr. parah adoma) till dig, felfri (rituellt ren – hebr. tamim) som är utan defekt, som aldrig har burit något ok.
[Offren av djur för att göra stänkelsevattnet var annorlunda än offren för synder och tacksägelse. Det var en hona (inte en hane som i alla andra offer), färgen var specificerad, den skulle dödas utanför lägret och mer material skulle kastas med in i offret. Denna text ingår i Torah-läsningen den sista sabbaten i månaden adar (infaller oftast i mars), just innan pesach. Det är en av flera kopplingar till Jesus död utanför stadsmuren, se .]
Och en man som är ren ska samla ihop askan efter kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats, den ska vaktas (skyddas, bevaras) till stänkelsevatten till Israels söners församling, det är en rening från synd [].
Och han som samlar ihop askan efter kvigan ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, och det ska vara för Israels söner och främlingen som vistas bland dem, till en evig förordning (ordagrant "saker inristat").
Alla som vidrör det döda, också en död människas kropp, och inte renar sig själv har vanhelgat Herrens (Jahvehs) tabernakel. Den själen (människan) ska bli avhuggen från Israel, eftersom stänkelsevattnet inte stänktes mot honom, han ska vara (förbli) oren. Hans orenhet är fortfarande kvar på honom.
Och Israels söner, hela församlingen kom till Tsins öken i den första månaden och folket bodde i Kadesh och Mirjam dog där och begravdes där.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose och till Aron: "Eftersom ni inte trodde mig och höll mig helgad i Israels söners ögon, därför ska ni inte föra denna församling in i det land som jag har gett dem."
[. Orsaken till straffet var otro och att han inte höll Gud helig i Israels ögon, se . Även uttrycket "vi" kan antyda att Mose och Aron tog det på dem att ansvara för miraklet och inte ärade Gud. Att själv slå på klippan talar också om att göra något i egen kraft, se . I allt detta som sker anas ilska och vrede från Moses och Arons sida, se . Även Miriams död, se , kan vara en orsak till Moses och Arons känslor, men det ska ändå inte få påverka hur de leder folket.]
Detta är Merivas vatten där Israels söner grälade med Herren (Jahveh) och han blev helgad i dem.
Och Mose skickade budbärare till Edoms kung:
"Så säger din bror Israel, du känner till alla våndor som har drabbat oss,
Och Israels söner sa till honom: "Vi ska gå längs huvudvägen, och om vi dricker av ditt vatten, jag och min boskap, då ska jag ge dig betalt för det, "låt det inte vara någon sak (mellan oss)", låt mig endast passera igenom med mina fötter.
Edom vägrade att ge Israel fri lejd genom sina gränser, därför vände Israel bort från honom.
Och de vandrade från Kadesh och Israels söner, hela församlingen, kom till berget Hor.
Aron ska samlas till sitt folk, för han ska inte gå in i det land som jag har gett till Israels söner eftersom han gjorde uppror mot mig vid Merivas vatten.
När folket såg (förstod) att Aron hade dött, grät hela Israel över Aron i 30 dagar.
[Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även . Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod (hebr. shiva), följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg (shloshim). Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista. Se även ; ; ; .]
Och kanaanéerna, Arads kung, som bodde i söder (Negev), hörde att Israel kom på Atarims väg. Då stred han mot dem och tog några som fångar.
Och Israel gjorde en ed, ett löftesoffer till Herren (Jahveh) och sa: "Om du verkligen vill ge detta folk i min hand, då ska jag förgöra (fullständigt förinta – hebr. charam) deras städer."
Och Herren (Jahveh) lyssnade på Israels röst och gav dem kanaanéerna och de förgjorde dem helt och deras städer. Platsen fick namnet Chorma. [Namnet Chorma betyder tillägnad fullständig förstörelse eller avskild till fördärv.]
Så Herren (Jahveh) sände giftiga (brännande) ormar bland folket, som bet israeliterna så att många av dem dog.
[Nu summeras israeliternas rutt genom Transjordanien. En mer detaljerad beskrivning finns i .]
Och Israels söner vandrade och slog läger i Ovot.
Sedan sjöng Israel denna sång:
"Källa, stig upp (flöda över)!
Sjung om den,
Och Israel sände budbärare till amoréernas kung Sichon och sa:
Men Sichon kunde inte stå ut med att Israel passerade genom hans gränser. Och Sichon samlade allt sitt folk och gick ut mot Israel i öknen och kom till Jahats, och han stred mot Israel.
Och Israel slog honom med svärdseggen och besatte hans land från Arnon till Jabbok ända till Ammons söner, för gränsen var stark till Ammons söner.
Och Israel tog alla dess städer och Israel bodde i alla amoréernas städer, i Chesbon och i alla dess omkringliggande orter (ordagrant: "döttrar").
Så bodde Israel i amoréernas land.
Och Israels söner vandrade och slog läger på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
Och [Moabs kung] Balak, Tsippors son, såg allt som Israel hade gjort med amoréerna [hur israeliterna besegrat både kung Sichon och Og].
Och Moab var väldigt rädda inför folket eftersom de var många, och Moab var skräckslagna inför Israels söner.
Och han [Bileam] tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:
"Från Aram [nuvarande centrala och södra Syrien; betyder: upphöjd]
hämtade Balak mig,
Moabs kung
från bergen i öster:
Kom, förbanna (hebr. arar) Jakob
och kom förbanna (hebr. zaam) Israel.
Vem har räknat Jakobs stoft
eller räknat Israels dammoln (fjärdedel – hebr. rova)? Låt mig dö den rättfärdiges död
och låt mitt slut bli som hans."
Ingen har skådat orättfärdighet i Jakob,
inte har någon sett vrånghet i Israel,
Herren hans Gud (Jahveh Elohim) är med honom,
och ropet för kungen är ibland dem.
Där finns ingen trolldom hos Jakob
inte heller någon spådom hos Israel.
Man säger hos Jakob och hos Israel:
' [Se!] Vad Gud (El) har gjort (gör och utför)!'
Och när Bileam såg att det var gott i Herrens (Jahvehs) ögon att välsigna Israel, gick han inte som den andra gången för att söka spådomar utan vände sitt ansikte mot öknen.
Och Bileam lyfte upp sina ögon [från Peor öster om Jordanfloden] och han såg Israel lägrat efter sina stammar [i höjd med staden Jeriko () och vars placering formar ett kors, se ], och Guds (Elohims) Ande kom över honom.
Hur goda är dina tält Jakob,
dina boplatser, Israel!
Jag ser honom, men inte nu.
Jag ser honom, men inte nära.
Det ska komma fram en stjärna från Jakob
och en spira ska resa sig ur Israel
och ska slå runt Moabs hörn
och bryta ner alla Sets söner.
Och Edom ska bli en egendom,
liksom Seir [bergsmassivet i Edom, se ],
även hans fiender ska bli en egendom,
men Israel skapar en stark armé.
Och från Jakob ska en stiga ner (trampa, regera) [David, och pekar framförallt på Messias]
och förgöra kvarlevan från staden [kan syfta på staden Ir Moab, se ].
[ formar en kiasm. Strukturen betonar hur just offrandet till dessa avgudar är det centrala i vad som väcker Guds vrede. Baal är det kanaaneiska och hebreiska ordet för "herre" och Peor är platsen. Platsen ligger strax öster om Jeriko och kallas även Beit-Peor (Peors hus) i . Baal var en fertilitetsgud som dyrkades med sexuella riter, se ; .]
Och Israel vistades i Shittim [plural av Shittah, hebreiska för akaciaträ – enligt Josefus 1 mil öster om Jordan, se ; ; ]
och folket började begå äktenskapsbrott med Moabs döttrar.
Och Israel förenade sig med (slöt sig till, förslavades under) Peors Baal,
och Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mot Israel.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Ta alla folkets ledare och häng upp dem till Herren (Jahveh) i solskenet, så att Herrens (Jahvehs) vrede kan vändas bort från Israel."
Och Mose sa till Israels domare: "Döda var och en sin man som har slutit sig till (förenat sig med) Peors Baal."
Och se, en man från Israels söner kom och förde till sina bröder en midjanitisk kvinna inför ögonen på Mose och inför ögonen på hela Israels församling, medan de grät vid dörren till mötestältet.
Och han gick efter den israeliske mannen in i kammaren och genomborrade dem båda, den israeliske mannen och kvinnan genom hennes buk. Så upphörde hemsökelsen (plågan, pandemin – hebr. ) från Israels söner.
Pinchas, son till Elazar, son till prästen Aron, har vänt bort min vrede från Israels söner när han nitälskade (var svartsjuk) för min skull ibland dem, så att jag inte förtärde Israels söner i min nitälskan (svartsjuka).
och det ska vara för honom och för hans säd efter honom ett förbund för ett evigt prästerskap, eftersom han har nitälskat för sin Gud och bringat försoning för Israels söner."
Namnet på den israeliske mannen som dödades, som dödades med midjanitiskan, var Zimri, Salos son, en ledare för fädernas hus bland Shimoniterna.
"Räkna huvudena i hela Israels söners församling, från 20 års ålder och uppåt, efter deras fäders hus, alla som är dugliga att dra ut i strid i Israel."
" [Ja, räkna alla män:] Från 20 års ålder och uppåt, som Herren (Jahveh) befallt Mose!"
[Nästan 38,5 år har gått sedan den första folkräkningen, se . Folkräkningen behövs för att kunna dela upp landet som de snart kommer att inta. Mirjam () och Aron () hade dött, och Mose var också gammal. Ordningen av uppräkningen följer den första räkningen i bokens inledning. Vid 20 års ålder var en man stridsduglig, se .]
Detta är Israels söner som kommit ut från Egyptens land:
Ruben, Israels förstfödde, Rubens söner:
Av Chanoch, chanochiternas familj,
av Pallo, palloiternas familj,
Dessa är de som räknades av Israels söner 601730. [Den första räkningen var 603550, en minskning på 1820.]
Och de som blev räknade bland dem var 23000, alla män från en månads ålder och uppåt, för de räknades inte bland Israels söner eftersom de inte fick något arv bland Israels söner.
Dessa var de som räknades av Mose och prästen Elazar som räknade Israels söner på Moabs slätt vid Jordan, vid Jeriko.
Men bland dessa fanns inte en enda man (kvar) av dem som räknades av Mose och prästen Aron som räknade Israels söner i öknen Sinai [38 år tidigare, se ].
Och du ska tala till Israels söner och säga:
'Om en man dör och inte har någon son,
då ska hans arv gå vidare till hans dotter.
Och om hans far inte har några bröder
då ska ni ge arvet till hans släkting, den i hans familj som står närmast och han ska besitta det.' Och det ska för Israels söner vara till en förordning (ordagrant "saker inristat"), ett påbud (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahveh) har befallt Mose."
[Det var viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Leviratäktenskapet fanns också till för att föra familjens släkt vidare, se . I ett samhälle där änkan annars skulle ha tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn.]
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Gå upp på Avarims berg [bergskedja nordost om Döda havet med toppen Nebo, se ] och se landet som jag har gett till Israels söner.
Och du ska lägga din ära på honom så att Israels söners hela församling ska lyssna.
Och han ska stå inför prästen Elazar som ska fråga för hans räkning genom urims påbud inför Herrens (Jahvehs) ansikte. På hans ord ska de dra ut, och på hans ord ska de komma in, både han och alla Israels söner med honom, hela församlingen."
Befall Israels söner och säg till dem:
Mitt offer [hebr. qorban; generell term för alla typer av offer/löften till Gud; här syftar det på kött], min mat (bröd) – för mina eldsoffer som är en söt arom till mig – ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) till mig i rätt tid.
Och Mose talade till Israels söner i enlighet med allt det som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och Mose talade till stamhövdingarna för Israels söner och sa: Detta är de ting om vilka Herren (Jahveh) har befallt.
"Israels söner, hämnas midjaniterna, sedan ska du bli samlad till ditt folk."
1000 från varje stam bland alla Israels stammar ska ni sända till striden."
Så man avskilde från Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering), 1000 män från varje stam, 12000 rustade för strid.
Och Israels söner tog Midjans kvinnor som fångar och deras små, och all deras boskap och all deras småboskap, och alla deras ägodelar tog de som byte.
Och de förde fångarna och bytet och det tillspillogivna till Mose och prästen Elazar och till Israels söners församling, till lägret på Moabs slätt som är vid Jordan mittemot Jeriko.
Se, dessa fick Israels söner genom Bileams råd att göra uppror, så att troheten till Herren (Jahveh) bröts i saken med Peor och så bröt hemsökelsen ut i Herrens (Jahvehs) församling.
Och av Israels söners halva ska du ta ut en av varje 50, av människor, av oxarna, av åsnorna och av småboskapen och av all boskap och ge dem till leviterna som ansvarar för (vakar över och sköter om) Herrens (Jahvehs) tabernakel."
Och av Israels söners halva, som Mose delat av från stridsmännen,
Och Mose tog från Israels söners halva var femtionde både av människor och djur och gav dem till leviterna som ansvarar för (vakar över och sköter om) Herrens (Jahvehs) tabernakel, som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och Mose och prästen Elazar tog guldet från ledarna för 1000 och ledarna för 100, och förde in det i mötestältet som ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahvehs) ansikte.
landet som Herren (Jahveh) slog inför Israels församling, är ett lämpligt land för boskap, och dina tjänare har boskap."
Och varför ska ni vända bort hjärtat på Israels söner från att gå över och in i landet som Herren (Jahveh) har gett dem?
Och när de gick upp i Eshkols bäckravin förbjöd (hindrade) de Israels söners hjärtan att se landet, så att de inte skulle gå in i landet som Herren (Jahveh) har gett dem.
Sannerligen ska ingen av de män som kom upp från Egypten, från 20 års ålder och uppåt, se det land som jag med ed lovade till Abraham, till Isak och till Jakob, eftersom de inte helhjärtat har följt mig,
Och Herrens (Jahvehs) vrede var upptänd mot Israel och han lät dem vandra hit och dit i öknen i 40 år, till dess att hela den generation som hade gjort ont i Herrens (Jahvehs) ögon, var borta.
Och se, ni reser er i era fäders ställe, en avkomma av syndiga män, för att föröka Herrens (Jahvehs) brinnande vrede mot Israel.
men själva ska vi vara redo och rustade att dra ut framför Israels söner, till dess att vi har fört dem till deras plats, och våra små ska bo i befästa städer (som skydd) från landets invånare.
Vi ska inte återvända till våra hus, förrän Israels söner har intagit sin arvedel. [Substantivet arvedel (hebr. ) kommer från verbet inta (hebr. ).]
och landet underkuvas inför Herren (Jahveh), och ni återvänder efteråt, då ska det vara tydligt inför Herren (Jahveh) och inför Israel och detta land ska vara er besittning inför Herrens (Jahvehs) ansikte.
Mose gav tydliga befallningar om dem till prästen Elazar och till Josua, Nuns son, och till huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar.
Detta är Israels söners lägerplatser, vilka de passerade när de drog ut ur Egyptens land med sina härar under Moses och Arons hand.
De vandrade från Rameses [förrådsstad i området Goshen i lägre Egypten, se ] i den första månaden [aviv/nisan] på den 15:e dagen i den första månaden, från morgonen efter pesach (påsken) gick Israels söner ut stolt (ordagrant: "med en hög hand") i alla egyptiernas åsyn,
Och Israels söner vandrade från Rameses och slog läger i Sukkot. []
Och prästen Aron gick upp till berget Hor på Herrens (Jahvehs) befallning, och dog där, i det fyrtionde året efter att Israels söner kommit ut ur Egyptens land, i den 5:e månaden på den första dagen i månaden.
Och kanaanéen, Arads kung, som bodde i Kanaans sydland, hörde att Israels söner kom (var i antågande).
"Tala till Israels söner och säg till dem:
'När ni går över Jordan in i Kanaans land,
Befall Israels söner och säg till dem: 'När ni kommer in i Kanaans land är detta det land som ska tillhöra er som ett arv, Kanaans land med sina gränser.
Och Mose befallde Israels söner och sa: "Detta är landet där ni ska ta emot arvet genom lottkastning, som Herren (Jahveh) har befallt att ge till de nio stammarna, och till en halv stam,
Detta är de som Herren (Jahveh) har befallt att dela upp arvet till Israels söner i Kanaans land.
"Befall Israels söner att de ger till leviterna av arvet av deras besatta städer att bo i, och det öppna landet runtomkring städerna ska ni ge till leviterna.
Av de städer som ni ger av Israels söners egendom ska ni ta fler från de större [stammarna] och färre från de mindre. Var och en [varje stam] ska ge städer åt leviterna i förhållande till mängden land de fått som sin egendom."
Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni går över Jordan in i Kanaans land,
För Israels söner och för främlingen och bosättaren ibland er ska dessa sex städer vara fristäder, så att alla som dödar någon annan person av misstag kan fly dit.
Och ni ska inte orena landet som ni ärvt, i vars mitt jag bor, för jag (Herren) bor mitt bland Israels söner.
Och ledarna för fädernas hus bland familjerna av Gileads söner, Machirs son, son till Manasse, från familjerna av Josefs hus kom nära och talade inför Mose och inför furstarna, huvudena för fädernas hus av Israels söner,
och de sa: "Herren (Jahveh) befallde min herre att ge landet som ett arv genom lottkastning till Israels söner, och min herre befalldes av Herren (Jahveh) att ge Tselofechads vår brors arv, till hans döttrar.
Och om de gifter sig med någon av sönerna från de andra stammarna bland Israels söner, då kommer deras arv att tas bort från vår fars arv och läggas till arvet i den stam som de då tillhör, på det sättet tas det bort från lotten med vårt arv.
Och när Israels söners jubelår kommer, då kommer deras arv att läggas till arvet hos den stam som de då tillhör, på det sättet kommer deras arv att tas bort från arvet till våra fäders arv."
Och Mose befallde Israels söner enligt Herrens (Jahvehs) ord och sa: "Sönerna av Josefs stam har talat rätt.
På det sättet ska inget arv bland Israels söner flyttas från stam till stam, för Israels söner ska hålla fast vid varje del av arvet i hans fars stam.
Och varje dotter som besitter ett arv i någon av Israels söners stammar ska bli hustru till någon av familjerna i sin fars stam så att Israels söner besitter, varje man arvet från sin far.
På det sättet ska inget arv flytta från en stam till en annan stam, för Israels söners stammar ska var och en hålla sig till sitt eget arv."
Detta är befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahveh) befallde (hebr. tsavah) Israels söner genom Moses hand, på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
Dessa är orden (hebr. devarim) som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen i Arava, mittemot Sof [troligtvis Aqabaviken (Röda havet) som också kallas Vasshavet; hebr. jam sof] mellan Paran och Tofel, och Laban och Chatsarot och Di-Zahav.
Och det hände i det 40:e året i den 11:e månaden [shvat – jan/feb; under regnperioden] på den första dagen i månaden [1406 f.Kr.] att Mose talade till Israels söner angående allt det som Herren (Jahveh) befallt dem,
Se, jag har lagt landet framför er, gå in och besätt landet som Herren (Jahveh) svor (gav sin ed) till era fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob, att ge dem och deras säd efter dem (efterkommande).' "
Josua, Nuns son, som står framför er, han ska gå till platsen, uppmuntra honom (gör honom stark och frimodig) för han ska låta Israel ärva det.
I Seir [sydöst om Döda havet i Edom] bodde tidigare horéerna (ordagrant: "grottinvånare" – hebr. chori), men Esaus söner besegrade dem och de förgjorde dem som var före dem och bodde där i deras ställe som Israel gjorde mot landet som han besatt, som Herren (Jahveh) gav till dem.
Och jag befallde dig vid den tiden och sa: "Herren er Gud (Jahveh Elohim) har gett er detta land till besittning, ni ska gå över beväpnade framför era bröder, Israels hus, alla stridsdugliga män,
Och nu Israel, lyssna till förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag har undervisat er om, för att ni ska leva och gå in och ta landet i besittning som Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim), har gett er.
Och detta är undervisningen som Mose lade fram inför Israels söner.
Detta är vittnesbörden (stadgarna – hebr. edot) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat" – hebr. chuqim) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim) som Mose talade till Israels söner när de kom ut från Egypten,
på andra sidan Jordan i dalen mitt emot Beit Peor i amoréernas kung Sichons land, som bodde i Chesbon, som Mose och Israels söner slog när de kom ut ur Egypten.
Och Mose kallade på hela Israel och sa till dem:
Hör Israel förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag talar i era öron idag, så att ni lär er dem och gör dem.
Lyssna därför Israel och var noggrann med att göra det, för att det ska gå väl för er och ni ska växa till mäktigt som Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim), har talat till [lovat] dig, ett land som flyter av mjölk och honung.
[Följande vers utgör den judiska trosbekännelsen Shema ("Hör" från hebreiskans shama – att höra, hörsamma och lyda). Frasen läses flera gånger under dagen och lyder:
Shema Jisrael Adonai eloheinu Adonai echad.
JHVH (Jahveh) uttalas aldrig utan byts på grund av sin helighet ut till Adonai (Herre). På frågan vilket som är det största budet svarar Jesus genom att citera denna text, se .]
Hör, Israel!
Herren (Jahveh) [är] vår Gud (Elohim), Herren (Jahveh)
är en (den ende).
[Räkneordet echad (en, ett), som här skulle kunna översättas "den ende", har dessutom betydelsen "unik", "enad, förenad" och används även om man och hustru som blir "ett kött", se .]
Och det ska vara när Herren din Gud (Jahveh Elohim) för dig in i landet som han svurit (lovat) till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dig, stora och goda städer som du inte har byggt (själv),
Hör Israel! Du ska idag gå över Jordan för att gå in och fördriva länder större och mäktigare än du själv, städer stora och befästa upp till himlarna,
Inte för din rättfärdighet och ditt hjärtas uppriktighet (rättsinnighet, integritet – hebr. josher) går du in för att besätta deras land, utan för dessa hednafolks ondska driver Herren din Gud (Jahveh Elohim) ut dem framför dig och för att stadfästa ordet som Herren (Jahveh) gav med ed (svor, lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Kom ihåg dina tjänare, Abraham, Isak och Jakob. Se inte till envisheten hos detta folk och inte till deras ondska, och inte till deras synd,
Och Israels söner vandrade från Beerot-Benjaakan till Mosera, där Aron dog och där blev han begravd. Och hans son Elazar tjänstgjorde som präst i hans ställe.
Och nu Israel, vad begär Herren din Gud (Jahveh Elohim) av dig?
Att du vördar Herren din Gud (Jahveh Elohim)
att du vandrar på alla hans vägar
och att du älskar honom
och att du tjänar Herren din Gud (Jahveh Elohim)
med hela ditt hjärta
och med hela din själ (din person, varelse)
och vad han gjorde mot Datan och Aviram, Eliavs söner, Rubens son, hur marken öppnade sin mun och slukade dem och deras hushåll och deras tält och allt levande som följde dem, i Israels mitt [].
Och hela Israel ska höra och frukta och ska inte mer göra sådan ondska som denna i sin mitt.
och det berättas för dig och du hör det, då ska du noga efterforska och om det är sant och saken är säker, att en sådan styggelse har skett i Israel,
Den man som är arrogant (stolt) och inte lyssnar på prästen som står och betjänar inför Herren (Jahveh) din Gud (Elohim), eller till domaren, den mannen ska dö, och du ska utrota ondskan från Israel.
Då blir inte hans hjärta upphöjt över hans bröder och han viker inte av från budorden (de tydliga befallningarna), varken till höger eller till vänster. Till slut kan det göra hans dagar fler i hans kungarike, hans och hans barns, mitt i Israel. []
[Israels kung får inte diktera sina egna lagar som andra kungar utan måste lyda och underordna sig Guds undervisning och instruktioner! Detta är en beskrivning även på Jesus som inte gör något som Fadern inte har talat om för honom, se ; .]
Prästerna, leviterna – alla av Levi stam, ska inte ha någon arvedel med Israel. De ska äta av Herrens (Jahvehs) eldsoffer och hans arvedel.
Och när en levit kommer från någon av dina portar [dina städer med murar] i hela Israel där han bor, och kommer av egen vilja (sin själs önskan) till platsen som Herren (Jahveh) ska utvälja [],
Dina ögon ska inte beklaga honom [ingen nåd ska visas mot den skyldige mördaren, anledningen är att människan är Guds avbild, se ; ], istället ska du rena Israel från skulden för oskyldigt blod för att det ska gå väl för dig.
och säga till dem: "Hör Israel, ni närmar er dagen för strid mot era fiender, låt inte era hjärtan tappa modet. Frukta inte (var inte rädda), bli inte oroliga och förfäras inte av dem,
Förlåt Herre (Jahveh) ditt folk Israel, som du har återlöst, och tillåt inte [skulden av] oskyldigt blod att vara kvar mitt bland ditt folk Israel". Så ska blodet förlåtas dem [i den staden].
Och stadens alla män ska stena honom med stenar så att han dör. Så ska du ta bort ondskan från din mitt och hela Israel ska höra detta och frukta (ta varning).
De ska bötfälla honom med 100 shekel [1,15 kg] silver och ge dem till ungmöns far eftersom han har kallat en jungfru i Israel för elaka saker, och hon ska vara hans hustru och han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar).
då ska man föra ut ungmön framför dörren till hennes fars hus, och stadens män ska stena henne med stenar så att hon dör, eftersom hon har gjort lättsinniga saker i Israel och uppfört sig som en sköka i sin fars hus. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Om en man ertappas då han ligger med en gift kvinna som har en make, då ska de båda dö. Mannen som låg med kvinnan och kvinnan. Så ska du ta bort ondskan från Israel. []
Det ska inte finnas någon tempelprostituerad (hebr. qadesah) bland Israels döttrar, inte heller någon tempelprostituerad (hebr. qadesh) bland Israels söner.
Om en man blir påkommen med att stjäla från sin broder bland Israels söner, och han behandlar honom som en slav och säljer honom, då ska tjuven dö. Så ska du ta bort ondskan från din mitt. []
Och det ska ske att den förstfödda som hon föder ska ta namnet från hans bror som dog, så att hans namn inte blir utrotat från Israel.
Om mannen inte vill ta sin brors hustru, då ska broderns hustru gå upp till de äldste i stadens port och säga: "Min mans bror vägrar att resa upp sin brors namn i Israel, han vill inte fullfölja sitt ansvar som bror till min make för mig".
Hans namn (öknamn) i Israel ska vara "hans hus som har förlorat sin sko".
Se ner från din heliga boning, från himlarna, och välsigna ditt folk Israel och landet som du har gett oss, som du gav din ed till våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung."
[Kapitel 27-34 är det femte och det sista stora avsnittet i Femte Moseboken. Här finns de avslutande orden och uppmaningarna från Mose till folket och den avslutas med hans död. Den består av sju sektioner där den centrala är vädjan att lyda Gud, se .]
Mose och Israels äldste befallde folket och sa: "Håll (vakta, skydda) alla befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot), som jag har befallt (hebr. tsavah) er idag.
Och Mose och prästerna och leviterna talade till hela Israel och sa: "Var tyst och lyssna Israel! – Denna dag har ni blivit ett folk som tillhör (ägs av) Herren (Jahveh) er Gud (Elohim).
Och leviterna ska tala och säga till alla män i Israel med en hög och ljudlig stämma (röst) [nu följer tolv stycken förbannelser]:
Dessa är förbundets ord, som Herren (Jahveh) befallde Mose att skära med Israels söner i Moabs land, vid sidan av förbundet som han skar med dem vid Horeb (hebr. Chorev).
[I det hebreiska språkbruket skär man ett förbund. Det beror på att alla sådana förbund är blodsförbund. På svenska brukar vi använda uttrycket ingå förbund, men det blir missvisande då ett förbund som enbart ingås, utan blod, är en annan sorts förbund än blodsförbundet. Horeb är ett annat namn på berget Sinai. Det hebreiska namnet på Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.]
Och Mose kallade på hela Israel och sa till dem:
Ni har sett allt som Herren (Jahveh) gjorde inför era ögon i Egyptens land mot farao, och mot alla hans tjänare och mot hela hans land,
Ni står idag, allesammans, inför (framför ansiktet på) Herren (Jahveh) er Gud (Elohim). Era hövdingar (huvuden), era stammar, era äldste och era ledare, ja, alla Israels män,
för att han ska göra er till sitt eget folk (sin ägodel) idag och han ska vara en Gud till er (er ägodel) så som han har talat till dig, och som han har gett sin ed till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob. [; ]
Och Herren (Jahveh) ska avskilja honom till ondska, från alla Israels stammar, i enlighet med alla förbundets förbannelser som är skrivna i denna undervisningsbok.
Att välja livet är att:
älska Herren (Jahveh), din Gud (Elohim),
höra hans röst (lyda honom),
hålla sig till (klänga sig fast vid) honom.
Han är ert liv, och han ska låta er få bo länge i det land han lovat ge era förfäder Abraham, Isak och Jakob. [; ]
[Att älska Gud och följa hans bud är det enda sättet för ett gott liv. Mose ton är varm men ändå tydlig, se även Paulus tal till församlingsledningen i Efesos, se .]
Sedan gick Mose och talade följande ord till hela Israel.
Sedan kallade Mose till sig Josua och sa till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahveh) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: 'sjuat sig själv', dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
Mose skrev ner denna undervisning (instruktion, Torah) och gav den till prästerna, Levis söner, som bar Herrens förbundsark [], och till de äldste i Israel.
när hela Israel kommer för att samlas inför Herren (Jahveh), din Gud (Elohim), på den plats som han ska utvälja – då ska ni läsa denna undervisning (instruktion, Torah) inför hela Israel i deras öron (så att de hör undervisningen).
Därför ska du skriva denna sång och lära ut den till Israels söner, lägg den i deras munnar så att denna sång blir ett vittne för mig emot Israels söner.
Mose skrev denna sång samma dag och lärde ut den till Israels söner.
Han gav Josua, Nuns son, ett uppdrag och sa: "Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig) [], för du ska föra Israels söner in i det land som jag med ed har lovat dem och jag ska vara med dig." [Se ].
Mose talade orden i följande sång ända från början till slut inom hörhåll (i öronen) på hela Israels församling:
När den Högste (Elion) gav folken (hednafolken) deras arv,
när han åtskilde [hebr. parad – samma ord som i ] människors (Adams) barn,
då satte han upp gränser för folken []
i enlighet med antalet av Guds söner.
[Den sista frasen är ordagrant i hebreiska Masoriska texten benei Jisrael – Israels söner. Ett fragment från Qumran (4QDt, daterad till 30-1 f.Kr.) har benei elohim – Guds söner, och den grekiska översättningen Septuaginta (från ca 200 f.Kr) har angelon theou – Guds änglar. Dessa varianter stämmer överens med och som beskriver att det också finns en andlig dimension över nationerna.]
Herrens (Jahvehs) del är hans folk,
Jakob är hans arvslott.
Och när Mose slutade att tala (ordagrant: fullbordade) alla dessa ord till hela Israel,
"Gå du upp till detta Avarims berg
[bergskedjan], till berget
[toppen] Nebo, som är i Moabs land, som ligger mitt emot Jeriko, och bese Kanaans land, som jag ger till
Israels söner till besittning
(egendom; ordagrant: något att greppa tag om – hebr. ),
Eftersom du syndade mot mig i Israels söners mitt, vid Meribat-Kadesh vatten, i Tsins öken, eftersom du inte höll mig helgad i Israels söners mitt. []
Du ska se landet på avstånd men du ska inte gå in dit, in i landet som jag ger
Israels söner."
[Från berget Nebo, i nuvarande Jordanien, kan man vid klart väder se hela Israel från berget Hermon i norr ner till området söder om Beer-Sheva i Negevöknen och ända ut till Medelhavet i väster.]Detta är välsignelsen som gudsmannen Mose välsignade Israels söner med innan han dog.
Mose anbefallde oss en undervisning (hebr. Torah),
ett arv för Jakobs församling.
Där var en kung i Jeshurun [ett namn på Israel som betyder ärbar, se ]
när folkets huvuden (ledare) var samlade,
Israels stammar tillsammans."
De ska lära Jakob dina påbud (bindande juridiska beslut) och Israel din undervisning (hebr. Torah), de ska placera rökelse i din näsa och hela brännoffer på ditt altare."
Och han utväljer den bästa biten för sig själv, för där finns en plats förbehållen och dit kommer folkets furstar (huvuden). Han verkställer Herrens (Jahvehs) rättfärdighet och hans påbud (bindande juridiska beslut) med Israel."
Israel ska bo (slå läger) [och växa som folk] i trygghet,
Jakobs källa [bildligt för Jakobs ättlingar, se ]
i ett land,
med säd och vin,
under en himmel som dryper av dagg.
[ formar en kiasm där land står i centrum i den hebreiska texten, omgärdat av mänskligt och agrikulturellt liv som växer. Det judiska folket lever i trygghet och växer till i antal från Jakob som är källan. Växtligheten har sin vattenkälla från daggen som gör att marken grönskar och växer.]
Lycklig är du Israel, vem är dig lik? Du är ett folk som har sin räddning i Herren (Jahveh). Han är din skyddande sköld, ditt ärorika svärd. Dina fiender ska krypa för dig, och du ska gå fram över deras höjder."
Herren (Jahveh) sa till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras säd (efterkommande). Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."
Och Israels söner begrät Mose på Moabs slätt i 30 dagar, så tog gråten och sorgen efter Mose slut.
[Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även .]
Och Josua, Nuns son, var full av vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom, och Israels hus lyssnade på honom och gjorde som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
Och det har aldrig uppstått (rests upp; funnits eller kommit) en profet i Israel lik Mose, som har känt (haft en intim relation med) Herren (Jahveh) ansikte mot ansikte [; ],
och vad gäller
den mäktiga handen [den stora kraften]
och den stora fruktan (skräck) [de väldiga gärningar]
som Mose visade framför ögonen på hela Israel (i hela Israels åsyn).
[Syftar både på den fruktan som kom över egyptierna i de tio plågorna som ökade i grad (), men även mottagandet av Torah på Sinai ().]
Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner).
Jerikos kung fick följande rapport:
"Viktig information!
Israeliska män har kommit hit i natt för att utforska landet."
Tidigt följande morgon bröt Josua och alla israeliterna upp från
Shittim och kom till Jordan. De slog läger där innan de gick över
[Jordanfloden].
[Kaleb var omkring 80 år () och Josua troligtvis lite yngre, de hade väntat i över 40 år på detta tillfälle att få gå in i det utlovade landet. Man slår läger på den östra sidan av Jordanfloden. De går över Jordan den 10:e nisan, se , vilket motsvarar april månad då floden flödar över sina breddar, se .]Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
Och Josua sa till Israels söner: "Kom närmare och lyssna till Herren er Guds (Jahveh Elohims) ord."
Nu ska ni därför ta tolv män från Israels stammar, en man för varje stam.
Och prästerna som bar Herrens förbundsark stod stadigt på torr mark mitt i Jordan, medan hela Israel passerade över på torr mark, till dess att hela folket hade passerat torrskodda över Jordan.
[Jordandalen är ett jordbävningsdrabbat område eftersom det utgör gränsen mellan två kontinentalplattor. Just kring området i Adam så slingar sig Jordanfloden runt fördämningar som orsakats av tidigare jordbävningar. Den senaste stora jordbävningen i detta område var 1927. Då dämdes Jordanfloden upp i 20 timmar.]
Sedan kallade Josua på de tolv männen som han hade valt ut från Israels söner, en man, från varje stam en man (ordagrant: "en man, en man"). [Samma betonande upprepning som i .]
och Josua sa till dem: "Gå över framför Herren (Jahveh) er Guds (Elohims) ark till mitten av Jordan och ta var och en av er upp en sten på sin skuldra, efter antalet av Israels söners stammar,
då ska ni säga till dem: 'Eftersom Jordans vatten blev avskuret framför Herrens (Jahves) förbundsark, när den gick över Jordan skars Jordans vatten av, och dessa stenar ska vara till åminnelse för Israels söner för evigt.' " [Det var inte ovanligt att resa minnesstenar, se ; ; ; .]
Och Israels söner gjorde som Josua befallde och tog upp tolv stenar från mitten av Jordan, som Herren hade talat till Josua, efter antalet av Israels söners stammar. Och de bar dem över, med sig till den plats där de slog läger och lade ner dem där.
Och Rubens söner och Gads söner och hälften av Manasse gick över beväpnade, framför Israels söner som Mose hade talat till dem.
På den dagen gjorde Herren (Jahveh) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
Och han talade till Israels söner och sa: "När era söner frågar sina fäder i framtiden och säger: 'Vad betyder dessa stenar?'
då ska ni låta era söner få veta och säga: 'Israel kom över denna Jordan på torr mark.
[Kapitel 5 är den fjärde sektionen, och den centrala av de sju första (kap 1-8). Israeliterna helgar sig inför Herren och crescendot finns i då man för första gången firar pesach i det nya landet.]
Och det skedde när alla amoréernas kungar som var bortom Jordan, västerut, och alla kanaanéernas kungar som var vid havet [Medelhavet], hörde hur Herren (Jahveh) hade torkat upp Jordan framför Israels söner till dess att alla gått över, att deras hjärtan smälte [av rädsla], inte heller var deras ande kvar i dem längre på grund av Israels söner. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Kungarna skakade av skräck och kunde inte göra någonting åt situationen.]
Vid den tiden sa Herren (Jahveh) till Josua: "Gör dig knivar av flinta och omskär igen Israels söner en andra gång." []
Och Josua gjorde sig knivar av flinta och omskar Israels söner vid Givat-Haaralot [betyder: "förhudarnas kulle" eller "kullen där man räknas som oomskuren"].
För Israels söner vandrade 40 år i öknen, även stridsmännen bland folket som kom ut ur Egypten förgicks, eftersom de inte lyssnade till Herrens (Jahvehs) ord, varför Herren (Jahveh) svurit att han inte skulle låta dem se landet som Herren med ed lovade deras fäder att han skulle ge oss [författaren inkluderar sig själv här], ett land som flyter av mjölk och honung.
Och Israels söner hade sitt läger i Gilgal [] och de firade pesach på Jerikos slätt på den 14:e dagen i månaden [].
Och mannat upphörde på morgonen efter att de ätit av landets mat. Israels söner hade inte längre något manna [] utan de åt av Kanaans lands frukt det året.
[Detta kapitel hör ihop med i den första kiasmen i kap 1-6. Det har också sin parallell i kapitel 7-12. Här räddas Rahab och hennes familj och i räddas de hivéer som bodde i staden Givon.
Tre olika hebreiska ord för vädurshorn/shofar används i detta kapitel. Det generella ordet för ett djurhorn är qeren. Ordet shofar och jovel används för just vädurshorn. Shofaren används ofta som krigssignal. Ordet jovel betyder vädur och vädurshorn, men också jubel. Det användes som en signal för jubelåret, men inte vid krig, se . Att just ordet jovel används här kopplar denna händelse till friåret då man återvänder till sin arvedel.]
Nu var Jeriko helt stängt på grund av Israels söner. Ingen gick ut och ingen kom in.
Håll bara er själva borta från det helgade (avskilda), så att ni inte drar en förbannelse (bestämt till att dö – hebr. charam) över er genom det som är helgat (avskilt), då gör ni Israels läger förbannat (bestämt till att dö) och ni drar olycka över det (ödelägger, skapar stora bekymmer).
Och de unga männen som spejat gick in och förde ut Rahab och hennes far och hennes mor och hennes bröder, alla som var hos henne, alla hennes släktingar förde de ut, och de placerade dem i Israels läger.
Men skökan Rahab och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [; ; ].
[Nu vänder den första kiasmen och rör sig tillbaka. Detta stycke hör ihop med kapitel 2. Här kommer missmod på grund av en trolös israelit. Han gömmer plundrat byte trots att Gud befallt dem att inte göra det. Denna berättelse har sin "spegelbild" i kapitel 2. Där kommer uppmuntran till israeliterna från en kanaaneisk kvinna, som gömmer två israeliska spejare.]
Men Israels söner begick en överträdelse med de avskilda (helgade) tingen. Achan, son till Karmi, son till Zavdi, son till Zerach som tillhör Juda stam, tog (stal) av de avskilda (heliga) tingen och Herrens (Jahvehs) vrede tändes mot Israels söner.
Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.]
Herre (Adonai), vad ska jag säga efter att Israel har vänt sin rygg mot [flytt från] sina fiender?
Israel har syndat. De har överträtt mitt förbund som jag befallt dem, ja, de har också tagit av de avskilda tingen och har stulit och även dolt (gömt) det och de har lagt det bland sina egna ägodelar.
Därför kan inte Israels söner stå framför sina fiender, de vänder ryggen mot sina fiender eftersom de har blivit förbannade. Jag ska inte vara med dig längre om du inte utrotar de förbannade ibland er.
Res dig, helga folket och säg: 'Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): det finns en förbannelse i din mitt, Israel. Du kan inte stå inför dina fiender förrän du har tagit bort (utrotat) de förbannade tingen ibland er.
Och det ska ske att han som tas med de avskilda (helgade) tingen ska brännas med eld, han och allt som han har, eftersom han har överträtt Herrens (Jahvehs) förbund och eftersom han har uträttat en hänsynslös gärning i Israel.' "
Så Josua steg upp tidigt nästa morgon och samlade ihop Israel efter deras stammar och Juda stam visades (togs, pekades ut).
Och Josua sa till Achan: "Min son, jag ber dig, ge ära till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), och bekänn inför honom, och berätta för mig vad du har gjort, dölj ingenting för mig."
Och Achan svarade Josua och sa [bekände på en gång]: "I sanning (ja, det är sant), jag har syndat mot Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), och detta är exakt vad jag gjort (ordagrant: "detta och detta", vilket beskriver det detaljerade händelseförloppet).
Och de tog föremålen från tältets mitt och förde dem till Josua och till Israels söner, och de lade ner dem inför Herrens (Jahvehs) ansikte.
Och Josua och hela Israel med honom, tog Achan, son till Zerach, och silvret och manteln, och tungan (staven) av guld, och hans söner och hans döttrar, och hans oxar och hans åsnor och hans får, och hans tält och allt som han hade, och de förde det till Achors dal [betyder: "Olyckans dal"].
Och Josua sa: "Varför har du dragit olycka över oss (skapat detta kaos – hebr. achor)? Herren (Jahveh) ska låta olycka drabba dig (hebr. achor) idag." Och hela Israel stenade honom med stenar, och de brände upp dem i eld och stenade dem med stenar.
Och Josua steg upp tidigt på morgonen och räknade folket och gick upp, han och Israels äldste, framför folket till Ai.
Och det hände när kungen i Ai såg det, att stadens män skyndade sig och reste sig upp tidigt och gick ut för att strida mot Israel, han och hans folk på den avtalade tiden, i riktning mot Arava (ödemarken, stäppen, öknen) [syftar på riktningen österut mot Jeriko och Jordandalen]. Men han visste inte att det fanns ett bakhåll mot honom bakom (på andra sidan; väster om) staden.
Och Josua och hela Israel betedde sig som om de var slagna framför dem och flydde längs vägen mot öknen.
Där var ingen man kvar i Ai eller
Betel som inte drog ut efter
Israel. De lämnade staden öppen och jagade efter
Israel.
Och när Josua och hela Israel såg att bakhållet hade tagit staden och att röken från staden steg upp, då vände de om och slog Ais män. [Plötsligt mötte hären från Ai motstånd och de hade även nackdelen att ha morgonsolen i ögonen när Josua attackerade dem.]
Och de andra kom fram, ut ur staden mot dem, så att de var mittemellan Israel, en del på ena sidan och en del på andra sidan. Och de slog dem så att de inte lät någon av dem bli kvar eller fly.
Och det skedde när Israel gjorde slut på slaktandet av alla Ais invånare på fältet, även i öknen där de förföljt dem, och de alla hade fallit för svärdseggen till dess de var förtärda, att hela Israel återvände till Ai och slog det med svärdsegg.
Bara boskapen och det tillspillogivna i staden tog Israel som byte åt sig själva, enligt det ord som Herren (Jahveh) talat när han befallde Josua.
[Denna sista sektion fokuserar på Guds ord och hör tematiskt ihop med det inledande stycket i . I det första kapitlet hade Guds ord till Josua en central roll. Här leder Josua en ceremoni vid berget Ebal.]
Sedan byggde Josua ett altare till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), på berget Ebal,
som Mose, Herrens (Jahvehs) tjänare, befallt Israels söner, som det är skrivet i boken med Moses undervisning [Torah – de fem Moseböckerna], ett altare av ohuggna stenar, varpå man inte använt något järn, och de offrade brännoffer till Herren på det och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer).
Och han skrev där på stenarna en avskrift (kopia) av Moses undervisning (hebr. Torah) som han skrev framför Israels söner.
[Mellan berget Gerizim och Ebal ligger staden Shechem. Ett altare har hittats på den norra sluttningen av berget Ebal vid utgrävningar av Adam Zertal 1980. Alldeles intill ligger också den plats där Abraham fick ett löfte om att hans avkomma skulle få detta land och där han byggde ett altare, se . I nämns "hela Israel" till skillnad från "Israel" här i . Ett möjligt scenario är att Josua och en mindre grupp med prästerna och de äldste är med i denna ceremoni vid altaret, sedan tar man med arken och går till den södra sidan av Ebal i dalen mellan Ebal och Gerizim där hela folket sluter upp.]
Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ebal. Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först.
Det fanns inte ett enda ord som Josua underlät att läsa, av allt det som Mose befallt, inför hela Israels församling och kvinnorna och barnen och främlingen som vandrade bland dem.
samlades de tillsammans för att strida med Josua och med Israel, som en man (bokstavligt en mun).
Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sa till honom och Israels män: "Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss."
Och Israels män sa till hivéerna: "Tänk om ni bor ibland oss, hur ska vi då ingå (skära) ett förbund med er?"
Och Israels söner vandrade och kom till deras städer på den tredje dagen. Deras städer var
Givon [som var den ledande, se ]
och Kefira
och Beerot
och Kirjat-Jearim.
[Dessa städer hade en allians, och är alla bara 1,5 mil från Jerusalem. De hamnade i Benjamins stams område, se , .]
Och Israels söner slog dem inte eftersom menighetens (församlingens) ledare hade avlagt ed inför Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim).
Och hela menigheten muttrade (knorrade) mot ledarna. [Folket var antagligen oroliga för att det skulle få konsekvenser att man brutit mot Guds instruktioner, se ; .]
Men alla ledare sa till hela menigheten [Israels folk samlade där]: "Vi har svurit en ed inför Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), därför kan vi inte röra dem nu.
Och så gjorde han mot dem och räddade dem ur Israels söners hand, så att de inte dödade dem.
[Detta är första gången namnet Jerusalem används i Bibeln, även om andra namn (Salem) har benämnt staden, se ; . Det hebreiska namnet för Jerusalem är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen ajim indikerar detta. Dualformen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (, ), men även profeterna antyder det () och den åsikten finns också i många av de rabbinska tolkningarna av dessa verser. I antika egyptiska källor kallas staden Ursalimmu vilket betyder "fridens fundament/fredens grund". Jerusalem kommer att bli Israels viktigaste stad, men det dröjer några hundra år tills Davids tid innan det sker, se .]
Och det hände sig att när Jerusalems kung Adonitsedek [betyder "min herre är rättfärdighet", synonym med Melkisedek, se ] hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt staden – hur han [Josua] hade gjort med Ai och dess kung på samma sätt han gjort med Jeriko och dess kung och hur invånarna i Givon hade ingått (gjort) fred med Israel och var (vistades) ibland dem –
"Kom upp till mig och hjälp mig och låt oss slå Givon, för de har gjort (ingått) fred med Josua och med Israels söner."
Och Herren
(Jahveh) förvirrade dem
(panik och tumult bröt ut) inför
Israel som slog dem med en stor slakt vid Givon, och de jagade dem längs vägen upp mot Beit-Choron och slog dem ända till Azeqa
[vid Elladalen] och till
Mackedah.
[Jakten gick först nordväst och sedan sydväst, en sträcka på 3 mil. Mackedah ligger halvvägs mellan Lachish och Hebron, och inte så långt från Eglon, dvs. centralt mellan de tre södra städerna.]Och det hände när de flydde undan (från framför) Israel när de var på väg ner från Bet Choron, att Herren (Jahveh) kastade ner stora stenar [hagel] från himlarna över dem ända till Azeqa och de dog. Det var fler som dog av haglet än de som Israels söner slog med svärdet.
[Samma ord för hagel (hebr. barad) används även om den sjätte plågan i Egypten, se ; .]
[Denna vers inleds med hebr. az och beskriver en parallell händelse. Haglet och stenarna i hör därför troligen samman med händelserna i .]
Vid den tiden talade Josua till Herren (Jahveh) på den dagen när Herren (Jahveh) gav amoréerna inför Israels söner, och han sa i Israels åsyn:
"Sol, stå stilla (var tyst – hebr. dom) över Givon,
och du måne, i Ajalons dal."
Det har inte funnits någon dag som denna, varken förr eller senare, då Herren (Jahveh) lyssnade på en mans röst, för Herren (Jahveh) stred för Israel.
Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal.
[Händelserna här inleds med att Josua har vandrat hela natten, se . Ett stort oväder med hagel, stora som stenar, har fallit över fiendehärarna. Sedan sker en märklig händelse som påverkar både solen och månen. Att solen och månen "blir tysta" kan beskriva att de slutar göra det de brukar. Ett förslag är att det är en soleklips där månen passerar framför solen, men det måste då också vara något unikt som gjort denna dag speciell, så det inte funnits någon sådan varken förr eller senare. Författaren verkar nästan mer än undret i sig lyfta fram att det stora var att Gud hörde en mans bön. De två tidigare stora miraklen – Jordanflodens vatten som stoppade i Adam () och segern över Jeriko () – hade varit på Guds initiativ. Denna gång var det som svar på en människas bön!]
Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av dem som var kvar hade gått in i sina befästa städer,
att hela folket återvände till lägret till Josua i
Mackedah i fred
(shalom), ingen vässade sin tunga
(vågade ens säga det minsta) mot någon av
Israels söner.
Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sa till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
Och Josua gick från
Mackedah och hela
Israel med honom till Livna och stred mot Livna.
Och Herren (Jahveh) gav även det och dess kung i Israels hand, och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, han lämnade ingen där, och han gjorde mot dess kung som han hade gjort med Jerikos kung.
[Livna har inte med säkerhet identifierats, men fynd vid utgrävningar i Tell Burna 2015, gör att det kan vara den bibliska Livna.]
Och Josua gick från Livna och hela Israel med honom till Lachish och slog läger mittemot det och stred mot Lachish.
Och Herren (Jahveh) gav Lachish i Israels hand och han tog det på andra dagen, och slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, på samma sätt som han gjort med Livna.
Och Josua gick från Lachish och hela Israel med honom till Eglon och slog läger mittemot det och stred mot det.
Och Josua gick från Eglon och hela Israel med honom till Hebron och stred mot det.
Och Josua återvände och hela Israel med honom till Devira och stred mot det.
Så slog Josua hela landet, bergsbygden [centrala höglandet] och Negev och Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtvis sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbygden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), befallt.
Och alla dessa kungar och deras land tog Josua på ett tillfälle (på en gång), eftersom Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), stred för Israel.
Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal. [Samma fras som i . Gilgal är basen för de militära operationerna.]
Och alla dessa kungar kom samman och de kom och slog läger tillsammans vid
Merivas vatten [ordagrant: höga sjön; troligtvis nuvarande Hulasjön 1,5 mil norr om Gennesarets sjö, 4 km norr om Chatsor] för att strida mot
Israel.
Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld." [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även ; .]
Och Herren
(Jahveh) gav dem i
Israels hand och de slog dem och jagade dem till stora
Sidon [vid Medelhavskusten i nordväst, se ] och till Misrefot Majim
["brännande vatten" – varma källor; syftar troligtvis på en plats eller ett område i närheten av Sidon, se ] och Mitspehs dal österut
[nordost från Chatsor], och slog dem till dess ingen var lämnad kvar.
Men städerna som stod på sina ruinhögar (höjd som uppstått genom upprepad bosättning – hebr. tel) brände Israel inte, förutom Chatsor, som Josua brände ner.
Och allt tillspillogivet i dessa städer och boskapen tog Israels söner som ett byte för sig själva, men de slog varje man med svärdsegg till dess de hade förgjort dem, de lämnade ingen som andades.
Så tog Josua hela landet: bergsbygden [centrala höglandet] och Negev [södra delen] och hela Goshens land [området mellan Hebron och Negevöknen] och Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] och Israels bergsbygd och dess lågland (hebr. shefela),
Där var ingen stad som gjorde (ingick) fred med Israels söner förutom hivéerna, Givons invånare, de tog alla (städer) i strid.
För det var Herrens (Jahvehs) avsikt att förhärda deras hjärtan och komma mot Israel i strid för att de i grunden skulle förgöras. De hade ingen nåd (oförtjänt kärlek; favör) utan de skulle fördärvas som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och Josua kom på den tiden och högg av anakiterna från bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda bergsbygd och från hela Israels bergsbygd. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer.
Ingen anakit lämnades i
Israels söners land, bara i
Gaza, i Gat och i Ashdod fanns några kvar.
Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahveh) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar.
Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.
Detta är landets kungar som Israels söner slog, och vilkas land de besatte, på andra sidan Jordan mot soluppgången (östra sidan), från Arnons dal till berget Hermon och hela Arava österut.
Mose, Herrens (Jahvehs) tjänare, och Israels söner slog dem och Mose, Herrens (Jahvehs) tjänare, gav det [landet öster om Jordan] som besittning till rubeniterna och gaditerna och halva Manasses stam [; ].
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,
alla invånare i bergsbygden från Libanon till Misrefot-Maim, alla sidonier, dem ska jag driva ut från Israels söner, du ska bara fördela det som ett arv åt Israel som jag har befallt dig.
Likväl drev inte Israels söner ut geshureerna och inte maachateerna, därför bor inte geshureer och inte maachateer i Israel till denna dag.
Bara till Levi stam gav han inget arv. Herrens (Jahvehs), Israels Guds (Elohims), eldsoffer [hebr. isheh, se ] är deras arv som Herren (Jahveh) talat till honom.
och Bileam, Beors son, siaren, slog Israels söner med svärd bland resten av de slagna.
Men till Levi söner gav Mose inget arv. Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), är deras arv, som han talat till dem.
Och detta är arvet som Israels söner tog i Kanaans land, som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar fördelade till dem,
Som Herren (Jahveh) befallt Mose, så gjorde Israels söner och de fördelade landet.
[Leviterna får inget eget område, bara städer bland de andra stammarna. Leviter kunde dock äga egen mark för sin försörjning, se ; ; .]
Och nu, se Herren (Jahveh) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahveh) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
Därför blev Hebron Kalebs, Jefunnes son, kenisitens, arv till denna dag, eftersom han helhjärtat följde Herren (Jahveh), Israels Gud (Jahveh Elohim).
Och det hände när Israels söner hade blivit starka (vuxit sig stora, blivit många) att de satte kanaanéerna att göra hårt arbete, men de drev inte ut dem fullständigt.
[Detta är det kiastiska centrumet i kapitel 13-24.]
Och hela Israels söners församling samlade ihop sig tillsammans i Shilo och satte upp mötestältet där och landet var underkuvat framför dem.
Bland Israels söner återstod sju stammar som ännu inte fått sitt arv.
Och Josua sa till Israels söner: "Hur länge ska ni underlåta (dra ut på) att gå och besitta landet som Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim), har gett er?
Och Josua kastade lott för dem i Shilo inför Herrens (Jahvehs) ansikte, och där delade Josua upp landet till Israels söner efter deras avdelningar.
När de avslutat utdelandet av land som ett arv med dess gränser, gav Israels söner ett arv till Josua, Nuns son, i deras mitt.
Detta är arvslotterna som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och Israels söners stammars ledare för sina fäders hus fördelade som arv i Shilo inför Herrens (Jahvehs) ansikte, vid mötestältets öppning. Så avslutade de uppdelningen av landet.
Tala till Israels söner och säg: "Utse åt er fristäderna som jag har talat till er om genom Moses hand [; ; ],
Dessa [6 fristäder] var de städer som blev avskilda för alla Israels söner och för främlingen som vistades ibland dem. Dit skulle var och en som av misstag (av en olyckshändelse) dödat någon kunna fly för att inte dö för blodshämnarens hand innan han ställts inför församlingen [och fått en rättvis dom].
Ledarna för fädernas hus av Levi stam kom nära prästen Elazar och Josua, Nuns son, och ledarna för fädernas hus av Israels söner,
Och Israels söner gav till dem av sitt arv i enlighet med Herrens (Jahvehs) befallning, dessa städer med öppet land runtom dem.
Och Israels söner gav genom lotten dessa städer till leviterna med öppet land runtom dem, som Herren (Jahveh) befallt genom Moses hand.
Alla leviternas städer, 48 städer med den öppna marken runtom, mitt i Israels söners besittningar,
Så gav Herren (Jahveh) Israel hela landet som han hade lovat (gett sin ed) till deras fäder och de besatte det och bodde där.
Det saknades ingenting av alla goda ting som Herren (Jahveh) hade talat till Israels hus. Allt skedde (kom till dem).
Så återvände Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam och lämnade Israels söner. De gick ut från Shilo, som är i Kanaans land, för att gå till Gileads land [öster om Jordanfloden], till landet för sina besittningar som de intagit enligt Herrens (Jahvehs) befallning genom Moses hand. []
Och Israels söner hörde sägas: "Se, Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam har byggt ett altare framför Kanaans land, i området vid Jordan på den sida som vetter mot Israels söner."
Och när Israels söner hörde om det samlades hela Israels söners församling tillsammans i Shilo, för att gå upp och strida mot dem.
Och Israels söner sände Pinchas, son till prästen Elazar, till Rubens söner och till Gads söner och till halva Manasse stam i Gileads land,
och med honom 10 ledare, en ledare för var och en av fädernas hus av Israels stammar. Var och en av dem var ledare för sin fars hus bland Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering).
"Så säger hela Herrens (Jahvehs) församling: Vilket förräderi är detta som ni har begått mot Israels Gud (Elohim), att denna dag vända bort från att följa Herren (Jahveh), när ni har byggt detta altare för att denna dag göra uppror mot Herren (Jahveh)?
så att ni denna dag måste vända er bort från att följa Herren (Jahveh)? Och det kommer att bli när ni idag gör uppror mot Herren (Jahveh) att i morgon blir han vred på hela Israels församling.
Gjorde inte Achan, Zerachs son, en överträdelse angående de heliga tingen, och vreden föll över hela Israels församling? Och den mannen förgicks inte ensam i sin synd."
Då svarade Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam och talade till ledarna för Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering):
"Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahveh) – Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahveh), han vet (är intimt förtrogen med) och Israel han ska veta (bli intimt förtrogen med), om det är i uppror eller om det är förrädiskt mot Herren (Jahveh), rädda oss inte idag,
och om vi inte snarare på grund av oro har gjort detta och sagt: I kommande tider kanhända era söner kommer och talar med våra söner och säger: Vad har ni att göra med Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim)?
Och när prästen Pinchas och församlingens ledare, ledarna för Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering) som var med honom, hörde orden som Rubens söner och Gads söner och Manasses söner talade, behagade det dem väl.
Och Pinchas, prästen Elazars son, sa till Rubens söner och Gads söner och Manasses söner: "Idag vet vi (är vi intimt förtrogna med) att Herren (Jahveh) är i vår mitt, eftersom ni inte har varit förrädiska mot Herren (Jahveh), och inte utlämnat Israels söner till att komma bort från Herrens (Jahvehs) hand."
Och Pinchas, prästen Elazars son, återvände från Rubens söner och från Gads söner ut från Gileads land till Kanaans land till Israels söner och tog med sig ord.
Dessa ord behagade Israels söner och Israels söner välsignade Herren (Jahveh) och talade inte mer om att gå upp och strida mot dem, för att fördärva landet där Rubens söner och Gads söner bodde.
Och det hände efter många dagar, när Herren (Jahveh) hade gett Israel vila från alla deras fiender runt omkring och Josua var gammal och kommen i dagar,
att Josua kallade på hela Israel, på deras äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras hövdingar och sa till dem: "Jag är gammal och har nått hög ålder (är kommen i dagar).
Och Josua samlade alla Israels stammar i Shechem och kallade på alla Israels äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras härförare, och de ställde sig inför Guds (Elohims) ansikte.
Och Josua sa till hela folket: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Era fäder bodde tidigare bortom floden [Eufrat] – Terach, Abrahams far och Nachors far – och de tjänade andra gudar.
Och till Isak gav jag Jakob och Esau, och till Esau gav jag berget Seir, för att besätta det, och Jakob och hans söner gick ner till Egypten.
Sedan steg Balak, Tsippors son, upp och kämpade mot Israel, och han sände efter Bileam, Beors son, för att förbanna er.
[Josua sa:] "Kasta nu därför bort de främmande gudarna som finns hos er och böj (luta, vänd) era hjärtan till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim)."
Och Israel tjänade Herren (Jahveh) alla Josuas dagar och alla dagar som de äldste, som kände till Herrens (Jahvehs) gärningar som han hade gjort för Israel, levde efter Josua.
Och Josefs ben som Israels söner fört upp från Egypten, begravde man i Shechem, på den mark som Jakob köpt av Chamors son, Shechems far för 100 silvermynt (hebr. qesitah), och det blev Josefs söners arv.
[Värdet på silvermyntet qesitah är okänt men motsvarar troligtvis en shekel, den grekiska översättningen Septuaginta översätter ordet med lamm, som såldes för en shekel, se även ; .]
Och det hände efter Josuas död [] att Israels söner frågade Herren (Jahveh) och sa: "Vem ska gå upp åt (vem ska leda) oss mot kanaanéerna för att strida mot dem?"
Och det hände när Israel hade vuxit sig starkt att de satte kanaanéerna till tvångsarbetare (de blev skattskyldiga), men de drev på inget sätt ut dem.
Och det hände när Herrens (Jahvehs) budbärare talade dessa ord till alla Israels söner att folket höjde sin röst och grät (hebr. ).
När nu Josua hade sänt iväg folket, gick Israels söner var och en till sin arvedel för att besätta landet.
Och folket tjänade Herren (Jahveh) så länge Josua levde (alla Josuas dagar) och alla dagar som de äldste överlevde Josua, de som hade sett Herrens (Jahvehs) alla stora gärningar som han hade gjort för Israel.
Och även hela den generationen samlades till sina fäder [hade dött] och det uppstod en ny generation efter dem som inte kände (var intimt förtrogna med) Herren (Jahveh) eller hans gärningar som han hade gjort för Israel.
Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och tjänade baalerna. [Baal var den kanaaneiska huvudguden, men hade också många lokala varianter.]
Och Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i händerna på förgörarna som förgjorde dem, och han gav dem i händerna på deras fiender runtomkring, så att de inte längre kunde stå emot sina fiender.
[Frasen "gjorde det som var ont i Herrens ögon" i återkommer sex gånger till, se , ; ; ; ; .]
Så Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mot Israel och han sa: "Eftersom detta folk har övergett mitt förbund som jag befallde deras fäder och inte har lyssnat till min röst,
för att jag genom dem ska pröva Israel, om de ska hålla (vakta, skydda, bevara) Herrens (Jahvehs) vägar och vandra på dem som deras fäder höll (vaktade, skyddade, bevarade) dem, eller inte."
Dessa är folkslagen (nationerna) som Herren (Jahveh) lämnade [tillät vara obesegrade] för att pröva Israel genom dem – alla de som inte kände till alla krig med Kanaan,
bara så att [alla nya] generationerna av Israels söner skulle veta och lära sig strida, åtminstone de som tidigare inte visste något om det:
De var där för att pröva Israel genom dem för att veta om de lyssnar till Herrens (Jahvehs) befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som han befallt (hebr. tsavah) deras fäder genom Moses hand.
Och Israels söner bodde bland
kanaanéerna – hettiterna och amoréerna och perisséerna och hivéerna och jevusiterna,
[Domarboken går i kronologisk ordning igenom de tolv domarna som verkade under denna tidsperiod. Här i Domarboken skapas sju sektioner. Sju ledare (de mest framträdande) beskrivs i detalj, medan de övriga fem bara omnämns i förbifarten. Gideon är den fjärde (av de sju som beskrivs utförligt) vilket gör att i det kiastiska mönstret är han den centrala domaren. Här finns också hans son beskriven, som inte var domare, utan kung, se . Varje hebreiskt namn har också en betydelse. Gideon betyder t.ex. genombrott.
1. Otniel – Guds lejon ()
2. Ehud – enhet ()
3. Shamgar – svärd ()
4. Deborah – bi och fackla/ljus ()
5. Gideon – genombrott ()
– Gideons son Avimelech – kungens far ()
6. Tola – mask/karmosinröd ()
7. Jair – han ger ljus ()
8. Jefta – han öppnar ()
9. Ivtsan – deras vithet ()
10. Elon – ek/mäktig ()
11. Abdon – slaveri/förtryck ()
12. Simson – som solen ()
Varje sektion följer ett liknande mönster med inledande förtryck, Herrens ingripande och därefter upphör förtrycket.]
Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och glömde Herren sin Gud (Jahveh Elohim) och tjänade baalerna och aserorna.
Därför upptändes Herrens (Jahvehs) vrede mot Israel och han gav dem i Aram-Naharaims kung Koshan-Rishataims hand, och Israels söner tjänade Koshan-Rishataim i 8 år.
Och när Israels söner ropade till Herren (Jahveh) reste Herren (Jahveh) upp en frälsare (räddare) åt Israels söner som räddade dem – Otniel [Guds lejon], Kenaz son, Kalebs yngre bror.
Och Herrens (Jahvehs) Ande kom över honom och han dömde Israel, och han gick ut i strid och Herren (Jahveh) gav Arams kung Koshan-Rishataim i hans hand och hans hand segrade mot Koshan-Rishataim.
Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, och Herren (Jahveh) styrkte Eglon [betyder: "lik en kalv" och liknar också ordet för rund/rundad], Moabs kung, mot Israel, eftersom de hade gjort det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon.
[Moabiterna nämns inte bland folken som Herren hade låtit finnas kvar för att pröva israeliterna, se . Moabiterna härstammar från Lots äldsta dotter som hade ett incestförhållande med sin far efter att han "ätit och druckit", se . Namnet Eglon betyder "lik en kalv" på hebreiska, och är snarlikt ordet agol som betyder rund eller rundad. Ingen israelit kunde undgå att lägga märke till den karikatyriska beskrivningen av Eglon som blir en clownliknande figur. I används det hebreiska bari, som beskriver fet gödboskap, och här med en förstärkning som beskriver honom som "enormt fet". Varje gång hans namn förekommer i beskrivs han som "Moabs kung", men efter undviker författaren den titeln. Denne man var "någon" under de 18 år han regerade, men reduceras sedan till en namnlös "han" som dör en förnedrande död.]
Han [Eglon] samlade till sig Ammons och Amaleks söner och han gick och slog Israel och de besatte Palmstaden [Jeriko, se ].
Och Israels söner tjänade Eglon, Moabs kung, i 18 år.
Men när Israels söner ropade till Herren (Jahveh) reste Herren (Jahveh) upp en frälsare (räddare), Ehud, Geras son, Benjamins son, en vänsterhänt man, och Israels söner sände en gåva med honom till Eglon, Moabs kung.
[Namnet Benjamin betyder ordagrant "högra handens son". Författaren noterar att Ehud var vänsterhänt, en egenskap som skulle visa sig avgörande för utgången i denna berättelse, se och . Benjaminiterna var kända för sin skicklighet att använda slungor med sin vänstra hand ().]
Och det skedde, när han kommit [hem], att han blåste i en shofar i Efraims berg [för att samla dem till strid]. Då kom Israels söner ner med honom från bergsbygden, och han var framför dem [Ehud tog täten].
Moab kuvades den dagen under Israels hand och landet hade ro i 40 år.
Efter honom kom Shamgar, Anats son, som slog 600 filisteiska män med en oxpik. Även han räddade Israel.
Och Israels söner gjorde åter det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon när Ehud var död.
Och Israels söner ropade till Herren (Jahveh), för han [Javin] hade 900 vagnar av järn [under hans befälhavare Siseras ledning] och i 20 år förtryckte han Israels söner kraftfullt.
Och Deborah [hebr. Devorah – betyder "bi"],
en kvinna [hebr. isha – en kvinnlig]
profetissa,
en kvinna [hebr. eshet – kvinna av/med]
facklor [hebr. lappidot – "en eldig kvinna"].
Hon dömde (hon var en domare i) Israel vid den här tiden.
[De första fem orden är alla i feminin form och bildar en kiasm där det centrala ordet "profetissa" betonas genom att det ramas in av ordet kvinna på var sin sida. Den yttre ramen, det första och det sista ordet, är namnet Deborah resp. hebr. lappidot, som betyder facklor och ljus. En tolkning är att Lappidot är Deborahs man, men till skillnad från t.ex. Huldahs man Shallum (som omnämns som Tikvas son, dvs. i maskulin form, se ) är ändelsen i lappidot i feminin plural. Att detta ändå tolkats som ett mansnamn är inte så konstigt – av de 98 ggr formen eshet (en kvinna av/med) används i GT är det flesta i just betydelsen någons man. Dock finns det 10 undantag som t.ex. i där eshet jafat-toar beskriver en egenskap hos kvinnan: "en vacker kvinna". Detta gör att uttrycket här i Domarboken eshet lappidot kan uttryckas som att Deborah var en "lappidot-kvinna" – en facklornas kvinna! Denna tolkning är varken ovanlig eller osannolik. Enligt en tidig judisk tradition tillverkade och förberedde hon ljusen till tabernaklet i Shilo.
Kiasmens form gör det också troligt att uttrycket är en beskrivning av Deborahs personlighet. Det är intressant att notera att i den berättelse som följer så är det Deborah som sänder Barak (som betyder blixt), se , . Hon är facklan som antänder blixten. Enligt en annan judisk tradition är Barak också hennes man. Det finns också en språklig koppling till Gideon och Simson som senare i boken just använder facklor för att besegra fienden (totalt fem gånger används ordet – fyra ggr i den maskulina pluralformen lappidim, se , ; , och centralt maskulin singular lappid i ). Den dubbla rollen som Deborah har som profetissa och domare blir tydlig i hur hon var som ett bi och en fackla för israeliterna. På samma sätt som bin svärmar kring drottningen som bygger kolonin (), följer folket profetissan som leder dem. Ett bi samlar in pollen och producerar söt honung, men kan också stinga inkräktare. Devorah är den feminina formen av hebreiskans davar – vilket betyder "ord". Härigenom kopplas också hennes namn ihop med Guds ord, som är ett ljus och en lykta ().]
Hon satt under Deborahs palmträd
(dadelpalm – hebr. tomer) mellan Rama
[betyder: "höjd"] och
Betel [betyder: "Guds hus"] i Efraims bergsbygd
[1-2 mil norr om Jerusalem], och
Israels söner kom upp till henne för juridiska beslut.
[Deborahs dubbla roll som profetissa och domare återkommer språkligt i att saker beskrivs i två. Texten nämner två höjder: Rama (profeten, domaren och prästen Samuels födelseplats) och Betel (där Jakob brottades med Gud). Efraim betyder "dubbelt fruktsam" och ordet för dadelpalm tomer delar rot med Tamar som födde tvillingar till Juda ().]Och hon sände efter och kallade på Barak, Avinoams son från Kedesh-Naftali, och sa till honom [detta är det första av tre tal till Barak som Deborah ger]: "Har inte Herren, Israels Gud (Jahveh Elohim), befallt och sagt: Gå och dra ut mot berget Tavor och ta med dig 10000 män från Naftalis söner och från Sebulons söner? [Det finns ett Kedesh nordväst om Chatsor och norr om Hulasjön (). Det troligaste här är ändå Kirbet-Kedesh på västra sidan av Galileiska sjön, strax söder om nuvarande Tiberias.]
Så underkuvade Gud (Elohim) den dagen Javin, Kanaans kung, inför Israels söner.
Och Israels söners hand segrade mer och mer mot Javin, Kanaans kung, till dess de ödelagt Javin, Kanaans kung.
När ledarna (hebr. parot) låter håret växa (hebr. parot) [blir en nasir; tar sitt ledarskap på allvar] i Israel,
när folket offrar sig frivilligt
– välsigna Herren (Jahveh).
[Upprepningen av hebreiska ordet parot förstärker, och kan översättas "när ledarna i Israel tar upp sitt ledarskap", dvs. tar sitt ledarskap på allvar, eller syfta på dem som låter håret växa, vilket betyder att de väljer att gå in i en period som nasir. Det senare är ett frivilligt offer, vilket passar bra in i sammanhanget i resten av meningen. Samtidigt är det ett dubbelt budskap här som handlar både om ett ansvarstagande ledarskap och att de blir, eller uppträder i likhet med, nasirer. Det vill säga att de verkligen både frivilligt och seriöst går in i det som Gud vill.]
Lyssna, ni kungar [israel hade ingen kung ännu, så detta riktar sig till hedniska nationer, se ],
ge ert öra, ni furstar,
jag – till Herren (Jahveh);
jag ska sjunga (hebr. ),
jag ska spela (slå an strängar – hebr. )
till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim).
[Sista delen av versen formar en kiasm som ramas in av Herren och centralt står verben sjunga och spela. Hebr. används ofta med anknytning till stränginstrument, se ; . Miriam använde tamburin, se .]
Bergen darrar av Herrens (Jahvehs) närvaro,
liksom Sinai av Herrens (Jahvehs) närvaro, Israels Gud (Jahveh Elohim).
[Här jämförs striden med hur Herren mötte Mose på Sinai efter uttåget ur Egypten.]
Furstarna tystnar i Israel,
de tystnar till dess du står upp, Deborah,
då du står upp, en moder i Israel.
De valde nya gudar,
då blev det krig i porten.
Fanns där en sköld eller ett spjut
att se bland 40000 i Israel?
Mitt hjärta är vänt till Israels ledare,
som villigt offrar sig själva bland folket.
Välsigna Herren (Jahveh).
Högre än bågskyttens röst, [hörs det] mellan vattentrågen,
där ska de öva Herrens (Jahvehs) rättfärdiga gärningar,
de rättfärdiga gärningarna med hans ledare i Israel.
Sedan går Herrens (Jahvehs) folk ner till portarna.
Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, och Herren (Jahveh) gav dem i midjaniternas händer i sju år.
Och midjaniternas hand segrade mot Israel och på grund av midjaniterna gjorde sig Israels söner hålor i bergen och grottorna och bergfästningarna [naturliga bergfästen och klippor – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen].
Varje gång israeliterna hade sått [sin säd på hösten], kom [år efter år i sju års tid] midjaniterna och amalekiterna och österns söner upp mot dem,
och de slog läger mitt emot dem och förstörde
(fördärvade) markens gröda, ända till
Gaza [i väst], och lämnade inget ätbart i
Israel, varken får, oxar eller åsnor.
Och Israel blev mycket små (utarmade, fattiga; ordagrant: 'förda mycket lågt ner') [helt modlösa] på grund av Midjan, och Israels söner ropade till Herren (Jahveh).
[Midjaniterna, tillsammans med amalekiterna och andra folk från öst () ägnade sig inte primärt åt att strida, som tidigare fiender, istället stal och skövlade de landet. Den första attacken mot Israel kom just från amalekiterna. Då hade man inte ens kommit in i landet utan var fortfarande på vandring. Amalekiterna använde sig av kameler och var specialiserade att göra överraskningsattacker där man kom och plundrade och rövade, se ; .]
Och det hände när Israels söner ropade till Herren (Jahveh) på grund av midjaniterna [som tog deras spannmål]
att Herren (Jahveh) sände en man (hebr. ish), en profet (hebr. navi), till dem.
[Han nämns inte vid namn, men är den första manliga profeten efter Mose, efter honom kommer Samuel. Formuleringen följer samma mönster som Deborah, som presenteras som isha neviah (en kvinna, en profetissa), se . Enligt judisk tradition är det prästen Pinchas (barnbarn till Aron och son till Elazar) som syftas på, se .]
Han sa: "Så säger Herren, Israels Gud [och påminner dem om vem Gud är, hur de lämnat honom och börjat tillbe avgudar i stället]:
Det var jag som förde er ut ur Egypten,
förde er ut ur slavhuset (slaveriet).
Herren (Jahveh) vände sig till Gideon och sa: "Gå, och använd den styrka (hebr. koach) du har och du ska rädda Israel ur midjaniternas händer. Är det inte jag som sänder dig?"
Gideon svarade: "Men, Herre (Adonai), hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj."
Och Gideon sa till Gud (Elohim): "Om du vill rädda Israel med min hand som du har sagt [lovat],
se, jag ska lägga en ulltuss på tröskplatsen, om det är dagg bara på ullen och det är torrt på hela marken, då ska jag veta att du vill rädda Israel med min hand som du har sagt [lovat]."
Och Herren (Jahveh) sa till Gideon: "Folket som är med dig är alldeles för många för att jag ska kunna ge midjaniterna i deras hand, annars förhäver sig Israel mot mig och säger: 'Min egen hand har räddat mig.'
Och de tog folkets proviant i sina händer och sina shofarer, och han sände alla Israels män, varje man till sitt tält, men behöll de 300 starka (fasta, säkra, tappra) männen.
Midjaniternas läger låg [på lägre höjd] under honom i dalen.
Och hans granne svarade och sa: "Detta är inget annat än Gideons svärd, Joashs son, en man i Israel, i hans hand har Gud (Elohim) gett Midjan och hela hären."
Och det var så när Gideon hörde drömmen berättas och dess uttydning, då tillbad han och han återvände till Israels läger och sa: "Stå upp, för Herren (Jahveh) har gett Midjans armé i vår hand."
Och Israels män samlades från Naftali och från Asher och från Manasse och jagade efter midjaniterna.
Och Israels män sa till Gideon: "Regera du över oss, du och även din son och även dina söners söner, för du har räddat oss ur midjaniternas hand."
Och Gideon gjorde därav en efod [kanske en avbild av en överstepräst; för att avgöra Guds vilja, se ] och placerade den i sin stad, i Ofra, och hela Israel gick efter den (ordagrant: prostituerade sig med den) och den blev en snara för Gideon och för hans hus.
Så blev Midjan kuvade (de tvingades böja sina knän – hebr. kana) inför Israels söner och de lyfte inte längre upp sina huvuden. Och landet hade ro i 40 år i Gideons dagar.
Och det skedde så snart Gideon var död, att Israels söner åter gick iväg efter baalerna och gjorde Baal-brit till sin gud (elohim). [Baal-brit betyder: ´förbundets Baal´, jfr med El-brit ´förbundets gud" i .]
Men Israels söner kom inte ihåg Herren (Jahveh) sin Gud (Elohim), som hade gett i deras hand alla deras fiender på alla sidor.
Och de visade ingen nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot Jerubaals hus, Gideon, efter allt det goda som han visat mot Israel.
Och Avimelech var furste över Israel i tre år.
Och när Israels män såg att Avimelech var död, lämnade var man till sin plats.
Och efter Avimelech steg Tola [betyder mask eller scharlakansröd], Poas son, upp till att rädda Israel, Dodos son, en man från Issachar, och han bodde i Shamir i Efraims bergsbygd.
Och han dömde
Israel i 23 år och dog och blev begravd i Shamir.
[Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten. Shamir kan syfta på regionen Samariens huvudstad som också har namnet Samarien.]Och efter honom steg Jair upp, gileaditen, och han dömde Israel i 22 år.
Och
Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens
(Jahvehs) ögon och tjänade
[nu räknas sju avgudar upp:] baalerna
och ashtarot
(stjärnorna) och
Arams gudar
[som var Chadad, Mot, Anat och Rimon] och
Sidons gudar
och Moabs gudar
[Kemosh, se ] och Ammons söners gudar
[Molok, se ] och filistéernas gudar
[Dagon, se ] och de övergav Herren
(Jahveh) och tjänade honom inte.
Och Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i filistéernas hand och i Ammons söners hand.
Och de förtryckte [ovanligt ord, används bara här och i ] och krossade Israels söner det året – [under totalt] 18 år [förtryckte de] alla Israels söner som var bortom Jordan i amoréernas land som är i Gilead.
Och Ammons söner gick över Jordan för att strida mot Juda och mot Benjamin och mot Efraims hus så att Israel kom i mycket nöd.
Och Israels söner ropade till Herren (Jahveh) och sa: "Vi har syndat mot dig i det vi har övergett vår Gud (Elohim) och har tjänat baalerna."
[Detta är första och enda gången i boken som israeliternas bön om hjälp beskrivs i detalj. I svaret som följer saknas ett verb, det är underförstått räddat eller frälst. I uppräkningen som följer räknas sju fiender, på samma sätt som i .]
Och Herren (Jahveh) sa till Israels söner:
"Har inte [jag räddat/frälst er från dessa sju länder/folk:]
från Egypten (hebr. Mitsrajim; betyder bokstavligt belägring, inträngdhet) []
och från amoréen []
och från Ammons söner [genom Shamgar, se ]
och från filistéerna
Och Israels söner sa till Herren (Jahveh): "Vi har syndat, gör mot oss allt som är gott i dina ögon, men rädda oss, vi ber dig, denna dag."
Och de tog bort de främmande gudarna ibland sig och tjänade Herren (Jahveh), och hans själ var bedrövad för Israels möda.
Och Ammons söner samlades och slog läger i Gilead. Och Israels söner samlade sig och slog läger i Mitspah. [Det finns flera platser som kallas Mitspah i Bibeln, detta är troligtvis samma plats i Gilead (ännu inte identifierad) där Jakob och Laban slöt sitt avtal, se .]
Och det skedde efter en tid att Ammons söner gick i strid mot Israel.
Och det blev så att när Ammons söner stred mot Israel gick Gileads äldste och hämtade Jefta från Tovs land.
Och Ammons söners kung sa till Jeftas budbärare: "Eftersom Israel tog mitt land när ni kom upp från Egypten, från Arnon ända till Jabbok och till Jordan, återlämna det [landet och städerna] nu fredligt (i shalom)."
och han sa till honom:
"Så säger Jefta: Israel tog inte landet från Moab och inte Ammons söners land.
[Nu följer en lång utläggning där Jefta visar att han känner väl till Israels historia. Han klargör att Ammons söner aldrig har blivit intagna av Israel. Tvärtom är det tre länder som Gud säger att Israel inte ska strida emot eftersom de är deras bröder. Dessa är Ammon och Moab som är ättlingar till Lot (Abrahams brorson) samt Edom som är ättlingar till Esau (Jakobs bror). Det som Jefta nu redogör för från till 26 är hur Israel har vandrat i öknen och inte rört dessa tre länder, men hur däremot amoréerna för länge sedan har tagit det område som Ammon nu gör anspråk på och hur Israel tog det från amoréerna och därmed har laglig rätt till detta område, se .]
Men när de kom ut från Egypten vandrade Israel genom öknen till Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet] och kom till Kadesh,
och Israel sände budbärare till Edom och sa: 'Låt mig, jag ber dig, gå genom ditt land,' [] men Edoms kung lyssnade inte. Och på samma sätt sände han till Moabs kung men han ville inte och Israel vistades i Kadesh.
Och Israel sände budbärare till Sichon, amoréernas kung, Cheshbons kung och Israel sa till honom: 'Låt oss passera, vi ber dig, genom ditt land till min plats.'
Men Sichon litade inte på Israel till att passera hans gränser och Sichon samlade ihop hela sitt folk och slog läger i Jatsa och de stred mot Israel.
Och Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), gav Sichon och hela hans folk i Israels hand och de slog dem. Så besatte Israel hela amoréernas land, landets invånare.
Och nu har Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), fördrivit amoréerna framför sitt folk Israel, skulle du då besätta det?
Och är du nu bättre än Balak, Tsippors son, Moabs kung? Tvistade han någon gång med Israel eller stred han mot dem?
Medan Israel bodde i Cheshbon och i dess städer och i Aroer och dess städer och i alla städer utefter sidan av Arnon i 300 år, varför återtog du dem inte under den perioden?
Därför har jag inte syndat mot dig, utan du har gjort fel mot mig som strider mot mig. Må Herren (Jahveh), Domaren, döma idag mellan Israels söner och Ammons söner."
Och han slog dem från Aroer till dess man kommer till Minnit, 20 städer, och till Avel-Keramim, med en mycket stor slakt. Så blev Ammons söner besegrade inför Israels söner.
Och det skedde när de två månaderna var slut att hon kom tillbaka till sin far [Jefta] som gjorde med henne efter eden som han avlagt. Och hon hade inte känt någon man.
Och det blev en sedvänja i Israel
att Israels döttrar gick ut årligen för att sörja gileaditen Jeftas dotter fyra dagar om året.
Och Jefta dömde Israel i 6 år. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begravd i Gileads städer. [Hebreiskan har inte "i en av" utan bara "i" Gileads städer, anledningen till pluralformen är troligtvis att författaren inte vet exakt vilken stad det är, se även .]
Och efter honom dömde Ivtsan [betyder: "glänsande/vit"] från Betlehem Israel.
Och han hade 30 söner. Och 30 döttrar sände han utomlands och 30 döttrar förde han från utlandet till sina söner. Och han dömde Israel i 7 år.
Och efter honom dömde sebuloniten Elon Israel. Och han dömde Israel i 10 år.
Och efter honom dömde Avdon, Hallels son, piratoniten, Israel.
Och han hade 40 söner och 30 sonsöner som red på 70 åsneföl [jfr ]. Och han dömde Israel i 8 år.
[Den sjunde domaren som tas upp i denna bok är Simson (hebr. Shimshon) som betyder "som solen". Han är från Dans stam, som inte fullföljt det uppdrag som Josua gav dem att inta det område som tilldelades dem (). Simsons familj är en av få daniter som är kvar i Dans ursprungliga område, se . Gud griper in i historien och börjar med att sända en ängel till en ofruktsam kvinna med bud om att hon ska föda en son som ska befria israeliterna från filistéernas förtryck, se .]
Och återigen gjorde Israels söner det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, och Herren (Jahveh) gav dem i filistéernas hand i 40 år.
[Filistéerna har omnämnts tidigare men detta är första gången som de seriöst är en fiende som invaderar Israel. Ordet filisté kommer från en rot som betyder att invadera. Från och med nu är de en konstant fiende fram till kung Davids tid och slaget mot Goliat () då hotet från dem bröts under några generationer.]
eftersom se, du ska bli gravid och föda en son. Ingen kniv ska komma över hans huvud, eftersom ynglingen ska vara en Guds (Elohims) nasir från moderlivet och han ska börja att rädda Israel från filistéernas hand."
[Nasirlöftena finns beskrivna i . Det vanliga var att dessa var frivilliga, här ges nasirlöftet redan före befruktningen. Det innebär att även modern ska avhålla sig från vin redan under graviditeten. Att inte äta något orent är ett tillägg som är unikt för Simsons nasirlöfte. Exakt betydelse av det är oklart, eftersom ingen jude ska äta oren mat enligt föreskrifterna i Torah. Men detta visar att renheten är väldigt viktig för Simson]
Men hans far och hans mor visste inte att det var från Herren (Jahveh), eftersom han [Herren] sökte ett tillfälle (anledning – hebr. toanah) mot filistéerna. Vid den tiden rådde filistéerna över Israel.
[Denna kommentar från författaren är en nyckelvers för att förstå hela episoden med Simson. Substantivet toanah används bara här, men verbet anah används för att beskriva en lämplig tid för att något ska ske. Israeliterna hade blivit mer och mer bekväma med att dras med i de omkringliggande folkens seder och moral. Nu kommer Gud låta även mänsklig svaghet verka för hans syften, tog inte israeliterna upp striden mot filistéerna, kommer han låta filistéerna resa sig upp mot Israel.]
Han
[Simson] dömde
Israel i 20 år, under filistéernas dagar
[då de styrde över Israel, se , ].
[Formuleringen får läsaren att tro att cykeln med Simson är färdig, men det är den inte. I nästa vers följer en ny episod där den gemensamma nämnaren är Simsons förtjusning i kvinnor och platsen, i detta fall så långt ner i Filistéen han kunde komma – Gaza.]Och hans bröder och hela hans fars hus kom ner och tog honom och förde upp honom och begravde honom mellan Tsorah och Eshtaol [i Låglandet] i hans far Manoachs begravningsplats [och hemstad].
[Tsorah var Simeons familjs hemstad och bara 2 km norr om den ligger Eshtaol. Städerna ligger 25 km väster om Jerusalem, strax norr om Beit-Shemesh, se även , .]
Och han dömde Israel i 20 år. []
[Simson hade en svaghet för kvinnor. Det var inget magiskt med att hans hår rakades av, styrkan satt inte i håret. Det var hans nasirskap, som han underordnade Delilas manipulationer, istället för Gud. Det var anledningen till att Gud lämnade honom. Han övergav helt enkelt sitt ursprungliga uppdrag. När hans hår växte tillbaka så återgick han till sitt ursprungliga uppdrag.
Simsons sätt att vara nasir skiljer sig från det som står i . Han verkar inte ha haft några restriktioner om att inte komma nära något dött. Dessutom dödade han många, vilket inte ingår i ett vanligt nasirskap. Men fortfarande hade han Guds kallelse att vara en sorts nasir, där håret är en symbol för detta.]
På den tiden fanns det ingen kung i Israel.
Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
[Följande fras återkommer fyra gånger i avslutningen av Domarboken, se ; ; .]
I dessa dagar fanns det ingen kung i Israel. Och i dessa dagar sökte daniterna [fortfarande] efter ett arv [ett eget landområde] åt sig att bo i, eftersom inget tillfallit dem till denna dag som ett arv bland Israels stammar.
[Mose har tidigare välsignat Dan och tilldelat deras stam området i Bashan som ligger i Golan norr om Naftalis stam, se . Under Josuas ledning hade Dans stam fått området väster om Jerusalem ut mot Medelhavet mellan Efraim och Benjamin, se . Dock verkar daniterna inte nöjda med sin tilldelning (området är för "snävt", se ) och man vill ha det nordliga området Mose nämner i sin välsignelse, hellre än den lott de fick av Josua. I detta kapitel beskrivs hur daniterna erövrar den norra staden Lajish som sedan får namnet Dan.]Och de sa till honom: "Tyst! Säg inte ett ord (lägg din hand över din mun). Följ med oss och bli vår far [rådgivare, se ; ] och präst. Är det bättre för dig att vara präst till en mans hus eller att vara präst till en stam och till en familj i Israel?"
Och de gav staden namnet Dan, [efter] sin far Dans namn som föddes till Israel. Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) var Lajish stadens namn till en början.
[Den andra berättelsen i Domarbokens avslutning inleds nu. Den enda person som namnges är Pinchas (). Att han är son till Elazar som var samtida med Josua () gör att denna berättelse utspelar sig tidigt i domartiden, en generation efter Josua. Frasen som återkommer fyra ggr "I dessa dagar fanns det ingen kung i Israel" (; ; ) återfinns här, men med lite förändrad ordföljd där "kung" kommer före "fanns" här.]
Och det skedde i dessa dagar – då någon kung inte fanns i Israel – att en man, en levit, vistades på den andra (bortre) sidan av Efraims berg. Han tog åt sig en kvinna, en konkubin från Betlehem i Juda.
[Ingen person namnges, vilket gör berättelsen mer generell och applicerbar. Huvudpersonen är en levit – den stam som hade ett uppdrag av andligt ledarskap. Det är inte samma person som i föregående berättelse. Det finns både likheter och kontraster:
Leviten var på resa i bergsbygden, samma område där en annan levit i föregående berättelse hittat ett hem (). Riktningen är omvänd – i kapitel reste en levit från Betlehem till Efraims bergsbygd, här reser en annan levit i motsatt riktning ner till Betlehem. Båda berättelserna handlar om gästfrihet – i ger Mika leviten titeln "far", men behandlar honom som sin egen son. Här är leviten en faders svärson. Kvinnan introduceras som bihustru, något som gör att läsaren direkt anar oråd utifrån tidigare händelser i som slutade i tragik i .]
Hans herre svarade honom: "Nej, vi ska inte stanna till i en främmande stad, där det inte finns några israeliter. Vi går vidare [norrut] mot Giva."
Och han kom till sitt hus och tog kniven och tog ett starkt (fast) tag i sin konkubin och styckade henne till hennes ben i tolv delar och sände iväg henne i hela Israels område.
Och det skedde att alla som såg det sa: "Något sådant har inte skett och inte setts från den dag Israels söner kom ut från Egyptens land till denna dag."
[Syftet med mannens handling var att mobilisera militärt genom att chocka och skapa fruktan. Det finns en parallell mellan och som är slående.]
Tänk på henne (sätt dig in i hennes situation)!
Överväg!
Tala!
[Hebreiskan är märklig här och byter pronomen. En del sätter de sista orden i munnen på dem som fick den makabra försändelsen, men mer troligt är att författaren gör något väldigt ovanligt här och talar till läsaren direkt. Denna händelse är horribel och författaren ber läsaren noggrant läsa det som följer. Det finns flera detaljer som måste påpekas. Det står aldrig att kvinnan är död innan mannen styckar henne, en viss ovisshet finns här. När mannen sedan återberättar händelsen blir fokus att de var ute efter honom, han utelämnar detaljen att det var han som utlämnade henne för att rädda sitt eget liv, jfr ; .]
Och alla Israels söner gick ut och församlingen samlades som en man från Dan och till Beer-Sheva och Gileads land till Herren (Jahveh) vid Mitspah.
Och ledarna (ordagrant "hörnen", jfr "hörnsten" – hebr. pinot) för hela folket, alla Israels stammar stod församlade [som] Guds (Elohims) folk, 400000 män fotfolk som drar svärd.
Och Benjamins söner hörde att Israels söner hade gått upp till Mitspah och Israels söner sa: "Tala om för oss hur denna ondska kunde ske (äga rum)?"
Och jag tog min konkubin och delade henne i stycken och sände iväg henne genom hela Israels ärvda land eftersom denna skändlighet och dårskap har gjorts i Israel.
Se alla ni Israels söner, ge till dem ett ord och råd här."
Och vi ska ta 10 av 100 män från alla Israels stammar och 100 av 1000 och 1000 av 10000 till att hämta proviant till folket, till att göra (agera, handla), när de kommer till Giva i Benjamin, efter all dårskap som har gjorts i Israel."
Och alla Israels män samlades mot staden, förenade som en man.
Och Israels stammar sände män till hela Benjamins stam och sa: "Vilken ondska är detta som har skett ibland er?
Och nu, ge oss männen, Belijaals [ordagrant: den värdelöse, men även ett judiskt namn på Satan] söner som är i Giva och låt oss döda dem och ta bort (ordagrant bränna) ondskan från Israel." [Belijaal nämns även i .]
Men Benjamins söner lyssnade inte till sina bröder Israels söners röst.
Och Benjamins söner samlade sig från sina städer till Giva, till att gå ut i strid mot Israels söner.
Och Israels män uppbådade [tillsammans], förutom Benjamin, 400000 män som drar svärd. Alla dessa var stridsmän.
Och de reste sig och gick upp till
Betel och de frågade Gud
(Elohim) och
Israels söner sa: "Vem av oss ska gå upp först till att strida mot Benjamins söner?"
Herren
(Jahveh) svarade: "Juda först."
[Detta är ett av flera exempel i Bibeln där Juda ska gå först.]Nästa morgon steg Israels söner upp och slog läger vid Giva.
Och Israels män gick ut till striden mot Benjamin och Israels män ordnade sig till strid vid Giva.
Och Benjamins söner gick ut från Giva och de slog ner i Israel den dagen 22000 män på marken.
Och Israels folks män styrkte sig (blev tappra) och de gjorde sig åter redo till strid på platsen där de ställde sig i stridsordning den första dagen.
Och Israels söner gick upp och de grät inför Herrens (Jahvehs) ansikte till kvällen och de frågade Herren (Jahveh) och sa: "Ska vi ännu en gång komma nära och strida mot vår bror Benjamins söner?"
Herren (Jahveh) svarade: "Gå upp mot honom."
Och Israels söner kom nära till Benjamins söner den andra dagen.
Och Benjamin gick till att möta dem från Giva den andra dagen. De slog igen ner Israels söner, 18000 män, till marken, alla dessa med dragna svärd.
Och alla
Israels söner och hela folket gick upp och de kom till
Betel och grät och de satt där inför Herrens
(Jahvehs) ansikte och fastade tills dagen blev kväll. Och de offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens
(Jahvehs) ansikte.
Och Israels söner frågade Herren (Jahveh), och där var Guds (Elohims) förbundsark dessa dagar.
Och Israel placerade bakhåll runt Giva.
Och Israels söner gick upp mot Benjamins söner på den tredje dagen och ställde upp sig till strid mot Giva som de andra gångerna.
Och Benjamins söner gick till att möta folket, de drogs bort från staden och de började att slå från folket och döda som förra gången, genom huvudvägen som en går upp till
Betel och en till Givata genom fältet, omkring 30 män i
Israel.
Och Benjamins söner sa: "De slås ner framför oss som förra gången." Men Israels söner sa: "Låt oss fly och locka bort dem från staden till huvudvägarna."
Och alla Israels män stod upp från sina platser och ställde sig i slagordning i Baal-Tamar [namnet betyder Dadlarnas herre] Och Israels bakhåll kom fram från sina platser, från Maare-Geva.
Och de kom från söder till Giva, 10000 män utvalda från hela Israel, och de stred intensivt (ordagrant: "striden var tung"), men de visste inte att ondska var nära att komma över dem.
Och Herren (Jahveh) slog Benjamin framför Israels ansikte och Israels söner omintetgjorde i Benjamin den dagen 25100 män, alla dessa drog svärd.
Och Benjamins söner såg att de var slagna.
Och Israels män gav Benjamin plats eftersom de litade till dem som låg i bakhåll som de placerat vid Giva.
Och det fanns ett överenskommet tecken mellan Israels män och de som låg i bakhåll, att de skulle göra en stor fackla av rök som steg upp över staden.
Och Israels män vände i striden och Benjamin började slå och döda Israels män, omkring 30 män eftersom de sa: "De kommer säkert att slås ner framför oss som i den första striden."
Och Israels män vände och Benjamins män blev förskräckta, eftersom de såg att ondska kom över dem.
Och de vände framför Israels män till ökenvägen och striden hann upp dem och de från staden förintades i dess mitt.
Och Israels män vände tillbaka till Benjamins söner och slog dem med svärdsegg – hela (allting i – hebr. metom) städerna [alla människor, män, kvinnor och barn] ända till [allt] boskap, allt de hittade. Även alla städer som de fann satte de i brand.
[Det blev ett "heligt krig" med en fullständigt förgörelse (hebr. charam) av både människor och djur, se ; ; . Denna fruktansvärda hämnd mot deras eget brodersfolk, som sträckte sig från Gibea till hela Benjamins område, var en impulsiv handling under upphetsade känslor.]
[Totalt hade 25000 män från Benjamins stam dödats, och även alla kvinnor och barn, bara 600 män hade flytt och var vid liv. Allt detta hade hänt baserat på ett känslosamt beslut då leviten från Efraim skickat ut de tolv lemlästade delarna av sin fru som benjaminiterna i Gibea våldfört sig på. Från hat kastas alla de elva stammarna nu till medömkan för benjaminiterna som höll på att bli utrotade. Jakobs fruktan flera hundra år tidigare hade slagit in, se .]
Och Israels män hade avlagt en [förhastad] ed i Mitspah och sagt: "Ingen av oss ska ge sin dotter till Benjamin som hustru."
[I samband med mötet i Mitspah () då man beslutade att hämnas benjaminiterna i Giva hade man också gett en ed. Se även där Jefta gav en förhastad ed, se .]
Och de sa: "Varför, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), har detta fått ske i Israel? Att det idag saknas (fattas) en stam i Israel?"
[Läsaren hade önskat att sorgen varit över Israels synd. Tidigare hade man gråtit över sårad stolthet () nu är det en sentimental sorg över en förlorad stam, se och . Frågan "varför" här är mer en anklagelse mot Gud än en ärlig fråga.]
Och Israels söner sa: "Vem finns som inte kom upp i församlingen från alla Israels stammar till Herren (Jahveh)?" eftersom de hade avlagt en stor ed angående den som inte kom upp till Herren (Jahveh) till Mitspah och sagt: "Den ska säkerligen dödas."
Och Israels söner ångrade (ordagrant tröstade) sig över Benjamin, sin bror, och sa: "Det är en stam som har huggits av från Israel idag.
Och de sa: "Finns det en från Israels stammar som inte har kommit till Herren (Jahveh) i Mitspah?" Och se, det kom inte en man till lägret från Javesh-Gilead till församlingen.
Och folket ångrade (ordagrant tröstade) till Benjamin eftersom Herren (Jahveh) hade gjort en rämna (lucka, ett hål) i Israels stammar.
Och de sa: "De som har flytt måste bli till ett arv till Benjamin. Så att en stam inte utrotas från Israel.
Men vi kan inte ge dem fruar från våra döttrar." Eftersom Israels söner hade avlagt en ed och sagt: "Förbannad är den som ger en hustru till Benjamin."
[Av de 600 benjaminiterna som flytt återstod fortfarande 200 som inte fått några fruar. De äldste resonerade om hur de skulle kunna hålla det förhastade löftet och hjälpa benjaminiterna att fortsätta existera. Detta leder till ännu en ogudaktig plan som involverar att unga kvinnor kidnappas. Festhögtiden i Shilo beskrivs vagt, den enda högtiden med dans är sukkot, men det är nog mer troligt en kanaaneisk fertilitetshögtid för att fira vinskörden på hösten. Att högtiden specificeras vagt visar också på den gudsfrånvändhet som rådde vid den här tiden.]
Och Israels söner återvände därifrån vid den tiden, varje man till sin stam och till sin familj. Och de gick därifrån varje man till sin arvedel.
På den tiden fanns det ingen kung i Israel.
Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
Herren (Jahveh) ska belöna dig för vad du gjort! Ja, låt Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), ge dig full (hel, fullkomlig – hebr. shalem) lön (återbetalning), när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar."
[Nu kommer en förklarande not för läsaren inför :]
Men vad gällde inlösen (återlösning) och ägarbyte i forna tider [fanns en sed] i Israel: för att stadfästa (fastställa, ratificera) något (hela saken/uppgörelsen) [allt som man muntligt hade kommit överens om] tog (drog) en man [den ena parten] av sig sin sandal (sko) och gav den åt den andre och detta gällde som bekräftelse [därmed blev transaktionen bindande och intygad av/bekräftad inför vittnen] i Israel.
[Seden med en sko kan jämföras med vår tids husaffär där ett kontrakt skrivs under och den nya ägaren får nycklarna till huset. Den som räckte över sin lädersko, överlämnade rätten till köparen att trampa på marken som han just tagit över. Här finns även en koppling till chalitzah-ceremonin (hebr. chalitzah betyder "ta bort" och beskrivs i ). Ett leviratäktenskap var frivilligt, se . Om den närmsta släktingen inte ville uppfylla sitt uppdrag kunde kvinnan gå upp till porten och ta upp sitt fall. De äldste kallade då på återlösaren som öppet fick säga att han inte ville ta på sig det ansvaret. Som en följd av detta löstes kvinnan och hon blev fri att gifta om sig med vem hon ville. Än idag sker 10-20 sådana ceremonier i Israel varje år. Synagogan använder en speciell chalitzah-sko som mannen får ta på sig. Under ceremonin tar kvinnan av honom skon, kastar iväg den och spottar i marken. Ganska tidigt i den judiska historien blev chalitzah att föredra framför leviratäktenskap och har sedan dess varit normen inom judendomen.]
Allt folket vid porten och de äldste sa:
"Vi är vittnen! [Eftersom biblisk hebreiska inte har ett ord för ja, svarar folket med att återupprepa Boaz sista ord edim, vi är vittnen! Se även ; . På modern hebreiska finns ordet ken som betyder ja.]
Må Herren (Jahveh) göra den kvinna som nu går in i ditt hus [hem här i Betlehem] lik Rakel och Leah, de två kvinnor som byggt upp Israels hus. [Jakob, som Gud senare gav namnet Israel, födde tolv söner genom dem och deras bihustrur, se .]
Må du bli mäktig (ärbar, stark, segerrik, framgångsrik) [jfr ; ]
i området Efratah [området kring Betlehem]
och ditt namn bli vida känt (ordagrant 'namnge en person')
i Betlehem. [; , ]
Då sa kvinnorna [i Betlehem] till Noomi: "Lova (prisa) Herren (Jahveh), som i dag har gjort så att det inte saknas en återlösare [syftar nu på barnet]! Må hans namn bli ärat i Israel!
Då svarade Eli och sa: "Gå i frid (shalom). Israels Gud (Elohim) ska ge dig vad du frågat (bett) honom om."
och han stack ner den i pannan eller grytan eller kitteln eller kärlet. Allt som köttkroken drog upp tog prästen därifrån. Så gjorde de mot alla israeliter som kom till Shilo.
Eli var mycket gammal, och han hörde allt som hans söner gjorde mot hela Israel och hur de hade sexuellt umgänge med kvinnorna som tjänstgjorde vid mötestältets öppning.
Och valde jag honom bland alla Israels stammar till att vara min präst, till att gå upp på mitt altare och bränna rökelse och använda en efod framför mig? Och gav jag till dina fäders hus alla Israels söners eldsoffer?
Varför sparkar du på mina slaktoffer och mina matoffer, som jag har befallt dig i min boning, och ärar dina söner över mig, för att göra dig själv fet med de bästa bitarna från alla offer från Israels folk?
Därför förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Jag har verkligen sagt att ditt hus och dina fäders hus ska vandra inför mig för evigt (alltid), men nu förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh): Vare det fjärran ifrån mig, för dem som ärar mig ska jag ära och de som föraktar mig ska bli utan uppskattning.
Du ska se nöden i min boning i allt gott som är gjort för Israel, och där ska inte vara någon som blir en gammal man i mitt hus i alla kommande dagar.
Och Herren (Jahveh) sa till Samuel: "Se, jag ska göra en sak (hebr. davar) i Israel, så att alla som hör det ska tappa båda öronen. [Bokstavligt står det att Gud ska uttala ett ord så att det materialiseras på samma sätt som när Gud talade och det blev i skapelsen.]
Och hela Israel, från Dan [i norr] till Beer-Sheva [i söder], visste att Samuel var på väg att bli en Herrens (Jahvehs) profet.
[Vid den här tiden var varken Egypten eller Assyrien någon världsmakt. Israel stred med sina grannfolk, filistéerna i väst och Moab och Ammon i öst. Filistéerna, som var ett sjöfolk, hade importerat kunskap i att smida järn och var militärt överlägsna i detta område. Det och den ökande immigrationen från väst gjorde att de tog över mer. De var organiserade i fem städer vid Medelhavskusten. Följande stycke beskriver hur Elis familj förgörs, orden som Herren talat med Samuel går i uppfyllelse, se , . Som tidigare i historien har olydnad konsekvenser, se ; . Vid detta tillfälle använder Gud ett hedniskt folk, filistéerna, se , , och på detta sätt visar Gud sin allmakt över allt folk, även de som är utanför förbundet.]
Och Samuels ord kom till hela Israel. Nu drog Israel ut mot Filistéen för att kriga, och slog läger bredvid Even-Ezer [betyder "hjälpens sten", kanske Izbet Sartah] och filistéerna slog läger i Afek [i Elah-dalen].
Och filistéerna ställde upp sig mot Israel och när striden pågick slog de Israel framför filistéerna, och de slog av deras armé på fältet omkring 4000 män.
Och när folket kom till lägret sa Israels äldste: "Varför har Herren (Jahveh) slagit oss idag framför filistéerna? Låt oss hämta Herrens (Jahvehs) förbundsark från Shilo till oss, så att han kan vara ibland oss och rädda (frälsa) oss ur fiendens hand."
Och när Herrens (Jahvehs) förbundsark kom in i lägret, ropade hela Israel med en stark röst, så att marken skakade (vibrerade av ljudet).
Och filistéerna stred och Israel blev slaget och de flydde varje man till sitt tält. Och där var ett stort slag (en stor slakt), för 30000 från Israels fotfolk föll.
Och han som hade med sig budskap svarade och sa: "Israel har flytt för filistéerna och det har också varit en stor slakt bland folket, och de slog även dina två söner. Chofni och Pinchas är döda och Guds (Elohims) ark är tagen."
Och det hände när han nämnde om Guds (Elohims) ark, att han föll baklänges från sin stol vid sidan av porten och hans nacke bröts och han dog, eftersom han var en gammal man och tung. Och han hade dömt Israel i 40 år.
Och hon kallade barnet Ichavod [betyder: "ingen ära", "var är ära" eller "Ve – äran"] och sa: "Härligheten [Guds närvaro] har lämnat Israel", eftersom Guds (Elohims) ark blivit tagen [bortförd] och på grund av hennes svärfar och hennes make. []
Och hon sa: "Härligheten har lämnat Israel, för Guds (Elohims) ark är tagen."
Och när Ashdods män såg att det var så, sa de: "Israels Guds (Elohims) ark ska inte vistas hos oss, för hans hand är tung över oss och över vår gud Dagon."
De sände därför och samlade ihop alla filistéernas ledare till sig och sa: "Vad ska vi göra med Israels Guds (Elohims) ark?"
De svarade: "Låt Israels Guds (Elohims) ark bäras till Gat." Och de bar Israels Guds (Elohims) ark dit.
Så de skickade Guds (Elohims) ark till Ekron. Och det skedde när Guds (Elohims) ark kom till Ekron att invånarna ropade och sa: "De har fört Israels Guds (Elohims) ark till oss för att slakta oss och vårt folk."
De sände därför efter och samlade ihop filistéernas ledare och de sa: "Sänd bort Israels Guds (Elohims) ark och låt den gå tillbaka till sin plats, så att den inte slaktar oss och vårt folk", för en dödlig pest rådde över hela staden, Guds (Elohims) hand var mycket tung där.
Och de svarade: "Om ni sänder bort Israels Guds (Elohims) ark, sänd den inte tom utan sänd honom på något sätt ett skuldoffer, sedan ska ni bli botade, och det ska bli känt för er varför hans hand inte har tagits bort från er."
Därför ska ni göra avbilder av era hemorrojder och avbilder av era möss som har plågat landet, och ni ska ge ära till Israels Gud (Elohim). Till äventyrs ska han då lätta sin hand från er och från era tillhörigheter och från ert land.
Och det hände från den dagen att arken bodde i Kirjat-Jearim under en lång tid, det var 20 år, och hela Israels hus längtade efter Herren (Jahveh).
Och Samuel talade till hela Israels hus och sa: "Om ni återvänder till Herren (Jahveh) med hela ert hjärta och tar bort de främmande gudarna och aserorna [pålar för avgudadyrkan] från ibland er, och vänder era hjärtan till Herren (Jahveh) och tjänar enbart honom, då ska han befria er ur filistéernas hand."
Då tog Israels söner bort baalerna och aserorna [pålarna för avgudadyrkan] och tjänade enbart Herren (Jahveh).
Och Samuel sa: "Samla hela
Israel till
Mitspah [drygt 1 mil norr om Jerusalem] och jag ska be för er till Herren
(Jahveh)."
[Flera städer delar detta namn som betyder "vakttorn" och används för olika platser som fungerade som militärposter. Denna mitspah har identifierats med Tell en-Nasbeh som var 8 hektar stad som bevakade huvudvägen från norr till söder mellan judeiska bergen och Efraims bergstrakt.]Och de samlades tillsammans i
Mitspah och drog upp vatten och hällde ut det inför Herrens
(Jahvehs) ansikte och fastade den dagen och sa där: "Vi har syndat mot Herren
(Jahveh)." Och Samuel dömde
Israels söner i Mitspah.
Och när filistéerna hörde att
Israels söner hade samlats i
Mitspah drog filistéernas ledare upp mot
Israel. Och när
Israels söner hörde det var de rädda för filistéerna.
Och Israels söner sa till Samuel: "Sluta inte att ropa till Herren vår Gud (Jahveh Elohim) för oss, så att han räddar oss ur filistéernas hand."
Och Samuel tog ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer till Herren (Jahveh). Och Samuel ropade till Herren (Jahveh) för Israel, och Herren (Jahveh) svarade honom.
Medan Samuel offrade brännoffret kom filistéerna nära för att strida mot Israel, men Herren (Jahveh) dundrade med ett stort dån över filistéerna den dagen och förvirrade dem (förorsakade panik) den dagen och de slogs ner inför Israel.
Och
Israels män gick ut från
Mitspah och jagade filistéerna och slog dem tills de kom till Beit-Kar.
Så blev filistéerna underkuvade och de kom inte mer innanför Israels gräns, och Herrens (Jahvehs) hand var emot filistéerna alla Samuels dagar.
Och de städer som filistéerna hade tagit från Israel återbördades till Israel, från Ekron till Gat, och dess gräns [ca 1 mil i nord-sydlig riktning från Ekron ner till Gat] tog Israel tillbaka från filistéernas hand. Och det var fred mellan Israel och amoréerna.
Och Samuel dömde Israel alla dagar under sitt liv (så länge han levde).
Och han gick år från år runt till
Betel och
Gilgal [strax öster om Jeriko] och
Mitspah och han dömde
Israel på alla dessa platser.
Och han återvände till
Rama för där hade han sitt hus, och där dömde han
Israel. Och där byggde han ett altare till Herren
(Jahveh).
Och det skedde när Samuel var gammal att han gjorde sina söner till domare över Israel.
Då samlade alla Israels äldste ihop sig och kom till Samuel i Rama.
Och Herren (Jahveh) sa till Samuel: "Lyssna till deras röst och ge dem en kung." Och Samuel sa till Israels män: "Gå, var och en till sin stad."
Han hade en son som hette Saul (hebr. Shaol) – ung (utvald – hebr. bachor) och ståtlig (stilig – hebr. tóv), bland Israels söner fanns ingen ståtligare (vackrare – hebr. tóv) än han – från skuldran uppåt var han högre än någon i hela folket. [Han var huvudet högre än alla andra.]
[Namnet Shaol har betydelsen "efterfrågad", han var en efterlängtad och i bön efterfrågad pojke till Kish och hans fru. Ordet "ung" används ofta för en ogift ung man (). Substantivet kommer från verbroten att granska och att välja, så frasen bachor v´tov kan också ha betydelsen "utvald och god/vacker". Saul är i 35-årsåldern och gift när han blir kung. Hans son, Jonatan, är befälhavare i det första kriget (och måste vara omkring 17-20 år då, se ). GT anger inte hur länge Saul regerar, men Paulus skriver 40 år (). Det kan vara en symbolisk tid, men hans efterträdare David och Salomo regerade vardera 40 år (; ). I så fall är Saul omkring 75 år när han strider mot filisteerna vid Gilboa (). Se även .]
Tidigare i Israel när en man gick för att fråga Gud (Elohim) då sa han: "Kom och låt oss gå till siaren." För den som nu kallas profet kallades tidigare en siare.
"I morgon vid denna tid ska jag sända dig en man från Benjamins land, och du ska smörja honom till furste över mitt folk Israel, och han ska rädda folket från filistéernas hand, för jag har sett till mitt folk eftersom deras rop har kommit till mig."
Och vad angår dina åsnor som försvann för tre dagar sedan, så tänk inte på dem för de är återfunna. Och till vem står hela Israels önskan? Är det inte till dig och till hela din fars hus?"
Och Saul svarade och sa: "Är jag inte en benjaminit, från den minsta av Israels stammar? Och min familj den minsta av familjerna i Benjamins stam? Varför talar du då till mig på detta sätt?"
Och han sa till Israels söner: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Jag förde upp Israel ur Egypten och jag befriade er ut ur egyptiernas hand och ut ur handen på alla kungariken som förtryckte er.
Så Samuel förde alla Israels stammar nära och Benjamins stam träffades [lotten föll på den stammen]. [Troligtvis används lottkastning, se ; .]
Och ammoniten Nachash sa till dem: "På detta villkor ska jag skära ett förbund med er, att allas högra öga sticks ut, och jag ska lägga det som en förebråelse över hela Israel." [Att stympa fiender var vanligt bland hednafolken, se ; . Folket skulle kunna se tillräckligt mycket för att kunna fungera som arbetskraft, men vara oförmögna att bli skickliga stridsmän och kunna göra uppror.]
Och Javeshs äldste sa till honom: "Ge oss sju dagars betänketid så att vi kan sända budbärare till alla Israels gränser, och sedan om ingen kommer och hjälper oss, ska vi komma ut till dig."
Och han tog ett ok av oxen och bröt det i delar och sände dem genom hela Israel i budbärares händer och sa: "Vemhelst som inte kommer efter Saul och efter Samuel, så ska det göras med hans oxe." Och fruktan för Herren (Jahveh) föll över folket och de drog ut som en man.
Och han räknade dem i Bezek och Israels söner var 300000 och Juda män 30000.
Men Saul sa: "Ingen man ska dödas idag, för idag har Herren (Jahveh) gett befrielse i Israel."
Och hela folket gick till Gilgal och där gjorde de Saul till kung inför Herrens (Jahvehs) ansikte i Gilgal.
Och Samuel sa till hela Israel: "Se, jag har lyssnat till er röst i allt som ni har sagt till mig, och jag har satt över er en kung.
När Jakob kommit till Egypten [, ] då ropade era fäder till Herren (Jahveh) och Herren (Jahveh) sände Mose och Aron som förde ut era fäder från Egypten, och de lät er bo på denna plats.
Ett år hade Saul regerat
[i praktiken], även om han
[formellt] varit kung över
Israel i två år.
[Första halvan av versen har orsakat huvudbry. Anledningen är att den inte följer den "vanliga formeln" att ange kungens ålder när han blev kung och hur länge han regerade (Jfr , ; ; ; ; ). Många översättningar har försökt "rätta" texten så den passar formen ålder och regeringstid. Versen finns inte med i Septuaginta, men en del grekiska manuskript skriver att Saul var 30 år, troligtvis är uppgiften hämtad från andra kungars ålder, se . Den judiske historikern Josefus anger att Saul regerade i 20 år, se hans verk Judiska fornminnen (bok 6), men antyder även 40 år på andra ställen, något som Paulus nämner, se . Det är otroligt att någon skrivare skulle ha lyckats korrumpera både åldern då Saul blev kung som tiden då han regerade utan att någon skulle ha märkt att det stod att Saul var ett år då han började regera och sedan var han kung i två år. Den mest naturliga tolkningen är att versen beskriver hur det gått ett år sedan Saul blev erkänd av folket som kung, men han hade formellt varit kung i två år.]Och Saul valde åt sig 3000 män från
Israel, varav 2000 var med Saul i Michmas
[betyder: "dold plats"; troligtvis nuvarande Mukmas 11 km nordost om Jerusalem] och i
Betels bergsbygd, medan 1000 var med
[hans son] Jonatan i Giva-Benjamin
[staden Giva i stammen Benjamins område, se även ]. Resten av folket sände han var och en till sitt tält.
Och hela Israel hörde sägas att Saul slagit filistéernas avdelning, och att Israel även hade gjort sig förhatliga för filistéerna. Och folket samlades efter Saul till Gilgal.
Och filistéerna samlade sig [sina styrkor] för att strida med Israel, 30000 vagnar och 6000 ryttare och folk – som sanden på havets strand – i mängder [; ], och de kom upp och slog läger i Michmas öster om Beit-Aven [intill Betel, se ].
Och Israel såg att de var inklämda (ordagrant: "på en smal eller trång plats") för folket var i ångest, då gömde sig folket i grottor och i busksnår och i klippor och i hålrum och i gropar (brunnar).
Samuel sa till Saul: "Du har handlat dåraktigt [bara präster fick offra], du har inte hållit (vaktat, skyddat, bevarat) Herren (Jahvehs), din Guds (Elohims), befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som han befallt (hebr. tsavah) dig [], för nu skulle Herren (Jahveh) ha befäst ditt kungarike över Israel för evigt.
Det fanns ingen smed i hela Israels land, för filistéerna sa: "Annars gör sig hebréerna svärd och spjut."
Så alla israeliterna gick ner till filistéerna för att slipa var och en sin plogbill och sitt plogjärn och sin yxa och sin hacka.
Och männen i förläggningen talade med Jonatan och hans vapenbärare och sa: "Kom upp till oss och vi ska visa er något."
Då sa Jonatan till sin vapenbärare: "Kom upp efter mig för Herren (Jahveh) har gett dem i Israels hand."
Och Saul sa till Achija: "För hit Guds (Elohims) ark." För Guds (Elohims) ark var vid den tiden hos Israels söner.
Och hebréerna som tidigare varit med filistéerna och dragit upp med dem till lägret runtom, även de vände (bytte sida) och var med israeliterna som var med Saul och Jonatan.
Och alla Israels män som hade gömt sig själva i Efraims bergsbygd, när de hörde att filistéerna flydde förföljde även de dem i striden.
Och Herren (Jahveh) räddade Israel den dagen och striden fortsatte så långt som till Beit-Aven.
Och Israels män var plågade [utmattade, hårt pressade] den dagen men Saul bönföll folket och sa: "Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man som äter någon mat innan kvällen och jag har hämnats på mina fiender." Så ingen av folket smakade någon mat.
Så Saul frågade om Guds (Elohims) råd: "Ska jag gå ner efter filistéerna? Ska du ge dem i Israels hand?" Men han svarade honom inte den dagen.
För Herren (Jahveh) lever, som räddar Israel, om det är genom Jonatan min son, ska han döden dö." Men där var inte en man bland folket som svarade honom.
Så han sa till hela Israel: "Var ni på en sida och jag och min son Jonatan ska vara på den andra sidan." Och folket sa till Saul: "Gör det som är gott i dina ögon."
Och Saul sa till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): "Tillkännage det rena." Och lotten föll på Saul och Jonatan men folket undkom.
Men folket sa till Saul: "Ska Jonatan dö? Vem har gett denna stora seger till Israel? Bort med det, Herren (Jahveh) lever, inte ett hårstrå ska falla från hans huvud till marken, för han har stridit tillsammans med Gud (Elohim) idag."
Då Saul hade erövrat kungamakten över Israel, stred han mot alla sina fiender på alla sidor, mot Moab och mot Ammons söner och mot Edom och mot Tsovas kungar och mot filistéerna. Och varthelst han vände sig själv slog han dem.
Han [Saul] agerade tappert och slog amalekiterna och befriade Israel ur handen på dem som hade tillspillogivit dem.
Och Samuel sa till Saul: "Herren (Jahveh) har sänt mig till att smörja dig till kung över hans folk, över Israel, lyssna nu därför till rösten av Herrens (Jahvehs) ord.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot): Jag kommer ihåg det som Amalek gjorde mot Israel, hur han ställde sig i vägen för honom på vägen när de kom upp, ut ur Egypten. [; ]
Och Saul sa till keniterna [; ; ; ]: "Gå, lämna, gå ner från amalekiterna, annars fördärvar vi er med dem, för ni visade nåd (kärleksfull omsorg) till hela Israels hus, när de kom upp, ut ur Egypten." Så keniterna lämnade från amalekiterna.
Och Samuel sa: "Trots att du är liten i dina egna ögon är du huvud över Israels stammar. Och Herren (Jahveh) har smort dig till kung över Israel,
Men Samuel svarade Saul: "Jag ska inte återvända med dig, för du har förkastat Herrens (Jahvehs) ord och Herren (Jahveh) har förkastat dig från att vara kung över Israel."
Och Samuel sa till honom: "Herren (Jahveh) har ryckt bort Israels kungadöme från dig idag, och har gett det till en annan som är bättre än du.
Och även Israels Evige ska inte ljuga eller ångra (hebr. nacham) sig, för han är inte en människa till att ångra (hebr. nacham) sig."
Och han sa: "Jag har syndat, hedra mig nu, jag ber dig, inför mitt folks äldste och inför Israel, och återvänd med mig så att jag kan tillbe Herren (Jahveh) din Gud (Elohim).
Och Samuel såg aldrig Saul igen till den dag han dog, för Samuel sörjde (hebr. ) över Saul. Och Herren (Jahveh) ångrade (sörj-tröstade – hebr. nacham) att han gjort Saul till kung över Israel. [Se kommentar i .]
[Den tredje enheten i Samuelsböckerna handlar om hur den unge David kommer till tronen. Den består av sju enheter som går från positiva händelser till negativa. De fyra första beskriver hans smörjelse, tjänst som harpospelare, segern över Goliat och hans popularitet och vänskap med Jonatan. Centralt vänder berättelsen och i ett kiastiskt mönster följer tre berättelser som beskriver hans kamp och hur Saul går hårdare och hårdare åt David.]
Herren (Jahveh) sa nu till Samuel: "Hur länge ska du sörja för Saul? Se jag har förkastat honom från att vara kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och gå. Jag ska sända dig till betlehemiten Jishaj, för jag har utsett bland hans söner åt mig en kung."
Och Saul och
Israels män var samlade och slog läger i
Elah-dalen (Terebintdalen). De ställde upp sig till strid mot filistéerna.
Filistéerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med den smala dalen mellan sig.
[Två olika ord för dal används här. I är ordet emek som är en bredare som i Jezereldalen osv. I används däremot gai som beskriver en smalare sektion.]
Och han [Goliat] stod och ropade till Israels armé och sa till dem. "Varför kommer ni ut och gör er redo för strid (ställer er i krigsordning)? Är inte jag en filisté och ni tjänare till Saul? Utse en man bland er och låt honom komma ner till mig.
Sedan sa filistén: "Jag hånar Israels armé idag, ge mig en man så att vi kan strida tillsammans (duellera)."
När Saul och hela Israel hörde dessa ord från filistén blev de förfärade och mycket rädda.
[Det vanligaste attributet som Saul beskrivs med är "mycket rädd", se ; ; ; ; , , ; ; , , . I jämförelse nämns att David är rädd två gånger, för Achish (kungen i Gat, se ) och Gud ().]
och Saul och de och alla
Israels män är i
Elah-dalen (Terebintdalen), och strider med filistéerna.
Och Israel och filistéerna ställde upp sig för strid, armé mot armé.
Och alla Israels män, när de såg mannen, flydde från honom och var mycket rädda.
Och en israelisk man sa: "Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel."
Och David talade till mannen som stod bredvid honom och frågade: "Vad får den man som dödar denne filisté och tar bort hånet från Israel? För vem är denne oomskurne filisté att han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé?"
David svarade filistén: "Du kommer emot mig med svärd, spjut och sabel (lans, kortare böjt svärd – hebr. kidon), men jag kommer emot dig i Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) namn, han som är Israels härars Gud och som du har hånat (hädat, förlöjligat, talat illa om).
I dag ska Herren (Jahveh) överlämna dig i min hand. Jag ska slå ner dig och hugga huvudet av dig. I dag ska jag ge hela den filisteiska armén till himlens fåglar och markens djur. Då ska hela världen förstå att Israel har en Gud (Elohim),
Och
Israels män och Juda steg upp och ropade och jagade filistéerna tills de kom till Gaj, och till Ekrons port. Och de skadade filistéerna föll ner längs vägen till
Shaarajim, ända till Gat och till Ekron.
Och Israels söner återvände från jakten efter filistéerna och de förstörde deras läger.
Och det skedde när de kom, när David återvände från slakten på filistéerna, att kvinnorna kom ut från Israels städer och sjöng och dansade för att möta kung Saul med tamburiner, med glädje och med shalishim-instrument.
[Det hebreiska ordet shalishim används bara här och har med ordet "tre" att göra, varav vissa tolkar det som ett tresträngat instrument. Det kan också vara ett onomatopoetiskt ord som beskriver ett instrument som låter "shal-shal-shal", och är någon form av rytminstrument som en skallra.]
Men hela Israel och Juda älskade David eftersom han gick ut och in framför dem.
Men David sa till Saul: "Vem är jag och vad är mitt liv, eller min fars familj i Israel [vi är ingen känd släkt], att jag ska bli kungens svärson?"
Han har lagt sitt liv i din hand och slagit filistén [Goliat, se ] och Herren (Jahveh) gjorde en stor seger för hela Israel, du såg det och gladde dig. Varför vill du då synda mot oskyldigt blod och döda David utan anledning?"
Där sa Jonatan till David: "Herren (Jahveh) är Israels Gud (Elohim) [han är mitt vittne] – när jag hör min far vid denna tid i morgon eller dagen efter [tredje dagen], se, om det är gott gentemot David, ska jag då inte sända till dig och avslöja det för dig?
Och David sa: "Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), din tjänare har med säkerhet hört att Saul söker att komma till Qila för att fördärva staden för min skull.
Kommer Qilas män att ge mig i hans hand? Ska Saul komma ner som din tjänare har hört? Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), jag ber dig (vädjar) berätta för din tjänare."
Då sa Herren (Jahveh): "Han ska komma ner."
Och han sa till honom: "Frukta inte, för min far Sauls hand ska inte finna dig, och du ska bli kung över Israel och jag ska vara nästa under dig. Och det vet även min far Saul."
Och Saul tog 3000 utvalda män från hela Israel och gick och sökte David och hans män på klipporna med stenbockar.
Efter vem har Israels kung kommit ut? Efter vem är det du jagar? Efter en död hund, efter en loppa!
Och nu, se jag vet att du med säkerhet ska bli kung och att Israels kungarike ska bli fast grundat i din hand.
[Detta är det centrala stycket i kapitel 21-31.]
Och [profeten] Samuel dog och hela Israel samlades tillsammans och sörjde honom och begravde honom i hans hus i Rama [i Efraims bergstrakt].
Då steg David upp och gick ner till Parans öken.
När nu Herren (Jahveh) har gjort med min herre allt det goda som han har talat angående dig och har utsett dig till furste över Israel,
Då sa David till Abigal (hebr. Avigal) [här stavas Abigail (hebr. Avigajil) utan ändelsen jil, utan "glädje"]: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), som denna dag har sänt dig för att möta mig,
Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) som Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), lever, han som har undanhållit min hand från att skada dig. Hade du inte kommit så snabbt för att möta mig, skulle vid morgonljuset (gryningen) inte en enda en som urinerar mot muren [någon av manligt kön] funnits kvar av Navals män." [Samma nedvärderande uttryck som i används igen.]
Och Saul steg upp och gick ner till Zifs öken och hade 3000 utvalda män från Israel med sig för att söka David i Zifs öken.
Och David sa till Avner: "Är inte du en tapper man? Och vem är lik dig i Israel? Varför har du då inte vakat över din herre kungen? För det kom en från folket för att fördärva kungen, din herre."
Och nu, låt inte mitt blod falla till marken långt bort från Herrens (Jahvehs) ansikte, för Israels kung har kommit ut för att leta efter en ensam loppa, som en som jagar rapphöns i bergen."
Men David [var trött på att ständigt behöva fly från Saul och] sa i sitt hjärta (tänkte för sig själv): "En dag kommer jag bli bortsvept (undanröjd) av Sauls hand. Det finns inget bättre för mig än att jag flyr till filistéernas land. Då måste Saul ge upp (tröttna på) att leta efter mig överallt inom Israels gränser och jag undkommer hans hand."
Och Achish trodde David och sa: "Han har fått sitt folk Israel att fullkomligt avsky honom, därför ska han bli min tjänare för alltid."
Och det hände i dessa dagar [en tid senare] att filistéerna samlade ihop sin armé till strid, för att strida med Israel. Då sa Achish till David: "Du ska med säkerhet veta att du ska gå ut med mig i armén, du och dina män."
Samuel var nu död och hela Israel hade sörjt honom och begravt honom i Rama, i hans egen stad. Saul hade tagit bort (förbjudit, utrotat) alla siare som frågade andar (demoner) eller familjeandar (spiritister) ut ur landet. [; ]
Och filistéerna församlade sig och kom och slog läger i Shunem, och Saul samlade ihop hela
Israel och de slog läger vid
[berget] Gilboa.
Dessutom ska Herren (Jahveh) ge Israel med dig i filistéernas hand och i morgon ska du och dina söner vara hos mig. Herren (Jahveh) ska ge Israels armé i filistéernas hand."
Och filistéerna samlade
(mobiliserade) hela sin armé till Afek
(Ras el-Ain) och israelerna slog läger vid
källan i Jizreel.
Filistéernas ledare frågade: "Vad gör dessa hebréer här?"
Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, tjänare till Israels kung Saul. Han som har varit hos mig över ett år (ordagrant: 'dagar även år'), och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"
Och det var så från den dagen och framåt. Han gjorde det till en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiskt beslut) för Israel till denna dag.
Och filistéerna stred mot Israel och Israels män flydde framför filistéerna och föll ner slagna på berget Gilboa.
Och när Israels män som var på den andra sidan dalen och de som var bortom Jordan, såg att Israels män flydde och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde, och filistéerna kom och bodde i dem.
David frågade honom: "Varifrån kommer du?"
Han svarade honom: "Jag har flytt från Israels läger [i Jezereldalen]."
Och de klagade och grät och fastade till kvällen, för Saul och för Jonatan, hans son, och för Herrens (Jahvehs) folk och för Israels hus, eftersom de hade fallit för svärdet.
Din skönhet, Israel [syftar på Saul och Jonatan], ligger slagen på dina höga platser.
Hur har inte de mäktiga fallit.
Ni Israels döttrar,
gråt över Saul
som klädde er i scharlakan [den mest dyrbara färgen; lyxiga kläder] och prakt (juveler, smycken; glädje – hebr. eden)
och satte guldsmycken på era kläder.
och han gjorde honom till kung över Gilead och över ashuriterna och över Jizreel och över Efraim och över Benjamin och över hela Israel.
Ish-Boshet, Sauls son, var 40 år när han började regera över Israel, och han regerade i två år. Men Juda hus följde David.
[Namnet Ish-Boshet betyder: "man av skam", i Krönikeböckerna kallas han Eshbaal, som betyder "Baal finns" (). Han är inte en smord kung, utan någon som tillsätts som kung över alla elva stammar, förutom Juda där David regerar. Under två år är det en tillfällig splittring i ett Nord- och Sydrike innan David enar nationen igen.]
Striden var mycket svår den dagen och Avner blev slagen och Israels män framför Davids tjänare.
Så Joav blåste i shofaren och folket gjorde halt. De förföljde inte Israel mer och slutade att strida.
att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva."
Sedan sände Avner budbärare till David rakt ner och sa: "Vems är landet?" Och sa: "Skär ett förbund med mig och se, min hand ska vara med dig till att föra hela Israel till dig."
Och Avner talade med Israels äldste och sa: "Även tidigare, även för tre dagar sedan, var det så att ni sökte att göra David till kung över er,
och nu gör det. För Herren (Jahveh) har talat till David och sagt: Genom min tjänare Davids hand ska jag rädda mitt folk Israel ur filistéernas hand och ur alla deras fienders hand."
Och Avner talade även i Benjamins öron [privat med benjaminiterna, utom hörhåll för de andra], och Avner gick även och talade i Davids öron i Hebron allt det som syntes gott för Israel och till hela Benjamins hus.
Och Avner sa till David: "Jag vill stå upp och gå och ska samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan skära förbund med dig och du kan regera över alla som du (din själ) önskar." Och David sände iväg Avner och han gick i frid (shalom).
Och hela folket och hela Israel förstod den dagen att det inte var kungen som låg bakom att Avner, Ners son, dödades.
Och kungen sa till sina tjänare: "Vet ni inte att det är en furste och en stor man som har fallit i Israel idag?
Och när Sauls son [Ish-Boshet som regerade de 11 stammarna (utom Juda) från staden Machanajim på östra sidan om Jordanfloden, se ] hörde att Avner [hans befälhavare] var död i Hebron blev hans händer matta (tappade han både styrka och mod) och alla israeliter blev förfärade. [Avner hade mördats av Joav, se . Motsatta uttrycket med "stärkta händer" finns i .]
[Efter Sauls död hade riket tillfälligt splittrats under två års tid. Juda stam höll fast vid David medan Sauls befälhavare insatte Sauls son Ish-Boshet att styra de 11 andra stammarna från Machanajim i Gileads bergsbygd öster om Jordanfloden, se . Nu kommer representanter från alla stammarna tillsammans och David smörjs till kung.] Och alla
Israels stammar kom till David, till
Hebron (hebr. Chevrón). Och de talade
[till David] med orden: "Här är vi, dina ben och ditt kött är vi.
Redan långt tidigare, när Saul var kung över oss, var det du som ledde ut och förde in Israel [, , ]. Och Herren (Jahveh) sa till dig: Du ska föda (valla; vara en herde för – hebr. raah) mitt folk Israel, och du ska vara furste över Israel." [; ]
Och alla Israels äldste kom till kungen i Hebron och kung David skar ett förbund med dem i Hebron inför Herrens (Jahvehs) ansikte och de smorde David till kung över Israel.
I Hebron regerade han
[först] över Juda i 7 år och 6 månader
[ca 1010-1002 f.Kr.], och i Jerusalem regerade han
[sedan] 33 år över hela
Israel och Juda
[ca 1002–970 f.Kr.].
[ Khirbet Qeiyafa – En stad som visar på Davids växande rike
Fram tills fyndet i Tell Dan 1993 i norra Israel som nämner "Davids hus" fanns det inga arkeologiska belägg för att David har funnits. Utgrävningar 2007-2013 i Khirbet Qeiyafa, som ligger i Elah-dalen (nära Azeka där David slog Goliat), visar hur det enade riket Israel under Davids tid (ca 1010–970 f.Kr.) expanderade och stärkte sin ställning genom att nya befästningsstäder byggdes som försvar mot filistéerna. Staden var bebodd endast en kort period på 20-30 år under den senare delen av Davids regeringstid. Staden förstördes 980-970 f.Kr. Ofta har dateringar gjorts endast med hjälp av keramikfynd, men i Khirbet Qeiyafa fann man ett 20-tal olivkärnor som man kunde analysera med hjälp av kol-14 metoden vilket möjliggjorde en så exakt datering. Det som även var avgörande för dateringen är det faktum att staden var bebodd endast en kort period varefter den övergavs under lång tid.
Staden visar alla tecken (typ av mur, stadsplanering, frånvaro av benrester från gris, typ av lerkärl, osv) på att vara en judisk stad och inte en filisteisk eller kanaaneisk. Platsen är strategiskt viktig, den ligger en dagsmarsch både från Jerusalem och Hebron. Den är en gränsstad mot filistéerna (12 km till Gat västerut). Fynden har lett till att arkeologer nu också bättre kan identifiera städer från samma period vid andra utgrävningar. Några av dem är: Bejt-Shemesh (lager 4), Tell en-Nasbeh, Chirvet ed-Davara, Chirvet al-Raj (2019) och Lachish (lager 5, 2023).
Muren är en så kallad kasemattmur (dubbelmur). Den tekniken användes i israeliska städer, men inte i filisteiska eller kanaaneiska. Specifikt för Juda är att muren var integrerad i boningshusen där den kunde användas som förrådsrum. En tjockare mur är visserligen starkare, men fördelen med denna ihåliga konstruktion (i detta fall var bredden på den yttre 1,5 meter och den inre 1 meter) är att den går snabbare att bygga. Fynd visar att fyra grupper byggde muren och utgick från var sin sida av de två portarna. Allt pekar på en central administration som planerade byggandet av staden.
Mellan 2007 och 2013 har en fjärdedel av staden grävts fram (vilket är mycket i arkeologiska sammanhang). Över 400000 lerskärvor och 693 handtag från stora lerkärl har hittats. Sådana kärl användes av en central administration, där tomma kärl skickades ut för att fyllas, och fungerade som en slags beskattning. Här i Elah-dalen odlades mycket av den spannmål som behövdes för att försörja det växande riket. Bland de mer spektakulära fynden är en inskription med namnet Esh-Baal, samma namn som Sauls fjärde son (). Av de tusentals namn som hittats på andra inskriptioner från platser i Israel, är det första gången detta namn upptäckts. Det stämmer även in tidsmässigt med de personer i Bibeln som har det namnet. Personnamn som inkluderar Baal, som betyder "herre" men även användes om kanaanéernas gud, förekommer inte längre efter 900-talet f.Kr. i Bibeln.
Man har även hittat 12 mycket små vikter som alla har en rundad överdel och en platt bas. De användes för att väga dyrbart material, som metaller, juveler eller kryddor. De är alla olika fraktioner av vikten (11,5 gram). Innan det här fyndet, var en vanlig uppfattning att det här exakta måttsystemet började användas först under 600-talet i Juda. Andra tecken på att staden hade en aktiv och välutvecklad kommers är vackra kärl från Cypern och skarabéer från Egypten. Dessutom har även många metallföremål hittats, bl.a. 15 dolkar, 10 pilspetsar, 3 svärd samt en bronsyxa.]Och David visste
[han förstod att när en av dåtidens stora kungar sänder en delegation och bidrar till palatset] att Herren
(Jahveh) hade gjort honom till kung över
Israel och att han hade upphöjt hans kungarike för sitt folk
Israels skull.
[Drygt hundra år efter Davids tid skriver Moabs kung Mesha ner sin beskrivning av kriget med israeliterna. Stenen som kallas Mesha-stelen hittades i Dibon i Jordanien 1868. Den dateras till 840 f.Kr. Beskrivningen är i full harmoni med Bibelns version och har 34 rader. Rad 4-5 beskriver striderna med "Omri Israels kung", han var Nordrikets 6:e kung och regerade 884-873 f.Kr. Rad 31 nämner troligtvis "Davids hus", två av de fem bokstäverna är skadade, men ny 3D teknik pekar på att det verkligen står Davids hus. Stenen finns i Paris på Louvren.]När filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, gick alla filistéer upp och sökte David, och David hörde om det och gick ner till borgen (starka fästet – hebr. matsodah).
[Filistéerna kom från städerna Gaza, Ashkelon, Ashdod vid Medelhavskusten och Ekron och Gat lite längre in från kustremsan och rörde sig höjdmässigt upp mot Jerusalem. En del menar att denna borg refererar till den i Adullam i närheten av Betlehem som är på lägre höjd (), men troligare utifrån den geografiska positionen nära Refaim och Givon (, och ) är att David flyttar sitt högkvarter från palatset som nu är byggt på högre höjd, ner till borgen innanför murarna i Jerusalem.]
[Israeliterna hade tagit med arken ut i striderna eftersom man trodde Guds kraft och närvaro skulle vara med dem, men den blir istället tagen som segerbyte av filistéerna (, ). Under 7 månader finns den i Ashdod, Gat och Ekron (), men när deras gud Dagon faller ner och invånarna blir sjuka med bölder skickar de iväg arken till Beit-Shemesh. Där hanterar folket arken på ett ovärdigt sätt, så den sänds vidare till Kirjat-Jearim (13km väster om Jerusalem, nära Abu Gush) där den blir stående i 20år i Avinadavs hus (). Där förblir den under Sauls styre (40 år) och omkring 10 år in i Davids styre. Totalt har det alltså gått 70 år sedan arken lämnade tabernaklet i Shilo. Nu vill David föra arken till Jerusalem. Hans tal till de samlade återges i .]
Igen samlade David alla de utvalda i Israel, 30000 man.
Och David och hela Israels hus spelade inför Herrens (Jahvehs) ansikte med alla slags instrument gjorda av cypressträ och med kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor) och med nevel-lyror (psaltare) och med tamburiner och med skallror och med cymbaler.
Och David och hela Israels hus förde upp Herrens (Jahvehs) ark med rop och med ljudet av shofarer.
Och han delade ut bland hela folket, till hela Israels folkskara, både män och kvinnor, till varenda en, ett runt bröd [brödkaka, se ], en dadelkaka (hebr. eshpar, ett ovanligt ord, kanske kött eller bröd bakat i form) och en russinkaka [ett sött bröd, se ; ]. Och hela folket lämnade, var och en till sitt hus. []
Sedan återvände David för att välsigna sitt eget hushåll. Och Michal, Sauls dotter, kom ut och mötte David och sa: "Hur har Israels kung gett sig ära idag, som har klätt av sig själv idag inför ögonen på sina tjänares tjänstekvinnor, som en av de fåfänga männen som skamlöst klär av sig!"
[David var inte naken, han hade tagit av sig sin kungliga mantel, i ödmjukhet inför Gud, se , och var som en bland folket, detta retade Michal för hon gillade statusen att vara kungens fru.]
Och David sa till Michal: "Inför Herrens (Jahvehs) ansikte som valt mig framför din far och över hela hans hus, till att utse mig till furste över Herrens (Jahvehs) folk, över Israel, inför Herrens (Jahvehs) ansikte har jag fröjdat mig.
Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
Har jag någonsin där jag flyttat omkring med alla Israels barn talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, någon som jag satt till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?
Nu ska du säga så till min tjänare David, så säger Härskarornas Herre (Jave Sebaot):
Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren,
till att bli furste över mitt folk Israel.
Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel
och plantera det så att det får bo kvar och inte oroas mer.
Onda människor ska inte förtrycka det mer som förr,
sedan tiden då jag satte domare över mitt folk Israel.
Jag ska låta dig få ro från alla dina fiender.
Och nu berättar Herren (Jahveh) för dig att Herren (Jahveh) ska bygga ett hus (släkt, dynasti) åt dig.
Finns det något enda folk på jorden som ditt folk Israel,
det som Gud (Elohim) själv kom och friköpte åt sig som sitt eget [],
för att göra sitt namn känt?
[De första tre frågorna i och fokuserade på Davids personliga relation med Gud, här i den fjärde retoriska frågan skiftar fokus till Guds speciella relation med israeliterna:]
Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk som du friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar.
Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre (Jahveh), har blivit deras Gud (Elohim).
Och låt ditt namn bli förhärligat för evigt så att man säger:
'Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) är Gud (Elohim) över Israel.' Och din tjänare Davids hus (Davids dynasti) ska vara fast grundat inför dig.
För du, Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud (Elohim), har uppenbarat (avslöjat) för din tjänare och sagt:
'Jag ska bygga dig ett hus,' därför har din tjänare tagit till hjärtat att be denna bön till dig.
Och David regerade över hela Israel och David skipade rätt och rättfärdighet till allt sitt folk.
När nu Joav såg att fienden var uppställd mot honom både framför och bakom [då han förstod att det skulle bli ett tvåfrontskrig], valde han några av Israels bästa män [utvalda stridsmän] och ställde dem i slagordning mot araméerna,
Och när araméerna såg att det gick illa framför Israel samlade de ihop sig själva.
Och det berättades för David och han samlade hela Israel tillsammans och gick över Jordan och kom till Chejlam. Och araméerna ställde upp sig i slagordning mot David och stred med honom.
Och araméerna flydde framför Israel och David slog av araméerna 700 av vagnarnas ryttare och 40000 ryttare och slog Shovach, härhövitsmannen för deras armé, så att han dog där.
När alla kungar som var Hadadezers tjänare [andra städer i norra regionen av Syrien och på andra sidan Eufratfloden] såg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med Israel och tjänade dem [de blev underställda Israel]. Och araméerna vågade aldrig mer undsätta (hjälpa) Ammons söner.
[Det har nu gått ett år.] Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet adar/nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att David sände Joav [som sin general] och sina tjänare (sin armé) med honom. De fördärvade (förgjorde) Ammons söner och belägrade Rabbah [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad]. Men David stannade i Jerusalem.
Och Orija sa till David: "Arken och Israel och Juda bor i hyddor och min herre Joav och min herres tjänare tältar på det öppna fältet, ska jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Du lever och din själ lever, jag vill inte göra något sådant."
Natan sa till David: "Du är den mannen. Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand,
och till dig gav jag din herres hus och din herres hustru [Michal, Sauls dotter] i din famn och gav dig Israels och Juda hus, och om det var för lite så skulle jag ge dig så mycket mer.
för du gjorde detta i hemlighet, men jag ska göra dessa ting inför hela Israel mitt på ljusa dagen (inför solen)."
Och hon sa till honom: "Nej, min bror, tvinga mig inte, för något sådant ska inte ske i Israel. [; , ; ; ] Gör inte denna hänsynslösa handling.
Och jag, hur ska jag kunna bära min skam? Och du, du kommer att bli som en av de skamliga dårarna i Israel. Och nu, tala, jag ber dig, med kungen, för han ska inte neka mig från dig."
I hela Israel var det ingen som prisades lika mycket för sitt vackra utseende som Avshalom, från hans fotsulor till kronan på hans huvud fanns ingen fläck (inget fel) på honom.
Avshalom brukade nu stiga upp tidigt och stå vid vägen som ledde till porten [in till Jerusalem], och var det så att någon hade ett ärende som skulle till kungen för ett avgörande, då kallade Avshalom på honom och frågade: "Från vilken stad är du?" Och när han då svarade: "Din tjänare är från en av Israels stammar."
Avshalom gjorde på detta sätt mot hela Israel som kom till kungen i rättsliga ärenden. På det sättet stal (förledde) Avshalom Israels mäns hjärtan.
Men Avshalom sände spejare till alla Israels stammar och sa: "När ni hör shofarens röst ska ni säga: Avshalom är kung i Hebron."
Och det kom en budbärare till David och berättade: "Israels mäns hjärtan är efter Avshalom."
Kungen frågade: "Var är din herres son?"
Tsiva svarade kungen: "Se, han vistas i Jerusalem för han sa: Idag ska Israels hus upprätta till mig min fars kungarike." [Detta var troligtvis en lögn från Tsiva, om Mefivoshets redogörelse längre fram stämmer, se .]
Och Avshalom och hela folket, Israels män, kom till Jerusalem och Achitofel med honom.
Och Choshaj sa till Avshalom: "Nej, men den som Herren (Jahveh) och detta folk och alla Israels män har valt, han ska det bli och med honom vill jag vara.
Och Achitofel sa till Avshalom: "Gå in till din fars konkubiner, som han har lämnat för att vakta huset, och hela Israel ska höra att du avskyr din far, då ska de få starka (fasta, säkra, tappra) händer, alla som är med dig."
Så de satte upp ett tält åt Avshalom på husets tak och Avshalom gick in till sin fars konkubiner inför ögonen på hela Israel.
Och hans ord behagade Avshalom väl och alla Israels äldste.
och även en son till krigaren, vars hjärta är som ett lejons hjärta ska smälta fullständigt, för hela Israel vet (är väl förtrogna med) att din far är en mäktig krigare och de som är med honom är dugliga stridsmän.
Men jag ger rådet att hela Israel samlas hos dig från Dan till Beer-Sheva, lika många som sanden vid havet (omöjliga att räkna) och att du själv (personligen) drar ut i strid.
Och om han drar sig undan till en stad ska hela Israel ta fram rep till den staden, och vi ska dra ner den till dalen till dess inte en enda liten sten blir funnen där."
Och Avshalom och alla Israels män sa: "Choshajs, arkitens råd är bättre än Achitofels råd." För Herren (Jahveh) hade förordnat att omintetgöra Achitofels råd i syfte att Herren (Jahveh) skulle föra ondska över Avshalom.
Och Choshaj sa till Tsadoq och till Evjatar, prästerna: "Detta och detta är Achitofels råd till Avshalom och Israels äldste och så här har jag gett dem råd.
Och David kom till Machanajim, och Avshalom gick över Jordan, han och alla Israels män med honom.
Och Avshalom hade satt Amasa över hären istället för Joav. Amasa var son till en man vars namn var Itra, jisraeliten som gick in till Abigal (hebr. Avigal) [kortformen av Abigail], Nachash dotter, syster till Tseroja, Joavs mor.
Och Israel och Avshalom slog läger i Gileads land.
Och folket gick ut på fältet mot Israel och striden ägde rum i Efraims skog.
Och Israels folk blev slagna där inför Davids tjänare och det var en stor slakt den dagen, 20000 män.
Och Joav blåste i shofaren och folket återvände från att jaga efter Israel, för Joav höll tillbaka folket.
Och de tog Avshalom och slängde honom i en stor grop i skogen och samlade en stor hög med stenar över honom. Och hela Israel flydde var och en till sitt tält.
Och kungen steg upp och satt i porten. Och man berättade för folket och sa: "Se, kungen sitter i porten", och hela folket kom inför kungens ansikte. Men Israel hade flytt varje man till sitt tält.
Men hela folket kivades (tvistade) i alla Israels stammar och sa: "Kungen räddade oss ur våra fienders hand och han räddade oss ur filistéernas hand, men nu har han flytt från landet för Avshalom.
Och kung David sände bud till Tsadoq och till Evjatar, prästerna och sa: "Tala till de äldste i Juda och säg: Varför är ni de sista att föra kungen tillbaka till hans hus?" För Israels tal hade kommit till kungen, att föra honom till hans hus.
Och David sa: "Vad har jag att göra med dig, Tserojahs son, att du idag skulle bli min advokat? Ska någon man dödas i Israel idag? Vet inte jag att jag är Israels kung idag?"
Och kungen gick över till Gilgal och Kimham gick över med honom. Och hela Juda folk förde över kungen och hälften av Israels folk.
Och se, alla Israels män kom till kungen och sa till kungen: "Varför har våra bröder Juda män stulit bort dig och fört kungen och hans hushåll över Jordan och alla Davids män med honom?"
Och alla Juda män svarade Israels män: "Eftersom kungen är nära släkting till oss, varför är ni arga för denna sak? Har vi ätit på kungens bekostnad eller har någon gåva getts till oss?"
Och Israels män svarade Juda män och sa: "Vi har tio delar (ordagrant tio händer är till oss) av kungen och även i David mer än ni. Varför föraktar ni oss (gör oss lätta) och inte låter denna sak vara först till oss att föra hem kungen?"
Men Juda mäns ord var hårdare än Israels mäns ord.
Och där mötte dem en usel (värdelös – hebr. belijaal) man vars namn var Sheva, Bichris son, en man från Benjamin. [Sheva var från samma stam som Saul, kanske t.o.m. en släkting, se .] Och han blåste i shofaren och sa:
"Vi har ingen del i David
och vi har inget arv i Jishajs son.
Var och en till sitt tält, Israel!"
Då lämnade alla Israels män (ordagrant: gick upp från att följa) David och följde [istället] Sheva, Bichris son. Men Juda män höll sig till sin kung [David], från Jordan till Jerusalem.
Och han gick genom alla Israels stammar till Avel och Beit-Maacha och alla beriterna, och de samlade ihop sig och gick efter honom.
Vi är de mest fridsamma och trogna i Israel, och du försöker förgöra en moderstad (viktig central stad) i Israel. Varför vill du förstöra Herrens arv?
[Detta är andra uppräkningen av Davids närmaste ledare i Samuelsboken, se .]
Och Joav ledde (var över) hela Israels armé []
och Benajaho, Jehojadas son, ledde (var över) keretiterna
och ledde (var över) peletiterna,
Och kungen kallade på givoniterna och sa till dem, - givoniterna tillhörde inte Israels söner utan var en kvarleva från amoréerna och Israels söner hade gett sin ed till dem, men Saul sökte att döda dem i sin nitälskan för Israels söner och Juda, -
Och givoniterna sa till honom: "Det handlar inte om silver eller guld mellan oss och Saul eller hans hus. Det är inte heller vår sak att döda någon man i Israel." Och han sa: "Vad säger ni att jag ska göra för er?"
Och de sa till kungen: "Mannen som gjorde slut på oss och som rådslog mot oss, så att vi har upphört från att vara inom några av Israels gränser,
Och filistéerna var åter i krig med Israel, och David gick ner och hans tjänare [soldater] med honom och stred mot filistéerna. Men David blev trött.
Men Avishaj, Tserojahs son, hjälpte honom [David] och slog filistén och dödade honom. Och Davids män gav sin ed till honom och sa: "Du ska inte gå ut med oss i strid igen, så att du inte utsläcker Israels lampa."
Och när han hånade Israel [Israels armé, på liknande sätt som Goliat gjort tidigare, se ], slog Jehonatan, en son till Davids bror Shimeah, honom. [; Shimeah var David fader Jesses tredje son, se .]
Dessa var Davids sista ord:
Så förkunnar (säger, proklamerar) David, Jishajs son,
så förkunnar (säger, proklamerar) den man som blev högt upphöjd,
Jakobs Guds smorde,
Israels psalmist (lovsångsledare, sång ackompanjerad med instrumental musik).
Israels Gud (Elohim) sa,
Israels klippa talade till mig:
"Den som råder över människor ska vara rättfärdig,
den som råder i gudsfruktan,
Och efter honom [nummer två] var Elazar, Dodos son, son till en achochit, en av de tre mäktiga männen med David, när de riskerade sina liv mot filistéerna som hade samlats till strid och Israels män hade gått därifrån,
[Detta stycke hör tematiskt ihop med den hungersnöd som orsakades av Sauls krig mot givoniterna.]
Och igen upptändes Herrens (Jahvehs) vrede mot Israel och han [Herren (Jahveh) tillät att Satan] lockade (förledde, eggade, hetsade) David mot dem och sa: "Gå och räkna Israel och Juda."
[I parallellreferensen () är det en åklagare (hebr. Satan) som uppmanade David att räkna folket, men det är också tydligt att Herren (Jahveh) tillåter Satan att pröva David. Det var tillåtet enligt Torah att göra en folkräkning, men det finns en varning om pest om den inte genomfördes på rätt sätt (). Eftersom det var tillåtet och också ibland uppmuntrades (; , ; ) talar för att Davids synd inte handlade om att han räknade folket. Problemet var antingen Davids motiv för folkräkningen eller sättet på vilket den genomfördes. Kanske var syftet att upphöja sig själv och lita mer på sin egen styrka än på Herrens. Alternativt uppfyllde inte David kravet att alla inskrivna män skulle betala en halv shekel som lösen som krävdes (). Vad som talar för det andra alternativet är att David vid ett tidigare tillfälle inte följt alla bestämmelser för en annars tillåten handling – transporten av förbundsarken – vilket fick katastrofala följder ().]
Och kungen sa till Joav, arméns general [härförare i singular], som var med honom: "Gå nu fram och tillbaka bland alla Israels stammar från Dan [i norr] till Beer-Sheva [i söder] och räkna folket, så att jag vet folkmängden."
Men kungens ord stod fast (starkt, säkert) mot Joav [Davids general] och mot arméns härförare. Och Joav och arméns härförare gick ut från kungens närvaro (ansikte) och räknade Israels folk.
Och Joav uppgav antalet på det räknade folket till kungen, och där var i Israel 800000 tappra (modiga) män som kan dra svärdet, och Juda män var 500000.
Och Herren (Jahveh) sände en pest i Israel från morgonen till den utsatta tiden, och det dog folk från Dan till Beer-Sheva, 70000 män.
Och David byggde där ett altare till Herren (Jahveh) och offrade brännoffer och shalomoffer. [] Och Herren (Jahveh) rördes av enträgen bön för landet och plågan var borta från Israel.
Så de sökte efter en ung kvinna
(hebr. naarah) genom hela
Israel och fann Avishag, shunnamitiskan, och förde henne till kungen.
[Avishag var från staden Shunem i Jezereldalen nära berget Gilboa, kvinnan i Höga Visan är också från Shunem, se .]Och du, min herre kung, hela Israel har sina ögon på dig, att du ska berätta för dem vem som ska sitta på min herres tron, kungen efter honom.
jag har verkligen (sannerligen) gett dig min ed i Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), och sagt: Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron i mitt ställe, jag ska verkställa (göra) detta redan idag."
Och låt Tsadoq, prästen, och Natan, profeten, smörja honom där till kung över Israel och blås i shofaren och säg: 'Länge leve kung Salomo.'
Sedan ska ni komma upp efter honom och han ska komma och sitta på min tron, för han ska vara kung i mitt ställe och jag har utsett honom till att vara furste över Israel och över Juda."
Och kungen [David] sa även: 'Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), som har gett en att sitta på min tron idag och mina ögon får se det.'" [Jonatans rapport här i är skriven utifrån någon som var med och såg och hörde vad som hände.]
så att Herren (Jahveh) kan bekräfta (stadfästa) sitt ord som han talat om mig och sagt: Om dina söner vakar över sina vägar [lever som jag lär dem] och vandrar inför mitt ansikte i sanning med hela sitt hjärta och med hela sin själ, lovar han att det inte ska saknas någon efterträdare [från ditt släktled] på Israels tron. [, ]
Och även du vet vad Joav, Tserojahs son, gjorde mot mig och vad han gjorde mot två av Israels härhövitsmän, mot Avner, Ners son [], och mot Amasha, Jeters son [], som han slog och hällde ut stridsblod i fred och satte stridsblod på sin gördel som han har runt sina höfter och på sina skor som han har på sina fötter.
Och dagarna som David regerade över Israel var 40 år:
7 år regerade han i Hebron (hebr. Chevron) [när han regerade över Juda]
och 33 år regerade han i Jerusalem.
Och han sa: "Du vet att kungariket var mitt och att hela Israel lyfte sina ansikten mot mig för att jag skulle regera. Men kungariket är omändrat och har blivit min brors, för från Herren (Jahveh) är det hans. []
Och Herren (Jahveh) ska vända tillbaka hans blod över hans eget huvud, eftersom han har slagit två män som var mer rättfärdiga och bättre än han, och han dödade dem med svärd och min far David visste det inte. Avner, Ners son, Israels härförare [], och Amasa, Jeters son, Juda härförare [].
När hela Israel fick höra talas om domen som kungen hade fällt, häpnade de över kungen, för de såg att Guds (Elohims) vishet fanns i honom så att han kunde skipa rätt.
Och kung Salomo var kung över hela Israel. [Alla senare kungar regerade bara i delar av landet.]
Och Salomo hade 12 överhuvuden över hela Israel som försåg kungens hushåll med livsmedel, varje man skulle förse för en månad varje år.
Juda och Israel var lika omöjliga att räkna som sanden vid havet [; ], de åt och drack och var glada.
Och Juda och Israel bodde i trygghet, varje man under sin vinstock och under sitt fikonträd, från Dan till Beer-Sheva, alla Salomos dagar.
Och kung Salomo tog ut en plikttjänstgöring från hela Israel, och de utskrivna var 30000 män.
Och det skedde i det 480:e året efter att Israels söner kommit ut från Egyptens land, i det fjärde året som Salomo regerade över Israel, i månaden ziv [motsvarar april/maj], som är den 2:a månaden att han började bygga Herrens (Jahvehs) hus.
[Denna vers tillsammans med de 300 åren i pekar på att uttåget skedde på 1400-talet f.Kr. Vanligt är att datera invigningen av templet till 966 f.Kr., vilket då ger året för uttåget till 1446 f.Kr. De som hävdar ett senare datum för uttåget (ca 1260 f.Kr.) ser talet 480 symboliskt för 12 generationer av de tolv domarna (40 x 12 = 480). Den grekiska översättningen Septuaginta skriver numret 440.
Här och i används det ovanliga namnet Ziv för den andra månaden. Ordet kommer från ordet för ljus (hebr. ohr) och anspelar på att det blir vår och ljusare. Uttrycket "andra månaden" är det som annars används, se ; ; ; . I den moderna judiska kalendern används namnet Iiar.]
och jag ska bo därinne bland Israels söner,
och ska inte överge mitt folk Israel."
[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner där Salomos bön är den centrala delen:
A Introduktion ()
B Invigning ()
C Salomo välsignar folket ()
D Salomos bön ()
C´ Salomo välsignar folket ()
B´ Invigning ()
A´ Avslutning ()
Färdigställandet av templet är Salomos största bedrift. Denna byggnad både konkretiserar och symboliserar Israels band med Gud. Mitt i allt detta är det också helt uppenbart att himlarnas Gud inte kan bo i ett hus byggt av människor, något som Salomo också tar upp i sin bön, se och .]
Vid den tiden (sedan) samlade Salomo Israels äldste och alla stammarnas huvuden (ledare), furstarna för Israels fäders hus, till kung Salomo i Jerusalem för att föra upp Herrens (Jahvehs) förbundsark ut från Davids stad som är Sion.
Och alla Israels män samlades till kung Salomo vid festen [lövhyddohögtiden] i månaden (hebr. jerach) etanim [i den kanaaneiska kalendern], som är [motsvarar] den 7:e månaden (hebr. chodesh) [tishri – sept/okt]. [Invigningen sker 11 månader efter att templet färdigställts. Detta sker under lövhyddohögtiden (sukkot) som är den mest glädjefyllda högtiden av alla, se .]
Och alla Israels äldste kom och prästerna tog upp (lyfte) arken.
Och kung Salomo och hela Israels församling som var samlade hos honom, var med honom framför arken och offrade får och oxar som inte gick att räkna för det var så många.
Det fanns ingenting kvar i arken förutom de två stentavlorna som Mose lade dit vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], när Herren (Jahveh) skar förbund med Israels söner, när de kom ut från Egyptens land. [Det hebreiska ordet för Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.]
Och kungen vände sitt ansikte om och välsignade hela Israels församling, och hela Israels församling var stående.
Och han sa: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), som har talat med sin mun till David, min far, och i hans hand har fullbordat det. Han sa:
Från den dag jag förde fram mitt folk Israel ut från Egypten, valde jag ingen stad från alla Israels stammar till att bygga ett hus, så att mitt namn ska vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel.
Och det var i Davids hjärta, min far, att bygga ett hus till Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim).
Och Herren (Jahveh) har bekräftat sitt ord som han talade, och jag har rests upp i min far Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren (Jahveh) talade (lovade), och har byggt huset till Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim).
[I redogörelsen i berättas också att Salomo stod på en talarstol.]
Och Salomo stod inför Herrens (Jahvehs) altare framför hela Israels församling och sträckte ut sina händer mot himlarna
och sa: "Herre (Jahveh) Israels Gud (Elohim) det finns ingen Gud (Elohim) lik dig i himlarna däruppe och på jorden längst ner, som håller (vaktar, skyddar, bevarar) förbund och nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) med dina tjänare, som vandrar inför ditt ansikte med hela sitt hjärta,
Och nu Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), håll (vakta, skydda, bevara) till din tjänare David, min far, det som du har talat till honom, och sagt: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron, om bara dina söner håller (vaktar, skyddar, bevarar) sina vägar till att vandra inför mitt ansikte, som du har vandrat inför mitt ansikte.'
Och nu Israels Gud (Elohim), låt ditt ord, jag ber dig, bli bekräftat som du har talat till din tjänare David, min far.
Svara på din tjänares och ditt folk Israels bön, när de vänder sig i bön mot denna plats. Hör (lyssna till) dem från himlarna, där du bor. Hör (lyssna till) dem och förlåt dem [deras synd].
När ditt folk Israel är nedslaget framför fienden, när de syndar mot dig, om de vänder om igen till dig och bekänner ditt namn och ber och bönfaller till dig i detta hus,
och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter ditt folk Israels synd, och för dem tillbaka till landet som du gav deras fäder.
och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter dina tjänares synd och ditt folk Israel, när du undervisar dem den goda vägen som de ska vandra, och sänder regn över landet som du har gett till ditt folk som ett arv.
alla böner, alla enträgna böner som bes av alla människor av hela ditt folk Israel, som varje man ska veta (vara väl förtrogen med) sitt eget hjärtas sjukdom (sår, plåga) och sträcker ut sina händer mot detta hus,
Främlingar som inte tillhör ditt folk Israel, ska komma från avlägsna länder på grund av ditt namn (ryktet om dig) [din närvaro].
[Herre] Hör (lyssna) då från himlarna, din boning, och svara på alla böner från främlingarna. Då ska alla folk på jorden lära känna (bli intimt förtrogna med) ditt namn och i vördnadsfull tillbedjan frukta dig som ditt folk Israel gör, och förstå att detta tempel jag byggt är helgat åt ditt namn (tillhör dig). [Detta är en profetisk bön som visar att evangeliet ska förkunnas för hela världen, så som det blev när lärjungarna fullföljde missionsbefallningen.]
Låt dina ögon vara öppna för dina tjänares böner och ditt folk Israels innerliga böner, till att höra (lyssna) till dem när än de ropar till dig.
Och han stod och välsignade hela Israels församling med en hög (stark) röst och sa:
"Välsignad är Herren (Jahveh) som har gett vila (betyder även ro och tröst – hebr. menocha) till sitt folk Israel i enlighet med alla sina ord (löften), inte ett enda ord som han talat har misslyckats (inget löfte har uteblivit, alla ord har blivit som de talats), som han talade genom sin tjänare Moses hand.
Och låt dessa mina ord som jag har bett inför Herrens (Jahvehs) ansikte vara nära Herren vår Gud (Jahveh Elohim) dag och natt, så att han kan utföra (upprätthålla) sin tjänares sak och kan utföra (upprätthålla) sitt folk Israels sak, som behövs varje dag,
Och kungen och hela Israel med honom offrade offer inför Herrens (Jahvehs) ansikte.
Och Salomo offrade shalomoffer (gemenskapsoffer) som han offrade till Herren (Jahveh), 22000 oxar och 120000 får. Så avskilde (invigde) kungen och alla Israels söner Herrens (Jahvehs) hus.
Och Salomo höll fest vid denna tid och hela
Israel med honom, en stor församling från Chamats ingång till
Egyptens bäck, inför Herren vår Guds
(Jahveh Elohims) ansikte, sju dagar och sju dagar, fjorton dagar.
På den åttonde dagen sände han iväg folket och de välsignade kungen och gick till sina tält glada och med goda hjärtan, för all den godhet som Herren (Jahveh) hade visat till David, sin tjänare, och till Israel, sitt folk.
då ska jag stadfästa ditt kungarikes tron över Israel för evigt, så som jag talade (lovade) till David, din far, och sa: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron.' []
då ska jag hugga av Israel, ut från landet som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat (avskilt) till mitt namn, ska jag kasta bort från mitt ansikte, och Israel ska bli ett ordspråk och ett skällsord bland alla folkslag.
Allt folk som var kvar av amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevusiterna som inte tillhörde Israels söner,
sönerna som var kvar efter dem i landet som Israels söner inte helt kunnat utrota, av dem tog Salomo en skatt som slavar till denna dag.
Men av Israels söner gjorde Salomo ingen till slav, utan de var stridsmän och hans tjänare och hans furstar och hans härförare och ledare för hans vagnar och ryttare.
Välsignad är Herren din Gud (Jahveh Elohim) som lutar sig mot dig och ger (har satt) dig på Israels tron, eftersom Herren (Jahveh) älskar Israel för evigt och därför har gjort dig till kung till att göra rätt och rättfärdighet."
från folkslagen om vilka Herren (Jahveh) sagt till Israels söner: "Ni ska inte komma och gå bland dem och de ska inte komma och gå bland er, för de ska med säkerhet vända bort era hjärtan efter sina gudar [om du gör så]." [; ] Salomo höll (klistrade) sig till dessa [kanaaneiska kvinnor] i kärlek.
Och Herren (Jahveh) var vred på Salomo eftersom hans hjärta var bortvänt från Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), som hade uppenbarat (visat) sig för honom två gånger,
för Joav och hela Israel stannade där sex månader till dess han hade huggit av varje man i Edom,
Och han var en motståndare till Israel alla Salomos dagar, förutom de bekymmer som Hadad orsakade, och han avskydde Israel och regerade över Aram.
Och han sa till Jerobeam: Ta dig tio bitar, för så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Se jag ska riva kungariket ur Salomos hand och ska ge tio stammar till dig,
men han ska ha en stam för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, staden som jag har utvalt bland alla Israels stammar,
Och jag ska ta dig och du ska regera över allt som din själ önskar och ska vara kung över Israel.
Och det ska ske om du lyssnar till allt jag befaller (hebr. tsavah) dig och vandrar på mina vägar och gör allt som är rätt i mina ögon till att hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot), som David, min tjänare, gjorde, att jag ska vara med dig och ska bygga till dig ett stadigt hus, som jag byggde för David, och ska ge Israel till dig.
Och tiden som Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var 40 år.
[I detta stycke beskrivs de sju förste kungarna i det norra riket. Jerobeam är Nordrikets förste kung. Han regerar 22 år () 931-910 f.Kr.]
Och Rehabeam (hebr. Rechavam) gick till Shechem [nuvarande Nablus i Samarien, se ], för hela Israel hade gått till Shechem för att göra honom till kung.
att de sände och kallade på honom så att Jerobeam och hela Israels församling kom och talade till Rehabeam och sa:
Och när hela Israel såg att kungen inte lyssnade på dem svarade folket kungen och sa:
"Vilken del har vi i David?
Vi har inget arv i Jishajs son.
Till era tält, Israel,
se om ditt eget hus, David." Och Israel gick till sina tält.
Men för Israels söner som bodde i Juda städer, regerade [fortfarande] Rehabeam över dem.
När kung Rehabeam sände Adoram som var skattmästare, stenade hela Israel honom med stenar så att han dog. Och kung Rehabeam skyndade sig att stiga upp i sin vagn för att fly till Jerusalem.
Och Israel gjorde uppror mot Davids hus till denna dag.
Och det skedde när hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka, att de sände och kallade honom till församlingen och gjorde honom till kung över Israel. Där fanns ingen som följde Davids hus utom Juda stam.
Och när Rehabeam kom till Jerusalem församlades hela Juda hus och Benjamins stam 180000 utvalda män som var stridsmän, för att strida mot Israels hus för att föra kungariket tillbaka till Rehabeam, Salomos son.
Så säger Herren (Jahveh): Ni ska inte gå upp, inte strida mot era bröder, Israels söner. Återvänd var man till sitt hus, för detta är inte från mig." Och de lyssnade till Herrens (Jahvehs) ord och återvände och gick sin väg enligt Herrens (Jahvehs) ord.
Och kungen tog råd och gjorde två kalvar av guld och han sa till dem: "Ni har gått upp länge nog till Jerusalem, se era gudar, Israel, som förde er upp ur Egyptens land."
Och han gick upp till altaret som han hade gjort i
Betel på den 15:e dagen i den 8:e månaden
[chesvan – okt/nov], den månad som han hade bestämt i sitt eget hjärta, och han påbjöd en fest för
Israels söner och gick upp till altaret och offrade.
[De bibliska hösthögtiderna infaller den 7:e månaden (tishri), se , , .]Gå och berätta för Jerobeam: 'Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Lika mycket som jag har upphöjt dig från folket och gjort dig till furste över mitt folk Israel,
Därför, se, jag ska föra ondska (hebr. raa) över Jerobeams hus och ska hugga bort från Jerobeam var och en som urinerar mot muren [nedvärderande uttryck för en man; i uttrycket liknas han också vid en oren hund, se ] – [både] instängd (fängslad) och frisläppt – i Israel. Jag ska bränna Jerobeams hus, som man bränner gödsel tills det är helt borta (fullbordat).
Och hela Israel ska sörja över honom och begrava honom, för han är den ende av Jerobeam som ska få en grav, eftersom det i honom fanns något gott gentemot Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim).
Och därtill ska Herren (Jahveh) resa upp åt sig en kung över Israel som ska hugga av Jerobeams hus den dagen. Och vad är det även denna gång?
Och Herren (Jahveh) ska slå Israel som vass skakas i vattnet, och han ska rycka upp Israel från det goda land som han gav till deras fäder, och ska skingra dem bortom floden, eftersom de har gjort sina aseror [pålar för avgudadyrkan] för att provocera Herren (Jahveh).
Och han ska ge Israel på grund av Jerobeams överträdelser som han har överträtt, med vilka han har fått Israel att begå överträdelser.' "
Och hela Israel begravde honom och sörjde (ordagrant slet sitt hår och slog sig på bröstet, vilket är uttryck för sorg) över honom efter Herrens (Jahvehs) ord som han talade genom sin tjänare Achijahos hand, profeten.
Vad mer finns om Jerobeams gärningar, hur han krigade och hur han regerade, det är skrivet i Israels kungars krönika (böcker). [Syftar inte på Kungaböckerna i Bibeln utan på offentliga protokoll, från vilka uppgifter hämtades av profeterna och skrevs ned i de kanoniska böckerna.]
[Rehabeam var Sydrikets 1:a regent (regerade 930-913 f.Kr.).]
Och Rehabeam, Salomos son, regerade i Juda. Rehabeam var 41 år när han började regera och han regerade 17 år i Jerusalem, staden som Herren (Jahveh) hade utvalt bland alla Israels stammar för att placera sitt namn där, och hans mor [drottningmoder] var Naama, ammonitiskan.
Ja, det fanns även manliga tempelprostituerade (hebr. qadesh) i landet, de gjorde alla de styggelser som folken gjort, vilka Herren (Jahveh) drivit ut framför Israels söner.
[Asa var Sydrikets 3:e regent (regerade 905-874 f.Kr.).]
Och i Jerobeams 20:e år, Israels kung, började Asa regera Juda.
Och det var krig mellan Asa och Baasha, Israels kung, alla deras dagar.
Och Baasha, Israels kung, gick upp mot Juda och byggde Rama för att hindra någon från att komma och gå till Asa, Juda kung.
"Det finns ett förbund mellan mig och dig och mellan min far och din far, se jag har sänt gåvor till dig av silver och guld. Gå och bryt ditt förbund med Baasha, Israels kung, så att han lämnar mig."
Och Ben-Hadad lyssnade till kung Asa och sände hövitsmännen för sina arméer mot Israels städer och slog Ijon och Dan och Avel-Beitmaacha och hela Kinrot med hela Naftalis land.
[Israels (det norra rikets) andre kung – Nadav (903-902 f.Kr.)]
Och Nadav, Jerobeams son, började regera i Israel [Nordriket], i Juda kung Asas andra år [Asa var Sydrikets 4:e kung], och han regerade över Israel två år.
Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och vandrade på sin fars vägar och i hans överträdelser, varmed han fick Israel att begå överträdelser.
Och Baasha, Achijas son från Issachars hus, konspirerade mot honom och Baasha slog honom i Gibbeton som tillhör filistéerna, för Nadav och hela Israel belägrade Gibbeton.
för Jerobeams överträdelser som han begick och varmed han fick Israel att överträda, eftersom han med dem provocerade Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim).
Vad mer finns om Nadavs gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och det var krig mellan Asa och Baasha, Israels kung, alla deras dagar.
[Israels (det norra rikets) tredje kung – Baasha (909-886 f.Kr.). Hans berättelse finns i .] I det tredje året som Asa var kung i Juda började Baasha, Achijas son, regera över hela
Israel i
Tirtsah [nordost om Shechem; nuvarande Tell el-Farah] och regerade i 24 år.
Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och vandrade på Jerobeams vägar och i hans överträdelser varmed han fick Israel att begå överträdelser.
"Lika mycket som jag upphöjde dig ur stoftet och gjorde dig till furste över mitt folk Israel, och du har vandrat på Jerobeams vägar och har fått mitt folk Israel att synda och provocera mig med sina synder,
Vad mer finns om Baashas gärningar, och vad han gjorde och hans styrka, det är skrivet i Israels kungars krönika (bokrulle). [På samma sätt som tidigare kungars krönikor är nedskrivna, se .]
[Israels (det norra rikets) fjärde kung – Elah (886-885 f.Kr.)]
I det 26:e året Asa var kung i Juda, började Elah, Baashas son, att regera över Israel i Tirtsah [Nordrikets huvustad, nordost om Shechem] och han regerade i två år.
för alla Baashas synder och hans son Elahs synder, som han syndade och varmed han fick Israel att synda och provocera Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), med deras fåfänga (tomhet – hebr. hevel) [avgudadyrkan]..
Vad mer finns om Elahs gärningar, och allt som han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och folket som lägrats hörde sägas: "Zimri har konspirerat och har även slagit kungen." Därför gjorde hela Israel Omri, arméns härförare, till kung över Israel den dagen i lägret.
Och Omri gick upp från Giveton och hela
Israel med honom och de belägrade
Tirtsah.
för hans synder som han syndade med att göra som var onda i Herrens (Jahvehs) ögon, i det han vandrade på Jerobeams vägar och i hans synder som han gjorde för att få Israel att synda.
Vad mer finns om Zimris gärningar, och hans förräderi som han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
[Israels (det norra rikets) sjätte kung – Omri (884-873 f.Kr.)
Namnet Omri betyder "kärve med säd".]
Vid den tiden var Israels folk splittrat i två delar, hälften av folket följde Tivni, Ginats son, och gjorde honom till kung, och den andra halvan följde Omri.
I det 31:a året av Juda kung Asa
[Sydrikets 4:e kung], började Omri regera över
Israel och regerade 12 år, 6 år regerade han i
Tirtsah [nordost om Shechem; nuvarande Tell el-Farah].
Och han vandrade på alla Jerobeams, Nevats sons, vägar och i hans synder, varmed han fick Israel att synda och provocera Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), med sin fåfänga (avgudadyrkan).
Vad mer finns om Omris gärningar, och vad han gjorde och den styrka som han visade, det är skrivet i Israels kungars krönika.
[Israels (det norra rikets) sjunde kung – Ahab (874-853 f.Kr.)
Hans namn Achav betyder "fars bror".]
Ahab (hebr. Achav), Omris son, blev Israels [det norra rikets åttonde] kung. Detta skedde under Asas, kungen i Juda [det södra rikets], 38:e år vid makten. Ahab, Omris son, regerade över Israel i Samarien i 22 år [874-853 f.Kr.]
Och Ahab gjorde aseran, och Ahab gjorde ännu mer för att provocera Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), än alla Israels kungar som funnits före honom.
Tishbiten Elia [hebr. Eliajahu; betyder "Jahveh är min Gud"], från Tishbe i Gilead [öster om Jordanfloden], sa till Ahab (hebr. Achav): "Lika säkert som Herren (Jahveh), Israels Gud, lever, honom som jag tjänar, så ska det de närmsta åren varken falla dagg eller regn tills jag säger det."
[Ahab hade infört baalsdyrkan. Baal var en fruktbarhetsgud och herre över regnmolnen. Genom att säga att det inte ska regna utmanar Herren själva kärnan i den här falska religionen.]
för så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): 'Mjölet i krukan ska inte ta slut och oljan i flaskan ska inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla på jorden igen.' "
Och det hände när Ahab såg Elia att Ahab sa till honom: "Är det du, Israels orosstiftare (som ställer till oreda, drar olycka över landet – hebr. achar)?
Och han [Elia] svarade: "Det är inte jag som drar olycka (skapar oreda) i Israel, men du och din fars hus, i det att ni har övergivit Herrens (Jahvehs) budord (tydliga befallningar – hebr. mitsvot) och du har följt baalerna.
Och nu, sänd efter och samla åt mig hela Israel på berget Karmel, och Baals 450 profeter och aserans 400 profeter [] som äter vid Isebels bord."
Så Ahab [gjorde som Elia hade föreslagit och] sände bud till alla Israels söner och samlade alla profeterna på Karmel. [Den traditionella platsen för följande händelser är Muchraka på berget Karmel.]
Och Elia tog tolv stenar efter antalet av Jakobs söners stammar [som symboliserade det tidigare enade Israel, se ], till vilken Herrens (Jahvehs) ord kommit och sagt: "Israel ska vara ditt namn." []
Och det skedde när det var tid för offret [kvällsoffret] att profeten Elia kom nära och sa: "Herre (Jahveh) Abrahams Gud och Isaks Gud och Israels Gud, låt det bli känt idag att du är Gud (Elohim) i Israel, och att jag är din tjänare, och att jag har gjort allt detta på ditt ord (därför att du har sagt det).
Elia svarade: "Jag har varit helt överlåten (nitälskat med stor nitälskan, varit hänförd) Herren (Jahveh), Guden över härskarorna (Elohim Sebaot), även om israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Nu är jag ensam kvar, och de är ute efter mitt liv."
Han svarade [igen]: "Jag har varit helt överlåten (nitälskat med stor nitälskan, varit hänförd) Herren (Jahveh), Guden över härskarorna (Elohim Sebaot), även om israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Nu är jag ensam kvar, och de är ute efter mitt liv."
Jehu, Nimsis son, ska du smörja till kung över Israel. Smörj också Elisha [som betyder "min Gud är frälsning"], Shafats son, från Avel Mechola [en stad i Jordandalen] till att bli profet och din efterträdare.
Och jag ska lämna 7000 i Israel, alla vars knän inte har böjts inför Baal och varje mun som inte har kysst honom."
Och han sände budbärare till Israels kung Ahab (hebr. Achav), in i staden
Israels kung svarade honom då: "Det är enligt vad du säger, min herre kung, att jag är din och allt som jag har."
Då kallade Israels kung [Ahab] på landets alla äldste och sa: "Vet (lägg märke till), jag ber er, och se hur denne [Ben-Hadad] vill oss ont. När han sände bud till mig och begärde mina fruar och mina söner och mitt silver och mitt guld, nekade jag honom inte det."
Och Israels kung [Ahab] svarade och sa: "Tala till honom: Låt inte den som omgjordar sig med sin rustning förhäva sig som den som tar av den (ordagrant: som den som öppnar rustningen)."
Och se, en profet kom nära till Israels kung Ahab och sa: "Så säger Herren (Jahveh): Har du sett hela denna stora skara? Se, jag ska ge den i din hand idag, och du ska veta att jag är Herren (Jahveh)."
Och han räknade furstarnas unga män och de var 232. Och efter dem räknade han hela folket, alla Israels söner som var 7000.
Och de slog var och en sin man och araméerna flydde och Israel jagade dem, och Ben-Hadad, Arams kung, flydde på en häst med ryttare.
Och Israels kung gick ut och slog hästarna och vagnarna och slaktade araméerna med ett stort slag.
Och profeten kom nära Israels kung och sa till honom: "Gå och styrk dig själv (gör dig fast, säker, tapper) och vet och se vad du har gjort, för när året kommer tillbaka (samma tid nästa år), ska Arams kung komma upp mot dig."
Och det hände när året kom tillbaka (ett år hade gått) att Ben-Hadad mönstrade araméerna och gick upp till Afek för att strida mot Israel.
Och Israels söner mönstrades och provianterade och gick mot dem, och Israels söner slog läger framför dem som två små flockar av lamm, men araméerna fyllde landet.
Och en gudsman kom nära till Israels kung och sa: "Så säger Herren (Jahveh): Eftersom araméerna har sagt: Herren (Jahveh) är en bergsgud men han är inte en dalgud, därför ska jag ge hela denna stora skara i din hand, och ni ska veta att jag är Herren (Jahveh)."
Och de slog läger den ene mittemot den andre i sju dagar. Och det var så att på den sjunde dagen inleddes striden och Israels söner slog av araméerna 100000 fotfolk på en dag.
Och hans tjänare sa till honom: "Se nu, vi har hört att Israels hus kungar ger nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed), låt oss, vi ber dig, sätta säcktyg på våra höfter och rep på våra huvuden och gå till Israels kung, kanhända ska han rädda ditt liv."
Och de satte säcktyg på sina höfter och rep på sina huvuden och kom till Israels kung och sa: "Din tjänare Ben-Hadad säger: Jag ber dig, låt mig leva." Och han sa: "Lever han? Han är min bror."
Och när din tjänare var upptagen med det ena och det andra var han försvunnen."
Och Israels kung sa till honom: "Så ska din dom bli, du har själv bestämt det."
Och han skyndade och tog av sig huvudbonaden från sina ögon, och Israels kung kände igen att han var en av profeterna.
Och Israels kung gick till sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. ) och kom till Samarien. [Frasen tjurig och rasande återkommer i .]
Och Isebel (hebr. Izevel), hans hustru, sa till honom: "Du, nu regerar du Israels kungarike! [Nu visar du vem som bestämmer!] Res dig upp och ät bröd och låt ditt hjärta vara glatt [drick vin, samma fras som i ]. Jag – jag ska ge dig jizreliten Navots vingård."
[I Isebels ord till sin man Ahab kommer "du" (hebr. atah) först i meningen, vilket ger betoning. Den grekiska översättningen Septuaginta tolkar det som en ironisk fråga: "Är du verkligen Israels regent?" På liknande sätt betonas "jag" (hebr. ani) i den sista frasen.]
Stig upp, gå ner och möt Israels kung Ahab som bor i Samarien, se, han är i Navots vingård, till vilken han har gått för att ta den i besittning.
Se, jag ska föra ondska över dig och ska fullständigt svepa bort dig och ska hugga av från Ahab, alla som urinerar mot muren [nedvärderande uttryck för en man; en oren hund, ] – [både] instängd (fängslad) och frisläppt – i Israel.
Och jag ska göra ditt hus likt Jerobeams hus, Nevats son, och likt Baasas hus, Ahijas son, för den ondska som du har provocerat mig med och fått Israel att synda.
Och han gjorde många styggelser i att följa avgudar, i allt det som amoréerna gjorde, som Herren (Jahveh) kastade ut framför Israels söner.
[Kapitel 21 var ett avbrott, det kiastiska centrumet, och nu kommer ett stycke som tematiskt hör ihop med och kriget med Aram.]
Och det fortsatte tre år utan krig mellan Aram och Israel.
Och det skedde i det tredje året [efter freden, se ] att Jehoshafat, Juda kung [Sydrikets 4:e regent], kom ner [från Jerusalem som ligger högt] till Israels kung [i norr; Ahab var Nordrikets 7:e kung].
Och Israels kung sa till sina tjänare: "Vet ni att Ramot-Gilead är vårt, och vi är passiva och tar det inte ur Arams kungs hand?"
Och han sa till Jehoshafat: "Vill du gå med mig till Ramot-Gilead och strida?" Och Jehoshafat sa till Israels kung [Ahab]: "Jag är som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."
Och Jehoshafat sa till Israels kung [Ahab]: "Fråga först (i dag), jag ber dig, om ett Herrens (Jahvehs) ord."
Och Israels kung [Ahab] samlade ihop profeterna, omkring 400 män och sa till dem: "Ska jag gå mot Ramot-Gilead och strida eller ska jag avstå?"
Och de sa: "Gå upp för Herren (Jahveh) ska ge det i kungens hand."
Och Israels kung [Ahab] sa till Jehoshafat: "Det finns en man genom vilken vi kan fråga Herren (Jahveh), men jag hatar honom för han profeterar inte gott om mig utan ont, Mika (hebr. Michajho), Imlas son."
Och Jehoshafat sa: "Låt inte kungen säga så."
Och Israels kung [Ahab] kallade på en kammarherre och sa: "Hämta Mika, Imlas son, snabbt."
Och Israels kung [Ahab] och Jehoshafat, Juda kung, satt var och en på sin tron smyckade i sina dräkter, på en tröskplats vid öppningen till Samariens port, och alla profeter profeterade för dem.
Och han sa: "Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får som inte har någon herde, och Herren (Jahveh) sa: Dessa har ingen herre, låt dem återvända var och en till sitt hus i frid (shalom)."
Och Israels kung [Ahab] sa till Jehoshafat: "Sa jag inte till dig att han inte skulle profetera gott om mig, utan ont?"
Och Israels kung [Ahab] sa: "Ta Mika och bär tillbaka honom till Amon, stadens borgmästare och till Joash, kungens son,
Och Israels kung [Ahab] och Jehoshafat, Juda kung, gick upp till Ramat-Gilead.
Och Israels kung sa till Jehoshafat: "Jag ska förklä mig själv och gå ut i striden, men sätt på dig din (kungliga) klädnad." Och Israels kung förklädde sig själv och gick ut i striden.
Och kung Aram hade befallt de 32 ledarna för hans vagnar och sagt: "Strid (duellera) inte med liten eller stor förutom med Israels kung."
Och det skedde när vagnsledarna såg Jehoshafat att de sa: "Säkert är det Israels kung" och de vände och stred med honom och Jehoshafat skrek.
Och det skedde när vagnsledarna såg att det inte var Israels kung, att de vände tillbaka från att jaga honom.
Och en man drog sin båge på måfå och träffade Israels kung mellan de hängande nedre plåtarna [i en skarv] och bröstpansaret. Därför sa han till föraren av sin vagn: "Vänd din hand och bär mig ut från hären för jag är svårt skadad."
Och vad mer Ahab sa och allt som han gjorde och elfenbenshuset som han byggde och alla städer som han byggde är nedskrivet i Israels kungars krönika.
Och Jehoshafat, Asas son, började regera över Juda i Israels kung Ahabs 4:e år.
Och Jehoshafat hade fred (shalom) med Israels kung.
Achasja, Ahabs son, började regera över Israel i Samarien i Juda kung Jehoshafats 70:e år och han regerade två år över Israel.
Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och vandrade på sin fars vägar och på sin mors vägar och på Jerovan, Nevats sons vägar. Därigenom fick han Israel att synda.
Och han tjänade Baal och tillbad honom och provocerade Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), i likhet med allt som hans far [Ahab] hade gjort.
[Första och andra Kungaboken var från början en bok. Här fortsätter stycket som började i föregående fyra verser, se . Moab, öster om Döda havet, hade tidigare styrt över Israel (), men hade besegrats av David (). Nu drygt hundra år senare tar moabiterna tillfället i akt och gör uppror när Ahab just har dött. På Meshastelen (kallas även "moabitstenen"; hittades i Dibon i Jordanien 1868) som dateras till 840 f.Kr. finns Moabs kung Meshas beskrivning av detta krig, se även . Sydrikets 6:e kung, Achasja, möter nu motgångar både politiskt och personligen: Moab gör revolt och han skadar sig i en olycka. Achasja var kung i Israel en kort period 853-852 f.Kr.] Och Moab
[öster om Döda havet] gjorde uppror mot
Israel efter Ahabs
(hebr. Achav) död.
Men en Herrens (Jahvehs) ängel talade till tishbiten Elia: "Stå upp och gå och möt Samariens kungs budbärare och tala till dem: "Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov?
Och de sa till honom: "Det kom en man och mötte oss och sa till oss: Gå, återvänd till kungen som sände er och tala till honom: Så säger Herren (Jahveh): Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Och han talade till honom [Achasja]: "Så säger Herren (Jahveh): Eftersom du har sänt budbärare för att fråga Baal-Zevov, guden i Ekron, är det för att det inte finns någon Gud (Elohim) i Israel? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Resten av Achasjas förehavanden som han gjorde, är de inte skrivna i Israels kungars krönika?
Under tiden Elisha såg detta ropade han: "Min fader, min fader! Du som är Israels vagnar och ryttare!" [Syftar antagligen på Elia, vars profetiska tjänst var som en armé som skyddade Israel.] Sedan kunde han inte längre se honom. Han tog tag i sina kläder och rev dem i två stycken.
Och Jehoram, Ahabs (hebr. Achav) son, började regera i Israel i Samarien, i Juda kung Jehoshafats 18:e [regerings] år, och regerade i 12 år. [Jehoram är Nordrikets 9:e kung.]
Likväl klängde han sig fast vid Jerobeams, Navats sons, synder, varmed han fick Israel att synda (missa målet – hebr. chata), han lämnade dem inte. [Jevoram I var Nordrikets förste kung, se .]
Och Mesha, Moabs kung, var fårägare, och han gav till Israels kung ullen från 100000 lamm och från 100000 baggar.
Men det hände när Ahab var död att Moabs kung gjorde uppror mot Israels kung.
Och kung Jehoram gick ut från Samarien vid den tiden och mönstrade hela Israel.
Så drog de ut – Israels kung [Jehoram] och Juda kung [Jehoshafat] och Edoms kung [en vasallkung utsedd av Jehoram, se ] – och de gjorde en kringgående rörelse som tog sju dagar, till sist fanns inget vatten till armén och inte för djuren som följde dem. [De hade hoppats på att hitta vatten i Wadi el Ahsy vid gränsen till Moab.]
Då sa Israels kung: "Ack (åh nej), det är Herren (Jahveh) som har samlat dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand."
Men Jehoshafat sa: "Finns ingen Herrens (Jahvehs) profet här så att vi kan fråga Herren (Jahveh) genom honom?"
Och en av Israels kungs tjänare svarade och sa: "Elisha, Shafats son, är här, han som hällde vatten över Elias händer."
Och Jehoshafat sa: "Herrens (Jahvehs) ord är med honom." Och Israels kung och Jehoshafat och Edoms kung gick ner till honom.
Och Elisha sa till Israels kung. "Vad har jag att göra med dig? Gå till din fars profeter och till din mors profeter." Och Israels kung sa till honom: "Nej, för Herren (Jahveh) har kallat dessa tre kungar tillsammans för att ge dem i Moabs hand."
Och när de kom till Israels läger steg israelerna upp och slog moabiterna så att de flydde för dem. Och de slog landet Moab mäktigt (kraftfullt, ordentligt, rejält).
Sedan tog han sin äldste son, som skulle regera i hans ställe och offrade honom som brännoffer på muren. Och det kom en stor vrede över Israel och de lämnade honom och återvände till sitt eget land.
Mindre, militära enheter av araméerna, hade gått ut på rövartåg, och bland de fångar de tagit i Israel fanns en ung flicka (tonåring – hebr. naarah) som blev slav under Naamans hustru.
Han [Naaman] gick till sin herre och berättade vad den unga flickan från Israel hade talat.
Arams kung svarade: "Gå nu och jag ska sända ett brev till kungen i Israel." Och han gick och tog med sig 10 talenter [motsvarar 340 kg] silver och 6000 shekel [motsvarar 70 kg] guld och 10 ombyten dräkter.
Och han gav brevet till Israels kung och sa: "Nu när detta brev har kommit till dig, se, jag har sänt Naaman, min tjänare, till dig för att du ska bota honom från hans hudsjukdom."
Och det hände när Israels kung hade läst brevet, att han rev sönder sina kläder och sa: "Är jag Gud (Elohim), att döda och göra levande, att denne man sänder efter mig för att bota en man från hans hudsjukdom? Men betänk, jag ber dig, och se hur han söker en anledning mot mig."
Och det var så att när gudsmannen Elisha hörde att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, sände han [bud] till kungen och sa: "Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom nu komma till mig, så ska han veta [personligen få erfara] att det [faktiskt] finns en profet i Israel."
Är inte Damaskus floder, Abana och Parpar, bättre än alla vattendrag i Israel? Kunde jag inte ha tvättat mig i dem och blivit ren?" Så han vände sig om och gick i väg rasande (upprörd).
Han och hela hans följe vände tillbaka till gudsmannen [en fyra mil lång resa tillbaka igen, detta försenar hans hemresa med minst en dag]. Naaman kom och stod framför honom [till skillnad från första gången då han inte gick ur vagnen utan högmodigt antog att profeten skulle betjäna honom, se ]. Han sa: "Nu vet jag med säkerhet att det inte finns någon Gud (Elohim) i hela världen förutom i Israel! Snälla, ta emot en gåva av tacksamhet från din tjänare."
Nu var Arams kung i strid mot Israel. När han rådgjorde med sina tjänare och sa: "På den och den platsen ska jag slå läger [med min armé]." [Då han gav positionerna för att sedan attackera.]
Då sände gudsmannen bud till Israels kung och sa: "Vakta (skydda, bevara) dig, så att du inte passerar en sådan plats, för dit kommer araméerna ner."
Och Israels kung sände denna varning till platsen som gudsmannen berättat om, och han aktade (vaktade, skyddade, bevarade) sig där. Detta hände inte bara en gång eller två gånger.
Och Arams kungs hjärta var mycket oroat på grund av detta, och han kallade på sina tjänare och sa till dem: "Kan ni inte berätta för mig vem av oss som håller sig till Israels kung?"
Och en av hans tjänare svarade: "Nej, min herre kung, men Elisha, profeten i Israel, berättar för Israels kung de ord som du talar i din sängkammare."
Och Israels kung sa till Elisha när han såg dem: "Ska jag verkligen slå dem, min far?"
Och han gjorde i ordning stor proviant åt dem och när de hade ätit och druckit sände han iväg dem och de gick till sin herre. Och Arams armé kom inte mer in i Israels land.
Och när Israels kung vandrade på muren ropade en kvinna till honom och sa: "Hjälp, min herre kung!"
För Herren (Adonai) hade låtit araméernas armé höra ett ljud av vagnar och ett ljud av hästar och av en stor armé, och de sa till varandra: "Se, Israels kung har värvat (mot betalning lejt mot oss) hettiternas kungar och egyptiernas kungar, för att komma över oss."
Men en av hans tjänare svarade och sa: "Ta [välj ut några män], jag ber dig, och låt dem ta fem av de återstående hästarna som är kvar i staden. Även om de dödas, blir deras öde inte annorlunda än resten av Israels folk (Ordagrant: 'Se de är som hela Israels skara som är kvar i den, se de är som hela Israels skara som är förtärd'). Så låt oss sända dem och se."
Och Chazael sa: "Varför gråter min herre?" Och han [Elisha] svarade: "Eftersom jag vet det onda som du ska göra mot Israels söner, du ska sätta eld på deras starka fästen och deras unga män ska du slakta med svärdet och du ska slå deras små i bitar och skära upp gravida kvinnor."
[Jehoram regerade Juda under 8 år (848-841 f.Kr.). Han syndar genom att gifta sig med Ahabs dotter Atalja, .]
Under Jehorams, Ahabs sons, 5:e regeringsår i Israel [i norr], medan Joshafat var kung i Juda [i söder], blev Jehoram, Jehoshafats son, kung i Juda.
Och han vandrade på Israels kungars vägar som Ahabs hus gjort för han hade Ahabs dotter [Atalja] till hustru och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon. [Atalja var Izebels dotter, hon kommer så småningom att ta makten och vilja styra, precis som sin mor, se .]
[Achasja började regera 841 f.Kr.]
Och i Joram, Ahabs son – Israels kungs, 12:e regeringsår började Achasja, Jehorams son – Juda kung, att regera. [Första året regerade Joram tillsammans med sin far Ahab, se även .]
Achasja var 22 år när han började regera och han regerade ett år i Jerusalem. Hans mors [drottningmoders] namn var Atalja (hebr. Ataljaho), Omris dotter, Israels kung.
Och ta flaskan med olja och häll ut den över hans huvud och säg: ’Så säger Herren (Jahveh): Jag har smort dig till kung över Israel.’ Öppna sedan dörren och fly och dröj inte."
Och han steg upp och gick in i huset, och han hällde oljan över hans huvud och sa till honom: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Herrens (Jahvehs) folk, över Israel.
Och hela Ahabs hus ska förgås, och jag ska hugga av från Ahab alla som urinerar mot muren [nedvärderande uttryck för en man; en oren hund] – [både] instängd (fängslad) och frisläppt – i Israel.
Och de sa: "Du ljuger! Berätta för oss, vi ber dig."
Och han sa: "Så och så talade han till mig och sa: Så säger Herren (Jahveh): Jag har smort dig till kung över Israel."
Och Jehu, Jehoshafats son, Nimshis son, konspirerade mot Joram. Och Joram vaktade (skyddade, bevarade) Ramot-Gilead från Chazael, Arams kung,
Och Joram sa: "Gör redo" och de gjorde i ordning hans vagn. Och Joram, Israels kung, och Achasja, Juda kung, gick ut och steg upp i sina vagnar och de gick ut och mötte Jehu. De fann honom i jizreliten Navots område.
Och Jehu sände genom hela Israel och alla Baals tillbedjare kom, inte en enda uteblev. De gick in i baalstemplet (Baals hus), och baalstemplet fylldes från den ena änden till den andra.
Och Jehu utrotade Baal från Israel.
Men han vände sig inte bort från de synder som
[Nordrikets förste kung] Jerobeam, Nevats son, hade fått
Israel att synda med, inte från guldkalvarna som fanns i
Betel och fanns i Dan.
[]Och Herren (Jahveh) sa till Jehu: "Eftersom du har gjort gott (hebr. tóv) och verkställt det som är rätt (rakt – hebr. jashar) i mina ögon och har gjort mot Ahabs hus efter allt som var i mitt hjärta, ska dina söner i fyra generationer sitta på tronen i Israel."
[Jehu både gjorde det som var gott och det som var rätt. Det går alltså att göra det som är rätt, men alla är inte i harmoni med Guds hjärta och också gör det som är gott. I uppräkningen av kungar som följer så används inte den kombinationen med gott utan bara med ordet rätt 6 ggr, se ; ; , ; ; och en gång det som inte är rätt ().]
Men Jehu var inte noga med (höll, vaktade, bevarade inte – hebr. lo shamar) att vandra efter Herrens (Jahvehs), Israels Guds (Elohims), undervisning (hebr. torah) med hela sitt hjärta. Han vek inte bort från (vände sig inte ifrån) de synder Jerobeams fått Israel att göra. [Avgudadyrkan och synkretism, se .]
I de dagarna började Herren (Jahveh) att beskära Israel och Chazael slog dem vid alla Israels gränser,
Vad mer finns om Jehus gärningar, och allt vad han gjorde och hela hans styrka, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och tiden som Jehu regerade över Israel i Samarien var 28 år.
[Jehoachaz regerade i Nordriket 814-798 f.Kr. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon () och Gud tillåter kungen av Aram att gång på gång besegra Israel, vilket gör att Jehoachaz armé drastiskt minskar (). Jehoachaz ber till Gud, och Gud sänder en anonym befriare (kanske Elisha och Jehoash, se ). Detta är enda gången det nämns att en kung i norr får bönesvar, se .]
I det 23:e året till Joash, Achasjas son, Juda kung, började Jehoachaz, Jehus son, regera över Israel i Samarien och regerade i 17 år.
Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och följde Jerobeams, Nevats sons, synder, varmed han fick Israel att synda. Han vände inte bort från dem.
Och Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i Chazael, Arams kungs, hand och i Ben-Hadad, Chazaels sons, hand alla deras dagar.
Och Jehoachaz bönföll Herren (Jahveh) och Herren (Jahveh) lyssnade på honom för han såg Israels betryck, hur Arams kung förtryckte dem.
Och Herren (Jahveh) gav Israel en frälsare så att de kunde lämna (ordagrant: "gå ut från under") araméernas hand, och Israels söner bodde i sina tält som tidigare. [Frälsaren identifieras inte men kan vara Elisha som nämns i . Ett annat förslag är Jehoash, se .]
Likväl vände de inte om från Jerobeams hus synder, varmed han fått Israel att synda, utan vandrade i dem. Och även aseran [påle för avgudadyrkan] i Samarien fanns kvar.
Vad mer finns om Jehoachaz gärningar, och allt vad han gjorde och hans styrka det är skrivet i Israels kungars krönika.
[Jehoash regerade Nordriket 798-782 f.Kr.]
I det 37:e året till Joash, Juda kung, började Jehoash, Jehoachaz son, regera över Israel i Samarien och regerade i 16 år.
Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon. Han lämnade inte alla Jerobeams, Nevats sons, synder, varmed han fick Israel att synda, utan han vandrade i dem.
Vad mer finns om Joash gärningar, och vad han gjorde och hans styrka varmed han stred mot Amasja, Juda kung, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och Joash sov med sina fäder och Jerobeam satt på hans tron. Och Joash blev begravd i Samarien med Israels kungar.
Och Elisha blev sjuk i den sjukdom som han dog av, och Joash, Israels kung, kom ner till honom och han grät över honom och sa: "Min far, min far, Israels vagnar och dess ryttare!"
Och han sa till Israels kung: "Lägg din hand på bågen." Och han lade sin hand på den och Elisha lade sin hand på kungens hand.
Och han sa: "Ta pilarna." Och han tog dem. Och han sa till Israels kung: "Slå på marken." Och han slog tre gånger och slutade.
Och Chazael, Arams kung, förtryckte Israel alla Jehoachaz dagar.
Men Herren (Jahveh) gav nåd (oförtjänt nåd – hebr. chanan) mot dem och var barmhärtig och vände sitt ansikte mot dem, på grund av sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob och ville inte utrota dem, inte heller hade han kastat bort dem från sitt ansikte ända till nu.
Och Jehoash, Jehoachaz son, tog tillbaka från Ben-Hadad, Chazaels son, städerna som han hade tagit ur Jehoachaz, hans fars, hand genom krig. Tre gånger slog Joash honom och återställde Israels städer.
[Amasja regerade totalt 29 år. Först själv i 4 år (796-792 f.Kr.) och delade sin tron med sin son Azarja (som också går under namnet Ussia) de sista 25 åren 792-767 f.Kr.]
I det andra året till Joash, Joachaz son, Israels kung, började Amasja (hebr. Amatsjaho), Joash son, Juda kung, att regera.
Sedan sände Amasja [Sydrikets kung] bud till Jehoash [Nordrikets 12:e regent, se ], son av Jehoachaz, son av Jehu, Israels kung, och sa: "Gå (kom hit), låt oss mötas ansikte mot ansikte (ordagrant: se varandras ansikten)."
Och Jehoash, Israels kung, sände bud till Amasja, Juda kung, och sa: "Tisteln som fanns i Libanon sände bud till cedern som fanns i Libanon och sa: Ge din dotter till min son som hustru, och där gick de vilda djuren som var i Libanon och trampade ner tisteln.
Men Amasja lyssnade inte. Och Jehoash, Israels kung, gick upp och han och Amasja, Juda kung, såg varandra i ansiktet [möttes öga mot öga] vid Beit-Shemesh, som tillhör Juda.
Och Juda blev slagna inför Israel, och de flydde varje man till sitt tält.
Och Jehoash, Israels kung tog Amasja, Juda kung, Jehoash son, Achasjas son, vid Beit-Shemesh och kom till Jerusalem och bröt ner Jerusalems mur från Efraims port [på norra sidan av Jerusalem] till Hörnporten [på västra sidan], 400 alnar [180 meter].
Vad mer finns om Jehoashs gärningar, och vad han gjorde och hans styrka och hur han stred med Amasja, Juda kung, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och Jehoash sov med sina fäder och blev begravd i Samarien med Israels kungar. Och Jerobeam (hebr. Jarovam), hans son, regerade i hans ställe.
Och Amasja, Joashs son, Juda kung, levde 15 år efter Jehoash, Jehoachaz son, Israels kungs död.
[Jerobeam II var barnbarn till Jehu och Joashs son. Han regerade 41 år (786-746 f.Kr.).]
I det 15:e året till Amasja, Joash son, Juda kung, började Jerobeam (hebr. Jarovam), Joash son, Israels kung, att regera i Samarien och han regerade i 41 år.
Och han [Jerobeam II, Joash son] gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon. Han lämnade inte (vände sig inte bort från) någon av alla [sin förfaders] Jerobeams, Navats sons, synder, som fick [uppmuntrade] Israel att synda (missa målet – hebr. chata). [Jerobeam I var Nordrikets förste kung och den som införde avgudadyrkan, se , .]
Han återbördade Israels gränser från ingången till Chamat till Aravahavet efter Herren (Jahveh), Israels Guds (Elohims), ord som han talade genom sin tjänare Jonas hand, Amittajs son, profeten som var från Gat-Chefer. [Se ]
För Herren (Jahveh) såg Israels betryck som var mycket svårt (bittert) och det var inget slut på förtryckandet och det fanns ingen hjälpare till Israel.
Och Herren (Jahveh) har inte uttalat att han vill utrota Israel under himlarna (ordagrant: "från under himlarna") och (därför) räddade han dem genom Jerobeams hand, Joashs son. [Utplånandet på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från under himlarna.]
Vad mer finns om Jerobeams gärningar, och allt vad han gjorde och hans styrka, hur han stred och hur han återvann Damaskus och Chamat till Juda i Israel, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och Jerobeam sov hos sina fäder med Israels kungar. Och Sakarja, hans son, regerade i hans ställe.
[Asarja är samma person som Ussia, se ; ; . Han är den 8:e kungen i Juda efter delningen och den 10:e kungen efter David. I detta kapitel finns två stavningar på hans namn hebr. Azarjah (, , , , ) och Azarajaho ( och ).]
I det 27:e året till Jerobeam, Israels kung, började Asarja (hebr. Azarjah) [Ussia], Amasjas son, Juda kung, att regera.
[Sakarja (hebr. Zecharjaho) var Israels 14:e kung. Han regerade 6 månader innan han dödades av sin efterträdare. Den kortare varianten av hans namn, Zecharja används i ; .]
I det 38:e året till Asarja (hebr. Azarjaho) [Ussia], Juda kung, regerade Sakarja (hebr. Zecharjaho), Jerobeams son, över Israel i Samarien i sex månader.
Han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, som hans far hade gjort. Han lämnade inte Jerobeams, Nevats sons, synder, varmed han fick Israel att synda.
Vad mer finns om Sakarjas gärningar, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Detta är Herrens (Jahvehs) ord som han talade till Jehu och sa: "Dina söner till fjärde generationen ska sitta på Israels tron." [] Och så blev det.
Vad mer finns om Shallums gärningar, och hans sammansvärjning som han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
[Menachem var den 16:e kungen i det norra riket. Hans namn betyder "tröstare", vilket är ironiskt med tanke på hans våldsamma sätt att komma till makten. Han regerade 10 år (752-742 f.Kr.).]
I det 39:e året till Asarja (hebr. Azarjah) [Ussia], Juda kung, började Menachem, Gadis son, att regera över Israel och han regerade i tio år i Samarien.
Och han [Menachem] gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon. Han lämnade inte (vände sig inte bort från) någon av alla [sin förfaders] Jerobeams, Navats sons, synder, som fick [uppmuntrade] Israel att synda (missa målet – hebr. chata). [Jevoram I var Nordrikets förste kung, se .]
Och Menachem beskattade silvret över Israel, över alla mäktiga, stridbara män, av varje man 50 shekel [0,6 kg] silver till att ge Assyriens kung. Och Assyriens kung återvände och stannade inte där i landet.
Vad mer finns om Menachems gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Israels kungars krönika.
[Peqachjah (ibland förenklat på svenska till Pekaja) betyder "Jahveh ser" eller "Jahveh har öppnat". Han är den 17:e kungen i det norra riket och regerade i 2 år (742-740 f.Kr.). Han nämns inte i Krönikeböckerna.]
I det 50:e året till Asarja (hebr. Azarjah) [Ussia], Juda kung, började Peqachjah, Menachems son, regera över Israel i Samarien och regerade två år.
Och han [Peqachja] gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon. Han lämnade inte (vände sig inte bort från) någon av alla [sin förfaders] Jerobeams, Navats sons, synder, som fick [uppmuntrade] Israel att synda (missa målet – hebr. chata). [Jevoram I var Nordrikets förste kung, se .]
Vad mer finns om Peqachjahs gärningar, och vad han gjorde, se, det är skrivet i Israels kungars krönika.
I det 52:e året till Asarja (hebr. Azarjah) [Ussia], Juda kung, började Peqach, Remaljas son, regera över Israel i Samarien och regerade 20 år.
Och han [Peqach] gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon. Han lämnade inte (vände sig inte bort från) någon av alla [sin förfaders] Jerobeams, Navats sons, synder, som fick [uppmuntrade] Israel att synda (missa målet – hebr. chata). [Jevoram I var Nordrikets förste kung, se .]
I Peqachs, Israels kungs, dagar kom Tiglat-Peleser, Assyriens kung, och tog Ijon och Avel-Beit-Maacha och Janoach och Qedesh och Chatsor och Gilead och Galileen, hela Naftali land, och han förde (bar) bort dem i fångenskap till Assyrien.
Vad mer finns om Peqachs gärningar, och vad han gjorde, se, det är skrivet i Israels kungars krönika.
[Jotam var 25 år när han blev kung och regerade Juda (Sydriket) i 18 år (759-743 f.Kr.) Han var samregent med sin spetälske far fram till 742 f.Kr., se .]
I det andra året till Peqach, Remaljas son, Israels kung [i norr], började Jotam, Ussias son, Juda kung, att regera [i Sydriket].
Utan han vandrade på Israels kungars vägar och lät sin son gå genom eld efter folkens styggelser, vilka Herren (Jahveh) fördrivit framför Israels söner.
Sedan kom kung Retsin från Aram (Syrien) [740-733 f.Kr.] och kung Peqach, son till Remaljaho, från Israel [Nordriket, 752-732 f.Kr.] och gick upp till Jerusalem för att kriga och de belägrade Achaz men kunde inte övervinna honom. []
Och Achaz sände budbärare till Tiglat-Peleser, Assyriens kung [Tiglat-Peleser III], och sa: "Jag är din tjänare och din son, kom och rädda mig ur Arams kungs hand och från Israels kungs hand, som reser sig upp mot mig."
[Hosea (hebr. Hoshea) blir Israels sista kung.]
I 12:e året till Achaz, Juda kung, började Hosea, Elahs son, regera i Samarien och regerade över Israel 9 år.
Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, men inte som Israels kungar som var före honom.
I Hoseas 9:e år tog Assyriens kung Samarien och förde bort Israel till Assyrien och satte dem i Chalach och i Chavor, vid floden Gozan och i Mediens städer.
Och det skedde eftersom Israels söner hade syndat mot Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), som fört dem upp från Egyptens land undan (ordagrant "från under") faraos hand, Egyptens kung, och hade följt efter andra gudar,
och vandrat efter folkslagens förordningar, vilka Herren (Jahveh) hade fördrivit från Israels söner och från Israels kungar som de hade gjort
och Israels söner hade hemliga ting som inte var rätt mot Herren (Jahveh), deras Gud (Elohim), och de byggde höga platser i alla sina städer, från väktarnas torn till de befästa städerna.
Och Herren (Jahveh) upprepade i Israel och i Juda genom handen på alla hans profeter och alla siare (profeter – hebr. chozeh) och sa: "Vänd bort från era onda vägar och håll (vakta, skydda, bevara) mina budord (tydliga befallningar) och mina förordningar (ordagrant: ´saker inristat´) i enlighet med hela undervisningen (hebr. Torah) som jag har befallt era fäder och som jag har sänt till er genom handen på mina tjänare profeterna."
Och Herren (Jahveh) var mycket vred över Israel och tog bort dem från sitt ansikte, det fanns ingen kvar förutom Juda stam.
Och Juda höll (vaktade, skyddade, bevarade) inte Herrens (Jahvehs), sin Guds (Elohims), budord (tydliga befallningar) utan vandrade i Israels förordningar som de gjorde (utövade).
Och Herren (Jahveh) försköt hela Israels säd och hemsökte (plågade) dem och gav dem i fördärvarnas hand till dess han hade kastat bort dem från sitt ansikte.
För han rev isär Israel från Davids hus och de gjorde Jerobeam, Nevats son, till kung och Jerobeam drog bort Israel från att följa Herren (Jahveh) och fick dem att synda stort.
Och Israel vandrade i alla Jerobeams synder som han gjorde och de lämnade dem inte
förrän Herren (Jahveh) flyttade bort Israel från sitt ansikte, som han hade talat genom handen på alla sina tjänare profeterna. Och Israel bars bort från sitt land till Assyrien till denna dag.
Och Assyriens kung förde män
från Babel
och från Kota [stad i Babylon]
och från Avah [okänd stad]
och från Chamat [stad i centrala Syrien]
och Sefarvajim [Sefarvim (betyder: "de två skrivarna") – stad i norra Syrien på östra sidan av Eufrat som Assyrien intagit]
och placerade dem i Samariens städer istället för Israels söner och de intog Samarien och bodde i dess städer.
Till denna dag gör de på det gamla sättet (följer sina gamla vanor). Inte heller fruktar de Herren (Jahveh), eller gör efter (följer) förordningarna (ordagrant "saker inristat"), påbuden (bindande juridiska beslut), undervisningen (hebr. Torah) eller befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som Herren (Jahveh) befallde (hebr. tsavah) Jakobs söner, som han gav namnet Israel,
[Hiskia regerade Juda (Sydriket) i 29 år (726-697 f.Kr.).]
I Hoseas, Elahs sons, tredje regeringsår i Israel, började Hiskia, Achaz son, kung i Juda, att regera.
Han tog bort de höga platserna och bröt sönder pelarna och högg ner aserorna [pålar för avgudadyrkan] och han bröt i bitar kopparormen som Mose hade tillverkat [], för till dessa dagar hade Israels söner offrat till den och den kallades Nechushtan.
Han litade (förtröstade) på Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), så att det efter honom inte fanns någon bland Juda kungar som var lik honom, inte heller bland dem som var före honom.
Och det skedde i kung Hiskias 4:e år, som var det 7:e året till Hosea, Elahs son, Israels kung, att Shalmaneser, Assyriens kung, kom upp mot Samarien och belägrade det.
I slutet på tredje året [av belägring av staden], i Hiskias 6:e regeringsår och Hoseas 9:e år som Israels kung, intogs Samarien.
Och Assyriens kung förde bort Israel till Assyrien och placerade dem i Chalach och i Chavor vid floden Gozan och i Mediens städer,
Och Hiskia bad inför Herrens (Jahvehs) ansikte och sa: "Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), som sitter på keruberna, du är Gud (Elohim), du ensam till ländernas kungariken, du har gjort himlarna och jorden.
Då sände Jesaja, Amots son, bud till Hiskia och sa: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Som du har bett till mig angående Sanherib, Assyriens kung, så har jag hört dig.
Vem har du hånat och hädat,
och mot vem har du lyft upp din röst?
Du har lyft upp dina ögon högt,
mot den Helige i Israel!
Han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, folkslagens styggelser som Herren (Jahveh) hade kastat ut framför Israels söner.
Och han byggde upp de höga platserna som hans far Hiskia hade rivit ner [] och han reste upp altaren till Baal och gjorde en asera [påle för avgudadyrkan, se ] som Israels kung Ahab hade gjort och tillbad alla himlens härskaror (demoniska makter) och tjänade dem.
Och han placerade den snidade aseran [påle för avgudadyrkan] som han hade gjort i huset om vilket Herren (Jahveh) sagt till David och till Salomo, hans son: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, ska jag placera mitt namn för evigt,
jag ska inte längre låta Israels fötter vandra iväg [som flyktingar] ut från landet som jag gett deras fäder, om de bara håller fast vid (vaktar, skyddar, bevarar) och gör allt som jag befallt dem och till all undervisning (hebr. Torah) som min tjänare Mose befallt dem."
Men de lyssnade inte och Manasse förledde dem till att göra det som är mer ont än vad folkslagen gjorde som Herren (Jahveh) förgjorde framför Israels söner.
därför säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Se, jag låter en sådan ondska komma över Jerusalem och Juda att vemhelst som hör om det, båda hans öron ska pirra.
Och hon sa till dem: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Säg till mannen som sänt er till mig:
Men till Juda kung som sände er för att fråga Herren (Jahveh) så ska ni säga till honom: Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Orden som du har hört,
Och de höga platserna som var framför (öster om) Jerusalem, till höger [den södra höjden] på förödelsens berg [ordlek för "Smörjelsens berg", dvs. Olivberget], som Salomo. Israels kung, hade byggt till
Ashtoret [Ishtar – kärlekens och krigets gudinna; himmelens drottning och Baals hustru], sidoniernas avskyvärdhet
och till Kemosh, Moabs avskyvärdhet
och till Milkom [även kallad Molok], Ammons söners avskyvärdhet,
orenade kungen.
Och även altaret som var i
Betel och de höga platserna som Jerobeam, Nevats son, som fick
Israel att synda, hade gjort, även det altaret och de höga platserna bröt han ner och han brände de höga platserna och gjorde det till fint stoft och han brände aseran
[påle för avgudadyrkan].
Och även de höga platsernas alla hus som var i Samariens städer, som Israels kungar hade gjort för att provocera, tog Josia (hebr. Joshijaho) bort och gjorde med dem på samma sätt som han gjort i Betel.
För en sådan pesach (påskhögtid) hade inte firats sedan de dagarna då domarna dömde Israel, inte någon gång under hela den tid som kungar regerade i Israel och Juda.
Och Herren (Jahveh) sa: "Jag ska flytta bort Juda från mina ögon som jag har flyttat bort Israel, och jag ska kasta bort denna stad som jag har valt, Jerusalem, och huset om vilket jag sa: Mitt namn ska vara där."
Och han bar ut alla skatterna från Herrens (Jahvehs) hus, och skatterna i kungens hus och slog i bitar alla redskap av guld som Salomo, Israels kung, hade tillverkat i Herrens (Jahvehs) tempel, som Herren (Jahveh) hade talat (efter Herrens instruktion).
Och Abraham blev far till Isak. Isaks söner var Esau och Israel.
Dessa var de kungar som regerade i Edoms land innan det fanns någon kung i Israel:
Bela, Beors son, och hans stad hette Dinhaba.
Dessa var Israels söner: Ruben, Simeon, Levi och Juda, Isaskar och Sebulon,
Karmis son var Akar, som drog olycka över Israel när han trolöst stal det som hade vigts åt förintelse.
Jabes ropade till (bad, åkallade) Israels Gud (Elohim) och sa:
Om du bara ville välsigna mig stort
utvidga mitt område (min gräns).
Låt din hand vara med mig (låt mig vara nära dig)
bevara mig från ondska, så att jag inte smärtar mig. Gud lät det ske som han begärde (önskade).
Ruben var Israels förstfödde, för han föddes först. Men eftersom han vanhelgade sin fars bädd [genom att ligga med Judas bihustru Bilhah, se ; ] gavs hans förstfödslorätt åt sönerna till Josef, Israels son, men inte så att Josef skulle tas upp i släktregistret som den förstfödde.
Rubens, Israels förstföddes, söner var Chanoch (Henok) och Pallo, Chetsron och Karmi.
Alla dessa blev uppskrivna i släktregistret i Juda kung Jotams tid [750-735 f.Kr. i det södra riket] och Israels kung Jerobeams tid [793-735 f.Kr. i det norra riket].
Då uppväckte Israels Gud den assyriske kungen Puls [Tiglat-Pileser III] ande, det vill säga den assyriske kungen Tiglat-Pilesers ande. Han förde folket bort i fångenskap, såväl rubeniterna och gaditerna som ena hälften av Manasse stam. Han förde dem till Hala, [floden] Habor, Hara och Gozans ström [i nuvarande norra Irak], där de är än i dag.
son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, son till Israel.
Men Aron och hans ättlingar skötte offren på brännofferaltaret och rökelsealtaret.
De ombesörjde allt i det allra heligaste och bringade försoning åt Israel, alldeles så som Mose, Guds tjänare, hade befallt.
Israeliterna gav leviterna dessa städer med betesmarker.
Men Manasses barn ägde Beit-Shan med underlydande orter, Taanach med underlydande orter, Megiddo med underlydande orter och Dor med underlydande orter.
Här bodde Josefs, Israels sons, barn.
Hela Israel blev upptecknat i släktregister, och de finns uppskrivna i boken om Israels kungar. [Syftar på officiella listor på namn och familjer som förvarades i arkiv. Användes för beskattning och militärtjänst.]
Juda fördes bort för sin otrohets skull i fångenskap till Babel.
De första som bosatte sig inom sina arvsbesittningar och i sina städer var israeliter, präster, leviter och tempeltjänare.
[Nu följer berättelser från Davids liv. I jämförelse med Första Samuelsboken utelämnas de händelser och berättelser där han beskrivs som svag eller omoralisk. Material som bara återfinns här är hur David förbereder för tempelbygget (). David liknas vid en "Mose" som får ritningar till hur tempeltjänsten ska utföras ().]
Filistéerna stred mot Israel, och Israels män flydde för dem och föll slagna på berget Gilboa.
När alla israeliterna i dalen såg att deras här hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de sina städer och flydde. Sedan kom filistéerna och bosatte sig i dem.
Hela Israel samlades till (slöt upp bakom) David i Hebron och sa: "Vi är ditt eget kött och blod.
Redan för länge sedan, när Saul fortfarande var kung, var det du [David] som var ledare och anförare åt Israel. Och Herren (Jahveh), din Gud (Elohim), har sagt till dig: Du ska föda (valla; vara en herde för – hebr. raah) mitt folk Israel, du ska vara en furste över mitt folk Israel."
När alla de äldste i Israel kom till kungen i Hebron, slöt David ett förbund med dem i Hebron inför Herren (Jahveh). Sedan smorde de David till kung över Israel, enligt Herrens ord genom Samuel.
David begav sig med hela
Israel till Jerusalem, det vill säga
Jevos (Jebus), där jevusiterna bodde.
Dessa är de främsta bland Davids hjältar, som starkt stödde honom i hans rike tillsammans med hela Israel, så att man gjorde honom till kung över Israel enligt Herrens ord.
av Isaskars söner kom män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra, 200 befälhavare samt alla deras stamfränder under deras befäl,
Alla dessa krigsmän kom till Hebron, beredda till strid, fast beslutna att göra David till kung över hela Israel. Hela det övriga Israel var också enigt i att göra David till kung.
De som bodde närmast dem, ända upp till Isaskar, Sebulon och Naftali, förde också till dem, på åsnor, kameler, mulåsnor och oxar, livsmedel i mängd till föda: mjöl, fikonkakor och russinkakor, vin och olja, kor och får. Det rådde glädje i Israel.
Sedan sa David till hela Israels församling: "Om ni samtycker och om det är från Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim), låt oss då sända bud åt alla håll till våra övriga bröder över hela Israels land och dessutom till prästerna och leviterna i deras städer med betesmarker, att de ska samlas hos oss.
David samlade då hela Israel, från Shihor i Egypten ända dit där vägen går till Chamat [i nuvarande södra Syrien, inte så långt från Tell Dan, se ], för att hämta Guds ark från Kirjat-Jearim.
David drog med hela
Israel upp till Baalah, till
Kirjat-Jearim [13 km väster om Jerusalem], som tillhör Juda, för att därifrån föra upp Herrens
(Jahvehs), Guds
(Elohims), ark, han som tronar på
(över) keruberna och efter vilken den
[arken] hade fått sitt namn.
[]David och hela Israel dansade inför Guds ansikte av all kraft till sånger och harpor, lyror, tamburiner, cymbaler och trumpeter.
David förstod att Herren hade befäst honom som kung över Israel, för han hade låtit hans rike bli upphöjt för sitt folk Israels skull.
När filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över hela Israel, drog de alla upp för att söka efter David. När David hörde det drog han ut mot dem.
David samlade hela Israel till Jerusalem för att hämta upp Herrens ark till den plats som han hade gjort i ordning åt den.
och han sa till dem: "Ni är huvudmän för leviternas familjer. Helga er tillsammans med era bröder och hämta sedan Herrens, Israels Guds, ark upp till den plats som jag har gjort i ordning åt den.
Då helgade prästerna och leviterna sig för att hämta upp Herrens, Israels Guds, ark.
Så gick David och de äldste i Israel och de högsta befälhavarna i väg för att hämta upp Herrens förbundsark från Obed-Edoms hus under jubel.
Hela Israel [enade, se ] hämtade upp Herrens (Jahvehs) förbundsark under jubel och shofarers ljud. Man blåste i trumpeter och lät cymbaler klinga och lyror och harpor ljuda.
Och till var och en i Israel, både man och kvinna, gav han en brödkaka [ett runt bröd, se ], en dadelkaka (hebr. eshpar, ett ovanligt ord, kanske kött eller bröd bakat i form) och en druvkaka [ett sött bröd, se ; ]. [Alla var med i festligheterna, se även .]
Han utsåg några leviter till att tjänstgöra inför Herrens ark och prisa, tacka och lova Herren (Jahveh), Israels Gud:
Abrahams säd, hans tjänare,
Jakobs söner (barn), hans utvalda. []
Han har bekräftat det till Jakob som en stadga,
till Israel ett evigt förbund.
Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim),
från evighet till evighet,
Och allt folket sa:
"Amen!" och prisade (lovade) Herren (Jahveh).
[Första strofen är identisk med . Uppmaningen i den andra att alla folk ska säga "Amen", är omskriven och beskriver hur alla folk nu gör detta.]
för att ständigt offra brännoffer åt Herren på brännofferaltaret, morgon och kväll, och göra allt som var skrivet i den undervisning som Herren (Jahveh) hade gett Israel.
Jag har inte bott i något hus från den dag då jag förde Israel hit upp ända till i dag, utan jag har flyttat från tält till tält, från tabernakel till tabernakel.
Har jag någonsin, medan jag flyttat omkring med hela Israel, talat och sagt så till någon av Israels domare som jag satt till herde för mitt folk: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?
Nu ska du säga så till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Jag hämtade dig från betesmarken och fåren för att bli furste över mitt folk Israel.
Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera dem [; ] så att de får bo kvar där utan att bäva (skakas) mer. Onda människor ska inte längre förtrycka dem som förr [i Egypten, ökenvandringen]
och under den tid (de dagar) då jag satte domare över mitt folk Israel. Jag ska kuva alla dina fiender.
Och jag berättar för dig att Herren (Jahveh) ska bygga ett hus åt dig.
Och var på jorden finns ett hednafolk som ditt folk Israel, som Gud gick för att återlösa som sitt eget folk, för att göra dig ett stort och fruktat namn när du fördrev hednafolken för ditt folk som du återlöst från Egypten?
Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre, har blivit deras Gud.
Då ska ditt namn stå fast och vara stort till evig tid, så att man ska säga: Herren Sebaot, Israels Gud, är Gud över Israel. Så ska din tjänare Davids hus bestå inför dig.
David regerade nu över hela Israel och skipade lag och rätt åt hela sitt folk.
Joav såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot araméerna.
Då araméerna såg att de hade blivit slagna av Israel, sände de bud efter de araméer som bodde på andra sidan floden. De ryckte ut anförda av Shofak, Hadadezers befälhavare.
När det berättades för David, samlade han hela Israel och gick över Jordan, och när han kom fram till dem gick han i ställning mot dem. David ställde upp sig i slagordning mot araméerna, och de gick i strid med honom.
Men araméerna flydde för Israel, och David dödade av araméerna manskapet på 7000 vagnar samt 40000 man fotfolk. Befälhavaren Shofak dödade han också.
När Hadadezers tjänare såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med David och blev hans tjänare. Efter detta ville araméerna inte längre hjälpa ammoniterna.
När han smädade Israel blev han dödad av Jonatan, son till Shimea, Davids bror.
Men Satan (Åklagaren, motståndaren) trädde upp mot Israel och lockade (förledde, eggade, hetsade) David till att räkna Israel.
[Hebr. Satan står här i obestämd form, i ; och används den bestämda formen ha-Satan. I parallellstället i nämns inte Satan. Det var tillåtet enligt Torah att göra en folkräkning, men det finns en varning om pest om den inte genomfördes på rätt sätt (). Att det var tillåtet och också ibland uppmuntrades (; , ; ) talar för att Davids synd inte handlade om att han räknade folket. Problemet var antingen Davids motiv för folkräkningen eller sättet på vilket den genomfördes. Kanske var syftet att upphöja sig själv och lita mer på sin egen styrka än på Herrens. Alternativt uppfyllde inte David kravet att alla inskrivna män skulle betala en halv shekel som lösen som krävdes (). Vad som talar för det andra alternativet är att David vid ett tidigare tillfälle inte följt alla bestämmelser för en annars tillåten handling – transporten av förbundsarken – vilket fick katastrofala följder ().]
Då sa David till Joav och till folkets befälhavare: "Gå och räkna
Israel från
Beer-Sheva [i syd] till Dan
[i norr], och ge mig besked så att jag får veta hur många de är."
Joav svarade: "Må Herren föröka sitt folk hundrafalt! Min herre och kung, är de inte alla min herres tjänare? Varför begär då min herre sådant? Varför dra skuld över Israel genom detta?"
Men kungens ord stod fast mot Joav, och Joav gav sig i väg och reste omkring i hela Israel och kom sedan tillbaka till Jerusalem.
Joav meddelade David resultatet av folkräkningen: I Israel fanns tillsammans 1100000 män som kunde dra svärd, och i Juda fanns 470000 män som kunde dra svärd.
Det som hade hänt var ont i Guds ögon, och han straffade Israel.
Välj vilket du vill ha: antingen svält i tre år eller förödelse i tre månader genom dina motståndare utan att du kan komma undan dina fienders svärd, eller Herrens svärd med pest i landet under tre dagar då Herrens ängel sprider fördärv inom hela Israels område. Bestäm nu vilket svar jag ska ge honom som har sänt mig."
Herren sände då pest i Israel så att 70000 personer av Israel dog.
David sa: "Här ska Herren Guds hus stå och här altaret för Israels brännoffer."
Och David befallde att man skulle samla de främlingar som fanns i Israels land. Han tillsatte stenhuggare som skulle hugga ut stenar för att bygga Guds hus.
Han kallade till sig sin son Salomo och befallde honom att bygga ett hus åt Herren (Jahveh), Israels Gud.
Men se, en son ska födas åt dig. Han ska bli en fridsam man, och jag ska låta honom få fred med alla sina fiender runt omkring. Salomo ska han heta, och jag ska ge Israel frid i hans dagar.
Han ska bygga ett hus åt mitt namn. Han ska vara min son och jag ska vara hans far. Och jag ska befästa hans kungatron över Israel för evig tid.
Må Herren bara ge dig klokhet och förstånd när han sätter dig till härskare över Israel, så att du håller fast vid Herrens (Jahvehs), din Guds (Elohims), undervisning.
Då ska du ha framgång, om du noggrant följer de stadgar och föreskrifter som Herren befallde Mose att lägga på Israel. Var stark och frimodig, var inte rädd eller modlös.
Därefter befallde David alla Israels hövdingar att de skulle hjälpa hans son Salomo. Han sa:
När David blev gammal och mätt på att leva, gjorde han sin son Salomo till kung över Israel.
Han samlade Israels alla furstar, så också prästerna och leviterna.
David sa: "Herren (Jahveh), Israels Gud, har låtit sitt folk komma till ro, och han har nu sin boning i Jerusalem till evig tid.
Detta blev den ordning, i vilken de skulle tjänstgöra, när de gick in i Herrens (Jahvehs) hus, som det var föreskrivet för dem genom deras fader Aron efter den befallning Herren (Jahveh), Israels Gud, hade gett honom.
Av jishariterna togs Kenanja och hans söner till de världsliga sysslorna i Israel, till att vara förmän och domare.
Av hebroniterna togs Hashabja och hans bröder, 1700 dugliga män, till ämbetsförvaltningen i Israel på andra sidan Jordan, på västra sidan, till alla slags sysslor åt Herren och till kungens tjänst.
Detta är förteckningen på Israels barn, efter deras antal, med huvudmännen för deras familjer och med överbefäl och underbefäl och med deras förmän, vilka tjänade kungen i allt som rörde krigsfolkets avdelningar, som kom och gick växelvis för var och en av årets alla månader. Varje avdelning bestod av 24000 man.
Israels stamhövdingar var dessa:
Furste för rubeniterna var Elieser, Sikris son,
för simeoniterna Shefatja, Maachas son,
för Dan Asarel, Jerohams son. Dessa var Israels stamhövdingar.
Men i förteckningen tog David inte upp dem som var under 20 år, eftersom Herren hade lovat att han skulle föröka Israel som stjärnorna på himlen.
Joav, Serujas son, började räkningen men fullbordade den inte, eftersom vrede genom den drabbade Israel. Antalet togs inte upp i någon förteckning i kung Davids krönika.
David samlade till Jerusalem alla Israels hövdingar, stamhövdingar och häravdelningarnas befälhavare, dem som var i kungens tjänst, överbefäl och underbefäl och förmännen över alla kungens och hans söners ägodelar och boskap, samt hovmännen, hjältarna och alla tappra stridsmän.
Ändå utvalde Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), mig ur hela min fars hus till att vara kung över Israel för alltid. Han utvalde Juda till furste och i Juda hus min fars hus, och bland min fars söner visade han nåd (villkorad nåd – hebr. ratsah, hade han behag) till mig och gjorde mig till kung över hela Israel.
Bland alla mina söner – för Herren har gett mig många söner – utvalde han min son Salomo till att sitta på Herrens kungatron och regera över Israel.
Nu säger jag inför hela Israel, Herrens (Jahvehs) församling, och inför vår Gud (Elohim) som hör det: Håll fast vid alla Herrens (Jahvehs), er Guds (Elohims), bud, och följ dem noga så att ni får besitta det goda landet och lämna det i arv till era barn efter er till evig tid.
Familjehövdingarna och Israels stamhövdingar, överbefälen och underbefälen liksom ledarna för kungens arbeten bar fram sina frivilliga gåvor.
[En insamling har gjorts till bygget av templet, och folket har först och främst gett sig själva och sina hjärtan till Herren, se . Man har sedan frikostigt gett av sina medel till bygget. Utöver den stora gåva David redan har gett tillkommer nu 168 ton guld, 337 ton silver, 606 ton brons och 3365 ton järn, se .]
Därför [överväldigad av folkets hängivenhet till Herren och deras generösa gåvor] välsignade David Herren (Jahveh) inför hela församlingen. David sa:
"Välsignad vare du, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), vår fader
från evighet till evighet.
Herre, Abrahams, Isaks och Israels, våra fäders Gud, låt ditt folks hjärtas sinne och tankar vara redo till sådant för evigt, och vänd deras hjärtan till dig.
Dagen därpå slaktade de slaktoffer åt Herren och offrade brännoffer åt Herren: 1000 tjurar, 1000 baggar och 1000 lamm med tillhörande dryckesoffer, dessutom slaktoffer i mängd för hela Israel.
Så satt Salomo på Herrens tron som kung efter sin far David, och han blev framgångsrik. Hela Israel lydde honom.
Och Herren gjorde Salomo mycket stor inför hela Israel och lät hans kungliga härlighet bli större än någon annans som varit kung över Israel före honom.
David, Ishais son, hade regerat över hela Israel.
Den tid han regerade över Israel var 40 år [1010–970 f.Kr.].
Han regerade 7 år i Hebron (hebr. Chevron)
och 33 år i Jerusalem. []
Där står också om hela hans regering och hans bedrifter och de händelser som mötte honom och Israel och alla andra länder och riken.
Salomo talade till hela Israel, till överbefälen och underbefälen, till domarna och till alla furstarna i hela Israel, huvudmännen för familjerna.
När Salomo hade varit vid offerhöjden i Givon begav han sig från mötestältet till Jerusalem, och han regerade över Israel.
Se, nu vill jag bygga ett hus åt Herren (Jahveh) min Guds (Elohims) namn och helga det åt honom. Där ska man tända väldoftande rökelse inför hans ansikte och alltid ha skådebröden upplagda och offra brännoffer morgon och kväll, på sabbaterna, vid nymåne och vid Herren (Jahveh) vår Guds (Elohims) högtider [; ]. Detta är för all framtid stadgat för Israel.
Och Choram tillade:
"Lovad är Herren (Jahveh), Israels Gud, himlens och jordens skapare, som har gett kung David en vis son, som är så utrustad med klokhet och förstånd att han kan bygga ett hus åt Herren och ett hus åt sig själv till kunglig bostad.
Salomo räknade alla främlingar i Israels land, liksom hans far David tidigare hade gjort en räkning av dem. Det visade sig då att de var 153600.
[Det finns en intressant parallell i första delen av antalet arbetare för att bygga templet som är 153, och talvärdet för Betsalel, hantverkaren som byggde tabernaklet (), som också är 153. Jesus, som kallades "hantverkarens son" (), är själv arken och försoningen, se även där talet 153 återkommer.]
Därefter samlade Salomo de äldste i Israel och alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till Jerusalem för att hämta Herrens (Jahvehs) förbundsark upp från Davids stad, det vill säga Sion.
Alla Israels män samlades då hos kungen under högtiden [lövhyddohögtiden, den sista av hösthögtiderna som firades den 15:e tishri och sju dagar, se ] i 7:e månaden [tishri – sept/okt; i används etanim, som är den 7:e månadens namn i den kanaaneiska kalendern].
När alla de äldste i Israel hade kommit, lyfte leviterna upp arken. [Detta görs på rätt sätt, se . Salomo hade säkert fått detta noga berättat från sin far David.]
Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela församling som hade samlats hos honom. Man offrade får och tjurar i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas.
I arken fanns inget annat än de två tavlor [även manna och Arons stav, se ; ; ] som Mose hade lagt dit vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], när Herren skar förbund med Israels barn efter att de dragit ut ur Egypten. [Det hebreiska ordet för Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.]
Sedan vände kungen sig om och välsignade Israels hela församling medan allt folket stod.
Han sa: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud, som med sina händer har fullbordat vad han med sin mun talade med (lovade) min far David, när han sa:
Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara, och jag har inte heller utvalt någon man till att vara furste över mitt folk Israel.
Men Jerusalem har jag utvalt för att mitt namn ska vara där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel.
Min far David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim).
Och Herren har hållit sitt ord som han talade, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren talade (lovade), och jag har byggt huset åt Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim).
Där har jag ställt arken, och i den förvaras det förbund som Herren har slutit med Israels barn."
Därefter ställde Salomo sig framför Herrens (Jahves) altare inför Israels hela församling och räckte ut sina händer.
Han hade gjort en talarstol av koppar, 5 alnar [2,25 meter] lång, 5 alnar [2,25 meter] bred och 3 alnar [1,35 meter] hög, och ställt den mitt på den yttre förgården, och han stod nu i talarstolen. Sedan föll han ner på knä inför Israels hela församling, räckte ut sina händer mot himlen
och sa [bedjande]: "Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), det finns ingen Gud (Elohim) som du, varken i himlarna eller på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåden (hebr. chesed) mot dina tjänare när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta.
Håll nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), vad du talade till (lovade) din tjänare, min far David, när du sa till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar efter min undervisning, så som du har vandrat inför mig.
Och nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), förverkliga det ord som du har talat till din tjänare David.
Ja, hör de böner som din tjänare och ditt folk Israel sänder upp, när de vänder sig mot denna plats. Hör dem från den plats där du bor, från himlen. Och när du hör, må du förlåta.
Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, därför att de har syndat mot dig, men de vänder om och prisar ditt namn och ber och åkallar inför ditt ansikte i detta hus,
hör det då från himlen och förlåt ditt folk Israels synd och låt dem komma tillbaka till det land som du har gett till dem och deras fäder.
hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Och låt det regna över ditt land som du gett åt ditt folk till arvedel.
om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de var för sig känner plågan och smärtan som har drabbat dem, och de räcker ut sina händer mot detta hus,
Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta på grund av ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm, om han kommer och ber vänd mot detta hus,
hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.
När alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset [templet], föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh):
för han är god,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Prästerna stod på sina platser, och leviterna stod med Herrens musikinstrument som kung David hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka Herren (Jahveh), för hans nåd är evig. David lät nämligen leviterna utföra lovsången. Prästerna stod mitt emot dem och blåste i trumpeter medan hela Israel förblev stående.
Vid det tillfället firade Salomo högtiden i sju dagar och med honom hela
Israel. Det var en mycket stor församling, från stället där vägen går mot Chamat
[i nuvarande södra Syrien, inte så långt från Tell Dan, se ] ända till
Egyptens bäckravin
[Wadi el-Arish, Israels gräns mot Sinai i sydväst, se ].
Men på 23:e dagen i 7:e månaden [tishri – sept/okt] lät han folket gå hem till sina tält, och de var fyllda av glädje och fröjd över det goda som Herren hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel.
då ska jag låta din kungatron bestå för evigt som jag lovade din far David, när jag sa: Aldrig ska det saknas en avkomling av dig som råder över Israel.
byggde han upp de städer som Choram hade gett honom och lät Israels barn bosätta sig i dem.
Allt det folk som fanns kvar av hettiterna, amoréerna, perisséerna, hiveerna och jevusiterna och som inte var israeliter,
avkomlingarna efter alla som Israels barn inte hade utrotat utan som fanns kvar i landet, dem gjorde Salomo arbetspliktiga, så som de är än i dag.
Men av Israels barn gjorde Salomo inte några till slavar vid sina arbeten, utan de blev krigsmän och befälhavare för hans krigsfolk eller befäl för hans vagnar och ridhästar.
Och Salomo förde faraos dotter från Davids stad till det hus han hade byggt åt henne, för han sa: "Min hustru ska inte bo i Davids, Israels kungs, hus. Det är en helig plats, eftersom Herrens ark har kommit dit."
Välsignad är Herren (Jahveh), din Gud (Elohim), som har funnit sådant behag i dig att han har satt dig på sin tron till att vara kung inför Herren (Jahveh), din Gud (Elohim)! Eftersom din Gud (Elohim) älskar Israel och vill hålla det vid makt till evig tid, därför har han satt dig till kung över dem, för att du ska skipa lag och rätt."
Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i 40 år.
[Resten av boken gör en uppräkning med 20 regenter i Sydriket, 19 kungar och en drottning. Salomos son Rehabeam regerar i 17 år (976-959 f.Kr.).]
Rehabeam begav sig till Shechem, eftersom hela Israel hade kommit till Shechem för att göra honom till kung.
Och de sände bud och kallade honom tillbaka. Då kom Jerobeam tillsammans med hela Israel och talade till Rehabeam och sa:
När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar:
"Vad har vi för del i David?
Vi har ingen arvslott i Ishais son.
Gå hem till dina tält, Israel!
Se nu efter ditt hus själv, David." Därefter gick hela Israel hem igen.
Och Rehabeam förblev kung endast över de israeliter som bodde i Juda städer.
När kung Rehabeam sände ut Hadoram som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade Israels barn honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skynda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem.
Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.
När Rehabeam kom till Jerusalem samlade han Juda hus och Benjamin, 180000 utvalda krigare, för att strida mot Israel och vinna tillbaka kungadömet åt Rehabeam.
"Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda kung, och till alla israeliter i Juda och Benjamin:
[ är den centrala sektionen som handlar om templet. Här finns unikt material.]
Prästerna och leviterna i hela Israel gick över till Rehabeam från alla sina områden.
Och de från alla Israels stammar som vände sina hjärtan till att söka Herren (Jahveh), Israels Gud, följde leviterna, och de kom till Jerusalem för att offra åt Herren (Jahveh), sina fäders Gud.
När Rehabeams kungamakt hade blivit stärkt och han hade blivit mäktig, övergav han Herrens undervisning. Så gjorde också hela Israel [det norra riket].
Både Israels furstar och kungen ödmjukade sig då och sa: "Herren är rättfärdig."
Kung Rehabeam stärkte alltså sitt välde i Jerusalem och fortsatte att regera. Han var 41 år gammal när han blev kung, och han regerade 17 år i Jerusalem, den stad som Herren hade utvalt ur alla Israels stammar för att där fästa sitt namn. Hans mor hette Naama och var ammonitiska.
Avijam steg upp på berget Semarajim i Efraims bergsbygd och sa: "Hör mig, Jerobeam och hela Israel!
Skulle ni inte veta att det är Herren (Jahveh), Israels Gud, som har gett kungadömet över Israel åt David för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund?
[I alla offer användes salt, se . Saltets funktion att konservera och bevara anspelar på att "saltförbundet" som ingås ska vara långvarigt och hållas, se . Att ingå saltförbund räknas som en fullvärdig motsvarighet till ett blodsförbund, se .]
Och se, Gud är med oss, i spetsen för oss, och vi har hans präster med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot er. Ni Israels barn, strid inte mot Herren (Jahveh), era fäders Gud, för ni kommer inte att lyckas."
Därefter höjde Juda män ett härskri, och när de gjorde så lät Gud (Elohim) Jerobeam [Nordrikets 1:a kung] och hela Israel bli slagna av Avijam och Juda.
Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand.
Sedan vållade Avijam och hans folk ett stort manfall bland dem, så att 500000 av Israels unga män blev slagna.
Alltså blev Israels barn kuvade vid den tiden, men Juda barn var starka, för de stödde sig på Herren (Jahveh), sina fäders Gud.
En lång tid levde Israel utan den sanne Guden, utan präster som undervisade dem (hebr. jarah) och utan någon undervisning (instruktion, Torah).
Men i sin nöd omvände de sig till Herren (Jahveh), Israels Gud, och när de sökte honom lät han sig finnas av dem.
Och han samlade hela Juda och Benjamin, liksom de främlingar från Efraim, Manasse och Simeon som bodde ibland dem. Många från Israel hade anslutit sig till honom när de såg att Herren (Jahveh), hans Gud (Elohim), var med honom.
Var och en som inte sökte Herren (Jahveh), Israels Gud, skulle bli dödad, liten eller stor, man eller kvinna.
Offerhöjderna blev dock inte avlägsnade ur Israel, men Asas hjärta var hängivet Gud så länge han levde.
I Asas 36:e regeringsår drog Israels kung Basha upp mot Juda och började befästa Rama [drygt en mil norr om Jerusalem] för att hindra att någon kom vare sig från eller till Asa, Juda kung.
"Låt oss ingå förbund, du och jag, liksom det var mellan min far och din far. Här sänder jag dig silver och guld. Bryt därför ditt förbund med Basha, Israels kung, så att han lämnar mig i fred."
Ben-Hadad lyssnade till kung Asa och sände sina befälhavare mot Israels städer och erövrade Ijon, Dan och Abel-Majim samt alla förrådshus i Naftalis städer.
Vad som mer finns att säga om Asa, om hans första tid och om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar.
[Jehoshafat regerade Juda (Sydriket) i 25 år (915-893 f.Kr.).]
Hans [Asas] son Joshafat [betyder: "Jahveh dömer"] blev kung efter honom [Asa]. Han stärkte sitt välde mot Israel [Nordriket].
utan sin fars Gud sökte han. Han lydde Guds bud och gjorde inte som Israel.
Ahab, Israels kung, frågade Joshafat, Juda kung: "Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?"
Han svarade honom: "Jag som du och mitt folk som ditt folk. Jag ska vara med dig i striden."
Joshafat sa dock till Israels kung: "Men fråga först Herren om det."
Då samlade Israels kung profeterna, 400 män, och frågade dem: "Ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det eller ska jag låta bli?"
De svarade: "Dra dit upp! Gud ska ge det i kungens hand."
Israels kung svarade Joshafat: "Här finns ännu en man, Mika (hebr. Michajho), Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren (Jahveh). Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan alltid bara olycka."
Joshafat sa: "Kungen ska inte säga så."
Då kallade Israels kung till sig en hovman och sa: "Hämta genast hit Mika, Jimlas son."
Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt nu på var sin tron, klädda i sina skrudar. De satt på en tröskplats vid ingången till Samarias port medan alla profeterna profeterade inför dem.
Då sa han: "Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sa: Dessa har inte någon herre. Låt dem vända hem i frid, var och en till sitt."
Då sa Israels kung till Joshafat: "Sa jag inte till dig att han aldrig profeterar lycka åt mig utan bara olycka?"
Och Herren sa: Vem vill locka Ahab, Israels kung, att dra upp mot Ramot i Gilead så att han stupar där? Den ene sa si och den andre så.
Men Israels kung sa: "Ta Mika och för honom tillbaka till Amon, stadens överste, och till Joash, kungasonen,
Så drog Israels kung och Joshafat, Juda kung, upp mot Ramot i Gilead.
Och Israels kung sa till Joshafat: "Jag ska dra ut i striden förklädd, men kläd dig du i dina egna kläder." Så förklädde sig Israels kung när de drog ut i striden.
Men Arams kung hade gett en befallning åt befälen för vagnarna. Han hade sagt: "Ni ska inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung."
När befälen över vagnarna fick se Joshafat, tänkte de: "Där är Israels kung!" Och de omringade honom för att anfalla honom. Då gav Joshafat upp ett rop, och Herren hjälpte honom. Gud drev bort dem ifrån honom.
Så snart befälen över vagnarna märkte att det inte var Israels kung, vände de om och lät honom vara.
Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sa kungen till föraren av vagnen: "Vänd vagnen och ta mig ut ur striden, för jag är sårad."
Striden blev den dagen allt häftigare, och Israels kung stod ända till kvällen upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna. Men vid solnedgången dog han.
Även i Jerusalem satte Joshafat några av leviterna och prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att döma enligt Herrens lag och avgöra rättstvister. När de sedan vände tillbaka till Jerusalem,
Var det inte du, vår Gud, som fördrev detta lands invånare för ditt folk Israel och gav landet åt din vän Abrahams efterkommande för evig tid?
Se nu folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd! Det var deras område du inte lät Israel gå igenom när de kom från Egyptens land, utan de tog en omväg bort ifrån dem och förgjorde dem inte.
Och de leviter som hörde till kehatiternas och koraiternas folk, stod upp och lovade Herren (Jahveh), Israels Gud, med hög och stark röst.
Och fruktan för Gud kom över alla länders riken, när de hörde att Herren hade stridit mot Israels fiender.
Vad som mer finns att säga om Joshafat, om hans första tid och om hans sista, det är skrivet i Jehus, Hananis sons, krönika som är upptagen i boken om Israels kungar.
Därefter ingick Juda kung Joshafat förbund med Israels kung Achasja, trots att Achasja levde ogudaktigt.
[Jehoram/Joram regerade Juda (Sydriket) i 8 år (893-886 f.Kr.).]
Joram hade bröder, söner till Joshafat: Asarja, Jehiel, Sakarja, Asarjahu, Mikael och Shefatja. Alla dessa var söner till Joshafat, Israels kung
När Joram hade tagit över sin fars kungadöme och stärkt sin ställning dödade han alla sina bröder med svärd, liksom några av Israels furstar.
Men han vandrade på Israels kungars väg, så som Ahabs hus hade gjort, för hans hustru var en dotter till Ahab. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon.
utan du har vandrat på Israels kungars väg och förlett Juda och Jerusalems invånare till avgudadyrkan, på samma sätt som Ahabs hus har gjort. Du har dräpt dina bröder [landsmän], dem som hörde till din fars hus och som var bättre än du.
Det var också deras råd han följde när han drog ut tillsammans med Israels kung Joram, Ahabs son, och stred mot Arams kung Chazalel vid Ramot i Gilead.
Men Joram blev sårad av araméerna.
Dessa reste sedan igenom Juda och samlade leviterna ur alla Juda städer liksom huvudmännen för Israels familjer. När de kom till Jerusalem,
Han samlade prästerna och leviterna och sa till dem: "Ge er ut till Juda städer varje år och samla in pengar från hela Israel för att få er Guds hus i ordning. Och skynda er med det." Men leviterna gjorde sig ingen brådska.
Då kallade kungen till sig översteprästen Jojada och sa till honom: "Varför har du inte sett till att leviterna driver in från Juda och Jerusalem den avgift till vittnesbördets tabernakel som Herrens tjänare Mose har pålagt Israels församling?
Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds tjänare Mose hade ålagt Israel i öknen skulle erläggas åt Herren (Jahveh).
Man begravde honom i Davids stad bland kungarna, därför att han hade gjort det som var gott mot Israel och mot Gud och hans hus.
Dessutom lejde han för 100 talenter [3 ton] silver 100000 tappra stridsmän ur Israel.
Men en gudsman kom till honom och sa: "O konung! Låt inte Israels här dra ut med dig, för Herren är inte med Israel, inte med några av Efraims barn.
Amasja sa till gudsmannen: "Men vad ska vi göra med de 100 talenterna [3 ton silver] som jag har gett åt skaran från Israel?"
Gudsmannen svarade: "Herren kan ge dig mycket mer än det."
Sedan Amasja, Juda kung, hade hållit överläggningar, sände han bud till Israels kung Joash, son till Jehoachaz, son till Jehu, och lät säga: "Kom, låt oss drabba samman med varandra!"
Men Joash, Israels kung, sände då detta svar till Amasja, Juda kung: "Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern på Libanon och lät säga: Ge din dotter till hustru åt min son! Men ett vilddjur på Libanon gick fram över törnbusken och trampade ner den.
Och Israels kung Joash drog upp, och de drabbade samman med varandra, han och Juda kung Amasja, vid Beit-Shemesh i Juda.
Juda besegrades av Israel, och de flydde var och en till sitt.
Och Juda kung Amasja, son till Joash, son till Jehoachaz, blev tillfångatagen [792 f.Kr.] i Beit-Shemesh av Israels kung Joash. När han hade fört honom till Jerusalem bröt han ner ett stycke av Jerusalems mur, från Efraimsporten till Poneporten, 400 alnar [omkring 200 meter, troligen den norra och mest sårbara sidan].
Men Juda kung Amasja, Joashs son, levde i femton år efter att Israels kung Joash, Jehoachaz son, hade dött.
Vad som mer finns att säga om Amasja, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar.
Vad som mer finns att säga om Jotam, om alla hans krig och annat han företog sig, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar.
utan vandrade på samma väg som Israels kungar. Han gjorde också gjutna avgudabilder åt baalerna.
Själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände sina barn i eld efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn.
Därför gav Herren (Jahveh), hans Gud (Elohim), honom i den arameiske kungens hand. De besegrade honom och tog många av hans folk till fånga och förde dem till Damaskus. Achaz blev överlämnad åt Israels kung som tillfogade honom ett stort nederlag.
Och Israels barn tog bland sina bröder 200000 fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar. Dessutom tog de ett stort byte från dem och förde bytet till Samaria.
och sa till dem: "Ni ska inte föra in dessa fångar hit, för ni drar skuld över oss inför Herren (Jahveh), och ni ökar på våra synder och vår skuld ännu mer. Vår skuld är ju redan stor nog, och brinnande vrede är över Israel."
Herren ville förödmjuka Juda på grund av Achaz, den israelitiske kungen, därför att han var orsak till lössläppthet i Juda och var trolös mot Herren (Jahveh).
Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, de som hade besegrat honom, för han tänkte: "Eftersom de arameiska kungarnas gudar har hjälpt dem, ska jag offra åt dem så att de hjälper mig." Men i stället var det dessa som fick honom och hela Israel på fall.
Vad som mer finns att säga om honom och om allt som han företog sig, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar.
Achaz gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Jerusalem inne i staden, för de lade honom inte i Israels kungars gravar. Hans son Hiskia blev kung efter honom.
[På gränsen mellan bergsbygden i Juda och Negev i söder ligger den strategiskt viktiga Arad. Nya analyser 2020 av det organiska material som hittades på två pelare i templet under den första utgrävningen på 1960-talet har visat rester av frankincense och cannabis. Blandat med cannabis var dynga, som användes för att höja temperaturen så cannabisröken kunde producera rök med hallucinogena egenskaper. Templet dateras till 750 f.Kr. Templet är sedan förstört senare, men inte bränt. Vilket stämmer överens med Hiskias reformer som startade 715 f.Kr., se .]
De stängde också igen dörrarna till förhuset och släckte lamporna, och de tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt Israels Gud.
Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), för att hans vredes glöd ska vända sig ifrån oss.
Och prästerna slaktade dem och lät deras blod som syndoffer komma på altaret till försoning för hela Israel. Kungen hade nämligen befallt att dessa brännoffer och syndoffer skulle offras för hela Israel.
Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret. Samtidigt som offret bars fram började Herrens sång att ljuda tillsammans med trumpeterna under ledning av Israels kung Davids instrument.
Hiskia sände ut bud till hela Israel och Juda och skrev också brev till Efraim och Manasse att de skulle komma till Herrens (Jahvehs) hus i Jerusalem för att fira Herrens, Israels Guds, påsk.
Och de beslöt att ropa ut i hela
Israel, från
Beer-Sheva ända till Dan, att man skulle komma och fira Herrens,
Israels Guds, påsk i Jerusalem. De flesta hade nämligen inte firat den så som det var föreskrivet.
Ilbuden gav sig av med breven från kungen och hans furstar, och de drog genom hela Israel och Juda enligt kungens befallning. De sa:
"Ni Israels barn, vänd om till Herren (Jahveh), Abrahams, Isaks och Israels Gud. Då ska han vända om till den rest av er som har räddats från de assyriska kungarnas hand.
De av Israels barn som befann sig i Jerusalem firade så det osyrade brödets högtid med stor glädje i sju dagar. Varje dag prisade leviterna och prästerna Herren med mäktigt ljudande instrument till Herrens ära.
Hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna, och det gjorde också hela den församling som hade kommit från Israel, liksom de främlingar som hade kommit från Israels land eller som bodde i Juda.
Glädjen var stor i Jerusalem, för sedan Israels kung Salomos, Davids sons, tid hade inget liknande hänt i Jerusalem.
När allt detta var över, drog alla israeliter som hade varit där ut till Juda städer och slog sönder stoderna, högg ner asherapålarna och bröt ner offerhöjderna och altarna i hela Juda, Benjamin, Efraim och Manasse tills att de hade gjort slut på dem. Sedan vände alla Israels barn tillbaka till sina städer, var och en till sin besittning.
När denna befallning blev känd, gav Israels barn en riklig förstlingsgåva av säd, vin, olja och honung och av all gröda på marken. De förde fram tionde av allt i riklig mängd.
Och de av Israel och Juda som bodde i Juda städer förde också fram tionde av kor och får, liksom tionde av de heliga gåvor som helgades åt Herren (Jahveh), deras Gud (Elohim), och lade dem i högar.
När Hiskia och hans furstar kom för att se högarna, välsignade de Herren och hans folk Israel.
Han skrev också ett brev för att håna Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), och sa om honom: "Lika lite som de gudar som dyrkas av folken i de andra länderna har kunnat rädda sina folk ur min hand, lika lite ska Hiskias Gud (Elohim) kunna rädda sitt folk ur min hand."
Vad som mer finns att säga om Hiskia och om hans gudfruktiga gärningar, det är skrivet i "Profeten Jesajas, Amots sons, syner", i boken om Judas och Israels kungar.
Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren (Jahveh) hade fördrivit för Israels barn.
Avgudabilden som han gjort ställde han in i Guds hus om vilket Gud hade sagt till David och hans son Salomo: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
Jag ska inte mer låta Israel vandra bort från det land som jag har bestämt åt era fäder, om de bara håller fast vid och följer allt jag befallt dem efter den undervisning (hebr. Torah) och de förordningar (ordagrant: saker inristat) och påbud (bindande juridiska beslut), som de har fått genom Mose."
Men Manasse förledde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som Herren (Jahveh) hade utrotat för Israels barn.
Sedan upprättade han Herrens (Jahvehs) altare och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer) och tackoffer på det och uppmanade Juda att tjäna Herren (Jahveh), Israels Gud.
Vad som mer finns att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud (Elohim) och om de ord som siarna (hebr. chozeh) talade till honom i Herrens (Jahvehs), Israels Guds (Elohims), namn, det står i Israels kungars krönika. [Syftar inte på Kungaböckerna i Bibeln utan på offentliga protokoll, från vilka uppgifter hämtades av profeterna och skrevs ned i de kanoniska böckerna.]
Och sedan han hade brutit ner altarna, krossat asherapålarna och avgudabilderna till stoft och huggit ner alla solstoder i hela Israels land återvände han till Jerusalem.
De gick till översteprästen Hilkia (hebr. Chilqijaho) och lämnade pengarna som hade kommit in till Guds hus och som leviterna som höll vakt vid tröskeln hade samlat in från Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, liksom från hela Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare.
"Gå och fråga Herren (Jahveh) för mig och för dem som är kvar av Israel och Juda om det som står i den bok som man nu har funnit. Herrens (Jahvehs) vrede är stor, och den är utgjuten över oss, därför att våra fäder inte har hållit Herrens (Jahvehs) ord och inte har gjort allt som är föreskrivet i denna bok."
Då svarade hon dem: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig:
Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren (Jahveh), till honom ska ni säga: Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud, om de ord du har hört:
Josia avlägsnade alla avgudar i de länder som tillhörde Israel och befallde alla som fanns i Israel att tjäna Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim). Och så länge han levde vek de inte av från Herren (Jahveh), sina fäders Gud (Elohim).
Han sa till leviterna som undervisade hela Israel och som var helgade åt Herren (Jahveh): "Sätt den heliga arken i det hus som Salomo, Davids son, Israels kung, har byggt. Den ska inte mer vara en börda på era axlar. Tjäna nu Herren (Jahveh) er Gud (Elohim), och hans folk Israel.
Gör er redo efter era familjer, i era avdelningar, så som Israels kung David och hans son Salomo har föreskrivit.
De av Israels barn som var närvarande höll nu påskhögtid och det osyrade brödets högtid i sju dagar.
En påskhögtid som denna hade inte firats i Israel sedan profeten Samuels tid. Ingen av Israels kungar hade hållit en sådan påskhögtid som nu firades av Josia med prästerna och leviterna, hela Juda och dem av Israel som var närvarande samt Jerusalems invånare.
Och Jeremia mässade (klagade; sjöng entonigt och utdraget – hebr. qinen) en sorgesång (hebr. qina) över Josia. Alla sångare och sångerskor talade om Josia i sina sorgesånger och gör det än i dag. Dessa sånger blev allmänt sjungna i Israel, och de finns upptecknade bland "Sorgesångerna".
och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som under sin sista, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar.
Vad som mer finns att säga om Jojakim och om de avskyvärda ting han gjorde och vad som i övrigt blev funnet hos honom, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar. Hans son Jojakin (hebr. Jehojachin) blev kung efter honom.
Och han gjorde uppror mot kung Nebukadnessar, som hade tagit en ed av honom vid Gud. Han var hårdnackad och förhärdade sitt hjärta, så att han inte omvände sig till Herren (Jahveh), Israels Gud.
Vem som helst ibland er som tillhör hans folk, må hans Gud (Elohim) vara med honom. Låt honom gå upp till Jerusalem som ligger i Juda och bygga Herrens (Jahvehs), Israels Guds (Elohims), hus. Han är den Gud (Elohim) som bor i Jerusalem.
som kom med Serubbabel, Jeshoa, Nehemja, Seraja, Reelaja, Mordochaj, Bilshan, Mispar, Bigvaj, Rechom, Baana.
[Uppräkningen som görs här har stora likheter med en motsvarande uppräkning i . Många av familjerna nämns i bägge uppräkningarna och antalet familjemedlemmar är ofta detsamma, men skillnader förekommer. En del betraktar dessa uppräkningar som två olika, men det kiastiska mönstret talar för att det är samma, men med olika fokus. I denna uppräkning nämns drygt 42000 personer, men en stor majoritet av judarna kom aldrig tillbaka varken med Serubbabel, Esra eller Nehemja, utan bodde kvar i Babylon. Där har deras ättlingar bott kvar ända in i modern tid, då en del av dem har flyttat tillbaka till Israel efter att staten bildades 1948. Mellan 1948 och 2021 har över 3 miljoner judar gjort alija. År 2021 fanns det 15 miljoner judar totalt i världen (varav omkring 15000 i Sverige) och knappt hälften (6,9 miljoner) bodde i Israel. I Sverige har den ökande antisemitismen gjort att allt fler judar väljer att flytta till Israel.]
Antalet män av Israels folk:
[Övriga:]
Och där var de som gick upp från Tel-Melach, Tel-Charesha, Kerov, Addan och Immer, men de kunde inte berätta (redogöra för) vilka som var deras fäders hus (vilken släkt de kom ifrån) och deras säd (avkomma), huruvida de var israeliter eller inte.
Nu bosatte sig prästerna, leviterna, en del av folket, sångarna, dörrvaktarna och tempeltjänarna i sina egna städer och hela det övriga Israel i sina städer.
Och när den 7:e månaden [höstmånaden tishri, infaller sept/okt; troligtvis 538 f.Kr.] var inne och Israels barn hade bosatt sig i sina städer, samlades folket som en man (som en enhet; samstämt) i Jerusalem.
Då stod Jotsadaks son Jeshoa upp och hans bröder, prästerna, och Serubbabel, Shealtiels son, och hans bröder, och de byggde altaret för att offra brännoffer till Israels Gud (Elohim) som det står skrivet i gudsmannen Moses undervisning.
När hantverkarna hade lagt grunden till Herrens (Jahvehs) tempel, ställde de upp prästerna i sina skrudar och med trumpeter, och leviterna, Asafs söner, med cymbaler, för att prisa Herren (Jahveh) i enlighet med Israels kung Davids föreskrifter.
Med lovprisning och tacksägelse sjöng de till Herren (Jahveh):
För han är god,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek) över Israel! [] Och hela folket gav upp ett härskri (ropade med stark röst) när de prisade Herren (Jahveh) eftersom grunden till Herrens (Jahvehs) hus var lagd.
När Judas och Benjamins fiender hörde att de fördrivna kommit tillbaka och byggde ett tempel till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim),
Men Serubbabel, Jeshoa och Israels andra prominenta ledare sa till dem: "Det är inte för er och oss (tillsammans) att bygga ett hus till Herren (Jahveh) vår Gud (Elohim), vi själva ska bygga det till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), precis som Kyros, Persiens kung, har befallt oss."
Profeten Haggai och Sakarja, Iddos son, profeterade för judarna i Juda och Jerusalem i Israels Guds namn som var över dem.
Detta är svaret som de gav oss: Vi är tjänare till himlarnas och jordens Gud, och vi bygger på nytt upp det hus som för många år sedan stod här och som en stor kung i Israel hade byggt och gjort färdigt.
Judarnas äldste byggde vidare och gjorde framsteg i arbetet genom profeterna Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska ord. Man byggde och slutförde det så som Israels Gud hade befallt och som Kyros och Darejavesh och Artachshaste (Artaxerxes I) [som regerade 465-424 f.Kr., se , ], kung av Persien, hade befallt.
Israels barn, prästerna och leviterna och de andra som hade kommit tillbaka från fångenskapen, firade husets invigning med glädje.
Till invigningen av Guds hus offrade man 100 tjurar, 200 baggar och 400 lamm, och som syndoffer [] för hela Israel tolv bockar, efter antalet av Israels stammar.
Alla de av Israels barn (söner) som återvänt från landsflykten tillsammans med alla dem som avskilt sig från hednafolkens orenhet för att söka Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim),
de firade det osyrade brödets högtid [hebr. chag matsah; se ; ] med glädje i sju dagar, eftersom Herren (Jahveh) hade gett dem glädje och hade förvandlat den assyriske kungens hjärta och vänt det till dem, för att styrka deras händer i arbetet på Guds (Elohims) hus, Israels Gud (Elohim).
[Mellan kapitel 6 och 7 inträffar händelserna i Esters bok då Ahasveros (Xerxes I) regerade (486-465 f.Kr.), se . Ester blir drottning omkring 479 f.Kr.]
Denne Esra kom upp från Babylon. Han var skriftkunnig i Moses undervisning (hebr. ) som Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), hade gett. Kungen garanterade honom allt han bad om, eftersom Herren (Jahveh) hans Guds (Elohims) hand var över honom.
Och några av Israels barn (söner) och några av prästerna, leviterna, sångarna, dörrvaktarna och tempeltjänarna kom upp till Jerusalem i kung Artachshastas 7:e regeringsår. [Artachshastas (Artaxerxes I) kom till makten 465 f.Kr. sedan satrapen Artabanos hade mördat hans far Xerxes I och även hans äldre bror Dareios hade dödats. Sju år efter detta är år 458 f.Kr.]
För Esra hade helhjärtat beslutat sig för (hade satt sitt hjärta till att) söka och utforska Herrens (Jahvehs) undervisning (hebr. Torah), för att efterleva den och undervisa om dess stadgar och föreskrifter i Israel.
Nu är detta en kopia av brevet som kung Artachshasta (Artaxerxes I) gav till prästen Esra, den skriftlärde, en lärare i frågor som angår Herrens (Jahvehs) budord och hans stadgar för Israel.
Jag utfärdar nu en förordning, att var och en av Israels folk och deras präster och leviter som bor i mitt rike och som vill (av egen fri vilja) fara till Jerusalem ska resa med dig.
Du ska föra dit silver och guld som kungen och hans rådgivare frivilligt har gett till Israels Gud som bor i Jerusalem.
och har utvidgat sin nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) mot mig inför kungen och hans rådgivare och kungens alla mäktiga furstar. Jag har vunnit styrka när Herren (Jahveh) min Guds (Elohims) hand har varit över mig och jag samlade ledande män från Israel för att gå upp med mig.
Eftersom Guds (Elohims) goda hand var över mig, sände de Sherevja – son (ättling) till Machli, son till Levi, son till Israel – en man med insikt (kunskap, förståelse), och hans söner och bröder [sammanlagt]: 18 män.
och jag vägde upp åt dem silvret och guldet och kärlen, tillika med offren till vår Guds (Elohims) hus som kungen och hans rådgivare och hans furstar och hela Israel som var där hade offrat.
Vaka över och bevara dem till dess ni väger upp dem inför de ledande prästerna och leviterna och furstarna över Israels fäders hus i Jerusalem, i kamrarna i Herrens (Jahvehs) hus."
Sedan offrade de som återvänt från exilen brännoffer till Israels Gud (Elohim): 12 tjurar för hela Israel, 96 baggar, 77 lamm och som syndoffer 12 getter av hankön. Allt detta var ett brännoffer till Herren (Jahveh).
När dessa saker hade fullgjorts kom ledarna till mig och sa: Israels folk och prästerna och leviterna har inte avskilt sig från folket i landet, utan gör enligt deras styggelser (följer deras ogudaktiga seder och bruk) precis som kanaanéerna, hettiterna, perisséerna, jevusiterna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna.
Sedan samlades alla omkring mig som skälvde inför orden från Israels Gud (Elohim) på grund av trolösheten hos de landsflyktiga, och jag satt ner i förfäran fram till aftonoffret.
Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), du är rättfärdig, för vi är kvar, en kvarleva som har undkommit, så som det är denna dag. Se, vi är framför ditt ansikte i vår skuld, på grund av den kan ingen stå framför ditt ansikte."
Medan Esra bad och bekände, grät och kastade sig ner (raklång med ansiktet mot marken) framför Guds (Elohims) hus, samlades en mycket stor skara av israeliter, män, kvinnor och barn, omkring honom. Också folket grät mycket bittert.
Och Shechanja, son till Jechiel, en av Elams söner, svarade och sa till Esra: "Vi har varit trolösa mot vår Gud (Elohim) och har gift oss med främmande kvinnor från folket i landet. Likväl finns det ändå hopp (hebr. miqveh) för Israel i denna sak. [Messias är Israels hopp om rening och frälsning, se ; .]
Då reste sig Esra upp och tog ledarna för prästerna, leviterna och hela Israel och lät dem svära en ed i enlighet med detta ord. De svor denna ed.
Och Esra, prästen, stod upp och sa till dem: "Ni har varit trolösa (brutit tron) och gift er med främmande kvinnor för att utöka Israels skuld.
Och från Israel, av Paroshs söner, Rameja och Izzija och Malkkija och Mijamin och Elazar och Malkkija och Benajaho.
Låt dina öron vara uppmärksamma och dina ögon öppna, så att du kan lyssna till bönen från din tjänare, som jag ber inför dig denna dag, både dag och natt på uppdrag av dina tjänare, Israels barn. Jag bekänner Israels barns synder, som vi har begått (syndat) mot dig. Jag och min faders hus har syndat.
När ämbetsmännen Sanvallat, choroniten [antagligen från Beit-Choron 3 mil norr om Jerusalem, guvernör i Samarien], och Tobia (hebr. Tovijaho), ammoniten [troligtvis guvernör i Ammon, se ], hörde detta, blev de mycket arga över att en människa kom och sökte Israels barns välfärd.
De som kom med Serubbabel var Jeshoa, Nehemja, Asarja, Raamja, Nachamani, Mordochaj, Bilshan, Mispperet, Bigvaj, Nechom, Baana.
Antalet människor av Israels folk var:
Dessa var de som gick upp från Tel-Melach, Cherov-Addon (Cherov, den starke) och Immer, men de kunde inte berätta om (redogöra för) sina fäders hus, inte för sin säd (genealogi), huruvida de var israeliter.
Det övriga folket gav:
20000 gulddrachmer [170 kg guld]
2000 silverminor [1000 kg silver]
67 prästskrudar
Allt folket samlades som en man på den öppna platsen framför Vattenporten. De talade till Esra, den skriftlärde, att han skulle ta fram boken (skriftrullen) med Moses undervisning, som Herren (Jahveh) hade fastställt för Israel.
De fann det skrivet i undervisningen (hebr. Torah) att Herren genom Mose hade befallt att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i 7:e månaden [15:e-22:a tishri, infaller i sept/okt, se ],
Hela församlingen av dem som återvänt från fångenskapen gjorde lövhyddor och bodde i dem. Från Josuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels barn inte gjort så. Och glädjen var mycket stor.
På tjugofjärde dagen i samma månad [31:a okt 445 f.Kr. – två dagar efter att lövhyddohögtiden har avslutats, se ] samlades Israels barn till fasta, klädda i sorgdräkt och med jord på sina huvuden [för att visa sin sorg och omvändelse].
De som var av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar [som levde bland dem] och kom fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar.
till skådebröden och det dagliga matoffret, till det dagliga brännoffret och offren på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, till tackoffren och syndoffren för Israels försoning och till allt arbete i vår Guds hus.
För både Israels barn och Levi barn ska föra sin offergåva av säd, vin och olja in i dessa kamrar där helgedomens kärl och de tjänstgörande prästerna och dörrvakterna och sångarna är.
Vi ska inte försumma vår Guds hus.
Detta är de huvudmän i provinsen som bodde i Jerusalem. Men i Juda städer bodde var och en i den stad där han hade sin ärvda besittning: vanliga israeliter, präster, leviter och tempeltjänare, likaså ättlingarna till Salomos tjänare.
De övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de andra städerna i Juda, var och en i sin arvedel.
Under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel till sångarna och dörrvakterna vad dessa för varje dag skulle ha. Man gav till leviterna deras helgade andel, och leviterna gav till Arons söner deras helgade andel.
för de hade inte mött Israels barn med mat och dryck utan hade lejt Bileam mot dem för att förbanna dem []. Men vår Gud vände förbannelsen till välsignelse.
När de hade hört undervisningen (hebr. Torah), avskilde de alla blandfolk (icke-judar) från Israel.
[Ingen speciell högtid anges, så detta var troligtvis den vanliga veckoliga läsningen av Moseböckerna. Under ett års tid läser man igenom alla de fem Moseböckerna, och nu hade man kommit till slutet på Femte Moseboken.]
Var det inte för att era fäder gjorde sådant som vår Gud lät alla dessa olyckor komma över oss och denna stad? Och nu drar ni ännu mer vrede över Israel genom att vanhelga sabbaten!"
Var det inte just så som Israels kung Salomo syndade? Bland de många hednafolken fanns ingen kung som han, och han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till kung över hela Israel. Men också honom förförde de främmande kvinnorna till synd.
O, att Israels frälsning
skulle komma från Sion [poetisk bild på Jerusalem, platsen för Guds närvaro].
När Herren (Jahveh) vänder sitt folks öde (återupprättar sitt folk, för dem tillbaka från fångenskap),
då ska Jakob jubla och Israel glädjas!
Må Herren (Jahveh) svara dig på nödens dag [den sista striden, Herrens dag],
må namnet av Jakobs Gud (Elohim) beskydda dig [högt upp på en ouppnåelig plats].
Ändå är du helig (fullkomlig, helt avskild från allt orent, motsatsen till all synd),
[och den som] tronar på Israels lovsånger (lovprisningar med tacksamhet och glädje).
[Gud vill ta sin boning och regera hos dem som upphöjer honom.]
Ni som fruktar (vördar, respekterar – hebr. ) Herren (Jahveh), lovsjung honom (hebr. ).
Alla ni Jakobs barn,
ära honom [hebr. ; visa honom tyngd – låt inte ord och handlingar väga lätt],
och bäva (stå i förundran) inför honom,
alla ni Israels barn.
Detta är släktet (den generation) som frågar efter (hängivet/flitigt uppsöker) honom:
de som söker ditt ansikte (önskar/längtar att vara inför dig) är Jakob [Jakobs släkte].
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Befria (återköp) Israel, min Gud,
från dess nöd (plåga).
[En extra bokstav läggs till på slutet. Det är den sjuttonde konsonanten och den används redan i . Bokstaven avbildar en öppen mun med en tunga i. Ordet "Befria" börjar på den bokstaven och tillsammans med versen innan förstärker det ropet på hjälp och befrielse. Rent bokstavligt är det en mun som ropar på hjälp.]
[Den första boken avslutas med lovprisning. Strofen återkommer även i avslutningen av Bok 2, 3 och 4, se ; ; .]
Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud,
från evighet till evighet!
Amen och amen.
[Solist:] Du är min konung, o Gud (Elohim),
ge befallning för Jakobs [Israels folks] seger!
[Refräng:]
Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) är med oss (på vår sida),
Jakobs Gud (Elohim) är vårt försvarstorn (värn; vår fästning, säkra höjd).
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
[Refrängen från upprepas:]
Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) är med oss (på vår sida),
Jakobs Gud (Elohim) är vårt försvarstorn (värn; vår fästning, säkra höjd).
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Han utväljer åt oss vår arvedel [vårt landområde, landet Israel, se ; ; ],
Jakobs upphöjdhet [Juda bergsbygd] som han älskar [; ].
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
[ riktar sig till folket i stort:]
Hör mitt folk och jag ska tala,
Israel och jag ska vittna mot dig.
Gud, din Gud (Elohim Elohim) det är jag.
O, att Israels frälsning
skulle komma från Sion [poetisk bild på Jerusalem, platsen för Guds närvaro].
När Gud (Elohim) vänder sitt folks öde (återupprättar sitt folk, för dem tillbaka från fångenskap),
då ska Jakob jubla och Israel glädjas!
Därför Herre, härskarornas Gud (Jahveh Elohim Sebaot), Israels Gud (Elohim),
res dig upp och straffa alla hednafolk.
Visa dem ingen nåd (oförtjänt kärlek) för några (inte för en enda) förrädiska överträdelser.
[Här används ett uttryck som även kan betyda "quisling".]
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Förtär (gör slut på) dem i vrede,
förtär dem så att de inte längre finns,
och låt dem veta att Gud (Elohim) regerar i Jakob,
till jordens yttersta gräns.
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
[När Gud marscherade med sitt folk skedde följande:]
Jorden bävade,
ja, himlarna vräkte ner regn,
inför Gud (Elohim), Sinais Gud,
inför Gud (Elohim), Israels Gud. []
[Nu kommer en inbjudan att stämma in i lovsången:]
Välsigna (prisa) Gud (Elohim) i den stora församlingen,
Herren (Jahveh) – från Israels källa.
[Israels folk har sitt ursprung från Gud som är livets källa, se .]
Ge Gud (Elohim) makten (erkänn att det är Gud som har kraften, makten och äran),
vars majestät är över Israel, hans makt är i himlarna.
Fruktad är du, Gud (Elohim), i din helgedom,
du som är Israels Gud (El),
som ger makt och styrka åt sitt folk,
lovad är Gud (Elohim).
Må de som sätter sitt hopp till dig, inte skämmas för min skull,
Herre (Adonai), Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot).
Låt inte dem som söker dig hamna i förvirring genom mig,
Israels Gud (Elohim).
Jag ska tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig med nevel-lyra [bärbart instrument med vanligtvis tolv strängar]
för din sanning, min Gud (Elohim).
Jag ska sjunga ditt lov med kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa med ljusare toner, se ]
Israels Helige.
[Den andra boken avslutas med lovprisning. Strofen återkommer även i avslutningen av Bok 1, 3 och 4, se ; ; .]
Välsignad är Herren Gud (Jahveh Elohim),
Israels Gud (Elohim) som ensam gör under!
[Psalmen tar upp mysteriet med hur onda människor till synes kan ha bekymmerslösa och framgångsrika liv. Här, liksom i och , har de gudlösa en framträdande roll. Ordet för god, hebr. tóv, ramar in psalmen, se och . Detta ger oss den första ledtråden till svaret på denna fråga: Guds perspektiv och hans godhet. Till en början är psalmisten på hal mark (), medan de onda verkar vara säkra (). Men i slutet på psalmen är situationen omvänd: de onda halkar () och psalmisten står stadigt (). Detta förstärks även i hur de lidande begreppen speglas: "nöd/för svårt" ( och ) och "plågas" ( och ).
Författare: Asaf
Struktur: Det hebreiska ordet ak, översatt "ja", delar upp psalmen i tre delar vid , och . beskriver problematiken i tolv rader; är en vändpunkt; följt av lösningen i tolv rader. Psalmen talar om förvirring och tvivel, och gör det på ett mycket strukturerat sätt.] En psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Av (för) Asaf.
[Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se . Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, se och .]
Ja (sannerligen), Gud (Elohim) är god mot Israel,
mot dem som har rena hjärtan.
Men jag, jag ska berätta om det för alltid,
jag ska sjunga lovsånger till Jakobs Gud (Elohim).
Gud (Elohim) är känd i Juda,
i Israel är hans namn stort.
Vid din tillrättavisning, o Jakobs Gud (Elohim),
kastas både hästar och ryttare in i dödens sömn.
Du har återlöst ditt folk med din arm,
Jakobs söner och Josef.
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
För han har grundat ett vittnesbörd i Jakob,
och utvalt en undervisning i Israel []
som han har befallt våra fäder
att göra känd för sina söner (barn),
När Herren (Jahveh) hörde detta blev han vred
och en eld tändes mot Jakob
och även mot Israel upptändes vreden.
när Herrens (Elohims) vrede gick upp över dem
och dödade de mest välmående (fetaste) bland dem
och slog ner unga män i Israel.
De återvände (gång på gång gick de tillbaka) till att pröva Gud (El)
och begränsade (märkte med en signatur, ristade; sårade – hebr. ) Israels helige. []
[Verbet tava används bara här i GT. Det kommer från sista bokstaven i alfabetet (hebr. ). Piktogrammet för bokstaven är ett kors, och betydelsen kan vara att märka eller staka ut en väg eller gräns, därav betydelsen att sätta en begränsning. Ordet (om det appliceras på en person) kan också vara att bli sårad och orsaka smärta, utifrån betydelsen att rista, se även ; .]
Han fördrev hednafolken framför dem
och tilldelade dem (hednafolkens landområden) som arvedel
och lät Israels stammar bo i sina tält.
[Guds respons:]
Gud (Elohim) hörde
och blev vred och vände mycket hat mot Israel.
från de diande tackorna.
Han tog honom till att vara herde för Jakob, hans folk,
och Israel, hans arvedel.
För de har uppslukat Jakob
och förött hans land.
Lyssna (vänd ditt öra – hör upp), o Israels herde,
du som leder Josefs fårhjord (flock av småboskap),
du som tronar ovanpå keruberna [nådastolen, se ], träd fram i glans (lys fram, stråla tydligt).
Sjung (höj gälla triumferande jubelrop) till Gud (Elohim), vår styrka.
Ropa (i segerjubel, väsnas med rop och härskri) till Jakobs Gud (Elohim).
För det är en stadga för Israel,
en befallning från Jakobs Gud (Elohim).
[B]
Hör (lyssna, lyd), mitt folk, jag ska tillrättavisa er,
O, Israel om du ville höra (lyssna på, lyda) mig! []
[A´]
Men mitt folk hörde (lydde) inte min röst [se där samma ord "hör" används],
och Israel ville inte underordna sig mig. [Ordagrant "inte vilja mig", där hebr. avah handlar om att inte vilja göra någonting. De vill inte lyda. Ordet har en snarlik rot som ordet för far, abba – de ville inte veta av Gud som sin Fader.]
[B´]
O, att mitt folk ville höra (lyssna på, lyda) mig,
så att Israel skulle vandra på mina vägar [följa mina instruktioner]!
De säger: "Kom, låt oss hugga av dem så att de inte längre är ett land,
så att namnet Israel inte längre blir något man minns (kommer ihåg)."
Herre (Jahveh), Gud (Elohim), Sebaot (härskarornas härskare),
hör min bön,
lyssna (vänd ditt öra), Jakobs Gud (Elohim). [Förstärker den personliga relationen med Gud]
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
[ ramas in av ordet vända/återvända. Psalmen börjar med tacksamhet över hur Gud tidigare har verkat. Det är en grund och ger tro för att Gud på nytt ska upprätta.]
Herre (Jahveh), du visade välvilja (var nådig) mot ditt land.
du vände (återupprättade) Jakobs öde.
[Ordagrant "du vände med en vändning mot Jakob", se även .]
Herren (Jahveh) älskar Sions [Jerusalems] portar
mer än alla Jakobs boningar.
För Herren (Jahveh) är vår sköld,
och den Helige i Israel är vår kung.
De säger: "Herren (Jah) ska inte se,
inte heller ska Jakobs Gud (Elohim) höra [vad vi håller på med]."
Han kommer ihåg sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och trofasthet mot Israels folk,
[folk från] alla jordens hörn ser hur vår Gud (Elohim) frälser (räddar).
Kungens makt (styrka) älskar rätten.
Du har etablerat likvärdighet,
du har verkställt rätt och rättfärdighet i Jakob.
[Denna vers har likheter med talesättet att "om man är stark, måste man vara snäll"]
Han visade sina vägar för Mose [],
sina gärningar för Israels folk.
[Vägar visar på förtrolighet och en nära relation.]
Abrahams säd, hans tjänare,
Jakobs söner (barn), hans utvalda. []
Han har bekräftat det till Jakob som en förordning (hebr. choq),
till Israel ett evigt förbund.
Israel kom också till Egypten
och Jakob reste till Hams (hebr. Cham) land [Egypten, se ].
Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim)
från evighet till evighet,
låt alla människor säga:
Amen! Prisa Herren (lova Jah – hebr. )!
När Israel lämnade Egypten,
när Jakobs familj lämnade ett folk med ett främmande språk bakom sig,
då blev Juda hans heliga,
Israel hans kungarike.
Bäva inför (i närvaro av) Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt),
du jord, bäva inför Jakobs Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden],
O, Israel lita på Herren (Jahveh)!
Han är din hjälp (hjälpare – hebr. ezer) och din sköld!
Herren (Jahveh) har kommit ihåg oss.
Han ska välsigna oss,
han ska välsigna Israels hus,
han ska välsigna Arons hus [prästerna],
Sjung, du Israels folk,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Nej, han som bevarar (beskyddar; vakar över) Israel
ska varken vila (slumra) eller sova.
Dit stammarna går upp,
Herrens (Jahs) stammar,
som ett vittnesbörd för Israel för att tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna],
ge sitt tack till Herrens (Jahvehs) namn.
En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
Av (för) David. Om inte Herren (Jahveh) hade varit med oss (på vår sida)
låt Israel nu säga:
Men de som viker av på slingriga omvägar (krokiga vägar)
ska Herren (Jahveh) leda bort med dem som gör det onda.
Frid (shalom, allt gott) vare över Israel.
Må du leva och få se dina barnbarn.
Frid (shalom, alla Guds välsignelser) vare över Israel!
En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.] Hur ofta (mycket, många gånger) var de inte fientliga mot mig, ända från min ungdom,
låt Israel nu säga:
Israel, förtrösta (vänta ivrigt) på Herren (Jahveh),
för hos Herren (Jahveh) finns nåd (omsorgsfull kärlek – chesed),
och hos honom finns full befrielse (fullständig lösensumma för att köpa oss fria från synden).
Han ska friköpa (befria) Israel
från alla deras synder (från syndens konsekvenser).
Israel [Guds folk],
lita (ha er tillit och förtröstan) på Herren (Jahveh),
nu och för evigt!
och hur han svor, gav sin ed till Herren (Jahveh)
och sina löften till den Mäktige i Jakob.
förrän jag finner en plats till Herren (Jahveh),
en viloplats för den Mäktige i Jakob."
Herren (Jah) har utvalt Jakob [och hans släktled] till sig själv,
och Israel som sin egen dyrbara skatt.
och gav deras land som arv,
ett arv till Israel, hans folk.
Israels hus, välsigna Herren (Jahveh),
Arons hus [prästerna], välsigna Herren (Jahveh),
Till honom som förde ut Israel ifrån dem [Egypten],
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
och lät Israel gå mitt igenom det [Röda havet],
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Ja, till en arvedel åt sin tjänare Israel,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som har Jakobs Gud (El) som sin hjälpare [den som förlitar sig på Guds kraft],
den som har sitt hopp i Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim).
Herren (Jahveh) bygger upp Jerusalem igen,
han samlar det skingrade (deporterade) Israel.
Han berättar [frimodigt och öppet] sitt ord för Jakob.
Sina förordningar ("inristade bud") och påbud för Israel.
Han har lyft upp ett horn för sitt folk (gett dem makt och framgång),
[ett skäl till] en lovsång för alla dina trogna (fromma, lojala) följare,
för Israels barn, det folk som står honom nära.
[Hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och seger, se , . Här finns också starka messianska undertoner, se ; . Totalt nämns 30 instanser som ska prisa Gud och här i avslutningen är finalen Messias som var 30 år då han började sin tjänst, se ; . Jesus är Messias, anledningen till vår lovprisning!]
Prisa Herren (lova Jah – hebr. )!
Låt Israel fröjdas i sin skapare,
låt Sions barn glädja sig i sin kung.
[Det judiska folket är skapat.]
Detta är ordspråk (liknelser, bilder, talesätt, sanningar – hebr. mashal)
av Israels kung Salomo, Davids son.
[Nu följer ett stycke där Predikaren försöker förstå meningen med livet. Stilen skiftar från poesi till prosa och från tredje person till första person. Sju områden undersöks om de kan ge svaret på livets mening, men alla kommer till samma deprimerande svar. Gåtan om livets mening kvarstår.]
Jag, Predikaren (läraren, samlaren, sökaren – hebr. Qohelet), är kung över Israel i Jerusalem. [Benämningen passar in på kung Salomo.]
Se, det är Salomos bärstol,
60 krigare av de mäktiga männen (hjältarna) i Israel går runtomkring den.
[Några före, några efter och några på sidorna i god ordning.]
Oxen känner sin ägare
och åsnan sin krubba,
men Israel saknar kunskap,
mitt folk förstår ingenting."
[Jesaja har levererat Herrens budskap i . Nu talar han till folket:]
Ve (hebr. hój), en syndfull nation,
ett folk nedtyngt av överträdelser,
avkomma (barn) från dem som gör det onda,
söner som handlar korrumperat.
De har övergett Herren (Jahveh),
de har föraktat Israels Helige.
De har vänt honom ryggen (ordagrant: ´blivit främmande – baksida/rygg´). [De har gått bort från Gud.]
Därför förkunnar (säger, proklamerar) Herren, Härskarornas Herre (Adonai Jahveh Sebaot),
den mäktige i Israel:
"Ve! Jag ska få lättnad från mina fiender
och ta hämnd för mig själv på mina motståndare.
Många folk ska komma och säga:
"Kom, låt oss gå upp till Herrens (Jahvehs) berg,
till Jakobs Guds (Elohims) hus,
så att han kan undervisa oss om sina vägar,
så vi kan vandra på hans stigar.
För från Sion ska undervisning utgå (komma, förkunnas)
och Herrens (Jahvehs) ord från Jerusalem.
Ni av Jakobs hus, kom,
låt oss vandra i Herrens (Jahvehs) ljus.
Du har övergett ditt folk, Jakobs hus. För de var fyllda med spåmän,
och de har klappat ihop handen [slutit förbund] med främlingarnas barn.
På den dagen ska Herrens (Jahvehs) gren [grönska i landet eller en titel för Messias, se ; ] vara vacker och härlig, och frukten i landet ypperlig och tilltalande för Israels överlevande.
För Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) vingård
är Israels hus,
och Juda män
är hans älskade plantering (som han finner behag i).
Och han sökte efter (väntade på, förväntade) rätt (hebr. mishpat),
men fann blodsutgjutelse (våldsdåd – hebr. mispach),
[han sökte] efter rättfärdighet (hebr. tsedaqah),
men fann ramaskri (rop i nöd/smärta – hebr. tseaqa) [kaos och upplopp].
[Versen inleds med en kiastisk struktur som ramas in av vingård och plantering. Sedan följer två par med ord som låter snarlikt på hebreiskan men har motsatt betydelse. Resten av kapitlet består av sex verop som avslutar denna sektion.]
De säger: "Låt honom skynda sig,
låt honom göra sitt arbete med hast,
så att vi ser det,
och låt rådsluten från Israels Helige komma nära,
så att vi får kännedom (kunskap) om det."
Därför, som eldens tunga slukar stubben (det torra gräset)
och som agnarna slukas i flammorna,
så ska deras rot bli rutten
och deras blomning ska flyga bort som damm (gå upp i rök),
eftersom de har förkastat Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots)
undervisning (hebr. Torah) och föraktat Israels Heliges löftesord.
Det hände under Achaz dagar, son till Jotam, son till Ussia (hebr. Uzzijaho), Juda kung [735-715 f.Kr.], att kung Retsin från Aram (Syrien) [740-733 f.Kr.] och kung Peqach, son till Remaljaho, från Israel [Nordriket, 752-732 f.Kr.] gick upp till Jerusalem för att kriga mot det. [; ]
Han ska vara er helighet,
men en stötesten [som de snubblar på] och en klippa till anstöt
för Israels båda hus
och en fälla och en snara för Jerusalems invånare.
Och jag ska vänta på Herren (Jahveh),
som gömmer sitt ansikte för Jakobs hus,
och jag ska skåda efter honom.
Se, jag och barnen som Herren (Jahveh) har gett mig ska vara som ett tecken och väcka förundran i Israel, från Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) som bor på berget Sion [tempelberget i Jerusalem].
Herren (Adonai) sände ett ord mot Jakob [de tio norra stammarna],
och det slår ner [som en blixt] i Israel,
araméerna i öster och filistéerna i väster,
och de slukar Israel med vidöppen mun.
[Refräng:]
För allt detta är hans vrede inte bortvänd
utan han sträcker fortfarande ut sin hand.
[Frasen "För allt detta är hans vrede inte bortvänd" återkommer tre ggr i detta kapitel, se , . Men även tidigare i och senare i .]
Därför hugger Herren (Jahveh) bort huvud och svans,
palmkvistar och kaveldun från Israel på en (enda) dag.
Och Israels ljus ska vara som en eld
och hans Helige som en flamma,
och den ska brinna och sluka hans törne
och hans tistel på en dag.
Och det ska ske på den dagen att Israels kvarleva
och de som har flytt av Jakobs hus,
aldrig mer ska lita på honom som slog dem [stormakten Syrien],
utan de ska lita på Herren (Jahveh),
Israels Helige, i sanning.
En kvarleva ska återvända, Jakobs kvarleva [],
till Gud den Mäktige (El Gibbor).
För även om ditt folk, Israel, är som havets sand [; ; ; ],
ska bara en kvarleva av dem återvända,
en förintelse är bestämd,
skyfall (översvämning) med rättfärdighet.
Han ska höja ett baner (en signalflagga, ge ett tydligt tecken) för hednafolken
och samla Israels fördrivna;
han ska samla Judas kringspridda,
från jordens alla hörn.
Där ska bli en huvudväg (upphöjd väg) [utan hinder]
för den kvarleva av hans folk som har blivit räddad från Assyrien,
som det var för Israel
när de drog upp, ut ur Egyptens land.
[Ett nytt och större uttåg (exodus) ska ske!]
Ropa av fröjd och jubla, ni Sions [kvinnliga] invånare [anspelar på Mirjam och kvinnornas sång och dans, se ],
för Israels Helige är stor bland (nära intill) er."
Herren ska ha nåd (evigt förbarmande, oändlig barmhärtighet) med Jakob, och ska välja Israel och ska sätta (placera, bosätta) dem i deras eget land och främlingen tillsammans med dem, och de ska klamra sig fast över (vid) Jakobs hus.
Och folket ska ta dem och föra dem till deras plats, och Israels hus ska besitta dem i landet som är avsett för Herrens (Jahvehs) tjänare och för tjänarna och tjänarinnorna, och de ska ta dem fångna, vars fångar de varit, och de ska råda över sina förtryckare.
Fästningarna ska försvinna från Efraim
och kungadömet från Damaskus,
och kvarlevan av Aram ska bli som Israels söners härlighet,
förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot).
Och det ska ske den dagen att Jakobs härlighet ska bli tunn (gå upp i rök, försvinna som en dimma)
och hans kötts fetma ska tyna bort (han ska bli mager).
Men där ska bli kvar att plocka,
som när man slår ner från ett olivträd,
två eller tre oliver i toppen på den översta grenen,
fyra eller fem grenar på det fruktsamma trädet,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim).
På den dagen ska människan (hebr. adam) betrakta sin Skapare [istället för sina fästningar, se ; ],
och hennes ögon se på Israels Helige. [Ordagrant: 'hans två ögon']
På den dagen ska hennes [människans, se ] starka städer vara som kalhyggen och fällda trädkronor [de städer som amoréerna och hivéerna övergav] framför Israels söner [när de intog landet under Josuas tid]. Allt ska vara (bli) ödelagt.
[Hebreiskan är inte helt lätt här, horesh veamir, har att göra med skog och bergstoppar eller skogen på dem, den grekiska översättningen skriver "amoréerna och hivéerna".]
På den dagen ska Israel vara den tredje med Egypten och med Assyrien, en välsignelse mitt på jorden,
eftersom Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) har välsignat honom och sagt: "Välsignat är mitt folk Egypten, och verket av min hand Assyrien, och min arvedel Israel."
Mina söndertröskade, som säd på tröskplatsen [ordagrant: ´Du min tröskning, och barn av min tröskplats´ – Juda hade blivit krossat av Babylon],
det som jag har hört från Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud (Elohim),
har jag berättat för dig.
och återstoden av antalet bågskyttar, de mäktiga männen av Kedars söner, ska förminskas, för Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), har talat."
Ära därför Herren (Jahveh) i ljusen (länderna i öster), på öarna i havet [i väster],
Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim).
I dagar som kommer (i kommande generationer) ska Jakob skjuta rötter.
Israel ska blomstra och skjuta skott
och uppfylla hela jordens yta.
Därför ska Jakobs synd bli försonad genom detta,
och detta är all frukt av borttagandet av hans synd,
när han bryter ner alla altarets stenar,
som kalkstenar som bryts i bitar,
så att aseran [påle för avgudadyrkan] och solguden inte reser sig igen.
Och det ska ske den dagen att Herren
(Jahveh) ska slå tillbaka
(stoppa, hindra) strömmen
(flödet) från floden till
Egyptens bäck och ni ska samlas en och en, ni
Israels söner.
De förtryckta (ödmjuka) ska då glädja sig mer och mer i Herren (Jahve),
och de fattigaste bland människorna ska jubla (sjunga och dansa i glädje) inför Israels Helige.
Därför säger Herren (Jahveh), som befriat (återlöst) Abraham [], angående Jakobs hus:
"Jakob ska inte skämmas,
inte heller ska hans ansikte bli vaxblekt,
när han ser sina barn [även hedningar, se ; ],
mina händers verk i hans mitt,
att de helgar mitt namn,
ja, de ska helga mitt namn, den Helige i Jakob,
och ska stå i beundran för Israels Gud (Elohim).
Gå bort från vägen (gå ur vägen för oss),
vänd åt sidan från stigen,
se till att Israels Helige försvinner (tystnar)
från vår åsyn (framför våra ansikten)."
Därför säger Israels Helige:
Eftersom ni föraktar dessa ord
och litar på förtryck
och oärlighet och står på (stöder er emot) det,
[Detta är det centrala stycket i kapitel 28-35.]
Så säger Herren (Adonai) Herren (Jahveh), Israels Helige:
"I (genom) omvändelse (återvändande) och ro [att vara djupt rotade]
blir ni frälsta (räddade),
i tystnad (stillhet) och tillit
finns er styrka, men ni vill inte."
[De hebreiska orden för omvändelse och ro är rika ord med flera betydelser. Omvändelse (hebr. ) har även betydelsen att återvända och att sitta ner. Ordet ro (hebr. ) har betydelsen komma ner eller att låta något sjunka in på djupet. I sammanhanget handlar det här om att israeliterna inte ska förlita sig på Egypten, utan återvända till Herren och bli djupt förankrade i honom, se också .]
Ni ska ha sånger
som på natten när man firar en helig fest,
och glädje i hjärtat
som när någon går med flöjten för att komma till Herrens (Jahvehs) berg, Israels klippa.
Ve över dem som går ner till Egypten för [att hämta] hjälp
och litar på sina hästar
och förtröstar på vagnar, för att de är många [],
och på ryttare för att de är mycket mäktiga,
men inte ser till Israels Helige [för befrielse]
och inte heller söker Herren (Jahveh).
Vänd om (återvänd) till honom som ni avfallit djupt ifrån, ni Israels söner.
"Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud (Elohim) som sitter ovanpå keruberna. Du är Gud (Elohim), du ensam bland alla kungariken på jorden. Du har gjort himlarna och jorden.
Sedan sände Jesaja, Amots son, bud till Hiskia och sa: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), eftersom du har bett till mig mot Assyriens kung Sanherib,
Vem har du hånat och hädat?
Och mot vem har du hävt upp din röst?
Ja du har lyft upp dina ögon högt mot Israels Helige.
Hur kan du säga, du Jakob,
och tala så Israel [Jakob och Israel används synonymt för de tolv stammarna]:
"Min väg är dold för Herren (Jahveh),
och min dom går förbi min Gud (Elohim)."
[Orden kan syfta på den kommande exilen till Babylon, se . I stunder av prövning och lidande kan frågorna komma om Herren ser vad jag går igenom och om han vill ge upprättelse?]
Israel, du min tjänare,
Jakob, som jag har utvalt [],
ättling till Abraham, min vän [; ; ; ]
Frukta inte (var aldrig någonsin rädd) du mask Jakob,
och ni Israels män,
jag hjälper dig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
din Återlösare – Israels Helige.
Du ska blåsa på dem och vinden ska bära bort dem
och virvelvinden ska sprida ut (förskingra) dem,
men du ska glädja dig i Herren (Jahveh).
I Israels Helige ska du ha din ära.
De fattiga och behövande söker efter vatten
men där finns inget
och deras tunga förgås av törst.
Jag Herren (Jahveh) ska svara dem.
Jag, Israels Gud (Elohim), ska aldrig överge dem.
För att de ska se och veta (djup, intim kunskap)
och överväga och tillsammans förstå,
att det är Herrens (Jahvehs) hand
som har gjort detta och att det är den Helige i Israel som har skapat det.
Presentera (konstruera) ditt ärende, säger Herren (Jahveh),
för fram dina orsaker (anledningar, förklaringar), säger Jakobs Kung.
Vem gav Jakob som rov och Israel till plundring?
Var det inte Herren (Jahveh)?
Han mot vilken vi har syndat och på vilkens vägar de inte vandrade,
inte heller var de lydiga mot hans undervisning (hebr. Torah).
Nu säger Herren (Jahveh),
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
"Frukta inte, för jag har återköpt dig [från fångenskapen].
Jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.
För jag är Herren (Jahveh), din Gud (Elohim),
Israels Helige, din Frälsare.
Jag gav Egypten [till Babylon] som lösen (betalning) för dig,
Kush [nuvarande Etiopien/Sudan] och Seva [en provins i Etiopien, troligtvis inte samma Saba som i, se ; ] i utbyte för dig [för att du skulle bli fri].
Så säger Herren (Jahveh),
er Återlösare, Israels Helige:
För er skull har jag sänt [en armé] mot Babel,
och jag ska driva dem på flykten (slå ner deras låsta portar),
kaldéerna (babylonierna) i skepp som var deras fröjd [stolthet].
[Här beskrivs hur Babylon kommer att besegras av Kyros, och hur man försöker fly med båtar längs med Eufrat till Persiska viken.]
Jag är Herren (Jahveh), er Helige.
Israels skapare, er Konung.
Likväl har du inte åkallat mig, du Jakob,
inte heller har du ansträngt dig (gjort dig trött) för min räkning, du Israel.
Därför har jag ohelgat furstarna i helgedomen
och jag har utlämnat Jakob till ödeläggelse
och Israel till smädelse.
Men lyssna nu [trots att du har syndat, se ] du Jakob min tjänare,
du Israel som jag har utvalt.
Så säger Herren (Jahveh),
han som skapade dig,
han som formade dig redan i moderlivet och som hjälper dig:
Frukta inte, du min tjänare Jakob,
du Jesurun som jag har utvalt. [Jesurun är en kärleksfull poetisk titel för Israel, betyder antagligen "den rättfärdige".]
Då ska en [av dessa återvändande judar] säga: "Jag tillhör Herren (Jahveh)",
en annan ska tilltalas [av andra] med Jakobs namn.
en annan skriva med sin hand [som när man signerar ett kontrakt]: "Herrens egen",
och tilltalas [av andra] med det ärofyllda (högt aktade) namnet Israel.
[Det judiska folket ska inte längre vara hånat och föraktat.]
Så säger Herren (Jahveh), Israels Konung,
och hans Återlösare, Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot):
Jag är den förste och jag är den siste [jag är evig],
förutom (vid sidan av) mig finns ingen Gud (Elohim).
Kom ihåg dessa ting du Jakob
och Israel, för du är min tjänare.
Jag har format (danat) dig,
du är min egen tjänare Israel,
du ska inte glömma bort mig.
Sjung ni himlar, för Herren (Jahveh) har gjort det,
ropa ni jordens djup (jordens lägsta platser)
brist ut i sång ni berg
och skogar och varje träd som finns i dem,
för Herren (Jahveh) har återlöst Jakob
och förhärligar sig själv i Israel.
och jag ska ge dig mörkrets skatter [gömda i rum utan fönster som fanns i bl.a. Babylon och Sardis],
och undangömda rikedomar från hemliga platser,
så att du ska veta (känna till, förstå, varit intimt förtrogen med)
att jag är Herren (Jahveh) som kallar dig vid ditt namn,
Israels Gud (Elohim).
För Jakobs skull, min tjänare,
och Israel, min utvalda,
har jag kallat dig vid ditt namn,
jag har namngett dig,
fast du inte känner (är intimt förtrogen med) mig.
Så säger Herren (Jahveh) Israels Helige och hans Skapare:
"Fråga mig om ting som ska komma, angående mina söner,
och angående mina händers arbete, befall mig.
I sanning är du en Gud (El) som gömmer dig själv,
Israels Gud (Elohim), Frälsaren.
Israel, som är frälst (räddad) av Herren (Jahveh) med en evig frälsning,
ni ska inte komma på skam eller bli förvirrade, inte i all evighet.
Jag har inte talat i hemlighet,
på en plats i mörkrets land,
jag sa inte till Jakobs säd:
"Sök mig förgäves (formlöst; som i kaos – hebr. tóho)".
Jag Herren (Jahveh) talar rättfärdighet,
jag berättar om ting som är rätt (rättvisa).
I Herren ska hela Israels säd bli rättfärdiggjord och förhärligas.
Lyssna till mig, Jakobs hus
och kvarlevan av Israels hus,
ni som är burna av mig från födseln,
som är burna från livmodern.
Jag kommer nära med min rättfärdighet,
den ska inte vara långt borta,
och min frälsning ska inte dröja.
Och jag ska placera frälsning i Sion [tempelberget i Jerusalem],
till Israel min härlighet.
[Detta är ett löfte om Jesus som ger oss sin frälsning och rättfärdighet när han går till korset i Jerusalem.]
Vår Återlösare Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot)
hans namn är Israels Helige!
Lyssna till detta, Jakobs hus,
som är uppkallat efter Israels namn
och har sprungit fram ur Juda källor [från Judas släkt],
som svär vid Herrens (Jahvehs) namn
och använder Israels Guds (Elohims) namn,
men inte i sanning (på ett ärligt sätt), och inte i rättfärdighet.
För ni kallar (namnger) er själva efter den heliga staden [Jerusalem]
och ni lutar er mot (förlitar er på) Israels Gud (Elohim).
Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) är hans namn.
Lyssna till mig Jakob
och Israel, mina kallade (utvalda, tagna avsides).
"Jag är Han.
Jag är den förste, och ännu mer (verkligen) den siste." [; ; ; ; ]
Så säger Herren (Jahveh) din Återlösare – Israels Helige:
"Jag är Herren (Jahveh) din Gud (Elohim),
som undervisar dig att få vinst (för välgång, vinning – hebr. jaal) [enda gången ordet används positivt, jfr ; ]
och leder dig på den väg du ska gå.
Gå ut från Babel,
fly från kaldéerna [babylonierna].
Förkunna med en sjungande röst,
berätta detta,
säg det till jordens yttersta gräns,
säg: 'Herren (Jahveh) har återlöst sin tjänare Jakob,
Och han sa till mig: "Du är min tjänare, Israel [idealbilden av Israel; hebr. – Gud triumferar],
i vilken jag ska bli ärad (förhärligad)."
Nu säger Herren (Jahveh), han som har skapat mig till sin tjänare redan i moderlivet,
för att jag ska föra Jakob tillbaka så att Israel samlas hos honom.
[I den hebreiska tankevärlden har profetior flera uppfyllelser. Judarna skulle föras tillbaka från den babyloniska fångenskapen, men har även en uppfyllelse som vi ser i vår tid när judarna är tillbaka i landet Israel. Här finns också en profetia att bli förd tillbaka från den största fångenskapen av dem alla – synden.] Jag vill bli ärad i Herrens ögon, för Herren är källan till min styrka.
[Även om tjänaren skulle bli missförstådd, föraktad och avvisad av folket, har han sin ära och styrka i Herren (Jahveh).]
Han [Herren talar nu profetiskt om sin tjänare Messias och] säger:
"Det är inte tillräckligt för dig, då du är min tjänare,
att bara upprätta Jakobs stammar
och föra tillbaka Israels överlevande.
Jag ska göra dig till ett ljus för hednafolken,
så att du kan föra min frälsning (befrielse) till jordens yttersta gräns."
[Paulus och Barnabas citerar denna vers i .]
Detta säger Herren (Jahveh),
Israels Återlösare, hans Helige,
till den som människan föraktar,
som folken avskyr,
en tjänare under härskare:
"Kungar ska se [Jesus bli ett ljus för hednafolken] och stå upp,
furstar ska böja sig,
på grund av Herren som är trofast,
Israels Helige som har utvalt dig."
Och jag ska mata dem som förtryckte dig med deras eget kött,
och de ska bli druckna av sitt eget blod som av sött vin,
och allt kött [alla människor] ska veta (känna väl till; vara intimt förtrogna med)
att jag, Herren (Jahveh) är din Frälsare
och din Återlösare, den Mäktige i Jakob.
Ni ska inte dra ut med hast (ha bråttom) [som under uttåget från Egypten, se , ]
och ni ska inte heller fly (som man flyr för sitt liv, i panik)
för Herren (Jahveh) vandrar framför er
och Israels Gud (Elohim) är er eftertrupp [som beskyddar er mot anfall bakifrån och bakhåll].
[Under uttåget från Egypten beskyddade Gud israeliterna från faraos attack när de korsade Röda havet, se . Han ledde dem också genom öknen. Här profeteras om hur de ska komma tillbaka från Babylon, hur Herren ska gå före och efter dem.]
För han [maskulinum plural] som är din man (herre) [äger rätten till dig] är han [maskulinum plural] som har skapat (som skapar) dig [är din Skapare],
Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) är hans namn.
Din Återlösare (hebr. goel) är Israels Helige, han som kallas hela jordens Gud (Elohim).
Se, du [Israel] ska kalla på folkslag du inte känner,
och folk som du inte känner ska skynda till dig,
för Herrens, din Guds skull, Israels Helige,
som gett dig din härlighet.
Så förkunnar (säger, proklamerar) Herren Gud (Adonai Jahveh)
som samlar Israels fördrivna:
Jag ska samla ännu flera
utöver de som redan är samlade.
Ropa högt (med stark röst, för full hals) håll inte tillbaka,
lyft upp din röst som en shofar (vädurshorn)
och berätta för mitt folk om deras överträdelser
och för Jakobs hus deras synder.
då ska du fröjda dig själv i Herren (Jahveh)
och jag ska låta dig rida fram över jordens höjder
och jag ska mätta dig med din far Jakobs arv,
för så har Herrens (Jahvehs) mun talat.
En Återlösare ska komma till Sion [tempelberget i Jerusalem]
och till dem som vänder om från sina överträdelser i Jakob,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Sannerligen, öarna ska vänta på mig
och Tarshish skepp kommer först
för att ta med dina söner från fjärran,
deras silver och deras guld med dem,
för Herren (Jahveh) din Guds (Elohims) namn
och till Israels Helige,
eftersom han har förhärligat dig.
[ hör tematiskt ihop med ]
Dina plågares söner ska komma och böja sig inför dig,
och alla de som föraktade dig ska böja sig ner vid dina fotsulor,
och de ska kalla dig Herrens (Jahvehs) stad,
Sion – Israels Helige.
Du ska dia nationernas mjölk,
och du ska dia kungarnas bröst
och du ska veta (känna väl till; vara intimt förtrogen med) att jag, Herren (Jahveh), är din Frälsare och din Återlösare, den Mäktige i Jakob. []
Jag ska komma ihåg (hålla i minnet, som ett minnesmärke) Herrens (Jahvehs) nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet),
Herrens lovprisning [pluralis],
över allt som Herren rikligen har skänkt (beviljat) oss
och den stora godhet till Israels hus som han har skänkt (beviljat) över dem,
riklig nåd (barmhärtighet – hebr. rachamim) [pluralis] och som myckenhet av nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) [pluralis].
[Att både rachamim och chesed står i pluralis är ovanligt, men det understryker bara det totala överflödet och gränslösheten i båda sorternas nåd som omnämns här.]
För du är vår Fader,
för Abraham kände oss inte
och Israel hyllade oss inte.
Du, Herre (Jahveh), är vår Fader
vår Återlösare från evighet är ditt namn.
Jag ska föra fram en säd från Jakob
och från Juda en arvtagare till mina berg,
och mina utvalda ska ärva det
och min tjänare ska bo där.
De ska föra alla dina bröder ut från alla de länderna som ett offer till Herren (Jahveh), på hästar och i vagnar, på bärstolar och på mulor och på raska djur till mitt heliga berg Jerusalem, säger Herren, som Israels söner bär fram sina offer i rena kärl in i Herrens (Jahvehs) hus.
Israel är Herrens (Jahvehs) helgade (avskilda) del,
hans förstlingsfrukt av skörden.
[Båda tillhör Herren, se ; ; ; ]
Alla som slukar den ska hållas skyldiga,
ondska ska drabba dem"
[Jerusalem är Guds ögonsten (), se även ; .]
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Hör Herrens (Jahvehs) ord Jakobs hus
och alla familjer av Israels hus.
Är Israel en tjänare?
Är han en slav född i huset []? [Självklart inte, se ]
Varför har han då blivit ett byte?
Som tjuven skäms när han hittas (blir tagen på bar gärning)
så är Israels hus i skam,
de, deras kungar, deras furstar och
deras präster och deras profeter.
Generation (detta släkte), se Herrens (Jahvehs) ord.
Har jag varit en öken för Israel
eller ett land av tjockt mörker?
Av vilken orsak säger mitt folk:
"Vi har brutit oss loss (vi vill vara fria att flacka omkring – hebr. rod),
vi kommer inte mera till dig!"
Och Herren (Jahveh) sa till mig i kung Josias dagar: Har du sett det som det avfallna Israel gör? Hon går upp på varje högt berg och under varje lövrikt träd och där ägnar hon sig åt prostitution.
Och jag såg, eftersom Israel har tagit alla tillfällen att avfalla i äktenskapsbrott har jag förskjutit henne och gett henne skilsmässobrev. Likväl har inte hennes bedrägliga syster Juda fruktat, utan även hon har ägnat sig åt prostitution.
Och Herren (Jahveh) sa till mig: Det avfälliga Israel har bevisat sig själv mer rättfärdigt än hennes bedrägliga syster Juda.
Gå och förkunna dessa ord till norr och säg:
Återvänd du avfälliga Israel, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
jag ska inte dölja mitt ansikte mot dig,
eftersom jag är nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
jag ska inte hysa agg för evigt.
I de dagarna ska Juda hus gå med Israels hus och de ska komma tillsammans från landet i norr till landet som jag har gett som ett arv till deras fäder.
Men som en bedräglig hustru lämnar sin man,
så har ni agerat bedrägligt mot mig ni Israels hus,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
En röst (lyssna)! På de kala höjderna hörs
en bedjande gråt från Israels söner,
eftersom de har förvrängt sina vägar,
de har glömt Herren sin Gud (Jahveh Elohim).
Sannerligen, till lögn (hebr. sheqer)
från kullarna [med avgudatempel] – tumultet (oljudet, mullret) på bergen.
[Kan syfta på många tillbedjare, många avgudar eller präster, se ].
Sannerligen i Herren vår Gud (Jahveh Elohim)
finns Israels frälsning.
Om du vill återvända Israel,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
återvänd till mig
och om du vill slänga bort dina osmakliga ting från mina ögon
och inte vill vackla,
Eftersom Israels hus och Juda hus har agerat förrädiskt mot mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Se, jag ska föra ett folkslag från långt bort över er Israels hus, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh). Det är ett tåligt folkslag, det är ett gammalt folkslag, ett folkslag vars språk du inte känner och förstår inte vad de talar.
Berätta detta i Jakobs hus och låt det höras i Juda och säg:
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot):
Man ska verkligen samla
som druvor kvarlevan av Israel.
Vänd din hand som en druvplockare
över skotten (de nya grenarna).
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot),
Israels Gud:
Ändra era vägar och era gärningar (gör en radikal förändring i era liv; gör gott),
så ska jag bo bland er på denna plats [i templet och i landet Israel].
Gå nu, jag ber dig, till min plats som var i Shilo, där jag först lät mitt namn bo, och se vad jag har gjort med det för mitt folk Israels ondska.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Addera (lägg till) era brännoffer till era offer och ät köttet.
[Brännoffret skulle brännas helt och inget skulle ätas (). De övriga offren ska brännas delvis medan valda delar skulle ätas. Med sarkasm säger Herren att han inte bryr sig om offren, det gör inte längre någon skillnad till den ondska som redan görs, se ; ; ; ; ; ; ; .]
Därför säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), så: Se, jag ska mata dem, detta folk, med malört och ge dem galla att dricka.
Över Egypten och över Juda och över Edom och över Ammons söner och över Moab och över alla med [som yttre bevis på deras avgudadyrkan har] har klippt kanterna på sitt hår [klippt håret kort vid tinningarna, se ; ; ], som bor i öknen, eftersom alla folkslag är oomskurna, men hela Israels hus är oomskuret i hjärtat.
Hör ordet som Herren (Jahveh) talar till er Israels hus.
Jakobs del är inte som dessa,
för han är Skaparen av allt,
och Israel är hans arvedels stam,
Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) är hans namn.
[ återkommer i .]
Häll ut din vrede över folkslagen
som inte känner dig
och över familjerna som inte kallar på ditt namn,
för de har uppslukat Jakob,
de har slukat honom och förtärt honom
och har ödelagt hans boning.
och säg till dem: Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Förbannad (omintetgjord – hebr. aror) är den man som inte hör (aktivt lyssnar till) förbundets ord,
De har vänt tillbaka till deras fäders synder som vägrade att lyssna på mina ord och de har gått efter andra gudar till att tjäna dem. Israels hus och Juda hus har brutit mitt förbund som jag skar med deras fäder.
Och Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) som har planterat dig har talat ondska över (mot) dig på grund av Israels hus och Juda hus ondska, som de har gjort mot sig själva genom att väcka min vrede (provocera mig) med att offra till [avguden] Baal.
Så säger Herren (Jahveh):
Över alla mina onda grannar, som rör arvet som jag har låtit mitt folk Israel ärva, se, jag ska rycka upp dem från deras land och ska rycka upp Juda hus ifrån dem.
För som gördeln omsluter en mans höfter, så har jag låtit mig omslutas av hela Israels hus och hela Juda hus förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), för att de ska vara ett folk åt mig och till ett namn och till en ära och till en härlighet. Men de vill inte lyssna.
Och du ska säga dessa ord till dem:
Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim):
"Varje krus är fyllt med vin."
Och när de säger till dig:
"Vet vi inte att varje krus är fyllt med vin?"
Israels hopp (hebr. miqveh),
vår frälsare i nöden,
varför skulle du vara en främling i landet,
som en vägfarare som går åt sidan för att stanna över natten?
Därför säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim) så: Se, jag ska få att tystna från denna plats, inför era ögon och i era dagar, rösten av glädje och rösten av fröjd, rösten av brudgum och rösten av brud.
Därför se, dagar kommer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh) då det inte mer ska sägas: Herren (Jahveh) lever, som förde upp Israels söner från Egyptens land,
utan istället: Herren (Jahveh) lever, som har fört ut Israels söner från landet i norr och från alla andra länder dit han fört dem. Och jag ska föra dem tillbaka till deras land som jag gav till deras fäder.
Israels hopp (hebr. miqveh), Herren (Jahveh).
Alla som överger dig ska skämmas,
de som lämnar dig ska bli skrivna på marken [och försvinna, i kontrast till för evigt i stenen, se ; ],
eftersom de överger källan med livets vatten, Herren (Jahveh).
Som krukmakaren formar (skulpterar – hebr. jatsar), skulle inte jag kunna göra likadant (på samma sätt) med er, Israels hus, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh)? Som leran som formas i krukmakarens hand är ni i min hand Israels hus.
Därför säger Herren (Jahveh) så:
Fråga, jag ber, bland folken,
vem har hört något sådant?
Något mycket fruktansvärt
har Israels jungfru gjort.
och säg: Lyssna på Herrens (Jahvehs) ord, Juda kungar och Jerusalems invånare: Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Se jag ska föra ondska över denna plats, vemhelst som hör, hans öron ska pirra
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Se, jag ska föra över denna stad och över alla hennes städer, all den ondska som jag har talat mot den, eftersom de har gjort sina nackar styva, till att inte lyssna på mina ord.
Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Se, jag ska vända tillbaka (vrida loss) stridsvapnen som är i era händer, med vilka ni strider mot Babels kung och mot kaldéerna som belägrar er utanför murarna och jag ska samla dem i mitten av denna stad.
Därför säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), så mot herdarna som vallar mitt folk [vars uppdrag var att leda folket till goda betesmarker och friskt vatten]: Ni har förskingrat min flock och drivit bort dem och har inte tagit hand om dem. Se jag ska besöka er för era onda gärningar, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
I hans dagar ska Juda bli frälst (räddat)
och Israel ska bli en trygg plats att bo på igen.
Namnet han kommer att få är:
"Herren vår rättfärdighet (Jahveh Tsidkenu)".
[I Gamla testamentet framträder profetiorna om Jesus tydligt. Här i Jeremia kallas han skottet från "Kung David", i benämns han som skottet "min tjänare", i skottet "en man", och sist i "Herrens rotskott". Detta överensstämmer med de fyra sätt som evangelierna beskriver Jesus.
Matteus – kung Jesus,
Markus – tjänaren Jesus,
Lukas – Människosonen Jesus,
Johannes – Jesus Guds Son.]
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren, då man inte mer ska säga: "Så sant Herren lever, han som förde Israels barn ut ur [slaveriet i] Egyptens land",
utan: "Så sant Herren lever, han som förde avkomlingar från Israels hus ut ur landet i norr och hämtade dem ur alla andra länder dit jag hade drivit bort dem." Sedan ska de få bo [tryggt] i sitt land.
Och jag har sett något osmakligt [hebr. tiflah – utan salt ; ; ]
hos Samariens profeter,
de profeterar genom Baal
och får mitt folk Israel att vackla (gå fel, irra bort sig, hamna i en återvändsgränd).
"Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): "Som dessa goda fikon så ska jag betrakta Judas fångar som jag har sänt bort från denna plats till kaldéernas land för godo.
Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), till mig:
"Ta denna bägare med vredens vin från min hand och låt alla folkslag, till vilka jag har sänt dig, dricka den. [; ; ]
Och du ska säga till dem: Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Drick och bli berusade och spy (kräks) och ramla och stå inte upp igen på grund av svärdet som jag ska sända bland er.
och ge dem ett uppdrag till deras herre och säg: Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Så ska ni säga till era herrar:
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim) angående redskapen som är kvar i Herrens (Jahvehs) hus och i Juda kungs hus och i Jerusalem:
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim), han säger: Jag har brutit oket från Babels kung.
För så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Jag har lagt ett ok av järn på nacken till alla dessa folkslag för att de ska tjäna Nebukadnessar, Babels kung och de ska tjäna honom, och jag har även gett honom fältets djur.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud (Elohim), till alla de deporterade fångar som jag har fört bort från Jerusalem till Babylon:
För så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud (Elohim):
"Låt inte era profeter och spåmän som är mitt bland er tjusa er (leda er vilse, bedra, lura och utnyttja er) och lyssna inte till de drömmar som ni [eller de falska profeterna/spåmännen] drömmer
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim) till Ahab, Qolajas son och till Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Maasejas son, som profeterade en lögn i mitt namn: Se, jag ska ge dem i Nebukadnessar, Babels kungs hand och han ska slå dem inför era ögon,
Eftersom de har gjort dårskap i Israel och begått äktenskapsbrott med sina grannars hustrur och har talat lögnens ord i mitt namn, som jag befallt dem att låta bli. Och jag är han som vet (har intim kunskap om) och är ett vittne förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud, han säger:
Eftersom du har sänt brev i ditt eget namn till hela folket som är i Jerusalem och till Tsefanjaho, Maasejas son, prästen, och till alla präster och sagt:
Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Skriv åt dig alla ord som jag har talat till dig i en bok.
För se, dagarna kommer, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), då jag ska låta mitt folk Israel och Juda återvända från fångenskapen, säger Herren (Jahveh) och jag ska få dem att återvända till landet som jag gav till deras fäder och de ska besitta det.
Och dessa är orden som Herren (Jahveh) talade om Israel och om Juda.
Ve! Eftersom detta är en stor dag, ingen är den lik och det är dags för Jakobs nöd, men han ska bli räddad (frälst) ur den.
Och frukta inte du Jakob min tjänare,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
var inte förskräckt Israel, eftersom se,
jag ska frälsa (rädda) er från fjärran och din säd från deras fångenskaps land.
Och Jakob ska återvända och ha lugn och ro
och ingen ska göra honom rädd (oroa honom med skräck av någon sort).
Så säger Herren (Jahveh): Se, jag ska vända Jakobs tälts fångenskap och ha nåd (förbarmande - hebr. rachamim) över hans boplatser, och staden [Jerusalem, och varje stad i landet] ska bli uppbyggd över hennes egna ruinhög (höjd som uppstått genom upprepad bosättning – hebr. tel) och palatset ska stå på sin rätta plats [enligt plan].
På den tiden, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
ska jag vara Gud (Elohim) för Israels alla familjer, och de ska vara mitt folk [].
Så säger Herren (Jahveh): "Folket som lämnades av svärdet, har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i öknen, dit jag gick för att ge Israel vila."
Jag ska upprätta dig (bygga upp dig),
och du ska bli återupprättad, du jungfru Israel.
Än en gång ska du ta upp din tamburin,
och dra ut i dans bland dem som är glada.
För så säger Herren (Jahveh):
Sjung med glädje för Jakob,
och ropa vid nationernas huvud [Israel],
kungör, prisa och säg:
"Herre (Jahveh), fräls ditt folk, Israels kvarleva."
De ska komma tillbaka gråtande [i ånger för tidigare synder],
under bön om nåd (oförtjänt kärlek) ska jag föra dem tillbaka.
Jag ska leda dem längs med vattenbäckar [],
på en jämn väg där de inte ska stappla.
Jag ska göra detta eftersom jag är en fader för Israel,
och Efraim är min förstfödde son.
Lyssna till Herrens (Jahvehs) ord, ni hednafolk,
berätta det i avlägsna kustländer.
Säg: "Han som skingrade Israel ska också samla det,
och bevara det som en herde håller ihop (föder, beskyddar) sin hjord."
[; ; ; ]
För Herren (Jahveh) har befriat Jakob
och återlöst (friköpt) honom från den som var starkare än han.
Sätt upp vägmärken åt dig,
gör dig vägvisare,
sätt ditt hjärta till de höga vägarna,
även på de vägar du gick,
kom tillbaka (återvänd) Israels jungfru,
återvänd till dessa dina städer.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud: Ännu en gång ska man säga detta ord i Juda land och dess städer, när jag har återfört deras fångar (från exilen):
Må Herren (Jahveh) välsigna dig [],
du rättfärdighetens boning,
du heliga berg.
[Nu följer tre sektioner som alla börjar med samma fras: "Se, dagar ska komma", se , , .]
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh) då jag ska beså Israels hus och Juda hus med säden av människor och med säden av vilda djur.
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
då jag ska skära (sluta) ett förnyat förbund med Israels hus
och med Juda hus;
Men detta är förbundet som jag ska skära med Israels hus
efter dessa dagar, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
jag ska ge min undervisning (hebr. Torah) i deras inre,
och över deras hjärtan ska jag skriva den [; ],
och jag ska vara deras Gud (Elohim)
och de ska vara mitt folk,
Om denna förordning upphör inför mitt ansikte,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
då ska också Israels säd upphöra
att vara ett folk inför mitt ansikte i alla dagar."
Så säger Herren (Jahveh):
"Om himlarna därovan kan mätas
och jordens grundvalar där nere kan utforskas,
då ska jag också förskjuta hela Israels säd
för allt som de har gjort",
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud: Ta dessa överenskommelser, detta köpekontrakt, både det som är förseglat och detta som är öppet, och lägg dem i ett lerkärl så att de bevaras många dagar.
För så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud: Hus och fält och vingårdar ska åter bli köpta i detta land.
som har satt tecken och under i Egyptens land till denna dag och i Israel och bland människor och gjort dig ett namn till denna dag,
och fört fram ditt folk Israel ut från Egypten med tecken och med under och med en stark hand och med en utsträckt arm och med stor skräck,
Eftersom Israels söner och Juda söner bara har gjort det som är ont i mina ögon från sin ungdom, eftersom Israels söner bara har provocerat mig med sina händers arbete förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
över (på grund av) all ondska Israels söner och Juda söner, som de har gjort för att provocera mig, de, deras kungar, deras furstar, deras präster och deras profeter och Juda män och Jerusalems invånare.
Och nu, därför säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), så, angående denna stad om vilken ni säger: Den är given i Babels kungs hand genom svärdet och hungersnöden och pesten:
För så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), om stadens hus och om Juda kungs hus, som är nedbrutna till högar och till vallar,
Och jag ska låta Juda fångar och Israels fångar komma tillbaka och ska bygga upp dem som det var i begynnelsen.
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), då jag ska upprätta (komma och uppfylla) det goda (underbara, nåderika) ordet (löftet) som jag talat till Israels hus [i norr] och över Juda hus [i söder].
För så säger Herren (Jahveh): Det ska inte bli avhugget till David en man som sitter på Israels hus tron.
då ska jag även avvisa Jakobs och min tjänare Davids säd, så att jag inte tar av hans säd till att regera över Abrahams, Isaks och Jakobs säd, för jag ska låta deras fångna återvända och ska ge dem nåd (evig nåd och barmhärtighet – hebr. rachamim).
Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Gå och tala till Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung och säg till honom: Så säger Herren (Jahveh): Se jag ska ge denna stad i Babels kungs hand och han ska bränna den i eld,
Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Jag skar ett förbund med era fäder den dag då jag förde dem ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset (slaveriet), och sa:
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud: Gå och säg till Juda män och till Jerusalems invånare: Ska ni inte ta emot tillrättavisning och lyssna till mina ord förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh)?
därför säger Herren Härskarornas Gud (Jahveh Sebaot Elohim), Israels Gud (Elohim): Se, jag ska föra över Juda och över alla invånare i Jerusalem all den ondska som jag har talat över dem, eftersom jag talat till dem men de har inte lyssnat. Och jag har kallat (ropat) på dem men de har inte svarat.
Och till rechaviternas hus säger Jeremia: Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud: Eftersom ni har lyssnat till er far Jonadavs befallning och hållit (vaktat, skyddat, bevarat) alla hans budord (tydliga befallningar) och gjort efter allt som han har befallt er,
därför säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Det ska inte huggas av från Jonadav, Rachavs son, en man som står inför mitt ansikte alla dagar (för alltid).
"Ta dig en bokrulle och skriv i den alla de ord som jag har talat mot Israel och mot Juda och mot alla folkslag, från den dag jag [först] talade till dig, från Josias dagar och till denna dag.
"Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Så ska du säga till Juda kung som sänt dig till mig för att fråga mig: Se, faraos armé, som har kommit för att hjälpa dig, ska återvända till sitt eget land, Egypten.
Och Jeremia sa till Sidkia: "Så säger Herren (Jahveh), Härskarornas Gud (Elohim Sebaot), Israels Gud (Elohim): Om du går ut till Babels kungs furstar, då ska du (din själ) leva och denna stad [Jerusalem] ska inte brännas i eld, och du ska leva, du och ditt hus.
Gå och tala till Eved-Melech (betyder kungens tjänare), kushiten och säg: "Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Se, Jag ska föra mina ord över denna stad för ont och inte för gott, och de ska bli fullbordade inför dig den dagen.
Och cisternen (brunnen) som Jishmael kastade alla döda kroppar i från männen som han dödat vid sidan om Gedaljaho, var den som kung Asa hade gjort av fruktan för Israels kung Baasa, den fyllde Jishmael, Netanjahos son med dem som var dödade.
och sa till dem: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), till dem som har sänt mig att framlägga era böner inför honom:
Och nu, lyssna därför till Herrens (Jahvehs) ord ni Juda kvarleva. Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Om ni verkligen sätter ert ansikte till att gå till Egypten och gå dit och vistas där,
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Som min vrede och mitt raseri har varit uthällt över Jerusalems invånare, så ska mitt raseri hällas ut över er när ni kommer in i Egypten, och ni ska bli till avsky och häpnad och en förbannelse och en förebråelse, och ni ska inte se denna plats igen.
och säg till dem: Så säger Herren Härskarornas Gud (Jahveh Sebaot Elohim) Israels Gud (Elohim): Se jag ska sända och hämta Nebukadnessar, Babels kung, min tjänare och jag ska sätta hans tron på dessa stenar som jag har gömt, och han ska sprida ut sin kungliga paviljong över dem.
"Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Ni har sett allt ont som jag har fört över Jerusalem och över Juda städer och se, denna dag är de ödelagda och ingen bor i dem
Och nu säger Herren (Jahveh), Härskarornas Gud (Elohim Sebaot) Israels Gud (Elohim): Varför har ni begått denna stora ondska mot era egna själar? Till att hugga av från er man och kvinna, barn och dibarn från Juda mitt, utan att lämna någon kvar.
Därför säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim) så: Jag har satt mitt ansikte mot er för ont, och till att hugga av hela Juda.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Ni och era fruar har båda talat med era munnar och med era händer har ni fullbordat det och sagt: Vi ska verkligen verkställa våra löften som vi har lovat till att offra till himmelens drottning och hälla ut dryckesoffer till henne." Ni ska verkligen infria era löften och verkligen verkställa era löften.
"Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), om dig Baroch:
Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim) säger: Se, jag ska straffa Amon [en egyptisk solgud] från No [Thebe, nuvarande Luxor] och farao och Egypten med hennes gudar och hennes kungar, farao och de som litar på honom.
Men frukta inte Jakob min tjänare.
Var inte bestört Israel,
för se, jag ska rädda dig från långt bort,
och din säd (dina efterkommande) från deras fångenskaps land.
Och Jakob ska åter vara stilla
och väl till mods och ingen ska oroa honom.
Frukta inte Jakob min tjänare förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh)
för jag är med dig,
jag ska helt göra slut på alla de folkslag
dit jag har drivit bort dig,
men jag ska inte göra helt slut på dig,
och jag ska fostra (disciplinera) dig i omgångar,
men jag ska inte fullständigt fördärva dig.
Till Moab.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim):
Ve till Nevo! För det är tillspillogivet.
Qirjatim måste skämmas, det är taget.
Misgav måste skämmas och förskräckas.
Och Moab ska skämmas för Kemosh
som Israels hus skämdes för Betel, deras tillförsikt.
För var inte Israel ett åtlöje för dig?
Blev han funnen bland tjuvar?
För så ofta som du talade om honom
skakade du ditt huvud.
Till Ammons söner. Så säger Herren (Jahveh):
Har Israel inga söner,
eller har han ingen arvinge?
Varför tar Malkam Gad i besittning
och bor hans folk i dess städer?
Därför se, dagar kommer,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
då jag ska låta ett stridslarm höras
mot Rabbah Ammons söner,
och det ska komma och det ska bli en ruinhög (höjd som uppstått genom upprepad bosättning – hebr. tel)
och hennes döttrar ska brännas i eld.
Då ska Israel fördriva dem
som har fördrivit honom,
säger Herren (Jahveh).
I de dagarna och på den tiden,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
ska Israels söner komma och Juda söner tillsammans,
de ska gå sin väg gråtande och ska söka Herren deras Gud (Jahveh Elohim).
Israel är en förskingrad fårhjord,
lejonen har drivit bort honom.
Först slukade Assyriens kung honom
och sist har Nebukadnessar, Babels kung, krossat hans ben.
Därför säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim) så:
"Se, jag ska straffa Babels kung och hans land,
som jag straffade Assyriens kung.
Jag ska föra tillbaka Israel till hans betesmark,
och han ska beta på Karmel och Bashan,
och hans själ ska bli mättad
i Efraims bergsbygd och i Gilead.
I de dagarna och på den tiden"
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
då ska man leta efter Israels synd,
men det ska inte finnas någon,
och Juda synd,
men den ska inte bli funnen,
för jag ska förlåta dem som jag har lämnat kvar som en kvarleva.
Samla ihop bågskyttarna mot Babel,
alla dem som spänner bågen,
slå läger mot henne runtom,
låt ingen av dem undkomma,
vedergäll henne efter hennes gärningar,
i enlighet med allt som hon har gjort, gör [likadant] mot henne.
För hon har varit stolt (arrogant) mot Herren (Jahveh),
mot den Helige i Israel.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot):
Israels söner
och Juda söner är förtryckta tillsammans,
och alla som har tagit dem till fånga
håller fast dem och låter dem inte gå.
För Israel har inte blivit övergivet (blivit en änka)
och Juda av hans Gud (Elohim) av Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot),
för deras land är fullt av skuld
mot de heliga i Israel.
Jakobs del är inte som dessa,
för han är den som format (skulpterat, designat – hebr. jatsar) allt,
och hans arvedels stam, Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot)
är hans namn.
För så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim):
Babels dotter är som en tröskplats
vid tiden när den trampas,
lite till och tiden för skörd kommer till henne.
Som Babel har fått Israels slagna att falla,
så ska Babels slagna i hela landet falla.
Sion [tempelberget i Jerusalem] breder ut sina händer (i en gest av uppgivenhet)
där finns ingen som tröstar henne.
Herren (Jahveh) har befallt angående Jakob
att de runt omkring honom ska bli hans fiender.
Jerusalem är som en oren []
ibland dem.
[Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – . Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet "breder ut" som börjar med denna bokstav, och förstärker uppgivenheten. Det blir som en extra suck.]
Ack (ve, hur, varför) [], Herren (Jahveh) har i sin vrede
övertäckt dottern Sion [tempelberget i Jerusalem] med ett moln.
Han har kastat ner Israels härlighet
från himlen till jorden;
han glömde bort sin fotpall [templet eller arken, se ; ]
på dagen för sin vrede.
[Den första hebreiska bokstaven är: א – alef. Tecknet föreställer en oxe. Bokstaven symboliserar styrka, ledaren, den första och det viktigaste. I denna vers är det ordet "Ack" som börjar med denna bokstav. Detta förstärker känslan av sorg. Det är sorgen som tar befälet och präglar allt både i denna vers och hela boken.]
Herren (Adonai) slukade skoningslöst
alla invånare i Jakob.
I sin vrede har han slagit ned
alla starka fästen i dottern Juda;
han har brutit ned (slagit) dem till grunden
och förödmjukade kungariket och dess ledare.
[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. Ordet för "slukade" börjar med denna bokstav. Här förstärker det hur alla hus och hem, både templet och andra byggnader, har blivit till ruiner.]
I brinnande vrede har han huggit av
alla Israels horn [horn symboliserar makt].
Han har dragit tillbaka sin högra arm
mitt framför fienden. [Gud beskyddar inte längre från fienden.]
Han har låtit det brinna i Jakob som en flammande eld
som äter upp och förtär allt omkring sig.
[Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – . Tecknet avbildar en kamel. Ofta symboliserar den uthållighet; en kamel går genom öknen i hetta och kyla, oavsett omständigheter håller den huvudet högt och går framåt. Det första ordet i hebreiskan är "huggit av". Det betyder att när Gud tar bort sitt beskydd, så försvinner också källan till vår förmåga att förbli uthålliga och rakryggade i omständigheterna, själva drivkraften för oss har blivit avhuggen, kapad.]
Herren (Adonai) har blivit som en fiende;
han har uppslukat Israel.
Han har slukat alla hennes palats,
han har förstört alla hennes starka fästen
och han har mångfaldigat sorgen
och klagandet bland Juda döttrar.
[Den femte hebreiska bokstaven är: ה – he. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är att se, titta, andas och att få uppenbarad insikt om något stort och viktigt som pekats ut. Det symboliserar ofta att se och ha perspektiv. I denna vers är det orden "har blivit" som börjar med denna bokstav, detta belyser att man inte längre kan se Gud som ger vårt liv rätt perspektiv. Istället ser man bara allt som ger sorg. Nu är till och med Gud en fiende och därmed förstärks sorgen ytterligare.]
Han sa till mig: "Du människobarn, jag sänder dig till Israels hus, till de folk som gör uppror mot mig. Både de och deras fäder har gjort uppror mot mig fram till denna dag,
Och han sa till mig: "Människobarn, ät det som du finner, ät denna bokrulle och gå och tala till Israels hus." []
Och han sa till mig: "Människobarn gå till Israels hus och tala med mina ord till dem,
för du är inte sänd till ett folk med obegripligt språk och en långsam tunga, utan till Israels hus,
Men Israels hus ska inte samtycka till att lyssna till dig, för de samtycker inte till att lyssna till mig, för hela Israels hus har en hård panna och ett styvnackat hjärta.
"Människobarn jag har utsett dig att vara väktare [vars uppdrag var att speja och varna för annalkande fara – hebr. tsafa] till Israels hus, och när du hör ett ord i min mun ska du ge dem varningen från mig. [En väktare var stationerad på muren och uppdraget var att hålla utkik och varna ledarskapet om faror, se ; ; . Att inte utföra detta uppdrag var ofta förenat med dödsstraff. Se även ; ; .]
Och ta dig en järnplåt och ställ den som en mur av järn mellan dig och staden, och sätt ditt ansikte mot den och den ska bli belägrad och du ska belägra den. Detta är ett tecken till Israels hus.
Och du ska lägga dig på din vänstra sida och lägga Israels hus synd över den, efter antalet dagar som du ska ligga på den ska du bära deras synd.
Och jag har gett till dem åren för deras synd till att vara ett antal dagar till dig, 390 dagar. Så ska du bära Israels hus synd.
Och Herren (Jahveh) sa [tillade]: "På detta sätt ska Israels söner äta sitt bröd orent [] bland de folkslag dit jag fördriver dem."
Och av dem ska du ta (några) och kasta dem i mitten av elden och bränna dem i elden, därifrån ska en eld dra fram i hela Israels hus.
"Människobarn vänd ditt ansikte mot Israels berg [där man byggt offerplatser till avgudar, se ] och profetera mot dem
och säg: Ni Israels berg hör Herrarnas Herres (Adonai Jahvehs) ord: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh) till bergen och till kullarna, till ravinerna och till dalarna: Se jag ska komma över er med svärd och jag ska fördärva era höga platser. [; ]
Och jag ska lägga de döda kropparna av Israels söner framför deras avgudar och jag ska sprida ut era ben runtomkring era altaren.
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Slå med din hand och stampa med din fot och säg: Ve (hebr. ach) [uttryck för smärta, används bara här och i ; ]! För Israels hus alla onda styggelser, för de ska falla för svärdet, för hungersnöd och för pest [; ; ].
Och du människobarn, så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh) till Israels mark:
Ett slut (hebr. qets)
kommer (hebr. bo)
slutet (hebr. ha´qets) [kommer] över landets fyra hörn.
Och se, Israels Guds (Elohims) härlighet var där på samma sätt som i synen jag såg på fältet.
Och han sa till mig: "Människobarn ser du vad de gör? De stora styggelserna som Israels hus begår här, så att jag måste gå långt bort från min helgedom? Men du ska igen (ännu fler gånger) se ännu större styggelser."
Så jag gick in och såg, och se varje osmaklig form av krypande ting [] och djur och alla avgudar som Israels hus hade avbildat på muren runtom. [Sådana avbildningar var avgudar, se ; .]
Och där stod framför dem 70 män av Israels hus äldste och i mitten av dem stod Jaazanjaho, Shafans son, varje man med sitt rökelsekar i sin hand, och ett tjockt moln av rökelse steg upp.
Och han sa till mig: "Har du sett människobarn vad Israels söners äldste gör i mörkret, varje man i sin avgudakammare? För de säger: 'Herren (Jahveh) ser oss inte, Herren (Jahveh) har övergett landet.' "
Och Israels Guds (Elohims) härlighet hade stigit upp från keruberna
där den varit och (flyttat sig) till husets tröskel, och han kallade på mannen som var klädd i vitt linne med en skrivares skrivdon vid sidan [ och ].
Och det skedde när de slog och jag var lämnad (kvar, ensam vid templet) att jag föll på mitt ansikte och ropade och sa: Ack (åh nej), Herrarnas Herre (Adonai Jahveh) ska du förstöra hela Israels återstod när du häller ut ditt raseri över Jerusalem?
Och han sa till mig: Synden hos Israels hus och Juda är mycket stor och landet är fullt av blod och staden är full av korruption, för de säger: Herren (Jahveh) har övergett landet och Herren (Jahveh) ser inte.
Och keruberna lyfte upp sina vingar och höjde sig från jorden inför mina ögon, och de gick framåt och hjulen bredvid dem, och de stod i den östra portens öppning till Herrens (Jahvehs) hus, och Israels Guds (Elohims) härlighet var över dem ovanför.
Detta är de levande varelserna som jag såg under Israels Gud (Elohim) vid floden Kevar, och jag visste att de var keruber.
Och Herrens (Jahvehs) Ande föll över mig och han sa till mig: Tala: "Så säger Herren (Jahveh): Ni Israels hus har sagt, för jag känner till det som kommer in i ert sinne.
Ni ska falla för svärdet, jag ska döma dig vid Israels gräns. Och ni ska veta att jag är Herren (Jahveh).
Fast denna stad inte ska bli er gryta, ska ni bli köttet i dess mitt. Jag ska döma dig vid Israels gräns,
Och det hände när jag profeterade att Pelatjaho, Benajahos son dog. Sedan föll jag ner på mitt ansikte och ropade med stark röst och sa: "Ack (åh nej), Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), ska du göra helt slut på Israels kvarleva?"
"Människobarn, dina bröder, dina bröder [], dina återlösares män och hela Israels hus om vilka Jerusalems invånare har sagt till dem: Flytta er långt bort från Herren (Jahveh). Till oss är detta land givet som en besittning.
Säg därför: 'Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Jag ska samla er bland folken och föra er tillbaka från de länder dit ni skingrats, och åt er ska jag ge Israels land.'
Sedan lyfte keruberna upp sina vingar och hjulen var bredvid dem, och Israels Guds (Elohims) härlighet var över dem ovanifrån.
Inför deras ögon ska du bära det på dina skuldror och bära det vidare i mörkret. Du ska täcka ditt ansikte så att du inte ser marken, för jag har ställt dig som ett tecken till Israels hus."
Människobarn, har inte Israels hus, det upproriska huset sagt till dig: Vad gör du?
Säg till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Angående furstarna, detta budskap (profetord, denna börda) gäller Jerusalem och hela Israels hus bland vilka ni är.
Och säg du till landets folk: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh) till dem som bor i Jerusalem i Israels land. De ska äta sitt bröd med ångest och dricka sitt vatten med förskräckelse för att hennes land ska bli öde från alla som är där, på grund av våldet hos alla dem som bor där.
Människobarn, vilket är ordspråket som ni har i Israels land och säger: Dagarna blir förlängda och synerna slår fel?
Säg därför till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Jag ska låta detta ordspråk försvinna och de ska inte längre använda det som ett ordspråk i Israel. Men tala till dem: Dagarna visar sig och orden i alla syner.
Där ska inte längre finnas någon fåfäng syn, inget smickrande siande i Israels hus.
Människobarn se dem av Israels hus som säger: Synen som han ser kommer [först] om många dagar och han profeterar om tider som är långt bort.
Människobarn profetera mot Israels profeter som profeterar och säg du till dem som profeterar ur sina egna hjärtan: Hör Herrens (Jahvehs) ord:
Som rävar i ödemarken har dina profeter blivit Israel.
Ni har inte gått upp till brotten (sprickorna i muren) och inte gjort i ordning hindren (försvarsanläggningarna) för Israels hus, till att stå i striden på Herrens (Jahvehs) dag.
Och min hand ska vara mot profeterna som ser fåfänga och som siar lögner. De ska inte vara i mitt folks råd, inte ska de bli skrivna i Israels hus krönikor, inte heller ska de komma in i Israels land och de ska veta att jag är Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).
Israels profeter som profeterar till Jerusalem och ser syner om fred (shalom), men där finns ingen fred (shalom), förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).
[Kapitel 14 innehåller två profetior. Den första () är avslutningen till budskapet mot falska profeter/profetissor i .]
Och några av Israels äldste kom och satt framför mig.
Tala därför till dem och säg: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Varje man av Israels hus som sätter upp sina avgudar över sitt hjärta och lägger sina synders stötesten framför sitt ansikte och kommer till profeten, jag Herren (Jahveh) ska svara honom i proportion med hans mängd avgudar (enlig myckenheten av sina avgudar),
så att jag tar Israels hus i deras egna hjärtan eftersom de alla har vänt sig bort från mig till sina avgudar.
Tala därför till Israels hus, så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Kom tillbaka och omvänd er från era avgudar och vänd bort era ansikten från alla era styggelser.
För varje man från Israels hus eller främlingen som vistas i Israel som skiljer sig själv från mig och tar sig avgudar i sitt hjärta och placerar syndens stötesten framför sitt ansikte och kommer till profeten för att söka (följa, fråga, tillbe) mig från honom, jag ska själv svara honom,
Och profeten som är förledd och talar ett ord, jag Herren (Jahveh) har förlett profeten som profeterar och jag ska sträcka ut min hand över honom och ska förgöra honom från mitten av Israels folk.
för att inte längre Israels hus ska gå bort från mig och inte längre orena sig själva med sina överträdelser, utan de kan bli mitt folk och jag kan bli deras Gud (Elohim) förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).
Människobarn lägg fram en gåta och tala en liknelse till Israels hus
I bergen på Israels höjder ska jag plantera den och den ska få grenar och bära frukt och bli en ståtlig ceder. Och under den ska alla fåglar av alla sorter (bokstavligt vingar) bo i dess skugga och i dess grenar ska de bo.
Vad menar ni med att använda detta ordspråk i Israels land och säga:
Fäderna har ätit sura (omogna) druvor
och sönernas tänder blir dåliga (är på kant, nötta, trubbiga – hebr. qahah) [och därmed ömma]?
[Jeremia har använt samma ordspråk tidigare ( och även i liknande form i ). Ordspråket har troligtvis sitt ursprung i hur Adam åt av den förbjudna frukten, se . Även Jeremia visar att detta ordspråk inte gäller (smaken i någons mun kan inte gå i arv). Det är fel att skylla på tidigare generationer för sin synd. Ordspråket visar på människans fallenhet att vilja vara ett oskyldigt offer inför en orättvis Gud och inte ta ansvar för sin egen synd, se .]
Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), ni ska inte längre ha anledning att använda detta ordspråk i Israel.
och inte [offrar och] äter [kött till avgudar] på bergen [en del av köttet offrades till avgudar på dessa höga platser, resten åts av tillbedjaren eller prästen, se ; ; ; ]
och inte lyfter upp sina ögon till Israels hus avgudar
och inte orenar sin grannes hustru []
och inte kommer nära en kvinna i hennes orenhet [],
inte [offrar kött till avgudar och] äter på bergen, inte lyfter upp sina ögon till Israels hus avgudar,
inte orenar sin grannes hustru,
Och ni säger: Herrens (Jahvehs) väg är inte rättvis. Hör (lyssna) nu Israels hus: Är det mina vägar som inte är rättvisa? Är det inte era vägar som är orättvisa?
Men Israels hus säger: Herrens (Jahvehs) väg är inte rättvis. Ni Israels hus, är det mina vägar som inte är rättvisa? Är det inte era vägar som är orättvisa?
Därför ska jag döma er, ni Israels hus, var och en efter hans gärningar, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk). Vänd om (kom tillbaka)! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall.
Kasta bort alla era överträdelser som ni har begått mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Varför skulle ni välja att dö, ni Israels hus?
Och ta du upp en klagosång för Israels furstar
Och de sätter honom i en bur
med krokar och för honom till Babels kung
och sätter honom i säkert förvar
så att hans röst inte kan höras mer på Israels berg.
[Hesekiels fjärde samling med budskap dateras från 7:e till 9:e året efter exilen, se och . Som tidigare fokuserar det på Judas skuld och annalkande dom. Vart och ett av de sju budskapen börjar med frasen: "Herrens ord kom till mig" och avslutas med frasen "förkunnar Herren" eller en variant av detta, se , ; ; ; ; , .]
Och det skedde i det 7:e året [efter Jojachins fångenskap, se ; ] i den 5:e månaden [av] på den 10:e dagen i månaden [15 aug år 591] att några av Israels äldste kom för att söka (fråga, träda fram inför, tillbe – hebr. darash) Herren (Jahveh) och satt framför mig.
Människobarn tala till Israels äldste och säg till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Har ni kommit för att söka (fråga, tillbe) mig? Jag lever, jag ska inte låta mig sökas av er, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).
Och säg till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Den dagen när jag utvalde Israel och lyfte upp min hand till Jakobs hus säd och gjorde mig känd för dem i Egyptens land, när jag lyfte upp min hand till dem och sa: Jag är Herren er Gud (Jahveh Elohim),
Men Israels hus gjorde uppror mot mig i öknen, de vandrade inte i mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och de förkastade mina påbud (bindande juridiska beslut) som när en människa gör dem, ska leva av dem, och mina sabbater vanhelgade de storligen. Sedan sa jag att jag ska hälla ut mitt raseri över dem i öknen för att förtära dem.
Därför, tala till Israels hus människobarn och säg till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): I detta har era fäder hädat mig när de har handlat förrädiskt med mig (Ordagrant när de har varit förrädiska förrädare mot mig).
Därför, tala till Israels hus: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): När ni förorenade er själva på era fäders sätt och gick efter styggelserna,
och när ni offrade era gåvor och lät era söner gå genom elden, förorenade ni er själva med alla era avgudar till denna dag. Ska jag då ställas till svars av er ni av Israels hus? Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), jag ska inte ställas till svars av er.
Och jag ska rensa ut från er de upproriska och dem som begår överträdelser mot mig. Jag ska föra fram dem, ut ur landet där de vistats, men de ska inte gå in i Israels land och ni ska veta att jag är Herren (Jahveh).
Och ni Israels hus, så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Gå varje man till sin avgud för ni lyssnar inte till mig. Men mitt heliga namn ska inte längre vanhelgas med era gåvor och med era avgudar.
För på mitt heliga berg på Israels höga berg förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh) där ska hela Israels hus, de ska allesamman tjäna mig i landet. Där ska jag ge dem nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) och där ska jag ta emot era lyftoffer och det första av era gåvor och allt ert heliga.
Och ni ska veta att jag är Herren (Jahveh) när jag för er in i Israels land, in i landet som jag lyft upp min hand till att ge det till era fäder.
Och ni ska veta att jag är Herren (Jahveh). Jag har gjort detta för mitt namns skull, inte för era onda vägar och inte för ert korrupta agerande, ni Israels hus förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).
Människobarn sätt (vänd) ditt ansikte mot Jerusalem och predika i riktning mot helgedomen och profetera mot Israels land
och säg till Israels land: Så säger Herren (Jahveh): Se jag är emot dig och ska dra fram mitt svärd [den babyloniska armén] ut ur dess skida och ska hugga av från dig de rättfärdiga och de onda.
Ropa och klaga människobarn,
för det är över mitt folk,
det är över Israels furstar,
de är nedstötta av svärdet
[tillsammans] med mitt folk,
slå dig därför på dina länder (höfter).
Och du onda, Israels ledare, vars dag kommer då det är tid för synden att få ett slut.
Se, Israels furstar, varje man efter hans makt, har varit hos dig [Jerusalem] och utgjutit blod.
"Människobarn Israels hus har blivit till slagg för mig, alla är koppar och tenn och järn och bly i mitten av smältugnen. De är alla slagg av silver.
Säg till Israels hus: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Se jag ska vanhelga min helgedom, er styrkas stolthet, era ögons begär och era själars längtan, och era söner och era döttrar som ni har lämnat bakom ska falla för svärdet.
Och säg till Ammons söner: Hör Herrarnas Herres (Adonai Jahvehs) ord: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh):
Eftersom du säger: Haha! (hebr. heach – ett uttryck för skadeglädje) mot min helgedom när den blev vanhelgad och mot Israels land när det gjordes öde och mot Juda hus när de gick i fångenskap,
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Eftersom du har klappat i händerna och stampat med fötterna och gläder dig i hela din själs förakt (hån – hebr. sheat) över Israels mark,
Och jag ska lägga min hämnd över Edom genom mitt folk Israels hand, och de ska göra i Edom efter min vrede och efter mitt raseri, och de ska känna min hämnd förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).
Juda och Israels land var dina handelsresande. De handlade för din marknad med vete från Minnit och bakverk och honung och olja och balsam.
Och där ska inte längre finnas någon stickande törnbuske mot Israels hus, ingen genomborrande tagg från någon runtomkring dem som föraktade dem, och de ska veta att jag är Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): När jag har samlat Israels hus från folken bland vilka de är förskingrade och ska bli helgad ibland dem i folkslagens ögon, då ska de bo i sitt eget land som jag gav min tjänare Jakob.
Och alla Egyptens invånare ska veta att jag är Herren (Jahveh) eftersom de har blivit en stav av vass för Israels hus.
Och det ska inte hända mer att Israels hus tillförsikt ska låta synden bli ihågkommen när de vänder efter dem, och de ska veta att jag är Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).
På den dagen ska jag låta ett horn skjuta upp till Israels hus och jag ska ge dig munnens öppning i deras mitt, och de ska veta att jag är Herren (Jahveh).
Och du människobarn, jag har satt dig som en väktare till Israels hus, därför när du hör ordet i min mun, ska du varna (upplysa, undervisa – hebr. zahar) dem från mig.
Du människobarn, säg till Israels hus:
Ni säger: "Våra överträdelser och synder tynger oss (har kommit i fatt oss), och vi förgås (ruttnar, förfaller) genom dem. Hur ska vi kunna leva (få liv igen)?"
Svara dem: Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död, utan föredrar att den ogudaktige vänder om från sin väg och lever. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Varför skulle ni välja att dö [när ni kan få leva], ni av Israels hus?
Ändå säger ni: "Herrens (Adonais) väg är inte balanserad (rättvis, lika för alla). Israels hus – jag ska döma er var och en efter hans väg."
"Människobarn, de som bebor denna ödelagda mark i Israels land talar och säger: Abraham var en (person, ett hushåll) och han ärvde landet men vi är många, landet har getts oss som arv.
Och jag ska göra landet ännu mer öde och stoltheten över hennes styrka ska försvinna, och Israels berg ska bli öde så att ingen passerar förbi.
"Människobarn profetera mot Israels herdar och säg till dem, till herdarna: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Ve er Israels herdar som föder er själva! Ska inte en herde föda fåren?
Jag ska föra ut dem från de främmande folken, och samla in dem från främmande länder. Jag ska föra dem till deras eget land. Jag ska valla (leda, föda) dem på Israels berg, vid bäckarna och de bebodda platserna i landet.
Jag ska låta dem få äta på goda betesplatser. Israels höga berg ska bli deras betesmark (hem). Där ska de lägga sig i lummiga betesmarker, och de ska äta saftigt bete på Israels berg.
De ska veta (förstå, inse) att jag, Herren (Jahveh), deras Gud (Elohim), är med dem och att de, Israels hus, är mitt folk, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas (Adonai) Herre (Jahveh).
Eftersom du alltid har hatat och svingat svärdets kraft mot Israels söner i tider av deras olycka [; ], vid tiden av syndens uppfyllelse (slut) [antingen när missgärningen hade nått sin gräns, eller de fick sitt fulla straff.]
Och du ska veta att jag Herren (Jahveh) har hört alla dina hädelser som du har talat mot Israels berg och sagt: De är ödelagda, de har getts oss för att slukas.
Som du gladdes över Israels hus arv, eftersom det var öde, så ska jag göra mot dig. Du ska bli ödelagd, Seirs berg och hela Edom och allt som finns i det. Och de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahveh).
Och du människobarn, profetera till Israels berg och säg till dem: Israels berg hör Herrens (Jahvehs) ord:
Därför Israels berg, hör Herrarnas Herres (Adonai Jahvehs) ord: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh) till
bergen och till höjderna
till bäckarna och till dalarna
och till de ödelagda ruinerna
och till de övergivna städerna
som har blivit ett byte och åtlöje för länderna som är runtomkring.
[Sex olika ord används för att beskriva hela landet.]
Profetera därför över Israels mark (land, jord – hebr. adama) och säg till bergen och till höjderna, till bäckarna och till dalarna: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Se jag har talat i min nitälskan och i mitt raseri eftersom ni har burit folkslagens skam.
Men ni Israels berg ska skjuta skott och bära frukt till mig, Israels folk, för de är på gång att komma.
och jag ska föröka människor över er, hela Israels hus, ja hela. Och städerna ska bli bebodda och de förspillda platserna ska bli uppbyggda,
Jag ska låta människor trampa över er, mitt folk Israel, och de ska besätta er och ni ska bli deras arv och ni ska inte längre sakna (vara utan) barn.
Människobarn när Israels hus bodde i sitt land orenade de det med sina vägar och sina handlingar. Deras vägar inför mig var som en kvinnas orenhet under menstruationen.
Men jag hade förbarmande över mitt heliga namn som Israels hus hade vanhelgat bland folkslagen dit de kom.
Säg därför till Israels hus: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Jag gör inte detta för er skull Israels hus, utan för mitt heliga namn som ni har vanhelgat bland folkslagen dit ni kom.
[ formar en kiasm där är central.]
Inte för er skull gör jag detta förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), det ska ni veta (vara intimt förtrogna med). Israels hus ska skämmas och förbryllas över sina vägar (det sätt som ni har agerat på).
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Jag ska igen bli tillfrågad av Israels hus att göra detta för dem. Jag ska föröka dem med människor som en småboskapshjord.
Och han sa till mig: Människobarn dessa ben är hela Israels hus. Se de säger: Våra ben är uttorkade och vårt hopp är förlorat, vi är helt avskurna.
Profetera därför och säg till dem: "Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk): Jag ska öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land.
Du människobarn, tag en trästav och skriv på den [på samma sätt som gjorts tidigare, se ]:
"För Juda och alla israeliter som hör till honom." [Sydriket – Juda stam tillsammans med några norra stammar (Benjamin, Levi och delar av Simeon).] Ta sedan en annan trästav och skriv på den:
"För Josef, Efraim och alla israeliter som hör till honom." [Det norra riket – representeras av Josef eller Efraim () tillsammans med Manasse.]
Tala till dem: "Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk): Se, jag ska ta Josefs trästav som är i Efraims hand och alla israeliter som hör till honom och lägga den på Judas trästav, och göra dem till en trästav – de ska bli ett i min hand."
Tala sedan till dem: Detta är vad Herrarnas Herre säger: Se jag ska föra israeliterna från hednafolken dit de har vandrat bort. Jag ska samla dem från alla håll och föra dem till deras land.
Jag ska göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg, en kung ska regera över dem alla. De ska aldrig mer vara två folk och aldrig mer vara delade i två riken.
Och de ska bo i landet som jag har gett till min tjänare Jakob, där era fäder bodde, och de ska bo där, de och deras söner och deras söners söner för evigt. Och min tjänare David ska vara deras furste för evigt.
Och länderna ska veta att jag är Herren (Jahveh) som helgar Israel när min helgedom är i deras mitt till evig tid.
Efter lång tid ska du kallas till tjänst. I kommande år ska du tåga in i ett land som har fått ro från svärdet. [Israel ska leva i fred.] De som bor där har samlats från många folk upp till Israels berg som länge legat öde. De har förts ut från folken, och alla bor där nu i trygghet.
Profetera därför, du människobarn, och säg till Gog: Så säger Herren Gud: På den tiden, när mitt folk Israel åter bor i trygghet, ska du veta det.
Du ska dra upp mot mitt folk Israel som ett moln för att täcka landet. I kommande dagar ska det ske. Jag ska låta dig komma över mitt land, för att hednafolken ska lära känna mig när jag inför deras ögon visar mig helig på dig, Gog.
Så säger Herren Gud: Är du inte den som jag talade om i forna tider genom mina tjänare, Israels profeter? År efter år profeterade de att jag skulle låta dig komma över dem.
Och det ska ske på den dagen när Gog ska komma mot Israels land, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Gud (Adonai Jahveh), då ska min brinnande vrede resa sig i mina näsborrar.
För i min nitälskan och i min vredes eld har jag talat: Sannerligen, på den dagen ska det bli en stor skakning i Israels land,
och jag ska vända dig om och leda (dra; driva) dig vidare och ska få dig att komma från de yttersta (bortersta) delarna i norr, och jag ska föra dig upp på Israels berg,
Du ska falla på Israels berg, alla dina arméer och folket som är med dig. Jag ska ge dig till alla slags rovgiriga fåglar och fältets djur ska sluka dig.
Och mitt heliga namn ska jag göra känt (låta bli en intim kunskap) mitt ibland mitt folk Israel. Jag ska inte längre tillåta att mitt heliga namn blir vanhelgat (hädat), och länderna ska veta (känna till, vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahveh) den Helige i Israel.
De som bor i Israels städer ska gå ut och göra eld av vapnen och använda dem som bränsle, både de stora sköldarna och de små sköldarna, bågarna och pilarna och dolkarna och spjuten, och de ska elda dem i sju år (oavbruten eld),
Och det ska ske på den dagen att jag ska ge Gog en plats som är lämpad för begravning i Israel, deras dal som passerar öster om havet [troligtvis öster om Döda havet och kungsvägen från Amman, via Petra till Egypten], och den ska hindra (stoppa) dem som passerar och där ska de begrava Gog och hans skaror, och de ska kalla (namnge) den "Hamon Gogs dal". [Hebr. hamon betyder "stor mängd" men även oljud, tumult, vrål och dån. Betydelsen kan vara dalen där hela Gogs talrika armé är begravd, eller dalen där det sista vrålet från Gog hördes.]
I sju månader ska Israels hus begrava dem så att landet bli (rituellt) rent.
Människobarn, så säger Herren Gud: Säg till alla slags fåglar och till markens alla djur: Samla er, kom hit och samlas från alla håll till mitt slaktoffer, till ett stort slaktoffer som jag ordnar åt er på Israels berg. Ni ska få äta kött och dricka blod.
Israels folk ska inse att jag är Herren deras Gud, från den dagen och för all framtid.
Hednafolken ska förstå att Israels folk fördes bort i fångenskap för sin missgärning, eftersom de var trolösa mot mig, så att jag måste dölja mitt ansikte för dem. Jag lämnade dem då i deras fienders hand så att de alla föll för svärd.
Därför säger Herren Gud: Nu ska jag göra slut på Jakobs fångenskap och förbarma mig över hela Israels folk och brinna av iver för mitt heliga namn.
Jag ska inte mer dölja mitt ansikte för dem, eftersom jag har utgjutit min Ande över Israels hus, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Gud."
I syner från Gud förde han mig till Israels land och satte ner mig på ett mycket högt berg. På detta låg söderut något som liknade en stad.
Mannen talade till mig: "Människobarn, se med dina ögon och hör med dina öron och lägg märke till allt som jag kommer att visa dig, för du har förts hit för att jag ska visa dig detta. Berätta för Israels hus allt du får se."
Och se, härligheten från Israels Gud kom från öster, och hans röst var som dånet av väldiga vatten, och jorden lystes upp av hans härlighet.
Han sa till mig: "Människobarn, detta är platsen för min tron, platsen för mina fötter, där jag vill bo ibland Israels barn för evigt. Och Israels hus ska inte mer orena mitt heliga namn, varken de själva eller deras kungar, genom sitt horeri och sina kungars döda kroppar och sina offerhöjder.
Men du människobarn, berätta nu för Israels hus [om detta tempel] så att de skäms för sina synder. Låt dem mäta dess [byggnadsverkets] fulländning.
Herren (Jahveh) sa till mig: "Denna port ska förbli stängd och inte mer öppnas, och ingen ska gå in genom den, för Herren, Israels Gud, har gått in genom den. Därför ska den vara stängd.
Säg till Israels hus, det upproriska: Så säger Herren Gud: Nu får det vara nog med alla era vidrigheter, ni av Israels hus.
Så säger Herren Gud: Ingen främling med oomskuret hjärta och oomskuret kött får komma in i min helgedom, ingen av de främlingar som finns bland Israels barn.
Också de leviter som övergav mig när Israel for vilse, de som själva for vilse och övergav mig och följde sina avgudar, de måste bära sin missgärning.
Eftersom de betjänade dem inför deras avgudar och därmed var en orsak till synd för Israels folk, därför har jag svurit med upplyft hand, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Gud, att de ska få bära sin missgärning.
Men de levitiska präster som tjänstgjorde vid min helgedom, nämligen Tsadoqs söner, när de andra israeliterna for vilse och gick bort ifrån mig, de ska få träda fram till mig för att göra tjänst inför mig. De ska stå inför mitt ansikte för att offra fett och blod åt mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Herren (Adonai Jahveh).
En änka eller en frånskild kvinna får han inte ta till hustru utan endast en jungfru av Israels släkt. Men han får ta en änka, om hon är änka efter en präst.
Detta ska vara deras arvedel, att jag själv är deras arvedel. Ni ska inte ge dem någon egendom i Israel, för jag själv är deras egendom.
Matoffret, syndoffret och skuldoffret ska de äta, och allt tillspillogivet i Israel ska tillhöra dem.
Åt staden ska ni ge ett område som är 5000 alnar [2,7 km] brett och 25000 alnar [13,5 km] långt och som gränsar till det heliga offergärdsområdet. Det ska tillhöra hela Israels hus.
Detta ska vara hans egendom i Israel. Mina furstar ska då inte mer förtrycka mitt folk, utan de ska låta Israels hus få behålla sitt land såsom det fördelats till deras stammar.
Så säger Herren Herren (Adonai Jahveh): Nu får det vara nog, ni Israels furstar! Upphör med våld och förtryck och handla rätt och rättfärdigt. Driv inte längre mitt folk från hus och hem, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Herren (Adonai Jahveh):
Dessutom ska ni från Israels vattenrika betesmarker, från varje flock med 200 småboskap, ge ett [får] till matoffer, brännoffer och gemenskapsoffer för att bringa försoning åt folket, säger Herren Herren (Adonai Jahveh).
Allt folket i landet måste ge denna offergåva åt fursten i Israel.
Men fursten måste bära fram brännoffer, matoffer och dryckesoffer på högtiderna, nymånaderna och sabbaterna, vid alla Israels högtidsdagar. Han ska skaffa fram syndoffer, matoffer, brännoffer och gemenskapsoffer för att bringa försoning åt Israels hus.
Detta säger Herren Herren (Adonai Jahveh): Detta är de gränser (territorium) som ska gälla när ni fördelar landet mellan Israels tolv stammar. Josef ska ha två andelar.
På östra sidan ska gränsen börja mellan Havran och Damaskus och gå mellan Gilead och Israels land och utgöras av Jordan. Från nordgränsen neråt till det östra havet, ska ni mäta ut den. Detta är östra sidan.
Ni ska utskifta detta land åt er efter Israels stammar.
Ni ska dela ut det genom lottkastning till arvedel åt er själva och åt främlingarna, som bor och föder barn ibland er. De ska vara för er så som infödda bland Israels barn. De ska med er få arvslott bland Israels stammar.
Det ska tillhöra prästerna, dem av Tsadoqs söner som har blivit helgade och som har gjort tjänst åt mig och som inte for vilse som leviterna gjorde när de andra israeliterna for vilse.
Stadens arbetare från Israels alla stammar ska bruka det.
Detta är det land som ni genom lottkastning ska fördela till arvedel åt Israels stammar.
Detta ska vara deras stamlotter, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Herren (Adonai Jahveh).
och av stadens portar, uppkallade efter Israels stammar, ska tre ligga i norr: Den första är Rubens port, den andra Juda port och den tredje Levi port.
Kungen [Nebukadnessar] befallde Aspenas, sin chef för hovtjänstemännen (ledare för eunuckerna), att välja ut några av Israels unga män [13-15 år] av kunglig släkt eller av förnäm börd [som han tagit med sig som fångar].
Herre (Adonai), du är rättfärdig – vi är vanärade (har skam). [Hebreiskan har en stark kontrast: ordagrant 'till dig rättfärdighet – till oss skam'. Sedan fångenskapen och Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. var Israel offentligt vanärade bland hednafolken.] Så är det idag med Juda folk, Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla de länder dit du har fördrivit dem, eftersom de var trolösa mot dig.
Hela Israels folk övergav din undervisning (korsade en gräns) och vek av [bort från din väg], och vägrade lyda (lyssna till din röst). Det är anledningen till den förbannelse och ed som står i Mose, Guds tjänares, undervisning (hebr. Torah) [], eftersom vi har syndat mot dig.
Medan jag fortfarande talade, bad och bekände min synd och mitt folk Israels synd inför Herren, min Gud, och bar fram min bön inför Guds heliga berg
Herrens (Jahvehs) ord som kom till [profeten] Hosea (hebr. Hoshea; betyder: frälsning), Beris son, i de dagar då
Ussia (hebr. Uzzijaho) [Sydrikets 10:e regent; regerade 788-736 f.Kr.],
Jotam [Sydrikets 11:e regent; regerade ca 758-742 f.Kr., först tio år tillsammans med sin spetälske far (), sedan själv och till sist tre år med sin son Achaz],
Achaz [Sydrikets 12:e regent; regerade ca 742-726 f.Kr., de sista åren regerar han tillsammans med sin son Hiskia]
och Hiskia (hebr. Jechizqijah) [Sydrikets 13:e regent; regerade 726-697 f.Kr.]
var kungar i Juda [det södra riket]
och de dagar då
Jerobeam [den andre, regerade 793-753 f.Kr.] var Israels [det norra rikets 13:e] kung.
[Hosea verkade som profet i det norra riket under omkring 40 år (760-722 f.Kr.). Här nämns bara Jerobeam II i det norra riket. De sex sista kungarna är: Sakarja, Sallum, Menachem, Peqachjah, Peqach och Hosea. De regerar från ca 750 till 722 f.Kr. då huvudstaden Samarien intogs av den assyriske härskaren Sargon II och landets befolkning deporterades till Assyrien.]
Och Herren (Jahveh) sa till honom:
"Ge honom namnet Jizreel [betyder: 'Gud sår', se ],
för ännu en liten tid
och jag ska besöka Jizreels blod över Jehus hus
och ska få Israels hus kungarike att upphöra. [Jehu var den som dödade Ahabs familj, se , , . Här finns också en anspelning på fertilitetsguden Baal, se ; .]
Och det ska ske den dagen
att jag ska bryta Israels båge i Jizreels dal." [Jizreel är ett symboliskt namn som klingar likt namnet Israel. Jizreel är den dalen i Galileen där Jehu segrade över Omri och det nuvarande styret med Jerobeam II (den 13:e kungen i Nordriket) startade. Se .]
Och hon [Hoseas fru Gomer] blev gravid igen och födde en dotter. Och han [Herren] sa till honom [Hosea]: "Ge henne namnet Lo Ruchamah [som betyder: 'Inget förbarmande'] för jag ska inte längre ha förbarmande över Israels hus, så att jag på något sätt skulle förlåta dem.
[Situationen är inte hopplös, Gud vill återförena sitt folk. I nämns nu att Jizreels dag ska bli stor. I nästa vers () nämns Hoseas yngsta son Ammi och hans dotter Ruhama utan den hebreiska negativa partikeln lo framför namnen!]
Även om antalet av Israels söner ska vara som havets sand som inte kan mätas eller räknas [; ], ska det ske att istället för det som sagts till dem "ni är inte mitt folk" ska det sägas till dem "ni är den levande Gudens (hebr. El) söner."
Och Juda söner och Israels söner ska förenas (samlas) tillsammans och de ska utse åt sig ett huvud (en ledare). Och de ska växa upp (ordagrant: ´höja sig upp ur´) ur marken (landet – hebr. ha-erets), för stor ska Jizreels dag vara. [Jizreel betyder "Gud planterar/sår", och anspelar på hur landet på nytt ska födas, se och .]
Och Herren (Jahveh) sa till mig: "Gå igen! Älska – en kvinna älskad av sin vän [Hosea själv] och som begår äktenskapsbrott; som Herren (Jahveh) älskar Israels söner trots att de vänder sig till andra gudar och älskar russinkakor [som användes i mesopotamiska offerriter, se ]."
[Den hebreiska texten är medvetet otydlig. Igen kan syfta på att "Herren igen säger" (en andra gång, då den första var i ) eller att gå och "igen älska". Ordet "en kvinna" kan syfta på Gomer, eller en andra hustru. Dock är mest troligt att det syftar på Gomer, som övergett honom och blivit såld som konkubin till en annan man.]
För Israels söner ska sitta ensamma många dagar, utan kung och utan ledare och utan offer och utan obelisker [som användes för avgudadyrkan, se ; ; ] och utan efod [; ] eller husgudar [].
Därefter ska Israels söner återvända och söka Herren sin Gud (Jahveh Elohim) och David sin kung, och ska komma till Herren (Jahveh) och skälva, och till hans godhet vid dagarnas slut (ordagrant efter dagarna, alltså när inga nya dagar räknas då evigheten tar över efter tiden).
[I kapitel 4-7 återkommer talet tre många gånger i uppräkningar. I en bok som talar mycket om vishet () är valet av talet tre inte slumpmässigt. Det kopplar troligtvis an till Hoseas tre barn: Jizreel, Lo-Ruhama och Lo-Ammi.]
Hör Herrens (Jahvehs) ord, ni Israels söner, för Herren (Jahveh) har sak (väcker en rättslig tvist) med invånarna
i landet,
för ingen sanning (trofasthet – hebr. emet),
ingen nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed),
ingen [nära, personlig och intim] kunskap om Gud (Elohim)
finns i landet.
[Tre ord används här: sanning, nåd och kunskap. Nåden står centralt och ramas in av sanningen och kunskapen. Här i denna kiasm betonas själva huvudpunkten i åtalet mot Israels folk – de saknar kärleksfull omsorg om varandra.]
Om
Israel är en prostituerad
låt inte Juda få skulden
och kom inte till Gilgal
[betyder "ring av stenar", en kultisk offerplats (; ; ; ), låg troligtvis strax nordost om Jeriko, se ],
gå inte upp till Beit Aven
[ordagrant: ´ondskans hus´; en referens till Betel som betyder "Guds hus" där man tillbad en guldkalv, se ] och svär inte "Som Herren
(Jahveh) lever."
För Israel är styvnackad
som en styvnackad kviga.
Ska nu Herren (Jahveh) föda dem
som ett lamm på ett öppet fält?
Hör detta, ni
Israels präster!
Och lyssna
(akta uppmärksamt), ni
Israels hus!
Och kungens hus, ge ert öra
(lyssna noga),
för er tillhör domen,
för ni har varit en snara för Mitspah
[betyder "vakttornet", finns olika platser, men här är det Tel en-nasbeh i Benjamin 10 km norr om Jerusalem] och ett utbrett nät över Tabor
[berget Tavor på Jisreelslätten].
Jag känner (är intimt förtrogen med) Efraim [den ledande stammen av de tio i Nordriket]
och Israel [de övriga nio norra stammarnas handlingar] är inte undangömd för mig.
För Efraim, du har begått äktenskapsbrott,
Israel är orenat.
Men Israels stolthet ska vittna i hans ansikte
och Israel och Efraim ska snubbla i sin synd.
Juda ska också snubbla med dem.
Efraim ska ödeläggas på tillrättavisningens dag.
Bland Israels stammar gör jag sanningen känd (låter alla veta vad som verkligen ska ske).
I Israels hus
har jag sett fasansfulla ting,
deras prostitution finns i Efraim,
Israel är skändat.
När jag helar Israel
då är Efraims synd blottlagd och Samariens ondska,
för de har handlat bedrägligt
och tjuvarna går in
och rövargängen gör en räd utan förvarning.
Israels stolthet vittnar mot hans ansikte,
men de har inte återvänt till Herren (Jahveh) sin Gud (Elohim),
inte sökt honom i allt detta.
De [Israel] ska ropa till mig:
"Min Gud (Eloah). Vi, Israel, känner (är intimt förtrogen med) dig." [Detta kan vara korta böner som framfördes på dessa offerhöjder. De var säkra på att de kände Herren, vilket de inte alls gjorde, se .]
Israel har kastat av sig det som är gott,
fienden ska jaga honom.
För från Israel är också detta [denna kalv],
hantverkaren gör det
men det är ingen gud.
Samariens kalv
ska brytas i flisor.
Israel är uppslukat,
nu har de blivit bland hednafolken
som värdelösa verktyg.
För Israel har glömt sin Skapare
och byggt palats
och Juda har förökat befästa städer,
men jag ska sända en eld över hans städer
och den ska uppsluka dess fästningar.
Fröjda dig inte, Israel,
som folken i triumf,
för du har gått på avvägar från din Gud (Elohim),
du har älskat en betald prostituerad på alla tröskgolv.
Hemsökelsens dagar har kommit,
avlöningsdagarna har kommit
– Israel ska veta (känner till, kommer bli intimt förtrogen med) det.
Profeterna är dårar,
människans ande är galen,
för mängden av dina överträdelser
är fiendskapen stor.
Jag fann Israel
som vin i öknen,
jag såg era fäder
som den första skörden på fikonträdet hennes första vår,
men så snart som de kom till Baal-Peor
avskilde de sig till de skamliga tingen
och blev lika avskyvärda som det de älskar.
Israel är ett frodigt vin
som skjuter frukt frikostigt,
som hans frukt förökas
så förökas hans altaren,
ju ansenligare hans land blir
desto ansenligare blir hans obelisker.
Också den [den gjutna avgudakalven i Betel] ska bäras bort till Assyrien,
som en gåva till kung Jarev.
Efraim ska ta emot skam
och Israel ska skämmas för sina egna råd.
[Beit] Avens höga platser ska förgöras,
liksom Israels synd.
Törne och tistel ska komma upp över deras altaren,
och de ska säga till bergen: "Övertäck oss",
och till kullarna: "Fall över oss".
Från Givas dagar har du syndat Israel,
där stod de,
ingen strid hann upp dem i Giva,
inga övermodiga söner.
Och Efraim är en kviga som älskar att tröska
och jag har gått över hennes nacke [lagt ett ok över det].
Jag ska göra Efraim till en ryttare,
Juda ska plöja,
Jakob ska bryta hans jordkokor.
Så har
Betel gjort mot dig
på grund av din stora ondska,
i gryningen
är
Israels kung fullständigt avhuggen.
När Israel var en ung man älskade jag honom som en son,
och ut ur Egypten (belägring, inträngdhet – hebr. Mitsrajim) kallade jag min son.
Hur ska jag kunna överge (släppa) dig, Efraim?
Hur ska jag kunna lämna dig, Israel?
Hur kan jag göra dig som [staden] Admah?
Hur kan jag göra dig som [staden] Tsevojim? [Admah, Tsevojim och Bela var städer som nämns tillsammans med Sodom och Gomorra, se ]
Mitt hjärta vänder sig i mig (mina känslor svallar; jag ändrar mitt beslut),
all min tröst vaknar (ordagrant: ´tillsammans tänds mitt förbarmande upp´).
Efraim omsluter mig med förnekelse (hyckleri – hebr. kachash)
och Israels hus med svek (hebr. mirmah)
och Juda är ständigt trolös mot (vill bryta sig loss; irra bort från; vara hemlös från – hebr. rod) Gud (El)
ja, mot den Helige, den trofaste (han som står fast – hebr. aman).
Herren (Jahveh) har sak med Juda
och ska straffa Jakob efter hans vägar
och i enlighet med hans agerande ska han återgälda honom.
Och Jakob flydde till Arams fält
och Israel tjänade för en hustru
och för en hustru vaktade (skyddade, bevarade – hebr. shamar) han får. []
Och genom en profet förde Herren (Jahveh) Israel upp från Egypten
och genom en profet blev han bevarad (vaktad, skyddad – hebr. shamar).
[ är den centrala delen i det sista avsnittet i Hosea, kap 11-14.]
När Efraim talade darrade man,
han upphöjde sig själv i Israel
men befanns skyldig genom Baal och han dog.
Det är ditt fördärv Israel
att du är emot mig, emot din hjälpare (hebr. ezer).
Återvänd, Israel, till Herren din Gud (Jahveh Elohim),
för du har snavat (snubblat) i dina missgärningar.
Jag ska bli som dagg för Israel,
han ska blomstra som en lilja [vara lika vacker och ren],
han ska skjuta sina rötter som [och vara djup rotad som de stora cederträden i] Libanon.
Då ska ni veta att jag är i Israel.
Ja, jag är Herren er Gud (Jahveh Elohim),
det finns ingen annan.
Aldrig mer ska mitt folk behöva skämmas.
ska jag samla alla länder
och föra ner dem till Jehoshafats dal [som betyder "Herren har dömt", kanske Kidrondalen].
Där ska jag döma dem
på mitt folks vägnar, och mitt arv Israel,
som de har förskingrat bland länderna
och därtill har de delat upp mitt land.
Herren (Jahveh) ryter (som ett lejon) från Sion [tempelberget i Jerusalem]
och ger ut sin röst från Jerusalem –
himlen och jorden ska skälva.
Men Herren (Jahveh) ska vara en tillflykt för sitt folk
och ett värn (en säker plats, ett försvar) för Israels barn (söner).
Ord av Amos, en av herdarna från Tekoa [en liten stad i Juda bergsbygd, 16 km söder om Jerusalem]. Detta är vad han såg om Israel [det norra riket] när
Ussia (hebr. Uzzijaho) var kung i Juda [783-742 f.Kr.] och
Jerobeam, Joashs son, var kung i Israel [786-746 f.Kr.],
två år före jordbävningen.
[Jordbävningen omnämns även i . Vid utgrävningar 2021 i de östra sluttningarna av Davids stad hittades en mängd sönderslagna kärl, skålar och lampor. Fynden stämmer överens med liknande fynd i norra Israel som visar på en jordbävning under kung Ussias styre i mitten på 700-talet f.Kr.
Amos, som är från Sydriket Juda, skriver alltså till Israel, det norra riket. År 722 f.Kr. faller det norra riket till Assyrien, så dessa ord skrivs omkring 40 år före denna händelse.]
Så säger Herren (Jahveh):
"För tre av Israels [det norra rikets] överträdelser,
ja, för fyra, ska jag inte ändra mig, eftersom de sålde rättfärdigheten för silver (pengar) [tog emot mutor, vilket var ett brott mot ]
och de behövande (fattiga) för ett par skor (sandaler).
Bland dina unga söner reste jag upp profeter
och bland dina unga män nasirer. Är det inte så, Israels söner?" förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
[Ett nyckelord i detta kapitel är hebr. som har betydelsen av att en överordnad granskar och inspekterar en underordnad. Det används om att räkna, se . Betydelsen kan vara att belöna eller straffa beroende på vad resultatet av summeringen av räkenskapen blev. Ordet används här för att rama in denna sektion, se och (2 ggr). Kapitlet har sju sektioner som bildar en kiasm:
A Herren ska inspektera/straffa,
B Kommande förödelse – lejon och byte,
C främmande palats (hebr. ),
D Central vers: Israel gör inte rätt,
C´ Israels palats (hebr. ),
B´ Kommande förödelse – lejon och byte,
A´ Herren ska inspektera/straffa, ]
Hör (hörsamma, lyd) detta ord som Herren (Jahveh) har talat mot er, Israels söner, över hela familjen [alla stammar, både Juda och Israel] som jag förde upp, ut ur Egyptens land när jag sa:
Så säger Herren (Jahveh):
"Som en herde räddar två ben eller en bit av ett öra från lejonets gap,
så ska Israels söner som bor i Samarien fly
med hörnet av en bädd och damasken (en bit/hörn av benet) från en soffa (dagbädd)."
"Lyssna och vittna mot Jakobs hus",
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), Härskarornas Gud (Elohim Sebaot).
"I de dagarna då jag ska hemsöka
(för att göra räkenskap med) Israels överträdelser,
ska jag också hemsöka
(för att göra räkenskap med) Betels altaren
och hornen på altaret ska bli avhuggna och falla till marken.
Offra ett tacksägelseoffer
av det som är jäst (med surdeg) []
och förkunna frivilliga offer
och gör dem kända, för det älskar ni att göra, ni Israels söner",
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
"Därför ska jag behandla dig på detta sätt [låta domen drabba dig], Israel [eftersom alla försök att få dig att omvända dig har misslyckats, se ].
Eftersom jag ska göra detta med dig,
förbered dig på att möta din Gud, Israel."
[ är den centrala delen i hela Amos bok.]
Hör (hörsamma, lyd) detta ord som jag lyfter upp som en klagosång över dig, Israels hus:
"Israels jungfru har fallit,
hon ska inte resa sig igen,
hon har kastats ner på marken
och det finns ingen som reser upp henne."
Därför säger Herren Gud (Adonai Jahveh) så:
"Staden som gick ut med tusen
ska ha hundra kvar,
och staden som gick ut med hundra
ska ha tio kvar av Israels hus."
För så säger Herren (Jahveh) till Israels hus:
"Sök mig och ni ska leva.
Bar ni fram slaktoffer och matoffer åt mig
de fyrtio åren i öknen, ni Israels hus?
Ve över dem, de obekymrade (som inte bryr sig och lever bekvämt) i Sion [Jerusalem]
och de säkra (trygga) på Samariens berg,
de förnämsta [eliten; de celebra männen] av det främsta folket,
till vilka Israels hus hör (ordagrant: kommer).
Herren Herren (Adonai Jahveh) har svurit vid sig själv, Herren (Jahveh), Härskarornas Gud (Elohim Sebaot), förkunnar (säger, proklamerar):
"Jag avskyr Jakobs stolthet
och hatar hans palats
och jag ska bomma igen (stänga ner) staden
och allt som finns där."
"Se, jag ska resa upp mot dig, du
Israels hus",
förkunnar
(säger, proklamerar) Herren
(Jahveh), Härskarornas Gud
(Elohim Sebaot),
"ett hednafolk som ska ansätta
(plåga, hemsöka) dig från
Chamats ingång
[den norra gränsen] till
Aravas bäck [den södra gränsen]."
[Dessa två platser används för att visa Jerobeam II Israels norra och södra gräns, se .]När de (gräshopporna) gjort slut på ätandet av landets gräs, sa jag: "Herre (Adonai), Herre (Jahveh), förlåt, jag vädjar. Hur ska Jakob stå (förbli stående, bevaras)? För han är liten."
Då sa jag: "Herre (Adonai), Herre (Jahveh), stopp, jag vädjar. Hur ska Jakob stå (förbli stående, bevaras)? För han är liten."
Och Herren (Jahveh) sa till mig: "Amos, vad ser du?" Och jag svarade: "Ett lodsnöre."
Då sa Herren (Adonai): "Se, jag ska sätta ett lodsnöre mitt ibland mitt folk Israel. Jag ska inte förlåta dem längre,
och Isaks höga platser och Israels helgedomar ska läggas öde, och jag ska resa mig upp mot Jerobeams hus med svärdet."
[Nordrikets förste kung, Jerobeam, hade inrättat dyrkan av avguden Baal i staden Betel, se . Amasja är den ledande prästen där som även verkar ha haft politiskt inflytande i den regionen. Amos har precis levererat tre profetior där den sista nämner att de höga offerhöjderna ska bli öde, se . Detta upprör baalsprästen Amasja.] Amasja
(hebr. Amatsjaho), prästen i Betel, sände detta meddelande till kung Jerobeam
[Nordrikets 13:e kung] av
Israel: "Amos håller på med en sammansvärjning mot dig, mitt i hjärtat av
Israel. Landet kan inte uthärda alla hans ord
[profetior].
För så här har Amos sagt: 'Jerobeam ska dö för svärd och Israel ska föras bort i fångenskap från sitt land.' " [Amos profeterade detta i .]
men Herren (Jahveh) tog mig från hjorden och Herren sa till mig: 'Gå och profetera för mitt folk Israel.' "
Hör därför nu Herrens (Jahvehs) ord, du säger: "Profetera inte mot Israel och predika inte mot Isaks hus."
Därför säger Herren (Jahveh):
"Din hustru ska bli en sköka i staden
och dina söner och dina döttrar ska falla för svärd
och ditt land ska bli uppdelat med en mätstock,
och du själv ska dö i ett (rituellt) orent land
och Israel ska med säkerhet ledas bort i fångenskap,
ut ur detta land."
Och Han sa till mig: "Amos, vad ser du?"
Och jag svarade: "En korg med sommarens frukt."
Då sa Herren (Jahveh) till mig: "Slutet har kommit för mitt folk Israel, jag ska inte förlåta dem en gång till.
Herren har svurit vid [sig själv, han som är] Jakobs stolthet. Jag ska aldrig glömma någon av deras [upproriska] handlingar.
[ ingår i den bestämda sabbatsläsningen som man läste i alla synagogor i hela världen samma sabbat som staten Israel utropades 1948.] Är ni inte som Kushs söner
[etioperina] för mig, ni
Israels söner,
förkunnar
(säger, proklamerar) Herren
(Jahveh).
Har inte jag fört upp
Israel, ut ur Egyptens land,
och filistéerna från
Kaftor [Kreta, se ] och
Aram (Syrien) från
Kir [plats/område i Mesopotamien – hebr. kir betyder mur]?
Se, Herrarnas Herres (Adonai Jahvehs) ögon
är på det syndfulla kungariket
och jag ska utplåna det
från jordens ansikte,
likväl ska jag frälsa
och inte helt utplåna Jakobs hus,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
För se, jag ska befalla
och jag ska sålla Israels hus bland hednafolken,
som säd sållas i en sikt,
likväl ska inte ett enda korn falla på marken.
Jag ska föra tillbaka mitt folk,
och de ska bygga upp sina städer som legat i ruiner och bo i dem igen.
De ska plantera vingårdar och trädgårdar
och njuta av frukten och vinet därifrån.
På grund av det våld som du bedrivit mot din bror Jakob [israeliterna]
ska skam täcka dig
och du ska bli avhuggen för evigt.
[På samma sätt som de två tidigare profetböckerna, Joel och Amos, beskrivit vad som ska hända efter Herrens dag, beskrivs nu hur Gud ska resa upp Davids hus, se och .]
Men på Sions berg [tempelberget i Jerusalem] ska finnas en kvarleva (en räddad skara; en befrielse)
och det ska vara heligt [igen],
och Jakobs hus ska återbesätta
sina besittningar (komma tillbaka och bo i sina områden).
Jakobs hus ska vara en eld
och Josefs hus en flamma [Josefs söner är Efraim och Manasse, de är Jakobs barnbarn och representerar det norra riket]
och Esaus hus ska bli som stickor
som man antänder och de ska slukas (av elden).
Ingenting ska bli kvar av Esaus hus,
för Herren (Jahveh) har talat.
De fångna av Israels söner
som är bland kanaanéerna ända till Tsarefat [intill Sidon, se ]
och de Jerusalems fångar
som är i Sefarad [långt från Israel]
ska besitta städerna i söder (Negev).
[Detta är enda gången ordet Sefarad används och det finns olika förslag, huvudpoängen med omnämnandet är att det är en plats långt borta. På modern hebreiska är Spanien Sephar och spanska judar kallas sephardi. Även Jonatans Targum associerar Sefarad med Spanien, även om detta är tveksamt. Ett annat alternativ är att Sefarad kan vara "Saparda" från vissa assyriska inskriptioner, vilket placerar staden i Medien. Sardis i Mindre Asien är ytterligare en möjlighet, eftersom dess namn på lydiska är Sfard.]
Allt detta är för Jakobs överträdelser
och Israels hus synder.
Vilken är Jakobs överträdelse?
Är det inte Samarien?
Och vilka är Juda höga platser?
Är det inte Jerusalem?
Spänn för vagnen på travarna (snabba hästar – hebr. rechesh) ni Lachishs invånare ["Hästekipage-staden"],
hon var begynnelsen till dottern Sions [Jerusalems] synd,
eftersom Israels överträdelser blev funna hos henne.
Därför ska du ge en avskedsgåva
till Moreshet Gat.
[Moreshet Gat var troligtvis Mikas hemstad, se ; namnet betyder "i Gats ägo", en del tolkar det inte som en stad utan istället som Davids familj, de som kom att ärva Gat.]
Achzivs hus ["Svekets hus"]
ska vara ett bedrägligt ting (hebr. achsav) för Israels kungar.
Jag ska föra till er, ni invånare i Mareshah [betyder "toppen på ett berg" – ointaglig],
honom som ska besätta (inta – hebr. jarash) dig.
Israels härlighet
ska komma även över Adullam [stad i Judéens västra bergsbygd; betyder "folkets rättvisa"].
Är jag föränderlig, du Jakobs hus?
Är Herrens (Jahvehs) Ande utan tålamod?
Är detta hans gärningar?
Gör inte mitt ord gott mot den som vandrar upprätt?
Jag ska verkligen församla Jakob, allesammans.
Jag ska verkligen samla ihop kvarlevan av Israel.
Jag ska församla dem som får i en fålla,
som en flock mitt i deras betesmark.
De ska föra stort oväsen eftersom det är en stor skara människor.
Och jag sa:
"Lyssna, jag vädjar till er,
ni Jakobs ledare och ni som råder över Israels hus,
är det inte ni som ska känna till (vara intimt förtrogna med) rätten?
Men jag [Mika] är uppfylld
av den kraft som Herrens Ande ger,
och helt överlåten till rättvisan.
Det gör att jag har styrka [mod] att berätta för Jakob om hans överträdelse
och för Israel hans synd.
Hör detta, jag vädjar till er, ni ledare över Jakobs hus
och ni som råder över Israels hus,
som avskyr det rätta
och förvrider all rättvisa,
Många folk ska komma och säga:
"Kom, låt oss gå upp till Herrens (Jahvehs) berg,
upp till Jakobs Guds (Elohims) hus,
han ska lära oss sina vägar,
och vi ska vandra på hans stigar (leva efter hans instruktioner)."
För undervisning (hebr. Torah) ska gå ut från Sion,
Herrens (Jahvehs) ord från Jerusalem.
Rista (församla – hebr. gadad) nu dig,
du skarornas dotter [Jerusalem].
[Betydelsen är inte helt klar. Ordet gadad betyder oftast att rista sig och åkalla avgudar (). Eftersom israeliterna var förbjudna att hänge sig åt sådna okulta seder () kan uppmaningen vara ironi. Ordet kan också användas för att "församla härar", se , och blir då en uppmaning att göra sig redo för strid.]
De har belägrat oss,
de har slagit Jerusalems domare med en stav över kinden.
Men du
Betlehem, Efratah,
du är så liten
(oansenlig) bland Juda släkter
(tusenden) [grupper på tusen personer som Israel var indelat i].
från dig ska det
[trots det] komma
en som ska härska i
Israel.
Hans ursprung är före tiden,
från evighetens dagar.
[Det finns två Betlehem i Israel, ett i Sebulons land i norr, och ett i söder strax utanför Jerusalem i regionen Efrata. Det profetiska ordet är så fullkomligt att det 700 år innan det inträffar förutsäger att Jesus ska födas i den södra byn Betlehem som var så obetydlig att den inte fanns med i Josuas uppräkning av städer, se .]Sedan ska Herren överge dem [överlämna Israels folk åt deras fiender]
tills det är dags för kvinnan att föda,
då ska resten av hans landsmän återvända
och bli förenade med Israels folk.
Och kvarlevan av Jakob
ska vara i folkens mitt,
som dagg från Herren (Jahveh),
som regnskurar över gräset,
som inte förväntats av någon man
eller efterlängtats av människors söner.
Och Jakobs kvarleva ska vara i mitten bland hednafolken
med mycket folk,
som ett lejon bland skogens vilddjur,
som ett ungt lejon bland fårflockarna,
som om han går igenom (passerar) trampar ner och river i bitar,
och där är ingen som kan rädda.
Hör, ni berg, Herrens (Jahvehs) rättegång (resonemang, sak),
och ni eviga klippor, jordens grundvalar,
för Herren (Jahveh) håller rättegång med sitt folk
och han ska gå till rätta med (korrigera, med mål att träna och hjäpa) Israel.
Du ska visa trofasthet (fasthet, sanning, trovärdighet, pålitlighet) mot Jakob
och nåd (omsorgsfull kärlek) mot Abraham –
så som du med ed har lovat våra förfäder
i forna dagar.
[I liturgin för synagogsgudstjänsten på försoningsdagen (jom kippur; det bibliska namnet är jom hakippurim – ordagrant "försoningarnas dag") ingår , efter att hela Jonas bok har lästs.]
Herren (Jahveh) tar bort Jakobs stolthet
liksom Israels stolthet,
för plundrarna har plundrat dem på allt
och fördärvat deras vinstockar.
Därför, så sant jag lever,
förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud (Elohim),
Moab ska bli som Sodom
och Ammon som Gomorra
de ska bli en besittning för ogräs och en salthåla,
ett evigt ödeland.
Kvarlevan av mitt folk ska plundra dem;
kvarlevan av mitt folk ska avfolka dem.
De som då är kvar i Israel ska inte synda mer.
De ska inte tala inbillning (ljuga),
och man ska inte hitta en svekfull tunga i (inga falska ord ska komma ur) deras mun.
Ja, de ska få beta fridfullt som får på grönbete och kunna ligga ner,
utan någon som helst fara (utan att darra av skräck).
Ropa (sjung), dotter Sion [en kärleksfull titel på staden Jerusalem]!
Höj upp ett härskri (ropa högt), Israel!
Var glad och jubla (triumfera, hoppa i glädje) av hela ditt hjärta,
dotter Jerusalem!
Herren (Jahveh) har tagit bort domarna mot dig,
han har kastat ut fienden.
Herren (Jahveh), Israels Konung, bor mitt ibland (nära intill) dig,
ni ska inte längre frukta (uppleva) något ont."
Då frågade jag ängeln (budbäraren) som talade med mig: "Vad är detta?" Han sa till mig: "Dessa är hornen [mäktiga krafter, stormakter] som har förskingrat Juda, Israel och Jerusalem."
Det ska ske att på samma sätt som ni var en förbannelse (något man tog lätt på, gjorde spe av, föraktade) bland nationerna, ni Juda hus och Israels hus, så ska ni bli en välsignelse (något man beundrar, ser upp till). Frukta inte, låt era händer bli starka.
[Här beskrivs Alexander den stores härjningar i Syrien.]
Ett budskap (profetord, denna börda), Herrens (Jahvehs) ord [samma uttryck som i ] om (ordagrant: i) Chadrachs land [Chadrach betyder "omgärdad" (ett gammalt namn för området i västra Syrien) omgärdat av berg],
och [det gäller staden] Damaskus dess [budskapet/bördans] viloplats [som det gäller].
eftersom allas öga [singular] – alla Israels stammars –
[är riktat mot, vänt] till Herren (Jahveh).
Sedan bröt jag sönder min andra stav, Enighet (Harmoni), så att brödragemenskapen mellan Juda och Israel blev bruten.
Ett budskap (profetord, denna börda), Herrens (Jahvehs) ord om (ordagrant: i) Israel. Så förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), som spänner ut (expanderar – hebr. natah) himlarna (universum) och lägger jordens grund och formar människans ande i honom.
[Här antyds ett expanderande universum och flera dimensioner, se .]
Detta budskap (profetord, denna börda) är Herrens (Jahvehs) ord till Israel genom Malakis hand.
[Det hebreiska ordet massa som inleder Malaki är en vanlig term inom profetisk litteratur som introducerar ett budskap från Gud, se ; . Ordet härstammar från ett verb med betydelsen "att bära" vilket gör att det finns en antydan i ordets betydelse att det är budskap som också är krävande och i viss mån betungande.]
[I talar Herren i första person och citerar några av argumenten emot honom. hör ihop i flera väl sammanvävda antitetiskt (motsatta) kiastiska strukturer.]
Jag älskar [har älskat och kommer alltid att älska] dig,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Men ni säger (ändå frågar ni):
"Hur älskar du [har du älskat och kommer alltid att älska] oss?"
Var inte Esau Jakobs bror?
Är det verkligen Herrens (Jahvehs) ord att
jag älskade
Jakob
Så ska ni se och säga: "Må Herren (Jahveh) bli upphöjd och stor långt utanför Israels gränser."
[ knyter an till där Herren citerade Israels anklagande fråga till honom "Hur älskar du oss". I används liknande ordval och ger ett förslag på vad ett mer passande svar skulle vara – lovprisning både i och utanför Israels gränser!]
Juda har agerat trolöst, en styggelse gjord i Israel, till och med i Jerusalem. För Juda har förorenat Herrens (Jahvehs) helgedom, som han älskar, och äktat, gift sig med, främmande gudars (hebr. el) döttrar.
Herren (Jahveh) ska hugga av (avskilja) den man som gör detta, till dess han är utkastad från Jakobs tält och från möjligheten att offra en gåva till Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot).
Jag hatar skilsmässa,
säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim),
och den som täcker sin mantel i orättfärdighet,
säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot).
Så skydda och bevara er ande så att ni inte är trolösa (bedrar och är otrogna).
För jag är Herren (Jahveh) och jag förändras inte. Ni Jakobs söner (barn), det är inte ute med er.
Kom ihåg (tänk på) min tjänare Moses undervisning (hebr. Torah) [de fem Moseböckerna med instruktioner] som jag gav honom befallning om på Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], förordningarna (ordagrant "saker inristat" – hebr. chuqim) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim) för hela Israel.
[Ordet Chorev delar rot med ordet för torr/öde (hebr. charev) vilket beskriver området kring Sinai berg. Ordet delar även rot med ordet cherev som betyder svärd. Det får en djupare innebörd då vi vet att Guds ord beskrivs som ett svärd () och det förbund som skars här, se .]
[Första delen har fjorton led mellan Abraham och David. Trettio namn nämns, inklusive upprepningar och Serach, se , som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 27 män och tre kvinnor.]
Abraham födde Isak,
Isak födde Jakob,
Jakob födde Juda och hans bröder,
Jag säger er: Många ska komma från öster och väster [hedningar från jordens alla hörn] och sitta ner med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket (himlarnas kungarike).
'Jag är [inte var] Abrahams Gud, och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är inte en Gud för de döda, utan för levande!"
Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok [, som var den del av Bibeln de trodde på] om [den brinnande] törnbusken, hur Gud sa till Mose: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?'
Han ska regera som Konung över Jakobs hus [Israel] i evig tid (genom tidsåldrarna),
det ska aldrig bli något slut på hans kungarike."
son till Jakob,
son till Isak,
son till Abraham,
son till Terach (Tera),
son till Nachor,
Där ska ni gråta och skära tänder (där kommer det att råda ångest, hat och ondska), när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva är utdrivna. [Många judar ansåg sig tillhöra Gudsriket eftersom man var född jude, medan Jesus lär att man måste födas på nytt.]
Att de döda uppstår har Mose helt klart visat (han har uppenbarat något som är dolt) i berättelsen om törnbusken []. Här kallar Mose Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud [trots att de inte levde här på jorden då Mose sa detta].
Därför kom han till en stad i
Samarien som kallades
Sykar, nära det fält som
Jakob gav åt sin son Josef.
[Josef begravdes nära Shekem, se .]Där fanns
Jakobs brunn [drygt en kilometer utanför staden]. Trött efter fotvandringen satte sig Jesus ner vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen
(mitt på dagen).
[Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex på morgonen. Det var mitt på dagen, dock inte varmaste tiden som är klockan tre på eftermiddagen. Det är ingen ovanlig tid att hämta vatten. Ett exempel är Sippora och hennes systrar. De kommer hem tidigare än vanligt när Mose hjälpt dem dra upp vatten mitt på dagen, se .]Är du större än vår fader (förfader) Jakob? Han gav oss den här brunnen och drack själv från den, och så gjorde också hans söner och boskap."
Nej [det var inte vi som gjorde undret], Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare (son) Jesus. [Det är genom Jesus mannen blivit helad.] Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom.
Han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna.
[Omskärelsen av judiska pojkar är ett tecken på Guds eviga förbund med Abraham, se . Redan på Moses tid gjorde Gud klart att det inte räckte med det fysiska tecknet – hjärtat behövde också omskäras, se ; ; . Ceremonin utförs på den åttonde dagen och kallas brit mila, se även .]
När
Jakob fick höra att det fanns säd i
Egypten, sände han våra fäder dit en första gång.
Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. [Som grekisktalande jude använder Stefanos den grekiska översättningen av som inkluderar Josefs barnbarn och har antalet sjuttiofem. Den hebreiska texten har sjuttio utan Josefs barnbarn.]
Jakob drog ner till
Egypten, och där dog han och våra fäder.
'Jag är dina fäders Gud,
Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' [] Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit.
Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud.
Det står ju skrivet: Jakob [som senare får namnet Israel] älskade jag, men Esau hatade jag. []
[Uttrycket "hata" betyder inte att skoningslöst hata, utan är ett hebreiskt uttryck för jämförelse där någon blir utvald och på så vis blir mer älskad. Esau blir också välsignad, se , och folkslaget edomiterna som är ättlingar till Esau är ett brödrafolk till Jakob, se .
Dessa två exempel med Isak och Jakob väcker frågan om Gud verkligen är rättvis. I det tredje exemplet visar Paulus att Gud har rätt att visa nåd och förbarma sig över vem han vill. Samma princip finns i den liknelse Jesus berättade där alla arbetare i vingården fick samma lön, och Gud har rätt att visa sin godhet mot vem han vill, se .]
Det är på det sättet hela
Israel ska bli frälst, som det står skrivet
[; ]:
Från
Sion ska Frälsaren komma
och ta bort ogudaktighet från
Jakob.
Innan vissa personer från
Jakob var där hade han för vana att äta med hedningarna. Men när männen
[från Jerusalem] kom, drog han sig gradvis undan
[från hedningarna], eftersom han fruktade dem som var för omskärelse
[den grupp judar som lärde att en hedning var tvungen att omskära sig innan han blev en kristen].
I tro bosatte han sig i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte,
I tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider [].
I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner []. Sedan tillbad han böjd mot änden av sin stav [].
