Referenser (158 st)
Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är Moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.]
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom.
Det var han som slog midjaniterna på Moabs mark, och hans stad hette Avit.
Edoms ledare är skräckslagna.
Ångest har gripit Moabs mäktiga män.
Alla Kanaans invånare smälter bort.
[Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
Och de vandrade från Ovot och slog läger i
Ijej-Haavarim [betyder: "Abrahams ruiner", se ] i öknen framför
Moab, mot soluppgången
(österut).
Därifrån vandrade de och slog läger på andra sidan Arnon [som rinner genom Wadi el-Mojib och mynnar ut i Döda havets sydöstra del] som är i öknen som kommer ut vid amoréernas gräns. För Arnon är Moabs gräns mellan Moab och amoréerna.
och dalens sluttning som lutar mot Ars säte (bygd) [Ar var Moabs huvudstad]
och stödjer sig mot Moabs gräns."
[Den utombibliska källan "Herrens stridsbok" har ännu inte hittats. En liknande bok som också omnämns är Jashars bok (; ). Dessa böcker verkar ha bestått av segersånger och var allmänt kända vid denna tid.]
och från Bamot till dalen som är i
Moabs fält vid
Pisgas huvud
(bergstopp) som ser ner över öknen.
Chesbon var amoréernas kung Sichons stad som hade krigat mot den tidigare kungen i Moab och tagit hela hans land ur hans hand ända till Arnon.
För en eld har gått ut från Chesbon,
en flamma från Sichons stad,
den har slukat Ar i Moab,
herrarna över Arnons höga platser.
Ve över dig Moab,
du är kuvad Kemoshs folk.
Han har gett sina söner som flyktingar
och sina döttrar till fångenskap
– till amoréernas kung Sichon.
Och Israels söner vandrade och slog läger på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
Och Moab var väldigt rädda inför folket eftersom de var många, och Moab var skräckslagna inför Israels söner.
Och Moab sa till de äldste i Midjan: "Nu kommer denna skara att äta (bokstavligt slicka) upp allt som är runtomkring oss, som oxarna äter upp det gröna på fälten." Och Balak, Tsippors son, var Moabs kung vid den tiden.
Och Moabs äldste och Midjans äldste gick iväg med [belöning/betalning för] spådom i sina händer. [Balaks uttalande i antyder att betalningen först diskuterades efter att Bileam kommit till honom. Här har de kanske med sig en delbetalning, se även .] Och de kom till Bileam och talade Balaks ord med honom.
[Resan var lång och det var sent.] Och han sa till dem: "Stanna här i natt och jag ska ge de ord tillbaka som Herren (Jahveh) talar till mig." Och Moabs furstar stannade hos Bileam.
Och Bileam sa till Gud (Elohim): "Balak, Tsippors son, Moabs kung har sänt till mig (och sagt):
Och Moabs furstar steg upp och de gick till Balak och sa: "Bileam vägrar att följa med oss."
[Bileam är en hednisk präst som till en början beskrivs i positiva ordalag, eftersom han hör Herrens röst och lyder och inte kan förbanna israeliterna. Allt eftersom berättelsen rör sig framåt visar han sig ha en dubbel natur. I NT beskrivs han som en som förleder israeliterna in i synd, se ; ; ; . Det finns flera paralleller med Judas. Båda hade kärleken till pengar () och förråder sina bröder. Det är intressant att vid utgrävningar i Tell Deir Alla i Jordanien (8 km öster om Jordanfloden, 1 km norr om Jabbok) hittas 1967 en inskription i ett tempel som omnämner "siaren Bileam, Beors son". I texten som innehåller profetior om undergång och kaos nämns också fåglar och även en hyena och åsna. Inskriptionen dateras till 900-800 f.Kr. vilket är långt senare än Bileam. Denna inskription är dock en utombiblisk källa som bekräftar Bibelns uppgifter, som då redan fanns nedtecknade i Moseböckerna, att en siare som hette Bileam var känd i just detta område i Jordanien.]
Och Bileam steg upp på morgonen och sadlade sin åsna och gick med Moabs furstar.
Och när Balak hörde att Bileam hade kommit gick han ut och mötte honom vid Ir-Moab [staden i Moab, troligtvis Ar, se , ] som är på Arnons gräns, vid den yttersta delen av gränsen.
Och han återvände till honom och han stod (kvar) vid sitt brännoffer, han och alla Moabs furstar.
Och han [Bileam] tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:
"Från Aram [nuvarande centrala och södra Syrien; betyder: upphöjd]
hämtade Balak mig,
Moabs kung
från bergen i öster:
Kom, förbanna (hebr. arar) Jakob
och kom förbanna (hebr. zaam) Israel.
Och han kom till honom och han stod (kvar) vid sitt brännoffer, och Moabs furstar med honom. Och han sa: "Vad har Herren (Jahveh) talat?"
Jag ser honom, men inte nu.
Jag ser honom, men inte nära.
Det ska komma fram en stjärna från Jakob
och en spira ska resa sig ur Israel
och ska slå runt Moabs hörn
och bryta ner alla Sets söner.
[ formar en kiasm. Strukturen betonar hur just offrandet till dessa avgudar är det centrala i vad som väcker Guds vrede. Baal är det kanaaneiska och hebreiska ordet för "herre" och Peor är platsen. Platsen ligger strax öster om Jeriko och kallas även Beit-Peor (Peors hus) i . Baal var en fertilitetsgud som dyrkades med sexuella riter, se ; .]
Och Israel vistades i Shittim [plural av Shittah, hebreiska för akaciaträ – enligt Josefus 1 mil öster om Jordan, se ; ; ]
och folket började begå äktenskapsbrott med Moabs döttrar.
Och Mose och prästen Elazar talade med dem på Moabs slätt vid Jordan vid Jeriko och sa:
Dessa var de som räknades av Mose och prästen Elazar som räknade Israels söner på Moabs slätt vid Jordan, vid Jeriko.
Och de förde fångarna och bytet och det tillspillogivna till Mose och prästen Elazar och till Israels söners församling, till lägret på Moabs slätt som är vid Jordan mittemot Jeriko.
Och de vandrade från Obot och slog läger i
Ijej-Haavarim [betyder: "Abrahams ruiner"], vid
Moabs gräns.
Och de vandrade från Avarims berg och slog läger på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
Och de slog läger vid Jordan från Beit Jeshimot ända till Avel Shittim på Moabs slätt.
Och Herren (Jahveh) talade till Mose på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sa:
Och Herren (Jahveh) talade till Mose på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sa:
Detta är befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahveh) befallde (hebr. tsavah) Israels söner genom Moses hand, på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
På andra sidan Jordan i Moabs land tog Mose på sig (gjorde han ett medvetet viljebeslut) att förklara denna undervisning (hebr. torah) och sa:
Så vi gick vidare från våra bröder, Esaus söner som bor i Seir, från Aravas väg, från Eilat och från Etsjon-Gever. Och vi vände och tog vägen genom Moabs öken.
[Etsjon-Gever var en hamnstad i Edom vid norra kusten av Aqabaviken (Röda havet) i regionen kring Eilat/Aqaba, kanske Korallön. Det var Salomos huvudsakliga hamn för världsvid handel, se .]
Och Herren (Jahveh) sa till mig: "Angrip inte Moab och börja inte strida med dem, för jag ska inte ge dig av hans land som besittning eftersom jag har gett Ar [stad i Moab; betecknar här även hela området] till Lots söner till besittning.
"Idag är den dag då ni ska gå över Moabs gräns och Ar,
Dessa är förbundets ord, som Herren (Jahveh) befallde Mose att skära med Israels söner i Moabs land, vid sidan av förbundet som han skar med dem vid Horeb (hebr. Chorev).
[I det hebreiska språkbruket skär man ett förbund. Det beror på att alla sådana förbund är blodsförbund. På svenska brukar vi använda uttrycket ingå förbund, men det blir missvisande då ett förbund som enbart ingås, utan blod, är en annan sorts förbund än blodsförbundet. Horeb är ett annat namn på berget Sinai. Det hebreiska namnet på Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.]
"Gå du upp till detta Avarims berg
[bergskedjan], till berget
[toppen] Nebo, som är i
Moabs land, som ligger mitt emot Jeriko, och bese Kanaans land, som jag ger till Israels söner till besittning
(egendom; ordagrant: något att greppa tag om – hebr. ),
Mose gick
[norrut] från öknen i
Moab upp till berget
Nebo, som ligger
[på östra sidan om Jordanfloden] mitt emot Jeriko. Han gick upp på toppen
Pisga.
[En bergskam med flera toppar som ligger strax nordväst om berget Nebo.] Där visade Herren
(Jahveh) honom hela landet
[som han blivit lovad att få se ]:
[Mose står i mitten på den östra kanten av det land som ska bli Israels, och med början från norr till söder (i en halv cirkel i moturs riktning) visar Gud honom hela landet.] Gilead
[norrut längs med bergskammen] ända till
[staden] Dan
[i norr]Där i Moabs land dog Herrens tjänare Mose, precis som Herren (Jahveh) hade sagt.
Och han begravdes i dalen i Moabs land mittemot Bet – Peor, och ingen vet var hans grav finns till denna dag.
Och Israels söner begrät Mose på Moabs slätt i 30 dagar, så tog gråten och sorgen efter Mose slut.
[Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även .]
Detta är arvet som Mose fördelade på Moabs slätt bortom Jordan vid Jeriko österut.
Sedan steg Balak, Tsippors son, upp och kämpade mot Israel, och han sände efter Bileam, Beors son, för att förbanna er.
Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, och Herren (Jahveh) styrkte Eglon [betyder: "lik en kalv" och liknar också ordet för rund/rundad], Moabs kung, mot Israel, eftersom de hade gjort det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon.
[Moabiterna nämns inte bland folken som Herren hade låtit finnas kvar för att pröva israeliterna, se . Moabiterna härstammar från Lots äldsta dotter som hade ett incestförhållande med sin far efter att han "ätit och druckit", se . Namnet Eglon betyder "lik en kalv" på hebreiska, och är snarlikt ordet agol som betyder rund eller rundad. Ingen israelit kunde undgå att lägga märke till den karikatyriska beskrivningen av Eglon som blir en clownliknande figur. I används det hebreiska bari, som beskriver fet gödboskap, och här med en förstärkning som beskriver honom som "enormt fet". Varje gång hans namn förekommer i beskrivs han som "Moabs kung", men efter undviker författaren den titeln. Denne man var "någon" under de 18 år han regerade, men reduceras sedan till en namnlös "han" som dör en förnedrande död.]
Och Israels söner tjänade Eglon, Moabs kung, i 18 år.
Men när Israels söner ropade till Herren (Jahveh) reste Herren (Jahveh) upp en frälsare (räddare), Ehud, Geras son, Benjamins son, en vänsterhänt man, och Israels söner sände en gåva med honom till Eglon, Moabs kung.
[Namnet Benjamin betyder ordagrant "högra handens son". Författaren noterar att Ehud var vänsterhänt, en egenskap som skulle visa sig avgörande för utgången i denna berättelse, se och . Benjaminiterna var kända för sin skicklighet att använda slungor med sin vänstra hand ().]
Och han erbjöd gåvan till Eglon, Moabs kung. Eglon var en mycket välgödd (ordagrant "fet/stor överflöd/mer/mycket" – hebr. bari meód) man. [Samma uttryck används om de sju feta korna i Josefs dröm, se .]
Och han sa till dem: "Följ efter mig för Herren (Jahveh) har gett era fiender Moabiterna i er hand."
Och de gick ner efter honom och tog Jordans vadställen [strax norr om Döda havet] mot (mitt emot) Moabiterna, och tillät ingen att gå över. [Vadställena vid Jordanfloden var en strategisk position att besitta, se även . Detta hindrade Moabiternas styrka väster om Jordan att få förstärkning, och hindrade också deras reträtt. Liknande strategi används i när Jefta strider mot efraimiterna och i Ramses II:s beskrivning av striden om Kadesh mot hettiterna 1285 f.Kr.]
Och de slog i Moab vid den tiden omkring 10000 män, varje frisk man och varje stridsman, inte en enda man flydde (lyckades fly).
Moab kuvades den dagen under Israels hand och landet hade ro i 40 år.
Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens
(Jahvehs) ögon och tjänade
[nu räknas sju avgudar upp:] baalerna
och ashtarot
(stjärnorna) och
Arams gudar
[som var Chadad, Mot, Anat och Rimon] och
Sidons gudar
och
Moabs gudar
[Kemosh, se ] och Ammons söners gudar
[Molok, se ] och filistéernas gudar
[Dagon, se ] och de övergav Herren
(Jahveh) och tjänade honom inte.
och han sa till honom:
"Så säger Jefta: Israel tog inte landet från Moab och inte Ammons söners land.
[Nu följer en lång utläggning där Jefta visar att han känner väl till Israels historia. Han klargör att Ammons söner aldrig har blivit intagna av Israel. Tvärtom är det tre länder som Gud säger att Israel inte ska strida emot eftersom de är deras bröder. Dessa är Ammon och Moab som är ättlingar till Lot (Abrahams brorson) samt Edom som är ättlingar till Esau (Jakobs bror). Det som Jefta nu redogör för från till 26 är hur Israel har vandrat i öknen och inte rört dessa tre länder, men hur däremot amoréerna för länge sedan har tagit det område som Ammon nu gör anspråk på och hur Israel tog det från amoréerna och därmed har laglig rätt till detta område, se .]
och Israel sände budbärare till Edom och sa: 'Låt mig, jag ber dig, gå genom ditt land,' [] men Edoms kung lyssnade inte. Och på samma sätt sände han till Moabs kung men han ville inte och Israel vistades i Kadesh.
Och de vandrade genom öknen och gick runt (tog en omväg runt) Edoms land och Moabs land och kom till östra sidan om Moab och de slog läger på den andra sidan om Arnon. Men de kom inte innanför Moabs gränser för Arnon var Moabs gräns. [Floden Aronen rinner genom Wadi el-Mojib och mynnar ut i Döda havets sydöstra del.]
Och är du nu bättre än Balak, Tsippors son, Moabs kung? Tvistade han någon gång med Israel eller stred han mot dem?
På den tiden när domarna
[det judiska folkets andliga och militära ledare, se ] regerade blev det svält i landet.
[Domartiden är en omkring 300 år lång period i judarnas historia, efter ökenvandringen och före monarkin. Det är en mörk tid i Israels historia. Det råder anarki, med inbördes strider mellan de tolv stammarna men också med grannländerna.] Då gav sig en man i väg från
Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i
Moabs land.
Mannen hette Elimelech, hans hustru Noomi och hans båda söner Machlon och Kiljon.
[Elimelechs namn betyder: "min Gud är kung"; Noomi "välbehag/den ljuva"; sönerna "sjuklig" och "bräcklig/vekling".] Familjen var efratiter från
Betlehem i Juda.
[Efratah var ett område kring Betlehem, se ; ; .] De kom till
Moabs land och stannade där.
[Första kapitlet börjar och slutar i den lilla staden Betlehem i Juda. Det är en nästan ironisk poäng att det är hungersnöd i Beit-lechem, på hebreiska "brödhuset". Den naturliga orsaken till hungersnöden var troligtvis flera år med torka och uteblivna skördar. Ur ett teologiskt perspektiv fanns också andliga orsaker. Israels folk hade övergett Gud och hängett sig åt avgudar, och en konsekvens av detta var att Guds beskyddande hand lämnade folket, se ; .
Moab ligger öster om Döda havet, se ; . Bara någon generation tidigare hade israeliterna varit i strid med Moab, se . Beslutet att bege sig till Moab, och inte till sina judiska bröder öster om Jordanfloden, kan beskriva det andliga avfallet. Giftermål med Moabitiska kvinnor var inte förbjudet, men ingen Moabit, eller hans söner till tionde generationen, tilläts upptas i Herrens församling, se . Anledningen var folkets ursprung, incestrelationen mellan Lot och hans äldsta dotter, se . Vidare var det Moabiterna som betalade för att Bileam skulle förbanna Israel, se .]Noomi stod upp
(bestämde sig), med sina svärdöttrar, för att vända hem från
Moabs slättland. För hon hade hört i
Moab att Herren
(Jahveh) hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd
(hebr. lechem).
[Betlehem var återigen en "brödstad".]Så Noomi och hennes svärdotter,
Moabitiskan Rut, återvände från
Moabs land. De kom till
Betlehem när kornskörden startade
[på våren, omkring april månad].
[Även om vetet var mer eftertraktat än kornet, var kornet ett viktigt spannmål eftersom det var tåligare och växte på platser som var för torra för andra sädesslag. Dess tidiga skörd gjorde det till en viktig del av mattillförseln medan man väntade på att de andra grödorna skulle mogna. Kornskörden är årets första skörd. Den äger rum i april, vilket innebär att huvuddelen av Ruts berättelse sker tidigt på våren.]Tjänaren som var förman för skördemännen svarade: "Det är en Moabitisk kvinna som återvände hit tillsammans med Noomi från Moabs land.
Sedan sa han till återlösaren: "Den åkermark som tillhörde vår släkting (broder, halvbror) Elimelech överlåter nu Noomi nyttjanderätten för, hon som kom tillbaka till oss från Moab.
Men de glömde bort Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), och han gav dem i Siseras hand, härföraren över Chatsor [i norra Galileen, se ], och i filistéernas hand [] och i kungen i Moabs hand [öster om Döda havet, se ] och de stred mot dem.
Då Saul hade erövrat kungamakten över Israel, stred han mot alla sina fiender på alla sidor, mot Moab och mot Ammons söner och mot Edom och mot Tsovas kungar och mot filistéerna. Och varthelst han vände sig själv slog han dem.
Och David gick därifrån till
Mitspeh [betyder: "vakttorn"] i
Moab [öster om Jordanfloden] och han sa till
Moabs kung: "Låt min far och min mor, jag ber dig, komma hit och vara hos dig, till dess jag vet vad Gud
(Elohim) ska göra för mig."
Och han förde dem inför Moabs kung och de vistades hos honom hela den tid som David var i borgen (hebr. matsodah). [Exakt var Mitspeh låg är inte helt fastställt, det är ett generellt namn för en militär utpost, men kan också vara en stad, kanske Kerak eller Rujm el-Meshrefeh i nuvarande Jordanien.]
Och han slog Moab och mätte dem med ett mätsnöre, lät dem lägga sig ner på marken och han mätte två rader som han dödade och en hel rad fick leva. Och Moabiterna blev Davids tjänare (slavar) och bar fram gåvor.
från Aram och från Moab och från Ammons söner, och från filistéerna och från Amalek och från det tillspillogivna från Hadadezer, Rechovs son, kung i Tsova.
Och Benajaho, Jehojadas son, son till en krigare från Kavtsel, som hade gjort mäktiga dåd, han slog Moabs två lejon (berömda hjältar) och han gick ner och slog ett lejon i brunnen (cisternen) under snötiden (vintern).
Vid den tiden byggde Salomo en hög plats till Kemos, Moabs vidrighet [], på berget som är framför Jerusalem, och till Molok, Ammons söners vidrighet.
eftersom de har övergett mig och har tillbett
Ashtoret [Ishtar – kärlekens och krigets gudinna; himmelens drottning och Baals hustru], sidoniernas gudinna,
Kemosh, Moabs gud och
Milkom [även kallad Molok], amoréernas gud,
och inte vandrat på mina vägar till att göra det som är rätt i mina ögon och hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina påbud (bindande juridiska beslut) som hans far David gjorde.
[Första och andra Kungaboken var från början en bok. Här fortsätter stycket som började i föregående fyra verser, se . Moab, öster om Döda havet, hade tidigare styrt över Israel (), men hade besegrats av David (). Nu drygt hundra år senare tar Moabiterna tillfället i akt och gör uppror när Ahab just har dött. På Meshastelen (kallas även "Moabitstenen"; hittades i Dibon i Jordanien 1868) som dateras till 840 f.Kr. finns Moabs kung Meshas beskrivning av detta krig, se även . Sydrikets 6:e kung, Achasja, möter nu motgångar både politiskt och personligen: Moab gör revolt och han skadar sig i en olycka. Achasja var kung i Israel en kort period 853-852 f.Kr.] Och
Moab [öster om Döda havet] gjorde uppror mot Israel efter Ahabs
(hebr. Achav) död.
Och Mesha, Moabs kung, var fårägare, och han gav till Israels kung ullen från 100000 lamm och från 100000 baggar.
Men det hände när Ahab var död att Moabs kung gjorde uppror mot Israels kung.
Sedan gick han och sände bud till Jehoshafat, Juda kung, och sa: "Moabs kung har gjort uppror mot mig, vill du gå med mig i strid mot Moab?"
Han svarade: "Jag vill gå, jag är som du är och mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."
Då sa Israels kung: "Ack (åh nej), det är Herren (Jahveh) som har samlat dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand."
Och Elisha sa till Israels kung. "Vad har jag att göra med dig? Gå till din fars profeter och till din mors profeter." Och Israels kung sa till honom: "Nej, för Herren (Jahveh) har kallat dessa tre kungar tillsammans för att ge dem i Moabs hand."
Och detta är en lätt sak i Herrens (Jahvehs) ögon och han ska ge Moab i er hand.
Och alla Moabs kungar hörde att kungarna var på väg upp för att strida mot dem och samlade ihop sig, alla som kunde bära en rustning (var tillräckligt gamla) och uppåt och de stod på gränsen.
Och de steg upp tidigt på morgonen och solen sken på vattnet och Moabiterna såg vattnet en bit bort och det var rött som blod,
och de sa: "Detta är blod, kungarna har säkert stridit mot varandra och de har slagit var och en sin man, därför Moab: Till bytet!"
Och när de kom till Israels läger steg israelerna upp och slog Moabiterna så att de flydde för dem. Och de slog landet Moab mäktigt (kraftfullt, ordentligt, rejält).
Och när Moabs kung såg att striden var för stark för honom, tog han med sig 700 män som drog svärd för att bryta in till Edoms kung, men de kunde inte.
Och Elisha dog och de begravde honom.
Och Moabitiska rövarband kom in i landet när året började [på våren, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten, se ; , ].
Och de höga platserna som var framför (öster om) Jerusalem, till höger [den södra höjden] på förödelsens berg [ordlek för "Smörjelsens berg", dvs. Olivberget], som Salomo. Israels kung, hade byggt till
Ashtoret [Ishtar – kärlekens och krigets gudinna; himmelens drottning och Baals hustru], sidoniernas avskyvärdhet
och till Kemosh, Moabs avskyvärdhet
och till Milkom [även kallad Molok], Ammons söners avskyvärdhet,
orenade kungen.
Och Herren (Jahveh) sände mot honom kaldéernas trupper och araméernas trupper och Moabiternas trupper och Ammons söners trupper och sände dem mot Juda för att fördärva enligt Herrens (Jahvehs) ord som han talat genom sina tjänare profeternas hand.
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Han slog midjaniterna på Moabs mark. Hans stad hette Avit.
dessutom Jokim och männen i Koseba samt Joash och Saraf, som blev herrar över Moab, likaså Jasubi-Lehem. Men detta hör till en avlägsen tid.
Shaharajim fick barn i Moabs land, sedan han hade skilt sig från sina hustrur Hushim och Baara.
Dessutom Benajaho, son till Jojada från Kabseel, som var en tapper man och gjorde många stordåd. Han slog ner de två arielerna i Moab, och det var han som en snövädersdag steg ner och slog ihjäl lejonet i brunnen.
Han slog också Moabiterna, och de blev Davids tjänare och betalade skatt till honom.
Även dessa helgade kung David åt Herren (Jahveh), liksom han hade gjort med det silver och guld han hade fört med sig hem från alla andra folk: från edomiterna, Moabiterna, ammoniterna, filistéerna och amalekiterna.
Sedan kom Moabiterna och ammoniterna och med dem andra ammoniter för att strida mot Joshafat.
Se nu folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd! Det var deras område du inte lät Israel gå igenom när de kom från Egyptens land, utan de tog en omväg bort ifrån dem och förgjorde dem inte.
Och när de började att sjunga och lova, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd som hade kommit mot Juda, och de blev slagna.
Folket från Ammon och Moab reste sig mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta och förgöra dem, och när de hade gjort slut på folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra.
Moab är mitt tvättfat.
På Edom kastar jag min sandal (sko).
Filistéen, gråt högt på grund av mig
[Filistéen har all anledning att vara rädd för Herren (Jahveh).]
Edoms tält [ättlingar till Jakobs tvillingbror Esau, fiender sydost om Döda havet]
och ismaeliterna [Ismael var Isaks halvbror, se ; ],
Moab [ättlingar från Lot, fiender öster om Döda havet, se ]
och hagariterna [i nordost, på andra sidan Jordan, se ; ],
Moab [fiender öster om Döda havet, se ] är mitt tvättfat [som jag tvättar mina fötter i],
över Edom [fiende söder om Döda havet] kastar jag min sko [som en tjänare],
över Filistéen ropar jag högt i segerjubel.
De ska flyga ner över Filistéens skuldror i väst, tillsammans ska de grusa österns söner, de ska räcka ut sin hand över Edom och Moab och Ammons söner ska lyda dem.
[Moab var Israels och Judas grannland öster om Jordanfloden. Många av de nordliga Moabitiska städerna i detta kapitel tillhörde en gång i tiden Israel. Bland dem är Cheshbon och Eleale som nämns i , se . När Israel och Juda var starka hade de kontroll över detta område, men under Jesajas dagar stod Moab och andra länder i området under attack från Assyrien. I räknas de stora städerna upp från söder och sedan norrut.] Budskap om
(profetord, börda över) Moab.
På en natt ödeläggs
Ar [stad söder om floden Aronon, på östra sidan av Döda havet] i
Moab,
lagd i ruiner,
på en natt ödeläggs Kir
[nuvarande staden Karak, också söder om Aronon] i
Moab,
lagd i ruiner.
Han har gått upp till templet [eller en stad som kallades Bait] och till Divon,
till de höga platserna för att gråta över [berget] Nebo [där avgud Kemosh tillbads, se även ]
och över Medeva [stad öster om Jordanfloden, se ; , ].
Moab [hela landet] skriker (i sorg, smärta och chock);
varje huvud är skalligt, varje skägg är avrakat [som tecken på sorg].
Cheshbon [öster om Jordan, ; ; ]
och Elale [väster om Jordan, 3km från Cheshbon, ; ; ] ropar ut,
deras röster hörs ända till Jahats [Levitisk stad öster om Jordan, se ; ; ].
Därför skriker Moabs stridsmän högt,
hans själ är matt (svag, förbleknar) i honom.
Mitt hjärta ropar för
Moab,
hennes flyktingar sträcker sig till
Tsoar, som en treårig kviga,
som Lochit stiger upp, går de upp med gråt, på
Choronaims väg häver de upp ett undergångens skri.
Klagoropet har gått runt Moabs gränser;
dess ylande har nått Eglaim []
och dess ylande har nått till Beer Elim [bortom Moabs östra gräns, se ].
Dimons vatten är fulla av blod,
jag ska låta än mer komma över Dimon [område nordväst om Damaskus],
ett lejon som har flytt från Moab
ska komma över honom och över kvarlevan av landet.
För det ska ske att som flaxande fåglar,
som ett förskingrat bo
(fågelnäste),
så ska
Moabs döttrar bli
vid
Arnons vadställen.
Låt mina utstötta bo hos dig,
som hos Moab var du ett skydd för honom från fördärvarens ansikte.
För utpressningen ska ta slut,
fördärvet upphöra,
de som trampade ner är förtärda, ut ur landet.
Vi har hört om Moabs stolthet,
han är mycket stolt,
även om hans högfärd och hans högmod
och hans arrogans, hans grundlösa skryt.
Därför ska Moab jämra sig för Moab,
alla ska jämra sig, för Qir-Cheres [förknippas ofta med Moabs antika huvudstad; betyder "mur av lerskärvor"] russinkakor ska ni sörja,
hårt drabbade.
Därför jämrar sig mitt inre (tarmarna, magen) som en kinnor-harpa för Moab,
och mitt inre [hjärtats strängar vibrerar] för Qir-Cheres [i Moab].
Och det ska ske när man ser hur Moab har tröttat ut sig själv
på de höga platserna, att han ska komma till sin helgedom och be,
men han ska inte segra.
Detta är orden som Herren (Jahveh) talade angående Moab i gångna tider.
Men nu har Herren (Jahveh) talat och säger: "Inom tre år, som åren [noggrant] räknas av en inhyrd arbetare, ska Moabs härlighet bli föraktad för hans stora folkmassor, och kvarlevan ska vara mycket liten och utan styrka."
För Herrens (Jahvehs) hand ska vila på (över) detta berg,
och Moab är nertrampat under honom,
som halm trampas ner i dyngpölen (dyn; gödselpölen).
Över Egypten och över Juda och över Edom och över Ammons söner och över Moab och över alla med [som yttre bevis på deras avgudadyrkan har] har klippt kanterna på sitt hår [klippt håret kort vid tinningarna, se ; ; ], som bor i öknen, eftersom alla folkslag är oomskurna, men hela Israels hus är oomskuret i hjärtat.
Edom och Moab och Ammons söner,
och sänd dem till Edoms kung och till
Moabs kung och till Ammons söners kung och till
Tyros kung och till
Sidons kung med budbärarnas hand som kom till Jerusalem till Sidkia
(hebr. Tsidqijaho), Juda kung,
Och även alla judar som var i Moab och bland Ammons söner och i Edom och som var i alla länder, hörde att Babels kung hade lämnat en kvarleva i Juda och satt Gedaljaho, Achiqams son Shafans son, över dem.
Till Moab.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim):
Ve till Nevo! För det är tillspillogivet.
Qirjatim måste skämmas, det är taget.
Misgav måste skämmas och förskräckas.
Moabs lov finns inte mer.
I Cheshbon har de tänkt ut ont mot henne:
"Kom, låt oss hugga av henne från att vara en nation."
Även du Madmen ska föras till tystnad, svärdet ska jaga dig.
Moab är tillintetgjort,
hennes små har låtit ett rop höras.
Ge vingar till Moab
för hon måste flyga och ge sig av,
och hennes städer ska bli en ödeplats
utan någon som bor där.
Moab har varit lätt från sin ungdom
och han har satt sig [som vin] på botten
och inte blivit tömd från kärl till kärl
– han har inte gått i fångenskap,
därför finns hans smak kvar hos honom
och hans doft har inte förändrats.
Och Moab ska skämmas för Kemosh
som Israels hus skämdes för Betel, deras tillförsikt.
Moab är tillspillogivet och de har gått upp, in i hennes städer
och hennes utvalda unga män har gått ner till slakten,
förkunnar (säger, proklamerar) Konungen,
vars namn är Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot).
Katastrofen för Moab kommer nära
och hennes bedrövelse hastar mycket.
Du dotter som bor i Divon,
kom ner från din härlighet och sitt törstig,
för Moabs fördärvare har kommit emot dig,
han har brutit ner dina starka fästen.
Moab måste skämmas, för det är nedbrutet,
jämra er och ropa,
berätta det i Arnon,
att Moab är fördärvat.
och över Qeriot och över Botsra
och över alla städer i Moabs land, nära och långt borta.
Moabs horn är avhugget
och dess arm är bruten,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh). [Horn är en bild på styrka.]
Gör honom drucken
för han har gjort sig själv stor mot Herren (Jahveh)
och Moab ska vältra sig i sina spyor
och han ska även bli till åtlöje.
Och ni som bor i Moab,
lämna städerna och bo bland klipporna
och var som duvor
som bygger sina bon vid hålets öppning (mun).
Vi har hört om Moabs stolthet,
han är mycket stolt,
hans upphöjdhet och hans stolthet
och hans högmod och hans hjärtas höghet.
Därför ska jag jämra mig över Moab;
ja, jag ska ropa för hela Moab,
för Qir-Cheres män [staden förknippas ofta med Moabs antika huvudstad; betyder "mur av lerskärvor"] ska mitt hjärta stöna.
Och glädje och fröjd har tagits bort
från dina fruktbärande fält och från Moabs land
och jag har låtit vinet sina från dina vinpressar,
ingen ska trampa med rop,
ropen ska inte vara några rop.
[Man brukade trampa druvorna i vinpressen under taktfasta rop och ibland med rytmiska sånger, då det var vanligt att man stod tillsammans i vinpressen och höll en jämn gemensam takt i trampandet.]
Och jag ska göra slut i Moab,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
på honom som offrar på höga platser
och honom som offrar till sina gudar.
Därför jämrar sig mitt hjärta för Moab
som flöjter,
och mitt hjärta jämrar sig
som en flöjt för Qir-Cheres män [i Moab],
eftersom hans överflöd har gått till spillo.
På alla Moabs hustak
och på dess öppna platser (torg) – överallt klagan,
för jag har krossat Moab som ett kärl
som saknar skönhet,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Hur nedbruten är han inte! De jämrar sig!
Hur har inte Moab visat ryggen med skam.
Så ska Moab bli ett hån
och en förfäran för alla runtomkring honom.
Så säger Herren (Jahveh):
Se han ska hovra som en örn
och ska sprida ut sina vingar mot Moab.
Städerna är tagna
och bergfästena [naturliga bergfästen, grottor och klippor – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] är belägrade,
och hjärtat hos Moabs mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft)
ska på den dagen vara som hjärtat hos en kvinna i hennes födslovåndor.
Och Moab ska upphöra att vara ett folk
eftersom han har gjort sig själv stor mot Herren (Jahveh).
Skräck och avgrund, en snara är över dig Moabs invånare,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Han som flyr för skräcken
ska falla i avgrunden
och han som tar sig upp ur avgrunden
ska fångas av snaran,
för jag ska föra den över henne,
över Moab ditt besökelseår,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
I Cheshbons skugga
står flyktingarna utan styrka,
för en eld har gått fram från Cheshbon,
och en flamma från Sichons mitt
och den slukar Moabs hörn
och kronan på huvudet på de stormande.
Ve dig Moab!
Kemosh folk är upplöst
för dina söner är bortförda fångar
och dina döttrar är i fångenskap.
Men jag ska vända Moabs fångar
vid dagarnas slut (i kommande dagar)
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh). Till hit är Moabs dom.
Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahveh):
Eftersom Moab och Seir säger: Se, som med alla folk är det med Juda hus,
därför ska jag öppna Moabs flank på sidan av städerna, på sidan av hans städer som är på hans gränser, det sköna landet, Beit-Jeshimot, Baal-Meon och Kirjatajim
Och jag ska verkställa domen över Moab, och de ska veta att jag är Herren (Jahveh).
Han ska också dra in i det härliga landet [Israel], och många [länder eller folk] ska falla, men dessa ska undkomma hans hand [tyranni]: Edom, Moab och de främsta av Ammons barn. [Dessa tre områden är antika länder sydost om Israel, nuvarande Jordanien.]
Så säger Herren (Jahveh):
"För tre av Moabs överträdelser,
ja, för fyra, ska jag inte ändra mig,
eftersom de har förbränt Edoms kungs ben till aska.
[I föregående ord till Ammon var det ofödda barn som dödades, se , här är det de döda som skändas. Dessa två profetiska ord visar hur man vanhelgar livet som Gud har gett.]
Jag ska sända en eld över Moab
och den ska sluka Keriots palats (mäktiga byggnader).
Moab ska dö i kalabalik, i stridslarm (tumult),
till ljudet av shofar (vädurshorn).
Mitt folk, kom nu ihåg
vad Moabs kung Balak tänkte ut och
Bileam, Beors son svarade honom,
från Shittim till Gilgal
för att du ska förstå (ha intim kunskap om) Herrens (Jahvehs) rättfärdiga gärningar.
Jag har hört hånet från Moab
och hånskratten från Ammons barn
som har hånat mitt folk
och ifrågasatt deras gränser.
Därför, så sant jag lever,
förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud (Elohim),
Moab ska bli som Sodom
och Ammon som Gomorra
de ska bli en besittning för ogräs och en salthåla,
ett evigt ödeland.
Kvarlevan av mitt folk ska plundra dem;
kvarlevan av mitt folk ska avfolka dem.
