Referenser (158 st)
Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är Moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.]
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moavs mark, och hans stad hette Avit.
Edoms ledare är skräckslagna. Ångest har gripit Moavs mäktiga män. Alla Kanaans invånare smälter bort. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
Och de vandrade från Ovot och slog läger i Ijej-Haavarim [betyder: "Abrahams ruiner", se 4 Mos 33:44-45] i öknen framför Moav, mot soluppgången (österut).
Därifrån vandrade de och slog läger på andra sidan Arnon [som rinner genom wadi el-Mojib och mynnar ut i Döda havets sydöstra del] som är i öknen som kommer ut vid amoréernas gräns. För Arnon är Moavs gräns mellan Moav och amoréerna.
och dalens sluttning som lutar mot Ars säte (byggd) [Ar var Moavs huvudstad] och stöder sig mot Moavs gräns." [Den utombibliska källan "Herrens stridsbok" har ännu inte hittats. En liknande bok som också omnämns är Jashars bok (Jos 10:13; 2 Sam 1:18). Dessa böcker verkar ha bestått av segersånger och var allmänt kända vid denna tid.]
och från Bamot till dalen som är i Moavs fält vid Pisgas huvud (bergstopp) som ser ner över öknen.
Chesbon var amoréernas kung Sichons stad som hade krigat mot den tidigare kungen i Moav och tagit hela hans land ur hans hand ända till Arnon.
För en eld har gått ut från Chesbon, en flamma från Sichons stad, den har slukat Ar i Moav, herrarna över Arnons höga platser.
Ve över dig Moav, du är kuvad Kemoshs folk. Han har gett sina söner som flyktingar och sina döttrar till fångenskap – till amoréernas kung Sichon.
Och Israels söner vandrade och slog läger på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
Och Moav var väldigt rädda inför folket eftersom de var många, och Moav var skräckslagna inför Israels söner.
Och Moav sade till de äldste i Midjan: "Nu kommer denna skara att äta (bokstavligt slicka) upp allt som är runtomkring oss, som oxarna äter upp fältets gräs." Och Balak, Tsippors son, var Moavs kung vid den tiden.
Och Moavs äldste och Midjans äldste gick iväg med [belöning/betalning för] spådom i sina händer. [Balaks uttalande i vers 37 antyder att betalningen först diskuterades efter att Bileam kommit till honom. Här har de kanske med sig en delbetalning, se även 4 Mos 24:11.] Och de kom till Bileam och talade Balaks ord med honom.
[Resan var lång och det var sent.] Och han sade till dem: "Stanna här i natt och jag ska ge de ord tillbaka som Herren (Jahve) talar till mig." Och Moavs furstar stannade hos Bileam.
Och Bileam sade till Gud (Elohim): "Balak, Tsippors son, Moavs kung har sänt till mig (och sagt):
Och Moavs furstar steg upp och de gick till Balak och sade: "Bileam vägrar att följa med oss." [Bileam är en hednisk präst som till en början beskrivs i positiva ordalag, eftersom han hör Herrens röst och lyder och inte kan förbanna israeliterna. Allt eftersom berättelsen rör sig framåt visar han sig ha en dubbel natur. I NT beskrivs han som en som förleder israeliterna in i synd, se 4 Mos 31:16; 2 Pet 2:15-16; Jud 1:11; Upp 2:14-16. Det finns flera paralleller med Judas. Båda hade kärleken till pengar (Joh 12:6) och förråder sina bröder. Det är intressant att vid utgrävningar i Tel Deir Alla i Jordanien (8 km öster om Jordanfloden, 1 km norr om Jabbok) hittas 1967 en inskription i ett tempel som omnämner "siaren Bileam, Beors son". I texten som innehåller profetior om undergång och kaos nämns också fåglar och även en hyena och åsna. Inskriptionen dateras till 900-800 f.Kr. vilket är långt senare än Bileam. Denna inskription är dock en utombiblisk källa som bekräftar Bibelns uppgifter, som då redan fanns nedtecknade i Moseböckerna, att en siare som hette Bileam var känd i just detta område i Jordanien.]
Och Bileam steg upp på morgonen och sadlade sin åsna och gick med Moavs furstar.
Och när Balak hörde att Bileam hade kommit gick han ut och mötte honom vid Ir-Moav [staden i Moav, troligtvis Ar, se 4 Mos 21:15, 28] som är på Arnons gräns, vid den yttersta delen av gränsen.
Och han återvände till honom och han stod (kvar) vid sitt brännoffer, han och alla Moavs furstar.
Och han [Bileam] tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade: "Från Aram [nuvarande centrala och södra Syrien; betyder "upphöjd"] hämtade Balak mig, Moavs kung från bergen i öster: 'Kom, förbanna (hebr. arar) Jakob och kom förbanna (hebr. zaam) Israel.'
Och han kom till honom och han stod (kvar) vid sitt brännoffer, och Moavs furstar med honom. Och han sade: "Vad har Herren (Jahve) talat?"
Jag ser honom, men inte nu. Jag ser honom, men inte nära. Det ska komma fram en stjärna från Jakob och en spira ska resa sig ur Israel och ska slå runt Moavs hörn och bryta ner alla Sets söner.
[Vers 1-3 formar en kiasm. Strukturen betonar hur just offrandet till dessa avgudar är det centrala i vad som väcker Guds vrede. Baal är det kananeiska och hebreiska ordet för "herre" och Peor är platsen. Platsen ligger strax öster om Jeriko och kallas även Bet-Beor (Peors hus) i 5 Mos 3:39. Baal var en fertilitetsgud som dyrkades med sexuella riter, se Jer 2:23; Hos 2:13.] Och Israel vistades i Shittim [plural av Shittah, hebreiska för Akaciaträ – enligt Josefus 1 mil öster om Jordan, se 4 Mos 33:49; Jos 2:1; 31] och folket började begå äktenskapsbrott med Moavs döttrar.
Och Mose och prästen Elazar talade med dem på Moavs slätt vid Jordan vid Jeriko och sade:
Dessa var de som räknades av Mose och prästen Elazar som räknade Israels söner på Moavs slätt vid Jordan, vid Jeriko.
Och de förde fångarna och bytet och det tillspillogivna till Mose och prästen Elazar och till Israels söners församling, till lägret på Moavs slätt som är vid Jordan mittemot Jeriko.
Och de vandrade från Obot och slog läger i Ijej-Haavarim [betyder: "Abrahams ruiner"], vid Moavs gräns.
Och de vandrade från Avarims berg och slog läger på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
Och de slog läger vid Jordan från Beit Jeshimot ända till Avel Shittim på Moavs slätt.
Och Herren (Jahve) talade till Mose på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sade:
Detta är budorden (tydliga befallningar) och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) befallde Israels söner genom Mose hand, på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
På andra sidan Jordan i Moavs land tog Mose på sig (gjorde han ett medvetet viljebeslut) att förklara denna undervisning (hebr. torah) och sade:
Så vi gick vidare från våra bröder, Esaus söner som bor i Seir, från Aravas väg, från Eilat och från Etsin Gaver. Och vi vände och tog vägen genom Moavs öken. [Tel el-Kheleife ligger 2 km väster om Eilat. Det var Salomos huvudsakliga hamn för världsvidd handel, se 1 Kung 9:26.]
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Angrip inte Moav och börja inte strida med dem, för jag ska inte ge dig av hans land som besittning eftersom jag har gett Ar [stad i Moav; betecknar här även hela området] till Lots söner som en besittning.
"Idag är den dag då ni ska gå över Moavs gräns och Ar,
Dessa är förbundets ord, som Herren (Jahve) befallde Mose att skära med Israels söner i Moavs land, vid sidan av förbundet som han skar med dem vid Horeb.[I det hebreiska språkbruket skär man ett förbund. Det beror på att alla sådana förbund är blodsförbund. På svenska brukar vi använda uttrycket ingå förbund, men det blir missvisande då ett förbund som enbart ingås, utan blod, är en annan sorts förbund än blodsförbundet.]
"Gå du upp till detta Abarims berg, till berget Nebo, som är i Moavs land, som ligger mitt emot Jeriko, och bese Kanaans land, som jag ger till Israels söner som en ägodel,
Mose gick [norrut] från öknen i Moab upp till berget Nebo, som ligger [på östra sidan om Jordanfloden] mitt emot Jeriko. Han gick upp på toppen Pisga. [En bergskam med flera toppar som ligger strax nordväst om berget Nebo.] Där visade Herren (Jahve) honom hela landet [som han blivit lovad att få se 5 Mos 32:49]: [Mose står på den östra kanten mitt i det land som ska bli Israels, och med början från norr till söder (i en halv cirkel i moturs riktning) visar Gud honom hela landet.] Gilead [norrut längs med bergskammen] ända till [staden] Dan [i norr]
Där i Moavs land dog Herrens tjänare Mose, precis som Herren (Jahve) hade sagt.
Och han begravdes i dalen i Moavs land mittemot Bet – Peor, och ingen vet var hans grav finns till denna dag.
Och Israels söner begrät Mose på Moavs slätt i 30 dagar, så tog gråten och sorgen efter Mose slut. [Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även 4 Mos 20:29.]
Detta är arvet som Mose fördelade på Moavs slätt bortom Jordan vid Jeriko österut.
Sedan steg Balak, Tsippors son, upp och kämpade mot Israel, och han sände efter Bileam, Beors son, för att förbanna er.
Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, och Herren (Jahve) styrkte Eglon [betyder: "lik en kalv" och liknar också ordet för rund/rundad], Moavs (Moavs) kung, mot Israel, eftersom de hade gjort det som var ont i Herrens (Jahves) ögon. [Moabiterna nämns inte bland de folken som Herren hade låtit finnas kvar för att pröva israeliterna, se vers 3-6. Moabiterna härstammar från Lots äldsta dotter som hade ett incestförhållande med sin far efter att han "ätit och druckit", se 1 Mos 19:30‑38. Namnet Eglon betyder "lik en kalv" på hebreiska, och är snarlikt ordet agol som betyder rund eller rundad. Ingen israelit kunde undgå att lägga märke till den karikatyriska beskrivningen av Eglon som blir en clownliknande figur. I vers 17 används det hebreiska bari, som beskriver fet gödboskap, och här med en förstärkning som beskriver honom som "enormt fet". Varje gång hans namn förekommer i vers 12-17 beskrivs han som "Moavs kung", men efter vers 20 undviker författaren den titeln. Denne man var "någon" under de 18 år han regerade, men reduceras sedan till en namnlös "han" som dör en förnedrande död.]
Och Israels söner tjänade Eglon, Moavs kung, i 18 år.
Men när Israels söner ropade till Herren (Jahve) reste Herren (Jahve) upp en frälsare (räddare), Ehud, Geras son, Benjamins son, en vänsterhänt man, och Israels söner sände en gåva med honom till Eglon, Moavs kung. [Namnet Benjamin betyder ordagrant "högra handens son". Författaren noterar ironiskt att Ehud var vänsterhänt, en egenskap som skulle visa sig avgörande för utgången i denna berättelse, se vers 16 och 21. Benjaminiterna var kända för deras skicklighet att använda slungor med sin vänstra hand (Dom 20:16).]
Och han erbjöd gåvan till Eglon, Moavs kung. Eglon var en mycket välgödd (ordagrant "fet/stor överflöd/mer/mycket" – hebr. bari meod) man. [Samma uttryck används om de sju feta korna i Josefs dröm, se 1 Mos 41:1-4.]
Och han sade till dem: "Följ efter mig för Herren (Jahve) har gett era fiender Moabiterna i er hand." Slut på förtrycket Och de gick ner efter honom och tog Jordans vadställen [strax norr om Döda havet] mot (mitt emot) Moabiterna, och tillät ingen att gå över. [Vadställena vis Jordanfloden var en strategisk position att besitta, se även Jos 2.7. Detta hindrade Moabiternas styrka väster om Jordan att få förstärkning, och hindrade också deras reträtt. Linknande strategi används i Dom 12:5-6 när Jefta strider mot eframiterna och i Ramses II beskrivning av striden om Kadesh mot hitéerna 1285 f.Kr.]
Och de slog i Moab vid den tiden omkring 10 000 män, varje frisk man och varje stridsman, inte en enda man flydde (lyckades fly).
Moab kuvades den dagen under Israels hand och landet hade ro i 40 år.
Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och tjänade [nu räknas sju avgudar upp:] baalerna och ashtarot (stjärnorna) och Arams gudar [som var Chadad, Mot, Anat och Rimon] och Sidons gudar och Moavs gudar [Chemosh, se 5 Mos 21:29] och Ammons söners gudar [Molek, se 1 Kung11:7] och filistéernas gudar [Dagon, se Dom 16:23] och de övergav Herren (Jahve) och tjänade honom inte.
och han sade till honom: "Så säger Jiftach: Israel tog inte landet från Moav och inte Ammons söners land. [Nu följer en lång utläggning där Jiftach visar att han känner väl till Israels historia. Han klargör att Ammons söner aldrig har blivit intagna av Israel. Tvärtom är det tre länder som Gud säger att Israel inte ska strida emot eftersom de är deras bröder. Dessa är Ammon och Moav som är ättlingar till Lot som var Abrahams brorson samt Edom som är ättlingar till Esau som var Jakobs bror. Det som Jiftach nu redogör för från vers 16 till 26 är hur Israel har vandrat i öknen och inte rört dessa tre länder, men hur däremot amoréerna för länge sedan har tagit det område som Ammon nu gör anspråk på och hur Israel tog det från amoréerna och därmed har laglig rätt till detta område, se 4 Mos 21:21-26.]
och Israel sände budbärare till Edom och sade: ’Låt mig, jag ber dig, gå genom ditt land,’ men Edoms kung lyssnade inte. Och på samma sätt sände han till Moavs kung men han ville inte och Israel vistades i Kadesh.
Och de vandrade genom öknen och gick runt (tog en omväg runt) Edoms land och Moavs land och kom till östra sidan om Moav och de slog läger på den andra sidan om Arnon. Men de kom inte innanför Moavs gränser för Arnon var Moavs gräns.
Och är du nu bättre än Balak, Tsippors son Moavs kung? Tvistade han någon gång med Israel eller stred han mot dem?
På den tiden när domarna [judiska folkets andliga och militära ledare, se Dom 2:16] regerade blev det svält i landet. [Domartiden är en omkring 300 år lång period i judarnas historia, efter ökenvandringen och innan monarkin. Det är en mörk tid i Israels historia. Det råder anarki, med inbördes strider mellan de tolv stammarna men också med grannländerna.] Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moavs land.
Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. [Elimeleks namn betyder: "min Gud är kung"; Noomi "välbehag/den ljuva"; sönerna "sjuklig" och "bräcklig/vekling".] Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. [Efrata var ett område kring Betlehem, se 1 Mos 35:19; 1 Sam 17:12; Mika 5:2.] De kom till Moavs land och stannade där. [Första kapitlet börjar och slutar i den lilla staden Betlehem i Juda. Det är en nästan ironisk poäng att det är hungersnöd i Bet-lechem, på hebreiska "brödhuset". Den naturliga orsaken till hungersnöden var troligtvis flera år med torka och uteblivna skördar. Ur ett teologiskt perspektiv fanns också andliga orsaker. Israels folk hade övergett Gud och hängett sig åt avgudar, och en konsekvens av detta var att Guds beskyddande hand lämnade folket, se 3 Mos 26:18-20; 5 Mos 28:23-24. Moab ligger öster om Döda havet, se 1 Mos 19:37; 4 Mos 31:12. Bara någon generation tidigare hade israeliterna varit i strid med Moab, se Dom 3:12. Beslutet att bege sig till Moab, och inte till sina judiska bröder öster om Jordanfloden, kan beskriva det andliga avfallet. Giftermål med Moabitiska kvinnor var inte förbjudet, men ingen Moabit, eller hans söner till tionde generationen, tilläts upptas i Herrens församling, se 5 Mos 23:3-6. Anledningen var folkets ursprung, incestrelationen mellan Lot och hans äldsta dotter, se 1 Mos 19:33. Vidare var det Moabiterna som betalade för att Bileam skulle förbanna Israel, se 4 Mos 22:4-6.]
Noomi stod upp (bestämde sig), med sina svärdöttrar, för att vända hem från Moavs slättland. För hon hade hört i Moab att Herren (Jahve) hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd (hebr. lechem). [Betlehem var återigen en "brödstad".]
Så Noomi och hennes svärdotter, Moabitiskan Rut, återvände från Moavs land. De kom till Betlehem när kornskörden startade [på våren, omkring april månad]. [Även om vetet var mer eftertraktat än kornet, var kornet ett viktigt spannmål eftersom det var tåligare och växte på platser som var för torra för andra sädesslag. Dess tidiga skörd gjorde det till en viktig del av mattillförseln medan man väntade på att de andra grödorna skulle mogna. Kornskörden är årets första skörd. Den äger rum i april, vilket innebär att huvuddelen av Ruts berättelse sker tidigt på våren.]
Tjänaren som var förman för skördemännen svarade: "Det är en Moabitisk kvinna som återvände hit tillsammans med Noomi från Moavs land.
Sedan sade han till återlösaren: "Den åkermark som tillhörde vår släkting (broder, halvbror) Elimelek överlåter nu Noomi nyttjanderätten för, hon som kom tillbaka till oss från Moab.
Men de glömde bort Herren deras Gud (Jahve Elohim) och han gav dem i Siseras hand, härföraren över Chatsor [i norra Galileen, se Dom 4:1-2], och i filistéernas hand [Dom 13:1] och i kungen i Moavs hand [öster om Döda havet, se Dom 3:12] och de stred mot dem.
Då Saul hade erövrat kungamakten över Israel, stred han mot alla sina fiender på alla sidor, mot Moav och mot Ammons söner och mot Edom och mot Tsovas kungar och mot filistéerna. Och varthelst han vände sig själv slog han dem.
Och David gick därifrån till Mitspe i Moav och han sade till Moavs kung: "Låt min far och min mor, jag ber dig, komma hit och vara hos dig, till dess jag vet vad Gud (Elohim) ska göra för mig."
Och han förde dem inför Moavs kung och de vistades hos honom hela den tid som David var i fästningen.
Och han slog Moav och mätte dem med ett mätsnöre, lät dem lägga sig ner på marken och han mätte två rader som han dödade och en hel rad fick leva. Och Moabiterna blev Davids tjänare (slavar) och bar fram gåvor.
från Aram och från Moav och från Ammons söner, och från filistéerna och från Amalek och från det tillspillogivna från Hadadezer, Rechovs son, kung i Tsova.
Och Benajaho, Jehojadas son, son till en krigare från Kavtsel, som hade gjort mäktiga dåd, han slog Moavs två lejon (berömda hjältar) och han gick ner och slog ett lejon i gropen under snötiden (vintern).
Vid den tiden byggde Salomo en hög plats till Chemos, Moavs vidrighet, på berget som är framför Jerusalem, och till Molok, Ammons söners vidrighet.
eftersom de har övergett mig och har tillbett Ashtoret [Ishtar – kärlekens och krigets gudinna; himmelens drottning och Baals hustru], sidoniernass gudinna, Chemos Moavs gud och Milkom [även kallad Molok] amoréernas gud, och inte vandrat på mina vägar till att göra det som är rätt i mina ögon och hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina påbud (bindande juridiska beslut) som hans far David gjorde.
Och Moav gjorde uppror mot Israel efter Achavs död.
Och Mesha, Moavs kung, var en fårägare, och han gav till Israels kung, ullen från 100 000 lamm och från 100 000 baggar.
Men det hände när Achav var död att Moavs kung gjorde uppror mot Israels kung.
Och han gick och sände till Jehoshafat, Juda kung och sade: "Moavs kung har gjort uppror mot mig, vill du gå med mig i strid mot Moav?" Han svarade: "Jag vill gå, jag är som du är och mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."
Och Israels kung sade: "Ack (åh nej), eftersom Herren (Jahve) har samlat ihop dessa tre kungar för att ge dem i Moavs hand."
Och Elisha sade till Israels kung. "Vad har jag att göra med dig? Gå till din fars profeter och till din mors profeter." Och Israels kung sade till honom: "Nej, för Herren (Jahve) har kallat dessa tre kungar tillsammans för att ge dem i Moavs hand."
Och detta är en lätt sak i Herrens (Jahves) ögon och han ska ge Moav i er hand.
Och alla Moavs kungar hörde att kungarna var på väg upp för att strida mot dem och samlade ihop sig, alla som kunde bära en rustning (var tillräckligt gamla) och uppåt och de stod på gränsen.
Och de steg upp tidigt på morgonen och solen sken på vattnet och Moaviterna såg vattnet en bit bort och det var rött som blod,
och de sade: "Detta är blod, kungarna har säkert stridit mot varandra och de har slagit var och en sin man, därför Moav: Till bytet!"
Och när de kom till Israels läger steg israelerna upp och slog Moaviterna så att de flydde för dem. Och de slog landet Moav mäktigt (kraftfullt, ordentligt, rejält).
Och när Moavs kung såg att striden var för stark för honom, tog han med sig 700 män som drog svärd för att bryta in till Edoms kung, men de kunde inte.
Och Elisha dog och de begravde honom. Elishas sista mirakel!Och Moabitiska rövarband kom in i landet när året började [på våren, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten, se 2 Sam 11:1; 1 Kung 20:22, 26].
Och de höga platserna som var framför (öster om) Jerusalem, till höger [den södra höjden] på förödelsens berg [ordlek för "Smörjelsens berg", dvs. Olivberget], som Salomo Israels kung hade byggt till Ashtoret [Ishtar – kärlekens och krigets gudinna; himmelens drottning och Baals hustru], sidoniernas avskyvärdhet och till Chemosh Moavs avskyvärdhet och till Milkom [även kallad Molok] Ammons söners avskyvärdhet, orenade kungen.
Och Herren (Jahve) sände mot honom kaldéernas trupper och araméernas trupper och Moabiternas trupper och Ammons söners trupper och sände dem mot Juda för att fördärva enligt Herrens (Jahves) ord som han talat genom sina tjänare profeternas hand.
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Han slog midjaniterna på Moavs mark. Hans stad hette Avit.
dessutom Jokim och männen i Koseba samt Joash och Saraf, som blev herrar över Moab, likaså Jasubi-Lehem. Men detta hör till en avlägsen tid.
Shaharajim fick barn i Moavs land, sedan han hade skilt sig från sina hustrur Hushim och Baara.
Dessutom Benaja, son till Jojada från Kabseel, som var en tapper man och gjorde många stordåd. Han slog ner de två arielerna i Moab, och det var han som en snövädersdag steg ner och slog ihjäl lejonet i brunnen.
Han slog också Moabiterna, och de blev Davids tjänare och betalade skatt till honom.
Även dessa helgade kung David åt Herren, liksom han hade gjort med det silver och guld han hade fört med sig hem från alla andra folk: från edomiterna, Moabiterna, ammoniterna, filistéerna och amalekiterna.
Sedan kom Moabiterna och ammoniterna och med dem andra ammoniter för att strida mot Joshafat.
Se nu folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd! Det var deras område du inte lät Israel gå igenom när de kom från Egyptens land, utan de tog en omväg bort ifrån dem och förgjorde dem inte.
Och när de började att sjunga och lova, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd som hade kommit mot Juda, och de blev slagna.
Folket från Ammon och Moab reste sig mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta och förgöra dem, och när de hade gjort slut på folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra.
Moab är mitt tvättfat. På Edom kastar jag min sandal (sko). Filistéen, gråt högt på grund av mig [Filistéen har all anledning att vara rädd för Herren.]
Edoms tält [ättlingar till Jakobs halvbror Esau, fiender sydost om Döda havet] och ismaeliterna [Ismael var Isaks halvbror, se 1 Mos 16:1-16; 21:8-21], Moab [ättlingar från Lot, fiender öster om Döda havet, se Dom 3:12] och hagariterna [i nordöst, på andra sidan Jordan, se Dom 3:13; 2 Kung 24:2],
Moab [fiender öster om Döda havet, se Dom 3:12] är mitt tvättfat [som jag tvättar mina fötter i], över Edom [fiende söder om Döda havet] kastar jag min sko [som en tjänare], över Filisteen ropar jag högt i segerjubel.
De ska flyga ner över Filistéens skuldror i väst, tillsammans ska de grusa österns söner, de ska räcka ut sin hand över Edom och Moab och Ammons söner ska lyda dem.
[Moab var Israels och Judas grannland öster om Jordanfloden. Många av de nordliga Moabitiska städerna i detta kapitel tillhörde en gång i tiden Israel. Bland dem är Cheshbon och Eleale som nämns i vers 4, se 4 Mos 32:37. När Israel och Juda var starka hade de kontroll över detta område, men under Jesajas dagar stod Moab och andra länder i området under attack från Assyrien. I vers 1-4 räknas de stora städerna upp från söder och sedan norrut.] Budskap om (profetord, börda över) Moab. På en natt ödeläggs Ar [stad söder om floden Aronon, på östra sidan av Döda havet] i Moab, lagd i ruiner, på en natt ödeläggs Kir [nuvarande staden Karak, också söder om Aronon] i Moab, lagd i ruiner.
Han har gått upp till templet [eller en stad som kallades Bait] och till Divon, till de höga platserna för att gråta över [berget] Nebo [där avgud Chemosh tillbads, se även 5 Mos 34:1] och över Medeva [stad öster om Jordanfloden, se 4 Mos 21:30; Jos 13:9, 16]. Moab [hela landet] skriker (i sorg, smärta och chock); varje huvud är skalligt, varje skägg är avrakat [som tecken på sorg].
Cheshbon [öster om Jordan, 4 Mos 21:25-34; Jos 13:17; Dom 11:26] och Elale [väster om Jordan, 3 km från Cheshbon, 4 Mos 32:3; Jes 16:9; Jer 48:34] ropar ut, deras röster hörs ända till Jahats [Levitisk stad öster om Jordan, se 4 Mos 21:23; Jos 13:8; Jer 48:34]. Därför skriker Moavs stridsmän högt, hans själ är matt (svag, förbleknar) i honom.
Mitt hjärta ropar för Moab, hennes flyktingar sträcker sig till Tsoar, som en treårig kviga, som Lochit stiger upp, går de upp med gråt, på Choronaims väg häver de upp ett undergångens skri.
Klagoropet har gått runt Moavs gränser; dess ylande har nått Eglaim [Hes 47:10] och dess ylande har nått till Beer Elim [bortom Moavs östra gräns, se 4 Mos 21:16-18].
Dimons vatten är fulla av blod, jag ska låta än mer komma över Dimon [område nordväst om Damaskus], ett lejon som har flytt från Moab ska komma över honom och över kvarlevan av landet.
För det ska ske att som flaxande fåglar, som ett förskingrat bo (fågelnäste), så ska Moavs döttrar bli vid Arnons vadställen.
Låt mina utstötta bo hos dig, som hos Moab var du ett skydd för honom från fördärvarens ansikte. För utpressningen ska ta slut, fördärvet upphöra, de som trampade ner är förtärda, ut ur landet.
Vi har hört om Moavs stolthet, han är mycket stolt, även om hans högfärd och hans högmod och hans arrogans, hans grundlösa skryt.
Därför ska Moab jämra sig för Moab, alla ska jämra sig, för Kir-Chareshets [stad i södra Moab] russinkakor ska ni sörja, hårt drabbade.
Därför jämrar sig mitt mitt inre (tarmarna, magen) som en Kinnor-harpa för Moab, och mitt inre [hjärtats strängar vibrerar] för Kir-Charesh [Moavs antika huvudstad].
Och det ska ske när man ser hur Moab har tröttat ut sig själv på de höga platserna, att han ska komma till sin helgedom och be, men han ska inte segra.
Detta är orden som Herren (Jahve) talade angående Moab i gångna tider.
Men nu har Herren (Jahve) talat och säger: "Inom tre år, som åren räknas av en daglönare, ska Moavs härlighet bli föraktad för hans stora folkmassor, och kvarlevan ska vara mycket liten och utan styrka."
För Herrens (Jahves) hand ska vila på (över) detta berg, och Moab är nertrampat under honom, som halm trampas ner i dyngpölen (dyn; gödselpölen).
Över Egypten och över Juda och över Edom och över Ammons söner och över Moav och över alla som har hörnen på sitt hår avklippt, som bor i öknen, eftersom alla folkslag är oomskurna, men hela Israels hus är oomskuret i hjärtat.
Edom och Moav och Ammons söner,
och sänd dem till Edoms kung och till Moavs kung och till Ammons söners kung och till Tyros kung och till Sidons kung med budbärarnas hand som kom till Jerusalem till Tsidqijaho, Juda kung,
Och även alla judar som var i Moav och bland Ammons söner och i Edom och som var i alla länder, hörde att Babels kung hade lämnat en kvarleva i Juda och satt Gedaljaho, Achiqams son Shafans son, över dem.
Till Moav. Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Ve till Nevo! För det är tillspillogivet. Qirjatim måste skämmas, det är taget. Misgav måste skämmas och förskräckas.
Moavs lov finns inte mer. I Cheshbon har de tänkt ut ont mot henne: "Kom låt oss hugga av henne från att vara en nation." Även du Madmen ska föras till tystnad, svärdet ska jaga dig.
Moav är tillintetgjort, hennes små har låtit ett rop höras.
Ge vingar till Moav för hon måste flyga och ge sig av, och hennes städer ska bli en ödeplats utan någon som bor där.
Moav har varit lätt från sin ungdom och han har satt sig på botten och inte blivit tömd från kärl till kärl. Han har inte gått i fångenskap, därför finns hans smak kvar hos honom och hans doft har inte förändrats.
Och Moav ska skämmas för Chemosh som Israels hus skämdes för Betel, deras tillförsikt.
Moav är tillspillogivet och de har gått upp, in i hennes städer och hennes utvalda unga män har gått ner till slakten förkunnar (säger, proklamerar) Kungen, vars namn är Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Katastrofen för Moav kommer nära och hennes bedrövelse hastar mycket.
Du dotter som bor i Divon, kom ner från din härlighet och sitt törstig, för Moavs fördärvare har kommit emot dig, han har brutit ner dina starka fästen.
Moav måste skämmas, för det är nedbrutet, jämra er och ropa, berätta det i Arnon, att Moav är fördärvat.
och över Qeriot och över Botsra och över alla städer i Moavs land, nära och långt borta.
Moavs horn är avhugget och dess arm är bruten förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). [Horn är en bild på styrka.]
Gör honom drucken för han har gjort sig själv stor mot Herren (Jahve) och Moav ska vältra sig i sina spyor och han ska även bli till åtlöje.
Och ni som bor i Moav, lämna städerna och bo bland klipporna och var som duvor som bygger sina bon vid hålets öppning (mun).
Vi har hört om Moavs stolthet, han är mycket stolt, hans upphöjdhet och hans stolthet och hans högmod och hans hjärtas höghet.
Därför ska jag jämra mig över Moav, ja jag ska ropa för hela Moav, för Qircheresh män ska mitt hjärta stöna.
Och glädje och fröjd har tagits bort från dina fruktbärande fält och från Moavs land och jag har låtit vinet sina från dina vinpressar, ingen ska trampa med rop, ropen ska inte vara några rop. [Man brukade trampa druvorna i vinpressen under taktfasta rop och ibland med rytmiska sånger, då det var vanligt att man stod tillsammans i vinpressen och höll en jämn gemensam takt i trampandet.]
Och jag ska göra slut i Moav, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), på honom som offrar på höga platser och honom som offrar till sina gudar.
Därför jämrar sig mitt hjärta för Moav som flöjter, och mitt hjärta jämrar sig som en flöjt för Qir-Cherets män, eftersom hans överflöd har gått till spillo.
På alla Moavs hustak och på dess öppna platser (torg) är det klagan överallt, för jag har krossat Moav som ett kärl som saknar skönhet förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Hur har du blivit nedbruten! Jämra er! Hur har Moav visat ryggen med skam. Så ska Moav bli ett hån och en förfäran för alla runtomkring honom.
Så säger Herren (Jahve): Se han ska hovra som en örn och ska sprida ut sina vingar mot Moav.
Städerna är tagna och bergfästena [naturliga bergsfästen, grottor och klippor – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] är belägrade, och hjärtat hos Moavs mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) ska på den dagen vara som hjärtat hos en kvinna i hennes födslovåndor.
Och Moav ska upphöra att vara ett folk eftersom han har gjort sig själv stor mot Herren (Jahve).
Skräck och avgrund, en snara är över dig Moavs invånare förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Han som flyr för skräcken ska falla i avgrunden och han som tar sig upp ur avgrunden ska fångas av snaran, för jag ska föra den över henne, över Moav ditt besökelseår förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
I Cheshbons skugga står flyktingarna utan styrka, för en eld har gått fram från Cheshbon, och en flamma från Sichons mitt och den slukar Moavs hörn och kronan på huvudet på de stormande.
Ve dig Moav! Chemosh folk är upplöst för dina söner är bortförda fångar och dina döttrar är i fångenskap.
Men jag ska vända Moavs fångar efter dagarna (vid dagarnas slut) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). Till hit är Moavs dom.
Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): Eftersom Moav och Seir säger: Se, som med alla folk är det med Juda hus,
därför ska jag öppna Moavs flank på sidan av städerna, på sidan av hans städer som är på hans gränser, det sköna landet, Beit-Jeshimot, Baal-Meon och Kirjatajim
Och jag ska verkställa domen över Moav, och de ska veta att jag är Herren (Jahve).
Han ska också dra in i det härliga landet [Israel], och många [länder eller folk] ska falla, men dessa ska undkomma hans hand [tyranni]: Edom, Moab och de främsta av Ammons barn. [Dessa tre områden är antika länder sydost om Israel, nuvarande Jordanien.]
Så säger Herren (Jahve): "För tre av Moavs överträdelser, ja för fyra, ska jag inte ändra mig, eftersom de har förbränt Edoms kungs ben till aska. [I föregående ord till Ammon var det ofödda barn som dödades, se Amos 1:13, här är det de döda som skändas. Dessa två profetiska ord visar hur man vanhelgar livet som Gud har gett.]
Jag ska sända en eld över Moab och den ska sluka Keriots palats (mäktiga byggnader). Moab ska dö i kalabalik, i stridslarm (tumult), till ljudet av shofar (vädurshorn).
Mitt folk, kom nu ihåg vad Moavs kung Balak tänkte ut och Bileam, Beors son svarade honom, från Shittim till Gilgal för att du ska förstå (ha intim kunskap om) Herrens (Jahves) rättfärdiga gärningar.
Jag har hört hånet från Moab och hånskratten från Ammons barn som har hånat mitt folk och ifrågasatt deras gränser.
Därför, så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaots), Israels Gud (Elohim). Moab ska bli som Sodom och Ammon som Gomorra de ska bli en besittning för ogräs och en salthåla, ett evigt ödeland. Kvarlevan av mitt folk ska plundra dem; kvarlevan av mitt folk ska avfolka dem.
