Nämns i Bibeln vid namn

Aram (Shems son)

Och det var så (hebr. vajehi) att Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och syster till araméen Laban, som hustru åt sig.
[Detta var området kring Haran i övre Mesopotamien. Isak blir 180 år (1 Mos 35:28), vilket gör att han fortfarande har 140 år kvar av sitt jordeliv när han gifter sig. Inom den judiska kulturen är mannen kring 18-20 och kvinnan ofta 14-15 år vid giftermålet, men då är livslängden 70-80 år.]

Stå upp och gå till Paddan-Aram [i norr; övre Mesopotamien, nuvarande sydöstra Turkiet] till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror. [Laban och Rebecka var syskon, och deras far hette Betoel, se 1 Mos 22:23.]

Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till araméen Laban, som var son till Betoel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.

När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar",

och att Jakob lyssnat till sin far och till sin mor och hade gått till Paddan-Aram,

och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.

Och Jakob smög sig i väg från araméen Laban utan att berätta för honom att han tänkte fly.

Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sa till honom: "Akta dig för att tala något mot Jakob, gott eller ont."

Och Jakob [vandrade vidare västerut, över Jordan och] kom välbehållen (i frid) till staden Shechem i Kanaans land när han kom från Paddan-Aram [1 Mos 25:20] och slog läger framför staden.
[Shechem (betyder: skuldra) är nuvarande Nablus. Staden ligger i det centrala bergsområdet ca 70 kilometer norr om Jerusalem vid bergen Gerizim och Ebal. Jakob slår upp tälten framför staden, dvs. öster om den på de bördiga fälten.]

Och Gud (Elohim) visade sig för Jakob igen när han kom från Paddan-Aram och välsignade honom.

Leahs [två] söner via tjänstekvinnan Zilpah:
Gad och Asher. Dessa är Jakobs söner som föddes åt honom i Paddan-Aram. [Generellt uttalande för majoriteten av barnen. Benjamin föddes i Kanaan, se vers 16–17.]

Detta är Leahs söner som hon födde till Jakob i Paddan-Aram, [hon födde] även hans dotter Dina.
Alla hans söner och hans döttrar – totalt 33 personer (liv, själar). [Hälften av alla, se vers 26 – det högsta antalet i denna släkttavla.]

Och han [Bileam] tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:
"Från Aram [nuvarande centrala och södra Syrien; betyder: upphöjd]
hämtade Balak mig,
Moabs kung
från bergen i öster:
Kom, förbanna (hebr. arar) Jakob
och kom förbanna (hebr. zaam) Israel.

Sedan ska du tala och säga inför Herren (Jahveh) din Gud (Elohim):
"En kringvandrande aramé var min far [Jakob var stamfader; han bodde länge i Syrien, se 1 Mos 29–32; Hos 12:12] och han gick ner till Egypten. Han vistades där med en liten skara, och där blev han ett stort och mäktigt och talrikt folk.

Och Herrens (Jahvehs) Ande kom över honom och han dömde Israel, och han gick ut i strid och Herren (Jahveh) gav Arams kung Koshan-Rishataim i hans hand och hans hand segrade mot Koshan-Rishataim.

Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och tjänade [nu räknas sju avgudar upp:]
baalerna
och ashtarot (stjärnorna) och
Arams gudar [som var Chadad, Mot, Anat och Rimon]
och Sidons gudar
och Moabs gudar [Kemosh, se 4 Mos 21:29]
och Ammons söners gudar [Molok, se 1 Kung 11:7]
och filistéernas gudar [Dagon, se Dom 16:23]
och de övergav Herren (Jahveh) och tjänade honom inte.

Och när Damaskus araméer kom för att undsätta Hadadezer, Tsovas kung, slog David 22000 män av araméerna.

Sedan placerade David garnisoner i Damaskus. Aram och araméerna blev tjänare (slavar) åt David och bar fram gåvor. Och Herren (Jahveh) gav seger till David överallt dit han gick.

från Aram och från Moab och från Ammons söner, och från filistéerna och från Amalek och från det tillspillogivna från Hadadezer, Rechovs son, kung i Tsova.

Och David gjorde sig ett namn när han återvände från att ha slagit araméerna i Saltdalen, 18000 män.

Och när Ammons söner såg att de hade blivit förhatliga för David [de förstod att de förödmjukat David], då sände de efter
20000 fotfolk från Beit-Rachovs och Tsovas araméer,
1000 män av Maachas kung och
12000 män från Tov.
[En armé på totalt 33000 män.]

Och Ammons söner kom ut och ställde sig i stridsordning vid ingången till porten, och Tsovas och Beit-Rechovs araméer, och männen från Tov och Maacha var tillsammans med dem på fältet.

När nu Joav såg att fienden var uppställd mot honom både framför och bakom [då han förstod att det skulle bli ett tvåfrontskrig], valde han några av Israels bästa män [utvalda stridsmän] och ställde dem i slagordning mot araméerna,

Och han sa: "Om araméerna blir för starka för mig, då får du hjälpa mig, men om Ammons söner blir för starka för dig, då ska jag hjälpa dig.

Så Joav och folket [armén] som var med honom kom nära för att strida mot araméerna, och de flydde framför honom.

Och när Ammons söner såg att araméerna hade flytt, flydde de på samma sätt framför Avishaj och tog sig in i staden [ammoniternas huvudstad Rabbah, nuvarande Amman]. Sedan återvände Joav från Ammons söner och kom till Jerusalem.

Och när araméerna såg att det gick illa framför Israel samlade de ihop sig själva.

Och Hadadezer [Tsovas kung i norra Syrien, se 2 Sam 8:3] skickade efter och hämtade araméerna som var på andra sidan floden [Eufrat] och de kom till Chejlam med Shovach, härhövitsmannen för Hadadezers armé, framför sig.
[Chejlam betyder "fäste"; en plats öster om Jordanfloden, men väster om floden Eufrat. Den omnämns bara här och i nästa vers (och kanske i Hes 47:16). Chejlam omnämns även i en nästan tusen år äldre egyptisk avrättningstext (för att förbanna deras fiender), framtida arkeologiska fynd kan hjälpa till att exakt identifiera var platsen låg.]

Och det berättades för David och han samlade hela Israel tillsammans och gick över Jordan och kom till Chejlam. Och araméerna ställde upp sig i slagordning mot David och stred med honom.

Och araméerna flydde framför Israel och David slog av araméerna 700 av vagnarnas ryttare och 40000 ryttare och slog Shovach, härhövitsmannen för deras armé, så att han dog där.

När alla kungar som var Hadadezers tjänare [andra städer i norra regionen av Syrien och på andra sidan Eufratfloden] såg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med Israel och tjänade dem [de blev underställda Israel]. Och araméerna vågade aldrig mer undsätta (hjälpa) Ammons söner.

Eftersom din tjänare avlade en ed när jag bodde i Geshor i Aram och sa: 'Om Herren (Jahveh) verkligen för mig tillbaka till Jerusalem så vill jag tjäna Herren (Jahveh).' "

Och en vagn kom upp och gick ut från Egypten för 600 shekel [priset av 6,9 kg] silver och en häst för 150 [shekel silver – motsvarar 1,7 kg]. Och lika till hettiternas kungar och för Arams kungar, de förde ut dem för ett fast pris.

Och han var en motståndare till Israel alla Salomos dagar, förutom de bekymmer som Hadad orsakade, och han avskydde Israel och regerade över Aram.

Och Asa tog allt silver och guldet som var kvar i skattkammaren i Herrens (Jahvehs) hus och skatterna i kungens hus och gav dem i sina tjänares händer och kung Asa sände dem till Ben-Hadad, Tavrimons son, Chezions son, Arams kung, som bodde i Damaskus och sa:

Herren sa till honom: "Gå tillbaka samma väg du kom [genom Israel öster om Döda havet och Jordan] och fortsätt till öknen kring Damaskus. När du kommer fram ska du smörja Chazalel till kung över Aram (Syrien).

Och Ben-Hadad, Arams kung, samlade ihop hela sin armé och det var 32 kungar med honom och häst och vagn, och han gick upp och belägrade Samarien och stred mot det.

Och de slog var och en sin man och araméerna flydde och Israel jagade dem, och Ben-Hadad, Arams kung, flydde på en häst med ryttare.

Och Israels kung gick ut och slog hästarna och vagnarna och slaktade araméerna med ett stort slag.

Och profeten kom nära Israels kung och sa till honom: "Gå och styrk dig själv (gör dig fast, säker, tapper) och vet och se vad du har gjort, för när året kommer tillbaka (samma tid nästa år), ska Arams kung komma upp mot dig."

Och Arams kungs tjänare sa till honom: "Deras Gud är en bergsgud, därför var de starkare (fastare, säkrare, tapprare) än oss. Men låt oss strida mot dem på fältet då ska vi säkert vara starkare (fastare, säkrare, tapprare) än dem.

Och det hände när året kom tillbaka (ett år hade gått) att Ben-Hadad mönstrade araméerna och gick upp till Afek för att strida mot Israel.

Och Israels söner mönstrades och provianterade och gick mot dem, och Israels söner slog läger framför dem som två små flockar av lamm, men araméerna fyllde landet.

Och en gudsman kom nära till Israels kung och sa: "Så säger Herren (Jahveh): Eftersom araméerna har sagt: Herren (Jahveh) är en bergsgud men han är inte en dalgud, därför ska jag ge hela denna stora skara i din hand, och ni ska veta att jag är Herren (Jahveh)."

Och de slog läger den ene mittemot den andre i sju dagar. Och det var så att på den sjunde dagen inleddes striden och Israels söner slog av araméerna 100000 fotfolk på en dag.

[Kapitel 21 var ett avbrott, det kiastiska centrumet, och nu kommer ett stycke som tematiskt hör ihop med 1 Kung 20 och kriget med Aram.]
Och det fortsatte tre år utan krig mellan Aram och Israel.

Och Israels kung sa till sina tjänare: "Vet ni att Ramot-Gilead är vårt, och vi är passiva och tar det inte ur Arams kungs hand?"

Och Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Kenaans son, gjorde sig horn av järn och sa: "Så säger Herren (Jahveh): Med dessa ska du stånga araméerna tills de blir förtärda."

Och kung Aram hade befallt de 32 ledarna för hans vagnar och sagt: "Strid (duellera) inte med liten eller stor förutom med Israels kung."

Och striden ökade den dagen och kungen stod i sin vagn mot araméerna och dog på kvällen, och blodet rann ut från hans sår i botten på vagnen.

Naaman var överbefälhavare över den arameiska kungens armé. [Den arameiska kungen är Ben-Hadad II som regerade 860-841 f.Kr. i området kring Damaskus i Syrien.] Naaman hade stort inflytande hos sin herre, för genom honom hade Herren (Jahveh) gett araméerna militära segrar. Men denna stora krigsman led av en svår hudsjukdom (hebr. tsara).
[Det hebreiska ordet är en generell term för olika sorters hudsjukdomar som sprider sig. Det är en sorts mögel. De flesta bibelforskare anser att det inte är den spetälska som finns i dag som även kallas lepra, eller Hansens sjukdom, se även 3 Mos 13–14.]

Mindre, militära enheter av araméerna, hade gått ut på rövartåg, och bland de fångar de tagit i Israel fanns en ung flicka (tonåring – hebr. naarah) som blev slav under Naamans hustru.

Arams kung svarade: "Gå nu och jag ska sända ett brev till kungen i Israel." Och han gick och tog med sig 10 talenter [motsvarar 340 kg] silver och 6000 shekel [motsvarar 70 kg] guld och 10 ombyten dräkter.

Men Gechazi, gudsmannen Elishas yngling (hebr. naar), sa: "Se, min herre har avstått att ta emot från hans hand det som denne Naaman, araméen, hade med sig. Herren (Jahveh) lever, jag ska verkligen springa efter honom och ta något från honom."

Nu var Arams kung i strid mot Israel. När han rådgjorde med sina tjänare och sa: "På den och den platsen ska jag slå läger [med min armé]." [Då han gav positionerna för att sedan attackera.]

Då sände gudsmannen bud till Israels kung och sa: "Vakta (skydda, bevara) dig, så att du inte passerar en sådan plats, för dit kommer araméerna ner."

Och Arams kungs hjärta var mycket oroat på grund av detta, och han kallade på sina tjänare och sa till dem: "Kan ni inte berätta för mig vem av oss som håller sig till Israels kung?"

Och han gjorde i ordning stor proviant åt dem och när de hade ätit och druckit sände han iväg dem och de gick till sin herre. Och Arams armé kom inte mer in i Israels land.

Och det hände efter detta att Ben-Hadad, Arams kung, samlade hela sin armé och gick upp och belägrade Samarien.

Om vi säger: Vi ska gå in i staden, då är hungersnöden i staden och vi ska dö där, och om vi sitter stilla här dör vi också. Kom och låt oss falla för araméernas armé, om de räddar oss levande ska vi leva, men om de dödar oss skulle vi ändå ha dött."

Och de steg upp i skymningen och gick till araméernas läger, och när de kom dit till den yttre delen av araméernas läger, se, då fanns ingen man där.

För Herren (Adonai) hade låtit araméernas armé höra ett ljud av vagnar och ett ljud av hästar och av en stor armé, och de sa till varandra: "Se, Israels kung har värvat (mot betalning lejt mot oss) hettiternas kungar och egyptiernas kungar, för att komma över oss."

Så de kom och ropade på stadens portvakt. Och de berättade för honom och sa: "Vi kom till araméernas läger och se, det fanns ingen man där, och inte rösten av någon människa, men hästarna stod bundna och åsnorna var bundna och tälten stod som de var."

Och kungen steg upp i natten och sa till sina tjänare: "Jag ska berätta vad araméerna har gjort mot oss. De vet att vi är hungriga, därför har de gått ut ur lägret och gömt sig själva på fältet och sagt: När de kommer ut ur staden ska vi ta dem levande och gå in i deras stad." [Kungen tror inte de leprasjukas ord, han tror att det är en fälla för att lura ut folket från staden. En liknande taktik använde hans förfäder i Ai, se Jos 8:3–28.]

De tog därför två vagnar med hästar och kungen sände dem efter araméernas armé och sa: "Gå och se."

De gick efter dem [österut ända] till Jordan. [Troligen via Beth-shan som ligger längs med vägen mellan Samarien och Damaskus.] Och se, hela vägen var full av klädesplagg och vapen som araméerna hade kastat bort i sin brådska. [Under flykten tillbaka hade syrierna kastat mantlar, sköldar och även svärd – ja, allt som hindrade en brådskande reträtt.] Så budbärarna återvände och berättade [allt detta] för kungen.

Då drog folket ut och plundrade araméernas läger. Så såldes ett sea-mått [7-12 liter] fint vete för en shekel [en månadslön] och två mått korn för en shekel, efter Herrens (Jahvehs) ord [se vers 1].

[Elia hade fått i uppdrag att smörja Chazael som kung, se 1 Kung 19:15. Han regerade samtidigt som Elias efterträdare Elisha verkar. Chazael regerade 842-805 f.Kr.]
Och Elisha kom till Damaskus och Ben-Hadad, Arams [Syriens] kung, var sjuk och man berättade för honom och sa: "Gudsmannen har kommit hit."

Så Chazael gick och mötte honom och tog en gåva i sin hand av allt Damaskus goda – 40 lastade kameler, och kom och stod inför honom och sa: "Din son Ben-Hadad, Arams kung, har sänt mig till dig och sagt: Ska jag bli frisk från denna sjukdom?"

Och Chazael sa: "Vem är din tjänare, som är som en hund, som skulle göra dessa stora ting?" Och Elisha sa: "Herren (Jahveh) har visat mig att du ska bli kung över Aram."

Och han gick med Joram, Ahabs son, för att strida mot Chazael, Arams kung, vid Ramot-Gilead, och araméerna skadade Joram.

Och kung Joram återvände för att bli läkt i Jizreel från skadorna som araméerna hade gett honom i Rama, när han stred mot Chazael, Arams kung. Och Achasja, Jehorams son, Juda kung, gick ner för att se Joram, Ahabs son, i Jizreel eftersom han var sjuk.

Och Jehu, Jehoshafats son, Nimshis son, konspirerade mot Joram. Och Joram vaktade (skyddade, bevarade) Ramot-Gilead från Chazael, Arams kung,

men kung Joram hade återvänt för att bli läkt i Jizreel från skadorna som araméerna hade gett honom, när han stred mot Chazael, Arams kung. Och Jehu sa: "Om detta är i ditt sinne, låt då ingen bli flykting från staden och gå och berätta det i Jizreel."

Vid den tiden drog Chazael, Arams [Syriens] kung, upp och stred mot [den filisteiska staden] Gat och tog det. [Planen var troligen att kontrollera de södra handelsvägarna, han hade även tagit områden på östra sidan, se 2 Kung 10:32–33.] Och Chazael vände sitt ansikte mot Jerusalem.

Och Jehoash, Juda kung, tog alla helgade ting som Jehoshafat och Jehoram och Achasja, hans fäder Juda kungar, hade avskilt (helgat) och sina egna helgade föremål och allt guld som fanns i skattkammaren i Herrens (Jahvehs) hus och i kungens hus och sände det till Chazael, Arams kung, som då drog sig tillbaka från Jerusalem.

Och Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i Chazael, Arams kungs, hand och i Ben-Hadad, Chazaels sons, hand alla deras dagar.

Och Jehoachaz bönföll Herren (Jahveh) och Herren (Jahveh) lyssnade på honom för han såg Israels betryck, hur Arams kung förtryckte dem.

Och Herren (Jahveh) gav Israel en frälsare så att de kunde lämna (ordagrant: "gå ut från under") araméernas hand, och Israels söner bodde i sina tält som tidigare. [Frälsaren identifieras inte men kan vara Elisha som nämns i vers 14. Ett annat förslag är Jehoash, se vers 25.]

Och förutom 50 ryttare och 10 vagnar och 10000 fotfolk fanns ingenting kvar till Jehoachaz, för Arams kung förgjorde dem och lät dem bli som agnar när man tröskar.

Och han sa: "Öppna fönstret österut." Och han öppnade det. Och Elisha sa: "Skjut!" Och han sköt. Och han sa: "Herrens (Jahvehs) segerpil, segerpilen mot Aram, för du ska slå araméerna i Afek till dess du har slukat dem."

Och gudsmannen blev vred på honom och sa: "Du skulle ha slagit fem eller sex gånger, då hade du slagit Aram till dess han var uppslukad, men nu ska du bara slå Aram tre gånger."

Och Chazael, Arams kung, förtryckte Israel alla Jehoachaz dagar.

Och Chazael, Arams kung, dog och Ben-Hadad, hans son, regerade i hans ställe.

I dessa dagar började Herren (Jahveh) sända Retsin, Arams kung, och Peqach, Remaljas son, mot Juda.

Sedan kom kung Retsin från Aram (Syrien) [740-733 f.Kr.] och kung Peqach, son till Remaljaho, från Israel [Nordriket, 752-732 f.Kr.] och gick upp till Jerusalem för att kriga och de belägrade Achaz men kunde inte övervinna honom. [2 Krön 28:16–21]

Vid den tiden återerövrade Retsin, Arams kung, Eilat till Aram och drev ut judarna från Eilat och edomiterna kom till Eilat och bodde där till denna dag.

Och Achaz sände budbärare till Tiglat-Peleser, Assyriens kung [Tiglat-Peleser III], och sa: "Jag är din tjänare och din son, kom och rädda mig ur Arams kungs hand och från Israels kungs hand, som reser sig upp mot mig."

Och Herren (Jahveh) sände mot honom kaldéernas trupper och araméernas trupper och moabiternas trupper och Ammons söners trupper och sände dem mot Juda för att fördärva enligt Herrens (Jahvehs) ord som han talat genom sina tjänare profeternas hand.

Shems söner var Elam, Ashor [assyrierna], Arpakshad, Lud och Aram, dessutom Us (hebr. Ots), Hul, Geter och Meshech.

Men geshureerna och araméerna tog ifrån dem Jairs byar samt Kenat med underlydande orter, 60 städer. Alla dessa var söner till Machir, Gileads far.

Manasses söner var Asriel, som hans arameiska bihustru födde åt honom. Hon födde också Machir, Gileads far.

När araméerna från Damaskus kom för att hjälpa Tsovas kung Hadadezer, slog David 22000 man av dem.

David placerade trupper bland araméerna i Damaskus, och araméerna blev Davids tjänare och betalade skatt till honom. Och Herren gav seger åt David var han än drog fram.

När ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och ammoniterna 1000 talenter [34 ton] silver för att leja vagnar och ryttare från Aram-Naharajim, från Aram-Maacha och från Tsova.

Joav såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot araméerna.

Han sa: "Om araméerna blir för starka för mig ska du komma till min hjälp, och om ammoniterna blir för starka för dig ska jag hjälpa dig.

Därefter ryckte Joav fram med sitt folk till strid mot araméerna, och de flydde för honom.

När ammoniterna såg att araméerna tog till flykten, flydde också de för hans bror Avishaj och gick in i staden. Och Joav kom till Jerusalem.

Då araméerna såg att de hade blivit slagna av Israel, sände de bud efter de araméer som bodde på andra sidan floden. De ryckte ut anförda av Shofak, Hadadezers befälhavare.

När det berättades för David, samlade han hela Israel och gick över Jordan, och när han kom fram till dem gick han i ställning mot dem. David ställde upp sig i slagordning mot araméerna, och de gick i strid med honom.

Men araméerna flydde för Israel, och David dödade av araméerna manskapet på 7000 vagnar samt 40000 man fotfolk. Befälhavaren Shofak dödade han också.

När Hadadezers tjänare såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med David och blev hans tjänare. Efter detta ville araméerna inte längre hjälpa ammoniterna.

Varje vagn som de hämtade och förde in från Egypten kostade 600 shekel [totalt 6,9 kg] silver och varje häst 150 [shekel – dvs. 1,7 kg silver]. Likaså infördes genom deras försorg sådana till hettiternas alla kungar och till kungarna i Aram.

Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i Herrens (Jahvehs) hus och i kungapalatset och sände det till Ben-Hadad, Arams kung, som bodde i Damaskus, och lät säga:

Vid den här tiden kom siaren Hanani till Asa, Juda kung, och sa till honom: "Du stödde dig på kungen i Aram och inte på Herren din Gud, och därför har den arameiske kungens här sluppit undan din hand.

Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Kenaanas son, gjorde sig då horn av järn och sa: "Så säger Herren: Med dessa ska du stånga araméerna, så att de förgörs."

Men Arams kung hade gett en befallning åt befälen för vagnarna. Han hade sagt: "Ni ska inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung."

Striden blev den dagen allt häftigare, och Israels kung stod ända till kvällen upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna. Men vid solnedgången dog han.

Man kom och berättade det för Joshafat och sa: "En stor skara kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram. De är i Hasason-Tamar, det vill säga En-Gedi."

Det var också deras råd han följde när han drog ut tillsammans med Israels kung Joram, Ahabs son, och stred mot Arams kung Chazalel vid Ramot i Gilead.
Men Joram blev sårad av araméerna.

Då vände han tillbaka för att i Jisreel läka såren han hade fått vid Rama i striden mot Arams kung Chazalel. Och Juda kung Achasja, Jorams son, reste ner för att besöka Joram, Ahabs son, i Jizreel eftersom han låg sjuk.

Efter ett år drog araméernas här upp mot Joash. De kom till Juda och Jerusalem och utrotade ur folket alla dess furstar. Och allt byte som de tog sände de till kungen i Damaskus.

Araméernas här kom med endast en liten skara, men Herren (Jahveh) gav ändå en mycket stor här i deras hand därför att folket hade övergett Herren (Jahveh), sina fäders Gud (Elohim). Så fick araméerna utföra straffdomen över Joash.

Därför gav Herren (Jahveh), hans Gud (Elohim), honom i den arameiske kungens hand. De besegrade honom och tog många av hans folk till fånga och förde dem till Damaskus. Achaz blev överlämnad åt Israels kung som tillfogade honom ett stort nederlag.

Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, de som hade besegrat honom, för han tänkte: "Eftersom de arameiska kungarnas gudar har hjälpt dem, ska jag offra åt dem så att de hjälper mig." Men i stället var det dessa som fick honom och hela Israel på fall.

Det hände under Achaz dagar, son till Jotam, son till Ussia (hebr. Uzzijaho), Juda kung [735-715 f.Kr.], att kung Retsin från Aram (Syrien) [740-733 f.Kr.] och kung Peqach, son till Remaljaho, från Israel [Nordriket, 752-732 f.Kr.] gick upp till Jerusalem för att kriga mot det. [2 Kung 16:5–18; 2 Krön 28:16–21]

Och det blev berättat för Davids hus [kung Achaz och hela hans kungahus] och man sa: "Aram har lägrat sig i Efraim." Då började hans [Achas] hjärta, liksom hans folks hjärtan, att skaka, som träden i skogen skakar när det blåser.

och säg till honom: Var vaksam (skydda och bevara dig själv) och var stilla (lugn, tyst). Du ska inte frukta och inte bli försagd för dessa två stubbar med pyrande eld, på grund av den brinnande vreden hos Retsin från Aram, inte heller för Remaljahos son.

Eftersom Aram har planerat att skada dig, tillsammans med Efraim och Remaljahos son, och säger:

För Damaskus är Arams huvud och Damaskus huvud är Retsin. Innan 65 år har gått ska Efraim brytas ner och inte vara ett folk.

araméerna i öster och filistéerna i väster,
och de slukar Israel med vidöppen mun.
[Refräng:]
För allt detta är hans vrede inte bortvänd
utan han sträcker fortfarande ut sin hand.
[Frasen "För allt detta är hans vrede inte bortvänd" återkommer tre ggr i detta kapitel, se vers 17, 21. Men även tidigare i Jes 5:25 och senare i Jes 10:4.]

Fästningarna ska försvinna från Efraim
och kungadömet från Damaskus,
och kvarlevan av Aram ska bli som Israels söners härlighet,
förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot).

Och det skedde när Nebukadnessar, Babels kung kom upp mot landet att vi sa: 'Kom och låt oss gå till Jerusalem av fruktan för kaldéernas armé och av fruktan för araméernas armé,' så vi bor i Jerusalem."

Innan din ondska blev avtäckt vid tiden för Arams döttrars hån och alla runtom henne, filistéernas döttrar som föraktar dig runtom,

Aram [nuvarande Jordanien/Syrien] var dina handelsmän eftersom de hade mycket välstånd, de handlade för dina krig med karbunklar, purpur och brokigt vävda arbeten och fint linne och korall och rubiner.

Och Jakob flydde till Arams fält
och Israel tjänade för en hustru
och för en hustru vaktade (skyddade, bevarade – hebr. shamar) han får. [1 Mos 29:18]

Jag ska bryta Damaskus bom [bryta ner porten in till staden]
och hugga bort invånarna från Bakat-Aven ["den ondskefulla dalen", se Hos 4:15]
och den som håller spiran från Beit-Eden [stad/region vid Eufrat eller ordagrant sarkastiskt: "den lustfyllda staden"]
och folket i Aram [Syrien] ska gå i fångenskap under Kir [betyder mur, troligtvis området Transkaukasus, nuvarande Armenien, Azerbajdzjan och Georgien]", säger Herren (Jahveh).

[Vers 7–15 ingår i den bestämda sabbatsläsningen som man läste i alla synagogor i hela världen samma sabbat som staten Israel utropades 1948.]
Är ni inte som Kushs söner [etioperina] för mig, ni Israels söner,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Har inte jag fört upp Israel, ut ur Egyptens land,
och filistéerna från Kaftor [Kreta, se 1 Mos 10:14]
och Aram (Syrien) från Kir [plats/område i Mesopotamien – hebr. kir betyder mur]?