Referenser (756 st)
Och hon [Leah] blev gravid igen och födde en son och hon sa: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahveh)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.
Leahs [sex egna] söner:
Ruben, Jakobs förstfödde,
och Simeon
och Levi
och Juda
och Isaskar
och Sebulon (hebr. Zevolun).
Juda sa till sina bröder: "Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod?
[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Moseboken är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral () medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.]
Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se ] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på över 500 meter.]
Där fick Juda se dottern till en kanaaneisk man som hette Shoa [betyder "rikedom"], han tog henne och gick in till (hade sexuellt umgänge med) henne. [På liknande sätt som Esau, , lämnade Juda föreskrifterna och tog en hustru från en kanaaneisk familj, se ; .]
Juda tog en hustru till Er, sin förstfödde, och hennes namn var Tamar.
Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens (Jahvehs) ögon och Herren (Jahveh) dödade honom.
Då sa Juda till Onan (hebr. Ónan): "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn; ordagrant säd)."
Efter detta sa Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sa (tänkte för sig själv): Annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timnah, han och hans vän adullamiten Chira.
När Juda såg henne tänkte han att hon var en tempelsköka eftersom hon hade täckt sitt ansikte.
Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte.
Han återvände till Juda och sa: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne."
Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sa: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
Juda sa: "Ta hit henne och låt henne brännas."
Juda kände igen dem och sa: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).
Juda talade till honom och sa: "Mannen varnade oss tydligt och sa: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.'
Juda sa till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Juda och hans bröder kom tillbaka till Josefs hus. [Juda kommer ha en avgörande roll i denna del, så han lyfts redan nu fram i berättelsen. Han var den som lovat ta hand om Benjamin, se . I stycket som följer refererar han 14 ggr till sin "far".] Josef var fortfarande kvar där [i huset, han var förberedd och väntade på dem] och de föll ner på marken inför honom.
Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
Juda kom nära honom [Josef] och sa: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar), få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao.
Judas söner:
Er och Onan [uttalas "Ånan"] och Shela och Perets och Zerach,
men Er och Onan dog i Kanaans land.
Perets söner var Chetsron (Hesron) och Chamol.
Han [Jakob] sände Juda [vars namn betyder lovprisning] före sig till Josef, för att visa vägen framför honom till Goshen och de kom till Goshens land.
Juda [betyder "lovprisning"], dig ska dina bröder prisa,
din hand ska vara på dina fienders nacke,
dina fäders söner ska böja sig ner inför dig.
Juda är ett lejons unge,
från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
Spiran ska inte lämna Juda,
inte härskarstaven från hans fötter,
så länge man kommer till Shilo (till dess han kommer som den tillhör) [en referens till Messias],
och till honom ska folkens lydnad vara.
Ruben (hebr. Reoven), Simeon (hebr. Shimon), Levi och Juda (hebr. Jehoda);
Se jag har kallat vid namn Betsalel [betyder: "i skuggan av Gud" – dvs. under hans beskydd],
son till Ori [betyder: "mitt ljus", hans fulla namn var troligen Oriel eller Oriah],
son till Chor (Hur) [; ], av Juda stam.
Och Mose sa till Israels söner: "Se, Herren (Jahveh) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn,
Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, gjorde allt det som Herren (Jahveh) hade befallt Mose [enligt instruktionerna, se ].
Från Juda: Nachshon, son till Amminadav.
Judas söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som var skickade att gå ut i krig,
detta var antalet av dem av Juda stam, de var 74600.
De som nu slår läger på den östra sidan, mot soluppgången,
ska vara de i lägret som tillhör Judas baner, enligt deras avdelningar.
Ledaren för Juda söner är Nachshon, Amminadavs son,
Alla som räknades i Juda läger var 186400 efter deras avdelningar. De ska dra ut (gå) först (varje gång som lägret bryter upp för att flytta vidare).
[Att Juda går först nämns även i . Juda betyder lovsång och här finns en viktig princip om att alltid ha lovsången först i våra liv, både inför vanliga förändringar och i den andliga kampen.]
[Under en 12-dagarsperiod förs varje stams bidrag fram. Stammarna räknas upp i samma ordning som i . Shekeln var en viktenhet på 11,5 gram. Uttrycket "helgedomens vikt" var antagligen en standardvikt som användes i mätvågen.]
Och han som förevisade sitt offer den 1:a dagen var Nachshon, son till Amminadav, av Juda stam.
Och först under sitt baner (standard) vandrade Juda söners läger i sin härordning, och över hans här var Nachshon, Amminadavs son.
Av Simeons stam Shafat, Choris son.
Judas söner: Er och Onan, och Er och Onan dog i Kanaans land.
Juda söner efter deras familjer:
Av Shela, sheliternas familj,
av Perets, peretsiternas familj,
av Zerach, zerachiternas familj.
Dessa är Juda familjer, de som räknades av dem, 76500.
[Första räkningen: 74600, en ökning på 1900.]
Och detta är namnen på dessa män:
Av Juda stam,
Kaleb, Jefunnes son.
Dessa [sex stammar] ska stå på berget Gerizim [nuvarande Jebel-et-Tur, till söder] och välsigna folket när ni har gått över Jordan:
Simeon (Shimon) och
Levi och
Juda (Jehoda) och
Isaskar (Jisashchar) och
Josef och
Benjamin (Binjamin).
Och detta till Juda och han sa: "Hör (lyssna) Herre (Jahveh) på (till) Judas röst, för honom till hans folk, hans händer ska strida för honom och du ska vara en hjälp (hebr. ezer) mot hans motståndare."
och hela Naftali [Galileen i norr]
och Efraims och Manasses land [i centrala norra delen]
och hela Judas land ända till havet i väster [södra centrala delen fram till Medelhavet]
[Nu vänder den första kiasmen och rör sig tillbaka. Detta stycke hör ihop med kapitel 2. Här kommer missmod på grund av en trolös israelit. Han gömmer plundrat byte trots att Gud befallt dem att inte göra det. Denna berättelse har sin "spegelbild" i kapitel 2. Där kommer uppmuntran till israeliterna från en kanaaneisk kvinna, som gömmer två israeliska spejare.]
Men Israels söner begick en överträdelse med de avskilda (helgade) tingen. Achan, son till Karmi, son till Zavdi, son till Zerach som tillhör Juda stam, tog (stal) av de avskilda (heliga) tingen och Herrens (Jahvehs) vrede tändes mot Israels söner.
Så Josua steg upp tidigt nästa morgon och samlade ihop Israel efter deras stammar och Juda stam visades (togs, pekades ut).
Och han samlade ihop Juda familjer och Zerachajs familj visades (togs, pekades ut). Och han samlade ihop Zerachajs familj, man för man och Zavdi visades (togs, pekades ut).
Och han samlade ihop hans hushåll man för man och Achan, son till Karmi, son till Zavdi, son till Zerach, som tillhör Juda stam visades (togs, pekades ut).
Och Josua kom på den tiden och högg av anakiterna från bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda bergsbygd och från hela Israels bergsbygd. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer.
[I det kiastiska mönstret hör detta stycke ihop med där Josua, på samma sätt som Kaleb här, får sin belöning för händelserna vid Kadesh-Barnea.]
Då kom Juda söner nära Josua i Gilgal och Kaleb, Jefunnes son, kenisiten, sa till honom: "Du känner till (är intimt förtrogen med) de ting som Herren (Jahveh) talade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kadesh-Barnea.
[Nu följer uppdelningen för Juda stam. I det kiastiska mönstret beskrivs nu de som inte är Rakels barn, dvs. Juda och Simeon. Stycket hör ihop med det stycke som handlar om Simeon, som inte heller är Rakels barn, se ]
Och lotten för Juda söners stam efter deras familjer var till gränsen mot Edom till öknen Tsin söderut till den yttersta gränsen i söder.
Och den västra gränsen, Stora havet [Medelhavet] är dess gräns. Detta är gränsen för Juda söner runtomkring efter deras familjer.
Och till Kaleb, Jefunnes son, gav han en del bland Juda söner i enlighet med Herrens befallning till Josua, Kirjat-Arba, den Arba vars far var Anak, det är Hebron.
Detta är arvet till Juda söners stam efter deras familjer.
Och städerna i de yttersta delarna av Juda söners stam mot gränsen till Edom i söder är:
Kavtsel och Eder och Jagor
Men jevusiterna, Jerusalems invånare, kunde inte Juda söner driva ut, utan jevusiterna bor med Juda söner i Jerusalem till denna dag.
Och de ska dela det i sju delar, Juda ska vistas inom sina gränser i söder och Josefs hus ska vistas inom sina gränser i norr.
[Benjamins område är det som beskrivs mest detaljerat i 18 verser. Det har troligtvis att göra med dess placering mellan Juda i söder och Josef (dvs. Efraim) i norr.]
Och lotten föll på Benjamins söners stam efter deras familjer, och deras arv var mellan Juda söner och Josefs söner.
Och gränsen drogs och vände på den västra sidan söderut från bergen som ligger framför Beit-Choron söderut och gick ut därifrån vid Kirjat-Baal, samma som Kirjat-Jearim, en av Juda söners städer, detta var den västra sidan.
Och den andra lotten föll på Simeon, på Simeons söners stam efter deras familjer, och deras arv var i mitten av Juda söners arv.
Ur Juda söners lott var Simeons söners arv, för Juda söners del var för stor för dem, därför hade Simeons söner sitt arv i mitten av deras arv.
Och gränsen vände västerut till Aznot-Tavor
och gick därifrån till Chokoka
och nådde till Sebulon i söder
och nådde till Asher i väster
och till Juda vid Jordan mot soluppgången.
Så de avskilde [3 städer väster om Jordanfloden:]
Kedesh i Galileen i Naftalis bergsbygd och
Shechem i Efraims bergsbygd och
Kirjat-Arba som är Hebron i Juda bergsbygd.
Och lotten föll för kehatiternas familjer, prästen Arons söner som var leviter, och lotten föll på Juda stam och på Simeons stam och på Benjamins stam, 13 städer.
Och de gav från Juda söners stam och från Simeons söners stam dessa städer som är namngivna.
Och de gav dem Kirjat-Arba, det Arba som var Anaks fars, samma som Hebron (hebr. Chevron), i Juda bergsbygd med den öppna marken runtom.
Herren (Jahveh) svarade: "Juda [stam] ska gå upp, se, jag har gett landet i hans hand." [Folket befinner sig i Gilgal i närheten av Jeriko, se ; .]
[I sju sektioner beskrivs nu hur israeliterna misslyckas med att inta landet. Den första beskriver två stammar (Juda och Simeon) som har viss framgång, följt av fem stammar (Benjamin, Josef, Sebulon, Asher och Naftali) som misslyckas, för att avslutas med Dans katastrofala nederlag, se . Sjutalet finns med i den medvetna strukturen. De fem stammar som inte får en egen uppräkning är Ruben, Levi, Gad och Isaskar. Simeon, som finns inom Juda område, omnämns kortfattat i inledningen tillsammans med Juda, men redan i nästa vers är inte fokus på dem utan på Juda, se .]
Juda [folket i Juda stam] sa till sin bror Simeon (Shimon) [folket i Simeons stam]: "Kom upp med mig till min lott så att vi kan strida mot kanaanéerna, och jag ska på samma sätt gå upp med dig till din lott." Och Simeon gick med honom.
[Simeons område ligger vid staden Beer-Sheva och Juda stams område runtomkring, mestadels österut upp mot bergen, se . Det är därför naturligt att dessa två stammar hjälper varandra. Simeon är känd för sin iver för rättvisa och hämndlystnad när de räddar och hämnas sin syster Dina som blivit våldtagen, se , . Nu följer sju episoder, från norr till söder i Juda stams område, där man har viss framgång med att inta landet.]
Juda [tillsammans med folket från Simeons stam] gick nu upp och Herren (Jahveh) gav kanaanéerna och perisséerna i deras hand och de slog dem i Bezek – 10000 man. [Bezek betyder "blixt" och är troligtvis dagens Ibziq som ligger i Manasse stams område, ca 10 mil norr om Jerusalem. Strax kommer Herrens budbärare/ängel att fördöma israeliterna för att de inte fördrev dessa folk, se . Se även ; ; ; ; .]
Och Juda söner stred mot Jerusalem [som också kallades Jevus, se ] och tog det och slog det med svärdsegg och satte staden i brand. [Detta var en tillfällig seger (; ; ). David intar senare staden, se .]
Därefter gick Juda söner ner och stred mot kanaanéerna som bodde i bergsbygden och i Negev (söderut) och i Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd].
Och Juda gick mot kanaanéerna som bodde i Hebron, det nuvarande Hebron hette tidigare Kirjat-Arba [; ; ], och de slog Sheshaj och Achiman och Talmaj [som var ättlingar av jätten Anakim, ; ; , ].
Och keniterna, Moses svärfars söner [], gick upp från Palmstaden [i vanliga fall Jeriko (), men kan syfta på någon annan stad här] med Juda söner till Juda öken som är söder [ordagrant: "Negev"] om Arad, och de gick och bodde med folket.
Och Juda gick med Simeon, sin bror, och de slog kanaanéerna som bodde i Tsefat [12 km öster om Beer-Sheva i Negevöknen] och förgjorde dem [; ]. Och de kallade staden Chorma [som låter som ordet för "total förstörelse" på hebreiska, se ].
Juda tog även
Gaza med sina gränser och Ashkelon med sina gränser och Ekron med sina gränser.
[Sammanfattande summering:] Och Herren (Jahveh) var med Juda och han drev ut invånarna i bergsbygden, men han kunde inte driva ut invånarna i dalen för de hade vagnar av järn. [Hästekipagen var av trä, men med beslag och förstärkningar av järn.]
Och Ammons söner gick över Jordan för att strida mot Juda och mot Benjamin och mot Efraims hus så att Israel kom i mycket nöd.
Och filistéerna gick upp och slog läger i
Juda och spred ut sig i Lechi
[som betyder käkben – troligtvis i närheten av Beit-Shemesh].
[Det är troligt att de flesta daniterna redan har flyttat upp i norr eftersom filistéerna söker efter Simson i Juda, inte i Dans område. Dans stam har inte fullföljt det uppdrag som Josua gav dem att inta det område som tilldelades dem (), och på vägen norrut anammade hela stammen även avgudadyrkan, se . Simsons familj är en av få daniter som är kvar i Dans ursprungliga område som Josua tilldelade dem (). Det är troligen också orsaken till att just den familjen fått sin speciella kallelse som inleds med ett änglabesök, se . Egentligen gör Simson det som hela Dans stam skulle ha gjort.
Exakt var Lechi ligger är inte säkerställt. I får platsen namnet "käkbenshöjden". Det kan syfta på en grottöppning, bergsformation eller något annat som liknar en åsnekäke, eller så fick den höjden sitt namn på grund av händelserna här i . På samma plats finns även källan Ein-Haqore (). Även klyftan i Etam ( och ) bör inte vara så långt från Lechi. De flesta identifierar Lechi någonstans i området kring Beit-Shemesh. I är det dock tydligt att filistéerna går "upp" till någon av Judas huvudstäder som var Betlehem (; ) eller Hebron (; ), därifrån går man "ner" till Etam. En annan koppling till Dans stam () är att det området ser ut som ett käkben ovanifrån. Det är inte ovanligt att platser får namn utifrån sin form, jfr Harpsjön (hebr. Jam Kinneret).]Juda män frågade: "Varför har ni kommit upp mot oss?"
De svarade: "Till att binda Simson har vi kommit upp, för att göra mot honom som han har gjort mot oss."
Och 3000 män från Juda gick ner till klippans klyfta i Etam och sa till Simson: "Vet du inte att filistéerna råder över oss? Vad är det du har gjort mot oss?"
Han svarade dem: "Som de gjorde mot mig så har jag gjort mot dem."
Och det fanns en yngling från Betlehem i Juda, från Juda familj, och han var levit och han vistades där.
[Hur kunde en levit (person från Levi stam) komma från Juda stam? Anledningen kan vara att man adopterade leviter till sina familjer för att kunna ha en "egen" präst. Några exempel på det ges här i Domarboken, se och .]
Och mannen gick från staden, från Betlehem i Juda, till att vistas varhelst han kunde finna. [Frasen är tvetydig, letade han efter mat, en plats att bosätta sig på, ett arbete eller en plats som Gud skulle visa honom?] Och han kom till Efraims bergsbygd till Mikas hus, till att forma hans väg. [Sista frasen är också ovanlig]
Mika frågade honom: "Från var kommer du?"
Han svarade honom: "Jag är en levit från Betlehem i Juda och jag går till att vistas varhelst jag kan finna (en plats att vistas på)."
Och de gick upp och slog läger i Qirjat-Jearim i Juda. Därför kallas den platsen Machane-Dan [Dans lägerplats] till denna dag. Se, efter Qirjat-Jearim.
[Den andra berättelsen i Domarbokens avslutning inleds nu. Den enda person som namnges är Pinchas (). Att han är son till Elazar som var samtida med Josua () gör att denna berättelse utspelar sig tidigt i domartiden, en generation efter Josua. Frasen som återkommer fyra ggr "I dessa dagar fanns det ingen kung i Israel" (; ; ) återfinns här, men med lite förändrad ordföljd där "kung" kommer före "fanns" här.]
Och det skedde i dessa dagar – då någon kung inte fanns i Israel – att en man, en levit, vistades på den andra (bortre) sidan av Efraims berg. Han tog åt sig en kvinna, en konkubin från Betlehem i Juda.
[Ingen person namnges, vilket gör berättelsen mer generell och applicerbar. Huvudpersonen är en levit – den stam som hade ett uppdrag av andligt ledarskap. Det är inte samma person som i föregående berättelse. Det finns både likheter och kontraster:
Leviten var på resa i bergsbygden, samma område där en annan levit i föregående berättelse hittat ett hem (). Riktningen är omvänd – i kapitel reste en levit från Betlehem till Efraims bergsbygd, här reser en annan levit i motsatt riktning ner till Betlehem. Båda berättelserna handlar om gästfrihet – i ger Mika leviten titeln "far", men behandlar honom som sin egen son. Här är leviten en faders svärson. Kvinnan introduceras som bihustru, något som gör att läsaren direkt anar oråd utifrån tidigare händelser i som slutade i tragik i .]
Och hans konkubin bedrev otukt [förargades] mot honom. Hon lämnade honom och gick till sin fars hus, [söderut] till Betlehem i Juda. Där var hon under fyra månaders tid.
[Den hebreiska formuleringen är ovanlig med "mot honom", den grekiska översättningen Septuaginta översätter att "hon blev arg på honom". I den arameiska tolkningsskriften Targum, från andra tempelperioden, nämns att hon "ratade honom". Eftersom Moseböckerna inte nämner en kvinna som skiljer sig från sin man, kan den ovanliga formuleringen här vara ett sätt att beskriva hur hon lämnar honom, vilket då skulle falla under kategorin otrohet (trots att hon inte varit otrogen med någon annan man). Vad som är helt klart är att något gör att det blir en äktenskapskris och hon lämnar honom och går tillbaka till sin familj. Efter fyra månader tar mannen initiativ för att försöka få henne tillbaka och han välkomnas både av kvinnan och av hennes far.]
Och han sa till honom: "Vi passerar från Betlehem i Juda till den andra sidan av Efraims berg, därifrån kommer jag och jag gick till Betlehem i Juda och nu går jag till Herrens (Jahvehs) hus men ingen man tar (bjuder) in mig i sitt hus.
Och de reste sig och gick upp till
Betel och de frågade Gud
(Elohim) och Israels söner sa: "Vem av oss ska gå upp först till att strida mot Benjamins söner?"
Herren
(Jahveh) svarade: "
Juda först."
[Detta är ett av flera exempel i Bibeln där Juda ska gå först.]På den tiden när domarna
[det judiska folkets andliga och militära ledare, se ] regerade blev det svält i landet.
[Domartiden är en omkring 300 år lång period i judarnas historia, efter ökenvandringen och före monarkin. Det är en mörk tid i Israels historia. Det råder anarki, med inbördes strider mellan de tolv stammarna men också med grannländerna.] Då gav sig en man i väg från
Betlehem i
Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land.
Mannen hette Elimelech, hans hustru Noomi och hans båda söner Machlon och Kiljon.
[Elimelechs namn betyder: "min Gud är kung"; Noomi "välbehag/den ljuva"; sönerna "sjuklig" och "bräcklig/vekling".] Familjen var efratiter från
Betlehem i
Juda.
[Efratah var ett område kring Betlehem, se ; ; .] De kom till Moabs land och stannade där.
[Första kapitlet börjar och slutar i den lilla staden Betlehem i Juda. Det är en nästan ironisk poäng att det är hungersnöd i Beit-lechem, på hebreiska "brödhuset". Den naturliga orsaken till hungersnöden var troligtvis flera år med torka och uteblivna skördar. Ur ett teologiskt perspektiv fanns också andliga orsaker. Israels folk hade övergett Gud och hängett sig åt avgudar, och en konsekvens av detta var att Guds beskyddande hand lämnade folket, se ; .
Moab ligger öster om Döda havet, se ; . Bara någon generation tidigare hade israeliterna varit i strid med Moab, se . Beslutet att bege sig till Moab, och inte till sina judiska bröder öster om Jordanfloden, kan beskriva det andliga avfallet. Giftermål med moabitiska kvinnor var inte förbjudet, men ingen moabit, eller hans söner till tionde generationen, tilläts upptas i Herrens församling, se . Anledningen var folkets ursprung, incestrelationen mellan Lot och hans äldsta dotter, se . Vidare var det moabiterna som betalade för att Bileam skulle förbanna Israel, se .]Hon begav sig iväg, tillsammans med sina två svärdöttrar, från den plats hon bott på, och de vandrade på vägen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.]
[De hebreiska verbformerna "stod upp" och "begav sig" i är i feminin singular, vilket visar att det var Noomi som tog initiativet och var den drivande – svärdöttrarna följde bara med. Med tiden, under Noomis ledarskap, blir de mer involverade och "de" (feminin plural) vandrar tillsammans mot detta mål. Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.]
Må ditt hus (din familj) bli som Perets [Boaz förfader, se ], som Tamar födde åt Juda [genom just ett leviratäktenskap], genom det barn (den säd) som Herren (Jahveh) ska ge dig genom denna unga kvinna."
[Stycket är väl strukturerat som en kiasm med en central vers där det profeteras att staden Betlehem i regionen Efratah ska ha en viktig roll i framtiden. Här ska en son födas vars namn ska bli högt ärat, se ; , ! Stycket ramas in av två kvinnor i , Rakel och Leah, och Tamar och Rut i . Det finns även en annan koppling till detta kapitel i Första Moseboken. I den hebreiska texten, med 49 bokstävers intervall, kan man läsa ut namnen Boaz, Rut, Oved, Jishaj och David i . De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se , återfinns alltså i exakt rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall i just det stycket som handlar om Perets, fem släktled före Boaz. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
Och han räknade dem i Bezek och Israels söner var 300000 och Juda män 30000.
Och Saul samlade folket och räknade dem i [staden] Telaim [söder om Hebron i Negevöknen, troligtvis samma som Telem längs med Judas södra gräns mot Edom, se , ], 200000 fotfolk och 10000 män från Juda. [Totalt 210000 män, den näst största hären under Sauls karriär. Den största var tidigare, se .]
Och filistéerna samlade ihop sina härar till strid. De samlades vid
Socho [i Låglandet – hebr. Shefelah] som hör till
Juda och slog läger mellan
[staden] Socho och
Azeka, vid Efes-Damim.
Och David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj, han hade åtta söner, och mannen var en gammal man i Sauls dagar, kommen till hög ålder bland män [så han kunde inte själv gå till stridsfältet].
[David var den yngste, se . I nämns bara sju söner vid namn. I nämns de tre äldsta, så någon av de yngre kan ha dött tidigt innan han skaffat familj, och därför inte räknats med i Krönikeböckerna.]
Och Israels män och
Juda steg upp och ropade och jagade filistéerna tills de kom till Gaj, och till Ekrons port. Och de skadade filistéerna föll ner längs vägen till
Shaarajim, ända till Gat och till Ekron.
Men hela Israel och Juda älskade David eftersom han gick ut och in framför dem.
Och profeten Gad sa till David: "Dröj inte i borgen, lämna och gå in i Juda land." Då lämnade David och kom till Cherets skog.
Och Davids män sa till honom: "Se, vi är rädda här i Juda, hur mycket mer då om vi går till Qila mot filistéernas armé?"
Se därför efter och skaffa er kunskap om alla dolda platser där han kan gömma sig, och kom tillbaka till mig med säkra uppgifter och jag ska gå med er, och det ska ske om han är i landet att jag ska finna honom bland Judas alla tusenden."
Och Achish gav honom
Tsiklag den dagen. Därför tillhör
Tsiklag Juda kungar till denna dag.
Achish frågade: "Var har ni gjort en räd idag?" Och David svarade: "Mot södra Juda och mot södra Jerachmel och mot södra Qeni."
Vi gjorde en räd mot keretiterna i söder och över det som tillhör
Juda och över Kaleb i söder och vi brände
Tsiklag i eld."
Och när han hade fört ner honom, se då var de utspridda över hela området och åt och drack och festade, eftersom bytet som de tagit från filistéerna och från Juda var stort.
Och när David kom till
Tsiklag, sände han av bytet till de äldste i
Juda, till sina vänner och sa: "Se, en gåva till er av bytet från Herrens
(Jahvehs) fiender."
och sa för att lära Juda söner [denna klagosång som fick namnet] "Bågen".
[Orsaken till namnet kan vara att Saul blev sårad av pilar, se , eller omnämnandet av "Jonatans båge", se . Se även . En del tolkar det som att David lärde judaiterna att bli skickliga i bågskytte.]
Se, den är skriven i Jashars bok:
Och det skedde efter detta att David frågade Herren (Jahveh) och sa: "Ska jag gå upp till någon av Juda städer?"
Herren (Jahveh) svarade honom: "Gå upp."
Då frågade David: "Vart ska jag gå upp?"
Och han sa: "Till Hebron (hebr. Chevron)."
Männen i Juda kom och där smorde de David till kung över Juda hus.
Och de berättade för David och sa: "Javesh-Gileads män var de som begravde Saul."
Låt nu era händer bli starka (få mod och handlingskraft) och var tapperhetens söner, för er herre Saul är död, men Juda hus har smort mig till kung över dem."
Ish-Boshet, Sauls son, var 40 år när han började regera över Israel, och han regerade i två år. Men Juda hus följde David.
[Namnet Ish-Boshet betyder: "man av skam", i Krönikeböckerna kallas han Eshbaal, som betyder "Baal finns" (). Han är inte en smord kung, utan någon som tillsätts som kung över alla elva stammar, förutom Juda där David regerar. Under två år är det en tillfällig splittring i ett Nord- och Sydrike innan David enar nationen igen.]
Och tiden som David var kung i Hebron över Juda hus var 7 år och 6 månader.
Och Avner blev mycket arg över Ish-Boshets ord och sa: "Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag har jag gjort nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot din far Sauls hus, till dina bröder och till hans vänner och har inte gett dig i Davids hand, och du anklagar mig idag för en synd med denna kvinna!
att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva."
I Hebron regerade han
[först] över
Juda i 7 år och 6 månader
[ca 1010-1002 f.Kr.], och i Jerusalem regerade han
[sedan] 33 år över hela Israel och
Juda [ca 1002–970 f.Kr.].
[ Khirbet Qeiyafa – En stad som visar på Davids växande rike
Fram tills fyndet i Tell Dan 1993 i norra Israel som nämner "Davids hus" fanns det inga arkeologiska belägg för att David har funnits. Utgrävningar 2007-2013 i Khirbet Qeiyafa, som ligger i Elah-dalen (nära Azeka där David slog Goliat), visar hur det enade riket Israel under Davids tid (ca 1010–970 f.Kr.) expanderade och stärkte sin ställning genom att nya befästningsstäder byggdes som försvar mot filistéerna. Staden var bebodd endast en kort period på 20-30 år under den senare delen av Davids regeringstid. Staden förstördes 980-970 f.Kr. Ofta har dateringar gjorts endast med hjälp av keramikfynd, men i Khirbet Qeiyafa fann man ett 20-tal olivkärnor som man kunde analysera med hjälp av kol-14 metoden vilket möjliggjorde en så exakt datering. Det som även var avgörande för dateringen är det faktum att staden var bebodd endast en kort period varefter den övergavs under lång tid.
Staden visar alla tecken (typ av mur, stadsplanering, frånvaro av benrester från gris, typ av lerkärl, osv) på att vara en judisk stad och inte en filisteisk eller kanaaneisk. Platsen är strategiskt viktig, den ligger en dagsmarsch både från Jerusalem och Hebron. Den är en gränsstad mot filistéerna (12 km till Gat västerut). Fynden har lett till att arkeologer nu också bättre kan identifiera städer från samma period vid andra utgrävningar. Några av dem är: Bejt-Shemesh (lager 4), Tell en-Nasbeh, Chirvet ed-Davara, Chirvet al-Raj (2019) och Lachish (lager 5, 2023).
Muren är en så kallad kasemattmur (dubbelmur). Den tekniken användes i israeliska städer, men inte i filisteiska eller kanaaneiska. Specifikt för Juda är att muren var integrerad i boningshusen där den kunde användas som förrådsrum. En tjockare mur är visserligen starkare, men fördelen med denna ihåliga konstruktion (i detta fall var bredden på den yttre 1,5 meter och den inre 1 meter) är att den går snabbare att bygga. Fynd visar att fyra grupper byggde muren och utgick från var sin sida av de två portarna. Allt pekar på en central administration som planerade byggandet av staden.
Mellan 2007 och 2013 har en fjärdedel av staden grävts fram (vilket är mycket i arkeologiska sammanhang). Över 400000 lerskärvor och 693 handtag från stora lerkärl har hittats. Sådana kärl användes av en central administration, där tomma kärl skickades ut för att fyllas, och fungerade som en slags beskattning. Här i Elah-dalen odlades mycket av den spannmål som behövdes för att försörja det växande riket. Bland de mer spektakulära fynden är en inskription med namnet Esh-Baal, samma namn som Sauls fjärde son (). Av de tusentals namn som hittats på andra inskriptioner från platser i Israel, är det första gången detta namn upptäckts. Det stämmer även in tidsmässigt med de personer i Bibeln som har det namnet. Personnamn som inkluderar Baal, som betyder "herre" men även användes om kanaanéernas gud, förekommer inte längre efter 900-talet f.Kr. i Bibeln.
Man har även hittat 12 mycket små vikter som alla har en rundad överdel och en platt bas. De användes för att väga dyrbart material, som metaller, juveler eller kryddor. De är alla olika fraktioner av vikten (11,5 gram). Innan det här fyndet, var en vanlig uppfattning att det här exakta måttsystemet började användas först under 600-talet i Juda. Andra tecken på att staden hade en aktiv och välutvecklad kommers är vackra kärl från Cypern och skarabéer från Egypten. Dessutom har även många metallföremål hittats, bl.a. 15 dolkar, 10 pilspetsar, 3 svärd samt en bronsyxa.]Och David steg upp och gick med hela folket som var med honom från Baalah i
Juda [även kallat Kirjat-Jearim, 13 km väster om Jerusalem] för att därifrån föra upp Guds
(Elohims) ark, över vilken Namnet är uppkallat, namnet Härskarornas Herre
(Jahveh Sebaot) som sitter på keruberna.
[På arkens lock fanns två keruber, se .]Och Orija sa till David: "Arken och Israel och Juda bor i hyddor och min herre Joav och min herres tjänare tältar på det öppna fältet, ska jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Du lever och din själ lever, jag vill inte göra något sådant."
och till dig gav jag din herres hus och din herres hustru [Michal, Sauls dotter] i din famn och gav dig Israels och Juda hus, och om det var för lite så skulle jag ge dig så mycket mer.
Och kung David sände bud till Tsadoq och till Evjatar, prästerna och sa: "Tala till de äldste i Juda och säg: Varför är ni de sista att föra kungen tillbaka till hans hus?" För Israels tal hade kommit till kungen, att föra honom till hans hus.
Och han böjde alla Juda mäns hjärtan, som om de vore en man, så att de sände bud till kungen: "Kom tillbaka, du och alla dina tjänare!"
Och kungen återvände och kom till Jordan.
Och Juda kom till Gilgal för att gå och möta kungen och föra kungen över Jordan.
Och benjaminiten Shimi, Geras son, som kom från Bachorim, skyndade sig att komma ner med Juda män för att möta kung David.
Och kungen gick över till Gilgal och Kimham gick över med honom. Och hela Juda folk förde över kungen och hälften av Israels folk.
Och se, alla Israels män kom till kungen och sa till kungen: "Varför har våra bröder Juda män stulit bort dig och fört kungen och hans hushåll över Jordan och alla Davids män med honom?"
Och alla Juda män svarade Israels män: "Eftersom kungen är nära släkting till oss, varför är ni arga för denna sak? Har vi ätit på kungens bekostnad eller har någon gåva getts till oss?"
Och Israels män svarade Juda män och sa: "Vi har tio delar (ordagrant tio händer är till oss) av kungen och även i David mer än ni. Varför föraktar ni oss (gör oss lätta) och inte låter denna sak vara först till oss att föra hem kungen?"
Men Juda mäns ord var hårdare än Israels mäns ord.
Då lämnade alla Israels män (ordagrant: gick upp från att följa) David och följde [istället] Sheva, Bichris son. Men Juda män höll sig till sin kung [David], från Jordan till Jerusalem.
Och kungen sa till Amasa: "Kalla samman Juda män inom tre dagar och var du på denna plats."
Och Amasa gick och kallade samman Juda män, men han dröjde längre än den utsatta tiden som han hade fått bestämd åt sig.
Och kungen kallade på givoniterna och sa till dem, - givoniterna tillhörde inte Israels söner utan var en kvarleva från amoréerna och Israels söner hade gett sin ed till dem, men Saul sökte att döda dem i sin nitälskan för Israels söner och Juda, -
[Detta stycke hör tematiskt ihop med den hungersnöd som orsakades av Sauls krig mot givoniterna.]
Och igen upptändes Herrens (Jahvehs) vrede mot Israel och han [Herren (Jahveh) tillät att Satan] lockade (förledde, eggade, hetsade) David mot dem och sa: "Gå och räkna Israel och Juda."
[I parallellreferensen () är det en åklagare (hebr. Satan) som uppmanade David att räkna folket, men det är också tydligt att Herren (Jahveh) tillåter Satan att pröva David. Det var tillåtet enligt Torah att göra en folkräkning, men det finns en varning om pest om den inte genomfördes på rätt sätt (). Eftersom det var tillåtet och också ibland uppmuntrades (; , ; ) talar för att Davids synd inte handlade om att han räknade folket. Problemet var antingen Davids motiv för folkräkningen eller sättet på vilket den genomfördes. Kanske var syftet att upphöja sig själv och lita mer på sin egen styrka än på Herrens. Alternativt uppfyllde inte David kravet att alla inskrivna män skulle betala en halv shekel som lösen som krävdes (). Vad som talar för det andra alternativet är att David vid ett tidigare tillfälle inte följt alla bestämmelser för en annars tillåten handling – transporten av förbundsarken – vilket fick katastrofala följder ().]
och kom till
Tyros fästning och till alla hivéernas och kanaanéernas städer och de gick ut till södra
Juda vid Beer-Sheva.
Och Joav uppgav antalet på det räknade folket till kungen, och där var i Israel 800000 tappra (modiga) män som kan dra svärdet, och Juda män var 500000.
Och Adonija slaktade får och oxar och göddjur vid Zochelets sten, som ligger bredvid Ein-Rogel [en källa strax söder om Gichonkällan i Kidrondalen, vid gränsen mellan Benjamin och Juda], och han kallade på alla sina bröder, kungens söner, och alla Juda män, kungens tjänare. [Adonija följer samma mönster som hans bror Avshalom följt vid sin statskupp, se .]
Sedan ska ni komma upp efter honom och han ska komma och sitta på min tron, för han ska vara kung i mitt ställe och jag har utsett honom till att vara furste över Israel och över Juda."
Och Herren (Jahveh) ska vända tillbaka hans blod över hans eget huvud, eftersom han har slagit två män som var mer rättfärdiga och bättre än han, och han dödade dem med svärd och min far David visste det inte. Avner, Ners son, Israels härförare [], och Amasa, Jeters son, Juda härförare [].
Juda och Israel var lika omöjliga att räkna som sanden vid havet [; ], de åt och drack och var glada.
Och Juda och Israel bodde i trygghet, varje man under sin vinstock och under sitt fikonträd, från Dan till Beer-Sheva, alla Salomos dagar.
Men för Israels söner som bodde i Juda städer, regerade [fortfarande] Rehabeam över dem.
Och det skedde när hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka, att de sände och kallade honom till församlingen och gjorde honom till kung över Israel. Där fanns ingen som följde Davids hus utom Juda stam.
Och när Rehabeam kom till Jerusalem församlades hela Juda hus och Benjamins stam 180000 utvalda män som var stridsmän, för att strida mot Israels hus för att föra kungariket tillbaka till Rehabeam, Salomos son.
"Tala till Rehabeam, Salomos son, Juda kung, och till hela Juda hus och Benjamin och till resten av folket och säg:
Om folket går upp och offrar offer i Herrens (Jahvehs) hus i Jerusalem då kommer folkets hjärta att återvända till sin herre, till Rehabeam, Juda kung, och de kommer att döda mig och återvända till Rehabeam, Juda kung."
Och Jerobeam påbjöd en fest i den 8:e månaden
[cheshvan – okt/nov] på den 15:e dagen i månaden som liknade festerna i
Juda, och han gick upp till altaret. Detta gjorde han i
Betel och offrade till kalven som han hade gjort, och han placerade prästen i
Betel på den höga platsen som han hade gjort.
[De bibliska hösthögtiderna infaller en månad tidigare i den 7:e månaden (tishri), se , , .]Och se, där kom en gudsman från
Juda med Herrens
(Jahvehs) ord till
Betel, och Jerobeam stod vid altaret för att offra.
Och deras far talade till dem: "Vilken väg gick han?" För hans söner hade sett vilken väg gudsmannen gick, som kom från Juda.
Och han gick efter gudsmannen och fann honom sittande under en terebint, och han frågade honom: "Är du gudsmannen som kom från Juda?"
Han svarade: "Det är jag."
Och han ropade till gudsmannen som kommit från Juda och sa: "Så säger Herren (Jahveh): Lika mycket som du har gjort uppror mot Herrens (Jahvehs) mun och inte har lytt hans befallning (budord – hebr. mitsvah) som Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) befallde (hebr. tsavah) dig,
[Rehabeam var Sydrikets 1:a regent (regerade 930-913 f.Kr.).]
Och Rehabeam, Salomos son, regerade i Juda. Rehabeam var 41 år när han började regera och han regerade 17 år i Jerusalem, staden som Herren (Jahveh) hade utvalt bland alla Israels stammar för att placera sitt namn där, och hans mor [drottningmoder] var Naama, ammonitiskan.
Juda gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och de drev honom till nitälskan med alla överträdelser som de begick, mer än alla deras fäders överträdelser.
Vad mer finns om Rehabeams gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
[Avijam var Sydrikets 2:a regent. Han regerade 913-910 f.Kr. i Jerusalem. Han krigade med Nordriket och slog Jerobeam i Efraim (ca 912 f.Kr.), se .]
Och i det 18:e året av kung Jerobeams son Nevat, började Avijam att regera över Juda.
Vad mer finns om Avijams gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika. Och det var krig mellan Avijam och Jerobeam.
[Asa var Sydrikets 3:e regent (regerade 905-874 f.Kr.).]
Och i Jerobeams 20:e år, Israels kung, började Asa regera Juda.
Och Baasha, Israels kung, gick upp mot Juda och byggde Rama för att hindra någon från att komma och gå till Asa, Juda kung.
Och kung Asa gjorde ett påbud (tillkännagivande) i hela Juda, ingen var undantagen, och de bar bort Ramas stenar och timret som Baasha hade byggt med, och kung Asa byggde Geva i Benjamin av det (materialet) och Mitspah.
Vad mer finns om Asas gärningar, och all hans styrka, och vad han gjorde och alla städer som han byggde det är skrivet i Juda kungars krönika. Men när han var gammal blev han sjuk i sina ben.
[Israels (det norra rikets) andre kung – Nadav (903-902 f.Kr.)]
Och Nadav, Jerobeams son, började regera i Israel [Nordriket], i Juda kung Asas andra år [Asa var Sydrikets 4:e kung], och han regerade över Israel två år.
Och i Asas, Juda kungs, tredje år, slog Baasha honom (Nadav) och regerade i hans ställe.
[Israels (det norra rikets) tredje kung – Baasha (909-886 f.Kr.). Hans berättelse finns i .] I det tredje året som Asa var kung i
Juda började Baasha, Achijas son, regera över hela Israel i
Tirtsah [nordost om Shechem; nuvarande Tell el-Farah] och regerade i 24 år.
[Israels (det norra rikets) fjärde kung – Elah (886-885 f.Kr.)]
I det 26:e året Asa var kung i Juda, började Elah, Baashas son, att regera över Israel i Tirtsah [Nordrikets huvustad, nordost om Shechem] och han regerade i två år.
gick Zimri dit och slog honom till döds – det hände i det 27:e året som Asa var kung över Juda – och regerade i hans [Elahs] ställe.
I det 27:e året av
Juda kung Asa, regerade Zimri
[bara] sju dagar i
Tirtsah [nordost om Shechem; nuvarande Tell el-Farah]. Och folket var lägrat mot Giveton som tillhör filistéerna.
I det 31:a året av
Juda kung Asa
[Sydrikets 4:e kung], började Omri regera över Israel och regerade 12 år, 6 år regerade han i
Tirtsah [nordost om Shechem; nuvarande Tell el-Farah].
[Israels (det norra rikets) sjunde kung – Ahab (874-853 f.Kr.)
Hans namn Achav betyder "fars bror".]
Ahab (hebr. Achav), Omris son, blev Israels [det norra rikets åttonde] kung. Detta skedde under Asas, kungen i Juda [det södra rikets], 38:e år vid makten. Ahab, Omris son, regerade över Israel i Samarien i 22 år [874-853 f.Kr.]
Elia såg
(blev rädd), stod upp, och sprang för sitt liv.
[De tre verben indikerar en snabb handling utan eftertanke. Det Elia såg var meddelandet, men också hur hans förhoppning om att landets ledarskap skulle omvända sig inte går i uppfyllelse.] Han kom till
Beer-Sheva i
Juda [den sydligaste staden i Juda, 15 mil från Jizreel]. Där lämnade han sin tjänare,
Och det skedde i det tredje året [efter freden, se ] att Jehoshafat, Juda kung [Sydrikets 4:e regent], kom ner [från Jerusalem som ligger högt] till Israels kung [i norr; Ahab var Nordrikets 7:e kung].
Och Israels kung [Ahab] och Jehoshafat, Juda kung, satt var och en på sin tron smyckade i sina dräkter, på en tröskplats vid öppningen till Samariens port, och alla profeter profeterade för dem.
Och Israels kung [Ahab] och Jehoshafat, Juda kung, gick upp till Ramat-Gilead.
Och Jehoshafat, Asas son, började regera över Juda i Israels kung Ahabs 4:e år.
Och vad mer Jehoshafat gjorde och hans makt som han visade och hur han krigade, det är nedskrivet i Juda kungars krönika.
Achasja, Ahabs son, började regera över Israel i Samarien i Juda kung Jehoshafats 70:e år och han regerade två år över Israel.
Så dog han i enlighet med Herrens (Jahvehs) ord som Elia hade talat. Och Jehoram började regera i hans ställe, i Jehorams, Jehoshafats sons, andra år, eftersom han inte hade någon son.
Och Jehoram, Ahabs (hebr. Achav) son, började regera i Israel i Samarien, i Juda kung Jehoshafats 18:e [regerings] år, och regerade i 12 år. [Jehoram är Nordrikets 9:e kung.]
Sedan gick han och sände bud till Jehoshafat, Juda kung, och sa: "Moabs kung har gjort uppror mot mig, vill du gå med mig i strid mot Moab?"
Han svarade: "Jag vill gå, jag är som du är och mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."
Så drog de ut – Israels kung [Jehoram] och Juda kung [Jehoshafat] och Edoms kung [en vasallkung utsedd av Jehoram, se ] – och de gjorde en kringgående rörelse som tog sju dagar, till sist fanns inget vatten till armén och inte för djuren som följde dem. [De hade hoppats på att hitta vatten i Wadi el Ahsy vid gränsen till Moab.]
Och Elisha sa: "Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) lever, inför vars ansikte jag står, vore det inte för respekt av Juda kung Jehoshafats närvaro, skulle jag inte titta åt dig och inte se dig.
[Jehoram regerade Juda under 8 år (848-841 f.Kr.). Han syndar genom att gifta sig med Ahabs dotter Atalja, .]
Under Jehorams, Ahabs sons, 5:e regeringsår i Israel [i norr], medan Joshafat var kung i Juda [i söder], blev Jehoram, Jehoshafats son, kung i Juda.
Men Herren (Jahveh) ville ändå inte förgöra Juda för sin tjänare Davids skull. Han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa (hebr. nir) för alltid. [Se även och ordet för fackla, hebr. lappid.]
I hans dagar gjorde Edom uppror mot Judas kontroll (ordagrant: "från under Juda hand") och satte en egen kung över sig. [Edom hade varit under Juda i 150 år ända sedan Davids tid, se ; . Detta var en stor förlust, Isaks profetiska ord uppfylls, se .]
Och Edom gjorde uppror mot Judas kontroll (ordagrant: "från under Juda hand") till denna dag. Och Livna gjorde uppror vid samma tid.
Vad mer finns om Jorams gärningar, och allt vad han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika.
[Achasja började regera 841 f.Kr.]
Och i Joram, Ahabs son – Israels kungs, 12:e regeringsår började Achasja, Jehorams son – Juda kung, att regera. [Första året regerade Joram tillsammans med sin far Ahab, se även .]
Och kung Joram återvände för att bli läkt i Jizreel från skadorna som araméerna hade gett honom i Rama, när han stred mot Chazael, Arams kung. Och Achasja, Jehorams son, Juda kung, gick ner för att se Joram, Ahabs son, i Jizreel eftersom han var sjuk.
Och Jehu åkte i en vagn och gick till Jizreel, för Joram låg där. Och Achasja (hebr. Achazjaho), Juda kung, hade kommit ner för att se Joram.
Och Joram sa: "Gör redo" och de gjorde i ordning hans vagn. Och Joram, Israels kung, och Achasja, Juda kung, gick ut och steg upp i sina vagnar och de gick ut och mötte Jehu. De fann honom i jizreliten Navots område.
Och Achasja, Juda kung, såg detta och han flydde [söderut] längs vägen vid trädgårdshuset (hebr. Bet Haggan) [kan vara moderna Jenin söder om Jizreel]. Men Jehu följde efter honom och sa: "Slå även honom [medan han är] i vagnen." I backen upp till Gor, som är vid Ivleam [blev han träffad], men han flydde [vidare] till Megiddo och dog där.
Achasja hade började regera över Juda [Sydriket] i det 11:e regeringsåret av [Nordrikets 9:e kung] Joram, Ahabs son.
[Det första året regerade Joram troligtvis tillsammans med sin far. Tillträdesåret räknades oftast med i Sydriket, medan tillträdesåret inte räknades i Nordriket. Därav angivelsen 12 år i .]
mötte Jehu bröderna till Achasja, Juda kung, och sa: "Vilka är ni?"
De svarade: "Vi är bröder till Achasja och vi går ner för att hälsa kungens söner och drottningmoderns söner."
Och Jehoash, Juda kung, tog alla helgade ting som Jehoshafat och Jehoram och Achasja, hans fäder Juda kungar, hade avskilt (helgat) och sina egna helgade föremål och allt guld som fanns i skattkammaren i Herrens (Jahvehs) hus och i kungens hus och sände det till Chazael, Arams kung, som då drog sig tillbaka från Jerusalem.
Vad mer finns om Jehoashs gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
[Jehoachaz regerade i Nordriket 814-798 f.Kr. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon () och Gud tillåter kungen av Aram att gång på gång besegra Israel, vilket gör att Jehoachaz armé drastiskt minskar (). Jehoachaz ber till Gud, och Gud sänder en anonym befriare (kanske Elisha och Jehoash, se ). Detta är enda gången det nämns att en kung i norr får bönesvar, se .]
I det 23:e året till Joash, Achasjas son, Juda kung, började Jehoachaz, Jehus son, regera över Israel i Samarien och regerade i 17 år.
[Jehoash regerade Nordriket 798-782 f.Kr.]
I det 37:e året till Joash, Juda kung, började Jehoash, Jehoachaz son, regera över Israel i Samarien och regerade i 16 år.
Vad mer finns om Joash gärningar, och vad han gjorde och hans styrka varmed han stred mot Amasja, Juda kung, det är skrivet i Israels kungars krönika.
[Amasja regerade totalt 29 år. Först själv i 4 år (796-792 f.Kr.) och delade sin tron med sin son Azarja (som också går under namnet Ussia) de sista 25 åren 792-767 f.Kr.]
I det andra året till Joash, Joachaz son, Israels kung, började Amasja (hebr. Amatsjaho), Joash son, Juda kung, att regera.
Och Jehoash, Israels kung, sände bud till Amasja, Juda kung, och sa: "Tisteln som fanns i Libanon sände bud till cedern som fanns i Libanon och sa: Ge din dotter till min son som hustru, och där gick de vilda djuren som var i Libanon och trampade ner tisteln.
Du har verkligen slagit ned Edom och ska ditt hjärta lyfta upp dig? Mättas (njut av denna ära, ordagrant: ´låt dig tyngas´ – hebr. hikavod) och stanna i ditt hus, för varför skulle du befatta dig med ondska så att du faller, du och Juda med dig?" [I liknelsen jämförs Sydrikets kung Amasja med en vild oansenlig tistel, som lätt kan trampas ner av vilddjur. Det är en varning att inte vara högmodig.]
Men Amasja lyssnade inte. Och Jehoash, Israels kung, gick upp och han och Amasja, Juda kung, såg varandra i ansiktet [möttes öga mot öga] vid Beit-Shemesh, som tillhör Juda.
Och Juda blev slagna inför Israel, och de flydde varje man till sitt tält.
Och Jehoash, Israels kung tog Amasja, Juda kung, Jehoash son, Achasjas son, vid Beit-Shemesh och kom till Jerusalem och bröt ner Jerusalems mur från Efraims port [på norra sidan av Jerusalem] till Hörnporten [på västra sidan], 400 alnar [180 meter].
Vad mer finns om Jehoashs gärningar, och vad han gjorde och hans styrka och hur han stred med Amasja, Juda kung, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och Amasja, Joashs son, Juda kung, levde 15 år efter Jehoash, Jehoachaz son, Israels kungs död.
Vad mer finns om Amasjas gärningar, det är skrivet i Juda kungars krönika.
Och hela Juda folk tog Asarja (hebr. Azarjah) [även kallad Ussia] som var 16 år och gjorde honom till kung i hans far Amasjas ställe.
Han byggde Eilat och återställde det till Juda efter att kungen sov hos sina fäder.
[Jerobeam II var barnbarn till Jehu och Joashs son. Han regerade 41 år (786-746 f.Kr.).]
I det 15:e året till Amasja, Joash son, Juda kung, började Jerobeam (hebr. Jarovam), Joash son, Israels kung, att regera i Samarien och han regerade i 41 år.
Vad mer finns om Jerobeams gärningar, och allt vad han gjorde och hans styrka, hur han stred och hur han återvann Damaskus och Chamat till Juda i Israel, det är skrivet i Israels kungars krönika.
[Asarja är samma person som Ussia, se ; ; . Han är den 8:e kungen i Juda efter delningen och den 10:e kungen efter David. I detta kapitel finns två stavningar på hans namn hebr. Azarjah (, , , , ) och Azarajaho ( och ).]
I det 27:e året till Jerobeam, Israels kung, började Asarja (hebr. Azarjah) [Ussia], Amasjas son, Juda kung, att regera.
Vad mer finns om Asarjas (hebr. Azarjaho) [Ussias] gärningar, och allt vad han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika.
[Sakarja (hebr. Zecharjaho) var Israels 14:e kung. Han regerade 6 månader innan han dödades av sin efterträdare. Den kortare varianten av hans namn, Zecharja används i ; .]
I det 38:e året till Asarja (hebr. Azarjaho) [Ussia], Juda kung, regerade Sakarja (hebr. Zecharjaho), Jerobeams son, över Israel i Samarien i sex månader.
[Shallum var Israels (Nordrikets) 15:e kung. Han ledde en sammansvärjning mot sin företrädare, se . Han regerade bara en månad.]
Shallum, Javesh son, började regera i det 39:e året till Ussia (hebr. Uzzijaho), Juda kung [som även kallades Azarja], och han regerade en månad i Samariens område.
[Menachem var den 16:e kungen i det norra riket. Hans namn betyder "tröstare", vilket är ironiskt med tanke på hans våldsamma sätt att komma till makten. Han regerade 10 år (752-742 f.Kr.).]
I det 39:e året till Asarja (hebr. Azarjah) [Ussia], Juda kung, började Menachem, Gadis son, att regera över Israel och han regerade i tio år i Samarien.
[Peqachjah (ibland förenklat på svenska till Pekaja) betyder "Jahveh ser" eller "Jahveh har öppnat". Han är den 17:e kungen i det norra riket och regerade i 2 år (742-740 f.Kr.). Han nämns inte i Krönikeböckerna.]
I det 50:e året till Asarja (hebr. Azarjah) [Ussia], Juda kung, började Peqachjah, Menachems son, regera över Israel i Samarien och regerade två år.
I det 52:e året till Asarja (hebr. Azarjah) [Ussia], Juda kung, började Peqach, Remaljas son, regera över Israel i Samarien och regerade 20 år.
[Jotam var 25 år när han blev kung och regerade Juda (Sydriket) i 18 år (759-743 f.Kr.) Han var samregent med sin spetälske far fram till 742 f.Kr., se .]
I det andra året till Peqach, Remaljas son, Israels kung [i norr], började Jotam, Ussias son, Juda kung, att regera [i Sydriket].
Vad mer finns om Jotams gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
I dessa dagar började Herren (Jahveh) sända Retsin, Arams kung, och Peqach, Remaljas son, mot Juda.
[Achaz var 23 år när han blev kung och regerade först tillsammans med Jotam 735-732 f.Kr., sedan själv i 16 år 732-715 f.Kr.]
I det 17:e året till Peqachja, Remaljas son, började Achaz, Jotams son, Juda kung, att regera.
Vad mer finns om Achaz gärningar, och vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
[Hosea (hebr. Hoshea) blir Israels sista kung.]
I 12:e året till Achaz, Juda kung, började Hosea, Elahs son, regera i Samarien och regerade över Israel 9 år.
Och Herren (Jahveh) upprepade i Israel och i Juda genom handen på alla hans profeter och alla siare (profeter – hebr. chozeh) och sa: "Vänd bort från era onda vägar och håll (vakta, skydda, bevara) mina budord (tydliga befallningar) och mina förordningar (ordagrant: ´saker inristat´) i enlighet med hela undervisningen (hebr. Torah) som jag har befallt era fäder och som jag har sänt till er genom handen på mina tjänare profeterna."
Och Herren (Jahveh) var mycket vred över Israel och tog bort dem från sitt ansikte, det fanns ingen kvar förutom Juda stam.
Och Juda höll (vaktade, skyddade, bevarade) inte Herrens (Jahvehs), sin Guds (Elohims), budord (tydliga befallningar) utan vandrade i Israels förordningar som de gjorde (utövade).
[Hiskia regerade Juda (Sydriket) i 29 år (726-697 f.Kr.).]
I Hoseas, Elahs sons, tredje regeringsår i Israel, började Hiskia, Achaz son, kung i Juda, att regera.
Han litade (förtröstade) på Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), så att det efter honom inte fanns någon bland Juda kungar som var lik honom, inte heller bland dem som var före honom.
Och det skedde i [Juda, det södra rikets] kung Hiskias fjortonde år [701 f.Kr.], att Sanherib (hebr. Sancheriv), kung i Assyrien, kom upp mot de befästa städerna i Juda och intog dem.
[Belägringen av Lachish finns illustrerad på väggarna i Sanheribs palats i Nineve.]
Då sände Hiskia, Juda kung, bud till Assyriens kung i Lachish och sa: "Jag har gjort fel (syndat). Vänd om från mig, det som du lägger på mig ska jag bära." Och Assyriens kung bestämde över Hiskia, Juda kung, 300 talenter [25 ton] silver och 30 talenter [1 ton] guld. [De assyriska texterna berättar hur Hiskia också var tvungen att sända sina döttrar, konkubiner, manliga- och kvinnliga musiker, elfenben och andra värdefulla objekt.]
Vid den tiden skrapade Hiskia bort guldet från dörrarna i Herrens (Jahvehs) helgedom och från dörrposterna som [han själv] Hiskia, Juda kung, hade [låtit] överdra dem med, och gav det till Assyriens kung. [Hiskia reparerar också muren och fyller på vattenförråden och förbereder sig på en belägring, se , .]
Men om du säger till mig: 'Vi litar på Herren vår Gud (Jahveh Elohim)'. Är det inte han vars höga platser [offerplatser, ofta på höjder, se ; ; ] och vars altare [er kung] Hiskia har tagit bort, och har sagt till Juda och Jerusalem: 'Ni ska tillbe inför detta altare?'
[Den assyriske överbefälhavaren antar felaktigt att de andra offerplatserna var platser där Herren (Jahveh) tillbads och att begränsa offren bara till Jerusalem skulle förnärma honom. Dessa höga platser och altaren var inte det sättet som Israels Gud skulle tillbes, se .]
"Så ska ni tala till Hiskia, Juda kung, och säga: Låt inte din Gud (Elohim) på vilken du litar bedra dig och säga: Jerusalem ska inte ges i Assyriens kungs hand.
Och kvarlevan som har flytt från Juda hus
ska igen slå rot nedåt och bära frukt uppåt.
Vad mer finns om Hiskias gärningar och hans styrka och hur han gjorde dammen och kanalen (Hiskias tunnel) och förde in vatten i staden, det är skrivet i Juda kungars krönika.
"Eftersom Manasse, Juda kung, har gjort dessa styggelser och har gjort ont över (mer än) allt som ammoniterna gjorde som var före honom, och även har fått Juda att synda med hans avgudar,
därför säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Se, jag låter en sådan ondska komma över Jerusalem och Juda att vemhelst som hör om det, båda hans öron ska pirra.
Och Manasse har även utgjutit oskyldigt blod väldigt mycket, till dess han fyllt Jerusalem från den ena änden till den andra, vid sidan av hans synder varmed han fått Juda att synda genom att göra det som är ont i Herrens (Jahvehs) ögon.
Vad mer finns om Manasses gärningar, och allt vad han gjorde och hans synder som han begick det är skrivet i Juda kungars krönika.
Vad mer finns om Amons gärningar som han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika.
"Gå och fråga Herren (Jahveh) för mig och för folket och för hela Juda angående orden i denna bok som är funnen, för Herrens (Jahvehs) vrede är stor som är upptänd mot oss, eftersom våra fäder inte har lyssnat till denna boks ord till att göra allting som är skrivet i den om oss."
Så säger Herren (Jahveh): Se, jag ska föra ondska till denna plats och över dess invånare, alla skriftrullens ord som Juda kung har läst,
Men till Juda kung som sände er för att fråga Herren (Jahveh) så ska ni säga till honom: Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Orden som du har hört,
Och kungen sände och lät samla till sig alla Judas och Jerusalems äldste.
Och kungen gick upp till Herrens (Jahvehs) hus och alla Juda män och alla Jerusalems invånare med honom och prästerna och profeterna och hela folket både små och stora, och han läste i deras öron alla förbundsbokens ord som hade hittats i Herrens (Jahvehs) hus.
Och han avsatte avgudarnas präster som Juda kungar hade insatt till att offra på de höga platserna i Juda städer och på platserna runt Jerusalem, de som offrade till Baal och till solen och till månen och till stjärnbilderna och till alla himlens härskaror (de demoniska makterna).
Och han förde ut alla präster från Juda städer och orenade de höga platserna där prästerna hade offrat, från Geva till Beer-Sheva och han bröt ner portarnas höga platser som fanns i ingången till Josuas, stadens borgmästares, port, som var på en mans vänstra [hand, sida] när han går in genom stadens port.
Och han tog bort hästarna som Juda kung hade gett till solen vid ingången till Herrens (Jahvehs) hus, vid Netanmelechs kammare, hövitsmannen, som var i Parvarkvarteren och han brände solens vagnar i eld.
Och altaret som var på taket till Achaz övre kammare som Juda kung hade gjort och altarna som Manasse hade gjort på de båda gårdarna i Herrens (Jahvehs) hus, bröt han sönder och han slog ner dem därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons bäck.
Och han sa: "Vad är det för monument som jag ser?"
Och männen i staden berättade för honom: "Det är gudsmannens grav som kom från
Juda och ropade ut dessa ting som du har gjort mot
Betels altare."
För en sådan pesach (påskhögtid) hade inte firats sedan de dagarna då domarna dömde Israel, inte någon gång under hela den tid som kungar regerade i Israel och Juda.
Och även de som spådde genom medier och spiritister och husgudar (figuriner – hebr. terafim) och avgudar och alla avskyvärda ting som sågs i Juda land och i Jerusalem, tog Josia (hebr. Joshijaho) bort, för att befästa undervisningens ord som var skrivna i skriftrullen som Hilkia (hebr. Chilqijaho), prästen, fann i Herrens (Jahvehs) hus.
Men Herren (Jahveh) vände sig inte bort från sitt häftiga stora raseri, varmed hans vrede var upptänd mot Juda på grund av alla deras provokationer som Manasse hade provocerat honom med.
Och Herren (Jahveh) sa: "Jag ska flytta bort Juda från mina ögon som jag har flyttat bort Israel, och jag ska kasta bort denna stad som jag har valt, Jerusalem, och huset om vilket jag sa: Mitt namn ska vara där."
Vad mer finns om Josias (hebr. Joshijahos) gärningar, och vad han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika.
Och Herren (Jahveh) sände mot honom kaldéernas trupper och araméernas trupper och moabiternas trupper och Ammons söners trupper och sände dem mot Juda för att fördärva enligt Herrens (Jahvehs) ord som han talat genom sina tjänare profeternas hand.
Över Herrens (Jahvehs) mun kommer detta i Juda till att ta bort dem från hans ansikte, för Manasses synder för allt som han gjort,
Vad mer finns om Jojakims gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
Och Jojakin, Juda kung, gick ut till Babels kung, han och hans mor [drottningmodern; dvs. hans gevirah] och hans tjänare och hans furstar och hans ledare, och Babels kung tog honom i hans 8:e regeringsår.
Över Herrens (Jahvehs) vrede skedde det i Jerusalem och Juda till dess han kastat ut dem från sitt ansikte. Och Sidkia (hebr. Tsidqijaho) gjorde uppror mot Babels kung.
Och Babels kung slog dem och dödade dem i Rivla i Chamats land. Och Juda bars bort i fångenskap ut från sitt land.
Och folket som var kvar i Juda land, som Nebukadnessar, Babels kung, hade lämnat, över dem gjorde han Gedaljaho, Achiqams son, Shafans son, till guvernör.
Och det skedde i det 37:e året av Jojakins, Juda kungs, fångenskap, i den tolfte månaden på den sjunde dagen i månaden att Evil-Merodach, Babels kung, det år han började regera, lyfte upp Jojakins huvud, Juda kung, ut från fängelset.
Dessa var Israels söner: Ruben, Simeon, Levi och Juda, Isaskar och Sebulon,
Judas söner var Er, Onan och Shela. Dessa tre föddes åt honom av Shuas dotter, kanaaneiskan.
Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens ögon. Därför dödade han honom.
Tamar, hans sonhustru, födde åt Juda Perets och Zerach, så att Judas söner var tillsammans fem.
Ram blev far till Amminadav, och Amminadav blev far till Nahshon, furste för Juda barn.
Judas söner var Perets, Chetsron, Karmi, Hur och Shobal.
Söner till Shela, Judas son, var Er, Lekas far, och Lada, Mareshas far, och de släkter som tillhörde linnearbetarnas hus, av Ashbeas hus,
Shimei hade sexton söner och sex döttrar. Men hans bröder hade inte många barn. I sin helhet ökade inte deras släkt lika mycket som Juda barn.
Men dessa som här är uppskrivna med namn kom i Juda kung Hiskias tid [715-687 f.Kr.] och förstörde deras tält och slog de meiniter som fanns där och utrotade dem så att de inte mer finns till. Sedan bosatte de sig i deras land, för där fanns bete för deras boskap.
För även om Juda var den mäktigaste bland sina bröder och en av hans ättlingar blev furste, så blev förstfödslorätten ändå Josefs.
[Den förstfödde sonen fick dubbel arvslott, se . Det var också den äldste sonens ansvar att flytta benen från gravkammaren till en benkista, ett år efter en förälders begravning. Se även ; ; ; .]
Alla dessa blev uppskrivna i släktregistret i Juda kung Jotams tid [750-735 f.Kr. i det södra riket] och Israels kung Jerobeams tid [793-735 f.Kr. i det norra riket].
men Jehotsadaq deporterades när Herren (Jahveh) lät Nebukadnessar föra bort befolkningen i Juda och Jerusalem.
[Jehotsadaq, som också stavas Jozadak, avslutar denna uppräkning. Han intog aldrig själv rollen som överstepräst innan han deporterades. När prästadömet återupprättas efter exilen är det Josua, Jehotsadaqs son, som tar vid, se ; ; .]
och de fick Hebron i Juda land med omgivande betesmarker,
Genom lottkastning gav man dem från Judas, Simeons och Benjamins stammar de städer vilkas namn står att läsa ovan.
Hela Israel blev upptecknat i släktregister, och de finns uppskrivna i boken om Israels kungar. [Syftar på officiella listor på namn och familjer som förvarades i arkiv. Användes för beskattning och militärtjänst.]
Juda fördes bort för sin otrohets skull i fångenskap till Babel.
I Jerusalem bodde en del av Juda barn, av Benjamins barn och av Efraims och Manasse barn, nämligen:
Utaj, son till Ammihud, son till Omri, son till Imri, son till Bani, av Perets, Judas sons, barn,
Av Benjamins och Juda barn kom några män till David i hans fästning.
Juda söner som bar sköld och spjut, 6800 beväpnade till strid,
David drog med hela Israel upp till Baalah, till
Kirjat-Jearim [13 km väster om Jerusalem], som tillhör
Juda, för att därifrån föra upp Herrens
(Jahvehs), Guds
(Elohims), ark, han som tronar på
(över) keruberna och efter vilken den
[arken] hade fått sitt namn.
[]Joav meddelade David resultatet av folkräkningen: I Israel fanns tillsammans 1100000 män som kunde dra svärd, och i Juda fanns 470000 män som kunde dra svärd.
för Juda Eliho, en av Davids bröder,
för Isaskar Omri, Mikaels son,
Ändå utvalde Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), mig ur hela min fars hus till att vara kung över Israel för alltid. Han utvalde Juda till furste och i Juda hus min fars hus, och bland min fars söner visade han nåd (villkorad nåd – hebr. ratsah, hade han behag) till mig och gjorde mig till kung över hela Israel.
Sänd mig nu en konstnärligt begåvad man som kan arbeta med de skickliga hantverkare som jag har hos mig här i Juda och Jerusalem och som min far David har ordnat, som kan arbeta i guld, silver, koppar och järn och i purpurrött, karmosinrött och mörkblått garn och dessutom är en duktig träsnidare.
Av algumträet lät kungen göra tillbehör till Herrens (Jahvehs) hus och till kungapalatset, samt harpor och lyror för sångarna. Sådant hade man aldrig tidigare sett i Juda land.
Och Rehabeam förblev kung endast över de israeliter som bodde i Juda städer.
När Rehabeam kom till Jerusalem samlade han Juda hus och Benjamin, 180000 utvalda krigare, för att strida mot Israel och vinna tillbaka kungadömet åt Rehabeam.
"Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda kung, och till alla israeliter i Juda och Benjamin:
Rehabeam bodde i Jerusalem, och han byggde om städer i Juda till befästa platser.
Tsorah, Ajalon och Hebron (hebr. Chevron), befästa städer, som låg i Juda och Benjamin.
Var och en av dessa städer försåg han med sköldar och spjut. Han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin blev kvar under hans välde.
Leviterna övergav sina betesmarker och sina andra besittningar och begav sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med sina söner drev bort dem från deras tjänst som Herrens präster
I tre år stärkte de så kungamakten i Juda och gjorde Salomos son Rehabeams välde starkt, för i tre år vandrade de på Davids och Salomos väg.
Han handlade klokt och lät alla sina söner bo runt om i hela Juda och Benjamins land i alla befästa städer och gav dem rikligt underhåll. Han skaffade dem också många hustrur.
Han intog de befästa städerna i Juda och kom ända till Jerusalem.
Profeten Shemaja hade kommit till Rehabeam och till Juda furstar, som av fruktan för Shishak hade samlats i Jerusalem. Och han sa till dem: "Så säger Herren: Ni har övergett mig, och därför har också jag övergett er och gett er i Shishaks hand."
Eftersom Rehabeam ödmjukade sig, vände sig Herrens vrede ifrån honom så att han inte fördärvade honom helt. Det fanns ännu sådant som var gott i Juda.
[Avijam regerar i 3 år (959-956 f.Kr.).]
I [Nordrikets 1:a] kung Jerobeams 18:e regeringsår blev Avijam kung över Juda [Sydriket],
Men Jerobeam hade låtit omringa dem och lagt ett bakhåll för att falla dem i ryggen. Så stod de nu mitt emot Juda män och hade sitt bakhåll bakom dem.
När Juda vände sig om och såg att de hade fiender både framför sig och bakom sig ropade de till Herren och prästerna blåste i trumpeterna.
Därefter höjde Juda män ett härskri, och när de gjorde så lät Gud (Elohim) Jerobeam [Nordrikets 1:a kung] och hela Israel bli slagna av Avijam och Juda.
Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand.
Alltså blev Israels barn kuvade vid den tiden, men Juda barn var starka, för de stödde sig på Herren (Jahveh), sina fäders Gud.
Han uppmanade Juda att söka Herren (Jahveh), sina fäders Gud, och att hålla undervisningen (hebr. Torah) och budorden (tydliga befallningar – hebr. mitsvot).
Ur alla Juda städer tog han bort offerhöjderna och solstoderna. Och riket hade lugn under hans tid.
Han byggde befästa städer i Juda eftersom landet hade ro. Och han förde inte något krig under dessa år, för Herren hade gett honom ro.
Han sa därför till Juda: "Låt oss bygga dessa städer och runt omkring förse dem med murar och torn, med portar och bommar. Landet är ännu vårt, därför att vi har sökt Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim). Vi har sökt honom, och han har gett oss ro på alla sidor."
Så byggde de och hade framgång.
Asa hade en här som utgjordes av 300000 man från Juda och som bar stora sköldar och spjut. Utöver dessa kom från Benjamin 280000 man som bar små sköldar och som spände båge. Alla dessa var tappra stridsmän.
Och Herren (Jahveh) lät kushiterna [etiopierna] bli slagna av Asa och Juda så att de flydde.
Han gick ut mot Asa och sa till honom: "Hör mig, du Asa, och ni hela Juda och Benjamin. Herren (Jahve) är med er när ni är med honom, och om ni söker honom låter han sig finnas av er. Men om ni överger honom kommer han att överge er.
När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded [hans son Asarja], tog han mod till sig och avlägsnade de eländiga avgudabilderna ur Juda och Benjamins hela land och ur de städer som han hade erövrat i Efraims bergsbygd. Han upprättade på nytt Herrens altare, det som stod framför Herrens förhus.
[Det var Asarja som talade profetian, se . Att den hebreiska texten har Obed här kan vara ett patronymikon, där faderns namn används om sonen. Detta skrivsätt är inte ovanligt. Jesus kallas "Davids son" i och Mose används om "Moses söner", se . Den grekiska översättningen Septuaginta byter ut Obed mot Asarja, den latinska översättningen Vulgata och den syriska översättningen lägger till och översätter "Asarja, Obeds son".]
Och han samlade hela Juda och Benjamin, liksom de främlingar från Efraim, Manasse och Simeon som bodde ibland dem. Många från Israel hade anslutit sig till honom när de såg att Herren (Jahveh), hans Gud (Elohim), var med honom.
Hela Juda gladde sig över eden, för de hade svurit den av hela sitt hjärta, och de sökte Herren med hela sin vilja. Han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.
I Asas 36:e regeringsår drog Israels kung Basha upp mot Juda och började befästa Rama [drygt en mil norr om Jerusalem] för att hindra att någon kom vare sig från eller till Asa, Juda kung.
Men kung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån Rama stenar och trävirke som Basha hade använt till att befästa Rama. Med detta befäste Asa Geba och Mitspah.
Vid den här tiden kom siaren Hanani till Asa, Juda kung, och sa till honom: "Du stödde dig på kungen i Aram och inte på Herren din Gud, och därför har den arameiske kungens här sluppit undan din hand.
Vad som mer finns att säga om Asa, om hans första tid och om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar.
Han placerade krigsfolk i alla befästa städer i Juda och trupper i Juda land och i de städer i Efraim som hans far Asa hade intagit.
Herren (Jahveh) stärkte kungadömet i hans hand. Hela Juda gav gåvor åt Joshafat, och han fick stor rikedom och ära.
Han var stolt över att gå Herrens (Jahvehs) vägar och avlägsnade offerhöjderna och asherapålarna i Juda.
I sitt 3:e regeringsår sände Joshafat ut sina hövdingar Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja för att undervisa i Juda städer.
Dessa undervisade i Juda och hade Herrens (Jahvehs) Torah-rulle med sig. De reste omkring till alla Juda städer och undervisade folket.
Fruktan för Herren (Jahveh) kom över alla kungadömen i de länder som låg omkring Juda, så att de inte vågade föra krig mot Joshafat.
Joshafat blev mäktigare och mäktigare och byggde borgar och förrådsstäder i Juda.
Han hade stora förråd i Juda städer och krigsfolk, tappra stridsmän, i Jerusalem.
Och detta var ordningen bland dem efter deras familjer. Till Juda hörde följande höga befäl:
befälhavaren Adna och med honom 300000 tappra stridsmän,
Det var dessa som gjorde tjänst hos kungen, och därtill kom de som kungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.
Ahab, Israels kung, frågade Joshafat, Juda kung: "Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?"
Han svarade honom: "Jag som du och mitt folk som ditt folk. Jag ska vara med dig i striden."
Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt nu på var sin tron, klädda i sina skrudar. De satt på en tröskplats vid ingången till Samarias port medan alla profeterna profeterade inför dem.
Så drog Israels kung och Joshafat, Juda kung, upp mot Ramot i Gilead.
Joshafat, Juda kung, vände välbehållen hem igen till Jerusalem.
Och han tillsatte domare i landet, i alla befästa städer i Juda, i stad efter stad.
Och se, översteprästen Amarja ska vara er ledare i allt som angår Herren (Jahveh), och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i allt som rör kungen. Och leviterna ska vara tjänstemän under er. Var frimodiga i det ni gör, och Herren ska vara med den som är god."
Då greps Joshafat av fruktan och beslöt sig för att rådfråga Herren (Jahveh), och han utlyste en fasta över hela Juda.
Och Juda samlades för att söka hjälp hos Herren (Jahveh), och från alla Juda städer kom man för att söka Herren (Jahveh).
Joshafat steg upp i Juda mäns och Jerusalems församling i Herrens (Jahvehs) hus, framför den nya förgården.
Hela Juda stod inför Herren med sina små barn, sina hustrur och söner.
Han sa: "Lyssna, alla ni i Juda och ni Jerusalems invånare och kung Joshafat! Så säger Herren (Jahveh) till er: Var inte rädda eller modlösa inför denna stora skara, för striden är inte er utan Guds.
Men då är det inte ni som ska strida. Ni ska bara stiga fram och stå stilla, och ni ska få se Herrens frälsning. Han är med er, ni från Juda och Jerusalem. Var inte rädda eller modlösa. Gå i morgon ut mot dem, och Herren är med er."
Då böjde Joshafat sig ner med ansiktet mot marken, och alla Juda män och Jerusalems invånare föll ner för Herren och tillbad Herren (Jahveh).
Tidigt nästa morgon gick de ut till Tekoas öken. Och när de drog ut, steg Joshafat fram och sa: "Hör mig, ni av Juda och ni Jerusalems invånare! Stå fasta i tron på Herren er Gud så består ni, lita på hans profeter så lyckas ni."
Och när de började att sjunga och lova, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd som hade kommit mot Juda, och de blev slagna.
När Juda män kom upp på höjden med utsikt över öknen vände de sig mot fiendeskaran, och se, där låg döda kroppar fallna på marken. Ingen hade kommit undan.
Därefter vände alla Juda och Jerusalems män, med Joshafat i spetsen, glada tillbaka till Jerusalem, eftersom Herren hade låtit dem glädja sig över sina fiender.
Så regerade Joshafat över Juda. Han var 35 år gammal när han blev kung, och han regerade 25 år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba och var dotter till Shilchi.
Därefter ingick Juda kung Joshafat förbund med Israels kung Achasja, trots att Achasja levde ogudaktigt.
Deras far gav dem många gåvor i silver och guld och andra dyrbarheter, dessutom befästa städer i Juda. Men kungadömet gav han åt Joram, eftersom han var den förstfödde.
I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen kung över sig.
Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån ända till denna dag. Vid samma tid avföll också Livna [i Låglandet/Shefelan] från Jorams välde, därför att han hade övergett Herren (Jahveh), sina fäders Gud.
Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så Jerusalems invånare till trolöshet och förförde Juda.
[Eftersom Elias profetior mestadels riktade sig till Israel (det norra riket) så citeras han inte så ofta i Krönikeböckerna – som fokuserar på Juda (det södra riket).]
Och det kom ett brev till honom från profeten Elia där det stod:
Så säger Herren (Jahveh), din fader Davids Gud (Elohim):
Du har inte vandrat på din far Joshafats vägar eller på Juda kung Asas vägar,
utan du har vandrat på Israels kungars väg och förlett Juda och Jerusalems invånare till avgudadyrkan, på samma sätt som Ahabs hus har gjort. Du har dräpt dina bröder [landsmän], dem som hörde till din fars hus och som var bättre än du.
De drog upp mot Juda och bröt in där och förde bort alla dyrbarheter som fanns i kungapalatset, dessutom hans söner och hustrur, så att han inte hade kvar någon av sina söner utom Jehoachaz, sin yngste son.
[Achasja regerade Juda (Sydriket) i 1 år (886-885 f.Kr.) följt av drottning Atalja (hebr. Ataljaho) som regerade i 6 år (885-879 f.Kr.).]
Jerusalems invånare gjorde Achasja, Jorams yngste son, till kung efter honom, för alla de äldre sönerna hade blivit dräpta av det rövarband som hade kommit med araberna till lägret. Så blev Achasja, Jorams son, kung i Juda.
Då vände han tillbaka för att i Jisreel läka såren han hade fått vid Rama i striden mot Arams kung Chazalel. Och Juda kung Achasja, Jorams son, reste ner för att besöka Joram, Ahabs son, i Jizreel eftersom han låg sjuk.
Så hände det att Jehu, medan han utförde straffdomen över Ahabs hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Achasja som var i Achasjas tjänst, och han dödade dem.
När nu Atalja (hebr. Ataljaho), Achasjas mor [drottningmodern], såg att hennes son var död, stod hon upp och talade mot [dräpte] hela kungasläkten i Juda. [I används avad (förgjorde, dräpte). Den grekiska översättningen har "dräpte", medan den hebreiska texten har davar, vilket blir betydelsen "tala dom/död" till all manlig avkomma i Juda hus.]
Dessa reste sedan igenom Juda och samlade leviterna ur alla Juda städer liksom huvudmännen för Israels familjer. När de kom till Jerusalem,
Leviterna och hela Juda gjorde allt som prästen Jojada hade befallt dem. Var och en av dem tog sina män, både de som skulle gå på vakten på sabbaten och de som skulle gå av vakten på sabbaten, för prästen Jojada lät ingen avdelning vara fri från tjänstgöring.
Han samlade prästerna och leviterna och sa till dem: "Ge er ut till Juda städer varje år och samla in pengar från hela Israel för att få er Guds hus i ordning. Och skynda er med det." Men leviterna gjorde sig ingen brådska.
Då kallade kungen till sig översteprästen Jojada och sa till honom: "Varför har du inte sett till att leviterna driver in från Juda och Jerusalem den avgift till vittnesbördets tabernakel som Herrens tjänare Mose har pålagt Israels församling?
Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds tjänare Mose hade ålagt Israel i öknen skulle erläggas åt Herren (Jahveh).
Men efter Jojadas död kom Juda furstar och föll ner för kungen, och han lyssnade till dem.
Och de övergav Herrens, sina fäders Guds, hus och tjänade asherapålarna och avgudarna. Då kom Guds vrede över Juda och Jerusalem på grund av dessa synder.
Efter ett år drog araméernas här upp mot Joash. De kom till Juda och Jerusalem och utrotade ur folket alla dess furstar. Och allt byte som de tog sände de till kungen i Damaskus.
Amasja samlade Juda och lät dem ställa upp efter sina familjer, efter sina överbefäl och underbefäl, hela Juda och Benjamin. Därefter mönstrade han dem som var 20 år eller över och fann att de var 300000 utvalda män som kunde bruka spjut och sköld.
Då avskilde Amasja skaran som hade kommit till honom från Efraim och lät dem gå hem igen. Men de blev mycket arga på Juda och vände tillbaka hem i stor vrede.
Och Juda tog 10000 till fånga levande. Dem förde de upp på toppen av en klippa och störtade ner dem från klippspetsen så att de alla krossades.
Men den trupp som Amasja hade sänt tillbaka och som inte hade fått gå med honom ut i striden föll in i Juda städer, från Samaria ända till Beit-Choron. De slog 3000 av invånarna och tog ett stort byte.
Sedan Amasja, Juda kung, hade hållit överläggningar, sände han bud till Israels kung Joash, son till Jehoachaz, son till Jehu, och lät säga: "Kom, låt oss drabba samman med varandra!"
Men Joash, Israels kung, sände då detta svar till Amasja, Juda kung: "Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern på Libanon och lät säga: Ge din dotter till hustru åt min son! Men ett vilddjur på Libanon gick fram över törnbusken och trampade ner den.
Du säger till dig själv att du har slagit Edom, och ditt hjärta har blivit övermodigt och du vill vinna ära. Men stanna nu hemma. Varför utmanar du olyckan? Du kommer att falla och Juda med dig."
Och Israels kung Joash drog upp, och de drabbade samman med varandra, han och Juda kung Amasja, vid Beit-Shemesh i Juda.
Juda besegrades av Israel, och de flydde var och en till sitt.
Och Juda kung Amasja, son till Joash, son till Jehoachaz, blev tillfångatagen [792 f.Kr.] i Beit-Shemesh av Israels kung Joash. När han hade fört honom till Jerusalem bröt han ner ett stycke av Jerusalems mur, från Efraimsporten till Poneporten, 400 alnar [omkring 200 meter, troligen den norra och mest sårbara sidan].
Men Juda kung Amasja, Joashs son, levde i femton år efter att Israels kung Joash, Jehoachaz son, hade dött.
Vad som mer finns att säga om Amasja, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar.
Sedan förde man honom därifrån på hästar och begravde honom hos hans fäder i Juda stad.
[Ussia regerar Juda (Sydriket) i 52 år (811-759 f.Kr.)]
Allt folket i Juda tog Ussia (hebr. Uzzijaho), som då var 16 år, och gjorde honom till kung i hans far Amasjas ställe.
Det var han som byggde upp Elot och han lade det åter under Juda, sedan kungen hade gått till vila hos sina fäder.
Dessutom byggde han städer i Juda bergsbygd och uppförde borgar och torn i skogarna.
Vad som mer finns att säga om Jotam, om alla hans krig och annat han företog sig, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar.
Peqach, son till Remaljaho, dödade 120000 man av Juda på en enda dag, alla stridsdugliga män. Det blev så därför att de hade övergett Herren (Jahveh), sina fäders Gud.
Men där fanns en Herrens profet som hette Oded. Han gick ut mot hären när den kom till Samaria och sa till dem: "Se, i sin vrede över Juda har Herren (Jahveh), era fäders Gud, gett dem i er hand, men ni har dödat dem med ett raseri som har nått upp till himlen.
Och nu tänker ni underkuva Juda och Jerusalems folk för att göra dem till slavar och slavinnor åt er. Har ni då inte hos er nog med skuld mot Herren (Jahveh) er Gud (Elohim)?
för utöver allt annat hade edomiterna återigen kommit och slagit Juda och tagit fångar.
Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och Negev och hade tagit Beit-Shemesh, Ajalon, Gederot, Soko med underlydande orter, Timnah med underlydande orter och Gimso med underlydande orter och bosatt sig i dem.
Herren ville förödmjuka Juda på grund av Achaz, den israelitiske kungen, därför att han var orsak till lössläppthet i Juda och var trolös mot Herren (Jahveh).
I var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att tända offereld åt andra gudar. På så sätt väckte han Herrens, sina fäders Guds, vrede.
Vad som mer finns att säga om honom och om allt som han företog sig, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar.
Därför har Herrens (Jahvehs) vrede kommit över Juda och Jerusalem, och han har gjort dem till ett avskräckande exempel, till häpnad och förakt, som ni ser med egna ögon.
Man förde fram sju tjurar, sju baggar, sju lamm och sju bockar till syndoffer för landet och helgedomen och för Juda. Och kungen befallde Arons söner, prästerna, att offra det på Herrens altare.
Hiskia sände ut bud till hela Israel och Juda och skrev också brev till Efraim och Manasse att de skulle komma till Herrens (Jahvehs) hus i Jerusalem för att fira Herrens, Israels Guds, påsk.
Ilbuden gav sig av med breven från kungen och hans furstar, och de drog genom hela Israel och Juda enligt kungens befallning. De sa:
"Ni Israels barn, vänd om till Herren (Jahveh), Abrahams, Isaks och Israels Gud. Då ska han vända om till den rest av er som har räddats från de assyriska kungarnas hand.
Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem alla ett enigt hjärta till att göra vad kungen och furstarna hade befallt i kraft av Herrens ord.
Hiskia, Juda kung, hade som offergåva gett församlingen 1000 tjurar och 7000 djur av småboskapen, och furstarna hade som offergåva gett 1000 tjurar och 10000 djur av småboskapen. Och ett stort antal präster helgade sig.
Hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna, och det gjorde också hela den församling som hade kommit från Israel, liksom de främlingar som hade kommit från Israels land eller som bodde i Juda.
När allt detta var över, drog alla israeliter som hade varit där ut till Juda städer och slog sönder stoderna, högg ner asherapålarna och bröt ner offerhöjderna och altarna i hela Juda, Benjamin, Efraim och Manasse tills att de hade gjort slut på dem. Sedan vände alla Israels barn tillbaka till sina städer, var och en till sin besittning.
Och de av Israel och Juda som bodde i Juda städer förde också fram tionde av kor och får, liksom tionde av de heliga gåvor som helgades åt Herren (Jahveh), deras Gud (Elohim), och lade dem i högar.
Detta genomförde Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), vad som var gott, rätt och sant.
Sedan Hiskia i trohet hade utfört detta kom Sanherib (hebr. Sancheriv), kungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade de befästa städerna och tänkte erövra dem åt sig.
[Sanherib är kung i Assyrien 704-681 f.Kr. och gjorde Nineve () till imperiets huvudstad, se . En av de städer som Sanherib intar är Lashich. Under utgrävningar 2020 i den intilliggande staden Azeka hittades en belägringsramp från den här tiden. Det är denna ramp som Sanherib omnämner på en lertavla som kallas Azeka-inskriptionen. Den är en av 30000 lertavlor som hittats i Ashurbanipalarkiven i Nineve.]
Med honom är en arm av kött, men med oss är Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim), och han ska hjälpa oss och föra våra krig." Och folket fick nytt mod genom det som Juda kung Hiskia hade talat.
Den assyriske kungen Sanherib, som med hela sin krigshär låg framför Lachish, sände sina tjänare till Jerusalem, till Juda kung Hiskia och till alla dem av Juda som fanns i Jerusalem och lät säga:
Är det inte Hiskia som har avskaffat hans offerhöjder och altaren och sagt till Juda och Jerusalem: Inför ett enda altare ska ni tillbe, och på det ska ni tända offereld?
Många förde gåvor till Herren i Jerusalem och dyrbara gåvor till Juda kung Hiskia, och efter detta växte Hiskias anseende hos alla hednafolk.
Men Hiskia återgäldade inte det goda som han hade fått, utan hans hjärta blev högmodigt, och därför drabbade vrede honom och Juda och Jerusalem.
Vad som mer finns att säga om Hiskia och om hans gudfruktiga gärningar, det är skrivet i "Profeten Jesajas, Amots sons, syner", i boken om Judas och Israels kungar.
Hiskia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom på den plats där man går upp till Davids hus gravar. Hela Juda och Jerusalems invånare hedrade honom vid hans död. Hans son Manasse blev kung efter honom.
Men Manasse förledde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som Herren (Jahveh) hade utrotat för Israels barn.
Han byggde en yttermur till Davids stad väster om Gichon i dalen[källan på östra sidan av Jerusalem], fram till ingången till Fiskporten och runt omkring Ofel och gjorde den mycket hög. Sedan tillsatte han befälhavare i alla befästa städer i Juda.
Sedan upprättade han Herrens (Jahvehs) altare och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer) och tackoffer på det och uppmanade Juda att tjäna Herren (Jahveh), Israels Gud.
I sitt 8:e regeringsår, medan han ännu var ung, började Josia söka sin fader Davids Gud, och i det tolfte året började han rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och asherapålarna och från de snidade och gjutna avgudabilderna.
Och prästernas ben brände han på deras altaren. Så renade han Juda och Jerusalem.
De gick till översteprästen Hilkia (hebr. Chilqijaho) och lämnade pengarna som hade kommit in till Guds hus och som leviterna som höll vakt vid tröskeln hade samlat in från Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, liksom från hela Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare.
Timmermännen och byggnadsarbetarna fick pengarna för att köpa in huggen sten samt trävirke till stag (tvärslår; för att hålla ihop) och balkar som skulle användas för att timra upp de hus som Juda kungar hade förstört.
"Gå och fråga Herren (Jahveh) för mig och för dem som är kvar av Israel och Juda om det som står i den bok som man nu har funnit. Herrens (Jahvehs) vrede är stor, och den är utgjuten över oss, därför att våra fäder inte har hållit Herrens (Jahvehs) ord och inte har gjort allt som är föreskrivet i denna bok."
Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här ska jag låta olycka komma, alla de förbannelser som är skrivna i den bok som man har läst för Juda kung.
Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren (Jahveh), till honom ska ni säga: Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud, om de ord du har hört:
Då sände kungen bud och kallade samman alla de äldste i Juda och Jerusalem.
Och kungen gick upp i Herrens (Jahvehs) hus med alla Juda män och Jerusalems invånare, med prästerna och leviterna och allt folket, från den störste till den minste. Han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens (Jahvehs) hus.
En påskhögtid som denna hade inte firats i Israel sedan profeten Samuels tid. Ingen av Israels kungar hade hållit en sådan påskhögtid som nu firades av Josia med prästerna och leviterna, hela Juda och dem av Israel som var närvarande samt Jerusalems invånare.
Då skickade [farao] Necho bud till honom och sa: "Vad har jag med dig att göra, du Juda kung? Det är inte mot dig jag kommer i dag, utan mot den fiende jag är i krig med. Gud (Elohim) har befallt mig att skynda. Sluta stå emot Gud (Elohim), som är med mig! Akta dig så att han inte förgör dig."
Då bar hans män bort honom från vagnen och satte honom i hans andra vagn och förde honom till Jerusalem. Och han dog och blev begravd där hans fäder var begravda. Hela Juda och Jerusalem sörjde Josia.
och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som under sin sista, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar.
Och kungen av Egypten gjorde hans bror Eljaqim till kung över Juda och Jerusalem och ändrade hans namn till Jojakim (hebr. Jehojaqim). Men Necho tog med sig hans bror Joachaz och förde honom till Egypten.
Vad som mer finns att säga om Jojakim och om de avskyvärda ting han gjorde och vad som i övrigt blev funnet hos honom, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar. Hans son Jojakin (hebr. Jehojachin) blev kung efter honom.
I början av nästa år lät kung Nebukadnessar hämta honom och förde honom till Babel tillsammans med de dyrbara kärlen i Herrens (Jahvehs) hus. Och han gjorde hans bror Sidkia (hebr. Tsidqijaho) till kung över Juda och Jerusalem.
"Så säger Kyros (Koresh), kung av Persien: Herren (Jahveh), himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk ska bege sig dit upp, och hans Gud ska vara med honom."
Så säger Kyros, Persiens kung:
Alla kungariken på jorden har Herren (Jahveh), himmelens Gud (Elohim), gett till mig, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem, som ligger i Juda.
Vem som helst ibland er som tillhör hans folk, må hans Gud (Elohim) vara med honom. Låt honom gå upp till Jerusalem som ligger i Juda och bygga Herrens (Jahvehs), Israels Guds (Elohims), hus. Han är den Gud (Elohim) som bor i Jerusalem.
Ledarna för Juda och Benjamin tillsammans med prästerna och leviterna, alla vars ande Gud (Elohim) hade uppväckt, steg upp och gick för att bygga Herrens (Jahvehs) hus som finns i Jerusalem.
Persiens kung Kyros lät skattmästaren Mitredat [80 år senare tjänade en annan Mitredat under Artaxerxes I, se ] hämta dem (tempelföremålen) och räkna upp dem åt Sheshbatsar [troligen ett annat namn på Serubbabel, se och ; ], fursten av Juda.
[Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem. Det finns också ett särskilt ord för detta i hebreiskan alija, vilket används här. Namnet Serubbabel (hebr. Zerobavel) betyder ´en som är utspridd/sådd i Babylon´.]
Dessa är provinsens söner som gick upp [till Jerusalem] från fångenskapen, av dem som förts bort, som Nebukadnessar, Babylons kung, hade fört till Babylon, och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad;
Sedan stod Jeshoa med sina söner och sina bröder och Kadmiel och hans söner, Juda söner, tillsammans för att övervaka hantverkarna i Guds (Elohims) hus – även Chenadads söner med sina söner och sina bröder, [alla] leviterna [var med]. [Versen är inte helt tydlig, men troligtvis är det tre personer som åsyftas (Jeshoa, Kadmiel och Chenadad) tillsammans med sina familjer – alla leviterna.]
När Judas och Benjamins fiender hörde att de fördrivna kommit tillbaka och byggde ett tempel till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim),
Då började landets invånare att hindra [de återvändande] judarna (folket från Juda) [] och gjorde dem rädda för att bygga.
Under [Persiens fjärde kung] Ahasveros (Xerxes) regering, i början av hans regeringstid, skrev de en anklagelse mot invånarna i Juda och Jerusalem. [Ahasveros regerade i Persien 486-465 f.Kr., han är även känd under det grekiska namnet Xerxes, se även .]
Även om vi är slavar har vår Gud (Elohim) inte övergett oss i vår träldom. Han har utökat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) mot oss inför Persiens kung, upplivat oss för att kunna bygga upp vår Guds hus, resa upp dess ruiner och ge oss en mur i Juda och i Jerusalem.
En förordning skickades runt i Juda och Jerusalem till alla de landsflyktigas söner att de skulle församla sig i Jerusalem.
Inom de tre dagarna samlades alla Judas och Benjamins män i Jerusalem. Det var den 20:e dagen i den 9:e månaden [kislev – nov/dec; då regnperioden har börjat i Israel], och allt folket satt på den öppna platsen framför Guds (Elohims) hus, de darrade (bävade) både för sakens skull och på grund av regnet.
att Chanani, en av mina bröder [landsman eller en biologisk bror; båda tolkningarna är möjliga, men utifrån omnämnandet i är det mer troligt att det är Nehemjas biologiska bror], kom från Juda, han och några män. Och jag frågade dem angående judarna som blivit kvar (kvarlevan) som överlevt fångenskapen och om Jerusalem.
och jag svarade kungen: "Om det synes gott för kungen och om din tjänare har funnit favör inför dig, sänd mig till staden i Juda där mina förfäder är begravda så att jag kan återuppbygga den."
Jag sa till kungen: "Om det behagar kungen, låt honom ge mig ett brev till ämbetsmännen på andra sidan Eufrat som gör det möjligt för mig att passera genom deras område till dess att jag ankommer Juda,
Och Jehoda sa: "Styrkan hos arbetarna sviktar, det är så mycket skräp (stenskärvor att få bort) att vi inte klarar att renovera muren."
Från den tiden blev det så att hälften av mina tjänare deltog i arbetet och hälften av dem höll i spjut, sköldar, pilbågar och bröstsköldar (harnesk), och ledarna stod bakom hela Juda hus.
Dessutom, från den tid då jag utsågs till ståthållare över Juda land, från det tjugonde året [445 f.Kr.] till det trettioandra året [433 f.Kr.] av kung Artachshastas (Artaxerxes I) regering, vilket är 12 år, har jag och mina bröder inte ätit av ståthållarnas bröd (mat).
[Dessa 12 år handlar om ett uppdrag som ståthållare som Nehemja får av kungen. Det är inte den tid som han är i Jerusalem, utifrån dialogen med kung Artachshastas antyds att det är en kortare period på kring ett år, se , .]
Du har också utsett profeter till att utlysa detta i Jerusalem, och de ska säga: 'Det finns en kung i Juda.' Nu ska det [dessa rykten] rapporteras till kungen [i Babylon] enligt deras ord. Kom nu därför och låt oss rådslå tillsammans."
Dessutom skickade furstarna i Juda många brev till Tobia, och Tobias brev kom till dem.
För det fanns många i Juda som edsvurit sig till honom, eftersom han var svärson till Shechanja, Arachs son, och hans son Jehochanan hade tagit dottern till Meshullam, Berechjahs son, till hustru.
Detta är folket i provinsen som återvände från fångenskapen i exil, som Nebukadnessar, kungen i Babylon, hade fört bort och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin egen hemstad.
Detta är de huvudmän i provinsen som bodde i Jerusalem. Men i Juda städer bodde var och en i den stad där han hade sin ärvda besittning: vanliga israeliter, präster, leviter och tempeltjänare, likaså ättlingarna till Salomos tjänare.
I Jerusalem bodde en del av Juda barn och en del av Benjamins barn. [Man beräknar att 4800–8000 personer bodde i Jerusalem vid den här tiden. Uppräkningen här liknar den i .]
Av Juda barn: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till Amarja, son till Shefatja, son till Mahalalel, av Perets barn,
De övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de andra städerna i Juda, var och en i sin arvedel.
I byarna [utan ringmur] med tillhörande åkrar bodde också en del av Juda barn: I Kirjat-Arba med [tillhörande] dotterorter [ordagrant: döttrar, se även , , och ], i Dibon med [tillhörande] dotterorter, i Jekabseel med sina byar,
Av leviterna blev några avdelningar från Juda räknade till Benjamin.
Jag lät Juda furstar stiga upp på muren. Därefter ordnade jag två stora lovsångskörer. Den ena gick till höger ovanpå muren fram till Dyngporten.
Bakom dem följde Hoshaja och ena hälften av Juda furstar,
Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna där offergåvor, förstlingsfrukter och tionden lades ner. Från stadens åkrar skulle de samla in det som enligt undervisningen (hebr. Torah) tillföll prästerna och leviterna. Det rådde glädje i Juda över prästerna och leviterna som gjorde tjänst.
Hela Juda förde fram sitt tionde av säd, vin och olja till förrådshusen.
Vid samma tid såg jag i Juda hur man trampade vinpressarna på sabbaten och tog hem säd som man lastade på åsnor, likaså vin, druvor och fikon och allt möjligt som kunde bäras och förde det till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem när de sålde sina varor.
Tyrierna som vistades där förde in fisk och alla slags varor och sålde dem på sabbaten till judarna och i Jerusalem.
Då förebrådde jag stormännen i Juda och sa till dem: "Hur kan ni handla så illa och vanhelga sabbatsdagen?
som hade förts bort från Jerusalem med de fångar som fördes bort med Jekonja (hebr. Jechonjah), Juda kung, när han förts bort av Nebukadnessar, Babels kung [år 597 f.Kr., se ].
Låt Sions berg [tempelberget i Jerusalem] glädja sig.
Låt Juda döttrar [städerna i Juda] fröjda sig,
på grund av dina domar.
Gilead tillhör mig.
Manasse tillhör mig.
Efraim är [bildligt som] min hjälm (mitt huvuds värn, och skydd, en säker fästning).
Juda är min spira (kungaspira). [Jakob profeterade att Juda skulle ha kungaspiran, se .]
En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David, när han var i Juda öken. [Den torra ödemarken öster om Jerusalem ner mot Döda havet.]
[Bakgrunden kan vara Davids egen sons Avshaloms uppror då David tvingas fly till öknen, se . I så fall kan referensen i till hur David är "törstig" och hur han och de med honom anlände "utmattade" vara en beröringspunkt, se . En annan händelse kan vara när David fick fly för Saul, se .]
Där [i segertåget, se ] går Benjamin, som är minst, som erövrare [som den som slog fienden],
Juda ledare i den stora skaran (ordagrant "en stor hög med stenar"),
[tillsammans med] Sebulons ledare och Naftalis ledare.
[Saul var från Benjamins stam, som var den ringaste, se . Sebulon och Naftalis land motsvarar övre och nedre Galileen, det område som det profeteras att Jesus skulle verka i, se .]
För Gud (Elohim) ska frälsa Sion [tempelberget i Jerusalem]
och åter bygga upp Juda städer.
Sedan ska de bo där och besitta det [Sion – Jerusalem, se ; ].
Gud (Elohim) är känd i Juda,
i Israel är hans namn stort.
Men han utvalde Juda stam,
Sions berg [tempelberget i Jerusalem], som han älskade.
Sion hörde det och gladdes,
Juda döttrar fröjdades över dina domar (rättvisa beslut – hebr. mishpat), Herre (Jahveh).
Gilead [bergsområde öster om Sukkot] är mitt, Manasse [öster och väster om Jordanfloden, se ] är mitt,
Efraim [väster om Jordanfloden, mellan Manasse och Benjamin] är försvaret av mitt huvud, Juda [Jerusalem och den södra delen av Israel] är min spira.
då blev Juda hans heliga,
Israel hans kungarike.
[Följande sektion, kap 25-29, består av ordspråk som Salomo har skrivit. Kung Hiskia () och hans medarbetare har sedan sammanställt dem på 700-talet f.Kr. Det går att dela upp dem i 130 ordspråk, vilket motsvarar det numeriska värdet av de hebreiska bokstäverna i namnet Hiskia (hebr. Chizqijah; 8 + 7 +100 +10 + 5 = 130) som det är stavat här.]
Även dessa ordspråk är av Salomo,
som Judas kung Hiskias män har kopierat (överfört).
Synen av Jesaja (hebr. Jeshajaho), son till Amots, som han såg angående Juda och Jerusalem (i de tider, under de dagar) då
Ussia [hebr. Uzzijaho; även kallad Asarja; Sydrikets 10:e regent ca 791-739 f.Kr. – en god kung, men dog som spetälsk, se ], Jotam [Sydrikets 11:e regent ca 759-742 f.Kr. – en god kung, se ], Achaz [Sydrikets 12:e regent ca 735-715 f.Kr. – gjorde det som var ont, se ; ; ] och Hiskia [hebr. Chizkijaho; Sydrikets 13:e regent ca 715-686 f.Kr. – en god kung och reformator, se ; ; ] var kungar i Juda.
[Jesajas far hette Amots. Hans namn är snarlikt profeten Amos från Tekoa (som levde tidigare i mitten på 700-talet) och skrev Amos bok, se . Jesaja fick sin kallelse 740 f.Kr. (, ) och hans 50-åriga tjänst sträcker sig över fyra kungars regeringsperioder fram till 686 f.Kr. Enligt traditionen blev han ihjälsågad som martyr av Manasse (Hiskias son), se ; .]
Ordet som Jesaja, Amots son, såg angående Juda och Jerusalem.
Se, Herren, Härskarornas Herre (Adonai Jahveh Sebaot)
tar bort stöd [militär stöttning; säkerhet och beskydd]
och uppehälle [tillgång till livsnödvändiga behov] från Jerusalem och Juda,
all införsel av bröd och all vattenförsörjning,
För Jerusalem är i ruiner
och Juda har fallit,
eftersom deras tungor (deras tal) och deras gärningar är emot Herren (Jahveh),
de provocerar ögonen av hans härlighet (vanhelgar hans härlighets närvaro).
[Detta är en ovanlig metafor. Guds härlighet tycks här identifieras med honom själv, som en del av hans innersta väsen; och att "provocera hans härlighets ögon" är att tvinga honom att se på dem med vrede.]
Och nu, ni Jerusalems invånare och Juda män,
döm – jag ber er – mellan mig och min vingård.
För Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) vingård
är Israels hus,
och Juda män
är hans älskade plantering (som han finner behag i).
Och han sökte efter (väntade på, förväntade) rätt (hebr. mishpat),
men fann blodsutgjutelse (våldsdåd – hebr. mispach),
[han sökte] efter rättfärdighet (hebr. tsedaqah),
men fann ramaskri (rop i nöd/smärta – hebr. tseaqa) [kaos och upplopp].
[Versen inleds med en kiastisk struktur som ramas in av vingård och plantering. Sedan följer två par med ord som låter snarlikt på hebreiskan men har motsatt betydelse. Resten av kapitlet består av sex verop som avslutar denna sektion.]
Det hände under Achaz dagar, son till Jotam, son till Ussia (hebr. Uzzijaho), Juda kung [735-715 f.Kr.], att kung Retsin från Aram (Syrien) [740-733 f.Kr.] och kung Peqach, son till Remaljaho, från Israel [Nordriket, 752-732 f.Kr.] gick upp till Jerusalem för att kriga mot det. [; ]
'Låt oss gå upp mot Juda, terrorisera dem och dela upp dem för oss själva, och utse Tabeels son till kung i dess mitt',
Herren (Jahveh) ska ge sådana dagar över dig, och över ditt folk och över dina fäders hus, som aldrig har kommit sedan dagen då Efraim skildes från Juda, kungen från Assyrien."
Och han ska svepa genom Juda med översvämning,
när han drar igenom ska han nå även (ända upp) till nacken,
hans utsträckta vingar ska fylla bredden av ditt land
Immanuel (Gud med oss)."
Manasse [äter] Efraim och Efraim [äter] Manasse,
och tillsammans [vänder de sig] mot Juda.
[Refräng:]
För allt detta är hans vrede inte bortvänd
utan han sträcker fortfarande ut sin hand.
Han ska höja ett baner (en signalflagga, ge ett tydligt tecken) för hednafolken
och samla Israels fördrivna;
han ska samla Judas kringspridda,
från jordens alla hörn.
Då ska Efraims avundsjuka (hat) försvinna
och Judas fiender ska bli utrotade.
Efraim ska inte vara avundsjuk på Juda,
och Juda ska inte plåga Efraim.
Och Juda land ska bli en skräck för Egypten, så snart någon nämner om det för dem ska de bli rädda, på grund av Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) avsikter, som han har avsett mot dem.
och Judas skydd lades i öppen dager (det som täckte Juda togs bort),
att den dagen såg du till rustningen i skogshuset.
[Kan syfta på det förråd som Salomo byggt, se ]
och jag ska klä honom med din mantel
och omgjorda honom med din gördel,
och jag ska anförtro ditt regentskap i hans hand,
och han ska bli en far för invånarna i Jerusalem och för Juda hus.
[Namnet Eljaqim, som betyder "må Gud upprätta" har hittats på flera sigillavtryck i Tell Beit Mirsim, Beit-Shemesh och Ramat Rahel. Han tjänade som en asher al habajit (kunglig tjänare) under kung Hiskia ; . Avtrycken från sigillen har hittats på krukor daterade till Hiskias regeringstid 701 f.Kr.]
[Hela detta kapitel är en sång, skriven för de återlösta när Messias regerar. Jesaja beskriver det som om han befinner sig där och både ser och hör hur folket uttrycker sin tacksamhet och lovsång till Gud.]
På den dagen [när hela skapelsen är återupprättad, se ] ska denna sång sjungas i Juda land: Vi har en stark stad,
murar och befästningar har han utvalt för frälsning. []
[Bokens första del är skriven i poetisk stil, för att i kap 36-39 skifta till prosa, för att på nytt bli poetisk i kap 40-66. Detta skrivsätt bildar alltså en stilistisk kiasm. Det blir också en markör som visar att detta stycke är det centrala i hela boken. Kapitel 36-39 består av sju episoder ordnade i ett kiastiskt mönster:
A Ett fientlig Assyriskt sändebud ()
B Hiskias nöd och vädjan till Herren ()
C Sanheribs hånfulla bud till Hiskia ()
D Hiskias bön till Herren ()
C´ Herrens svar till Sanheribs hån ()
B´ Hiskias sjukdom och vädjan till Herren ()
A´ Ett "vänligt" Babyloniskt sändebud (ironi) ()
Den tematiska symmetrin i kiasmen har fått företräde för den kronologiska ordningen, händelserna i kapitel 38-39 inträffar före händelserna i 36-37:
725-722 f.Kr. Assyrien belägrar Samarien, israeliterna i exil
715 f.Kr. Hiskia blir kung i Juda
705 f.Kr. Sanherib blir kung i Assyrien
701 f.Kr. Sanherib invaderar Juda
681 f.Kr. Sanherib mördas av två av sina söner ()] Nu hände det i [Juda, det södra rikets] kung Hiskias 14:e år [701 f.Kr.], att Sanherib (hebr. Sancheriv), kung i Assyrien, kom upp mot de befästa städerna i Juda och intog dem.
Men om du säger till mig: Vi litar på Herren vår Gud (Jahveh Elohim). Är det inte han vars höga platser [offerplatser, ofta på höjder, se ; ; ] och vars altare [er kung] Hiskia har tagit bort, och har sagt till Juda och Jerusalem: Ni ska tillbe inför detta altare?
[Den assyriske överbefälhavaren antar felaktigt att de andra offerplatserna var platser där Herren (Jahveh) tillbads och att begränsa offren bara till Jerusalem skulle förnärma honom. Dessa höga platser och altaren var inte det sättet som Israels Gud skulle tillbes, se .]
"Detta ska ni tala till Hiskia, Juda kung, och säga: Låt inte din Gud som du litar på lura dig och säga: 'Jerusalem ska inte ges i den Assyriske kungens hand.'
Och kvarlevan av Juda hus som flydde
ska igen slå rot neråt och bära frukt uppåt.
Hiskias, Juda kungs skrift (hebr. michtav, se ) när han hade blivit sjuk och botades från sin sjukdom:
Gå upp på ett högt berg, du Sion
som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa ut det högt,
du Jerusalem som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa, var inte rädd!
Säg till städerna i Juda: "Här är er Gud!"
Det bekräftar hans tjänares ord
och uppfyller hans budbärares råd,
som säger till Jerusalem: "Hon ska bli bebodd"
och till Juda städer: "De ska bli uppbyggda
och jag ska resa upp dess ödelagda platser."
Lyssna till detta, Jakobs hus,
som är uppkallat efter Israels namn
och har sprungit fram ur Juda källor [från Judas släkt],
som svär vid Herrens (Jahvehs) namn
och använder Israels Guds (Elohims) namn,
men inte i sanning (på ett ärligt sätt), och inte i rättfärdighet.
Jag ska föra fram en säd från Jakob
och från Juda en arvtagare till mina berg,
och mina utvalda ska ärva det
och min tjänare ska bo där.
Herrens (Jahvehs) ord kom till honom [till Jeremia i en serie av budskap under drygt 40 år] i den tid Josias (hebr. Joshijahos), Amons son, var kung i Juda – i hans 13:e regeringsår [627 f.Kr.],
och vidare [även] i den tid då Jojakim (hebr. Jehojaqim), Josias son, var kung i Juda [609-598 f.Kr.] till slutet på det 11:e året [586 f.Kr.] då Sidkia (hebr. Tsidqijaho), son till Josia, var kung i Juda, då Jerusalem blev bortfört [exilen till Babylon] i den 5:e månaden [judiska månaden som heter av (juli/augusti) år 586 f.Kr., se ; ].
[De sista fem kungarna och deras regeringstid i Juda (det södra riket) var:
Josia (hebr. Joshijaho) (640-609 f.Kr.) – den sista goda kungen, se ;
Jehoachaz (3 månader 609 f.Kr.)
Jojakim (hebr. Jehojaqim) (609-598 f.Kr.) ;
Jojakin (hebr. Jehojachin) (3 månader 598-597 f.Kr.) ;
Sidkia (hebr. Tsidqijaho) (597-586 f.Kr.) – ;
Hela perioden för Jeremias tjänst är 40 år och 6 månader – 18 år under Josia och två perioder på 11 år vardera för Jojakim och Sidkia. I denna sammanfattning nämns inte de två korta perioderna på tre månader då Jehoachaz och Jojakin regerar.]
för jag ska kalla på alla familjer från kungarikena i norr förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
och de ska komma och de ska ställa sina troner
vid ingången till Jerusalems portar
och mot alla dess murar runt omkring
och mot alla Juda städer.
För jag själv [Herren] gör dig i dag stark som en befäst stad, [förstärkt] med järnpelare och [omgärdad på varje sida av] kopparmurar. Så att du kan stå emot hela landet, mot Judas kungar, mot deras furstar, mot deras präster och allt folk på landsbygden.
Men var är dina gudar som du har gjort åt dig?
Låt dem stå upp om de kan rädda dig
i din tid av svårigheter [; ; ].
För så många som dina städer [lika talrika]
har dina gudar blivit, du Juda.
Och jag sa: Efter att hon har gjort alla dessa ting ska hon återvända till mig, men hon återvände inte. Och hennes förrädiska syster Juda såg det.
Och jag såg, eftersom Israel har tagit alla tillfällen att avfalla i äktenskapsbrott har jag förskjutit henne och gett henne skilsmässobrev. Likväl har inte hennes bedrägliga syster Juda fruktat, utan även hon har ägnat sig åt prostitution.
Och även i allt detta har inte hennes bedrägliga syster Juda vänt om till mig med hela sitt hjärta, utan är kvar i lögn, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Och Herren (Jahveh) sa till mig: Det avfälliga Israel har bevisat sig själv mer rättfärdigt än hennes bedrägliga syster Juda.
I de dagarna ska Juda hus gå med Israels hus och de ska komma tillsammans från landet i norr till landet som jag har gett som ett arv till deras fäder.
Därför säger Herren (Jahveh) så till Juda män och till Jerusalem:
Bryt åt er mark [som legat] i träda
och så inte bland törnen.
Omskär er själva till Herren (Jahveh)
och ta bort ert hjärtas förhud ni Juda män och Jerusalems invånare,
för att inte mitt raseri ska dra fram som eld
och brinna så att ingen kan släcka från mitt ansikte,
för era onda gärningar.
Berätta i Juda och låt det höras i Jerusalem och säg: Blås shofar i landet, ropa högt och säg: "Samla er själva (mobilisera) och låt oss gå till de befästa städerna."
Tänk på folkslagen, se låt det höras över Jerusalem, spejare kommer från ett fjärran land och ger (låter höra) sina röster över Juda städer.
Eftersom Israels hus och Juda hus har agerat förrädiskt mot mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
Berätta detta i Jakobs hus och låt det höras i Juda och säg:
Ställ dig i porten till Herrens (Jahvehs) hus [templet i Jerusalem]. Där ska du ropa ut detta budskap:
[Jeremias namn betyder "Herren är upphöjd" eller "Herren uppreser". Året är 609 f.Kr. och det är antagligen under någon av de tre stora pilgrimshögtiderna då många är i Jerusalem han får denna uppmaning. Här mellan den inre och yttre tempelplatsen får Jeremia leverera en av hans svåraste men viktigaste budskap.]
Hör Herrens ord, ni alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren!
[Budskapet är till det södra riket, Juda, det norra riket, Israel, har redan fallit på grund av dess synd och folket är spritt i Assyrien.]
Ser du inte vad de gör i Juda städer och på Jerusalems gator?
Eftersom Juda söner har gjort det som är ont i mina ögon förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), de har placerat sina osmakliga ting i huset över vilket mitt namn är uppkallat, till att vanhelga det.
Och jag ska få att tystna från Juda städer och från Jerusalems gator, rösten av fröjd och rösten av jubel, brudgummens röst och brudens röst, för landet ska vara öde. [; ]
Vid den tiden förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh) ska de föra ut Juda kungs ben och furstarnas ben och prästernas ben och profeternas ben och Jerusalems invånares ben från deras gravar,
Och jag ska göra Jerusalem till en stenhög
en boning för schakaler,
och jag ska göra Juda städer öde,
utan invånare.
Över Egypten och över Juda och över Edom och över Ammons söner och över Moab och över alla med [som yttre bevis på deras avgudadyrkan har] har klippt kanterna på sitt hår [klippt håret kort vid tinningarna, se ; ; ], som bor i öknen, eftersom alla folkslag är oomskurna, men hela Israels hus är oomskuret i hjärtat.
En röst, lyssna! Se, det kommer
och ett stort tumult från landet i norr
för att göra Juda städer öde,
en boplats för schakaler.
Hör förbundets ord och tala till Juda män och till Jerusalems invånare
Och Herren (Jahveh) sa till mig: Förkunna alla dessa ord i Juda städer och på Jerusalems gator och säg: Lyssna till förbundets ord och gör dem.
Och Herren (Jahveh) sa till mig: En sammansvärjning har blivit funnen bland Juda män och bland Jerusalems invånare.
De har vänt tillbaka till deras fäders synder som vägrade att lyssna på mina ord och de har gått efter andra gudar till att tjäna dem. Israels hus och Juda hus har brutit mitt förbund som jag skar med deras fäder.
Och Juda städer och Jerusalems invånare ska gå och ropa till gudarna till vilka de offrat, men de ska inte rädda dem i all deras tid av nöd.
Efter antalet av dina städer Juda är dina gudar, och efter antalet av dina gator Jerusalem har du satt upp altaren till att vara skamliga föremål, altaren för att offra till baal.
Och Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) som har planterat dig har talat ondska över (mot) dig på grund av Israels hus och Juda hus ondska, som de har gjort mot sig själva genom att väcka min vrede (provocera mig) med att offra till [avguden] Baal.
Så säger Herren (Jahveh):
Över alla mina onda grannar, som rör arvet som jag har låtit mitt folk Israel ärva, se, jag ska rycka upp dem från deras land och ska rycka upp Juda hus ifrån dem.
Så säger Herren (Jahveh): På detta sätt ska jag göra oduglig Juda stolthet och Jerusalems stora stolthet.
För som gördeln omsluter en mans höfter, så har jag låtit mig omslutas av hela Israels hus och hela Juda hus förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), för att de ska vara ett folk åt mig och till ett namn och till en ära och till en härlighet. Men de vill inte lyssna.
Städerna i söder (Negev) är stängda
och där är ingen som öppnar dem,
hela Juda har burits bort i fångenskap,
det är fullständigt bortburet i fångenskap.
Juda sörjer och dess portar förtvinar,
de böjer sig ner i askan (det svarta) till
marken, och Jerusalems rop har stigit upp.
Har du helt förskjutit Juda?
Har din själ (hela din varelse) avskytt Sion?
Varför har du slagit oss
så att det inte finns någon läkedom för oss?
Vi skådar efter shalom (frid, fred och allt gott),
men inget gott kommer
och efter en tid av helande,
men se terror.
Och jag ska göra dem till en skräck bland alla jordens kungariken, på grund av Manasse, Hiskias (hebr. Chizqijahos) son, Juda kung för det som han gjorde i Jerusalem.
Juda synd är skriven med en penna av järn
och med spetsen på en diamant,
den är graverad på hjärtats tavla
och på altarets horn.
Så säger Herren (Jahveh) till mig:
Gå och ställ dig i folkets söners port, där Juda kungar kommer in och genom vilken de går ut och i alla Jerusalems portar,
och säg till dem: Hör (lyssna på) Herrens (Jahvehs) ord ni Juda kungar och hela Juda och alla Jerusalems invånare, som går in genom dessa portar.
då ska i stadens portar komma in kungar och furstar och sitta på Davids tron, ridandes på vagnar och hästar, de och deras furstar, Juda män och Jerusalems invånare, och denna stad ska vara bebodd för alltid.
Och de ska komma från Juda städer och från platser runt om Jerusalem och från Benjamins land och från Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och från bergen och från söder, och ha med sig brännoffer och offer och matoffer och rökelse och ha med sig tacksägelseoffer till Herrens (Jahvehs) hus.
Och nu, berätta, jag ber dig till Juda män och till alla Jerusalems invånare och säg: Så säger Herren (Jahveh): Se, jag formar (skulpterar – hebr. jatsar) [samma ord som används om krukmakaren i ] ondska mot er och tillräknar över er plan (er tanke), kom tillbaka, jag ber, varje man från sin onda väg och ändra era vägar [personliga vandringsväg; livsval] och era förehavanden.
och säg: Lyssna på Herrens (Jahvehs) ord, Juda kungar och Jerusalems invånare: Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Se jag ska föra ondska över denna plats, vemhelst som hör, hans öron ska pirra
eftersom de har övergett mig och har gjort denna plats främmande och har offrat på den till andra gudar, som varken deras fäder har känt eller Juda kungar, och har fyllt denna plats med oskyldigt blod
Och jag ska göra om intet Juda rådslag och Jerusalem på denna plats och jag ska få dem att falla för svärd framför sina fiender och från deras hand som söker deras själ (liv). Och deras döda kroppar ska jag ge som mat till himlarnas fåglar och till markens djur.
och Jerusalems hus och Juda kungars hus, som är vanhelgade, ska bli som Tofets plats, alla hus på vars tak de har offrat till himlarnas härskaror och har hällt ut drickoffer till andra gudar.
För så säger Herren (Jahveh): "Se, jag ska göra (lämna över) dig till skräck för dig själv och för alla dina vänner [som du håller kära och som älskar dig] och de ska falla för sina fienders svärd och dina ögon ska se det. Och hela Juda ska jag ge i kungen av Babels (i den babyloniske kungens) hand och han ska föra bort dem till fångenskap i Babel och slå dem med svärd (svärdet).
Och jag ska ge hela denna stads rikedom och allt som produceras och alla Juda kungars rikedomar ska jag ge i deras fienders hand som ska ödelägga dem och ta dem och bära dem till Babel.
Och därefter förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh) ska jag ge Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung, och hans tjänare och folket, de som är kvar i denna stad från pesten, från svärdet och från hungersnöden, i Nebukadnessar, Babels kungs hand och i händerna på era fiender och i händerna på dem som söker era själar (liv), och han ska slå dem med svärdsegg, han ska inte skona dem, inte ha medlidande, inte ha förbarmande.
Och till Juda kungs hus: Hör Herrens (Jahvehs) ord:
Så Herren sa [till mig Jeremia]: Gå ner [från templet, som ligger på högre höjd] till Juda kungs palats [i Jerusalem] och tala där detta ord:
Säg: Lyssna, du Juda kung [troligtvis Jojakim, Sydrikets 18:e regent], som sitter på Davids tron. Du och ditt hov och ditt folk, de som går in genom dessa portar måste lyssna till vad Herrens (Jahvehs) ord säger.
Så säger Herren (Jahveh) om Juda kungs hus: Du är som Gilead för mig, Libanons huvud, likväl ska jag med säkerhet göra dig till en öken, städer som är obebodda.
Så säger Herren (Jahveh) till Shallum, Josias (hebr. Joshijahos) son, Juda kung, som regerade i Joshijahos sin fars ställe och som gick ut från denna plats: Han ska inte mer återvända hit,
Därför säger Herren (Jahveh) så angående Jojakim (hebr. Jehojaqim), Josias son Juda kung: De ska inte sörja över honom: "Ve min bror!" Eller: "Ve min syster!" De ska inte sörja över honom: "Ve herre!" Eller: "Ve hans ära!"
Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh). Trots att Konjaho [korform för Jojakin (hebr. Jehojachin), Sydrikets 19:e regent, se ], Jojakims (hebr. Jehojaqims) son, var signetringen på min högra hand ska jag rycka bort honom därifrån,
Så säger Herren (Jahveh): Skriv åt dig denne man barnlös, en man som inte har framgång i sina dagar, ingen av hans säd ska ha framgång, sitta på Davids tron och regera vidare i Juda.
I hans dagar ska Juda bli frälst (räddat)
och Israel ska bli en trygg plats att bo på igen.
Namnet han kommer att få är:
"Herren vår rättfärdighet (Jahveh Tsidkenu)".
[I Gamla testamentet framträder profetiorna om Jesus tydligt. Här i Jeremia kallas han skottet från "Kung David", i benämns han som skottet "min tjänare", i skottet "en man", och sist i "Herrens rotskott". Detta överensstämmer med de fyra sätt som evangelierna beskriver Jesus.
Matteus – kung Jesus,
Markus – tjänaren Jesus,
Lukas – Människosonen Jesus,
Johannes – Jesus Guds Son.]
Herren (Jahveh) visade mig och se, två korgar med fikon stod framför Herrens (Jahvehs) tempel efter att Nebukadnessar, Babels kung, hade burit i fångenskap Jekonja (hebr. Jechonjaho) [här varierar stavningen som annars är Jechonjah, se ], Jojakims (hebr. Jehojaqims) son, Juda kung och Judas furstar med hantverkarna och smederna från Jerusalem, och hade fört dem till Babel.
"Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): "Som dessa goda fikon så ska jag betrakta Judas fångar som jag har sänt bort från denna plats till kaldéernas land för godo.
Och som de dåliga fikonen, som inte kan ätas för att de är så dåliga, sannerligen så säger Herren (Jahveh): Så ska jag göra med Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung och hans furstar och återstoden av Jerusalem som är kvar i detta land och de som vistas i Egypten.
[Händelserna i detta kapitel föregår de i kapitel 24.]
Ordet som kom till Jeremia angående hela Juda folk i Jojakims (hebr. Jehojaqims), Josias (hebr. Joshijahos) son, Juda kungs fjärde år som var Nebukadnessar, Babels kungs första år [vilket motsvarar 605 f.Kr.],
som Jeremia, profeten talade till hela Juda folk och till alla Jerusalems invånare, han sa:
Från det sjuttonde året till Josia, Amons son Juda kung, till denna dag, dessa 23 år har Herrens (Jahvehs) ord kommit till mig och jag har talat till er, talat i tid och ofta, men ni har inte lyssnat.
Jerusalem och Juda städer och dess kungar och dess furstar, till att göra dem till en förskräckelse, en förvåning, en vissling och en förbannelse (ta lätt på – hebr. qlalah), så som de är idag.
[Budskapet kommer kronologiskt före kapitel 25. Mellan kapitel 26-45 är texten skriven i tredje person. Jeremias skrivare Baroch är troligtvis den som skriver, se , , ; ]
I början av Jojakims (hebr. Jehojaqims), Josias (hebr. Joshijahos) son, Juda kungs regering [609/608 f.Kr.] kom detta ord från Herren (Jahveh), han sa:
Så säger Herren (Jahveh): Stå på gården i Herrens (Jahvehs) hus och tala alla dessa ord till Juda städer som kommer för att tillbe i Herrens (Jahvehs) hus, alla de ord som jag befaller dig att tala till dem, förminska inte ett enda ord.
Och Juda furstar hörde dessa ting och kom upp från kungens hus till Herrens (Jahvehs) hus och de satt i ingången till den nya porten i Herrens (Jahvehs) hus.
"Mika [profeten som var samtida med Jesaja, se ; ], från Moreshet [staden Moreshet-Gat låg i bergsbygden, sydväst om Jerusalem], profeterade i Hiskias (hebr. Chizqijahos), Juda kungs dagar [Sydrikets 13:e kung som regerade 715-686 f.Kr.] och han talade till hela Juda folk och sa: Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot):
Sion ska bli plöjt som ett fält
och Jerusalem ska bli en stenhög
och tempelberget som en hög skogsplats. []
Dödade Hiskia, Juda kung och hela Juda honom? Fruktade han inte Herren (Jahveh) och bönföll inför Herrens (Jahvehs) ansikte, och Herren (Jahveh) ändrade sig om det onda som han hade talat över (mot) dem? Och vi kan dra stor ondska över våra egna själar."
I början av Jojakim (hebr. Jehojaqim), Josias (hebr. Joshijahos) son, Juda kungs regering kom detta ord till Jeremia från Herren (Jahveh), han sa:
och sänd dem till Edoms kung och till Moabs kung och till Ammons söners kung och till
Tyros kung och till
Sidons kung med budbärarnas hand som kom till Jerusalem till Sidkia
(hebr. Tsidqijaho),
Juda kung,
Och jag ska tala till Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung enligt alla dessa ord och säga: "För in din nacke under Babels kungs ok och tjäna honom och hans folk och du ska leva.
Men om de är profeter och om Herrens (Jahvehs) ord är med dem, låt dem nu be till Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) att redskapen som är kvar i Herrens (Jahvehs) hus och Juda kungs hus och i Jerusalem inte kommer till Babel.
som Nebukadnessar, Babels kung inte tog när han bar bort i fångenskap Jekonja (hebr. Jechonjaho), Jojakims (hebr. Jehojaqims) son, Juda kung från Jerusalem till Babel och alla Juda och Jerusalems förnäma män.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim) angående redskapen som är kvar i Herrens (Jahvehs) hus och i Juda kungs hus och i Jerusalem:
Och det skedde samma år i början av Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kungs regering, i det 14.e året på den femte dagen i månaden, att Chanaja, Azzors son, profeten från Givon sa till mig i Herrens (Jahvehs) hus i närvaro av prästerna och hela folket, han sa:
Och jag ska föra tillbaka till denna plats Jekonja (hebr. Jechonjah), Jojakims (hebr. Jehojaqims) son, Juda kung med alla Juda fångna som gick till Babel förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), för jag ska bryta oket från Babels kung.
efter att kung Jekonja (hebr. Jechonjah) och drottningmodern [troligtvis Nechushta, se ] och ledarna och Juda furstar och Jerusalem och hantverkarna och smederna hade lämnat Jerusalem.
Han sände brevet med (genom handen av) Elasa, Shafans son och Gemarja (hebr. Gemarjaho), Hilkias (hebr. Chilqijahos) son, som Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung sände till Babel, till Nebukadnessar, Babels kung, han sa (skrev) till Babel:
och av dem ska man ta upp (göra) en förbannelse till alla Juda fångar som är i Babel och säga: Herren (Jahveh) gör dig lik Sidkia (hebr. Tsidqijaho) och lik Ahab, som Babels kung rostade i elden.
För se, dagarna kommer, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), då jag ska låta mitt folk Israel och Juda återvända från fångenskapen, säger Herren (Jahveh) och jag ska få dem att återvända till landet som jag gav till deras fäder och de ska besitta det.
Och dessa är orden som Herren (Jahveh) talade om Israel och om Juda.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud: Ännu en gång ska man säga detta ord i Juda land och dess städer, när jag har återfört deras fångar (från exilen):
Må Herren (Jahveh) välsigna dig [],
du rättfärdighetens boning,
du heliga berg.
I den ska Juda [landsbygd] och alla dess städer leva tillsammans [i fred och trygghet]
– jordbrukare (de som plöjer) och herdar [de som vandrar] med boskapshjord.
[Nu följer tre sektioner som alla börjar med samma fras: "Se, dagar ska komma", se , , .]
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh) då jag ska beså Israels hus och Juda hus med säden av människor och med säden av vilda djur.
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
då jag ska skära (sluta) ett förnyat förbund med Israels hus
och med Juda hus;
Ordet som kom till Jeremia från Herren (Jahveh) i det tionde året till Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung, som var det åttonde året till Nebukadnessar.
Och vid denna tid belägrade Babels kungs armé Jerusalem och Jeremia, profeten, var instängd på vaktgården som fanns i Juda kungs hus.
Eftersom Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung hade stängt in honom och sagt: Varför har du profeterat och sagt: Så säger Herren (Jahveh): Se jag ska ge denna stad i Babels kungs hand och han ska ta den,
och Sidkia, Juda kung ska inte kunna undkomma ur kaldéernas hand utan ska med säkerhet ges i Babels kungs hand och ska tala med honom mun mot mun och hans ögon ska se hans ögon.
Eftersom Israels söner och Juda söner bara har gjort det som är ont i mina ögon från sin ungdom, eftersom Israels söner bara har provocerat mig med sina händers arbete förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
över (på grund av) all ondska Israels söner och Juda söner, som de har gjort för att provocera mig, de, deras kungar, deras furstar, deras präster och deras profeter och Juda män och Jerusalems invånare.
Och de byggde Baals höga platser som är i Hinnoms sons dal för att avskilja sina söner och sina döttrar till Molok, som jag inte befallt dem, det har aldrig funnits i mitt sinne att de skulle göra denna styggelse för att få Juda att synda.
Man ska köpa fält för silver och skriva under köpekontrakt och försegla dem och kalla på vittnen i Benjamins land och på platserna runt Jerusalem och i Juda städer och i bergslandets städer och i Låglandets (hebr. Shefelas) städer och i städerna i söder, för jag ska låta deras fångna återvända förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
För så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), om stadens hus och om Juda kungs hus, som är nedbrutna till högar och till vallar,
Och jag ska låta Juda fångar och Israels fångar komma tillbaka och ska bygga upp dem som det var i begynnelsen.
Så säger Herren (Jahveh): Åter ska det höras på denna plats om vilken man säger: Den är förbränd utan människa och utan djur, i Juda städer och på Jerusalems gator som är öde utan människa och utan invånare och utan djur,
I Berglandets städer [Jerusalem, Betlehem, Hebron] och i Låglandets (hebr. Shefelas) städer [Ashdod, Askelon, Gat och Beit-Shemesh] och i städerna i söder och i Benjamins land och i Juda städer ska hjordarna igen passera under hans hand som räknar dem säger Herren (Jahveh).
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), då jag ska upprätta (komma och uppfylla) det goda (underbara, nåderika) ordet (löftet) som jag talat till Israels hus [i norr] och över Juda hus [i söder].
I de dagarna ska Juda vara frälst och Jerusalem bo i trygghet,
och detta är vad hon (Jerusalem) ska kallas:
"Herren (Jahveh) vår rättfärdighet."
Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Gå och tala till Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung och säg till honom: Så säger Herren (Jahveh): Se jag ska ge denna stad i Babels kungs hand och han ska bränna den i eld,
Men hör Herrens (Jahvehs) ord Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung. Så säger Herren (Jahveh) om dig: Du ska inte dö för svärdet.
Och profeten Jeremia talade alla dessa ord till Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung i Jerusalem.
Och Babels kungs armé stred mot Jerusalem och mot alla Juda städer som var kvar, mot Lachish och mot Azeka, för bara dessa var kvar av Judas befästa städer.
Juda furstar och Jerusalems furstar, ledarna och prästerna och hela folket i landet som gick mellan kalvstyckena,
Och Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung och hans furstar ska jag ge i deras fienders hand och i handen på dem som söker deras själar (liv), och i handen på Babels kungs armé som har gått upp från er.
Se, jag ska befalla, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), och få dem att återvända till denna stad och de ska strida mot den och inta den och bränna den i eld. Och jag ska göra Juda städer till en ödemark utan invånare.
Ordet som kom till Jeremia från Herren (Jahveh) när Jojakim (hebr. Jehojaqim), Josias (hebr. Joshijahos) son, var Juda kung [han regerade 609-597 f.Kr.], han sa:
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud: Gå och säg till Juda män och till Jerusalems invånare: Ska ni inte ta emot tillrättavisning och lyssna till mina ord förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh)?
därför säger Herren Härskarornas Gud (Jahveh Sebaot Elohim), Israels Gud (Elohim): Se, jag ska föra över Juda och över alla invånare i Jerusalem all den ondska som jag har talat över dem, eftersom jag talat till dem men de har inte lyssnat. Och jag har kallat (ropat) på dem men de har inte svarat.
Och det skedde i det 4:e året av Jojakim (hebr. Jehojaqim), Josias (hebr. Joshijahos) son, Juda kung, att detta ord kom till Jeremia från Herren (Jahveh), han sa:
"Ta dig en bokrulle och skriv i den alla de ord som jag har talat mot Israel och mot Juda och mot alla folkslag, från den dag jag [först] talade till dig, från Josias dagar och till denna dag.
Kanhända ska Juda hus höra all den ondska som jag har för avsikt att göra mot dem, så att de vänder om, varje man från sin onda väg och jag kan förlåta deras överträdelser och deras synder."
gå därför du och läs i rullen det som du har skrivit från min mun, Herrens (Jahvehs) ord, i öronen på folket i Herrens (Jahvehs) hus på en fastedag, och du ska också läsa det i öronen på hela Juda som kommer ut från sina städer.
Och det skedde i 5:e året av Jojakim (hebr. Jehojaqim), Josias son, Juda kung, i den 9:e månaden [kislev – nov/dec] att de kungjorde en fasta inför Herrens (Jahvehs) ansikte, hela folket i Jerusalem och hela folket som kom från Juda städer till Jerusalem.
"Ta dig en annan skriftrulle och skriv i den alla de tidigare orden som var i den första skriftrullen, som Jojakim, Juda kung har bränt.
Och över Jojakim, Juda kung ska du säga: Så säger Herren (Jahveh): Du har bränt denna skriftrulle och sagt: Varför har du skrivit i den och sagt: Babels kung ska med säkerhet komma och ödelägga detta land, och ska få människa och djur att upphöra att finnas där?
Därför säger Herren (Jahveh) så om Jojakim, Juda kung: Han ska inte ha någon som sitter på Davids tron och hans döda kropp ska slängas ut till dagens hetta och till nattens frost.
Och jag ska utkräva över honom och hans säd och hans tjänare deras synder, och jag ska föra över dem och över Jerusalems invånare och över Juda män, all den ondska som jag har talat till dem, men de lyssnade inte."
Och Jeremia tog en annan bokrulle och gav den till skrivaren Baroch, Nerijas son, som skrev i den från Jeremias mun alla bokens ord som Jojakim, Juda kung hade bränt i eld, och bredvid dem lades många liknande ord till.
Och Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Josias (hebr. Joshijahos) son, regerade som kung istället för Konjaho, Jojakims (hebr. Jehojaqims) son, som Nebukadnessar, Babels kung gjorde till kung i Juda land.
"Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Så ska du säga till Juda kung som sänt dig till mig för att fråga mig: Se, faraos armé, som har kommit för att hjälpa dig, ska återvända till sitt eget land, Egypten.
Se, alla kvinnor som har lämnat Juda kungs hus ska bli bortförda till Babels kungs furstar och dessa kvinnor ska säga:
Dina [så kallade] nära vänner (ordagrant: ´dina bräckliga fridsmänniskor´ eller ´bräckliga människor av din shalom´) [] har förlett dig
och övervunnit dig.
Dina fötter har sjunkit ner i gyttjan
och de har vänt tillbaka [dina vänner har övergett dig].
I Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kungs 9:e år, i den 10:e månaden [tevet – dec/jan] att Nebukadnessar, Babels kung och hela hans armé kom mot Jerusalem och belägrade det.
Och det skedde när Sidkia, Juda kung och alla stridsmän såg dem, då flydde de och gick ut genom staden på natten, via vägen genom kungens trädgård genom porten mellan de två murarna och han gick ut Aravavägen.
Och Babels kung slog Sidkias söner i Rivla, inför hans ögon. Också alla de förnäma (ledare) i Juda slog Babels kung.
Men Nevozaradan, ledaren för vakten lämnade de klena av folket som inte hade något i Juda land och gav dem vingårdar och fält den dagen.
Ordet som kom till Jeremia efter att Nevozaradan, ledaren för vakten hade låtit honom gå från Rama, när han hade tagit honom bunden i kedjor bland alla Jerusalems och Juda fångar som bars bort i fångenskap till Babel.
Men han ville inte vända tillbaka. "Gå då tillbaka till Gedaljaho, Achiqams son, Shafans son, som kungen i Babel har gjort till guvernör över städerna i Juda och bo med honom bland folket, eller gå varthelst det är rätt i dina ögon att gå."
Och ledaren för vakten gav honom ett underhåll och en gåva och lät honom gå.
Och även alla judar som var i Moab och bland Ammons söner och i Edom och som var i alla länder, hörde att Babels kung hade lämnat en kvarleva i Juda och satt Gedaljaho, Achiqams son Shafans son, över dem.
Då återvände alla judar från de platser dit de blivit bortdrivna och kom till Juda land och till Gedaljaho, till Mitspah och samlade druvor och sommarskörd i stor myckenhet.
Och Jochanan, Qareas son talade till Gedaljaho i Mitspah i hemlighet och sa: "Låt mig gå, jag ber dig, och jag ska slå Jishmael, Netanjahos son och ingen man ska veta något. Varför skulle han ta ditt liv så att alla judar som har samlats hos dig skulle bli förskingrade och kvarlevan i Juda gå under?"
Och nu, lyssna därför till Herrens (Jahvehs) ord ni Juda kvarleva. Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Om ni verkligen sätter ert ansikte till att gå till Egypten och gå dit och vistas där,
Herren (Jahveh) har talat över er, Juda kvarleva: Gå inte till Egypten, vet med säkerhet att jag har varnat er idag.
Och Jochanan, Qareas son och alla kaptenerna över trupperna och hela folket lyssnade inte till Herrens (Jahvehs) röst, till att bo i Juda land.
Och Jochanan, Qareas son och alla kaptenerna över trupperna, tog hela kvarlevan av Juda som hade återvänt från alla länder dit de hade fördrivits för att vistas i Juda land,
"Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim): Ni har sett allt ont som jag har fört över Jerusalem och över Juda städer och se, denna dag är de ödelagda och ingen bor i dem
Därför är mitt raseri och min vrede uthälld och upptänd i Juda städer och på gatorna i Jerusalem, och de är förlorade och ödelagda som denna dag.
Och nu säger Herren (Jahveh), Härskarornas Gud (Elohim Sebaot) Israels Gud (Elohim): Varför har ni begått denna stora ondska mot era egna själar? Till att hugga av från er man och kvinna, barn och dibarn från Juda mitt, utan att lämna någon kvar.
Har ni glömt era fäders onda gärningar och Juda kungars onda gärningar och deras fruars onda gärningar och era egna onda gärningar och era fruars onda gärningar som de har begått i Juda land och på Jerusalems gator?
Därför säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) Israels Gud (Elohim) så: Jag har satt mitt ansikte mot er för ont, och till att hugga av hela Juda.
Och jag ska ta Juda kvarleva som har vänt sina ansikten till att gå till Egypten och vistas där, och de ska bli uppslukade. I Egyptens land ska de falla, de ska slukas av svärdet och av hungersnöden, de ska dö från den minste till den störste, genom svärd och genom hungersnöd och de ska bli till avsky och till häpnad och en förbannelse och en förebråelse.
så att ingen av Juda kvarleva som har gått till Egyptens land för att vistas där ska kunna fly eller bli kvar så att de kan återvända till Juda land, till vilket de har en längtan att återvända för att bo där, för ingen ska återvända förutom flyktingarna [fångarna i Babel]."
Men vi ska verkligen verkställa varje ord som har gått ut från vår mun, till att offra till himmelens drottning, och hälla ut dryckesoffer till henne, som vi har gjort, vi och våra fäder, våra kungar och furstar i Juda städer och på Jerusalems gator, för då hade vi rikligt med bröd och var välbeställda och såg inget ont.
"Offren som ni offrat i Juda städer och på Jerusalems gator, ni och era fäder, era kungar och era furstar och folket i landet, har inte Herren (Jahveh) kommit ihåg dem, och har de inte stigit upp över hans hjärta?
Och Jeremia sa till hela folket och till alla kvinnor: "Hör Herrens (Jahvehs) ord, hela Juda som är i Egyptens land:
Därför hör Herrens (Jahvehs) ord, hela Juda som bor i Egyptens land: Se, jag har avlagt en ed vid mitt stora namn säger Herren (Jahveh), för att mitt namn inte mer ska nämnas i munnen på någon man från Juda och säga: "Herren Herren (Adonai Jahveh) lever, i hela Egypten."
Se, jag vakar över dem för ont och inte för gott. Och alla Juda män som är i Egyptens land ska slukas av svärdet och av hungersnöden till dess det är slut på dem.
Och de som undkommer svärdet ska återvända från Egyptens land till Juda land, ett litet antal, och de ska veta, hela Juda kvarleva som har kommit till Egyptens land för att vistas där, vems ord som förblir (består, är starkt, upprätt, har framgång, gör gott, hjälper – hebr. qom) mina eller deras.
Så säger Herren (Jahveh): "Se jag ska ge farao chafra, Egyptens kung i hans fienders hand, och i handen på dem som söker hans själ (liv) som jag gav Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung, i Nebukadnessar, Babels kungs hand, hans fiende som sökte hans själ (liv)."
Ordet som profeten Jeremia talade till Baroch, Nerijas son när han skrev dessa ord i en bok vid Jeremias mun, i det 4:e året till Jojakim (hebr. Jehojaqim), Josias (hebr. Joshijahos) son, Juda kung, han sa:
Till Egypten. Över farao Nechos, Egyptens kungs armé, som är vid floden Eufrat i Karkemish, som Nebukadnessar, Babels kung slog i Jehojaqims, Josias (hebr. Joshijahos) son, Juda kungs fjärde år.
Herrens (Jahvehs) ord som kom till profeten Jeremia, till Elam i början av Juda kung Sidkia (hebr. Tsidqijaho). Han sa:
I de dagarna och på den tiden,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
ska Israels söner komma och Juda söner tillsammans,
de ska gå sin väg gråtande och ska söka Herren deras Gud (Jahveh Elohim).
I de dagarna och på den tiden"
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh),
då ska man leta efter Israels synd,
men det ska inte finnas någon,
och Juda synd,
men den ska inte bli funnen,
för jag ska förlåta dem som jag har lämnat kvar som en kvarleva.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot):
Israels söner
och Juda söner är förtryckta tillsammans,
och alla som har tagit dem till fånga
håller fast dem och låter dem inte gå.
För Israel har inte blivit övergivet (blivit en änka)
och Juda av hans Gud (Elohim) av Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot),
för deras land är fullt av skuld
mot de heliga i Israel.
Detta ord befallde profeten Jeremia Seraja, Nerijas son, Machsejas son, när han gick med Juda kung Sidkia (hebr. Tsidqijaho) till Babel i hans 4:e regeringsår. Seraja var kvartermästare (ordagrant: ´chef för viloplatsen´) [han ansvarade för lägerplatsen under kunges resor].
Över Herrens (Jahvehs) vrede skedde det i Jerusalem och Juda till dess han kastat ut dem [från landet och] från sitt ansikte.
Och Sidkia (hebr. Tsidqijaho) gjorde uppror mot Babels kung.
Och Babels kung slog (slaktade) Sidkias söner framför hans ögon. Han slog [slaktade] även alla Judas furstar i Rivla.
Och Babels kung slog dem och dödade dem i Rivla i Chamats land. Och Juda bars bort i fångenskap ut från sitt land.
Och det skedde i det 37:e året av Jojakins, Juda kungs fångenskap, i den 12:e månaden [adar – feb/mars] på den 25:e dagen i månaden [31:a mars, 561 f.Kr.] att Evil-Merodach, Babels kung [Nebukadnessars son; regerade 562-560 f.Kr.] det år han började regera, lyfte upp Jojakins huvud, Juda kung, ut från fängelset.
Juda [folket i Judéen] har förts bort i exil [till Babylon]
under stort lidande och träldom.
[; ; ; ]
Hon vistas i andra länder,
hon finner ingen viloplats.
Alla hennes förföljare har hunnit upp henne
mitt i hennes ångest (trångmål).
[Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – . Tecknet avbildar en kamel. Ofta symboliserar den uthållighet; en kamel går genom öknen i hetta och kyla, oavsett omständigheter håller den huvudet högt och går framåt. Det första ordet i hebreiskan är "exil" som på ett sätt kan symboliseras av kamelen eftersom den vandrar långa sträckor till avlägsna länder med köpmännens karavaner. För att överleva sorgen och ta sig igenom behöver man dessutom den uthållighet som kamelen också symboliserar eftersom det alltid tar tid, ofta minst ett år, att ta sig igenom denna process.]
Herren (Adonai) har förskjutit
alla mäktiga män i min mitt,
han har kallat samman en folksamling mot mig,
för att omintetgöra mina unga män.
Herren (Adonai) har trampat jungfrurna,
Juda döttrar, som i en vinpress. []
[Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – . Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det ordet "har förskjutit" som börjar med denna bokstav, och det förstärker att Gud inte längre vill se deras högmod eftersom de har använt sin mäktighet till att begå synd och överträdelser. Gud är inte längre deras stödjepelare.]
Herren (Adonai) slukade skoningslöst
alla invånare i Jakob.
I sin vrede har han slagit ned
alla starka fästen i dottern Juda;
han har brutit ned (slagit) dem till grunden
och förödmjukade kungariket och dess ledare.
[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. Ordet för "slukade" börjar med denna bokstav. Här förstärker det hur alla hus och hem, både templet och andra byggnader, har blivit till ruiner.]
Herren (Adonai) har blivit som en fiende;
han har uppslukat Israel.
Han har slukat alla hennes palats,
han har förstört alla hennes starka fästen
och han har mångfaldigat sorgen
och klagandet bland Juda döttrar.
[Den femte hebreiska bokstaven är: ה – he. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är att se, titta, andas och att få uppenbarad insikt om något stort och viktigt som pekats ut. Det symboliserar ofta att se och ha perspektiv. I denna vers är det orden "har blivit" som börjar med denna bokstav, detta belyser att man inte längre kan se Gud som ger vårt liv rätt perspektiv. Istället ser man bara allt som ger sorg. Nu är till och med Gud en fiende och därmed förstärks sorgen ytterligare.]
Kvinnorna i Sion [tempelberget i Jerusalem] har blivit våldtagna,
jungfrurna i Juda städer.
Och när du har fullbordat dessa ska du ligga på din högra sida och ska bära Juda hus synd, 40 dagar, varje dag för ett år har jag gett det till dig.
[Det har gått 14 månader sedan den första nedtecknade visionen i .]
Och det hände i det sjätte året [efter kung Jojakins fångenskap, se ], i den sjätte månaden [elul] på den 15:e dagen i månaden [17 sep, 592 f.Kr.], att jag satt i mitt hus och Juda äldste satt framför mig och Herrarnas Herres (Adonai Jahvehs) hand föll över mig där.
Och han sa till mig: "Har du sett detta människobarn? Är det en lätt sak att Juda hus har begått styggelserna som de begår här när de fyller landet med våld och provocerar mig ännu mer och de sätter grenen mot sin näsa.
Och han sa till mig: Synden hos Israels hus och Juda är mycket stor och landet är fullt av blod och staden är full av korruption, för de säger: Herren (Jahveh) har övergett landet och Herren (Jahveh) ser inte.
Du ska göra en väg så att svärdet kan komma till Ammons söners Rabbah [amoréernas huvudstad – moderna Amman i Jordanien], och till Juda i det befästa Jerusalem.
Och säg till Ammons söner: Hör Herrarnas Herres (Adonai Jahvehs) ord: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh):
Eftersom du säger: Haha! (hebr. heach – ett uttryck för skadeglädje) mot min helgedom när den blev vanhelgad och mot Israels land när det gjordes öde och mot Juda hus när de gick i fångenskap,
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh):
Eftersom Moab och Seir säger: Se, som med alla folk är det med Juda hus,
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh):
Eftersom Edom har handlat i stor hämnd mot Juda hus och har förolämpat dem djupt och hämnats på honom,
Juda och Israels land var dina handelsresande. De handlade för din marknad med vete från Minnit och bakverk och honung och olja och balsam.
Du människobarn, tag en trästav och skriv på den [på samma sätt som gjorts tidigare, se ]:
"För Juda och alla israeliter som hör till honom." [Sydriket – Juda stam tillsammans med några norra stammar (Benjamin, Levi och delar av Simeon).] Ta sedan en annan trästav och skriv på den:
"För Josef, Efraim och alla israeliter som hör till honom." [Det norra riket – representeras av Josef eller Efraim () tillsammans med Manasse.]
Tala till dem: "Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk): Se, jag ska ta Josefs trästav som är i Efraims hand och alla israeliter som hör till honom och lägga den på Judas trästav, och göra dem till en trästav – de ska bli ett i min hand."
Närmast Rubens område ska Juda ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Juda område ska från östra sidan till västra sidan det område sträcka sig som ni ska ge som gåva till Herren (Jahveh). Ni ska som gåva ge 25000 alnar [11250 meter] i bredd och lika mycket i längd som en stamlott från östra till västra sidan. Helgedomen ska ligga där i mitten.
Från leviternas område och från stadens område, som ligger mitt emellan furstens områden, ska det som ligger mellan Juda sydgräns och Benjamins nordgräns tillhöra fursten.
och av stadens portar, uppkallade efter Israels stammar, ska tre ligga i norr: Den första är Rubens port, den andra Juda port och den tredje Levi port.
Under kung Jojakims (hebr. Jehojaqims) 3:e regeringsår [605 f.Kr.] i Juda kom Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och belägrade Jerusalem [Judas huvudstad].
Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) gav Jojakim, kungen av Juda, i hans våld.
[Det var inte babyloniernas styrka som gjorde att de fick seger, det var Herren som tillät dem inta landet på grund av gudsfolkets olydnad och avgudadyrkan, se ; . Jojakim var en ond kung i Herrens ögon, . Enligt rabbinsk litteratur levde han i incestförhållande med sin mor, svärdotter och styvmor och han hade för vana att mörda män och våldföra sig på deras kvinnor. Han regerar elva år, 608-597 f.Kr. Det är en omvälvande politisk tid där Juda och Jerusalem ligger geografiskt sett mellan dåtida stormakter. Det är egyptierna och farao Necho som tillsätter Jojakim som sin lydkung sedan de tillfångatagit hans yngre bror som bara hann vara kung i tre månader. När babylonierna, tre år in i Jojakims styre, attackerar Jerusalem 605 f.Kr. sluter Jojakim en pakt med dem, se . För att försäkra sig om Jojakims lojalitet tar Nebukadnessar några ungdomar av kunglig släkt som gisslan. Detta är den första deportationen till Babylon som berör Daniel och hans vänner. Templet plundras delvis, se .]
Nebukadnessar tog också med sig några av kärlen till Shinar [Babylon, landet mellan floderna Eufrat och Tigris]. Där ställde han in dem i skattkammaren för sina gudar [Marduk och Nebo].
[Det babyloniska riket var den nya stormakten efter assyrierna. I staden Babylon revolterar Nabopolassar mot assyrierna och utropar sig som kung i Babylon 626 f.Kr. Han och hans son Nebukadnessar formar tillsammans det nybabyloniska riket som har sin storhetstid under de kommande 100 åren. Historiska dokument, de babyloniska krönikorna, bekräftar att Nebukadnessar våren 605 f.Kr. stred i den egyptiska utposten Karkemisch i norra Syrien och senare på senvåren svepte ner mot Jerusalem. I den första räden plundras templet och personer som kan utgöra ett hot, däribland Daniel och hans vänner, tas med som fångar. Nebukadnessar fortsätter ner mot Egypten, men när han får besked om sin fars Nabopolassars död 15 augusti, skyndar han hem. Han tar vägen genom öknen och kommer fram före Daniel och fångarna som tar den vanliga längre vägen längs med floden Eufrat. En lertavla visar att Nebukadnessar blev kung 7 september. Nebukadnessar fortsätter sina fälttåg. Sju år senare, 597 f.Kr. erövras Jerusalem. Det är i denna andra deportation som profeten Hesekiel förs bort. År 586 f.Kr. förstörs templet och den tredje vågen av fångar förs bort till Babylonien.]
Bland dessa [vilket indikerar att det fanns andra tillfångatagna ungdomar där från andra länder – den judiske historikern Josefus nämner Fenicien, Egypten och Syrien] var följande från Juda:
Daniel [betyder "Gud är min domare"],
Hananja [betyder "Jahveh är nådefull"],
Mishael [betyder "Vem är som Gud"] och
Asarja [betyder "Jahveh är en hjälpare"]. [Alla dessa fyra ungdomar har Gud i sina namn. Det visar att trots avfallet i Israel, hade deras föräldrar antagligen gett dem en gudfruktig uppväxt, vilket gör att de inte viker av från sin gudstro, se .]
Herre (Adonai), du är rättfärdig – vi är vanärade (har skam). [Hebreiskan har en stark kontrast: ordagrant 'till dig rättfärdighet – till oss skam'. Sedan fångenskapen och Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. var Israel offentligt vanärade bland hednafolken.] Så är det idag med Juda folk, Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla de länder dit du har fördrivit dem, eftersom de var trolösa mot dig.
Herrens (Jahvehs) ord som kom till [profeten] Hosea (hebr. Hoshea; betyder: frälsning), Beris son, i de dagar då
Ussia (hebr. Uzzijaho) [Sydrikets 10:e regent; regerade 788-736 f.Kr.],
Jotam [Sydrikets 11:e regent; regerade ca 758-742 f.Kr., först tio år tillsammans med sin spetälske far (), sedan själv och till sist tre år med sin son Achaz],
Achaz [Sydrikets 12:e regent; regerade ca 742-726 f.Kr., de sista åren regerar han tillsammans med sin son Hiskia]
och Hiskia (hebr. Jechizqijah) [Sydrikets 13:e regent; regerade 726-697 f.Kr.]
var kungar i Juda [det södra riket]
och de dagar då
Jerobeam [den andre, regerade 793-753 f.Kr.] var Israels [det norra rikets 13:e] kung.
[Hosea verkade som profet i det norra riket under omkring 40 år (760-722 f.Kr.). Här nämns bara Jerobeam II i det norra riket. De sex sista kungarna är: Sakarja, Sallum, Menachem, Peqachjah, Peqach och Hosea. De regerar från ca 750 till 722 f.Kr. då huvudstaden Samarien intogs av den assyriske härskaren Sargon II och landets befolkning deporterades till Assyrien.]
Men jag ska ha förbarmande över Juda hus och ska frälsa (rädda) dem i Herren deras Gud (Jahveh Elohim), men ska inte rädda dem med båge, inte med svärd, inte med strid, inte med hästar, inte med ryttare."
Och Juda söner och Israels söner ska förenas (samlas) tillsammans och de ska utse åt sig ett huvud (en ledare). Och de ska växa upp (ordagrant: ´höja sig upp ur´) ur marken (landet – hebr. ha-erets), för stor ska Jizreels dag vara. [Jizreel betyder "Gud planterar/sår", och anspelar på hur landet på nytt ska födas, se och .]
Om Israel är en prostituerad
låt inte
Juda få skulden
och kom inte till Gilgal
[betyder "ring av stenar", en kultisk offerplats (; ; ; ), låg troligtvis strax nordost om Jeriko, se ],
gå inte upp till Beit Aven
[ordagrant: ´ondskans hus´; en referens till Betel som betyder "Guds hus" där man tillbad en guldkalv, se ] och svär inte "Som Herren
(Jahveh) lever."
Men Israels stolthet ska vittna i hans ansikte
och Israel och Efraim ska snubbla i sin synd.
Juda ska också snubbla med dem.
Judas furstar är som de som flyttar på landmärken [som var förbjudet att göra, se ].
Jag ska hälla ut min vrede över dem som vatten.
Därför är jag för Efraim som en mal
och som ruttenhet för Juda hus.
Och när Efraim såg sin sjukdom
och Juda sitt sår,
gick Efraim till Assyrien och sände efter kung Jarev [Jarev betyder "utmanare"; uttrycket kan också tolkas som en titel malki rav – "den store kungen"],
men han kan inte läka dig och inte heller ska han bota din skada.
Jag ska vara som ett lejon för Efraim,
som ett ungt lejon för Juda hus,
jag ska bryta ner och gå iväg,
jag ska ta bort och ingen ska befria.
Vad ska jag göra (ta mig till) med dig, Efraim [det norra riket – Israel]?
Vad ska jag göra (ta mig till) med dig, Juda [det södra riket]?
Er nåd (kärleksfull omsorg, trofast kärlek) är som morgondiset [som snabbt skingras],
som dagg som fort försvinner [när solen bränner bort det, se ].
Även för dig, Juda, är en skörd bestämd,
när jag ska vända mitt folks fångenskap (föra tillbaka mitt folk från fångenskap).
För Israel har glömt sin Skapare
och byggt palats
och Juda har förökat befästa städer,
men jag ska sända en eld över hans städer
och den ska uppsluka dess fästningar.
Och Efraim är en kviga som älskar att tröska
och jag har gått över hennes nacke [lagt ett ok över det].
Jag ska göra Efraim till en ryttare,
Juda ska plöja,
Jakob ska bryta hans jordkokor.
Efraim omsluter mig med förnekelse (hyckleri – hebr. kachash)
och Israels hus med svek (hebr. mirmah)
och Juda är ständigt trolös mot (vill bryta sig loss; irra bort från; vara hemlös från – hebr. rod) Gud (El)
ja, mot den Helige, den trofaste (han som står fast – hebr. aman).
Herren (Jahveh) har sak med Juda
och ska straffa Jakob efter hans vägar
och i enlighet med hans agerande ska han återgälda honom.
För se, i de dagarna och på den tiden,
när jag upprättar Juda och Jerusalem från exilen,
Juda söner och Jerusalems söner har ni sålt till grekerna för att kunna flytta dem långt bort från deras egna gränser.
Jag ska sälja era söner och era döttrar till Juda söners händer, och de ska sälja dem vidare till sabéerna [ett folkslag från söder, Seva var ett barnbarn till Abraham som flyttade österut, se , ], till ett land långt borta, för Herren (Jahveh) har talat.
Det ska ske på den dagen att bergen ska drypa av sött vin
och kullarna ska flöda av mjölk
och alla Judas flodbäddar (wadis) ska flöda med vatten.
En källa ska flöda fram från Herrens (Jahvehs) hus
och vattna Shittims dal [på östra sidan av Jordanfloden, just norr om Döda havet].
Egypten (hebr. Mitsrajim – ´det inträngda landet´) ska bli en ödemark
och Edom en fruktlös öken
på grund av laglösheten (våldet, terrorn – hebr. chamas) mot Juda söner (barn)
eftersom ni har spillt oskyldigt blod i deras land.
Men Juda ska vara bebott i evighet [där ska det alltid bo människor]
och Jerusalem från generation till generation.
Ord av Amos, en av herdarna från Tekoa [en liten stad i Juda bergsbygd, 16 km söder om Jerusalem]. Detta är vad han såg om Israel [det norra riket] när
Ussia (hebr. Uzzijaho) var kung i Juda [783-742 f.Kr.] och
Jerobeam, Joashs son, var kung i Israel [786-746 f.Kr.],
två år före jordbävningen.
[Jordbävningen omnämns även i . Vid utgrävningar 2021 i de östra sluttningarna av Davids stad hittades en mängd sönderslagna kärl, skålar och lampor. Fynden stämmer överens med liknande fynd i norra Israel som visar på en jordbävning under kung Ussias styre i mitten på 700-talet f.Kr.
Amos, som är från Sydriket Juda, skriver alltså till Israel, det norra riket. År 722 f.Kr. faller det norra riket till Assyrien, så dessa ord skrivs omkring 40 år före denna händelse.]
[Hittills har domsorden varit riktade mot Judas och Israels fiender. Problemet var att samma synder som dessa städer och regioner gjort, begicks även av Guds egendomsfolk. Det sjunde ordet riktas till Juda, det södra riket, till Amos egna landsmän, se .]
Så säger Herren (Jahveh):
"För tre av Judas [det södra rikets] överträdelser,
ja, för fyra, ska jag inte ändra mig,
eftersom de har förkastat Herrens (Jahvehs) undervisning (Moseböckerna – hebr. Torah)
och inte har hållit hans förordningar (ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring) och deras lögner har fört dem till en återvändsgränd som deras fäder har vandrat på.
Jag ska sända en eld över Juda
och den ska sluka Jerusalems palats (mäktiga byggnader)."
Amasja sa till Amos: "Du siare (som ser syner – hebr. chozeh), gå. Fly tillbaka till Juda land [ditt eget land]. Ät ditt bröd och profetera (hebr. nava) där [var en profet i heltidstjänst där].
Du skulle inte ha stirrat (sett med skadeglädje) på din bror [Israel] när katastrofen kom,
på deras lidande på deras olyckas dag!
Inte heller skulle du ha fröjdat dig över Juda söner
den dag fördärvet drabbade dem!
Du skulle inte heller ha talat i stolthet (med stolta ord)
på deras olyckas dag!
Herrens
(Jahvehs) ord som kom till Mika
(hebr. Michah), från Morashit
[som förmedlade dessa profetiska ord] i de dagarna
[758-698 f.Kr.] då Jotam, Achaz och Hiskia
(hebr. Jechizqijah) var kungar i
Juda [det södra riket]. Detta är vad han såg angående Samarien och Jerusalem.
[Mika kom från staden Moreshet Gat i sydvästra Juda, se även . Det är inte helt belagt vilken stad det är, men Jerome (347-419 e.Kr.) skriver att den ligger en dryg kilometer öster om Beit Guvrin vilket gör Tell Goded till en bra kandidat. Mika "såg" dessa profetior över Samarien och Jerusalem. Intressant är att från toppen av Tell Goded kan man se många av de städer som Mika nämner som Betlehem, Jerusalem, Lachish, osv. De tre kungarna som nämns är:
• Jotam (gjorde det som var rätt inför Herren, se ) regerade 758-743 f.Kr.
• Hans son Achaz (var en ond kung, se ) regerade 743-727 f.Kr.
• Hiskia (gjorde det som var rätt inför Herren, se ) regerade 726-697 f.Kr.]Allt detta är för Jakobs överträdelser
och Israels hus synder.
Vilken är Jakobs överträdelse?
Är det inte Samarien?
Och vilka är Juda höga platser?
Är det inte Jerusalem?
För hennes skada är oläklig,
och den har nått ända till Juda,
den sträcker sig till mitt folks portar,
ja, ända till Jerusalem.
Men du
Betlehem, Efratah,
du är så liten
(oansenlig) bland
Juda släkter
(tusenden) [grupper på tusen personer som Israel var indelat i].
från dig ska det
[trots det] komma
en som ska härska i Israel.
Hans ursprung är före tiden,
från evighetens dagar.
[Det finns två Betlehem i Israel, ett i Sebulons land i norr, och ett i söder strax utanför Jerusalem i regionen Efrata. Det profetiska ordet är så fullkomligt att det 700 år innan det inträffar förutsäger att Jesus ska födas i den södra byn Betlehem som var så obetydlig att den inte fanns med i Josuas uppräkning av städer, se .]På bergen syns hans fötter,
han som kommer med goda nyheter och förkunnar frid (shalom, all slags välgång)!
"Fira dina fester Juda,
kungör dina löften,
för de onda ska inte längre komma nära dig,
de är helt borthuggna." [Denna vers är en nyckelvers i Nahum! Profeten Jesaja använder liknande ord om hur de tillfångatagna judarna ska återvända från exilen i Babylon till Juda, se . I den grekiska översättningen Septuaginta används ordet "euangelizo", från vilket vi har fått ordet "evangelist"! Här anar vi också hur Gud proklamerar sin frid – shalom – till alla folk i alla tider!]
Herrens (Jahvehs) ord som kom till Sefanja [som betyder: "Jahveh gömmer och skyddar"],
son till Kushi,
son till Gedalja,
son till Amarja,
son till Hiskia (hebr. Chizqijah)
– i [kung] Josias (hebr. Joshijahos) dagar [622-609 f.Kr. då han regerade som kung], son till Amon, kung i Juda.
[Josia var en god kung som regerade 640-609 f.Kr., eftersom han var ung så var det först 622 f.Kr. som han kom till makten, se . Sefanjas koppling till kung Hiskia i fjärde ledet betonas. Hiskia var kung i det södra riket 715-686 f.Kr. och återupprättade tempeltjänsten och avskaffade avgudadyrkan, se . Han är också känd för att ha byggt Siloamtunneln och en damm för att förbättra vattentillgången för Jerusalem.]
Jag ska sträcka ut min hand över Juda
och över alla invånare i Jerusalem.
Jag ska hugga av kvarlevan av Baal från denna plats,
namnen på avgudaprästerna tillsammans med prästerna,
Kusten ska tillhöra kvarlevan av Juda hus
och där ska de beta.
I Ashkelons hus ska de lägga sig ner på kvällen,
för Herren deras Gud (Jahveh Elohim) ska besöka dem
och föra tillbaka dem från fångenskapen.
I kung Darejavesh 2:a regeringsår, i 6:e månaden [elul] på den 1:a dagen [29 augusti 520 f.Kr.], kom Herrens (Jahvehs) ord genom profeten Haggais (hebr. Chaggaj) hand till:
Serubbabel, son till Shealtiel, guvernör i Juda [; ; ]
och till Josua, son till Jehotsadak, översteprästen [; ; ; ].
[Budskapet riktas först till ledarna, det är först och främst deras ansvar, men det profetiska ordet riktas även till folket, se .]
Han sa [Haggai profeterade]:
Herren (Jahveh) uppväckte Serubbabels ande, son till Shealtiel, guvernör i Juda och Josuas ande, son till Jehotsadak, översteprästen, och anden hos hela kvarlevan av folket, och de kom och tog del i arbetet på deras Guds (Elohims), Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) hus.
[Från och med nu och till bokens slut skiljer sig den svenska versindelningen mot alla andra moderna översättningar. I den engelska, nordiska och även hebreiska texten har första kapitlet 15 verser. I svenska Biblar inleder den sista "15:e" versen istället nästa kapitel. Den svenska versifieringen följer den äldsta ursprungliga versindelningen från Vulgata (den latinska översättningen) som publicerades med kapitel och versnummer 1555 e.Kr. Det är oklart varför alla andra har ändrat versifiering här. Versen ifråga är omdiskuterad var den egentligen hör hemma. Vanligaste uppfattningen tycks vara att avslutar första budskapet och inleder det andra budskapet.]
[Lövhyddohögtiden (hebr. sukkah) firas från kvällen den 15:e tishri och sju dagar framåt. Det har nu gått knappt två månader sedan Haggais första budskap. Det andra budskapet kommer den 21:a dagen i månaden, vilket är den 7:e dagen i högtiden. Detta är ett passande sammanträffande eftersom Haggais namn (hebr. Chaggaj) betyder just "mina högtider". Det är också exakt 440 år sedan 960 f.Kr. då Salomo färdigställde det första templet, se ; .]
I den 7:e månaden [tishri] på den 21:a dagen i månaden [17 okt 520 f.Kr.], kom Herrens (Jahvehs) ord till Haggais, profetens, hand, han sa:
Herrens ord kom för andra gången till Haggai på den 24:e dagen i den 9:e månaden [kislev; samma dag som det tredje budskapet, se – 18:e december 520 f.Kr.], han sa:
Sedan svarade Herrens (Jahvehs) ängel (budbärare) och sa: "Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), hur länge ska du dröja med att visa barmhärtighet (medkännande nåd) mot Jerusalem och Juda städer, på vilka du har varit vred i 70 år?"
Då frågade jag ängeln (budbäraren) som talade med mig: "Vad är detta?" Han sa till mig: "Dessa är hornen [mäktiga krafter, stormakter] som har förskingrat Juda, Israel och Jerusalem."
Sedan sa jag: "Vad har dessa kommit för att göra?" Han [ängeln] talade och sa: "Dessa, hornen som förskingrade Juda så att ingen människa kan lyfta upp sitt huvud, dessa har de [de fyra hantverkarna som Gud rest upp] kommit för att förskräcka, för att kasta ner hednafolkens horn, de som har lyft sina horn mot Juda land för att förskingra det."
[Horn symboliserar makt och i denna vers står hornen för olika länders militärmakter som genom åren har kommit upp mot Juda och förskingrat.]
Och Herren (Jahveh) ska ärva Juda som sin del i det heliga landet och utvälja Jerusalem ännu en gång.
Det ska ske att på samma sätt som ni var en förbannelse (något man tog lätt på, gjorde spe av, föraktade) bland nationerna, ni Juda hus och Israels hus, så ska ni bli en välsignelse (något man beundrar, ser upp till). Frukta inte, låt era händer bli starka.
så ska jag åter planera, men i dessa dagar att göra gott mot Jerusalem och mot Juda hus. Frukta inte.
Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot):
Fastan i 4:e månaden [17 tamuz – då stadsmuren i Jerusalem föll, se ]
och fastan i 5:e månaden [9:e av – då templet förstördes, se ]
och fastan i 7:e månaden [9:e tishri – försoningsdagen, jom kippur]
och fastan i 10:e månaden [10:e tevet – då belägringen av Jerusalem startade, se ]
ska för Juda hus bli [vändas] till
glädje, fröjd och en gladlynt tid,
älska därför sanningen och friden (shalom).
Jag ska ta bort hans blod, ut ur hans mun,
och hans avskyvärda ting från mellan hans tänder,
och även han ska bli en kvarleva för vår Gud (Elohim)
och han ska bli som en ledare i Juda
och Ekron som en jevusit.
Jag ska böja Juda som min båge
och fylla den med Efraim [som en pil – redo att skjutas iväg].
Jag ska egga dina söner, Sion [Jerusalem],
mot dina söner, Grekland (Javan),
jag ska svinga dig som en krigares svärd.
Min vrede har upptänts mot herdarna
och jag ska straffa baggarna,
för Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) har kommit ihåg sin hjord, Juda hus,
och gjort dem till sina majestätiska hästar i striden.
Jag ska styrka Juda hus
och jag ska frälsa Josefs hus,
och jag ska föra dem tillbaka
för jag har medlidande med dem
och de ska bli som
om jag aldrig hade kastat ut dem,
för jag är Herren (Jahveh) deras Gud (Elohim)
och jag ska lyssna till dem.
Sedan bröt jag sönder min andra stav, Enighet (Harmoni), så att brödragemenskapen mellan Juda och Israel blev bruten.
Se, jag ska göra Jerusalem till en berusningens bägare [Ordet "berusningens bägare" finns bara här i hela GT och därför är dess betydelse inte helt klar men roten skvallrar om att det har med fruktansvärda skakningar att göra.] för alla folk runtomkring, och över Juda ska det också falla och bli en belägring mot Jerusalem.
På den dagen, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), ska jag slå varje häst med förvirring och hans ryttare med dårskap, och jag ska öppna mina ögon över Juda hus och ska slå varje häst hos folket med blindhet.
Judas ledare ska säga i sina hjärtan: "Jerusalems invånare är min styrka, eftersom Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) är deras Gud (Elohim)."
På den dagen ska jag göra Juda ledare som en gryta över elden i skogen (som vållar skogsbrand) och som en brinnande fackla bland kärvar, och de ska uppsluka alla folk runtomkring, vid sin högra och vid sin vänstra, och Jerusalem ska åter bli bebott på sin egen plats i Jerusalem.
Herren ska frälsa Juda tält först, för att härligheten hos Davids hus och härligheten hos Jerusalems invånare inte ska överglänsa Juda.
Ni ska fly till bergsklyftorna, för bergsklyftorna ska nå ända till Atsel [okänd plats öster om Jerusalem; betyder "reserverad"]. Ja, ni ska fly som ni flydde för jordbävningen på kung Ussias, Juda kungs, tid [som regerade 788-736 f.Kr.], och Herren (Jahveh) min Gud (Elohim) ska komma och alla hans heliga med honom. [; ; ; ]
Även Juda ska strida mot Jerusalem. Folkens rikedomar runt omkring ska samlas ihop, guld, silver och dräkter i stor myckenhet.
Ja, varje gryta i Jerusalem och i Juda ska vara helig för Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), och de som vill offra ska komma och ta dem och koka i dem. På den dagen ska det inte finnas några köpmän i Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) hus (templet).
[Jesus rensade templet från köpmän, nu ska det inte längre förekomma handel i templet, se ; ; ; .]
Juda har agerat trolöst, en styggelse gjord i Israel, till och med i Jerusalem. För Juda har förorenat Herrens (Jahvehs) helgedom, som han älskar, och äktat, gift sig med, främmande gudars (hebr. el) döttrar.
Då ska offergåvorna från Juda och Jerusalem behaga Herren som i forna dagar och gångna år.
[Första delen har fjorton led mellan Abraham och David. Trettio namn nämns, inklusive upprepningar och Serach, se , som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 27 män och tre kvinnor.]
Abraham födde Isak,
Isak födde Jakob,
Jakob födde Juda och hans bröder,
Juda födde Peres och Serach, vilkas mor var Tamar [sonhustru till Juda inblandad i en komplicerad relationshistoria, se ],
Peres födde Hesron,
Hesron födde Ram,
son till Amminadav,
son till Admin,
son till Arni,
son till Hesron,
son till Peres,
son till Juda,
Det är tydligt att vår Herre har kommit ur Juda stam, och Mose har inget sagt om präster från den stammen.
[Jesus kommer från Juda stam, se ; . När Jakob välsignar och profeterar över sina söner i ges fler detaljer kring varför Juda räknas som den förstfödde. Förstfödslorätten togs från Ruben eftersom han låg med sin fars bihustru. Den gick förbi Simeon och Levi på grund av deras grymhet när de mördade en hel by efter att Dina hade våldtagits. Därför blev Juda räknad som förstfödd. En strof i välsignelsen från pekar tydligt på Jesus: "Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga."]
Men Gud förebrår dem när han säger [genom profeten Jeremia]:
Se, dagar ska komma, säger Herren,
då jag ska sluta ett nytt (bättre) förbund (kontrakt)
med Israels hus [de tio norra stammarna] och med Juda hus [i söder].
[Jeremia levde i en tid då israeliterna var splittrade i det norra riket, Israel, och det södra, Juda. Löftet om ett förnyat förbund handlar också om att läka såren mellan Guds folk, i Jesus finns försoning, se .]
Då sa en av de [tjugofyra] äldste till mig: "Gråt inte! Se, lejonet av Juda stam [], Davids rotskott [, ], har segrat (triumferat). Han kan öppna bokrullen och bryta de sju sigillen."
[I synen i förra kapitlet fram till nu har Gud Fadern på tronen, den helige Ande och allt skapat tydligt framträtt. Nu kommer crescendot i synen – lejonet av Juda stam och Davids rotskott. Två välkända messianska uttryck från Gamla testamentet. Jakob profeterade i över Juda: "Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga." Nu slår denna profetia in, se även Jesu släkttavla i och .]
av Juda stam 12000 [Jesu släkt, se ; ] som fått sigillet,
av Rubens stam 12000 [],
av Gads stam 12000 [],
