Abraham (Abram)
Ingår i Jesu släktträd Nämns i Bibeln vid namn

Namnet betyder fader av många. Kallades Guds vän och trons fader.

Tidsperiod: Abraham-Mose (2000 – 1400 f.kr.)
Född: 1812 f.Kr.  (1949 AM*)
Död: 1637 f.Kr.  (2124 AM*)
Ålder: 175 år
Fader: Terach
Syskon: Nachor, Haran, Sara
Relationer: Sara (äktenskap)
Ketora (äktenskap)
Hagar (bihustru)
8 barn: Ismael, Isak, Zimran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak, Shoach

  Visa Abraham i stora familjeträdet
  Visa grafiskt familjen med åldrar som staplar

*Anno Mundi (latin för år och värld) är den judiska tideräkningen som utgår från världens tillkomst som är satt till år 3761 f.Kr. I år (2022) motsvaras av år 5783 i den judiska tideräkningen. Det som ses här är en ungefärlig siffra.

Användning i Bibeln


Abraham H0085
אַבְרָהָם (avraham)
175 ggr i GT
Abram H0087
אַבְרָם (avram)
61 ggr i GT
Abraham G0011
Ἀβραάμ (Abraam)
73 ggr i NT
Totalt    309 ggr

Persondatabas BETA

Databasen med alla personer är under uppbyggnad. Hittar du något fel, hör gärna av dig info(@)karnbibeln.se.

Familjeträd

Släktträdet visar Abrahams föräldrar, barn och barnbarn. Visa Abraham i stora familjeträdet

  • Terach

    Extra: Var en av kristi förfäder.

    Terach
    • Abraham

      Sara, Ketora
      (Hagar)

      förstfödd

      Extra: Var en av kristi förfäder.


      Sara
      Ketora
      Hagar

      • Ismael

        Abrahams förstfödde

        Moder: Hagar

        Ismael
        • Nevajot

          Ismaels förstfödde

          Nevajot
        • Kedar

          Ismaels barn nr: 2

          Kedar
        • Adbeel

          Ismaels barn nr: 3

          Adbeel
        • Mivsam

          Ismaels barn nr: 4

          Mivsam
        • Mishma

          Ismaels barn nr: 5

          Mishma
        • Doma

          Ismaels barn nr: 6

          Doma
        • Massa

          Ismaels barn nr: 7

          Massa
        • Hadad

          Ismaels barn nr: 8

          Hadad
        • Teima

          Ismaels barn nr: 9

          Teima
        • Jetur

          Ismaels barn nr: 10

          Jetur
        • Nafish

          Ismaels barn nr: 11

          Nafish
        • Kedma

          Ismaels barn nr: 12

          Kedma
        • Machalat

          Esau

          Ismaels barn nr: 13

          Machalat
          Esau
      • Isak

        Rebecka

        Abrahams barn nr: 2

        Moder: Sara

        Jesu släktavla

        Isak
        Rebecka
      • Zimran

        Abrahams barn nr: 3

        Moder: Ketora

        Zimran
      • Jokshan

        Abrahams barn nr: 4

        Moder: Ketora

        Jokshan
        • Sheba

          Jokshans förstfödde

          Sheba
        • Dedan

          Jokshans barn nr: 2

          Dedan
      • Medan

        Abrahams barn nr: 5

        Moder: Ketora

        Medan
      • Midjan

        Jerusha

        Abrahams barn nr: 6

        Moder: Ketora

        Midjan
        Jerusha
        • Ejfa

          Midjans förstfödde

          Ejfa
        • Efer

          Midjans barn nr: 2

          Efer
        • Henok

          Midjans barn nr: 3

          Henok
        • Avida

          Midjans barn nr: 4

          Avida
        • Eldaa

          Midjans barn nr: 5

          Eldaa
      • Jishbak

        Abrahams barn nr: 7

        Moder: Ketora

        Jishbak
      • Shoach

        Abrahams barn nr: 8

        Moder: Ketora

        Shoach

De symboler som används är:

  • Man

    hustru

  • Kvinna
  • Ingår i Jesu släktled
  • Kung
  • Drottning




Referenser (275 st)

Filter:

Endast vid namn (275)
Endast nyckelverser (1)
Dölj genitiv (219)
Terach levde 70 år innan han fick Abram, Nachor och Haran.
Detta är Terachs (Teras) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). Terach fick Abram, Nachor och Haran, och Haran fick Lot.
Abram och Nachor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Sarai och Nachors hustru hette Milka, Harans dotter, far till Milka och far till Iska.
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Sarai, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Nu sade Herren (Jahve) till Abram: "Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha) från ditt land [Haran i Mesopotamien] och från din släkt (hemort) och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31: 32] till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8-10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet "släkt", hebr. moledet, betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag välsignelse till både honom själv och flera.]
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31].
Abram tog Sarai sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint. På den tiden var kananiterna i landet.
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra söderut.
Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet.
Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker.
Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade får och oxar och åsnor och tjänare och tjänarinnor och åsneston och kameler.
Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarais skull.
Farao kallade till sig Abram och sade: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru?
Abram drog upp från Egypten, han och hans hustru [Sara] med allt de hade (förvaltade), och Lot gick med dem till Negev (landet i syd).
Abram var mycket rik på boskap, silver och guld. [Bibelhebreiskan har inget ord för att äga, istället används uttryck som "det finns till honom" osv. I vers 1 används asher lo som ordagrant betyder "som till honom". Det avser inte ett formellt och absolut ägande, utan är snarare ett lån och förvaltarskap.]
till platsen för altaret som han gjorde där först. Där (på den platsen) åkallade Abram Herrens (Jahves) namn.
Även Lot, som gick med Abram, hade flockar med småboskap och hjordar med nötkreatur och tält.
Det uppstod strider mellan Abrams boskapsherdar och Lots boskapsherdar. kananiterna och periséerna bodde också i landet.
Abram sade till Lot: "Jag ber dig, låt det inte vara någon strid mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar, för vi är ju bröder.
Abram bodde i Kanaans land och Lot i städerna på slätten (Jordanslätten) och flyttade sitt tält så långt bort som till Sodom.
Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren till Abram: "Lyft upp dina ögon och blicka ut från platsen där du är, mot norr och mot söder, mot öster och mot väster,
Abram flyttade sitt tält och kom till Mamres terebintlund, som ligger i Hebron. Där byggde han ett altare till Herren (Jahve).
De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.
Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.
När Abram hörde att hans släkting [Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr].
Och han välsignade honom och sade: "Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion), Skapare av himlarna och jorden,
Och Sodoms kung sade till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
Men Abram sade till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden,
att jag inte ska ta en tråd eller ett skosnöre eller något som är ditt, för att du inte ska säga att jag har gjort Abram rik,
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: "Var inte rädd, Abram (Avram)! Jag är din sköld, din belöning, mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
Abram sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus."
Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]
Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.
Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom.
Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
Abram och hans hustru Sarai var barnlösa. [I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se 1 Mos 12:2. Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se 1 Mos 15:2-4. Abram är nu 85 år och Sarai 75 år, se 1 Mos 12:4, 17:17.] Sarai hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se 1 Mos 12:16].
Sarai sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Sarai följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarais ord (lydde henne).
Efter tio år i Kanaans land gav Sarai, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Då sade Sarai till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
Abram sade till Sarai: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Sarai gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Sarai. [Abram tar inte ansvar, utan låter Sarai agera utifrån sin bitterhet.]
Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael.
Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.
[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [1 Mos 12:1-3; 13:14-17; 15:1, 4-5, 18-21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sade:
Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham. [Gud lägger till bokstaven h "He", så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Abrahams namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas hans namn "Avraham".] För jag ska låta dig bli en far för många nationer (folk).
Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer.
Sedan sade Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Sarai, utan hennes namn ska vara Sarah.
Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sara som är 90 år bli gravid?"
Och Abraham sade till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!"
Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna.
Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet under glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer som är 3/10 sea, så tre sea-mått var många gånger mer än vad som behövdes för tre gäster.]
Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. [Abrahams löfte i vers 5 nämnde inget om om slaktade djur och extravagant måltid med det finaste köttet. Även mängden mjöl är mycket mer än vad som behövdes. Rabbiner lär att lova inte för mycket för tididigt, utan gör istället mer än vad man lovat.]
Nu var Abraham och Sara gamla och hade nått hög ålder och Sara hade slutat att ha det på kvinnors vis.
Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sara och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn?
[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17-21) och hur Abraham ser staden (vers 22-32).] Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
Herren (Jahve) sade: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?
Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom.
Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
Abraham kom närmare och sade: "Vill du verkligen svepa bort de rättfärdiga med de onda?"
Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska.
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahve).
Och det hände när Gud (Elohim) fördärvade slättlandets städer att Gud (Elohim) kom ihåg Abraham och skickade ut Lot från mitten av omstörtningen, när han omstörtade städerna som Lot hade bott i. [5 Mos 29:23; Jes 1:9; 13:19; Jer 50:40; Amos 4:11; Matt 10:15; 11:23–24; Jud 1:7; Upp 11:8]
Abraham vandrade därifrån [Hebron, se 1 Mos 13:18] söderut i landet [Negev, se 1 Mos 13:1] och bodde mellan Kadesh [1 Mos 16:14] och Shor [1 Mos 16:7] och han vandrade omkring i Gerar.
Abraham sade om sin hustru Sara: "Hon är min syster." [1 Mos 12:10-20; 26:1-11] Och Avimelech, Gerars kung, sände efter och tog Sara.
Sedan kallade Avimelech på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!
Och Avimelech sade vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?"
Och Abraham sade: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull.
Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sara till honom.
Och Abraham bad till Guden [den ende Guden – hebr. ha-elohim], och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen.
För Herren (Jahve) hade stängt alla livmödrar i Avimelechs hus på grund av Abrahams hustru Sara.
Och Sara blev havande och födde en son till Abraham vid hans höga ålder, vid den bestämda tiden som Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sara födde till honom, namnet Isak. [Isak, hebr. Jits-chak, betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det noterbart att han också är den som kommer med glädje.]
Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom.
Och Abraham var hundra år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
Och hon sade: "Vem skulle ha sagt till Abraham att Sara ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder." [[Dessa händelser 2000 år före Jesus är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias: Båda föds på ett mirakulöst sätt – Sara hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (Matt 1:18) Båda mödrarna frågar hur det ska gå till (1 Mos 17:18; 18:12; Luk 1:34) Namnges innan födseln (1 Mos 17:19; Matt 1:21) Föds vid förutsagd tid (1 Mos 21:1; Gal 4:4) Enfödd son (1 Mos 22:2; Joh 3:16) Älskad av sin far (1 Mos 22:2; Joh 3:35) Tas upp på Moria berg för att offras (1 Mos 22:2) Tjänarna följer inte med upp (1 Mos 22:5; Joh 13:36) Båda ska komma tillbaka (1 Mos 22:5; Matt 20:17-19) Red på en åsna innan offret (1 Mos 22:5; Matt 21:1-11; Sak 9:9) Bär på trä till offerplatsen (1 Mos 22:6; Joh 19:17) Underordnade sig sin faders vilja (1 Mos 22:6,9; Matt 26:42) Båda var i trettioårsåldern (1 Mos 22:1-5; Luk 3:21) Båda levde efter offret (Upp 1:18) Efter sonens död och uppståndelse sänder hans far ut tjänare för att hitta en brud åt honom (1 Mos 24:14; Ef 5:23-32; Upp 19:6-7) Båda ber för sin hustru och framtida barn (1 Mos 25:21; Joh 1:12; 17:20)]]
Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid fyra – fem års ålder.]
Och Sara såg egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, leka [kan även betyda utöva sportslig aktivitet].
Därför sade hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
Denna sak var mycket smärtsam (sorglig, bedrövande) i Abrahams ögon på grund av hans son.
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sara sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
Och Abraham sade: "Jag lovar (svär, avlägger en ed)"
Och Abraham tillrättavisade Avimelech på grund av vattenkällorna (brunnarna – hebr. beer) som Avimelechs tjänare med våld tagit bort (fördärvat) [förmodligen fyllt med jord och sten].
Och Abraham tog får och oxar och gav dem till Avimelech och de två skar ett förbund. [De ingick blodsförbund med varandra, vilket var relativt vanligt vid denna tid.]
Och Abraham tog sju lamm av honkön från flocken och placerade avsides.
Och Avimelech sade till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?"
Och Abraham vandrade omkring i filistéernas land under många dagar.
Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sade till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag, hebr. hineni, är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i 1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i 1 Sam 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.]
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta.
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.Utifrån Saras ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1-5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans.
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 11.]
Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när Han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 7.]
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]
Herrens (Jahves) ängel (budbärare) [1 Mos 16:7] ropade till Abraham från himlen en andra gång
Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Beer-Sheva och Abraham bodde i Beer-Sheva. [1 Mos 21:14]
Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sade: "Se, Milka har fött barn till din bror Nachor." [1 Mos 11:29]
Och Betoel födde Rebecka, dessa åtta födde Milka åt Nachor, Abrahams bror.
Sara dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
Chets söner svarade Abraham och sade till honom:
Abraham reste sig och böjde sig ner inför landets folk, Chets söner.
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
Abraham böjde sig inför folket i landet.
Efron svarade Abraham och sade:
Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade nämnt så att Chets söner hade hört det. 400 shekel silver i aktuell valuta som köpmännen använder.
som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port.
Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land.
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahve) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit.
Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Och det hände att redan innan han avslutat sin bön kom Rebecka ut, hon var född till Betoel, Milkas son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln.
Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Då sade han: "Jag är Abrahams tjänare.
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son.
När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve).
De sände iväg Rebecka, sin syster, och hennes barnskötare [Debora, se 1 Mos 35:8] och Abrahams tjänare och hans män.
Abraham tog en annan hustru. Hennes namn var Ketora. [I 1 Krön 1:32 kallas hon bihustru och antyder att detta skedde tidigare.]
Men Abraham gav allt han ägde till Isak.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år.
Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk.
Fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1-20], där som Abraham begravde sin hustru Sara.
Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.
Detta är Ismaels fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – toledot). Abrahams son som egyptiskan Hagar, Saras tjänarinna, födde åt Abraham.
Detta är Isaks, Abrahams sons, fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). Abraham födde Isak.
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]
Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [1 Mos 15:18-19],
eftersom Abraham lyssnade på min röst och höll (vakade över; levde efter) mina befallningar (Mishmar), mina budord (hebr. mitzvot), mina förordningar (chuqim; ordagrant "saker inristat") och min undervisning (Torah)." [Redan här används fyra olika hebreiska uttryck för Guds ord som inte ges till folket förrän Mose får ta emot och skriver ner de fem Moseböckerna. Mishmar – befallning, något som iakttas och efterlevs; mitzvot – budord, klara tydliga befallningar; chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring och Torah – undervisning, vägledning och instruktioner. Det tycks självklart att redan Abraham, som den förste israeliten, lever efter dessa Guds ord och bud.]
Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans fars Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med jord.
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
och ger till dig Abrahams välsignelser och till din säd med dig, så att du kan ärva landet som du vistats i, som Gud (Elohim) gav till Abraham."
då gick han till Ismael och tog Mahalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade.
Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd.
Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt."
Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud." Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade.
Och Jakob sade: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Och landet som jag gav till Abraham och Isak det ger jag till dig, och till din säd efter dig ska jag ge landet."
Och Jakob kom till Isak, sin far, i Mamre, till Kirjat-Arba, det är Hebron (Chevron) (Hebron), där Abraham och Isak vistades.
Han välsignade Josef och sade: "Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder Abraham och Isak vandrade, Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde hela mitt långa liv till denna dag,
ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska) – må han välsigna ynglingarna, och låt mitt namn nämnas i dem och min fars namn Abraham och Isak, och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."[Här används hebreiska verbet gaal – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet gaal förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats.
Där begravde de Abraham och Sara, hans hustru. Där begravde de Isak och Rebecka, hans hustru, och där begravde jag Lea.
Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska säkert besöka er och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.
Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
Gud sade också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er. Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.'
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten,
Herren sade: "Detta [tecken] är för att de äldste ska tro att Herren, deras fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har visat sig för dig.
Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige [El-Shaddai, se 1 Mos 17:1; 35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahve).
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob. Jag ska ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren.' " [I vers 6 används hebr. gaal för första gången i 2 Mosebok. Hela denna berättelse om Guds handlade med israeliterna när han befriar dem ur slaveriet i Egypten är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Goel, substantivet till "gaal", och återlöser oss genom att döma all synd och sjukdom och vinna full frälsning åt oss.]
Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och sade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har talat om ska jag ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' "
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det',
Sedan ska jag komma ihåg mitt förbund med Jakob och mitt förbund med Isak, och mitt förbund med Abraham ska jag komma ihåg och jag ska komma ihåg landet.
"Sannerligen ska ingen av de män som kom upp från Egypten, från 20 års ålder och uppåt, se det land som jag med ed lovade till Abraham, till Isak och till Jakob, eftersom de inte helhjärtat har följt mig,
Se, jag har lagt landet framför er, gå in och besätt landet som Herren (Jahve) svor (gav sin ed) till era fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dem och deras säd efter dem (efterkommande).' "
Och det ska vara när Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig in i landet som han svurit (lovat) till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dig, stora och goda städer som du inte har byggt (själv),
Inte för din rättfärdighet och ditt hjärtas rakhet går du in för att besätta deras land, utan för dessa länders ondska driver Herren din Gud (Jahve Elohim) ut dem framför dig och för att stadfästa ordet som Herren (Jahve) gav med ed (svor, lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Kom ihåg dina tjänare, Abraham, Isak och Jakob. Se inte till envisheten hos detta folk och inte till deras ondska, och inte till deras synd,
för att han ska göra er till sitt eget folk (sin ägodel) idag och han ska vara en Gud till er (er ägodel) så som han har sagt till dig, och som han har gett sin ed till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob. [1 Mos 12:1-3; 15:17-20]
Att välja livet är att: älska Herren, din Gud, höra hans röst (lyda honom), hålla sig till (klänga sig fast vid) honom. Han är ert liv, och han ska låta er få bo länge i det land han lovat ge era förfäder Abraham, Isak och Jakob. [1 Mos 12:1-3; 15:17-20] [Att älska Gud och följa hans bud är det enda sättet för ett gott liv. Mose ton är varm men ändå tydlig, se även Paulus tal till församlingsledningen i Efesos, se Apg 20:26-27.]
Herren (Jahve) sade till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras säd (efterkommande). Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."
Och Josua sade till hela folket: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Era fäder bodde tidigare bortom floden [Eufrat] – Terach, Abrahams far och Nachors far – och de tjänade andra gudar.
Och jag tog er far Abraham från andra sidan floden (Eufrat) och ledde honom genom alla Kanaans länder och förökade hans säd och gav honom Isak.
Och det skedde när det var tid för aftonoffret att profeten Elia kom nära och sade: "Herre (Jahve) Abrahams Gud och Isaks Gud och Israels Gud, låt det bli känt idag att du är Gud (Elohim) i Israel, och att jag är din tjänare, och att jag har gjort allt detta på ditt ord (därför att du har sagt det).
Du är Herren Gud som utvalde Abram (Avram) och förde honom ut från det kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham (Avraham).
Folkens furstar (ädla, villiga tjänare) har samlats, tillsammans med Abrahams Guds folk [som alla folk ska bli välsignade i, se 1 Mos 12:1-3]. För jordens sköldar [folkens furstar; ledare som beskyddar, se även Ps Ps 84:10-11] tillhör Gud, mäktigt (högt) har han gått upp (blivit upphöjd)! [Ordet "gått upp" är samma hebreiska ord alah som i "farit upp" i vers 6. Det tredje och sista "för" i psalmen förstärker Guds allmakt. Hedningar och judar förenas som ett folk, se Upp 21:24.]
Abrahams säd, hans tjänare, Jakobs söner (barn), hans utvalda. [1 Mos 12:1-3]
Förbundet som han upprättade (skar) med Abraham, och eden som han gav Isak. [Förbundet är ett blodsförbund, 1 Mos 15; 17:23; 26:3-5 och i hebreiskan är uttrycket alltid att man "skär ett förbund" det pekar fram på Jesus som när han gav oss det Nya förbundet gjorde det med sina sår och genom att utgjuta sitt blod för oss.]
För han kom ihåg sitt heliga ord till Abraham, sin tjänare. [1 Mos 12:1-3]
Därför säger Herren (Jahve) som befriat (återlöst) Abraham, angående Jakobs hus, Jakob ska inte skämmas inte heller ska hans ansikte bli vaxblekt,
Israel, du min tjänare, Jakob, som jag har utvalt [Jes 44:1], ättling till Abraham, min vän [1 Mos 12:1-3; 18; 2 Krön 20:7; Jak 2:23]
Se på Abraham, er far, och Sara som födde er. När jag kallade honom var han en enda (barnlös), men jag välsignade honom och förökade honom.
För du är vår far, Abraham kände oss inte och Israel hyllade oss inte. Du Herre (Jahve) är vår far, vår Återlösare från evighet, är ditt namn.
"Människobarn, de som bebor denna ödelagda mark i Israels land talar och säger: Abraham var en (person, ett hushåll) och han ärvde landet men vi är många, landet har getts oss som arv.
Du ska visa trofasthet (fasthet, sanning, trovärdighet, pålitlighet) mot Jakob och nåd (omsorgsfull kärlek) mot Abraham – så som du med ed har lovat våra förfäder i forna dagar.[I liturgin för synagogsgudstjänsten på försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag") ingår vers 18-20, efter att hela Jona bok har lästs.]
Detta är släkttavlan [ordagrant "boken om genealogin"] för Jesus den Smorde (Messias, Kristus), ättling (son, släkt) till David, ättling (son, släkt) till Abraham. [Matteus använder samma grekiska fras som den grekiska översättningen av Moseböckerna gör för det hebreiska ordet toledot. Detta ord används för att markera ett nytt stycke och en "fortsatt historia" i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10 osv. Ordet kopplar tydligt ihop detta evangelium med Guds stora frälsningsplan genom hela Bibeln. I den första versen summeras hur Jesus uppfyller hela Gamla testamentets förväntan på den Messias som skulle komma från kung Davids ätt. Släkttavlan utgår från Abraham, israeliternas fader, genom vilken alla folk på jorden ska välsignas. I den judiska kulturen står kvinnor högt. Det fanns kvinnliga domare och två böcker är uppkallade efter kvinnor. I släkttavlor är det dock ovanligt att deras namn står med, se 1 Mos 5; 11:10-32. Det är anmärkningsvärt att Matteus väljer att lyfta fram just följande fem kvinnor: Tamar som förklädde sig till prostituerad och fick barn med sin svärfar Juda, se vers 3. Rahab som gått till historien som "skökan Rahab", se vers 5. Rut som förlorade sin man i unga år, se vers 5. Batseba som blev lurad in i en otrohetsaffär med David, se vers 6. Maria som fick utstå lidande och förtal eftersom få trodde på jungfrufödseln, se vers 16. Talet fem står för nåd. Vilken nåd att det i Jesu mänskliga gener fanns människor som råkat ut för de värsta situationer man kan tänka sig.]
[Första delen har fjorton led mellan Abraham och David. Trettio namn nämns, inklusive upprepningar och Serach, se vers 3, som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 27 män och tre kvinnor.] Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Juda och hans bröder,
Antalet släktled är alltså: från Abraham till David fjorton led, från David till fångenskapen i Babylon fjorton led och från fångenskapen i Babylon till den Smorde (Messias, Kristus) fjorton led. [Den hebreiska kulturen som Matteus riktar sig till är förtjust i siffror och språklig symmetri. Att just talet fjorton har valts kan bero på att det är två gånger talet sju som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn, se även Ps 27. I jämförelse med Lukas släkttavla, se Luk 3:23-37, finns skillnader. Matteus hoppar ibland över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp. Det grekiska ordet gennao, som översatts "födde", kan också betyda "förfader" och behöver inte betyda att sonen är i direkt nedstigande led. Andra skillnader är att Matteus startar med judarnas förfader Abraham och verkar relatera till Josefs släktskap med David. Lukas däremot går via Maria hela vägen tillbaka till Adam och Eva, för att betona att han är hela mänsklighetens Frälsare. I nästa kapitel nämns Josef vid namn, medan Maria refereras till som barnets mor. Kristus är en transkribering av en grekisk översättning av hebreiska Mashiach som betyder "den Smorde". I de profetiska böckerna väntade man på Herrens Smorde som skulle rädda Israels folk. Matteus vill visa att Jesus är denne smorde kung som har kommit!]
Börja inte säga till varandra [ha inte er stolthet i ert religiösa arv genom att säga]: 'Vi har Abraham till far.' Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar.
Jag säger er: Många ska komma från öster och väster [hedningar från jordens alla hörn] och sitta ner med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket.
'Jag är [inte var] Abrahams Gud, och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är inte en Gud för de döda, utan för levande!"
Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok [2 Mos 3:3-6, som var den del av Bibeln de trodde på] om [den brinnande] törnbusken, hur Gud sade till Mose: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?'
Han talade till våra fäder (har gett löftet), till Abraham och hans barn (säd, avkomlingar) för evigt (till tidsåldern)." [Maria hade förstått att Jesus var Herrens Smorde som skulle uppfylla löftet som Gud gett Abraham, se 1 Mos 17:19; 22:16-18; Luk 2:26.]
den ed han gav vår fader Abraham [1 Mos 22:16-18]:
Bär (producera) därför [sådana] frukter som tillhör (är värdiga; överensstämmer med) omvändelsen (det förändrade tänkesättet) [Apg 26:20]. Och börja inte säga inom (till) er själva [sätt inte igång att försvara er genom att tänka]: 'Vi har Abraham till far.' För jag säger er att av dessa stenar kan Gud uppväcka (resa upp) barn åt Abraham.
son till Jakob, son till Isak, son till Abraham, son till Terach (Tera), son till Nachor,
Skulle inte den här kvinnan, en Abrahams dotter som Satan [som ordagrant betyder motståndaren] har hållit bunden i arton långa år, bli befriad från sin boja (kedja) på sabbaten?" [I arton år hade kvinnan gått till synagogan, även på andra dagar än sabbaten, men inte blivit helad.]
Där ska ni gråta och skära tänder (där kommer det att råda ångest, hat och ondska), när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva är utdrivna. [Många judar ansåg sig tillhöra Gudsriket eftersom man var född jude, medan Jesus lär att man måste födas på nytt.]
Så dog den fattige mannen och fördes av änglarna till Abrahams sida. [Frasen Abrahams "sida" eller "knä" används bara här i hela Bibeln. En vanlig dåtida judisk uppfattning var att de rättfärdiga hamnade hos Abraham i paradiset efter döden, i väntan på uppståndelsen. Det verkar som om Jesus knyter an till denna vanliga föreställning, men gör vissa ändringar.] Den rike mannen dog också och begravdes.
I dödsriket där han plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus vid hans sida. [Dödsriket, på grekiska Hades, Sheol på hebreiska, är den plats där alla orättfärdiga är samlade i väntan på den slutliga uppståndelsen och domen inför den vita tronen.]
Då ropade han: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig och sänd Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i denna eld!' [Det var inte rikedomen i sig som var orsaken till den rike mannens dom; Abraham var ju rik men fanns i paradiset. Det är anmärkningsvärt att den rike mannen visste vad tiggaren hette! Här på jorden hade han alltså varit fullt medveten om honom, men valt att inte bry sig om sin nästa som led nöd precis utanför hans dörr. Det var orsaken till hans eviga död, se Matt 25:46.]
Men Abraham svarade: 'Barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasarus likaså det onda. Nu får han tröst och du plågas.
Men Abraham sade: 'De har Mose och profeterna, de kan lyssna till [och lyda] dem.'
Men han sa: 'Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda ska de omvända sig.'
Jesus sade till honom: "I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son,
Att de döda uppstår har Mose helt klart visat (han har uppenbarat något som är dolt) i berättelsen om törnbusken [2 Mos 3:6]. Här kallar Mose Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud [trots att de inte levde här på jorden då Mose sade detta].
De svarade honom: "Vi är Abrahams barn (säd, ättlingar) och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du med att säga: 'ni ska bli fria'?"
Jag vet att ni är Abrahams barn (säd, ättlingar), men ändå planerar ni att döda mig, eftersom mitt ord (min undervisning) inte har någon ingång (har ingen plats) i er.
De svarade honom: "Vår fader är Abraham." Jesus svarade: "Om ni verkligen är Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar [följa hans exempel].
Men nu försöker ni döda mig, en man som har sagt er sanningen som jag har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham.
Judarna sade till honom: "Nu förstår vi (har vi en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att du har en ond ande. Både Abraham och profeterna har dött, ändå säger du att vem som helst som väljer att hålla ditt ord, han ska aldrig i evighet se döden.
Vår fader Abraham dog, du är väl inte större än honom, är du? Profeterna har också dött. Vem tror du att du är (utgör du dig för)?"
Er fader (förfader) Abraham jublade över att få se min dag. Han såg (med sina hjärtans ögon, hade en klar förståelse av) den och gladde sig."
Då sade judarna till honom: "Du är inte ens femtio år, och du har sett (stått framför, mött) Abraham?"
Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen (amen, amen): Jag Är – redan innan Abraham ens fanns till (var född)." [Jesus har alltid existerat, se Joh 1:1, 2; Kol 1:17. Att Jesus inte bara "var" före Abraham utan "är" före Abraham visar även hur Jesu nutid sträcker sig tillbaka i dåtid. Hans existens övergår tiden. Jesus jämställer sig med Gud, se 2 Mos 3:14; Ps 90:2. Något som åhörarna ser som en fruktansvärd hädelse som förtjänar döden, se 3 Mos 24:16.]
Nej [det var inte vi som gjorde undret], Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare (son) Jesus. [Det är genom Jesus mannen blivit helad.] Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom.
Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham: 'I din avkomma [singular] ska alla folk på jorden bli välsignade.'[Citat från 1 Mos 12:7; 22:18; 26:4. Ordet avkomma är singular, men kan också användas som ett kollektivt substantiv för att beskriva ett helt folk. Abrahams löfte gällde både Isak och hans efterkommande som blev det judiska folket. I sin djupaste mening syftar det på den Messias som skulle komma, vilket Paulus visar i Gal 3:16. Det är ingen skillnad på frälsningen i de båda förbunden. Abraham blev frälst genom att i tro blicka fram mot korset och frälsningen. Efter Jesu död och uppståndelse blir man frälst genom att i tro blicka tillbaka på vad Jesus gjort.]
Då svarade Stefanos: "Bröder [åhörare där i salen] och fäder [en respektfull titel på de äldste i Sanhedrin], lyssna på mig. [Till en början kan Stefanos ganska långa tal ses som en irrelevant genomgång av Gamla Testamentes historia från Abraham till David, men två huvudteman framträder. Det första är att Gud inte är bunden till ett speciellt land. Det religiösa ledarskapet var så fokuserat vid templet, men Stefanos visar hur Gud genom historien har verkat även utanför Israel. Det andra är att israeliterna tidigare har motarbetat de ledare Gud gett dem. Josef och Mose är två exempel som också är förebilder på Jesus. Rubrikerna följer de fem stycken man kan dela in försvarstalet i.] 1) Gud ger löftet till Abraham utanför Israel Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien [långt från löfteslandet Israel, staden Jerusalem och det heliga templet], innan han bosatte sig i Haran [som också är långt från Israel].
Deras kroppar fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt [för sin hustru Sara] för en summa i silver av Hamors barn i Sikem [som ligger i Samarien på 'ohelig' mark]. [I sitt korta och pressade tal verkar Stefanos sammanfatta två händelser för att få fram sin poäng att Gud verkar utanför Jerusalem, och då särskilt Samarien som klingade illa för Stora rådets anhängare. Graven som Abraham köpte var i Hebron, inte Sikem 1 Mos 23:16-20. Josef var begravd i Sikem och Jakob i Hebron. Abraham köpte grottan från hettiterna, se 1 Mos 23:10, och det var Jakob som köpte fältet från Hamor, se 1 Mos 33:18-20.]
Tiden närmade sig då löftet som Gud hade gett till Abraham skulle gå i uppfyllelse. [Tiden i slaveri var på väg mot sitt slut, se 1 Mos 15:13.] Folket [israeliterna] växte (i status, respekt) och deras antal ökade i Egypten,
'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' [2 Mos 3:6] Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit.
[Löftet är uppfyllt i Jesus:] Män och bröder, söner av Abrahams släkt [judar] och ni andra [icke-judar] som fruktar (vördar) Gud! Till oss har ordet (budskapet) om denna frälsning blivit sänt.
Vad ska vi då säga att Abraham fann, vår förfader efter köttet?
Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av. Dock inte inför Gud.
För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud [på Guds löften], och det räknades honom till rättfärdighet. [1 Mos 15:6]
Gäller den "saligprisningen" [som David skrev om] bara de omskurna [judarna] eller även de oomskurna [hedningarna]? Vi säger ju att Abraham fick tron tillräknad som rättfärdighet.
Han skulle också bli far till de omskurna, de som inte bara tillhör de omskurna utan också vandrar på trons väg – en tro som vår far Abraham hade redan som oomskuren. [Det är skillnad mellan att vara Abrahams avkomma och Abrahams barn, se Joh 8:37-39. Den fysiska omskärelsen är inte det som avgör om någon är Abrahams barn.]
Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro.
Därför heter det "av tro", för att det ska vara av nåd och för att löftet ska stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far,
och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. "Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas." [Citat från 1 Mos 21:12. Abraham fick först Ismael med Hagar och senare fler barn med Ketura, men löftet gällde Sara och hennes son Isak.]
[Sammanfattningsvis har Paulus visat i kapitel nio att Gud är allsmäktig och i kapitel tio att Israel har syndat. Vad innebär det nu att hedningar kommit till tro, har de ersatt judarnas roll som Guds folk?] Jag frågar nu: Har då Gud helt och hållet förkastat (förskjutit) sitt folk? Absolut inte! Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. [Paulus var Abrahams ättling, se 2 Kor 11:22. Paulus härstammade från Benjamins stam, se Fil 3:5. Mose refererar till Benjamin som "Den Herren älskar", se 5 Mos 33:12. Benjamin var den ende av Jakobs söner som var född i Israel, se 1 Mos 35:16-18. Jerusalem låg i Benjamins stams landområde och Israels första kung kom från Benjamins släkt.]
Är de hebréer? Det är jag också. Är de israeliter? Det är jag också. Är de Abrahams barn? Det är jag också.
[Paulus inledde kapitlet med några personliga frågor till galaterna. Nu följer sex citat från Bibeln vilket visar på en viktig princip. Andliga erfarenheter är värdefulla, men måste stödjas av Skriften. Eftersom dessa judaister försökte föra de troende tillbaka under lagen, citerar Paulus lagen.] På samma sätt var det med Abraham: "Han trodde (litade) på Gud [om löftet om en son]och därför räknades han som rättfärdig (skuldfri)." [1 Mos 15:6. Paulus citerar samma vers i Rom 4:3 där han ännu mer detaljerat lägger ut texten. Romarbrevet 4 är den bästa kommentaren till Galaterbrevet 3.]
Förstå därför (låt er få en personlig erfarenhet av) att det är de människor som tror (de som lever i tro) som är Abrahams [verkliga] barn.
Eftersom Skriften gång på gång förutsåg att Gud skulle rättfärdiggöra hedningarna genom tro, berättade den i förväg de glada nyheterna (evangeliet) för Abraham genom att säga: "I dig ska alla folk (nationer, folkgrupper) bli välsignade." [1 Mos 12:3; 1 Mos 18:18]
Därför blir de som är av tro (litar, lutar sig emot Gud) välsignade tillsammans med den troende Abraham (som trodde, litade, lutade sig emot Gud).
Den Smorde (Messias, Kristus) gjorde detta för att Abrahams välsignelse [1 Mos 12:2-3] skulle komma över hedningarna genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), så att vi [både jude och hedning] genom tro skulle få den utlovade Anden.
Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma (säd, arvinge). Han [Gud, Skriften] säger inte, "och åt dina avkomlingar", som när man talar om många, i stället talas det om en, "och åt din avkomling". Det är den Smorde (Messias, Kristus).
För om arvet berodde på [att bara lyda] lagen [som dessa falska lärare vill få er att tro], skulle det inte längre bero på löftet, men Gud gav arvet till Abraham genom ett löfte.
Om ni tillhör den Smorde (Messias, Kristus) [är i honom som är Abrahams arvinge], är ni också Abrahams barn (avkomma, säd) och arvingar enligt löftet.
Det står ju att Abraham hade två söner, en med slavkvinnan [Hagar] och en med den fria kvinnan [Sara, sin hustru].
För som vi alla vet är det inte änglar som han upprättar, utan Abrahams barn (säd) som han upprättar (hjälper, tar sig an).
För när Gud gav löften till Abraham, svor han vid sig själv, eftersom han inte hade något högre att svära vid.
[Melkisedek har introducerats i tidigare kapitel. Nu sker en grundligare genomgång som visar att han är en förebild till Jesus. Melkisedek nämns bara två gånger i GT. Han dyker plötsligt upp i berättelsen om Abraham, se 1 Mos 14:18-20 och citeras i Ps 110 som är messiansk. De första tre verserna i detta kapitel är en enda vers i grekiskan.] För denne Melkisedek kung i Salem [kortare namnform av Jerusalem, se Ps 76:3], präst åt Gud den Högste, den som mötte Abraham på hans väg tillbaka efter segern över kungarna och välsignade honom,
den som Abraham gav tionde av allt [segerbyte], först och främst, som hans namn betyder är han "rättfärdighetens kung", han är även Salems kung, det vill säga "fridens kung",
Se hur stor han är, om till och med vår stamfar Abraham gav honom tionde av sitt bästa byte.
De av Levis söner som blir präster har ett bud lagen [gr. nomos – Torah, Moseböckerna] att få tionde av folket [4 Mos 18:21-32], alltså av sina bröder [judiska landsmän], trots att de också härstammar från Abraham.
Men Melkisedek, som inte var av deras släkt, fick tionde av Abraham och välsignade honom som hade fått löftena. [På samma sätt behöver inte Jesus vara från Levi stam.]
Man kan säga att även Levi, som tar emot tionde, själv har gett tionde genom Abraham,
[Abraham lämnade staden Ur i Mesopotamien. Stycket balanseras av hans ättlingars uttåg ur Egypten, se vers 20-28.] I tro lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle gå [1 Mos 12:1-4].
I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov [1 Mos 22:1-10]. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena
[Två exempel hur tro och gärningar hör ihop tas från GT. Abraham – en jude, och Rahab – en hedning.] Blev inte vår far Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar när han bar fram sin son Isak på altaret? [Abraham var israeliternas stamfar, se 1 Mos 12:1-3. Han var villig att offra sin ende son, Isak, se 1 Mos 22.]
Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det tillräknades honom som rättfärdighet. [1 Mos 15:6] Han kallades Guds vän. [2 Krön 20:7; Jes 41:8]
så som Sara lydde Abraham och kallade honom herre [1 Mos 18:12]. Hennes barn har ni blivit när ni gör det som är gott och inte låter er skrämmas. [Sara kunde ha bott i hus, men valde att följa sin man och bo i tält. Två gånger kunde hon ha blivit hustru till rika män på grund av sin mans misstag, se 1 Mos 12:17; 20:2.]