Om Första Moseboken

Bokens hebreiska namn är Bereshit (i begynnelsen). Detta sätt att namnge böcker från det första eller något av de första orden var vanligt under antiken. På grekiska kallas boken Genesis, från det grekiska ordet med samma betydelse.

De första elva kapitlen kallas ofta urhistorien. Här beskrivs skapelsen och mänsklighetens tidiga historia. Här ges grundläggande svar på frågorna om vår existens. Det är Gud som har skapat universum, gjort jorden livsvänlig, fyllt den med liv och till sist skapat människan som sin avbild – för att ta hand om och ansvara över skapelsen. Allt var gott tills synden kom in i världen. Samtidigt finns Guds frälsningsplan som en röd tråd igenom hela boken, en frälsare som ska besegra ondskan utlovas redan i 1 Mos 3:15. Berättelsen fortsätter att beskriva hur människorna växer både i antal och i ondska. Urhistorien kulminerar i den dramatiska flodberättelsen varefter mänskligheten på nytt börjar sprida sig utöver jorden. Efter urhistorien flyttar fokus till hur Gud väljer ut en man och hans hustru, Abraham och Sarah, som ska bli det speciella folk som Gud använder för att kunna välsigna hela mänskligheten. Vi får följa dramatiken hur folket växer fram i fyra stora litterära enheter som fokuserar på Abraham, Isak, Jakob och till sist Jakobs tolv söner. Den sista enheten rymmer den oförglömliga berättelsen om Josef.

Toledot-formeln
Det hebreiska ordet toledot härstammar från ordet för att "att föda fram" eller "ge upphov till" (hebr. jalad). Ordet toledot används som en markör för en ny enhet. I Första Moseboken förekommer toledot-formeln elva gånger (1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2). Kärnbibeln översätter toledot med frasen "fortsatta historia". Det som följer efter toledot-formeln kan vara en släkttavla eller en berättelse, men ofta inkluderas en kombination av dessa två. Gemensamt är att den vars namn toledoten bär existerar när toledoten inleds. Berättelsen eller släktlistan startar utgående från honom. Ibland, som i Noas toledot (1 Mos 6:9–9:29), är Noa i huvudrollen hela toledoten, medan det är vanligt att den som gett namn åt toledoten dör redan i inledningen varefter handlingen fokuserar på någon han gett upphov till, hans son. Så är det till exempel i Terachs toledot (1 Mos 11:27–25:11) där Terach är död fem verser in i toledoten medan resten av den långa toledoten utgörs av berättelserna om hans son Abraham.

I regel bär toledoten en människas namn, men den första toledoten heter "himmelens och jordens toledot" (1 Mos 2:4–4:26). Himmel och jord existerar, men människan är inte skapad, därifrån går handlingen vidare. Den andra toledoten heter "adams toledot" på hebreiska (1 Mos 5:1–6:8), och det kan tolkas endera som personen Adams toledot eller "människans" toledot, Adam betyder människa på hebreiska. Den toledoten inleds med att människan är skapad och går vidare ända till att flodberättelsen ska börja.

De olika toledot-enheterna är sammanlänkade, så att början av en ny enhet länkar ihop den med slutet av den föregående enheten. Är man omedveten om detta kan det ses som att texten är onödigt upprepande i "skarven" mellan toledot-enheterna, när den istället är litterärt skickligt sammanlänkad.

Utifrån användningen av toledot-formeln kan Första Moseboken delas in i tolv övergripande litterära enheter.

1. Skapelseberättelsen (1 Mos 1:1–2:3)
2. Himlarnas och jordens fortsatta historia (1 Mos 2:4–4:26)
3. Människans (Adams) fortsatta historia (1 Mos 5:1–6:8)
4. Noas fortsatta historia (1 Mos 6:9–9:29)
5. Noas söners fortsatta historia (1 Mos 10:1–11:9)
6. Shems fortsatta historia (1 Mos 11:10–26)
7. Terachs fortsatta historia (1 Mos 11:27–25:11)
8. Ismaels fortsatta historia (1 Mos 25:12–25:18)
9. Isaks fortsatta historia (1 Mos 25:19–35:29)
10. Esaus fortsatta historia, i Kanaan (1 Mos 36:1–8)
11. Esaus fortsatta historia, som stamfar till edomiterna (1 Mos 36:9–37:1)
12. Jakobs fortsatta historia (1 Mos 37:2–50:26)

Det ska noteras att det finns ännu en toledot-formel i 4 Mos 3:1: Arons och Moses toledot – från tiden som följer när Gud talat med Mose på Sinai berg. Denna sista toledot omfattar resten av Moseböckerna (från 4 Mos 3:1 och hela Femte Moseboken) och avslutas med att Mose dör. Det innebär alltså att de fem Moseböckerna tillsammans består av 12 övergripande litterära enheter som föregås av skapelseberättelsen, berättelsen om alltings början. Räknar man med den sista innebär det att Jakobs fortsatta historia skulle fortsätta från 1 Mos 37:2 ända till 4 Mos 2:34. I så fall avslutas enheten med Israels första folkräkning, och hur de skulle slå läger enligt sina stammar. En perfekt avslutning på Jakobs (Israels) fortsatta historia.

Verkligheten harmonierar med Bibelns berättelse
Skapelseberättelsen svarar på frågan om vem som satte igång vårt finjusterade universum med dess materia, tid och energi. Den svarar också på frågan om varifrån den vishet kommer, som klarade av att programmera den programkod som utgörs av DNA och som finns i allt liv.

Allt beskrivs i rätt ordning. Efter att förhållandena på jorden gjorts sådana att den kan upprätthålla liv, blir först växtlivet till, därefter skapas djurlivet i hav och luft, följt av livet på land och allra sist skapas människan. Livet skapas som olika huvudgrupper eller slag av djur. Utifrån dessa sker sedan en naturlig utveckling eller specialisering som innebär att t.ex. vargen, hunden och räven har kunnat utvecklas till enskilda arter under tidens gång. I de fallen är det endast storlek eller färg på redan existerande organ som förändras av naturliga orsaker, drivet av naturligt urval.

Arkeologiska fynd harmonierar med Bibelns berättelse. Det är helt uppenbart att en enorm katastrof av den omfattning som beskrivs i flodberättelsen har inträffat. Enorma fossilgravar vittnar om en fruktansvärd katastrof där miljarder och åter miljarder växter och djur dött och snabbt begravts, så att fossil och även kol och olja har kunnat bildas.

Att människans språk verkar gå tillbaka till olika familjer och grupper, är något som förvånat språkforskarna, men det är helt i harmoni med vad berättelsen om Babels torn beskriver. Att en vecka består av just sju dagar finns ingen bra vetenskaplig motivering till, men i Bibeln finns förklaringen redan i den första berättelsen. Bibelns verklighetsbeskrivning är i harmoni med verkligheten!

Målet – gemenskap med Gud
Ett av namnen på de fem Moseböckerna är Torah. Det hebreiska ordet Torah betyder undervisning. Ordet kommer från verbet jara som har betydelsen att kasta (som en pil) eller att skjuta iväg något. I 1 Sam 20:20 används ordet just om att skjuta pilar mot ett mål! Torah visar på en riktning och ger vägledning. Ordet för synd både på hebreiska (hebr. chata) och grekiska (gr. hamartia) har betydelsen av att missa målet. Målet för människan är att leva i gemenskap med Gud, sin Skapare.

Rapportera ett fel

Innehållsförteckning


Personer (333) BETA


Platser (117)


Unika ord (297)



  Skrivet:
De äldsta texterna kan, i en form eller annan, vara skrivna långt före Abrahams tid (2000 f.Kr.). De senaste delarna kan tidigast vara skrivna i samband med Josefs död, kanske ca 1700-talet f.Kr. Det är också möjligt att berättelserna även traderats muntligt en okänd tid innan de skrevs ner.

Boken som helhet kan vara sammanställd tidigast efter Josefs död. Ett sannolikt förslag är att den sammanställdes tillsammans med de övriga Moseböckerna och i så fall skedde det tidigast under Moses livstid. Därefter har uppdateringar av namn, rapporten om Moses död, och förklarande tillägg gjorts, vissa så sent som på kungatiden (1 Mos 36:31).

Berör tidsperioden: Skapelsen fram till Josef (1700-talet f.Kr.).

Författare: Berättelserna om Abraham, Isak, Jakob och Josef kan vara skrivna av dem själva eller av någon i deras närhet. Det är troligt att Mose har sammanställt stora delar av boken. Att Mose skrev ner åtminstone delar av de episoder som skedde under hans livstid bekräftas av Jesus i Joh 5:46.

Lästid: ca 5 timmar.

  Läsinställningar

Klicka på kugghjulet i menyn för fler inställningar. Du kan t.ex. välja att dölja kapitel eller versnummer.

Tips! Klicka på ett vers- eller kapitelnummer i texten så ser du den exakta hebreiska ordföljden i en interlinjär versionBETA där varje ord är länkat till det hebreiska lexikonet.

Läsvy:

 Kärnbibelns översättning utan expanderingar () eller förklaringar [].
Textstorlek:

Första Moseboken

Skapelseberättelsen

Introduktion (1 Mos 2:4-9, Job 38:4-11, Joh 1:1-5)

11I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum]. 2Jorden var ännu öde och tom (obebodd, ogästvänlig – hebr. tóho vabóho) med mörker över djupet, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen. [Uttrycket "himlar och jord" beskriver all materia som existerar – hela universum, det är en så kallad merism (ett uttryck med kontraster som beskriver en helhet). Vers 1–2 är en introduktion som ger förutsättningarna innan Gud börjar göra jorden beboelig och fylla den med liv i och med vers 3. Då inleds den första av skapelsedagarna på samma sätt som alla andra dagar med "Och Gud sa". Även om universum är skapat så är jorden ännu obeboelig och olämplig för liv, enbart mörker vilar över jordens vattentäckta yta.
    Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till att pröva sina vingar. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här beskriver det nu hur Guds Ande är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa steg.]

Jesus i skapelsen
Det första ordet i Bibeln (hebr. bereshit) inleds med prefixet be- som kan betyda i, men också med eller genom (t.ex. som att man skriver med hjälp av pennan eller genom någons insats är det möjligt). Sedan följer reshit som betyder begynnelsen och det första, men även det bästa, förnämsta eller finaste. Det är antagligen detta första ord som Paulus anspelar på när han i Kol 1:16 säger:
    För i honom skapades allt i himlarna och på jorden, det synliga liksom det osynliga.
Frasen "i honom" kan man härleda just från bereshit som även kan tolkas som "genom/i den förste, den bäste" – den enfödde Sonen Jesus – skapade Gud himlar och jord.

Bibelns första vers är matematiskt fulländad i flera nivåer. Den består av 7 hebreiska ord och 28 (4 x 7) bokstäver:
    bereshit bara Elohim et hashamaijm veet haarets.

Det mittersta ordet et består av två bokstäver, alef–tav, den första och sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Ordet et är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. I Upp 1:8 säger Jesus att han är alfa och omega, den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet, alltså motsvarigheten till alef–tav på hebreiska. Även om detta bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan går det att göra tolkningen att Jesus även finns representerad mitt i Bibelns första vers, dessutom vid Guds sida – et följer direkt på Elohim (Gud). Intressant nog skrevs bokstaven alef ursprungligen som en bild av huvudet av en oxe. Oxen användes till syndoffer för hela folket. Offerdjuret (oxen) kombineras sedan med ett kors (ett kryss), det var så bokstaven tav ursprungligen skrevs.
    Man kan se detta som tillfälligheter. Objektpartikeln förekommer otaliga gånger och tanken är inte att varje gång den används representeras Jesus. Men i Nya testamentets ljus kan man ana att det redan i Bibelns första vers, centralt placerad, finns en antydan om ”den förste och den siste” som en dag ska dö en försoningsdöd på korset.

Sex skapelsedagar

Dag ett – ljuset skiljs från mörkret

3Och Gud (Elohim) sa: "Låt det bli ljus" – och det blev ljus [över jordens yta].
4Och Gud (Elohim) betraktade ljuset: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

Och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret [jordens rotation kom igång].
5Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.

Det blev kväll och det blev morgon – en [hel] dag (dag ett – hebr. jom echad). [Den första dagen beskrivs annorlunda än de övriga dagarna (som benämns en andra, en tredje, en fjärde, osv). I stället för ordningstalet "första" används grundtalet "ett" (hebr. echad). Ordet beskriver en enhet som utgörs av olika delar. En man och en kvinna är två enheter som tillsammans bildar ett kött (1 Mos 2:24). Uttrycket jom echad beskriver alltså en hel dag, ett dygn, som består av en period ljus och en period mörker. Det är samtidigt den första "hela dagen" som beskrivs (från jordens perspektiv). Precis som på svenska kan ordet "dag" (hebr. jom) betyda den ljusa delen av dygnet, ett helt dygn eller en del av en dag (t.ex. arbetsdag).
    Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer som en avslutning av de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. Att kvällen nämns före morgonen menar många ligger till grund för att en ny dag inom judendomen inleds på kvällen. I skapelseberättelsen inleder dock ljuset varje dag (förutom den första). Gud verkar när det är ljust, först därefter blir det mörkt (kväll) och dagen är fullkomnad när ljuset bryter fram (morgon) nästa dag.]

Skapelsedagarna
Inget tidsintervall anges från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen, då Gud låter det bli ljus (vers 3). Solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14.

Det finns åtminstone tre sätt som de sex skapelsedagarna kan förstås utifrån hebreiskan:
• Sex 24-timmars dygn som följer direkt efter varandra.
• Sex 24-timmars dygn, men dagarna följer inte varandra. Först kommer dag ett, en okänd tid passerar, sedan kommer en andra dag, osv.
• De sex dagarna är ett litterärt vackert sätt att beskriva det Gud gör i sex distinkta skeden och i en speciell ordning, men dagarna ska inte förstås som bokstavliga dygn även om de litterärt beskrivs som sådana.

Utöver dessa tre sätt förekommer också tanken att ordet dag (hebr. jom) avser en period av obestämd längd. När jom kombineras med prefixet be (bejom) finns den betydelsen ibland. Den vanligaste betydelsen är "den dag" (138 ggr) och syftar på något som sker inom ramen av ett dygn (Jos 8:25). Vid ett trettiotal tillfällen är betydelsen en obestämd längd och inte en specifik dag, t.ex. en tid av nöd (Ps 77:3). Utöver det är bejom det uttryck som hebreiskan använder för "när" eller "om" (1 Mos 2:16, 17; 2 Mos 10:28; 3 Mos 14:57; Ps 20:10). Det är sammanhanget som avgör betydelsen. I skapelseberättelsen används inte bejom, utan endast jom och dessutom i kombination med morgon och kväll. Den naturliga tolkningen är därför att författarens avsikt var att beskriva vanliga dagar. Den sjunde dagen beskrivs som att den inte har ett slut (ingen kväll eller morgon) och skulle kunna fortsätta ännu. Det är korrekt, men de sex skapelsedagarna avslutas alla med "det blev kväll och det blev morgon" vilket gör något av de tre alternativen ovan mer troligt.

En andra dag – atmosfären

6Och Gud (Elohim) sa: "Låt det bli en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten." 7Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) utsträckningen [atmosfären]. Och han skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan (kom från) utsträckningen.

Och det skedde så.
8Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel (hebr. shamajim).

Det blev kväll och det blev morgon – en andra dag (hebr. jom sheni). [Ordet "utsträckning" är hebr. raqia, se vers 6–8 och 14–17. Traditionellt har ord som valv, fäste eller himlavalv använts, men ordet används för att beskriva något (oavsett material) som utvidgas, sträcks ut, görs tunt och expanderas. Verbet raqa används om att spänna ut en tältduk eller hamra ut en tunn plåt (2 Mos 39:3). Här i skapelseberättelsen beskriver ordet det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär.
    Det hebreiska ordet för himmel är shamajim. Den sista delen (majim) är vatten. För den första delen (sha) finns olika teorier. Det kan komma från sham som betyder "där" och då blir betydelsen "vattnet där (uppe)". En rabbinsk förklaring är att det kommer från ordet för eld (esh) och då blir himlen "eld-vattnen" (som en beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner). I hebreiskan står himmel alltid i dualformen och översätts därför ibland som "himlar", se Ps 115:16. Himlen används om stjärnhimlen (1 Mos 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30; 2 Kor 12:2). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9–10.]

En tredje dag – jorden börjar grönska

9Och Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)." Och det skedde så. 10Och Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet kallade han hav.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!
11Och Gud (Elohim) sa:
    Låt jorden grönska (spira – hebr. dasha) av grönska (vegetation – hebr. deshe):
        fröbärande växter,
            fruktträd som
            bär (gör – hebr. asah) frukt enligt sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min)
        som har frö i sig
    utöver jorden.
Och så blev det.
12Ja, jorden frambringade grönska (vegetation) – fröbärande växter enligt sitt slag och träd som bär frukt enligt sitt slag. [Vers 11 är formad som en kiasm där den första raden hör ihop med den sista, den andra med den näst sista, osv. Frasen "Låt jorden grönska av grönska" hör ihop med "utöver jorden". I nästa nivå hör fröbärande växter ihop med frasen "som har frö i sig". Centralt står "fruktträd som bär frukt enligt sitt slag".
    Hebr. deshe är ett generellt ord för grönska. Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur. Begreppet används såväl för stora huvudgrupper av djur som för specifika arter, se vers 11, 12, 21, 24 och 25. Se även 1 Mos 6:20. Att jorden (hebr. erets) grönskar innebär att marken nu får vegetation, men här ingår även alla vattenväxter i havet, se vers 9–10.]
Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!
13Det blev kväll och det blev morgon – en tredje dag (hebr. jom shlishi). [Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se Joh 2:1.]

Det finns en parallell symmetri mellan de tre första dagarna (dag 1-3) och de tre följande dagarna (dag 4-6):
Ljus och tid – Första dagen fokuserar på ljuset och natt avskiljs från dag, tiden startar. Fjärde dagen tilldelas himlakropparna sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år.
Vatten och luft – Andra dagen handlar om vattnet och atmosfären som bildar ett livsutrymme (luften). Femte dagen fylls vattnet och luften med liv.
Torr mark – Tredje dagen träder marken fram och börjar grönska. Den sjätte dagen fylls den med liv.

En fjärde dag – himlakropparna får sin uppgift

14
(1 Mos 1:14) Jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men nasa är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp" och det används t.ex. i 4 Mos 4:13.

Jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men nasa är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp" och det används t.ex. i 4 Mos 4:13.

Och Gud (Elohim) sa: "Låt ljusen (ljuskällorna, ljusbärarna – hebr. maor) på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) vara för att göra åtskillnad (separera) mellan dagen och natten, och de ska vara som tecken för [att indikera] sammankomster (särskilda tider, högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23] och för dagar och år. 15Ja, de ska vara som ljus (hebr. maor) på himlens utsträckning (himlavalvet), för att lysa över jorden". Och det skedde så.
16Och Gud (Elohim) satte (tillförordnade – hebr. asah) de två ljusen,
    det större [solen] för att råda över dagen,
    och det mindre [månen] för att råda över natten – liksom stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord för att skapa/göra används i skapelseberättelsen:
Bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och sist i berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3).
Asah är vanligt i GT och används om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.]
17Ja, Gud (Elohim) gav (hebr. natan) dessa [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (himlavalvet) för att lysa över jorden 18och för att råda över dagen och natten samt för att göra åtskillnad (separera) mellan ljuset och mörkret [dagen och natten, se vers 14].

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!
19Det blev kväll och det blev morgon – en fjärde dag (hebr. jom revii). [Alla andra av skapelsens dagar namnger Gud det han gjort (dag 1-3, se vers 5, 8 och 10) eller välsignar (dag 5-6, se vers 22 och 28). Dag fyra sker inget av detta. Himlakropparna blir inte till, det enda som sker är att deras funktion proklameras. De ska tjäna skapelsen på jorden, inte vägleda genom stjärntecken och astrologi. De är inte heller gudar som ska tillbes, se 2 Kung 21:3.]

Tid och rum
I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin där tiden är den fjärde dimensionen. Här i Bibelns första verser anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden.
    Himlakropparna är grunden för vår tidsuppfattning och tideräkning. Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med antal dagar i vare sig en månad eller ett år. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den bibliska sjudagarsveckan.
    Det hebreiska ordet för år (shana. se vers 14) består av tre bokstäver (shinnunhe) vars numeriska värde är 355 (300+50+5). I vår gregorianska solbaserade kalender är ett år 365 och 1/4 dagar. Ett normalår i den hebreiska kalendern har 355 dagar, vilket exakt motsvarar det numeriska värdet. Den hebreiska kalendern har tolv månader, men kompenserar för detta genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Se även 2 Mos 12:2 för mer om månaderna.

En femte dag – vattnet och luften fylls av liv

(1 Mos 1:20) Skyn fylls av fåglar den femte dagen.

Skyn fylls av fåglar den femte dagen.

[Substantivet vimlare (från verbet att vimla) talar om mångfalden av allt liv i haven, från plankton till stora fiskstim. Substantivet "flygande varelser" (från verbet för att flyga) innefattar allt från insekter, fåglar till fladdermöss. De beskrivs från jordens perspektiv, när man tittar upp mot himlen.] 20Och Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet vimla av vimlande levande varelser och låt flygande varelser flyga över jorden mot himlens utsträckning (ordagrant: på ansiktet av himlens utsträckning)." [Skapelseberättelsen har ett "jordiskt" perspektiv. Fåglarna ses från jorden, som när man tittar upp på flygande fåglar med "himlen" som bakgrund.]
21Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) de stora havsdjuren (hebr. tanin gadol), och alla levande rörliga varelser som vimlar i vattnet enligt sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt varje bevingad flygande varelse, enligt sitt slag.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!
22Och Gud (Elohim) välsignade dem genom att säga: "Var fruktsamma och föröka er och fyll vattnen i haven; och flygande varelser (fåglar, insekter) föröka er på (utöver) jorden."
23Det blev kväll och det blev morgon – en femte dag (hebr. jom chamishi).

Den sjätte dagen – landdjur och människan

(1 Mos 1:24) Den sjätte dagen fylls marken av liv och sist skapas människan till Guds avbild.

Den sjätte dagen fylls marken av liv och sist skapas människan till Guds avbild.

[När landdjuren beskrivs används tre olika hebreiska ord som beroende av vad de kontrasteras mot eller kompletteras med ska förstås på olika sätt. Alla tre kan användas för att beskriva allt djurliv på land:

Chajah betyder "levande" och används för djur i allmänhet. Det kombineras två gånger med jorden (hebr. chajat haarets). I vers 24 kontrasteras det mot boskapsdjuren (hebr. behemah) och ska därför förstås som de vilda djuren. Då används översättningen "markens djur". I vers 30 kontrasteras det mot himmelens flygande varelser och avser då alla landdjur. Då används översättningen "allt levande på jorden".
Behemah beskriver boskapsdjur (tamdjur) om det kontrasteras till markens djur (vilda djur). Men är kontrasten till kräldjur och andra smådjur (hebr. remes) avses alla större djur på land och då används översättningen "fyrfotadjur". Om behemah kontrasteras till flygande varelser och fisk är betydelsen alla djur på torra land – landdjur.
Remes betyder något som "rör sig" "krälar" eller "kryper". Det kan specifikt beskriva djur som rör sig eller krälar nära marken. Det syftar då på kräldjur, groddjur, små däggdjur, spindlar med mera. Men ordet kan även fungera som en sammanfattning av alla djur – allt som rör sig. Remes hör ihop med verbet ramas som betyder "röra sig, slingra sig, kräla".]
24Och Gud (Elohim) sa: "Låt jorden frambringa levande varelser enligt sitt slag:
    boskapsdjur (tamdjur – hebr. behemah)
    och kräldjur (smådjur – hebr. remes)
    och markens djur [vilda djur] enligt sitt slag."
Och det skedde så.
25Ja, Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) markens djur [vilda djur] enligt sitt slag och boskapsdjuren [tamdjur] enligt sitt slag och allt som kryper (krälar, rör sig – hebr. remes) på marken enligt sitt slag.

Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!

Människan
Nu kommer berättelsens absoluta höjdpunkt: Människan ska skapas. Detta lyfts fram på flera sätt. Gud använder första person plural "låt oss" när han talar. Det förekommer endast här i skapelseberättelsen. Samma sätt för Gud att tala förekommer bara två gånger till i Moseböckerna, även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. En naturlig tolkning är att Gud talar med de andra personerna i treenigheten: Sonen och Anden (alternativt till hela det himmelska hovet, inklusive änglarna).
    Till skillnad från alla djur skapas människan som Guds avbild. De två hebreiska orden tselem och demot används. Ordet avbild (hebr. tselem) kan avse fysiska avbildningar, t.ex. avgudabilder (4 Mos 33:52; Hes 7:20). Det avbilden representerade menade man var närvarande i avbilden, hans ande bodde där. Men "avbild" används också om den funktion farao hade som representant för solguden Ra på jorden. Att människan skapas till Guds avbild – till Guds likhet – kan man förstå som att människan skapas för att fungera som Guds representant på jorden. Det är människan som ska råda över resten av skapelsen. Människan är en avbild av Gud även genom att hon är en andlig varelse, som Guds Ande kan bo i (Joh 4:24). Att avbild kombineras med "till hans likhet" (hebr. demot) gör också att människan har en viss yttre likhet med Gud. Genomgående i Bibeln när någon ser Gud i en syn så beskrivs han som "människolik" (han sitter på en tron, bär en mantel, osv), alla olikheter till trots.

26Och Gud (Elohim) sa: "Låt oss göra (hebr. asah) människan (hebr. adam) som vår avbild (hebr. tselem), till att vara oss lika (påminna om oss – hebr. demot). [Människan – man och kvinna tillsammans – ska fungera som Guds representant på jorden.] De ska råda (ha auktoritet, ansvara)
    över havets fiskar och
    över himmelens flygande varelser och
    över landdjuren (hebr. behemah).
Ja, över hela jorden och över alla rörliga varelser som rör sig på jorden [allt djurliv]."
-
27Ja, Gud skapade människan som sin avbild, som Guds avbild skapade han henne.

Man och kvinna skapade han dem.
-
[Denna vers utgör höjdpunkten i Guds skapelseverk. Vackert strukturerad i två bekräftande kiasmer slår den fast att människan (hebr. adam) skapas som Guds (hebr. Elohim) avbild och att människan, Guds avbild, utgörs av mannen och kvinnan tillsammans. Detta är helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av skapa (hebr. bara) gör denna vers till berättelsens höjdpunkt. I den första kiasmen ramar Gud in att han skapade människan som sin avbild. I den andra kiasmen är istället verbet skapar centralt, och det som utgör människan ramar in meningen:

Gud skapade människan
    som sin avbild,
    som Guds avbild
skapade han henne.

    Man och kvinna
        skapade han
    dem.]
28Och Gud (Elohim) välsignade dem. Ja, Gud (Elohim) sa till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet)
    över havets fiskar och
    över himmelens flygande varelser och
    över allt levande som rör sig på jorden [torra land]."
29Och Gud (Elohim) sa: "Se [lyssna; hebr. hinneh – ger betoning åt det som följer], jag ger er varje fröbärande växt på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda. 30Ja, även för allt levande på jorden [alla landdjur] och för alla himmelens flygande varelser. Ja, för allt som rör sig på jorden som har livets anda i sig: varje grön växt är till föda."

Ja, så blev det.
31Och Gud (Elohim) betraktade allt som han hade gjort (hebr. asah) [undersökte allt noggrant]. Och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Detta är den enda dagen då något är mycket gott (hebr. tóv meód), jfr vers 10, 12, 18 och 21.]

Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shishi). [De första fem dagarna står i obestämd form: dag ett (vers 5), en andra dag (vers 8), en tredje dag (vers 13), en fjärde dag (vers 19), en femte dag (vers 23). Sedan bryts mönstret och bestämd artikel används: den sjätte dagen (vers 31) och den sjunde dagen (1 Mos 2:2, 3). Även på detta sätt sticker de två sista dagarna ut som speciella dagar.]

Den sjunde dagen – skapelsen fullbordad

[Nu avskiljs den sjunde dagen från de övriga dagarna som en speciell dag. Texten i vers 1–3 är väl strukturerad i hebreiskan. Totalt används 35 (7 x 5) ord på fem rader. Centralt finns tre rader på vardera sju ord, där den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii) förekommer i varje rad. Hela berättelsen avslutas på ett briljant sätt med tre centrala ord: skapa (hebr. bara), Gud (hebr. Elohim) och göra (hebr. asah; som inkluderar avdela, särskilja och färdigställa). Det är detta som Gud har gjort genom hela skapelseberättelsen och nu är allt klart.] 21Nu var himlarna och jorden fullbordade (färdiga) med hela dess härskara [med allt som universum rymmer]. [Ordet härskara (hebr. tsava) beskriver en stor mängd. Ordet kan användas om stjärnor (5 Mos 4:19), änglar (1 Kung 22:19) och soldater i en armé (Dom 4:2). Eftersom inga änglar nämns i skapelsen (de antyds redan vara skapade, se Job 38:6–7) så avser ordet här allt skapat som fyller universum, från de minsta elementarpartiklar till de största av galaxer.]
2Ja, Gud (Elohim) var färdig den sjunde dagen
    med det arbete som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asah).

Ja, han upphörde (avstod – hebr. shavat) den sjunde dagen
    med allt arbete som han hade gjort (hebr. asah).
3Och Gud (Elohim) välsignade den sjunde dagen.
Ja, han helgade (avskilde) den för på den hade han upphört (hebr. shavat) med allt arbete som Gud (Elohim) hade skapat (hebr. bara) för att färdigställa (för att göra – hebr. asah).

Sabbaten
Den första dagen i judiska kalendrar är söndag. Den kallas jom rishon (dag ett). Sedan fortsätter veckan med jom sheni (dag två), jom shlishi (dag tre), jom revii (dag fyra), jom chamishi (dag fem) och jom shishi (dag sex). Den sjunde dagen (lördagen) bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shabbat. Det är en dag då människans arbetande "ska upphöra". Sabbaten instiftas inte här, men när den nämns bland budorden refereras till de sex skapelsedagarna och att arbetet sedan upphörde den sjunde dagen, 2 Mos 20:9–11. Sabbaten, och vad som räknas som arbete eller inte, var något som ofta diskuterades på Jesu tid, se Mark 2:27; Matt 12:10–12, och än idag bland rabbiner.

Himlarnas och jordens fortsatta historia (2:4-4:26)

[Här inleds den andra övergripande litterära enheten i och med att toledot-formeln används första gången, se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2 och bokens inledning. Denna nya enhet är litterärt starkt sammanlänkad till skapelseberättelsen på flera sätt:
  • De tre huvudord som avslutar skapelseberättelsen – skapa (hebr. bara), Gud (Elohim) och färdigställa (hebr. asah) – återkommer direkt i den första meningen, men i varierad ordning (jfr 1 Mos 2:3 och 1 Mos 2:4).
  • Den inledande meningen i bägge berättelser har sju ord (jfr 1 Mos 1:1 och 1 Mos 2:4).
  • Liksom i skapelseberättelsens första mening förekommer "himlar och jord", men nu varierat, skrivet i omvänd ordning och utan bestämd artikel.
  • Bägge berättelserna inleds med samma allitteration (två ord som börjar på samma bokstav, i detta fall b): bereshit bara, respektive behibaram bejom.
  • Ordet dag är ett centralt begrepp i skapelseberättelsen, det finns också i den första meningen som bejom som ordagrant är "den dag". I det här sammanhanget har bejom betydelsen "när" på svenska.
  • Det enda ord som inte förekommer i skapelseberättelsen är Guds personnamn JHVH. Här i Edenberättelsen specificeras att den Gud som avses verkligen är JHVH och ingen annan.
Båda berättelsernas introduktioner har många likheter. Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" (1 Mos 1:1) och "vid skapandet av dem" (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" (1 Mos 1:2a) och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning "Guds Ande hovrade över vattnen" (1 Mos 1:2b) och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" (vers 6).
    Denna första toledot-enhet består av två huvuddelar som har samma tema: Edenberättelsen (kap 2–3) och Historien om Kain och Abel (kap 4). Här ges bakgrunden till hur världen kan se ut som den gör i dag om Gud är både allsmäktig och god. Människan valde att inte följa Guds goda föreskrifter utan valde istället olydnadens väg med de följder som synden alltid får: skadade eller förstörda relationer till Gud, andra människor och naturen. Men i allt detta lyser Guds oförtjänta nåd igenom och löftet om en frälsare lyser starkt i mörkret.
    Edenberättelsen är ingen andra skapelseberättelse även om människans skapelse nu beskrivs mycket mera detaljerat än i den övergripande skapelseberättelsen. Att författaren återvänder i tid till något som föregår vad som redan beskrivits förekommer även i Noas söners fortsatta historia (1 Mos 10:1–11:9) som först beskriver hur mänskligheten spridits ut över jorden varefter det i 1 Mos 11 konstateras att alla människor fortfarande bodde i samma område. Genom berättelsen om Babels torn i kapitel 11 ges orsaken till den situationen som beskrivits i kapitel 10.]

Edenberättelsen

Introduktion

4Detta är den fortsatta historien (berättelsen – hebr. toledot) om
    himlarna och jorden.
        Vid skapandet (hebr. bara) av dem
        – när Herren Gud (Jahveh Elohim) färdigställde (höll på att göra, insätta, organisera – hebr. asah)
    jord och himlar,
5men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på jorden. Ja, innan alla fältens gröna grönska [för föda till djur och människor] ännu hade sprungit upp, för Herren Gud (Jahveh Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
6
(1 Mos 2:6) Det högsta nu levande trädet i Redwoodskogen är 115 meter högt.

Det högsta nu levande trädet i Redwoodskogen är 115 meter högt.

Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i Job 36:27 där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i 1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden, vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurier. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen.]

Mannen skapas (1 Mos 1:26-27)

7Herren Gud (Jahveh Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa, och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa, adam, är snarlikt ordet för jordens mylla, adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platons och Aristoteles antika skrifter.
    Guds skaparhand är synlig i skapelsen och människan. Jordens yta består till 70% av saltvatten. Samma proportioner återfinns hos människan. Ett nyfött barn består till 80% av vatten och en vuxen människa 60%, och det är också salt.
    Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Exakt varför dessa ord skrivs så är inte fastlagt. En teori är att det är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeenden.]
8Herren Gud (Jahveh Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster, och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).

Edens trädgård

9Herren Gud (Jahveh Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat, växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt (centralt) i trädgården och kunskapens träd – gott och ont. [Bland alla träd nämns speciellt två träd, kunskapens träd och livets träd. Ordet för kunskap kommer från verbet att veta, känna och ha en intim kunskap (hebr. jada). Substantivets betydelse är alltså att känna till eller kunna göra olika saker. Det används t.ex. för att uttrycka att Esau var en skicklig jägare: Han "kunde" jakt (1 Mos 25:27). Det mest troliga är inte heller att det handlar om att kunskap kan användas till både bra och dåliga saker. Gott och ont kan förstås som en merism, två ytterligheter som uttrycker en helhet. I så fall går det att förstå kunskapens träd – gott och ont i betydelsen att man ska kunna göra, klara av, vad som helst – allt. Det går också att förstå det som ett träd som innebär ett val. När kunskapens träd – gott och ont nämns är det första gången ordet "ont" förekommer. Människan står inför ett val, ska hon välja gott eller väljer hon ont? Kunskapens träd nämns bara här och i vers 17 där funktionen primärt verkar vara att ge Adam och Eva ett sätt att visa sin lydnad mot Gud.
    Livets träd däremot nämns här och 1 Mos 3:22, 24. I Ordspråksboken används det bildligt för något som ger liv (Ords 3:18; 11:30; 13:12; 15:4) medan referenserna i Uppenbarelseboken handlar om ett nyskapat Eden (Upp 2:7; 22:2, 14, 19). Mitt i behöver inte betyda exakt "mitten" rent fysiskt utan kan också ha betydelsen att det är något "centralt" i skapelsen.]
10Och en flod rinner från Eden [hela området där trädgården fanns hette också Eden] för att vattna trädgården och därifrån delas den och blir till fyra källflöden. [Man kan förstå det som att fyra floder förenas i området Eden och blir en enda flod när den rinner genom trädgården Eden.]
11Den första heter Pishon [betyder: tillväxt],
    det är den som flyter runt (meandrar, slingar sig omkring – hebr. savav) hela landet Havila (hebr. Chavila), där det finns guld,
12och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten]. [Guld är den första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tóv). Detta är det första som kallas "gott" sedan skapelsen (1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31). Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. Färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, jämfördes med bdelliumharts, se 4 Mos 11:7.]
13Den andra floden heter Gichon [betyder: bryta, välla fram],
    det är den som flyter runt (meandrar) hela landet Kush. [Senare i GT syftar Kush på området i övre Nilen (nuvarande Etiopien/Sudan), här syftar det troligen på kassiternas land i Mesopotamien öster om Tigris.]
14Den tredje floden heter Chideqel [betyder: snabb; det grekiska namnet är "Tigris"],
    det är den som har sitt lopp öster om Assyrien (Ashor).

Den fjärde floden är Eufrat [betyder: fruktsam, flöda över, ge i överflöd].
15Herren Gud (Jahveh Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den. 16Herren Gud (Jahveh Elohim) gav denna befallning [den första föreskriften] till mannen genom att säga:
"Av alla trädgårdens träd får du verkligen äta [infinitiv absolutus – med säkerhet äta], 17men kunskapens träd – gott och ont – får du inte äta av, för om (hebr. bejom) du äter av det kommer du sannerligen att dö [infinitiv absolutus – döden dö, med all säkerhet dö]." [I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "att äta du ska äta" och "dö ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta. Det går också att se det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jfr Matt 6:11; Joh 4:32. Död har en andlig och fysisk aspekt. Paulus skriver hur skapelsen är lagd under förgängelsen, se Rom 8:20. När Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig.]

Mannen är ensam

(1 Mos 2:18)

[Fram tills nu har allting varit gott eller mycket gott. För första gången är nu något "inte bra", och det är Adams brist på en kompanjon.] 18Herren Gud (Jahveh Elohim) sa: "Det är inte gott [ändamålsenligt, optimalt, som sig bör] att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asah) en hjälpare (hebr. ezer) anpassad för honom." [Sista frasen (hebr. ezer kenegdo) beskriver en hjälpare vid hans sida. Hebr. ezer har innebörden att komma till någons hjälp och att assistera. Det behöver inte beskriva hierarki, Gud själv kallas Israels hjälpare i Hos 13:9, se även 5 Mos 33:7. Här beskrivs ett partnerskap mellan en man och en kvinna. Samma fras återkommer i vers 20.] 19Av jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahveh Elohim) alla fältets djur och alla himlens flygande varelser, och förde dem till mannen för att se vad han skulle ge dem för namn. [Hebr. kol som översätts "alla" kan också innebära en mängd eller många.] Det namn mannen gav varje levande varelse blev dess namn. 20Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, alla himlens flygande varelser, och alla [vilda] djur på fältet. Men för mannen fanns ingen hjälpare anpassad för honom.

Kvinnan skapas

21Då lät Herren Gud (Jahveh Elohim) en tung sömn falla över mannen – och han sov. Och han tog en del från hans sida (hebr. echad tsela) och slöt till kött efter den. [Ordet tsela betyder sida och används om sidan av en byggnad eller struktur (2 Mos 26:20; 27:7; 38:7; Hes 41:5, 6). Ofta är det något med plankor som är ihåligt. Enligt den grekiska filosofen Platon (428-348 f.Kr.), och även senare judisk tradition, sägs att människan skapades androgyn, och sedan delades upp i man och kvinna. Men det är inte vad denna vers lär. Det är även tydligt i 1 Mos 1:27 där det står: "Man och kvinna skapade han dem". Ordet sida här syftar på en ospecificerad del på mannens sida. Utifrån vers 23, där mannen säger "ben av mina ben" och "kött från mitt kött", är det inte så långsökt att det är ett revben, men då inte bara benet, utan också köttet runt som avses.] 22Och Herren Gud (Jahveh Elohim) byggde upp (modellerade skickligt – hebr. bana) sidan som han tagit från mannen till en kvinna, och han förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asah (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (1 Mos 2:7, 19) och bana här. Både man och kvinna är Guds avbild, se 1 Mos 1:27.] 23Då sa mannen (hebr. ha-Adam):
"Denna (hon) – äntligen (till sist)!
Ben av mina ben,
    kött (kropp) från mitt kött (min kropp).
Hon (denna) ska kallas kvinna (hebr. ishah) [det hebreiska ordet för man/make är ish],
    för av man (hebr. ish) är hon (denna) tagen."
[För första gången beskrivs vad en människa säger i Bibeln, och det är ett utrop i glädje över gemenskapen mellan en man och en kvinna! Det hebreiska ordet för man/make beskriver med sin maskulina form en individ av mankön, medan ishah beskriver en individ av honkön, och då också kan avse en hustru. Själva ordet ish avser en individ.]

24
(1 Mos 2:24)

Därför ska en man lämna sin far och sin mor ["lösa upp" sitt känslomässiga (och även ekonomiska) beroende av dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött (hebr. basar echad) [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]

Syndafallet – från oskyldigt oskylda till skamligt blottade

25De var båda oskylda (oskyldiga, nakna – hebr. aróm), mannen och hans kvinna, och de skämdes (blygdes) inte inför varandra. 31Men ormen var listig (hebr. arom) [1 Mos 2:25], mer än alla markens djur som Herren Gud (Jahveh Elohim) hade gjort (hebr. asah). [Författaren leker med olika ord som låter nästan lika men betyder olika saker. Här är det oskyld (hebr. aróm) och listig (hebr. arom). Senare (vers 7) används ytterligare ett snarlikt ord för naken (hebr. eróm) men till skillnad från aróm, som innebär att vara oskyldigt oskyld, hör eróm ihop med skam, att vara blottad.] Han sa till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?" [Det är uppenbart att det inte är en vanlig orm, utan en representant för den Onde, se Upp 20:2.]
     2Kvinnan sa till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett, se 1 Mos 2:16–17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet.] 4Då sa ormen till kvinnan: "Ni ska verkligen inte dö [infinitiv absolutus]. 5Nej (hebr. ki – ger emfas), Gud (Elohim) vet att om ni äter av den så kommer era ögon att öppnas och ni blir som Gud (Elohim) – som förstår [har kunskap om] gott och ont." [De kan göra allt, inklusive ta egna beslut om vad som är rätt och fel.] [Ordagrant: "bli som Gud kunnande/vetande gott och ont". Man kan förstå "gott och ont" som en merism som uttrycker "allt" eller "vad som helst". Ormen hävdar att de ska bli kvitt sin mänskliga begränsning och kunna göra allt det som Gud kan, inklusive själva kunna besluta om vad som är gott och ont, utan att behöva bry sig om vad Gud säger.]
6När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns fyra verb: såg, tog, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.] 7Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (insåg – hebr. jada) att de var nakna.

Syndens konsekvenser – och nåd

De band ihop (flätade, sydde) löv (grenar) från fikonträd som gördlar [för att täcka livet]. [Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]
8De hörde Herren Gud (Jahveh Elohim) vandra (röra sig) i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Mannen och hans kvinna gömde sig för Herren Guds (Jahveh Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i trädgården.
     9Herren Gud (Jahveh Elohim) kallade på Adam (människan) och sa till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
     10Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i trädgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
     11Då sa han: "Vem har berättat (upplyst er om) att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16–17]
     12Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
     13Då sa Herren Gud (Jahveh Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt." [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]
14Herren Gud (Jahveh Elohim) sa till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever. 15Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte – hebr. zera) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl [orsaka Jesu lidande]." [Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger han hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel. Denna vers brukar kallas protoevangelium. Detta är en sammansättning av två grekiska ord, protos som betyder "först" och evangelion som betyder "goda nyheter" eller "evangelium". Se även Upp 12:5 där det motsvarande grekiska ordet för hebreiska zera används.]
16Han sa till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig." [Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se 1 Mos 4:7 och Höga V 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan ibland ha en sexuell innebörd, som i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i 1 Mos 4:7.]
17Och till mannen sa han: "Därför att du lydde din kvinnas ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig att inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever. 18Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens grödor (växter). 19Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
20Mannen kallade sin kvinna Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var mor till allt levande. 21Och Herren Gud (Jahveh Elohim) gjorde kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn åt Adam och hans kvinna (hebr. ishah). Ja, han klädde dem. [1 Mos 3:7] [Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram mot Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]

Paret måste lämna Edens trädgård

22Herren Gud (Jahveh Elohim) sa: "Betänk (hebr. hen), människan har blivit som en av oss vad gäller att förstå [ha kunskap om] gott och ont [kan göra vad som helst]. Och nu: vad händer om hon kommer att sträcka ut sin hand och även ta från livets träd. Och äta. Och leva för evigt." [Man kan förstå "gott och ont" som en merism för "vad som helst" – allt, se vers 5. Människan har demonstrerat sin villighet att välja det onda. Hur skulle det bli om hon i detta tillstånd skulle äta av livets träd och leva för evigt – i synd och uppror.] 23Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen. 24När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen (hebr. derech) till livets träd. [Här är första gången ordet derech används. Det beskriver en fysisk väg/vandringsväg, men används även som en metafor om den personliga vägen genom livet, inklusive alla livsval och sätt vi gör saker på. Här "stänger" Gud vägen till livets träd. Det är intressant att Jesus kallar sig "vägen och sanningen och livet" (Joh 14:6). Han är den som öppnar upp vägen tillbaka till Gud. De första kristna kallades också "vägen", se Apg 9:2.]

Historien om Kain och Abel

Inledning – Kain och Abel föds

[Detta kapitel består av sju sektioner i ett kiastiskt mönster. Centralt beskrivs Kains mord på sin bror Abel, se vers 8. Totalt används tretton födelseformler (kände, födde, gav upphov, blev far, osv), se vers 1, 2, 17, 18a, 18b, 18c, 18d, 20, 21, 22a, 22b, 25 och 26. Hebreiskan är varierad och tio olika sätt används för att beskriva dessa födslar/relationer. Ordet jada beskriver att känna till något väl, ha en intim kunskap och att ha sexuellt umgänge. I första förekomsten när Adams och Evas äktenskapliga samliv beskrivs används formen qatal som ofta översätts som perfekt. Sexualiteten är en gåva från Herren som fanns även före syndafallet.] 41Men mannen hade känt (haft sexuellt umgänge med – hebr. jada) Eva, sin kvinna. Och hon blev gravid och födde Kain (hebr. Qajin) [betyder: ´jag har förvärvat´]. Då sa hon: "Jag har förvärvat (fått – hebr. qanah) en man med Herrens hjälp." [Verbet harah betyder att bli eller vara gravid. Även om ordet är en egen rot finns en koppling till substantivet har som betyder berg. Det uppenbara är att den gravida magen ser ut som ett berg. Dock finns även en annan koppling till orden. I hebreiska tankevärlden är ett berg inte något som är högt, ett berg är mycket av något som samlats. Ett berg synonymt med en stor grupp människor (Jer 51:25), eller till och med gudar (Jes 14:13). Denna tanke finns även med i att bli med barn, det blir en ny grupp människor.]
2Och hon fortsatte genom att föda hans bror Abel (hebr. Hevel – betyder vindpust/meningslöshet). Abel vallade får (blev fåraherde) medan Kain brukade marken (blev en jordbrukare). [Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många söner och döttrar, se 1 Mos 5:3–4. Det hebreiska namnet Kain låter nästan likadant som det hebreiska qanah, som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på en ordlek då båda dessa ord används i vers 1. Abel betyder andetag, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Förutom den bokstavliga betydelsen finns även meningslöshet, fåfängligt och tomhet i ordet, se Pred 1:2. Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i 1 Mos 3:15. En annan möjlig etymologi är att ordet anknyter till det Akkadiska Ap/blu som betyder son.]

Bröderna offrar, Kains vrede tänds

3Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.

4Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord,
    den bästa delen (de feta delarna).
Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer,
5men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad). [Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I Jes 1:10–20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]

Herren varnar Kain

6Och Herren (Jahveh) sa till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]:
"Varför är din vrede upptänd, ja varför har ditt ansikte fallit?
7Är det inte så att om du gör rätt (gott) är det [ditt ansikte] upplyft, men om du inte gör rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Ja, den åtrår (längtar, sträcker sig efter) att dominera dig, men du måste råda (regera) över den."

Mordet

8Men Kain talade med (blev vred på – hebr. amar) Abel, sin bror.
Och det hände medan de var ute på fältet.
Kain reste sig upp mot Abel, sin bror.
Och han dräpte (slaktade – hebr. harag) honom. [Versen inleds med "Och Kain sa", dock följer inte vad han säger, så t.ex. den grekiska översättningen Septuaginta lägger till frasen "Låt oss gå ut till fältet". Dock inleds den andra raden med vajehi som är en markör för ett nytt avsnitt eller en avslutning. Behåller man förståelsen "talade med" får man veta att Kain talade med Abel, men inte vad han sade. Det kan vara en teknik (som bibliska författarna använder sig av i andra sammanhang) som kallas "gap". Ett gap är något jag som läsare vill veta, men författaren avslöjar det inte. Det väcker nyfikenhet och inbjuder till tolkningsmöjligheter. Vad sa de till varandra? Bad de om förlåtelse? Grälade de? Hade de teologiska diskussioner? Läsaren får inga svar, men nyfikenheten väcks. Ett annat sätt att tolka verbet amar är att Kain håller utkik efter Abel. En tredje möjlighet är att verbet är polart och kan betyda såväl prisa, ära som även förakta eller vara arg på, vilket skulle kunna passa i sammanhanget.]

Mordets konsekvenser – och nåd

9Och Herren (Jahveh) sa till Kain: "Var är din bror Abel?"
    Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?"

     10Då sa Herren (Jahveh): "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. 11Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand. 12När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
     13Då sa Kain till Herren (Jahveh): "Min skuld (missgärning; straff på grund av synd – hebr. avon) är större än vad jag kan bära (lyfta upp – hebr. nasa). 14Betänk (hebr. hen), eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska dräpa mig."
     15Men Herren (Jahveh) sa till honom: "Om det inträffar att någon dräper (avrättar) Kain ska han bli hämnad sju gånger."

Ja, Herren (Jahveh) satte ett tecken (märke) på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom. [Tecknet kan också vara ett löfte, se Jos 2:12.]
16Därefter lämnade Kain Herrens (Jahvehs) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Här används den feminina formen för öster (hebr. kedem). Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till en ny start.]

Kains släktlista

[Nu följer en släktlista för Kain i sju led.] 17Och Kain kände sin hustru [hade sexuellt umgänge med henne] och hon blev havande.
Ja, hon födde Henok (hebr. Chanoch) [betyder: invigd/tillägnad] och han [Henok] blev stadsbyggare.
Och man uppkallade staden efter sonens namn: Henok. [En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch, se även 1 Mos 5:18; 25:4; 46:9]
18Till Henok föddes Irad [enligt den sumeriska traditionen är Eridu den första staden],
    och Irad fick Mechojael,
    och Mechojael fick Metoshael,
    och Metoshael fick Lemech [den förste polygamisten]. [Det finns två Lemech i urhistorien. Den förste Lemech, som nämns här, är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han lovade att döda för ett sår, se vers 23–24. Han är den sjätte generationen från Kain (sjunde generationen från Adam och Eva). Den andre Lemech i Sets linje är den nionde generationen från Adam. Han är Noas far och en rättfärdig man, se 1 Mos 5:25–28.]
19Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. [Namnet Ada härrör troligtvis från adi som betyder ornament och Tsilla från det hebreiska sel (skugga), sil (plinga/ljuda) eller silsul (cymbal). Kanske förknippades de båda med skönhet och sång, se Höga V 2:14.]

20Ada födde Javal, han blev far (stamfader) till dem som bor i tält och har boskap.
21Hans brors namn var Joval [betyder: "ström/fors"; snarlikt ordet för vädurshorn och shofar (hebr. jovel)], han blev far (stamfader) till alla som hanterar (spelar) kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [en mindre harpa] och flöjter.
22Också Tsilla födde Toval-Kain, som smidde (hamrade, slipade, vässade – hebr. latash) alla slags verktyg av brons och järn. [Här saknas "far till", vilket visar att han var en av flera som arbetade med metaller. Han var en smed och tillverkade jordbruksredskap men även vapen. Hans namn, som har med brodermördaren Kains namn, tillsammans med släktskapet med Lemech, antyder att hans hantverk kunde bli använt också till ondska.] Och Toval-Kains syster var Naama [betyder: "tilltalande/vacker"].
23Lemech sa till sina hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lemechs hustrur, ge akt på mitt löftesord (tal, löfte/hot – hebr. imrah):
    En man dräper jag för mitt sår och en yngling för min skråma.

     24Ja, sjufalt hämnad blir Kain [vers 15], men Lemech sjuttio och sju (sjuttio-sju-falt)." [Lemech uttalande består av crescendon som intensifieras. För ett sår kommer han att döda en man (hebr. ish), och en yngling (barn – hebr. jeled) redan för en skråma. Hämden ökar från Kains sjufaldiga till Lemechs sjuttio och sju. Det är detta påstående Jesus anknyter till i Matt 18:22 när han talar om förlåtelse. En Jesu efterföljare ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lemech var att hämnas. På samma sätt som Lemech ville att straffet skulle överstiga brottet, vill Jesus att förlåtelsen vida ska överstiga brottet.]

Avslutning – en ny son istället för Abel

25Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set (hebr. Shet) [betyder: kompensation/ersättning], [hon sa:] "för Gud har utsett (hebr. shat) en annan säd till mig istället för Abel, som Kain dräpte."
26Åt Set (hebr. Shet) föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började man åkalla Herrens (Jahvehs) namn.

Intressanta ordfrekvenser
Gud nämns totalt 35 gånger (5 x 7) som Gud (Elohim), Herren (Jahveh) eller Herren Gud (Jahveh Elohim). Eftersom Gud (Elohim) nämns 35 gånger även i skapelseberättelsen innebär detta att Gud nämns 70 ggr (10 x 7) i Bibelns två första enheter, kap 1–4. Även de olika benämningarna på Gud förekommer med en iögonenfallande frekvens: Elohim – 40 gånger, Jahveh Elohim – 20 gånger och Jahveh – 10 gånger. Den sjuttionde gången Gud nämns är: Då började man åkalla Herrens (Jahvehs) namn, se vers 26.

Människans fortsatta historia

[Människans (på hebreiska: adams) fortsatta historia omfattar allt från människans skapelse till tiden då floden närmar sig. Efter en inledande introduktion (vers 1–2) där författaren sammanlänkar med människans skapelse i skapelseberättelsen följer en släktlista via Set med tio generationer fram till Noa (vers 3–32). Författaren sammanlänkar inledningen med slutet av tidigare enhet genom att återknyta till Set och Enosh (generation 2–3), se 1 Mos 4:25–26. Dock upprepas inget, vi får ny och kompletterande information. Efter släktlistan följer en avslutning som kan delas in i två delar. I 1 Mos 6:1–4 sammanfattar författaren det som hittills beskrivits samt ger kompletterande information. I 1 Mos 6:5–8 blickar framåt mot det som väntar i nästa enhet: Flodberättelsen.]

Introduktion

[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den tredje litterära enheten (av tolv) i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2.] 51Detta är skriften (den skrivna redogörelsen) om människans (Adams) fortsatta historia (hebr. toledot).

Den dag (hebr. bejom) Gud (Elohim) skapade människan (hebr. adam), till Guds likhet (hebr. demot elohim) gjorde han henne –
2man och kvinna skapade han dem. Och han välsignade dem och gav dem namnet "människa" (hebr. adam) den dag de skapades. [När hebr. adam står i obestämd form är det ofta personen Adam som åsyftas, här i vers 1–2 är betydelsen människan och mänsklighetens fortsatta historia, se även 1 Mos 1:27–28; 1 Mos 2:7.]

Släktlista: Adam till Noa – 10 generationer

3[I den här släktlistan presenteras 10 generationer mellan Adam och Noa. Gud hade sagt att om ni äter av kunskapens träd, kommer ni att dö (1 Mos 2:17). Att det verkligen blev så bekräftas med frasen "Och han dog" som avslutar sex generationer, se vers 5, 8, 11, 14, 17, 20. Det kommer också fram att de födde ett okänt antal söner och döttrar som inte nämnts i de tidigare kapitlen. Hebreiska verbet jalad har betydelse att föda och används om när en kvinna föder ett barn (1 Mos 35:16; 38:27–28; 2 Mos 1:19; 1 Kung 3:17–18). Släktlistan är detaljrik och man kan räkna 15 unika variationer, men fem generationer följer samma mönster (generation 2-6). Precis som i Kains släktlista låter författaren ett antal monotona generationer föregå den generation han vill lyfta fram. I det här fallet är det generation sju: Henok – som vandrade med Gud.]

Från Adam till Set: Generation 1–2

Och Adam levde i 130 år [30 och 100 år].
Och han blev [vid den åldern] far till en som var honom lik (hebr. demot), hans avbild (hebr. tselem).
Och han gav honom namnet Set [hebr. Shet – Ersättaren, se 1 Mos 4:25].
4Och Adams dagar sedan han blivit far till Set var 800 år.
Och han blev far till söner och döttrar.
5Och Adams alla dagar som han levde var 930 år [900 år och 30 år].
Och han dog.
6Och Set (hebr. Shet) levde i 105 år [5 år och 100 år].
Och han blev [vid den åldern] far till Enosh.
7Och Set levde 807 år [7 år och 800 år] efter att han blivit far till Enosh.
Och han blev far till söner och döttrar.
8Sets hela livslängd (alla hans dagar) var 912 år [12 år och 900 år].
Och han dog. [När åldrar skrivs är det vanligast att först ange tiotalet som sedan adderas till hundratalet, se vers 3, 7 och 8. Notera variationer där "år" läggs till även mellan tal, något som normalt sett inte behövs. I vers 5 är ordningen omvänd där det högre talet anges först. Genom att ha talet 30 "ytterst" blir det ett inclusio som ramar in beskrivningen om Adam.]

Från Enosh till Jared: Generation 3–6

[Nu följer fyra generationer till. Beskrivningen följer samma format som användes för Set som den andra generationen.] 9Och Enosh levde i 90 år.
Och han blev [vid den åldern] far till Kenan.
10Och Enosh levde 815 år [15 år och 800 år] sedan han blivit far till Kenan.
Och han blev far till söner och döttrar.
11Och Enoshs hela livslängd (alla hans dagar) var 905 år [5 år och 900 år].
Och han dog.
12Och Kenan levde i 70 år.
Och han blev [vid den åldern] far till Mahalalel.
13Och Kenan levde 840 år [40 år och 800 år] efter att han blivit far till Mahalalel.
Och han blev far till söner och döttrar.
14Och Kenans hela livslängd (alla hans dagar) var 910 år [10 år och 900 år].
Och han dog.
15Och Mahalalel levde i 65 år [5 år och 60 år].
Och han blev [vid den åldern] far till Jared.
16Och Mahalalel levde 830 år [30 år och 800 år] efter att han blivit far till Jared.
Och han blev far till söner och döttrar.
17Och Mahalalels hela livslängd (alla hans dagar) var 895 år [5 och 90 år och 800 år].
Och han dog.
18Och Jared levde i 162 år [2 och 60 år och 100 år].
Och han blev [vid den åldern] far till Henok (hebr. Chanoch).
19Och Jared levde 800 år efter att han blivit far till Henok (Chanoch).
Och han blev far till söner och döttrar.
20Och Jareds hela livslängd (alla hans dagar) var 962 år [2 och 60 år och 900 år].
Och han dog.

Från Henok till Noa: Generation 7–10

21Och Henok (hebr. Chanoch) [betyder: tillägnad/invigd] levde i 65 år [5 och 60 år].
Och han blev [vid den åldern] far till Metoshelach.
22Och Henok vandrade [levde i gemenskap] med Gud (hebr. ha-Elohim)
    i 300 år efter att han blivit far till Metoshelach.
Och han blev far till söner och döttrar.
23Och Henoks hela livslängd (alla hans dagar) var 365 år [5 och 60 och 300 år]. [Nu kommer inte frasen "Och han dog".]
24Och Henok vandrade med Gud (hebr. ha-Elohim) och var inte mer [man fann honom inte], för Gud (Elohim) hade hämtat honom. [Heb 11:5] [I det sjunde ledet bryts mönstret i hur personernas liv beskrivs. Istället för att säga att Henok "levde" (jfr vers 10, 13, 16 och 19), beskrivs hur han "vandrade med Gud" (vers 22). Det är samma ord som används om hur Gud vandrade i trädgården, se 1 Mos 3:8.]
25
(1 Mos 5:25) Metoshelach blev 969 år, den högsta åldern på någon i Bibeln. Han är Noas farfar och det år han dör kommer floden över jorden.

Metoshelach blev 969 år, den högsta åldern på någon i Bibeln. Han är Noas farfar och det år han dör kommer floden över jorden.

Och Metoshelach [betyder: ´spjutets man´] levde i 187 år [7 och 80 år och 100 år].
Och han blev [vid den åldern] far till Lemech.
26Och Metoshelach levde 782 år [2 och 80 år och 700 år] efter att han blivit far till Lemech.
Och han blev far till söner och döttrar.
27Och Metoshelachs hela livslängd (alla hans dagar) var 969 år [9 och 60 år och 900 år].
Och han dog. [Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se 1 Mos 7:11. Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se 1 Mos 5:25–29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]
28Och Lemech [betyder: ´kraftfull´] levde i 182 år [2 och 80 år och 100 år].
Och han blev [vid den åldern] far till en son.
29Och han gav honom namnet Noa (hebr. Noach) genom att säga:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja, från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahveh) har förbannat." [Här bryts mönstret, istället för att direkt ange namnet beskrivs namngivningen mer detaljerat. Det hebreiska namnet Noach förknippas med det hebreiska verbet noach (vila), och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Dessa hebreiska ord har en gemensam rot som beskriver att andas ut, vila och att ligga ned.]
30Och Lemech levde 595 år [5 och 90 år och 500 år] sedan han blivit far till Noa.
Och han blev far till söner och döttrar.
31Och Lemechs hela livslängd (alla hans dagar) var 777 år [7 och 70 år och 700 år].
Och han dog. [Det finns två Lemech i den urhistorien. Den förste Lemech är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att ha dödat en människa, se 1 Mos 4:19–24. Han var den sjunde generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech beskrivs här och var Noas far. Hans ålder blev exakt 777 år vilket kan tolkas som att han var en rättfärdig man. Han är den nionde generationen från Adam och Eva och en ättling till Set. Det är mycket troligt att Lemech såg arken som hans son byggde. Han dog fem år innan floden kom.]
32Och var – Noas ålder – 500 år.
Och Noa blev far till Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. [För första gången förekommer hebr. ben framför åldersangivelsen. Frasen blir ordagrant: 'Noach, en son av 500 år', se även 1 Mos 7:6; 11:10; 1 Sam 13:1. Noas namn upprepas också här, vilket är unikt, i tidigare generationer används "han". Här avbryts Noas formel. Slutet återfinns först i slutet av Noas fortsatta historia i 1 Mos 9:28–29.]

Avslutning

Del 1 – Människans historia före floden

[Nu avslutas berättelsen om människan. Det finns även återkoppling till skapelseberättelsen. Samtidigt finns anknytning till floden.] 61När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, 2såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem. [Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i 1 Mos 6:2, 4 och i Job 1:6; 2:1; 38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i Matt 22:30.] 3
(1 Mos 6:3) De senaste uppskattningarna visar att människokroppen består av ungefär 37 biljoner celler (talet 37 följt av tolv nollor).

De senaste uppskattningarna visar att människokroppen består av ungefär 37 biljoner celler (talet 37 följt av tolv nollor).

Då sa Herren (Jahveh): "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år."

Människans livslängd är 120 år
På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! Mose skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.

4Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Dessa var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.

Del 2 – Floden närmar sig

5Men Herren (Jahveh) såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda. 6Då ångrade (sorg-tröstade – hebr. nacham) Herren (Jahveh) verkligen att han gjort människorna på jorden, ja, han var sårad (det smärtade) [rakt] in i sitt [hans] hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. nacham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning! Jesus valde att verka utifrån Kapernaum (Jes 9:1; Matt 4:13), som på hebreiska är Kfar Nachum – ordagrant "tröstens by"!
    I denna vers förekommer tre verb (nacham, asah och itsavon/asav) som på hebreiska återklingar det som Lemech uttalade över Noa i 1 Mos 5:29. De förekommer också i exakt samma ordning. Det enda som skiljer är grammatiken, vilket gör att betydelsen ändras.]
7Herren sa: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan boskapsdjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg över (ångrar, sorg-tröstar – hebr. nacham) att jag har gjort dem." 8Men Noa (hebr. Noach) hade funnit nåd (oförtjänt kärlek; favör – chen) inför Herrens (Jahvehs) ögon. [Här finns det hebreiska ordet chen första gången. Betydelsen är nåd, oförtjänt kärlek och favör. Ordet förekommer även i formerna chanan och chanon. Ordet chanan betyder samma sak med tillägget extraordinär vänlighet, medan chanon i huvudsak betyder nåd och favör. Chanon återfinns bara 13 gånger i GT medan chen och chanan finns 67 respektive 72 gånger. Förutom nåd är den särskilda betoningen på dessa ord att det handlar om den oförtjänta kärleken. Ingen handling kan på något sätt göra oss värdiga att få denna typ av nåd. I denna vers finns också namnet Noa (hebr. Noach), samma två bokstäver som nåd, fast spegelvänt.]

Noas fortsatta historia (6:9-9:29)

Introduktion

Noa

[Här kommer en ny "toledot-enhet" (den fjärde i Första Moseboken). Det hebreiska ordet toledot används elva gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Användingen av siffor och tal är spciellt och binder ihop denna enhet. Ordet "jorden" används 40 gånger. Talet sju och multipler av sju är också vanligt. Herren (Jahveh) nämns sju gånger. Gud (Elohim) näms 14 ggr (7 x 2). Gud talar sju gånger till Noa, det finns sju "göra" i samband med instruktionerna. Verbet fördärva (som återfinns i början och i slutet) används sju gånger. I avslutningen används ordet "förbund" sju gånger. Talet sju används vid sju tillfällen (två gånger dubbleras det så det står "sju-sju"; totalt används ordet 9 gånger). Vatten nämns 21 gånger (3 x 7) och kött nämns 14 gånger (2 x 7).] 9Detta är Noas (hebr. Noachs) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud (Elohim). [Här är första gången ordet rättfärdig (hebr. tsadik) används. Ett närbesläktat ord från samma rot är tsedaqah som ofta översätts med en frivillig gåva till fattiga och behövande. Bibeln nämner särskilt änkor, föräldralösa/faderlösa barn och främlingen inom dina portar. Att ge tsedaqah är något som i princip alla religiösa judar gör i någon form. Rättfärdighet och att vara rättfärdig eller leva ett rättfärdigt liv hör alltså intimt ihop med att se till att de behövande i min närhet, genom mina frivilliga gåvor, har det de behöver.] 10Noa blev far till tre söner:
    Shem (Sem),
    Cham (Ham) och
    Jafet.

Jorden är fördärvad

11Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud (Elohim) och full av laglöshet (våld, terror – hebr. chamas). 12Gud (Elohim) såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. 13Då sa Gud (Elohim) till Noa:

"Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av laglöshet (våld, terror – hebr. chamas). Betänk (hebr. hen), nu ska jag förgöra [döma] dem tillsammans med jorden.

Guds instruktioner till Noa

14
(1 Mos 6:14) I Dordrecht i Nederländerna har Johan Huibers byggt en fullskalig modell av Noas ark.

I Dordrecht i Nederländerna har Johan Huibers byggt en fullskalig modell av Noas ark.

Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika kamrar (nästen, boningar – hebr. qen), och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet täck och substantivet täckning har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin skuggbild av Jesus. Den blev tätad så att syndaflodens vatten inte trängde in, på samma sätt som Jesu blod 'tätar' från domen mot synden.] 15Så ska du bygga den:
    300 alnar [156 meter] lång,
    50 alnar [26 meter] bred och
    30 alnar [15,6 meter] hög.
16Gör ett tak (hebr. tsohar) till båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,52 meter] mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning. [Ett ovanligt ord för tak används här, det liknar 'mitt på dagen', och kan beskriva ett välvt tak som skyddar från regn och sol. En del översätter med 'fönster', men det är ett annat ord i 1 Mos 8:6. Inte heller används det vanliga ordet för ett 'platt' tak.]

Kort eller lång aln?
Ordet för aln (hebr. ammah) härstammar från ordet för mor (hebr. imma). Man skulle kunna översätta 'modern till alla mått', vilket är ett lämpligt namn för ett av de äldsta måtten. Som det brukar vara med antika mått utgår de från kroppen. En aln motsvarar längden på en mans underarm – avståndet mellan armbågen och långfingret. Enheten användes redan tidigt i historien hos sumererna i Mesopotamien och sedan i Egypten och Israel. Det användes i Romarriket och fanns i Sverige på medeltiden fram till slutet på 1800-talet, då det metriska systemet infördes efter franska revolutionen. I de antika kulturerna finns alnen i två varianter:

   • en vanlig kort aln (44-45 cm)
   • en kunglig lång aln (50-52 cm)

Det äldsta arkeologiska fyndet av en aln är en måttstock från staden Nippur i Sumer (nuvarande Irak). Den dateras till 2650 f.Kr. och mäter 51,85 cm. Detta mått motsvarar den längre kungliga alnen som också användes för pyramiderna i Egypten. Forskare kommer fram till olika resultat, men troligast är ändå att alnen som Noa använde sig av är det längre, äldre måttet av alnen. Den fullskaliga modellen av Noas ark i Kentucky i USA som blev klar 2016 använder detta längre mått (51,8 cm), medan holländaren Huibers modell från 2012 använder det kortare (44,45 cm). Arkens dimensioner med den kortare alnen är 133 x 22 x 13 meter.

17
(1 Mos 6:17) Modell av Noa och en av hans söner som bygger på arken.

Modell av Noa och en av hans söner som bygger på arken.

Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö, 18men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur. 19Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig. 20Flygande varelser (hebr. of) av sina slag, boskapsdjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva. 21Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
22Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra, ja, han gjorde allt detta. [Upprepningen betonar Noas lydnad.]

Befallningen att gå in i arken

(1 Mos 7:1) Liten modell av Noas ark i en monter på Skapelsemuseet i Cincinnati.

Liten modell av Noas ark i en monter på Skapelsemuseet i Cincinnati.

[De 120 åren av nåd var över (1 Mos 6:3), det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka. Eftersom Noa är 600 år när floden kommer (1 Mos 7:6), var han 480 år när Gud satte gränsen på 120 år. Detta sker alltså 20 år innan han får sin första son (som han får vid 500 års ålder, se 1 Mos 5:32). I tilltalet att bygga arken som ges till Noa nämns hans tre söner och deras hustrur (1 Mos 6:14, 18). Detta gör att Noa är omkring 510-550 år och det tar 50-90 år att bygga arken.] 71Herren (Jahveh) sa till Noa (hebr. Noach): "Gå till arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation). 2Av alla rena fyrfotadjur [boskapsdjuren] ska du ta med dig sju par (ordagrant: sju sju), hane och hona [som sedan kan offras, se 1 Mos 8:20], men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hane och hona, 3också av himlens fåglar sju par, hane och hona, för att en avkomma ska leva vidare över hela jorden.

7 dagars väntan

4Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i 40 dagar och 40 nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 3 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, av dessa tar Noa med sig sju par, för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jfr 1 Mos 7:11; 8:14.] 5Och Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra. 6Och Noa var 600 år när floden skulle översvämma jorden. 7Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.] 8Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken 9kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. 10Det närmade sig sju dagar innan flodens vatten kom över jorden.

Floden startar

11Det år då Noa blev 600 år, i den 2:a månaden under den 17:e dagen,
denna dag brister (delas, rämnar)
    alla det stora djupets (hebr. tehom) [1 Mos 1:2] källor
    och himlens dammluckor (slussar)
öppnas. [Vattnet strömmar både underifrån och ovanifrån, se 1 Mos 1:6–7. Tidsangivelsen utgår som vanligt från Noas ålder, men detta är en ny variation, jfr vers 6. Den andra månaden kan antingen vara en vår- eller höstmånad. Det religiösa judiska året inleds på våren med månaden aviv (2 Mos 12:2) och den andra månaden är ijar som infaller maj/april. Åsyftas det civila judiska året (som även omgivande nationer använde sig av) startar det på hösten, och då är den andra månaden cheshvan som infaller i okt/nov.]
12Det regnade på jorden under 40 dagar och 40 nätter. 13Samma dag gick Noa (hebr. Noach) och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord. Både vad gäller djur och människor refereras de i par (man/kvinna och hane/hona, se 1 Mos 6:19–20; 7:2–3; 8–9). Polygami förekom i samhället, men omnämns i negativa ordalag, se Lemech i 1 Mos 4:19–24.] 14De [de 8 människorna] och allt liv (alla levande varelser) enligt sitt slag (sin art),
    ja, alla boskapsdjur enligt sitt slag (sin art)
    och alla kräldjur som krälar på jorden, enligt sitt slag (sin art)
    och alla flygande varelser (djur som flyger – hebr. of) enligt sitt slag (sin art) – alla fåglar (kvittrare – hebr. tsipor), allt som har vingar.
15Ja, de kom till Noa, till arken, två och två (par om par) av allt det kött som hade livsande (ande av liv). 16De kom, hane och hona av alla slags djur, så som Gud (Elohim) hade befallt Noa. Sedan stängde Herren (Jahveh) igen [dörren] om honom.

Floden regerar

(1 Mos 7:17)

[Jorden och vattnet växlas i beskrivningen.] 17Floden [regnet som öste ner, se vers 12] varade i 40 dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden. 18Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") på vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar på Jesus som också vandrade på vattnet, se Matt 14:25. Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går på vattnet, se också Job 9:8.]
19Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. 20Vattnet steg mer än 15 alnar [7 meter] över bergen.
21Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. 22Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog. 23Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken. 24Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar. [Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i 1 Mos 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över dem som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]

Gud tänker på Noa

81Då kom Gud (Elohim) ihåg [tänkte han på; fullföljde han sitt förbund med] Noa (hebr. Noach) och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde. 3Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat. [Efter att ha ökat i 150 dagar, se 1 Mos 7:24.] 4
(1 Mos 8:4) Berget Ararat med de två högsta topparna.

Berget Ararat med de två högsta topparna.

På 17:e dagen i 7:e månaden [tishri – sept/okt] blev arken vilande (hebr. noach – snarlikt Noas namn Noach) på Araratbergen. [Datumet är väldigt exakt återgivet. Den 7:e månaden är den viktigaste månaden med alla de tre hösthögtiderna. Den 17:e dagen är mitt i lövhyddohögtiden (hebr. sukkah) som firas 15:e-22:a tishri. Platsen är mer vagt beskriven, berg står i plural, men syftar på bergsområdet i gränstrakten av Turkiet och Armenien.]

Vattnet torkar upp

5Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den 10:e månaden [tevet – dec/jan]. På den första dagen i den 10:e månaden blev bergens toppar synliga. [Den 10:e månaden är tevet som infaller dec/jan. Det har nu gått tre månader (73 dagar om det är 30 dagar i varje månad) från det att arken strandade på Araratbergen och flera berg blir synliga. I den kiastiska strukturen täcktes bergen i 1 Mos 7:19, nu syns de.]

40 dagar

6Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken, 7och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 8Sedan släppte han ut en duva (hebr. jonah) för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9Men duvan fann ingen viloplats för sin fot, så hon kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog henne till sig – in i arken.

7 dagars väntan

10Noa väntade ytterligare sju dagar, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 11Och duvan kom tillbaka till honom när det led mot kväll [strax innan skymningen]. Och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod (insåg) Noa: Vattnet hade verkligen [äntligen] sjunkit undan från jorden.

7 dagars väntan

12Han väntade ytterligare sju dagar, sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
13Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!

Familjen går ut ur arken

14I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr. 15Då talade Gud till Noa genom att säga:
     16[Det är dags!] "Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. 17Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
     18Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar]. 19Alla levande varelser [fyrfotadjur], alla kräldjur och alla fåglar, allt som myllrar på jorden – efter sin familj (släkt, art) – gick de ut ur arken. 20Noa byggde ett altare åt Herren (Jahveh). Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. 21När Herren kände den välbehagliga doften, sa han till sig själv:

"Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
22Så länge jorden finns kvar ska:
sådd och skörd (hebr. qatsir),
köld
    och hetta,
    sommar (skördetid – hebr. qajits) och
vinter,
dag och natt
aldrig upphöra (ordagrant: 'inte ha sabbat' – hebr. lo shavat)." [Vers 22 avslutas med fyra par. Talet fyra är jordens tal (fyra väderstreck, osv). Centralt står hetta och sommar som hör ihop, vilket ramas in av köld och vinter.]

Aldrig mer en flod

91Gud (Elohim) välsignade Noa (hebr. Noach) och hans söner och sa till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. 2Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem). 3Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna växterna [1 Mos 1:30], ger jag er allting. [Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i 1 Mos 1:28. En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre råda över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.] 4Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig ska ni inte äta.
5Och för ert eget blod [mänskligt liv], ska jag utkräva (begära – hebr. darash) [vedergällning],
    av varje djur ska jag utkräva (begära) [vedergällning]
    och från människans (hebr. adam) hand,
    från varje broder, ska jag utkräva (begära) [vedergällning] för mänskligt liv.
6Den som utgjuter
    blod
        av en människa,
        genom en människa
    ska hans [förövarens] blod
utgjutas,
för Gud (Elohim) gjorde människan till sin avbild. [Hebreiskan har inga prepositioner och de första sex orden formar en tydlig kiasm: shofech dam haadam baadam damo jishafech. Texten betonar ordet människa, som både offer och den instans som ska vedergälla brottet, genom att placera hebr. adam centralt. Att frasen också har sex ord för också tankarna till människans tal som är sex. Att utgjuta blod används i betydelsen överlagt mord, se 1 Mos 37:22; 1 Kung 2:31; Hes 22:4. Allt liv är heligt, och speciellt mänskligt liv. Anledningen till att Gud ser detta så viktigt är att människan är skapad till hans avbild. Att mörda en annan människa är ett angrepp på den människans skapare som är Gud själv.]
7Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden."

Guds förbund med allt levande

8Och Gud (Elohim) sa till Noa och hans söner: 9"Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande, 10och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er. 11Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
     12Gud sa: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled: 13
(1 Mos 9:13) Regnbåge i Bergslagen i Sverige

Regnbåge i Bergslagen i Sverige

Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. 14När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen, 15ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande. 16När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud (Elohim) och alla levande varelser, allt liv (kött) på jorden."
     17Gud (Elohim) sa till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talade dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."

Noa och hans söner

18Noas söner som gick ut ur arken var Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. Cham (Ham) var far till Kanaan [som föddes senare]. 19Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. [Se släktträdet i 1 Mos 10.]
20
(1 Mos 9:20) Världens äldsta vinpress finns i en grotta i Areni i Armenien, inte långt från berget Ararat. Under utgrävningar 2008-2011 hittades en vinpress, kärl och rester av druvkärnor. Analyser av det biologiska materialet visar att denna vingård/press är 1000 år äldre än den tidigare äldsta från Israel. I samma grotta hittades samma år även världens äldsta lädersko (daterad till 3500 f.Kr.).

Världens äldsta vinpress finns i en grotta i Areni i Armenien, inte långt från berget Ararat. Under utgrävningar 2008-2011 hittades en vinpress, kärl och rester av druvkärnor. Analyser av det biologiska materialet visar att denna vingård/press är 1000 år äldre än den tidigare äldsta från Israel. I samma grotta hittades samma år även världens äldsta lädersko (daterad till 3500 f.Kr.).

Och Noa, en man av jorden, började plantera en vingård. 21Han drack av vinet och blev drucken, och han var naken (utan täcke) mitt i sitt tält. 22Cham (Ham), far till Kanaan, såg sin fars nakenhet [genitalier – hebr. ervah] och berättade det för sina två bröder utanför (tältet). 23Shem och Jafet tog ett skynke och lade på sina båda axlar och gick baklänges och dolde sin fars nakenhet. Deras båda ansikten var bortvända så att de inte såg sin fars nakenhet. [Vad hade Cham gjort för något? Att se någons nakenhet är en hebreisk omskrivning för en sexuell handling, se 3 Mos 18:6–19. Eftersom vers 24 säger att Cham "gjorde" något med Noa kan det tolkas som att han inte bara såg, utan också förnedrade sin far på något sätt. En del judiska kommentatorer noterar att det inte nämns att Noa får några fler barn, så kanske kastrerade Cham honom. Andra har föreslagit en homosexuell akt, men där används andra ord i 3 Mos 18:22. Straffet blir också väldigt allvarligt, vilket kan tyda på att han inte bara såg. Samtidigt är nakenhet något skamfyllt i den hebreiska kulturen, se 1 Mos 2:25; 3:7. Att medvetet blotta sina föräldrar var allvarligt, se 2 Mos 20:12. Vad som talar för att han "bara" såg är att samma ord "se" används om bröderna Shem och Jafet som inte såg och fysiskt täckte över sin far. Vers 22–23 är strukturerat som en kiasm där den första frasen är "och såg ... sin fars nakenhet" och den avslutas med att bröderna "och sin fars nakenhet inte såg".]
24Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom, 25och han sa: "Förbannad är Kanaan, en tjänares tjänare (slav) ska han vara för sina bröder!" 26Och han sa vidare: "Välsignad är Herren (Jahveh), Shems Gud, och låt Kanaan bli hans tjänare. 27Må Gud (Elohim) utvidga Jafet och han ska bo i Shems tält och låta Kanaan bli deras tjänare."

Avslutning – Noa

[Dessa två avslutande verser har samma struktur som 1 Mos 5:32, och ramar fint in denna sektion om Noa.] 28Noa levde 350 år [300 år och 50 år] efter floden.
29Och var – alla Noas dagar – 950 år [900 år och 50 år].
Sedan dog han. [Det finns åtskilliga flodberättelser över hela världen, vilket vittnar om ett gemensamt avlägset minne av en sådan världsvid katastrof. Bibelns flodberättelse är dock unik vad gäller dess totala avsaknad av mytologi, exakta angivelsen av arkens mått och hur länge floden varade.]

Noas söners fortsatta historia – jordens folkslag (10:1-11:9)

(1 Mos 10:1) Jordens olika folkslag har sitt ursprung från Noas tre söner. Genom historien har områden bytt namn, men Bibeln använder konsekvent namnen på Noas ättlingar för att definiera olika områden.

Jordens olika folkslag har sitt ursprung från Noas tre söner. Genom historien har områden bytt namn, men Bibeln använder konsekvent namnen på Noas ättlingar för att definiera olika områden.

[Här kommer en ny "toledot-enhet" (den femte av tolv i Första Moseboken). Det hebreiska ordet toledot används elva gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Kapitlet ger en släkttavla för alla folk på jorden. Indelningen är inte bara genealogisk utan också geografisk, språklig och historisk, se vers 5, 20 och 31.] 101Detta är Noas (hebr. Noachs) söners fortsatta historia (deras genealogi/släkttavla – hebr. toledot),
    Shem (Sem),
    Cham (Ham)
    och Jafet.
Söner föddes till dem [Noas tre söner] efter floden. [Noas tre söner var:
  • Jafet – troligtvis äldste sonen, se 1 Mos 10:21. Han föddes när Noa var 500 år gammal, se 1 Mos 5:32.
  • Shem (Sem) – troligtvis mellansonen. Han var 100 år gammal två år efter floden, se 1 Mos 11:10. Eftersom floden kom när Noa var 600 år, måste han varit född när Noa var 502 år, och är alltså två år yngre än Jafet. Anledningen till att han nämns först i alla uppräkningar, här i vers 1 och i 1 Mos 5:32; 6:10; 7:13; 1 Krön 1:4, är att hans släktträd leder till Abraham och slutligen till Messias, se Luk 3:34–36!
  • Cham (Ham) – den yngste sonen, se 1 Mos 9:24. Hur mycket yngre han är anges inte, men han var född före floden.
I vers 1 var ordningen Shem, Cham och Jafet. När deras släktled beskrivs nedan i vers 2–32 blir ordningen omvänd med först Jafet (vers 2), sedan Cham (vers 6) och sist Shem (vers 21). Det är ett typiskt kiastiskt mönster i flera led som gör att berättelsen om Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, ramas in av Shems släkttavla som fortsätter i 1 Mos 11:10–26.]

Jafets söner – folken i nordväst

[Totalt 14 ättlingar till Jafet nämns. Jafets söner är huvudsakligen folken i norr och väster, i Mindre Asien och på Medelhavets öar och kuster. Det motsvarar dagens Europa och även delar av norra Mellanöstern.] 2Jafets söner var:
    Gomer [kimmererna vid Svarta havet; nuvarande Turkiet] och
    Magog [kring Svarta havet, nuvarande Georgien] och
    Madaj [förfader till mederna; sydväst om Kaspiska havet; området kring nuvarande Teheran i Iran] och
    Javan [jonierna, grekerna; Grekland] och
    Tubal (hebr. Toval) [folk i östra Mindre Asien; nuvarande centrala Turkiet] och
    Meshech [folk i östra Mindre Asien] och
    Tiras [nuvarande Italien].

3Gomers söner var:
    Ashekkenaz [kanske skyterna; vid Svarta havet] och
    Rifat och
    Togarma [folk i östra Mindre Asien; nuvarande Turkiet].

4Javans söner var:
    Elisha [folkslag på ön Cypern] och
    Tarshish [ett fenikiskt folk från västra Medelhavet, Spanien, osv.],
    Kittim [folkslag på ön Cypern] och
    Dodanim [rodaneerna, folkslag på ön Rhodos, se 1 Krön 1:7].
5Från dessa blev öarnas folk (kustregionernas folkslag – hebr. i ha-goj) uppdelade (har de utbretts) i sina länder (områden – hebr. erets), var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter – hebr. mishpachah), bland sina folk (hebr. goj). [Dessa kan syfta på Javans söner (vers 4) men troligtvis är det alla Jafets söner som åsyftas (vers 2–4). Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna, men här finns även en bildlig tolkning att varje nation är en egen "ö" som integrerar med andra nationer. Hebr. goj syftar på ett folk som bor på en viss plats, det kan innehålla olika etniska folkgrupper, men ofta är det en folkgrupp. Den grekiska formen av Jafet är Iapetos, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se Dan 8:21; 10:20. Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]

Chams söner – folken i sydväst

[Totalt 30 ättlingar till Cham (Ham) nämns. Chams söner rör sig främst sydväst mot Egypten och norra Afrika, men även arabiska halvön. Kanaan (som bodde i Kanaans land som israeliterna intog) hör även till denna grupp.] 6Chams (Hams) söner var:
    Kush [betyder "svart"; motsvarar det afrikanska riket Nubien; nuvarande södra Egypten, Etiopien och Sudan] och
    Mitsrajim [Egypten] och
    Put (hebr. Pot) [motsvarar nuvarande Libyen, se Jer 46:9; Hes 30:5; 38:4–6] och
    Kanaan [nuvarande Israel].

7[Chams första son] Kushs söner var:
    Seva (Seba) [övre Egypten (södra Egypten)] och
    Havila (hebr. Chavila) [ismaeliterna, se 1 Mos 25:18; östra Arabien och Persiska viken] och
    Savetta [folk i Arabien] och
    Raama [folk i Arabien] och
    Savettecha. [Kushs fjärde son] Raamas söner var:
    Sheva [betyder "sju" eller "ed"; troligtvis Saba i nuvarande Jemen eller Aksum i Etiopien]
    och Dedan [folk i Arabien; nuvarande Saudiarabien].

8Kush [Chams första son, se vers 6] födde Nimrod.
Han blev en mäktig på jorden. [Namnet Nimrod härstammar från verbet marad som betyder "att göra uppror" och förknippas med Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, se även 1 Krön 1:10; Mika 5:5.] 9Han var en mäktig (våldsam) jägare inför Herrens (Jahvehs) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahveh)." 10Och det förnämsta (de första – hebr. reshit) i hans kungarike var [de fyra städerna] Babylon och Erech och Akkad och Chalne i Shinars land. 11Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach 12och Resen mellan Nineve och Kalach (Nimrod), som är en stor stad.
13Mitsrajim [Chams andra son, vers 6] fick:
    Lodim och
    Anamim och
    Lehavim och
    Nafettuchim
14och
    Patrusim och
    Kasluchim, som blev (stamfar till) filistéerna, och
    Kafettorim.
15Kanaan [Chams fjärde son som Noa förbannade, se 1 Mos 9:25–27] fick:
    Sidon [hebr. Tsidon, från verbet tsod att jaga/fiska; även namnet på kuststaden Sidon i nuvarande Libanon], hans förstfödde, och
    Chet [förfader till hettiterna],
16och
    jevusiterna (jebuséerna – hebr. jevosi) [folket som bodde i Jerusalem innan israeliterna kom dit] och
    amoréerna (hebr. emori) och
    girgaseerna (hebr. girgashi)
17och
    hivéerna och
    arkiterna [fenikiskt folk] och
    siniterna [fenikiskt folk]
18och
    arvaditerna [fenikiskt folk] och
    tsemariterna [fenikiskt folk] och
    hammatiterna [fenikiskt folk].
    [Dessa folk bodde i landet innan israeliterna kom dit.]
Därefter blev kanaanéernas familjer (klaner) utspridda (långt utanför sina tidigare gränser).
19Kanaanéernas gränser sträckte sig från Sidon [kuststaden i Syrien i norr], ner mot Gerar, till Gaza [i söder] vidare bort mot Sodom och Gomorra och Admah [betyder: röd jord] och Tsevojim [betyder: gaseller] ända till Lasha.
20Detta är Chams (Hams) söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina folkslag.

Shems söner – folken i öster

[Totalt 26 ättlingar till Shem nämns. Till Sems söner ("semiterna") hör hebréerna (Evers ättlingar, se vers 21), araméerna, assyrierna m.fl. Områdena de rör sig till är främst österut och motsvarar Mesopotamien och Arabien. Introduktionen till Shem är annorlunda än för hans bröder Jafet och Chem (vers 2 och 6) där det bara står "Jafets söner" och "Chems söner". Här betonas denna del av släktträdet genom att ha en längre skrivning "till Shem föddes barn". Det är via Shem, Arppacheshad, Shelach, Ever, Peleg som sedan Abraham kommer födas. Redan i inledningen betonas Ever som är den fjärde generationen från Noa, det släktled som kommer leda fram till Abraham och Messias.] 21Till Shem föddes också barn. Shem var förfader till alla Evers barn [fyra generationer framåt, se vers 24–25, ordet betyder "gå över" och har gett upphov till ordet "hebré"] och Jafets bror den äldre. [Ordagrant avslutas den hebreiska meningen med "broder Jafet äldre". Det går att tolka det hebreiska adjektivet haggadol så betydelsen blir: "Jafet var den äldre brodern". Så gör den grekiska översättningen Septuaginta och många judiska rabbiner. Andra tolkar frasen som "Jafets äldre broder" och att det är Shem som är Jafets äldre broder. Liknande formulering finns i Dom 1:13 där Kenas är Kalebs yngre bror. Den syriska, latinska och många moderna översättningar väljer denna tolkning. Kärnbibeln lutar sig mot 1 Mos 11:10 och 1 Mos 11:26 där det verkar som om Jafet är äldst, se även vers 1.]
22Shems barn var:
    Elam [elamiterna; öster om Tigris] och
    Ashor [assyrierna] och
    Arppacheshad [babylonierna?] och
    Lod och
    Aram [araméerna; Syrien].
23Arams söner var:
    Us (hebr. Ots) och
    Chol och
    Geter och
    Mash.
24Arppacheshad [Chems tredje son, se vers 22] fick:
    Shelach.

Shelach fick:
    Ever ["hebréerna"].

25Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i 1 Mos 11:16–26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här, att jorden delades under hans dagar, kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på vers 32.] 26[Evers andra son] Joktan fick:
Almodad och
    Shelef och
    Chatsarmavet [folk i Sydarabien] och
    Jerach
27och
    Hadoram och
    Ozal och
    Dikla
28och
    Oval och
    Avimael och
    Sheva
29och
    Ofir och
    Havila (hebr. Chavila) och
    Jovav,
alla dessa var Joktans söner.
30De hade sina boplatser från Mesha som går mot Sefar till bergen i öster. [Här används hebr. kedem för öster. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Vi får göra upp med det som har varit och se visioner och planera för framtiden i detta väderstreck. Det finns också mycket annat knutet till öster som soluppgången med alla dess typologier, morgonstjärnan i öster och så vidare.]
31Detta [vers 22–30] är Shems söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina folkslag. [Denna vers avslutar och ramar in stycket om Shems söner.]

Avslutning

32Detta [vers 1–30] är Noas söners familjer, efter släktled (hebr. toledot) [plural] i deras folk. Och från dessa finns de folk som utbrett sig på jorden efter floden. [Denna vers ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i vers 5, 20 och 31.]

Högmodigt tal blir obegripligt "babbel"

111Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift). 2När de flyttade österut hittade de en slätt i Sinear och bosatte sig där. [Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.]
     3Sedan sa de till varandra: "Kom, låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk. 4De sa: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (hebr. migdal) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden." [Detta går helt emot vad Gud sagt om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.] 5Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga. 6Herren sa: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.] 7Kom, låt oss gå ner och förvirra (röra ihop) deras språk så att de inte förstår varandra." [Resultatet av enhet som utelämnar Gud är förvirring.]
     8Så spridde Herren (Jahveh) människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden. 9Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren (Jahveh) förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spridde Herren (Jahveh) ut människorna över hela jorden. [Hebr. bavel betyder att "förvirra" och är snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]

Shems fortsatta historia

[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den sjätte litterära enheten (av tolv) i Första Moseboken.] 10Detta är Shems (Sems) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). [Nu följer tio generationer från Shem fram till Abram.]

När Shem var 100 år gammal blev han far till Arppacheshad, två år efter floden [hade startat].
11Och Shem levde 500 år efter att han blivit far till Arppacheshad.
Och han blev far till söner och döttrar. [Shem blev 600 år.]
12Och Arppacheshad levde 35 år innan han blev far till Shelach.
13Och Arppacheshad levde 403 [3 år och 400 år] efter att han blivit far till Shelach.
Och han blev far till söner och döttrar. [Arppacheshad blev 438 år.]
14Och Shelach levde 30 år innan han blev far till Ever.
15Och Shelach levde 403 år [3 år och 400 år] efter att han blivit far till Ever.
Och han blev far till söner och döttrar. [Shelach blev 433 år.]
16Och Ever levde 34 år innan han blev far till Peleg.
17Och Ever levde 430 år [30 år och 400 år] sedan han blivit far till Peleg.
Och han blev far till söner och döttrar. [Ever blev 463 år.]
18Och Peleg levde 30 år innan han blev far till Reo.
19Och Peleg levde 209 år [9 år och 200 år] efter att han blivit far till Reo.
Och han blev far till söner och döttrar. [Peleg blev 239 år.]
20Och Reo levde 32 år innan han blev far till Serog.
21Och Reo levde 207 år [7 år och 200 år] efter att han blivit far till Serog.
Och han blev far till söner och döttrar. [Reo blev 239 år.]
22Och Serog levde 30 år innan han blev far till Nachor.
23Och Serog levde 200 år efter att han blivit far till Nachor.
Och han blev far till söner och döttrar. [Serog blev 230 år.]
24Och Nachor levde 27 år innan han blev far till Terach.
25Och Nachor levde 119 år [19 år och 100 år] efter att han blivit far till Terach.
Och han blev far till söner och döttrar. [Nachor blev 146 år.]
26Och Terach levde 70 år innan han blev far till
    Abram,
    Nachor och Haran.

Teras fortsatta historia

Tera och hans familj

[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den sjunde litterära enheten (av tolv) i Första Moseboken.] 27Detta är Terachs (Teras) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot).

Terach blev far till Abram, Nachor och Haran, och Haran blev far till Lot.
28Haran dog inför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen. 29Abram och Nachor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj och Nachors hustru hette Milkah [betyder: "drottning"], Harans dotter – far till Milkah och far till Iskah [betyder: "någon som vakar och är observant"]. 30Men Saraj var ofruktsam, hon hade ingen livsfrukt (avkomma – hebr. valad). [Ovanligt ord för livsfrukt/barn, används bara här. Det vanliga ordet är hebr. jeled.] 31Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, sin svärdotter, Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran (hebr. Charan) där de vistades. 32Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.

Gud kallar Abram

121Nu sa Herren (Jahveh) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31–32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]
2Jag ska göra dig till ett stort folkslag [en stor familj]
och jag ska välsigna dig
    och göra ditt namn stort (dig ärbar)
    och du ska bli
en välsignelse.
3Och jag ska välsigna
    dem som välsignar dig,
    och den [singular] som vanärar dig (ringaktar, inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på dig")
ska jag förbanna (helt förgöra),
och välsignade –
ska alla jordens familjer (släkter, nationer) bli i dig [Abram]." [Vers 2–3 formar en kiasm i flera nivåer. Den yttre ramen handlar om folkslag/familjer, se vers 2a och 3c. Den andra nivån har att göra med välsignelse. Centralt i vers 3a finns en kiastisk struktur som rör sig från välsigna till förbanna. Den hebreiska roten för välsigna (hebr. barach) har även betydelsen att böja knä. Helheten i dessa två verser ger sju rader där välsignelse är nycklord:

Jag ska göra dig till ett stort folkslag
  Jag ska välsigna dig
    Jag ska göra ditt namn stort
      Du ska bli till en välsignelse
    Jag ska välsigna dem som välsignar dig
  Jag ska förbanna den som vanärar dig
I dig ska jordens alla folk bli välsignade]
4Abram gick som Herren (Jahveh) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (hebr. Charan) [1 Mos 11:31]. 5Abram tog Saraj, sin hustru, och Lot, sin brorson, och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Haran. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
6
(1 Mos 12:6) Till vänster syns berget Gerizim och till höger Ebal. Längst till höger (norrut) finns Josuas altare. I sänkan mellan bergen ligger staden Shechem, som på hebreiska betyder skuldra, ett passande namn eftersom bergen ser ut som två skuldror.

Till vänster syns berget Gerizim och till höger Ebal. Längst till höger (norrut) finns Josuas altare. I sänkan mellan bergen ligger staden Shechem, som på hebreiska betyder skuldra, ett passande namn eftersom bergen ser ut som två skuldror.

Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint [ordagrant: "lärarens ek"]. På den tiden bodde kanaanéerna i landet. [Shechem betyder skuldra/axel och beskriver platsen väl rent geografiskt då bergen Gerizim och Ebal ligger på var sin sida som två skuldror. Detta är första gången Shechem nämns i Bibeln. Nästa omnämnande är 200 år senare, när Abrahams barnbarn Jakob kommer hit. Den arkeologiska platsen Tell Balata hittades 1903 och har bekräftats vara Shechem. Intressant är att fynden visar att platsen har varit bebodd sedan tidig bronsålder (3500 f.Kr.), men murarna är från 1900 f.Kr. När Abraham kommer hit (strax före 2000 f.Kr.) används frasen platsen (hebr. maqom) Shechem, medan i 1 Mos 33:18 är det staden (hebr. ir) Shechem. Det hebreiska ordet ir beskriver en befäst stad. Något som också bekräftas av att dess port omnämns, se 1 Mos 34:20. Centralt i staden har fynd gjorts av ett heligt tempel med ett stort stenbelagt torg, det kan vara där den speciella eken (Mores terebint) som det refereras till, stod. Bara 500 meter söder om staden finns Jakobs brunn, se Joh 4:4.] 7Herren (Jahveh) visade sig för Abram och sa: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahveh) som hade visat sig för honom. 8Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahveh) och åkallade Herrens (Jahvehs) namn. 9Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra mot Negev (söderut).

Abram går till Egypten

10Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet. 11Det hände när han gick in i Egypten att han sa till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på. 12Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig, men låta dig leva. 13Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [1 Mos 20:1–18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.] 14Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker. 15Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus. [Saraj var 65 år (1 Mos 17:7; 12:4) och levde tills hon blev 127 år (1 Mos 23:1), vilket gör att hon var i medelåldern.] 16Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor (hebr. chamor; hankön) och tjänare och tjänarinnor och åsneston (hebr. aton) och kameler.
17Herren (Jahveh) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull. 18Farao kallade till sig Abram och sa: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru? 19Varför sa du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!" 20Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten berättar inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Saraj. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler, vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Saraj ännu en gång (1 Mos 20:17–18) verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12:17 som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Saraj.]

Abram och Lot går skilda vägar

131Abram drog upp från Egypten (hebr. Mitsrajim), han och hans hustru [Saraj], tillsammans med allt som tillhörde honom, även [brorsonen] Lot var med honom fram till Negev [södra området i Kanaan]. 2Abram var mycket rik (ordagrant "mycket tung") på hjordar [egendom i form av boskap] och på silver och guld.
     3Han vandrade från lägerplats till lägerplats från Negev [vidare] till Betel, till platsen där hans tält hade stått första gången, mellan Betel och Ai, 4till platsen för altaret som han gjort [rest] där först. Och där åkallade Abram i Herrens (Jahvehs) namn. [Abram, Saraj och Lot (Abrams bror Harans son, se 1 Mos 11:27) kom nu tillbaka till den första platsen de stannat till på när de kom till Kanaans land från Haran, se 1 Mos 12:6–8. Här i Beit-el, som betyder Guds hus, åkallar Abram Herren (Jahveh).]
5Även Lot, som gick med Abram, hade småboskap och boskapshjordar och tält. 6Men landet kunde inte försörja (bära, lyfta – hebr. nasa) dem så att de kunde bo tillsammans. Ja, det var så att deras egendomar var så väldiga att de inte kunde bo tillsammans.
     7Det uppstod en dispyt mellan herdarna över Abrams hjordar och herdarna över Lots hjordar – kanaanéerna och perisséerna bodde också i landet. 8Abram sa till Lot: "Låt det nu inte råda någon osämja mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar – vi är ju bröder. 9Ligger inte hela landet framför dig? Separera dig från mig nu. Om du väljer vänster [går norrut], då tar jag höger [då går jag söderut], och om du tar höger, då tar jag vänster."
     10Lot lyfte upp sina ögon. Och han betraktade hela Jordanslätten [öster om Betel, se 1 Mos 12:8]. Ja, hela slätten (dess helhet) var rik på vatten överallt innan Herren ödelade Sodom och Gomorra – som en Herrens trädgård, som Egyptens land, hela vägen ner till Tsoar. [Tsoar var en av de fem städerna i detta område. Det var hit Lot flydde från Sodom och Gomorra (1 Mos 19:22–23). Namnet betyder "obetydlighet", och den hette tidigare Bela som betyder "förstörelse". Namnen verkar indikera att det var en mindre stad.] 11Så Lot valde hela Jordanslätten åt sig. Och Lot bröt upp (begav sig av) österut. Och de skiljdes åt, [som en] man från sin bror. 12Abram slog sig ner i Kanaans land medan Lot slog sig ned vid städerna på slätten. [Fem städer nämns vid Jordanslätten, se 1 Mos 14:2, 8.] Ja, han [Lot] satte upp sitt tält invid Sodom. 13Men männen i Sodom var väldigt onda [plural] och stora (fruktansvärda) syndare inför Herren (Jahveh). [Onda (hebr. raim) står i plural vilket förstärker att de var "väldigt onda". Tankarna förs tillbaka till Noas tid, se 1 Mos 6:5; 8:2. Detta är första gången substantivet syndare (hebr. chata) används. Ordet kommer från verbet chata vars bokstavliga betydelse är "att missa målet", se Dom 20:16. Hesekiel beskriver Sodoms sexuella synder, men också deras högmod och skamlösa behandlande av den fattige och nödställde, se Hes 16:49–50.]
14Efter att Lot hade skilt sig från honom, sa Herren (Jahveh) till Abram:
"Lyft nu dina ögon! Och blicka ut från platsen där du är
    – mot norr och mot söder [längden]
    och mot öster och mot väster [bredden].
15Ja, allt (hela) det land som du ser, åt dig ska jag ge det och åt din säd [alla dina efterkommande barn], till evig tid.
16Jag ska göra din säd
som stoftet på jorden;
kan någon räkna stoftet på jorden,
då ska din säd också [kunna] räknas.
17Stå upp! Vandra genom landet [Jos 1:3]
    – i hela dess längd och dess bredd.
Ja, till dig ska jag ge det!" [Vers 14b–17 formar en inclusio som ramas in av två parallella satser i vers 14b–15a och vers 17. Uppmaningen att lyfta upp ögonen och blicka ut över landet hör ihop med att stå upp och vandra genom landet, som båda avslutas med ett löfte att det ska ges. Centralt i vers 16 finns en kiasm som ramas in av ordet säd (hebr. zera) som jämförs med "stoftet på jorden" som är ett uttryck som beskriver allt finfördelat material (som sand, jord och grus) över hela jorden! Poängen är att lika oräkneliga ska Abrams efterkommande bli!]
18Och Abram slog ihop sitt tält, och han for i väg, och han slog sig ner vid Mamres terebintlund (stora träd – hebr. elon) som ligger vid (i) Hebron, och där byggde han ett altare åt Herren (Jahveh). [Den hebreiska texten har flera verb i tät följd, vilket indikerar en hastig rörelse och visar på Abrams omedelbara handling och övertygelse om att löftet kommer att uppfyllas snabbt! Hebron (hebr. Chevron) ligger tre mil söder om Jerusalem och är knutpunkten för vägen från öst (med städer som Lachish) och söder (området i Negev). Exakta positionen av Mamre ges inte, men det är en eklund i eller nära Hebron (intill finns även en grotta, se 1 Mos 25:9). Omnämnande av ett fält (1 Mos 23:17; 23:19) gör att det kan ha varit strax utanför Hebron.]

Lot tillfångatas

141
(1 Mos 14:1) Fyra kungar från norr och öst attackerar Sodom och Gomorra och tre intilliggande städer.

Fyra kungar från norr och öst attackerar Sodom och Gomorra och tre intilliggande städer.
Visa i bibelatlas

Det hände sig i de dagar då
    Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
    Arjoch var kung i Ellasar [troligtvis i Mesopotamien],
    Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
    och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av gojim används generellt för hednanationer].

2De [fyra kungarna] gick till krig mot [fem andra kungar]:
Bera ["ondskans son"], kung i [staden] Sodom,
och med Birsha ["med ondska"], kung i [staden] Gomorra,
Shinav ["faderns prakt/glans"], kung i [staden] Admah,
och Shemevel ["storslagen vinge/flykt"], kung i [staden] Tsevoim,
och kungen i [staden] Bela – det är [nuvarande] Tsoar. [Exakt var dessa städer låg är inte känt, men det är troligt att alla dessa fem allierade kungar och deras städer låg nära varandra i området kring nuvarande Döda havet.]
3Alla dessa kom samman i Siddimsdalen, som nu (numera) är Salthavet (Döda havet) [1 Mos 13:10; 19:25].

4I 12 år tjänade de Kedarlaomer [kungen i Elam], men i det 13:e året gjorde de uppror. 5Och i det 14:e året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaéerna i Asterot-Karnaim och suséerna ["de rovlystna vildjuren"] i Ham [troligtvis Tell Ham i närheten av Irbid i nuvarande Jordanien] och eméerna ["skräck-folket"; ett resligt folkslag (jättar) i Moab, se 5 Mos 2:10–11] i Save-Kirjataim 6och horéerna (ordagrant: "grottinvånare" – hebr. chori) på deras berg Seir [sydöst om Döda havet i Edom], intill El-Paran, som är vid öknen. 7Sedan vände de om och kom till En-Mishpat [betyder: "rättvisans källa"], det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar.
     8Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admahs kung, Tsevojims kung och kungen i Bela, det vill säga Tsoar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, 9mot Elams kung Kedarlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjoch – fyra kungar mot fem. 10
(1 Mos 14:10) Gravyr av David Martin (1639-1721) som illustrerar hur Lot tillfångatas.

Gravyr av David Martin (1639-1721) som illustrerar hur Lot tillfångatas.

Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden. 11Så tog man [de fyra segrande kungarna] all egendom och all mat (proviant) som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. 12De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom. 13Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.

Abram räddar Lot

14När Abram hörde att hans broder [släktingen Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr]. 15Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba, norr om Damaskus [i Syrien] 16och tog tillbaka all egendom. Sin broder [släkting] Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
     17När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem]. 18Melkisedek, kungen i Salem [Jerusalem; hebr. shalem betyder frid och helhet], bar ut bröd och vin. Han var präst åt den Högste Guden (El Elion). [Det hebreiska namnet Malki-zedek betyder: "Min kung är rättfärdig". Se även Ps 110; Heb 5:6–10; 6:20–7:28. Kopplingen mellan hans namn och staden finns också i orden "rättfärdighet" och "frid". Dessa två ord återfinns ofta tillsammans, se Ps 85:11; Jes 9:7; 32:17; 48:18; 60:17.] 19Och han välsignade honom och sa:
"Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion),
    Skapare av himlarna och jorden,
20och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
    som har gett dina fiender i din hand."
Och han [Abram] gav honom [Melkisedek] tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget]. [Heb 7:4–11]

     21Och Sodoms kung sa till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
     22Men Abram sa till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahveh) Gud den Högste (El Elion), skapare av himlarna och jorden, 23att jag inte ska ta en tråd, inte ens en rem till en sandal, eller något som är ditt, för att du inte ska säga: 'Jag har gjort Abram rik.' 24Jag ska inte behålla något förutom det som ynglingarna (tonåringarna – hebr. naar) har ätit. När det gäller männen (hebr. enosh) som gick med mig – Aner, Eshkol och Mamre – låt dem ta sin del."

Guds förbund med Abram

151En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte och han har gett tionde till Melkisedek. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som att Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
2Abram sa: "Herre Herre (Adonai Jahveh), vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus." 3Abram sa vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god herre för sina tjänare.] 4Men Herrens (Jahvehs) ord kom till honom, han sa: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. meeh; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge."
     5
(1 Mos 15:5) Stjärnhimmel från Negev.

Stjärnhimmel från Negev.

Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sa: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sa han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
     6Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren (Jahveh), och Herren (Jahveh) räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud). [Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och han trodde på honom som sin Frälsare, se Joh 8:56. I både GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se Rom 4:3.] 7Han sa till honom: "Jag är Herren (Jahveh) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv." [2 Mos 12:1–3] 8Han sa: "Herre Herre (Adonai Jahveh), hur ska jag veta (kunna känna till) att jag ska ärva det?" 9Han sa till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva." 10Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte. 11Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.
12Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom. 13Han sa till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och ska tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år, 14och även det folk [egyptierna], som de ska tjäna [som slavar], ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar. [2 Mos 12:33–36] 15Men du ska gå till dina fäder i frid. Du ska bli begraven vid en god (hög) ålder. 16I den fjärde generationen ska de komma tillbaka hit, för amoréernas missgärning är inte full än. [Deras synders mått har inte uppnått mängden som krävs för dom, se 3 Mos 18:24–25; 20:23–24.]"
17Och det hände när solen gick ner och där var ett tjockt mörker, att då syntes en rykande ugn och en flammande fackla som passerade mellan styckena (de delade djuren). [Här beskrivs en del av den ritual som hör till när man ingår ett blodsförbund med varandra] 18Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sa: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat, 19keniterna och keniziterna och kadmoneerna 20och hettiterna och perisséerna och rafaeerna 21och amoréerna och kanaanéerna och girgashéerna och jevusiterna." [Namnen på de folkslag som levde i Kanaan innan israeliterna kom dit.]

[Det unika med förbundet som ingås mellan Gud och Abram är att det ingås ensidigt. Gud bär det fullständiga och hela ansvaret för detta förbund! Ritualerna som ingår i ett blodsförbund är:

1. Byta mantel – iklä sig den andra personen.
2. Byta bälte – vapen/redskap.
3. Skära – dela djur i halvor. Vandra mellan dem. Ett blodsförbund skärs alltid.
4. Byta/ta varandras namn.
5. Göra ett ärr (Blanda blod – handflatorna mot varandra).
6. Ge förbundslöften.
7. Äta minnesmåltid – dela bröd och vin.
8. Plantera ett minnesträd/vårdträd bestänkt med blod från djuren.

När Gud säger till Abram "Jag är din sköld" (se vers 1) tar Gud initiativet till att ge Abram sin mantel och sitt bälte. Manteln är inte fysisk i det här sammanhanget men den representerar personen, så det Gud säger är att han ger sig själv till Abram. Ärret som ska göras blir i Abrams fall omskärelsen. Eftersom ett blodsförbund kan gå i arv så måste varje ny son som föds själv välja om han vill vara kvar i förbundet. Detta sker varje gång en judisk son blir omskuren (för icke-judar motsvaras det av hjärtats omskärelse). Förbundslöftet är sonen, Isak, och att avkomman ska bli som stjärnorna och sandkornen och att alla folk ska bli välsignade genom honom. Det sker ett namnbyte när Abram blir Abraham, se 1 Mos 17:5. Han får också Guds eget namn tillagt i sitt eget och Gud kallas i fortsättningen för Abrahams Gud, vilket senare när förbundet förnyas med Isak och Jakob får tilläggen Isaks Gud och Jakobs Gud. Förbundsmåltiden sker när Abraham möter Melkisedek och de delar bröd och vin, se 1 Mos 14:18. Melkisedek (som betyder rättfärdighetens kung) är sannolikt Jesus själv som kommer till Abram vid detta tillfälle.]

Hagar och Ismael

161Abram och hans hustru Saraj var barnlösa. [I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se 1 Mos 12:2. Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se 1 Mos 15:2–4. Abram är nu 85 år och Saraj 75 år, se 1 Mos 12:4; 17:17.] Saraj hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se 1 Mos 12:16]. 2Saraj sa till Abram: "Eftersom Herren har gjort så att jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Saraj följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarajs ord (lydde henne). 3Efter tio år i Kanaans land gav Saraj, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru. 4Abram låg med Hagar och hon blev gravid. När Hagar fick reda på att hon var gravid började hon se ner på (förakta) sin föreståndarinna (härskarinna, överordnade).
     5Då sa Saraj till Abram: "Det är ditt fel att all denna orätt (kränkning, laglöshet, terror, destruktiva kraft – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänarinna att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
     6Abram sa till Saraj: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Saraj gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Saraj. [Abram tar inte ansvar, utan låter Saraj agera utifrån sin bitterhet.] 7Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur. 8Ängeln frågade: "Hagar, Sarajs tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Saraj." [Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?] 9Då sa Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne." 10Herrens ängel sa: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla." 11Sedan sa Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael (hebr. Jishmael) [betyder: "Herren hör"],
    för Herren (Jahveh) har hört (hebr. shama) hur du plågats (varit under andras våld).
12Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
    hans hand ska vara emot alla,
    och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder."
13Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser (hebr. El-Roi)." Hon sa (tänkte): "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser (hebr. raah) mig?" [Hagar var uppväxt i Egypten och van vid gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått möta den levande Guden.] 14Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig (hebr. Beer lachai-roi)", den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se 1 Mos 24:62.]
15Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael. 16Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.

Bevis på förbundet

[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge (1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21) och instruerar honom om omskärelsens förbund.] 171När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahveh) för Abram och sa till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddaj), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.] 2Jag ska förnya förbundet mellan mig och dig och jag ska göra det mycket, mycket stort (omfattande)."
     3Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sa: 4"Se, för min del är mitt förbund med dig, och du ska bli till en far för många folk (folkslag, nationer – hebr. gojim). [Här gör Gud klart att det inte är någon annan än Abram han vill göra förbund med. Det är alltså en bekräftelse på utkorelsen.] 5Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham. [Gud lägger till bokstaven h (hebr. he), så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom hebreiska bokstaven he uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Gud blåser in sin Ande in i Abrahams namn! Med Guds Andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas namnen Avram och Avraham. Även Saraj får ett nytt namn – Sarah, se vers 15.] För jag ska låta dig bli en far för många folk (nationer). 6Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa folkslag från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar), 7och jag ska upprätta (etablera) mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig, 8och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."
9Gud sa till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer. 10Detta är mitt förbund, som ni ska hålla, mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, varje man bland er ska bli omskuren. 11Ni ska bli omskurna på ert kött, på er förhud, och det ska vara en symbol på förbundet mellan mig och er. 12Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn). 13Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund. 14Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund."

Isak – löftessonen

15Sedan sa Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Saraj, utan hennes namn ska vara Sarah. 16Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många folkslag (nationer – hebr. gojim). Kungar över folk (hebr. am) ska komma från henne!" [På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se vers 5), så gör Gud på samma sätt med Saraj så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven he uttalas som en utandning. Gud blåser sitt liv in i Sarajs namn och med Guds Andes hjälp ska undret ske!] 17Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade (hebr. tsachaq) [den första av tre gånger ordet för att skratta som har samma rot som Isaks namn Jitschaq används, se även 1 Mos 18:12; 21:6] och sa i sitt hjärta (för sig själv): "Skulle en som är 100 år gammal bli far? Och kan Sarah, som är 90 år, föda barn?" [Ordagrant står det "en son på 100 år" och "en dotter på 90 år".]
     18Och Abraham sa till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!" 19Gud svarade: "Nej, men Sarah, din hustru, ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska upprätta (etablera) mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom. 20Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk. 21Men mitt förbund ska jag upprätta (etablera) med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år." 22Han slutade tala med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
     23Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade talat till honom. 24Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. 25Hans son Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. 26På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. 27Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.

Tre besökare

181
(1 Mos 18:1) Så här skulle utsikten från Abrahams tält kunnat se ut. Bilden kommer från Jerusalems botaniska trädgård.

Så här skulle utsikten från Abrahams tält kunnat se ut. Bilden kommer från Jerusalems botaniska trädgård.

Herren (Jahveh) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältets öppning (dörr) under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem]. 2Han lyfte sin blick och tittade, och se, där stod tre män framför [på ett visst avstånd från] honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans, på en gång reser han sig upp.] När han såg dem sprang han från tältets öppning emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
     3Han [Abraham] sa: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta av era fötter och vila er under trädet här. 5Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade: "Ja, gör som du talat!"

     6Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sa: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd." [En oväntad stor volym!] 7Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en späd och fin [speciellt utvald] tjurkalv och gav den till en ung tjänare (yngling – hebr. naar), som skyndade sig att tillreda den. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet över glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer (som är 3/10 sea-mått), så tre sea-mått var långt mycket mer än vad som behövdes för tre gäster, Abraham och Sarah. Abrahams löfte i vers 5 nämner inget om något slaktat djur eller extravagant måltid. Ordagrant är hebreiskan: "son av boskap, späd och god/vacker". I Abrahams handlande finns en princip och lärdom: Lova inte för mycket för tidigt! Istället för att göra någon besviken, genom att inte uppfylla sitt löfte, är det mycket bättre att överraska med mer än vad man först har sagt.] 8Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
     9De [trion] sa till honom: "Var är din hustru Sarah?"
    Han svarade: "Där (se – hebr. hinneh), i tältet." [Troligen gestikulerade Abraham och pekade inåt tältet.]

     10Och han [Herren] sa: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se, då ska din hustru Sarah ha en son".
    Sarah hörde detta [där hon stod] vid tältets öppning, som var bakom honom.
11Nu var Abraham och Sarah gamla och hade nått hög ålder och Sarah hade slutat att ha det på kvinnors vis. 12Sarah skrattade (hebr. tsachaq) inom sig (för sig själv) och sa: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal."
     13Herren (Jahveh) sa till Abraham: "Varför skrattar Sarah och säger: Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn? 14Är någonting för svårt för Herren (Jahveh)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sarah ha en son".
     15Sarah nekade och sa: "Jag skrattade inte", för hon var rädd. Han sa: "Jo, du skrattade."

Abraham ber för Sodoms räddning

[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17–21) och hur Abraham ser staden (vers 22–32).] 16Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
     17Herren (Jahveh) sa: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? 18Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom. 19Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
     20Herren (Jahveh) sa: "Ropet från Sodom [betyder: brinna] och Gomorra [betyder: dop; grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (mycket tung – hebr. kaved meód). 21Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det."
     22Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahveh).
23Abraham kom närmare och sa: "Vill du verkligen svepa bort de rättfärdiga med de onda? 24Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne? 25Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
     26Herren (Jahveh) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
27Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska. 28Tänk om det fattas 5 för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa 5 människors skull?" Han [Herren] svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."
29Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."
30Då sa Abraham: "Herre (Adonai), bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30."
31Abraham sa: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."
32Till sist sa Abraham: "Herre (Adonai), bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 [rättfärdiga, se vers 26] där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10."
33Och Herren (Jahveh) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats [tillbaka hem till Mamre utanför Hebron, se vers 1]. [Sedan Abrahams första vädjan (vers 23–25) har Herren svarat sex gånger (vers 26, 28b, 29b, 30b, 31b, 32b). Det fanns inte tio rättfärdiga i staden. I Jer 5:1 finns en liknande bön, men samma Jeremia skriver i Jer 31:29–30 att varje generation är själv ansvarig för konsekvenserna av sin skuld, se även Hes 14:12–23; 18:2–4.]

Sodom och Gomorra förgörs

191De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
     2Han [Lot] sa: "Se vänligen, mina herrar [budbärare], jag ber er, vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
3Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt. 4Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män, både ynglingar (tonåringar) och äldre, allt folk från varje kvarter. 5De ropade på Lot och sa till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
     6Och Lot gick ut till dem vid dörren och stängde dörren bakom sig. 7Och han sa: "Jag ber er, mina bröder, gör inte denna ondska. 8Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
     9Och de svarade: "Flytta på dig" och de sa: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
     10Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.] 11Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i 2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
     12Och männen [de himmelska besökarna] sa till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats, 13för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahvehs) ansikte och Herren (Jahveh) har sänt oss för att fördärva den."
     14Och Lot gick ut och talade till sina [blivande] svärsöner som skulle gifta sig [hade gift sig] med hans döttrar och sa: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahveh) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [Hebreiska texten är utan tempus. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter med "redan gifta svärsöner" vilket skulle syfta på andra döttrar (än de två som nämns i vers 8) som redan var gifta, men eftersom döttrarna bor med honom är mer troligt att de är trolovade och texten syftar på blivande svärsöner (så översätter latinska översättningen Vulgata). Oavsett är huvudpoängen att de inte lyssnade och trodde inte att han menade allvar. Samma verb beskriver Saras svar, se 1 Mos 18.12, 13, 15.]
     15Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sa: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
     16Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahveh) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden. 17Och när de hade fört ut dem utanför sa han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var förmodligen det område som omstörtades och bildade Döda havet.]
     18Lot sa till dem: "Inte så min herre, 19se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se 1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här, men det beskrivs ingående i 1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.] 20Se nu, denna stad är nära att fly till och den är liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se 1 Mos 10:19, så skona den], låt mig fly till den – är den inte oansenlig? – och jag (min själ) ska leva."
     21Och han sa till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om. 22Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]

Sodom förgörs

23
(1 Mos 19:23) Sodom förstörs, av den franske målaren Jules Laurens (1825-1901).

Sodom förstörs, av den franske målaren Jules Laurens (1825-1901).

Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Tsoar. 24Då lät Herren (Jahveh) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahveh). 25Han omstörtade dessa städer och hela slätten och städernas invånare och det som växte på marken. [Förmodligen är denna omstörtning av hela slätten orsaken till att Salthavet (Döda havet) bildas, se 1 Mos 13:10; 14:3.] 26Men hans hustru såg sig om bakom honom och hon blev en saltpelare.
     27Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahveh). 28Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet. Och se (hebr. vehinneh)! [Perspektivbyte, vi får se med Abrahams ögon:] Röken från landet steg upp som röken från en ugn.
     29Och det hände när Gud (Elohim) fördärvade slättlandets städer att Gud (Elohim) kom ihåg Abraham och skickade ut Lot från mitten av omstörtningen, när han omstörtade städerna som Lot hade bott i. [5 Mos 29:23; Jes 1:9; 13:19; Jer 50:40; Amos 4:11; Matt 10:15; 11:23–24; Jud 1:7; Upp 11:8]

Lot och hans döttrar

30Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar. 31Den förstfödde [äldre] sa till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna"). 32Kom, låt oss ge vår far vin att dricka [så han blir berusad och tappar omdömet], och sedan ligger vi med honom, så att vi kan bevara vår fars säd." [Tidigare var fadern villig att använda sina döttrar för sexuella ändamål utan deras samtycke. Nu använder de sin far för sexuella ändamål utan hans samtycke, se vers 8. Avsikten att bevara släktlinjen var ärbar, men sättet det gjordes på var avskyvärt. Att de var tvungna att berusa sin far visar att de visste att incest var fel, se 3 Mos 18:6–18; 1 Mos 38:13–26.]
     33Och de gav vin till sin far den natten [och berusade honom]. Och den förstfödda gick in och låg med sin far, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
     34På morgonen sa den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss ge honom vin att dricka i kväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd." 35Och de gav sin far vin att dricka den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
     36Så blev båda Lots döttrar gravida med sin far. 37Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.] 38Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]

Abraham och Avimelech – det första helandet

201Abraham vandrade därifrån [Hebron, se 1 Mos 13:18] söderut i landet [Negev, se 1 Mos 13:1] och bodde mellan Kadesh [1 Mos 16:14] och Shor [1 Mos 16:7] och han vandrade omkring i Gerar. 2Abraham sa om sin hustru Sarah: "Hon är min syster." [1 Mos 12:13] Och Avimelech, Gerars kung, sände efter och tog Sarah. [Abraham upprepar samma misstag som han gjort tidigare, se 1 Mos 12:10–20. Även hans son Isak gör på liknande sätt, se 1 Mos 26:1–11.]
     3Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sa till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
     4Avimelech hade inte kommit nära (inte haft något intimt umgänge eller samlag med) henne och han sa: "Herre (Adonai), vill du dräpa även ett rättfärdigt land? 5Sa han inte själv till mig: 'Hon är min syster' och hon sa själv: 'Han är min bror'. I mitt hjärtas enfald och med mina händers oskyldighet har jag gjort detta."
     6Och Gud (Elohim) sa till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne. 7Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, för han är en profet och han ska be för dig så att du ska leva. [Abraham den första personen i GT som kallas profet.] Men om du inte ger tillbaka henne ska du veta att du med säkerhet ska dö, du och allt som hör till dig."
     8Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade (ropade) på alla sina tjänare och talade alla dessa ord i deras öron [redogjorde noggrant allt han drömt för dem] och männen blev mycket rädda. 9Sedan kallade Avimelech på Abraham och sa till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!" 10Och Avimelech sa vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?"
     11Och Abraham sa: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull. 12Dessutom är hon verkligen min syster, dotter till min far men inte dotter till min mor, och så blev hon min hustru. 13Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sa till henne: 'Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror.' " [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.] 14Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sarah till honom. 15Och Avimelech sa: "Se, mitt land ligger framför dig, bo där det behagar dig."
     16Och till Sarah sa han: "Se, jag har gett din bror 1 000 [shekel] silver, det är ett skydd (täcke) för dina ögon, till alla som är med dig, och inför alla män så att de ska veta att du är försvarad."
     17Och Abraham bad till Guden (den ende Guden – hebr. ha-elohim), och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och hans tjänstekvinnor [slavinnor, bihustrur], så att de kunde få barn igen. 18För Herren (Jahveh) hade stängt alla livmödrar i Avimelechs hus på grund av Abrahams hustru Sarah. [Här beskrivs det första helandet i Bibeln. Här finns flera lärdomar:
• Abraham får be för någon annan som lider av samma problem som han själv har innan han själv blir helad. Det är först efter denna händelse, i nästa kapitel (1 Mos 21:2), som Sarah blir gravid!
• Abraham var inte syndfri när han bad, det var hans halvlögn (1 Mos 20:2) som orsakat situationen med Avimelech. Gud kan använda oss att be för andra trots våra egna brister.
• Resultatet av helandet syntes inte på en gång. Helandet skedde när Abraham bad, men det var först senare när kvinnorna började föda barn som man kunde se det synliga beviset på helandet!]

Principen "första förekomst"
Första gången någonting nämns i Bibeln presenteras ofta viktiga lärdomar och grundläggande sanningar på det ämnet. Inom bibeltolkningen kallas denna princip "första förekomst". Ett exempel är blod (hebr. damm), som när det nämns i 1 Mos 4:10 också likställs med mänskligt liv. Jesus använder principen om första förekomst när han undervisar om äktenskapet i Matt 19:4–5 och säger att "från början" gjorde Skaparen människan till man och kvinna, se 1 Mos 1:27; 2:24. Rent generellt lägger också undervisningen i Moseböckerna en grund för resten av Bibeln, se Matt 5:17–48.

Notera! Som med alla principer för bibeltolkning är det viktigt med balans och att alltid läsa texten i sitt sammanhang. Ett ord behöver inte betyda samma sak varje gång det nämns. Första gången ormen (hebr. nachash) nämns förknippas den med Satan, men kopparormen (4 Mos 21:9) är också en tydlig referens till Jesus (Joh 3:14). När Jesus uppmanar de troende att vara som ormar blir betydelsen, just från första förekomsten, att en troende ska ifrågasätta ideologier och tänkesätt som inte är från Gud och skapa tvivel kring falska föreställningar. Dock balanseras den negativa betydelsen, men det ska ske på ett oskyldigt och rent sätt (som en duva), se Matt 10:16. Ibland kan det också vara svårt att veta om något nämns först kronologiskt eller tematiskt. Ordningen på böckerna i GT är också annorlunda i den hebreiska Bibeln än i våra västerländska biblar.

Isaks födelse

211Och Herren (Jahveh) kom ihåg Sarah som han hade sagt och Herren (Jahveh) gjorde mot Sarah som han hade talat. 2Och Sarah blev havande och födde en son till Abraham vid hans höga ålder, vid den bestämda tiden som Gud (Elohim) hade talat till honom. 3Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sarah födde till honom, namnet Isak. [Isak (hebr. Jits-chak) betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det värt att notera kopplingen till att han kommer med glädje.] 4Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom. 5Och Abraham var 100 år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
     6Och Sarah sa: "Gud (Elohim) har gjort ett skratt (hebr. tsechoq) åt mig, alla som hör detta ska skratta med mig." 7Och hon sa: "Vem skulle ha sagt (flödat fram ord från hjärtat – hebr. malal) till Abraham att Sarah ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."

Dessa händelser 2000 f.Kr. är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias:

Båda föds på ett mirakulöst sätt – Sarah hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (Matt 1:18)
Båda mödrarna frågar hur det ska gå till (1 Mos 17:18; 18:12; Luk 1:34)
Namnges innan födseln (1 Mos 17:19; Matt 1:21)
Föds vid förutsagd tid (1 Mos 21:1; Gal 4:4)
Enfödd son (1 Mos 22:2; Joh 3:16)
Älskad av sin far (1 Mos 22:2; Joh 3:35)
Tas upp på Moria berg för att offras (1 Mos 22:2)
Tjänarna följer inte med upp (1 Mos 22:5; Joh 13:36)
Båda ska komma tillbaka (1 Mos 22:5; Matt 20:17–19)
Red på en åsna innan offret (1 Mos 22:5; Matt 21:1–11; Sak 9:9)
Bär på trä till offerplatsen (1 Mos 22:6; Joh 19:17)
Underordnade sig sin faders vilja (1 Mos 22:6, 9; Matt 26:42)
Båda var i trettioårsåldern (1 Mos 22:1–5; Luk 3:21)
Båda levde efter offret (Upp 1:18)
Efter sonens död och uppståndelse sänder hans far ut tjänare för att hitta en brud åt honom (1 Mos 24:14; Ef 5:23–32; Upp 19:6–7)
Båda ber för sin hustru och framtida barn (1 Mos 25:21; Joh 1:12; 17:20)

Hagar och Ismael skickas iväg

8Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid 4-5 års ålder.] 9Och Sarah såg egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, skratta (roa sig, "skojbråka" – hebr. tsachaqt). 10Därför sa hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
     11Denna sak var mycket smärtsam (sorglig, bedrövande) i Abrahams ögon på grund av hans son. 12Och Gud (Elohim) sa till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sarah sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig. 13Men också av tjänstekvinnans son ska jag göra ett folk, eftersom han är din säd."
     14Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer-Shevas öken.
     15Och vattnet i skinnet tog slut och hon övergav barnet under en buske (träd – hebr. siach). [Ovanligt ord för buske eller träd, kan vara en tamariskbuske, se även 1 Mos 2:5.] 16Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sa: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
     17Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sa till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är. 18Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
     19Och Gud (Elohim) öppnade hennes ögon och hon såg en vattenkälla. Och hon gick och fyllde skinnet med vatten och gav ynglingen att dricka.
     20Och Gud (Elohim) var med ynglingen och han växte och han bodde i öknen och blev en bågskytt. 21Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.

Avtalet vid Beer-Sheva

22Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sa: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör. 23Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
     24Och Abraham sa: "Jag lovar (svär, avlägger en ed)"
     25Och Abraham tillrättavisade Avimelech på grund av vattenkällorna (brunnarna – hebr. beer) som Avimelechs tjänare med våld tagit bort (fördärvat) [förmodligen fyllt med jord och sten]. 26Och Avimelech sa: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
     27Och Abraham tog får och oxar och gav dem till Avimelech och de två skar ett förbund. [De ingick blodsförbund med varandra, vilket var relativt vanligt vid denna tid.] 28Och Abraham tog sju lamm av honkön från flocken och placerade avsides. 29Och Avimelech sa till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?"
     30Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
     31Därför kallas platsen Beer-Sheva eftersom de båda avlade en ed (gav varandra löften). [Hebr. beer betyder källa och sheva har betydelsen sju och ed eller löfte. Att svära en ed kan också bokstavligt uttryckas som "att sjua sig själv". Talet sju hör ihop med fullbordan, fullkomlighet och tillfredsställelse. Det handlar också om perfektion, myckenhet och överflöd. Ordet inkluderar även att allt detta är med glädje, alltså något positivt.] 32
(1 Mos 21:32) I Beer-Sheva växer än idag stora tamariskträd.

I Beer-Sheva växer än idag stora tamariskträd.

Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land. 33Och Abraham planterade en tamarisk i Beer-Sheva och åkallade Herrens (Jahvehs) namn på platsen, den Evige Guden (El Olam). [Tamarisken växer långsamt, det tar 400 år innan den når full höjd. Ett träd planteras inte för sin egen skull, utan för kommande generationer. Detta är en profetisk handling av Abraham som säger att här ska kommande generationer bo och de ska få svalka sig i skuggan av detta träd! Tamarisken växer i jord med hög salthalt och är därför det enda träd som kan växa kring Döda havet. Under dagen utsöndrar trädet salt på sina löv, en process som kräver mycket vatten. Under natten absorberar saltet vatten, som sedan på morgonen avdunstar och ger en naturlig kylande effekt. Detta är en anledning till varför detta träd är populärt att plantera i trädgårdar. Se även 1 Sam 22:6; 31:13.] 34Och Abraham vandrade omkring i filistéernas land under många dagar.

Gud prövar Abraham

221Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sa till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag (hebr. hineni) är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i 1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Ordet förekommer tre gånger i detta kapitel, se vers 7 och 11. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i 1 Sam 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.] 2Han (Gud) sa: "Ta nu (jag ber dig) din son, din ende (dyrbare – hebr. jachid) son som du älskar (hebr. ahava) – Isak, och gå till Morias land och offra honom där som brännoffer (hebr. olah) till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om." [I den här versen används ordet jachid för första gången. Ordet beskriver något som är dyrbart. Abraham hade ju även Ismael, men Isak är den ende, enfödde sonen till Sarah. Även ordet för älska ahava används första gången i GT här. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss genom att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.] 3Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (hebr. naar) [tjänstefolk] och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom. 4På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta. 5Abraham sa till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och ynglingen (hebr. naar) går vidare, vi ska tillbe (ordagrant: "buga, böja oss i vördnad" – hebr. shachah) och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Det hebreiska ordet naar används om tonåringar och yngre män. Samma ord används både om Abrahams tjänare som var unga män och hans son Isak, se vers 3, 5, 12, 19. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Sarahs ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1–5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
6Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans. 7Isak pratade med sin far Abraham och sa: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sa: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se även vers 1 och 11.] 8Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]
9Och de kom till platsen som Gud (Elohim) hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där och lade i ordning veden. Sedan band (hebr. aqed) han Isak, sin son, och lade honom på altaret ovanpå veden. [Inom judendomen har denna berättelse fått namnet Akedah – "bindandet" av Isak.] 10Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
     11Då ropade en Herrens (Jahvehs) ängel till honom från himlen och sa: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Det är nu tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se även vers 1 och 7.]
12Då sa han [Herrens ängel]: "Lägg inte din hand på ynglingen (hebr. naar), gör ingenting mot honom, för nu vet [har jag personligen fått erfara] att du är en gudfruktig man (att du fruktar Elohim). Du har [ju] inte [ens] undanhållit din son, din ende [son], från mig." [Heb 11:17–19; Jak 2:21–23] 13Abraham såg sig omkring (lyfte upp sina ögon och tittade) och se, bakom [honom] var en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Då gick Abraham och tog baggen och offrade den som brännoffer istället för sin son. 14Och Abraham kallade den platsen (gav den platsen namnet) Herren (Jahveh) ser (förser, utser – hebr. raah), [eller] som man säger än i denna dag om berget: "Herren kommer att uppenbara sig (Jahveh jeraeh)." [Sista frasen kan också översättas: "på Herrens (Jahvehs) berg ska det förses." Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahveh-Jireh – "Herren vår försörjare" är ett av dem, se även 1 Mos 16:13; 17:1; 2 Mos 17:15; Ps 23:1; Dom 6:24; Jer 23:6.]
15Herrens (Jahvehs) ängel (budbärare) [1 Mos 16:7] ropade till Abraham från himlen en andra gång 16och sa: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son, 17som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port. 18I din säd ska alla jordens folkslag vara välsignade, eftersom du har lyssnat till min röst."
19Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Beer-Sheva och Abraham bodde i Beer-Sheva. [1 Mos 21:14]
20Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sa: "Se, Milkah har fött [åtta] barn till din bror Nachor." [1 Mos 11:29]
21Us (hebr. Ots), hans förstfödde
och Boz hans bror
och Kemoel, Arams far,
22och Kesed
och Chazo
och Pileddash
och Jidlaf
och Betoel.
23Och Betoel födde Rebecka,
dessa åtta födde Milkah åt Nachor, Abrahams bror.
24Hans konkubin som hette Reoma födde Tevach och Gacham och Tachash och Maacha.

Sarahs död

231Sarah blev 127 år [100 år och 20 år och 7 år] gammal, detta var åren som Sarah levde. [Sarahs ålder skrivs här på ett ovanligt sätt med ordet år (hebr. shanah) mellan varje del av sifforna. Ordagrant står det i hebreiskan: "hundra år och tjugo år och sju år", det mer vanliga hebreiska sättet skulle ha varit att skriva "hundra och tjugo och sju år". En tolkning är att det indikerar olika perioder i hennes liv.] 2Sarah dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sarah och gråta över henne.
3Abraham reste sig upp från sin döda [frus kropp] och talade till Chets söner [folkslaget hettiterna; ättlingar till Chet som var Kaanans son, se 1 Mos 10:15; 15:20; Jos 1:4] och sa: 4"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet." 5Chets söner svarade Abraham och sa till honom: 6"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska vägra att ge dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda [hustru Sarah]."
7Abraham reste sig och böjde sig ner [i respekt och vördnad] inför landets folk, Chets söner. 8Han talade med dem och sa: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son, 9att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
10Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sa, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid.] Han sa: 11"Nej, min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda." 12Abraham böjde sig [bugade för att visa respekt och vördnad] inför folket i landet. 13Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sa: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där." 14Efron svarade Abraham och sa: 15"Min herre, lyssna på mig, en bit land värt 400 shekel [totalt 4,6 kg] silver, vad är det mellan oss? Begrav därför din döda." 16Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade talat så att Chets söner hade hört det. 400 shekel [totalt 4,6 kg] silver i aktuell valuta som köpmännen använder.
17Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes 18som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port.
19Därefter begravde Abraham sin hustru Sarah i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land. 20Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]

Rebecka blir Isaks hustru

241Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahveh) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
     2Abraham sa till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft. 3Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahveh), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från kanaanéernas döttrar, bland dem som bor här. 4Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
     5Tjänaren sa till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?" 6Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit. 7Herren (Jahveh), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: 'Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land', han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån. 8Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit." 9Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
10Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim (betyder: de två flodernas Aram) [norra Mesopotamien], till staden Nachor. 11 På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.] 12Han sa: "Herre (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham. 13Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten. 14Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
15Och det hände att medan han fortfarande talade kom Rebecka ut [redan innan han avslutat sin bön], hon var född till Betoel, Milkahs son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln. 16Den unga kvinnan (tonårstjejen 14-17 år – hebr. naarah) var vacker att se på, en jungfru (avskild – hebr. betolah), ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
     17Tjänaren sprang mot henne och sa: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka." 18Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka. 19När hon hade gett honom att dricka sa hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.] 20Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.
     21Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahveh) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. 22När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en beka [5,8 gram – motsvarar en halv shekel, se 2 Mos 38:26] och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel [115 gram] i guld. 23Han sa: "Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?" 24Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milkah som hon födde till Nachor." 25Vidare sa hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i."
     26Mannen böjde sitt huvud och tillbad (kastade sig till marken inför) Herren (Jahveh). 27Han sa: "Välsignad är Herren (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahveh) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.] 28Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus.
     29Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan. 30Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sa: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan. 31Han sa: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahveh), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
     32Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom. 33Man satte fram mat för att han skulle äta men han sa: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sa: "Tala"
     34Då sa han: "Jag är Abrahams tjänare. 35Herren (Jahveh) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor. 36Och Sarah, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.
     37Min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Du ska inte ta en hustru till min son från kanaanéernas döttrar i vars land jag bor. 38Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son.' 39Jag sa till min herre: 'Men om kvinnan inte vill följa med mig?' 40Då sa han till mig: 'Herren (Jahveh) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus. 41Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed.'
     42Så idag kom jag till källan och sa: Herre (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam, 43se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: 'Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka', 44hon ska då svara: 'Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka', låt det vara den kvinna som Herren (Jahveh) har utvalt till min herres son.
     45Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sa till henne: 'Låt mig dricka, jag ber dig'. 46Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sa: 'Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också.' Då drack jag, och hon gav kamelerna vatten också. 47Jag frågade henne och sa: 'Vems dotter är du?' och hon svarade: 'Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milkah födde till honom.'
Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
48Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahveh) och välsignade Herren (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son. 49Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se vers 27] mot min herre så berätta det, och om inte så berätta det för mig, så att jag kan gå till höger eller till vänster." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Här används uttrycket mellan människor. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
50Då svarade Laban och Betoel och sa: "Det som kommer från Herren (Jahveh) kan vi inte tala ont eller gott om. 51Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahveh) har talat." 52När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahveh). 53Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor. 54De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten.

När de steg upp på morgonen sa han: "Skicka iväg mig till min herre."

     55Hennes bror och hennes mor sa: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå."
     56Han sa till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahveh) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
     57De sa: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun." 58De kallade på Rebecka och sa till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
59De sände iväg Rebecka, sin syster, och hennes barnskötare [Deborah, se 1 Mos 35:8] och Abrahams tjänare och hans män. 60De välsignade Rebecka och sa till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
61Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.
62Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev). 63Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående). 64Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel. 65Hon sa till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv. 66Tjänaren återgav (räknade upp – hebr. safar) för Isak allt vad han hade gjort. 67Isak tog in henne i sin mor Sarahs tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.

Abrahams död

251Abraham tog en annan hustru. Hennes namn var Keturah (hebr. Qetorah; betyder: rökelse/offer). [I 1 Krön 1:32 kallas hon bihustru och antyder att detta skedde tidigare.] 2Hon födde [sex barn] åt honom:
Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midjaniterna; Sippora var från den stammen, se 2 Mos 2:21; 3:1]
och Jishbak
och Shoach.

3Jokshan [Abrahams andra son med Keturah] fick
    Sheva
    och Dedan [Jes 21:13; Jer 49:8; Hes 27:20].
Dedans söner var
    Ashorim
    och Letoshim
    och Leummim.
4[Abrahams fjärde son med Keturah] Midjans söner var
    Ejfa
    och Efer
    och Henok (hebr. Chanoch)
    och Avida
    och Eldaa.
Alla dessa var Keturahs söner.
5Men Abraham gav allt han ägde till Isak. 6Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
7Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år. 8Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk. 9Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten. 10Fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1–20], där som Abraham begravde sin hustru Sarah. 11Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.

Ismaels fortsatta historia

[Här kommer en ny "toledot-enhet" som inleder den åttonde litterära enheten av tolv i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2.] 12Detta är Ismaels (hebr. Jishmaels) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – toledot) [enligt den ordning de föddes]. Abrahams son som egyptiskan Hagar, Sarahs tjänarinna, födde åt Abraham.
13Och detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
    Nevajot
    och Kedar
    och Adbeel
    och Mivsam

     14och Mishma
    och Doma
    och Massa

     15Chadad
    och Teima,
    Jetor,
    Nafish
    och Kedma.
16Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [1 Mos 17:20] efter deras nationer.
17Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [1 Mos 25:8] 18De bodde från Havila (hebr. Chavila) till Shor, som ligger före Egypten som sträcker sig mot Assyrien [området från norra Sinai till gränsen mot västra Mesopotamien]. Han [Ishamael, se 1 Mos 16:12] föll (fick sin lott; bosattes sig; kom i strid; dog) mot (ansikte, öster om) sina bröder.

Isaks fortsatta historia

[Här kommer en ny "toledot-enhet" (den nionde av tolv i Första Moseboken). Skapelseberättelsen inleder och sedan följer 11 enheter som börjar med det hebreiska ordet toledot, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Berättelsen tar vid från kapitlet 1 Mos 24 där Isak får sin hustru Rebecka. Den nya information som läsaren får här är att Isak var 40 år när han tog Rebecka till hustru.] 19Detta är Isaks, Abrahams sons, redogörelse (fortsatta historia – hebr. toledot).

Abraham blev far till Isak.
20Och det var så (hebr. vajehi) att Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och syster till araméen Laban, som hustru åt sig. [Detta var området kring Haran i övre Mesopotamien. Isak blir 180 år (1 Mos 35:28), vilket gör att han fortfarande har 140 år kvar av sitt jordeliv när han gifter sig. Inom den judiska kulturen är mannen kring 18-20 och kvinnan ofta 14-15 år vid giftermålet, men då är livslängden 70-80 år.] 21Isak bönföll (bad till – hebr. atar) Herren (Jahveh) för sin hustru, eftersom hon var ofruktsam. Herren (Jahveh) bönhörde (hebr. atar) honom och Rebecka blev havande. [Isak var 40 år när han gifte sig med Rebecka och 60 år när bönesvaret kom, se vers 20 och 26. Det var en uthållig bön under närmare 20 års tid. Ordet för bön här är ovanligt.] 22Men barnen bråkade med varandra [sparkade varandra våldsamt] inom henne [på ett ovanligt och troligtvis smärtsamt sätt]. Så hon sa: "Varför ska det vara så här för mig?" [Ordagrant: ´Om så här, varför detta jag´. Varför ska jag drabbas av det här?] Och hon gick för att utkräva (begära svar – hebr. darash) av Herren (Jahveh). 23Herren (Jahveh) sa till henne:
"Två folk (hebr. gojim) finns i ditt moderliv (hebr. beten)
    ja, två stammar (etniska grupper – hebr. leom) ska breda ut sig (hebr. parad) från ditt sköte (hebr. meeh).
Den ena stammen ska vara starkare
    än den andra
och den äldre
    ska tjäna den yngre." [Rom 9:10–13] [Samma ord för utbredas används i översikten av nationerna, se 1 Mos 10:32.]
24När tiden var inne (dagarna var fyllda) för henne att föda. Och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, läsaren förflyttas in i tältet där hon ska föda]: Det var tvillingar i hennes moderliv! 25Och ut kom den förste, rödaktig (hebr. admoni) var hela han, som en hårig (hebr. sear) klädnad [mantel]. Och de gav honom namnet Esau. [Hans rödaktiga färg är snarlikt ordet för edomit (hebr. adomi) det folkslag som ska komma från honom, se vers 23. Även ordet för hårig anspelar på namnet för det område Esau skulle bo på, Seirs bergsbygd, se 1 Mos 36:8.] 26Och efter kommer hans bror – och hans hand håller tag om Esaus häl (hebr. akev). Och man gav honom namnet Jakob (hebr. Jaaqov). Isak var 60 år gammal när de föddes. [Båda sönernas namn finns med i ordlekar. Jakobs namn anspelar på att han "håller hälen". Den äldre brodern benämns alltså efter sitt utseende och den yngre efter sina handlingar. Esau är född rödaktig och Jakob är född att ta någon i hälen. Verbet aqav har en negativ betydelse att tränga undan, bedra och ta undan, se 1 Mos 27:36; Jer 9:4.]
27Och pojkarna växte upp. Och Esau blev en man som behärskade jakt [väl förtrogen med jakt och blev en skicklig jägare] – en fältets man, medan Jakob blev en stillsam (hebr. tam) man som höll sig bland tälten. [Kontrasterna mellan bröderna fortsätter. Esau är äventyrlig och gillar att vara ute, medan Jakob är förnöjd med att vara hemma. Ordet tam har också betydelsen oklanderlig, men här är det mer i betydelsen av "helhet" i tillvaron, han är nöjd med att vara hemma.] 28Och Isak älskade Esau, eftersom han fick äta av hans villebråd [ordagrant: ´för villebråd i hans mun´], medan Rebecka älskade Jakob.
     29Jakob hade kokat (hebr. zid) ett hopkok (soppa – hebr. nazid), [just] då kom Esau in från fältet och han var utmattad. [Ordet för att koka (hebr. zid) är snarlikt ordet för att jaga (hebr. tsod). Det är den enda likheten i vad de gör.]
     30Och Esau sa till Jakob: "Låt mig genast få glufsa i mig (sluka, svälja ner – hebr. laat) av det röda (hebr. edom), det där röda där, för jag är utmattad!" Därför gav man honom namnet Edom. [Ordet för att äta används bara här i GT. I senare rabbinsk litteratur används det om djur som äter. Esau förmår sig inte heller att säga "soppan", han kallar det bara "det röda" och vill ha det på en gång.]
     31Och Jakob svarade: "Först (denna dag), sälj din förstfödslorätt (hebr. bechorah) till mig." [Den förstfödde sonen fick dubbel arvslott, se 5 Mos 21:17.]
     32Esau sa: "Se, jag är döende, så vad betyder den då för mig – förstfödslorätten?"
     33Jakob sa: "Först (denna dag), ge mig din ed." Och han gav honom sin ed. Ja, han [Esau] sålde sin förstfödslorätt till Jakob. [Jfr vers 31, samma uttryck att först göra något. Jakobs "ge mig din ed" här skiljer sig dramatiskt från den i 1 Mos 47:31 där han är en äldre man, helt beroende av sin son Josef för sin sista önskan.] 34Och Jakob ger Esau bröd och linssoppa. Då åt han. Då drack han. Sedan steg han upp. Och så gav han sig iväg. Så föraktade Esau [lättvindigt övergav] sin förstfödslorätt. [Verben i versen (5 på rad) förstärker hur Esau agerar utan att tänka på konsekvenserna. Förstfödslorätten var en gåva från Herren (Jahveh). Hans lättsinne blir ett varnande exempel på någon som är oandlig, se Heb 12:16–17.]

Isak och Avimelech

261Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanaan och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.] 2Herren (Jahveh) visade sig för honom och sa: "Gå inte ner till Egypten [så som Abraham gjorde när det blev hungersnöd, se 1 Mos 12:10]. Slå läger (hebr. shachan) i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. 3Stanna (bo – hebr. gor) [lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt] i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [1 Mos 15:18–19], 4och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens folkslag (hednafolk) bli välsignade [1 Mos 12:1–3], 5eftersom Abraham lyssnade på min röst och vaktade (höll; vakade över; levde efter) det som skulle vaktas (hebr. mishmar): mina budord (hebr. mitzvot), mina förordningar (hebr. chuqim; ordagrant 'saker inristat') och min undervisning (hebr. Torah)." [Redan här används fyra olika hebreiska uttryck för Guds ord som inte ges till folket förrän Mose skriver ner de fem Moseböckerna:

mishmar – generellt ord för något som ska iakttas och efterlevas
mitzvot – budord, klara tydliga befallningar
chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring
Torah – undervisning, vägledning och instruktioner.

Det tycks självklart att redan Abraham, som den förste israeliten, lever efter dessa Guds ord och bud.]
6Så Isak vistades (hebr. jashav) i Gerar.
     7Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sa: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru." – [Han tänkte:] "Annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se på." [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se 1 Mos 12:13–19; 20:2–5. På samma sätt som i Abrahams fall var fruktan orsaken till lögnen.]
     8Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Jitschaq) skrattade (kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade" – hebr. tsachaq) med Rebecka, sin hustru. [Hebr. tsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder skratt, se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligade Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.] 9Avimelech kallade på Isak och sa: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga: Hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sa för mig själv: Annars dör jag för hennes skull."

     10Avimelech sa: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
     11Avimelech befallde allt folket och sa: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
     12Isak sådde i landet och fick samma år en hundrafaldig skörd [den största avkastningen man kan få, se Matt 13:8] och Herren (Jahveh) välsignade honom. 13Mannen blev stor och växte mer och mer till dess han blev mycket stor. 14Han hade boskapshjordar och kreatursbesättningar och ett stort hushåll och filistéerna avundades honom. 15Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans far Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med stoft [löst material som sten, grus och jord].
     16Avimelech sa till Isak: "Gå ifrån oss för du är mycket mäktigare än vi."
     17Isak lämnade området och slog läger i Gerars dal (wadi – hebr. nachal) och bosatte sig där. 18Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
     19Isaks tjänare grävde i dalen och fann en plats med en källa med levande (friskt) vatten. 20Gerars herdar tvistade med Isaks herdar och sa: "Vattnet är vårt". Han gav källan namnet Esek [som betyder argument, tvist eller strid], eftersom de tvistade med honom. 21De grävde en annan brunn och de tvistade om den också. Han gav den namnet Sitna. [Hebr. sitna betyder anklagelse, beskyllning eller kiv.] 22Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sa: "Nu har Herren (Jahveh) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.] 23Han gick upp från den platsen till Beer-Sheva [1 Mos 21:14]. 24Herren (Jahveh) visade sig för honom samma natt och sa: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
     25Han byggde ett altare där och åkallade Herrens (Jahvehs) namn och slog upp sitt tält på platsen och Isaks tjänare grävde en brunn på platsen.
     26Sedan gick Avimelech till honom från Gerar med Achuzat, hans rådgivare (personlige vän – hebr. merea), och Pichol, officer över hans här. 27Isak sa till dem: "Varför kommer ni till mig, ni som hatar mig och har sänt bort mig från er?"
     28De svarade: "Vi såg tydligt att Herren (Jahveh) var med dig, och vi tänkte (sa) att det borde vara en ed mellan oss, mellan oss och dig, så låt oss skära ett förbund med dig, 29så att du inte skadar oss, såsom vi inte har rört dig. Så som vi inte har gjort annat än gott mot dig och har sänt iväg dig i frid, så är du nu Herrens (Jahvehs) välsignade."
     30Han gjorde en måltid för dem och de åt och drack. [Denna notis om att de åt och drack och sedan på morgonen avlägger förbundseden är alla tydliga hänvisningar till att de ingår ett komplett blodsförbund.] 31Och de steg upp på morgonen och svor (ingick förbundsed) till varandra och Isak sände iväg dem och de lämnade honom i frid.
     32Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sa till honom: "Vi har funnit vatten."
     33Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.] 34När Esau var 40 år gammal tog han Judit till hustru, dotter till hettiten Beeri och Basmat, dotter till hettiten Eilon. 35Dessa [kvinnor] blev en källa till bitterhet (en sorg, ordet kan även betyda uppror) för Isak och Rebecka. [Att bara den äldre brodern Esau nämns, och att föräldrarna är besvikna på honom, gör att läsaren anar att detta kommer att utvecklas mer i nästa kapitel. Esaus ingifte hos hettiterna används av Rebecka som en täckmantel för att skicka iväg Jakob till Paddan Aram för att hitta en hustru till honom, se 1 Mos 27:46; 28:5.]

Isak välsignar Jakob

271När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, sin äldre son och sa till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]

     2Och han sa: "Se, nu är jag gammal, men jag vet inte vilken dag jag ska dö. 3Därför, ber jag dig, ta dina vapen, ditt koger och din båge, och gå ut på fältet och fäll ett villebråd åt mig. 4Och tillred (gör – hebr. asah) något läckert [en välsmakande måltid med viltstek och tillbehör] åt mig, något som jag älskar. Och för det till mig. Och jag ska äta. Gör detta så att jag kan [ordagrant: min själ] välsigna dig innan jag dör."
     5Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut på fältet för att jaga en hjort och ta hem den. 6Rebecka talade med sin son Jakob och sa: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga: 7'Hämta ett villebråd till mig och tillred (gör) något läckert så att jag kan äta och välsigna dig inför Herren (Jahveh) innan jag dör.' 8Därför, min son, lyssna noga och gör som jag befaller dig. 9Gå till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag tillreda (göra) något läckert åt din far, något som han tycker om. 10Och du ska ge det till din far så att han kan äta, så att han kan välsigna dig innan han dör."
     11Jakob sa till sin mor Rebecka: "Se, min bror Esau är en hårig man och jag är en slät man. 12Min far kan till äventyrs vilja känna på mig och då blir jag som ett hån för honom och jag drar en förbannelse över mig och inte en välsignelse."
     13Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma, min son, lyssna bara på min röst och gå och hämta dem åt mig."
     14Och han gick och hämtade och förde dem till sin mor och hans mor tillredde något läckert (en lyxig måltid), en sådan som hans far älskade. 15Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, utvalda (finaste, bästa) kläder [någon form av högtidsdräkt] som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob. 16Och hon satte skinn från killingarna på hans händer och på den lena (hårlösa) delen av hans nacke. 17Och hon gav den läckra rätten och bröd som hon gjort i ordning i sin son Jakobs händer.
     18Och han kom till sin far och sa: "Min far!"
    Han sa: "Här är jag, vem är du, min son?"

     19Då sa Jakob till sin far [och ljög]: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du talat till mig (det du bett mig om). Stå upp [och kom], jag ber dig, sitt och ät av min anrättning [villebråd], så att du (din själ) kan välsigna mig."
     20Men Isak frågade sin son: "Hur har du funnit det så snabbt, min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahveh Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant: ´sände mig framför hans ansikte´)."

     21Då sa Isak till Jakob: "Kom nära, jag ber dig, så att jag får känna på dig min son, om du verkligen är min son Esau eller inte."
     22Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sa: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer." 23Och han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus händer, och han välsignade honom. 24Och han sa: "Är du verkligen min son Esau?"
    Och han svarade: "Det är jag."

     25Och han sa: "För det nära mig och jag ska äta av min sons anrättning så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack. 26Och hans far Isak sa till honom: "Kom nära nu och kyss mig min son."
     27Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sa:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahveh) har välsignat.
28Må Gud (Elohim) ge dig himlarnas dagg
    och jordens feta [rika/välsignade] platser,
    och överflöd av säd och vin.
29Låt folken (hebr. am) tjäna dig
    och folkgrupper (etniska grupper – hebr. leom) böja sig inför dig [i respekt och vördnad].
Var en herre över dina bröder,
    och låt din mors son böja sig inför dig.
Förbannad (hebr. arar) är var och en som förbannar (arar) dig,
    och välsignad är var och en som välsignar dig. [1 Mos 12:3]"
30Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt. 31Och även han tillredde (gjorde) något läckert [en välsmakande måltid med viltstek och tillbehör] och bar in till sin far och han sa till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
     32Och Isak hans far sa till honom: "Vem är du?"
    Han svarade: "Jag är din son, din förstfödde, Esau."

     33Och Isak darrade våldsamt och sa: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
     34När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sa till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
     35Men han [Isak] svarade: "Din bror [Jakob] kom med list och har tagit din välsignelse."
     36Och han [Esau] sa: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
     37Och Isak svarade och sa till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig, min son?"
     38Och Esau sa till sin far: "Har du inte någon välsignelse, min far? Välsigna mig, även mig, min far." Och Esau lyfte upp sin röst och grät.
     39Och Isak, hans far, svarade och sa till honom:
"Se, fjärran från jordens feta [rika/välsignade] platser ska din boning vara
    och utan himlarnas dagg från ovan.
40Med hjälp av (genom) ditt svärd ska du leva [genom att plundra och röva, se Amos 1:11],
    och du [Esau och dina efterkommande – edomiterna] ska tjäna din bror [Jakob/Israel],
och det ska ske när du bryter dig loss (irrar runt)
    att du skakar av dig hans ok från din nacke." [Denna anti-välsignelse är hälften så lång som den som först var tänkt för den äldste sonen, se vers 28–29. Orden här är motsatta, jfr vers 39 med vers 28 där även ordningen av dagg/feta är reverserad till feta/dagg. Orden här blir en profetia över Esaus ättlingar, edomiterna. De försöker slå sig fria under Salomos regeringstid, se 1 Kung 11:14–22. Deras frigörelse kommer i revolten mot kung Jehoram, se 2 Kung 8:20–22; 2 Krön 21:8–10.]

Jakob flyr till Laban

41Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sa (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
     42Och Esaus, hennes äldre sons, ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, sin yngre son, och sa till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, sorg-tröstar sig själv (hebr. nacham) [känner sorg, men kommer snart att agera] och har för avsikt att döda dig. 43Lyssna därför, min son, till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran (hebr. Charan), 44och stanna hos honom några dagar till dess din brors raseri har lagt sig, 45till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
     46Och Rebecka sa till Isak: "Jag är avskyr mitt liv (är trött på livet) på grund av Chets döttrar [som Esau gift sig med, se 1 Mos 26:34–35]. Om [nu också] Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, varför skulle jag då leva?"
281Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sa till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar. 2Stå upp och gå till Paddan-Aram [i norr; övre Mesopotamien, nuvarande sydöstra Turkiet] till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror. [Laban och Rebecka var syskon, och deras far hette Betoel, se 1 Mos 22:23.] 3Och Allsmäktig Gud (El Shaddaj) välsignar dig och gör dig fruktsam och förökar dig så att du blir en församling av folk, 4och ger till dig Abrahams välsignelser och till din säd med dig, så att du kan ärva landet som du vistats i, som Gud (Elohim) gav till Abraham." 5Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till araméen Laban, som var son till Betoel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.
     6När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar", 7och att Jakob lyssnat till sin far och till sin mor och hade gått till Paddan-Aram, 8och Esau såg att Kanaans döttrar inte behagade hans far, 9då gick han till Ismael och tog Machalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade. 10Jakob lämnade [sina föräldrar Isak och Rebecka och sin bror Esau i] Beer-Sheva och begav sig mot Haran. [Haran ligger i Mesopotamien, ca 80 mil norr om Beer-Sheva, minst en månads vandring till fots. Rebeckas plan att klaga över Esaus kanaaneiska hustrur hade lyckats. Hon fick sin man Isak att skicka i väg hennes favoritson Jakob för att hitta en hustru långt i norr, och på så vis skydda honom från att bli dödad av sin tvillingbror Esau.] 11Jakob kom till platsen [en speciell plats som kommer att bli en helig plats] där han måste stanna över natten eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen, placerade den vid huvudet och lade sig ned för att sova på platsen. [I hebreiskan används "platsen" i bestämd form tre ggr. Allteftersom berättelsen utvecklas blir det till den heliga platsen Betel (se vers 19) som betyder "Guds hus". Det är 3-4 dagars vandring från Beer-Sheva till Betel som ligger 2,5 mil norr om Jerusalem. Stenen kan ha använts som kudde, eller tjänat något annat syfte. Det verkar inte som om Jakob ännu var helt övertygad om att Herren var den ende Guden, se vers 20–21. Många folk över hela jorden ser vissa stenar som magiska och heliga, och kanske hade han också sådana föreställningar. Här går solen ner, det är först i 1 Mos 32:31 (20 år senare) när Jakob kommer tillbaka, försonad med Gud och på väg att försonas med sin bror, som solen går upp igen. Det är en mörk tid med 14 år som livegen slav åt Laban, se 1 Mos 31:41.] 12Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den. [Jesus är denna stege, se Joh 1:51. Han är den som förbinder himlen med jorden, det övernaturliga med det naturliga! Det är också intressant att notera att riktningen är att änglar "stiger upp" och sedan ner. Texten säger inte om det är samma änglar som först går upp och sedan ner. De kan ha kommit för att rapportera slutförda uppdrag för att sedan stiga ner med nya uppgifter. Judiska rabbiner lär att änglarna i landet steg upp till himlen, och änglarna som verkar utanför Israel steg ner.]
13Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32:24–28.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd [efterkommande]. 14Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. [1 Mos 12:3; 15:5; 22:16–18] 15Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har talat till dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner (nationen Israel) och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
     16[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sa: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte." 17Han greps av fruktan och sa: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlarnas port." 18Och Jakob steg upp tidigt på morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovanpå den. 19Och han gav platsen namnet Betel. Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) var Loz stadens namn till en början. 20Och Jakob avlade ett löfte och sa: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med, 21så att jag kommer tillbaka till min fars hus i frid (shalom), då ska Herren (Jahveh) vara min Gud (Elohim), 22och denna sten som jag har rest upp som en pelare ska vara Guds (Elohims) hus, och av allt som du ger mig ska jag ge tionde till dig."

Jakob kommer till Paddan-Aram

291Och Jakob lyfte sin fot (fortsatte sin färd) [från Betel mot Paddan-Aram, se 1 Mos 28:1, 19] och kom till österns söner [bred term för folkslagen öster om Kanaan]. [Uttrycket "lyfta upp sin fot" är ovanligt. Ordet lyfta upp (hebr. nasa) brukar användas om "att lyfta upp sina ögon". Kanske är det författarens sätt att förbereda läsaren att vara uppmärksam på nästa gång detta ord används, vilket är i vers 11. Det kan även vara en koppling till drömmen föregående natt då han blickade upp och såg stegen och änglarna och fick ett möte med Gud, se 1 Mos 28:12–13.] 2Och han såg och se, en källa på fältet, och tre flockar med får låg vid den. För från den källan gav de flockarna vatten att dricka. Och stenen över källans öppning var stor. 3Och dit samlades alla flockar och de rullade stenen från källans öppning och gav fåren att dricka och lade tillbaka stenen över källans öppning på sin plats.
     4Jakob frågade dem: "Mina bröder, vilka är ni?"
    De svarade: "Vi är från Haran." [1 Mos 11:31]

     5Då frågade han dem: "Känner ni Laban (hebr. Lavan – betyder "vit"), Nachors son?"
    De svarade: "Vi känner honom."

     6Han frågade dem: "Är det väl med honom?"
    Och de svarade: "Det är väl, och se, Rakel (hebr. Rachel), hans dotter, kommer med fåren."

     7Han sa: "Det är fortfarande mitt på dagen och inte tid att samla ihop boskapen. Ge fåren vatten och valla dem (för dem ut på bete)."
     8Men de svarade: "Vi kan inte förrän alla flockar har samlats ihop och de rullar undan stenen från källans öppning, sedan vattnar vi fåren."
     9Medan han fortfarande talade med dem kom Rakel med sin fars får, för hon vallade dem. 10Och det hände att när Jakob såg Rakel, hans morbror Labans dotter, och hans får, kom Jakob nära och rullade undan stenen från källans öppning och gav Labans flock vatten. 11Och Jakob kysste Rakel och lyfte upp sin röst och grät. 12Och Jakob berättade för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade det för sin far.
     13Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob, hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han återgav (räknade upp) allting för Laban.

Jakob gifter sig med Leah och Rakel

14Och Laban sa till honom: "Med säkerhet är du mina ben och mitt kött." Och han vistades hos honom i en månads tid. 15Och Laban sa till Jakob: "Eftersom du är min släkting (bror – hebr. ach), ska du inte tjäna (arbeta för, betjäna – hebr. avad) mig för ingenting. Berätta för mig vilken lön jag ska ge dig." [Ordet för att tjäna (hebr. avad) betyder att odla och arbeta (2 Mos 20:9; 2 Mos 1:13) men också att tillbe (2 Mos 7:16). I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärlden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. I Bibeln hör tillbedjan och arbete ihop.] 16Och Laban hade två döttrar, den äldre hette Leah och den yngre var Rakel. 17Och Leahs ögon var svaga men Rakel hade en vacker gestalt och var vacker att se på. 18Och Jakob älskade Rakel och han sa: "Jag vill tjäna dig sju år för din yngre dotter Rakel."
     19Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än att jag ska ge henne till någon annan man, stanna hos mig." 20Så Jakob tjänade sju år för Rakel, men i hans ögon var det bara som några få dagar, på grund av den kärlek han hade till henne.
21Sedan [sju år senare] sa Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
     22Så Laban samlade ihop alla platsens män och gjorde en fest. 23Och det skedde på kvällen att han tog sin dotter Leah och förde till honom, och hon kom in till honom. 24Och Laban gav sin tjänarinna Zilpah som tjänarinna till sin dotter Leah.
     25Och det hände på morgonen att se, det var Leah, och han sa till Laban: "Vad är detta du har gjort mot mig? Har jag inte tjänat dig för Rakel? Varför har du bedragit mig?"
     26Laban svarade: "Vi gör inte så här (det är inte vår sed) att vi ger den yngre före den förstfödda [äldre]. 27Fullfölj veckorna för denna och vi ska även ge dig den andra för det arbete som du ska göra i ytterligare sju år."
     28Och Jakob gjorde så och fullföljde sina veckor, och han gav honom Rakel, sin dotter, till hustru.
     29Och Laban gav sin tjänarinna Bilhah (betyder: bekymrad) som tjänarinna till sin dotter Rakel. 30Och han [Jakob] gick in även till Rakel och han [Jakob] älskade Rakel mer än Leah, och tjänade hos honom [Laban] ytterligare sju år. [Att Jakob älskar Rakel mer än Leah leder till avundsjuka, se 1 Mos 29:31, 33; 30:1, 15. Jakob arbetar sju år före giftermålet med Leah och Rakel. Han förbinder sig sedan att arbeta sju år till, dvs. totalt 14 år.]

Jakobs familj blir stor (29:31-30:24)

[Följande stycke beskriver nu de sju åren efter giftermålet med Leah och Rakel. De 11 sönerna (och dottern Dina) som räknas upp här föds inom en sjuårsperiod, se 1 Mos 31:41; 30:25–26. Texten innehåller kontraster som älskad/hatad och fruktsam/ofruktsam. I det hebreiska språkbruket innebär det inte att Jakob aktivt "hatade" Leah (Klag 3:8; Amos 5:15), han älskade Rakel mer, som han arbetat två sjuårsperioder för att få gifta sig med. Betydelsen är snarare oälskad, negligerad och avvisad, se Jes 54:6; Mal 1:2–3. Se även 5 Mos 21:15–17; 1 Sam 1:5–6. I Ordspråksboken är en av fyra saker som får jorden att darra, just en "hatad" kvinna som blir gift, se Ords 30:23. Denna obalans blir tydlig där konflikten i familjen fortsätter mellan barnen. Senare föds Benjamin, se 1 Mos 35:18.] 31Och Herren (Jahveh) såg att Leah var hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), och han öppnade hennes livmoder, men Rakel var ofruktsam.

1. Ruben (Leahs första son) (1 Mos 49:3-4)

32Så blev Leah gravid och födde en son och hon gav honom namnet Ruben [hebr. Reoven – betyder: "Se, en son!"], för hon sa: "Eftersom Herren (Jahveh) har sett till min nöd (misär; mitt elände – hebr. oni) så kommer min man nu att älska mig."

2. Simeon (Leahs andra son) (1 Mos 49:5-7)

33Och hon [Leah] blev gravid igen och födde en son och sa: "Eftersom Herren (Jahveh) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simeon (hebr. Shimon – betyder: "höra").

3. Levi (Leahs tredje son)

34Och hon [Leah] blev gravid igen och födde en son och sa: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].

4. Juda (Leahs fjärde son) (1 Mos 49:8-12)

35Och hon [Leah] blev gravid igen och födde en son och hon sa: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahveh)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.

5. Dan (via Rakels tjänstekvinna Bilhah) (1 Mos 49:16-18)

301Och när Rakel såg att hon inte födde några barn till Jakob avundades hon sin syster och hon sa till Jakob: "Ge mig barn, annars dör jag."
     2Och Jakobs vrede upptändes mot Rakel och han svarade henne: "Är jag i Guds (Elohims) ställe, som inte har låtit dig få frukt i din livmoder?"
     3Då sa hon: "Se min tjänstekvinna Bilhah, gå in till henne och hon kan föda [och lägga det] på mina två knän [bli mitt barn], så att även jag kan bygga min familj (ordagrant: ´jag blir uppbyggd´) genom henne." [Det fanns en sed att lägga det nyfödda barnet på knäna, först på fadern (som genom att ta emot det erkände barnet som sitt eget) och sedan på modern. I det här fallet ska Bilhah lägga sitt barn på Jakobs och Rakels knän så det blir deras barn. Se även 1 Mos 50:23.]
     4Så hon gav honom Bilhah, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne. 5Och Bilhah blev gravid och födde en son till Jakob. 6Och Rakel sa: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. danan) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].

6. Naftali (via Rakels tjänstekvinna Bilhah) (1 Mos 49:21)

7Och Bilhah, Rakels tjänstekvinna blev gravid igen och födde en andra son till Jakob. 8Och Rakel sa: "Guds närkamper har jag utkämpat (stretat, 'vridit mig'; brottats) med min syster och jag har [verkligen] fått överhanden (övervunnit)." Så gav (kallade) hon honom namnet Naftali [betyder: "min kamp"; eller möjligtvis "slug närkamp"].

7. Gad (via Leahs tjänstekvinna Zilpah) (1 Mos 49:19)

9När Leah såg att hon hade lämnat (slutat) att bli gravid, tog hon Zilpah sin tjänstekvinna, och gav henne till Jakob som bihustru. 10Och Zilpah, Leahs tjänstekvinna födde en son till Jakob. 11Och Leah sa: "Lyckan (hebr. gad) har kommit!" Och hon gav (kallade) honom namnet Gad. [Namnet betyder lycka eller förmögenhet, men kan också betyda skara eller trupp.]

8. Asher (via Leahs tjänstekvinna Zilpah) (1 Mos 49:20)

12Och Zilpah, Leahs tjänstekvinna födde en andra son till Jakob. 13Och Leah sa: "Jag är glad (välsignad – hebr. asher) för döttrarna ska kalla mig lycklig." Och hon gav (kallade) honom namnet Asher. [Asher betyder glad och att känna sig välsignad, men även att vara ärlig och gå rakt fram.]

Ruben hittar alrunor – familjekonflikt

14
(1 Mos 30:14) Illustration med bildtexten Mandragora med grekiska bokstäver från Dioskorides verk "Om medicinska växter" skrivet 50-70 e.Kr.

Illustration med bildtexten Mandragora med grekiska bokstäver från Dioskorides verk "Om medicinska växter" skrivet 50-70 e.Kr.

Och Ruben [Jakobs förstfödde (med Leah), som nu var i 4-5 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. dodaj) på fältet och tog hem det till sin mor Leah. Då sa Rakel till Leah: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor." [Alla 11 söner (och dottern Dina) som räknas upp i 1 Mos 29:32–30:34 föds inom en sjuårsperiod (av fyra olika mödrar). Sedan Leah fött Ruben får hon tre barn till i rask följd. Sedan sker ett uppehåll då denna händelse inträffar. Ruben måste då vara 4-5 år, men inte äldre eftersom hon sedan får ytterligare tre barn i rask följd.
    Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. terafim). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den unge Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hundar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet dodaj (som också delar rot med namnet David), som är snarlikt ordet för kärlek (hebr. dod) och "min älskade" i Höga Visan, se Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]
15
(1 Mos 30:15) Alrunans frukter liknar både i storlek och form små gula körsbärstomater.

Alrunans frukter liknar både i storlek och form små gula körsbärstomater.

Och hon [Leah] sa till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit min man från mig? Ska du nu också ta min sons alrunor ('kärleksäpplen')?"
    Så Rakel sa: "Låt gå (ordagrant: därför), han kan ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."

     16När Jakob kom från fältet på kvällen gick Leah ut och mötte honom och sa: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Leah väntade inte hemma utan gick ut och mötte Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. jada, se 1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se 1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Leah föder står det bara att hon föder (1 Mos 29:32, 33, 34, 35), men de två sista föder hon "till Jakob" (vers 17 och 19), precis som Bilhah (vers 5 och 7) och Zilpah (vers 10 och 12). Även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se vers 23 och 1 Mos 35:18.]

9. Isaskar (Leahs femte son) (1 Mos 49:14-15, 1 Krön 12:32)

17Och Gud (Elohim) lyssnade till Leah och hon blev gravid och födde en femte son till Jakob. 18Och Leah sa: "Gud (Elohim) har gett mig min lön (hebr. shachar) eftersom jag gav min tjänstekvinna till min man. Och hon gav (kallade) honom namnet Isaskar (hebr. Jisashchar)." [Betyder det finns lön, kompensation eller belöning.]

10. Sebulon (Leahs sjätte son) (1 Mos 46:13)

19Och Leah blev gravid igen och födde en sjätte son till Jakob. 20Och Leah sa: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) honom namnet Sebulon (hebr. Zevolun). [Namnet betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]

Dina (Leahs dotter)

21Därefter födde hon [Leah] en dotter. Och hon gav (kallade) henne namnet Dina. [Dina betyder rätt eller domare, den feminina formen av Dan.]

11. Josef (Rakels förstfödda) (1 Mos 49:22-26)

22Gud (Elohim) kom ihåg Rakel och Gud (Elohim) lyssnade till henne och öppnade hennes livmoder. 23Hon blev gravid och födde en son och sa: "Gud (Elohim) har tagit bort min förebråelse (vanära, skam)." 24Och hon gav (kallade) honom namnet Josef och sa: "Herren (Jahveh) har förökat (hebr. josef) till mig ännu en son." [Josef betyder Herren förökar.]

[Rakel får ännu ett barn, men hon dör i barnsäng när hon får honom, se 1 Mos 35:18. Han får namnet Benjamin och blir den tolfte av Jakobs söner.]

Jakobs ohederliga planer

25Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sa till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land. 26Ge mig mina fruar och mina barn för vilka jag har tjänat dig och låt mig gå, för du känner mycket väl till hur jag har tjänat dig."
     27Och Laban sa till honom: "Om, jag ber dig, jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag har observerat tecknen, och Herren (Jahveh) har välsignat mig för din skull." 28Och han sa (vidare): "Utse åt mig din lön och jag ska ge dig den."
     29Och han sa till honom: "Du vet (har god kännedom om, är väl förtrogen med) hur jag har tjänat dig och hur din boskap har haft det med mig.
     30Innan jag kom hade du lite och den har förökat sig och blivit talrik, och Herren (Jahveh) har välsignat dig oavsett vart du har vänt dig. Och nu ska jag förse även mitt eget hus (hushåll)."
     31Och han sa: "Vad ska jag ge dig?"
    Och Jakob sa: "Du ska inte ge mig vad som helst, om du vill göra detta för mig, ska jag igen valla [vara en herde för] din flock och vakta den.
32Jag ska idag gå igenom dina hjordar och ta bort därifrån varje spräckligt och fläckigt, och alla mörka bland fåren, och de fläckiga och spräckliga från getterna, och de ska vara min lön. 33Så ska min rättfärdighet vittna mot mig idag och framåt, när du kommer för att se över min lön som är inför dig. Alla som inte är fläckiga och spräckliga bland getterna och mörka bland fåren, om de blir funna hos mig ska de räknas som stulna."
     34Och Laban sa: "Se till dig ska det vara enligt dina ord." 35Och den dagen tog han bort alla getter av hankön som var strimmiga och fläckiga och alla getter av honkön som var spräckliga och fläckiga, alla som hade något vitt (i pälsen), och alla de mörka bland fåren, och gav dem i sina söners hand. 36Och han lät det vara tre dagresor mellan sig själv och Jakob. Och Jakob vallade [tog hand om och skötte] resten av Labans flockar.
     37Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt på käpparna. 38Och han placerade käpparna som han hade skalat mittemot flockarna i rännorna, i vattentrågen dit flocken kom för att dricka, och de blev dräktiga när de kom för att dricka. 39Och flockarna blev dräktiga i käpparnas åsyn och flockarna födde strimmiga, spräckliga och fläckiga. 40Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock. 41Och det skedde när de starka i flocken skulle para sig att Jakob lade käpparna framför deras ögon i flockens vattentråg, så att de blev dräktiga bland käpparna, 42men när flocken var svag lade han inte dit dem. På det sättet blev de svaga Labans och de starka Jakobs. 43Och mannen förökades (bröt fram) väldigt mycket [Jakobs välstånd ökade] och hade stora flockar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor.

Gud låter Jakob fly

311Jakob fick höra hur Labans söner sa: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far." 2Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut (hans attityd var förändrad).
     3Då sa Herren (Jahveh) till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
     4Och Jakob skickade efter Rakel och Leah och bad dem komma ut på marken till hans hjord, 5och han sa till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud (Elohim) har varit med mig. 6Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft. 7Ändå har er far offentligt förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och ändrat min lön tio gånger [gång på gång], men Gud (Elohim) har inte tillåtit honom att göra mig något ont. [Det ovanliga ordet för att lura (hebr. talal) har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Labans sätt är som ett grymt skämt där Jakobs förväntning har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.] 8När han sa: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sa: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma. 9Så har Gud (Elohim) tagit er fars boskap och gett den åt mig. 10När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga. 11Och Guds (Elohim) ängel (budbärare) sa till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade: 'Här är jag (hebr. hineni; jag tar ansvar, står till förfogande).' 12Då sa han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig. 13Jag är den Gud (El) som såg dig i Betel [för 20 år sedan, se vers 38], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte [1 Mos 28:20–22]. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
     14Då svarade Rakel och Leah: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom? 15Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss. 16Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
     17Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna 18och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
     19Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar (hebr. terafim). 20Och Jakob smög sig i väg från araméen Laban utan att berätta för honom att han tänkte fly. 21Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.

Laban förföljer Jakob

22På tredje dagen berättade man för Laban att Jakob hade flytt. 23Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd [högplatån öster om Jordanfloden, sista anhalten innan Jakob kom till Kanaans land]. 24Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sa till honom: "Akta dig för att tala något mot Jakob, gott eller ont."
     25När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg. 26Då sa Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd. 27Varför flydde du i hemlighet (ordagrant: ´gömde du dig för att fly´)? [Samma ord för att gömma sig används om Adam och Eva, se 1 Mos 3:8, 11.] När du inte berättade tog du bort möjligheten för mig (stal du från mig) att kunna sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och kinnor-harpa. 28Du unnade mig inte ens att få kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har betett dig dåraktigt. 29Jag har makt (kraft – hebr. el) att göra er illa, men er fars Gud (Elohim) sa till mig i natt: 'Akta dig för att tala något mot Jakob, gott eller ont.' 30Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?"
     31Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld (rycka dem ifrån mig – hebr. gazal). 32Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det." Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
     33Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leahs tält och de båda tjänstekvinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leahs tält gick han in i Rakels tält. 34Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.
     35Och hon sa till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
     36Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sa till honom: "Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt? 37Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda. 38I 20 år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord. 39Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten. 40Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig. 41I 20 år [enligt judisk tradition år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger [gång på gång, se vers 7]. [Jakob jobbar först 7 år för Rakel, men Laban ger honom Leah. Några veckor senare får han Rakel (1 Mos 31:20, 25), men måste jobba ytterligare 7 år (1 Mos 31:29). Jakob jobbar sedan ytterligare 6 år, men då får han lön, se 1 Mos 30:28, 43.] 42Hade inte min fars Gud (Elohim) varit med mig – Abrahams Gud (Elohim) som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt."

Jakob och Laban försonas

43Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött? 44Kom nu, låt oss sluta förbund med varandra. Det ska vara vittne mellan mig och dig."
     45Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. 46Sedan sa han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset. 47Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
     48Och Laban sa: "Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig." Så fick det namnet Galed. 49Men det kallades också Mitspah [betyder: "vaktplats, utkik"], för han sa: "Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra. 50Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande."
     51Laban sa vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig. 52Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden. 53Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud."
    Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade.
54Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
     55På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.

Jakobs ohederliga planer

Jakob förbereder sig inför mötet med Esau

321Och Jakob gick sin väg och Guds (Elohims) ängel (budbärare) mötte honom. 2Och Jakob sa, när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbygd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se Jos 13:26, 30].
     3Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau, sin bror, till Seirs land [landet öster och söder om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap). 4Och han befallde dem och sa: "Så ska ni säga till min herre Esau: 'Så säger din tjänare Jakob, jag har vistats hos Laban och stannat till nu. 5Och jag har oxar och åsnor och småboskap och tjänare och tjänarinnor, och jag har sänt för att berätta för min herre, för att jag ska finna nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. chen) i dina ögon.' "
     6Och budbärarna återvände till Jakob och sa: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
     7Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger. 8Och han sa: "Om Esau kommer till det ena lägret och slår det, då kan det andra lägret som är kvar fly."
     9Och Jakob sa: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahveh), du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.' 10Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) och all sanning (trofasthet – hebr. emet) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger. 11Befria mig, jag ber dig, från min brors hand, från Esaus hand [upprepningen av hand förstärker hur han är i Esaus grepp], för jag är rädd för honom, annars kommer han att slå mig, mödrar med söner. [Ordagrant: 'mor på son' – hela familjen.] 12Och du sa: 'Jag ska göra dig gott, gott (verkligen göra dig gott – hebr. jatav jatav) och göra din säd som havets sand [1 Mos 22:17], vars antal inte kan räknas.' " [I vers 10 används orden nåd och sanning. De hör oskiljaktigt ihop och presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Sektionen har flera upprepningar, hand i vers 11 och gott i vers 12.] 13Och han höll sig där den natten, och tog av det han hade med sig en gåva till Esau, sin bror.
14200 getter av honkön
och 20 getter av hankön,
200 får
och 20 baggar,
1530 kamelston som gav di och deras föl,
40 kor
och 10 unga tjurar,
20 åsneston och 10 åsneföl.
16Och han [Jakob] gav dem i sina tjänares hand, varje flock för sig, och han sa till sina tjänare: "Gå över före mig och se till att hålla ett avstånd mellan flockarna."
     17Och han befallde de första [de som gick längst fram] och sa: "När Esau, min bror, möter er och frågar er och säger: 'Vilka är ni och vart går ni och vems är dessa framför er?' 18Då ska ni svara (säga): 'De är din tjänare Jakobs, det är en gåva sänd till min herre, till Esau, och se, han är även bakom oss.' "
     19Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sa: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom 20och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sa (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig." 21Gåvan gick över före honom och själv stannade han i lägret den natten.

Jakob brottas med Gud

22Samma natt steg Jakob upp och tog sina två hustrur [Leah och Rakel], sina två tjänarinnor [Bilhah och Zilpah] och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. 23Han tog dem och förde över dem till andra sidan forsen, och sedan skickade han över alla sina ägodelar. [Jabbok har tre källor: Wadi Amman (som börjar i närheten av staden Amman i Jordanien), Wadi Suwajli och Wadi al-Dhulajl. Floden rinner från öster från bergen i Gilead och mynnar ut i Jordanfloden mitt emellan Döda havet och Galileiska sjön. Själva ordet Jabbok är väldigt snarlikt det hebreiska ordet för "kamp". Ordagrant betyder Jabbok "att tömma", "hälla ur".] 24Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp. 25När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob, rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra. 26Sedan sa mannen: "Låt mig gå, för solen har börjat gå upp." Jakob svarade: "Jag släpper dig inte om du inte välsignar mig." 27Då svarade mannen honom: "Vad heter du?" Han svarade: "Jakob." [I GT reflekterar namnet personligheten. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar", ordagrant "en som tar genom hälen". Namnet står alltså för en människa som lurar och bedrar, något som har präglat Jakobs liv och nu blir uppenbart för honom.]
28Mannen sa: "Du ska inte längre heta Jakob (svindlare), utan Israel, för du har stridit mot både Gud (Elohim) och människor och vunnit (överlevt)." [Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att vi regerar tillsammans med Gud". På hebreiska är namnen Jakob och Israel helt olika förutom en bokstav som är gemensam, nämligen bokstaven jod. Detta är den minsta av alla hebreiska bokstäver och symboliserar därför ofta ödmjukhet. Detta förstärker att det enda som finns kvar av den gamle Jakob är hans ödmjukhet, han behövde bli tömd på sin egen stolthet. Jakob kämpade med Gud och i processen blev han ödmjuk. På den grunden blir han Israel, en ärlig man och en regent tillsammans med Gud som segrar! Se även Hos 12:3–4.] 29Då frågade Jakob: "Jag ber dig, berätta ditt namn för mig". Han sa: "Varför frågar du efter mitt namn?" Och han välsignade honom där.
     30Jakob kallade platsen Peniel [betyder: "vänd mot Gud"]. Han sa: "För jag har sett Gud (Elohim) ansikte mot ansikte, och överlevt." [En del ser mannen som Jakob brottas med som Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt, se även 1 Mos 16:13; Dom 13:3; Hos 12:4–5; Joh 1:14.]
31När han passerat Penoel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel i vers 30] såg han solen gå upp [första gången det nämns på 20 år, se 1 Mos 28:11], men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.] 32Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag, eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.

Även om Jakob fick ett nytt namn i vers 28 används hans gamla namn i vers 29 och även framöver (1 Mos 32:1, 10; 46:2). Namnbytet innebar inte att han aldrig skulle använda det namnet igen. När Simon får ett nytt namn (Petrus, se Joh 1:42) refereras det även fortsatt till hans gamla namn. (Matt 16:17). Namnändringen har att göra med innebörden av namnet, istället för att vara en som ljuger och lurar och kämpar mot Gud blir Jakob nu Israel, en som strider tillsammans med Gud.

Jakob presenterar sin stora familj

Mötet med Esau

(1 Mos 33:1) Jakob och Esau möts, målning av Meet Francesco Hayez, 1844.

Jakob och Esau möts, målning av Meet Francesco Hayez, 1844.

[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.] 331Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Leah och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna. 2Och han ställde tjänstekvinnorna och deras barn först och Leah och hennes barn efter och Rakel och Josef längst bak. 3Själv gick han över framför dem och böjde sig till marken sju gånger till dess han kom nära sin bror. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning, se 1 Mos 18:2; 19:1; 23:7, 12; 33:6, 7. Att upprepa gesten sju gånger förstärkte underkastelsen och äran som gavs. I egyptiska texter från El Amarna (1300-talet f.Kr.) avbildas vasaller som bugar sju gånger för farao.]
     4Men Esau sprang och mötte honom och omfamnade honom och föll honom om halsen och kysste honom och grät. 5Och han lyfte upp sina ögon och såg kvinnorna och barnen och frågade: "Vilka är dessa som du har med dig"?
    Och han [Jakob] svarade: "Barnen som Gud i sin nåd (oförtjänta kärlek – hebr. chanan) har gett sin tjänare."
6Sedan kom tjänstekvinnorna nära, de och deras barn och de böjde sig ner. 7Även Leah och hennes barn kom nära och böjde sig ner, och efter kom Josef nära och Rakel och de böjde sig ner. [Samma ordning som i vers 2–3.]
     8Sedan frågade han [Esau]: "Vad menar du med den stora skara (alla de läger) som jag mött [som du sänt framför dig]"?
    Och han [Jakob] svarade: "För att finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, min herre."

     9Och Esau sa: "Jag har nog, min bror, låt det du har vara ditt."
     10Och Jakob svarade: "Nej, jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, ta då emot gåvorna ur min hand, för så sant som jag har sett ditt ansikte, som när någon ser Guds (Elohims) ansikte, ger du mig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsah). 11Jag ber dig (vädjar), ta emot min gåva som jag har fört till dig, eftersom Gud (Elohim) har handlat med nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot mig, och eftersom jag har nog." Och han bad enträget och han tog emot den.
     12Och han sa till honom: "Låt oss fortsätta vår resa och låt oss gå och jag ska gå före dig." 13Och han sa till honom: "Min herre vet att barnen är späda och att flockarna och hjordarna som ger di är viktiga för mig, och om vi driver dem för hårt en dag kan hela flocken dö. 14Jag ber dig, må min herre gå över före sin tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."
     15Och Esau sa: "Låt mig lämna några från mitt folk med dig." Och han sa: "Varför detta? Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i min herres ögon."
16Och Esau återvände den dagen på sin väg till Seir. 17Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligtvis nuvarande Tell Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter sukkot på hebreiska.]
     18Och Jakob [vandrade vidare västerut, över Jordan och] kom välbehållen (i frid) till staden Shechem i Kanaans land när han kom från Paddan-Aram [1 Mos 25:20] och slog läger framför staden. [Shechem (betyder: skuldra) är nuvarande Nablus. Staden ligger i det centrala bergsområdet ca 70 kilometer norr om Jerusalem vid bergen Gerizim och Ebal. Jakob slår upp tälten framför staden, dvs. öster om den på de bördiga fälten.] 19Och han köpte den biten mark som han slog upp (bokstavligt spred ut) sina tält på, från Chamors söners hand, Shechems far, för 100 silvermynt (hebr. qesitah). 20Och han reste där ett altare och kallade det El-Elohei-Israel (Gud, Israels Gud). [Värdet på silvermyntet qesitah är okänt men motsvarar troligtvis en shekel, den grekiska översättningen Septuaginta översätter ordet med lamm, som såldes för en shekel, se även Jos 24:32; Job 42:11.]

Dina skändas av Shechem

[Dina är den sjunde och yngst av Leahs barn (1 Mos 30:21). Hon föddes i slutet på Jakobs 14:e år i Haran då han arbetade för Laban. Familjen blir kvar ytterligare 6 år i Haran (totalt är de 20 år där, se 1 Mos 31:38). Dina är alltså omkring 6 år när familjen flyttar till Sukkot (1 Mos 33:17). Där tillbringar de några år före flytten till Shechem. Några år förflyter och hon bör vara kring 12-13-årsåldern för att få gå ut själv. Eftersom hon är nästan jämnårig med Josef (1 Mos 30:21–22) kan hon inte vara äldre än 17 år, den ålder Josef är i några kapitel längre fram när han säljs av sina bröder, se 1 Mos 37:2. Dina är alltså 12-16 år när händelserna i detta kapitel inträffar.] 341Och Dina, Leahs dotter, som hon hade fött till Jakob, gick ut för att se (träffa) landets döttrar. [Hon umgås med kanaaneiska ungdomar i bygden.] 2Och Shechem, Chamors son, hivéen, landets furste, såg henne och han tog henne och låg med henne och förödmjukade henne. 3Och hans själ fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och han älskade ungmön och talade till ungmöns hjärta. 4Och Shechem talade med sin far Chamor och sa: "Ge mig denna ungmö till hustru."
     5Nu hörde Jakob att han hade skändat hans dotter Dina och hans söner var på fältet med boskapen, och Jakob teg till dess de kom.
     6Och Chamor, Shechems far, gick ut till Jakob för att tala med honom. 7Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
     8Och Chamor talade med dem och sa: "Min son Shechems själ längtar efter din dotter, jag ber dig, ge henne som hustru till honom. 9Och ingå äktenskap med oss, ge era döttrar till oss och ta våra döttrar till er. 10Och ni ska bo med oss och landet finns framför er (ligger öppet för er), bo och idka handel där och få era besittningar där."
     11Och Shechem sa till hennes far och till hennes bröder: "Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i era ögon, och det ni säger till mig ska jag ge. 12Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
     13Och Jakobs söner svarade Shechem och hans far Chamor med list och talade eftersom han hade vanhelgat deras syster Dina 14och sa till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse (vanära) mot oss. 15Endast på det villkoret kan vi samtycka med er, om ni blir som vi är, att alla era män blir omskurna, 16sedan kan vi ge våra döttrar till er och vi kan ta era döttrar till oss och vi kan bo tillsammans med er och vi kan bli ett folk. 17Men om ni inte vill lyssna till oss och omskära er, då tar vi våra döttrar och går vår väg."
     18Och deras ord var goda i Chamors ögon och i Shechems, Chamors sons, ögon. 19Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus. 20Och Chamor och hans son Shechem kom till stadens port [troligtvis den östra porten] och talade med stadens män och sa: 21"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar. 22Bara på det villkoret ska männen samtycka med oss (bo med oss), att vi blir ett folk, om varje man bland oss blir omskuren som de är omskurna. 23Ska inte deras boskap och deras ägodelar bli våra? Låt oss bara samtycka med dem så att de vill leva med oss."
     24Och alla som gick ut genom stadens port lyssnade till Chamor och till hans son Shechem, och varje man blev omskuren, alla som gick ut genom stadens port.
     25Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simeon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män. 26Och de slog Chamor och hans son Shechem med svärdsegg och tog ut Dina från Shechems hus, och gick vidare. 27Jakobs söner kom över de slagna och ödelade staden eftersom de hade vanhelgat deras syster. 28De tog deras flockar och deras hjordar och deras åsnor och det som fanns i staden och det som fanns på fältet, 29och allt deras av värde, och alla deras små och deras hustrur tog de som fångar, och ödelade allt som fanns i deras hus.
     30Och Jakob sa till Simeon och Levi: "Ni har dragit olycka över mig (skapat kaos, gett mig stora bekymmer). Nu kommer kanaanéerna och perisséerna som bor i landet att hata mig (ordagrant: ´jag har blivit en odör/stank bland dem´). Eftersom vi är få (jag är få i antal) kommer de att förena sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
     31Och de sa: "Ska någon få hantera vår syster som en sköka?"

Jakob återvänder till Betel

351Och Gud (Elohim) sa till Jakob. "Stå upp och gå upp till (hebr. alah) Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte." [Jakob lämnar nu Shechem som han bott i under omkring 10 år (1 Mos 33:18) och beger sig till Betel 3 mil söderut. Betel var den plats där Jakob omkring 30 åt tidigare fått möta Herren, se 1 Mos 28:19. Jakob "går upp", vilket också stämmer rent höjdmässigt då Betel ligger 350 meter högre än Shechem.]
2Då sa Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er och byt ut era kläder 3och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd), och som har varit med mig på den väg jag har vandrat." 4Och de gav Jakob alla främmande gudar som fanns i deras hand och ringarna i sina öron, och Jakob gömde dem under terebinten som fanns i Shechem. 5Och de vandrade och en gudsfruktan kom över alla städer runtomkring dem och man förföljde inte Jakobs söner.
     6Och Jakob kom till Loz som är i Kanaans land, det är detsamma som Betel [Betel betyder Guds hus, se även vers 15], han och folket som var med honom. 7Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av El (som betyder Gud) till platsen Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även 1 Mos 28:19.]
     8Och Deborah (hebr. Devorah), Rebeckas barnflicka, dog, och hon begravdes nedanför Betel under eken, och den fick namnet Alon-Bachot [betyder: "eken som gråter"].
     9Och Gud (Elohim) visade sig för Jakob igen när han kom från Paddan-Aram och välsignade honom. 10Och Gud (Elohim) sa till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob, utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
     11Och Gud (Elohim) sa till honom: "Jag är Allsmäktig Gud (El Shaddaj). Var fruktsam och föröka dig. Ett folk och flera folk ska komma från dig och kungar ska komma från din länd. [Ordet för länd syftar på hela den nedre delen av kroppen, inklusive könsorganen.] 12Och landet som jag gav till Abraham och Isak, det ger jag till dig, och till din säd efter dig ska jag ge landet." 13Och Gud (Elohim) steg upp från honom på den platsen där han talat med honom.
     14Och Jakob reste en pelare på platsen där han talat med honom, en stenpelare, och han hällde ut ett drickoffer på den och hällde olja på den.

Rakels död

15Och Jakob kallade platsen där Gud talat med honom för Betel [betyder Guds hus]. 16Och de vandrade från Betel och det var fortfarande ett stycke för att komma till Efratah, och Rakel födde, men hon hade en svår förlossning. 17Och det skedde när hon var i svåra födslosmärtor att barnmorskan sa till henne: "Frukta inte, för även detta är en son till dig." 18Och det skedde när hennes själ var på väg att lämna henne, för hon dog, att hon kallade honom Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. [Ben-Oni betyder min smärtas son, Benjamin betyder min högra hands son.]
     19Och Rakel dog och begravdes vid vägen till Efratah, det är Betlehem. [Jfr Jer 31:15] 20Och Jakob reste en pelare över hennes grav, det är Rakels gravpelare till denna dag.
     21Och Jakob vandrade och spred ut sina tält till Migdal-Eder ["tornet i Edar"; ordagrant "flockens torn"]. [Platsen är troligtvis mellan Betlehem och Hebron, se även Mika 4:8.]

Ruben skändar Bilhah

22Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilhah, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det. [Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Shechem, se 1 Mos 34:1–2. Rubens tilltag gjorde att han blev fördömd, se 1 Mos 49:4. Detta var både ett förbjudet incestförhållande (3 Mos 18:8) och ett försök att få auktoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilhah var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben risken att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Leah. Händelsen med alrunorna ("kärleksäpplena") kan också finnas med som bakomliggande orsak, se 1 Mos 30:14–15. Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.]

Jakobs tolv söner

Jakob hade tolv söner:
23Leahs [sex egna] söner:
    Ruben, Jakobs förstfödde,
    och Simeon
    och Levi
    och Juda
    och Isaskar
    och Sebulon (hebr. Zevolun).
24Rakels [två egna] söner:
    Josef och Benjamin.
25Rakels [två] söner via tjänstekvinnan Bilhah:
    Dan och Naftali.
26Leahs [två] söner via tjänstekvinnan Zilpah:
    Gad och Asher.
Dessa är Jakobs söner som föddes åt honom i Paddan-Aram. [Generellt uttalande för majoriteten av barnen. Benjamin föddes i Kanaan, se vers 16–17.]
27Och Jakob kom till Isak, sin far, i Mamre, till Kirjat-Arba, det är Hebron (hebr. Chevrón), där Abraham och Isak vistades. 28Och Isaks dagar var 180 år. 29Och Isak drog sitt sista andetag och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och fullkomnad (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.

Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Leah, Rakel, Bilhah och Zilpah) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning:

Leah
1. Ruben
2. Simeon
3. Levi
4. Juda

9. Isaskar
10. Sebulon

Rakel
11. Josef
12. Benjamin

Bilhah (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali

Zilpah (Leahs tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher

I GT finns totalt 28 uppräkningar, se även 1 Mos 49:3–28.

Esaus forsatta historia, i Kanaan

[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den tionde litterära enheten (av tolv) i Första Moseboken.] 361Detta är Esaus fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot), han kallas även Edom. [Han fick ge namn åt landet Edom och folkslaget edomiterna, se 1 Mos 25:30.]

Familj

Tre fruar

2Esau tog sig [tre icke-judiska] fruar från Kanaans döttrar [mot sin far Isaks vilja, se 1 Mos 28:1, 6]:
    Ada dotter till Elon, hettiten,
    och Oholivama, Anas dotter, hivéen Tsiveons sondotter
    
3och Basmat, Ismaels dotter, syster till Nevajot.

Fem barn

4Och Ada födde till Esau Elifaz (Elifas),
och Basmat födde Reoel,
5och Oholivama födde Jeosh och Jalam och Korach.

Detta är Esaus söner som föddes till honom i Kanaans land.

Flytten till Seir

6Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob. 7För deras ägodelar var för stora för dem för att bo tillsammans, och landet där de vistades kunde inte klara dem för all deras boskap. [Betet räckte inte till alla djur.] 8Och Esau bodde i Seirs bergsbygd. Esau är Edom.

Esaus fortsatta historia, som stamfar till edomiterna

[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den elfte litterära enheten (av tolv) i Första Moseboken.] 9Det här är Esaus fortsatta historia (släktträd – hebr. toledot) som stamfar till Edom i Seirs bergsbygd.
10Detta är namnen på Esaus söner:
    Elifaz, son till Ada, Esaus hustru, Reoel son till Basmat, Esaus hustru.
11Och Elifaz söner:
    Teman, Omar, Tsefo och Gatam och Kenaz.
12Och Timna var bihustru till Elifaz, Esaus son, och hon födde Amalek till Elifaz. Dessa är söner till Ada, Esaus hustru. [Amalek blir stamfar till amalekiterna. Detta folk är det första som anfaller Israels söner efter att de kommit ut ur Egypten och vandrat ungefär en månad från övergången av Vasshavet. I Refidim besegrar de amalekiterna 2 Mos 17:8–16. Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se 5 Mos 25:19. Därefter är det Saul som strider mot amalekiterna och är olydig, vilket gör att han inte längre får vara kung, eftersom han inte tillspilloger hela bytet och underlåter att döda deras kung. 1 Sam 15. I Esters bok är den onde Haman ättling till en amalekit. Han vill utrota alla judar men misslyckas. Amalek är också den andemakt som genom historien har stått för/representerat all slags antisemitism, dvs. en önskan att utrota judarna. Den har tagit sig många uttryck genom historien och även ersättningsteologin (som lär att judarnas roll helt ersatts av kristendomen) är en variant av antisemitismen.]
13Och dessa är Reoels söner:
    Nachat och Zerach, Shama och Miza. Dessa är söner till Basmat, Esaus hustru.
14Och dessa är söner till Esaus hustru Oholivama, Anas dotter, och sondotter [1 Mos 36:24–25] till Tsiveon: Och hon födde till Esau Jeosh och Jalam och Korach.
15Dessa är furstarna för Esaus söner, Elifaz söner, Esaus förstfödde: fursten för Teman, fursten för Omar, fursten för Tsefo, fursten för Kenaz, 16fursten för Korach, fursten för Gatam, fursten för Amalek. Dessa är furstarna som kommer från Elifaz i Edoms land. Dessa är Adas söner.
17Och dessa är söner till Reoel, Esaus son: fursten för Nachat, fursten för Zerach, fursten för Shama, fursten för Miza. Dessa är furstarna som kommer från Reoel i Edoms land. Dessa är söner till Basmat, Esaus hustru.
18Och dessa är sönerna till Oholivama, Esaus hustru: fursten för Jeosh, fursten för Jalam, fursten för Korach. Dessa är furstarna som kommer från Oholivama, Anas dotter, Esaus hustru. 19Dessa är Esaus söner, de och deras furstar, det är Edom.

Seirs släkt

20Detta var horén (ordagrant: "grottinvånaren" – hebr. chori) Seirs söner [sydöst om Döda havet i Edom], landets tidigare invånare: Lotan, Shobal, Sibon, Ana, 21Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horéernas stamfurstar, Seirs söner i Edoms land.
22Lotans söner var Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna.
23Shobals söner var Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam.
24Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.
25Anas barn var Dishon och Oholivama, Anas dotter.
26Dishons söner var Hemdan, Esban, Jitran och Keran.
27Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan.
28Dishans söner var Us (hebr. Ots) och Aran.
29Horéernas (hebr. chori) stamfurstar var Lotan, Shobal, Sibon, Ana, 30Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horéernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.

Edoms kungar

31Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.
32Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
33När Bela dog blev Jobab, Zerachs son, från Bosra, kung efter honom.
34När Jobab dog blev Husham från temaneernas land kung efter honom.
35När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom.
    Det var han som slog midjaniterna på Moabs mark, och hans stad hette Avit.
36När Hadad dog blev Samla från Masreka kung efter honom.
37När Samla dog blev Saul från Rehobot vid floden kung efter honom.
38När Saul dog blev Baal-Hanan, Akbors son, kung efter honom.
39När Akbors son Baal-Hanan dog blev Chadar [andra handskrifter Chadad] kung efter honom. Hans stad hette Pao och hans hustru hette Mehetavel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab.
40Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet, 41Oholivama, Elah, Pinon, 42Kenas, Teman, Mibsar, 43Magdiel och Iram.

Dessa var alltså Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar.
371Jakob bodde i landet där hans fäder vandrat runt, i Kanaans land.

Jakobs fortsatta historia (kap 37-50)

[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den tolfte och sista litterära enheten i Första Moseboken.] 2Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Moseboken. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster:

A Brödernas hat mot Josef (1 Mos 37:3–11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (1 Mos 37:12–36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (1 Mos 38:1–26)
   D Oväntade omvända roller – Perets och Zerach (1 Mos 38:27–39:23)
    E Josefs vishet (1 Mos 40:1–42:38)
     F Bröderna till Egypten (1 Mos 43:1–46:7)
      X Israels släkttavla (1 Mos 46:8–27)
     F´ Flytten till Egypten (1 Mos 46:28–47:12)
    E´ Josefs vishet (1 Mos 47:13–26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraim och Manasse (1 Mos 48:1–22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (1 Mos 49:1–28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (1 Mos 49:29–50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (1 Mos 50:15–26)

Josef, hans son, som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilhah [Dan och Naftali, se 1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpah [Gad och Asher, se 1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far. [Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se 1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilhah (Rakels tjänstekvinna) och Zilpah (Leahs tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Leah och Rakel, se 1 Mos 30:3, 9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10. I vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
3Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Leah, se 1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel" (hebr. ketonet passim) kan betyda långärmad eller mångfärgad. Troligvis hade den invävda trådar med andra färger eller mönster. Det var en vacker utsirad mantel som väckte uppmärksamhet.] 4När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste:

1. Ruben (Leah)
2. Simeon (Leah)
3. Levi (Leah)
4. Juda (Leah)
5. Dan (Bilhah, Rakels tjänstekvinna)
6. Naftali (Bilhah, Rakels tjänstekvinna)
7. Gad (Zilpah, Leahs tjänstekvinna)
8. Asher (Zilpah, Leahs tjänstekvinna)
9. Isaskar (Leah)
10. Sebulon (Leah)
11. Josef (Rakel)
12. Benjamin (Rakel)

Josefs två drömmar

5Josef drömde en dröm, och han berättade den för sina bröder, och de hatade honom ännu mer.
     6Han sa till dem: "Lyssna, detta är en dröm som jag har drömt. 7Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
     8Hans bröder sa till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.
9Han drömde en annan dröm och återberättade (räknade upp alla detaljer i den – hebr. safar) den för sina bröder och sa: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig." 10Han återberättade den för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sa till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?" 11Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.

Bröderna vallar fåren norrut

12
(1 Mos 37:12) Josefs bröder rör sig norrut från Hebron via Shechem till Dotan.

Josefs bröder rör sig norrut från Hebron via Shechem till Dotan.
Visa i bibelatlas

Hans bröder gick iväg för att valla sin fars hjord i Shechem (Sikem). [Shechem, nuvarande Nablus, ligger 11 mil norr om Hebron. En fem dagars vandring. Troligtvis är det torrt i trakten kring Hebron och Betlehem (se t.ex. Rut 1:1), så man tar flocken nordväst på framkanten av Juda bergsbygd där det är mer nederbörd och frodigare ängsmarker.] 13Israel sa till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]
     14Han sa till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
     15En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?" 16"Mina bröder letar jag efter", sa han, "Jag ber er, berätta för mig var de vallar sin hjord." [Den hebreiska ordföljden är "mina bröder jag söker". Att "mina bröder" kommer först förstärker Josefs tillit och hur han ser dem som sin familj, något som gör brödernas svek ännu större.] 17Mannen [i Shechem] sa: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga: Låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan. [Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i söder, via Damaskus till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha bodde senare i Dotan, se 2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se 1 Mos 32:24–32.]

Josef såld som slav

18
(1 Mos 37:18) En av alla de brunnar som finns vid Tell Dotan.

En av alla de brunnar som finns vid Tell Dotan.

De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom. 19De sa till varandra: "Se, där kommer den där 'drömmästaren'. 20Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
     21Men Ruben [den äldste bland bröderna] hörde det och räddade honom ur deras hand och sa: "Låt oss inte ta hans liv." 22Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sa så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far. 23När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella manteln [den vackra mångfärgade eller långärmade manteln som Jakob gett honom, se vers 3]. 24Och de grep honom och kastade honom i en brunn, brunnen var tom, det var inget vatten i den.
     25Sedan satte de sig ner och åt. [En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se 1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt 20 år senare kommer dock situationen bli omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se 1 Mos 42:3, 6.] När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten. 26Juda sa till sina bröder: "Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod? 27Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." Hans bröder lyssnade på honom. 28
(1 Mos 37:28) Övre delen av stelen med Hammurabis lagar. Hammurabi var kung i Babylon 1792-1750 f.Kr. Den hittades i Susa och finns numera på Louvren i Paris.

Övre delen av stelen med Hammurabis lagar. Hammurabi var kung i Babylon 1792-1750 f.Kr. Den hittades i Susa och finns numera på Louvren i Paris.

När de midjanitiska köpmännen [vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se 3 Mos 27:5. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten. [Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se 1 Mos 17:20; 37:25, 27, 36; 39:1; Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se 1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Keturah och deras son Midjan, se 1 Mos 25:1–4] 29Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet]. 30Han återvände till sina bröder och sa: "Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?" [Det hebreiska ordet för barn är jeled som beskriver ett litet barn. Även om Josef var 17 år (1 Mos 37:2), så ser Ruben honom som sin skyddsling. Vi anar desperationen och villrådigheten hos Ruben, vad ska han ta sig till, ska han försöka leta efter Josef eller fly från sin far.] 31De tog Josefs mantel och dödade en bock och doppade manteln i blodet. 32De skickade iväg den speciella manteln och tog den till deras far och sa: "Vi har funnit denna. Vet du om det är din sons mantel eller inte?"
     33Han kände igen den och sa: "Det är min sons mantel, ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvekan sliten i stycken." 34Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar. 35Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sa: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
36[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.

Juda och Tamar

[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Moseboken är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.] 381Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se 1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på över 500 meter.]

2Där fick Juda se dottern till en kanaaneisk man som hette Shoa [betyder "rikedom"], han tog henne och gick in till (hade sexuellt umgänge med) henne. [På liknande sätt som Esau, 1 Mos 26:34, lämnade Juda föreskrifterna och tog en hustru från en kanaaneisk familj, se 5 Mos 7:3–4; 1 Kung 11:1–2.] 3Hon blev gravid och födde en son och han gav honom namnet Er. [Er betyder "vaken", antagligen var det ett barn som inte sov så mycket!] 4Hon blev gravid igen och födde en son och hon gav honom namnet Onan [Uttalas "Ånan" och betyder "stark"]. 5Ännu en gång födde hon en son och gav honom namnet Shela [kan anspela på att sonen var efterfrågad i bön]. Han [Juda] var i Cheziv när hon födde honom. [Cheziv, kommer från verbet kazav (ljuga, tala osanning), det var en stad i Judéen, troligen ett annat namn för Achzib/Chezeva, se Jos 15:44; Mika 1:14–15; 1 Krön 4:22. Staden ligger 1 timmes vandring norr om Adullam, se vers 1. Intressant att Juda är borta i en stad som heter "falsk", när den tredje sonen föds. Läsaren anar att familjeförhållandena inte är de bästa, de två äldsta sönerna växer upp och blir onda i Herrens ögon, se vers 6, 10.]
6Juda tog en hustru till Er, sin förstfödde, och hennes namn var Tamar. 7Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens (Jahvehs) ögon och Herren (Jahveh) dödade honom. 8Då sa Juda till Onan (hebr. Ónan): "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn; ordagrant säd)." 9Men Onan (hebr. Ónan) visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror. 10Detta som han gjorde var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och han dödade honom också. [Här ser vi Bibelns första exempel på leviratäktenskap, se 5 Mos 25:5–10; Rut 2:20; 4:7–12; Matt 22:24.]

11Efter detta sa Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sa (tänkte för sig själv): Annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
12
(1 Mos 38:12) Timnah har identifierats med Tell Batash, där man gjort utgrävningar 1977-1989.

Timnah har identifierats med Tell Batash, där man gjort utgrävningar 1977-1989.

Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timnah, han och hans vän adullamiten Chira. 13Detta berättades för Tamar: "Se din svärfar går upp till Timnah för att klippa sina får." [Timnah, nuvarande Tell Batash, var en stad i Juda, 2 mil nordväst om Adullam och 7 km norr om Beit-Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se Jos 15:10. Det är här Simson så småningom tar en av filistéernas döttrar som fru, se Dom 14:1.] 14Och hon tog av sig sina änkekläder. Och hon täckte sig med en slöja. Ja, hon svepte in sig [gjorde så att hon inte kunde bli igenkänd]. Och hon satte sig invid porten till Einaim som ligger längs vägen till Timnah, eftersom [anledningen att Tamar gjorde detta var att] hon hade insett att Shela hade vuxit upp, men hon hade inte blivit given till honom som hustru. [Einaim betyder källorna. Kanske samma stad som benämns Enam i Jos 15:34]
15När Juda såg henne tänkte han att hon var en tempelsköka eftersom hon hade täckt sitt ansikte. 16Han vände sig till henne vid vägen och sa: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
    Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"

     17Han sa: "Jag ska skicka en killing från flocken".
    Hon svarade: "Vill du ge mig en pant till dess du sänder den?"

     18Han sa: "Vilken pant ska jag ge dig?"
    Hon svarade: "Ditt sigill [med Judas personliga stämpel] och din snodd [det flätade lädersnöret sigillet hängde i] och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom.
19Hon steg upp och gick sin väg och tog av sig sin slöja och satte på sig sina änkekläder.
20Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte. 21Då frågade han männen efter hennes plats och sa: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim [stad i Låglandet (hebr. Shefelah), mellan Hebron och Timnah]?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."

     22Han återvände till Juda och sa: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
     23Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne." 24Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sa: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
    Juda sa: "Ta hit henne och låt henne brännas."

     25När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sa vidare: "Avgör vem som är ägare till sigillet och snodden [plural – de flätade läderremmarna som sigillet var fäst i] och staven." [1 Mos 38:18]
     26Juda kände igen dem och sa: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).
27
(1 Mos 38:27) Med 49 bokstävers intervall finns namnen Boaz, Rut, Oved, Jishaj och David kodade i just Första Moseboken kapitel 38!

Med 49 bokstävers intervall finns namnen Boaz, Rut, Oved, Jishaj och David kodade i just Första Moseboken kapitel 38!

När tiden var inne för förlossning visade det sig att det fanns tvillingar i hennes livmoder. 28Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sa: "Denne kom ut först." 29Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sa: "Varför har du brutit dig fram (hebr. parats)?" Därför fick han namnet Perets. [Namnet betyder brytning eller att rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"] 30Efter kom hans bror som hade den röda tråden runt sin handled. Han fick namnet Zerach (Sera). [I detta kapitel finns namnen Boaz, Rut, Oved, Jishaj och David inkodade i vers 11–28 med 49 bokstävers mellanrum. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se Rut 4:21–22, återfinns alltså i exakt rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall i just detta stycke som handlar om Perets, fem släktled före Boaz. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]

Josef hos Potifar

391Josef fördes ner till Egypten och Potifar [namnet betyder "tillhör solen" eller "hängiven solen"], en av faraos generaler, chefen över livvakten, en egyptier köpte honom från ismaeliternas hand, de som hade fört honom dit ner. 2Herren (Jahveh) var med Josef [frasen återkommer tre gånger till, se vers 3, 21, 23] och han var en framgångsrik man. Han var i sin herres hus, egyptiern.
     3Hans herre [Potifar] såg att Herren (Jahveh) var med honom och att Herren (Jahveh) lät allt han gjorde lyckas väl i hans hand. 4Josef fann nåd (oförtjänt kärlek; favör) i hans ögon och blev hans personlige tjänare. [En position som finns väl dokumenterad i egyptisk litteratur.] Potifar utsåg Josef till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand [att ansvara över]. 5Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahveh) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet. 6Så Potifar betrodde allt han ägde i Josefs hand (vård, förvaltarskap) och gjorde sig inget bekymmer om något (han litade helt på Josef), förutom [valet av] maten han åt.

Josef fängslas

Josef hade en välskapt kropp och såg bra ut. [Samma uttryck används om hans mor Rakel, se 1 Mos 29:17.]
7Det hände efter en tid att hans herres [Potifars] hustru kastade sina blickar på Josef och sa: "Ligg med mig!"
     8Men Josef vägrade och sa till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting). 9Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även 2 Mos 20:14; Ords 5–7; Gal 5:23.] 10Även om hon fortsatte att tala till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne eller ville ligga hos henne eller ens vara (vistas i samma rum; umgås) med henne.
     11En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne. 12Då tog hon tag i hans mantel och sa: "Ligg med mig!" Men han lämnade sin mantel i hennes hand, flydde och tog sig ut [ur huset].
     13När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt undan, 14ropade hon på männen i huset och talade med dem och sa: "Se, han [min man] har fört in en hebré för att förnedra oss (göra oss till åtlöje). Han försökte våldta mig, men då ropade jag för full hals. 15När han hörde att jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut." [Ibland är flykt ett tecken på svaghet, andra gånger mod. Josef förlorade sin mantel, men behöll sin integritet.]
     16Hon lade hans mantel bredvid sig till dess att hennes herre kom hem. 17Sedan talade (berättade) hon samma sak till honom: "Den hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig och ville förnedra mig (roa sig med mig). 18När jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut."
     19När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sa: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede. 20Josefs herre [Potifar] tog honom och satte honom i fängelset, platsen där kungens fångar hölls bundna. Han var nu där i fängelset. [Det är inte tydligt vem Potifar blir arg på. Kanske kände han till sin frus sätt. Enligt Yalkut Shimoni, en medeltida rabbin, gjorde Potifars dotter Asenat allt hon kunde för att upprätta och fria Josef från anklagelserna. När Josef senare blir fri från fängelset gifter han sig med Asenat som är Potifars dotter, se 1 Mos 41:45. Tiden i fängelse var en prövning för Josef, den beskrivs i Ps 105:17–19
    Berättelsen om Josef är fylld med cykliska mönster och upprepningar: Han har två drömmar (kap 37), han tyder två drömmar (kap 40), hans bröder gör två resor för att se honom (kap 42-43), och här är han oskyldigt fängslad en andra gång.]
21Men Herren (Jahveh) var med Josef och visade honom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) och gav honom nåd (favör, oförtjänt kärlek – hebr. chen) i fängelsechefens ögon. 22Fängelsechefen satte Josef till att ansvara för alla fångarna (han gav dem i Josefs hand) och allt som gjordes där, det gjordes [beslutades, administrerades] genom honom. 23Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahveh) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahveh) lyckas väl.

Josef tyder två drömmar

[Josef kom till Egypten som 17-åring, se 1 Mos 37:2. Han tjänade hos Potifar i drygt 10 år innan han blev falskt anklagad för att ha försökt våldta hans hustru. Han är nu omkring 28 år. Två år senare, som 30-åring, blir han befordrad av farao, se 1 Mos 41:46.] 401Efter en tid hände det sig att munskänken till kungen i Egypten och hans bagare förolämpade sin herre, Egyptens kung. [Deras brott nämns inte. Enligt judisk tradition var orsaken att en fluga fallit ner i faraos vin och en sten råkat hamna i hans bröd. Andra judiska kommentarer föreslår att de försökt förgifta farao.] 2Farao var vred mot sina två förmän – mot förmannen över munskänkarna och förmannen över bagarna. 3Han satte dem i förvar i generalens hus, chefen över livvakten, i fängelset, platsen där Josef var bunden. 4Chefen över livvakten befallde Josef att vara med dem och han betjänade dem. Dagarna gick och de förblev i fängelset. [Dagar kan syfta på några veckor upp till ett år.]
     5En (och samma) natt hade både den egyptiske kungens munskänk och hans bagare – som båda satt fängslade – var sin dröm. Var och en med sin egen uttydning (betydelse). 6Josef kom till dem på morgonen och såg dem, och de såg bekymrade ut. 7Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
     8De sa till honom: "Vi har drömt en dröm och det finns ingen som kan tolka den."
    Josef sa till dem: "Tillhör inte uttydningen Gud (Elohim)? Återberätta den (drömmen) för mig."

     9Munskänkarnas förman återberättade sin dröm för Josef och sa till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig, 10och i vinet var tre kvistar och på dem sköt knoppar fram, och dess klasar bar fram (mogna) druvor för skörd, 11och faraos bägare var i min hand och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare och jag gav bägaren till faraos hand."
     12Josef sa till honom: "Detta är uttydningen, de tre grenarna är tre dagar. 13Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din ställning (tjänst – hebr. ken; samma ord som översätts "fundament" i 2 Mos 30:18), du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans munskänk. 14Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus. 15För jag har verkligen blivit (oskyldigt) bortrövad från hebréernas land och inte heller här har jag gjort något som förtjänar att jag har hamnat i fängelsehålan." [Josef kände sig bortglömd. Han blev en slav som 17-åring, oskyldigt anklagad och kastad i fängelse. Först när han är 30 år blir han fri – 13 år är en lång tid! Människor kan glömma, men Gud glömmer inte Jer 29:11–13.]
16När bagarnas förman såg att uttydningen var god, sa han till Josef: "Jag hade också en dröm, och i den såg jag tre korgar med bröd som var på mitt huvud. 17I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
     18Josef svarade och sa: "Detta är uttydningen, de tre korgarna är tre dagar. 19Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."
20Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet på" [upphöjde] sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se vers 13] och "lyfte upp huvudet på" [halshögg] sin förman över bagarna. 21Han återinsatte förmannen för munskänkarna i hans ämbete och han gav bägaren till faraos hand. 22Men han hängde upp förmannen för bagarna [på trä – dödade honom], i enlighet med det som Josef uttytt för dem. [1 Mos 40:19] 23Men förmannen för munskänkarna kom inte ihåg Josef utan glömde bort honom.

Faraos drömmar

411När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid Nilen (hebr. jeor). [Ordet används generellt om flod/kanal, men också specifikt för Nilen.] 2Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta, och de åt av sjögräset. 3Sju andra kor kom upp efter dem från floden, de var klena och utmärglade och stod bredvid de andra korna på flodstranden. 4De klena och utmärglade korna åt upp de välgödda och feta korna. Sedan vaknade farao.
5Han sov och drömde en andra gång. Se, sju stjälkar med säd sköt upp, frodiga och välmatade. 6Efter dem kom sju stjälkar som var tunna och tomma, pinade av östanvinden, och sprang efter dem. 7De sju tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade. Farao vaknade och förstod att det var en dröm. [Det var en skrämmande dröm.]
8På morgonen var han orolig i sitt inre och sände efter och kallade på Egyptens spåmän (skrivare, från ordet för penna) och alla visa män. Farao återgav sin dröm men det fanns ingen som kunde uttyda den för farao.

Josef tyder faraos drömmar

9[Förmannen till munskänkarna hörde om drömmarna och kom ihåg Josef.] Då talade förmannen för munskänkarna till farao och sa: "Jag kommer ihåg min försummelse idag. 10Farao var vred på sin tjänare och satte mig i fängelse i generalens hus, chefen över livvakten, mig och förmannen för bagarna. 11Vi båda drömde en dröm samma natt, men drömmarna hade olika betydelser. 12Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten [1 Mos 37:36]. När vi återgav våra drömmar för honom, tydde han dem. Han gav oss var sin uttydning. 13Det skedde precis som han sagt till oss – jag blev återinsatt i mitt ämbete (ställning) [av farao, se 1 Mos 40:13], men den andre [bagaren] blev upphängd [på trä, se 1 Mos 40:19]."
14
(1 Mos 41:14) Josef inför farao, målning av Adrien Guignet.

Josef inför farao, målning av Adrien Guignet.

Då skickade farao efter och kallade på Josef och de skyndade sig att hämta honom från fängelsehålan. Han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao.
     15Farao sa till Josef: "Jag har drömt en dröm och det finns ingen som kan uttyda den för mig. Jag har hört sägas om dig att när du hör en dröm kan du uttyda den."
     16Josef svarade farao och sa: "Det är inte i min egen kraft, men Gud ska ge farao ett fridsamt (shalom) svar (ett lugnande svar)."
     17Farao talade till Josef:
-
"I min dröm stod jag på stranden till Nilen.
18Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta, och de åt av sjögräset. 19Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land. 20De klena och utmärglade korna åt upp de sju första välgödda och feta korna. 21När de hade ätit upp dem kunde man inte förstå att de hade ätit dem, de var fortfarande lika klena och utmärglade som från början. Sedan vaknade jag.
22Jag såg i min dröm sju stjälkar med säd skjuta upp, frodiga och välmatade. 23Och se, sju stjälkar som var tunna och tomma och pinade av östanvinden sprang efter dem. 24De tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade stjälkarna.
-
Jag berättade för mina spåmän (skrivare, från ordet för penna) men det var ingen som kunde ge mig en förklaring."
25Josef sa till farao: "Faraos dröm är en. [De två drömmarna hör ihop.] Gud (Elohim) har berättat [uppenbarat profetiskt] för farao vad han ska göra. 26De sju välgödda och feta korna är sju år och de sju frodiga och välmatade stjälkarna är sju år. Drömmen är en (och densamma). 27De sju klena och utmärglade korna som kom upp efter dem är sju år och även de sju stjälkarna som var tunna och tomma och pinade av östanvinden, det är sju år av hungersnöd.
     28Detta är de ting jag talar med farao om, det som Gud är på gång att göra har han visat för farao. 29Se, det kommer sju år som ska ge riklig (god, överflödande) avkastning i Egyptens land. 30Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet. 31På grund av hungersnöden som kommer efter, ska man inte komma ihåg (ordagrant inte veta om) överflödet, eftersom hungersnöden ska bli så fruktansvärd. 32Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är fastställda (beslutade) av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske."
     33[Josef fortsatte:] "Därför bör farao nu utse en förståndig och vis person och sätta honom över Egyptens land. 34Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar). 35Låt dem samla all mat som skördas under de överflödande åren som kommer och lagra upp säden i faraos hand [i faraos lador] till mat i städerna och låt dem bevara (ta väl hand om) den. 36Maten ska lagras i landet för de sju åren av hungersnöd, som ska komma i Egyptens land, så att landet inte går under genom hungersnöden."
     37Detta (förslag) syntes gott i faraos ögon och i hans tjänares ögon. 38Farao sa till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
     39Farao sa till Josef: "Eftersom Gud (Elohim) har visat dig allt detta, finns det ingen lika förståndig och vis person som du. 40Du ska råda över mitt hus och i enlighet med dina ord ska allt mitt folk regeras, bara tronen ska vara större än du." [Josef blir befordrad till den högste ämbetsmannen i Egypten, bara farao själv är högre i rang. Ordagrant: "din mun ska allt mitt folk kyssa", jfr Ps 2:11–12.]

Josef blir satt över hela Egyptens land

41
(1 Mos 41:41) Josef blir Egyptens näst högst uppsatte, målning av Lawrence Alma-Tadema, 1874.

Josef blir Egyptens näst högst uppsatte, målning av Lawrence Alma-Tadema, 1874.

Vidare sa farao till Josef: "Se jag har satt dig över hela Egyptens land." 42Farao tog sin signetring från sin hand och satte den på Josefs hand och klädde honom i praktfulla dräkter av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. [Istället för fängelsekläder får Josef fina linnekläder. Två gånger hade han förlorat sin mantel, nu får han en ny. Istället för fängelsets järnkedjor (Ps 105:18) får han nu kedjor av guld!] 43Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.] 44Farao sa till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land." 45Farao gav Josef namnet Tsofnat-paneach [som betyder "uppenbarare av hemligheter"], och till hustru gav han honom prästen Potiferas dotter Asenat från On. Och Josef vandrade ut över Egyptens land. [Potiferas är en längre form av namnet Potifar. De tidigaste rabbinska traditionerna (Rashi, Rashbam och Alshish) säger att det var samma Potifar (1 Mos 39:4, 20) som fängslade Josef och som var general, se 1 Mos 39:1.] 46Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land. [Det finns flera paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Den kristna kyrkan har sedan slutet på Apostlagärningarnas tid bestått mest av hedningar, se Rom 11:25. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23] 47Under de sju överflödande åren gav marken sin gröda i stora mängder. 48Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden. 49Josef lagrade säd som havets sand, enorma mängder, tills det inte längre var möjligt att hålla räkning på (bokföra) allting för det var så stora mängder (bokstavligt utan siffror, omöjligt att räkna). [En del språkvetare tror att Josef uppfann det första alfabetet, i syfte att förenkla bokföring över alla grödor som skulle förvaras. Fram till den här tiden användes skriftspråk i form av hieroglyfer, vilket Josef säkerligen fick lära sig när han togs i tjänst hos farao. Men om det är så att Josef istället uppfann alfabetet så var det detta som Mose fick lära sig under sina år i faraos palats, så att han sedan hade ett skriftspråk med alfabetets bokstäver när han under ökenvandringen skrev ner de fem Moseböckerna.] 50Till Josef föddes två söner innan hungeråren kom, som Asenat, dotter till Potifera, prästen i On, födde åt honom. 51Josef gav sin förstfödda namnet Manasse (hebr. Menasheh): "För Gud har fått mig att glömma (hebr. nashah) min träldom och min fars hus." [Namnet Manasse betyder "få att glömma".] 52Den andra gav han namnet Efraim: "För Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land." [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".]

[Guds ordning är först Manasse, sedan Efraim. Först måste vi "glömma" och komma över det som varit, förräderiet, de falska anklagelserna, fängelset och den orättfärdiga behandlingen innan vi kan bära frukt. Istället för att söka hämnd, måste vi förlåta våra bröder och föda "Manasse", se Fil 4:8.]

53De sju överflödande åren som var i Egyptens land tog slut, 54och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd. 55När hela Egypten svalt, ropade folket till farao efter bröd, och farao sa till alla egyptier: "Gå till Josef och det han säger till er, gör det."
     56Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land. 57Hela världen kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.

Josefs bröder till Egypten

421När nu Jakob såg (förstod) att det [faktiskt] fanns säd i Egypten, sa Jakob till sina söner: "Varför ser ni på varandra?" [Trots att Jakob var på väg att bli blind, se 1 Mos 48:8, hade han en klarhet att se vad som skulle göras. Brödernas oförmåga att se och agera står i skarp kontrast till Josef som både förutsåg hungersnöden och förberedde.] 2Han sa: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."
     3Josefs tio bröder [halvbröder] gick då ner för att köpa säd från Egypten. 4Men Benjamin, Josefs [yngre] bror, sände Jakob inte iväg med sina bröder för han sa (tänkte för sig själv): "Tänk om någon olycka skulle drabba honom." [Benjamin och Josef var helbröder. Rakel var deras mor.] 5Israels söner kom bland alla de andra som kom [den 8-10 dagar långa resan ner till Egypten] för att handla, för hungersnöden var stor i Kanaans land.
[Josef kom som 17-åring till Egypten. Vid 30 års ålder blev han befordrad, och nu, 9 år senare, kommer hans bröder för att köpa säd av honom – 22 år efter att de sålde honom som slav. Den första drömmen som Josef haft går nu i uppfyllelse, se 1 Mos 37:5–8 – nästan. När de böjde sig för honom räknar han dem; de var tio, inte elva. Var är den elfte?] 6Josef var guvernör över landet, det var han som skötte försäljningen till alla människor i landet. Josefs bröder [tio av dem, se vers 3] kom och bugade inför honom med sina ansikten mot marken. 7Josef såg sina bröder och kände igen dem, men gjorde sig själv oigenkännlig för dem och talade hårt (med myndig röst) till dem och han sa till dem: "Varifrån kommer ni?" och de svarade: "Från Kanaans land för att köpa mat."
     8Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. 9Josef kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem [1 Mos 37:5–11] och sa till dem: "Ni är spioner som kommer för att se landets nakenhet (var svagheterna finns)."
     10De sa till honom: "Nej, min herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat. 11Vi är alla en mans söner, vi är ärliga män, dina tjänare är inte några spioner." 12Han sa till dem: "Nej, för att se landets nakenhet (var svagheterna finns) har ni kommit."
     13De sa: "Vi, dina tjänare, är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
     14Josef sa till dem: "Det är det jag talade till er när jag sa: 'Ni är spioner.' 15Genom detta ska ni prövas, så sant farao lever, ni ska inte gå härifrån om inte er yngste bror kommer hit. 16Sänd en av er och låt honom hämta er bror och ni ska vara fängslade för att era ord ska prövas, huruvida det är sanning i er. Annars, så sant farao lever, är ni verkligen spioner." 17Han satte dem alla tillsammans i förvar i tre dagar.
     18På tredje dagen sa Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim), 19om ni är ärliga män, låt en av era bröder vara bunden i fängelset, men gå ni och ta med er säd för hungersnöden i era hus, 20och ta med er yngste bror till mig, så ska era ord bli prövade och ni ska inte dö." De gjorde så. [Simeon, den näst äldste sonen, lämnas kvar i Egypten, se vers 36.]
     21[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sa: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
     22Ruben [Jakobs förstfödde (med Leah)] svarade dem och sa: "Talade jag inte till er och sa att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod" 23De visste inte att Josef förstod dem, för tolken var emellan dem. 24[Josef blev djupt rörd av vad han hörde.] Han vände sig ifrån dem och grät. Han återvände till dem och talade till dem och tog Simeon ifrån dem och lät fängsla honom inför deras ögon. [Simeon betyder "den som hör". Josef prövar sina bröder om de skulle överge Simeon, på samma sätt som de övergav honom. Simeon var känd för sin hårdhet, se 1 Mos 34:25; 49:5–7. Kanske var det han som var den drivande bakom hur bröderna behandlade Josef drygt 20 år tidigare.]

25Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras kärl med säd och ge tillbaka varje mans pengar i hans säck och ge dem matsäck för resan, och så gjordes för dem. 26De lastade sina åsnor med sin säd och reste därifrån.
     27När en av dem öppnade sin säck på rastplatsen för att utfodra sin åsna, upptäckte han sina pengar och se, de låg överst i säcken. 28Han sa till sina bröder: "Mina pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sa: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"

Bröderna kommer tillbaka till Jakob

29De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sa: 30"Mannen, herren i landet, talade hårt (med myndig röst) till oss och tog oss för att vilja spionera på landet. 31Vi sa till honom: Vi är ärliga män, vi är inte spioner. 32Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land. 33Mannen, herren i landet sa till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg. 34Ta med er yngste bror till mig, då ska jag veta att ni inte är spioner utan ärliga män. Då ska jag befria er bror till er och ni kan röra er i landet."
     35När de tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. När de och deras far såg penningpungarna blev de rädda. 36Jakob, deras far, sa till dem: "Ni har berövat mig mina barn. Josef finns inte och Simeon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
     37Ruben talade till sin far och sa: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
     38Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]

Den andra resan till Egypten

431Hungersnöden var svår i landet. 2När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sa deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
     3Juda talade till honom och sa: "Mannen varnade oss tydligt och sa: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.' 4Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat, 5men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sa till oss: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.' "
     6Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] sa: "Varför har ni gjort så ont mot mig att ni har berättat för mannen att ni hade ännu en bror?"
     7De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sa: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi berättade för honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
     8Juda sa till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små. 9Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt. 10Om vi inte hade dröjt oss kvar skulle vi redan ha varit tillbaka en andra gång." [Detta var ett anmärkningsvärt uttalande från Juda. Vi anar att hans hjärta var ångerfullt. Juda hade själv förlorat två söner, se 1 Mos 38:7, 10, han förstod verkligen sin fars känslor och kunde av personlig erfarenhet känna med honom.]
11Deras far Israel sa till dem: "Om det måste vara så nu, så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.] 12Ta med er dubbla summan pengar i er hand och de pengarna som kom tillbaka överst i era säckar. Måhända var det ett misstag. 13Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen. 14Må Allsmäktig Gud (El Shaddaj) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simeon, se 1 Mos 42:19, 36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se 2 Kung 7:4; Est 4:16.] [Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]
15Männen (hebr. enosh) [Josefs bröder] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef. 16När Josef såg Benjamin med dem sa han till dem över sitt hus [betjänterna]: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
     17Mannen (hebr. ish) [en av betjänterna i huset] gjorde som Josef bett honom och han förde in männen (hebr. enósch) i Josefs hus. 18Männen [Josefs bröder] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sa: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
     19De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset 20och sa: "Min herre (hebr. adón), vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången, 21men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26–28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer. 22Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar."
     23Då sa han: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud (Elohim) har gett er skatter i era säckar. Jag har fått era pengar." Sedan förde han ut Simeon till dem.
     24Mannen (hebr. ish) [Josefs tjänare] tog in männen (hebr. enosh) i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder. 25De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
     26När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken. 27Han frågade dem om deras hälsa och sa: "Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?"
     28De svarade: "Din tjänare, vår far, mår väl, han lever fortfarande." Och de böjde sina huvuden i en vördnadsfull hälsning.
     29Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, sin [egen] mors [Rakels] son, och sa: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sa vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – chanan) mot dig, min son." 30Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.
     31Han tvättade sitt ansikte och kom ut (till bröderna) igen och behärskade sig och sa: "Duka fram mat."
     32De serverade (dukade fram) [först] åt honom för sig, och [sedan] bröderna för sig och [sist] egyptierna som åt med honom för sig själva. Egyptierna kan nämligen inte äta tillsammans med hebréerna, eftersom det skulle vara anstötligt för dem. [Egyptierna ansåg sig förmer än andra folk, och man associerade sig inte med dem genom att äta vid samma bord. Den grekiska historikern Herodotos (484-425 f.Kr.) bekräftar att egyptierna inte ens använde kärl, knivar eller spett gjorda i Grekland. De tog inte kött uppskuret med en grekisk kniv i sin mun. Egyptierna såg också ned på folk som var boskapsskötare, se 1 Mos 46:34.] 33De satt framför honom, den förstfödde [främst] enligt sin förstfödslorätt, och den yngste efter sin ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.] 34Framför honom delades portioner ut åt dem, men Benjamins portion var fem gånger så stor som någon av de andras. De drack och var glada med honom. [Varför ger Josef Benjamin mer mat, och även senare mer pengar och 5 dräkter, se 1 Mos 45:22? Följde han sin fars spår att favorisera en av bröderna? Nej, Josef prövade bröderna för att se om de skulle bli avundsjuka igen. Hade de ödmjukat sig, kunde de glädja sig även om en broder blev mer välsignad, eller skulle de göra sig av med Benjamin på samma sätt som de försökt göra sig av med Josef?]

Silverbägaren i Benjamins säck

441Han befallde husets tjänare och sa: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg vars och ens pengar överst i säcken. 2Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade talat.
     3Så snart morgonen grydde sändes männen iväg, de och deras åsnor. 4När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sa Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont? 5Är det inte denna som min herre dricker ur och genom vilken han verkligen blir gudomlig? Ni har gjort ont som har gjort detta.' "
     6När han kom ikapp dem talade han dessa ord till dem. 7De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant. 8Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus? 9Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
     10Han svarade: "Låt det nu bli som ni har sagt. Den hos vilken den blir funnen ska vara min slav och ni övriga ska vara oskyldiga."
     11Då skyndade de sig, var och en, att ta ner sin säck på marken och var och en av dem öppnade sin säck. 12Han sökte och började med den äldste och fortsatte [i åldersordning] till den yngste ... och bägaren blev funnen i Benjamins säck. 13De rev sönder sina kläder [i sorg och förtvivlan]! Sedan lastade var och en sin åsna och de återvände till staden.
     14
(1 Mos 44:14) Josef samtalar med sin bror Juda, målning av James Tissot, 1896-1902.

Josef samtalar med sin bror Juda, målning av James Tissot, 1896-1902.

Juda och hans bröder kom tillbaka till Josefs hus. [Juda kommer ha en avgörande roll i denna del, så han lyfts redan nu fram i berättelsen. Han var den som lovat ta hand om Benjamin, se 1 Mos 43:9. I stycket som följer refererar han 14 ggr till sin "far".] Josef var fortfarande kvar där [i huset, han var förberedd och väntade på dem] och de föll ner på marken inför honom. 15Josef sa till dem: "Vad är det ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen är gudomlig?"
     16Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
     17Men Josef sa: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."

Juda vädjar för Benjamin

18Juda kom nära honom [Josef] och sa: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar), få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao. 19Min herre frågade sina tjänare och sa: 'Har ni en far eller en bror?' 20Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
     21Då sa du till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.' 22Vi svarade min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.' 23Men du sa till dina tjänare: 'Om inte er yngste bror följer med er ner hit, ska ni inte se mitt ansikte igen.' 24När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
     25Och vår far sa: 'Gå igen och köp oss lite mat,' 26och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.' 27Då sa din tjänare, min far, till oss: 'Ni vet att min hustru födde två söner åt mig, 28och den ene har gått ifrån mig' och han sa: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess, 29om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
     30Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ] 31då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden). 32Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sa: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
     33Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder. 34Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."

Josef ger sig tillkänna

451Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder. 2Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde.
     3Josef sa till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
     4Josef sa till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sa han [i låg ton]:

"Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [1 Mos 37:25–28]
5Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv. 6I 2 år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare 5 år ska man varken plöja eller skörda. 7Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse. 8Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19–20; Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land. 9Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: 'Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.] 10Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger. 11Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande 5 år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.' 12Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er. 13Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
     14
(1 Mos 45:14) Josef omfamnar Benjamin, målning av Peter von Cornelius 1817.

Josef omfamnar Benjamin, målning av Peter von Cornelius 1817.

Han kastade sig om halsen på sin bror Benjamin och grät (kramade om honom, se 1 Mos 46:29) och Benjamin grät vid hans hals. 15Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.
     16Uppståndelsen hördes i faraos hus och man sa: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare. 17Farao sa till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land, 18och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet.' [Hes 34:3]
     19Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom. 20Oroa er inte för era tillhörigheter, för det bästa i hela Egyptens land är ert."
     21Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan. 22Till alla, varje man, gav han ett ombyte av kläder, men till Benjamin gav han 300 shekel [3,45 kg] silver och fem ombyten av kläder. 23Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan. 24Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sa till dem: "Se till att ni inte blir oroliga (börjar att skaka, darra) på vägen."
     25De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob, sin far. 26De berättade för honom och sa: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem. 27De talade (berättade) alla Josefs ord som han hade talat till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom. 28Israel sa: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."

Jakob flyttar till Egypten

461Israel [Jakob] gjorde resan med allt som han ägde och kom till Beer-Sheva. Där offrade han till sin far Isaks Gud (Elohim). 2Gud talade till Israel i en dröm på natten och sa: "Jakob, Jakob!"
    "Här är jag", svarade han. [Det var 22 år sedan Jakob hade hört Herrens röst på detta sätt, han var nu 130 år, se 1 Mos 47:9. Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Jakob svarar detta första gången i 1 Mos 31:11 när han är hos Laban och har en dröm där Gud kallar honom tillbaka till Kanaans land. Se även 1 Mos 22:1.]
3Han sa: "Jag är Gud (El), dina fäders Gud (Elohim). Frukta inte att gå ner till Egypten, för där ska jag göra dig till ett stort folkslag. 4Jag ska gå med dig ner till Egypten och jag ska också garanterat föra dig upp igen och Josef ska lägga sin hand på dina ögon." (Josef ska tillsluta dina ögon när du dör).
     5Jakob steg upp från Beer-Sheva och Israels söner bar Jakob, sin far, och sina små och sina fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom. 6De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom. 7Sina söner och sina sonsöner, sina döttrar och sina dotterdöttrar och alla sina efterkommande tog han med sig till Egypten.

Jakobs söner

[Nu följer en uppräkning av Jakobs söner. Frasen "Detta är namnet på" är en vanlig fras, se 1 Mos 25:13; 36:10; 2 Mos 6:16. Versen är uppbyggd som en kiasm.] 8Och detta är namnen på

sönerna till
    Israel
        som kom till Egypten,
    Jakob
och hans söner: [Leahs sex barn:]
Ruben, Jakobs förstfödda.

     9Rubens söner:
    Chanoch (Henok) och Pallo och Chetsron (Hesron) och Karmi. [2 Mos 6:4; 5 Mos 26:5–6; 1 Krön 5:3]

10Simeons (Shimons) söner:
    Jemoel och Jamin och Ohad och Jachin och Sochar (Tsochar) och Saul (Shaol), sonen till en kanaaneisk kvinna.

11Levis söner:
    Gershon, Kehat och Merari.

12Judas söner:
    Er och Onan [uttalas "Ånan"] och Shela och Perets och Zerach,
        men Er och Onan dog i Kanaans land.
    Perets söner var Chetsron (Hesron) och Chamol.

13Isaskars söner:
    Tola och Puva och Job och Shimron.

14Sebulons (hebr. Zevoluns) söner:
    Sered och Elon och Jachlel.

15Detta är Leahs söner som hon födde till Jakob i Paddan-Aram, [hon födde] även hans dotter Dina.
Alla hans söner och hans döttrar – totalt 33 personer (liv, själar). [Hälften av alla, se vers 26 – det högsta antalet i denna släkttavla.]

[Leahs tjänstekvinna Zilpas två söner:]
16Gads söner:
    Tsifjon och Chaggi, Shoni och Esbon, Eri och Arodi och Areli.

17Ashers söner:
    Imna och Ishva och Ishvi och Beria.
    Deras syster var Serach.
    Berias söner: Chever och Malchiel.

18Detta är Zilpas söner, som Laban gav till sin dotter Leah, och som hon födde till Jakob – totalt 16 personer (själar, liv).

[Rakels två söner:]
19Rakels söner, Jakobs hustru:
    Josef och Benjamin.
20Till Josef i Egyptens land föddes Manasse och Efraim genom hans fru Asenat, prästen Potiferas dotter från On [1 Mos 41:45].

21Benjamins söner:
    Bela och Becher och Ashbel, Gera och Naman, Echi och Rosh, Muppim och Choppim och Ard.
22Detta är Rakels söner som föddes till Jakob – totalt 14 personer (själar, liv).

[Rakels tjänstekvinna Bilhahs söner:]
23Dans söner [en son]:
    Chushim. [4 Mos 26:42]
24Naftalis söner:
    Jachtsel och Goni och Jetser och Shillem.

25Dessa är Bilhahs söner, som Laban gav till sin dotter Rakel, och som hon födde till Jakob – totalt 7 personer (själar, liv).

[Sammanfattning:]
26Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv).
27Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken. [Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i vers 8–25, minus Er och Onan som dött, se vers 12.]
28Han [Jakob] sände Juda [vars namn betyder lovprisning] före sig till Josef, för att visa vägen framför honom till Goshen och de kom till Goshens land. 29Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
     30Israel sa till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
     31Josef sa till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig, 32männen är herdar för de har varit boskapsskötare och de har tagit med sig sina hjordar och sin småboskap och allt som de äger.' 33När det händer sig att farao kallar på er och frågar: 'Vad är ert yrke?' 34Då ska ni svara: 'Dina tjänare har varit boskapsskötare från sin ungdom till nu, både vi och våra fäder,' så att ni kan bo i landet Goshen, för alla herdar är en styggelse för egyptierna."
471Sedan gick Josef och berättade för farao och sa: "Min far och mina bröder, deras boskapshjordar och deras småboskap och allt de äger har kommit från Kanaans land och nu är de i landet Goshen [1 Mos 45:10]." 2Av sina bröder tog han fem män och presenterade dem för farao.
     3Farao sa till hans bröder: "Vilket är ert yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är herdar, både vi och våra fäder." 4De sa till farao: "Vi har kommit för att vistas i landet, för det finns inget bete för dina tjänares småboskap (får) eftersom hungersnöden och torkan är stor i Kanaans land. Därför ber (vädjar) vi dig nu, låt dina tjänare bo i Goshens land."
     5Farao talade med Josef och sa: "Din far och dina bröder har kommit till dig, 6Egyptens land ligger framför dig, se till att din far och dina bröder bor i den bästa delen av landet. Låt dem bo i Goshens land. Om du vet om (känner till) några duktiga män ibland dem, så gör dem till chefer över min boskap."
     7Josef tog in sin far Jakob och satte honom framför farao och Jakob välsignade farao. [Abraham är satt att bli en välsignelse för alla familjer på jorden, se 1 Mos 12:3. Jakob, Abrahams barnbarn, talar nu ut en välsignelse över farao.] 8Farao sa till Jakob: "Hur många är dagarna och åren av ditt liv?"
     9Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)." 10Jakob välsignade farao och gick ut från faraos ansikte.
     11Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se 2 Mos 1:11; 12:37], som farao hade befallt. 12Josef försåg sin far och sina bröder och hela hans fars hushåll med bröd, i enlighet med vad de behövde för sina små.

Josef och hungersnöden

13Det fanns inget bröd i hela landet för hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land förtvinade på grund av hungersnöden. 14Josef samlade in alla pengar som fanns i Egyptens land och i Kanaans land, för den säd som de köpte. Och Josef tog in pengarna till faraos hus. 15När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egyptier till Josef och sa: "Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut."
     16Josef svarade: "Kom hit med er boskap. Jag ska ge er bröd för boskapen om pengarna är slut." 17De förde sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, boskap, småboskap och deras åsnor. Han gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap det året.
     18När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sa till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark. 19Varför skulle vi dö inför dina ögon, både vi och vår mark? Köp oss och vår mark för bröd, och vi och vår mark ska vara faraos slavar. Ge oss bröd så att vi kan leva och inte dö och så att marken inte blir ödelagd."
     20Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egyptierna, alla män, sålde sina fält på grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos. 21Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra. 22Endast prästernas mark köpte han inte (löste inte in), eftersom prästerna hade sin del från farao och åt den ranson som farao gav dem. Därför sålde de inte sin mark.
     23Sedan sa Josef till folket: "Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken. 24Det ska ske att när ni samlar in skörden, ska ni ge en femtedel till farao och fyra delar ska vara era egna till att beså fälten och till er mat för dem som är i ert hushåll och till mat för era små."
     25De sa: "Du har räddat våra liv. Låt oss finna nåd (oförtjänt kärlek) i min herres ögon, och vi ska vara faraos slavar."
     26Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
     27Israel bodde i Egyptens land, i landet Goshen och de fick sina besittningar där och var fruktsamma och förökade sig mycket.
     28Jakob levde i Egyptens land i 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år. 29Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sa till honom: "Jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg – jag ber dig – din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten. [Tre gånger används hebr. na som används som en vädjan och ofta översätts ´jag ber dig´.] 30Men när jag sover med mina fäder, ska du föra ut mig ur Egypten och begrava mig på deras begravningsplats." Han [Josef] svarade [sin far]: "Jag ska göra som du har sagt."
     31Han [Jakob/Israel] sa: "Ge mig din ed" Och han [Josef] gav honom sin ed och Israel böjde sig ner [och tillbad] över sängens huvudända. [Jfr 1 Kung 1:47]

Manasse och Efraim

[På Abrahams, Isaks och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir nästa familjehuvud. Som äldste son ärver han namn, status och sin fars egendom. Det är inte ovanligt att Gud överraskar, vilket vi redan sett flera exempel på i Första Moseboken. I detta stycke följer Josef traditionen och placerar Manasse, sin förstfödde, på den högra sidan för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.] 481Efter allt detta kom man till Josef och sa: "Se, din far är sjuk." Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim. 2Och man berättade för Jakob och sa: "Se, din son Josef kommer till dig." Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.
     3Jakob sa till Josef: "Gud den Allsmäktige (El Shaddaj) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [1 Mos 28:19; 35:9–15], 4och sa till mig: 'Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.'
     5[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simeon är och ska vara mina. 6Och deras ättlingar som du ska få efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv. 7För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efratah. Jag begravde henne där på vägen till Efratah." Platsen heter idag Betlehem.
8När Israel [Jakob] fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?"
     9Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
    Han sa: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."

     10Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
     11Israel sa till Josef: "Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!"
     12Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken. 13Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom. 14Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand på Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde. 15Han välsignade Josef och sa:
"Den Gud (Elohim – i bestämd form: Guden) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
den Gud (Elohim – i bestämd form: Guden) som har varit min herde ("har vallat mig") [som har lett mig och fört mig på bete]
    hela mitt långa liv [från min födelse ända] till denna dag,
16ängeln (budbäraren) [Herren själv] som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna.
Och låt mitt namn nämnas i dem
    och mina fäders namn – Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) mitt i landet (över jorden)." [2 Mos 1:7] [Här används det hebreiska verbet gaal (att återlösa) för första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det inte en slump att just uttrycket "allt ont" finns med när gaal förekommer för första gången i Skrifterna. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
17När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud. 18Josef sa till sin far: "Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud".
     19Hans far vägrade och sa: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) ska hans yngre bror bli större än han och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer)." 20Han välsignade dem den dagen och sa:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse.' "
Så satte han Efraim före Manasse.

     21Israel sa till Josef: "Se, jag dör, men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land. 22Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge." [Hebr. shekhem kan syfta på en bergsrygg, sluttning eller även staden Shechem. Han kan referera till marken han köpte, se 1 Mos 33:18–19, men eftersom en strid nämns talar det för att det är händelserna i 1 Mos 34:25–29 som åsyftas. Josef begravdes senare i Shechem, se Jos 24:32.]

Tolv eller tretton stammar?
Josefs söner, Efraim och Manasse, adopteras av Jakob (vers 5), så totalt blir det som om Israel hade 14 söner! När landet senare fördelas får Josef inget landområde, istället är det Manasse och Efraim som tilldelas land, och Josef ersätts alltså av sina söner. Här finns en förebild på hur Jesus återlöser två folk (judar och hedningar) och låter dessa två folk ta hans plats som ett folk, men ändå två (vers 16).
    Även om det är tretton stammar som går in i det nya landet är det bara tolv stammar som får landområden. Levi har inte ett eget område (Herren är deras arv, se 5 Mos 18:19–20). Det finns flera samband mellan talet 13 och talet 1. Det hebreiska ordet för räknetalet ett är echad. Ordet består av tre bokstäver alef (talvärde 1), chet (talvärde 8) och dalet (talvärde 4). Summan av talvärdena för dessa tre bokstäver är 13. Inom judendomen är 13 det nummer som krävs för att starta något nytt. Talet ett tillsammans med tretton förekommer på många områden. När en pojke når tretton års ålder (och firar Bar mitsvah) räknas han som en man och "blir ett" med folket.

Jakob välsignar sina söner

491Jakob kallade på sina söner och sa: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan berätta för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.] 2Församla er och lyssna, Jakobs söner, till Israel, er far. [Uppräkningen av de tolv sönerna i detta kapitel följer mödrarna (Leah, Bilhah, Zilpah och Rakel) och födelseordningen. I GT finns 28 uppräkningar, baserade på:
• Födelseordning (1 Mos 29:31–30:24; 35:23–26).
• Förhållande till tabernaklet (4 Mos 2).
• Tilldelat landområde (Hes 48).
• De tolv portarna (Hes 48:30–35).

I NT finns två uppräkningar i Upp 7:4–8; 21:12.]
3Ruben [betyder "se en son"] du är min förstfödde,
    min makt och förstlingsfrukten av min styrka,
    överlägsen i värdighet och överlägsen i styrka.
4Instabil som vatten [utan förmåga till självdisciplin] saknar du överlägsenheten,
    eftersom du steg upp i din fars bädd,
    där orenade du den, han steg upp till min bädd.
5Simeon och Levi är bröder
    – våldets vapen är deras blodsband.
    [Simeon betyder "att höra"; Levi "sammanfogad med".]
6Låt inte min själ komma till deras rådslag,
    må aldrig min heder bli förenad med deras sällskap,
för i sin vrede slaktar de män
    och med sin godtyckliga nåd (vilja – hebr. ratson) lemlästar de oxar.
7Förbannad är deras vrede,
    för den är häftig och deras ilska, för den är grym.
Jag ska dela dem i Jakob
    och förskingra dem i Israel.

8Juda [betyder "lovprisning"], dig ska dina bröder prisa,
    din hand ska vara på dina fienders nacke,
    dina fäders söner ska böja sig ner inför dig.
9Juda är ett lejons unge,
    från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
    som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
10Spiran ska inte lämna Juda,
    inte härskarstaven från hans fötter,
så länge man kommer till Shilo (till dess han kommer som den tillhör) [en referens till Messias],
    och till honom ska folkens lydnad vara.
11Han binder sin åsna (unga laståsna av hankön; sin unga och spänstiga åsnehanne) vid vinstocken
    och sitt åsneföl [av hankön] vid den ädla rankan [som ger det utvalda vinet].
Han tvättar sina kläder [ordagrant: ´sitt klädesplagg´] i vin
    och sin dräkt [sin mantel] i druvans juice (blod).
12Hans ögon ska bli röda med vin
    och hans tänder vita med mjölk. [Hebr. shiloh i vers 10 är sannolikt inte någon geografisk plats utan snarare ett uttryck för att Messias ska komma som den som rättmätigt ska styra med spiran som omnämns i denna vers. Själva ordet är den feminina formen för viloplats. Därför kan man tänka sig att spiran/härskarstaven ska vila mellan Messias fötter utifrån hur hebreiskan är formulerad här. Med den betydelsen blir det väldigt tydligt att denna välsignelse är profetisk och talar om Jesus, lejonet av Juda, som i tusenårsriket ska ha härskarstaven i sin hand och åtnjuta folkens lydnad.]
13Sebulon [hebr. Zevolun betyder "upphöjd"] ska bo vid havets strand
    och han ska bli en strand (hebr. chof) (säker hamn – hebr. chof) för skepp
    och hans sida [landsgräns] ska vändas mot Sidon. [Sebulon välsignas före sin äldre bror Isaskar. Denna profetia är intressant eftersom det landområde som Sebulon så småningom tilldelas inte ligger varken vid Medelhavskusten eller Galileiska sjön, utan i ett litet område däremellan. Med tiden får de ändå tillgång till både Medelhavet och Galileiska sjön, eftersom Via Maris går genom deras område och de utmärker sig senare som just sjöfarare.]
14Isaskar [betyder "det finns gottgörelse"] är en storvuxen åsna,
    som ligger ner mellan två fårfållor (lägerplatser, bördor).
15Han såg en viloplats, att den var god (bördig, bekväm)
    och att landet var tilltalande (vackert, prunkande, rofyllt).
Han böjde sin skuldra (ryggen) till att bära (bördor)
    och blev en plikttrogen tjänare i sitt arbete. [Ordet fårfållor (hebr. mispetayim) i vers 14 är svåröversatt. Ordet står i dualis, vilket verkar betyda att åsnan har lagt sig mellan två föremål/platser av samma sort. Eftersom vers 15 talar om viloplats och bördor kan betydelsen ha med dessa ord att göra. Isaskars söner omnämns som "män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra", se 1 Krön 12:13.]
16Dan [betyder "domare"] ska döma (skaffa rätt) sitt folk
    som en av Israels stammar.
17Dan ska vara en orm på vägen,
    en behornad orm på den vältrampade (välkända och av många använda) vägen,
som biter hästens häl
    så att ryttaren faller baklänges.

18På din frälsning (räddning) väntar jag, Herre (Jahveh). [Mitt i välsignelsen av sina söner vänder sig Jakob direkt till Herren (Jahveh). Denna vers är första gången ordet "frälsning" (hebr. yesua) används i Bibeln.] 19Gad [betyder "en som skär" – attackeraren] ska skära (attackera) honom
    men han ska skära (attackera) dem [fienden] i hälen [där de är sårbara, på flykten]. [Namnet Gad betyder korianderfrö men även trupp eller stor folkskara. Roten kommer från verbet gadad som betyder att skära, attackera eller invadera, alltså beskrivningar på vad en militär trupp gör. Tillsammans med Ruben och Manasse låg Gads område mellan moabiterna i söder, ammoniterna i öster och araméerna i nordost. På grund av alla krigen för sin existens blev de kända som krigsmän, se 1 Krön 5:18; 12:8, 12.]
20Från Asher [betyder "lycklig"] kommer rikliga (överflödande, mättande) rätter
    och han ska ge mat till kungliga nöjen (rikligt uppdukade festbord).
21Naftali [betyder "brottning"] är en hind som blivit fri,
    han ger goda ord (talar välsignelse, uppmuntran och tröst). [Detta är en profetia om att lärjungarna ska förkunna evangeliet, de goda orden, det glada budskapet. Nästan alla Jesu lärjungar kommer från Sebulons och Naftalis stammar, eftersom dessa båda stammar beblandade sig i området vid Gennesarets sjö som ursprungligen tilldelades Naftali och var området där Jesus kallade de flesta lärjungarna. Nasaret ligger i Sebulons område och Kapernaum i Naftalis område.]
22Josef [betyder "låt honom förökas – vara bärare av riklig frukt"] är en fruktbärande son,
    en fruktbärande son vid källan,
    döttrarna marscherar över muren.
23Bågskyttarna har varit hätska mot honom
    och skjutit på honom och hatat honom.
24Likväl var hans båge fast (stadig, stabil)
    och hans armar och händer smidiga (snabba och lättrörliga),
genom händerna hos den Mäktige i Jakob,
    därifrån (från) Herden, Israels klippa,
25genom din fars Gud (El) som hjälper dig,
    och den Allsmäktige (Shaddaj) som ska välsigna dig
med välsignelser från himlarna därovan,
    välsignelser från djupet [underjordiska källor] som vilar (breder ut sig) därunder,
    välsignelser från bröst och moderliv.
26Din fars välsignelser
    har vida överträffat (har varit mäktigare än) mina förfäders välsignelser,
upp till den yttersta gränsen av de eviga kullarna.
    De ska vara över Josefs huvud,
    och över hjässan på honom som är avskild (helgad – hebr. nazir) från sina bröder.
    [5 Mos 33:16; 4 Mos 6:2] [Josef är kanske den mest tydliga förebilden på Jesus i GT. Josef var en "fruktbärande son", se vers 22 och Jesus kallas vinstocken och de som är sammankopplade ska bära frukt, se Joh 15:5; Gal 5:22–23. Josef kallas en "son vid källan" och Jesus är livets källa, se Joh 4:14.]
27Benjamin [betyder "högra sonens hand" eller "min högra hands son"] är en rovlysten varg,
    på morgonen slukar han bytet
    och på kvällen fördelar han rovet. [Benjamin var den yngste och minste av Israels söner. Han har sitt område i norra Jerusalem. Tempelberget tillhör Benjamins område tillsammans med ett område norrut, medan Olivberget och Västra berget i Jerusalem tillhör Juda tillsammans med områden söderut som bland annat inkluderar Betlehem och Hebron. Gud utvalde alltså ett område för sin boning, templet här på jorden, i den minsta stammens område. Guds högra hand är också ett uttryck för hans styrka. Det kan också syfta på Jesus som är på Guds högra sida och den delen av gudomen som ska sitta på Tempelberget och regera från Jerusalem i tusenårsriket.
    Benjamins stam var känd för att vara krigare. Ett par exempel på personer från Benjamins stam är Ehud (Dom 3:15) och kung Saul (1 Sam 9:21). I NT nämns Saulus som var en benjaminit som stred i trons goda kamp, se Fil 3:5; 2 Tim 4:7.]
28Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem. [Detta är första gången frasen "Israels tolv stammar" används. När landet så småningom delas upp inkluderas inte Levi; däremot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]

Jakobs död

29Han befallde och sa till dem: "Jag är på väg att samlas till mitt folk, begrav mig med mina fäder i grottan som finns på hettiten Efrons fält, 30i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land, som Abraham köpte, med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats. 31Där begravde de Abraham och Sarah, hans hustru. Där begravde de Isak och Rebecka, hans hustru, och där begravde jag Leah. 32Fältet och grottan som är där, som köptes från hettiternas söner."
     33När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
501Då föll Josef ner över sin fars ansikte, grät över honom och kysste honom. 2Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel [Jakob]. 3Det tog 40 dagar, vilket är så många dagar en balsamering tar. Egyptierna grät över honom i 70 dagar. [De 70 dagarna inkluderar troligtvis de 40 dagar som det tog att balsamera, följt av 30 dagars sorg, se 5 Mos 34:8.]
     4När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sa: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg: 5Min far tog en ed av mig och sa: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
     6Farao svarade: "Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom."
     7Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land, 8och alla av Josefs hus och hans bröder. Bara sina små (barn) och sin småboskap och hjordarna, lämnade de i Goshen. 9Med honom gick både vagnar och ryttare och det var ett stort sällskap.
     10De kom till Atads tröskplats på andra sidan [floden] Jordan. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar. 11När landets invånare, kanaanéerna, såg sorgen på Atads tröskplats sa de: "Detta är en djup sorg för egyptierna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordan.
     12Hans söner gjorde mot honom i enlighet med hans befallning till dem. 13Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre. 14Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.

Josef lugnar sina bröder

15När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sa de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?" 16Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
"Innan din far dog 17bad han oss meddela dig, Josef, detta:

'Jag ber dig [Josef],
var snäll och förlåt dina bröders synder
    och allt illa de gjort mot dig.'

Vi, tjänare åt din fars Gud (Elohim), ber dig att förlåta oss."
När Josef hörde hur de talade brast han i gråt.
18Sedan kom också hans bröder och föll ner framför honom och sa: "Här är vi, vi är dina slavar."
     19Men Josef svarade dem: "Var inte rädda, skulle jag ta Guds plats? 20Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv. 21Var inte rädda, jag ska försörja er och era barn." Sedan tröstade Josef dem och talade till deras hjärta (uppmuntrade dem). [Samma tanke utvecklas av Paulus i Rom 8:28. Gud vänder det som var tänkt att skada till att verka för hans syften.]
22Josef bodde i Egypten, han och hans fars hus (hela hans släkt), och Josef blev 110 år. [Enligt egyptiska inskriptioner och texter var just 110 år den idealiska åldern. Även Josua blev 110 år, se Jos 24:29.] 23Josef såg [sin andra son] Efraims söner till den tredje generationen; även Manasses son, Machir [Josefs barnbarn], blev far till barn [som lades] på Josefs knän. [Manasse var Josefs förstfödde, vars son hette Machir, se 4 Mos 26:29; 32:39–40. Att "lägga på Josefs knän" anspelar på den sed där det nyfödda barnet lades på knäna, först på fadern, som genom att ta emot det erkände barnet som sitt eget och sedan modern, se 1 Mos 30:3. Josef adopterade sina barnbarn och barnbarnsbarn, vilket betyder att de fick del av hans välsignelse och arv, se även 1 Mos 30:3.]

Josefs död

24Josef sa till sina bröder: "Jag dör, men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob." 25Josef tog en ed av Israels söner och sa: "Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån" [Hebr. paqad är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och i vers 24, detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda israeliterna.] 26Så dog Josef, han blev 110 år. De [följde den egyptiska seden och] balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten. [Utifrån undersökningar av mumier var livslängden i Egypten 40-50 år. När israeliterna flera hundra år senare lämnar Egypten fullföljer Mose detta löfte, se 2 Mos 13:19, och Josef blir begravd i Shechem, se Jos 24:32. Enligt judisk tradition är det dessa män som fullföljt detta uppdrag som får möjlighet att fira pesach sheni (den andra påsken), se 4 Mos 9:6–14. Berättelsen om Josef avslutas med att israeliterna kommer till Egypten. Här lever de i generation efter generation, medvetna om att deras framtid är i ett annat land, ett löftesland, som de flesta av dem inte sett.]




ta bort markör