Jeremia

Introduktion

[Den inledande frasen "Ord av Jeremia" återkommer i bokens avslutning (Jer 51:64) innan det sista appendixet. Uttrycket är en vanlig introduktion, se 2 Sam 23:1; Amos 1:1; Klag 1:1; Neh 1:1.] 1¹Ord [en redogörelse] av Jeremia, son till Chilkijaho, en av prästerna [från Arons prästsläkt] i Anatot [en stad några kilometer nordost om Jerusalem, se Jos 21:18; 1 Kung 2:26] i Benjamins land. ²Herrens (Jahves) ord kom till honom [till Jeremia i en serie av budskap under drygt 40 år] i den tid Joshijahos, Ammons son, var kung i Juda – i hans 13:e regeringsår [627 f.Kr.], ³och vidare [även] i den tid då Jehojaqim, Joshijahos son, var kung i Juda [609-598 f.Kr.] till slutet på det 11:e året [586 f.Kr.] då Tsidqijaho (Sidkia), son till Joshijaho, var kung i Juda, då Jerusalem blev bortfört [exilen till Babylon] i den 5:e månaden [månaden Av (juli/augusti) år 586 f.Kr., se 2 Kung 25:1–21; 2 Krön 36:4–8].

De sista fem kungarna och deras regeringstid i Juda (det södra riket) var:

Joshijaho (640-609 f.Kr.) – den sista goda kungen, se 2 Kung 22:1–23:31; 2 Krön 34–35
Jehoahas (3 månader 609 f.Kr.) 2 Kung 23:31–34
Jehojaqim (609-598 f.Kr.) 2 Kung 23:34–37; 2 Krön 36:4–8
Jehoiachin (3 månader 598-597 f.Kr.) 2 Kung 24:8; 2 Krön 36:9
Tsidqijaho (597-586 f.Kr.) – 2 Kung 24:18–20; 2 Krön 36:11–16

Hela perioden för Jeremias tjänst är 40 år och 6 månader – 18 år under Joshihaho och två perioder på 11 år vardera för Jehojakim och Tsidqijaho. I denna sammanfattning nämns inte de två korta perioderna på tre månader då Jehoahas och Jehoiachin regerar.

Jeremias kallelse

⁴Då kom Herrens ord till mig [Jeremia, som betyder "en som Gud har rest upp"], han sa:

⁵"Innan jag formade dig i moderlivet [Ps 139:13],
    utvalde jag dig.
Innan du kom fram ur modersskötet,
    avskilde (helgade) jag dig [till tjänst].
Till en profet för folken,
    satte jag dig."

⁶Men jag svarade: "Ack (åh nej), Herre Herre (Adonaj Jahve, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk)! Jag kan inte tala [tillräckligt bra för att företräda dig], jag är för ung." [Det hebreiska ordet för ung (hebr. naar) används både för spädbarn (1 Sam 4:21) och för unga män (1 Mos 14:24). Med tanke på Jeremias långa tjänst är det troligt att han är omkring 20 år när han får kallelsen. Mänskligt sett är han ung och oerfaren.] ⁷Då sa Herren till mig:

"Säg inte att
    du [bara] är en ungdom (hebr. naar), för överallt dit jag sänder dig
    – ska du gå
och allt jag befaller dig säga
    – det ska du tala.
⁸Var inte rädd för dem (deras ansiktsuttryck),
    för jag är med dig och beskyddar (räddar) dig,"
förkunnar (säger, proklamerar) Herren.

⁹Sedan räckte Herren ut sin hand, rörde vid min mun [för att helga den, se Jes 6:7] och sa till mig:

"Se, jag ska lägga mina ord i din mun.
¹⁰Jag sätter dig i dag över folk och riken [som en profet som ska varna för framtida händelser och tala Guds ord], för att:

rycka upp [nationer och riken]
    och bryta ner,
förgöra
    och fördärva,
bygga upp
    och plantera."

Första synen

¹¹Därtill kom Herrens (Jahves) ord till mig och sa: "Jeremia vad ser du?" Och jag svarade: "Jag ser en gren av ett mandelträd (hebr. shaked)." ¹²Då sa Herren (Jahve) till mig: "Du har sett gott, för jag vakar (hebr. shoked) över mitt ord för att verkställa det." [Ordet för att vaka över (hebr. shoked) delar rot med ordet för mandelträd (hebr. shaked) i vers 11. Det finns även en koppling i hur mandelns form liknar ett mänskligt öga. Gud vakar med sitt öga över sitt ord. Mandelträdet är också det första trädet som blommar på våren och är därför ett tecken på en ny vår och står som en symbol för det profetiska. Något som är speciellt är också att mandelträdet är det sista som tappar löven på hösten. Den sjuarmade ljusstaken i templet (menoran) som lyser på natten, har också inslag utformade som mandelblommor, se 2 Mos 25:33.]

Andra synen

¹³Och Herrens (Jahves) ord kom en andra gång och sa: "Vad ser du?" Och jag svarade: "Jag ser en sjudande gryta och dess ansikte är från norr."
     ¹⁴Då sa Herren (Jahve) till mig: "Från norr ska ondskan komma över alla invånare i landet, ¹⁵för jag ska kalla på alla familjer från kungarikena i norr förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),

och de ska komma och de ska ställa sina troner
    vid ingången till Jerusalems portar
och mot alla dess murar runt omkring
    och mot alla Juda städer.
¹⁶Och jag ska uttala min dom mot dem över all deras ondska,
    i det att de har övergett mig
och har offrat till andra gudar
    och tillbett sina egna händers arbete.

¹⁷Så gör dig nu redo [Jeremia] att agera (fäst upp kläderna)! Gå till dem [dina landsmän i Juda] och tala allt jag befaller dig att säga. Var inte rädd för deras uppsyn (hur deras ansiktsuttryck ser ut, när du talar Guds ord), då kommer jag att ge dig goda skäl att bli rädd för dem (då kommer de att håna och bryta ner dig). ¹⁸För jag själv [Herren] gör dig i dag stark som en befäst stad, [förstärkt] med järnpelare och [omgärdad på varje sida av] kopparmurar. Så att du kan stå emot hela landet, mot Judas kungar, mot deras furstar, mot deras präster och allt folk på landsbygden. ¹⁹De ska attackera dig, men de ska inte besegra dig, för jag ska vara med dig och rädda dig", förkunnar (säger, proklamerar) Herren.

Fördömande över Judas avfall (kap 2-12)

[Den första sektionen består av sju budskap. Till skillnad från senare budskap är inget av dessa sju daterade eller riktade till en specifik kung. Enda undantaget är i Jer 7:2. Budskapen följer ett kiastiskt mönster som ramas in av introduktionen i Jer 1 och sammanfattningen i Jer 11:18–12:17.

A Juda fördöms (Jer 2:1–3:5)
  B Israels avgudadyrkan (Jer 3:6–4:2)
    C Fara från norr (Jer 4:3–6:30)
      D Templet – vädjan om omvändelse (Jer 7:1–8:3)
    C´ Fara från norr (Jer 8:4–9:26)
  B´ Israels avgudadyrkan (Jer 10:1–25)
A´ Juda fördöms (Jer 11:1–17)]

Judas otrohet (2:1-3:5)

2¹Herrens (Jahves) ord kom till mig. Han sa: ²Gå och ropa i öronen på Jerusalem [dualformen för öra används, dvs. "ropa i båda öronen"; uttrycket förstärker att Jeremia ska tala så Jerusalems invånare verkligen hör och förstår allvaret i budskapet; men har även en underton att tala för döva öron] och säg:

"Så säger Herren (Jahve):

Jag kommer ihåg nåden (den omsorgsfulla kärleken – hebr. chesed) i din ungdom,
    kärleken i ditt äktenskap,
hur du gick efter mig i öknen,
    i ett land som inte var besått.
³Israel är Herrens (Jahves) helgade (avskilda) del,
    hans förstlingsfrukt av skörden.
    [Båda tillhör herren, se 2 Mos 23:19; 3 Mos 23:10–14; 4 Mos 18:12–13; 5 Mos 26:1–11]
Alla som slukar den ska hållas skyldiga,
    ondska ska drabba dem"
    [Jerusalem är Guds ögonsten (Sak 2:8), se även 1 Mos 12:3; Rom 1:16.]
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

⁴Hör Herrens (Jahves) ord Jakobs hus
    och alla familjer av Israels hus. ⁵Så säger Herren (Jahve):

Vilken orättfärdighet har era fäder funnit i mig,
    så att de har gått bort från mig
och har vandrat efter det som är fåfängt
    och har blivit fåfänga?
⁶De frågar inte: "Var är Herren (Jahve)
    som förde oss upp ut ur Egyptens land,
som ledde oss genom öknen,
    genom ett land – öde och med djupa hål [farliga sprickor och slukhål],
    genom ett land – utan vatten och i dödsskugga [Ps 23:3],
    genom ett land som ingen färdas genom och ingen människa bor."
⁷Och jag förde er till ett land med fruktsamma fält
    för att äta dess frukt och dess goda,
men när ni gick in vanhelgade ni mitt land
    och gjorde min arvedel avskyvärd.
⁸Prästerna frågade inte:
    "Var är Herren (Jahve)?" [Jfr vers 6.]
Och de som ansvarade för (förvaltade) min undervisning kände mig inte (var inte intimt förtrogna med mig),
    och härskarna begick överträdelser mot mig.
Profeterna profeterade [fruktbarhetsguden] Baal [5 Mos 13:1–5]
    och vandrade efter dessa ting [plural – avgudar] som inte kunde hjälpa dem.

⁹Varför ska jag fortfarande försvara er
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
men era söners söner ska jag försvara.
¹⁰Gå [väst] över till ketiternas öar [Cypern] och se [fråga om detta har hänt],
    och sänd [någon österut] till Kedar [beduinstammarna i Syriens öken, se 1 Mos 25:13; Jer 49:28–29; Höga V 1:5] och [be dem] undersök noggrant,
    och se om något sådant har skett där.
¹¹Har ett land [någonsin] bytt ut sina gudar?
    Som [självklart] inte är några gudar,
Men mitt folk har bytt ut sin härlighet
    mot det som inte är någon vinning.
¹²Förundras ni himlar vid detta,
    och bli fyllda av förfäran (bli fullständigt förbluffade)
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ¹³För mitt folk har begått en dubbel synd (två onda saker),
    de har övergett mig,
        källan med levande vatten [Jer 17:13],
    och grävt åt sig brunnar,
        trasiga brunnar, som inte kan hålla något vatten. [Ordet för brunnar (hebr. borot) upprepas två gånger i denna vers. Men det unika här är att ordet, förmodligen medvetet, är felstavat båda gångerna och innehåller ett alef som inte borde vara där. Det finns en judisk tradition kring detta som säger att ordet bor (singular av borot) är en brunn som får sitt vatten från yttre källor. Det betyder att den kan vara tom när det inte regnar eller andra vattenkällor fyller på den. Sedan finns ordet beer, som betyder källsprång. Det är en källa eller brunn som har sitt eget vatten och därför aldrig sinar. Genom att göra denna medvetna "felstavning" anser rabbinerna att Jeremia med detta ord vill visa på att ni tror att ni har ett äkta källsprång, men ni bedrar er. Det är bara Guds undervisning som är livgivande och ni har övergett Torah, därför är era brunnar usla, ger inget friskt vatten.] ¹⁴Är Israel en tjänare?
    Är han en slav född i huset [2 Mos 21:4]? [Självklart inte, se vers 2–3]
Varför har han då blivit ett byte?
¹⁵De unga lejonen har rutit över honom
    och låtit sina röster höras
och de har gjort hans land öde,
    hans städer ligger i spillror, utan invånare.
¹⁶Även Nofs söner [folket i Memfis i Egypten] och Tachpanches
    livnär sig på ditt huvuds krona. [Israel blev förnedrade genom att ingå allianser med Egypten, se Jer 41:5; 48:37; 2 Sam 10:4; Jes 7:20; Hes 44:20.] ¹⁷Är det inte detta som har orsakat dig detta,
    att du har försakat Herren din Gud (Jahve Elohim), när han ledde dig på vägen?
¹⁸Och vad har du nu att göra på vägen till Egypten,
    att dricka Shihors vatten [en gren av Nilens vatten]?
Eller vad har du att göra på vägen till Assyrien,
    att dricka flodens [Eufrats] vatten?
¹⁹Din egen ondska ska tillrättavisa (straffa) dig,
    och dina felsteg ska förebrå dig.
Vet därför och se
    att det är ett ont och bittert ting
att du har förkastat Herren din Gud (Jahve Elohim),
    inte heller finns vördnaden för mig i dig
förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot). ²⁰För sedan evig tid har jag brutit ditt ok
    och låtit dina bojor brista,
    och du sa: "Jag ska inte överträda."
Men på varje hög kulle
    och under varje lövat träd
    har du lutat dig bakåt och utövat prostitution.
    [Tillbett avgudar på kullarna, se 5 Mos 12:2; 1 Kung 14:13; 2 Kung 17:10; Jes 57:5; 65:7; Hes 6:12; 20:28; Hos 4:13.] ²¹Jag har planterat dig som ett ädelt vin,
    alltigenom en äkta art (sann säd).
Hur har du blivit för mig
    ett främmande vildvin (en urartad planta)?
²²För fastän du tvättar dig med lut
    och tar dig mycket tvål [Mal 3:2],
    är dina synder inför mig
förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve). ²³Hur kan du säga: "Jag är inte orenad,
    jag har inte gått efter baalerna?"
Se din väg i dalen,
    vet vad du har gjort,
du är en snabb ung kamel
    som sicksackar på sina vägar [utan att veta vart den är på väg],
²⁴en vildåsna van vid öknen,
    som vädrar sina önskningar i vinden,
    hennes lust, vem kan stoppa den?
Alla de [hanar] som söker henne ska inte trötta ut sig själva,
    i hennes månad finner de henne.
²⁵Håll din fot borta från att bli skadad
    och din strupe från törst,
men du säger: "Det är lönlöst att försöka stoppa mig (finns inget hopp),
    för jag älskar främlingar
    och jag vill gå efter (följa) dem." ²⁶Som tjuven skäms när han hittas (blir tagen på bar gärning)
    så är Israels hus i skam,
de, deras kungar, deras furstar och
    deras präster och deras profeter.
²⁷Vem säger till stocken: "Du är min far,"
    och till stenen: "Du har fört fram oss,"
för de har vänt sina ryggar till mig
    och inte sina ansikten,
men i svårigheternas tid ska de säga:
    "Stå upp och rädda oss."
²⁸Men var är dina gudar som du har gjort åt dig?
    Låt dem stå upp om de kan rädda dig
    i din tid av svårigheter [5 Mos 32:37–38; Jes 43:8–13; 44:6–23].
För så många som dina städer [lika talrika]
    har dina gudar blivit, du Juda. ²⁹Varför ska ni tävla (strida) med mig?
    Ni alla har begått överträdelser mot mig
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ³⁰Fåfängt har jag slagit era söner,
    de tog inte emot någon tillrättavisning.
Ditt svärd har slukat dina profeter
    som ett förgörande lejon [som sliter sitt byte i stycken, se Ps 7:3; 10:9; Jes 5:29]. ³¹Generation (detta släkte), se Herrens (Jahves) ord.

Har jag varit en öken för Israel
    eller ett land av tjockt mörker?
Av vilken orsak säger mitt folk:
    "Vi har brutit oss loss (vi vill vara fria att flacka omkring – hebr. rod),
    vi kommer inte mera till dig!"
³²Kan en jungfru glömma sina smycken [sin utsmyckning, se Hes 16:11–12],
    eller en brud sin utstyrsel?
Mitt folk har glömt mig
    dagar utan siffror (som inte går att räkna).
³³Hur skicklig är du att hitta vägen (hur väl ordnar du din väg) för att söka kärlek!
    Därför, även den onda kvinnan har du lärt dina vägar.
³⁴Även i dina kläder finner man blodet av oskyldiga fattiga själar,
    du fann dem inte bryta sig in i era hus [och dödade dem, vilket var försvarbart 2 Mos 22:2].
På grund av allt detta ³⁵och du säger [ändå]:
    "Jag är oskyldig,
hans vrede är säkerligen bortvänd från mig."
    Se jag ska döma er eftersom ni säger: "Jag har inte syndat."
³⁶Hur mycket gör du dig billig [samma bildspråk som i vers 23]
    för att ändra dina vägar?
Du ska även skämmas för Egypten
    som du skäms för Assyrien.
³⁷Från honom ska du gå fram
    med dina händer över ditt huvud,
för Herren (Jahve) har förkastat dem som du sätter din tillit till,
    och du ska inte ha någon framgång med dem. 3¹Han säger:

Om en man förskjuter sin hustru
    och hon går ifrån honom och blir en annan mans,
ska han återvända till henne igen?
    Ska inte landet bli mycket förorenat? [5 Mos 24:1–4]
Men du har varit en prostituerad med många älskare
    och ändå vill du återvända till mig [Hos 2:7],
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

²Lyft upp dina ögon över de kala höjderna [Juda] och se!
    Var har du inte legat [orenat dig med avgudar]?
Vid vägarna har du suttit till dem
    som en arab i vildmarken
och du har förorenat landet
    med din prostitution och din ondska.
³Och regnskurarna har hållits tillbaka
    och det har inte varit något sent regn [vårregn, innan skörden, se 1 Kung 17:1],
ändå har du en prostituerads panna,
    du vägrar att skämmas.
⁴Har du inte vid denna tid ropat till mig:
    Min Fader, du är min ungdoms vän?
⁵Ska han hysa agg för alltid?
    Ska han bevara (vakta, skydda) det till slutet?
Se, du har talat
    men har gjort det onda som du kunnat (haft möjlighet till).

Trolösa Israel

⁶Och Herren (Jahve) sa till mig i kung Joshijahos dagar: Har du sett det som det avfallna Israel gör? Hon går upp på varje högt berg och under varje lövrikt träd och där ägnar hon sig åt prostitution. ⁷Och jag sa: Efter att hon har gjort alla dessa ting ska hon återvända till mig, men hon återvände inte. Och hennes förrädiska syster Juda såg det. ⁸Och jag såg, eftersom Israel har tagit alla tillfällen att avfalla i äktenskapsbrott har jag förskjutit henne och gett henne skilsmässobrev. Likväl har inte hennes bedrägliga syster Juda fruktat, utan även hon har ägnat sig åt prostitution. ⁹Och det skedde från hennes prostitution att landet förorenades, och hon begick äktenskapsbrott med stenar och med stockar. [Stenar och stockar är materialen som avgudar tillverkas av.] ¹⁰Och även i allt detta har inte hennes bedrägliga syster Juda vänt om till mig med hela sitt hjärta, utan är kvar i lögn, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
     ¹¹Och Herren (Jahve) sa till mig: Det avfälliga Israel har bevisat sig själv mer rättfärdigt än hennes bedrägliga syster Juda. ¹²Gå och förkunna dessa ord till norr och säg:

Återvänd du avfälliga Israel, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
    jag ska inte dölja mitt ansikte mot dig,
eftersom jag är nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
    jag ska inte hysa agg för evigt.
¹³Likväl, känn din synd
    som du har gjort mot Herren din Gud (Jahve Elohim)
när du har förskingrat dina vägar till främlingen
    under varje lövrikt träd, men inte har lyssnat till min röst,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ¹⁴Återvänd avfälliga söner, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom jag är er Herre (Adonaj) och jag ska ta dig, en från varje stad och två från varje familj och ska föra er till Sion. ¹⁵Och jag ska ge er herdar efter mitt hjärta som ska föda er med kunskap och förståelse. ¹⁶Och det ska ske när jag förökar dig och låter er bära frukt i landet förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), då ska man inte längre säga: Herrens (Jahves) förbundsark och den ska inte stiga upp över hjärtat (komma i sinnet) och den ska inte kommas ihåg och inte saknas (besökas) och inte tillverkas igen. ¹⁷På den tiden ska man kalla Jerusalem "Herrens (Jahves) tron", och alla folkslag ska samlas till den, till Herrens (Jahves) namn, till Jerusalem. Och man ska inte längre gå efter envisheten i sitt onda hjärta. ¹⁸I de dagarna ska Juda hus gå med Israels hus och de ska komma tillsammans från landet i norr till landet som jag har gett som ett arv till deras fäder. ¹⁹Och jag, jag säger:

Hur ska jag placera dig bland sönerna
    och ge dig ett underbart land,
    det bästa arvet bland folkslagen!
Och jag sa: Du ska kalla mig min Fader
    och ska inte vända om från att följa mig.
²⁰Men som en bedräglig hustru lämnar sin man,
    så har ni agerat bedrägligt mot mig ni Israels hus,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
²¹En röst (lyssna)! På de kala höjderna hörs
    en bedjande gråt från Israels söner,
eftersom de har förvrängt sina vägar,
    de har glömt Herren deras Gud (Jahve Elohim).
²²Återvänd avfälliga söner,
    jag ska bota er avfällighet.
Här är vi, vi kommer till dig
    eftersom du är Herren vår Gud (Jahve Elohim).
²³Sannerligen, till lögn (hebr. sheqer)
    från kullarna [med avguda tempel] – tumultet (oljudet, mullret) på bergen.
    [Kan syfta på många tillbedjare, många avgudar eller präster, se 5 Mos 23:17].
Sannerligen i Herren vår Gud (Jahve Elohim)
    finns Israels frälsning.
²⁴Men skamfulla ting
    har slukat fädernas möda (arbete) från vår ungdom,
deras småboskap och deras hjordar,
    deras söner och deras döttrar.
²⁵Låt oss ligga ner i vår skam och låt vår förvirring täcka oss, eftersom vi har syndat mot Herren vår Gud (Jahve Elohim), vi och våra fäder, från vår ungdom till denna dag, och vi har inte lyssnat till Herren vår Guds (Jahve Elohims) röst. 4¹Om du vill återvända Israel,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
återvänd till mig
    och om du vill slänga bort dina osmakliga ting från mina ögon
    och inte vill vackla,
²och vill avlägga ed: Herren (Jahve) lever,
    i sanning, i rätt och i rättfärdighet,
då ska länderna välsigna sig i honom
    och i honom ska de ha sin ära.

Förödelse från norr

³Därför säger Herren (Jahve) så till Juda män och till Jerusalem:
    Bryt åt er mark [som legat] i träda
    och så inte bland törnen.
⁴Omskär er själva till Herren (Jahve)
    och ta bort ert hjärtas förhud ni Juda män och Jerusalems invånare,
för att inte mitt raseri ska dra fram som eld
    och brinna så att ingen kan släcka från mitt ansikte,
    för era onda gärningar. ⁵Berätta i Juda och låt det höras i Jerusalem och säg: Blås shofar i landet, ropa högt och säg: "Samla er själva (mobilisera) och låt oss gå till de befästa städerna." ⁶Res upp ett baner Sion, bli stark (ta skydd, rädda dig), res dig inte, eftersom jag ska låta ondska komma från norr, en stor förödelse. ⁷Ett lejon har rest sig (stigit upp) från sitt snår och en folkslagens fördärvare har gett sig iväg och gått från sin plats till att göra landet öde, så att dess städer blir ödelagda utan invånare. ⁸Omgjorda därför dig själv med säcktyg, klaga och gråt, eftersom Herrens (Jahves) vrede inte vänder bort från oss. ⁹Och det ska ske på den dagen, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), att kungens hjärta ska svika och furstarnas hjärta och prästerna ska bli överraskade och profeterna ska bli undrande. ¹⁰Och jag sa: Ack (åh nej), Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) du har verkligen bedragit detta folk och Jerusalem och sagt: Ni ska ha frid (shalom), men svärdet har sträckts ut mot halsen (hebr. nefesh) [vårt liv hotas, se även Ps 69:2; 105:18; Ords 23:2; Jona 2:6]. ¹¹Vid den tiden ska det sägas till detta folk [Juda] och till Jerusalem,
    en brännande (torr) vind från kala höjder i öknen [ska svepa ner över] dottern mitt folks väg,
inte för att kasta eller för att rensa [säd]. [Vinden syftar troligtvis på sirocco, en kraftig ökenvind som var för stark för att skilja agnarna från vetet, eftersom den förde bort både vetet och agnarna. Guds dom liknas vid denna vind som drabbar både goda och onda.] ¹²En vind för stark för detta ska komma till mig, nu ska jag även tala rättvisa med dem. ¹³Se, han kommer upp som moln
och hans vagnar är som virvelvinden,
    hans hästar är smidigare än örnar.
Ve över oss!
    Eftersom vi förgås.
¹⁴Tvätta ditt hjärta från ondska Jerusalem så att du ska kunna räddas. Hur länge ska dina ondskefulla tankar bo i dig? ¹⁵En röst (lyssna) berättar från Dan och olycka hörs från Efraims berg. ¹⁶Tänk på folkslagen, se låt det höras över Jerusalem, spejare kommer från ett fjärran land och ger (låter höra) sina röster över Juda städer. ¹⁷Som fältets väktare är de mot henne runtomkring, eftersom hon har blivit upprorisk mot mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ¹⁸Dina vägar och dina gärningar (handlingar) har skapat dessa ting mot dig, detta är din ondska, den är bitter, den sträcker sig ända in i hjärtat. ¹⁹Min buk! Min buk! Jag vrider mig i smärta, mitt hjärtas kammare, mitt hjärta kvider i mig. Jag kan inte tiga, eftersom du har hört shofarens röst min själ, larmet från krig (stridslarmet). [Ordet för buk kan syfta på allt från enbart tarmarna till hela den nedre regionen, men även hela bålen. I denna vers kan man anta att hela kroppen är påverkad.] ²⁰Det ena fördärvet förkunnas efter det andra fördärvet, eftersom hela landet är förött. Plötsligt är mitt tält spolierat, mina tältdukar i ett ögonblick. ²¹Hur länge ska jag se baner [fanor som bärs av armén i striden], höra rösten av shofar? ²²Eftersom mitt folk är dårar, de känner mig inte, de är enfaldiga söner och de saknar förstånd, de är kloka i att göra ont, men att göra gott saknar de kunskap om. ²³Jag ser jorden och se, den är öde och tom [1 Mos 1:2] och till himlarna och där finns inget ljus. ²⁴Jag ser bergen och se, de darrar och alla kullar rör sig fram och tillbaka. ²⁵Jag ser och se, ingen människa och alla fåglar under himlarna har flytt. ²⁶Jag ser och se, de fruktbara fälten är öken och alla dess städer är nedbrutna inför Herrens (Jahves) ansikte och inför hans brinnande vrede. ²⁷Därför säger Herren (Jahve) så: Hela landet ska bli öde, men jag ska inte helt göra slut på det. ²⁸Över detta ska jorden sörja och himlarna därovan bli svarta (mörka) eftersom jag har talat det, det är min plan, jag ska inte ändra mig och inte ta tillbaka den. ²⁹Från rösten (ljudet) av ryttare och bågskyttar flyr hela staden, de går in i snåren och upp på klipporna, alla städer är övergivna och ingen man bor därinne. ³⁰Och du, som är bortskämd vad gör du, eftersom du klär dig själv i scharlakan och täcker dig med smycken av guld och gör dina ögon stora med färg? Fåfängt har du gjort dig själv tjusig, dina älskare föraktar dig, de söker din själ (ditt liv). ³¹Eftersom jag har hört en röst som från en kvinna i födslosmärta, ångesten som hos henne som föder sitt första barn, dottern Sions röst, som flämtar efter luft, som spretar med sina händer: Ve över mig, eftersom min själ förgås till de som slaktar. 5¹Spring hit och dit genom Jerusalems gator

och se och vet
    och leta på dess rymliga platser (torg),
om du kan finna en man,
    om det finns någon som gör rätt, som söker sanning (trofasthet)
    och jag ska förlåta henne [staden].
²Och om de säger: "Herren (Jahve) lever" svär de säkerligen falskt.
³Herre (Jahve) är inte dina ögon vända till sanning (trofasthet)? Du har slagit dem men de påverkades inte. Du har förtärt dem, men de har vägrat att ta emot tillrättavisning, de har gjort sina ansikten hårdare än klippan, de har vägrat att vända om.
⁴Och jag sa: Dessa är verkligen fattiga, de är dårar, för de känner inte Herrens (Jahves) vägar inte Guds (Elohims) påbud (bindande juridiska beslut).
⁵Jag ska själv gå till de stora och tala med dem, eftersom de inte känner Herrens (Jahves) vägar och sin Guds (Elohims) påbud (bindande juridiska beslut). Men de har alla brutit oket och sprängt bojorna.
⁶Därför ska ett lejon från skogen slå dem, en varg från öknen ska förgöra dem, en leopard vakar över deras stad, alla som går ut därifrån slits i stycken, eftersom deras överträdelser är många, deras avfall har förökats.
⁷Varför ska jag ursäkta dig? Dina söner har övergett mig och avlagt ed till icke-gudar och när jag gjort dem mätta har de begått äktenskapsbrott och samlat sig själva i skaror i de prostituerades hus.
⁸De har blivit som välgödda hästar, brunstiga hingstar, varje man gnäggar efter sin grannes hustru.
⁹Ska jag inte straffa er för dessa ting, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)? Och ska inte min själ hämnas på ett sådant folkslag som detta?
¹⁰Gå upp på deras tak och fördärva, men gör inte helt slut på dem, ta bort hennes skott (nya grenar), för de är inte Herrens (Jahves).
¹¹Eftersom Israels hus och Juda hus har agerat förrädiskt mot mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
¹²De har ljugit om Herren (Jahve) och de har sagt: Det är inte han, ondska ska inte komma över oss, vi ska inte se svärd, inte hungersnöd.
¹³Och profeterna ska bli till vind, ordet är inte i dem. Så ska det göras mot dem.
¹⁴Därför säger Herren Härskarornas Gud (Jahve Elohim Sebaot): På grund av (eftersom ni beter er som strutsen) att ni talar dessa ord, se, jag ska göra orden i er mun till eld och detta folk till ved, och den (elden) ska sluka dem. [Ordet jaan som används här betyder både "på grund av", "eftersom" och "att beakta", men det delar också rot med ordet för struts och syftar därför även på strutsens beteende att sticka huvudet i sanden.] ¹⁵Se, jag ska föra ett folkslag från långt bort över er Israels hus, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). Det är ett tåligt folkslag, det är ett gammalt folkslag, ett folkslag vars språk du inte känner och förstår inte vad de talar.
¹⁶Deras koger är en öppen grav, de är alla mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft).
¹⁷Och de ska äta upp din skörd och ditt bröd, de ska sluka dina söner och dina döttrar, de ska äta upp din småboskap och dina hjordar, de ska äta upp ditt vin och dina fikonträd, de ska slå dina befästa städer, som du litar på, med svärd. ¹⁸Men även i de dagarna förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), ska jag inte fullständigt göra slut på (inte helt utplåna) dig. ¹⁹Och det ska ske eftersom ni säger: Varför har Herren vår Gud (Jahve Elohim) gjort allt detta mot oss? Och du ska säga till dem: Så som ni har övergett mig och tjänat främmande gudar i landet, så ska ni tjäna främlingar i ett land som inte är ert. ²⁰Berätta detta i Jakobs hus och låt det höras i Juda och säg:

²¹Hör detta, jag ber er, dåraktiga folk utan förståelse, som har ögon men ser inte, som har öron men hör inte:
²²Fruktar (vördar) ni inte mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)? Ska ni inte darra inför mitt ansikte? Vem har lagt sanden vid havets strand, en evig förordning (ordagrant "saker inristat") som inte förändras trots att vågorna slår in [över stranden] kan de inte besegra [skölja bort sanden]. De ryter men de kan inte komma förbi [ta sig upp på och passera innanför stranden].
²³Men detta folk har ett upproriskt och rebelliskt hjärta, de har gjort uppror och gått sin väg.
²⁴Och de säger inte i sina hjärtan: Låt oss nu vörda (frukta) Herren vår Gud (Jahve Elohim) som ger tidigt regn (höstregn) och sent regn (vårregn) i sin tid, som håller (vaktar, skyddar, bevarar) åt oss de bestämda skördeveckorna.
²⁵Era synder har vänt bort dessa ting och era överträdelser har undanhållit det goda från er.
²⁶Eftersom bland mitt folk finns onda män, de spionerar, som fågelfängare ligger de på lur, de sätter ut en fälla, de fångar män.
²⁷Som en bur är full av fåglar, så är deras hus fulla av bedrägeri, därför har de blivit stora och rika.
²⁸De har blivit tjocka, de är välmående, de överflödar i ondskans gärningar, de försvarar inte de behövande, inte de faderlösa till att göra dem framgångsrika, och den fattige får inte rätt i domen.
²⁹Ska jag inte straffa er för dessa ting, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)? Och ska inte min själ hämnas på ett sådant folkslag som detta?
³⁰Ödeläggelse och skräck kommer att ske i landet.
³¹Profeterna profeterar i lögnens tjänst
    och prästerna styr efter deras hand (direktiv)
och mitt folk älskar att ha det så.
    Vad ska de då göra efter detta?

Jerusalem belägrat

6¹Sök skydd Benjamins söner
    från Jerusalems mitt
och blås shofar i Tekoa
    och lyft upp en varningssignal (tänd en fyrbåk) över Beit-Kerem,
eftersom ondska blickar ut [hotar] från norr
    och stor förödelse.
²Den attraktiva (behagliga, vackra) och eftergivna (känsliga, ömtåliga)
    ska jag hugga av, dottern Sion.
³Herdarna med sin hjordar kommer till henne,
    de slår ner sina tält runt omkring henne,
    var man betar vid sin hand. ⁴Förbered en strid mot henne,
    stig upp och låt oss gå upp vid middagstid.
Ve till oss, för dagen avtar,
    eftermiddagens skuggor blir längre.
⁵Stig upp och låt oss gå upp på natten
    och låt oss ödelägga hennes palats. ⁶Därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) så:

Hugg ner hennes träd
    och kasta upp en belägringsvall mot Jerusalem.
Detta är staden som ska straffas,
    överallt finns förtryck i hennes mitt.
⁷Som en cistern svallar med sitt vatten,
    så svallar hon med ondska.
Våld och fördärv hörs i henne.
    Framför mig är sjukdom och sår.
⁸Låt dig tillrättavisas Jerusalem,
    för att inte min själ ska bli avskärmad från dig,
för att jag inte ska göra dig öde,
    ett land utan invånare. ⁹Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):

Man ska verkligen samla
    som druvor kvarlevan av Israel.
Vänd din hand som en druvplockare
    över skotten (de nya grenarna).
¹⁰Till vem ska jag tala och ge varning
    så att de lyssnar?
Se deras öra är trögt (stängt)
    och de kan inte vara uppmärksamma.
Se Herrens (Jahves) ord har blivit till dem en förebråelse,
    de har inget behag (kärlek till, glädje) i det.
¹¹Därför är jag fylld av Herrens (Jahves) vrede,
    jag är trött på hålla igen,
häll ut den över dibarnen på gatan
    och över samlingen av unga män,
eftersom även mannen med sin hustru ska bli fångad,
    den gamle med den som är full av dagar (har fyllt sina dagars mått).
¹²Och deras hus ska överlämnas till andra,
    tillsammans med deras fält och deras hustrur,
för jag ska sträcka ut min hand över landets invånare,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ¹³Eftersom från den minste av dem till den störste av dem
    är alla giriga efter vinning,
och från profeten till prästen
    ägnar sig alla åt lögn (falskhet).
¹⁴Och de har helat mitt folks skada lätt (inte tagit den på allvar) och sagt:
    Frid, frid (hebr. shalom shalom; dubbel frid, ro, helhet – fullständig harmoni)
    men där finns ingen frid (shalom).
¹⁵De ska skämmas eftersom de har gjort det avskyvärda,
    men de skäms inte,
    de vet inte hur man rodnar.
Därför ska de falla bland dem som faller,
    på den tiden då jag straffar dem som ska snubbla
    säger Herren (Jahve). ¹⁶Så säger Herren (Jahve):

Stå vid vägarna
    och se och fråga efter de gamla stigarna,
där den goda vägen är och vandra på den
    och ni ska finna vila för era själar.
    Men de säger: Vi vill inte vandra på den.
¹⁷Och jag har satt väktare över er:
    Var uppmärksamma på shofarens röst.
Men de säger:
    "Vi vill inte vara uppmärksamma."
¹⁸Därför lyssna folkslag
    och vet församling
    vem som är emot dem.
¹⁹Hör jord!
    Se, jag ska föra ondska över detta folk,
    frukten av deras tankar
eftersom de inte har varit uppmärksamma
    på mina ord
    och på min undervisning.
De har förkastat den.
²⁰Till vilken nytta är för mig rökelsen som kommer från Sheva
    och den söta vassen från avlägsna länder?
Era brännoffer ger ingen nåd (villkorad nåd – hebr. ratson),
    och era offer behagar mig inte. ²¹Därför, så säger Herren (Jahve):

Se, jag ska lägga snubbelstenar framför detta folk
    och fäderna och sönerna tillsammans ska snubbla på dem,
    grannen och hans vän, och de ska förgås. ²²Så säger Herren (Jahve):

Se, ett folk kommer från norr
    och ett stort folkslag ska resas upp från jordens yttersta hörn.
²³De bär båge och sabel (kortare böjt svärd – hebr. kidon)
    de är grymma och utan förbarmande.
Med ett larm likt havets dån drar de fram till häst,
    rustade för strid mot dig, arma Sion. [Jämför Jer 50:41–42 där samma ord riktas mot Babylon.]
²⁴Vi har hört ryktet om det [folket från norr],
    våra händer blir svaga,
ångest har tagit sitt grepp om oss
    och smärta som hos en födande kvinna.
²⁵Vandra inte ut på fältet
    och gå inte på vägen,
eftersom fiendens svärd är där,
    skräck på alla sidor.
²⁶Dotter mitt folk [dyrt älskade som en dotter, jfr Jer 4:11] omgjorda dig med säcktyg
    och rulla dig själv i aska.
Sörj som för den ende sonen,
    den allra bittraste klagan,
eftersom fördärvaren plötsligt
    har kommit över oss. ²⁷En proberare (en som utvärderar metaller; ett torn – hebr. bachon)
    har jag gett bland mitt folk,
ett fäste,
    och du ska pröva (hebr. bachan) deras vägar. [En proberare prövar metaller och bestämmer deras kvalité, om de håller måttet och kan godkännas. En annan vokalisering ger också betydelsen "torn". Ordet har samma rot som verbet pröva. Substantivet proberare används endast här, verbet pröva används 29 gånger.] ²⁸Alla är giriga upprorsmakare, går omkring med skvaller, de är koppar och järn. Alla agerar bedrägligt.
²⁹Bälgarna arbetar (blåser) frenetiskt
    för att elden ska kunna rena blyet,
men gjutaren arbetar fåfängt,
    ondskan separeras (avskiljs) inte.
³⁰Föraktat silver ska man kalla dem,
    eftersom Herren (Jahve) har förskjutit dem.

Falsk religion

7¹Ordet kom till Jeremia från Herren (Jahve), han sa: ²Ställ dig i porten till Herrens (Jahves) hus [templet i Jerusalem]. Där ska du ropa ut detta budskap: [Jeremias namn betyder "Herren är upphöjd" eller "Herren uppreser". Året är 609 f.Kr. och det är antagligen under någon av de tre stora pilgrimshögtiderna då många är i Jerusalem han får denna uppmaning. Här mellan den inre och yttre tempelplatsen får Jeremia leverera en av hans svåraste men viktigaste budskap.]

Hör Herrens ord, ni alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren!
[Budskapet är till det södra riket, Juda, det norra riket, Israel, har redan fallit på grund av dess synd och folket är spritt i Assyrien.] ³Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot),
    Israels Gud:

Ändra era vägar och era gärningar (gör en radikal förändring i era liv; gör gott),
    så ska jag bo bland er på denna plats [i templet och i landet Israel].
⁴Sluta att sätta er förtröstan på lögnaktigt tal [från de falska profeterna] som säger:
    "Detta är Herrens tempel,
    Herrens tempel,
    Herrens tempel." [Som om templet och byggnaderna i sig skulle beskydda Jerusalem.]
⁵Nej, bara om ni verkligen ändrar (gör gott, gott – hebr. jatav jatav) era vägar (ert liv) och era gärningar [vers 3].
    Om ni dömer rättvist mellan man och hans medmänniska (granne),
     ⁶inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan,
    inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats [i Jerusalem]
    och inte skadar er själva genom att följa andra gudar.
⁷Om ni slutar med allt detta [och börjar leva efter budorden, se 2 Mos 20:13],
    då ska jag bo bland er på denna plats,
    i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.

⁸Se, ni litar på lögnens ord som inte kan gagna er.
     ⁹Ska ni stjäla, mörda och begå äktenskapsbrott och avlägga falska eder och offra till Baal och vandra efter andra gudar som ni inte känner, ¹⁰och komma och stå inför mitt ansikte i detta hus, där mitt namn åkallas, och säga: Vi är befriade, när ni gör alla dessa styggelser? ¹¹Har detta hus, där mitt namn åkallas blivit en rövarkula i era ögon? [Mark 11:17; Luk 19:46] Se, även jag, jag har sett det, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
     ¹²Gå nu, jag ber dig, till min plats som var i Shilo, där jag först lät mitt namn bo, och se vad jag har gjort med det för mitt folk Israels ondska. ¹³Och nu när ni har gjort alla dessa ting förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och jag talar till er, talar i tid och ofta, men ni lyssnar inte, och jag kallar på er men ni svarar inte, ¹⁴därför ska jag göra mot detta hus, där mitt namn åkallas, som ni litar på, och mot denna plats, som jag gav till er och till era fäder, som jag har gjort med Shilo. ¹⁵Och jag ska kasta bort er från mina ögon, som jag har kastat bort alla era bröder, hela Efraims säd.
     ¹⁶Och du, be inte för detta folk, lyft inte upp något rop eller vädjan för dem, plädera inte med mig, eftersom jag inte kommer att lyssna på dig. ¹⁷Ser du inte vad de gör i Juda städer och på Jerusalems gator? ¹⁸Sönerna samlar ved och fäderna tänder eld och kvinnorna knådar deg för att göra brödkakor till himmelens drottning och för att hälla ut drickoffer till andra gudar, så att de provocerar mig. ¹⁹Provocerar de mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), provocerar de inte sig själva, till deras egna ansiktens förvirring?
     ²⁰Därför, så säger Herren (Jahve): Se, min vrede och mitt raseri ska hällas ut över denna plats, över människor och över djur och över fältets träd och över landets frukt, och den ska brinna och inte kunna släckas.
     ²¹Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Addera (lägg till) era brännoffer till era offer och ät köttet. [Brännoffret skulle brännas helt och inget skulle ätas (3 Mos 1:3–9). De övriga offren ska brännas delvis medan valda delar skulle ätas. Med sarkasm säger Herren att han inte bryr sig om offren, det gör inte längre någon skillnad till den ondska som redan görs, se 1 Sam 15:22; Ords 15:8; Jes 1:11–13; Hos 6:6; Amos 4:4–5; 5:21–22; Mika 6:6–8; Matt 23:23.] ²²För jag talade inte till era fäder och befallde dem inte den dagen då jag förde dem ut ur Egyptens land angående brännoffer och offer, ²³men dessa ting befallde jag dem och sa: Lyssna till min röst och jag ska vara er Gud (Elohim) och ni ska vara mitt folk och vandra på alla de vägar som jag befaller er, för att det ska gå väl för er. ²⁴Men de lyssnade inte och lutade inte sina öron, men vandrade i sina egna råd, i sina hjärtans envishet och gick baklänges, inte framåt. ²⁵Ända sedan dagen då era fäder kom ut från Egypten till denna dag, och fast jag har sänt alla mina tjänare profeterna, sänt dem dagligen och ofta, ²⁶har de inte lyssnat till mig, inte lutat sina öron, men gjort sina nackar styva. De har varit värre än deras fäder.
     ²⁷Och du ska tala till dem alla dessa ord, men de ska inte lyssna till dig. Och du ska kalla på dem, men de ska inte svara dig. ²⁸Och du ska säga till dem: Detta är folket som inte lyssnar till Herren sin Guds (Jahve Elohims) röst, inte tar emot tillrättavisning. Sanningen (trofastheten) är borta och är avhuggen från deras mun. ²⁹Klipp av ditt hår och kasta bort det och stäm upp en klagosång på de kala höjderna [de höga kullarna utan vegetation], för Herren (Jahve) har förskjutit och övergett hans vredes generation. ³⁰Eftersom Juda söner har gjort det som är ont i mina ögon förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), de har placerat sina osmakliga ting i huset över vilket mitt namn är uppkallat, till att vanhelga det. ³¹Och de har byggt Tofets höga platser som är i Hinnoms sons dal, till att bränna sina söner och sina döttrar i eld, vilket jag inte har befallt och det har inte funnits i mitt sinne. ³²Därför, se dagarna kommer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) då denna plats inte mer ska heta Tofet, Hinnoms söners dal, utan Slaktdalen. Och man ska begrava i Tofet i brist på plats. [Jer 19:6] ³³Och kropparna av detta folk ska bli mat till himlarnas fåglar och till markens djur, och ingen ska skrämma bort dem. ³⁴Och jag ska få att tystna från Juda städer och från Jerusalems gator, rösten av fröjd och rösten av jubel, brudgummens röst och brudens röst, för landet ska vara öde. [Jer 16:9; 25:10] 8¹Vid den tiden förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) ska de föra ut Juda kungs ben och furstarnas ben och prästernas ben och profeternas ben och Jerusalems invånares ben från deras gravar, ²och de ska sprida dem framför solen och månen och himlarnas härskaror (stjärnorna) som de har älskat och som de har tjänat och efter vilka de har vandrat och dem som de har sökt och dem som de har tillbett. De ska inte bli samlade och inte begravda, de ska vara som dynga på jordens ansikte (yta). ³Döden ska väljas hellre än livet av alla som återstår, som är kvar av denna onda familj, som är kvar på alla de platser dit jag har drivit dem, förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot). ⁴Och du ska säga till dem: Så säger Herren (Jahve):

Faller någon utan att resa sig igen?
    Vänder inte den som är på fel väg och går tillbaka?
⁵Varför avfaller detta Jerusalems folk med ett oupphörligt avfall?
    De håller fast vid svek, de vägrar att vända om.
⁶Jag är uppmärksam och lyssnar,
    men de talar inte rätt,
ingen finns som ångrar sig över sin ondska
    och säger: Vad har jag gjort?
Varje man vänder bort åt sitt eget håll,
    som en häst som rusar huvudstupa in i striden.
⁷Även storken under himlen
    vet sin bestämda tid,
och turturduvan och tornseglaren och svalan
    håller (vaktar, skyddar, bevarar) tiden då de ska röra sig [migrera],
men mitt folk känner inte till
    Herrens (Jahves) påbud (bindande juridiska beslut).
[Dessa flyttfåglar vet när det är dags att flytta till den rätta platsen vid den rätta tiden.] ⁸Hur kan ni säga: Vi är visa (kloka)
    och Herrens (Jahves) undervisning är med oss?
Ve! Se till lögn används
    skrivarnas penna – lögn.
⁹De visa (kloka) skäms,
    de är bestörta och fångade.
Se, Herrens (Jahves) ord har de förkastat
    och vilken vishet har de (finns i dem)?
¹⁰Därför ska jag ge deras hustrur till andra
    och deras fält till dem som ska besätta dem,
från den minste till den störste,
    alla är giriga efter vinning,
från profeten till prästen,
    alla gör lögn (agerar lögnaktigt).
¹¹Och de har tagit lätt på helandet av dottern,
    mitt folks skada
och sagt: frid, frid (hebr. shalom shalom; dubbel frid, ro, helhet – fullständig harmoni),
    där det inte finns någon frid. [Jer 6:14]
¹²De ska komma på skam eftersom de har begått styggelser,
    de skäms inte och de vet inte hur man rodnar.
Därför ska de falla bland dem som faller,
    i sin besökelsetid ska de snubbla
säger Herren (Jahve).

¹³Jag ska helt sluka dem
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
där finns inga druvor på vinstocken,
    inga fikon på fikonträdet
och löven har vissnat
    och jag ger till dem deras överträdelser.
¹⁴Varför sitter vi här?
    Låt oss samlas
och vandra in i de befästa städerna
    och låt oss bli avhuggna där,
eftersom Herren vår Gud (Jahve Elohim) har huggit av oss
    och gett oss galla att dricka,
    eftersom vi har syndat mot Herren (Jahve).
¹⁵Förväntade frid (shalom)
    men inget gott,
tid till läkedom,
    men se skräck [kommer].
¹⁶Frustandet från hans hästar
    hörs från Dan,
vid ljudet av gnäggandet från hans starka,
    darrar hela landet,
och de kommer och har slukat landet
    och allt som är (finns) i det,
    staden och de som bor i den.
¹⁷För se, jag ska sända ormar, basilisker ibland er,
    vilka inte ska låta sig tjusas
    och de ska bita er,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
¹⁸Jag tröstar mig över sorgen,
    över mig är mitt hjärta svagt.
¹⁹Se, en röst, dottern mitt folk ropar
    från ett land långt borta:
Är inte Herren (Jahve) i Sion?
    Är inte kungen i henne?
Varför har de provocerat mig med sina skurna avgudar
    och med främmande fåfänga?
²⁰Skörden är förbi
    och sommaren är slut
    och vi är inte frälsta (räddade).
²¹Över dottern mitt folks smärta (benbrott, lidande) är jag krossad med vånda,
    jag är aska, förskräckelse har mig i sitt grepp.
²²Finns det ingen balsam i Gilead? Finns det ingen läkare där? Varför är inte dottern mitt folks hälsa återställd? 9¹O att mitt huvud vore vatten
    och mina ögon en fontän av tårar,
så att jag kan gråta dag och natt
    för dottern mitt folks slagna (fallna).
²Vem har gett mig i öknen
    en vägfarares rastplats
så att jag kan lämna mitt folk
    och gå ifrån dem!
För de är alla äktenskapsbrytare,
    en samling av förrädiska förrädare.
³Och de vrider sina tungor och böjer sig för lögn och de har vuxit sig stora i landet, men inte till sanning, utan de fortsätter från ondska till ondska och mig känner de inte, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
⁴ Varje man måste hålla (vakta, skydda, bevara) sig från sin granne och inte lita på någon bror, för alla bröder agerar bedrägligt (subtilt) och varje granne går runt med skvaller.
⁵Och var man förnedrar (hebr. talal) sin egen granne och sanning talar de inte. De har lärt sina tungor att tala lögn, de tröttar ut sig med att synda (förvränga).
⁶De har sin boning mitt i sveket, genom svek vägrar de att känna mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
⁷Därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) så:

Se, jag ska smälta dem och pröva dem (som metall prövas),
    hur ska jag annars göra med dottern mitt folk?
⁸Deras tunga är en vässad pil,
    den talar bedrägligt,
en man talar frid (shalom) till sin granne med sin mun,
    men i sitt hjärta ligger han i bakhåll för honom.
⁹Ska jag inte straffa dem för dessa ting
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)?
Ska inte min själ hämnas
    på ett sådant folk som detta?
¹⁰Bergen ska ta upp en gråt och klagan
    och öknens betesmarker en klagosång
eftersom de är brända så att ingen går förbi.
    Och de hör inte rösten av boskap,
både himlarnas fåglar och
    markens djur har flytt, de är borta.
¹¹Och jag ska göra Jerusalem till en stenhög
    en boning för schakaler,
och jag ska göra Juda städer öde,
    utan invånare.

¹²Vem är en vis man så att han förstår detta? Och vem är han till vilken Herrens (Jahves) mun har talat och berättat om henne [Jerusalem]? Varför är detta land tillintetgjort och ödelagt som en öken så att ingen går förbi? ¹³Och Herren (Jahve) sa: De har övergett min undervisning som jag har gett framför dem och har inte lyssnat till min röst och inte vandrat efter den, ¹⁴men har vandrat efter sina hjärtans envishet och efter baalerna som deras fäder lärt dem. ¹⁵Därför säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) så: Se, jag ska mata dem, detta folk, med malört och ge dem galla att dricka. ¹⁶Jag ska förskingra dem bland folkslagen, som varken de eller deras fäder har känt, och jag ska sända svärdet efter dem till dess jag har slukat dem. ¹⁷Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):

Betänk och kalla på de mässande (klagosjungande, sörjande – hebr. qinen) gråterskorna så att de kommer,
    sänd efter de duktigaste kvinnorna [de mest erfarna professionella gråterskorna], så att de kommer.
¹⁸Och låt dem skynda sig att ta upp klagandet över oss,
    så att våra ögon kan flöda med tårar och våra ögonlock kan spruta med vatten.
¹⁹Eftersom en klagande röst hörs från Sion: Hur är vi tillintetgjorda? Vi är mycket förvirrade eftersom vi har övergett landet, eftersom våra boningar har kastat ut oss.
²⁰Hör Herrens (Jahves) ord ni kvinnor och låt era öron ta emot hans muns ord. Och undervisa era döttrar i klagan och var och en hennes granne i klagosång. ²¹Eftersom döden har kommit upp i våra fönster, den har kommit in i våra palats till att hugga av våra små från gatorna och våra unga från de öppna platserna (torgen).
²²Tala! Så förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve): Och kropparna av människor ska vara som dynga på det öppna fältet och som en handfull efter skördemannen som ingen samlar ihop. ²³Så säger Herren (Jahve):

Låt inte den vise ha sin ära i (skryta över, berömma sig över) sin vishet.
Låt inte den mäktige (inflytelserike, starke) ha sin ära i (skryta över, berömma sig över) sin styrka.
Låt inte den rike ha sin ära i (skryta över, berömma sig över) sin rikedom. ²⁴Utan låt den som söker ära, ha sin ära i detta [om någon ska skryta över eller berömma sig över något, låt det vara detta]:

Att han förstår och känner (har en personlig erfarenhet av) mig, att jag är Herren (Jahve),
som här på jorden agerar (verkar) i:
    kärlek (lojal trofast kärlek, nåd),
    rätt (själva beslutsprocessen, dömer rättvist), och
    rättfärdighet (renhet, kärlek, godhet, trofasthet, hjälp, fred, framgång och lycka),
för i detta har jag min glädje (tillfredställelse), förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ²⁵Se, dagarna kommer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), då jag ska straffa alla dem som är omskurna i deras oomskurenhet. ²⁶Över Egypten och över Juda och över Edom och över Ammons söner och över Moab och över alla som har hörnen på sitt hår avklippt, som bor i öknen, eftersom alla folkslag är oomskurna, men hela Israels hus är oomskuret i hjärtat.

Gud och avgudar

10¹Hör ordet som Herren (Jahve) talar till er Israels hus. ²Så säger Herren (Jahve):

Lär er inte (ordagrant: bli inte lärlingar till) folkslagens vägar,
    bli inte förfärade av himlarnas tecken
    eftersom folkslagen blir förfärade för dem.
³För folkslagens sedvänjor är fåfänglighet,
    eftersom det är ett träd som huggits från skogen,
    arbetet av en skogshuggares hand med yxan.
⁴De täcker det med silver och med guld
    och fäster det med spikar och med hammare
    för att det inte ska röra på sig.
⁵De är som pelare i gurklandet (grönsakslandet)
    och talar inte.
De måste bäras
    eftersom de inte kan gå.
Var inte rädda för dem
    för de kan inte göra [något] ont,
    inte heller kan de göra gott. [Man jag, Jeremia, säger:]
⁶Det finns ingen, ingen enda som (bortom allt annat är) du Herre (Jahve),
    du är stor,
    stort och mäktigt är ditt namn.
⁷Vem skulle inte frukta dig,
    du folkens Konung?
    Det tillhör dig [det är helt i sin ordning, du förtjänar respekt].
För bland folkens alla vise och i alla deras kungariken,
    finns ingen, nej ingen enda som du.
⁸Men de [den här världens visa, se även Ps 115:8] är alla råa (brutala, känslokalla) och dåraktiga (förstockade),
    tillrättavisningen (undervisningen – hebr. mosar) är fåfäng [plural – på alla sätt fåfäng] som en trästock [lika död, döv, tyst och stum].
⁹Silver uthamrat till fat som hämtats från Tarshish
    och guld från Ofaz,
hantverkares arbete och guldsmedens hand,
    blått och purpur är deras kläder, de är skickligt gjorda.
¹⁰Men Herren Gud (Jahve Elohim) är sann,
    han är levande Gud (Elohim) och evig Konung.
För hans vrede darrar jorden
    och folkslagen kan inte stå ut med hans raseri (fradga i munnen).

¹¹[Här skiftar språket till arameiska.] Så ska ni säga dem:

Gudar [dessa avgudar]
    som himlar
        och jord
            inte gjort (aram. la´avadu), [ska]
            tillintetgöras (aram. je´vadul)
        från jorden
    och från under himlarna
dessa.

[Det är den enda arameiska versen i hela Jeremia vilket gör att den står ut (arameisk text förekommer bara i 269 verser i GT, se Esra 4:8–6:18; 7:12–26; Dan 2:4–7:28). Denna vers är den centrala och klimax i kontrasten mellan Herren och avgudar i vers 2–16. Gud är den levande guden (vers 10) som skapat jorden och himlarna (vers 12), inga avgudar. Efter de tre inledande arameiska orden: "Så ska ni säga dem", följer tio ord som är strukturerad i en kiasm. Centralt finns även en arameisk ordlek med verben gjort/tillintetgöras som är snarlika i arameiskan. Detta förstärker hur dessa avgudar som inte har gjort någonting helt kommer att försvinna. Utplånandet på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från under himlarna, se även 2 Mos 17:14; 5 Mos 9:14.] ¹²Han som har gjort jorden med sin styrka och makt,
    som har etablerat världen med sin vishet
    och har spänt ut (expanderat) himlarna (universum) med sin kunskap (förståelse, insikt).
    [Se även 2 Sam 22:10; Jer 51:15]
¹³Till rösten av hans utgivande, ljudet (bruset av mäktiga) vatten i himlarna,
    får han vattenångorna att stiga upp från jordens ändar.
Han gör blixtar till regnets tid
    och för ut vindarna ur sina skattkammare (förvaringsrum).
¹⁴Alla människor är bevisats brutala för sin kunskap (kännedom),
    alla guldsmeder måste skämmas för sina skurna avgudabilder,
att hans gjutna avgudar är falska,
    det finns ingen ande i dem (de kan inte andas).
¹⁵De är fåfänglighet, ett inbillat arbete,
    när deras besökelsetid kommer ska de förgås.
¹⁶Jakobs del är inte som dessa,
    för han är Skaparen av allt,
och Israel är hans arvedels stam,
    Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn. [Vers 12–16 återkommer i Jer 51:15–19.]

Kommande förgörelse

¹⁷Samla upp ditt gods från marken
    du som är kvar i belägringen.
¹⁸Eftersom Herren (Jahve) säger så:
    Se jag ska slunga ut invånarna från landet vid denna tid
    och ska pressa dem så att de erfar det.
¹⁹Ve till mig över min smärta!
    Mitt sår är djupt (en allvarlig skada)
men jag säger: "Detta är en sjukdom
    och jag måste bära den."
²⁰Mitt tält är fördärvat
    och alla mina tältlinor är trasiga (avbrutna),
mina söner har gått ifrån mig och de finns inte,
    det är ingen som längre sträcker mitt tält
    och sätter upp mina tältdukar.
²¹Eftersom herdarna har blivit råa (brutala)
    och inte frågar Herren (Jahve),
därför har de ingen framgång
    och hela deras hjord är skingrad.
²²En röst, lyssna! Se, det kommer
    och ett stort tumult från landet i norr
för att göra Juda städer öde,
    en boplats för schakaler.

Jeremias bön

²³Herre (Jahve) jag vet (känner väl till) att människans vägar inte är hans egna,
    det är inte mannen som styr de steg som han vandrar.
²⁴Herre (Jahve) tillrättavisa mig, i rättvisa –
    inte i din brinnande näsa (vrede),
    annars försvagas jag.
²⁵Häll ut din vrede över folkslagen
    som inte känner dig
    och över familjerna som inte kallar på ditt namn,
för de har uppslukat Jakob,
    de har slukat honom och förtärt honom
    och har ödelagt hans boning.

Förbundet är brutet

11¹Detta ord kom till Jeremia från Herren (Jahve) han sa: ²Hör förbundets ord och tala till Juda män och till Jerusalems invånare ³och säg till dem: Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Förbannad (omintetgjord – hebr. aror) är den man som inte hör (aktivt lyssnar till) förbundets ord, ⁴som jag befallde era fäder i de dagar då jag förde dem ut från Egyptens land, ut från järnugnen och sa: Lyssna till min röst [mina ord] och gör dem i enlighet med allt som jag befallt dig, så ska ni vara mitt folk och jag ska vara er Gud (Elohim), ⁵för att jag ska stadfästa eden som jag avlade till era fäder, till att ge dem ett land som flyter av mjölk och honung, som det är idag.
    Och jag svarade och sa: "Amen Herre (Jahve)."
     ⁶Och Herren (Jahve) sa till mig: Förkunna alla dessa ord i Juda städer och på Jerusalems gator och säg: Lyssna till förbundets ord och gör dem. ⁷Jag har ärligt varnat era fäder i de dagarna då jag förde dem ut från Egyptens land till denna dag har jag varnat i tid och ofta och sagt: Lyssna till min röst. ⁸Men de lyssnade inte och böjde inte sina öron utan vandrade varje man i deras hjärtas envishet, därför har jag fört över dem alla dessa förbundets ord som jag befallde dem att göra, men de har inte gjort dem.
     ⁹Och Herren (Jahve) sa till mig: En sammansvärjning har blivit funnen bland Juda män och bland Jerusalems invånare. ¹⁰De har vänt tillbaka till deras fäders synder som vägrade att lyssna på mina ord och de har gått efter andra gudar till att tjäna dem. Israels hus och Juda hus har brutit mitt förbund som jag skar med deras fäder. ¹¹Därför säger Herren (Jahve) så: Se, jag ska föra ondska över dem som de inte ska kunna undfly och även om de ropar till mig ska jag inte lyssna till dem. ¹²Och Juda städer och Jerusalems invånare ska gå och ropa till gudarna till vilka de offrat, men de ska inte rädda dem i all deras tid av nöd. ¹³Efter antalet av dina städer Juda är dina gudar, och efter antalet av dina gator Jerusalem har du satt upp altaren till att vara skamliga föremål, altaren för att offra till baal. ¹⁴Och du, be inte för detta folk, lyft inte upp ett rop i bön för dem, för jag ska inte lyssna på dem på den tiden då de ropar till mig i sin nöd.

¹⁵Vad har min älskade att göra i mitt hus
    när jag ser att hon har framkallat oförskämdheter med många,
och det helgade köttet är borta från dig?
    När du gör ont triumferar du.
¹⁶Herren (Jahve) gav dig namnet ett lummigt olivträd,
    gott med god frukt.
Till ljudet av stort tumult
    har han tänt en eld över det
    och dess grenar är bortbrutna.

¹⁷Och Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) som har planterat dig har talat ondska över (mot) dig på grund av Israels hus och Juda hus ondska, som de har gjort mot sig själva genom att väcka min vrede (provocera mig) med att offra till [avguden] Baal.

Mordhot mot Jeremia

¹⁸Och Herren (Jahve) har gett dem kunskap om det och jag vet det sedan du lät mig se deras gärningar. ¹⁹Men jag var som ett fogligt lamm som leds till slakten och jag visste inte att de hade listiga rådslag mot mig:

Låt oss fördärva trädet med dess frukt
    och låt oss hugga av honom från de levandes land
    så att hans namn inte mer blir ihågkommet.
²⁰Och Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) som dömer rättvist,
    prövar njurar och hjärta,
låt mig se din hämnd på dem,
    för till dig har jag uppenbarat min sak. [Jer 20:12]

²¹Därför säger Herren (Jahve) så angående Anatots män som söker din själ (ditt liv) och säger: Du ska inte profetera i Herrens (Jahves) namn för att inte dö i vår hand. ²²Därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) så: Se, jag ska straffa dem, deras unga män ska dö för svärd, deras söner och döttrar ska dö av hungersnöd. ²³Och det ska inte finnas någon kvarleva av dem, för jag ska föra ondska över Anatots män, året för deras besökelsetid.

Jeremias klagan

12¹Rättfärdig är du Herre (Jahve),
    dock klandrar jag dig,
om dina domar vill jag tala med dig.
    Varför har den ondes väg framgång?
    Varför är alla trygga som handlar (agerar) förrädiskt?
²Du har planterat dem, de har slagit rot, de växer,
    de bär frukt.
Du är nära i deras mun
    men långt från deras tyglar.
³Men du Herre (Jahve) känner mig,
    du ser mig och prövar mitt hjärta mot dig.
För ut dem som får till slakten
    och gör dem redo för slaktens dag.
⁴Hur länge ska landet sörja
    och fältets alla grödor förtorka?
Från ondskan av dem som bor där är djuren förtärda
    och fåglarna, eftersom de säger: "Han ser inte vårt slut."

Guds svar

⁵Eftersom du har sprungit med fotfolket (soldaterna)
    och de har tröttat ut dig,
    hur kan du då tävla med hästarna?
Och i landet shalom har du varit trygg,
    hur ska du göra i Jordans stolthet?
⁶Eftersom även dina bröder och din fars hus, även de har handlat bedrägligt med dig, även de har ropat högt efter dig. Tro dem inte eftersom de talar fagra ord till dig.
⁷Jag har övergett mitt hus, jag har kastat bort mitt arv, jag har gett det min själ älskar i hennes fiendes hand.
⁸Mitt arv har blivit för mig som ett lejon i skogen, hon har höjt sin röst mot mig, därför hatar jag henne.
⁹Är mitt arv för mig en spräcklig rovfågel? Är rovfåglarna mot henne runtomkring? Kom, samla alla fältets djur, för dem till förtäring.
¹⁰Många herdar har fördärvat min vingård, de har trampat ner min del under foten, de har gett min dyrbara del till en öde öken.
¹¹De har gjort det till en ödemark, den sörjer över mig i ödslighet, hela landet har blivit öde eftersom ingen man har lagt det på sitt hjärta.
¹²Över alla kala höjder [höga höjder utan vegetation] i öknen har fördärvare kommit eftersom Herrens (Jahves) svärd slukar från den ena änden av landet till den andra änden av landet, ingen shalom (fred) till allt kött.
¹³De har sått vete och skördat törne, de har försatt sig själva i smärta, de gör ingen vinst, skäms för er förtjänst för Herrens (Jahves) brinnande vrede. ¹⁴Så säger Herren (Jahve):

Över alla mina onda grannar, som rör arvet som jag har låtit mitt folk Israel ärva, se, jag ska rycka upp dem från deras land och ska rycka upp Juda hus ifrån dem. ¹⁵Och det ska ske efter att jag har ryckt upp dem att jag ska visa dem nåd (barmhärtighet) och jag ska föra tillbaks dem, varje man till sitt arv och varje man till sitt land. ¹⁶Och det ska ske att om de verkligen vill lära sig mitt folks vägar och avlägga ed i mitt namn, Herren (Jahve) lever, som de tidigare lärde mitt folk att avlägga ed vid baal, då ska de bli upprättade (uppbyggda) i mitten av mitt folk. ¹⁷Men om de inte lyssnar, då ska jag rycka upp det folket, rycka upp och utrota det förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

Judas exil

13¹Så säger Herren (Jahve) till mig: "Gå och ta dig en linnegördel och sätt den på dina länder och låt den inte komma i vatten." ²Och jag tog mig en linnegördel efter Herrens (Jahves) ord och satte den på mina länder.
     ³Och Herrens (Jahves) ord kom till mig en andra gång och han sa: ⁴"Ta gördeln som du har tagit dig, som är på dina länder och stig upp. Gå till Perata och göm den där i en klyfta i berget." ⁵Och jag gick och gömde den i Perata som Herren (Jahve) befallt mig.
     ⁶Och det skedde efter många dagar att Herren (Jahve) sa till mig: "Stig upp, gå till Perata och ta gördeln därifrån, som jag befallde dig att gömma där." ⁷Och jag gick till Perata och grävde och tog gördeln från platsen där jag hade gömt den. Och se, gördeln var fördärvad, den var inte duglig till något.
     ⁸Och Herrens (Jahves) ord kom till mig han sa: ⁹Så säger Herren (Jahve): På detta sätt ska jag göra oduglig Juda stolthet och Jerusalems stora stolthet. ¹⁰Detta onda folk som vägrar att lyssna till mina ord, som vandrar i sitt hjärtas envishet och har gått efter andra gudar till att tjäna dem och till att tillbe dem, det ska bli som denna gördel, som inte duger till någonting. ¹¹För som gördeln omsluter en mans länder, så har jag låtit mig omslutas av hela Israels hus och hela Juda hus förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), för att de ska vara ett folk åt mig och till ett namn och till en ära och till en härlighet. Men de vill inte lyssna.

Vinläglarna

¹²Och du ska säga dessa ord till dem:

Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim):
    "Varje krus är fyllt med vin."
Och när de säger till dig:
    "Vet vi inte att varje krus är fyllt med vin?"
¹³Då ska du säga till dem:
    Så säger Herren (Jahve):
Se, jag ska fylla landets alla invånare, kungarna som sitter på Davids tron och prästerna och profeterna och alla Jerusalems invånare, med berusning.
¹⁴Och jag ska slå dem en man mot hans bror och fäderna och sönerna tillsammans förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). Jag ska inte ha medömkan och inte skona och inte ha förbarmande från att fördärva dem.

Hot om fångenskap

¹⁵Lyssna och ge era öron,
    var inte stolta eftersom Herren (Jahve) har talat.
¹⁶Ge ära till Herren er Gud (Jahve Elohim)
    innan det blir mörkt
och innan er fot snubblar
    i skymningen medan ni söker efter ljus,
han vänder det till dödens skugga
    och gör ett tjockt mörker.
¹⁷Och om ni inte lyssnar till det kommer min själ att gråta över er stolthet i hemlighet och mina ögon kommer att gråta ymnigt och släckas i tårar eftersom Herrens (Jahves) hjord har burits bort i fångenskap.
¹⁸Säg till kungen och till drottningmodern: "Sätt er ner lågt [ett uttryck för sorg eller ödmjukhet] för era huvudens kronor har kommit ner, era vackra kronor." ¹⁹Städerna i söder är stängda och där är ingen som öppnar dem, hela Juda har burits bort i fångenskap, det är fullständigt bortburet i fångenskap.
²⁰Lyft upp era ögon och se dem som kommer från norr, var är hjorden som gavs dig, din vackra hjord?
²¹Vad ska du säga eftersom de utses över dig, dem du har fostrat åt dig [sätts] över dig, vännerna [blir] till ditt huvud? Ska inte smärta övermanna dig, som smärtan hos en kvinna i födslovånda?
²²Och om du säger i ditt hjärta: "Varför har dessa ting drabbat mig?" För myckenheten i dina synder är dina sidor avtäckta och dina hälar lider av våld.
²³Kan etiopiern ändra sin hud eller leoparden sina fläckar? Även ni kan göra det rätta, som är vana att göra ont.
²⁴Därför ska jag förskingra dem som agnarna som far iväg med öknens vindar. ²⁵Detta är din del som är utmätt åt dig från mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har glömt mig och förlitat dig på lögn.
²⁶Därför ska jag täcka av dina sidor över ditt ansikte och din skam ska bli synlig.
²⁷Dina äktenskapsbrott och ditt gnäggande, din prostitutions oförskämdhet, på fältets kullar har jag sett dina osmakliga handlingar. Ve över dig Jerusalem! Du ska inte göras ren. När ska det någonsin ske? 14¹Herrens (Jahves) ord som kom till Jeremia angående torkan: ²Juda sörjer och dess portar förtvinar,
    de böjer sig ner i askan (det svarta) till
    marken, och Jerusalems rop har stigit upp.
³Deras ädla sänder sina ynglingar efter vatten,
    de kommer till brunnarna men finner inget vatten,
deras kärl återvänder tomma, de skäms och är förvirrade, de täcker sina huvuden.
⁴Marken är sprucken för det har inte kommit något regn i landet, de som plöjer skäms, de täcker sina huvuden.
⁵Hinden kalvar på fältet och överger sin unge eftersom det inte finns något gräs.
⁶Och vildåsnan står på de kala höjderna [höga berg utan vegetation] och flämtar efter luft som en schakal, deras ögon sviker dem eftersom det inte finns något bete.
⁷Ve, våra ögon ser i oss (vittnar mot oss) Herre (Jahve), agera för ditt namns skull för våra felsteg är många, vi har syndat mot dig.
⁸Israels hopp (hebr. miqveh), vår frälsare i nöden, varför skulle du vara en främling i landet, som en vägfarare som går åt sidan för att stanna över natten?
⁹Varför skulle du vara som en överrumplad man, som en mäktig man som inte kan rädda? Du Herre (Jahve) är i vår mitt och ditt namn är utropat över oss, lämna oss inte!
¹⁰Så säger Herren (Jahve) till detta folk: Trots det har de älskat att gå hit och dit och inte avstått från sina steg, och Herren (Jahve) ska inte ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa). Nu ska han komma ihåg deras synder och straffa deras överträdelser.
¹¹Och Herren (Jahve) sa till mig: Be inte för detta folk, för deras goda [deras välgång].
¹²När de fastar ska jag inte höra deras rop och när de offrar brännoffer och matoffer ska jag inte ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) utan jag ska sluka dem genom svärdet och genom hungersnöd och genom pest. ¹³Och jag sa: "Ack, Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), se profeterna säger till dem: Ni ska inte se svärdet och hungersnöd ska inte drabba er eftersom jag ska ge shalom, sanning på denna plats." ¹⁴Och Herren (Jahve) sa till mig: Profeterna profeterar lögn i mitt namn, jag sände dem inte, jag har inte befallt dem, inte talat till dem, de profeterar till er en lögnaktig syn och spådom och ting som är intet och deras egna hjärtas bedräglighet. ¹⁵Därför säger Herren (Jahve) så: Över profeterna som profeterar i mitt namn fast jag inte har sänt dem, men de säger: Svärd och hungersnöd ska inte vara i detta land, men genom svärd och hungersnöd ska dessa profeter bli slukade. ¹⁶Och folket till vilka de profeterar ska kastas ut på Jerusalems gator på grund av hungersnöden och svärdet, och de ska inte ha någon som begraver dem, deras hustrur och deras söner och deras döttrar, för jag ska hälla ut deras ondska över dem. ¹⁷Och du ska säga dessa ord till dem: Låt mina ögon fälla tårar natt och dag och låt dem inte torka, för jungfrun, mitt folks dotter är bruten med ett stort brott med ett mycket allvarligt sår. ¹⁸Om jag vandrar ut på fältet ser jag de slagna med svärdet. Och om jag går in i staden ser jag dem som är sjuka av hungersnöd. Eftersom även profeten och prästen har gått till ett land som de inte känner. ¹⁹Har du helt förskjutit Juda? Har din själ avskytt Sion? Varför har du slagit oss så att det inte finns någon läkedom för oss? Vi skådar efter shalom (frid, fred och allt gott) men inget gott kommer och efter en tid av helande, men se terror. ²⁰Herre (Jahve) vi känner (är förtrogna med) vår ondska,
    våra fäders synd för vi har syndat mot dig.
²¹Förakta oss inte för ditt namns skull,
    vanära inte din härlighets tron,
kom ihåg:
    Bryt inte ditt förbund med oss.
²²Finns det någon bland de fåfänga folkslagen som kan åstadkomma regn?
    Eller kan himlarna ge regnskurar?
Är inte du han, Herre vår Gud (Jahve Elohim) och väntar vi inte på dig?
    För du har gjort alla dessa ting. 15¹Och Herren (Jahve) sa till mig: Trots att Mose och Samuel stod inför mitt ansikte, kan inte min själ vara vänd mot detta folk, kasta bort dem från mitt ansikte och låt dem vandra iväg. ²Och det ska ske när de säger till dig: Vart ska vi vandra iväg? Då ska du säga till dem: Så säger Herren (Jahve):

De som är ämnade för död till döden
    och de som är ämnade för svärd till svärdet
    och de som är ämnade för hungersnöd till hungersnöden
    och de som är ämnade för fångenskap till fångenskapen.

³Och jag ska utse över dem fyra sorter förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve):
    Svärdet till att slå,
    hundarna till att släpa och
    himlarnas fåglar och
    markens djur till att sluka och till att fördärva.
⁴Och jag ska göra dem till en skräck bland alla jordens kungariken, på grund av Menashe, Chizqijahos son, Juda kung för det som han gjorde i Jerusalem. ⁵För vem ska ha medlidande över dig Jerusalem? Eller vem ska begråta dig? Eller vem ska gå undan för att söka din välfärd?
⁶Du har kastat mig av dig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), du har gått baklänges, därför sträcker jag ut min hand mot dig och förgör dig. Jag är uttröttad av tröstande (att ömka, tycka synd om, ha medlidande).
⁷Och jag blåser på (sprider runt) dem med en vind (hebr. zara mizre) i landets portar, jag låter dem drabbas av missfall (berövar dem på deras barn) jag fördärvar mitt folk då de inte återvänder från sina vägar.
⁸Deras änkor har blivit fler till mig än havets sand, jag för över dem mot modern en utvald, en fördärvare mitt på dagen, jag låter ångest och terror (plötslig skräck – hebr. behalah) komma över henne plötsligt.
⁹Hon som har burit sju tynar bort, hennes själ slokar, hennes sol har gått ned medan det ännu är dag, hon skäms och är förvirrad och återstoden av dem ska jag ge till svärdet inför deras fiender
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ¹⁰Ve till mig min mor, att du har fött mig till en kivets man och en tvistens man till hela jorden! Jag har inte lånat ut och ingen har gett lån till mig, likväl förbannar (tar lätt på – hebr. klal) mig varenda en av dem. ¹¹Herren (Jahve) sa:

Om jag inte skulle frigöra dig till gott, om jag inte skulle få fienden att vädja till dig i ondskans tid, i nödens tid.
¹²Kan järn bryta järn från norr och koppar?
¹³Din styrka och dina skatter ska jag ge till byte utan pris, för alla dina överträdelser inom alla dina gränser.
¹⁴Och jag ska låta dig gå över med dina fiender till ett land som du inte känner, eftersom en eld har tänts i mina näsborrar som ska brinna över dig.
¹⁵Du vet Herre (Jahve), kom ihåg mig och tänk på mig och hämnas mig för mina förföljare, ta inte bort mig, för du är långmodig. Vet att för din skull har jag lidit hån.
¹⁶Dina ord var funna och jag åt dem och dina ord var för mig en glädje och mitt hjärtas fröjd, eftersom ditt namn var utropat över mig Herre Härskarornas Gud (Jahve Sebaot Elohim).
¹⁷Jag satt inte i de gladas församling, fröjdades inte. Jag satt ensam på grund av din hand, för du har fyllt mig med harm.
¹⁸Varför är min smärta oändlig och mitt sår oläkligt, så att det vägrar att låta sig helas? Vill du verkligen vara för mig som en bedräglig bäck, som vatten som saknas? ¹⁹Därför säger Herren (Jahve) så: Om du vänder om och jag för dig tillbaka, ska du stå inför mig och om du för fram det dyrbara från det värdelösa ska du bli som min mun. Låt dem återvända till dig, men du ska inte återvända till dem.
²⁰Och jag ska göra dig till en befäst kopparmur för detta folk, och de ska strida mot dig men de ska inte segra mot dig, för jag är med dig och räddar dig och befriar dig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
²¹Och jag ska befria dig från den ondes hand och jag ska återlösa dig från tyrannens hand.

Nödens dag

16¹Och Herren (Jahves) ord kom till mig. Han sa: ²Du ska inte ta dig en hustru, du ska inte ha söner och döttrar på denna plats. ³Därför säger Herren (Jahve) angående sönerna och angående döttrarna som är födda på denna plats och angående deras mödrar som har fött dem och angående deras fäder som har fött dem i detta land: ⁴De ska dö av dödliga sjukdomar, de ska inte bli begråtna, de ska inte bli begravda. De ska bli som dynga på markens ansikte (yta), och de ska bli slukade av svärdet och av hungersnöd och deras kroppar ska bli mat till himlarnas fåglar och markens djur.
     ⁵Därför säger Herren (Jahve): Gå inte in i sorgehuset, gå inte till jämmer, begråt dem inte, för jag har tagit bort min shalom (frid, fred välgång) från detta folk förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), nåden (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) och nåden (barmhärtighet – hebr. rachamim). [Här används två ord för nåd som Gud har tagit bort, både den kärleksfulla omsorgsnåden och den barmhärtiga, eviga nåden.] ⁶Både stora och små ska dö i detta land. De ska inte bli begravda, ingen ska jämra sig över dem, inte klippa sig och inte göra sig skalliga för dem. ⁷Man ska inte bryta bröd med dem i sorg till att trösta dem för de döda, man ska inte ge dem tröstens bägare att dricka för deras far eller deras mor.
     ⁸Och du ska inte gå in i festhuset och sitta med dem till att äta och till att dricka. ⁹Därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim) så: Se, jag ska få att tystna från denna plats, inför era ögon och i era dagar, rösten av glädje och rösten av fröjd, rösten av brudgum och rösten av brud.
     ¹⁰Och det ska ske när du ska berätta för detta folk alla dessa ord och de ska säga till dig: Varför har Herren (Jahve) talat all denna stora ondska mot oss? Och vad är vår synd? Och vad är vår överträdelse som vi har begått mot Herren vår Gud (Jahve Elohim)? ¹¹Och du ska säga till dem: Som era fäder har övergett mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), och har vandrat efter andra gudar och har tjänat dem och har tillbett dem och har övergett mig och inte hållit (vaktat, skyddat, bevarat) min undervisning, ¹²och ni har gjort värre än era fäder, för se, ni vandrar varje man efter sitt hjärtas envishet så att ni inte lyssnar till mig. ¹³Därför ska jag kasta ut er från detta land till ett land som ni inte känner, varken ni eller era fäder, och där ska ni tjäna andra gudar dag och natt, och jag ska inte ge er någon nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan).
     ¹⁴Därför se, dagar kommer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) då det inte mer ska sägas: Herren (Jahve) lever, som förde upp Israels söner från Egyptens land, ¹⁵utan istället: Herren (Jahve) lever, som har fört ut Israels söner från landet i norr och från alla andra länder dit han fört dem. Och jag ska föra dem tillbaka till deras land som jag gav till deras fäder.
     ¹⁶Se, jag ska sända många fiskare, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), och de ska fiska dem och efter ska jag sända många jägare och de ska jaga dem från varje berg och från varje kulle och ut ur klippans klyftor. ¹⁷Eftersom mina ögon är över alla deras vägar kan de inte gömma sig från mitt ansikte och deras synder är inte dolda från mina ögon. ¹⁸Och först ska jag dubbelt återgälda deras synder och överträdelser, för att de har vanhelgat mitt land. De har fyllt mitt arv med liken av deras osmakliga ting och deras styggelser. ¹⁹Herre (Jahve) min styrka och mitt fäste och min tillflykt på nödens dag. Till dig kommer folkslagen från jordens ändar och ska säga: Våra fäder har inte ärvt något annat än lögn, fåfänga och värdelösa ting.
²⁰Ska en man göra sig själv gudar
    som inte är några gudar?
²¹Därför, se jag ska få dem att veta (bli intimt förtrogna med), den här gången ska jag få dem att lära känna (bli intimt förtrogna med) min hand och min makt och de ska veta (bli intimt förtrogna med) att mitt namn är Herren (Jahve). [Ordet jada som används tre gånger i denna vers betyder både att veta, ha kunskap om och känna till. Men den viktigaste aspekten av ordet är att denna vetskap eller kunskap är av en mycket intim och förtrolig natur.] 17¹Juda synd är skriven med en penna av järn och med spetsen på en diamant, den är graverad på hjärtats tavla och på altarets horn. ²Som deras söners märken är deras altaren och deras aseror [pålar för avgudadyrkan] finns vid de lövrika träden på kullarna. ³Fältens berg din styrka, alla dina skatter ska jag plundra, jag ska ge dina höga platser för dina överträdelser i alla dina gränser. ⁴Och du själv ska upphöra från ditt arv som jag gav dig och jag ska få dig att tjäna dina fiender i landet som du inte känner, för ni har tänt en eld i min näsa som brinner för alltid.

Sammanfattning

⁵Så säger Herren (Jahve):

Förbannad är den tappre stridsman (modige hjälte, mäktige krigare)
    som förtröstar (sätter sitt hopp till, litar) på människor [hebr. adam – en bräcklig människa],
    som söker sin styrka i det som är kött [det jordiska],
    och vars hjärta vänder sig från Herren (Jahve).
    [Ordagrant "gör kött till sin arm", dvs. förlitar sig på sin egen viljestyrka, kraft och förmåga].

⁶Han är som en torr växt (naken, fattig; en buske som aldrig bär frukt) i ödemarken,
    och får aldrig uppleva det goda, även när det kommer.
Han ska bo på förbrända (torra) marker,
    på saltjord där ingen kan leva. [Som kontrast till vers 5–6:]
⁷Välsignad är den tappre stridsman (modige hjälte, mäktige krigare)
    som förtröstar (sätter sitt hopp till, litar) på Herren (Jahve),
    och vars förtröstan (hopp, beskydd, säkerhet) är Herren (Jahve).

⁸Han är som ett träd planterat vid vatten,
    vars rötter sträcker sig mot floden.
Det har inget att frukta när hettan kommer,
    dess löv är alltid gröna.
Det blir inte förskräckt om ett torrt år kommer,
    och det upphör aldrig att bära frukt. [Ps 1:3] ⁹Hjärtat är bedrägligt (lömskt, svekfullt), mer än allt annat,
    dessutom obotligt sjukt [som ett sår som aldrig läker] –
    vem kan [själv] förstå (vara intimt förtrogen med) det? [Det hebreiska ordet för bedrägligt, aqov, kommer från samma rot som namnet Jakob som betyder häl/fotsteg/bakre del, se 1 Mos 25:26; Hos 12:3. Det används bara tre ggr i GT och beskriver ojämn mark (märkt av spår) i Jes 40:4 och blodiga fotsteg i Hos 6:8.] ¹⁰Jag, Herren (Jahve) tränger igenom (utforskar, granskar, genomsöker) hjärtat,
    och prövar (undersöker) njurarna [människans inre tankar, moral och motiv]
just för att ge åt var och en [löna var man] efter hans vägar,
    efter hans gärningars frukt [resultatet av hans handlande].
¹¹Som rapphönan som ruvar över äggen som hon inte har värpt, så är den som blir rik men inte genom rätt, mitt i hans dagar ska han lämna den (rikedomen) och han slutar som en dåre.
¹²Härlighetens tron, upphöjd från begynnelsen, hans helgedoms plats.
¹³Israels hopp (hebr. miqveh), Herren (Jahve). Alla som överger dig ska skämmas, de som lämnar dig ska bli skrivna på marken, eftersom de överger källan med livets vatten, Herren (Jahve).

Jeremias tredje klagan

¹⁴Hela (bota) mig Herre (Jahve) och jag ska bli helad (botad).
    Fräls mig och jag ska bli frälst,
    för du är min lovsång.
¹⁵Se, de säger till mig: "Var är Herrens (Jahves) ord? Låt det komma nu."
¹⁶Och jag har inte dragit mig undan från att vara en herde efter er, och sorgens dag är inte min önskan, du vet (är intimt förtrogen med) det, det som kommer över mina läppar är framför ditt ansikte.
¹⁷Var inte borta (sluta inte existera) från mig (som) en ruin, du är min tillflykt på ondskans dag.
¹⁸Låt dem skämmas som förföljer mig, men låt inte mig skämmas. Låt dem vara bestörta, men låt inte mig bli bestört. Låt ondskans dag drabba dem och fördärva dem med dubbel förstörelse.
¹⁹Så säger Herren (Jahve) till mig:

Gå och ställ dig i folkets söners port, där Juda kungar kommer in och genom vilken de går ut och i alla Jerusalems portar, ²⁰och säg till dem: Hör (lyssna på) Herrens (Jahves) ord ni Juda kungar och hela Juda och alla Jerusalems invånare, som går in genom dessa portar. ²¹Så säger Herren (Jahve): Håll (vakta, skydda, bevara) för era själars skull och bär inga bördor på sabbatsdagen, för inte in något genom Jerusalems portar, ²²för inte heller ut bördor från era hus på sabbatsdagen, och gör inget arbete, utan helga sabbatsdagen som jag har befallt era fäder. ²³Men ni lyssnar inte och lutar inte ert öra, utan gör era nackar styva så att ni inte kan höra eller ta emot tillrättavisning. ²⁴Men det ska ske om ni lyssnar lyssnande till mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), och inte för in bördor genom portarna till staden på sabbatsdagen utan helgar sabbatsdagen och inte gör något arbete på den, ²⁵då ska i stadens portar komma in kungar och furstar och sitta på Davids tron, ridandes på vagnar och hästar, de och deras furstar, Juda män och Jerusalems invånare, och denna stad ska vara bebodd för alltid. ²⁶Och de ska komma från Juda städer och från platser runt om Jerusalem och från Benjamins land och från Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och från bergen och från söder, och ha med sig brännoffer och offer och matoffer och rökelse och ha med sig tacksägelseoffer till Herrens (Jahves) hus. ²⁷Men ni vill inte lyssna till mig, till att helga sabbatsdagen och inte bära bördor och gå in i Jerusalems portar på sabbatsdagen. Jag ska tända en eld i dess portar och den ska sluka Jerusalems palats och den ska inte släckas. 18¹Ordet som kom till Jeremia från Herren (Jahve). Han sa: ²"Stå upp och gå ner till krukmakarens hus. Där ska jag låta dig höra mina ord."
     ³Så jag gick ner till krukmakarens hus och såg hur han arbetade vid drejskivan. [Ordagrant "arbetade han vid de två stenarna." De två runda stenarna satt ihop, man snurrade på den undre med fötterna och arbetade med leran på den övre.] ⁴Det hände ibland att kärlet som krukmakaren höll på att göra av leran misslyckades i hans hand [det blev något fel med materialet], då började han helt enkelt om och gjorde det till ett annat slags kärl som han såg att det passade till (lämpade sig för).
     ⁵Och Herrens ord kom till mig, han sa: ⁶Som krukmakaren gör, skulle inte jag kunna göra likadant (på samma sätt) med er, Israels hus, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)? Som leran i krukmakarens hand är ni i min hand Israels hus. ⁷Ett ögonblick talar jag över ett folk och över ett kungarike till att rycka upp och bryta ner och fördärva det, ⁸men om folket vänder om från sin ondska, som föranleder att jag talat mot det, ändrar jag det onda som jag tänkte göra mot dem. [Herren ångrar sig aldrig och kommer alltid att döma ondskan. Men när vi som gör det onda omvänder oss från den ondska som framkallar Herrens vrede, då tar han tillbaka den, inte för att han ångrar sig utan för att vi omvänder oss.] ⁹Ett ögonblick talar jag över ett folk och över ett kungarike till att bygga upp och plantera det, ¹⁰men om de gör det som är ont i mina ögon, så att de inte lyssnar till min röst, då ändrar jag det goda som jag sagt om dem till godo. ¹¹Och nu, berätta, jag ber dig till Juda män och till alla Jerusalems invånare och säg: Så säger Herren (Jahve): Se, jag ställer ondska mot er och tillräknar över er påfund, kom tillbaka, jag ber, varje man från sin onda väg och ändra era vägar och era förehavanden. ¹²Men de säger: Det finns inget hopp, vi ska vandra efter våra egna råd och vi ska göra varje man efter hans onda hjärtas envishet (lust). ¹³Därför säger Herren (Jahve) så:

Fråga, jag ber, bland folken, vem har hört något sådant? Något mycket fruktansvärt har Israels jungfru gjort.
¹⁴Faller Libanons snö från fältets klippa?
    Eller har den stränga kylan fått vatten att flöda?
¹⁵Eftersom mitt folk har glömt bort mig,
    offrar de till fåfänga och de snubblar på sina vägar, på de gamla stigarna, till att vandra på sidovägarna, på en väg som inte är röjd,
¹⁶till att göra deras land till förvåning och oavbrutet åtlöje. Var och en som går förbi där ska bli förvånad och skaka på huvudet.
¹⁷Jag ska skingra dem med en östanvind framför fienden. Jag ska se på deras rygg och inte deras ansikte, på dagen för deras olycka. ¹⁸Och de säger: Kom låt oss tillräkna hans påfund mot Jeremia, för undervisning saknas inte från prästen, och råd från de visa och ord från profeten. Kom och låt oss slå honom med tungan och låt oss inte lyssna på något av hans ord. ¹⁹Herre (Jahve) ge akt till mig
    och lyssna till rösten på dem som tvistar med mig.
²⁰Ska ondska belönas med gott? För de har grävt en grop för min själ. Kom ihåg hur jag stod inför ditt ansikte för att tala gott till dem, till att vända bort din vrede från dem. ²¹Därför, ge dina söner till hungersnöd och slunga dem till svärdets kraft och låt deras hustrur bli berövade sina barn och bli änkor och låt deras män bli slagna av död och deras unga män slagna av svärd i striden.
²²Låt ett rop höras från deras hus, när du plötsligt för en armé över dem, för de har grävt en grop för att fånga mig och gömt en snara för min fot.
²³Herre (Jahve) du känner alla deras råd mot mig till att döda mig, förlåt inte deras synd, sudda inte ut deras synd från dina ögon, utan låt dem snubbla inför ditt ansikte och gör mot dem som i tiden för din vrede. 19¹Så säger Herren (Jahve): Gå och ta en krukmakares lerkärl och ta från folkets äldste och från prästernas äldste ²och gå ut till Hinnoms sons dal som är vid ingången till Charsits port, och förkunna där ordet som jag ska tala om för dig ³och säg: Lyssna på Herrens (Jahves) ord, Juda kungar och Jerusalems invånare: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Se jag ska föra ondska över denna plats, vemhelst som hör, hans öron ska pirra ⁴eftersom de har övergett mig och har gjort denna plats främmande och har offrat på den till andra gudar, som varken deras fäder har känt eller Juda kungar, och har fyllt denna plats med oskyldigt blod ⁵och har byggt Baals höga platser till att bränna sina söner i eld som brännoffer till [avguden] Baal, vilket jag inte har befallt, inte har talat och aldrig haft i mitt sinne. ⁶Därför, se dagarna kommer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) då denna plats inte mer ska heta Tofet, och Hinnoms söners dal, utan Slaktdalen. [Jer. 7:32]
     ⁷Och jag ska göra om intet Juda rådslag och Jerusalem på denna plats och jag ska få dem att falla för svärd framför sina fiender och från deras hand som söker deras själ (liv). Och deras döda kroppar ska jag ge som mat till himlarnas fåglar och till markens djur. ⁸Och jag ska göra denna stad till en förvåning och en vissling, alla som går förbi ska bli förvånade och vissla över alla dess plågor. ⁹Och jag ska låta dem äta köttet av deras söner och köttet av deras döttrar och varje man ska äta sin grannes kött genom belägring och ångest, varmed deras fiender och de som söker deras själar (liv) ska tränga dem.
     ¹⁰Och du ska krossa lerkärlet inför ögonen på männen som går med dig, ¹¹och du ska säga till dem: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): På detta sätt ska jag krossa detta folk och denna stad, som man krossar en krukmakares kärl så att det inte kan lagas igen, och de ska begrava i Tofet i brist på plats att begrava. ¹²Så ska jag göra med denna plats förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och med dess invånare. Jag ska göra denna stad som (lik) Tofet, ¹³och Jerusalems hus och Juda kungars hus, som är vanhelgade, ska bli som Tofets plats, alla hus på vars tak de har offrat till himlarnas härskaror och har hällt ut drickoffer till andra gudar.
     ¹⁴Och Jeremia kom från Tofet, dit Herren (Jahve) hade sänt honom att profetera, och han stod på gården till Herrens (Jahves) hus och sa till hela folket: ¹⁵Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Se, jag ska föra över denna stad och över alla hennes städer, all den ondska som jag har talat mot den, eftersom de har gjort sina nackar styva, till att inte lyssna på mina ord.

Jerermia och prästen Pashchor

20¹Och Pashchor, Immers son prästen som var chef i Herrens (Jahves) hus, hörde Jeremia profetera dessa ord [plural]. ²Och Pashchor slog Jeremia och satte honom i stocken som var i den övre Benjaminsporten som finns i Herrens (Jahves) hus. ³Och det skedde på morgonen att Pashchor förde fram Jeremia från stocken. Och Jeremia sa till honom: Herren (Jahve) har inte gett dig namnet Pashchor, utan ve! Magor Misaviv. [Namnet Magor Misaviv betyder terror från alla sidor. Detta förolämpande namn står för två saker. Det beskriver ödet som väntar Pashchor och hans familj och hela den korrupta situationen som beskrivs i dessa verser. Men det beskriver även tragiken i templet som är Guds hem. En plats där frid och ro borde råda. Men istället är det just en terrorns plats där människor inte vågar riskera livet genom att göra eller säga något som inte passar ledarskapet.] ⁴För så säger Herren (Jahve): "Se, jag ska göra (lämna över) dig till skräck för dig själv och för alla dina vänner [som du håller kära och som älskar dig] och de ska falla för sina fienders svärd och dina ögon ska se det. Och hela Juda ska jag ge i kungen av Babels (i den babyloniske kungens) hand och han ska föra bort dem till fångenskap i Babel och slå dem med svärd (svärdet). ⁵Och jag ska ge hela denna stads rikedom och allt som produceras och alla Juda kungars rikedomar ska jag ge i deras fienders hand som ska ödelägga dem och ta dem och bära dem till Babel. ⁶Och du Pashchor och alla som bor i ditt hus ska gå i fångenskap och du ska komma till Babel och där ska du dö, du och alla dina vänner till vilka du har profeterat lögn."

Jeremia klagar över hur budskapet tas emot

⁷Herre (Jahve),
    du övertalade mig [Jeremia],
    och jag lät mig övertalas.
Du grep mig
    och blev mig övermäktig.
    [Du var starkare än min egen vilja, din helige Ande övervann min rädsla.]
Jag har blivit till ett ständigt åtlöje,
    alla hånar mig,
⁸eftersom varje gång jag talar [får ett profetiskt budskap] måste jag ropa:
    "Våld och förtryck kommer!" [Ett budskap om dom, som ännu inte gått i uppfyllelse.]
Herrens ord vållar mig spott och spe hela dagen.
    [Han ansågs vara en falsk profet i folks ögon.]
⁹Ibland tänker jag:
    "Jag ska inte nämna [Herrens namn] eller tala [profetera] i hans namn,"
men då blir hans budskap som en eld instängd inom mig (i mina ben).
    Jag försökte hålla tillbaka (uthärda) det, men kunde inte hålla inne det längre.
[Anledningen till att jag ville hålla inne Guds ord var att:]
¹⁰Jag har hört många som förtalar mig [jag har hört hur man viskar om mig],
    skräck runt omkring (fruktan omger mig).
Man berättar:
    "Berätta om honom (vi ska ange honom, låt oss offentligt fördöma honom)!"
Alla människor som gett fridshälsningar (så kallade vänner; ordagrant: ´bräckliga människor av min shalom´) [Jer 38:22]
    vaktar (bevakar) [nu] mig om något ska få mig att stappla (få mig på fall). De säger:
    "Kanske låter han lura sig att göra fel,
    så att vi [får övertaget och] kan få vår hämnd på honom."
¹¹Men Herren är med mig som en mäktig hjälte (fruktansvärd krigsman),
    därför ska mina fiender misslyckas (komma på fall), de ska inte segra över mig.
De ska komma på skam, eftersom de var ovisa (de misslyckades med sina planer).
    Deras skam ska aldrig glömmas.
¹²Och Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
    som prövar en rättfärdig ser njurar och hjärta,
låt mig se din hämnd på dem,
    för till dig har jag uppenbarat min sak. [Jer 11:20]

¹³Sjung till Herren (Jahve),
    prisa Herren (Jahve)
eftersom han har befriat den fattiges själ
    från illgärningsmännens hand.

¹⁴Förbannad (helt omintetgjord – hebr. aror) är dagen jag föddes [även Job förbannar sin födelsedag, se Job 3:1],
    dagen då min mor födde mig, låt den inte vara välsignad.
¹⁵Förbannad (helt omintetgjord – hebr. aror) är mannen
    som kom med nyheten till min far och sa:
"Ett gossebarn är fött till dig,"
    för att göra honom mycket glad.
¹⁶Och låt den mannen bli som städerna
    som Herren (Jahve) omstörtar och ångra inte [1 Mos 18],
och låt honom höra ropet på morgonen
    och larmet vid middagstid,
¹⁷Eftersom han inte slog mig från livmodern [innan jag var född]
    och lät min mors livmoder bli min grav
    – och hennes livmoder evigt havande. [Klag 4:1–3; Job 3:10]
¹⁸Varför kom jag fram (föddes jag) från livmodern
    för att se arbete och sorg
    så att mina dagar uppslukas av skam?

Samling med daterade budskap (kap 21-29)

Budskap till Juda kungar

Sydrikets siste kung – Tsidqijaho

[Nu följer en samling av budskap som har med information om tidpunkt och kung. För första gången i boken nämns specifika kungar i Juda. Sektionerna innehåller Jeremias budskap och också kungens reaktion. Att den siste kungen, Tsidqijaho, nämns först visar att det inte är en kronologisk ordning.] 21¹Ordet som kom till Jeremia från Herren (Jahve) när kung Tsidqijaho [Sydrikets 20:e regent – den siste] sände honom till Pashchor, Malkijahs son, och Tsefanjaho, Maasejas son prästen, och sa: ²Fråga (undersök och se efter), jag ber dig, Herren (Jahve) för vår räkning eftersom Nebukadnessar, Babels kung strider mot oss, kanhända ska Herren (Jahve) agera med oss i enlighet med alla hans underbara gärningar så att han [Nebukadnessar] går upp från (lämnar) oss.
     ³Och Jeremia sa till dem: Så ska ni säga till Tsidqijaho: ⁴Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Se, jag ska vända tillbaka (vrida loss) stridsvapnen som är i era händer, med vilka ni strider mot Babels kung och mot kaldéerna som belägrar er utanför murarna och jag ska samla dem i mitten av denna stad. ⁵Och jag ska själv strida mot er med en utsträckt hand och med en stark arm och i ilska och i raseri och i stor vrede. ⁶Och jag ska slå invånarna i denna stad, både människa och djur, de ska dö av en stor pest. ⁷Och därefter förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) ska jag ge Tsidqijaho, Juda kung, och hans tjänare och folket, de som är kvar i denna stad från pesten, från svärdet och från hungersnöden, i Nebukadnessar, Babels kungs hand och i händerna på era fiender och i händerna på dem som söker era själar (liv), och han ska slå dem med svärdsegg, han ska inte skona dem, inte ha medlidande, inte ha förbarmande.
     ⁸Och till detta folk ska du säga: Så säger Herren (Jahve): Se jag ska ställa framför er livets väg och dödens väg. [Se 5 Mos 30:15, 19] ⁹Den som förblir i staden ska dö för svärd och av hungersnöd och av pest, men den som går ut och går över (avfaller) till kaldéerna som belägrar er, han ska leva och hans själ (liv) ska för honom vara som ett byte. ¹⁰Eftersom jag har vänt mitt ansikte mot denna stad till ont och inte till gott förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), ska den bli given i Babels kungs hand och han ska bränna den i eld.

Sydrikets kungar

¹¹Och till Juda kungs hus: Hör Herrens (Jahves) ord: ¹²Davids hus: Så säger Herren (Jahve): Verkställ domar på morgonen och befria bytet ur förtryckarens hand, annars går mitt raseri fram som en eld och bränner det så att ingen kan släcka, på grund av era onda gärningar. ¹³Se, jag är emot er dalens invånare och slättens klippa
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

Ni som säger: "Vem ska komma ner mot oss?" Eller: "Vem ska komma in i vår boning?"
¹⁴Och jag ska straffa dig efter dina gärningars frukt
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)

och jag ska tända en eld i hennes skog
    och den ska sluka allt runt omkring henne.

Sydrikets 18:e regent – Jehojaqim

22¹Så Herren sa [till mig Jeremia]: Gå ner [från templet, som ligger på högre höjd] till Juda kungs palats [i Jerusalem] och tala där detta ord: ²Säg: Lyssna, du Juda kung [troligtvis Jehojaqim, Sydrikets 18:e regent], som sitter på Davids tron. Du och ditt hov och ditt folk, de som går in genom dessa portar måste lyssna till vad Herrens (Jahves) ord säger. ³Så säger Herren (Jahve):

• Döm rättfärdiga domar.
• Befria de som plundras av förtryckare.
• Utnyttja inte och var inte hård mot (misshandla och kränk inte) invandraren, de faderlösa och änkan [de svagaste i samhället].
• Spill inte oskyldigt blod på denna plats.

⁴Om ni är noggranna med att följa denna befallning ska kungar som sitter på Davids tron och som har hästar och vagnar fortsätta att färdas genom portarna på detta palats, följda av sitt hov och sitt folk. ⁵Men om ni inte lyssnar till dessa ord, avlägger jag en ed vid mig själv förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), att detta hus ska bli en ödeplats. ⁶Så säger Herren (Jahve) om Juda kungs hus: Du är som Gilead för mig, Libanons huvud, likväl ska jag med säkerhet göra dig till en öken, städer som är obebodda.
⁷Och jag ska förbereda fördärvare mot dig, varje man med hans vapen, och de ska hugga ner dina utvalda cedrar och kasta dem i elden.
⁸Och många folkslag ska gå förbi denna stad och de ska säga varje man till sin granne: "Varför har Herren (Jahve) gjort detta mot denna stora stad?" ⁹Och man ska svara: "Eftersom de övergav Herren deras Guds (Jahve Elohims) förbund och tillbad andra gudar och tjänade dem."

¹⁰Gråt inte för de döda, sörj honom inte,
    utan gråt ljudligt för honom som går iväg,
för han ska inte mer återvända,
    inte se landet där han föddes.

[De döda syftar på Sydrikets kung Joshijaho som dog 609 f.Kr. i ett slag mot Egypten. Den som går iväg är Jochanan som skickades i exil till Egypten av farao Necho.]

Shallum – Nordrikets 15:e kung

¹¹Så säger Herren (Jahve) till Shallum, Joshijahos son, Juda kung, som regerade i Joshijahos sin fars ställe och som gick ut från denna plats: Han ska inte mer återvända hit, ¹²utan på den plats dit han blir ledd i fångenskap, där ska han dö och han ska inte mer se detta land.

Sydrikets 18:e regent – Jehojaqim

¹³Ve över honom som bygger sitt hus i orättfärdighet och sina kammare genom orättvisa, som använder sin grannes tjänster utan ersättning och inte ger honom hans lön.
¹⁴Som säger: "Jag ska bygga mig ett stort hus och rymliga rum" och hugger ut åt sig fönster och gör dess tak med cederträ och målar med cinnober (en röd färg).
¹⁵Ska du regera eftersom du strävar efter att utmärka dig med cederträ? Din far åt och drack och gjorde det som var rätt och rättfärdigt, varpå det var väl med honom.
¹⁶Han dömde i de fattigas och behövandes sak och det var väl. Är inte detta att känna (vara intimt förtrogen med) mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)?
¹⁷Eftersom inte dina ögon och ditt hjärta, eftersom ve över din girighet och över utgjutandet av oskyldigt blod, och över förtryck och över våld, till att göra det. ¹⁸Därför säger Herren (Jahve) så angående Jehojaqim, Joshijahos son Juda kung: De ska inte sörja över honom: "Ve min bror!" Eller: "Ve min syster!" De ska inte sörja över honom: "Ve herre!" Eller: "Ve hans ära!"
¹⁹Han ska bli begravd med en åsnas begravning, släpad och bortkastad bortom Jerusalems portar. ²⁰Gå upp till Libanon [i norr längs vid kusten] och ropa
    och lyft upp din röst i Bashan [Golanhöjderna i norr]
och ropa från Avarim [i öst – Avarim är bergskedjan nordost om Döda havet med toppen Nebo där Mose fick se löfteslandet, se 5 Mos 32:49],
    eftersom alla dina älskare är fördärvade.
²¹Jag talar till dig i din rikedom,
    men du säger: "Jag vill inte lyssna."
Detta har varit ditt sätt sedan din ungdom,
    att du inte lyssnar till min röst.
²²En vind [metafor för Guds dom] ska valla (hebr. raah) [föra bort] alla dina vallare (herdar – hebr. raah)
    och dina älskare ska gå i fångenskap,
då ska du med säkerhet skämmas
    och bli förvirrad av all din ondska (hebr. raah).
²³Libanons invånare
    som är inbäddade i cedrarna,
hur ljuvlig ska du bli när smärtorna kommer över dig,
    smärtorna som hos en födande kvinna.

Konjahos öde

²⁴Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). Trots att Konjaho [korform för Jehojachin, Sydrikets 19:e regent, se 1 Krön 3:1], Jehojaqims son, var signetringen på min högra hand ska jag rycka bort honom därifrån, ²⁵och jag ska ge dig i deras hand som söker din själ (ditt liv) och i handen på dem som du är rädd för, i Nebukadnessar, Babels kungs hand och i kaldéernas hand. ²⁶Och jag ska kasta ut dig och din mor som födde dig till ett annat land där ni inte föddes och där ska ni dö. ²⁷Men till landet som de längtar efter att återvända, dit ska de inte återvända. ²⁸Är den mannen Konjaho en föraktad avgud som man slår i bitar? Är han ett kärl (redskap, en figurin) till ingen nytta (utan skönhet)? Varför är de utkastade, han och hans säd, och utkastade till landet som de inte känner? ²⁹Land, land, land – hör Herrens (Jahves) ord!
³⁰Så säger Herren (Jahve): Skriv åt dig denne man barnlös, en man som inte har framgång i sina dagar, ingen av hans säd ska ha framgång, sitta på Davids tron och regera vidare i Juda. 23¹Ve! Över herdarna som fördärvar och förskingrar fåren på min betesmark förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ²Därför säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) så mot herdarna som vallar mitt folk [var uppdrag var att leda folket till goda betesmarker och friskt vatten]: Ni har förskingrat min flock och drivit bort dem och har inte tagit hand om dem. Se jag ska besöka er för era onda gärningar förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ³Jag ska själv samla dem som finns kvar av mina får från alla de länder dit jag drivit dem. Jag ska föra hem dem till deras egna betesmarker (sitt hem, sin egen fårfålla), och de ska bli fruktsamma och föröka sig. ⁴Jag ska resa upp [nya ansvarstagande] herdar som föder (beskyddar, vallar) dem, och mina får ska inte längre frukta eller vara förskräckta. Inget av dem ska saknas (eller gå förlorad), förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). [Serubbabel, Esra och Nehemja var goda herdar som kom, men Messias är den som helt uppfyllde denna profetia.]

⁵Se, de dagar kommer, förkunnar (säger, proklamerar) Herren,
    då jag ska låta en rättfärdig gren växa upp (skjuta skott) åt David [en arvinge i hans kungliga släkt].
Han ska regera som kung och handla vist,
    och ska utföra (skapa) rätt och rättfärdighet i landet.
⁶I hans dagar ska Juda bli frälst (räddat)
    och Israel ska bli en trygg plats att bo på igen.
Namnet han kommer att få är:
    "Herren vår rättfärdighet (Jahve Tsidkenu)". [I Gamla testamentet framträder profetiorna om Jesus tydligt. Här i Jeremia kallas han skottet från "Kung David", i Sak 3:8 benämns han som skottet "min tjänare", i Sak 6:12 skottet "en man", och sist i Jes 4:2 "Herrens rotskott". Detta överensstämmer med de fyra sätt som evangelierna beskriver Jesus.
Matteus – kung Jesus,
Markus – tjänaren Jesus,
Lukas – Människosonen Jesus,
Johannes – Jesus Guds Son.]

⁷Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren, då man inte mer ska säga: "Så sant Herren lever, han som förde Israels barn ut ur [slaveriet i] Egyptens land", ⁸utan: "Så sant Herren lever, han som förde avkomlingar från Israels hus ut ur landet i norr och hämtade dem ur alla andra länder dit jag hade drivit bort dem." Sedan ska de få bo [tryggt] i sitt land. ⁹Angående profeterna. Mitt hjärta är krossat i mig, alla mina ben darrar, jag är lik en berusad man och lik en man som behärskas av vinet, på grund av Herren (Jahve) och på grund av hans heliga ord. ¹⁰Eftersom landet är fullt av äktenskapsbrytare. På grunda av förbannelser sörjer landet. Öknens betesmarker är uttorkade och deras utstakade väg är ond och deras styrka är inte rak (rätt). ¹¹För både präst och profet är ogudaktiga, ja i mitt hus har jag funnit deras ondska förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ¹²Därför ska deras väg bli för dem som en hal plats i mörkret, de ska stöta sig och falla där, för jag ska föra ondska över dem i deras besökelseår förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ¹³Och jag har sett något osmakligt [hebr. tiflah – utan salt Job 1:22; 6:6; Kol 4:6]
    hos Samariens profeter,
de profeterar genom Baal
    och får mitt folk Israel att vackla (gå fel, irra bort sig, hamna i en återvändsgränd).
¹⁴Och i Jerusalems profeter
    har jag sett fruktansvärda ting,
    de begår äktenskapsbrott och vandrar i lögn
och de sträcker ut sin hand till våldsverkare
    så att ingen återvänder från sin ondska.
De har alla blivit för mig som Sodom
    och dess invånare som Gomorras. ¹⁵Därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) så angående profeterna:

Se, jag ska mätta dem med malört
    och låta dem dricka gallans vatten,
för från Jerusalems profeter
    har ogudaktighet gått ut över hela landet. ¹⁶Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):

Lyssna inte till profeternas ord som profeterar för er, de leder er in i fåfänga,
    de talar syner från sina egna hjärtan och inte från Herrens (Jahves) mun.
¹⁷De säger oavbrutet (ordagrant: säger, säger) till dem som föraktar mig:
    Herren (Jahve) har talat att ni ska ha shalom (frid och fred),
och till alla som vandrar i sitt eget hjärtas envishet säger de:
    Ingen ondska ska drabba dig.
¹⁸För vem har stått i Herrens (Jahves) råd
    så att han skulle förnimma och höra hans ord?
Vem har varit uppmärksam till hans ord
    och lyssnat på det?
¹⁹Se, en Herrens (Jahves) storm
    har gått ut i raseri,
en virvelstorm, den ska virvla (blåsa, snurra)
    över de ondas huvuden.
²⁰Herrens (Jahves) vrede ska inte återvända
    förrän den har verkställt (uträttat)
    och till dess han har fullbordat sitt hjärtas syften.
I (vid) dagarnas slut
    ska ni betrakta (anse) det som perfekt (förstå, inse visheten). [Jer 30:24]

Förväxla inte egna drömmar med verkliga profetior

²¹Jag har inte sänt dessa profeter, likväl springer de. Jag har inte talat till dem, likväl profeterar de. ²²Och om de hade stått i mitt råd, låt dem få mitt folk att höra mina ord och omvända dem från deras onda vägar och från deras onda handlingar. ²³"Är jag bara en Gud på nära håll,"
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
"och inte en Gud långt borta"?
[Gud är inte bara någon lokal avgud som Baal, Mot eller Yam som tillbads på en specifik plats, utan en Gud som finns överallt, både långt borta och nära.] ²⁴"Tror ni verkligen att någon kan gömma sig på ett hemligt ställe så jag inte skulle kunna se honom?"
    säger Herren (Jahve).
"Vet ni inte jag är den som uppfyller himlar och jord [att jag finns överallt, se Ps 139:7–12]?"
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ²⁵Jag har hört [säger Herren] vad profeterna har sagt, de som profeterar lögner i mitt namn, de säger gång på gång: "Jag har haft en dröm, jag har haft en dröm." ²⁶Hur länge [måste jag stå ut med dem]? Dessa profeter profeterar bara lögner, de profeterar bara egna fantasier från sina hjärtan (sitt inre). ²⁷Hur länge ska de medvetet försöka få mitt folk att glömma mitt namn (vem jag är, vad jag står för) genom de drömmar de berättar för varandra? Det är lika illa som när deras förfäder glömde mitt namn genom att tillbe guden Baal. ²⁸Låt den profet som haft en dröm berätta (relatera till) sin dröm. Låt den som tagit emot mitt ord tala det troget (precis som det blev givet). De [mänskliga drömmarna] är som halm [som blåser bort med vinden] och kan inte jämföras med säd [som är Guds ord och som ger liv]. Jag Herren (Jahve) förkunnar (säger, proklamerar) detta. ²⁹Är inte mitt ord (budskap) som en eld [som förädlar metallen], förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), som en slägga som krossar klippan? ³⁰Därför, se, jag är emot profeterna förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) som stjäl mina ord varje man från sin granne. ³¹Se, jag är emot profeterna förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) som använder sina tungor och säger: Han har sagt. ³²Se, jag är emot dem som profeterar lögnaktiga drömmar förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och förkunnar för dem och får mitt folk att vackla (gå fel, irra bort sig, hamna i en återvändsgränd) genom deras lögner och lättsinne. Jag har inte befallt dem. De är till ingen nytta för detta folk förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ³³Och när detta folk eller profeten eller prästen frågar dig och säger: Vilket är Herrens (Jahves) budskap (profetord, börda – hebr. masa)? Då ska du säga till dem: Vilket budskap (profetord, börda)! Jag ska kasta ut er förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ³⁴Och profeten och prästen och folket som säger: Herrens (Jahves) budskap (profetord, börda), ska jag hemsöka över den mannen och över hans hus. ³⁵Eftersom ni säger varje man till sin granne och varje man till sin bror: "Vad har Herren (Jahve) svarat?" Och: "Vad har Herren (Jahve) talat?" ³⁶Och Herrens (Jahves) budskap (profetord, börda) ska inte mer nämnas, för varje mans ord ska vara hans egna budskap (profetord, börda), och ni kommer att förvränga den levande Gudens (Elohims) ord, Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) vår Gud (Elohim). ³⁷Så ska du säga till profeten: "Vad har Herren (Jahve) svarat dig?" Och: "Vad har Herren (Jahve) talat?" ³⁸Och om han säger: Herrens (Jahves) budskap (profetord, börda), därför säger Herren (Jahve) så: Eftersom ni säger detta ord "Herrens (Jahves) budskap (profetord, börda)" och jag har sänt till er och sagt: Ni ska inte säga "Herrens (Jahves) budskap (profetord, börda)", ³⁹därför se, jag ska fullständigt bryta ner er och jag ska kasta ut er och staden, som jag gav till era fäder, bort från mitt ansikte, ⁴⁰och jag ska föra en evig förebråelse över er och en evig skam som inte ska glömmas bort.

Två korgar

24¹Herren (Jahve) visade mig och se, två korgar med fikon stod framför Herrens (Jahves) tempel efter att Nebukadnessar, Babels kung, hade burit i fångenskap Jechonjaho, Jehojaqims son, Juda kung och Judas furstar med hantverkarna och smederna från Jerusalem, och hade fört dem till Babel. ²En korg hade mycket goda fikon som fikonen från den första skörden [fikon kan skördas upp till fyra gånger under samma säsong] och den andra korgen hade mycket dåliga fikon som inte kunde ätas, så dåliga var de. ³Och Herren (Jahve) sa till mig: "Vad ser du Jeremia?" Och jag svarade: "Fikon, de goda fikonen är mycket goda och de dåliga fikonen är mycket dåliga, så att man inte kan äta dem, så dåliga är de." ⁴Och Herrens (Jahves) ord kom till mig, han sa: ⁵"Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): "Som dessa goda fikon så ska jag betrakta Judas fångar som jag har sänt bort från denna plats till kaldéernas land för godo. ⁶Och jag ska hålla mina ögon över dem till godo och jag ska föra dem tillbaka till detta land och jag ska bygga upp dem och inte riva ner dem och jag ska plantera dem och inte dra upp dem. [ Se Jer 1:10.] ⁷Och jag ska ge dem ett hjärta till att känna (vara intimt förtrogna med) mig, att jag är Herren (Jahve) och de ska vara mitt folk och jag ska vara deras Gud (Elohim), för de ska återvända till mig med hela deras hjärta. ⁸Och som de dåliga fikonen, som inte kan ätas för att de är så dåliga, sannerligen så säger Herren (Jahve): Så ska jag göra med Tsidqijaho, Juda kung och hans furstar och återstoden av Jerusalem som är kvar i detta land och de som vistas i Egypten. ⁹Jag ska göra dem till en skräck bland alla jordens kungariken till ondska, till skam och till ordspråk, till hån och till förbannelse på alla platser som jag driver bort dem till. ¹⁰Och jag ska sända svärdet och hungersnöden och pesten ibland dem till dess de förtärs från marken som jag gav till dem och till deras fäder.

Sjuttio år av babyloniskt styre

[Händelserna i detta kapitel föregår de i kapitel 24.] 25¹Ordet som kom till Jeremia angående hela Juda folk i Jehojaqims, Joshijahos son, Juda kungs fjärde år som var Nebukadnessar, Babels kungs första år [vilket motsvarar 605 f.Kr.], ²som Jeremia, profeten talade till hela Juda folk och till alla Jerusalems invånare, han sa: ³Från det sjuttonde året till Joshijaho, Ammons son Juda kung, till denna dag, dessa 23 år har Herrens (Jahves) ord kommit till mig och jag har talat till er, talat i tid och ofta, men ni har inte lyssnat.
     ⁴Och Herren (Jahve) har sänt er alla hans tjänare profeterna, sänt dem i tid och ofta – men ni har inte lyssnat, inte lutat era öron till att höra – ⁵och sagt "Återvänd nu var och en från hans onda väg och från era onda gärningar (handlingar) och bo i landet som Herren (Jahve) har gett till er och till era fäder till evig tid, ⁶och gå inte efter andra gudar till att tjäna dem och till att tillbe dem, och provocera mig inte med era händers arbete, och jag ska inte skada (straffa) er.
     ⁷Men ni har inte lyssnat till mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) utan ni provocerar mig med era händers arbete till er egen smärta.
     ⁸Därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) så: Eftersom ni inte har lyssnat till mina ord, ⁹se, jag ska sända och ta alla familjer i norr förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och jag ska sända till Nebukadnessar, Babels kung min tjänare, och ska föra dem mot detta land och mot dess invånare och mot alla folkslag runtomkring, och jag ska fullständigt förgöra dem och göra dem till en förvåning och en vissling och evig ödeläggelse. ¹⁰Och jag ska få att upphöra bland dem:
    rösten av fröjd och rösten av jubel,
    brudgummens röst och brudens röst,
    rösten av kvarnstenar och lampans ljus.
¹¹Och hela landet ska bli öde och tillspillogivet, och dessa folkslag ska tjäna Babels kung 70 år.
     ¹²Och det ska ske när de 70 åren är fullkomliga (till ända) att jag ska straffa Babels kung och folkslagen förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) för deras synd och kaldéernas land och jag ska göra det till en evig ödeplats. ¹³Och jag ska föra upp över landet alla mina ord som jag har talat mot det, allt som är skrivet i denna bok som Jeremia har profeterat mot alla folkslag. ¹⁴Eftersom många folkslag och stora kungar även har gjort slavar av dem, och jag ska vedergälla dem efter deras gärningar och efter deras händers arbete.

Vredesskålen

¹⁵Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) till mig:

"Ta denna bägare med vredens vin från min hand och låt alla folkslag, till vilka jag har sänt dig, dricka den. [Jes 51:17–22; Upp 16:19; 18:6] ¹⁶Och de ska bli berusade och ragla hit och dit och bli som dårar på grund av svärdet som jag ska sända bland dem."
     ¹⁷Och jag tog bägaren från Herrens (Jahves) hand och fick alla folkslag att dricka, till vilka Herren (Jahve) hade sänt mig, ¹⁸Jerusalem och Juda städer och dess kungar och dess furstar, till att göra dem till en förskräckelse, en förvåning, en vissling och en förbannelse (ta lätt på – hebr. qlalah). Som det är idag. ¹⁹Farao, Egyptens kung och hans tjänare och hans furstar och hela hans folk, ²⁰och alla blandade folk och alla kungar från Ots land och alla kungar från filistéernas land och Ashqelon och Gaza och Ekron och kvarlevan från Ashdod, ²¹Edom och Moab och Ammons söner, ²²och alla kungar i Tyros och alla kungar i Sidon och alla kungarna i kustländerna (öarna) bortom havet, ²³Dedan och Tema och Boz och alla som har hörnen på sitt hår avklippt, ²⁴och alla Aravas kungar och alla kungar från det blandade folket som bor i öknen ²⁵och alla Zimris kungar och alla Elams kungar och alla Mediens kungar, ²⁶och alla kungar från norr, långt bort och nära, den ene med den andre, och alla världens kungariken som finns på jordens ansikte (yta). Och Sheshachs kung ska dricka efter dem.
     ²⁷Och du ska säga till dem: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Drick och bli berusade och spy (kräks) och ramla och stå inte upp igen på grund av svärdet som jag ska sända bland er. ²⁸Och det ska ske, om de vägrar att ta bägaren från din hand, då ska du säga till dem: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Du måste absolut dricka. ²⁹Eftersom se, i staden där man åkallar mitt namn ska jag påbörja ödeläggelse och skulle ni vara helt rena (utan skuld, skuldfria, bli utan bestraffning)? Ni är inte rena (skuldfria) för jag ska kalla på svärdet över alla jordens invånare förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot). ³⁰Och du, profetera mot dem med alla dessa ord och säg till dem:

Herren (Jahve) ryter från höjden och upphäver sin röst från sin heliga boning. Han ger sin röst till ett mäktigt rytande över sin hjord, han ropar (sjunger) som druvtrampare mot alla jordens invånare. [Det var vanligt att man hjälptes åt med att trampa druvorna efter skörden. Detta gjordes ofta med en taktfast sång. Men även ljudligt då det också var ett uttryck för glädje mitt i arbetet. Ordet ana som används här har flera betydelser men bland dem både att ropa och sjunga.] ³¹Ett oväsen kommer till jordens ändar eftersom Herren (Jahve) har sak med folkslagen, han har avräkning med allt kött som med de onda, han ger dem till svärdet förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
³²Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Se ondska ska vandra från folkslag till folkslag och en stor storm ska resas upp från jordens yttersta gräns. ³³Och de som är slagna av Herren (Jahve) ska på den dagen finnas från den ena änden av jorden till den andra änden av jorden, de ska inte bli sörjda, inte hopsamlade, inte begravda. De ska vara som dynga på markens ansikte (jordens yta). ³⁴Jämra er ni herdar och gråt och rulla er [på marken i aska, se Jer 6:26] ni flockens ledare, för dagen för er slakt har kommit i fullhet (full mognad) och jag ska bryta er i bitar och ni ska falla som ett dyrbart redskap.
³⁵Och herdarna ska inte ha någon väg att fly, inte flockens ledare någon möjlighet att undkomma.
³⁶En röst! Herdarnas rop och jämret från flockens ledare. Eftersom Herren (Jahve) har tillspillogett deras betesmark.
³⁷Och den fridsamma flocken har bringats till tystnad inför Herrens (Jahves) brinnande vrede.
³⁸Han har övergett sin lya som ett ungt lejon eftersom deras land har blivit ödelagt inför hans brinnande raseri och inför hans brinnande vrede.

Predikan i templet – Jeremia grips

[Budskapet kommer kronologiskt före kapitel 25. Mellan kapitel 26-45 är texten skriven i tredje person. Jeremias skrivare Baruch är troligtvis den som skriver, se Jer 36:4, 18, 32; 45:1-] 26¹I början av Jehojaqim, Joshijahos son, Juda kungs regering [609/608 f.Kr.] kom detta ord från Herren (Jahve), han sa: ²Så säger Herren (Jahve): Stå på gården i Herrens (Jahves) hus och tala alla dessa ord till Juda städer som kommer för att tillbe i Herrens (Jahves) hus, alla de ord som jag befaller dig att tala till dem, förminska inte ett enda ord. ³Kanhända ska de lyssna och omvända sig varje man från hans onda väg, så att jag kan ändra mig om det onda som jag har för avsikt att göra mot dem på grund av deras onda gärningar. ⁴Och du ska säga till dem: Så säger Herren (Jahve): Om ni inte lyssnar till mig, till att vandra i min undervisning som jag har gett inför era ansikten, ⁵till att lyssna till mina tjänare profeternas ord som jag har sänt till er, sänt dem i tid och ofta, men ni har inte lyssnat. ⁶Och jag ska göra detta hus som Shilo och jag ska göra denna stad till en förbannelse (ta lätt på – hebr. qlalah) till jordens alla folkslag.
     ⁷Och prästerna och profeterna och hela folket hörde Jeremia tala dessa ord i Herrens (Jahves) hus. ⁸Och det skedde när Jeremia slutat att tala allt det som Herren (Jahve) befallt honom att tala till hela folket, att prästerna och profeterna och hela folket tog tag i honom och sa: "Du ska döden dö." ⁹Varför har du profeterat i Herrens (Jahves) namn och sagt: "Detta hus ska bli som Shilo och denna stad ska bli öde, utan invånare?" Och hela folket samlades mot Jeremia i Herrens (Jahves) hus.
     ¹⁰Och Juda furstar hörde dessa ting och kom upp från kungens hus till Herrens (Jahves) hus och de satt i ingången till den nya porten i Herrens (Jahves) hus. ¹¹Och prästerna och profeterna talade till furstarna och hela folket och sa: "Denna man förtjänar döden, för han profeterar mot denna stad som ni har hört med era öron."
     ¹²Och Jeremia talade till alla furstar och till hela folket och sa: "Herren (Jahve) sände mig till att profetera mot detta hus och mot denna stad, alla de ord som ni har hört. ¹³Och nu, ändra (rätta till, korrigera) era vägar och era förehavanden och lyssna till Herren er Guds (Jahve Elohims) röst, och Herren (Jahve) ska ändra det onda som han har talat över (mot) er. ¹⁴Och jag, se jag är i er hand. Gör med mig det som är gott och rätt i era ögon. ¹⁵Vet bara med säkerhet att om ni dödar mig så drar ni oskyldigt blod över er själva och över denna stad och över dess invånare, för i sanning har Herren (Jahve) sänt mig till er, till att tala alla dessa ord i era öron."
     ¹⁶Och furstarna och hela folket sa till prästerna och till profeterna: "Denna man förtjänar inte döden, för han har talat till oss i Herren vår Guds (Jahve Elohims) namn."
     ¹⁷Och några av landets äldste steg upp och talade till hela folkets församling och sa: ¹⁸"Mika [profeten som var samtida med Jesaja, se Mika 1:1; Jes 1:1], morashtiten [Moreshet Gat var en stad i bergsbygden, sydväst om Jerusalem], profeterade i Chizqijahos, Juda kungs dagar och han talade till hela Juda folk och sa: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):

Sion ska bli plöjt som ett fält
    och Jerusalem ska bli en stenhög
    och tempelberget som en hög skogsplats. [Mika 3:12]

¹⁹Dödade Chizqijaho, Juda kung och hela Juda honom? Fruktade han inte Herren (Jahve) och bönföll inför Herrens (Jahves) ansikte, och Herren (Jahve) ändrade sig om det onda som han hade talat över (mot) dem? Och vi kan dra stor ondska över våra egna själar."
     ²⁰Och där fanns även en man som profeterade i Herrens (Jahves) namn, Orijaho, Shemajas son från Qirjat-Jearim, och han profeterade mot denna stad och mot detta land i enlighet med alla Jeremias ord, ²¹och kung Jehojaqim med alla hans mäktiga män och alla furstar hörde hans ord och kungen sökte att döda honom, men Orijaho hörde det och han blev rädd och flydde och gick till Egypten, ²²och kung Jehojaqim sände män till Egypten, Elnatan, Achbors son och flera män med honom, till Egypten. ²³Och de hämtade Orijaho från Egypten och förde honom till kung Jehojaqim som slog honom med svärdet och kastade hans döda kropp i folkets söners gravar.
     ²⁴Dock var Achiqam, Shafans sons hand med Jeremia så att de inte lämnade honom i folkets hand till att döda honom.

Ett symboliskt ok (27-29)

Varning till nationerna att tjäna Nebukadnessar

27¹I början av Jehojaqim, Joshijahos son, Juda kungs regering kom detta ord till Jeremia från Herren (Jahve), han sa: ²Så säger Herren (Jahve) till mig: Gör dig rep och ok och lägg dem på din nacke, ³och sänd dem till Edoms kung och till Moabs kung och till Ammons söners kung och till Tyros kung och till Sidons kung med budbärarnas hand som kom till Jerusalem till Tsidqijaho, Juda kung, ⁴och ge dem ett uppdrag till deras herre och säg: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Så ska ni säga till era herrar: ⁵Jag har gjort jorden, människan och djuren som vistas på jordens ansikte (yta), med stor kraft och med min utsträckta arm, och jag ger den till den som syns rätt i mina ögon. ⁶Och nu har jag gett alla dessa länder i Nebukadnessar, Babels kungs hand, min tjänare, och fältens djur har jag också gett honom för att tjäna honom. ⁷Och alla folkslag ska tjäna honom och hans son och hans sons son, till dess tiden för hans eget land har kommit, även det. Och till sin slav ska många folkslag och stora kungar göra honom.
     ⁸Och det ska ske att folkslag och kungariken som inte vill tjäna Nebukadnessar, Babels kung och som inte vill ställa sina nackar under Babels kungs ok, det folkslaget ska jag besöka genom svärd och genom hungersnöd och genom pest förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) till dess jag har slukat dem med min hand. ⁹Men ni, lyssna inte till era profeter, inte till era spåmän, inte till era drömmar, inte till era siare inte till era trollkarlar som berättar för er och säger: Ni ska inte tjäna Babels kung, ¹⁰för de profeterar lögn till er till att avlägsna er från ert land och att jag skulle driva ut er och ni skulle förgås. ¹¹Men det folkslag som för era nackar in under Babels kungs ok till att tjäna honom, det folkslaget ska jag låta bli kvar i deras eget land förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), och de ska plöja det och bo där.

Varning till kung Tsidqijaho

¹²Och jag ska tala till Tsidqijaho, Juda kung enligt alla dessa ord och säga: "För in din nacke under Babels kungs ok och tjäna honom och hans folk och du ska leva. ¹³Varför vill ni dö, du och ditt folk, genom svärd, genom hungersnöd och genom pest, som Herren (Jahve) har talat angående folket som inte vill tjäna Babels kung? ¹⁴Och lyssna inte till profeternas ord som berättar för er och säger: Ni ska inte tjäna Babels kung, för de profeterar lögn till er, ¹⁵eftersom jag inte har sänt dem förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), och de profeterar lögn i mitt namn, för att jag skulle driva ut er och låta er förgås, ni och profeterna som profeterar till er.

Varning till prästerna och folket

¹⁶Och till prästerna och till hela folket talar jag och säger: Så säger Herren (Jahve): Lyssna inte till era profeters ord som profeterar till er och säger: Se, redskapen från Herrens (Jahves) hus ska snart komma tillbaka från Babel, för de profeterar lögn till er. ¹⁷Lyssna inte till dem. Tjäna Babels kung och lev. Varför skulle denna stad bli öde? ¹⁸Men om de är profeter och om Herrens (Jahves) ord är med dem, låt dem nu be till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) att redskapen som är kvar i Herrens (Jahves) hus och Juda kungs hus och i Jerusalem inte kommer till Babel. ¹⁹Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) angående pelarna och angående havet och angående fundamenten och angående återstoden av redskapen som är kvar i staden, ²⁰som Nebukadnessar, Babels kung inte tog när han bar bort i fångenskap Jechonjaho, Jehojaqims son, Juda kung från Jerusalem till Babel och alla Juda och Jerusalems förnäma män. ²¹Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim) angående redskapen som är kvar i Herrens (Jahves) hus och i Juda kungs hus och i Jerusalem: ²²De ska bäras bort till Babel och de ska bli kvar där till den dag då jag kommer ihåg dem förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och för upp dem och återställer dem till denna plats.

Falska profeten Chanaja

28¹Och det skedde samma år i början av Tsidqijaho, Juda kungs regering, i det 14.e året på den femte dagen i månaden, att Chanaja, Azzors son, profeten från Givon sa till mig i Herrens (Jahves) hus i närvaro av prästerna och hela folket, han sa: ²Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim), han säger: Jag har brutit oket från Babels kung. ³Inom två fulla år ska jag föra tillbaka till denna plats alla redskap från Herrens (Jahves) hus som Nebukadnessar, Babels kung förde bort från denna plats och bar dem till Babel. ⁴Och jag ska föra tillbaka till denna plats Jechonja, Jehojaqims son, Juda kung med alla Juda fångna som gick till Babel förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), för jag ska bryta oket från Babels kung.
     ⁵Och profeten Jeremia sa till profeten Chananja i prästernas närvaro och i hela folkets närvaro som stod i Herrens (Jahves) hus, ⁶och profeten Jeremia sa: "Amen! Herre (Jahve) gör så! Må Herren (Jahve) resa upp dina ord som du har profeterat och föra tillbaka redskapen från Herrens (Jahves) hus och alla dem som burits bort i fångenskap, från Babel till denna plats! ⁷Men lyssna nu, jag ber dig, till dessa ord som jag talar i dina öron och i öronen på hela folket: ⁸Profeterna som har varit före mig och före dig sedan lång tid, profeterade mot många länder och mot stora kungariken, om krig och om ondska och om pest. ⁹Profeten som profeterar om shalom (fred), när profetens ord uppfylls, då ska profeten bli känd, att Herren (Jahve) verkligen har sänt honom."
     ¹⁰Och profeten Chananja tog av oket från profeten Jeremias nacke och bröt sönder det. ¹¹Och Chananja berättade i närvaro av allt folket och sa: "Så säger Herren (Jahve): På detta sätt ska jag bryta oket av Nebukadnessar, Babels kung från nacken på alla folkslag inom två år." Och profeten Jeremia gick sin väg.
     ¹²Och Herrens (Jahves) ord kom till Jeremia efter att profeten Chananja hade brutit oket från profeten Jeremias nacke, han sa: ¹³Gå och berätta för Chananja och säg: Du har brutit sönder träoket men i dess ställe ska du göra ett ok av järn. ¹⁴För så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Jag har lagt ett ok av järn på nacken till alla dessa folkslag för att de ska tjäna Nebukadnessar, Babels kung och de ska tjäna honom, och jag har även gett honom fältets djur.
     ¹⁵Och profeten Jeremia sa till profeten Chananja: Lyssna nu Chananja, Herren (Jahve) har inte sänt dig och du har fått detta folk att tro på en lögn. ¹⁶Därför säger Herren (Jahve) så: Se, jag ska sända bort dig från jordens ansikte. Detta år ska du dö eftersom orden som du har talat var en förvrängning mot Herren (Jahve).
     ¹⁷Och profeten Chananja dog samma år i den 7:e månaden [tishri, infaller sept/okt].

Jeremias brev till de i fångenskap

29¹Och detta är brevets ord som profeten Jeremia sände från Jerusalem till återstoden av fångarnas äldste och till prästerna och till profeterna och till hela folket som Nebukadnessar hade fört bort i fångenskap från Jerusalem till Babel, ²efter att kung Jechonja och drottningmodern och ledarna och Juda furstar och Jerusalem och hantverkarna och smederna hade lämnat Jerusalem. ³Han sände brevet med (genom handen av) Elasa, Shafans son och Gemarja, Chilqijas son, som Tsidqijaho, Juda kung till Babel till Nebukadnessar, Babels kung, han sa (skrev):

⁴

Brevet till Babylon

Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud (Elohim), till alla de deporterade fångar som jag har fört bort från Jerusalem till Babylon:

⁵"Bygg er hus
    och bo i dem;
plantera trädgårdar
    och ät frukten från dem.
⁶Gift er och skaffa söner och döttrar;
    hitta fruar åt era söner
        och tillåt era döttrar att gifta sig så att de också kan få söner och döttrar.
Bli fler där,
    inte färre!

⁷Sök (arbeta aktivt för, träd fram inför Herren och fråga efter) det bästa (frid, fred, välgång – hebr. shalom)
    för staden dit jag fört er i fångenskap, och be till [verka i förbön med] Herren (Jahve) för den.
Går det väl för den,
    går det väl för er (ordagrant: i dess shalom har ni shalom)." [Har staden som svar på böner välsignats med hebr. shalom – frid, fred och välgång, får dess bedjande företrädare och talespersoner också ta del av den välsignelsen.]

⁸För så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud (Elohim):

"Låt inte era profeter och spåmän som är mitt bland er tjusa er (leda er vilse, bedra, lura och utnyttja er) och lyssna inte till de drömmar som ni [eller de falska profeterna/spåmännen] drömmer ⁹för de profeterar lögn för er i mitt namn. Jag har inte sänt dem, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)." [Dessa profeter och spåmän uppmanade israeliterna att göra uppror mot babylonierna, vilket inte var Guds plan, se Jer 27:9.] ¹⁰För så säger Herren (Jahve): "När ordet för Babylon är uppfyllt – sjuttio år [troligtvis 609-539 f.Kr., se Jer 25:11] – ska jag ta mig an (besöka, mönstra, utse) er och uppfylla (resa upp) mitt goda ord (löfte) till er att föra er tillbaka till denna plats."

¹¹För jag – jag vet (känner till; är intimt förtrogen med) de tankar (nyskapande idéer; planer) jag tänker [ut] (planerar, beräknar, utarbetar; "väver samman") för er, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),

[nämligen] tankar av frid (fridens tankar; planer för välgång)
– inte [tankar och planer] av ondska (olycka, ofärd; av ondo) –
för att ge er en framtid och ett hopp!

[Endast Herren känner de syften han har – det gör inte de falska profeterna, se vers 8–9. Herren försäkrar att trots att de 70 åren av exil i Babylon måste fullbordas, se vers 10, så har han inte övergett sitt folk.]

¹²När ni åkallar (kallar på) mig och kommer till mig i bön (går och ber till mig),
    ska jag höra (så lyssnar jag till) er.
¹³När ni söker (strävar, letar och frågar efter) mig,
    ska ni finna (så finner ni) mig,
om ni frågar efter (träder fram inför; närmar er; söker) mig
    av hela ert hjärta.

[Versen kan också översättas: Och ni har sökt mig, och ni har funnit mig, för ni har helhjärtat sökt upp mig; se även 5 Mos 4:29; Dan 9:4–19; Joel 2:12; Luk 11:9.]

¹⁴Och jag ska låta er finna (när jag låter er komma fram till) mig [då blir jag tillgänglig för er],
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
och jag ska föra er tillbaka från er fångenskap och samla er (jag återvänder till er fångenskap och samlar er)
    från alla de folk och alla de orter dit jag har drivit bort (fördrivit, förvisat) er,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Jag ska låta er återvända (jag för er tillbaka)
    till den plats som jag förde er bort från [berövade och avklädda lät er bortföras ifrån].

¹⁵Eftersom ni har sagt: "Herren (Jahve) har rest upp profeter (har låtit profeter uppstå) åt oss i Babylon." [5 Mos 18:18]

¹⁶För så säger Herren (Jahve) om kungen som sitter på Davids tron och om hela folket som bor i denna stad, era bröder som inte har gått med er i fångenskap. ¹⁷Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Se, jag ska sända över dem svärdet, hungersnöden och pesten och ska göra dem som usla fikon som man inte kan äta för att de är så dåliga. ¹⁸Och jag ska jaga efter dem med svärdet, med hungersnöden och med pesten och ska göra dem till en skräck för jordens alla kungar, en förbannelse och en häpnad och en vissling och en förebråelse bland alla folkslag dit jag har fördrivit dem, ¹⁹eftersom de inte har lyssnat till mina ord, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), som jag har sänt till dem genom mina tjänare profeterna, sänt dem i tid och ofta, men ni har inte lyssnat, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

²⁰Och ni, hör Herrens (Jahves) ord, alla fångna [i exil] som jag har sänt bort från Jerusalem till Babel. ²¹Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim) till Ahab, Qolajas son och till Tsidqijaho, Maasejas son, som profeterade en lögn i mitt namn: Se, jag ska ge dem i Nebukadnessar, Babels kungs hand och han ska slå dem inför era ögon, ²²och av dem ska man ta upp (göra) en förbannelse till alla Juda fångar som är i Babel och säga: Herren (Jahve) gör dig lik Tsidqijaho och lik Ahab, som Babels kung rostade i elden. ²³Eftersom de har gjort dårskap i Israel och begått äktenskapsbrott med sina grannars hustrur och har talat lögnens ord i mitt namn, som jag befallt dem att låta bli. Och jag är han som vet (har intim kunskap om) och är ett vittne förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

²⁴Till nehelamiten Shemaja ska du säga: ²⁵Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud, han säger:

Eftersom du har sänt brev i ditt eget namn till hela folket som är i Jerusalem och till Tsefanjaho, Maasejas son, prästen, och till alla präster och sagt: ²⁶Herren (Jahve) har gjort dig till präst i prästen Jehojadas ställe, så att det ska finnas ämbetsmän i Herrens (Jahves) hus till varje man som är galen och gör sig själv till en profet, för att du ska kunna sätta honom i stocken och vid skampålen. ²⁷Och nu, varför har du inte tillrättavisat Jeremia från Anatot som har gjort sig själv till en profet åt dig? ²⁸Eftersom han har sänt till oss i Babel och sagt: Fångenskapen blir lång, bygg hus åt er och bo i dem och plantera trädgårdar och ät dess frukt? ²⁹Och Tsefanja, prästen läste detta brev i öronen på Jeremia, profeten. ³⁰Och Herrens (Jahves) ord kom till Jeremia, han sa: ³¹Sänd till alla dem i fångenskap och säg: Så säger Herren (Jahve) angående Shemaja, nehelamiten: Eftersom Shemaja har profeterat till er utan att jag har sänt honom och han har fått er att tro på en lögn, ³²därför säger Herren (Jahve) så: Se, jag ska straffa Shemaja, nehelamiten och hans säd (efterkommande), han ska inte ha någon man som bor bland detta folk, han ska inte se det goda som jag ska göra mot mitt folk, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom han har talat förvrängt mot Herren (Jahve).

Budskap – hopp

Upprättelse av Israel och ett nytt förbund

30¹Ordet som kom till Jeremia från Herren (Jahve), han sa: ²Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Skriv åt dig alla ord som jag har talat till dig i en bok. ³För se, dagarna kommer, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), då jag ska låta mitt folk Israel och Juda återvända från fångenskapen, säger Herren (Jahve) och jag ska få dem att återvända till landet som jag gav till deras fäder och de ska besitta det.
     ⁴Och dessa är orden som Herren (Jahve) talade om Israel och om Juda. ⁵Så säger Herren (Jahve):

En skakningens röst har vi hört,
    med fruktan och inte fred (frid, ro – shalom).
⁶Fråga, jag ber dig, och se om en man (ordagrant en maskulin) föder barn? Varför ser jag varje man med händerna på sina länder som en födande kvinna och allas ansikten är vända i blekhet?
⁷Ve! Eftersom detta är en stor dag, ingen är den lik och det är dags för Jakobs nöd, men han ska bli räddad (frälst) ur den.
⁸Och det ska ske den dagen, förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), att jag ska bryta av oket från deras nacke och ska krossa deras bojor, och främlingar ska inte längre göra honom till sina slavar.
⁹Och de ska tjäna Herren deras Gud (Jahve Elohim) och David ska vara deras kung som jag ska resa upp till dem.
¹⁰Och frukta inte du Jakob min tjänare,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
var inte förskräckt Israel, eftersom se,
    jag ska frälsa (rädda) er från fjärran och din säd från deras fångenskaps land.
Och Jakob ska återvända och ha lugn och ro
    och ingen ska göra honom rädd (oroa honom med skräck av någon sort).
¹¹Eftersom jag är med dig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), till att frälsa (rädda) dig, eftersom jag ska göra helt slut på alla folkslag dit jag har förskingrat dig, men jag ska inte göra helt slut på dig, utan jag ska tillrättavisa dig måttfullt och inte helt utrota dig.
¹²Därför säger Herren (Jahve) så: Din skada går inte att läka och ditt sår är allvarligt.
¹³Ingen ser om ditt sår så att det blir omlagt, du har ingen läkande medicin.
¹⁴Alla dina älskare har glömt bort dig, de söker inte efter dig, eftersom jag har skadat dig med fiendens sår, med den grymmes tuktan, för din stora synd då dina överträdelser har förökats.
¹⁵Varför ropar du över din skada att din smärta är obotlig? Över myckenheten av din synd, då dina överträdelser har förökats, har jag gjort detta mot dig.

¹⁶Därför ska alla som slukar dig bli slukade,
    och alla dina motståndare – allesammans, ska gå i fångenskap.
Och de som ödelagt dig ska ödeläggas
    och alla som har tagit dig som byte, ska jag ge som ett byte.
¹⁷Eftersom jag ska återupprätta hälsan till dig och jag ska bota dig från dina sår, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom de har kallat dig en utstött: Hon är Sion, det finns ingen som tar sig an henne.
¹⁸Så säger Herren (Jahve): Se, jag ska vända Jakobs tälts fångenskap och ha nåd (förbarmande – hebr. rachamim) över hans boplatser, och staden [Jerusalem, och varje stad i landet] ska bli uppbyggd över hennes egna stenhög (höjd som uppstått genom upprepad bosättning – hebr. tel) och palatset ska stå på sin rätta plats [enligt plan].
¹⁹Och ut från dem ska komma tacksägelse och rösten av dem som fröjdas, och jag ska föröka dem och de ska inte förminskas, jag ska låta dem bli fler och de ska inte krympa bort.
²⁰Och deras söner ska bli som i forna tider och deras församling ska vara väl grundad inför mitt ansikte, och jag ska straffa alla som förtrycker dem.
²¹Och deras furstar ska vara deras egna och deras härskare ska komma från deras mitt, och jag ska få honom att komma nära och han ska närma sig mig, för vem är den som har lovat sitt hjärta att närma sig mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)?
²²Och ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud (Elohim).
²³Se, en storm från Herren (Jahve) har gått ut i raseri, en svepande storm, den ska virvla över den ondes huvud.
²⁴Herrens (Jahves) brinnande vrede ska inte återvända förrän den har verkställt (uträttat) [allt den ska] och till dess han har fullbordat sitt hjärtas syften. I (vid) dagarnas slut ska ni betrakta det. [Jer 23:20]
31¹På den tiden, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
    ska jag vara Gud (Elohim) för Israels alla familjer, och de ska vara mitt folk [Jer 30:22].

Israel ska bli upprättat och tillsammans med Juda ska de prisa Gud

²Så säger Herren (Jahve): "Folket som lämnades av svärdet, har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i öknen, dit jag gick för att ge Israel vila." ³Från fjärran uppenbarade sig Herren (Jahve) för mig:

Med evig kärlek har jag älskat dig,
    därför har jag omgärdat (byggt ett staket runt) dig med min nåd (kärleksfulla omsorg).
⁴Jag ska upprätta dig (bygga upp dig),
    och du ska bli återupprättad, du jungfru Israel.
Än en gång ska du ta upp din tamburin,
    och dra ut i dans bland dem som är glada.
⁵Än en gång ska du få plantera vingårdar,
    på Samariens berg.
De som planterar dem,
    ska själva njuta av frukten.
⁶Det kommer en dag,
    när väktarna på Efraims bergsbygd ropar:
Kom, låt oss gå upp till Sion
    upp till Herren, vår Gud (Jahve Elohim).

⁷För så säger Herren (Jahve):

Sjung med glädje för Jakob,
    och ropa vid nationernas huvud [Israel],
kungör, prisa och säg:
    "Herre (Jahve), fräls ditt folk, Israels kvarleva."
⁸Se, jag ska föra dem från länderna i norr,
    och samla dem från jordens yttersta hörn,
med dem de blinda och de lama [Jes 35:5–6; Mika 4:6–8],
    gravida kvinnor och hon som föder tillsammans med barn,
    en stor skara ska återvända hit.
⁹De ska komma tillbaka gråtande [i ånger för tidigare synder],
    under bön om nåd (oförtjänt kärlek) ska jag föra dem tillbaka.
Jag ska leda dem längs med vattenbäckar [Ps 23:2],
    på en jämn väg där de inte ska stappla.
Jag ska göra detta eftersom jag är en fader för Israel,
    och Efraim är min förstfödde son. ¹⁰Lyssna till Herrens (Jahves) ord, ni hednafolk,
    berätta det i avlägsna kustländer.
Säg: "Han som skingrade Israel ska också samla det,
    och bevara det som en herde håller ihop (föder, beskyddar) sin hjord."
    [4 Mos 27:17; 2 Sam 7:7; Ps 78:70–72; Hes 34]
¹¹För Herren (Jahve) har befriat Jakob
    och återlöst (friköpt) honom från den som var starkare än han.
¹²De ska komma och jubla på Sion [tempelberget i Jerusalem],
    de ska (strömma samman och) stråla av lycka över allt vad Herren (Jahve) ger,
över säd, vin [från druvor], och olja,
    över unga får och kalvar.
Deras liv ska vara som en vattenrik trädgård,
    aldrig mer ska de tyna bort (förtvina, lida nöd). ¹³Då ska unga flickor dansa i glädje,
    också unga män och gamla män ska tillsammans stämma in i glädjen.
Jag ska vända deras sorg till jubel,
    jag ska ge dem tröst och glädje efter smärtan. [Ps 30:12–13; 126]
¹⁴Och jag ska mätta prästernas själar med det feta [de bästa delarna från offret],
    och mitt folk ska bli mätt av min godhet,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ¹⁵Så säger Herren (Jahve):

"En röst (ett rop) hörs i Rama [betyder: "höjd"; kan även syfta på Betlehem],
    sorgesång (klagan) och bitter gråt,
Rakel gråter över sina söner,
    hon vägrar att låta sig tröstas över sina söner,
    för de är (finns) inte (hennes barn är borta)." [Matt 2:18]

[Rama ligger 8 km norr om Jerusalem där enligt en tidig tradition också Rakel är begravd, se 1 Sam 10:2 (en annan tradition placerar graven just norr om Betlehem, se 1 Mos 35:19). Rakel, som var gift med Jakob, var länge barnlös men fick till sist två barn, Josef och Benjamin. Hennes barnbarn, Efraim och Manasse, är de stora norra israeliska stammarna. Jeremia använder nu en metaforisk bild över hur hon gråter över hennes älskade "barn" som hade blivit tillfångatagna och bortförda till Assyrien 722 f.Kr.]

¹⁶Så säger Herren [till henne]:

Håll tillbaka din klagan (sorgerop),
    och fäll inga fler tårar,
för du ska få din lön [din genuina ånger har gett resultat],
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
Dina barn ska återvända från fiendelandet.
¹⁷Ja, det finns hopp för dina efterkommande (din framtid),
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Dina barn ska återvända till deras eget land. ¹⁸Jag har verkligen hört Efraim begråta sig själv:
Du har tuktat mig och jag är tuktad,
    som en otämjd kalv [Hos 10:11],
vänd på mig så jag blir omvänd,
    för du är Herren min Gud (Jahve Elohim).
¹⁹Sannerligen, efter att jag blivit omvänd,
    ångrade jag mig och efter att jag fått insikt (intim kunskap) slog jag mig på höften,
jag skämdes och var även förödmjukad
    eftersom jag bar min ungdoms förebråelser.
²⁰Är Efraim en kär son för mig?
    Är han ett barn som är gungat på knät?
För så ofta jag talar om honom,
    kommer jag fortfarande ärligt ihåg honom,
därför längtar mitt inre [mitt hjärtas strängar vibrerar] efter honom,
    jag ska sannerligen ha förbarmande över honom,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ²¹Sätt upp vägmärken åt dig,
    gör dig vägvisare,
sätt ditt hjärta till de höga vägarna,
    även på de vägar du gick,
kom tillbaka (återvänd) Israels jungfru,
    återvänd till dessa dina städer.
²²Hur länge ska du vända dig bort,
    du avfallna dotter?
Herren (Jahve) har skapat något nytt på jorden –
    en kvinna ska omsluta (omringa) en stridsman (en man i sina bästa år). ²³Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud: Ännu en gång ska man säga detta ord i Juda land och dess städer, när jag har återfört deras fångar (från exilen):

Må Herren (Jahve) välsigna dig [4 Mos 6:24],
    du rättfärdighetens boning,
    du heliga berg.

²⁴I den ska Juda [landsbygd] och alla dess städer leva tillsammans [i fred och trygghet]
    – jordbrukare (de som plöjer) och herdar [de som vandrar] med boskapshjord.

²⁵För jag vederkvicker (vattnar frikostigt; släcker törsten hos)
    en försmäktande (trött) själ,
    och varje själ som tynar (tvinar) bort [som är utsvulten, sorgsen och trängtande]
fyller (mättar) jag [på nytt]. [Här finns en kiasm där själens (hebr. nefesh) bedrövliga tillstånd upprepas två gånger centralt. Versen ramas dock in av två verb som visar hur Gud helt och fullt vederkvicker och fyller själens behov. Se även Ps 23:2–3; Matt 5:6; 11:28–29; Joh 7:37–38.] ²⁶Här vaknade jag och såg mig omkring, och min sömn hade gjort mig gott. [Det går att se den här versen som om Jeremia fått detta budskap, från Jer 30:1, som en dröm. Det kan också spegla de som återvänt och nu kan sova gott om natten i trygghet.] [Nu följer tre sektioner som alla börjar med samma fras: "Se, dagar ska komma", se vers 27, 31, 38.] ²⁷Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) då jag ska beså Israels hus och Juda hus med säden av människor och med säden av vilda djur. ²⁸Och det ska ske att som jag har vakat över dem [Israel och Juda, se Jer 1:12] för att rycka upp och bryta ner och omstörta och fördärva och hemsöka, så ska jag vaka över dem för att bygga upp och plantera [Jer 1:10], förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ²⁹I de dagarna ska man inte längre säga:

"Fäderna har ätit sura (omogna) druvor
    och sönernas tänder blir dåliga (är på kant, nötta, trubbiga – hebr. qahah) [och därmed ömma]?"

³⁰Var och en ska dö i (på grund av) sin egen synd, alla människor som äter sura druvor, hans tänder ska bli dåliga. [Klag 5:7; Hes 18:2] ³¹Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
då jag ska skära (sluta) ett förnyat förbund med Israels hus
    och med Juda hus;
³²inte ett sådant förbund som jag skar
    med deras fäder
den dagen då jag tog dem vid handen
    för att föra dem ut ur Egypten.
För så mycket som de bröt mitt förbund,
    var jag likväl deras man (make),
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
³³Men detta är förbundet som jag ska skära med Israels hus
    efter dessa dagar, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
jag ska ge min undervisning (hebr. Torah) i deras inre,
    och över deras hjärtan ska jag skriva den [Joel 2:28–29; Hes 36:26],
och jag ska vara deras Gud (Elohim)
    och de ska vara mitt folk,
³⁴och de ska inte längre undervisa varje man sin granne
    och varje man sin bror och säga: "Lär känna Herren (Jahve)",
för de ska alla känna (ha en intim relation med) mig,
    från den minste av dem till den störste,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
för jag ska förlåta deras överträdelser
    och deras synder ska jag inte mer komma ihåg.
³⁵Så säger Herren (Jahve):

"Vem har gett solen
    till ljus som dagen,
och direktiven till månen och stjärnorna
    till att lysa om natten [1 Mos 1:14–18],
vem rör upp havet
    så att dess vågor ryter?
    Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn.
³⁶Om denna förordning upphör inför mitt ansikte,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
då ska också Israels säd upphöra
    att vara ett folk inför mitt ansikte i alla dagar."

³⁷Så säger Herren (Jahve):

"Om himlarna därovan kan mätas
    och jordens grundvalar där nere kan utforskas,
då ska jag också förskjuta hela Israels säd
    för allt som de har gjort,"
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ³⁸Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), då staden [Jerusalem] åter ska byggas upp till Herren (Jahve), från Chananels torn ("Guds-favör-torn" – hebr. migdal chananel) [Neh 3:1; 12:39; Sak 14:10] till Hörnporten [2 Kung 14:13; 2 Krön 25:23; 26:9; Sak 14:10]. ³⁹Och mätsnöret ska dras rakt fram till Garevs kulle [ordagrant: skabbens kulle] och ska vända mot Goata [okänd plats nära Jerusalem; betyder "rytande"]. ⁴⁰Och hela dalen med de döda kropparna och med askan och alla fält till Kidrons bäck, till hörnet på Hästporten österut [2 Krön 23:15; Neh 3:28], ska vara helgat åt Herren (Jahve). Det ska inte mer bli uppryckt eller nedbrutet för evigt.

Symbolisk handling – återköp av fält

32¹Ordet som kom till Jeremia från Herren (Jahve) i det tionde året till Tsidqijaho, Juda kung, som var det åttonde året till Nebukadnessar. ²Och vid denna tid belägrade Babels kungs armé Jerusalem och Jeremia, profeten, var instängd på vaktgården som fanns i Juda kungs hus.
     ³Eftersom Tsidqijaho, Juda kung hade stängt in honom och sagt: Varför har du profeterat och sagt: Så säger Herren (Jahve): Se jag ska ge denna stad i Babels kungs hand och han ska ta den, ⁴och Tsidqijaho, Juda kung ska inte kunna undkomma ur kaldéernas hand utan ska med säkerhet ges i Babels kungs hand och ska tala med honom mun mot mun och hans ögon ska se hans ögon. ⁵Och han ska leda Tsidqijaho till Babel och där ska han vara tills jag kommer ihåg honom förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du strider med kaldéerna men inte ska ha framgång?
     ⁶Och Jeremia sa: Herrens (Jahves) ord kom till mig han sa: ⁷Se, Chanamel, Shallums son din farbror, ska komma till dig och säga: "Köp dig mitt fält som är i Anatot, för du har rätt att köpa det i egenskap av återlösare (hebr. goel)."
     ⁸Och Chanamel, min farbrors son kom till mig på vaktgården i enlighet med Herrens (Jahves) ord och han sa till mig: "Köp mitt fält, jag ber dig, som är i Anatot som är i Benjamins land, för rätten att ärva är din och återlösningen är din. Köp det till dig själv." Och jag visste att detta var Herrens (Jahves) ord. ⁹Och jag köpte fältet som är i Anatot av Chanamel, min farbrors son, och vägde till honom silvret, 17 shekel silver. ¹⁰Och jag signerade köpekontraktet och förseglade det och kallade på vittnen och vägde upp silvret åt honom på vågen. ¹¹Och jag tog köpekontraktet för köpet, både det som var förseglat med budordet och förordningarna, och det som var öppet. ¹²och jag gav köpekontraktet för köpet till Baroch [Jeremias skrivare, se Jer 45:1], Nerijas son från Machseja, i närvaro av Chanamel, min farbrors son, och i närvaro av vittnena som undertecknat köpeavtalet inför alla judar som satt på vaktgården.
     ¹³Och jag förmanade Baroch inför dem och sa: ¹⁴Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud: Ta dessa överenskommelser, detta köpekontrakt, både det som är förseglat och detta som är öppet, och lägg dem i ett lerkärl så att de bevaras många dagar. ¹⁵För så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud: Hus och fält och vingårdar ska åter bli köpta i detta land.
     ¹⁶Och när jag gett köpekontraktet till Baroch, Nerijas son, bad jag till Herren (Jahve) och sa:

¹⁷Ack, Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), se, du har gjort himlarna och jorden med din stora makt och med din utsträckta arm. Ingenting är för svårt för dig, ¹⁸som visar nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) till tusenden och vedergäller fädernas synd i famnen på deras söner efter dem. Gud (El) den Stora, den Mäktiga, Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn. ¹⁹Stor, Rådgivare och generös (överflödande) i verkställande (utfört arbete), vars ögon är öppna över alla människors söners vägar, till att ge till varje man efter hans vägar och i enlighet med hans gärningars frukt, ²⁰som har satt tecken och under i Egyptens land till denna dag och i Israel och bland människor och gjort dig ett namn till denna dag, ²¹och fört fram ditt folk Israel ut från Egypten med tecken och med under och med en stark hand och med en utsträckt arm och med stor skräck, ²²och gett dem detta land, som du gav din ed till deras fäder att ge dem, ett land som flyter av mjölk och honung. ²³Och de kom och tog det i besittning, men de lyssnade inte till din röst och vandrade inte i din undervisning. De har inte gjort något av det som du befallde dem att göra. Därför har du låtit all denna ondska drabba dem.
     ²⁴Se belägringsvallarna, de har kommit till staden för att ta den, och staden är given i kaldéernas hand som strider mot den. Eftersom svärdet och hungersnöden och pesten och det som du har talat sker, och se, du ser det. ²⁵Och du har sagt till mig Herre, Herre (Adonaj Jahve): Köp dig ett fält för silver och kalla in vittnen, men staden ges i kaldéernas hand.

²⁶Och Herrens (Jahves) ord kom till Jeremia, han sa: ²⁷Se, jag är Herren (Jahve), allt kötts Gud (Elohim). Skulle något vara för svårt (underbart) för mig? ²⁸Därför säger Herren (Jahve) så: Se, jag ska ge denna stad i kaldéernas hand och i Nebukadnessar, Babels kungs hand och han ska ta den, ²⁹och kaldéerna som strider mot denna stad ska komma och sätta staden i brand och bränna den, med husen på vars tak de har offrat till Baal och hällt ut drickoffer till andra gudar för att provocera mig. ³⁰Eftersom Israels söner och Juda söner bara har gjort det som är ont i mina ögon från sin ungdom, eftersom Israels söner bara har provocerat mig med sina händers arbete förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), ³¹eftersom denna stad har varit för mig en provokation till min vrede och till mitt raseri från dagen den byggdes och till denna dag, därför ska jag ta bort den från mitt ansikte, ³²över (på grund av) all ondska Israels söner och Juda söner, som de har gjort för att provocera mig, de, deras kungar, deras furstar, deras präster och deras profeter och Juda män och Jerusalems invånare. ³³Och de har vänt mig ryggen och inte ansiktet, och jag undervisade dem, i tid och ofta undervisade men de lyssnade inte och tog inte emot tillrättavisning. ³⁴Och de ställde sina styggelser i huset där mitt namn åkallas till att vanhelga det. ³⁵Och de byggde Baals höga platser som är i Hinnoms sons dal för att avskilja sina söner och sina döttrar till Molok, som jag inte befallt dem, det har aldrig funnits i mitt sinne att de skulle göra denna styggelse för att få Juda att synda.
     ³⁶Och nu, därför säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) så, angående denna stad om vilken ni säger: Den är given i Babels kungs hand genom svärdet och hungersnöden och pesten: ³⁷Se, jag ska samla dem från alla länder till vilka jag har drivit dem i min vrede och i mitt raseri och i stor ilska, och jag ska föra dem tillbaka till denna plats och jag ska få dem att bo i trygghet, ³⁸och de ska vara mitt folk och jag ska vara deras Gud (Elohim). ³⁹Och jag ska ge dem ett hjärta och en väg så att de vördar mig för alltid, till deras goda och till deras söner efter dem. ⁴⁰Och jag ska skära ett evigt förbund med dem som jag inte ska ta bort från dem, till deras goda, och jag ska lägga min vördnad i deras hjärtan så att de inte går bort (lämnar) från mig. ⁴¹Och jag ska glädja mig över dem till deras goda, och jag ska plantera dem i detta land i sanning, med hela mitt hjärta och med hela min själ.
     ⁴²Därför så säger Herren (Jahve): Som jag har fört all denna stora ondska över detta folk, så ska jag föra allt gott över dem som jag har talat över [lovat] dem. ⁴³Och fälten ska köpas i detta land, om vilka ni säger: Det är öde, utan människa eller djur, det är givet i kaldéernas hand. ⁴⁴Man ska köpa fält för silver och skriva under köpekontrakt och försegla dem och kalla på vittnen i Benjamins land och på platserna runt Jerusalem och i Juda städer och i bergslandets städer och i Låglandets städer och i städerna i söder, för jag ska låta deras fångna återvända förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

Återupprättelse av Israel

33¹Och Herrens (Jahves) ord kom till Jeremia en andra gång när han fortfarande var instängd på vaktgården, han sa: ²Så säger Herren (Jahve), Skaparen, Herren (Jahve) som själv formade det till att stå fast, Herren (Jahve) är hans namn. ³Ropa till mig och jag ska svara dig och berätta för dig stora [plural] och mäktiga (inhägnade, undangömda, avskurna, befästa, otillgängliga) [plural] ting, som du inte känner till (saknar intim kunskap om).
     ⁴För så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) om stadens hus och om Juda kungs hus, som är nedbrutna till högar och till vallar, ⁵på vilka de kommer för att strida med kaldéerna, till att fylla dem med döda kroppar av människor som jag har slagit i min vrede och i mitt raseri. Och för all deras ondska har jag dolt mitt ansikte från staden. ⁶Se, över den hälsa (helhet – hebr. arocha) och läkedom (hebr. marfe) och bot (att laga, göra hel – hebr. rafa) och jag ska uppenbara (avslöja) till dem en myckenhet av frid (shalom) och sanning. ⁷Och jag ska låta Juda fångar och Israels fångar komma tillbaka och ska bygga upp dem som det var i begynnelsen. ⁸Och jag ska rena dem från all deras missgärning som de har syndat mot mig och jag ska förlåta alla deras missgärningar som de har syndat mot mig och som de har överträtt mot mig. ⁹Och denna stad ska för mig bli ett glädjens namn, till lovsång och till härlighet inför alla jordens folkslag, som ska höra allt det goda som jag gör för dem, och ska frukta och darra över allt det goda och över all frid (shalom) som jag gör mot dem.
     ¹⁰Så säger Herren (Jahve): Åter ska det höras på denna plats om vilken man säger: Den är förbränd utan människa och utan djur, i Juda städer och på Jerusalems gator som är öde utan människa och utan invånare och utan djur, ¹¹en röst av glädje och en röst av fröjd, en röst för brudgum och en röst för brud, en röst som säger:

Tacka Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
    för Herren (Jahve) är god
    för till evighet varar hans nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed).

¹²Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):

Åter ska på denna plats som är förbränd, utan människa och även djur och i alla dess städer, bli bebodd av herdar som låter sina hjordar vila. ¹³I Berglandets städer [Jerusalem, Betlehem, Hebron] och i Låglandets (hebr. Shefelas) städer [Ashdod, Askelon, Gat och Bet Shemesh] och i städerna i söder och i Benjamins land och i Juda städer ska hjordarna igen passera under hans hand som räknar dem säger Herren (Jahve). ¹⁴Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), då jag ska upprätta (komma och uppfylla) det goda (underbara, nåderika) ordet (löftet) som jag talat till Israels hus [i norr] och över Juda hus [i söder].

¹⁵I de dagarna och på den tiden ska jag låta ett rättfärdigt skott (en gren) växa upp till David
    och han ska verkställa påbud (bindande juridiska beslut)
    och rättfärdighet i landet. [Jesus ska regera här på jorden.]
¹⁶I de dagarna ska Juda vara frälst och Jerusalem bo i trygghet,
    och detta är vad hon (Jerusalem) ska kallas:
    "Herren (Jahve) vår rättfärdighet."

¹⁷För så säger Herren (Jahve): Det ska inte bli avhugget till David en man som sitter på Israels hus tron. ¹⁸Och till prästerna, leviterna, ska det inte huggas av en man inför mitt ansikte som offrar brännoffer och till att bränna matoffer och utföra offer alla dagar (oavbrutet). ¹⁹Och Herrens (Jahves) ord kom till Jeremia, han sa: ²⁰Så säger Herren (Jahve): Om ni kan bryta mitt förbund med dagen och mitt förbund med natten så att det inte blir dag och natt i tid, ²¹då ska också mitt förbund med min tjänare David brytas så att han inte har en son som regerar på hans tron, och med leviterna, prästerna, mina tjänare. ²²Som himmelens härskaror (stjärnorna) inte kan räknas och som havets sand inte kan mätas, så ska jag föröka min tjänare Davids säd och leviterna som gör tjänst åt mig. ²³Och Herrens (Jahves) ord kom till Jeremia, han sa: ²⁴Ser du inte vad detta folk har talat och sagt: De två familjerna som Herren (Jahve) har utvalt har han avvisat (kastat bort) och mitt folk föraktar de för att inte längre vara ett folkslag inför dem. ²⁵Så säger Herren (Jahve): Om mitt förbund med dagen och natten upphör, om jag inte har fastställt himlarnas och jordens förordningar (ordagrant "saker inristat"), ²⁶då ska jag även avvisa Jakobs och min tjänare Davids säd, så att jag inte tar av hans säd till att regera över Abrahams, Isaks och Jakobs säd, för jag ska låta deras fångna återvända och ska ge dem nåd (evig nåd och barmhärtighet – hebr. rachamim).

Budskap till kungar (kap 34-35)

Varning till Tsidqijaho

34¹Herrens (Jahves) ord som kom till Jeremia när Nebukadnessar, Babels kung och hela hans armé och alla kungariken under hans hand och hela folket stred mot Jerusalem och alla dess städer, han sa: ²Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Gå och tala till Tsidqijaho, Juda kung och säg till honom: Så säger Herren (Jahve): Se jag ska ge denna stad i Babels kungs hand och han ska bränna den i eld, ³och du ska inte kunna fly från hans hand utan ska med säkerhet fångas och ges i hans hand, och dina ögon ska se Babels kung och han ska tala till dig mun mot mun och du ska gå till Babel.
     ⁴Men hör Herrens (Jahves) ord Tsidqijaho, Juda kung. Så säger Herren (Jahve) om dig: Du ska inte dö för svärdet. ⁵I shalom (frid) ska du dö, och med dina fäders kremering, de tidigare kungarna som var före dig, så ska de göra en kremering för dig och de ska beklaga dig: "Ve herre!" för jag har talat mitt ord förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
     ⁶Och profeten Jeremia talade alla dessa ord till Tsidqijaho, Juda kung i Jerusalem. ⁷Och Babels kungs armé stred mot Jerusalem och mot alla Juda städer som var kvar, mot Lachish och mot Azeka, för bara dessa var kvar av Judas befästa städer.

Frihet för slavar

⁸Ordet som kom till Jeremia från Herren (Jahve) efter att kung Tsidqijaho hade skurit ett förbund med hela folket som var i Jerusalem för att proklamera (ropa ut) frihet för dem, ⁹för att låta varje man sin tjänare och varje man sin tjänarinna, som var en hebreisk man eller en hebreisk kvinna, gå fri så att ingen skulle göra slavar av dem, en jude sin bror. ¹⁰Och alla furstar och hela folket lyssnade som hade gått in i förbundet för att låta varje man sin tjänare och varje man sin tjänarinna, gå fri så att ingen längre skulle göra slavar av dem. De lyssnade och lät dem gå. ¹¹Men efteråt vände de och fick tjänarna och tjänarinnorna som de hade låtit gå fria att komma tillbaka och fick dem att underkasta sig som tjänare och tjänarinnor (på nytt).
     ¹²Därför kom Herrens (Jahves) ord till Jeremia, han sa: ¹³Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag skar ett förbund med era fäder den dag då jag förde dem ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset (slaveriet), och sa: ¹⁴Vid slutet av vart sjunde år ska varje man låta sin bror som är hebré, som har varit såld till dig och har tjänat dig 6 år, du ska låta honom gå fri från dig. Men era fäder lyssnade inte till mig och lutade inte sina öron. ¹⁵Och ni har idag vänt och gjort det som är rätt i mina ögon, i att förkunna frihet varje man till sin granne. Och ni har skurit ett förbund inför mitt ansikte, i huset som är uppkallat efter mitt namn. ¹⁶Men ni vände och vanhelgade mitt namn och fick varje man sin tjänare och varje man sin tjänarinna som ni hade låtit gå fria, till deras önskan, att komma tillbaka och fick dem att underkasta sig för att bli tjänare och tjänarinnor åt er.
     ¹⁷Därför säger Herren (Jahve) så: Ni har inte lyssnat till mig, till att förkunna frihet varje man till sin bror och varje man till sin granne. Se, jag ropar ut för er frihet förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) till svärdet och till pesten och till hungersnöden och jag ska göra er till en skräck för alla jordens kungariken. ¹⁸Jag ska ge männen som har överträtt mitt förbund, som inte har hållit fast vid förbundets ord som de skar inför mitt ansikte, som delade kalven i två och gick mellan dess stycken, ¹⁹Juda furstar och Jerusalems furstar, ledarna och prästerna och hela folket i landet som gick mellan kalvstyckena, ²⁰ska jag ge i deras fienders hand och i handen på dem som söker deras själar (liv), och deras kroppar ska bli mat åt himlarnas fåglar och till markens djur.
     ²¹Och Tsidqijaho, Juda kung och hans furstar ska jag ge i deras fienders hand och i handen på dem som söker deras själar (liv), och i handen på Babels kungs armé som har gått upp från er. ²²Se, jag ska befalla förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och få dem att återvända till denna stad och de ska strida mot den och inta den och bränna den i eld. Och jag ska göra Juda städer till en ödemark utan invånare.

Rechaviterna

35¹Ordet som kom till Jeremia från Herren (Jahve) när Jehojaqim, Joshijahos son, var Juda kung [han regerade 609-597 f.Kr.], han sa: ²"Gå till rechaviternas hus och tala till dem och för dem till Herrens (Jahves) hus, in i en av kamrarna och ge dem vin att dricka." [Rechaviterna var en nomadstam som var relaterade till kenaniterna (1 Krön 2:55) och härstammade från Jonadav (2 Kung 10:15). De förknippas med att arbeta med metall och gjorde vagnar, se 2 Kung 10. Anledningen att Jeremia tar med denna profetiskt symboliska händelse är att jämföra lojaliteten hos denna släkt att hålla ett löfte till en förfader som levde 250 år tidigare med trolösheten hos Juda folk mot den levande Gudens bud.] ³Och jag tog Jaazanja, Jeremias [inte profeten, utan rechavitens Jeremias] son, Chavatsinjas son och hans bröder och alla hans söner och hela rechaviternas hus ⁴och förde dem till Herrens (Jahves) hus in i kammaren till Chanans söner, Igdalajos son, gudsmannen som var vid furstarnas kammare som var ovanför dörrvaktaren Maasejahos, Shallums sons kammare. ⁵Och jag ställde framför rechaviternas hus söner kannor fyllda med vin och bägare och sa till dem: "Drick vin."
     ⁶Men de sa: "Vi ska inte dricka vin för Jonadav, Rechavs son, vår far har befallt oss och sagt: Du och dina söner ska inte dricka vin för alltid (aldrig någonsin). ⁷Och hus ska ni inte bygga och säd ska ni inte så och vin ska ni inte plantera och inte äga något, utan alla era dagar ska ni bo i tält så att ni får leva många dagar i landet där ni vistas. ⁸Och vi har lyssnat på Jonadav, Rechavs sons röst, vår far, i allt det som han har befallt oss, att inte dricka vin i alla våra dagar, vi, våra hustrur, våra söner och våra döttrar, ⁹och till att inte bygga hus att bo i, inte ha någon vingård eller fält eller säd. ¹⁰Och vi har bott i tält och har lyssnat och gjort efter allt som Jonadav, vår far har befallt oss. ¹¹Och det skedde när Nebukadnessar, Babels kung kom upp mot landet att vi sa: 'Kom och låt oss gå till Jerusalem av fruktan för kaldéernas armé och av fruktan för araméernas armé,' så vi bor i Jerusalem."
     ¹²Och Herrens (Jahves) ord kom till Jeremia, han sa: ¹³Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud: Gå och säg till Juda män och till Jerusalems invånare: Ska ni inte ta emot tillrättavisning och lyssna till mina ord förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)? ¹⁴Jonadav, Rechavs sons ord som han befallt sina söner att inte dricka vin har efterlevts och till denna dag dricker de inte, för de lyssnade till sin fars befallning. Men jag har talat till er, jag har stigit upp och talat (alternativ översättning: talat många gånger och ofta), men ni har inte lyssnat till mig. ¹⁵Jag har sänt till er alla mina tjänare profeterna, sänt dem många gånger och ofta och sagt: Återvänd, jag ber er, var man från sin onda väg. Ändra ert beteende och gå inte efter andra gudar till att tjäna dem, och ni ska bo i landet som jag har gett till er och era fäder. Men ni har inte lutat ert öra och lyssnat till mig. ¹⁶Eftersom Jonadav, Rechavs sons, söner har efterlevt sin fars befallningar som han befallde dem men detta folk inte har lyssnat till mig,
     ¹⁷därför säger Herren Härskarornas Gud (Jahve Sebaot Elohim), Israels Gud (Elohim): Se, jag ska föra över Juda och över alla invånare i Jerusalem all den ondska som jag har talat över dem, eftersom jag talat till dem men de har inte lyssnat. Och jag har kallat (ropat) på dem men de har inte svarat.
     ¹⁸Och till rechaviternas hus säger Jeremia: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud: Eftersom ni har lyssnat till er far Jonadavs befallning och hållit (vaktat, skyddat, bevarat) alla hans budord (tydliga befallningar) och gjort efter allt som han har befallt er, ¹⁹därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Det ska inte huggas av från Jonadav, Rachavs son, en man som står inför mitt ansikte alla dagar (för alltid).

Jeremias lidande som en Herrens profet (kap36-45)

Introduktion

36¹Och det skedde i det fjärde året av Jehojaqim, Joshijahos son, Juda kung, att detta ord kom till Jeremia från Herren (Jahve), han sa: ²"Ta dig en bokrulle och skriv i den alla de ord som jag har talat mot Israel och mot Juda och mot alla folkslag, från den dag jag [först] talade till dig, från Joshijahos dagar och till denna dag. ³Kanhända ska Juda hus höra all den ondska som jag har för avsikt att göra mot dem, så att de vänder om, varje man från sin onda väg och jag kan förlåta deras överträdelser och deras synder."
     ⁴Och Jeremia kallade på Baroch, Nerijas son, och Baroch skrev från Jeremias mun alla Herrens (Jahves) ord som han hade talat till honom på en bokrulle. ⁵ Och Jeremia befallde Baroch och sa: "Jag är fängslad, jag kan inte gå till Herrens (Jahves) hus, ⁶gå därför du och läs i bokrullen det som du har skrivit från min mun, Herrens (Jahves) ord, i öronen på folket i Herrens (Jahves) hus på en fastedag, och du ska också läsa det i öronen på hela Juda som kommer ut från sina städer. ⁷Det kan hända att de ska framföra sina böner inför Herrens (Jahves) ansikte och ska vända om varje man från sin onda väg, för stor är vreden och raseriet som Herren (Jahve) har talat till detta folk."
     ⁸Och Baroch, Nerijas son, gjorde allt som profeten Jeremia befallde honom, läste i skriftrullen Herrens (Jahves) ord i Herrens (Jahves) hus. ⁹Och det skedde i femte året av Jehojaqim, Joshijahos son, Juda kung, i den nionde månaden att de kungjorde en fasta inför Herrens (Jahves) ansikte, hela folket i Jerusalem och hela folket som kom från Juda städer till Jerusalem. ¹⁰Och Baroch läste i skriftrullen Jeremias ord i Herrens (Jahves) hus i Gemarjahos, skrivaren Shafans sons, kammare, på den övre gården i ingången till den nya porten i Herrens (Jahves) hus, i öronen på hela folket.
     ¹¹Och när Michajaho, Gemarjahos son, Shafans son, hörde alla Herrens (Jahves) ord från hela bokrullen, ¹²gick han ner till kungens hus in i skrivarens kammare. Och se, där satt alla furstar, skrivaren Elishama och Delajaho, Shemajahos son och Elnatan, Achbors son och Gemarjaho, Shafans son och Tsidqijaho, Chananjas son och alla furstar. ¹³Och Michajaho berättade för dem alla de ord som han hade hört när Baroch läste skriftrullen i folkets öron. ¹⁴Och alla furstarna sände Jehodi, Netanjas son, Shelemjahos son, Koshis son, till Baroch och sa: "Ta bokrullen i din hand, varur du har läst i öronen på folket och kom." ¹⁵Och de sa till honom: "Sitt, vi ber dig, och läs det i våra öron."
    Och Baroch läste det för dem (i deras öron). ¹⁶Och det skedde när de hörde alla orden, att de blev rädda, varje man till sin granne och de sa till Baroch: "Vi måste absolut berätta för kungen alla dessa ord." ¹⁷Och de frågade Baroch och sa: "Berätta, vi ber dig, för oss, hur skrev du ner alla dessa ord från hans mun?" ¹⁸Och Baroch sa till dem: "Han uttalade alla dessa ord för mig med sin mun och jag skrev dem med bläck i bokrullen."
     ¹⁹Och furstarna sa till Baroch: "Gå och göm er, du och Jeremia och låt ingen man veta var ni är."
     ²⁰Och de kom in till kungens gård, men de hade deponerat bokrullen i skrivaren Elishamas kammare, och de berättade alla orden i kungens öron. ²¹Och kungen sände Jehodi att hämta bokrullen och han tog den från skrivaren Elishamas kammare. Och Jehodi läste ur den i kungens öron och i öronen på alla furstarna som stod bredvid kungen. ²²Och kungen satt i vinterhuset i den nionde månaden och kaminen brann framför honom. ²³Och det skedde när Jehudi hade läst tre eller fyra kolumner att han (kungen) skar av den (bokrullen) med kniven och kastade den i elden som var i kaminen till dess hela bokrullen var slukad av elden som var i kaminen. ²⁴Och de var inte rädda och rev inte isär sina kläder, kungen och alla hans tjänare som hörde alla dessa ord. ²⁵Och även Elnatan och Delajaho och Gemarijaho hade vädjat till kungen att inte bränna bokrullen, men han lyssnade inte till dem. ²⁶Och kungen befallde Jerachmel, kungens son och Serajaho, Azriels son och Shelemjaho, Avdeels son att ta skrivaren Baroch och profeten Jeremia, men Herren (Jahve) hade gömt dem.
     ²⁷Och Herrens (Jahves) ord kom till Jeremia efter att kungen hade bränt bokrullen och orden som Baroch hade skrivit efter Jeremias diktamen (ordagrant: "från hans mun"), han sa: ²⁸"Ta dig en annan bokrulle och skriv i den alla de tidigare orden som var i den första skriftrullen, som Jehojaqim, Juda kung har bränt. ²⁹Och över Jehojaqim, Juda kung ska du säga: Så säger Herren (Jahve): Du har bränt denna bokrulle och sagt: Varför har du skrivit i den och sagt: Babels kung ska med säkerhet komma och ödelägga detta land, och ska få människa och djur att upphöra att finnas där? ³⁰Därför säger Herren (Jahve) så om Jehojaqim, Juda kung: Han ska inte ha någon som sitter på Davids tron och hans döda kropp ska slängas ut till dagens hetta och till nattens frost. ³¹Och jag ska utkräva över honom och hans säd och hans tjänare deras synder, och jag ska föra över dem och över Jerusalems invånare och över Juda män, all den ondska som jag har talat till dem, men de lyssnade inte."
     ³²Och Jeremia tog en annan bokrulle och gav den till skrivaren Baroch, Nerijas son, som skrev i den från Jeremias mun alla bokens ord som Jehojaqim, Juda kung hade bränt i eld, och bredvid dem lades många liknande ord till.

Jeremias varning – Egypten en falsk trygghet

37¹Och Tsidqijaho, Joshiijahos son, regerade som kung istället för Konjaho, Jehojaqims son, som Nebukadnessar, Babels kung gjorde till kung i Juda land. ²Och han och hans tjänare och folket i landet, lyssnade inte till Herrens (Jahves) ord som han talade genom profeten Jeremia.
     ³Och kung Tsidqijaho sände Jehochal, Shelemjas son och Tsefanjaho, prästen Maasejas son till profeten Jeremia och sa: "Be, jag ber dig, för oss till Herren vår Gud (Jahve Elohim)."
     ⁴Och Jeremia kom och gick ut bland folket, för de hade inte satt honom i fängelse. ⁵Och faraos armé hade kommit från Egypten, och när kaldéerna som belägrade Jerusalem hörde ryktet om dem bröt de upp från Jerusalem.
     ⁶Och Herrens (Jahves) ord kom till profeten Jeremia, han sa: ⁷"Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Så ska du säga till Juda kung som sänt dig till mig för att fråga mig: Se, faraos armé, som har kommit för att hjälpa dig, ska återvända till sitt eget land, Egypten. ⁸Och kaldéerna ska komma tillbaka och strida mot staden, och de ska inta den och bränna den i eld.
     ⁹Så säger Herren (Jahve): Bedra inte er själva och säg: Kaldéerna ska säkert lämna oss, för de ska inte lämna. ¹⁰Trots att du har slagit hela kaldéernas armé som stridit mot dig, och de som är kvar är sårade män bland dem, ska de likväl resa sig varje man i sitt tält och bränna denna stad i eld."
     ¹¹Och det skedde att kaldéernas armé bröt upp från Jerusalem av fruktan för faraos armé, ¹²och Jeremia gick ut från Jerusalem för att gå till Benjamins land och ta emot sin del i folkets mitt. ¹³Och han var i Benjamins port och där var en ledare för vakten, vars namn var Irija, Shelemjas son, Chananjas son, och han tog tag i profeten Jeremia och sa: "Du har avfallit till kaldéerna."
     ¹⁴Och Jeremia sa: "Det är lögn, jag har inte avfallit till kaldéerna," men han lyssnade inte på honom och Irija tog tag i Jeremia och förde honom till furstarna. ¹⁵Och furstarna var arga på Jeremia och slog honom och satte honom i fängelse i skrivarens hus, Jehonatans hus, för de hade gjort det till ett fängelse.
     ¹⁶Och Jeremia kom till fängelsehålan och till cellerna och Jeremia satt där många dagar. ¹⁷Och kung Tsidqijaho sände och hämtade honom och kungen frågade honom i hemlighet i sitt hus och sa: "Finns det något ord från Herren (Jahve)?" Och Jeremia sa: "Det finns." Och han sa: "Du ska lämnas i Babels kungs hand."
     ¹⁸Och Jeremia sa till kung Tsidqijaho: "I vad har jag syndat mot dig eller mot dina tjänare eller mot detta folk eftersom du sätter mig i fängelse? ¹⁹Var är nu dina profeter som profeterade för dig och sa: Babels kung ska inte komma mot dig, inte mot detta land? ²⁰Och nu, lyssna, jag ber dig, min herre kungen: Låt min bön, jag ber dig, bli framförd inför dig, att du inte låter mig återvända till skrivaren Jehonatans hus, annars dör jag där."
     ²¹Och kung Tsidqijaho befallde och de överlät Jeremia till gårdsvakten och de gav honom en kaka bröd varje dag från bagarens gata till dess allt bröd i staden var slut. Så förblev Jeremia på vaktgården.

Jeremia kastas i en cistern för att dö

38¹Och Shefatja, Matans son, och Gedaljaho, Pashchors son, och Jochal, Shelemjahos son, och Pashchor, Malkijahs son hörde orden som Jeremia talade till hela folket och han sa: ²"Så säger Herren (Jahve): Den som är kvar i denna stad ska dö för svärdet, genom hungersnöd och av pesten, men den som går ut till kaldéerna ska leva, och hans liv ska bli som ett byte för honom och han ska leva. ³Så säger Herren (Jahve): Denna stad ska med säkerhet bli given i händerna på Babels kungs armé, och han ska ta den."
     ⁴Och furstarna sa till kungen: "Låt denna man, vi ber dig, bli dödad, så mycket som han försvagar händerna på stridsmännen som är kvar i denna stad och folkets händer, när han talar sådana ord till dem, för denna man söker inte folkets bästa utan skadar dem."
     ⁵Och Tsidqijaho kungen sa: "Se, han är i er hand, för kungen är inte den som kan göra något mot er."
     ⁶Och de tog Jeremia och kastade honom i kungens son Malkijahos [här används en längre form av namnet Malikijah, se vers 1] vattencistern som fanns på vaktgården, och de firade ner honom med ett rep. Men i vattencisternen fanns inget vatten utan gyttja, och Jeremia sjönk i gyttjan.
     ⁷Eved-Melech, en kushit [från Nubien, nuvarande Sudan], var en av hovmännen som befann sig i kungapalatset och fick höra att de [andra hovmännen] hade kastat Jeremia i [den tomma men gyttjiga] vattencisternen. Samtidigt satt kungen [Tsidqijaho] i Benjaminporten [som fungerade som Jerusalems domstol], ⁸så Eved-Melech lämnade kungapalatset för att gå och tala med kungen och sa: ⁹"Min herre och konung. [Vet du vad några av hovmännen har gjort?] Dessa män har gjort något ont mot profeten Jeremia. De har kastat honom i vattencisternen och lämnat honom att dö där av hunger nu när det inte längre finns något bröd i staden [på grund av babyloniernas belägring av Jerusalem]."
     ¹⁰Kungen gav då nubiern Eved-Melech denna befallning: "Ta med dig 30 män härifrån och dra upp profeten Jeremia ur brunnen innan han dör."
     ¹¹Så Eved-Melech tog med sig männen men gick först in i kungens hus till ett rum [förråd] under skattkammaren. Där tog han några trasor och gamla utslitna kläder och firade ner dem till Jeremia i brunnen med rep. ¹²Nubiern Eved-Melech ropade till Jeremia: "Lägg trasorna och kläderna i armhålorna [som vaddering och skydd] under repen!"
    Jeremia gjorde som han blivit tillsagd, ¹³och de drog upp honom med repen ur brunnen. Men Jeremia var tvungen att stanna på vaktgården [som fånge].

Samtal med trolösa Tsidqijaho

¹⁴Och Tsidqijaho, kungen sände och tog profeten Jeremia till sig i den tredje ingången som var i Herrens (Jahves) hus och kungen sa till honom: "Jag ska fråga dig en sak, göm ingenting för mig."
     ¹⁵Och Jeremia sa till Tsidqijaho: "Om jag berättar det för dig, ska du då inte med säkerhet döda mig? Och om jag ger dig råd lyssnar du inte till mig."
     ¹⁶Och Tsidqijaho, kungen gav sin ed i hemlighet till Jeremia och sa: "Herren (Jahve) lever som har gjort till oss dessa själar (låtit oss leva). Jag ska inte döda dig och jag ska inte ge dig i dessa mäns hand som står efter ditt liv."
     ¹⁷Och Jeremia sa till Tsidqijaho: "Så säger Herren (Jahve), Härskarornas Gud (Elohim Sebaot), Israels Gud (Elohim): Om du går ut till Babels kungs furstar, då ska du (din själ) leva och denna stad [Jerusalem] ska inte brännas i eld, och du ska leva, du och ditt hus. ¹⁸Men om du inte går ut till Babels kungs furstar, då ska denna stad bli given i kaldéernas hand och de ska bränna den i eld och du ska inte kunna fly från deras hand."
     ¹⁹Och Tsidqijaho, kungen sa till Jeremia: "Jag är rädd för judarna som har avfallit till kaldéerna, ifall de ger mig i deras hand och de hånar mig."
     ²⁰Och Jeremia sa: "De ska inte ge dig. Lyssna, jag ber dig, till Herrens (Jahves) röst i det som jag talar till dig, så ska det bli väl med dig och din själ ska leva. ²¹Men om du vägrar att gå ut, detta är Herrens (Jahves) ord som han har visat mig: ²²Se, alla kvinnor som har lämnat Juda kungs hus ska bli bortförda till Babels kungs furstar och dessa kvinnor ska säga:

Dina [så kallade] nära vänner (ordagrant: ´dina bräckliga fridsmänniskor´ eller ´bräckliga människor av din shalom´) [Jer 20:10] har förlett dig
    och övervunnit dig.
Dina fötter har sjunkit ner i gyttjan
    och de har vänt tillbaka [dina vänner har övergett dig].

²³Och de ska föra ut alla dina fruar och dina barn till kaldéerna, och du ska inte kunna fly ur deras hand utan bli tagen av Babels kungs hand och du ska förorsaka att denna stad blir bränd i eld."
     ²⁴Och Tsidqijaho sa till Jeremia: "Låt ingen man få veta dessa ord och du ska inte dö." ²⁵Men om furstarna hör att jag har talat med dig och de kommer till dig och säger till dig: "Berätta för oss vad du har talat till kungen och vad kungen talat till dig, dölj det inte från oss, och vi ska inte döda dig," ²⁶då ska du säga till dem: "Jag lade fram min bön inför kungen att han inte skulle låta mig återvända till Jehonatans hus för att dö där."
     ²⁷Och alla furstarna kom till Jeremia och frågade honom, och han berättade för dem efter alla dessa ord som kungen befallt honom. Och de slutade tala med honom, för ärendet avhördes inte.
     ²⁸Och Jeremia bodde på vaktgården till den dag Jerusalem blev intaget. Och det skedde när Jerusalem togs

Jerusalems fall

39¹I Tsidqijahos, Juda kungs nittonde år, i den tionde månaden att Nebukadnessar, Babels kung och hela hans armé kom mot Jerusalem och belägrade det. ²I Tsidqijahos 11:e år i den fjärde månaden på den 9:e dagen i månaden gjordes en genombrytning i staden ³så att alla Babels kungs furstar kom in och satt i den mellersta porten, Nergal-Saretser, Samgar-Nevo, Sarsechim, Rav-Saris, Nergal-Saretser Ravmag med alla Babels kungs övriga furstar. ⁴Och det skedde när Tsidqijaho, Juda kung och alla stridsmän såg dem, då flydde de och gick ut genom staden på natten, via vägen genom kungens trädgård genom porten mellan de två murarna och han gick ut Aravavägen.
     ⁵Men kaldéernas armé jagade efter dem och tog Tsidqijaho på Jerikos slätt [i Jordandalen, han tänkte fly till Moab eller Ammon och söka asyl], och när de hade tagit honom förde de honom till Nebukadnessar, Babels kung, till Rivla i Chamats land [centrala Syrien] och han [Nebukadnessar] talade domar över honom. ⁶Och Babels kung slog Tsidqijahos söner i Rivla, inför hans ögon. Också alla de förnäma (ledare) i Juda slog Babels kung. ⁷Och han petade ut Tsidqijahos ögon och band honom i fjättrar och bar honom till Babel.
     ⁸Och kaldéerna brände kungens hus och folkets hus i eld och bröt ner Jerusalems murar. ⁹Och Nevozaradan, ledaren för vakten bar bort de fångna till Babel, kvarlevan av folket som var kvar i staden, även desertörerna som hade gått över till honom, med resten av folket som var kvar. ¹⁰Men Nevozaradan, ledaren för vakten lämnade de klena av folket som inte hade något i Juda land och gav dem vingårdar och fält den dagen.
     ¹¹Och Nebukadnessar, Babels kung gav befallning om Jeremia till Nevozaradan, ledaren för vakten och sa: ¹²"Ta honom och se efter honom väl (ordagrant: placera ditt öga på honom) och skada honom inte, utan gör mot honom som han talar till dig." ¹³Och Nevozaradan, ledaren för vakten sände och Nevoshazban Rav-Saris och Nergal-Saretser Ravmag och alla Babels kungs kaptener, ¹⁴de sände och tog ut Jeremia från vaktgården och överlät honom till Gedaljaho, Achiqams son, Shafans son, som skulle föra hem honom så att han bodde bland folket.

Jeremias samtal med den vänliga Eved-Melech

¹⁵Och Herrens (Jahves) ord kom till Jeremia medan han var instängd i vaktgården, han sa: ¹⁶Gå och tala till Eved-Melech (betyder kungens tjänare), etiopiern och säg: "Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Se, Jag ska föra mina ord över denna stad för ont och inte för gott, och de ska bli fullbordade inför dig den dagen. ¹⁷Men jag ska befria dig den dagen förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och du ska inte ges i händerna på de män som du är rädd för. ¹⁸Jag ska verkligen befria dig och du ska inte falla för svärdet utan din själ (ditt liv) ska bli ett byte för dig, eftersom du har litat på mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)."

Jeremia blir fri

40¹Ordet som kom till Jeremia efter att Nevozaradan, ledaren för vakten hade låtit honom gå från Rama, när han hade tagit honom bunden i kedjor bland alla Jerusalems och Juda fångar som bars bort i fångenskap till Babel. ²Och ledaren för vakten tog Jeremia och sa till honom: "Herren din Gud (Jahve Elohim) talade denna ondska över denna plats ³och Herren (Jahve) har fört fram det och gjort som han talade eftersom ni har syndat mot Herren (Jahve) och inte har lyssnat på hans röst, därför kommer dessa ting över er. ⁴Och nu, se, jag löser dig idag från kedjorna som är på dina händer. Om det är gott i dina ögon att komma med mig till Babel, kom, jag ska se med välvilja på dig, men om det är ont i dina ögon att följa med mig till Babel, låt bli. Se hela landet är framför dig, dit det är gott och rätt i dina ögon att gå, gå dit." ⁵Men han ville inte vända tillbaka. "Gå då tillbaka till Gedaljaho, Achiqams son, Shafans son, som kungen i Babel har gjort till guvernör över städerna i Juda och bo med honom bland folket, eller gå varthelst det är rätt i dina ögon att gå."
    Och ledaren för vakten gav honom ett underhåll och en gåva och lät honom gå. ⁶Och Jeremia gick till Gedaljaho, Achiqams son, till Mitspah och bodde med honom bland folket som var kvar i landet.

Gedaljaho dödas

⁷Och när alla kaptener över trupperna som var på fälten, de och deras män, hörde att kungen i Babel hade gjort Gedaljaho, Achiqams son till guvernör i landet, och hade anförtrott honom män och kvinnor och barn och de klenaste i landet av dem som inte förts bort i fångenskap till Babel, ⁸då kom de till Gedaljaho i Mitspah, Jishmael, Netanjahos son, och Jochanan och Jonatan, Qareachs söner och Seraja, Tanchumets son och Efajs söner, netofatiten, och Jezanjaho, Maachatis son, de och deras män. ⁹Och Gedaljaho, Achiqams son, Shafans son, gav sin ed till dem och till deras män och sa: "Var inte rädda för att tjäna kaldéerna, bo i landet och tjäna Babels kung och det ska gå väl för er. ¹⁰Och jag, se, jag ska bo i Mitspah och stå inför kaldéerna som kommer till oss, men ni, samla er vin och sommarens skörd och olja och lägg det i era kärl och bo i städerna som ni har tagit."
     ¹¹Och även alla judar som var i Moab och bland Ammons söner och i Edom och som var i alla länder, hörde att Babels kung hade lämnat en kvarleva i Juda och satt Gedaljaho, Achiqams son Shafans son, över dem. ¹²Då återvände alla judar från de platser dit de blivit bortdrivna och kom till Juda land och till Gedaljaho, till Mitspah och samlade druvor och sommarskörd i stor myckenhet.
     ¹³Och Jochanan, Qareas son och alla kaptener över trupperna som var på fältet kom till Gedaljaho, till Mitspah ¹⁴och sa till honom: "Vet du att Baalis, Ammons söners kung har sänt Jishmael, Netanjahos son att ta ditt liv?" Men Gedaljaho, Achiqams son, trodde dem inte.
     ¹⁵Och Jochanan, Qareas son talade till Gedaljaho i Mitspah i hemlighet och sa: "Låt mig gå, jag ber dig, och jag ska slå Jishmael, Netanjahos son och ingen man ska veta något. Varför skulle han ta ditt liv så att alla judar som har samlats hos dig skulle bli förskingrade och kvarlevan i Juda gå under?"
     ¹⁶Men Gedaljaho, Achiqams son, sa till Jochanan, Qareas son: "Du ska inte göra denna sak, för du talar lögn om Jishmael." 41¹Och det skedde i den 7:e månaden [tishri, infaller sept/okt], att Jishmael, Netanjahos son, Elishamas son av kunglig säd (börd) och en av kungens huvudledare, och tio män med honom kom till Gedaljaho, Achiqams son, till Mitspa och där åt de bröd tillsammans i Mitspah. ²Och Jishmael, Netanjahos son, och de tio männen som var med honom steg upp och slog Gedaljaho, Achiqams son, Shafans son, med svärdet och dödade honom som Babels kung hade gjort till guvernör över landet. ³Jishmael dödade alla judar som var med honom, med Gedaljaho i Mitspah, och kaldéerna som blev funna där, stridsmännen.
     ⁴Och det skedde den andra dagen efter att han dödat Gedaljaho att ingen man visste (kände till) det. ⁵Och det kom män från Shechem [nuvarande Nabulus, se 1 Mos 12:6], från Shilo och från Samarien, 80 män som hade sina skägg avrakade och sina kläder sönderrivna och hade skurit sig själva, de hade matoffer och rökelse i sina händer för att föra det till Herrens (Jahves) hus. ⁶Och Jishmael, Netanjahos son gick ut från Mitspah för att möta dem, gråtande hela vägen när han gick, och det skedde när han mötte dem att han sa till dem: "Kom till Gedaljaho, Achiqams son." ⁷Och det skedde när de kom in i staden att Jishmael, Netanjahos son, dödade dem och kastade dem mitt i cisternen, han och männen som var med honom. ⁸Men det fanns tio män ibland dem som sa till Jishmael: "Döda oss inte för vi har lager gömda på fältet, av vete och av korn och av olja och av honung." Så han avhöll sig och dödade dem inte bland deras bröder. ⁹Och cisternen (brunnen) som Jishmael kastade alla döda kroppar i från männen som han dödat vid sidan om Gedaljaho, var den som kung Asa hade gjort av fruktan för Israels kung Baasa, den fyllde Jishmael, Netanjahos son med dem som var dödade.
     ¹⁰Och Jishmael bar bort i fångenskap hela återstoden av folket som var i Mitspah, kungens döttrar och hela folket som var kvar i Mitspa, som Nevozaradan, ledaren för vakten hade överlåtit till Gedaljaho, Achiqams son. Jishmael, Netanjahos son bar bort dem i fångenskap och lämnade för att gå över till Ammons söner.
     ¹¹Men när Jochanan, Qareas son och alla kaptener över trupperna som var med honom, hörde om allt det onda som Jishmael, Netanjahos son hade gjort, ¹²då tog de alla män och gick och stred med Jishmael, Netanjahos son, och fann honom vid de stora vattnen som är i Givon. ¹³Och det skedde när allt folk som var med Jishmael såg Jochanan, Qareas son, och alla kaptener över trupperna som var med honom, då blev de glada. ¹⁴Och allt folk som Jishmael hade fört bort i fångenskap från Mitspah såg sig om och återvände och gick till Jochanan, Qareas son. ¹⁵Men Jishmael, Netanjahos son, flydde från Jochanan med åtta män och gick till Ammons söner.

Flykt till Egypten

¹⁶Och Jochanan, Qareas son och alla kaptener för trupperna som var med honom, tog hela kvarlevan av folket som han hade återvunnit från Jishmael, Netanjahos son, från Mitspah, efter det att han dödat Gedaljaho, Achiqams son, männen, stridsmännen och kvinnorna och barnen och ledarna som han hade fört tillbaka från Givon, ¹⁷och de lämnade och bodde i Gerot-Kimham, som är vid Betlehem, för att gå till Egypten, ¹⁸på grund av kaldéerna, för de var rädda för dem eftersom Jishmael, Netanjahos son hade dödat Gedaljaho, Achiqams son, som Babels kung gjort till guvernör över landet. 42¹Och alla kaptener över trupperna och Jochanan, Qareas son, och Jezanja, Hoshajas son och hela folket från de minsta till de största, kom nära ²och sa till profeten Jeremia: "Låt, vi ber dig, vår bön bli mottagen inför dig, och be för oss till Herren din Gud (Jahve Elohim) för hela denna kvarleva, för några få är kvar av många, som dina ögon kan se oss, ³att Herren din Gud (Jahve Elohim) ska berätta för oss vilken väg vi ska gå och vad vi ska göra." ⁴Och profeten Jeremia sa till dem: "Jag har hört er, se, jag ska be till Herren er Gud (Jahve Elohim) efter era ord, och det ska ske att vadhelst Herren (Jahve) ska svara er, det ska jag berätta för er, jag ska inte undanhålla något från er."
     ⁵Och de sa till Jeremia: "Herren (Jahve) är ett sant och trofast vittne mot oss, om inte vi gör efter alla de ord som Herren din Gud (Jahve Elohim) sänder [genom] dig till oss. ⁶Om det är gott eller om det är ont ska vi lyssna till Herren vår Guds (Jahve Elohims) röst till vilken vi har sänt dig, för att det ska gå väl för oss när vi lyssnar till Herren vår Guds (Jahve Elohims) röst."
     ⁷Och det skedde efter tio dagar att Herrens (Jahves) ord kom till Jeremia. ⁸Och han kallade på Jochanan, Qareas son och alla kaptener över trupperna som var med honom och hela folket från den minste till den störste, ⁹och sa till dem: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) till dem som har sänt mig att framlägga era böner inför honom: ¹⁰Om ni fortsätter att vistas i detta land, då ska jag bygga upp er och inte riva ner er, och jag ska plantera er och inte rycka upp er, för jag ska ändra mig om det onda som jag har gjort mot er. ¹¹Var inte rädda för Babels kung som ni är rädd för, var inte rädda för honom förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), för jag är med er för att frälsa er och befria er från hans hand. ¹²Och jag ska ge er nåd (barmhärtighet – hebr. rachamim) och smeka er och få er att återvända till ert eget land.
     ¹³Men om ni säger: Vi ska inte vistas i detta land, och inte lyssnar till Herren er Guds (Jahve Elohims) röst, ¹⁴och säger: Nej, men vi ska gå till Egyptens land, där vi inte ska se krig, inte höra ljudet av shofaren, inte hungra efter bröd och där ska vi vistas. ¹⁵Och nu, lyssna därför till Herrens (Jahves) ord ni Juda kvarleva. Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Om ni verkligen sätter ert ansikte till att gå till Egypten och gå dit och vistas där, ¹⁶då ska det ske att svärdet som ni fruktar ska komma ikapp er där i Egyptens land och hungersnöden som ni fruktar ska följa er intensivt där i Egypten och där ska ni dö. ¹⁷Så ska det bli med alla män som sätter sitt ansikte till att gå till Egypten och vistas där. De ska dö för svärdet, genom hungersnöd och genom pest, och ingen av dem ska bli kvar eller kunna fly från ondskan som jag för över dem. ¹⁸Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Som min vrede och mitt raseri har varit uthällt över Jerusalems invånare, så ska mitt raseri hällas ut över er när ni kommer in i Egypten, och ni ska bli till avsky och häpnad och en förbannelse och en förebråelse, och ni ska inte se denna plats igen.
     ¹⁹Herren (Jahve) har talat över er, Juda kvarleva: Gå inte till Egypten, vet med säkerhet att jag har varnat er idag. ²⁰För ni har agerat förrädiskt mot er själva (era egna själar), eftersom ni har sänt mig till Herren er Gud (Jahve Elohim) och sagt: Be för oss till Herren vår Gud (Jahve Elohim) och allt det som Herren vår Gud (Jahve Elohim) ska säga ska du berätta för oss och vi ska göra det. ²¹Och idag har jag berättat det för er, men ni har inte lyssnat till Herren er Guds (Jahve Elohims) röst i någonting som han har sänt mig med till er. ²²Och nu, vet med säkerhet att ni ska dö för svärdet, av hungersnöden och av pesten på den plats dit er önskan tar er för att vistas där." 43¹Och det skedde när Jeremia hade slutat tala till hela folket alla Herren deras Guds (Jahve Elohims) ord varmed Herren deras Gud (Jahve Elohim) sände honom till dem, alla dessa ord. ²Och Asarja (hebr. Azarjah), Hoshajas son, och Jochanan, Qareas son, och alla stolta män sa strängt till Jeremia: "Du talar lögn, Herren vår Gud (Jahve Elohim) har inte sänt dig för att säga: Ni ska inte gå till Egypten för att vistas där, ³utan Baroch, Nerijas son, har vänt dig emot oss för att ge oss i kaldéernas hand så att de kan döda oss och bära bort oss som fångar till Babel."
     ⁴Och Jochanan, Qareas son och alla kaptenerna över trupperna och hela folket lyssnade inte till Herrens (Jahves) röst, till att bo i Juda land. ⁵Och Jochanan, Qareas son och alla kaptenerna över trupperna, tog hela kvarlevan av Juda som hade återvänt från alla länder dit de hade fördrivits för att vistas i Juda land, ⁶männen (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) och kvinnorna och barnen och kungens döttrar och varje person som Nevozaradan, ledaren för vakten hade lämnat med Gedaljaho, Achiqams son, Shafans son, och profeten Jeremia och Baroch, Nerijas son, ⁷och de kom till Egyptens land, för de lyssnade inte till Herrens (Jahves) röst och de kom till Tachpanches.

Jeremias varning – Egypten kan inte beskydda

⁸Och Herrens (Jahves) ord kom till Jeremia i Tachpanches, han sa: ⁹"Ta stora stenar i din hand och göm dem i murbruket i stommen som är vid ingången till faraos hus i Tachpanches inför Juda mäns ögon ¹⁰och säg till dem: Så säger Herren Härskarornas Gud (Jahve Sebaot Elohim) Israels Gud (Elohim): Se jag ska sända och hämta Nebukadnessar, Babels kung, min tjänare och jag ska sätta hans tron på dessa stenar som jag har gömt, och han ska sprida ut sin kungliga paviljong över dem. ¹¹Och han ska komma och han ska slå Egyptens land, de som är ämnade för döden ska dö, och de som är ämnade för fångenskap ska gå i fångenskap, och de som är ämnade för svärdet till svärdet. ¹²Och jag ska tända en eld i Egyptens gudars hus och han ska bränna dem och bära bort dem i fångenskap. Och han ska vika ihop Egyptens land som en herde viker ihop sina kläder och han ska gå därifrån i frid (shalom). ¹³Han ska bryta Beit-Shemesh pelare som är i Egyptens land och Egyptens gudars hus ska han bränna i eld." 44¹Ordet som kom till Jeremia om alla judar som bor i Egyptens land, som bor i Migdol och i Tachpanches och i Nof och i Patros land och han sa: ²"Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Ni har sett allt ont som jag har fört över Jerusalem och över Juda städer och se, denna dag är de ödelagda och ingen bor i dem ³på grund av deras ondska som de har begått för att provocera mig i det de gick för att offra och tjäna andra gudar som de inte känner, varken de eller ni eller era fäder. ⁴Och jag sände till er alla mina tjänare profeterna, sände dem tidigt och ofta och sa: Gör inte dessa avskyvärda ting som jag hatar. ⁵Men de lyssnade inte och lutade inte sitt öra till att vända om från deras ondska, till att avhålla sig från att offra till andra gudar. ⁶Därför är mitt raseri och min vrede uthälld och upptänd i Juda städer och på gatorna i Jerusalem, och de är förlorade och ödelagda som denna dag.
     ⁷Och nu säger Herren Härskarornas Gud (Jahve Elohim Sebaot) Israels Gud (Elohim): Varför har ni begått denna stora ondska mot era egna själar? Till att hugga av från er man och kvinna, barn och dibarn från Juda mitt, utan att lämna någon kvar. ⁸Ni provocerar mig med era händers arbete när ni offrar till andra gudar i Egyptens land, dit ni har gått för att vistas, så att ni blir avhuggna och blir en förbannelse och en förebråelse bland jordens folkslag. ⁹Har ni glömt era fäders onda gärningar och Juda kungars onda gärningar och deras fruars onda gärningar och era egna onda gärningar och era fruars onda gärningar som de har begått i Juda land och på Jerusalems gator? ¹⁰De har inte ödmjukat sig till denna dag och de har inte fruktat, inte vandrat i min undervisning (hebr. Torah) inte i mina förordningar (ordagrant: saker inristat) som jag ställt fram för er och för era fäder.
     ¹¹Därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim) så: Jag har satt mitt ansikte mot er för ont, och till att hugga av hela Juda. ¹²Och jag ska ta Juda kvarleva som har vänt sina ansikten till att gå till Egypten och vistas där, och de ska bli uppslukade. I Egyptens land ska de falla, de ska slukas av svärdet och av hungersnöden, de ska dö från den minste till den störste, genom svärd och genom hungersnöd och de ska bli till avsky och till häpnad och en förbannelse och en förebråelse. ¹³För jag ska straffa dem som bor i Egyptens land som jag har straffat Jerusalem med svärdet, med hungersnöden och med pesten, ¹⁴så att ingen av Juda kvarleva som har gått till Egyptens land för att vistas där ska kunna fly eller bli kvar så att de kan återvända till Juda land, till vilket de har en längtan att återvända för att bo där, för ingen ska återvända förutom flyktingarna [fångarna i Babel]."
     ¹⁵Och alla män som vet att deras fruar offrat till andra gudar och alla kvinnor som stått bredvid, en stor församling, hela folket som bor i Egyptens land, i Patros, svarade Jeremia och sa: ¹⁶"Ordet som du har talat till oss i Herrens (Jahves) namn, vi ska inte lyssna till dig. ¹⁷Men vi ska verkligen verkställa varje ord som har gått ut från vår mun, till att offra till himmelens drottning, och hälla ut dryckesoffer till henne, som vi har gjort, vi och våra fäder, våra kungar och furstar i Juda städer och på Jerusalems gator, för då hade vi rikligt med bröd och var välbeställda och såg inget ont. ¹⁸Men sedan vi slutat att offra till himmelens drottning och hälla ut dryckesoffer till henne har vi saknat allt och har blivit slukade av svärdet och av hungersnöden. ¹⁹Och är det vi som har offrat till himmelens drottning och hällt ut dryckesoffer till henne? Har vi gjort kakor åt henne med hennes bild (gjort en avbild – hebr. atsav) och hällt ut dryckesoffer till henne utan våra män?"
     ²⁰Och Jeremia talade till hela folket, till männen och till kvinnorna, till hela folket som hade gett honom detta svar och sa: ²¹"Offren som ni offrat i Juda städer och på Jerusalems gator, ni och era fäder, era kungar och era furstar och folket i landet, har inte Herren (Jahve) kommit ihåg dem, och har de inte stigit upp över hans hjärta? ²²Och Herren (Jahve) kan inte längre lyfta sitt ansikte för alla era onda gärningar, på grund av styggelserna som ni har begått. Därför har ert land blivit en ödemark och till häpnad och en förbannelse, utan invånare som det är idag. ²³Eftersom ni har offrat och har syndat mot Herren (Jahve) och inte har lyssnat till Herrens (Jahves) röst, inte vandrat i hans undervisning, inte i hans förordningar (ordagrant: saker inristat), inte i hans stadgar (vittnesbörd), därför har detta onda drabbat er som det är idag."
     ²⁴Och Jeremia sa till hela folket och till alla kvinnor: "Hör Herrens (Jahves) ord, hela Juda som är i Egyptens land: ²⁵Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Ni och era fruar har båda talat med era munnar och med era händer har ni fullbordat det och sagt: Vi ska verkligen verkställa våra löften som vi har lovat till att offra till himmelens drottning och hälla ut dryckesoffer till henne." Ni ska verkligen infria era löften och verkligen verkställa era löften. ²⁶Därför hör Herrens (Jahves) ord, hela Juda som bor i Egyptens land: Se, jag har avlagt en ed vid mitt stora namn säger Herren (Jahve), för att mitt namn inte mer ska nämnas i munnen på någon man från Juda och säga: "Herren Herren (Adonaj Jahve) lever, i hela Egypten." ²⁷Se, jag vakar över dem för ont och inte för gott. Och alla Juda män som är i Egyptens land ska slukas av svärdet och av hungersnöden till dess det är slut på dem. ²⁸Och de som undkommer svärdet ska återvända från Egyptens land till Juda land, ett litet antal, och de ska veta, hela Juda kvarleva som har kommit till Egyptens land för att vistas där, vems ord som förblir (består, är starkt, upprätt, har framgång, gör gott, hjälper – hebr. qom) mina eller deras.
     ²⁹Och detta ska vara tecknet för er förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), att jag ska straffa er på denna plats, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att mina ord verkligen står er emot för ont. ³⁰Så säger Herren (Jahve): "Se jag ska ge farao chafra, Egyptens kung i hans fienders hand, och i handen på dem som söker hans själ (liv) som jag gav Tsidqijaho, Juda kung, i Nebukadnessar, Babels kungs hand, hans fiende som sökte hans själ (liv)."

Sammanfattning

45¹Ordet som profeten Jeremia talade till Baroch, Nerijas son när han skrev dessa ord i en bok vid Jeremias mun, i det fjärde året till Jehojaqim, Joshijahos son, Juda kung, han sa: ²"Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) om dig Baroch: ³Du säger: Ve mig! För Herren (Jahve) har lagt sorg till min smärta. Jag är trött på min klagan och jag finner ingen vila (ro).
     ⁴Så ska du säga till honom:

Så säger Herren (Jahve):
Se, det som jag har byggt upp
    ska jag bryta ner
och det som jag har planterat
    ska jag rycka upp,
och detta i hela landet. ⁵Och du söker åt dig det som är stort, sök det inte, för se jag ska föra ondska över allt kött förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), men din själ (ditt liv) ska jag ge dig som ett byte på alla platser dit du går."

Nio nationer

Egypten

46¹Herrens (Jahves) ord som kom till Jeremia över folkslagen. ²Till Egypten. Över farao Nechos, Egyptens kungs armé, som är vid floden Eufrat i Karkemish, som Nebukadnessar, Babels kung slog i Jehojaqims, Joshijahos son, Juda kungs fjärde år.

³Gör i ordning din mindre [runda] sköld och din stora [rektangulära] stridssköld
    och kom till striden.
⁴Spänn för hästarna
    och stig upp ni ryttare
och ställ upp er (inta era positioner)
    med era hjälmar,
polera spjuten,
    ta på er pansaren (hebr. ciyron).
⁵Varför ser jag dem förskräckta
    och vända bakåt?
Och deras mäktiga är nedslagna
    och de har flytt i hast utan att se tillbaka,
    skräck från alla sidor

förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

⁶De snabba kan inte fly bort,
    de mäktiga kan inte undkomma,
i norr vid floden Eufrat
    har de snubblat och fallit.

⁷Vem är detta likt Nilen som reser sig,
    som floden vars vatten virvlar runt?
⁸Egypten är lik Nilen som reser sig
    och lik floden vars vatten virvlar runt
och han säger: "Jag ska stiga upp, jag ska täcka jorden,
    jag ska fördärva staden och dess invånare."
⁹Stig upp på hästarna
    och gör vagnarna redo
och låt de mäktiga männen (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) dra ut.
    Kosh (Etiopien) och Pot för att hantera skölden,
    loditerna för att hantera och böja bågen.
¹⁰Och den dagen ska Herren Härskarornas Herre (Adonaj Jahve Sebaot)
    ha en hämndens dag då han hämnas sina motståndare,
och svärdet ska sluka och bli mätt
    och ska bli drucket med deras blod,
för Herren Härskarornas Herre (Adonaj Jahve Sebaot) slaktar i landet
    i norr vid floden Eufrat.

¹¹Gå upp till Gilead och hämta åt dig balsam,
    du jungfru Egyptens dotter,
fåfängt använder du många läkemedel,
    för det finns ingen bot för dig.
¹²Folkslagen har hört om din skam,
    och jorden är full av ditt rop,
de mäktiga har fallit som de mäktiga,
    båda har fallit tillsammans (på samma sätt).

¹³Ordet som Herren (Jahve) talade till profeten Jeremia. Hur Nebukadnessar, Babels kung ska komma och slå Egyptens land.

¹⁴Berätta i Egypten och låt det höras i Migdol
    och låt det höras i Nof [Memfis] och Tachpanches,
säg: "Stå fast och gör dig redo
    för svärdet har slukat runt omkring dig."
¹⁵Varför är dina mäktiga omstörtade?
    Han stod inte eftersom Herren (Jahve) kastade ner honom.
¹⁶Han fick många att snubbla,
    de föll den ene över den andre och sa:
"Stå upp och låt oss återvända till vårt eget folk
    och till vårt födelseland, från det förtryckande svärdet."
¹⁷De ropade där: "Farao Egyptens kung är fruktansvärd,
    han har passerat den utsatta tiden."
¹⁸Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Kungen,
    vars namn är Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Lika säkert som Tavor bland bergen
    och Karmel vid havet ska han komma.
¹⁹Du dotter som bor i Egypten,
    klä dig själv till att gå i fångenskap,
för Nof [Memfis] ska bli ödsligt
    och ska läggas i förfall utan invånare.

²⁰Egypten är en mycket vacker kviga
    men en "bitare" (svärm av bromsar – hebr. qeres) [Nebukadnessar som] kommer ut från norr, de kommer. [Hebr. qeres används bara här, ordet härrör från ordet att bita, vinka eller dra ihop. Det syftar troligtvis på en bitande eller flygande insekt. Metaforen och parallellismen här gör att det troligtvis syftar på en svärm av bromsar som ger sig på boskap – kvigan Egypten.] ²¹Även köpmännen i hennes mitt
    är som kalvar i stallet,
för de har vänt tillbaka, de har alla flytt tillsammans,
    de stannar inte [i "båset"],
för dagen för deras olycka har kommit över dem,
    deras besökelsetid.
²²Deras ljud är som en orms [som flyr],
    för de marscherar med en armé
    och kommer emot dem med yxor
    som skogshuggare.
²³De hugger ner skogen
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)
så att den inte kan genomsökas,
    för de är fler än gräshopporna, de går inte att räkna.
²⁴Egyptens dotter är satt i skam.
    Hon är given i handen på folket i norr.

²⁵Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim) säger: Se, jag ska straffa Amon [en egyptisk solgud] från No [Thebe, nuvarande Luxor] och farao och Egypten med hennes gudar och hennes kungar, farao och de som litar på honom. ²⁶Och jag ska ge dem i deras hand som söker deras själ (liv) i Nebukadnessar, Babels kungs hand och i hans tjänares hand, och därefter ska det bli bebott som det var i forna dagar förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

²⁷Men frukta inte Jakob min tjänare.
    Var inte bestört Israel,
för se, jag ska rädda dig från långt bort,
    och din säd (dina efterkommande) från deras fångenskaps land.
Och Jakob ska åter vara stilla
    och väl till mods och ingen ska oroa honom.
²⁸Frukta inte Jakob min tjänare förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)
    för jag är med dig,
jag ska helt göra slut på alla de folkslag
    dit jag har drivit bort dig,
men jag ska inte göra helt slut på dig,
    och jag ska fostra (disciplinera) dig i omgångar,
    men jag ska inte fullständigt fördärva dig.

47¹När han sa: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sa: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma. ²Så säger Herren (Jahve):

Se, vatten stiger upp ur norr
    [samma metafor som används om den egyptiska armén (Jer 46:8), används här om Babylon]
    och ska bli en översvämmande ström,
och de ska översvämma landet och alla som är där,
    staden och de som bor i den,
och männen ska ropa
    och alla invånare i landet ska jämra sig.
³Från ljudet av hans starka, stampande hovar,
    hans vagnars framfart, hjulens skramlande,
ser sig inte fäderna om efter sina söner (barn) …
    händerna sjunker ner (är svaga).
⁴Över dagen som kommer för att tillspilloge hela Filistéen,
    till att hugga av från Tyros och från Sidon varje hjälpare som återstår,
för Herren (Jahve) har tillspillogivit filistéerna,
    kvarlevan från Chaftors öar [Kreta].
    [Filistéerna tros ha sitt ursprung från Kreta, se 5 Mos 2:23; Amos 9:7.]
⁵Skallighet [yttre tecken på sorg, se Amos 8:10] har kommit över Gaza,
    Ashkelon har blivit till intet,
kvarlevan av deras dal,
    hur länge ska du skära (skada) dig själv?

⁶Ve! Herrens (Jahves) svärd [en symbol på Herrens dom],
    hur länge ska det hålla på innan det blir tyst?
Stick ner dig själv i din skida,
    vila och var stilla.
⁷Hur blir du tyst?
    Men Herren (Jahve) har gett dig ett uppdrag mot Ashkelon,
och mot havets strand,
    där har han bestämt det.

Moab

48¹Till Moab.

Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim):

Ve till Nevo! För det är tillspillogivet. Qirjatim måste skämmas, det är taget. Misgav måste skämmas och förskräckas. ²Moabs lov finns inte mer. I Cheshbon har de tänkt ut ont mot henne: "Kom låt oss hugga av henne från att vara en nation." Även du Madmen ska föras till tystnad, svärdet ska jaga dig. ³En röst ropar från Choronim: "Ödeläggelse och stort fördärv!" ⁴Moab är tillintetgjort, hennes små har låtit ett rop höras. ⁵För med Luchits uppstigande med oavbruten gråt ska de stiga upp, för i nedstigandet av Choronim har de hört ångestens undergångsrop:
⁶Fly! Rädda era liv
    och var som en tamarisk i öknen.
⁷Eftersom du har litat på ditt arbete och på dina skatter, ska du fångas och Kemosh ska gå i fångenskap, hans präster och hans furstar tillsammans.
⁸Och fördärvaren ska komma över varje stad
    och ingen stad ska komma undan,
    dalen ska förgås
    och fältet ska fördärvas,
    som Herren (Jahve) har sagt.
⁹Ge vingar till Moab för hon måste flyga och ge sig av, och hennes städer ska bli en ödeplats utan någon som bor där. ¹⁰Förbannad (utrotad, helt förgjord – hebr. arar) är den som utför Herrens (Jahves) ärenden med en slö hand,
    och förbannad (arar) är den som håller tillbaka sitt svärd från blod. ¹¹Moab har varit lätt från sin ungdom och han har satt sig på botten och inte blivit tömd från kärl till kärl. Han har inte gått i fångenskap, därför finns hans smak kvar hos honom och hans doft har inte förändrats. ¹²Därför, se dagarna kommer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), då jag ska sända till honom dem som plöjer (vänder upp) och de ska plöja honom och de ska tömma deras kärl och bryta deras krukor i bitar. ¹³Och Moab ska skämmas för Kemosh som Israels hus skämdes för Betel, deras tillförsikt. ¹⁴Hur säger ni: Vi är mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft), stridsmän till striden? ¹⁵Moab är tillspillogivet och de har gått upp, in i hennes städer och hennes utvalda unga män har gått ner till slakten förkunnar (säger, proklamerar) Kungen, vars namn är Härskarornas Herre (Jahve Sebaot). ¹⁶Katastrofen för Moab kommer nära och hennes bedrövelse hastar mycket. ¹⁷Begråt (jämra er över) honom alla ni som är runt omkring honom,
    och alla ni som känner (är väl förtrogna med) hans namn.
Säg: "Hur har den starka staven brutits,
    den vackra spiran!"
¹⁸Du dotter som bor i Divon, kom ner från din härlighet och sitt törstig, för Moabs fördärvare har kommit emot dig, han har brutit ner dina starka fästen.
¹⁹Aroers invånare,
    stå vid vägen och se och skåda,
    fråga honom som flyr och han som kommer undan.
Säg: "Vad har hänt?" ²⁰Moab måste skämmas, för det är nedbrutet, jämra er och ropa, berätta det i Arnon, att Moab är fördärvat.
²¹Och domen har kommit till slättlandet, till Cholon och till Jahetsa och över Mejfaat
²²och över Divon och över Nevo och över Beit-Divlatajim
²³och över Kirjatajim och över Beit-Gamol och över Beit-Meon
²⁴och över Qeriot och över Botsra och över alla städer i Moabs land, nära och långt borta.
²⁵Moabs horn är avhugget och dess arm är bruten förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). [Horn är en bild på styrka.]
²⁶Gör honom drucken för han har gjort sig själv stor mot Herren (Jahve) och Moab ska vältra sig i sina spyor och han ska även bli till åtlöje.
²⁷För var inte Israel ett åtlöje för dig?
    Blev han funnen bland tjuvar?
För så ofta som du talade om honom
    skakade du ditt huvud.
²⁸Och ni som bor i Moab,
    lämna städerna och bo bland klipporna
och var som duvor
    som bygger sina bon vid hålets öppning (mun).
²⁹Vi har hört om Moabs stolthet, han är mycket stolt, hans upphöjdhet och hans stolthet och hans högmod och hans hjärtas höghet.
³⁰Jag känner (är väl förtrogen med) hans arrogans förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), den är illa grundad, hans förhävelse har inte fört med sig något välgrundat.
³¹Därför ska jag jämra mig över Moab; ja, jag ska ropa för hela Moab, för Qir-Cheres män [staden förknippas ofta med Moabs antika huvudstad; betyder "mur av lerskärvor"] ska mitt hjärta stöna.
³²Mer än Jaazers gråt ska jag gråta för dig, Sivmas vin, dina grenar nådde över havet, de sträckte sig över Jaazers hav. Över din sommarskörd och över din vingård har fördärvaren fallit.
³³Och glädje och fröjd har tagits bort från dina fruktbärande fält och från Moabs land och jag har låtit vinet sina från dina vinpressar, ingen ska trampa med rop, ropen ska inte vara några rop. [Man brukade trampa druvorna i vinpressen under taktfasta rop och ibland med rytmiska sånger, då det var vanligt att man stod tillsammans i vinpressen och höll en jämn gemensam takt i trampandet.] ³⁴Från Cheshbons rop till Elale till Ahat har du hävt upp din röst, från Tsoar till Choronajim, en treårig kviga, även Nimrims vatten ska bli öde.
³⁵Och jag ska göra slut i Moab,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
på honom som offrar på höga platser
    och honom som offrar till sina gudar.
³⁶Därför jämrar sig mitt hjärta för Moab
    som flöjter,
och mitt hjärta jämrar sig
    som en flöjt för Qir-Cheres män [i Moab],
eftersom hans överflöd har gått till spillo.
³⁷Alla huvuden är kala
    och alla skägg avklippta,
alla händer är fårade
    och på länderna är säcktyg.
³⁸På alla Moabs hustak
    och på dess öppna platser (torg) – överallt klagan,
för jag har krossat Moab som ett kärl
    som saknar skönhet,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
³⁹Hur nedbruten är han inte! De jämrar sig!
    Hur har inte Moab visat ryggen med skam.
Så ska Moab bli ett hån
    och en förfäran för alla runtomkring honom.
⁴⁰Så säger Herren (Jahve): Se han ska hovra som en örn och ska sprida ut sina vingar mot Moab.
⁴¹Städerna är tagna och bergfästena [naturliga bergfästen, grottor och klippor – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] är belägrade, och hjärtat hos Moabs mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) ska på den dagen vara som hjärtat hos en kvinna i hennes födslovåndor.
⁴²Och Moab ska upphöra att vara ett folk eftersom han har gjort sig själv stor mot Herren (Jahve).
⁴³Skräck och avgrund, en snara är över dig Moabs invånare förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
⁴⁴Han som flyr för skräcken ska falla i avgrunden och han som tar sig upp ur avgrunden ska fångas av snaran, för jag ska föra den över henne, över Moab ditt besökelseår förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
⁴⁵I Cheshbons skugga står flyktingarna utan styrka, för en eld har gått fram från Cheshbon, och en flamma från Sichons mitt och den slukar Moabs hörn och kronan på huvudet på de stormande.
⁴⁶Ve dig Moab! Kemosh folk är upplöst för dina söner är bortförda fångar och dina döttrar är i fångenskap.
⁴⁷Men jag ska vända Moabs fångar efter dagarna (vid dagarnas slut) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). Till hit är Moabs dom.

Ammon

49¹Till Ammons söner. Så säger Herren (Jahve): Har Israel inga söner? Varför tar Malkam Gad i besittning och bor hans folk i dess städer?
²Därför se, dagar kommer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) då jag ska låta ett stridslarm höras mot Rabbah Ammons söner, och det ska komma och det ska bli en stenhög (höjd som uppstått genom upprepad bosättning – hebr. tel) och hennes döttrar ska brännas i eld. Då ska Israel fördriva dem som har fördrivit honom säger Herren (Jahve).
³Jämra dig Cheshbon för Ai är upplöst, ropa Rabbahs döttrar, omgjorda dig med säcktyg, klaga och spring hit och dit bland väggarna, för Malkam ska gå i fångenskap, hans präster och hans furstar tillsammans.
⁴Varför skiner du i dalarna, dina strömmande dalar, du avfallets dotter, så att du litar på dina skatter: Vem ska komma till mig?
⁵Se, jag ska föra skräck över dig förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), från alla som är runtomkring dig och ni ska bli utdrivna, varje man rakt fram och ingen ska samla ihop honom som vandrar.
⁶Men därefter ska jag föra tillbaka Ammons fångna söner förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

Edom

⁷Till Edom. Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Finns inte längre vishet i Teman? Har [goda] råd lämnat (vandrat bort från) de kloka? Har visheten tynat bort?
⁸Fly, vänd om, rota er djupt Dedans invånare, för jag bringar Esaus olycka över honom, tiden då jag ska straffa honom.
⁹Om vinplockarna kommer till dig, skulle de inte lämna några plockade druvor? Om tjuvar på natten, skulle de inte fördärva till dess de fått nog?
¹⁰Men jag har gjort Esau naken, jag har avtäckt hans hemliga platser och han ska inte kunna gömma sig själv. Hans säd är tillspillogiven och hans bröder och hans grannar och han finns inte.
¹¹Lämna dina faderlösa, jag är bakom dem (ska bevara dem) och låt dina änkor lita på mig.
¹²För så säger Herren (Jahve): Se, de som det inte anstår att dricka av din bägare, ska verkligen dricka, och är du den som verkligen ska gå ostraffad? Du ska inte gå ostraffad utan du ska verkligen dricka.
¹³För jag har avlagt en ed (svurit) vid mig själv förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), att Botsra ska bli till häpnad, en förebråelse, ett avfall och en vanära (förbannelse), och alla dess städer ska bli till oavbruten (evig) ödeläggelse.
¹⁴Jag har hört ett budskap från Herren (Jahve)
    och ett ombud är utsänt bland folkslagen:
"Samla ihop er och kom emot henne
    och res er upp till strid."
¹⁵För se, jag gör dig liten bland folkslagen
    och föraktad bland människor.
¹⁶Din hemskhet har bedragit dig, ditt hjärtas stolthet, du som bor i klippans klyfta som kullarnas höjder, fast du gjorde ditt rede lika högt som örnens ska jag föra ner dig därifrån förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
¹⁷Och Edom ska bli en häpnad, alla som går förbi ska häpna och väsa över alla dess plågor.
¹⁸Som när Sodom och Gomorra omstörtades och dess närliggande städer säger Herren (Jahve) så ska ingen man vistas där, inte heller ska någon människas son bo där.
¹⁹Se, han ska komma upp som ett lejon från Jordans buskar mot den starka boningen, för jag ska plötsligt få honom att springa därifrån och den som är utvald ska jag sätta över det, för vem är lik mig? Och vem ska utse en tid åt mig? Och vem är den herde som ska stå framför mitt ansikte?
²⁰Därför lyssna på Herrens (Jahves) råd som han har gett till Edom och hans syften som han har utlovat till Temans invånare, säkerligen ska den minste i flocken dra iväg honom, säkerligen ska deras boning bli förskräckt över dem.
²¹Jorden skakar vid ljudet av deras fall, där är ett rop, deras ljud hörs i Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet].
²²Se, som en örn ska han komma upp och svepa ner och breda ut sina vingar mot Botsra, och hjärtat hos Edoms mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) ska på den dagen vara som hjärtat hos en kvinna i hennes födslovåndor.

Damaskus

²³Till Damaskus. Chamat skäms och Arpad, för de har hört onda rykten, de har smält bort, deras ångest är i havet, den kan inte tystas (stillas, lugnas). [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.] ²⁴Damaskus har blivit svagt, hon vänder sig till flykt och darrande har belägrat henne, ångest och födslovärkar har tagit sitt grepp om henne, som en kvinna när hon föder.
²⁵Hur är lovets stad lämnad oreparerad, min glädjes stad?
²⁶Därför ska hennes unga män falla på hennes torg (öppna platser) och alla stridsmän ska tystas på den dagen förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot). ²⁷Och jag ska tända en eld i Damaskus mur och den ska sluka Ben-Hadads palats.

Kedar

²⁸Till Qedar och till Chatsors kungarike som Nebukadnessar, Babels kung slog. Så säger Herren (Jahve): Res dig, gå upp mot Qedar och ödelägg österns söner. ²⁹Deras tält och deras flockar ska ni ta, de ska själva bära bort sina tältdukar och alla sina redskap och sina kameler och de ska ropa ut över dem fruktan (terror) runtomkring. ³⁰Fly, flyg långt bort, rota er djupt Chatsors invånare förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) för Nebukadnessar, Babels kung har tagit råd mot dig och har tänkt ut en plan mot dig. ³¹Stå upp, gå upp mot ett land som är lätt som bor utan bekymmer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), som varken har portar eller bommar, som bor för sig själv. ³²Och deras kameler ska bli till ett byte och deras myckenhet av boskap tillspilloges, och jag ska förskingra till alla vindar dem som har hörnen kapade, och från alla deras sidor ska jag låta deras olycka komma förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ³³Och Chatsor ska bli en boplats för schakaler, en öde plats för alltid, ingen man ska vistas där och ingen människas son ska bo där.

Elam

³⁴Herrens (Jahves) ord som kom till profeten Jeremia, till Elam i början av Juda kung Tsidqijaho. Han sa: ³⁵Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Se jag ska bryta Elams båge, ledaren för deras styrka. ³⁶Och jag ska föra mot Elam de fyra vindarna från himlarnas fyra hörn, och ska förskingra dem mot alla dessa vindar och det ska inte finnas något folkslag dit inte Elams förskingrade ska komma. ³⁷Och jag ska göra Elam förfärade inför deras fiender och framför dem som söker deras själar (liv), och jag ska föra ondska över dem, min häftiga vrede förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), och jag ska sända svärdet efter dem till dess jag har slukat dem. ³⁸Och jag ska ställa min tron i Elam och ska utrota därifrån kungar och furstar förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ³⁹Men det ska ske i slutet på de dagarna att jag ska föra tillbaka Elams fångna förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

Babylon

50¹Ordet som Herren (Jahve) talar angående Babel, om kaldéernas land, genom profeten Jeremias hand. ²Berätta bland folkslagen och låt dem höra, res upp ett baner, låt dem höra dölj det inte, säg: "Babel är intaget, Bel är satt i skam, Merodach är förskräckt, hennes avgudabilder är satta i skam, hennes avgudar är förskräckta." ³Ut från norr kommer ett folk emot henne som ska göra hennes land öde och ingen ska bo där, från människa och till djur, har de flytt, de har gått. ⁴I de dagarna och på den tiden förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), ska Israels söner komma och Juda söner tillsammans, de ska gå sin väg gråtande och ska söka Herren deras Gud (Jahve Elohim). ⁵De ska fråga om Sion med sina ansikten vända längs vägen: "Kom och förena er med Herren (Jahve) i ett evigt förbund som inte ska glömmas bort." ⁶Mitt folk har blivit försvunna får, deras herde har fått dem att irra iväg, de har vänt sig bort på bergen, de har gått från berg till kulle, de har glömt bort sin viloplats. ⁷Alla som har funnit dem har slukat dem, och deras motståndare säger: "Vi är inte skyldiga," eftersom de har syndat mot Herren (Jahve), rättfärdighetens hem, och deras fäders hopp (hebr. miqveh), Herren (Jahve). ⁸Fly från Babels mitt och gå framåt, ut från kaldéernas land och var som bockarna framför flocken. ⁹För se, jag ska uppvigla och få en samling av stora länder från norr att komma upp mot Babel, och de ska göra sig själva redo mot henne, därifrån ska hon bli tagen, deras bågar ska vara som en mäktig man som gjorts barnlös, ingen ska återvända fåfängt. ¹⁰Och Kaldéen ska bli tillspillogivet, alla som tillspilloger henne ska bli tillfredsställda förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). ¹¹Eftersom ni är glada, eftersom ni fröjdar er, ni som plundrar mitt arv, eftersom ni kesar som en kviga på grönbete och brölar som starka oxar, ¹²ska er mor få skämmas grundligt, hon som födde er ska bli förbryllad. Se, de bortersta folkslagen ska bli en öken, ett torrt land, en vildmark. ¹³På grund av Herrens (Jahves) vrede ska det inte bli bebott utan det ska vara fullständigt öde. Alla som går förbi Babel ska bli förskräckta och vissla över alla hennes plågor. ¹⁴Ställ dig i stridsordning mot Babel runtom, alla ni som spänner bågen, ropa mot henne, spara inga pilar för hon har syndat mot Herren (Jahve). ¹⁵Ropa mot henne runtom, så att hon överlämnar sig, hennes stödjepelare har fallit, hennes murar är nedrivna, det är Herrens (Jahves) hämnd, hämnas på henne, som hon har gjort, gör [likadant] mot henne. ¹⁶Hugg av såningsmännen från Babel och honom som håller i skäran under skörden, av fruktan för det förtryckande svärdet ska var och en vända sig till sitt eget folk, och de ska fly var och en till sitt eget land. ¹⁷Israel är en förskingrad fårhjord, lejonen har drivit bort honom. Först slukade Assyriens kung honom och till slut har Nebukadnessar, Babels kung brutit hans ben. ¹⁸Därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim) så:

"Se, jag ska straffa Babels kung och hans land,
    som jag straffade Assyriens kung.
¹⁹Jag ska föra tillbaka Israel till hans betesmark,
    och han ska beta på Karmel och Bashan,
och hans själ ska bli mättad
    i Efraims bergsbygd och i Gilead.
²⁰I de dagarna och på den tiden"
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
då ska man leta efter Israels synd, men det ska inte finnas någon, och Juda synd, men den ska inte bli funnen, för jag ska förlåta dem som jag har lämnat kvar som en kvarleva. ²¹Gå upp mot Meratajims land, gå upp mot det, och mot Pekods invånare. Ödelägg och fördärva fullständigt efter dem förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och gör i enlighet med allt som jag har befallt er.
²²Hör! Striden är i landet och stor förödelse.
²³Hur är världens hammare sönderskuren och bruten? Hur har Babel blivit en ödemark bland folkslagen?
²⁴Jag har lagt en snara för dig och du är fångad, Babel, du var inte vaksam, du är funnen och fångad eftersom du har stridit mot Herren (Jahve).
²⁵Herren (Jahve) har öppnat sin rustningskammare och har tagit fram sin vredes (ordagrant sin fradgas) vapen. Det är ett verk som Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) har gjort i Kaldéernas land.
²⁶Kom emot henne från alla håll, öppna hennes spannmålsmagasin, kasta upp henne som en stenhög och fördärva henne fullständigt, låt inget av henne bli kvar.
²⁷Slå alla hennes oxar, låt dem gå ner till slakten. Ve! Över dem, för deras dag har kommit för deras besökelsetid.
²⁸Hör! De flyr och undkommer från Babels land till att berätta för Sion Herren vår Guds (Jahve Elohims) hämnd, hämnden för hans tempel.
²⁹Samla ihop bågskyttarna mot Babel, alla dem som spänner bågen, slå läger mot henne runtom, låt ingen av dem undkomma, vedergäll henne efter hennes gärningar, i enlighet med allt som hon har gjort, gör [likadant] mot henne. För hon har varit stolt (arrogant) mot Herren (Jahve), mot den Helige i Israel.
³⁰Därför ska hennes unga män falla på hennes öppna platser (torg). Alla hennes stridsmän ska bli tystade den dagen förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
³¹Se, jag är emot dig du stolta (arroganta) förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), för din dag har kommit, tiden då jag ska straffa dig.
³²Och den stolta (arroganta) ska snubbla och falla och ingen ska resa upp honom. Och jag ska tända min eld i hans städer och den ska sluka allt runt omkring honom.
³³Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Israels söner och Juda söner är förtryckta tillsammans, och alla som har tagit dem till fånga håller fast dem och låter dem inte gå.
³⁴Deras Återlösare är stark, Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn. Han ska med kraft föra deras talan, så att han kan ge jorden vila och förvirra Babels invånare.
³⁵Ett svärd är över kaldéerna förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och nära Babels invånare och nära hennes furstar och nära hennes visa män.
³⁶Ett svärd är nära skrävlarna (de skrytsamma) och de ska bli dårar, ett svärd är nära hennes mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) och de ska bli bestörta.
³⁷Ett svärd är nära deras hästar och nära deras vagnar och nära alla blandfolk (icke-judar) som är i hennes mitt, och de ska bli som kvinnor [som inte strider, se Nah 3:13]. Ett svärd är nära hennes skatter och de ska bli bortrövade.
³⁸Torka är över hennes vatten och de ska bli uttorkade, för det är en avgudabilds land och de är galna (löper) efter det skräckinjagande.
³⁹Därför ska vildkatterna bo där med schakalerna och strutsen ska bo där och det ska aldrig mer vara bebott för evigt, ingen ska bo där från generation till generation.
⁴⁰Som när Gud (Elohim) omstörtade Sodom och Gomorra och deras grannstäder förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) så ska ingen man bo där och ingen människas son ska vistas där.
⁴¹Se, ett folk kommer från norr och ett stort folkslag och många kungar ska resas upp från jordens yttersta hörn.
⁴²De lägger beslag på båge och lans, de är grymma och har inget medlidande deras röst är som det rytande havet och de rider på hästar i uppställning, som en man till strid mot dig Babels dotter.
⁴³Babels kung har hört om deras ryktbarhet och hans hand har blivit svag (matt, klen) ångest har gripit tag om honom och smärta som hos en kvinna i födslovånda.
⁴⁴Se, han ska komma upp som ett lejon från Jordans buskar mot den starka bebyggelsen, för jag ska plötsligt få dem att rusa ifrån den, och den som är vald, honom ska jag utse över det, för vem är lik mig? Och vem vill bestämma en tid åt mig? Och vem är den herde som ska stå framför mig?
⁴⁵Därför lyssna du till Herrens (Jahves) råd, som han har fastställt mot Babel, och hans syften som han har fastslagit mot kaldéernas land. Med säkerhet ska den minsta i flocken dra iväg med dem, säkerligen ska deras boplatser bli en förskräckelse för dem.
⁴⁶För ljudet av Babels erövring ska jorden darra och skriket ska höras bland folkslagen. 51¹Så säger Herren (Jahve):

Se, jag ska resa upp mot Babel och mot dem som bor i Lev-Qamaj, en fördärvande vind.
²Och jag ska sända främlingar till Babel, som ska blåsa på henne och de ska göra hennes land tomt, för på ondskans dag ska jag vara emot henne runtom.
³Låt bågskytten spänna sin båge mot henne och låt honom lyfta sig själv upp mot henne i sin pansarskjorta, och skona inte hennes unga män, fördärva alla hennes härar fullständigt.
⁴Och de ska falla ner slagna i kaldéernas land, och slängas ut på hennes gator.
⁵För Israel har inte blivit övergivet (blivit en änka), och Juda av hans Gud (Elohim) av Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), för deras land är fullt av skuld mot de heliga i Israel.
⁶Fly från Babels mitt och rädda varje man sin själ (sitt liv), bli inte avhuggen i hennes synd, för det är tid för Herrens (Jahves) hämnd, han ska vedergälla henne.
⁷Babel har varit en guldskål i Herrens (Jahves) hand som har berusat hela jorden, folkslagen har druckit av hennes vin, därför är alla folk dåraktiga (galna).
⁸Babel har plötsligt fallit och fördärvats, jämra er över henne, ta balsam på hennes smärta, om hon kan bli helad.
⁹Vi skulle ha botat Babel, men hon är inte botad, överge henne och låt oss gå var och en till sitt eget land, för hennes dom når till himlarna och är upplyft till skyarna.
¹⁰Herren (Jahve) har fört fram vår seger, kom och låt oss förkunna i Sion vad Herren vår Gud (Jahve Elohim) har gjort!
¹¹Gör pilarna glänsande, fyll kogren, Herren (Jahve) har väckt anden i medernas kungar, eftersom hans beslut är emot Babel för att fördärva det. För det är Herrens (Jahves) hämnd, hämnden för hans tempel.
¹²Sätt upp ett standar mot Babels murar, gör väktarna starka (fasta, säkra, tappra), ställ väktarna (på plats), gör i ordning bakhåll, för Herren (Jahve) har bestämt det och gjort det som han har talat om Babels invånare.
¹³Du som bor på många vatten, överflödar i rikedom, ditt slut har kommit, måttet för din girighet.
¹⁴Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) har svurit vid sig själv: Jag ska verkligen fylla dig med människor, som med gräshoppslarver, och de ska häva upp ett rop (härskri) emot dig.
¹⁵Han som har gjort jorden med sin styrka och makt, som har etablerat världen med sin vishet och har spänt ut (expanderat) himlarna (universum) med sin kunskap (förståelse, insikt). [Jer 10:12] [Här används det hebr. nata expandera, spänna ut, om himlarna, universum, se 2 Sam 22:10.]
¹⁶Till rösten av hans utgivande, ljudet (bruset av mäktiga) vatten i himlarna, får han vattenångorna att stiga upp från jordens ändar. Han gör blixtar till regnets tid och för ut vindarna ur sina skattkammare (förvaringsrum).
¹⁷Alla människor är bevisats brutala för sin kunskap (kännedom), alla guldsmeder måste skämmas för sina skurna avgudabilder, att hans gjutna avgudar är falska, det finns ingen ande i dem (de kan inte andas).
¹⁸De är fåfänglighet, ett inbillat arbete, när deras besökelsetid kommer ska de förgås.
¹⁹Jakobs del är inte som dessa, för han är Skaparen av allt, och hans arvedels stam, Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn.
²⁰Du är min slägga och stridens vapen och med dig ska jag förskingra folkslagen, och med dig ska jag förgöra kungariken,
²¹och med dig ska jag förskingra hästar och ryttare, och med dig ska jag förskingra vagnarna och ryttarna som kör dem,
²²och med dig ska jag förskingra män och kvinnor, och med dig ska jag förskingra de gamla männen och de unga, och med dig ska jag förskingra de unga männen och jungfrurna,
²³och med dig ska jag förskingra herden och hans flock, och med dig ska jag förskingra de äkta männen och hans oxars ok, och med dig ska jag förskingra styresmän och härskare.
²⁴Och jag ska ge tillbaka till Babel och till alla Kaldéens invånare, all deras ondska som de har gjort i Sion inför dina ögon förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
²⁵Se, jag är emot dig fördärvande berg, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), som fördärvar hela jorden, och jag ska sträcka ut min hand över dig och rulla ner dig från klipporna och ska göra dig till ett bränt berg.
²⁶Och från dig ska man inte ta en sten till ett hörn (en hörnsten), inte en sten till grunden (en grundsten), utan du ska vara öde för alltid förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
²⁷Res upp ett banér i landet, blås shofar bland folkslagen, förbered folkslagen mot henne, kalla samman mot henne kungarikena från Ararat, Minni och Ashkenaz. Utse en härförare (general, marskalk) mot henne, låt hästarna komma upp som de lurviga gräshoppslarverna.
²⁸Avskilj länderna mot henne, Medernas kungar och deras ämbetsmän, och alla deras styresmän och alla länder i hans välde.
²⁹Och landet skakar och är i vånda, för Herrens (Jahves) planer verkställs mot Babel för att göra Babels land öde, utan invånare.
³⁰Babels mäktiga män (hebr. ish gibbor) upphör att strida, de stannar i sina fästningar, deras mäktiga har misslyckats, de har blivit som kvinnor, hennes boning är eldhärjad, hennes bommar är sönderbrutna.
³¹En löpare springer för att möta en annan löpare, och berätta till den mötande att berätta [från alla håll kommer budbärare], för att berätta för Babels kung att hans stad är intagen i varje kvarter.
³²Vadställena är belägrade, och palatsen är nedbrända i eld och stridsmännen är livrädda.
³³För så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Babels dotter är som en tröskplats vid tiden när den trampas, lite till och tiden för skörd kommer till henne.
³⁴Nebukadnessar, Babels kung har slukat mig, han har krossat mig, han har satt ner mig som ett tomt kärl, han har slukat mig som en drake, han har fyllt sitt gap med mina läckerheter, han har tvättat mig ren (tagit allt ifrån mig, berövat mig på allt).
³⁵Våldet som utövats mot mig ska komma över Babel, säger Sions invånare, och mitt blod ska komma över Kaldéernas invånare, säger Jerusalem.
³⁶Därför säger Herren (Jahve) så: Se, jag ska föra din talan och ta hämnd för din räkning, och jag ska torka upp hennes hav och göra hennes källa torr.
³⁷Och Babel ska bli högar, en boplats för schakaler, en häpnad och ett fräsande, utan invånare.
³⁸De ska ryta tillsammans som unga lejon, de ska morra som lejonungar.
³⁹Med deras hetta ska jag göra i ordning deras fest och jag ska göra dem berusade, så att de får kramp och sover en evig sömn och inte vaknar förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
⁴⁰Jag ska föra ner dem som lamm till slakten, som baggar med getabockar.
⁴¹Hur har Sheshach tagits, och hela världens beröm tystnat? Hur har Babel blivit till häpnad bland folkslagen?
⁴²Havet har kommit upp över Babel, hon är täckt med dess översvallande vågor.
⁴³Hennes städer har blivit öde, ett torrt land och en öken, ett land där ingen man bor och ingen människas son går förbi.
⁴⁴Och jag ska straffa Bel i Babel, och jag ska föra ut ur hans mun det som han har slukat, och folkslagen ska inte längre fly till honom, Babels mur har fallit.
⁴⁵Mitt folk, gå ut från hennes mitt och rädda er själva, var man från Herrens (Jahves) brinnande vrede.
⁴⁶Och låt inte ditt hjärta bli modfällt, frukta inte för ryktet som ska höras i landet, för ett rykte ska komma ett år och efter det ett annat år ett (nytt) rykte, och våld i landet, härskare mot härskare.
⁴⁷Därför, se, dagar kommer och jag ska döma över Babels skurna avgudar och hela hennes land ska skämmas, och alla hennes slagna ska falla i hennes mitt.
⁴⁸Då ska himlarna och jorden och allt som är därpå sjunga av glädje över Babel, för tillspillogivarna ska komma till henne från norr förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
⁴⁹Som Babel har fått Israels slagna att falla, så ska Babels slagna i hela landet falla.
⁵⁰Ni som har flytt svärdet, gå, stå inte still, kom ihåg Herren (Jahve) från långt borta och låt Jerusalem komma i ert sinne.
⁵¹Vi skäms eftersom vi har hört förebråelser, förvirring har täckt våra ansikten, för främlingar har kommit in i Herrens (Jahves) helgedoms hus.
⁵²Därför, se, dagarna kommer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) när jag ska döma över hennes skurna avgudabilder, och genom hela hennes land ska de skadade stöna.
⁵³Fast Babel höjer sig upp till himlarna, och hon befäster sin styrkas höjder, ska likväl tillspillogivarna från mig komma till henne förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
⁵⁴Lyssna, ett rop från Babel och stor ödeläggelse från Kaldéernas land.
⁵⁵För Herren (Jahve) tillspilloger Babel och fördärvar hennes stora röst, och deras vågor ryter som många vatten, ljudet av deras röst är tydlig.
⁵⁶För tillspillogivaren har kommit över henne, över Babel, och hennes mäktiga män är tagna, deras bågar är förskingrade, för Herren (Jahve) är en gengäldande Gud (El) han ska kompenserande kompensera.
⁵⁷Och jag ska berusa hennes furstar och hennes visa män, hennes styresmän och hennes härskare och hennes mäktiga män, och de ska sova en evig sömn och inte vakna förkunnar (säger, proklamerar) Konungen vars namn är Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
⁵⁸Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Babels breda murar ska bli fullständigt omstörtade, och hennes höga portar ska bli brända i eld, och folket ska anstränga sig fåfängt, och länderna oroar sig för elden (alla försöker släcka elden men den låter sig inte släckas).
⁵⁹Ordet som profeten Jeremia befallde Seraja, Nerijas son, Machsejas son, när han gick med Juda kung Tsidqijaho till Babel i hans 4:e regeringsår. Seraja var intendent.
⁶⁰Och Jeremia skrev i en bok allt det onda som ska komma över Babel, alla dessa ord som är skrivna om Babel.
⁶¹Och Jeremia sa till Seraja: "När du kommer till Babel, se till att du läser alla dessa ord
⁶²och säg: Herre (Jahve) du har talat om denna plats för att hugga av den, så att ingen ska bo därinne, ingen människa och inget djur, utan den ska vara öde för alltid.
⁶³Och det ska ske när du har gjort slut på läsandet av denna bok att du ska binda en sten vid den och kasta den mitt i Eufrat,
⁶⁴och du ska säga: Så ska Babel sjunka och ska inte resa sig igen för all den ondska som jag ska föra fram över henne, och de ska bli utmattade."

Så långt är orden av Jeremia (här slutar Jeremias ord). [Denna fras formar en inramning med inledningen, se Jer 1:1.]

Appendix

Tsidqijahos styre (2 Kung 24:18-25:30)

[Boken avslutas med ett historiskt appendix som liknar texten i 2 Kung 24:18–25:30.] 52¹Tsidqijaho var 21 år när han började regera och han regerade 11 år i Jerusalem [597-586 f.Kr.]. Hans mors namn var Chamotal, Jeremias [den tredje personen med det namnet i denna bok, se även Jer 35:3] dotter från Livna [stad i låglandet; 3 mil öster om Ashkelon och 5 mil sydväst om Jerusalem].

²Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon efter allt som Jehojaqim [hans bror som regerade 609-597 f.Kr.] hade gjort. ³Över Herrens (Jahves) vrede skedde det i Jerusalem och Juda till dess han kastat ut dem [från landet och] från sitt ansikte.
    Och Tsidqijaho gjorde uppror mot Babels kung.
     ⁴Och det skedde i hans 9:e regeringsår, i den 10:e månaden [tevet] på den 10:e dagen i månaden [15:e januari, 588 f.Kr.] att Nebukadnessar, Babels kung kom, han och hela hans armé, mot Jerusalem och slog läger mot henne och de byggde belägringsvallar mot henne runtom. ⁵Och staden var belägrad till Tsidqijahos 11:e år som kung [586 f.Kr.].
     ⁶I den fjärde månaden [Tamuz] på den 9:e dagen till månaden [18:e juli – 18 månader efter belägringen startade] var hungersnöden så svår i staden [eftersom alla förråd var slut], så det fanns inget bröd för folket i landet. ⁷Och staden stormades (en genombrytning skedde) och alla stridsmän [från Juda i staden] flydde och gick ut från staden på natten via portvägen mellan de två murarna, som var vid kungens trädgård. [Trädgården nämns igen i Neh 3:15 i samband med Siloamdammen och trapporna som ledde ner från Davids stad via Tyropeondalen. De "två murarna" syftar troligtvis på muren på den östra och västra sidan längs med den dalgången.] Kaldéerna (babylonierna) hade omringat staden. Sedan tog de [judiska soldaterna som flydde] vägen mot Arava [slätten norr och söder om Döda havet]. [Intentionen var att fly österut via Jordandalen till Moab eller Ammon som tidigare tagit emot människor som flytt från babylonierna, se Jer 40:14; 41:15.] ⁸Men kaldéernas armé jagade efter kungen och kom ifatt Tsidqijaho på Jerikos slätt (hebr. arava), och hela hans armé var skingrad från honom. ⁹Och de tog kungen och bar honom till kungen i Babel, till Rivla, och han talade rättvisa med honom (dömde honom). ¹⁰Och Babels kung slog (slaktade) Tsidqijahos söner framför hans ögon. Han slog [slaktade] även alla Judas furstar i Rivla. ¹¹Och han petade ut Tsidqijahos ögon och Babels kung band honom i bojor och bar honom till Babel och satte honom i fängelse alla dagar tills han dog.

Jerusalems ödeläggelse (2 Kung 25:8-17)

¹²[En månad senare.] I den 5:e månaden [Av] på den 10:e dagen i månaden som var det 19:e året av Nebukadnessar, Babels kung, kom Nevozaradan, ledaren för vakten som stod inför Babels kung, till Jerusalem [17:e augusti, 586 f.Kr.]. ¹³Och han brände Herrens (Jahves) hus och kungens hus och alla Jerusalems hus, alla stora hus brände han i eld. ¹⁴Och hela kaldéernas [babyloniernas] armé som var med ledaren för vakten, bröt ner Jerusalems murar runtom. ¹⁵Och från de klenaste av folket och återstoden av folket som var kvar i staden, dessa som föll bort, tillföll Babels kung, och återstoden av skarorna bar Nevozaradan, ledaren för vakten, bort i fångenskap. ¹⁶Men från landets klenaste lämnade Nevozaradan, ledaren för vakten kvar till att bli vingårdsskötare och grävare (till att göra slavtjänst).
     ¹⁷[Innan den babyloniska armén brände templet plundrade de templet och staden och tog allt av värde.] Och bronspelarna som var i Herrens (Jahves) hus [1 Kung 7:15–22] och fundamenten [1 Kung 7:27] och bronshavet [1 Kung 7:23–26] som var i Herrens (Jahves) hus, bröt kaldéerna i bitar och förde dess brons till Babel. ¹⁸Och kärlen och skovlarna och vektrimmarna och pannorna och alla redskap av brons som använts till tjänstgöringen tog de bort. ¹⁹Och bägarna och fyrfaten och handfaten och pannorna och menoran och kärlen och skålarna, det som var av guld – guld [upprepningen kan syfta på att det är rent guld], och det som var av silver – silver, tog ledaren för vakten bort.
     ²⁰De två pelarna, det enda havet och de tolv kopparoxarna under fundamenten som Salomo hade gjort till Herrens (Jahves) hus, kopparen från alla dessa redskap hade ingen (saknade) [uppmätt] vikt. ²¹Och pelarna, höjden på en pelare var 18 alnar [8 meter] och ett mätsnöre på 12 alnar [5,4 meter] gick runt den, och dess tjocklek var fyra fingrar, det var ihåligt. ²²Och ett kapitäl av brons var ovanpå den, och höjden på kapitälet var 5 alnar [2,3 meter], med nätverk och granatäpplen över kapitälet runtom, allt av brons. Och på samma sätt var den andra pelaren med granatäpplen. ²³Och det var 96 granatäpplen på utsidan, alla granatäpplen var 100 på nätverket runtom.
     ²⁴Och ledaren för vakten [Nevozaradan] tog Seraja – översteprästen, och Tsefanjaho – näst under honom (hans efterträdare), och de tre dörrvakterna, ²⁵och från staden tog han en ledare som var satt över stridsmännen och sju män av dem som såg kungens ansikte, som de fann i staden, och skrivaren till arméns härhövitsman, som mönstrade landets folk, och 60 män från landets folk som blev funna mitt i staden. ²⁶Och Nevozaradan, ledaren för vakten tog dem och förde dem till Babels kung, till Rivla. ²⁷Och Babels kung slog dem och dödade dem i Rivla i Chamats land. Och Juda bars bort i fångenskap ut från sitt land.

Tre deporteringar av fångar till Babylon

²⁸Detta är folket som Nebukadnessar förde bort i fångenskap:

I det 7:e året [597 f.Kr.]
    3 023 judar.
²⁹I Nebukadnessars, Babels kungs 18:e år [586 f.Kr.]
    832 personer (själar – hebr. nefesh) från Jerusalem.
³⁰I Nebukadnessars 23:e år [581 f.Kr.] förde Nevozaradan, ledaren för vakten, bort
    745 judiska personer (själar).

Totalt var det 4 600 personer (själar) [totala antalet av dessa tre grupper].

Jehojachin friges (2 Kung 25:27-30)

³¹Och det skedde i det 37:e året av Jehojachins, Juda kungs fångenskap, i den 12:e månaden [adar] på den 25:e dagen i månaden [31:a mars, 561 f.Kr.] att Evil-Merodach, Babels kung [Nebukadnessars son; regerade 562-560 f.Kr.] det år han började regera, lyfte upp Jehojachins huvud, Juda kung, ut från fängelset. ³²Och han [Babylons nya kung Evil-Merodach] talade vänligt med honom [Jehojachin] och ställde hans tron över kungarnas troner som var med honom i Babel. [Han behandlade honom bättre än de andra besegrade kungarna.] ³³Och han [Jehojachin] bytte ut hans fångdräkt och han åt bröd inför honom oavbrutet alla hans livs dagar (så länge han levde). ³⁴Och hans underhåll (hebr. apanage) var ett oavbrutet underhåll som gavs honom av kungen, varje dag en bestämd del (ranson), alla dagar till hans död, alla hans livs dagar (så länge han levde).