Referenser (784 st)
När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose (hebr. Mosheh), för hon sa: "Jag har dragit upp (hebr. mashah) honom från vattnet."
[Namnet Mose kan relatera till egyptiska ord för "son" eller "att föda en son". Här ges förklaringen till namnet hur han drogs upp, där det finns en likhet med det hebreiska verbet för att dra upp. Kanske pratade prinsessan hebreiska, eller i kontakten med Moses föräldrar och familj lärde hon sig några ord och bestämde sig för detta namn. Det är möjligt att han fick detta namn av sina föräldrar redan i samband med omskärelsen den åttonde dagen. Oavsett hur, så hedrar prinsessan medvetet sin sons hebreiska ursprung och gör honom samtidigt till en legitim egyptier med ett namn på sitt eget språk som understryker att hon adopterar en son.]
[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se och .]
En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.
När några herdar kom och körde i väg dem, försvarade Mose dem och hjälpte sedan till att ge vatten till deras får.
[De hittade Mose och han tackade ja till inbjudan.] Mose var villig (kom överens om) att stanna hos prästen.
Mose fick [så småningom prästen] Jetros dotter Sippora till hustru.
Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro (hebr. Jitro), som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds (Elohims) berg Horeb (hebr. Chorev) [annat namn på Sinai berg].
[Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se . Chorev delar rot med ordet för torr/öde (hebr. charev), viket indikerar att berget och området är öken. Ordet delar även rot med ordet cherev som betyder svärd. Det får en djupare innebörd då vi vet att Guds ord beskrivs som ett svärd () och det var på detta berg som Gud senare skulle ge dem undervisningen, Torah, som är den grundläggande delen av Guds ord.]
Så Mose sa (tänkte för sig själv): "Jag går dit (lämnar flocken) för att se denna märkliga syn! Varför brinner inte törnbusken upp?"
När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
Han svarade: "Här är jag."
[Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i . Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se , ; . Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se , men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bär världens synd på korset.]
Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
Men Mose sa till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"
Men Mose sa till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"
Gud sa till Mose: "JAG ÄR den JAG ÄR (jag har alltid varit närvarande, jag är det nu och kommer alltid att vara det). Du ska säga så här till israeliterna: 'JAG ÄR har sänt mig till er.' "
Gud sa också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim) – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er.' Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.
Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan säger: 'Herren (Jahveh) har inte visat sig för dig'? "
Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
Herren sa: "Kasta den på marken."
Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm (hebr. nachash), och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
Men Herren sa till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
[Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
Då sa Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahveh): "Min Herre (Adonaj, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)."
Då blev Herren arg på Mose, och sa: "Har du inte en bror, Aron [som är 3 år äldre, se ], leviten [som är en skolad präst och van vid att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala (ordagrant: 'talande tala' – hebr. davar davar), dessutom är han faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta.
Mose gick hem till sin svärfar Jetro (hebr. Jitro) och sa: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
Jetro sa till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Herren sa till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre."
[Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se . Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamon dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]
Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se ] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds (Elohims) stav i handen.
[Mose stav i har nu blivit Guds stav. Det verkar som att det var ett misstag att ta med sig sin familj för detta uppdrag, i skickar han hem dem.]
Herren sa till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se ; , ; .]
Herren sa till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.]
Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
Sedan gick Mose och Aron därifrån [till Egypten] och kallade samman israeliternas äldste.
Aron talade [upprepade] allt vad Herren (Jahveh) hade talat till Mose, och han gjorde tecknen inför folket,
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sa: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem.
Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahveh) och sa: "Herre (Adonaj, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig?
Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se ; ]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se . Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska skulle gå och skickade iväg dem, se .]
Gud talade till Mose: "Jag är Herren (Jahveh).
Så Mose talade så till Israels söner, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
Men Mose talade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna? Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag oomskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se .]
Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
Amram gifte sig med Jokebed, sin faster, och hon födde honom
Aron och
Mose.
Amram blev 137 år gammal.
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
[I tre verser sammanfattas nu samtalet före släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.]
På den dag då Herren (Jahveh) talade till Mose i Egypten
talade han: "Jag är Herren (Jahveh). Allt vad jag talar till dig ska du tala till farao, kungen av Egypten."
Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har oomskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"
Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet.
Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem.
När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år.
Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron, han sa:
Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm (krokodil – hebr. tanin).
[Tidigare i (och i ) används det vanliga ordet för orm (hebr. nachash), här används istället tanin, ett ord som kan vara ett annat ord för orm eller beskriva en krokodil. Ordet används om havsdjuren i . Intressant är att faraonerna ansågs vara Sobek – krokodilguden, se även .]
Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket.
Herren sa till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten – över floderna, över dess kanaler, över dess pölar och över allt dess samlade (hebr. miqveh) vatten [dvs. reservoarer, men även mindre kärl] – så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl [allt vatten, både naturligt och uppsamlat, ska bli till blod]."
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahveh) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se , .]
Sedan talade Herren (Jahveh) till Mose och sa: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan talade Herren (Jahveh) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då kallade farao på Mose och Aron och sa: "Be till Herren (Jahveh) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahveh)."
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahveh) angående grodorna som han hade sänt över farao.
Herren (Jahveh) gjorde i enlighet med Moses ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten.
Herren (Jahveh) talade till Mose: Säg till Aron: Sträck ut din stav och slå stoftet på marken så ska det komma upp insekter (hebr. kenim) [troligtvis knott eller löss; kanske myggor] ur marken i hela Egypten.
Sedan talade Herren (Jahveh) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahveh) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Farao kallade på Mose och Aron och sa: "Gå, offra till er Gud i landet."
Men Mose svarade: "Det skulle inte vara rätt. De offer som vi har för avsikt att offra till Herren vår Gud (Jahveh Elohim) är en styggelse för egyptierna. Skulle inte egyptierna stena oss om vi offrar vad som är en styggelse för dem?
Mose svarade: "Se, när jag går ut från dig ska jag be till Herren (Jahveh) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket i morgon. Bara farao slutar att handla förnedrande (vara bedräglig, luras – hebr. talal) och vägrar folket gå för att offra till Herren (Jahveh)."
[Det ovanliga ordet för att lura (hebr. talal) har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Faraos sätt är som ett grymt skämt där faraos förväntning har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.]
Därefter gick Mose ut från farao och bad till Herren (Jahveh).
Herren (Jahveh) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar.
Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Gå till farao och tala till honom: Detta är vad Herren (Jahveh), hebréernas Gud (Elohim), säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn.
Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet.
Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahveh) hade talat till Mose [; ].
[Efter den 5:e plågan står det i att "all boskap dog." Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se , och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se ? Det finns flera förklaringar. Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se . Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]
Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahveh), hebréernas Gud (Elohim), säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet."
[Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon var hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahveh) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahveh) lät hagel falla över Egyptens land.
Farao kallade på Mose och Aron och sa till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahveh) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda.
Mose sa till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahveh). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahvehs).
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahveh). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels barn (söner) gå, så som Herren (Jahveh) hade talat genom Moses hand.
Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt.
Mose och Aron gick in till farao och sa till honom: "Detta är vad Herren (Jahveh), hebréernas Gud (Elohim), säger: Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahveh Elohim). Vilka är det som går?"
Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens (Jahvehs) högtid till honom (till Guds ära)."
Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahveh) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Då kallade farao snabbt på Mose och Aron och sa: "Jag har syndat mot Herren er Gud (Jahveh Elohim) och mot er.
Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." []
[Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som hette Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar.
Farao kallade på Mose och sa: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahveh). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er."
Men Mose sa: Du måste också ge oss offer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahveh Elohim).
Mose svarade: "Som du talar [du har nu själv sagt/önskat det], jag ska aldrig se ditt ansikte igen."
Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
Herren (Jahveh) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon.
[I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor gud, kanske den störste, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla olika gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
Mose sa [till farao]: "Detta är vad Herren (Jahveh) säger: Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten (hebr. Mitsrajim),
Herren (Jahveh) hade sagt till Mose: Farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahveh) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels barn (söner) gå ut ur hans land.
Herren (Jahveh) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land:
Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sa till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet (hebr. pesach).
Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier: den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.), se för mer info. Det enorma vulkanutbrottet på den grekiska ön Santorini (dåtida Thera) skulle kunna ge förklaringar på många av plågorna. Utbrottet orsakade jordbävningar, tsunamier och många kubikkilometer aska och pimpsten skakade några av Medelhavets tidiga civilisationer i grunden. Det skulle kunna förklara hur vattnet drog sig tillbaka och en enorm tsunami. Det skulle kunna synas en "eldstod" på natten osv. Utbrottet som är det värsta någonsin har daterats till 1450 f.Kr. baserat på fynd från intilliggande civilisationer. Dateringar baserade på radiometriska mätningar placerar utbrottet tidigare 1628-1600 f.Kr.]
Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sa: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahveh) som ni har talat.
På det viset gjorde Israels söner (folk) i enlighet med Moses ord. De bad egyptierna om föremål av silver och guld och kläder.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken. [Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den,
Och alla Israels barn (söner) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahveh) hade befallt Mose och Aron.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Mose sa till folket: "Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahvehs) hand er ut från denna plats. Inget syrat (hebr. ) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas.
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels barn (söner), och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er.
[Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se , därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
och de sa till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten?
Mose sa till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: 'Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen.']
Herren sa till Mose: "Varför ropar du till mig? Tala till israeliterna att gå framåt [ut i havet].
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras ryttare.
Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahveh) skakade ner (skingrade, kringströdde – hebr. naar) egyptierna mitt i havet.
Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahveh) gjorde på egyptierna, och folket fruktade (vördade) Herren (Jahveh) och de trodde på Herren (Jahveh) och hans tjänare Mose.
Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
Jag vill sjunga till Herren,
för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
Och folket knotade mot Mose och sa: Vad ska vi dricka?
klagade hela Israels folk på (lade hela skulden på, ropade högljutt mot) Mose och Aron i öknen.
Då sa Herren (Jahveh) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
Mose och Aron sa till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahveh) som har fört er ut från Egyptens land,
Mose sa [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar och , det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahveh) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahveh)."
Mose sa till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahveh) för han har hört hur ni har klagat."
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
Mose sa till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta.
Mose sa också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen.
Likväl lyssnade (lydde) de inte på Mose. Några av dem sparade det till nästa morgon, men det växte maskar [i det] och det ruttnade. Och Mose blev vred (hebr. qatsaf) på dem.
På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två omer [omkring 6 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och berättade för Mose.
Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det.
Sedan sa Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
Herren (Jahveh) sa till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina budord och min undervisning (hebr. Torah)?
Sedan sa Mose: Detta är vad Herren (Jahveh) har befallt: Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Mose sa till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahveh) så att den bevaras för kommande generationer.
Precis som Herren (Jahveh) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades.
Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom).
De sa: "Ge oss vatten att dricka."
Mose svarade: "Varför strider ni med mig? Varför frestar (prövar) ni Herren?"
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Då ropade Mose till Herren och sa: "Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds]."
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Mose sa till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand."
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Moses bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se ] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. ).
När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget.
Moses hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. ) till dess att solen gick ner.
[Detta är första gången det hebreiska ordet förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning (hebr. emet) som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till . Emonah används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]
Herren sa till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (läs/berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs rent från skrift] minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: 'från under himlarna')."
[Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Moseboken, eller en annan separat bokrulle. I upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde. Att Amaleks minne helt ska utplånas på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från himlarna. I Predikaren används perspektiven "under solen" () och "under himlarna" (; ) som är det högsta och utgår från Guds tronrum.]
Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Jahveh Nissi).
Nu hörde Jetro (hebr. Jitro), prästen i Midjan och Moses svärfar [], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahveh) hade fört Israel ut ur Egypten (hebr. Mitsrajim – ´det inträngda landet´).
Jetro, Moses svärfar, hade tagit [hand om] Moses hustru Sippora [] efter att Mose sänt iväg henne
Så Jetro, Moses svärfar, kom med hans söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger på Guds (Elohims) berg.
Han sa till Mose [via en budbärare]: "Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig, och din hustru och hennes två söner." [I står det ordagrant "hans söner" och "hans fru", här är det "hennes barn", se även . För att det ska bli deras barn behövs båda föräldrarnas medverkan i uppfostran.]
Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet.
Mose återgav (räknade upp – hebr. safar) för sin svärfar allt som Herren (Jahveh) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahveh) hade hjälpt dem.
Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel, för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).
Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.
När Moses svärfar [Jetro] såg allt han gjorde för folket, sa han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?"
Mose svarade sin svärfar: "Det är för att folket kommer till mig för att fråga Gud (Elohim).
Men Moses svärfar [Jetro] sa till honom: "Det du gör är inte bra.
Mose lyssnade på sin svärfar och gjorde allt som han sagt.
Mose valde ut dugliga män från hela Israel och gjorde dem till ledare över folket, ledare för 1000, 100, 50 och 10.
De dömde folket hela tiden. De svåra (komplicerade) ärendena tog de till Mose, men alla småsaker dömde de själva.
Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och berätta för israeliterna:
När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren hade befallt honom att säga,
och hela folket svarade tillsammans: "Allt som Herren har talat ska vi göra." Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.
Herren (Jahveh) sa till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan berättade Mose folkets ord för Herren (Jahveh).
Herren (Jahveh) sa till Mose: "Gå till folket och helga dem idag och i morgon. Låt dem tvätta sina kläder.
Sedan gick Mose ned från berget till folket, helgade dem och sedan tvättade de sina kläder.
Då förde Mose ut folket ur lägret för att möta Gud (Elohim), och de stod på den lägsta delen av berget.
När ljudet av shofaren blev starkare och starkare talade Mose och Gud (Elohim) svarade honom med ett åskmullrande ljud.
Sedan kom Herren (Jahveh) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp.
Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahveh) och många av dem dör.
Mose sa till Herren (Jahveh): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende) [syftar på att Herren är en, som det står i ] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det helgat."
Så Mose gick ner till folket och berättade för dem.
De sa till Mose: "Tala du till oss så ska vi lyssna, men låt inte Gud (Elohim) tala till oss för då ska vi dö."
Mose sa till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
Folket stod på behörigt avstånd när Mose gick närmare det tjocka mörkret (ett tjockt mörkt moln) där Gud (Elohim) var.
Herren (Jahveh) sa till Mose: Detta ska du säga till Israels barn (söner); ni har själva sett att jag har talat med er från himlen.
Sedan sa han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahveh), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,
och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahveh), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem."
Mose kom [från berget som han gått upp på, se ] och återgav (berättade) för folket alla Herrens (Jahvehs) ord och alla påbud (bindande juridiska beslut). Hela folket svarade med en röst och sa: "Alla ord som Herren har talat vill vi göra."
och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel.
Mose tog hälften av blodet och hällde det i karen, och den andra hälften stänkte han på altaret.
Då tog Mose blodet [den kvarvarande hälften som tömts i karen] och stänkte det på folket [de i främsta leden, eller de äldste, eftersom de var omkring två miljoner] och sa: "Detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord."
[Folket och Gud blev nu förenade i ett blodsförbund, som är den starkaste form av kontrakt som finns. Det som nu gällde var att din strid är min strid, dina fiender är mina fiender, mina tillgångar är dina tillgångar, vi är ett och jag kommer att beskydda dig med livet som insats.]
Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp [på bergssidan],
Herren (Jahveh) sa till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och budorden (hebr. mitsvot), som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden (ordagrant "orden" – hebr. davar) hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg.
Mose gick [högre] upp på berget [tillsammans med Josua], och molnet täckte berget.
Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i .] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.
Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua hade väntat längre ner på berget].
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Ta dig söta kryddor, självrunnen kåda, sjönagel och galban, söta kryddor med ren rökelseharts, av varje (sort) ska du ta samma vikt.
[Rökelse är en bild på bön (; ). De olika ingredienserna symboliserar skilda typer av bön. Självrunnen kåda är bilden på när vi ber och bekänner. Den andra ingrediensen, sjönagel, är skal av en mussla från havsdjupen och en bild på bön för våra behov (; ). Den tredje ingrediensen, galban, är en kåda med stark väldoft. Det är en bild på tacksägelse. Slutligen har vi rent rökelseharts som är en bild på tillbedjan. Dessutom ska denna blandning vara kryddad med salt. Det är en bild på renhet och helighet. Salt skyddar mot förruttnelse och i säger Gud att saltet är ett förbundssalt. Därför ska det vara med överallt som ett förbundstecken mellan oss och Gud.]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och han gav till Mose, när han hade fullbordat talandet med honom på berget Sinai, vittnesbördets två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger.
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sa till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Då talade Herren (Jahveh) till Mose: "Vandra, gå ner [i betonas att det är bråttom], för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Jag har sett detta folk och se, det är ett styvnackat folk.
Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahveh Elohim) och sa: "Herre (Jahveh) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand?
Och Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i sina händer, tavlorna som var skrivna på båda sidor, på den ena sidan var det skrivet och på den andra sidan var det skrivet.
Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sa han till Mose: "Det är ett ljud av strid i lägret."
När Mose närmade sig lägret och han såg kalven och dansen, då blev han brinnande vred (hans vrede blev brinnande het). Han kastade tavlorna ur sina händer och bröt dem nedanför berget.
Och Mose sa till Aron: "Vad har detta folk gjort mot dig, så att du har fört fram en stor synd över dem?"
Så de sa till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Och när Mose såg att folket var tygellöst, för Aron hade låtit dem bli tygellösa på grund av deras fienders hån,
då ställde sig Mose i lägrets port och sa: "Vem är på Herrens (Jahvehs) sida, låt honom komma till mig." Och alla Levi söner samlade sig till honom.
Och Levi söner gjorde efter Moses ord och 3000 män föll den dagen.
Och Mose sa: "Helga er själva till Herren (Jahveh) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag."
Nästa dag sa Mose till folket: "Ni har begått en allvarlig synd, men jag ska gå till Herren (Jahveh) nu – kanske kan jag få försoning för er synd."
Så Mose gick tillbaka till Herren (Jahveh) och sa: "Detta folk har begått en allvarlig synd, de har gjort sig gudar av guld.
Herren (Jahveh) svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag utplåna ur min bok.
Herren (Jahveh) talade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sa: 'till din säd ska jag ge det',
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" (hebr. ohel moed). Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahveh) måste gå ut till mötestältet utanför lägret.
[Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"), även kallat "uppenbarelsetältet". Ett annat ord är mishkan (översatt "tabernaklet"), det hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även ; . Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]
Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se , och deras respekt för honom hade återvänt.]
Varje gång Mose gick in i tältet, steg molnstoden (pelaren av rök/moln) [; , ] ned och stod vid ingången (öppningen) och han [Herren] talade med Mose.
Herren (Jahveh) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän []. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet.
[Mose var nu drygt 80 år, se . Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se ; ; ; .]
Och Mose sa till Herren (Jahveh): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.'
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.
Herren (Jahveh) sa till Mose: "Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de första och jag ska skriva på tavlorna de ord som var på de första tavlorna som du krossade.
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahveh) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
Och Mose skyndade sig och böjde sitt huvud mot marken och tillbad.
Herren sa till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansiktes hy strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren (Jahveh).
När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Moses ansiktes hy, vågade de inte komma emot honom.
Men Mose ropade till dem, och Aron och alla folkets ledare vände tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
När Mose hade talat klart med dem hängde han en slöja för ansiktet.
Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om.
Israeliterna såg Moses ansiktes hy, hur den strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren (Jahveh).
Och Mose samlade hela församlingen av Israels söner och sa till dem: "Detta är orden som Herren (Jahveh) har befallt för att ni ska göra dem.
Och Mose talade till hela församlingen med Israels söner och sa: "Detta är de ord som Herren (Jahveh) har befallt och säger:
Och hela församlingen, Israels söner, lämnade (ordagrant: "gick bort från framför") Mose.
Israels barn (söner) förde fram ett frivilligt offer till Herren (Jahveh), varje man och kvinna vars hjärta hade gjort dem villiga att bidra till allt arbete som Herren (Jahveh) befallt skulle göras genom Moses hand.
Och Mose sa till Israels söner: "Se, Herren (Jahveh) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn,
Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahveh) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det.
Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon.
och de talade till Mose och sa: "Folket för fram mycket mer än nog för det som behövs till arbetet som Herren (Jahveh) har befallt att göra."
Och Mose befallde att man skulle kungöra i lägret och säga: "Varken man eller kvinna ska göra något mer arbete för offret till helgedomen." Så hindrades folket från att föra fram mer.
[Detta är det centrala stycket i kapitel 34-40.]
Detta är redovisningen (inventeringen, räkningen – hebr. pekodim) [en summering, inspektion och förteckning av allt material som använts] för tabernaklet – vittnesbördets tabernakel [tabernaklet där vittnesbördets tavlor (de tio budorden) förvarades, se ]. Mose gav leviterna detta uppdrag (påbud) att göra denna redovisning under överseende (under handen) av Itamar, prästen Arons son.
Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, gjorde allt det som Herren (Jahveh) hade befallt Mose [enligt instruktionerna, se ].
[Nu beskrivs prästens klädnad. Stycket verkar vara uppdelat i sju sektioner.]
Och från blått och purpur och scharlakansrött gjorde de broderade kläder för tjänst i det heliga och gjorde heliga kläder till Aron som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och de skickligt vävda banden som var på den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och han satte dem på efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå snodd (flätad tråd), så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahveh) befallt Mose.
en klocka och ett granatäpple, en klocka och ett granatäpple runt klädnadens fåll, till ämbetsdräkt, som Herren (Jahveh) befallt Mose.
och gördeln av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött, en vävares arbete i färger, som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och de knöt en blå snodd (flätad tråd) i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahveh) befallt Mose, så gjorde de.
Och de förde tabernaklet till Mose:
Tältet och alla dess möbler,
dess spännen, dess brädor, dess tvärstänger
och dess stolpar och dess socklar,
I enlighet med allt det som Herren (Jahveh) befallt Mose, så gjorde Israels söner hela arbetet.
Och Mose såg allt arbete, och se, de hade gjort det som Herren (Jahveh) hade befallt, precis så hade de gjort det. Och Mose välsignade dem. [Herren var mycket noggrann med att allt skulle göras exakt efter ritningarna och mönstren som Mose hade fått när han var uppe på berget Sinai, se , m.fl.]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose gjorde i enlighet med allt som Herren (Jahveh) befallt honom, så gjorde han.
Mose reste tabernaklet och lade dess socklar och satte upp brädorna på dem och satte dit tvärstängerna och reste upp dess stolpar.
Han bredde ut tältet över tabernaklet och lade tältets överdrag ovanpå det, som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
Sedan förde han in arken i tabernaklet och satte upp förhänget (draperiet) och skärmade av vittnesbördets ark, som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
och gjorde i ordning en rad med bröd på det inför Herrens (Jahvehs) ansikte, som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
och tände lamporna inför Herrens (Jahvehs) ansikte, som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
och brände rökelse av söta kryddor på det, som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
Brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets tabernakel och offrade på det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
så att Mose och Aron och hans söner kunde tvätta sina händer och sina fötter i det.
När de gick in i mötestältet och när de kom nära altaret skulle de tvätta sig, som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
Sedan reste han inhägnaden runt om tabernaklet och altaret och satte upp förhänget (draperiet) i inhägnadens port. Så fullbordade Mose arbetet.
Mose kunde inte gå in i mötestältet, eftersom molnet vilade över det och Herrens härlighet (ära, tyngd, dignitet; mättade gudsnärvaro) fyllde tabernaklet.
Och Herren (Jahveh) kallade på Mose och talade till honom från mötestältet (hebr. óhel móed). Han sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
[Skuldoffret handlar om synder där någon stulit, förverkat eller undanhållit egendom från medmänniskor och då ska dels det stulna återbördas och även en femtedel av värdet betalas som kompensation.]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
[När det gäller syndoffer och skuldoffer () delas offret mellan prästen och altaret, och den som kommer med offret har ingen del av det, som han hade med gemenskapsoffret. Eftersom synd- och skuldoffer handlar om omvändelse är det mer lämpligt att fasta än att ha en festmåltid.]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
som Herren (Jahveh) befallde Mose på berget Sinai den dag då han befallde Israels söner att offra sina offer till Herren (Jahveh) i Sinais öken.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose gjorde som Herren (Jahveh) befallt och församlingen samlades tillsammans vid ingången till mötestältet.
Och Mose sa till församlingen: "Detta är de ting som Herren (Jahveh) befallt till att göras.
Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvättade dem i vatten.
Och han satte huvudbonaden på hans huvud och på hans panna satte han den gyllene plåten, den heliga kronan, som Herren (Jahveh) befallt Mose. []
Sedan tog Mose smörjelseoljan och smorde tabernaklet (hebr. ) och allt som fanns därinne och helgade det.
Och Mose förde fram Arons söner och satte kläder på dem [] och omgjordade dem med gördlar och satte huvudbonader på dem som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
Och han slaktade den och Mose tog blodet och strök det med sitt finger på altarets horn [de fyra hörnen, se ] runtom och renade altaret och hällde blodet vid altarets fot och helgade (avskilde) det till att bringa försoning (täcka över) på det.
Och han tog allt det feta som täcker inälvorna, och hinnorna som är över levern och de två njurarna och deras fett, och Mose brände det på altaret.
Men oxen och dess skinn, dess kött och dess avskräde (slaktrester) brände han med eld utanför lägret, som Herren (Jahveh) hade befallt Mose. []
Och han slaktade den och Mose stänkte blodet på altaret runtomkring.
Och han delade baggen i bitar och Mose brände huvudet, bitarna och det feta.
Och han tvättade inälvorna och benen i vatten, och Mose brände hela baggen på altaret. Det är ett brännoffer med en söt doft och ett eldsoffer till Herren (Jahveh), som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
Och han slaktade den och Mose tog av dess blod och strök det på Arons högra örsnibb, och på tummen på hans högra hand, och på stortån på hans högra fot [].
Och han förde fram Arons söner och Mose strök blod på deras högra örsnibbar, och på tummarna på deras högra hand, och på stortårna på deras högra fot. Och Mose stänkte blodet över altaret runtomkring.
Och Mose tog dem från deras händer och brände dem på altaret ovanpå brännoffret, det är invigningen som en söt doft, det är ett eldsoffer till Herren (Jahveh).
Och Mose tog bröstet och viftade det som ett viftoffer inför Herrens (Jahvehs) ansikte, det var Moses del av prästvigningsbaggen – som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet som var på altaret och stänkte det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över hans söners kläder med honom, och helgade (avskilde) Aron och hans kläder och hans söner och hans söners kläder med honom.
Och Mose sa till Aron och till hans söner: "Koka köttet vid ingången till mötestältet och ät det där med bröd som är i korgen för invigningen som jag har befallt och sagt, Aron och hans söner ska äta det.
Så Aron och hans söner gjorde allt som Herren (Jahveh) befallt genom Moses hand.
Och det skedde på åttonde dagen att Mose kallade på Aron och hans söner och Israels äldste.
Och de förde fram det som Mose befallt till öppningen på mötestältet och hela menigheten kom nära och stod inför Herrens (Jahvehs) ansikte.
Och Mose sa: "Detta är det som Herren (Jahveh) befallt att göra och Herrens (Jahvehs) härlighet (tyngd) ska visa sig för er."
Och Mose sa till Aron: "Gå till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning (täck över) för dig själv och för folket, och offra folkets offer och bringa försoning (täck över) för dem, som Herren (Jahveh) befallt.
Men det feta och njurarna och hinnorna över levern på syndoffret brände han på altaret, som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och bröststycket och det högra låret viftade Aron som ett viftoffer inför Herrens (Jahvehs) ansikte, som Mose hade befallt.
Och Mose och Aron gick in i mötestältet och kom ut och välsignade folket. Och Herrens (Jahvehs) härlighet (tyngd) visade sig för hela folket.
Då sa Mose till Aron:
"Detta är vad Herren (Jahveh) talade och sa:
'Jag blir helgad
i dem som kommer nära mig
och över hela folkets ansikte ska jag förhärligas.' " Aron var tyst (som förstelnad, rörde sig inte, väntade – hebr. damam). [Ordet används ofta vid katastrofer, se .]
Och Mose kallade på Mishael och Eltsafan, Ussiels söner, farbror till Aron, och sa till dem: "Kom nära, bär bort era bröder från helgedomens åsyn ut ur lägret."
De kom nära och bar bort dem i deras kläder, ut ur lägret som Mose talat.
Och Mose sa till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Låt inte era huvuden vara fria [ta inte av er huvudbonaden; låt inte håret vara ovårdat – visa inte yttre tecken på sorg] och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden [som dödade Nadav och Aviho] som Herren (Jahveh) tände.
Ni ska inte lämna mötestältets ingång, för att inte dö, för Herrens (Jahvehs) smörjelseolja är över er. Och de gjorde enligt Moses ord."
och för att ni ska undervisa Israels söner alla de förordningar (ordagrant 'saker inristat') som Herren (Jahveh) talat till dem genom Moses hand."
Och Mose talade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner som var kvar: "Ta matoffret som återstår av Herrens (Jahvehs) eldsoffer och ät det utan jäst bredvid altaret, för det är högheligt.
Mose frågade noggrant efter (hebr. darash darash – ordagrant: "frågande frågade", vilket förstärker sökandet efter) syndoffersbocken [; ; ], men se, den var uppbränd.
[Orden darash darash är den matematiska mittpunkten av alla hebreiska ord i Torah (de fem Moseböckerna). Det är intressant att det finns totalt 77 dubbelord i Torah som t.ex. "Abraham, Abraham" () och "Noa, Noa" (). Av dessa 77 dubbelord finns det 39:e och mittersta darash, darash just här. Det är mer än en slump att i mitten av alla 304805 ord i de fem Torah-rullarna är de två ord (ord nummer 152402 och 152403) också ett dubbelord som i sin tur är den mittersta av alla 77 dubbelord! Dessutom handlar denna vers om att Mose noggrant söker efter syndabocken vilket pekar på den centrala frågan – vem kan försona oss med Gud? Johannes Döparen (den störste profeten, se ) ger svaret: "Se, Guds Lamm, som utplånar världens synd", se .]
Då blev Mose vred på Elazar och Itamar, Arons kvarvarande söner, och sa:
Och Aron talade till Mose: "Se, denna dag har de offrat sina syndoffer och sina brännoffer inför Herrens (Jahvehs) ansikte, och sådana saker har hänt [Nadav och Avihos förseelse] och om jag hade ätit syndoffret idag, skulle det ha blivit accepterat i Herrens (Jahvehs) ögon?
När Mose hörde detta var han tillfreds.
[Följande fem kapitel handlar om rituell renhet. Den består av sju enheter som alla börjar med "Herren talade till Mose" (; ; ; , ; ; ) och avslutas med en sammanfattning som börjar med orden "detta är undervisningen vad gäller ..." (; ; ; ; ; ). Den sjunde och sista sektionen handlar om försoningsdagen, då all rituell orenhet under året blir förlåten.]
Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron och sa till dem:
[Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet. Är det en pojke är det drygt en månad (33 dagar) och en flicka är det den dubbla tiden drygt två månader (66 dagar). Det svenska ordet "oren" har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om Torah-rullen. Händerna på den som rör vid den "orenas". Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro. En av anledningarna till den rituella orenheten vid barnafödande är troligtvis kontakten med blod, se .]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
[Följande stycke (kap 13-14) handlar om hudsjukdomar och mögel på textilier eller husväggar. Det hebreiska ordet som används är tsaraat som beskriver olika yttringar av mögelsvamp. På samma sätt när denna åkomma drabbar ett hus så anses det vara en varning eller ett straff för den som är snål eller ohjälpsam och inte vill dela med sig eller låna ut till sin medmänniska. Här handlar straffet om att man måste ställa ut samtliga ägodelar till allmänt beskådande utanför huset under minst en vecka (). Då är det lätt att se om man har ljugit och sagt att man inte har det som någon annan behöver eller om man säger att man själv är fattig fast man egentligen inte är det.] Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
[På samma sätt som textilier och kläder kunde drabbas av mögel (), kunde även husets väggar drabbas.]
Och Herren (Jahveh) talade till Mose och till Aron och sa:
Och Herren (Jahveh) talade till Mose och till Aron och sa:
[I detta kapitel beskrivs försoningsdagen (jom kippur; det bibliska namnet är jom hakippurim – ordagrant "försoningarnas dag"), se . Detta är den heligaste dagen och har kommit att kallas Joma – Dagen.]
Herren (Jahveh) talade till Mose efter att Arons två söner [Nadab och Abihu] dött, när de offrade framför Herrens ansikte och dog [],
och Herren (Jahveh) sa till Mose:
Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [], framför nådastolen som är ovanpå arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovanpå nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se .]
Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
[Det finns många likheter mellan tio Guds budord och vad som tas upp i detta kapitel:
– Jag är Herren – , , , , , , , , , , , ,
– Ristade bilder –
– Guds namn –
– Sabbaten, älska Gud – ,
– Vörda föräldrar, älska din nästa –
– Mord –
– Äktenskapsbrott –
– Stöld – , ,
– Falskt vittnesbörd – ,
– Begär – ] Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
[ formar en stor kiasm med flera mindre sektioner. Temat har att göra med vem som står bakom fördömandet av synden: samhället eller Herren (Jahveh).
I beskrivs hur Guds straff riktas:
A Individen, v3-4
B Samhället, v5
A´ Individen, v6] Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) sa till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg så här till dem:
Ingen ska bli orenad bland er för någon död bland folket.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose talade det till Aron och till hans söner och till alla Israels söner.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
[Detta stycke gäller hela folket, se .]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
[Herrens (Jahvehs) högtider är mer än bara tillfällen att fira en fest. De högtider som omnämns här är Herrens egna, som han själv har instiftat, för att på ett särskilt sätt vid olika tillfällen under året få ha en extra intim gemenskap med oss som troende och delaktiga i blodsförbundet med Gud, se . Sabbaten är en högtidsdag som återkommer varje vecka medan de övriga högtiderna återkommer varje år.
Sabbaten handlar om att vi regelbundet behöver avsätta tid då vi släpper vardagens sysslor för att umgås med Gud mer tid än vad som är möjligt när vi också måste ha vårt fokus på vardagligt. Dessa omsorger är i sig själva något som Gud också vill att vi ska ägna oss åt men med sabbaten markeras att vårt umgänge med Gud själv är den viktigaste prioriteringen i våra liv.
De årliga högtiderna har, förutom det som vi i varje högtid ska påminna oss om, också samtliga en tydlig profetisk dimension som pekar mot något som Gud ska göra längre fram. De tre vårhögtiderna tillsammans med pingsten pekar på Messias första besök här på jorden. De har alla fått sin fullbordan i det som Jesus gjorde när han vandrade bland oss och när apostlarna fick fullborda pingstdagen. (Dessa högtider hade då firats i storleksordningen 1500 gånger.) De tre hösthögtiderna pekar profetiskt på det som vi fortfarande väntar på ska ske när Messias kommer tillbaka till jorden för andra gången.] Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
[För 5:e och sista gången i detta kapitel förekommer denna fras. Det är också 10:e och sista gången ordet "talar" används. Kapitlet är en motsvarighet till tio Guds ord i . Här återfinns tio Guds ord om högtiderna!]
Mose talade till Israels barn (söner) om Herrens (Jahvehs) högtider (avtalade möten på bestämda tider).
[Föregående kapitel handlade om årliga högtider, nu kommer en sektion som påminner om den pågående tjänsten i tabernaklet. Det finns även en koppling till oljan och säden som är produkter av skörden, som också är en del av firandet av högtiderna.]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och den israelitiska kvinnans son hädade Herrens (Jahvehs) namn och förbannade. Och de förde honom till Mose. Och hans mors namn var Shelomit, dotter till Divri, från Dans stam.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Herren (Jahveh) talade till Mose på berget Sinai och sa:
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) och undervisningen som Herren (Jahveh) har gjort mellan sig och Israels söner på berget Sinai genom Moses hand.
[Detta sista kapitel fokuserar på löften som ges till Herren (Jahveh). Kontexten här är speciellt inför bygget av tabernaklet, men gäller även andra löften. De löften som hanteras här är utöver de vanliga offren (). Detta var personliga löften (), som gavs till Herren som speciella tacksägelseoffer (; ; ; ; ; , ; ). Stycket börjar med människor (), följt av djur () och sist livlösa föremål ().]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Detta är befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som Herren (Jahveh) befallde (hebr. tsavah) Mose för Israels barn på berget Sinai.
Och Herren (Jahveh) talade till Mose i Sinai öken [], i mötestältet (tabernaklet – hebr. ohel moed), på den första dagen i den andra månaden [ijar – april/maj], det andra året [14 månader] efter att de kommit ut ur Egypten [tabernaklet hade varit uppsatt i en månad, se ], och sa:
Och Mose och Aron tog dessa män som var utpekade med namn
Så som Herren (Jahveh) befallde Mose, så gjorde han och räknade dem i Sinais öken.
Detta är de som räknades (blev mönstrade), de som räknades av Mose, Aron och Israels furstar. Furstarna var tolv män, var och en var en ledare för sin faders hus (stam).
Herren talade till Mose och sa:
Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahveh) befallt Mose, så gjorde de.
Och Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron och sa:
Men leviterna räknades inte bland Israels söner som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Så gjorde Israels söner enligt allt som Herren (Jahveh) befallt Mose. De slog läger under sina baner och de drog vidare [från lägerplats till lägerplats, och följde sina bestämda platser i ledet], var och en med sina familjer och med sina fäders hus.
Detta är Arons och Moses fortsatta historia (hebr. toledot) [detta är den 12:e toledot-enheten, se ]. Från den tid (i den dag – hebr bejom) då Herren (Jahveh) talade med Mose på Sinai berg.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Herren (Jahveh) talade till Mose i Sinai öken och sa:
Och Mose räknade dem efter Herrens (Jahvehs) ord, som han var befalld.
Och dessa som ska slå läger framför tabernaklet österut, framför mötestältet mot soluppgången, är Mose och Aron och hans söner, (de ska) hålla (sköta om, vakta, skydda) helgedomens angelägenheter och Israels söners angelägenheter, och en vanlig människa som kommer nära ska dödas.
Alla de som räknades av leviterna, som Mose och Aron räknade på Herrens (Jahvehs) befallning efter deras familjer, alla män från en månads ålder och uppåt, var 22000.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Räkna alla förstfödda män av Israels söner, från en månads ålder och uppåt, och ta antalet av deras namn.
Och Mose räknade, som Herren (Jahveh) befallt honom, allt förstfött bland Israels söner.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose tog frigivningssumman från dem som återstod av dem som var återlösta genom leviterna,
och Mose gav frigivningssumman till Aron och hans söner enligt Herrens (Jahvehs) ord, som Herren (Jahveh) befallde Mose.
Och Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron och sa:
Och Herren (Jahveh) talade till Mose och till Aron och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose och Aron och församlingens ledare räknade kehatiternas söner efter deras familjer och deras fäders hus,
Dessa är de som räknades av kehatiternas familjer, av alla dem som tjänstgjorde i mötestältet, som Mose och Aron räknade enligt Herrens (Jahvehs) befallning genom Moses hand.
Dessa är de som räknades av Gershons söners familjer, av alla dem som tjänstgjorde i mötestältet, som Mose och Aron räknade enligt Herrens (Jahvehs) befallning.
Dessa är de som räknades av Meraris söners familjer, som Mose och Aron räknade enligt Herrens (Jahvehs) befallning genom Moses hand.
Alla dessa som räknades av leviterna, som Mose och Aron och Israels ledare räknade efter deras familjer och efter deras fäders hus,
Enligt Herrens (Jahvehs) befallning utsågs de av Moses hand, var och en till sin tjänst och för sin börda, de var räknade som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Israels söner gjorde så och skickade dem utanför lägret. Som Herren (Jahveh) hade talat till Mose, så gjorde Israels söner.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
[Nasirlöften handlar om när någon vill tjäna Herren på ett speciellt sätt. Det hebreiska ordet nazir betyder "hängiven" och "överlåten". Löftet var tidsbegränsat, se . När det gäller Samuel () och Simson () gav deras mödrar dem ett livslångt nasirskap. Johannes Döparen omnämns i liknande termer, se . Utombibliska källor visar att nasirlöften var vanliga och fungerade som tacksamhetsoffer. Löftestiden var 30 dagar. Det var troligen ett sådant nasirlöfte Paulus gjorde i Korint, se ; . Stycket följer en kiastisk uppställning:
A. Introduktion,
B. Förbud,
C. Orening,
B´ Fullbordan,
A´ Summering, ]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och det skedde på den dagen att Mose fullbordade (avslutade, färdigställde) [plural!] hopsättningen (byggandet, resandet, ordagrant samlandet) [plural!] av tabernaklet (hebr. mishkan), och han smorde det och helgade det, och alla dess möbler, och altaret med dess redskap, och han smorde dem och helgade dem,
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose tog vagnarna och oxarna och gav dem till leviterna.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "De ska förevisa sina offer, varje ledare på sin dag, för invigningen av altaret."
Och när Mose gick in i mötestältet (hebr. ohel moed), för att han skulle tala med honom [Herren], då hörde han rösten tala till honom från ovanför locket på arken (nådastolen) som var ovanpå vittnesbördets ark, från mellan de två keruberna, och han talade till honom.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Aron gjorde så. Han tände lamporna så att de gav sitt sken framför ljusstaken (menoran) som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
Detta var arbetet med ljusstaken (menoran), drivet arbete i guld, från dess bas och till dess blommor, var det drivet arbete enligt det mönster som Herren (Jahveh) hade visat Mose, så gjorde han ljusstaken. []
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Därför gjorde Mose och Aron och hela församlingen av Israels söner mot leviterna i enlighet med allt det som Herren (Jahveh) befallt angående leviterna, så gjorde Israels söner med dem.
Därefter gick leviterna in och betjänade i mötestältet framför Aron och framför hans söner, som Herren (Jahveh) befallt Mose angående leviterna, så gjorde de mot dem.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Herren (Jahveh) talade till Mose i Sinai öken den första månaden det andra året efter att de kommit ut ur Egyptens land och sa:
Och Mose talade till Israels söner att de skulle fira påsken.
Och de firade påsk i den första månaden på den 14:e i månaden vid skymningen, i Sinai öken i enlighet med allt som Herren (Jahveh) befallt Mose [], så gjorde Israels söner.
Men där fanns några män som var orena genom en död mans kropp så att de inte kunde fira påsken på den dagen, och de kom inför Mose och inför Aron den dagen
Mose sa till dem: "Stanna här så att jag kan höra vad Herren (Jahveh) ska befalla om er."
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
[Refräng:]
På Herrens (Jahvehs) tilltal (mun – hebr. peh) slog de läger
och på Herrens (Jahvehs) tilltal begav de sig iväg.
De höll (vaktade, skyddade, bevarade) Herrens (Jahvehs) åläggande på Herrens (Jahvehs) tilltal genom Moses hand.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och de startade sin första vandring efter Herrens (Jahvehs) tilltal (mun – hebr. peh) genom Moses hand.
Och Mose sa till Chovav, midjaniten Roels son, Moses svärfar: "Vi vandrar till platsen om vilken Herren (Jahveh) har sagt 'Jag ska ge den till er,' följ du med oss och vi ska göra gott mot dig, för Herren (Jahveh) har talat gott över Israel."
– ׆ –
Och det hände, varje gång arken bröt upp, att Mose ropade:
"Stå upp (hebr. kumah, jfr ), Herre (Jahveh)!
Må dina fiender förskingras,
och må dina motståndare fly för dig!"
[De tre verben är desamma som i .]
Och folket ropade till Mose och Mose bad till Herren (Jahveh) och elden ebbade ut.
Och Mose hörde folket gråta, i sina familjer, varje man i sin tältöppning, och Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mycket, och Mose var missnöjd.
Och Mose sa till Herren (Jahveh): "Varför har du handlat illa med din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd (oförtjänt nåd – hebr. chen) i dina ögon, så att du har lagt bördan av hela detta folk på mig?
Herren (Jahveh) sa till Mose: "Samla åt mig 70 män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och som betjänar dem, och för dem till mötestältet så att de kan stå där med dig.
Mose sa: "Folket som jag är ibland är 600000 män på sina fötter, och ändå har du sagt: Jag ska ge dem kött, så att de kan äta en hel månad!
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Är Herrens (Jahvehs) hand för liten? Nu ska du se huruvida mitt ord kommer att ske för dem eller inte."
Och Mose gick ut och talade Herrens (Jahvehs) ord till folket och han samlade 70 män av folkets äldste och placerade dem runt omkring tältet.
En ung man sprang och berättade för Mose och sa: "Eldad och Medad profeterar i lägret!"
Och Josua, Nuns son, som var Mose tjänare från sin ungdom, svarade och sa: "Min herre Mose, tysta dem."
Men Mose sa till honom: "Är du avundsjuk för deras skull? Tänk om hela Herrens (Jahvehs) folk var profeter så att Herren (Jahveh) skulle ha lagt sin Ande över dem!" [; ; ]
Och Mose drog sig undan till lägret, han och Israels äldste.
Mirjam talade illa om Mose på grund av den kushitiska kvinna som han hade tagit till hustru, även Aron var med på detta. Mose hade nämligen tagit en kushitisk kvinna till hustru.
[Verbet "talade illa om" är i feminin form vilket gör det tydligt att det var Mirjam som ledde samtalet. Eftersom det rörde Mose val av fru, kan motivet ha varit avundsjuka. Kush är både ett namn och ett område. Kush var Chams son och barnbarn till Noa. Han befolkade de sydliga delarna av jorden. Områden som förknippas med Kush är norra Afrika, Nubien och Etiopien.]
De [både Mirjam och Aron] sa: "Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också." Herren hörde det [och kommer snart att svara dem].
Mose var en mycket ödmjuk människa, mer än någon annan på jorden.
[En extra bokstav är tillagd i ordet ödmjuk, nämligen den minsta hebreiska bokstaven jod, detta "grammatiska fel" förstärker att Mose verkligen var ödmjuk.]
Och Herren (Jahveh) talade direkt (omgående) till Mose och till Aron och till Mirjam: "Kom ut ni tre till mötestältet" och de tre kom ut.
Så är det inte med min tjänare Mose.
Han är betrodd i hela mitt hus.
Med honom talar jag mun mot mun,
öppet och inte i gåtor (fördolt, förtäckta ord)
och han ser Herrens (Jahvehs) skepnad.
Varför är ni då inte rädda (fruktar)
för att tala mot min tjänare, mot Mose?"
Och Aron sa till Mose: "Min herre, lägg inte synd på oss, jag ber dig, för att vi har betett oss dåraktigt och eftersom vi har syndat.
Då ropade Mose till Herren (Jahveh) och sa: "Gud (El) jag bönfaller dig, hela (bota) henne nu."
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte gömma sig i skam i sju dagar? Låt henne vara isolerad utanför lägret sju dagar, därefter ska hon föras in igen."
Därefter vandrade folket från Chatserot och slog läger i Parans öken.
"Låt män (hebr. enosh) gå ut och utforska (undersöka – hebr. tor) landet Kanaan, som jag har gett till Israels söner. [Målet med uppdraget var att rapportera om allt gott som fanns i landet.] Från var och en av fädernas stammar ska du sända en man (ordagrant "en man, en man" – hebr. ish ehad ish ehad) [], och alla ska vara ledare bland dem."
[Det hebreiska ordet för att utforska här (hebr. ) har en positiv innebörd att hitta det goda. De engelska orden "tour" och "tourism" och även vårt svenska ord "turism" kommer från detta ord som har kvar samma innebörd att utforska ett land och besöka de bästa platserna. Det finns andra hebreiska ord för att spionera och hitta svagheter (hebr. ), dock används inte det här, Mose visste att Gud gett dem landet. Männen som skickades ut förväntades komma tillbaka med goda rapporter på samma sätt som Noa hoppades att duvan han skickade ut skulle komma tillbaka med en god rapport att vattnet sjunkit undan, se . Det finns flera paralleller här. Duvan kom tillbaka med en ett friskt olivlöv och männen tog med vindruvor (se ). Det hebreiska ordet för duva (hebr. dor) är också snarlikt ordet tor. Ordet tor används 14 ggr i Fjärde Moseboken, och första gången är när Gud själv utser nästa (den bästa och mest lämpliga goda) viloplats för israeliterna, se .]
Av Gads stam Goel, Machis son.
[ och inleds båda med orden "detta" och "namn" i hebreiskan och fungerar som en ram i upplistningen. Av dessa tolv namn nämns bara Kaleb () och Josua (som här kallas Hosea, se ) som gav en god rapport på fler ställen i Bibeln. Namnet Kaleb kommer från hebr. kelev, ordet för hund, som i sin tur betyder "mot/nära hjärtat". Troligtvis i betydelsen att Kaleb var trogen. Josua nämns vid det namn han fått av Mose, se . Ordningsföljden i uppräkningen följer den i med den skillnaden att Sebulon är separerad från de andra sönerna av Leah i och "Josef stam" står för Josefs barn Efraim och Manasse i .]
Detta var namnen på de män som Mose skickade iväg för att utforska (undersöka) landet. Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua.
[Hosea (hebr. Hoshea) betyder "frälsning, räddning", och Josua betyder "Herren är frälsning och räddning". Detta stryker under att det inte är de själva utan Gud som skulle frälsa och rädda dem. Namnändringen på Josua från Hosea till Josua är på hebreiska endast ett tillägg av bokstaven jod i början. Det gör att inledningen på namnet Josua blir Jah, som är kortformen av Guds namn. Detta tolkar många rabbiner som att Mose insåg att Josua behövde mod och källan till mod och frimodighet är Gud. När Josua i samklang med sitt nya namn väljer att lita på Gud blir han också frimodig med Guds hjälp.]
Och de återvände från sitt utforskande (undersökning) av landet efter 40 dagar.
Amalek bor i Sydlandet (Negev) och hettiterna och jevusiterna och amoréerna bor i bergen, och kanaanéerna bor vid havet och längs Jordan."
Och alla Israels söner knotade mot Mose och mot Aron och hela församlingen sa till dem: "Vi kunde ha dött i Egyptens land, eller vi kunde ha dött i öknen!
Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten framför hela Israels söners församling.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de låta bli att tro på mig, trots alla tecken som jag har gjort bland dem?
Och Mose sa till Herren (Jahveh): "När egyptierna får höra, [och det kommer dom att göra] för du förde upp detta folk med din makt från dem [],
Och Herren (Jahveh) talade till Mose och till Aron och sa:
Och männen som Mose sänt att utforska landet [för att visa på allt gott som Gud gett, se ] och som, när de återvände, fick hela församlingen att knota (klaga) mot honom, genom att avlämna en ond rapport mot landet,
Och Mose talade dessa ord till Israels söner men folket sörjde mycket.
Men Mose sa: "Varför överträder ni nu Herrens (Jahvehs) befallning? Det kommer inte att lyckas (ni får ingen framgång).
Men de dristade sig till (oöverlagt och högmodigt beslutade de sig; ordagrant "de svällde" – hebr. afal) att gå upp på bergets topp, likväl lämnade inte Herrens (Jahvehs) förbundsark och Mose lägret.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och när ni av misstag inte gör alla dessa budord (tydliga befallningar) som Herren (Jahveh) har talat till Mose,
allt det som Herren (Jahveh) har befallt er genom Moses hand, från den dag då Herren (Jahveh) gav befallningar och vidare genom era generationer,
Och de som fann honom förde honom till Mose och Aron och till hela församlingen.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Mannen ska döden dö, hela församlingen ska stena honom med stenar utanför lägret."
Och hela församlingen förde ut honom utanför lägret och stenade honom med stenar och han dog som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
och de gjorde revolt mot (reste sig upp mot ansiktet på) Mose,
med män från Israels söner
– 250 män,
ledare i församlingen, utvalda män med gott rykte.
Och de församlade sig mot Mose och mot Aron och sa till dem:
"Ni tar på er för mycket, hela församlingen är helig, var och en av dem och Herren (Jahveh) är ibland dem.
Varför lyfter ni då upp er själva över Herrens (Jahvehs) församling?" [Deras påstående var delvis sant, se , men en revolt för att omkullkasta Guds utvalda ledarskap och prästerskap var något ont, se . Korach nämns först och var ledaren tillsammans med Datan och Aviram. Den sistnämnde On, nämns inte senare. Kanske drog han sig ur eller hade en mindre betydelsefull roll i upproret, se , .]
När Mose hörde det föll han ned på sitt ansikte.
Och Mose sa till Korach: "Lyssna jag ber er, Levi söner,
Och Mose sände efter Datan och Aviram, Eliavs söner men de sa: "Vi vill inte komma,
Och Mose blev mycket vred och sa till Herren (Jahveh): "Ta ingen hänsyn till deras offer, jag har inte tagit en åsna från dem, inte heller har jag skadat någon av dem."
Och Mose sa till Korach: "Var du och hela ditt sällskap inför Herrens (Jahvehs) ansikte, du och de och Aron i morgon,
Och de tog varje man sitt rökelsekar och lade eld på dem och lade rökelse ovanpå och stod i mötestältets öppning med Mose och Aron.
Och Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose steg upp och gick till Datan och Aviram och Israels äldste följde honom.
Och Mose sa: "Genom detta ska ni veta (vara intimt förtrogna med) att Herren (Jahveh) har sänt mig att göra allt detta arbete och att jag inte har gjort det av eget sinne (ordagrant: från mitt hjärta).
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
för att bli ett minnesmärke för Israels söner, för att göra slut på att ingen vanlig man som inte är Arons säd kan komma nära för att bränna rökelse inför Herrens (Jahvehs) ansikte, och inte förgås som Korach och hans sällskap, som Herren (Jahveh) talade till honom genom Moses hand.
Men på morgonen knotade (klagade) hela Israels söners församling mot Mose och mot Aron och sa: "Ni har dödat Herrens (Jahvehs) folk."
Och det hände när församlingen var samlad mot Mose och mot Aron att de såg mot mötestältet, och se, molnet täckte det och Herrens (Jahvehs) härlighet visade sig.
Och Mose och Aron kom till mötestältets ansikte (framför mötestältet).
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose sa till Aron: "Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret på det och lägg rökelse ovanpå, och bär det snabbt till församlingen och bringa försoning för dem, för det är en vrede som har gått från Herren (Jahveh), hemsökelsen (plågan) har börjat."
Och Aron tog det Mose hade talat och sprang in mitt i församlingen, och se, hemsökelsen (plågan) hade börjat bland folket, och han lade på rökelsen och bringade försoning för folket.
Och Aron återvände till Mose vid mötestältets öppning och hemsökelsen (plågan) upphörde.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose talade till Israels söner och alla deras ledare gav honom stavar, en för varje ledare efter deras fäders hus, 12 stavar och Arons stav var bland dem.
Och Mose lade upp stavarna inför Herrens (Jahvehs) ansikte i vittnesbördets tält.
Och det hände nästa morgon att Mose gick in i vittnesbördets tält och se, Arons stav för Levi hus hade grönskat och hade fått knoppar, utslagna blommor och mogna mandlar.
Och Mose förde ut alla stavarna från Herrens (Jahvehs) ansikte till Israels söner och de såg och tog varje man sin stav.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Lägg tillbaka Arons stav framför vittnesbördet, den ska bevaras (vaktas, skyddas) där som ett tecken till de rebelliska sönerna, för att det ska bli slut på deras knotande mot mig och de inte dör."
Så gjorde Mose, som Herren (Jahveh) befallt honom så gjorde han.
Och Israels söner talade till Mose och sa: "Se, vi förgås, vi är tillintetgjorda, alla är vi tillintetgjorda.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Herren (Jahveh) talade till Mose och till Aron och sa:
Och där fanns inget vatten till församlingen, och de samlade ihop sig mot Mose och mot Aron.
Och folket grälade med Mose och talade och sa: "Det hade varit bättre om vi hade förgåtts när våra bröder förgicks inför Herren (Jahveh).
Och Mose och Aron gick från församlingen till öppningen på mötestältet och föll ner på sina ansikten, och Herrens (Jahvehs) härlighet visade sig för dem.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose tog staven inför Herrens (Jahvehs) ansikte, som han befallt honom.
Och Mose och Aron samlade församlingen framför klippan och han sa till dem: "Lyssna nu ni upproriska, kan vi bringa fram vatten ur denna klippa?"
Och Mose lyfte upp sin hand och han slog klippan med sin stav två gånger [istället för att tala till den, se ], och rikligt med vatten forsade fram och församlingen och deras boskap drack. [Tidigare skulle Mose slå på klippan en gång, se . Jesus är klippan som redan är slagen en gång, se . Jesus liknas också med levande vatten, se .]
Och Herren (Jahveh) sa till Mose och till Aron: "Eftersom ni inte trodde mig och höll mig helgad i Israels söners ögon, därför ska ni inte föra denna församling in i det land som jag har gett dem."
[. Orsaken till straffet var otro och att han inte höll Gud helig i Israels ögon, se . Även uttrycket "vi" kan antyda att Mose och Aron tog det på dem att ansvara för miraklet och inte ärade Gud. Att själv slå på klippan talar också om att göra något i egen kraft, se . I allt detta som sker anas ilska och vrede från Moses och Arons sida, se . Även Miriams död, se , kan vara en orsak till Moses och Arons känslor, men det ska ändå inte få påverka hur de leder folket.]
Och Mose skickade budbärare till Edoms kung:
"Så säger din bror Israel, du känner till alla våndor som har drabbat oss,
Och Herren (Jahveh) talade till Mose och till Aron på berget Hor vid gränsen till Edoms land och sa:
Och Mose gjorde som Herren (Jahveh) befallt, och de gick upp på berget Hor inför hela församlingens ögon (i hela församlingens åsyn).
Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Elazar. Och Aron dog där på toppen av berget. Och Mose och Elazar kom ner från berget.
och folket talade mot Gud och Mose och sa: "Varför har du fört oss ut ur Egypten för att vi ska dö i öknen? Här finns varken vatten eller bröd att äta, och vi avskyr denna värdelösa manna."
Då kom folket till Mose och sa: "Vi har syndat, för vi har talat mot Herren (Jahveh) och mot dig. Be till Herren (Jahveh) att han tar bort ormarna från oss."
Mose bad för folket.
Herren (Jahveh) sa till Mose: "Gör en giftorm [en som liknar de ormar som plågar folket] och sätt upp den på en påle, och detta ska ske: När den som är ormstungen ser på den ska han leva."
Då gjorde Mose en kopparorm (orm av brons) och satte upp den på en påle. Om någon hade blivit biten (hebr. nashach) av en orm, så fick han leva om han tittade på kopparormen.
[Hebr. nechoshet används både om ren koppar och dess legeringar som gjorde metallen hårdare. Materialet som användes här var sannolikt brons (90% koppar och 10% tenn). Ordet för orm är (hebr. nachash) som har samma tre första bokstäver som ordet för koppar/brons (Nun, Het och ). Intressant är att enda skillnaden mellan orden är att koppar/brons har en fjärde bokstav – , som är en bild på ett kors! I liknas synden vid denna giftorm, den finns inte bara omkring oss utan har också bitit var och en av oss. Jesus gjordes till synd och bar den på korset, men den som ser upp på honom i tro blir frälst, se . Det hebreiska ordet för påle kan också översättas "baner" eller "fälttecken". Första gången det används är i där Herren kallas Jahveh Nissi – Herren är mitt baner. Detta sker efter Josuas seger över amalekiterna, då livet segrade över döden. På ett snarlikt sätt lyfte då Mose upp Guds stav i sina händer, när han bad på ett berg.]
Och därifrån till Beer [som betyder källa]. Det är källan (hebr. beer) om vilken Herren (Jahveh) sa till Mose: "Samla ihop folket och jag ska ge dem vatten."
Och Mose sände spejare till Jaazer och de tog dess byar och drev ut amoréerna som fanns där. [Jaazer var både namnet på regionen () och huvudstaden ().]
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Frukta inte för honom, för jag har gett honom i din hand, och hela hans folk och hela hans land. Och du ska göra mot honom som du gjorde mot amoréernas kung Sichon som bodde i Chesbon."
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Ta alla folkets ledare och häng upp dem till Herren (Jahveh) i solskenet, så att Herrens (Jahvehs) vrede kan vändas bort från Israel."
Och Mose sa till Israels domare: "Döda var och en sin man som har slutit sig till (förenat sig med) Peors Baal."
Och se, en man från Israels söner kom och förde till sina bröder en midjanitisk kvinna inför ögonen på Mose och inför ögonen på hela Israels församling, medan de grät vid dörren till mötestältet.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och det skedde efter plågan [i kapitel 25 med avgudadyrkan] att Herren (Jahveh) talade till Mose och till Elazar, prästen Arons son, och sa:
Och Mose och prästen Elazar talade med dem på Moabs slätt vid Jordan vid Jeriko och sa:
" [Ja, räkna alla män:] Från 20 års ålder och uppåt, som Herren (Jahveh) befallt Mose!"
[Nästan 38,5 år har gått sedan den första folkräkningen, se . Folkräkningen behövs för att kunna dela upp landet som de snart kommer att inta. Mirjam () och Aron () hade dött, och Mose var också gammal. Ordningen av uppräkningen följer den första räkningen i bokens inledning. Vid 20 års ålder var en man stridsduglig, se .]
Detta är Israels söner som kommit ut från Egyptens land:
Och Eliavs söner: Nemoel och Datan och Aviram. Dessa är den Datan och Aviram som utsågs av församlingen, som kämpade mot Mose och mot Aron i Korachs grupp, när de kämpade mot Herren (Jahveh) []
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Amrams hustru hette Jocheved, Levis dotter, som föddes till Levi i Egypten, och hon födde
Aron
och Mose
och deras syster Mirjam.
[Jocheved och Miriam är de enda kvinnorna som nämns i det levitiska släktträdet. Notera att det står att Jocheved födde barnen, ofta brukar annars bara fadern och sönerna nämnas i släktregistren. I sammanhanget står hur "Jocheved föddes till Levi" och "till Aron föddes", se . Se även ; ; . Ordet "föddes" kan också användas i betydelsen ättling till Levi. Ibland kan namn utelämnas i släktled, se t.ex. , .]
Dessa var de som räknades av Mose och prästen Elazar som räknade Israels söner på Moabs slätt vid Jordan, vid Jeriko.
Men bland dessa fanns inte en enda man (kvar) av dem som räknades av Mose och prästen Aron som räknade Israels söner i öknen Sinai [38 år tidigare, se ].
Och de stod inför Mose och inför prästen Elazar och inför ledarna och hela församlingen, vid öppningen till mötestältet och sa:
Mose förde fram deras ärende inför Herrens (Jahvehs) ansikte.
Och Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och om hans far inte har några bröder
då ska ni ge arvet till hans släkting, den i hans familj som står närmast och han ska besitta det.' Och det ska för Israels söner vara till en förordning (ordagrant "saker inristat"), ett påbud (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahveh) har befallt Mose."
[Det var viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Leviratäktenskapet fanns också till för att föra familjens släkt vidare, se . I ett samhälle där änkan annars skulle ha tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn.]
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Gå upp på Avarims berg [bergskedja nordost om Döda havet med toppen Nebo, se ] och se landet som jag har gett till Israels söner.
Och Mose talade till Herren (Jahveh) och sa:
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Ta Josua, Nuns son, en man i vilken är ande, och lägg dina händer på honom
Och Mose gjorde som Herren (Jahveh) befallt honom, och han tog Josua och ställde honom inför prästen Elazar och framför hela församlingen.
Och han lade sin hand över honom och han gav honom ett uppdrag, som Herren (Jahveh) talat genom Moses hand.
[Ett nytt stycke börjar här. Ordningen följer den i , men fokus här är speciellt prästernas uppgifter. När väl hela offertjänsten är i full gång kommer prästerna att offra 113 oxar, 32 baggar och 1086 lamm under ett år. Dessutom behövs över ett ton säd och tusentals liter olja och vin.]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose talade till Israels söner i enlighet med allt det som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och Mose talade till stamhövdingarna för Israels söner och sa: Detta är de ting om vilka Herren (Jahveh) har befallt.
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") som Herren (Jahveh) befallde Mose, mellan en man och hans hustru, mellan en far och hans dotter som är i sin ungdom i sin fars hus.
[Detta är det centrala stycket:]
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose talade till folket och sa: "Rusta männen hos er för strid, så att de kan dra ut mot Midjan, för att verkställa Herrens (Jahvehs) hämnd över Midjan.
Och Mose sände iväg dem till striden, 1000 från varje stam, och Pinchas, son till prästen Elazar, till striden med de heliga föremålen och trumpeten för stridssignal i sin hand.
Och de stred mot Midjan som Herren (Jahveh) befallt Mose och de slog (dödade) alla (Midjans) män.
Och de förde fångarna och bytet och det tillspillogivna till Mose och prästen Elazar och till Israels söners församling, till lägret på Moabs slätt som är vid Jordan mittemot Jeriko.
Och Mose och prästen Elazar och församlingens ledare gick ut för att möta dem utanför lägret.
Och Mose var vred på härhövitsmännen, ledarna för 1000 och ledarna för 100, som kom från striden.
Och Mose sa till dem: "Har ni räddat alla kvinnorna levande? [Ordagrant: "allt av kvinnligt kön".]
Och prästen Elazar sa till alla stridsmän som dragit ut i strid: "Detta är förordningen från undervisningen (instruktionerna, Torah) som Herren (Jahveh) har befallt Mose.
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose och prästen Elazar gjorde som Herren (Jahveh) befallde Mose.
Mose gav hyllningen, Herrens (Jahvehs) avskilda del, till prästen Elazar som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och av Israels söners halva, som Mose delat av från stridsmännen,
Och Mose tog från Israels söners halva var femtionde både av människor och djur och gav dem till leviterna som ansvarar för (vakar över och sköter om) Herrens (Jahvehs) tabernakel, som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Och härhövitsmännen, ledarna för 1000 och ledarna för 100, kom nära Mose,
och de sa till Mose: "Dina tjänare har räknat stridsmännen som var under vårt ansvar och inte en enda man bland oss saknas.
Och Mose och prästen Elazar tog guldet från dem och alla utsmyckade juveler.
Och Mose och prästen Elazar tog guldet från ledarna för 1000 och ledarna för 100, och förde in det i mötestältet som ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahvehs) ansikte.
Och Gads söner och Rubens söner kom och talade med Mose och prästen Elazar och ledarna för församlingen och sa:
Och Mose sa till Gads söner och Rubens söner: "Ska era bröder dra ut i strid och ni sitta här?
Och Mose sa till dem: "Om ni ska göra på detta sätt, om ni rustar er själva och går inför Herrens (Jahvehs) ansikte till striden,
Och Gads söner och Rubens söner talade till Mose och sa: "Dina tjänare ska göra som min herre har befallt.
Mose gav tydliga befallningar om dem till prästen Elazar och till Josua, Nuns son, och till huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar.
Och Mose sa till dem: "Om Gads söner och Rubens söner ska gå över Jordan med er, varje man rustad till strid inför Herren (Jahveh), och landet ska underkuvas inför er, så ska ni ge dem Gileads land som besittning,
Och Mose gav till dem, till Gads söner och till Rubens söner och till halva Manasse stam, Josefs son, Sichons kungarike, amoréernas kung, och Ogs kungarike, Bashans kung, landet med dess städer och deras gränser, liksom landets städer runt omkring.
Och Mose gav Gilead till Machir, Manasses son, och han bodde där.
Detta är Israels söners lägerplatser, vilka de passerade när de drog ut ur Egyptens land med sina härar under Moses och Arons hand.
Och Mose skrev ner deras vandring, lägerplats för lägerplats på Herrens (Jahvehs) befallning, och detta är deras lägerplatser på deras vandring.
Och Herren (Jahveh) talade till Mose på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Mose befallde Israels söner och sa: "Detta är landet där ni ska ta emot arvet genom lottkastning, som Herren (Jahveh) har befallt att ge till de nio stammarna, och till en halv stam,
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och Herren (Jahveh) talade till Mose på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sa:
Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:
Och ledarna för fädernas hus bland familjerna av Gileads söner, Machirs son, son till Manasse, från familjerna av Josefs hus kom nära och talade inför Mose och inför furstarna, huvudena för fädernas hus av Israels söner,
Och Mose befallde Israels söner enligt Herrens (Jahvehs) ord och sa: "Sönerna av Josefs stam har talat rätt.
Som Herren (Jahveh) befallde Mose så gjorde Tselofechads döttrar.
Detta är befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahveh) befallde (hebr. tsavah) Israels söner genom Moses hand, på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
Dessa är orden (hebr. devarim) som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen i Arava, mittemot Sof [troligtvis Aqabaviken (Röda havet) som också kallas Vasshavet; hebr. jam sof] mellan Paran och Tofel, och Laban och Chatsarot och Di-Zahav.
Och det hände i det 40:e året i den 11:e månaden [shvat – jan/feb; under regnperioden] på den första dagen i månaden [1406 f.Kr.] att Mose talade till Israels söner angående allt det som Herren (Jahveh) befallt dem,
På andra sidan Jordan i Moabs land tog Mose på sig (gjorde han ett medvetet viljebeslut) att förklara denna undervisning (hebr. torah) och sa:
Sedan avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, mot soluppgången (på östra sidan),
Och detta är undervisningen som Mose lade fram inför Israels söner.
Detta är vittnesbörden (stadgarna – hebr. edot) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat" – hebr. chuqim) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim) som Mose talade till Israels söner när de kom ut från Egypten,
på andra sidan Jordan i dalen mitt emot Beit Peor i amoréernas kung Sichons land, som bodde i Chesbon, som Mose och Israels söner slog när de kom ut ur Egypten.
Och Mose kallade på hela Israel och sa till dem:
Hör Israel förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag talar i era öron idag, så att ni lär er dem och gör dem.
[Kapitel 27-34 är det femte och det sista stora avsnittet i Femte Moseboken. Här finns de avslutande orden och uppmaningarna från Mose till folket och den avslutas med hans död. Den består av sju sektioner där den centrala är vädjan att lyda Gud, se .]
Mose och Israels äldste befallde folket och sa: "Håll (vakta, skydda) alla befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot), som jag har befallt (hebr. tsavah) er idag.
Och Mose och prästerna och leviterna talade till hela Israel och sa: "Var tyst och lyssna Israel! – Denna dag har ni blivit ett folk som tillhör (ägs av) Herren (Jahveh) er Gud (Elohim).
Och Mose befallde folket samma dag och sa:
Dessa är förbundets ord, som Herren (Jahveh) befallde Mose att skära med Israels söner i Moabs land, vid sidan av förbundet som han skar med dem vid Horeb (hebr. Chorev).
[I det hebreiska språkbruket skär man ett förbund. Det beror på att alla sådana förbund är blodsförbund. På svenska brukar vi använda uttrycket ingå förbund, men det blir missvisande då ett förbund som enbart ingås, utan blod, är en annan sorts förbund än blodsförbundet. Horeb är ett annat namn på berget Sinai. Det hebreiska namnet på Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.]
Och Mose kallade på hela Israel och sa till dem:
Ni har sett allt som Herren (Jahveh) gjorde inför era ögon i Egyptens land mot farao, och mot alla hans tjänare och mot hela hans land,
Sedan gick Mose och talade följande ord till hela Israel.
Sedan kallade Mose till sig Josua och sa till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahveh) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: 'sjuat sig själv', dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
Mose skrev ner denna undervisning (instruktion, Torah) och gav den till prästerna, Levis söner, som bar Herrens förbundsark [], och till de äldste i Israel.
Mose befallde dem och sa:
"I slutet av vart sjunde år [på hösten], på den bestämda tiden för sabbatsåret (hebr. shmita) [då odlingsmark ligger i träda och skulder avskrivs, se ], under lövhyddohögtiden [; ; ],
Herren sa till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva (positionera er) i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
Herren sa till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem.
Mose skrev denna sång samma dag och lärde ut den till Israels söner.
När Mose hade kommit till slutet av skrivandet av alla ord i boken med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och avslutat arbetet,
befallde Mose leviterna, som bar Herrens förbundsark [], och sa:
Mose talade orden i följande sång ända från början till slut inom hörhåll (i öronen) på hela Israels församling:
Och Mose kom och talade alla denna sångs ord i öronen på folket, han och Hosea [Josua], Nuns son. [Det var Mose som gav Hosea namnet Josua, se , .]
Och när Mose slutade att tala (ordagrant: fullbordade) alla dessa ord till hela Israel,
Herren (Jahveh) talade till Mose samma dag och sa:
Detta är välsignelsen som gudsmannen Mose välsignade Israels söner med innan han dog.
Mose anbefallde oss en undervisning (hebr. Torah),
ett arv för Jakobs församling.
Mose gick
[norrut] från öknen i Moab upp till berget
Nebo, som ligger
[på östra sidan om Jordanfloden] mitt emot Jeriko. Han gick upp på toppen
Pisga.
[En bergskam med flera toppar som ligger strax nordväst om berget Nebo.] Där visade Herren
(Jahveh) honom hela landet
[som han blivit lovad att få se ]:
[Mose står i mitten på den östra kanten av det land som ska bli Israels, och med början från norr till söder (i en halv cirkel i moturs riktning) visar Gud honom hela landet.] Gilead
[norrut längs med bergskammen] ända till
[staden] Dan
[i norr] Där i Moabs land dog Herrens tjänare Mose, precis som Herren (Jahveh) hade sagt.
Mose var 120 år när han dog, hans ögon var inte skumma, inte heller hade hans kraft avtagit. [Han dog vid full vigör.]
Och Israels söner begrät Mose på Moabs slätt i 30 dagar, så tog gråten och sorgen efter Mose slut.
[Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även .]
Och Josua, Nuns son, var full av vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom, och Israels hus lyssnade på honom och gjorde som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
Och det har aldrig uppstått (rests upp; funnits eller kommit) en profet i Israel lik Mose, som har känt (haft en intim relation med) Herren (Jahveh) ansikte mot ansikte [; ],
och vad gäller
den mäktiga handen [den stora kraften]
och den stora fruktan (skräck) [de väldiga gärningar]
som Mose visade framför ögonen på hela Israel (i hela Israels åsyn).
[Syftar både på den fruktan som kom över egyptierna i de tio plågorna som ökade i grad (), men även mottagandet av Torah på Sinai ().]
Och efter Moses, Herrens (Jahvehs) tjänares, död [omkring 1406 f.Kr., enligt judisk tradition 7:e adar (infaller ofta i mars) – efter 30 dagars sorgeperiod, se ] talade Herren (Jahveh) till Josua, Nuns son, Moses tjänare [öster om Jordanfloden på Moabs ökenslätter, se ].
["Och det skedde att efter" lyder den ordagranna inledningen till Josuas bok och det är en övergång från föregående boks sista kapitel där speciellt Moses död beskrivs, se . Första gången Josua nämns är när Mose utser honom att leda striden mot amalekiterna, se . Josua var också en av de tolv spejarna och Mose gav honom ett nytt namn, se , , . Han hade varit Moses tjänare alltifrån sin ungdom, se ; ; och utses också till Moses efterträdare, se .
Det har gått 38 år sedan Josua och Kaleb hade bespejat landet från Kadesh-Barnea, se . Då var Kaleb 40 år, se . Josua var troligtvis i samma ålder eller yngre (men över 20 år, se ) vilket gör att han nu är 60-78 år. Josua kommer att leva ytterligare 40 år och dö vid 110 års ålder, se .]
Han [Herren] sa [till Josua]:
Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner).
Varje plats där ni sätter er fot (ordagrant: som er fots sula trampar på) har jag gett er, som jag har talat till (lovat) Mose [].
Ingen (ingen man) ska kunna stoppa dig (stå dig emot) under alla dina livsdagar. Så som jag var med Mose, så ska jag också vara med dig [Josua]. Jag ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka) eller överge (lämna, släppa taget om) dig. [; , ; ]
Var bara stark (fast, säker, tapper) och mycket frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
[Samma fras som i och , men med adverbet "bara" och förstärkningen "mycket".]
Var noga med att beakta och följa (vaka över; se till att göra efter)
all den undervisning (hebr. Torah) som min tjänare Mose har gett (befallt) dig.
Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster [följ instruktionerna],
så kan du agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång]
vart du än går.
Kom ihåg ordet som Herrens (Jahvehs) tjänare Mose befallde er när han sa: "Herren er Gud (Jahveh Elohim) ger er vila och ska ge er detta land.
Era hustrur och era små ska förbli i landet som Mose gett er på andra sidan Jordan, men ni ska gå över före era bröder, alla mäktiga män rustade till strid, för att hjälpa dem,
till dess Herren (Jahveh) har gett era bröder vila, precis som ni har, och de också har intagit landet som Herren er Gud (Jahveh Elohim) ger dem, sedan ska ni återvända till era egna besittningar, som Herrens (Jahvehs) tjänare Mose gav er på andra sidan Jordan mot soluppgången (i öster)."
Som vi lyssnade till Mose i allt så ska vi lyssna till dig, om bara (under förutsättning att) Herren vår Gud (Jahveh Elohim) är med dig som han var med Mose.
Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
Prästerna som bar arken stod mitt i Jordan till dess allting var avslutat som Herren (Jahveh) befallde Josua att tala till folket, i enlighet med allt det som Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig att gå över.
Och Rubens söner och Gads söner och hälften av Manasse gick över beväpnade, framför Israels söner som Mose hade talat till dem.
På den dagen gjorde Herren (Jahveh) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
som Mose, Herrens (Jahvehs) tjänare, befallt Israels söner, som det är skrivet i boken med Moses undervisning [Torah – de fem Moseböckerna], ett altare av ohuggna stenar, varpå man inte använt något järn, och de offrade brännoffer till Herren på det och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer).
Och han skrev där på stenarna en avskrift (kopia) av Moses undervisning (hebr. Torah) som han skrev framför Israels söner.
[Mellan berget Gerizim och Ebal ligger staden Shechem. Ett altare har hittats på den norra sluttningen av berget Ebal vid utgrävningar av Adam Zertal 1980. Alldeles intill ligger också den plats där Abraham fick ett löfte om att hans avkomma skulle få detta land och där han byggde ett altare, se . I nämns "hela Israel" till skillnad från "Israel" här i . Ett möjligt scenario är att Josua och en mindre grupp med prästerna och de äldste är med i denna ceremoni vid altaret, sedan tar man med arken och går till den södra sidan av Ebal i dalen mellan Ebal och Gerizim där hela folket sluter upp.]
Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ebal. Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först.
Det fanns inte ett enda ord som Josua underlät att läsa, av allt det som Mose befallt, inför hela Israels församling och kvinnorna och barnen och främlingen som vandrade bland dem.
Och de svarade Josua och sa: "Eftersom det med säkerhet blev berättat (hebr. nagad nagad) för dina tjänare hur Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta.
Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahvehs) tjänare Mose befallt.
Som Herren (Jahveh) hade befallt sin tjänare Mose, så hade Mose befallt Josua och så gjorde Josua. Han lämnade ingenting ogjort av allt det som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
[Chatsor (även känd som Hasor eller Hazor) betyder slott/fästning på hebreiska. Den första utgrävningen skedde 1926, följt av en större expedition på 50-talet och 90-talet. Stadens yta var på hela 80 hektar med en övre och lägre del av staden. Här bodde vid den här tiden 15000 – 20000 invånare, tio gånger fler än i Jerusalem. Vid utgrävningarna 1992 hittades en inskription "till kungen Javin" som dateras till 1500-1600 f.Kr. Tidigare har en annan äldre inskription från 1700 f.Kr. hittats där också namnet Javin används. Troligtvis var Javin en titel, på liknande sätt som farao, kungen av Egypten, se . I lagret från denna tid hittas aska och stenar som krackelerat av hetta, vilket bekräftar att staden har bränts ner. Den typen av förstörelse har inte setts i utgrävningar i omkringliggande städer.]
För det var Herrens (Jahvehs) avsikt att förhärda deras hjärtan och komma mot Israel i strid för att de i grunden skulle förgöras. De hade ingen nåd (oförtjänt kärlek; favör) utan de skulle fördärvas som Herren (Jahveh) befallt Mose.
Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahveh) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar.
Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.
Mose, Herrens (Jahvehs) tjänare, och Israels söner slog dem och Mose, Herrens (Jahvehs) tjänare, gav det [landet öster om Jordan] som besittning till rubeniterna och gaditerna och halva Manasses stam [; ].
Med honom tog rubeniterna och gaditerna emot deras arv som Mose gav dem på andra sidan Jordan österut som Mose, Herrens (Jahvehs) tjänare, gav dem
hela Ogs kungarike i Bashan som regerade i Ashstarot och i Edreij, samma som Refaims kvarleva, för dem slog Mose och drev ut dem.
Och Mose gav till Rubens söners stam efter deras familjer.
och alla städer i låglandet och hela Sichons kungarike, amoréernas kung, som regerade i Cheshbon, som Mose slog med Midjans ledare, Evi och Rekem och Tsor och Chor och Reva, Sichons furstar som bodde i landet,
Och Mose gav till Gads stam till Gads söner efter deras familjer.
Och Mose gav arv till halva Manasse stam och det var för hälften av Manasses söner efter deras familjer.
Detta är arvet som Mose fördelade på Moabs slätt bortom Jordan vid Jeriko österut.
Men till Levi söner gav Mose inget arv. Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), är deras arv, som han talat till dem.
med lotten för arvet som Herren (Jahveh) befallt genom Moses hand för de nio stammarna och för den halva stammen.
För Mose hade gett arvet till de två stammarna och den halva stammen bortom Jordan, men till Levi gav han inget arv bland dem.
Som Herren (Jahveh) befallt Mose, så gjorde Israels söner och de fördelade landet.
[Leviterna får inget eget område, bara städer bland de andra stammarna. Leviter kunde dock äga egen mark för sin försörjning, se ; ; .]
[I det kiastiska mönstret hör detta stycke ihop med där Josua, på samma sätt som Kaleb här, får sin belöning för händelserna vid Kadesh-Barnea.]
Då kom Juda söner nära Josua i Gilgal och Kaleb, Jefunnes son, kenisiten, sa till honom: "Du känner till (är intimt förtrogen med) de ting som Herren (Jahveh) talade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kadesh-Barnea.
40 år gammal var jag när Mose, Herrens (Jahvehs) tjänare, sände mig från Kadesh-Barnea för att bespeja landet och jag kom tillbaka till honom med ord som de var i mitt hjärta.
Och Mose svor på den dagen och sa: 'Sannerligen, landet som dina fötter har trampat på ska vara ett arv till dig och till dina söner för evigt, eftersom du helhjärtat följde Herren min Gud (Jahveh Elohim).'
Och nu, se Herren (Jahveh) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahveh) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
Ändå är jag lika stark idag som jag var den dag då Mose sände iväg mig. Som min styrka (kraft) var då så är min styrka (kraft) nu till att strida och till att gå ut och till att komma in.
Och de kom nära framför prästen Elazar och framför Josua, Nuns son, och inför ledarna och sa: "Herren (Jahveh) befallde Mose att ge oss ett arv bland våra bröder." Därför, efter Herrens (Jahvehs) befallning, gav han dem ett arv bland deras fars bröder.
Men leviterna har ingen del ibland er eftersom Herrens prästämbete är deras arv, och Gad och Ruben och halva Manasse har tagit emot sina arv på andra sidan Jordan, österut, som Herrens (Jahvehs) tjänare Mose gav dem."
Tala till Israels söner och säg: "Utse åt er fristäderna som jag har talat till er om genom Moses hand [; ; ],
och de talade till dem i Shilo i Kanaans land och sa: "Herren (Jahveh) befallde genom Moses hand att ge oss städer att bo i med öppet land runtomkring för vår boskap."
Och Israels söner gav genom lotten dessa städer till leviterna med öppet land runtom dem, som Herren (Jahveh) befallt genom Moses hand.
och sa till dem: "Ni har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) allt som Herrens (Jahvehs) tjänare Mose har befallt er och har lyssnat till min röst i allt som jag befallt er,
Nu har Herren er Gud (Jahveh Elohim) gett vila till era bröder, som han talade till dem. Vänd nu därför tillbaka och gå till era tält i landet där ni har er besittning, som Herrens (Jahvehs) tjänare Mose gav till er på andra sidan Jordan.
Men var bara mycket noggranna med (vaka över er själva) att göra befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) och undervisningen (hebr. Torah) som Herrens (Jahvehs) tjänare Mose har befallt (hebr. tsavah) er, att älska Herren er Gud (Jahveh Elohim) och vandra på alla hans vägar och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och hålla (klänga, klistra sig) fast vid honom och tjäna honom med hela ert hjärta och med hela er själ (person)." []
Och till halva Manasse stam hade Mose gett arv i Bashan, men till den andra halvan gav Josua bland deras bröder bortom Jordan västerut. När Josua sände iväg dem till deras tält välsignade han dem,
Så återvände Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam och lämnade Israels söner. De gick ut från Shilo, som är i Kanaans land, för att gå till Gileads land [öster om Jordanfloden], till landet för sina besittningar som de intagit enligt Herrens (Jahvehs) befallning genom Moses hand. []
Därför ska ni vara mycket starka (fasta, säkra, tappra) och hålla (vakta, skydda, bevara) och göra allt som är skrivet i boken med Moses undervisning (hebr. Torah), så att ni inte viker av därifrån till höger eller till vänster,
Och jag sände Mose och Aron, och jag plågade Egypten i enlighet med allt som jag gjorde i dess mitt, och därefter förde jag ut er.
Och keniterna, Moses svärfars söner [], gick upp från Palmstaden [i vanliga fall Jeriko (), men kan syfta på någon annan stad här] med Juda söner till Juda öken som är söder [ordagrant: "Negev"] om Arad, och de gick och bodde med folket.
Och de gav Hebron till Kaleb, som Mose hade talat, och de drev ut därifrån Anaks tre söner [; ; ].
De var där för att pröva Israel genom dem för att veta om de lyssnar till Herrens (Jahvehs) befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som han befallt (hebr. tsavah) deras fäder genom Moses hand.
Chever, keniten, hade isolerat sig från keniterna, från Chovavs söner, Moses svärfar, och han slog ner sitt tält så långt bort som Elon-Betsananim, som ligger vid Kedesh.
Samuel sa då till folket:
"Det är Herren (Jahveh) som har valt (ordagrant gjort) Mose och Aron, och som fört era fäder upp ur Egyptens land.
När Jakob kommit till Egypten [, ] då ropade era fäder till Herren (Jahveh) och Herren (Jahveh) sände Mose och Aron som förde ut era fäder från Egypten, och de lät er bo på denna plats.
och var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) Herren (Jahveh) din Guds (Elohims) vägar så att du vandrar på dem till att hålla (vakta, skydda, bevara) hans förordningar (ordagrant "saker inristat"), hans budord (tydliga befallningar) och hans påbud (bindande juridiska beslut) och hans stadgar (vittnesbörd, Guds grundläggande regler) i enlighet med allt som är skrivet i Moses undervisning, för att du ska ha framgång i allt som du företar dig och vart du än vänder dig,
Det fanns ingenting kvar i arken förutom de två stentavlorna som Mose lade dit vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], när Herren (Jahveh) skar förbund med Israels söner, när de kom ut från Egyptens land. [Det hebreiska ordet för Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.]
För du har avskilt dem från alla jordens folk, till att vara ditt arv som du har talat genom din tjänare Moses hand när du förde ut våra fäder ur Egypten, Herrarnas Herre (Adonaj Jahveh)."
"Välsignad är Herren (Jahveh) som har gett vila (betyder även ro och tröst – hebr. menocha) till sitt folk Israel i enlighet med alla sina ord (löften), inte ett enda ord som han talat har misslyckats (inget löfte har uteblivit, alla ord har blivit som de talats), som han talade genom sin tjänare Moses hand.
Men han dödade inte sönerna till mördarna i enlighet med det som är skrivet i boken med Mose undervisning, som Herren (Jahveh) befallde och sa: "Fäderna ska inte dödas för sina söners skull, inte heller ska sönerna dödas för sina fäders skull. Utan var och en ska dödas för sina egna överträdelser." []
Han tog bort de höga platserna och bröt sönder pelarna och högg ner aserorna [pålar för avgudadyrkan] och han bröt i bitar kopparormen som Mose hade tillverkat [], för till dessa dagar hade Israels söner offrat till den och den kallades Nechushtan.
För han klängde sig fast vid Herren (Jahveh) och vände inte från att följa efter honom och höll (vaktade, skyddade, bevarade) hans befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som Herren (Jahveh) befallt (hebr. tsavah) Mose.
eftersom de inte lyssnade på Herrens (Jahvehs), sin Guds (Elohims), röst [och lydde honom], utan överträdde hans förbund, allt det som Mose, Herrens (Jahvehs) tjänare, befallde. De ville inte lyssna och de ville inte göra.
jag ska inte längre låta Israels fötter vandra iväg [som flyktingar] ut från landet som jag gett deras fäder, om de bara håller fast vid (vaktar, skyddar, bevarar) och gör allt som jag befallt dem och till all undervisning (hebr. Torah) som min tjänare Mose befallt dem."
Och det fanns ingen kung som var som han före honom, som vände om till Herren (Jahveh) med hela sitt hjärta och med hela sin själ och med hela sin mera (kraft) till hela (i enlighet med) Mose undervisning, och ingen efter honom som reste sig på samma sätt.
Amrams barn var Aron, Mose och Mirjam.
Arons söner var Nadav, Avihu, Elazar och Itamar.
Men Aron och hans ättlingar skötte offren på brännofferaltaret och rökelsealtaret.
De ombesörjde allt i det allra heligaste och bringade försoning åt Israel, alldeles så som Mose, Guds tjänare, hade befallt.
Och som Mose hade befallt i enlighet med Herrens (Jahvehs) ord bar nu leviterna Guds (Elohims) ark med stänger som vilade på deras axlar.
Herrens tabernakel, som Mose hade låtit göra i öknen, stod vid den tiden tillsammans med brännofferaltaret på offerhöjden i Givon.
Då ska du ha framgång, om du noggrant följer de stadgar och föreskrifter som Herren befallde Mose att lägga på Israel. Var stark och frimodig, var inte rädd eller modlös.
Amrams söner var:
Aron och Mose.
Aron blev tillsammans med sina söner för evigt avskild och helgad till det allra heligaste, till att för evigt tända rökelse inför Herren (Jahveh) och tjäna och välsigna i hans namn för evigt,
men gudsmannen Moses söner räknades till Levi stam.
Moses söner var:
Gershom och Elieser.
var Shebuel, son till Gershom, son till Mose, överuppsyningsman över skatterna.
Sedan begav han sig med hela församlingen till offerhöjden i Givon [strax norr om Jerusalem, se ], för där stod Guds uppenbarelsetält som Herrens tjänare Mose hade gjort i öknen.
I arken fanns inget annat än de två tavlor [även manna och Arons stav, se ; ; ] som Mose hade lagt dit vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], när Herren skar förbund med Israels barn efter att de dragit ut ur Egypten. [Det hebreiska ordet för Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.]
Varje dag offrade han enligt Moses befallning de bestämda offren för den dagen, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre gånger om året: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden.
Tillsynen av Herrens (Jahvehs) hus lade Jojada i händerna på de levitiska prästerna, som David hade indelat i klasser för tjänstgöringen i Herrens (Jahvehs) hus, till att offra brännoffer åt Herren (Jahveh), så som det var föreskrivet i Mose undervisning (hebr. Torah), med jubel och sång efter Davids föreskrifter.
Då kallade kungen till sig översteprästen Jojada och sa till honom: "Varför har du inte sett till att leviterna driver in från Juda och Jerusalem den avgift till vittnesbördets tabernakel som Herrens tjänare Mose har pålagt Israels församling?
Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds tjänare Mose hade ålagt Israel i öknen skulle erläggas åt Herren (Jahveh).
Men deras barn dödade han inte, utan gjorde som det stod skrivet i Mose undervisning där Herren hade befallt: "Föräldrar ska inte dö för sina barns skull, och barn ska inte dö för sina föräldrars skull. Var och en ska dö genom sin egen synd." []
De inställde sig till tjänstgöring på sina platser, så som det var föreskrivet för dem i gudsmannen Moses undervisning (hebr. Torah). Prästerna stänkte med blodet, som de hade tagit emot av leviterna.
Jag ska inte mer låta Israel vandra bort från det land som jag har bestämt åt era fäder, om de bara håller fast vid och följer allt jag befallt dem efter den undervisning (hebr. Torah) och de förordningar (ordagrant: saker inristat) och påbud (bindande juridiska beslut), som de har fått genom Mose."
När de tog ut pengarna som hade flutit in till Herrens (Jahvehs) hus, fann prästen Hilkia (hebr. Chilqijaho) Herrens (Jahvehs) Torah-rulle som hade blivit given genom Mose.
Slakta påskalammet och helga er och tillaga det för era bröder. Gör efter Herrens (Jahvehs) ord genom Mose."
Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt folket efter deras familjer, för att de skulle offra dem åt Herren (Jahveh), så som det var föreskrivet i Mose bok. På samma sätt gjorde de också med tjurarna.
Då stod Jotsadaks son Jeshoa upp och hans bröder, prästerna, och Serubbabel, Shealtiels son, och hans bröder, och de byggde altaret för att offra brännoffer till Israels Gud (Elohim) som det står skrivet i gudsmannen Moses undervisning.
De insatte prästerna efter deras skiften och leviterna efter deras avdelningar [exakta detaljer ges i ] till att förrätta Guds tjänst i Jerusalem, så som det var föreskrivet i Moses bok.
[Här avslutas den arameiska sektionen som började i , är på hebreiska.]
Denne Esra kom upp från Babylon. Han var skriftkunnig i Moses undervisning (hebr. ) som Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), hade gett. Kungen garanterade honom allt han bad om, eftersom Herren (Jahveh) hans Guds (Elohims) hand var över honom.
Vi har uppfört oss mycket bedrägligt mot dig [Gud] och har inte hållit dina befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) och förordningar (hebr. chuqim), och inte följt dina påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim), som du befallt (hebr. tsavah) Mose, din tjänare.
Jag ber dig, kom ihåg orden som du befallde Mose, din tjänare, när du sa:
Om ni är förrädiska och otrogna
ska jag förskingra er bland folken.
Allt folket samlades som en man på den öppna platsen framför Vattenporten. De talade till Esra, den skriftlärde, att han skulle ta fram boken (skriftrullen) med Moses undervisning, som Herren (Jahveh) hade fastställt för Israel.
De fann det skrivet i undervisningen (hebr. Torah) att Herren genom Mose hade befallt att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i 7:e månaden [15:e-22:a tishri, infaller i sept/okt, se ],
Du gav dem kunskap om din heliga sabbat [; ]
och gav dem befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot),
förordningar (hebr. chuqim)
och undervisningen (Torah – de fem Moseböckerna),
som du befallt (hebr. tsavah) dem,
genom din tjänare Moses hand.
ansluter sig till sina ledande bröder och lovar dyrt och heligt att leva efter Guds undervisning (hebr. Torah), som gavs genom Guds tjänare Mose, och att hålla fast vid och följa alla Herrens, vår Herres (Jahvehs), budord (hebr. mitzvot), påbud (hebr. mishpatim) och stadgar (förordningar; ordagrant "saker inristat" – hebr. ).
Den dagen läste man ur Moses bok för folket. Där fann man skrivet [] att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling,
Du ledde ditt folk som en fårhjord (flock av småboskap)
med Moses och Arons hand.
[Frågan "Hur länge?" binder ihop bok tre och fyra, se och . Psalm 90 är den enda psalmen som anger Mose som författare. Moses sång finns nämnd i . Titeln gudsman används om Elia, Elisha och Mose. Sången ramas in av Herren (Jahveh) och Gud (Elohim), se och .
Författare: Mose
Citeras: citeras i
Struktur:
1. Lovprisning till den evige Guden,
2. Kom ihåg hur kort livet är,
3. Guds vrede,
4. En upprättad relation, ] En bön av gudsmannen Mose (Moshe). [ formar en kiasm som ramas in av "du", följt av generation/evighet och centralt jorden.]
Du, Herre (Adonaj), har varit vår tillflyktsplats
från generation till generation.
Mose och Aron var bland hans präster,
och Samuel bland dem som ropar (höjer sina röst i bön) till hans namn.
De ropade (höjde sina röster i bön) till Herren (Jahveh)
och han svarade dem.
[, ; ; ; , ; ; ]
Han visade sina vägar för Mose [],
sina gärningar för Israels folk.
[Vägar visar på förtrolighet och en nära relation.]
Han sände Mose,
sin tjänare och Aron som han utvalt. []
De var avundsjuka på Mose i lägret
och på Aron, Guds (Jahvehs) helige.
Därför sa han [Gud] att han skulle förgöra dem.
Om inte Mose, hans utvalde,
hade ställt sig framför honom i gapet
för att avvända hans vrede, skulle han ha förgjort dem. [; ]
Vid Merivas vatten framkallade de hans vrede [; ]
och Mose fick bekymmer på grund av dem.
Då kom hans folk ihåg de gamla dagarna,
Moses dagar.
Var är han som drog upp dem ur havet
med herdarna över hans hjord?
Var är han som placerade
sin helige Ande i deras mitt?
Vad fick hans härliga arm
att vandra vid Moses högra hand?
Som delade vattnet framför dem,
för att ge honom ett evigt namn?
Och Herren (Jahveh) sa till mig [Jeremia]: Trots att Mose och Samuel stod inför mitt ansikte, kan inte min själ vara vänd mot detta folk, kasta bort dem från mitt ansikte och låt dem vandra iväg.
Hela Israels folk övergav din undervisning (korsade en gräns) och vek av [bort från din väg], och vägrade lyda (lyssna till din röst). Det är anledningen till den förbannelse och ed som står i Mose, Guds tjänares, undervisning (hebr. Torah) [], eftersom vi har syndat mot dig.
Just precis som det står skrivet i Mose undervisning (hebr. Torah), kom allt detta onda (denna olycka) över oss. Trots detta har vi ännu inte försökt försona oss med Herren vår Gud. [Ordagrant 'blidka hans ansikte', att vända sitt ansikte mot någon är ett tecken på favör och välvilja.] Vi har inte vänt oss bort från (slutat med) våra missgärningar (synder) och börjat söka (fråga efter, lyda) din sanning [dina levnadsregler och din moral i din undervisning].
För jag förde dig upp och ut ur Egyptens land
och återlöste dig, ut ur slavhuset (slaveriet)
och jag sände Mose,
Aron och Mirjam framför dig.
Kom ihåg (tänk på) min tjänare Moses undervisning (hebr. Torah) [de fem Moseböckerna med instruktioner] som jag gav honom befallning om på Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], förordningarna (ordagrant "saker inristat" – hebr. chuqim) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim) för hela Israel.
[Ordet Chorev delar rot med ordet för torr/öde (hebr. charev) vilket beskriver området kring Sinai berg. Ordet delar även rot med ordet cherev som betyder svärd. Det får en djupare innebörd då vi vet att Guds ord beskrivs som ett svärd () och det förbund som skars här, se .]
Jesus sa till honom: "Se till att du inte berättar detta för någon, men gå och visa upp dig för prästen och frambär den offergåva som Mose har föreskrivit [för ditt helande, se ], som ett vittnesbörd för dem."
[Detta är det första av flera tillfällen där Jesus uppmanar den som blivit helad att inte berätta detta, se ; ; ; . Här är troligtvis anledningen att mannen ska följa lagen. En annan orsak är att uppmärksamheten kring undren skulle leda till att folket ville göra Jesus till kung med våld, se . Det sker vid flera tillfällen och tvingar honom att dra sig undan till öde platser, se ; .]
Plötsligt fick de se Mose och Elia samtala med honom.
Då började Petrus tala, och sa till Jesus: "Det är underbart (gott, ärofyllt) att få vara här! Om du vill så ska jag göra tre hyddor. En åt dig, en åt Mose och en åt Elia."
[I står det också att "Petrus inte visste vad han sa." Det är möjligt att han anknyter till lövhyddohögtiden, sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se . Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under sukkot, se t.ex. , , , .]
De frågade: "Varför har då Mose befallt mannen [i ] att ge henne ett skilsmässobrev och skilja sig (skicka i väg henne)?"
[Det är inte helt tydligt vad "motbjudande" i syftar på. Vissa ansåg att vad som helst hos hustrun som orsakade mannen obehag var "motbjudande" och skäl nog för skilsmässa, medan de striktare menade att det handlade om sexuell otrohet. Andra hävdade att ordvalet, tillsammans med gör att det inte kan syfta på otrohet i äktenskapet, eftersom detta ju bestraffades med stening, se t.ex. där man vill stena en kvinna som begått äktenskapsbrott. I så fall handlar skilsmässobrevet som Mose syftar på om sexuell synd före äktenskapet under trolovningen, vilket var fallet i när Josef trodde att Maria varit otrogen.]
Han svarade: "Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från begynnelsen var det inte så.
"Lärare, Mose har sagt:
Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
och skaffa efterkommande åt brodern.
[En korrekt sammanfattning av , som garanterar en barnlös änkas försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det latinska ordet "levir", som betyder svåger. Seden fanns redan innan Mose fick Guds bud och instruktioner på Sinai berg, se ; .]
"De skriftlärda och fariséerna har satt sig [och sitter än] på Mose stol [för att undervisa från Moseböckerna och utöva auktoritet].
och sa: "Säg ingenting till någon, men gå och visa upp dig för prästen [i Jerusalem] och ge det offer för din rening som Mose har bestämt. Det blir ett vittnesbörd för dem." []
Mose har ju sagt [i ett av de tio budorden, se ; ]:
'Hedra (värdesätt, respektera) din far och din mor'
och [där överträdelsen av detta bud beskrivs i ]:
'Den som smädar (förbannar) sin far eller mor ska döden dö.'
Sedan visade sig Elia för dem tillsammans med Mose, och de samtalade med Jesus.
[Sex dagar efter Petrus ord att Jesus är Messias, se , får tre av hans lärjungar se hur Jesu mänskliga natur förbleknar och Jesu gudomlighet skiner igenom. Mose och Elia representerar Gamla testamentet. Tillsammans bekräftar de att Jesus är den som uppfyller undervisningen (Torah) och profeternas löften.]
Petrus svarade [trots att ingen frågat honom, han avbröt deras konversation] och sa till Jesus: "Mästare, det är gott (underbart) för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor [han syftade antagligen på de hyddor som man byggde under firandet av lövhyddohögtiden], en för dig, en för Mose och en för Elia."
Han svarade: "Vad har Mose befallt er?"
De svarade: "Mose tillät en man att skriva ett skilsmässobrev och skilja sig från henne." []
"Lärare, Mose har sagt:
Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
och skaffa efterkommande åt brodern.
[En korrekt sammanfattning av , som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan innan Mose fick Guds bud och instruktioner på Sinai berg, se .]
Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok [, som var den del av Bibeln de trodde på] om [den brinnande] törnbusken, hur Gud sa till Mose: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?'
[Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet, se . Det svenska ordet "oren" har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om Torah-rullen. Händerna på den som rör vid den "orenas". Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro.] När tiden kom för deras rening enligt
Mose undervisning
[40 dagar efter födseln för en pojke, se ] tog de Jesus till
Jerusalem [7 km norr om Betlehem] för att bära fram honom inför Herren –
Jesus förbjöd honom att tala om det för någon
[som han skulle möta på vägen till templet i Jerusalem] och sa: "Gå och visa dig för prästen och ge det offer för din rening som
Mose har bestämt
[]. Det blir ett vittnesbörd för dem."
[Markus berättar hur mannen inte lydde Jesu uppmaning, se .]Plötsligt var där två män som samtalade med honom. Det var Mose och Elia
När männen var på väg att skiljas från honom sa Petrus till Jesus: "Mästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han sa.
[Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till lövhyddohögtiden, sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se . Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under sukkot, se t.ex. , , , .]
Men Abraham sa: 'De har Mose och profeterna, de kan lyssna till [och lyda] dem.'
Abraham sa till honom: 'Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så kommer de inte bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.' "
[Det största vittnesbördet någon kan få är Guds ord. Ett mirakel ger uppmärksamhet, men det är Guds ord som frälser. Även om den rike mannen inte namnges är det fariséerna som identifieras med den rike mannen. Översteprästen bar en purpurfärgad dräkt och var klädd i linne, se . När Jesus berättade detta var Kaifas överstepräst, han tjänstgjorde 18-35 e.Kr. Hans svärfar, Hannas, hade just fem söner som han gjorde till överstepräster, se . Lasarus har ibland förknippats med Marta och Marias bror, men det är troligen inte samme person, se . Det finns dock en koppling mellan namnet Lasarus och Abraham. Namnet Lasarus kommer från det hebreiska namnet Elieser som betyder: "en som Gud hjälper". Elieser var Abrahams trogne tjänare, se . På samma sätt som man förväntade sig att Abrahams gode tjänare Elieser skulle komma till samma boningsplats som sin mästare efter döden, kommer den rättfärdige tiggaren också dit. Jesus säger inte om detta är en liknelse eller en berättelse och det finns olika tolkningar, men det vi vet är att Jesus inte skulle tala osanning eller lära ut falska läror. Några slutsatser:
Vad vi gör i detta liv får konsekvenser efter döden. Vi ska hjälpa de fattiga. Jesus använder sig av ett dåtida begrepp, "Abrahams sida", men ändrar vissa detaljer. Det svenska ordet lasarett har sitt ursprung från det bibliska namnet Lasarus.]
De sa:
"Lärare, Mose har gett oss föreskriften att
om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
och skaffa efterkommande åt brodern.
[En korrekt sammanfattning av , som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det hebreiska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan innan Mose fick Guds bud och instruktioner på Sinai berg, se ; .]
Att de döda uppstår har Mose helt klart visat (han har uppenbarat något som är dolt) i berättelsen om törnbusken []. Här kallar Mose Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud [trots att de inte levde här på jorden då Mose sa detta].
Sedan började han från början med
Moseböckerna och gick vidare genom alla profeterna och förklarade för dem vad som står om honom i Skrifterna.
[Några av de referenser som Jesus tog upp var kanske:
– Berättelsen som inom judendomen kallas Akedah – "bindandet" av Isak (hebr. ). Här finns många profetiska skuggbilder mellan Isak och Jesus. Abraham förde sin ende son Isak till Moria berg, vilket är samma plats som tempelberget i dagens Jerusalem dit Fadern förde sin ende Son Jesus. Isak bar själv veden, Jesus bar korset; båda var i 30-årsåldern; en bagge fastnade med huvudet i ett törnsnår och fick bli ett ställföreträdande offer, Jesus kröntes med en törnekrona och dog en ställföreträdande död för hela mänskligheten.
– Påskhögtiden instiftas. Klockan tre på eftermiddagen offrades det felfria ettårslammet, samma klockslag som Guds Lamm dog på korset.
– som talar om syndabocken som tog Israels skuld på sig och skickades ut i vildmarken.
– kopparormen i öknen, se .
– där det sägs att förbannad är var och en som hängs upp på trä, se .
– Han var föraktad, förtrogen med lidande, genomborrad, bar våra överträdelser, lagd i en rik mans grav, osv.]Sedan sa han till dem: "Detta är vad jag sa till er när jag ännu var hos er, att allt som står skrivet om mig i Mose undervisning [Torah – gr. nomos], hos profeterna och i psalmerna måste uppfyllas."
för undervisningen (Torah – gr. nomos) gavs genom Mose [],
nåden och sanningen kom genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [Guds utvalde, se ].
[Det finns ingen motsättning mellan Mose och Jesus eller mellan undervisningen i GT och "nåden och sanningen". Gud förmedlar sin nåd genom dem båda. De är båda gåvor och blir "gåva på gåva". Det finns en fin koppling till där frasen "rik på nåd och sanning" används. Vid detta tillfälle visade Gud på ett konkret sätt sin nåd mot Mose och israeliterna genom att förnya sitt förbund med en ny uppsättning stentavlor – redan när Moseböckerna gavs var det i nåd! Johannes visar nu hur Jesus fullbordar löftet som gavs där om "nåd mot tusenden". Jesus fullkomnar Skriften, se . Den som älskar Jesus följer också budorden, se .]
Filippus sökte upp Natanael och sa till honom: "Vi har sökt och funnit honom som
Mose har skrivit om i undervisningen
(Torah – gr. nomos) och som profeterna har skrivit om – Jesus från
Nasaret, Josefs
[adopterade] son."
Och precis som Mose höjde (lyfte) upp ormen i öknen (ödemarken) [på en påle, se ],
så (på samma sätt) är det nödvändigt att Människosonen blir upphöjd (upplyft) [på ett kors; till himlen],
Tro inte att jag ska anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose, han som ni förlitar er på (har satt ert hopp till).
För om ni trodde på Mose, så skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev.
Jesus svarade dem: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Det var inte Mose som gav er brödet från himlen. Det är min Fader som ger er det sanna brödet från himlen.
Har inte Mose gett er undervisningen (läran – gr. nomos) [Moseböckerna]? Ändå är det ingen av er som fullgör (håller) undervisningen. Varför strävar ni efter att döda mig [och gå emot budet att inte döda, i ]?"
Mose gav er seden att omskära [pojkar på åttonde dagen efter födseln, se ] – egentligen var det ju inte Mose som introducerade seden, utan fäderna [Abraham, se ] – och ni omskär pojkar även på en sabbat.
Om nu en pojke blir omskuren på en sabbat för att Moses lag inte ska brytas, hur kan ni då bli rasande (ursinniga) på mig för att jag gjorde en man helt frisk (upprättade honom) på sabbaten?
I lagen [] befaller Mose att en sådan kvinna ska stenas. [Där står även att mannen ska straffas, vilket de skriftlärda verkar ha glömt.] Vad säger du?"
Då öste de skällsord (glåpord, grova smädelser) över honom och sa: "Du är lärjunge till den där, men vi är Moses lärjungar.
Vi vet med säkerhet att Gud har talat med Mose, men den där [Jesus], vet vi inte varifrån han kommer."
Mose har sagt:
'En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er.
Då lejde de i hemlighet några män och instruerade dem att säga att de hade hört honom tala hädiska (aggressiva) ord mot Mose och Gud.
Vi har hört att han har sagt att den där Jesus från
Nasaret ska riva ner och förstöra denna plats, och ändra de stadgar som
Mose har gett oss."
[, men även profeterat tidigare, se ; .] [Anledningen till att man förde fram falska vittnen var att Stora rådet inte hade mandat att anklaga någon på eget initiativ. Det krävdes att vittnen begärde att få sin sak prövad för att fallet skulle tas upp.]Vid den tiden (tidsepoken) föddes Mose, och han var fantastiskt vacker i Guds ögon [hade både inre och yttre skönhet; ordagrant 'från en stad' dvs. förde sig elegant (inte obildat), men också i betydelsen att han kom från en himmelsk stad]. Under tre månader växte han upp [och hölls gömd] i sin faders hus. [; ]
Mose blev undervisad i all egyptisk visdom (filosofi) och han var mäktig (kraftfull) i ord (gr. logos) och gärningar (handlingar). [Lukas använder samma fras om Jesus, se . Även om Mose själv ansåg sig inte vara en god talare () var han en man av sina ord. Hans ord och handlingar överensstämde. Logos betonar också ofta det skrivna ordet, han var en god retoriker och författare av Moseböckerna, se .]
När han hörde de orden flydde han. Sedan levde
Mose som främling i
Midjans land där han
[gifte sig och] fick två söner.
Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst:
'Jag är dina fäders Gud,
Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' [] Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit.
Denne Mose som de avvisade när de sa:
Vem har satt dig till ledare och domare? [] – honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.
Det var denne Mose som sa till Israels söner (barn):
En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er,
ur era bröders krets.
[. Jesus är denna profet som är lik Mose, se ; .]
De sa till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där
Mose som förde oss ut ur
Egypten, det vet vi inte.
[]Våra förfäder hade vittnesbördets tält [tabernaklet, med arken] i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild (modell, exempel) Gud visat honom.
[Avslutande uppmaning att ta emot löftet:]
Därför ska ni veta, män och bröder, att det är genom denne man [den uppståndne Jesus] som syndernas förlåtelse förkunnas för er.
Men några män hade kommit ner från
Judéen [till församlingen i Antiokia i Syrien]. De hade börjat undervisa bröderna
(och vidhöll ihärdigt sin åsikt): "Ni kan inte bli frälsta om ni inte låter er omskäras, som
Mose lärde oss."
[Meningen börjar med "Men" och hör ihop med Paulus och Barnabas vittnesbörd om hur trons dörr öppnats för hedningarna, se . Enligt ska alla judiska män omskäras. Att de som undervisade detta kom från Judéen syftar på att de kom från detta område med huvudorten Jerusalem, men också att de hade ett strikt judiskt tänkesätt. Medan Paulus och Barnabas varit borta på sin missionsresa hade dessa judiska män börjat undervisa att alla måste följa de judiska sederna, även den stora hednakristna delen av församlingen utan judisk bakgrund. Paulus beskriver samma ämne i Galaterbrevet. Även om det finns olikheter och bibelforskare är delade om tidpunkten för brevet, så är det samma konflikt som berörs där även Petrus och Barnabas hade dragits med av fruktan för dem som höll fast vid att hedningarna också skulle omskäras, se .]Men några från fariséernas parti som hade kommit till tro steg fram och sa: "Det är helt nödvändigt (det är ett Guds påbud) att omskära hedningarna och befalla dem att hålla Mose lag."
[Anledningen till dessa fyra förhållningsregler är att] Mose har ju sedan urminnes tider haft sina förkunnare i alla städer, och man läser [ju högt från] honom i synagogorna varje sabbat." [I synagogorna runt om i världen läste man igenom Moseböckerna varje år. Reglerna i var välkända.]
Nu har de hört sägas (ryktet går – gr. katecheo) att du [Paulus] lär alla judar därute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger att de inte ska omskära sina barn eller leva efter våra seder. [Ordagrant: "avfall (skilsmässobrev) från Mose, du lär". Ordet avfall (gr. apostasia) är den feminina formen av gr. apostasion som är skilsmässobrev, se . Ordet används bara här och i .]
Men med Guds hjälp står jag än i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger inget annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske:
De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. Från morgon till kväll förklarade han för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna.
Ändå regerade döden från Adam till Mose, också över dem som inte hade syndat genom en sådan överträdelse som Adams. Adam var en förebild på den som skulle komma.
Han säger ju till Mose: "Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över." []
[I följande stycke använder Paulus fler gammaltestamentliga referenser än i något annat stycke han skriver. Han vill visa att Skriften alltid varit tydlig med Guds frälsningsplan.]
För Mose skriver ju om den rättfärdighet som kommer från undervisningen [Torah – de fem Moseböckerna]:
Den människa som gör detta (dessa saker) [lever efter undervisningen och följer buden],
ska (kommer att) leva genom den. []
Jag frågar också: Har Israel kanske inte förstått [att evangeliet skulle gå ut i hela världen]?
Först säger ju Mose [i ]:
Jag ska väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk,
mot ett folk utan förstånd ska jag väcka er vrede.
Det står skrivet i Mose undervisning:
Du ska inte binda för munnen (sätta munkorg) på oxen
när den tröskar. [; ] Är det bara oxarna Gud bryr sig om?
alla blev döpta till Mose i molnet
och i havet.
Om nu redan dödens tjänst (ämbete, lärosystem, ordning) – som byggde på inristade bokstäver på stentavlor – kom i sådan härlighet (glans, ära, prakt) att Israels söner (barn) inte kunde se på Mose ansikte på grund av dess kortvariga strålglans [gudsnärvaro] som försvann,
och gör inte som (just så som) Mose, som satte en slöja för sitt ansikte för att Israels söner (barn) inte skulle se (observera) slutet på det som [bleknade bort och helt] försvann [].
Ja, än i dag ligger istället en slöja över deras hjärta när nu Mose läses [då man läser ur de fem Moseböckerna – Torah],
Liksom [de egyptiska trollkarlarna] Jannes och Jambres trotsade Mose, trotsar dessa män sanningen. De [dessa falska lärare] är människor med fördärvat sinne, deras tro är inte äkta.
Se hur han alltid är trogen mot Gud som insatte honom [till apostel och överstepräst], på samma sätt som Mose var trogen i hela Guds hus (Guds andliga familj) [].
För Jesus förtjänar mycket större ära än Mose, på samma sätt som den som bygger ett hus förtjänar mycket större ära än själva huset.
[Jesus kallas ofta överstepräst, men detta är enda gången i NT han benämns apostel. Samma grekiska ord apostello används i berättelsen där Mose kallas och "sänds" av Gud att gå till farao, se .]
Visst var Mose trogen i Guds hus som en tjänare, för att vittna om det som skulle talas om senare.
[Nu kommer tre frågor som successivt följer nyckelorden från Psalm 95 (uppror, förbittrad och vila, se , , , ). Frågorna besvaras med en ny fråga. Se även .] Vilka var det då som hörde men ändå gjorde uppror
(förbittrade, provocerade) [ och ]?
Var det inte alla de som
Mose förde ut ur
Egypten?
Det är tydligt att vår Herre har kommit ur Juda stam, och Mose har inget sagt om präster från den stammen.
[Jesus kommer från Juda stam, se ; . När Jakob välsignar och profeterar över sina söner i ges fler detaljer kring varför Juda räknas som den förstfödde. Förstfödslorätten togs från Ruben eftersom han låg med sin fars bihustru. Den gick förbi Simeon och Levi på grund av deras grymhet när de mördade en hel by efter att Dina hade våldtagits. Därför blev Juda räknad som förstfödd. En strof i välsignelsen från pekar tydligt på Jesus: "Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga."]
De gör tjänst i en helgedom som bara är en kopia (prototyp, modell) och en skuggbild av den [verkliga och sanna] himmelska helgedomen. För även när Mose höll på att bygga tabernaklet blev han varnad av Gud:
Se till att du gör allt efter den förebild (det mönster, den ritning)
som du har fått se på berget. []
När Mose hade förkunnat lagens alla bud för hela folket, tog han blodet av kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte det både på själva bokrullen och på allt folket.
Den som förkastar Moses lag [och undervisning från Torah] dör utan förbarmande (medkänslor) på grund av två eller tre vittnen (efter två eller tre vittnesmål/bevis) [enligt ].
I tro gömdes Mose – som just hade fötts – i tre månader av sina föräldrar, eftersom de såg att han var ett vackert [litet] barn [han hade inre och yttre skönhet; ordagrant: "han var från/tillhörde en stad", dvs. förde sig elegant (inte obildat), men också i betydelsen att han kom från en himmelsk stad], och de var inte rädda för kungens [faraos] påbud [dekret om att låta alla hebreiska nyfödda pojkar dödas eftersom de utgjorde ett framtida hot mot egyptierna, se , , ; ; ].
I tro vägrade Mose som vuxen att kallas son till faraos dotter.
Så skräckinjagande var synen att Mose sa: Jag är skräckslagen och darrar. []
Men när ärkeängeln Mikael tvistade med djävulen om Moses kropp, vågade han [Mikael] inte uttala någon hånfull dom över honom utan sa: "Må Herren straffa dig."
[När Mose dog, sedan han fått se det utlovade landet, begravdes han av Herren själv någonstans i Moabs land, se . Citatet "Må Herren straffa dig" har en parallell i där djävulen argumenterade över prästen Josuas smutsiga klädnad. Ängeln Mikael ansågs vara Israels folks speciella skyddsängel, se . Tvisten om Moses kropp gällde enligt judisk tradition att djävulen anklagade Mose för att inte vara rättfärdig på grund av hans dråp av egyptiern, se . Dessa detaljer finns inte med i Bibeln och antas komma från en judisk skrift från mitten på det första århundradet som kallas "Moses uppstigning", och som handlar om hans himmelsfärd. Det finns bara ett manuskript och just dessa delar som antas handla om tvisten om Moses kropp saknas.
I detta fall är det ovidkommande om historien är sann eller inte. Kanske väljer Judas att ta med den för att mottagarna kände till berättelsen. Poängen är tydlig – dessa falska lärare talade om sådant de inte visste något om. Även Lukas och Paulus citerar grekiska poeter i sina skrifter, utan att för den skull validera allt som står i dessa utombibliska verk, se ; ; .]
och sjunger Guds tjänare Moses sång och Lammets sång:
Stora och underbara är dina gärningar,
Herre Gud Allsmäktig.
Rätta och sanna är dina vägar,
du folkens Kung.
