När det blev bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius. Han tillhörde den kejserliga bataljonen.

Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som skulle gå till hamnarna längs Asiens kust. Vi lade ut. Aristarchus, en makedonier från Thessalonike, följde också med oss.

Dagen därpå lade vi till i Sidon. Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner så de kunde ta hand om honom.

När vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind.

Vi seglade över öppna havet längs kusten av Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien.

Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.

Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone.

Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.

Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen redan var förbi. Paulus varnade dem därför

och sa: "Ni män, som jag ser det kommer denna resa att innebära stor skada och förlust, inte bara för last och skepp, utan även för våra liv."

Men officeren trodde mer på styrmannen och båtens ägare än på Paulus ord.

Eftersom hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Foinix, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern.

När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin plan. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust.

Men snart därefter svepte en kraftig orkanvind, den så kallade Nordosten, ner från ön.

Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva.

Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten.

När de hade fått upp den ombord, använde de hjälpmedel och slog trossar om skrovet. Eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret och lät skeppet driva.

Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord,

och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön.

Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

Ingen hade velat äta något på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sa: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten.

Men nu uppmanar jag er att fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under.

En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt,

och han sa: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.