När vi väl var räddade fick vi veta att ön hette Malta.

De infödda visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det hade börjat regna och var kallt.

Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden när en giftorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand.

När de infödda såg ormen hänga från hans hand, sa de till varandra: "Den där mannen är säkert en mördare. Trots att han blev räddad från havet lät inte Rättvisan honom leva."

Men Paulus skakade bara av sig ormen ner i elden och tog ingen skada.

Folket väntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla ner död. När de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sa att han var en gud.

I trakten runt den platsen fanns fält som tillhörde den högst uppsatte mannen på ön som hette Publius. Han tog vänligt emot oss som sina gäster i tre dagar.

Publius far låg just då sjuk i feberattacker och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom.

Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade.

De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle segla försåg de oss med vad vi behövde.

Efter tre månader seglade vi ut med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna som galjonsfigur.

Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar.

Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och den andra dagen kom vi till Puteoli.

Där fann vi syskon som bjöd in oss att stanna hos dem i sju dagar. Sedan fortsatte vi till Rom.

Så fort syskonen hade fått höra att vi var på väg, kom de ut ända till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod.

När vi kom fram till Rom fick Paulus tillstånd att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom.

Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna. När de var samlade sa han till dem: "Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder. Trots det blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad i romarnas händer.

När de hade förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden.

Men judarna var emot det, och då var jag tvungen att vädja till kejsaren, dock utan att anklaga mitt folk.

Så det är därför jag kallat hit er för att träffa er och tala med er. Det är nämligen för Israels hopp som jag bär dessa bojor."

De svarade honom: "Vi har inte fått något brev om dig från Judéen, och ingen av bröderna som kommit har berättat eller sagt något ont om dig.