4314 – πρός (pros)

till


Typ:
Preposition
Grekiska: πρός (pros)
Uttal: pros
Talvärde: 256 (80 + 100 + 70 + 6)    ord med samma talvärde
Ursprung: En stärkt form av G4253
Användning: 701 ggr i NT

*Vi arbetar med att ta fram svenska beskrivningar på alla ord, i de fall de inte finns ännu finns visas den engelska här. Även fältet ursprung är inte fullständigt och kan ha blandat engelska och svenska.

Engelsk översättning (i KJV version)

unto (340), "to" (203), "with" (43), "for" (25), "against" (24), "among" (20), "at" (11), not translated (6), translated miscellaneously (53), "vr to" (1)

Engelsk beskrivning

  1. To the advantage of.
  2. At, near, by.
  3. To, towards, with, with regard to.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (701 st i TR)


Matteusevangeliet (42)

Efter att ha blivit gudomligt instruerade i en dröm att inte gå tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land. [Verbformen antyder att de vise männen hade sökt Guds ledning och att de fick svar i en dröm.]
Jerusalem och hela Judéen och distrikten kring Jordan kom ut till honom [i allt större antal].
Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt huggs ner och kastas i elden.
Sedan kom Jesus från Galileen [ner] till Johannes [Döparen] för att bli döpt av honom i Jordan [floden].
Men Johannes försökte hindra honom, han protesterade och sade: "Det är jag som behöver bli döpt av dig, och du kommer till mig?"
Jesus svarade honom: "Låt det ske nu, för så ska vi uppfylla all rättfärdighet." Då lät Johannes det ske. [Dopet visar att Jesus är helgad, avskild till ett specifikt syfte, åt Gud. Genom dopet identifierar han sig med människans synd, fast han själv var syndfri. Detta offentliga dop bekräftar också Jesu officiella tjänst som startar nu.]
och sade till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner, för det står skrivet [Ps 91:11–12]:
Han ska befalla sina änglar [att vaka] över dig
    och de ska lyfta upp dig på sina händer
    så att din fot inte stöter emot någon sten." [Djävulen utelämnar den sista delen "på alla dina vägar" från citatet i Ps 91:11 där det står "Han ska befalla sina änglar att skydda dig på alla dina vägar." Det ingick inte i Guds plan för Jesus att han skulle kasta sig ner från templet och göra ett spektakulärt under. När vi vandrar på Guds väg finns också hans beskydd för oss.]
Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: den som medvetet ser på en kvinna med åtrå (begär, föder orena sexuella motiv), har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.
[Jesus fortsätter att undervisa folkskaran och lärjungarna, se Matt 5:1:] "Var på er vakt (tänk på detta)! När ni gör goda gärningar [praktiserar rättfärdighet som bl.a. innebär att ge, be och fasta], gör det inte för att bli sedda av människor. Om ni gör det [om det är ert motiv] har ni ingen lön [belöning att vänta] hos er Fader som är i himlarna." [Denna vers motsäger inte Matt 5:16, eftersom motivet där är att ge Gud äran.]
"Var ständigt på vakt mot falska profeter [människor som säger sig tala inspirerat av Gud och föra hans talan, men inte gör det]. De kommer till er klädda som lamm [i fromma yttre uttryckssätt], men i sitt inre är de rovlystna vargar [hungriga efter att plundra och förgöra].
Gå i stället till de förlorade fåren av Israels hus. [Det första missionsuppdraget var riktat till judarna, som är Guds fysiska och synliga folk här på jorden, se Ef 2:14. Efter Jesu uppståndelse utvidgades kallelsen till alla folkslag i världen, se Matt 28:19. Israeliterna liknas vid får som gått vilse, lärjungarna kallas att vara herdar som pekar på att himmelrikets konung, Jesus, är nära.]
Om huset är värdigt [vilket det var om de välkomnade de två apostlarna och deras budskap], ska den frid ni tillönskar komma över det. Men om det inte är värdigt, ska er frid vända tillbaka till er.
Kom till mig alla [ni] som arbetar hårt [ständigt sliter] och är tyngda (har betungats) [under lasten av pålagda bördor och religiösa plikter], så ska jag (kommer jag att) ge er vila (ro, vederkvickelse). [Det grekiska ordet anapauso kan med sin innebörd och sin pågående aktiva verbform översättas: 'kommer jag alltid ge vila/en välförtjänt paus'.]
En stor folkskara samlades omkring honom, så han steg i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden.
Låt båda växa tillsammans fram till skörden, och när skördetiden är inne ska jag säga till skördearbetarna att först samla ihop ogräset, och bunta ihop det så att det kan brännas upp. Sedan ska de samla in vetet i min lada." [Jesus förklarar liknelsen enskilt för lärjungarna lite senare i Matt 13:36–43. I det här området växer ett ogräs som kallas falskt vete. Det är troligt att Jesus syftar på detta gräs som är mycket snarlikt vetet men ger en giftig frukt. Det är först när frukten mognar man kan särskilja dem. I stället för att gulna till skörd som vetet gör blir frukten svart. På svenska kallas arten dårrepe eller giftigt rajgräs; dess latinska namn är Lolium temulentum.]
Hans systrar, är de inte alla [gifta och bor] här med oss? Varifrån har han fått allt detta?"
Strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex) kom Jesus till dem, gående på sjön. [Job 9:8]
Petrus svarade honom och sade: "Herre, om det är du, befall mig att komma till dig på vattnet."
Han sade: "Kom!"
    Petrus steg ur båten och började gå på vattnet, och kom emot Jesus.
[Jesus, Petrus, Jakob och Johannes kom ner från berget och mötte upp med de andra nio lärjungarna nästa dag, se Luk 9:37.] När de var tillbaka bland folket kom en man fram och föll på knä för honom
Han svarade: "Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från begynnelsen var det inte så.
Då sade Jesus: "Låt barnen vara och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de."
För Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom."
När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare [tre stycken, se vers 35] till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Vinodlarna som arrenderade marken förväntades ge en viss del av skörden till ägaren som hyra.]
Till sist skickade han sin egen son. Han sade: 'De kommer att ha respekt för min son.'
Alla sina gärningar gör de för att få uppmärksamhet (bli sedda) av människor [som skådespelare som njuter av sin roll]. De breddar sina böneremmar
    och förstorar sina hörntofsar. [Böneremmarna syftar på de läderremmar med små boxar med bibelord, hebr. tefillin, som man band på huvudet och armen. Alla judiska män bar hörntofsar, hebr. tsitsit. De fästes på mantelhörnen för att ständigt påminna om budorden, se 4 Mos 15:38. Jesus bar sådana tofsar, se Matt 9:20, men för många skriftlärda och fariséer hade dessa blivit statussymboler. Ju större tofs, desto mer rättfärdig.]
Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Några av dem ska ni döda och korsfästa, andra ska ni prygla hårt (piska med fyrtio slag) i era synagogor och förfölja från stad till stad.
[Efter de sju veropen, vers 13–36, avslutar Jesus sitt tal på tempelområdet med följande ord:] "O Jerusalem, Jerusalem [upprepning av namnet beskriver ett starkt känslomässigt engagemang]. Du som vanemässigt mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig (som budbärare)! Hur många gånger har jag inte velat (längtat efter att) få samla (skydda) dina barn, som en höna samlar (skyddar, värmer) sina kycklingar under sina vingar, men ni har vägrat.
De visa svarade: 'Nej, det skulle inte räcka för både oss och er, gå i stället och köp hos dem som säljer olja.'
jag var naken (iklädd bara underkläder) och ni klädde mig.
Jag var sjuk (svag, sängliggande) och ni besökte (brydde er om, hjälpte) mig.
Jag satt i fängelse, och ni kom och besökte mig.'
När såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?'
När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning.
[Till skillnad från Marias generösa gåva till Jesus i ren kärlek värd en årslön, följer Judas förräderi där han är villig att sälja Jesus för trettio silvermynt. Ordet för silvermynt är ett generellt ord. Det är dock troligt att det syftar på det feniciska silvermyntet tetradrakma, den enda godkända valutan i templet. Myntet som även kallades shekel motsvarade fyra denarer, där en denar var en dagslön. Judas pris på Jesus var alltså fyra månadslöner, en tredjedel av värdet av Marias olja. Trettio shekel var också priset för en slav, se 2 Mos 21:32.] Då gick en av de tolv [apostlarna], Judas Iskariot, till översteprästerna.
Han svarade: "Gå in i staden och säg till en man där: 'Mästaren säger: Min tid är nära, jag vill hålla påskmåltiden (pesach) i ditt hus med mina lärjungar.' "
När han kom tillbaka till lärjungarna [Petrus, Jakob och Johannes] och fann dem sovande, sade han till Petrus: "Så ni orkade inte ens hålla er vakna en timme med mig?
Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: "Ja, ni sover fortfarande och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen ska överlämnas i syndares händer.
I samma stund sade Jesus till folkskaran: "Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig.
[Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se vers 3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse, bara om vittnen kom och begärde att få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom och man behövde även vittnesmål mot Jesus.] De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kaifas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats.
Han sade: "Jag har syndat och förrått oskyldigt blod."
    De svarade: "Vad angår det oss? Det är din sak."
Men han svarade honom inte, han sade inte ett ord. Detta gjorde ståthållaren [Pontius] mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.] [Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1–12.]
Medan han satt på domarsätet fick han detta bud från sin hustru: "Låt ingenting orätt ske mellan dig och denna rättfärdiga (oskyldiga) man! Jag har lidit mycket (haft en obehaglig upplevelse) i en dröm i dag [på morgonen, eller tidigare under natten] på grund av honom." [Det är värt att notera att den enda som för Jesu talan under hela rättegången är en hednisk kvinna. Enligt tradition hette hon Claudia Procula.]
Nästa dag, det var dagen efter förberedelsedagen [till veckosabbaten eller någon av påskens högtidsdagar], gick översteprästerna och fariséerna tillsammans till Pilatus

Markusevangeliet (66)

Hela Judéen och alla i Jerusalem kom dit ut till honom (i en ständig ström), och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan.
De blev alla förfärade (på gränsen till skräckslagna) och började fråga varandra (begära svar av varandra): "Vad är detta? En ny undervisning, med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom."
[Veckosabbaten börjar vid solnedgången på fredagen och slutar vid solnedgången på lördagen. Enligt traditionell judisk uppfattning fick inget arbete utföras på sabbaten. Det var inte tillåtet att göra upp eld, att resa eller bära saker utomhus. Ryktet om vad Jesus gjort spred sig snabbt, men det var först när sabbaten var över man kom med de sjuka till Jesus.] På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom (i en stadig ström) med alla sjuka och besatta,
tills hela staden [Kapernaum] hade samlats utanför dörren.
En spetälsk kom till honom och föll på knä och bad: "Om du vill, så kan du göra mig ren."
Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken. Det fortsatte att komma folk till honom från alla håll. [Detta är det första av flera tillfällen där Jesus uppmanar den som blivit helad att inte berätta detta, se också Mark 1:34; 3:12; 5:43; 7:36; 8:26, 30; 9:9. Här är troligtvis anledningen att mannen ska följa lagen. En annan orsak är att uppmärksamheten kring undren skulle leda till att folket ville göra honom till kung med våld, se Joh 6:15. Det sker vid flera tillfällen och sensation kring Jesus tvingar honom att dra sig undan till öde platser.]
och det samlades så mycket folk att det inte ens fanns plats utanför dörren [det var trängsel ända ut till gatan]. Mitt under det att han samtalade (förde en konversation) om Ordet med dem,
kom de dit med en förlamad man. Det var fyra män som bar honom.
Jesus gick igen längs med sjön. [Han gick ut från Petrus hus i Kapernaum där han nyligen helat en lam man.] Hela folkskaran samlades på nytt kring honom, och han fortsatte att undervisa dem.
[på grund av fariséernas planer på att döda honom] drog Jesus sig undan tillsammans med sina lärjungar mot [Galileiska] sjön. En stor skara människor från [de närmsta städerna och byarna i] Galileen följde honom. Också från [de södra regionerna] Judéen,
Jerusalem, Iduméen [längst söderut] och från landet på andra sidan [östra sidan av] Jordan [regionerna Pereen, Dekapolis och Gaulanitis, nuvarande Golan] och från trakterna omkring [kuststäderna] Tyros och Sidon [den nordvästra regionen Fenikien] kom människor i stora skaror till honom när de hörde talas om allt han gjorde.
Han gick upp på berget [för att be, se Luk 6:2, och ber hela natten, se Luk 6:12–13]. Sedan kallade han till sig dem som han själv hade utvalt, och de kom till honom.
Nu kom Jesu bröder [Jakob, Joses, Judas och Simon, se Mark 6:3] och hans mor. De stannade utanför [Petrus hus där Jesus undervisade] och skickade bud efter honom.
Sedan började han undervisa vid sjön igen. [Jesus hade undervisat där tidigare, se Mark 3:7–9.] En stor skara samlades kring honom, därför steg han i båten [som de hade redo, se Mark 3:9] och satt i den ute på vattnet medan folket stod på stranden.
Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: "Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom."
En stor svinhjord [på omkring 2 000 svin, se vers 13] betade där vid berget. [Svinet var ett orent djur för judarna.]
När de kom till Jesus och såg (betraktade noggrant) den besatte som haft legionen i sig sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de rädda.
Men Jesus tillät det inte utan sade: "Gå hem till de dina [din familj, släktingar och dina landsmän] och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig."
Då kom en av synagogföreståndarna som hette Jairus dit. När han fick se Jesus föll han ner vid hans fötter
Är det inte hantverkaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon?
    [Det grekiska ordet som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare.]
Bor inte hans systrar här hos oss?" De tog anstöt av honom (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten).
På en gång skyndade hon tillbaka in till kungen och bad honom: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat."
Apostlarna [som ordagrant betyder "de utsända missionärerna"] samlades hos Jesus [antagligen i Kapernaum] och berättade för honom om allt de hade gjort [hur de drivit ut orena andar och botat sjuka] och allt de undervisat om [vilka ämnen de tagit upp]. [Jesus hade för första gången sänt ut de tolv lärjungarna på egen hand. Två och två hade de gått runt i byarna och städerna i Galileen, se vers 7–13.]
Många såg dem fara i väg, och förstod [vart de var på väg], och från alla städer [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida] sprang man tillsammans [landvägen] och kom fram före dem.
Omedelbart därefter sade Jesus bestämt åt sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan, medan han sände i väg folket. [Betsaida var Filippus, Andreas och Petrus hemstad, se Joh 1:44.]
När han såg hur de slet vid årorna, för vinden var emot dem, kom han gående på sjön till dem strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex). Han ville komma till deras sida [för att hjälpa dem].
Sedan steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. De blev utom sig av häpnad,
Fariséerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring Jesus.
En kvinna, vars dotter hade en oren ande, fick höra talas om honom och kom och kastade sig ned vid hans fötter. [Att kasta sig ned vid någons fötter visar på både sorg och vördnad. Tidigare hade en synagogföreståndare gjort på samma sätt, se 5:22.]
[Lärjungarna förstod inte att Jesus talade i bildspråk.] De diskuterade med varandra om att de inte hade tagit med bröd.
De behöll detta för sig själva, och diskuterade med varandra vad som kunde menas med att uppstå från de döda.
[Det har gått en dag sedan Jesus tog med sig tre lärjungar upp på berget, se Luk 9:37.] När de [Jesus, Petrus, Jakob och Johannes] kom till [de nio andra] lärjungarna [nedanför berget] såg de en stor mängd människor samlade runt dem, och skriftlärda som ifrågasatte (debatterade med) dem.
Han frågade de skriftlärda: "Vad är det ni diskuterar med dem (vad är det ni argumenterar och ifrågasätter)?"
En man ur folkhopen svarade honom: "Lärare (Mästare), jag tog med min son till dig, för han har en stum ande (en demon som gör att han inte kan tala).
Jesus svarade dem: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro)! Hur länge måste jag vara med er? Hur länge ska jag tolerera (acceptera, härda ut med) er? För honom till mig!"
Så förde de honom till Jesus. På en gång när anden (demonen) såg Jesus, började den slita och rycka i pojken, och han föll ner på marken och rullade runt gång på gång och tuggade fradga.
De kom [hem] till Kapernaum. När han var inne i huset igen frågade han dem: "Vad var det ni diskuterade på vägen?"
Men de förblev tysta [och skämdes], för på vägen hade de diskuterat (grälat) om vem av dem som var den störste. [Tystnaden visar att lärjungarna skämdes över att de hade grälat om inbördes rang, direkt efter att Jesus talat om sin död, se vers 31.]
Sedan begav han sig därifrån [från Kapernaum i Galileen] och gick till Judéens område och landet på andra sidan Jordan. Folk samlades ständigt i skaror omkring honom på nytt, och han undervisade dem som han brukade. [En liknande öppningsfras används i Mark 7:24 och beskriver en större resa. Jesus beger sig nu österut om Jordan och antagligen också ner till Pereen, området öster om Jordanfloden och Döda havet.]
Men Jesus [började inte argumentera, som deras rabbiner gjorde, om under vilka omständigheter skilsmässa var tillåten, utan] sade till dem:
"Därför att era hjärtan är så hårda gav han er den föreskriften.
'Därför ska en man lämna [sitt känslomässiga och finansiella beroende av] sin far och mor
    och hålla sig till (vara förenad med) sin hustru,
När Jesus såg detta [inifrån huset där han befann sig, se Mark 10:10] blev han upprörd (kände en djup smärta och ilska därför att något orätt skedde), och sade till dem: "Hindra inte barnen att komma till mig, för Guds kungarike tillhör sådana som de.
De blev ännu mer förvånade (förbryllade, tappade helt hakan) och sade till varandra: "Vem kan då bli frälst (räddad, bevarad, få evigt liv)?"
Han kastade av sig sin yttermantel, hoppade upp och kom till Jesus. [Bartimaios lämnar allt han har, till skillnad från den rike mannen, se Mark 10:21.]
När de närmade sig Jerusalem, och var vid Betfage och Betania vid Olivberget, sände han i väg två av sina lärjungar
De gick i väg och hittade ett åsneföl bundet vid porten, ute vid gathörnet, och de löste det.
De förde åsnefölet till Jesus och lade sina yttermantlar på det, och han satte sig på det. [På Bibelns tid i Mellanöstern symboliserade hästen krig och åsnan fred. Intåget i Jerusalem blir en markering från Jesus att han är en kung, men inte en politisk eller krigisk kung som många hade tänkt sig. Matteus, som skriver för judiska läsare och ofta kopplar händelserna till profetiska förutsägelser, har även med en referens till Sakarja i sin redogörelse av intåget. "Se, din Konung kommer till dig på ett ödmjukt sätt, ridande på en åsna, på ett föl, ett lastdjurs föl", se Sak 9:9; Matt 21:4.]
De kom till Jerusalem igen, och när han gick omkring på tempelområdet [och undervisade, se Matt 21:23] kom översteprästerna och de skriftlärda och de äldste fram till honom.
De överlade med varandra (diskuterade mellan sig): "Om vi svarar: 'Från himlen', säger han: 'Varför trodde ni då inte på honom?'
När tiden var inne [för skörd] skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Detta skedde fem år efter att vingården hade planterats, se 3 Mos 19:23–25.]
Då skickade han en annan tjänare till dem. De kastade stenar mot honom och skadade hans huvud, och förolämpade (hånade) honom grovt.
Han hade fortfarande en son kvar [att skicka], sin älskade son. Han sände honom som den siste. Han sade: 'Min son kommer de att ha respekt för.'
Men vinodlarna sade till varandra: 'Här är arvtagaren! Kom, låt oss döda honom så blir arvet vårt.'
Nu ville de [översteprästerna, de skriftlärda och de äldste i Jerusalem, se Mark 11:27] gripa honom, de förstod att han hade berättat liknelsen mot dem (med hänvisning till dem). Men de var rädda för folket och lämnade honom och gick sin väg.
De [Sanhedrin, det religiösa ledarskapet] sände då några fariséer och herodianer till honom för att snärja honom genom något han sade. [Herodianerna sympatiserade med det romerska politiska styret och hade inte mycket till övers för fariséernas djupa religiösa engagemang, men deras gemensamma hat mot Jesus förde samman dessa bittra fiender.]
[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.] Samma dag kom det fram några saddukéer – [det som utmärker denna grupp är att] de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom:
För falska messiasgestalter [frälsare] och falska profeter ska träda fram och utföra tecken (mirakel vars syfte är att bekräfta att den som utför dem är sann) och under (som väcker förundran) för att om möjligt vilseleda även de utvalda.
Några av de som var där blev arga (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). [Judas var en av dem, se Joh 12:4.] De sade till varandra: "Varför detta slöseri med parfym (smörjelse, olja)?
[Markus visar ofta kontrasten mellan de som älskade Jesus och de som hatade honom. Direkt efter berättelsen om kvinnan som smort Jesus kommer Judas förräderi. Matteus, tullindrivaren som är noga med räkenskap, ger fler detaljer, och är den enda evangelisten som anger summan som Judas förhandlar sig till, se Matt 26:14–15. Trettio silvermynt var priset för en slav, se 2 Mos 21:32. Det motsvarar fyra månadslöner för en arbetare på Jesu tid, och var en tredjedel av värdet på kvinnans alabasterflaska med parfym, se vers 5. Det visar hur lågt både Judas och de judiska ledarna värderade Jesu liv.] Judas Iskariot, som var en av de tolv, gick till översteprästerna för att utlämna (förråda) honom [Jesus].
Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig! Men [detta hände för att] Skrifterna skulle uppfyllas."
[Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se Matt 26:3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse; bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom, och man behövde även vittnesmål mot honom.] De förde Jesus till översteprästen [Kaifas, se Matt 26:57]. Där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda.
Petrus följde efter på avstånd ända till översteprästens innergård. [Även lärjungen Johannes var med och det var han som ordnade så att Petrus kunde komma in genom porten, se Joh 18:16.] Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] och värmde sig vid elden.
På samma sätt talade också översteprästerna tillsammans med de skriftlärda när de förlöjligade (skämtade om) honom sinsemellan och sade: "Han räddade (frälste) andra, men sig själv kan han inte rädda!
kom Josef från Arimatea dit, en högt ansedd rådsherre [medlem av Stora rådet, Sanhedrin] som även han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp.
De sade gång på gång till varandra (deras huvudsakliga samtalsämne under vandringen var): "Vem ska rulla undan stenen från ingången till graven åt oss?"

Lukasevangeliet (166)

Men ängeln sa:
"Var inte rädd, Sakarias,
    för din bön har blivit hörd.
Din hustru Elisabet ska föda en son åt dig,
    och du ska ge honom namnet Johannes.
    [Namnet Johannes betyder 'Gud ger favör', 'Jahve visar nåd'.]
Sakarias sade till ängeln: "Hur kan jag vara säker på detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren kommen."
Ängeln svarade honom och sade: "Jag är Gabriel. Jag står inför Gud (i hans närvaro). [Det är hans uppdrag!] Jag har blivit sänd att berätta för dig detta glada budskap.
till en jungfru som var trolovad med en man som hette Josef, av Davids ätt. Jungfruns namn var Maria. [Det är troligt att Maria är någonstans mellan fjorton och arton år när detta sker. Hon var judinna, hennes hebreiska namn var Mirjam.]
Han kom in och sade till henne: "Gläd dig, du benådade (som blivit utvald, fått Guds välvilja och favör över ditt liv). Herren är med dig."
Då sade Maria till ängeln: "Hur ska detta hända, eftersom jag inte känt (haft en sexuell relation med) någon man?"
Men vem är jag (hur har jag förtjänat denna ära),
    att min Herres mor kommer till mig?
Han talade till våra fäder (har gett löftet),
    till Abraham och hans barn (säd, avkomlingar) för evigt (till tidsåldern)." [Maria hade förstått att Jesus var Herrens Smorde som skulle uppfylla löftet som Gud gett Abraham, se 1 Mos 17:19; 22:16–18; Luk 2:26.]
Då sade de till henne: "Men ingen av era släktingar har det namnet."
den ed han gav vår fader Abraham [1 Mos 22:16–18]:
Barnet växte och blev stark i anden. Han vistades i öknarna (de obebodda trakterna) till den dag då han skulle träda fram för Israel. [Då han började sin offentliga tjänst och kallades Johannes Döparen.]
När så änglarna farit ifrån dem [tillbaka] till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss nu [på en gång] gå över [ända] bort till Betlehem och se det (det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!"
och alla som hörde det förundrades (häpnade) över vad herdarna berättade för dem.
Herdarna vände tillbaka [till fåren] och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.
Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria:
"Se, detta barn är satt till fall och upprättelse för många i Israel
    och till ett tecken som väcker motstånd (som blir motsagt).
När de [Josef och Maria] såg honom blev de helt förvånade (bestörta, halvt från vettet). Hans mor sade till honom: "Mitt barn (ordet för barn fokuserar på att man tillhör familjen), varför har du behandlat oss så här? Ser du inte hur din far och jag har plågats (pinats, gått igenom helveteskval) när vi letat efter dig överallt."
Då sade Jesus till dem: "Varför behövde ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min Faders hus (måste vara helt överlåten och upptagen att göra min Faders gärningar)."
Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt huggs ner och kastas i elden."
Även tullindrivare (publikaner) kom för att bli döpta, och de sade till honom: "Lärare, vad ska vi göra?"
Han svarade: "Ta inte ut mer [skatt, tull] än vad som är fastställt [av de romerska myndigheterna]."[Indrivningen av tullar och skatter från Roms provinser arrenderades ut till privatpersoner vid den här tiden. Dessa kallades "publicanus", och därifrån kommer det svenska ordet "publikan". Det var inte ovanligt att dessa tog ut extra avgifter som hamnade i den egna fickan, se Luk 19:8. Det tillsammans med att de allierat sig med ockupationsmakten gjorde att de hade dåligt rykte och var illa omtyckta av folket.]
De som var soldater frågade också honom: "Vad ska vi göra?" Han svarade: "Tvinga inte till er pengar från någon med våld (ordagrant 'skaka någon') eller genom falska anklagelser. Var nöjda med er lön."
Men Jesus svarade:
"Det står skrivet [5 Mos 8:3]: Människan ska inte bara leva av bröd." [Matt 4:4 har med det fullständiga citatet att människan inte bara ska leva av bröd, utan av varje ord som kommer från Guds mun.]
och de ska lyfta upp dig på sina händer så att din fot inte stöter emot någon sten."
Då började han tala och sade till dem: "I dag [2 Kor 6:2] har detta skriftställe gått i uppfyllelse medan ni hörde det läsas, och är nu uppfyllt."
Då sade han till dem: "Helt säkert (utan tvekan) kommer ni citera detta ordspråk mot mig: 'Läkare bota dig själv,' och säga: 'Vi har hört vad du gjorde i Kapernaum [den stad i Galilén där Jesus bodde och verkade], gör det också nu här i din hemstad [här i Nasaret]!' "
Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i [den lilla byn] Sarefat i [vid medelhavskusten i det hedniska land där huvudorten var] Sidon.
Alla förundrades (blev helt mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla) och frågade varandra: "Vad är det med hans ord? Med makt och myndighet befaller han de orena andarna, och de far ut."
Vid solnedgången kom alla till honom med dem som led av olika sjukdomar. Han lade händerna på var och en och botade dem.
Men han sade till dem: "Jag måste förkunna evangeliet (de goda nyheterna) om Guds rike för de andra städerna också. Det är därför jag har blivit utsänd."
När han hade slutat tala, sade han till Simon: "Lägg ut på djupt vatten och sänk ner era nät för fångst där."
Även Jakob och Johannes, Sebedeus söner, som var kompanjoner till Simon, var lika förundrade.
    Jesus sade till Simon: "Var inte rädd, från och med nu ska du fånga (skona, befria) människor." [Ordet "fånga" betyder ordagrant att fånga levande, rädda och skona liv. Den som "fångas" av Jesus får ett nytt verkligt liv. Ordet används bara här och i 2 Tim 2:26. Där används det om människor som hålls fångade i djävulens snara. Både Petrus och djävulen fångar människor, men Jesu tjänare "fångar" för att befria och djävulen för att binda till att göra hans vilja.]
Men Jesus visste deras tankar (och inre resonemang) och sade till dem: "Vad är det ni tänker i era hjärtan?
Men fariséerna och deras skriftlärda klagade på Jesu lärjungar (viskade irriterat i låg ton till dem) och sade: "Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare?"
Jesus svarade: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.
De [fariséerna] sade till honom: "Johannes lärjungar fastar ofta och ber böner (regelbundna böner för specifika behov), och det gör fariséernas lärjungar också, men dina lärjungar äter och dricker." [Man syftar antagligen på den fest som Jesus och lärjungarna besökte hos den nyfrälste Matteus, se vers 29. Kanske råkade den infalla på en måndag eller torsdag, som var de rättrogna judarnas fastedagar. Man kunde dock inte anklaga Jesu lärjungar för att inte be, och nämner inget om det.]
Jesus svarade dem: "Kan man låta bröllopsgästerna [brudgummens vänner som ansvarar för att ordna festligheterna] fasta så länge som brudgummen fortfarande är med dem? [Nej, det kan man inte.]
Han berättade också en liknelse för dem:
"Ingen river av ett stycke från en ny (fräsch, formbar) mantel
    och syr på den på en gammal (stel) mantel.
Om man gör så har man rivit sönder den nya (fräscha) manteln
    och biten från den nya (fräscha) passar inte den gamla.
Jesus svarade dem: "Har ni inte läst [i 1 Sam 21:1–9] vad David gjorde när han och hans män [flydde från Saul till staden Nob, där tabernaklet var på den tiden, och] blev hungriga.
Sedan sade han till dem [alla som var samlade där i synagogan, men främst de skriftlärda och fariséerna]:
"Jag vill ställa en fråga till er: Är det tillåtet att göra gott på sabbaten,
    eller ont,
att rädda liv,
    eller att utsläcka liv?"
De fylldes av vettlöst hat (vansinne, galenskap utan logik) och diskuterade med varandra om vad de skulle göra med Jesus.
Den (var och en) som kommer till mig och hör [aktivt lyssnar till] mina ord och gör [aktivt handlar] efter dem, jag ska visa er [i följande illustration] vem han är lik:
När han fick höra om Jesus, sände han några av de judiska äldste [de judiska ledarna i Kapernaum] och bad honom komma och rädda tjänarens liv. [Här används prepositionen dia framför det grekiska ordet sozo som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder "genom" förstärker att han önskar att hans tjänare blir "genom-helad", dvs. fullständigt helad på en gång.]
De kom till Jesus och vädjade gång på gång ivrigt till honom: "Han är värd att du gör detta för honom,
Jesus följde då med dem. Men när han nästan var framme vid huset skickade den romerska officeren några vänner och lät hälsa: "Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värdig att du går in under mitt tak.
Därför ansåg jag mig inte heller värdig att själv komma till dig. Men säg bara ett ord så blir min tjänare (pojke) frisk.
Han kallade till sig två av dem och skickade dem till Herren för att fråga: "Är du den som ska komma, eller ska vi [fortsätta att] vänta på någon annan?"
Männen sökte upp Jesus och sade: "Johannes Döparen har skickat oss till dig för att fråga om du är den som ska komma eller om vi ska vänta på någon annan."
Medan Johannes [Döparens] sändebud gick därifrån började Jesus tala till folket om Johannes: "Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden?
Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig."
    Han svarade: "Mästare (Lärare), säg det."
Sedan vände han sig mot kvinnan, och sade till Simon:
"Ser du den här kvinnan?
Du gav mig inte vatten till mina fötter när jag kom in i ditt hus,
    men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.
Han sade till kvinnan: "Din tro har frälst (räddat, helat, upprättat) dig. Gå i frid!" [Det är inte på grund av att hon tjänat Jesus och tvättat hans fötter och smort dem som hennes synder blir förlåtna; det är på grund av hennes tro på Jesus. Hon visar stor kärlek i tacksamhet för att han har förlåtit alla hennes synder.]
[Ordet liknelse i grekiskan betyder att "kasta vid sidan om". Genom att använda praktiska exempel från vardagen belyser Jesus andliga sanningar. I evangelierna återges ett trettiotal olika liknelser. Denna liknelse om såningsmannen är viktig. Jesus säger själv att en rätt förståelse av den är grunden för att förstå alla andra liknelser, se Mark 4:13.] En stor folkskara höll på att samlas, och människor kom ut till Jesus från stad efter stad, då sade han till dem i en liknelse:
Den säd som föll på berghällen [det tunna jordlagret över berget] är de som tar emot ordet med glädje, men inte har någon rot. De tror ett tag, men i tider av prövning faller de av (drar sig tillbaka, håller sig på avstånd).
[Jesu påståenden och konflikten med fariséerna fick även hans familj att tro att han var från sina sinnen. Därför kommer de från Nasaret till Kapernaum för att föra med sig honom med våld, se Mark 3:20–21.] Jesu mor och hans bröder kom till honom [medan han undervisade inne i Petrus hus]. De kunde inte komma in till honom på grund av allt folket.
Men han svarade dem [som kommit med budet]: "De som lyssnar på Guds ord och handlar efter det är min mor och mina bröder."
[Galileiska sjön ligger tvåhundra meter under havsytan, omgiven av berg. Vid rätt omständigheter i lufttemperaturer kan kraftiga orkanbyar snabbt uppstå när varm luft drar in från öknen. Detta är ett känt fenomen. 1992 slog tre meter höga vågor in mot kuststaden Tiberias i en liknande storm.] En dag steg Jesus i en båt tillsammans med sina lärjungar och sade till dem: "Låt oss fara över till andra sidan." De lade ut,
Han frågade lärjungarna: "Var är er tro?"
    Förskräckta men också förundrade (förvånade, chockade) sade de till varandra: "Vem är han som till och med befaller vindarna och vattnet, och de lyder honom?"
De gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. De blev förskräckta.
Han sade till dem: "Ta inte med er något på vägen, varken stav eller lädersäck [med proviant och packning], bröd eller pengar eller två livklädnader (tunikor, långt skjortliknande underklädesplagg).
Men han sade till dem: "Ge dem ni att äta."
    De svarade: "Vi har inte mer än fem bröd och två fiskar – om vi nu inte skall gå och köpa mat åt allt det här folket?"
Det var omkring 5 000 män [förutom kvinnor och barn, se Matt 14:21].
    Då sade han till sina lärjungar: "Låt dem sitta ner i matlag i grupper på omkring femtio i varje."
Sedan sade Jesus till alla [lärjungarna och folkskaran, se Mark 8:34]:
"Om någon vill följa (gå bakom) mig
    ska han förneka (tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]
    och dagligen ta upp sitt kors
och följa mig (vara/gå med mig på vägen) [bli min lärjunge]. [Sist i versen har grekiskan ett annat ord för att följa (nämligen akoloutheo) vars innebörd är att gå samma väg som eller att vandra tillsammans på vägen med. Bokstaven a kommer från grekiskans Alpha (den första) och står som prefix både i betydelsen 'utan' (ofta i samband med försakelse och umbäranden), men även som en förkortning av hama (ett adverb som betecknar nära anknytning men också förekommer i betydelsen förening och utgörandet av en enhet). Jesu lärjunge måste lämna sitt eget, vandra i Mästarens fotspår och följa hans exempel i allt – ja, även vara beredd att lida och dö för hans skull.]
När männen var på väg att skiljas från honom sade Petrus till Jesus: "Mästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han sade. [Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till Lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40–42.]
Jesus svarade: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?"
Alla häpnade (överväldigades) över Guds storslagna makt (storhet, majestät). [Folket förstod att det Jesus gjort var av Gud. Ordet "makt" beskriver Guds majestät. Förutom Lukas är det bara Petrus som använder ordet, se 2 Pet 1:16.] Medan alla [hela folkskaran] förvånades (började spekulera i orsaken till Jesu gärningar) sade han till sina lärjungar [när de vandrade genom Galileen, se Mark 9:30]:
Men Jesus sade: "Sluta att hindra honom. Den som inte är mot er är för er."
[Jesus håller på att välja ut sjuttio lärjungar som ska förbereda vägen för honom och bota sjuka och berätta att Guds rike är nära, se Luk 10:1–20. Jesus är tre månader från sin död och det här missionsuppdraget kommer att kräva fullständig överlåtenhet. Nedan följer tre exempel på kandidater, där den första och den siste anmäler sig frivilligt, och Jesus måste pröva äktheten i deras överlåtenhet. På samma sätt som Elisa var tvungen att verkligen sätta Guds rike främst för att vara med Elia och ta del av den dubbla välsignelsen, kräver Jesus att hans blivande lärjungar sätter lärjungaskapet främst.]

1) Materiell försakelse

Medan de gick längs med vägen [mot Jerusalem], sade en man till honom: "Herre, jag vill följa dig vart du än går."
Till en annan sade Jesus: "Följ mig!" Men mannen svarade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far."
Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike." [Här finns ännu en likhet med Elisas kallelse, där Elia tillät honom säga farväl till sin familj, se 1 Kung 19:20. Men här ser vi att Jesu kallelse är mer radikal än den mest radikale profeten på Gamla testamentets tid.]
Han sade till dem:
"Ja, skörden är stor (riklig), men arbetarna är få. Bönfall därför skördens Herre att han ska sända (skulle driva) ut arbetare till sin skörd. [Det grekiska verbet deomai innebär att vädjande be (för ett stort personligt behov), se även Luk 4:31; 8:24. Verbet deo betyder 'att binda/klistra ihop'. Här finns en antydan om att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret, för att få se det förverkligat. Tidigare hade de tolv sänds ut, se Luk 9:1–6, nu sänds fler ut för att bärga in skörden. Det grekiska ordet för 'sända ut' är exballo som ordagrant betyder 'att driva/kasta ut'. Även de som redan är kallade behöver förnyad glöd och iver i sitt uppdrag att gå ut på fälten. I Matt 9:37–38 återfinns samma fras som här, men med en liten nyansskillnad. I grekiskan texten står här ordet arbetare före verbet sänder, vilket ger lite mer betoning på arbetarna än sändandet här – vilket åtföljs av mer detaljer i vers 3–12.]
Allt har min Fader anförtrott åt mig.
Ingen vet vem Sonen är,
    utom Fadern,
    och ingen vet vem Fadern är,
utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för."
Jesus vände sig till [de tolv] lärjungarna och sade enbart till dem (samtalade privat med dem): "Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de ögon som ser vad ni ser! [Gläd er i frälsningen, att era namn är upptecknade i himlen, se vers 20.]
Jesus svarade honom [genom att ställa en motfråga]: "Vad står det i lagen? Vad läser du där (hur tolkar du det stället)?"
Fast besluten att rättfärdiga sig själv frågade han Jesus: "Vem är då min nästa (medmänniska)?" [Enligt judarna räknades bara de egna landsmännen som "ens nästa". Jesu svar hade överbevisat mannen om att han inte levde upp till budet.]
Hon hade en syster som hette Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. [Maria, som antagligen var den yngre systern, skulle senare smörja Jesu fötter med dyrbar olja under middagen hos Simon den spetälske, se Joh 12:2. Här sitter nu Maria i husets innergård och lyssnar på Jesu undervisning. Där är antagligen också hennes bror Lasarus, de tolv lärjungarna och andra nyfikna från byn. Att sitta vid någons fötter betyder att vara någons lärjunge, Lukas använder samma uttryck om Paulus som blev undervisad vid Gamaliels fötter, se Apg 22:3.]
En gång var Jesus på en viss plats och bad. När han hade avslutat sin bön sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, precis som Johannes lärde sina lärjungar." [Jesus är på väg till Jerusalem, se Luk 9:51. Han har just besökt Marta och Maria i Betania och är antingen kvar där eller på någon annan plats i närheten av Jerusalem. Det var inte ovanligt att olika judiska grupper hade egna böner. Inom judendomen finns amidah, en daglig bön med arton välsignelser, och det verkar som om Johannes Döparen också hade lärt sina lärjungar en skriven bön.]
Sedan sade han till dem [och Jesus fortsätter nu att undervisa om bön genom att ge två liknelser]:

Liknelse 1 – Bulta på en väns dörr

"Anta att någon av er har en vän, och ni går till honom mitt i natten och säger till honom: 'Kära vän, kan du låna mig tre bröd [limpor],
en god vän till mig som är på resa har kommit förbi och jag har inget att sätta fram åt honom.'
Då sade Herren till honom:
"Ni fariséer, ni rengör nu utsidan av bägaren och serveringsfatet, men ert inre är fullt av habegär (plundring) och ondska.
När Jesus hade gått ut därifrån [från fariséns hus], började de skriftlärda och fariséerna ansätta honom bittert (hatet mot honom fick ett djupare fäste inom dem och blev som ett slavok som band dem). De överöste honom med många frågor (som han skulle svara direkt på, utan betänketid och möjlighet att göra någon utläggning),
[Jesus hade börjat tala till folket om Jona-tecknet och att kroppens lampa är ögat, se Luk 11:29–36. Efter en frukost hos en farisé strömmar folk i tusental till Jesu undervisning.] Under tiden [då Jesus var inne i fariséns hus] hade folk samlats i tusental [myriader, det högsta grekiska talvärdet 10 000, men också bildligt för en stor skara], så att de höll på att trampa ner varandra. Jesus vände sig först till sina lärjungar och sade:
"Var på er vakt mot fariséernas surdeg som är hyckleriet! [Jesus har just avslöjat fariséernas religiösa fasad, se Luk 11:37–54.]
Därför ska allt vad ni har sagt i mörkret
    höras i ljuset,
och det ni viskat i örat i enrum (i de innersta rummen, kamrarna),
    ropas ut på taken.
Sedan sade han till dem [de båda bröderna]: "Var ständigt på er vakt (skydda er) mot alla sorters girighet (habegär), för en människas liv handlar inte om materiellt överflöd (det är inte det som avgör er livskvalitet)."
Därefter berättade han en liknelse för dem:
"En rik man hade åkrar som gav mycket goda skördar.
Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Därför säger jag er [eftersom det är dårskap att bara fokusera på att samla rikedomar i den här världen som liknelsen om den rike mannen visade, se vers 16–21]: Bekymra (oroa) er inte för ert liv (gr. psuche) [jordelivet]
    vad ni ska äta,
    eller för er kropp,
    
    vad ni ska klä er med. [Fil 4:6]
Då frågade Petrus: "Herre, talar du om oss [de tolv lärjungarna] i den här liknelsen, eller om alla?" [Jesus undervisar om den glädje som väntar de tjänare som är klädda för tjänst, har sina lampor brinnande och inte slumrar när Herren kommer tillbaka, se vers 35–40. Petrus undrar vem han talar om. Jesus svarar genom att ställa en retorisk fråga, där Petrus, lärjungarna och alla som agerar på det sättet identifieras med en vis förvaltare. I parallellstället Mark 13:37 är svaret tydligt att inte bara lärjungarna ska vaka utan "alla ska vaka". Alla kommer att hållas ansvariga utifrån sin kunskap vilket är slutsatsen i vers 47–48.]
Den tjänare som vet sin herres vilja, men inte förbereder sig eller handlar efter hans vilja, ska bli slagen med många slag.
När du är på väg till domaren med din motpart, gör allt vad du kan under vägen för att förlikas med honom medan ni är på väg. Annars drar han dig inför domaren, och domaren överlämnar dig till rättstjänaren (gr. praktor, fungerade som indrivare åt staten) och rättstjänaren kastar dig i fängelset.
Då sade han [ägaren] till trädgårdsmästaren: 'Lyssna nu, i tre års tid [från den ålder, omkring fem år efter det var planterat, då det var normalt att förvänta sig att trädet skulle börja ge en skörd] har jag kommit och letat efter frukt på detta fikonträd, utan att hitta någon. Hugg bort det (ordagrant 'hugg ut det')! Varför ska det ta upp plats (suga ut jorden, ta solljus från andra träd)?'
Någon frågade honom: "Herre, är det bara några få som blir frälsta (räddade)?"
"O Jerusalem, Jerusalem [upprepning av namnet beskriver ett starkt känslomässigt engagemang]. Du som vanemässigt mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig (som budbärare)! Hur många gånger har jag inte velat (längtat efter att) få samla (skydda) dina barn, som en höna samlar (skyddar, värmer) sina kycklingar under sina vingar, men ni har vägrat.
Jesus frågade de laglärda och fariséerna: "Är det tillåtet att hela på sabbaten eller inte?"
Sedan sade han till dem: "Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte på en gång upp dem, även om det är sabbat?"
Det kunde de inte svara på heller.
När han märkte hur gästerna valde ut de bästa platserna [närmast värden], berättade han en liknelse:
Då sade herren till tjänaren: 'Gå ut på huvudvägar och landsvägar [utanför staden] och övertala (uppmana) människorna att komma in, så att mitt hus blir fullt.
[Frälsningen är fri men kostar ändå allt. Direkt efter liknelsen om den fria inbjudan till festmåltiden, följer en sektion som handlar om kostnaden av att följa Jesus.] Stora skaror följde Jesus. [Många människor flockades kring Jesus av olika skäl. Jesus är mer intresserad av kvalitet än kvantitet.] Han vände sig om och sade till dem:
"Om någon kommer till mig och inte hatar (älskar mig mer än)
    sin far och sin mor,
    sin hustru och sina barn [eller väljer att avstå från att gifta sig, se Matt 19:10–12],
    sina bröder och systrar
    och även sitt eget liv [detta jordeliv],
kan han inte vara min lärjunge. [I den judiska kulturen är dessa talesätt, som är överdrifter, vanliga och kallas hyperboler. Även på svenska kan man t.ex. säga att man älskar röda hus men hatar gula och på så sätt uttrycka att man föredrar en viss färg mer utan att för den skull bokstavligen hata den andra. Matteus översätter ett liknande sammanhang "den som är mer vän med", se Matt 10:37. Ändå är orden väldigt skarpa och tvingar oss att fundera över var vi har vår lojalitet. Vem förtröstar vi ytterst på, är Jesus främst? Det är typiskt Lukas att ta med fyra punkter, se Luk 6:17.]
Kan han inte det, skickar han en delegation och ber om fred medan den andre ännu är långt borta.
Då berättade Jesus denna liknelse:
Jag bryter upp (reser mig upp) och går till min far och säger till honom: »Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig),
Så han bröt upp och gick till sin egen far.
    Medan han fortfarande var långt borta fick hans far se honom [vilket antyder att fadern väntade och tittade efter sin son]. Fadern blev djupt rörd (kände stort medlidande) och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom gång på gång. [I den här kulturen sprang aldrig en äldre judisk man. Anledningen var att för att springa måste han fästa upp manteln, vilket gjorde att han exponerade sina bara ben, vilket var skamfyllt. Vad motiverade då fadern att bära den skammen? Enligt Talmud, den judiska skrift som innehåller tillägg och tolkningar till lagen, finns det en ceremoni som heter kezazah. Den praktiserades om en judisk son lämnat det judiska samhället, levt med hedningar och sedan vände tillbaka hem. Stadens äldste mötte honom i stadsporten, krossade en kruka framför mannen – vilket symboliserade den brutna relationen med familjen, den judiska tron och samhället. Han var inte välkommen tillbaka.
    Anledningen att fadern springer kan vara att han vill möta sonen innan de äldste i samhället hinner utföra denna ceremoni. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son!]
Men fadern sade till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram (ut) den finaste (den mest ärofyllda) dräkten och klä honom i den och ta fram [ge honom] en ring för hans hand och sandaler för hans fötter. [Både ringen och sandalerna var tecken på att han nu var en fri man, slavar var barfota.]
Jesus sade också till lärjungarna: [Jesus har just berättat liknelsen om den yngre sonen som vände tillbaka hem. Frågan som hänger i luften är: Vad hände med den äldre sonen? Ordagrant är meningen på grekiskan "och han sade också till lärjungarna", där orden "och" och "också" tydligt kopplar ihop denna berättelse med den tidigare. Liknelsen handlar om faran med kärleken till pengar, och hör även ihop med nästa liknelse om den rike mannen och tiggaren Lasarus. Hur vi hanterar pengar i den här världen påverkar var vi tillbringar evigheten.]"Det var en rik man som hade en förvaltare. [Den rike mannen ägde mark med olivträd och åkrar, förvaltaren skötte ägarens alla affärer.] När den rike mannen [en dag] ryktesvägen fick höra anklagelser att förvaltaren slösade bort (spridde ut) hans egendom [samma ord som används för yngre sonens slösande, se Luk 15:13],
Men en tiggare som hette Lasarus låg vid hans port, hans kropp var full av sår,
Dessutom är det en stor klyfta mellan oss och er, för att det inte ska vara möjligt för någon som vill, att ta sig över härifrån till er eller därifrån hit.' [Enligt myten kunde man korsa mellan paradiset och Hades via en båt, men det går inte, säger Jesus.]
Men han sa: 'Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda ska de omvända sig.'
Jesus sade till sina lärjungar: "Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den (uttryck för intensiv förtvivlan över den personen) genom vilken de kommer.
Ja, även om han syndar mot dig sju gånger på en dag och kommer till dig sju gånger och säger: 'Jag ångrar mig,' så måste du förlåta honom." [Matteus tar med fler detaljer från Jesu undervisning om förlåtelse i Matt 18:15–34.]
Sedan sade Jesus till lärjungarna: "Det ska komma dagar då ni längtar efter att få se en enda av Människosonens dagar [då han regerar här på jorden fullt ut], men ni ska inte få det. [Det kommer svåra tider med förföljelse och prövningar då ni önskar att han var här på jorden i sin härlighet med sitt rike.]
Jesus berättade sedan en liknelse för att visa dem [lärjungarna] att det är nödvändigt att alltid be (tillbe, umgås med Gud), för att inte tappa modet (bli missmodig, ge upp).
I samma stad fanns en änka som gång på gång kom till honom och sade: 'Hjälp mig att få rätt mot min motpart.'
Skulle då inte Gud [som är rättfärdig] ge rättvisa åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Skulle han dröja länge innan han hjälpte dem?
Jesus berättade också denna liknelse för några som var övertygade om att de själva var rättfärdiga samtidigt som de såg ner på alla andra:
Farisén stod och bad [högt] till (om, för) sig själv:
'Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor;
    tjuvar (svindlare), orättfärdiga, äktenskapsbrytare
    – eller som den där [illa ansedda] tullindrivaren.
Men Jesus kallade dem till sig och sade: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Guds rike tillhör sådana som de.
Sedan tog Jesus de tolv [lärjungarna] avsides och sade till dem: "Lyssna, vi går nu upp till Jerusalem och allt som är skrivet om Människosonen genom profeterna ska ske (gå i uppfyllelse där).
Då stannade Jesus och befallde dem att leda fram mannen. När han kom frågade Jesus:
När Jesus kom till det stället, såg han upp och sade till honom: "Sackeus, skynda dig ner, för i dag måste jag komma och stanna i ditt hus (bli kvar där över natten)."
Men Sackeus stod där och sade till Herren: "Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon (vilket jag gjort), ger jag honom fyrdubbelt tillbaka." [Enligt Mose lag skulle den som handgripligen stulit något betala tillbaka det fyrfalt, se 2 Mos 22:1. Tillgångar man lurat till sig skulle återgäldas med fulla beloppet plus tjugo procent, se 4 Mos 5:6–7. Detta hade räckt i Sackeus fall. Överväldigad av Jesu godhet och kärlek till honom väljer han att betala igen mer än vad lagen krävde.]
Jesus sade till honom: "I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son,
Han kallade till sig tio av sina tjänare och gav dem tio silvermynt. [De fick ett mynt var: det näst högsta grekiska myntet "mina", vilket är hundra denarer och motsvarade fyra månadslöner för en arbetare – en förhållandevis ganska liten summa för att se om de var trogna i det lilla, se vers 17.] Han sade till dem: 'Förvalta dessa (köp och sälj, investera dem) tills jag kommer tillbaka.'
När han närmade sig [byarna] Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av sina lärjungar
Medan de löste fölet frågade ägarna: "Varför löser ni fölet?"
De ledde det till Jesus och sedan de kastat sina mantlar på det [gjorde som en sadel] hjälpte de Jesus upp.
När han närmade sig vägen som leder ner från Olivberget [öster om Jerusalem] började hela skaran av lärjungar i glädje prisa Gud högt för alla de mäktiga kraftgärningar som de hade sett.
Några fariséer i folkmassan sade då till honom: "Lärare, säg åt dina lärjungar att tiga."
och sade: "Om du ändå i dag hade förstått, också du, vad som ger verklig fred (frid). Men nu är det dolt för dina ögon.
och frågade honom: "Säg oss, vad har du för fullmakt (auktoritet) att göra detta? Vem är det som gett dig den fullmakten?" [De syftar antagligen på Jesu agerande dagen innan då han drev ut dem som sålde och köpte, men även tidigare händelser som intåget i templet och barnens lovsång till honom. Svaret är förstås enkelt – han gör sin Faders vilja, men ett sådant svar skulle leda till att han blev anklagad för hädelse. De religiösa ledarnas fråga är ingen oskyldig undran. Den är en fälla som Jesus lätt genomskådar.]
Jesus svarade dem: "Jag har också en fråga till er. Säg mig:
De överlade med varandra (diskuterade mellan sig) och sade: "Om vi svarar: Från himlen, säger han: Varför trodde ni då inte på honom?
Sedan började han berätta denna liknelse för folket:
"En man planterade en vingård [som är en bild på Israel, se Jes 5:1–7]. Mannen arrenderade ut den till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste till ett annat land under en lång tid.
När den rätta tiden var inne [för skörd] sände (gr. apostello) han en tjänare[med aukoritet för ett uppdrag] till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Detta skedde fem år efter att vingården hade planterats, se 3 Mos 19:23–25. Vinodlarna som arrenderade marken förväntades skicka en viss del av skörden till ägaren som hyra.] Men vinodlarna misshandlade (pryglade) honom svårt och skickade i väg honom tomhänt. [Vingården hade antagligen inte gett någon skörd – på samma sätt som Israel var utan frukt.]
Men när vinodlarna fick se honom diskuterade de med varandra (vägde argument för och emot) och sade: 'Här har vi arvtagaren, låt oss döda honom så blir arvet vårt.'
De skriftlärda och översteprästerna hade gärna gripit honom i den stunden (där och då), men de fruktade folket. De förstod att det var dem som han hade talat om i liknelsen.
Men han genomskådade deras list och sade till dem:
Då sade han till dem: "Ge då Caesar vad som tillhör Caesar, och Gud vad som tillhör Gud." [Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26–27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.
    En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]
Jesus frågade dem: "Hur kan man säga att den Smorde (Messias) är Davids son?
Tidigt på morgonen kom allt folket till honom i templet för att lyssna på honom.
Han sade till dem: "Med en intensiv längtan har jag väntat på att få äta detta påskalamm innan mitt lidande börjar.
Då började de diskutera med varandra vem av dem som skulle komma att göra detta.
När han rest sig upp från bönen och kom fram till lärjungarna, fann han att de hade somnat – [utmattade] av sorg.
Sedan sade Jesus till dem som hade kommit ut mot honom, översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: "Tror ni att jag är en rånare (våldsman, revolutionär)? Är det därför ni gått ut med svärd och påkar?
Men en tjänsteflicka [grekiskan har: en viss tjänsteflicka/ung kvinnlig slav] som såg honom sitta [där] vid eldens sken [vänd mot ljuset] tittade noga på honom och sade: "Den här mannen (denne) var också med honom."
Då sade de alla: "Så du är Guds Son?"
    Han svarade: "Ni själva säger att 'Jag är'."
Pilatus sade då till översteprästerna och till folket: "Jag ser inget brottsligt hos den mannen."
Så fort han fick reda på att han var från Herodes område, sände han honom till Herodes som också var i Jerusalem under dessa dagar. [Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade. Han bodde i Tiberias i Galileen. Både han och Pontius Pilatus var i Jerusalem under dessa dagar då påsken och Lövhyddohögtiden firades och många vallfärdade till Jerusalem.]
Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra; tidigare hade det rått fiendskap mellan dem. [Orsaken till fiendskapen är inte helt känd, möjligen kan det ha att göra med massakern av galiléer som nämns i Luk 13:1.]
Han sade till dem: "Ni har fört den här mannen till mig och sagt att han förleder folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig till det ni anklagar honom för.
Det gjorde inte Herodes heller, för han har ju sänt honom tillbaka till oss. Se, han har inte gjort något som förtjänar döden.
Då talade han till dem för tredje gången och frågade: "Vad har han gjort för fel? Jag har inte funnit honom skyldig till något som förtjänar döden. Jag ska prygla honom och sedan släppa honom."
Jesus vände sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte längre över mig, gråt i stället över er själva och era barn.
De blev förskräckta och böjde sina ansikten mot marken.
    Då sade männen till dem: "Varför söker ni den levande bland de döda?
Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor, och de andra kvinnorna som var med dem som talade om det för apostlarna.
Men Petrus [och Johannes, se Joh 20:3–9] steg upp och sprang till graven. När han lutade sig in (böjde sig ner och tittade in), såg han bara linnebindlarna [men ingen kropp]. Han gick i väg, fylld av förundran över vad som hade hänt.
De samtalade med varandra (delade sina upplevelser, känslor, och tankar) om allt det som hade hänt.
Jesus sade till dem: "Vad är det ni diskuterar med varandra medan ni går här (vad är det ni argumenterar för och emot)?" Då stannade de upp och såg bedrövade (ledsna) ut.
Den ene som hette Kleopas svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar."
Då sade han till dem: "Förstår ni inte (varför är ni okunniga om detta)? Varför är ni så tröga i hjärtat att tro på det som profeterna har sagt?
Men de övertalade honom och sade: "Var kvar hos oss, det blir snart kväll och dagen är snart slut." Då gick han in och stannade kvar hos dem.
De sade till varandra: "Blev vi inte rörda ända in i hjärtat (brann inte våra hjärtan inom oss) när han talade med oss på vägen och öppnade (förklarade meningen i) Skrifterna för oss?"
Sedan sade han till dem: "Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt som står skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna måste uppfyllas."
Sedan förde Jesus dem ut [från Jerusalem] nästan ända fram till Betania [som ligger strax utanför Jerusalem, vid Olivberget]. Han lyfte upp sina händer och välsignade dem.

Johannesevangeliet (102)

[De första arton verserna skiljer sig från resten av Johannesevangeliet och består av väluppbyggda poetiska stilar med kiastiska mönster och parallella strukturer. Det är svårt att illustrera allt detta i en översättning. Rubrikerna följer dock det kiastiska mönstret där den första och sista delen tematiskt handlar om Jesus i himlen (vers 1–5 och 16–18), den andra och näst sista delen om Johannes Döparens vittnesbörd (vers 6–8 och 14) och där vers 12–13 utgör den strukturella mittpunkten som förstärker huvudtemat: att Jesus blev människa för att den som tar emot honom ska kunna bli frälst.] I begynnelsen (före all tid) var Ordet [gr. Logos, dvs. Jesus, se vers 14],
    och Ordet var hos (umgicks med; hade en nära relation till) Gud,
    och Ordet var Gud (ordagrant: och Gud var Ordet).
Han (Detta, Denne) var i begynnelsen hos (med) Gud. [Gud (gr. Theos) nämns här tre gånger – först och sist med bestämd artikel, men i "Ordet var Gud" i obestämd form, dvs. utan artikel. Innebörden blir då att Ordet äger Guds egenskaper, se Kol 1:15. Samtidigt gestaltar Ordet dvs. Jesus fullt ut Gud, se Fil 2:6; Heb 1:3; Joh 10:30; Kol 2:9; Joh 20:28. Eftersom ingen människa kan förstå Gud i hans fullhet, begränsar han sig och möter människan i Ordet för Mose på berget Sinai och senare i Ordet förkroppsligat i Sonen.]
[Johannesevangeliet inleds ordagrant i grekiskan med orden "I begynnelsen". Senare i kapitlet används frasen "nästa dag" tre gånger för att kulminera med "tredje dagen", se Joh 1:29, 35, 43; 2:1. Johannes verkar göra en medveten anspelning till skapelseberättelsen i Första Moseboken och använder den som en mall, se 1 Mos 1. Här i vers 19 börjar i så fall första dagen, vilket är logiskt eftersom vers 29 uttryckligen säger att där börjar "nästa dag".
    Rubrikerna i detta stycke följer dagarna som formar en "första vecka". Den kulminerar med bröllopet i Kana, som i så fall skulle kunna motsvara Adam och Evas bröllop! Enligt rabbinsk tradition markerar Adams sömn, när Gud skapar Eva, att en natt passerar, se 1 Mos 1:19–24. Rabbinerna resonerar vidare att det då följaktligen är först på sjunde dagen han möter sin brud, och hon blir hans fru! I 1 Mos 2:24 finns en tydlig referens till äktenskap och bröllop.]
Här är vad Johannes svarade, när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: "Vem är du?"
Nästa dag ser han [Johannes döparen] Jesus komma emot honom och säger: "Se, Guds Lamm som tar bort (lyfter upp; bär) världens synd!
Andreas tog sedan Simon [Petrus] till Jesus.
    Medan Jesus tittade på (in i, direkt på) honom sade han: "Du är Simon, Johannes son, du ska heta Kefas" – det [arameiska] namnet betyder Petrus [en liten sten].
Jesus såg Natanael komma mot honom och sade om honom: "Se, här är en sann israelit, i vilken det inte finns något svek (falskhet)." [Natanael är ett hebreiskt namn som betyder "Gud ger" eller "Gåva från Gud". Han kom från staden Kana i Galileen, se Joh 21:2. Jesus gör en jämförelse med Natanaels förfader Jakob. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar". Den ordagranna betydelsen är "den som håller i hälen", se 1 Mos 25:26. Namnet beskrev Jakobs karaktär innan Gud gav honom ett nytt namn – Israel, se 1 Mos 32:27–28. Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att regera tillsammans med Gud". Jakob fick i en dröm se en stege rest till himlen, se 1 Mos 28:10–17. Jesus är den stegen, vers 51.
    Natanael är troligtvis samma person som lärjungen Bartolomeus. Det är inte ovanligt att man hade flera namn. Han nämns alltid i samband med Filippus, se Matt 10:3; Mark 3:18; Luk 6:14.]
När vinet tog slut sade Jesu mor till Jesus: "De har inget vin." [Om vinet skulle ta slut skulle det vara en stor skam för brudens familj. Det kunde till och med bli rättsliga följder. I det bindande kontrakt som skrevs vid trolovningen specificerades alla åtagandena vid bröllopsfesten, och konsekvenserna om de inte uppfylldes. Flera viktiga moment under vigselakten bestod i att en bägare med vin lyftes upp och välsignelser uttalades, och om vinet tog slut skulle inte bröllopsceremonin kunnat slutföras.]
På natten kom han till Jesus. [Kanske kom han på natten för att inte bli sedd tillsammans med Jesus, eller så var det för att få mer tid med Jesus. Det kan även bildligt tala om att han var bekymrad, dvs. "i en mörk stund". Inom judendomen är natten också förknippad med reflektion och kunskap, se Ps 19:3. Vi vet att detta samtal måste ha berört Nikodemus. Han är senare med och tar hand om Jesu kropp, se Joh 19:38–42. En lärjunge tillbringade all tid med sin lärare, så Jesu lärjungar var troligen också med. Samtalet måste ha etsat sig fast i den unge Johannes minne eftersom han tar med det här i sitt evangelium.]

Är du mer än en god lärare?

Nikodemus [inleder dialogen med Jesus och] sade: "Rabbi (min lärare), vi vet (har förstått eftersom vi sett allt du gjort) att du är sänd från Gud som en lärare, för ingen kan göra dessa tecken (under, mirakler) som du gör, om inte Gud är med honom."
Nikodemus svarade: "Hur kan en människa födas när han är en gammal (gråhårig) man? Man kan väl inte komma in i sin mors mage och födas igen, eller hur [det är ju omöjligt]?"

För alla som gör onda handlingar (vanemässigt lever i ondska) hatar (avskyr) ljuset,
    de kommer inte till ljuset
för där kommer deras gärningar (aktiviteter, sätt att leva) att avslöjas.
Men den som handlar efter sanningen (har valt att ständigt leva i sanningen),
    kommer till ljuset,
för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud (gudomliga, gjorda med Guds hjälp).
De kom till Johannes och sade: "Rabbi, mannen som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla flockas kring honom."
Kvinnan sade till honom: "Herre ge mig av detta vatten så jag aldrig mer behöver törsta och komma hela vägen hit för att hämta vatten."
Då började de komma ut till honom.
Då började lärjungarna fråga varandra: "Kan någon ha kommit med mat till honom?"
Är det inte så att ni säger [till varandra]: Fyra månader till, sedan är det skördetid [den vanliga tiden mellan sådd och skörd]? Men jag säger er: Lyft upp er blick och se på fälten! De är redan mogna (har vitnat i färgen) för skörd. [Många samaritaner redo att bli frälsta strömmade ut från staden för att höra på Jesus.]
När samariterna kom till Jesus bad de honom enträget att stanna kvar hos dem. Så han stannade där i två dagar.
När han hörde att Jesus kommit tillbaka från Judéen till Galileen, gick han i väg [den två dagar långa resan till Kana] och bad (ivrade, bad enträget) att han skulle komma ned och bota hans son, för sonen var på väg att dö.
Då sade Jesus till honom: "Om ni människor inte får se tecken och mirakler, så tror ni inte alls (litar ni inte på Gud)."
Kungens tjänare sade till honom: "Herre, kom ned innan mitt barn dör."
Ni har beordrat människor [med frågor] till Johannes [Döparen] och han har vittnat för (om) sanningen.
Johannes var den brinnande och skinande lampan, och för en tid var ni villiga att glädja er i hans ljus.
men ändå vill ni inte komma till mig så ni kan få liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet].
Tro inte att jag ska anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose, han som ni förlitar er på (har satt ert hopp till).
När Jesus tittade upp och såg att en stor skara [tusentals människor] närmade sig honom, sade han till Filippus: "Var ska vi köpa bröd, så att alla får något att äta?"
och steg i en båt och började ta sig över sjön till Kapernaum. Det var nu mörkt och Jesus hade [ännu] inte kommit till dem.
De frågade honom: "Vad ska vi göra (hur ska vi leva) för att utföra Guds gärningar (verk, tjäna honom)?" [Människan frågar sig vad hon "ska göra", man vill försöka förtjäna sin rättfärdighet.]
Då sade de till honom: "Herre, ge oss alltid det brödet."
Jesus svarade dem: "Jag är livets bröd [brödet som mättar med Guds överflödande och äkta liv]. Den som kommer (går) till mig ska aldrig [behöver absolut inte] hungra, och den som tror (litar, förtröstar) på mig ska aldrig [nej, aldrig] någonsin törsta.
Alla som min Fader ger (anförtror) mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig, nej aldrig kasta ut (driva bort, från familjen).
Ingen kan komma till mig om inte Fadern som sänt mig drar (attraherar, leder) honom. Jag ska [sedan] låta honom uppstå på den yttersta dagen. [Det är Fadern som ger längtan i människor att söka Jesus!]
För det står i profeterna [Jes 54:13]: 'Alla ska bli undervisade av Gud.' Alla som lyssnat och lärt av Fadern kommer till mig.
Då började de judar som var emot Jesus att öppet gräla med varandra [man hade tidigare mumlat, se vers 41] och sade: "Hur kan denne man ge oss sitt kött att äta?"
Jesus fortsatte: "Ingen människa kan komma till mig om det inte ges honom (har tillåtits och gjorts möjligt) av Fadern."
Simon Petrus svarade honom: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord [gr. rhema – plural; specifika ord levandegjorda av den helige Ande].
Jesu [halv-]bröder sade till honom: "Lämna den här platsen och gå till Judéen, så att dina lärjungar [där] också kan se (noggrant studera) de gärningar du konstant gör.
Då sade Jesus: "Bara en kort tid till är jag hos er [sex månader – tiden mellan Lövhyddohögtiden och påskhögtiden], sedan går jag tillbaka till honom som har sänt mig.
Då sade judarna till varandra:
"Vart tänker denne man ta vägen, eftersom vi inte ska kunna hitta honom? Tänker han resa till dem [de judar] som är kringspridda (lever i förskingringen, diasporan) bland grekerna?
[Ända sedan den babyloniska fångenskapen levde många judar utanför Israel i kolonier. De tre största fanns i Egypten, Syrien och Grekland. Skulle Jesus ge sig av till någon avlägsen judisk koloni?] Ska han undervisa grekerna [icke-judar, hedningar]?
[Ovetande profeterade de att evangeliet kommer att spridas till alla folkslag efter Jesu uppståndelse. Nästa gång ordet "greker" dyker upp igen är i Joh 12:20–21, då några greker söker Jesus. Johannes tar upp samma tråd igen vid korsfästelsen. Han är den ende evangelieförfattare som har med detaljen att skylten på Jesu kors var skriven på grekiska, se Joh 19:20.]
[Under Lövhyddohögtiden fanns en ceremoni där man bar vatten från Siloamdammen till offeraltaret. Detta gjordes de första sju dagarna under högtiden, men inte den sista. Detta gör nu Jesu uttalande om levande vatten ännu större.] På den sista och största (viktigaste) dagen av högtiden [åttonde dagen], stod Jesus där och ropade med en ljudlig stämma [i vanliga fall satt man och undervisade, se Luk 4:20–21; Matt 5:1, så att stå och ropa måste ha väckt uppmärksamhet]:
"Om någon är törstig,
    låt honom komma (gång på gång) till mig och dricka!
Under tiden hade tempelvakterna kommit tillbaka till översteprästerna och fariséerna, som då frågade dem: "Varför har ni inte fört hit honom?"
Då sade Nikodemus till dem, han som kom till Jesus på natten [Joh 3:1–21] och själv var en av dem:
Tidigt på morgonen (vid gryningen) kom han tillbaka till templet. Allt folket kom till honom, och sedan han satt sig ner började han undervisa dem. [Det är nu den nionde dagen i Lövhyddohögtiden, se Joh 7:37. Han var på kvinnornas förgård, se vers 20.]
Då sade Jesus till de judar [invånare i Judéen] som hade kommit till tro på honom [se vers 30]: "Om ni förblir i mitt ord (gr. logos) [om ni skulle stanna kvar i ordet, mitt ord, genom att aktivt leva efter det] är ni verkligen (sannerligen) mina lärjungar.
De svarade honom: "Vi är Abrahams barn (säd, ättlingar) och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du med att säga: 'ni ska bli fria'?"
Då sade judarna till honom: "Du är inte ens femtio år, och du har sett (stått framför, mött) Abraham?"
[På Jesu tid fanns tre stora religiösa grupperingar – saddukéer, fariséer och esséer. De två första omnämns ofta i de övriga evangelierna, medan Johannes bara nämner fariséerna i sitt evangelium. Det är anmärkningsvärt eftersom saddukéerna var i majoritet i den högsta judiska instansen, det Stora rådet. Skillnaden mellan dessa grupper var att saddukéerna bara accepterade Moseböckerna som sin auktoritet, medan fariséerna tog till sig hela Skriften, se Apg 23:8. Att esséerna inte alls nämns i Nya testamentet beror på att de var en sluten grupp som levde avskilda från samhället, ofta ensligt och öde. En av dessa platser var Qumran, där fyndet av Dödahavsrullarna 1947 har gett mer ljus åt hur den här gruppen levde. När templet förstördes 70 e.Kr. upplöstes saddukéerna eftersom offertjänsten i Jerusalem inte längre var i funktion. Fariséerna som var mer öppna för tolkningstraditionen kunde däremot anpassa läran till nya förhållanden och leva vidare. När Johannes skriver sitt evangelium, i slutet på första århundradet, väljer han att bara omnämna den för sin tid kända gruppen fariséerna.] De [grannar och bekanta] förde (tvingade) mannen som förut varit blind till fariséerna.
Om han kallade dem som fick lagen för gudar, och Skriften inte kan brytas (vara delad, motsäga sig själv),
Många människor kom till honom och sade: "Johannes gjorde inga tecken (mirakler), men allt Johannes sade om denne man var sant."
Systrarna sände bud till Jesus [som befann sig en dagstur från dem i Jordandalen]. Budet löd: "Herre, din vän (han som du har en ömsesidig vänskapsrelation med) är sjuk."
När Jesus hörde detta sade han: "Den sjukdomen (svagheten) kommer inte att leda till döden, i stället kommer Gud att förhärligas (tillbedjas), så att Guds Son blir förhärligad genom den."
och jag är glad för er skull att jag inte var där. Detta kommer att hjälpa er att tro (lita, luta er emot mig)."
och många judar (invånare i Judéen) hade kommit till Marta och Maria för att trösta (sympatisera med, uppmuntra) dem i sorgen över deras broder [Lasarus död]. [Enligt den judiska begravningstraditionen begravdes den döde inom ett dygn. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista.]
Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött.
När Maria hörde detta reste hon sig snabbt upp och gick till honom.
När Maria nu kom dit där Jesus var och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du varit här skulle min broder inte vara död."
Många judar som hade kommit till Maria och sett (på avstånd betraktat) vad Jesus gjorde, kom till tro på (litade, lutade sig emot) honom.
Men några av dem gick tillbaka till fariséerna och berättade vad Jesus gjort. [Hur Jesus hade uppväckt Lasarus från döden.]
Därför sade fariséerna till varandra: "Se noga hur vi inte kommer någon vart (hur våra ansträngningar är lönlösa). Hela världen följer (springer) efter honom."
När jag har blivit upphöjd från jorden [på korset] ska jag dra alla [judar och alla andra folk] till mig."
[I Johannes evangelium står de grekiska verbens tempusform många gånger i presens och perfekt, ett skrivsätt som bjuder in läsaren att bli delaktig och närvarande i berättelsen, se t.ex. vers 3b, 4, 5 osv.] Nu [strax] före påskhögtiden [troligtvis kvällen den 13 Nisan] visste Jesus (har Jesus sett/förstått) att hans stund hade kommit [har han varit medveten om att hans stund var inne] – att han skulle lämna den här världen och gå till Fadern. Han älskade sina egna [här] i världen (med en osjälviskt, utgivande kärlek), intill slutet [ända fram till fullbordandet – det yttersta, se Joh 19:30] älskade han dem.
Jesus visste (har sett) [har en klar förståelse av] att Fadern hade gett allt i hans händer [gav honom makt över allting], och att han hade utgått (att han kom) från Gud och [nu] skulle gå (drar sig tillbaka) till Gud.
Så kommer han [fram] till Simon Petrus, som säger till honom: "Herre, tvättar du mina fötter?"
Ingen av dem vid bordet förstod varför han hade sagt detta till honom.
Om jag nu går bort [vilket jag gör] och bereder en plats åt er, så kommer jag tillbaka (igen) och ska ta er till mig (ta emot er till mig själv), så att ni också ska (kan) vara där jag är.
Jesus svarar honom: "Jag är vägen och sanningen [verkligheten själv] och livet [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. [Den grekiska prepositionen pros, som översatts "till", indikerar en rörelseriktning mot ett mål under ömsesidig samverkan.]
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som tror på (litar på, lutar sig emot) mig, han ska själv göra de gärningar [mäktiga mirakler] som jag gör, och ännu större (fler, starkare) än dessa, eftersom jag går till Fadern.
Jag ska inte lämna er faderlösa (oskyddade, utan undervisning, hjälplösa), jag ska komma till er.
Jesus svarade honom: "Om någon älskar mig så håller han mitt ord (min undervisning) och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och bo (ta vår boning, låta vårt hem bli) i honom.
Ni har hört att jag sade till er: 'Jag går bort, men jag kommer tillbaka till er.' Om ni [verkligen] älskade mig skulle ni redan glatt er över att jag går till Fadern, för Fadern är större än jag.
"Nu går jag hem till honom som har sänt mig,
    och ingen av er frågar mig vart jag går.
Men jag säger er sanningen: Det är bättre för er att jag går bort,
    för om jag inte går bort kan inte Hjälparen (den pålitlige vännen, rådgivaren, advokaten) komma till er.
Om jag går bort ska jag sända honom till er.
Om rättfärdighet, för jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre (med era fysiska ögon).
[Fadern tog emot Jesus som var helt utan synd. Att tro på Jesus är enda sättet för en människa att bli rättfärdig.]
[Jesus fortsätter att tala och nämner "en kort tid". Lärjungarna frågar vad han menar. Mest naturligt är att uttalandet syftar på tiden mellan Jesu död och uppståndelse. Jesus skulle snart dö, men också snart uppstå. Samtidigt finns det även en djupare innebörd som gäller väntetiden fram till hans återkomst. För en enskild kristen ger orden också hopp under tider av betryck att sorg ska vändas i glädje.] "Snart (en kort tid) ser ni mig inte längre,
    och sedan ska ni snart se mig (blir jag synlig, uppenbarad) igen [för jag går till Fadern]."
Då sade några av hans lärjungar till varandra:
"Vad är det han säger till oss:
    'Snart ser ni mig inte längre, och sedan ska ni snart se mig (blir jag synlig, uppenbarad) igen',
och när han säger:
    'Jag går till Fadern?'
Jag har utgått från Fadern och kommit till världen. Nu lämnar jag världen och går till Fadern."
Jag är nu inte längre kvar i världen, men de är fortfarande i världen. När jag kommer till dig, helige Fader, skydda (bevara) dem i ditt namn, dem som du har gett till mig, så att de kan vara ett, på samma sätt som vi är ett.
Nu kommer jag till dig. Men jag säger dessa saker [ber den här bönen] medan jag ännu är i världen, för att de ska ha min fullkomliga (ett tillstånd av ständigt överflödande) glädje i sig.
De förde honom först till Hannas, svärfar till Kaifas, som var överstepräst det året.
Men Petrus stod utanför intill porten. Den andre lärjungen som var känd av översteprästen gick ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten, och släppte in Petrus.
Hannas sände sedan Jesus, fortfarande bunden, till översteprästen Kaifas.
Pilatus gick ut till dem och sade: "Vad anklagar ni den här mannen för?"
Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?" [Här står Jesus som är Sanningen, se Joh 14:6, framför Pilatus och när han ställer frågan tittar han bokstavligen på svaret. Pilatus förväntar sig inget svar eftersom han går ut. Frågan ger uttryck för både förakt och medlidande – vem är Jesus som tror sig veta sanningen?]
    När han sagt detta gick han ut till judarna igen och sade till dem: "Jag ser inte att han har begått något brott.
Sedan gick de fram till honom och sade: "Länge leve (frid, var hälsad), judarnas konung!" och slog honom gång på gång [i ansiktet] med handflatorna.
Så de sade till varandra: "Låt oss inte dela den utan kasta lott om vem som får den." Detta skedde för att Skriften skulle fullbordas: "De delade mina kläder mellan sig, och kastade lott om min klädnad." [En profetia från Ps 22:19.] Så soldaterna gjorde detta.
Nikodemus, som hade kommit till Jesus på natten, följde också med honom dit med en blandning av myrra och aloe, drygt trettio kilo. [Ordagrant hundra romerska "litra", där en "litra" motsvarade 325 gram. En väldig mängd, tillräckligt mycket för en kunglig begravning, se 2 Krön 16:14. Johannes gör det tydligt att Jesus verkligen var en kung.]
Då sprang hon därifrån till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus höll av (hade ett starkt vänskapsband med), och sade till dem: "De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom."
Sedan gick lärjungarna tillbaka hem,
men Maria stod kvar och grät (upprepade gånger ljudligt) utanför graven. Medan hon grät böjde hon sig ner mot graven.
Då fick hon se (studerar hon noggrant) två änglar i vitt sitta där Jesu kropp varit, en vid huvudet och en vid fötterna.
Jesus sade till henne: "Håll inte fast vid mig [konkret fysiskt, eller bildligt "vid gamla mönster"], jag har ännu inte stigit upp till min Fader. Gå till mina bröder och berätta att jag stiger upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud." [Alternativ översättning är "Rör mig inte", men det skulle i så fall gå emot hans andra uttalande att faktiskt röra vid honom, se Luk 24:39; Joh 20:27; Matt 28:9. Uttalandet har troligare att göra med ett nytt sätt att relatera till Jesus, inte längre fysiskt utan andligt, se Joh 20:29.]
Jesus svarade honom: "Om jag vill att han ska vara kvar tills jag kommer, vad rör det dig (det är inte din sak att veta)? Följ du mig!"
Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö utan: "Om jag vill att han ska bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?"

Apostlagärningarna (133)

Han svarade: "Det är inte upp till er att veta vilka tider (den exakta kronologiska ordningen av händelser) eller epoker (särskilda tidsintervall som börjar och slutar vid någon specifik händelse) som Fadern personligen har bestämt genom sin vilja (makt, auktoritet).
De var alla häpna (förvånade, visste inte vad de skulle tro). De frågade varandra: "Vad kan det här betyda?"
Män och bröder, jag kan väl öppet säga till er att vår stamfar David är död och begraven, och hans grav finns här än i dag.
När de nu hörde detta, kände de ett styng [blev de så djupt berörda att trängde ända in] i hjärtat, och de sade till Petrus och de andra apostlarna (utsända): "Män, bröder, vad ska vi göra?"
Petrus upplyste (förklarade då för) dem: "Omvänd er (ångra er) [tänk annorlunda från och med nu] och låt döpa er [låt er nedsänkas i vatten, gr. baptizo] – var och en av er – i Jesu den Smordes (Messias, Kristi) namn [på den grund hans namn utgör] till (in i) era synders förlåtelse [så att ni kan bli lösta/fria från era skulder/missgärningar]. Då ska ni få den helige Andes gåva (då kommer ni att ta emot gåvan – den helige Ande).
De hade favör hos (var omtyckta, prisades av) allt vanligt folk. Herren ökade varje dag antalet av dem som blev frälsta. [Det kan till en början ses som en motsägelse att de var omtyckta av alla, när Jesus sagt: "Ve er när alla berömmer er", Luk 6:26.
    I Apostlagärningarna ser vi hur allt fokus är på vad Gud gör. De prisade Gud och "de hade favör hos allt vanligt folk". Här används grekiska ordet laos som beskriver allmänheten till skillnad från överheten, som var de som ville tysta ner dem och fängsla dem. Ordet för "allt" är holon som verkligen beskriver alla. Den stora majoriteten av vanligt folk märkte hur generösa och kärleksfulla de kristna var mot dem, och Gud gav de kristna favör hos dem.
    När Jesus däremot sade "Ve er när alla berömmer er" så används ett annat grekiskt ord för alla, pas. Detta ord beskriver "alla sorter och olika typer". När människor från alla håll, organisationer och inriktningar berömmer de kristna bör man vara vaksam. I detta sammanhang talade Jesus också om falska profeter. Ett av deras kännetecken är just självcentreringen och hur det är viktigare att behaga människor än Gud. En inställning tvärt emot de första kristnas i Jerusalem, som satte Guds ord, gemenskapen och bönen främst, se Apg 2:42.]
Man höll just på att bära dit en man som varit förlamad [i benen] från födseln. [Mannen var drygt 40 år, se 4:22.] Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet. [Rabbinerna lärde att det var tre pelare i den judiska tron: Torah-studier, bön/tillbedjan och välgörenhet. Som tiggare var de bästa platserna nära offerkistorna och vid huvudingångarna där många passerade.
    Porten som kallas "Sköna porten" kan syfta på den utsmyckade Nikanorporten i templet. Den stod mellan kvinnornas förgård, där offerkistorna fanns, och innergården. Ett annat alternativ är den mest trafikerade södra dubbelporten, som ledde in till själva tempelområdet. Eftersom de "går in i tempelområdet" och sedan befinner sig vid Salomos pelarhall, är det troligt att det är den yttre södra dubbelporten som är den Sköna porten, se vers 8 och 11.]
När de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten vid templet, fylldes de av förundran (blev de mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla). De tappade fattningen (var helt utom sig, "i extas" – gr. ekstasis) över det som hade hänt med honom.
Nu medan mannen höll sig nära Petrus och Johannes, kom folk springande och samlades kring dem i den gång som kallas Salomos pelarhall [som låg längs med den östra sidan av tempelområdet]. De var helt utom sig av häpnad.
När Petrus såg det sade han till folket: "Israeliter!
Varför är ni förvånade över det här?
Varför stirrar ni på oss som om vi gjorde det här undret av egen kraft, eller att det var vår egen helighet som fick den här mannen att börja gå?
Mose har sagt:
'En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er.
Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham:
'I din avkomma [singular] ska alla folk på jorden bli välsignade.'[Citat från 1 Mos 12:7; 22:18; 26:4. Ordet avkomma är singular, men kan också användas som ett kollektivt substantiv för att beskriva ett helt folk. Abrahams löfte gällde både Isak och hans efterkommande som blev det judiska folket. I sin djupaste mening syftar det på den Messias som skulle komma, vilket Paulus visar i Gal 3:16. Det är ingen skillnad på frälsningen i de båda förbunden. Abraham blev frälst genom att i tro blicka fram mot korset och frälsningen. Efter Jesu död och uppståndelse blir man frälst genom att i tro blicka tillbaka på vad Jesus gjort.]
Medan Petrus och Johannes talade till folket, konfronterade plötsligt översteprästerna, tempelvaktens befälhavare och saddukéerna dem.
Då sade Petrus fylld av den helige Ande till dem:
"Ni folkets rådsherrar och äldste i Israel.
De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra.
Men Petrus och Johannes svarade dem: "Om det är rätt inför Gud att lyda er mer än Gud, det får ni själva avgöra (döma),
När man hade släppt dem [Petrus och Johannes, de hade blivit fängslade dagen innan, se vers 3], kom de till sina egna och berättade allt som översteprästerna och de äldste hade sagt.
När de hörde det, ropade de enat (i ett ackord, med samma sinne) till Gud och sade:
"Allsmäktig Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem.
Han sålde en åker som han ägde och bar (sedan) fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter. [Personers namn, och särskilt smeknamn, speglar en persons karaktär. Josef var en man som uppmuntrade, förmanade och hjälpte andra människor. Att han fick ett nytt namn av apostlarna, visar på hur de offentligt erkände honom och hans tjänst. Jesus gav t.ex. Simon namnet Petrus, vilket betyder klippa. Etymologin kring namnet Barnabas är osäker, men kan ha sitt ursprung i Bar-navi (Profetens son). Ett annat av förslagen är Bar-menahem (Tröstens son), och därifrån kommer i sådana fall kopplingen till tröst. Lukas förklarar dock att ordet betyder uppmuntran och förmaning. Samma koppling mellan profetia och uppmuntran görs av Paulus i 1 Kor 14:3. Som profet förmedlade Barnabas uppmuntran och tröst. Han tar hand om Paulus, se Apg 9:27, blir en av ledarna i den första församlingen och reser senare tillsammans med Paulus, se Apg 13:1–3. Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och full av tro, se Apg 11:24.]
Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?" [Det är troligt att Petrus pekar på pengarna som antagligen ligger där.]
    Hon svarade: "Ja, för det beloppet."
Petrus sade till henne: "Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också."
På en gång föll hon ner vid hans fötter och hon tappade andan (dog). När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man.
Sedan sade han till dem [det samlade rådet]:
"Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. [Gamaliel tar nu två exempel på judiska rörelser som haft sin storhetstid 30 år tidigare, och nu inte längre fanns kvar.]
[Den kristna församlingen i Jerusalem bestod fortfarande enbart av judar som börjat tro på Jesus som Messias. Den största gruppen var hebreisktalande judar, födda i Jerusalem och Judéen. Den andra gruppen var inflyttade grekisktalande judar. Det fanns även proselyter, icke-judar som konverterat till judendomen vid vuxen ålder. Ett sådant exempel var Nikolaus, se vers 5. Som det ofta blir vid snabb tillväxt uppstod praktiska problem.] Vid den tiden, när antalet lärjungar (efterföljare) växte, började de [utlandsfödda inflyttade] grekisktalande judarna lågmält klaga på de hebreisktalande [infödda judarna]. De grekisktalande änkorna blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen (ordagrant diakonia, den dagliga hjälpverksamheten). [Det var vanligt att grekisktalande judar runt om Medelhavet flyttade till Jerusalem för att leva sina sista år i den heliga staden. De hade sina egna synagogor, se vers 9, och var språkligt och kulturellt skilda från de hebreisktalade judarna. Då som nu dog ofta mannen före kvinnan. De grekisktalande änkorna var extra utsatta eftersom man ofta lämnat familj och släkt när man flyttat. Det är inte otroligt att många av dessa grekisktalande kvinnor hade blivit frälsta och gått med i den nya rörelsen. Dorkas var en av dem, se Apg 9:39.
    Distributionen av medel verkade till en början skett av apostlarna, se Apg 4:35. Som texten indikerar hade uppgiften lämnats över till den hebreisktalande gruppen som var i majoritet. Det är inte otroligt att man följde de judiska sederna för att hjälpa de fattiga med två typer av hjälpinsatser. Fattiga judiska invånare fick veckovis hjälp som kallades guppah. Den gavs varje fredag och räckte till fjorton måltider. Det fanns också en daglig hjälp som kallades tamhuy som riktade sig till andra inflyttade. Mat och dryck levererades till dem som hade behov. Det är inte svårt att se hur man på grund av språkskillnader, antagligen omedvetet, förbisåg en del grekisktalande änkor i den dagliga matutdelningen.]
Gud sade till Abraham:
'Lämna ditt land och din släkt
    och bege dig till det land som jag ska visa dig.' [1 Mos 12:1]
Nu när apostlarna i Jerusalem hörde att [regionen] Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.
Petrus sade till honom: "Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar!
Simon svarade: "Be ni för mig (bönfall) till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig." [Det starkaste ordet för bön, gr. deomai, används här och i vers 22. Det beskriver en bön för ett stort behov.]
[Mitt i ett intensivt väckelseskeende kallas nu Filippus från de stora skarorna för att betjäna en människa.] En Herrens ängel talade till Filippus och sade: "Stå upp och gå söderut (vid middagstiden då solen är i söderläge) på den vägen som går från Jerusalem ner till Gaza – ökenvägen (genom obebyggda områden)." [Gaza låg omkring åtta mil sydväst om Jerusalem. Det var den sista vattenposten före öknen på vägen mot Egypten. Detta budskap kan tyckas lite märkligt rent mänskligt sett. Vad skulle Filippus göra där?]
och bad att få med sig brev [med häktningstillstånd] till synagogorna i Damaskus. Planen var att fängsla alla som tillhörde Vägen [samtidens namn på de första kristna, se Joh 14:6], män eller kvinnor, och föra dem tillbaka till Jerusalem. [Damaskus ligger sex dagsresor norr om Jerusalem. Staden var en av de största i Dekapolis, området som bestod av tio städer. Efter Stefanos död då förföljelsen bröt ut, flydde många kristna till närliggande områden, se Apg 8:1. Att Saulus nu beger sig så långt som till Damaskus tyder på att han redan rensat många städer närmare Jerusalem på troende. I Apg 26:11 citerar Lukas hur Saulus, då känd som Paulus, knappt trettio år senare beskriver den här perioden i sitt liv: "Överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. I mitt vilda raseri förföljde jag dem ända till utländska städer."]
I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. I en syn sade Herren till honom: "Ananias!"
    Han svarade: "Här är jag, Herre." [Påminner om Abrahams och Samuels svar, se 1 Mos 22:1; 1 Sam 3:4.]
Då sade Herren till honom: "Res dig och gå till den gata som kallas 'Raka gatan' och fråga i Judas hus efter en som heter Saulus från Tarsus, för han ber [till mig där just nu].
Men Herren sade till honom: "Gå, för han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels söner (barn).
Då tog Barnabas hand om honom. Han förde honom till apostlarna och berättade för dem hur Saulus hade sett Herren på vägen, att Herren hade talat till honom och att han i Damaskus hade predikat frimodigt i Jesu namn.
Han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna, men de försökte röja honom ur vägen.
[Saulus är nu i Tarsus. Berättelsen återgår nu till Petrus som senast var tillsammans med Johannes och Filippus i Samarien, se 8:14-25.] Petrus reste runt i hela området [kring Jerusalem] och kom även ner till de heliga (de troende) som bodde i Lydda. [Staden Lydda hette på Gamla testamentes tid Lod, vilket också är dess moderna namn i dag. Den ligger alldeles intill Israels internationella flygplats Ben Gurion. På Nya testamentets tid var den en gränsstad mellan Judéen och Samarien. Det är troligt att Filippus passerade förbi här och evangeliserade på sin vandring från Ashdod norrut mot Caesarea, se 8:40.]
Eftersom Lydda låg nära Joppe [knappt två mil in i landet] och lärjungarna hade hört att Petrus var där, sände de två män som bad honom komma till dem så fort som möjligt.
Petrus körde ut alla (drev ut dem) från rummet och föll ned på sina knän och bad. Sedan vände han sig till den döda och sade: "Tabita, stå upp."
    Då öppnade hon sina ögon, och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp.
En dag omkring nionde timmen (vid tretiden en eftermiddag) [då han var i bön hemma i sitt hus, se vers 30] såg han tydligt i en syn, hur en Guds ängel kom in till honom och sade: "Cornelius!"
En röst kom till honom: "Stå upp, Petrus, slakta och ät!"
Då sade en röst för andra gången till honom: "Vad Gud har förklarat rent ska du inte kalla orent."
Petrus [reser sig upp, tar trappan på husets yttersida som leder ner till innergården och] gick ner till männen och sade: "Jag är den ni söker. Av vilken orsak har ni kommit hit?"
Han sade till dem: "Ni vet att det är förbjudet för en judisk man att umgås med eller besöka en hedning. [Mose lag förbjöd uttryckligen inte detta, men det var den allmänna tolkningen och uppfattningen. Ett exempel finns i Joh 18:28 där man inte ville orena sig och gå in i Herodes palats under processen mot Jesus, se även Joh 4:9.] Men Gud har visat mig att man inte ska kalla någon människa ohelig eller oren.
Då skickade jag genast bud efter dig, och det är storslaget att du kom. [Jag är så tacksam att du kom hit till mig som inte är jude.] Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt som Herren har befallt dig att säga."
När Petrus kom upp till Jerusalem började de omskurna [den gruppen av messiastroende judar som ansåg att hedningar först var tvungna att bli proselyter, och männen även omskära sig, innan de kunde bli kristna] att strida mot (tog avstånd, separerade sig från, angrep) Petrus.
De sade: "Du har varit inne hos oomskurna män och [till och med] ätit med dem!"
Samtidigt stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarea [Maritima, som låg fem mil norr om Joppe längs med kusten].
Han ska tala till dig, och genom de orden ska du bli frälst, du och hela din familj.'
Men bland dem som kommit till Antiokia fanns det några män [som flytt från Jerusalem och som ursprungligen var] från Cypern och Kyrene [vid Nordafrikas kust]. De talade också till grekerna [i staden] och predikade evangeliet (det glada budskapet) om Herren Jesus.
De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste [församlingsledarna i Jerusalem]. [Claudius var den fjärde kejsaren över Romarriket och regerade 41-54 e.Kr. Flera utombibliska källor bekräftar att det var flera år av dåliga skördar i Romarriket under hans regeringstid. I Judéen var det hungersnöd 46 e.Kr. Egyptiska dokument bekräftar också en stor svält kring Nilen, på grund av översvämningar 45-46 e.Kr. Agabos nämns även i Apg 21:10–11, där han profeterar att Paulus kommer att fängslas i Jerusalem.]
Petrus hölls fängslad, men församlingen bad enträget (medicinsk term för en arm som sträcks till det yttersta) till Gud för honom. [Ordet "enträget" är grekiska ordet ektenos som är en medicinsk term för en arm som sträcks till det yttersta. Det är troligt att bönen blev mer och mer intensiv för att kulminera med bön hela natten den sista högtidsdagen. Detta ord används bara om bön en gång tidigare och det är när Jesus ber i Getsemane, se Luk 22:43–44. I båda dessa fall gör bönen att änglar sätts i rörelse. Ordet används totalt tre gånger i NT. Petrus som fick erfara hur de troende sträckte sig till det yttersta i bön för honom, väljer att använda samma uttryck för hur vi ska sträcka oss till det yttersta för att älska varandra, se 1 Pet 1:22. Adjektivet ektenes används en gång i NT, se 1 Pet 4:8]
Ängeln sade till honom: "Spänn fast bältet och ta på dig dina sandaler." Petrus gjorde det, sedan sade ängeln till honom: "Ta på dig din mantel (dina ytterkläder) och följ mig."
De sade till henne: "Du är från vettet." Men hon vidhöll att det var Petrus, och de fortsatte säga: "Det är hans ängel."
[Det var politiskt oroliga tider och] Herodes låg i bitter strid med [det närliggande] folket i [de feniciska kuststäderna] Tyros och Sidon. Gemensamt kom de [deras representanter] till kungen [Herodes Agrippa I, som nu var tillbaka i sitt residens i Caesarea]. När de hade fått över hans kammarherre (närmaste rådgivare) Blastus på sin sida bad de om fred. De var nämligen beroende av kungens område för sin försörjning. [Fenikien var beroende av spannmålsleveranser från de inre områdena som Herodes Agrippa I styrde över. De kom till sist överens och Agrippa anordnade festligheter för att fira detta.]
På utsatt dag satte sig Herodes på tronen, klädd i kunglig skrud, och höll ett tal till dem. [Den judiske historieskrivaren Josefus beskriver händelserna med fler detaljer. Han skriver hur Agrippa anordnade teaterföreställningar för att ära kejsaren, Claudius. Många höga officerare och andra män var inbjudna. På den andra dagen med dessa spel framträdde Herodes Agrippa iklädd en glänsande silvermantel. När morgonsolens strålar reflekterades i hans kläder glänste och glimmade han som en gud.]
Efter [den vanliga] läsningen av lagen och profeterna [som inledde samlingen i synagogan] skickade synagogföreståndarna ett meddelande [en förfrågan] till dem: "Män och bröder, om någon av er har ett uppmuntrande (uppbyggande) ord till folket, så säg det."
och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.
[Paulus går nu till Skriften för att visa att Jesus uppfyllde de messianska profetiorna:]
Vi förkunnar alltså för er evangeliet (de glada nyheterna) som Gud lovade våra förfäder.
För när David hade tjänat Guds vilja i sin generation (tid), avsomnade han och blev begravd bland sina fäder och hans kropp förmultnade (såg förgängelsen),
När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!"
Detta ledde till att Paulus och Barnabas kom i en inte så liten tvist med dem och ämnet debatterades livligt (intensivt utan att leda till någon lösning). Man bestämde därför att Paulus och Barnabas och några till bland dem [i församlingen i Antiokia] skulle resa upp till apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem med denna fråga.
Efter en lång livlig diskussion (debatt med låsta positioner) [många hade talat, mycket hade sagts och en lång tid hade gått], reste sig Petrus och sade till dem: "Bröder, ni vet att Gud tidigare hade bestämt att hedningarna skulle få höra evangeliets ord genom min mun och komma till tro. [De första icke-judar som Petrus fick dela evangeliet med var Cornelius och hans familj i Caesarea, se Apg 10. Församlingen i Jerusalem måste ha kommit ihåg denna händelse som skett drygt tio år tidigare, eftersom Petrus på en gång då kom till dem och berättade om vad som hänt, se Apg 11:1–18. Ordet 'tidigare bestämt' kan både syfta på urminnes tider eller en kortare tid.]
Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och skicka dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus,
När de hade varit där en tid [och uppdraget var avslutat] sändes de tillbaka med fridshälsningar till dem som hade sänt ut dem. [Judas och Silas återvänder till Jerusalem.]
[Detta är den andra av Paulus tre missionsresor i Apostlagärningarna. Till en början är det inte en missionsresa utan mer ett uppföljningsarbete för att besöka de församlingar som startats under den första resan i Mindre Asien, nuvarande södra Turkiet. Men den helige Ande leder dem vidare västerut till Makedonien och Achaia, nuvarande Grekland, och på så vis når evangeliet Europa! Resan täcker en sträcka över hav och land på 500 mil. Restiden var omkring 100 dagar. Resan påbörjas omkring 49 e.Kr. och varar runt tre år. Den totala kostnaden för båtresorna var omkring 300-350 denarer per person. En denar motsvarade en arbetares dagslön.] Efter en tid sade Paulus till Barnabas: "Vi borde resa tillbaka och besöka syskonen (bröderna och systrarna i tron) i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det."
Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni ska friges. Så kom nu ut och gå i frid!"
Men Paulus sade till dem: "De har piskat oss offentligt utan rättegång – trots att vi är romerska medborgare – och [dessutom] kastat oss i fängelse. Nu vill de skicka i väg oss i hemlighet! Nej, de får komma hit själva och hämta ut oss." [Paulus och Silas hade troligen med sig en testatio, som var ett officiellt intyg att de var romerska medborgare. Födelseort och medborgarskap var inskrivet på en diptyk, föregångaren till vår bok, som bestod av två hopfällbara skivor av trä överdragna av ett vaxskikt som man skrev på.]
Men när Paulus och Silas var ute ur fängelset gick de i stället hem till Lydia, där de träffade syskonen (bröderna och systrarna i tron) och uppmuntrade (tröstade, förmanade) dem. [Det är troligt att församlingen träffades hemma i Lydias hus. Här fanns de fyra missionärerna, Lydias familj, fångvaktaren och hans familj. Den unga slavflickan som blivit befriad fanns förmodligen med här också.]Sedan drog de [Paulus, Silas och kanske även Timoteus] vidare [sydväst mot Thessalonike]. [Lukas stannar kvar i Filippi. Han sluter upp igen på den tredje missionsresan, se Apg 20:6. Det är lite oklart om Timoteus stannar kvar med Lukas i Filippi eller följer med Paulus och Silas till Thessalonike. Troligast är att han följer med eftersom han nämns i Berea, som är nästa stad Paulus och Silas besöker, se Apg 17:14. För att komma dit måste man passera genom Thessalonike.]
[Paulus gjorde som han brukade och gick "först till juden men också greken", se Rom 1:16. Han stannar minst några veckor i Thessalonike, eftersom han under tre lördagar besöker synagogan. Troligt är dock att han är där ett par månader eftersom han arbetade för sin försörjning, se 1 Thess 2:9.] Paulus besökte dem [den judiska befolkningen på orten] som han brukade. Under tre sabbater samtalade han (förde han en dialog) med dem utifrån Skrifterna.
Paulus vägvisare förde honom ända till Aten och vände sedan tillbaka med besked till Silas och Timoteus att komma till honom så snart som möjligt. [Aten ligger 50 mil söder om Berea. Det är troligt att de seglade längs med kusten till Pireus, som var Atens hamnstad, en resa på 3 dagar. Tog de landvägen tog resan 16 dagar. Att de troende som visade vägen följde med Paulus hela vägen till Aten visar på deras överlåtelse.]
Paulus samtalade därför (förde en dialog) med judarna i synagogan och med dem som vördade Gud, och dessutom varje dag på torget (marknadsplatsen, gr. agora) med dem som han träffade där. [Detta är första gången Paulus undervisar offentligt, utanför synagogan.]
men eftersom de ständigt var emot honom och hånade honom, skakade han av dammet från sina kläder och sade till dem: "Ert blod ska komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna." [Eftersom Paulus senare går till judarna i Efesos på vägen hem, se vers 19, syftar detta uttalande på att han i Korint inte längre gick till judarna.]
Precis när Paulus skulle öppna sin mun och tala, sade Gallio till judarna: "Om det handlat om något brott eller ett ondskefullt illdåd skulle jag naturligtvis lyssna på er, judar.
och tog farväl med orden: "Jag kommer tillbaka till er en annan gång, om Gud vill." Sedan gick han ombord och lämnade Efesos. [Det är troligt att skeppet som Paulus åker med gjorde ett kortare stopp i Efesos för att lasta av och på varor. På nästa resa kommer Paulus tillbaka hit och stannar tre år, se Apg 19. Priscilla och Aquila blir kvar i Efesos under många år. De flyttar så småningom tillbaka till Rom, någon gång efter 54 e.Kr. när Claudius har efterträtts av Nero, se Rom 16:3.]
och han frågade dem: "Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?"
    De svarade honom: "Nej, vi hörde inte ens talas om att det fanns en helig Ande."
Några av Paulus vänner som var rådsherrar (asiarker, inflytelserika män som ledde de grekiska spelen och festivalerna), skickade också bud till honom och vädjade att han inte skulle ge sig in på teatern.
Om nu Demetrius och hans hantverkare vill väcka åtal mot någon, så finns det domstolar och ståthållare. Där kan de anklaga varandra.
Vi själva seglade ut från Filippi [från hamnstaden Neapolis] efter det osyrade brödets högtid [som varade i sju dagar och som Paulus firar]. Fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar. [Antagligen väntade de på båten som de skulle med.]
När de var framme hos honom sade han till dem:
"Ni vet hur jag har levt hos er hela tiden, från första dagen jag kom till [den romerska provinsen] Asien. [Det var ungefär fyra år sedan Paulus kommit till Efesos och stannat där tre år, se Apg 20:31.]
När han hade kommit till oss, tog han Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte ska judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningars händer."
Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob [Jesu bror, som ledde församlingen i Jerusalem]. Alla de äldste [ledarna i församlingen] kom också dit.

Det är anmärkningsvärt att ingen av apostlarna nämns. De fanns med i det förra apostlamötet för sju eller åtta år sedan, se Apg 15:4. Det är troligt att de är ute på missionsuppdrag runt om i världen. De tog uppdraget i Matt 28:19–20 på fullt allvar att nå hela världen under sin livstid. Även om det finns berättelser och sägner som inte är trovärdiga, kan man med ganska stor säkerhet ändå säga att områden som ligger så långt från Jerusalem som England, Spanien, Mauritius, Etiopien, Kina och Finland ser alla ut att ha haft besök av en eller flera av Jesu tolv apostlar! Petrus var i Mindre Asien, och vi vet att han uppehöll sig en längre tid i städerna Antiokia och Rom.
Andreas, Petrus bror, reste norrut och evangeliserade Bulgarien, Ukraina, Rumänien och Ryssland och kan ha varit ända upp mot gränsen till Finland.
Jakob, Sebedeus son, hade dödats av Herodes Agrippa I, se Apg 12:1–2. Innan dess sägs det att han evangeliserade i Spanien.
Johannes, Jakobs bror, verkade i Turkiet.
Filippus bodde först i Caesarea vid medelhavskusten. När Paulus senare blev arresterad flyttade Filippus med sin familj till Mindre Asien.
Matteus verkade först i Nordafrika, men rörde sig senare söderut och räknas som Etiopiens apostel.
Jakob, Alfeus son, verkade i Egypten.
Judas Taddeus och Simon seloten evangeliserade Mesopotamien och Persien. Simon verkade dessutom i hela Nordafrika från Egypten hela vägen ut till Atlanten. Därifrån ska han ha rest med båt till England där vi vet att kristendomen redan hade anlänt när södra England blev en del av Romarriket år 43 e. Kr.
Tomas och Bartolomeus reste först till Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan ända fram till Pakistan och Kina. Efter apostlamötet i Jerusalem for de ut igen via Saudiarabien till Indien.

Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren [Claudius Lysias]: "Får jag säga något till dig?"
    Han svarade: "Du kan ju grekiska!
Paulus svarade: "Jag är jude från Tarsus i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket."
"Bröder [åhörare] och fäder [en respektfull titel på de äldste i Sanhedrin]! Lyssna nu på vad jag har att säga er till mitt försvar (mina argument)." [Paulus öppnar sitt tal på samma sätt som Stefanos gjorde, se Apg 7:2. Paulus är tydlig med sina judiska rötter. Ordet för försvar är grekiska apologia, ordet apologi kommer härifrån. Detta är den andra av tre detaljerade berättelser om Paulus omvändelse i Apostlagärningarna. Den första återberättar Lukas, se Apg 9:1–30, medan denna och den tredje, i Apg 26:4–23, är Paulus egna berättelser. De är snarlika men med några små skillnader. Här riktar han sig till judar, och betonar den messiastroende juden Ananias roll i omvändelsen. I nästa försvarstal, som är riktat till Agrippa och romare, är det inte lika viktigt och Ananias nämns inte ens.]
Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff.
Jag frågade: Vem är du, Herre?
    Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.
Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre?
    Herren sade till mig: Res dig och gå in till Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra.
kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får tillbaka din syn! I samma ögonblick kunde jag se honom.
Du ska vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört.
Då sade han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna."
När de hade sträckt ut honom för piskan, sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni piska en romersk medborgare som inte ens är dömd för något?"
[Paulus använder samma ord "slå" när han svarar. Han förbannar inte Ananias, men han uttalar en dom över honom.] Då sade Paulus till honom: "Gud ska slå dig, din vitkalkade vägg [hycklare]! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen när du befaller att de ska slå mig." [Jesus använde liknande uttryck om vitkalkade gravar för att beskriva fariséernas hyckleri och religiösa skådespel, se Matt 23:27. Se även Hes 13:10-16.]
Då kallade Paulus till sig en av officerarna (centurionerna) och sade: "Ta den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom."
Officeren tog med honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har visst något att berätta för dig."
Befälhavaren skickade i väg den unge mannen med uppmaningen: "Tala inte om för någon att du har avslöjat det här för mig."
Skaffa riddjur också, och låt Paulus sitta upp så att han kommer oskadd till ståthållaren Felix." [Markus Antonius Felix var ståthållare i Judéen 52-60 e.Kr. Hans residens var i provinsens administrativa huvudstad, Caesarea vid Medelhavet. Som ståthållare i Judéen styrde han med järnhand. Han blev återkallad av Nero till Rom sedan han anlitat rånare för att döda översteprästen Jonathan. Han var gift tre gånger. Den romerske historiken Tacitus skriver att Felix hängav sig åt grymhet och lust som en kung, men hade en slavs sinne, se Tacitus Historiae 5.9.]
När jag sedan blev underrättad om en sammansvärjning mot mannen, sände jag honom genast till dig. Jag har också uppmanat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig.
Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller sprida oro bland folket,
Därför strävar också jag själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor. [Paulus förnekar inte att han är en ledare, men betonar att han tjänar judarnas Gud.]
Men där fanns några judar från Asien, och egentligen borde de stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig.
Men jag svarade dem att romarna inte brukar utlämna någon innan den anklagade har mött sina anklagare ansikte mot ansikte och fått möjlighet att försvara sig mot beskyllningen.
Vad de hade mot honom gällde några tvistefrågor om deras egen religion och en viss Jesus som var död men som Paulus påstod (vidhöll upprepade gånger) lever. [De initiala anklagelserna att Paulus hade orenat templet nämns inte, i stället är det kärnfrågan om Jesu uppståndelse som upprör de judiska ledarna, se Apg 23:6; 24:21.]
Men Paulus yrkade på att bli kvar för att få sin sak avgjord av kejsaren [som då var Nero]. Därför befallde jag att han ska hållas kvar tills jag kan skicka honom till kejsaren."
Agrippa sade till Festus: "Jag skulle också vilja höra den mannen."
    Festus svarade: "I morgon får du höra honom."
[Paulus tal inför Agrippa II här hos Festus är kulmen och klimax på Paulus försvar i kapitel 21-26. Här summeras de föregående fem kapitlen.] Agrippa sade då till Paulus: "Du har tillåtelse att tala för din sak." Då räckte Paulus ut handen och började tala till sitt försvar:
Själv såg jag det som min plikt att göra allt för att bekämpa Jesu nasaréns namn,
Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på det hebreiska språket (arameiska dialekten):
Saul! Saul! Varför förföljer du mig? Det blir hårt för dig att sparka mot udden. [Den grekiska frasen te Hebraidi dialekto, kan översättas det "hebreiska språket" eller den "hebreiska dialekten", syftar troligen på den arameiska dialekten som var det vanliga språket vid den här tiden. I Joh 19:13 där samma fras används finns ett arameiskt ord med, se även Apg 21:40; 22:2.
    Här talar Paulus grekiska med Festus som nyss kommit från Rom. Anledningen att Paulus nämner vilket språk Jesus talade, är att det var Paulus modersmål och förstärker hur personligt Jesus möter människor. Detta är enda gången det uttryckligen nämns ett språk som Jesus talar, dock förstår vi att han måste ha talat de vanligt förekommande språken. Grekiskan var det romerska språket som Jesus kommunicerade med romare som centurionen och Pontus Pilatus. Hebreiska var det judiska religiösa språket, och redan som tolvåring diskuterade han Skrifterna i templet. Arameiska var vardagsspråket bland judarna på Jesu tid.]
Kungen [Agrippa II] känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och rakt till honom. Jag tror inte att något av detta är obekant för honom. Det är ju inte i någon avkrok det har hänt.
Agrippa svarade Paulus: "På kort tid försöker du övertala mig att bli en kristen!" [Ordet "oligos" kan översättas både kortvarig i tid, eller liten. I så fall blir betydelsen: "Med så lite försöker du övertala mig."]
och när de hade kommit ut sade de till varandra: "Den mannen gör inte något som förtjänar död eller fängelse."
Dagen därpå lade vi till i Sidon. [Officeren] Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner [i församlingen] så de kunde ta hand om honom. [För första gången på två år får Paulus lite mer frihet. Han besöker församlingen som visar honom både andlig och praktisk omsorg. Man hjälpte förmodligen till med förnödenheter inför den långa förestående resan.]
Eftersom hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Foinix, en [större] hamn på Kreta [bara några timmars segling västerut längs med kusten] som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern. [Goda hamnarna var öppen för sydöstliga vindar vilket gjorde att vågorna slog rakt in mot hamnen. Det verkar inte vara någon direkt stad där, eftersom Lasea som ligger 2,4 km österut nämns. Vegetius, en romersk författare från 400-talet, skriver att det var farligt att segla på Medelhavet efter 15 september, och efter 11 november var det omöjligt.]
Därför uppmanar jag er att äta. Det är nödvändigt för att ni ska bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud."
När de infödda såg ormen hänga från hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är säkert en mördare. Trots att han blev räddad från havet lät inte Rättvisan (gr. Dike) honom leva." [Dike var den moraliska rättvisans gudinna i den grekiska mytologin.]
Publius far låg just då sjuk i feberattacker och svår diarré (dysenteri). Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. [Det är troligt att Publicus far led av Brucellos som smittar via getmjölk. Sjukdomen kallas än i dag för just Maltafeber. Lukas använder feber i plural vilket exakt beskriver den svängande febern som karaktäriserar sjukdomsförloppet. Efter inkubationstiden stiger febern till 39-40 grader. Den ligger sedan på denna nivå under två veckor för att därefter sjunka under någon veckas tid. Febern kan fortsätta att pendla på detta sätt under tre till fyra månader.]
De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle segla försåg de oss med vad vi behövde. [Maltas befästa huvudstad i antiken och Romarriket var Mdina. Det är troligt att Publius bor där. Enligt tradition är Pauluskatedralen i Mdina byggd på samma ställe som Publius hus en gång låg. Under resan till Rom finns flera av Andens gåvor i funktion i Paulus liv: profetia, se Apg 27:21–26; helande, se Apg 28:8–9.]
Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna [eftersom han inte var fri att besöka synagogorna]. När de var samlade sade han till dem: "Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder. Trots det blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad i romarnas händer.
De svarade honom: "Vi har inte fått något brev om dig från Judéen, och ingen av bröderna som kommit har berättat eller sagt något ont om dig.
De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. Från morgon till kväll förklarade han för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna.
När de inte kunde komma överens skildes de åt, efter att Paulus hade sagt detta enda ord: "Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder
när han sade:
till detta folk och säg:
    Ni ska höra (gång på gång) men inte förstå,
    och ni ska se (gång på gång) men ingenting uppfatta.
I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom.

Romarbrevet (17)

alltid – i mina böner – vädjande om att nu kanske äntligen, genom Guds vilja, få göra en lyckosam (lyckad, framgångsrik) resa till er.
Syskon (bröder och systrar), jag vill att ni ska veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra folk, men hittills har jag varit förhindrad. [Jesus talar om hur skörd är en bild på människors omvändelse och frälsning, se Joh 4:34–38.]
vid [tiden för] Guds fördragsamhet (tolerans, återhållsamhet), för (gr. pros) att visa på (bevisa) sin rättfärdighet i den tid (gr. kairo) som nu är [inne]: att han [själv alltid] är rättfärdig [och rättvis] och [alltid] gör den rättfärdig [friar den] som är av Jesu tro (trofasthet; och rättfärdiggör utifrån "Jesus-tron") [den tro som har sitt ursprung hos Jesus och som föder en förtröstan på honom]. [Jesus representerar här platsen för försoningsoffret, men utgör också själva försoningsoffret. Han visade även sin trofasthet genom att han utgöt sitt blod för mänsklighetens synder. I sin vishet och plan lät Gud också dem som med sina hjärtan var hängivna honom och vars synder begåtts innan Jesu försoningsoffer få räknas som rättfärdiga. En förebild på detta är när översteprästen på försoningsdagen (Jom kippur) gick in till det allra heligaste i tabernaklet där han – utom synhåll för Israels folk – stänkte blod från försoningsoffret på nådastolen dvs. på locket som täckte förbundsarken, se Heb 9:5; 2 Mos 25:17–22.
    Paulus upprepar med eftertryck strofen "att visa på sin rättfärdighet" (från vers 25) i vers 26. Först skriver han om Guds bevis/tecken i obestämd form och använder prepositionen eis (som beskriver en rörelse som lett in i eller fram till en viss punkt), medan han nästa gång inleder med prepositionen pros (som beskriver något som sträcker sig mot ett mål för att få kontakt och som indikerar ömsesidighet och växelverkan).]
Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av. Dock inte inför Gud.
När vi nu har förklarats rättfärdiga (blivit rättfärdiggjorda) av tro [fått rätt ställning med Gud utifrån att vi förtröstar på honom], har vi [så är det ett faktum att vi alltid har] frid (fullständig harmoni) med Gud genom vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
För jag menar [efter att ha gått igenom olika alternativ] att den här (nuvarande) tidens lidanden inte betyder (är värda) någonting mot [väger lätt jämfört med] den härlighet (ära, glans – gr. doxa) som kommer att uppenbaras (avslöjas) för (i) oss [och bli vår].
Vad ska vi nu säga om (gentemot – gr. pros) ["i riktning mot" allt] detta [se vers 28–30, men även hela sammanhanget från vers 17]? Om Gud är för (över – gr. hyper) oss, vem kan [då] vara emot (gr. kata) oss ["dra ner" oss, dvs. få oss totalt på fall]? [Ps 118:6]
Syskon (bröder och systrar i tron) [församlingen i Rom bestod av både hedningar och judar], mitt hjärtas verkliga önskan (min sanna längtan, vilja) och bön (vädjan) till Gud för dem [mina israeliska landsmän] är [att de ska nå fram till] frälsning (räddning, befrielse, helande).
Men om Israel säger han [i Jes 65:2]:
Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk.
Må var och en av oss [separat – gr. hekas] tjäna [leva för att behaga] sin nästa (sin medmänniska) [3 Mos 19:18; Rom 13:8–9], i (in i) det som är gott och till (i riktning mot) uppbyggelse. [Paulus använder här det grekiska ordet oikodome, som rent konkret står för en byggnad eller ett hem. Innebörden i uppmaningen är att ge konstruktiv kritik och hjälp som bygger upp en människa att bli ett "hem" där Gud kan ta sin boning.]
Alltså har jag en ära i den Smorde (Messias, Kristi) Jesus i min tjänst inför Gud.
Det är därför [eftersom det varit så många platser som aldrig hört evangeliet] som jag många gånger har varit förhindrad att komma till er [som redan känner Jesus].
Men nu har jag inte längre någon uppgift i de här regionerna [i Mindre Asien], och jag har längtat i många år efter att besöka er
Jag vet att när jag kommer till er, så kommer jag med den Smordes (Kristi) välsignelse i fullt mått.
Jag uppmanar er, syskon (bröder och systrar i tron), för vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) skull och för den kärlek som Anden ger, att kämpa tillsammans med mig genom att be till Gud för mig.
Då ska jag med glädje komma till er, om Gud vill, och vila ut (få ny styrka och kraft) tillsammans med er.

1 Korintierbrevet (24)

[Paulus tar också sig själv som ett exempel på hur Guds vishet är högre än mänsklig vishet.] För min del, när jag kom till er syskon (bröder och systrar i tron),
    var mitt budskap som jag förkunnade om Gud inte dominerat av fantastiskt tal (retorik) eller visdom.
För egen del, när jag mötte er uppträdde jag i svaghet och fruktan (jag var nervös och tyckte inte om att tala inför människor) och
Några har blivit självsäkra, för de tror att jag inte ska komma till er.
Men jag kommer snart till er, om Herren vill, och då får jag veta hur det är, inte med orden utan med kraften hos dem som är uppblåsta.

Vad vill ni?
Ska jag komma till er med riset,
    eller med kärlek [som är osjälvisk och utgivande] och en mild (känslomässigt välbalanserad) ande?
[Det är troligt att någon i församlingen hade gått till domstolen rörande detta fall där sonen var tillsammans med sin fars hustru. Kanske den förödmjukade fadern, någon av hustruns släktingar eller en grupp i församlingen.] Hur kan någon av er som är i tvist med en annan [broder eller syster]till domstol inför de orättfärdiga och inte inför de heliga?
Det här säger jag för att ni ska skämmas. Finns det ingen förståndig bland er, ingen som kan vara skiljedomare mellan bröder?
Håll er inte ifrån varandra,
    utom möjligen för en tid med bådas samtycke
    för att kunna ägna er åt bönen. Kom sedan tillsammans igen,
    så att Satan inte frestar er,
    eftersom ni inte kan leva avhållsamt.
Detta säger jag för att bygga upp er (för er vinst och ert eget bästa), inte för att begränsa er (lägga band på er), så ni utan distraktion kan leva rätt och troget hålla fast vid Herren.
Allt det som hände dem utgör exempel
    och skrevs ner för att varna oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss.
Ni vet ju att medan ni var hedningar fördes ni ständigt bort (som fångar) till stumma avgudar. Ni var ledda (influerade) så fort det fanns ett tillfälle [för köttet eller djävulen att agera]. [Det urgamla uttrycket "det känns rätt" är inte ett tillförlitligt sätt att avgöra om något är sant och rätt.]
Till varje person har Anden uppenbarats (visat sig, getts som ett bevis) för att göra nytta (kontinuerligt förena, samla, vara användbar för andra).
För [här och] nu ser vi [bara] i en dunkel spegel (gåtfull spegelbild) [av putsad metall, dvs. indirekt – det vi ser är bara som en suddig reflektion av den sanna verkligheten, se 2 Kor 5:7],
    men sedan [när det fulländade kommer] ska vi se ansikte mot ansikte [4 Mos 12:8].
Nu förstår jag [här och nu känner jag bara] till en del [min personliga kunskap är begränsad och ofullständig],
    men då ska jag förstå (känna, veta) fullt ut [få fullständig personlig kunskap],
precis som jag själv är fullständigt känd [av Gud som vet/känner till allt om mig].
Syskon (bröder och systrar i tron),
    tänk er att jag kommer till er och talar [obegripliga] tungomål,
vad hjälper det er (vad blir det för nytta och vinst) om jag inte ger er någon:
    uppenbarelse
    
    eller kunskap
    eller profetia
    
    eller undervisning (doktrin)? [Denna lista hör ihop parvis. Uppenbarelse hör ihop med profetia och kunskap med undervisning. Uppenbarelse kommer genom profeten och kunskap genom läraren. Vers tre fokuserar på "uppbyggelse, uppmuntran och tröst" medan här i vers sex kommer nästa steg, "uppenbarelse och kunskap", som leder till en djupare tro.]
Så är det också med er,
    eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor,
sök då sådana som bygger upp församlingen
    så att ni har dem i överflöd.
[Detta är det andra stora stycket som handlar om ordningen i gudstjänsten. I den första sektionen, 1 Kor 11:17–34, tog Paulus upp problem kring nattvardsfirandet där några var hungriga och andra var berusade. I detta stycke tar han upp det som sägs i gudstjänsten som verkade vara kaotisk. Predikan och bön måste ske under ordnade former.] Hur ska det då vara, syskon (bröder och systrar i tron)?
Jo, när ni samlas har var och en något att ge:
    en psalm,
    en undervisning [av lärare],
    en [profetisk] uppenbarelse,
    ett tungotal och en uttydning.
Låt allt bli till uppbyggelse. [Dessa fem element visar på en delaktighet i gudstjänsten. Det verkar dock som om samlingarna har blivit onödigt långa och kontraproduktiva. Både män och kvinnor bad och profeterade, se tidigare stycket 11:4-5. Nu uppmanas både män och kvinnor att inte tala i munnen på varandra, vänta på sin tur och ibland vara tysta.]
Vakna upp från er berusning (besinna er)! Lev rättfärdigt och sluta synda! Några av er är helt okunniga om Gud. Det säger jag till er skam.
Jag tänker komma till er när jag har rest genom Makedonien, för jag tar vägen över Makedonien.
Men hos er stannar jag en tid om det går, kanske hela vintern, så att ni får utrusta mig för fortsatt färd, vart det nu blir.
Jag vill inte besöka er nu på genomresa, för jag hoppas kunna stanna hos er en tid om Herren tillåter.
När Timoteus kommer [till er i Korint], se då till att han kan vara hos er utan oro, för han arbetar med Herrens verk precis som jag.
Därför får ingen se ner på honom. Hjälp honom i väg i frid så att han kan komma till mig. Jag och bröderna väntar på honom.
När det gäller vår broder Apollos har jag ivrigt uppmanat honom att resa till er tillsammans med bröderna. Men han ville inte alls åka nu, utan reser när han får tillfälle.

2 Korintierbrevet (33)

[Paulus använder sig av ordet "stolthet" 29 gånger i detta brev, mer än i alla andra brev totalt. Ordet har ofta en negativ klang, men Paulus förståelse utgår ifrån Jer 9:23-24, som han delvis citerar i 10:17. Att skryta om sina egna mänskliga resultat är fel; däremot är en stolthet över vad Gud har gjort något gott.] Detta är vår stolthet (vad vi skryter över) och vi kan med ett rent samvete säga (vårt samvetes vittnesbörd är): här i världen, och särskilt mot er [i Korint], har vi uppträtt heligt och rent inför Gud och inte varit ledda av världslig visdom utan av Guds nåd (kraft, favör).
[Efter Paulus första besök i Korint uttrycker han sin längtan att komma tillbaka till dem, men tillägger "om Herren vill", se 1 Kor 4:18–19; Apg 18:21. Paulus besök dröjer och hans motståndare beskyller honom för att vara opålitlig. Paulus förklarar nu i första kapitlet i brevet att de förändrade resplanerna inte beror på tillfälligheter och plötsliga infall från hans sida, utan på hans kärlek och omtanke om dem. Han vill att de ska få tid på sig att reda upp de allvarliga missförhållanden som rådde där innan han personligen kommer till dem, se vers 23.] Fullt övertygad om detta [att korintierna gladde sig över Paulus och inte ifrågasatte hans uppriktighet] tänkte jag komma till er först, för att ni sedan skulle få välsignelsen av ett andra besök.
Jag tänkte [det var min ursprungliga plan] att besöka er på väg till Makedonien, och sedan [på nytt på tillbakavägen] från Makedonien komma till er, för att hos er få hjälp med min resa till Judéen. [Antagligen hjälp med boende och bön inför resan och inte ekonomiskt stöd, se 11:7-10.]
Så sant som Gud är trofast och menar vad han säger, har inte vårt tal till er varit "ja och nej". [Vi har inte sagt "ja, vi kommer", men egentligen menat "nej, vi kommer inte".]
Alla Guds löften, de har sitt ja [svar] i honom [Jesus]. När vi uttalar vårt "amen" (ja, låt det ske), ger vi ära till Gud genom honom.
Jag hade nämligen bestämt mig för att inte komma och göra er sorgsna igen. [Texten antyder att Paulus gjorde ett kort "plågsamt" besök efter det första besöket som beskrivs i Apg 18:1–17. Han skriver även att han är beredd att komma "en tredje gång" vilket antyder att det funnits ett andra besök, se 2 Kor 12:14.]
för några en doft av död till död,
    för andra en doft av liv till liv.
Vem är kvalificerad (duglig, räcker till för att stå i den här tjänsten)? [Svaret ges i 3:5-6: det är inte i egen styrka utan genom Guds Ande!] [Tankarna går till tidernas främste fältherre – makedoniern Alexander den store, som tre hundra år tidigare just från detta område hade skapat världshistoriens största imperium. Det grekiska ordet för triumfera, thriambeuo, beskriver det triumftåg där generalen går först, följd av präster som bar rökelsekar med välluktande rökelse. Den tillfångatagna fiendekungen går bakom i bojor, helt avklädd utan vapen. På samma sätt har evangeliet segrat över döden och offentligt visat att han inte längre har någon makt över Jesus! För dem som är frälsta är det en väldoft som leder till liv, medan för motståndarna är det en doft som leder till död.]
Måste vi rekommendera oss själva igen (lägga fram våra meriter)?
Behöver vi, som vissa andra [falska apostlar, se 2:17], rekommendationsbrev till er eller från er? [Det var inte ovanligt med rekommendationsbrev. Några exempel i NT är: Apollos, Apg 18:27; Timoteus, 1 Kor 16:10; Febe, Rom 16:1; Johannes Markus, Kol 4:10; Titus, 2 Kor 8:22. Paulus känner sorg över att relationen med vissa i Korint har sjunkit så lågt att han skulle behöva rekommendationsbrev från en tredje part. Han hade ju varit med och fört många av korintierna till tro!]
En sådan tillit har vi till Gud genom den Smorde (Messias, Kristus),
och gör inte som (just så som) Mose, som satte en slöja för sitt ansikte för att Israels söner (barn) inte skulle se (observera) slutet på det som [bleknade bort och helt] försvann [2 Mos 34:29–35].
men när [och om] man återvänder (skulle omvända sig) till Herren, tas slöjan [den heltäckande slöjan för ansiktet] bort.
Vi har tagit avstånd från allt hemligt och skamligt, vi använder inga knep [samma ord används för Satans list i 2 Kor 11:3], vi förfalskar (förvränger) inte Guds ord.
I stället lägger vi öppet fram sanningen och överlämnar oss inför Gud åt varje människas samvete. [Till skillnad från falska lärare med oärliga metoder, se 2 Kor 2:17; 3:1; 11:13–15.]
För [samma] Gud, som [i begynnelsen, i 1 Mos 1:3, se även Jes 9:2; Joh 8:12; Jak 1:1] sade: "Ljus ska lysa fram ur mörkret", har låtit ljuset skina i våra hjärtan, för att kunskapen om (en personlig erfarenhet av) Guds härlighet, som strålar från (kan ses i) Jesu den Smordes (Kristi) ansikte, ska lysa fram (sprida sitt sken).
Men vi är ändå vid gott mod (frimodiga)
och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.
Vi måste alla träda fram inför den Smordes (Kristi) domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.
Vi vill inte rekommendera oss själva igen inför er, bara ge er tillfälle att vara stolta över oss. Då har ni något att svara dem som skryter med det yttre och inte med det som finns i hjärtat.
Vi har talat öppet (ärligt, frispråkigt) till er [vi har berättat sanningen utan att dölja något för er], korintier. Våra hjärtan är vidöppna (har vidgats till än större bredd med sympati och förståelse för er situation). [Detta är enda gången i brevet som Paulus direkt adresserar korintierna. Det förstärker hans starka känslor för dem.]
Gå inte som omaka par i ok
    med dem som inte tror. [Paulus syftar troligen på 5 Mos 22:10 som talar om att inte plöja med oxe och åsna tillsammans. Det är en av flera praktiska exempel som illustrerar israeliternas avstånd till andra folk och deras onda vanor. Bilden beskriver något som inte drar jämnt, en kristen ska inte gå in i en nära relation och samarbete med en otroende. Äktenskapet är ett sådant område där denna princip gäller, se även 1 Kor 7:10–16. Ett annat är kompanjonskap i affärsvärlden. Nu följer fem frågor som alla har det självklara svaret ingen/inget.] Vad har rättfärdighet
    med orättfärdighet att göra,
eller vad har ljus
    gemensamt med mörker?
Vilken enhet (harmoni, samstämmighet) har den Smorde (Messias, Kristus)
    med Beliar [judiskt namn på Satan, ordagrant "den värdelöse"],
eller vad kan den som tror
    dela med den som inte tror?
Det säger jag inte för att fördöma er. Jag har redan sagt att ni har en plats i våra hjärtan så att vi både dör och lever tillsammans.
Jag har stort förtroende för er, jag är mycket stolt över er. Jag är uppfylld av tröst och har glädje i överflöd mitt i all vår nöd.
För även om jag gjorde er ledsna (bedrövade) med mitt brev så ångrar jag det inte. [Kan syfta på Första Korintierbrevet, där Paulus konfronterar dem för att de tillät ett incestförhållande mitt i församlingen, se 1 Kor 5:1–13. Det kan också vara ett annat brev, kanske "tårarnas brev" som refereras i 2 Kor 2:4.] Först ångrade jag det, jag inser ju att brevet bedrövade er, åtminstone för en tid.
När jag skrev till er var det alltså inte med tanke på den man som hade gjort fel [sonen som hade ingått i ett förhållande med sin fars hustru, se 1 Kor 5:1] eller med tanke på den man som fått lida [hans far], utan för att det skulle stå klart för er inför Gud hur ivrigt (hängivet) ni bryr er om oss.
Han lyssnade till vår maning och blev så ivrig att han av egen fri vilja gav sig i väg till er. [Titus som var en grek från Antiokia i Syrien hade rest tillsammans med Paulus och Barnabas, se Gal 2:1–3. Han har nyss kommit från Korint och mötte Paulus med goda nyheter, se 2 Kor 7:13. Han är nu på väg tillbaka till Korint och är troligen också den som tar med sig detta brev. Titus är den som har huvudansvaret för insamlingen, tillsammans med honom reser också två bröder. Den förste kallas "en broder" och den andre "vår broder". Det antyder att den förste kom från en annan region, medan den andre var känd för de troende i Makedonien där Paulus befann sig när han skrev detta brev. Paulus uttalande i 2 Kor 9:4 antyder att ingen av dessa bröder var från Makedonien. Att de inte namnges kan vara för att skydda deras identitet och förhindra onödiga risker för rån. Breven lästes högt och utomstående hörde detta, se 1 Kor 14:23.]
Och inte bara det, han är också vald av församlingarna till att följa med oss på resan med gåvan som vi förmedlar till Herrens ära och som bevis på vår goda vilja. [De som reste med Paulus var Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus, Trofimus, se Apg 20:4. Det är troligt att den onämnda brodern är någon av dessa.]
För våra stridsvapen är inte köttsliga [av denna världen], utan kraftfulla (starka) inför Gud till att bryta (riva) ner fästen.
Andra församlingar [i Makedonien] plundrade jag genom att ta emot lön för att kunna betjäna er. [Silas och Timoteus kom med finansiellt stöd till Paulus under hans första vistelse i Korint, se Apg 18:5.]
När jag var hos er och saknade något låg jag ingen till last, för bröderna som kom från Makedonien försåg mig med det jag behövde. På alla sätt aktade jag mig för att bli en [finansiell] börda för er, och det tänker jag fortsätta med [eftersom det för med sig sociala förpliktelser mot givarna och hindrar mig från att predika fritt]. [En dåtida antik filosof var inte trovärdig om han inte kunde leva på sin filosofi. Det som förbryllade korintierna var hur en apostel för den uppståndne Jesus samtidigt måste arbeta för sitt uppehälle, se 1 Thess 2:9. Hans motståndare använde detta som ett argument för att han inte var någon verklig apostel. Termen "börda" handlar inte bara om att bli en ekonomisk börda för korintierna, utan också de sociala förpliktelser som förväntades mot givaren. Hade Paulus tagit emot gåvor från de välbärgade korintierna hade de rätt att styra över vad Paulus skulle predika. Andra grupper kunde också misstänka att han var "köpt" om han tog ställning i en fråga där det fanns olika intressen.]
[Ett tecken på en sann apostel är den genuina kärleken till församlingen. De troende utnyttjas inte och ses inte som potentiella understödjare för egna projekt och idéer.] Det är nu tredje gången jag är redo att komma till er, och jag ska inte ligga någon till last. Jag söker inte det som är ert, utan er själva. [Paulus liknar sig själv med en förälder som älskar sina barn. Han har använt sig av liknande bilder förut när han undervisat och gett dem andlig mjölk i stället för fast föda, se 1 Kor 3:2.]
Barnen är ju inte skyldiga att spara åt sina föräldrar,
    utan föräldrarna åt sina barn. [I den grekisk-romerska kulturen var det självklart att föräldrarna sparade åt sina barn. Som mottagare av livet och allt föräldrarna gav förväntades barnen betala tillbaka genom att ge tillbaka kärlek och respekt. Otacksamhet för givna gåvor ansågs vara en grov synd.]
Har jag utnyttjat er genom någon av dem som jag sände till er?
Ja, jag är rädd att min Gud ska förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag måste sörja över många som tidigare har syndat och inte omvänt sig från den
    orenhet (sexuell orenhet i tanke och handling, utsvävande liv, mer fokus på den moraliska orenheten än den fysiska akten),
    sexuell lössläppthet (otukt) och sensualitet (lösaktighet, egen njutningslystnad utan några moraliska gränser), som de tidigare har praktiserat (ägnat sig åt).
[Paulus ger mycket av sin tid och energi till församlingen i Korint. Han grundade församlingen och var med dem i ett och halvt år. Senare gjorde han ett kortare smärtsamt andra besök och nu är han på väg till dem en tredje gång, se även 2 Kor 2:1; 12:14. Däremellan har korintierna skrivit flera brev som Paulus besvarat. Detta brev är troligen det fjärde brevet som Paulus skriver till dem.] Det är nu tredje gången jag ska komma till er.
Efter två eller tre vittnens ord
    ska varje sak avgöras. [Citat från 5 Mos 19:15. Samma vers citeras också i Matt 18:16 och 1 Tim 5:19. Användningen i dessa ställen, där en privat konflikt har blivit en allmän fråga för hela församlingen, indikerar att Paulus nu offentligt kommer att konfrontera dem som utger sig för att vara apostlar, men inte är det.]
Vi ber till Gud att ni inte ska göra fel (agera på ett ondskefullt sätt i någon detalj) [se Rom 12:20–21], inte för att det ska se ut som om vi klarar provet, utan för att ni ska göra det rätta (det som är ärofyllt), även om det ser ut som om vi inte skulle hålla måttet.

Galaterbrevet (9)

Jag gick inte heller upp till Jerusalem, till de som var apostlar före mig, utan gick i stället till Arabien [öknen, ödemarken; Aravaöknen], och efter det kom jag tillbaka till Damaskus. [Lukas beskriver Saulus livsomvandlande möte med Jesus på vägen till Damaskus i Apg 9:1–40. Arabia är den stora öknen öster och söder om Damaskus, som motsvarar dagens Saudiarabien. Här är Paulus tre år, se vers 18. Intressant att det är ungefär lika lång tid som de tolv apostlarna spenderade tillsammans med Jesus.]
[Detta är det första av två besök i Jerusalem som nämns i Galaterbrevet, det andra nämns i Gal 2:1. Detta första besök är samma första besök som nämns i Apg 9:26–30.] Sedan, efter (gr. meta) tre år [efter omvändelsen], gick jag upp till Jerusalem [från Damaskus, se vers 17] för att personligen träffa (lära känna, samtala med) Kefas (Petrus), och jag stannade hos honom i femton dagar. [Jerusalem är högt beläget och man går alltid "upp" till staden.]
Men vi böjde oss inte för dem, inte för ett ögonblick. Detta för att evangeliets sanning skulle bevaras för er [i sanning].
Men när jag såg (förstod, fick klart för mig) att de inte vandrade rakt fram i enlighet med evangeliets sanning (inte agerade i linje med evangeliet), sade jag till Kefas i allas närvaro:
"Om du [Petrus] som är född jude, lever som en hedning och inte som en jude, varför tvingar du hedningarna att leva som judarna [genom att återinföra judaismens ritualer]?
Det är gott (bra) att ha någon som brinner av iver för er [Galater], i det som är gott (rätt), [det gäller] alltid, och inte bara när jag är med er. [Paulus har inget emot att andra leder dem, bara de gör det av rätt motiv.]
Jag önskar jag var hos er (ansikte mot ansikte) och kunde förändra mitt röstläge, för jag vet inte vad jag ska göra med er.
Så låt oss (vi borde) därför, medan vi har (äger) tillfälle (gr. kairos) [när rätt tid/säsong är inne], göra (verka) gott mot alla [hjälpa varje människa – göra det som bygger upp, är moraliskt rätt och ger glädje åt andra], och särskilt (speciellt; mest av allt) mot dem som är våra medsyskon i tron (ordagrant: "mot dem av trons hushåll/familjer") [i synnerhet mot dem som tillhör de troende familjerna]. [Paulus tillämpar nu lagen (principen) om sådd och skörd (utifrån utläggningen i vers 7–9) när han åter igen använder det grekiska ordet kairos (som beskriver tid, säsong och tillfälle). På samma sätt som skörden kommer vid rätt säsong så finns det en lämplig tid att så i Anden. "Att ha" (gr. echo) har även innebörden att äga, vilket gör att betydelsen inte bara behöver vara att göra gott mot andra när möjlighet ges, utan också söka efter tillfällen att göra gott. Precis som en lantbrukare ivrigt söker det bästa och mest gynnsamma tillfället att beså sina fält.]

Efesierbrevet (16)

För det är genom honom som vi båda genom [den helige] Anden har tillträde till Fadern [så att vi kan närma oss honom].
När ni läser detta kan ni förstå min insikt (kunskap) om den Smordes (Kristi) mysterium (hemlighet) [den dolda, gömda planen om Jesus],
[Detta är Paulus andra bön i detta brev, den första står i Ef 1:15–23. I grundtexten är vers 14–21 en enda lång väl strukturerad mening. Bönen börjar och avslutas med lovprisning. Själva bönen har flera delar där resultatet av varje stycke leder vidare till nästa del.] Av den anledningen [att vi är frälsta genom nåd, Ef 2:1–10, och att vi alla troende är en kropp i Jesus, Ef 2:11–12], böjer jag mina knän inför Fadern.
Hans intention var att utrusta (iordningställa, fullända) de heliga (ett avskilt folk), för att de ska kunna göra tjänst och bygga upp den Smordes (Kristi) kropp (församlingen),
Så skulle vi inte längre vara småbarn (spädbarn) [omogna troende] som [liksom vågor] kastas hit och dit och förs (forslas) runt av varje vindkast i läran, genom listiga människors bedrägliga spel (tärningsspel, fingerfärdighet; falska spel – gr. kubeia), de som har en [förinställd, beräknande och organiserad] metod (gr. methodeia) som syftar till [att sprida] villfarelse.
Låt inte något omoraliskt tal (ordagrant: ruttet ord) [dvs. tal/skämt som är av dålig kvalité och därför ohälsosamt och opassande att använda] komma ut (fara fram; gå vidare) ur er mun, utan bara sådant som är gott och hjälper till att bygga upp där det behövs (det som är bra för den nödvändiga/behövliga uppbyggelsen), så att det gynnar (ordagrant: skulle ge nåd åt) dem som lyssnar.
Av den anledningen ska en man lämna sin far och mor (beroendet av dem)
    och vara förenad med (hålla sig till) sin hustru, och de två ska bli ett kött. [Citat från 1 Mos 2:24. I äktenskapet skapas inte bara något nytt. Paret "lämnar" sitt beroende till föräldrar för att "hålla sig till varandra" och skapa en ny familj. Därför är äktenskapet inte bara en privat angelägenhet utan något som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.]
Herrar,
    behandla era slavar på samma sätt. Sluta att hota dem (med hårda ord).
Kom ihåg att i himlen har ni båda samma Mästare, och han är inte partisk (har inga favoriter, gör inte skillnad på människor).
Ta på (iklä) er hela Guds vapenrustning [Paulus tar en soldats rustning som exempel] för att ni ska kunna (så att ni får kraft att) stå emot djävulens [lömska] knep (listiga planer, konster, svek, trick, bedrägerier, intriger, strategier och metoder – gr. methodeia). [I detta brev beskrivs tre positioner. En troende sitter tillsammans med Jesus (Ef 2:6), vandrar tillsammans med andra troende (Ef 2:10; 4:1, 17; 5:2, 8, 15) och står emot den onde (Ef 6:11, 13, 14). Djävulens angreppssätt är att ljuga och bedra, och han följer samma mönster gång på gång.]
För vår brottningskamp är inte mot (med) kött och blod (ordagrant: blod och kött) [människor], utan:
    - Mot härskarna (furstarna – gr. archas).
    [Ledare från urgamla tider – troligtvis demoner av hög rang sedan Lucifers fall. Arche (sing.) har även militär anknytning och finns med i stratopedarche, som syftar på ett armébefäl (ordet förekommer i vissa handskrifter av Apg 28:16 om vaktstyrkans gruppbefäl). Verbet archo innebär att vara först i rang och att regera. Ordet ingår chili-archos – en anförare som för befälet över en styrka på tusen man, se Joh 18:12; Apg 21:31; 22:24; 23:17.] - Mot makterna (väldigheterna, auktoriteter – gr. exousia).
    [Auktoriserade makthavare och dignitärer, syftar även på politiska och religiösa strukturer, lagar och system som ärkeledarna (gr. archas) verkar genom.] - Mot världshärskarna (gr. kosmokrator) här i mörkret (detta mörkers världshärskare).
    [Ordet för världshärskare består av kratos – herravälde; utövad kraft/råstyrka (från krateo – att greppa tag i och lägga under sig) och kosmos – värld. Kosmos härrör från kosmeo vars innebörd är att ställa i ordning någonting. I förlängningen blir innebörden: "detta mörkers ordnade herravälde/utövade råstyrka". Uttrycket är också en militär term för träningsläger och kan syfta på demoner tränade för olika specifika uppgifter.] - Mot ondskans andemakter i det himmelska (i de himmelska världarna) [atmosfären kring jorden, se Ef 2:2; 2 Kor 12:2].
    [Hierarkiskt uppdelad ondska och härskare över luften i olika regioner.]
[I vers 11–12 används det grekiska ordet pros sju gånger. Det har innebörden: mot, emot, till, fram till, nära intill, vid, inför och med. Prepositionen skildrar en närkamp ansikte mot ansikte mot mörkrets krafter. Johannes beskriver med samma ord hur Ordet fanns vid Guds sida i begynnelsen, se Joh 1:2. Fienden däremot, attackerar och försöker listigt närma sig för att få oss ur balans och falla. Kampen liknas vid de grekiska spelens olika brottningsgrenar där deltagarna tävlade nakna. Striden mot ondskan är en närkamp som inte kan utkämpas på avstånd. Den mest blodiga och farligaste grenen var pankration, en allkamp där alla medel var tillåtna. Djävulen skyr inga medel och tvekar inte att använda fula knep för att försöka få den troende på fall.]
Honom skickar jag till er för just detta syfte, så ni får veta hur vi har det (våra omständigheter), och han kan glädja (uppmuntra, styrka, trösta, lätta) era hjärtan. [Tychikus var en av Paulus trogna reskamrater och medhjälpare, se Apg 20:4; 2 Tim 4:12; Tit 3:12. Tillsammans med Tychikus finns även Onesimus. De reser strax vidare österut till Kolossai med Kolosserbrevet och Filemonbrevet, se Kol 4:7–9.]

Filipperbrevet (4)

så att när jag kommer till er igen, så har ni ännu större anledning att vara stolta (glada) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, på grund av vad han gör genom mig.
Jag tyckte dock det var nödvändigt att skicka tillbaka Epafroditus till er, min broder, medarbetare och medkämpe (ordagrant "medsoldat") som ni sände för att hjälpa mig med vad jag behövde. [Epafroditus var Paulus medarbetare i Filippi. Hans namn betyder "vacker", och ordet härstammar från den grekiska kärlekens och skönhetens gudinna Afrodite. Hans föräldrar var antagligen hedniska greker som tyckte det var ett passande namn. Eftersom man inte hittat något Afroditetempel i Filippi, är det troligt att han inte var född i staden utan flyttat dit senare. Paulus kallar Epafroditus medsoldat trots att Paulus själv inte var soldat i den romerska armén. Det kan finnas en dubbelmening i detta uttalande vilket talar för att Epafroditus kan ha varit en pensionerad soldat.]
för han var nära döden i sitt arbete för den Smorde (Messias, Kristus). Han satte sitt liv på spel för att ge mig den hjälp som ni inte kunde ge. [För att undvika att filipperna skulle se Epafroditus som en svag vekling som misslyckats med delar av sitt uppdrag att stanna kvar hos Paulus och hjälpa honom, säger Paulus att han är en hjälte. Uttrycket "satte sitt liv på spel" anspelar på Epafroditus namn som härstammar från gudinnan Afrodite. Innan en spelare kastade tärningen åkallade han ofta Afrodite. Epafroditus åkallade inte en hednisk Gud utan den levande Guden – Jesus Kristus!]
Oroa (bekymra) er inte ["gå inte i bitar" – stressa inte upp er] för någonting [Matt 6:25; Luk 12:22], utan låt era önskningar i allting [i varje detalj ni nämner och frågar efter] bli kända inför Gud, genom [hängiven och förtrolig] bön och vädjan (ödmjuk och enträgen bön) med tacksägelser [över Guds goda nåd].

Kolosserbrevet (6)

Dessa mänskliga regler ser ut att ha ett sken av vishet, med sin självpålagda fromhet, sin ödmjukhet och sin asketism (stränga kroppsliga disciplin, späkning), men de har inget värde förutom att tillfredsställa köttet (den fallna naturen).
samtidigt som ni har [ömsesidigt] överseende med varandra och förlåter varandra. Om någon skulle ha ett klagomål mot någon [annan] – precis som Herren [helt fritt] förlät er – så ska ni också förlåta. [Innebörden av det ord som här används i grekiskan för att förlåta, är att villigt ge vidare av den nåd, befrielse och frihet som man själv redan fått av Gud.]
Män, älska [osjälviskt och utgivande] era hustrur [älska dem med Jesu kärlek] och sluta att vara bittra (skarpa, hårda) mot dem. [Det grekiska ordet för bitterhet beskrev från början ett föremål som var skarpt eller vasst, som t.ex. en pil. Senare kom ordet att beskriva det som är starkt och smärtsamt för våra sinnen, t.ex. en frän lukt, eller ett högt skarpt ljud. Bitterhet som växer i hjärtat förgiftar, och är orsaken till hårdhet och ilska som skadar andras känslor och får inte finnas i äktenskapet.]
[Uppmaningarna gäller inte bara det inre osynliga bönelivet utan även i kontakten med människor.] Var visa när ni möter de utomstående och ta vara på (gör det bästa möjliga av; ordagrant "köp tillbaka") varje tillfälle.
och jag skickar honom till er just för att ni ska få veta hur vi har det och för att han ska uppmuntra era hjärtan.
[Förutom Timoteus, som nämns i brevets början, hälsar nu ytterligare sex personer som fanns hos Paulus i Rom till de troende i Kolossai och de närliggande församlingarna.] Min medfånge Aristarchus hälsar till er. [Hans namn betyder "den bästa styrande". Aristarchus var från Thessalonike, se Apg 19:29; 20:4. Han blev troligen en kristen när Paulus kom till Thessalonike, se Apg 17:1–9. Vid insamlingen till församlingen i Jerusalem blev han utvald att följa med. Han stannade kvar vid Paulus sida på vägen till Rom, se Apg 27:2. Han är en av de tre män med judisk bakgrund som finns hos Paulus vid den här tiden, se vers 11.] Även Markus, Barnabas kusin, hälsar. Honom har ni fått anvisningar om: ta emot honom väl om han kommer till er. [Johannes-Markus var från Jerusalem. Det var i hans mors hus som församlingen samlades och bad när Petrus blev fri på ett mirakulöst sätt, se Apg 12:12. Markus reste tillsammans med Paulus och Barnabas, men han avbröt resan i Perge, se Apg 13:13. Markus fanns nära Petrus som kallar honom sin son, se 1 Pet 5:13. Markus är författare till Markusevangeliet som har många detaljer från just Petrus upplevelser med Jesus.]

1 Thessalonikerbrevet (13)

Från er har Herrens ord genljudit (som åska, en trumpetsignal eller ett eko), inte bara i Makedonien och Achaia, utan överallt har er tro på Gud blivit känd så att vi inte behöver säga något mer. [De troende i Thessalonike hade varit med och bidragit finansiellt över sin förmåga, trots att de inte hade så mycket själva, se 2 Kor 8:1–8.]
De [folk överallt] berättar själva vilken ingång vi fick hos er och hur ni vände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna (vara en slav som gett hela sitt liv till) den levande och sanne Guden
[Paulus påminner de troende i Thessalonike om hur de hade tagit emot honom, Silas och Timoteus. Lukas skriver detaljerat om händelserna i Apg 17:1–10. När thessalonikerna tänker tillbaka på Paulus tjänst och hur de själva har förvandlats av evangeliet så förstår de att deras besök inte varit förgäves.] För ni vet ju själva, kära syskon (bröder och systrar i tron), att vår ankomst till er inte var förgäves (fruktlös, meningslös, utan fyllde ett syfte och gör det fortfarande).
Som ni redan vet hade vi tidigare fått lida och blivit skamligt behandlade i Filippi, men i Gud [som gav oss styrka] blev vi frimodiga och predikade Guds evangelium för er [i Thessalonike] trots hårt motstånd (hård kamp). [Paulus och Silas arresterades i Filippi, och utan något åtal blev de slagna och fängslade. Trots detta prisar de Gud och sjunger lovsånger, se Apg 16:11–40. Fortfarande värkte Paulus och Silas ryggar från piskslagen när de kom fram till Thessalonike efter 3-4 dagars vandring, se Apg 16:23.]
[Paulus växlar nu bild från en mor, se vers 8, till en far. Han använde liknande språkbruk till de troende i Korint, där han nu befann sig, se 1 Kor 4:15. På samma sätt var han en andlig far till de troende i Thessalonike. Han arbetade för deras försörjning, se vers 9; levde ett rättfärdigt liv, se vers 10 och uppmuntrade dem, se vers 11–12.] Syskon (bröder och systrar i tron), ni minns ju vår möda (hårda arbete) och vårt slit. Natt och dag arbetade vi för att inte ligga någon av er till last medan vi predikade Guds evangelium för er. [Paulus arbetade med läder och tillverkade bl.a. tältdukar, se Apg 18:3.]
Syskon (bröder och systrar i tron), vi [Paulus, Silas och Timoteus] har slitits ifrån er [starkt ord som beskriver hur en förälder blivit berövad sitt barn] för en tid. Dock bara till det yttre, inte till hjärtat, för vi har blivit mer och mer desperata att få se era ansikten.
Vi har verkligen önskat få komma till er. Både en och två gånger har jag, Paulus, försökt, men Satan har hindrat oss.
Redan när vi var hos er sade vi er i förväg att vi skulle få lida, och så har det också gått, som ni vet.
Men just nu har Timoteus kommit tillbaka från [sitt besök hos] er med goda nyheter om er tro [som står fast] och er kärlek [som är osjälvisk och utgivande]. [Paulus blir överväldigad av de goda rapporterna som Timoteus har med sig och skriver detta brev på en gång, se Apg 18:5.] Timoteus har berättat hur ni ständigt tänker på oss med glädje och längtar efter att få träffa oss, liksom vi längtar efter er.
[Paulus bön i vers 11–13 är en enda mening i grekiskan. Den beskriver nu mer detaljerat med fler ord bönen i vers 10.] Må vår Gud och Far själv och vår Herre Jesus leda vår resväg till er.
så att ni väcker respekt hos de utomstående och inte behöver sakna något.
[Den andra gruppen (vers 14–15) gäller också alla i församlingen, som har ett ansvar att vägleda, uppmuntra och hjälpa varandra. Allt detta måste ske med tålamod.] Vi uppmanar er, kära syskon (bröder och systrar i tron): Vägled (förmedla förståelse, milt varna, förmana)
    de odisciplinerade (rebelliska, som vägrar lyda auktoriteter och inte vill underordna sig).
Uppmuntra
    de missmodiga (som tappat hoppet; har brustna hjärtan).
Hjälp (stötta)
    de svaga (bräckliga). Ha tålamod
    med alla [tappa inte hoppet även om omständigheter går emot eller du blir felaktigt behandlad av andra].

2 Thessalonikerbrevet (4)

Minns ni inte att jag sade er detta medan jag ännu var hos er? [Det grekiska ordet apostasia, översatt "avfallet", används bara på ett ställe till i NT. Där syftar det på judarnas avfall från att följa Mose undervisning, se Apg 21:21. Det i kombination med referensen till templet kan göra att avfallet främst syftar på ett avfall från att tillbe den ende sanne Guden, kanske då främst i judiskt perspektiv men också ett kristet. Det har i alla tider funnits avfall från tron, men i vers 3 står ordet i bestämd form, dvs. "avfallet" och verkar därför syfta på en specifik händelse. Ordet kan också betyda uppbrott eller att lämna något, och kan då syfta på uppryckandet av församlingen.
    Laglöshetens man nämns även av Jesus, se Matt 24:15. Det är troligen samma ledare som Daniel omnämner, se Dan 11:21–45. Johannes som skriver sina brev senare, kallar honom Antikrist, se 1 Joh 2:18. Ordet "Antikrist" betyder både "motståndare till Kristus", och "ersättare för Kristus", och beskriver någon som kopierar och härmar Jesus.]
Till sist, kära syskon (bröder och systrar i tron), be (vädja) för (runtomkring – gr. peri) oss att Herrens ord ska [kunna] spridas snabbt (gr. trecho, får fri väg att löpa – sitt lopp) och bli ärat (förhärligat; att det får bli högt aktat – som en segrande vinnande löpare), precis som [också skedde] hos er.
vi åt inte gratis av någons bröd. Nej, vi arbetade med möda och slit natt och dag för att inte ligga någon av er till last.
När vi var hos er gav vi er denna föreskrift: den som inte vill arbeta ska inte heller äta.

1 Timoteusbrevet (5)

Jag mötte förbarmande (medlidande), och det för att den Smorde (Messias, Kristus) Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod mot mig som den förste, ett exempel för [att uppmuntra] dem som ska komma till tro på honom och vinna evigt liv.
Detta skriver jag [Paulus] till dig [Timoteus] i hopp om att snart kunna komma till dig. [Ungefär samtidigt som Paulus skriver detta brev till Timoteus i Efesos, skriver han också till Titus att han planerar för att tillbringa vintern i Nikopolis, se Tit 3:12. Nikopolis ligger på nuvarande Greklands östra kust. Förmodligen hoppades Paulus att besöka Timoteus innan han begav sig vidare österut, men vi vet inte om han gjorde det.]
Men gudlösa och gamla kvinnors myter (fabler, sägner) ska du avvisa (undvika, inte ha något med att göra). [Kan syfta på judiska legender som apokryferna eller gnostiska tankegångar. Just I Efesos fanns en utbredd dyrkan av moder jord. Uttrycket "gamla kvinnor" användes också för "visa kvinnor". Dessa var kvinnliga prästinnor som förde vidare dessa legender i dessa religioner.]Träna dig i stället i gudsfruktan.

"Fysisk träning är nyttig (hjälper)
    till viss del (ger en liten kortvarig förtjänst),
medan gudsfruktan (vördnadsfull tillbedjan) är nyttig (hjälper)
    på alla sätt,
för den har löfte om liv,
    både i detta livet och det kommande." [Fysisk träning är det grekiska ordet gymnasia. Det kan syfta på fysisk träning i allmänhet eller på asketism, se vers 3, där man tvingar kroppen till lydnad för att uppnå en högre andlighet.]

2 Timoteusbrevet (7)

En Herrens tjänare (slav, livegen) ska
    inte strida (skapa konflikter, bråk)
utan vara
    vänlig mot alla,
    skicklig att undervisa,
    beredd att kunna bli illa behandlad utan att bli bitter (inte vara lättstött),
Hela Skriften (varje skrift; varje del av Skriften) [hela Bibeln] är utandad av Gud ("gudsutandad" – gr. theopneustos) [inspirerad av Guds Ande] och nyttig (användbar, hjälpsam)
    till undervisning [handledning i läran och dess tillämpning, se Rom 15:4],
    till tillrättavisning (överbevisning) [om synd, se Joh 16:8],
    till upprättelse (återupprättelse, korrigering), [och]
    till fostran i rättfärdighet [disciplinerad träning i att leva i överensstämmelse med Guds vilja],
så att gudsmänniskan [den som tillhör Gud] kan bli [fullt] färdig [kvalificerad och redo att komma i funktion här och nu],
    väl rustad [sedan hon fullt ut har anpassats och utrustats] för varje god gärning. [Med Skriften syftar Paulus på de judiska skrifterna (som utgör det vi idag kallar för Gamla testamentet), men även på evangelierna, Apostlagärningarna och breven som tillkom under mitten av det första århundradet (som tillsammans med Johannesevangeliet, senare brev och Uppenbarelseboken benämns Nya testamentet). Den grekiska prepositionen pros ("till" i vers 16 och "för" i vers 17) har innebörden "samverkande fram mot målet" och betonar här Skriftens roll i helgelsen.]
[Följande stycke ramas in av Paulus önskan om att Timoteus ska komma till honom i Rom, se vers 9 och 21. Paulus visste att han snart skulle dö, men förväntade sig vissa dröjsmål i den romerska rättsprocessen. Det tar knappt en månad att resa sjövägen mellan Efesos och Rom. Det rör sig alltså om några månader från det att brevet skickats till att Timoteus kommer. Med tanke på Timoteus säkerhet önskar Paulus att Timoteus kommer innan vintern, se vers 21, då det blev farligt att resa på Medel­havet. Både Paulus andliga och mänskliga behov blir synliga i detta brev. Han behövde skrift­rullarna med Guds ord, men även sällskap och sin mantel för att hålla sig varm i den kalla fängelsehålan i Rom.] Skynda dig (gör allt du kan för) att komma till mig snart.

Titusbrevet (5)

De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom. De är avskyvärda, trotsiga och odugliga till varje god gärning.
Påminn dem [ständigt – gång på gång] att underordna sig myndigheter, makthavare – att lyda överheten – att vara redo för varje god gärning. [I det längsta ska en kristen följa samhällets förordningar, men i de fall där de går emot Guds bud är det viktigare att lyda Gud än människor, se Apg 4:19; 5:29.]
De ska
    inte förolämpa (tala illa om) någon
    
    [alla människor är skapade till Guds avbild, se Jak 3:9],
    utan vara fridsamma,
    tillmötesgående
    och alltid visa vänlighet (vara milda) mot alla människor.
När jag skickar Artemas eller Tychikus till dig, skynda dig då att komma till mig i Nikopolis. Jag har bestämt mig för att stanna där över vintern.

Filemonbrevet (3)

Anledningen är att jag ständigt hör om
    din kärlek [som är osjälvisk och utgivande]
    
    och din tro
    
    på Herren Jesus
    till alla de heliga [hans kärlek inkluderade även Onesimus]- [Epafras hade berättat om församlingen i Kolossai för Paulus, se Kol 1:7. Han hade troligtvis också nämnt om Filemons tro på Jesus som gjorde att han älskade alla osjälviskt och utgivande. Verbformen "hör" indikerar att det inte bara var en enstaka rapport om Filemons kärlek och tro som Paulus hört, det var något alla berättade om. Meningen är uppbyggd som en kiasm där det centrala är tron på Jesus.]
Egentligen ville jag ha kvar honom här hos mig,
    så att han kunde hjälpa mig i ditt ställe när jag nu sitter fängslad (i bojor) för evangeliets skull.
Kanske var det just därför han blev skild från dig för en tid,
    för att du skulle få honom tillbaka för alltid,

Hebreerbrevet (19)

Om änglarna säger han:
Han gör sina änglar till vindar
    och sina tjänare till eldslågor. [Ps 104:4]
Men om Sonen säger han:
Gud, din tron består i evigheters evighet,
    och ditt rikes spira är rättens spira.
Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt:
Sitt på (utifrån – gr. ek) min högra sida
    tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter? [Ps 110:1]
Därför var det nödvändigt att han blev lik sina syskon (bröder och systrar) på alla sätt (i alla avseenden), för att bli en barmhärtig (nådefull) och trofast (trogen) överstepräst i sin tjänst inför Gud, för att försona folkets synder.
Inför Gud är ingenting skapat dolt, allt är naket och exponerat (öppet) för hans ögon. Inför honom måste vi alla stå till svars (öppet redovisa räkenskap för våra liv). [Ordet "exponerat" används endast här i Nya testamentet och betyder ordagrant "nacken böjd bakåt, öppen och exponerad". Det beskriver en brottare som tar ett avgörande grepp på sin opponent och böjer bak hans huvud och segervisst visar upp hans ansikte inför åskådarna. Det kan också beskriva hur nacken på ett djur som ska offras böjs bak och exponeras för kniven. Prästen som ska offra öppnar upp djuret och ser in i alla delar. Särskilt sista betydelsen passar in i sammanhanget med det tveeggade svärdet.]
Varje överstepräst blir utsedd bland människor [inte änglar, se Heb 2:14, 16] och insatt för människors skull, för att göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för deras synder.
Så var det också med den Smorde (Messias, Kristus). Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade:
Du är min Son,
    jag har fött dig i dag. [Ps 2:7]
Medan han [Jesus] levde här i köttet [på jorden som en människa], ropade han högt under tårar när han bad (böner för speciella behov) och åkallade (bad om beskydd till) den som kunde frälsa (rädda) honom ut från döden [för att stå upp till evigt liv efter korset], och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan [villighet att tillbe Gud och underordna sig Guds vilja]. [Gäller främst Jesu bön i Getsemane, se Matt 26:39; Mark 14:36; Luk 22:41, 44.]
Den fasta födan är till för vuxna [andligt mogna], för dem som genom övning har fått sinnena skärpta till att skilja mellan gott och ont. [Avgöra om det som undervisas kommer från Guds ord, se Heb 13:9.]
Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet.
men Jesus har blivit det genom en ed av den som sade till honom:
Herren har gett sin ed
    och ska inte ångra sig:
Du är präst för evigt.
[Ps 110:4]
Om nu redan blodet av bockar och tjurar [3 Mos 16:14–16] och askan från en [röd] kviga [4 Mos 19:2, 17–18] kan stänkas på de orena och helga till yttre renhet,

Han sade:
    Detta är blodet för det förbund som Gud har befallt er att hålla. [2 Mos 24:8]

Detta är det förbund som jag ska sluta med dem
    efter dessa dagar.
Jag ska lägga mina lagar [min undervisning] i deras hjärtan,
    och jag ska skriva dem [lagarna, undervisningen] i deras sinnen (förstånd, tankar).
[Jer 31:33. Samma citat som i Heb 8:10, dock är hjärta och sinne i omvänd ordning. Det nya förbundet är inte skrivet på stentavlor utan i hjärtat och förvandlar inifrån och ut, se 2 Kor 3:1–3.]
och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas.
[I följande stycke fortsätter brevskrivaren undervisa med hjälp av termer från sportens värld. För att kunna löpa uthålligt krävs förberedelse och träning. I vers 11 används det grekiska verbet gymnazo för att tränas och i vers 5, 7, 8 och 11 talas det om paideia – fostran. Här görs associationer till antikens gymnasium. Gymnastik härstammar från gymnazo, som i sin tur kommer från ordet för naken (gr. gymnos). Ett gymnasium var antikens institution för kroppslig träning, men även för utbildning och litterär skolning. Brevets mottagare hade fått lida för sin tro.] Än har ni inte gjort motstånd ända till blods [de hade förlöjligats, misshandlats och deras tillgångar hade konfiskerats, se Heb 10:32–34, dock hade de ännu inte lidit martyrdöden] när ni kämpar mot synden,
För det var verkligen så att de [våra fäder här på jorden] fostrade oss en kort tid (ordagrant: några korta dagar) så som de ansåg lämpligt (efter det som enligt dem verkade bra). [Mänsklig fostran baseras på ofullständiga bedömningar och tillfälligt temperament. Ibland orättvist, ibland för hårt, andra gånger för släpphänt.] Han [Gud], däremot [som vår himmelske Fader som känner allas hjärtan, se Matt 6:9; 1 Kung 8:39; 1 Sam 16:7], gör det för vårt bästa [på ett kombinerat sätt som ger oss fördelar på alla områden], för att vi ska få del av hans helighet.
För stunden (gr. paron) verkar ju ingen fostran (disciplinering, tuktan) vara till glädje utan [snarare] till sorg (bedrövelse, smärta), men efteråt ger den – för dem som har tränats (gr. gymnazo) genom den – [avkastning i form av] rättfärdighetens fridsamma (rofyllda, välgörande) frukt. [Frukt står liksom i Gal 5:22 och Jak 3:18 i singular.]
Låt oss gå ut till honom utanför lägret och bära [ordagrant: bärandes – dvs. samtidigt som vi bär] hans smälek (skymf, vanära) [den förolämpning, tillrättavisning, förebråelse, beskyllning och ärekränkning som han fick utstå]. [Låt oss lämna judaismen med dess betoning på det yttre och i stället söka oss till Jesus där den inre överlåtelsen leder till verklig förändring.]

Jakobs brev (2)

Eller tror ni att det är tomma ord när Skriften säger:
Svartsjukt längtar Anden
    som han låtit bo i oss?
[Inget exakt citat, men samma innehåll som 2 Mos 20:5; 1 Mos 6:3–5; Jes 63:8–16.]
Ni vet inget om morgondagen. Vad är ert liv? Ni är en dimma som syns en liten stund och sedan försvinner.

1 Petrusbrevet (3)

Kom till honom (dra er nära gång på gång), den levande stenen, som är förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud,
Men Herren Den Smorde ska ni hålla helig (helga Messias/Kristus som Herre) i era hjärtan. Var ständigt beredda att [välgrundat och logiskt] svara var och en som ber er förklara (begär en redogörelse kring) hoppet inom er. [Grundtexten har: var alltid redo till försvar (gr. apologia), dvs. för ett välgrundat och logiskt resonemang och försvarstal, se även Fil 1:16.]
Mina älskade, var inte förvånade (överraskade) över det eldprov (den eld som smälter och renar metaller) bland er som sker [för att testa er kvalitet], som om det vore något främmande (konstigt, annorlunda) som händer [just bara] er.

2 Petrusbrevet (2)

[Efter inledningen följer ofta en tacksägelsebön i de nytestamentliga breven. Så är dock inte fallet här (eller i Judas brev). Vers 3–11 innehåller ändå flera liknande element som tacksägelsen i 2 Tim 1:3–7. Det första ordet i vers 3, gr. hos markerar samband och översätts "alltså". Nu beskrivs fördelarna med denna dyrbara tro som vi fått ta emot genom Jesu rättfärdighet, se vers 1. Den grammatiska konstruktionen pekar även fram mot vers 5–7.] Alltså har hans gudomliga kraft gett (skänkt) oss allt [vi behöver] för liv och gudsfruktan [dvs. allt som leder till ett överflödande liv i helig vördnad och hängivenhet för Gud] genom kunskapen om [den specifika personliga erfarenheten av] denne som har kallat oss till sin egen ära (härlighet) och godhet (ärbarhet, dygd, kraft, renhet; höga moraliska standard).
och så gör han i alla sina brev när han talar om detta. [Att leva rent och heligt på livets alla områden, eftersom Jesus snart kommer tillbaka.] I hans brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och ostadiga människor förvränger till sitt eget fördärv, något som också sker med de övriga Skrifterna. [Här omnämns både Petrus och Paulus brev tillsammans med Skrifterna, som syftar på Gamla testamentet. Det finns exempel där Paulus undervisning har tolkats fel. I ett tidigt brev till Korint, som inte längre finns bevarat, hade korintierna missförstått honom att de helt skulle undvika kontakt med icke-troende. Paulus var tvungen att korrigera detta, se 1 Kor 5:9–11. Kanske kunde formuleringar som "allt är lagligt", se 1 Kor 6:12, ha använts av falska lärare för att förvränga Paulus undervisning om nåden och friheten från lagen. Den typen av lära med "billig nåd" verkar vara det som de falska lärarna lärde ut och som Petrus går emot i detta brev, se 2 Pet 2:2.]

1 Johannesbrevet (8)

Livet blev synligt (uppenbarades) ...
Vi såg (prövade) det [vi var ögonvittnen] ...
Vi vittnar om det ...
Vi förkunnar (rapporterar, kungör) det för er ...
Livet, det eviga! Han var hos (umgicks med, hade en nära relation med) Fadern, och blev synlig (uppenbarades) för oss.
Mina kära små barn [älskade unga familjemedlemmar i tron – gr. teknion],
    jag skriver detta för att ni inte ska synda. [Här gör Johannes en själavårdande parentes till den tredje punkten som introducerades i föregående vers, se 1 Joh 1:10. Gr. teknion är en diminutiv form av barn som Jesus använde, se Joh 13:33. I detta brev används ordet totalt 7 ggr, se 1 Joh 2:1, 12, 28; 3:7, 18; 4:4; 5:21.]
Men om någon [ändå] skulle synda har vi en hjälpare (en advokat; en som för vår talan) hos Fadern, den rättfärdige (trogne) Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Mina älskade, om vårt hjärta inte fördömer (inte skulle anklaga) oss har vi frimodighet inför (gentemot – gr. pros) Gud [en öppen kommunikation med honom, se även 1 Joh 4:17; 5:14, Heb 10:19],
Och detta är den [rättframma] tillförsikt (frimodighet) [frihet på grund av absolut tillit] som vi har inför honom,
att om vi frågar om (skulle be om/begära) något efter hans vilja (önskan, plan, syfte)
så hör han (lyssnar han till) oss.
Om någon ser (skulle se) sin broder [ett trossyskon] synda [vanemässigt vika av från vägen],
    med en synd som inte leder till döden,
    
    ska han be, och han [Gud] ska ge honom liv.
    Jag talar om människor vars synd inte leder till döden.
Det finns synd som leder till döden,
    jag säger inte att ni ska be för den.
All orättfärdighet (överträdelse av lagen) är synd,
    men det finns synd som inte leder till (involverar, resulterar i) död. [Vad är en synd som leder till döden? På 400-talet formulerades "de sju dödssynderna": stolthet, avund, vrede, lättja, girighet, frosseri och lust. Även om dessa synder är medvetna och allvarliga, finns det förlåtelse för var och en av dem. En "synd till döden" skulle kunna vara synd som utsläcker mänskligt liv, men det finns exempel på mördare som blivit förlåtna. Natan blev sänd för att konfrontera och be för David, se 2 Sam 11. Det finns också exempel på synder som leder till syndarens egen död. Ananias och Safira dog hastigt när de ljög, se Apg 5:1–11; 1 Kor 5:5; 1 Kor 11:30. Johannes använder ofta skarpa kontraster i detta brev. Han talar om liv och död. I så fall kan han syfta på de falska profeter som utgått från församlingen, men helt lämnat tron och var andligt döda, se Matt 12:31–32; Mark 3:28–29.
    Det kan också vara så att Johannes uppmanar till bön för alla, även personer som begår allvarliga synder. Däremot, när någon dött i sin synd är det lönlöst att be för den personen. På Johannes tid fanns det, och det finns än i dag, falska läror som undervisar att det är möjligt att be för döda. Traditionen omnämns i apokryferna, se 2 Mack 12:45. Vad Bibeln lär är att det är förutbestämt att alla människor ska dö och sedan dömas, se Heb 9:27; 10:26.
    Oavsett vad "synd till döden" exakt syftar på, är den generella uppmaningen att be för den som vandrar vilse. Det är vad Jakob uppmanar till, se Jak 5:19–20. Jesus bad för Petrus den kvällen då han förrådde honom, se Luk 22:32.]

2 Johannesbrevet (3)

Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen.
Jag [Johannes] har mycket att säga er, men jag vill inte göra det med papper och bläck. Jag hoppas i stället kunna komma till er och tala med er ansikte mot ansikte, så att vår glädje blir fullkomlig.

3 Johannesbrevet (1)

Jag hoppas snart få se dig [Gaius], och då ska vi talas vid ansikte mot ansikte.

Uppenbarelseboken (8)

och mitt ibland ljushållarna någon som liknade en Människoson,
[I vers tjugo förklaras att de sju ljushållarna är de sju församlingarna. Församlingen liknas vid en ljushållare som i sig själv inte har något ljus men som ska vara bärare av Guds ljus. Människosonen är en gammaltestamentlig benämning på den som ska upprätta Guds rike, se Dan 7.] iklädd en lång klädnad som nådde ner till fötterna
    och med ett guldbälte om bröstet.
[En bild från det första förbundet där översteprästen förde människans talan inför Gud, se 2 Mos 28:4. Bältet visar på Jesu makt och rättfärdighet, se Jes 22:21; 11:5. Översteprästens bälte var delvis av guld, se 2 Mos 28:8.]
När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sade [samma hand som upprätthåller hela världen och leder kyrkan, ger nu styrka till en enskild människa]:
Var inte rädd. Jag är den förste och den siste
Se, jag står [fortfarande] vid dörren [utanför församlingen] och knackar. Om någon skulle höra min röst och öppna dörren, [då] ska jag komma in till honom och äta (hålla måltid) med honom och han med mig. [Grekiskan har här ordagrant: "har stått vid dörren". Det tillsammans med "knackar" beskriver en upprepad pågående händelse, se även Sak 1:3; Höga V 5:2; Matt 7:7; Luk 12:36. Jesus både knackar och talar till sin församling och enskilda troende. Knackandet kan vara yttre omständigheter, prövningar och lidanden då en människa blir påmind om livets bräcklighet. Jesus finns då nära och talar genom den Helige Ande, se Joh 6:44. En måltid beskriver en nära gemenskap – vi "bryter brödet" tillsammans med honom själv, se 1 Joh 1:3; 2 Kor 13:13; Luk 24:29–30; Apg 2:42.]
Jag gick då bort till [den stora] ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade mig: "Ta den och ät upp den! Den ska svida i din mage [ge halsbränna, eftersom budskapet handlar om Guds dom, se Hes 2:10] men vara söt som honung i din mun [eftersom det är Guds ord och också handlar om nåd och frälsning]." [Att "äta bokrullen" illustrerar hur Johannes måste bli ett med det profetiska budskapet på samma sätt som maten vi äter blir en del av oss och ger liv åt kroppen. Bibeln beskrivs ofta som bröd, se Matt 4:4; mjölk, se Heb 5:11–14; kött, se 1 Kor 3:2; honung, se Ps 119:103; 19:9–10. Hesekiel var med om en liknande upplevelse, Hes 2:8–3:3. Att bokrullen både svider i magen och smakar sött innebär att den talar både om dom och frälsning, se Ps 119:103; Jer 15:16; Hes 2:8–3:3.]
Hon födde ett barn, en Son som ska styra alla folk med järnspira. [En tydlig referens till Jesus, se Ps 2:9; Upp 19:15] Hennes barn [Sonen] rycktes upp till Gud och hans tron. [Jesus uppstod och sitter i dag på Faderns högra sida.]
Jubla därför, ni himlar
    och ni som bor i dem.
Men fasa ska drabba jorden och havet,
    för djävulen har kommit ner till er.
Han är ursinnig,
    då han vet att hans tid är kort."
Det öppnade sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans boning, dem som bor i himlen.



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.