4383 – πρόσωπον (prosopon)

ansikte


Typ:
Substantiv
neut.
Grekiska: πρόσωπον (prosopon)
Uttal: pros-o-pon
Talvärde: 1450 (80 + 100 + 70 + 200 + 800 + 80 + 70 + 50)    ord med samma talvärde
Ursprung: Från G4314 och ops (the visage, från G3700)
Användning: 76 ggr i NT

Ursprung

Från G4314 och ops (the visage, från G3700):

ὀπτάνομαιoptanomai, optomaiG3700se, bli sedd
πρόςprosG4314till

Ordstam

Ord med prosopon som rot:

εὐπροσωπέωeuprosopeoG2146ge ett gott intryck
προσωπολήπτηςprosopoleptesG4381en som gör skillnad på människor

Motsvarande hebreiska/arameiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) har följande hebreiska/arameiska ord översätts till prosopon :

אַףafH0639näsa, anlete, ansikte, vrede
אַפַּיִםAppajimH0649Appajim
מַרְאֶהmarehH4758utseende
עַ֫יִןajinH5869aöga
עַלalH5921apå, över, ovanför
עָנָףanafH6057gren
פֵּאָהpeaH6285sida
פֶּהpehH6310mun
פָּנֶהpanehH6440ansikte
פְּנִ֫ימָהpenimahH6441inuti, inombords

*Vi arbetar med att ta fram svenska beskrivningar på alla ord, i de fall de inte finns ännu finns visas den engelska här. Även fältet ursprung är inte fullständigt och kan ha blandat engelska och svenska.

Engelsk översättning (i KJV version)

face (55), "person" (7), "presence" (7), "countenance" (3), not translated (1), translated miscellaneously (5)

Engelsk beskrivning

  1. The face.
    1. The front of the human head.
    2. Countenance, look.
      1. The face so far forth as it is the organ of sight, and by it various movements and changes) the index of the inward thoughts and feelings.
    3. The appearance one presents by his wealth or property, his rank or low condition.
      1. Outward circumstances, external condition.
      2. Used in expressions which denote to regard the person in one's judgment and treatment of men.
  2. The outward appearance of inanimate things.


Alternativa former

Grammatisk kodSvenskaAntal
Substantiv Substantiv
ack. pl. neut. ackusativ pluralis neutrum
-5
Substantiv Substantiv
ack. sing. neut. ackusativ singularis neutrum
-39
Substantiv Substantiv
dativ sing. neut. dativ singularis neutrum
-7
Substantiv Substantiv
gen. pl. neut. gen. pluralis neutrum
-1
Substantiv Substantiv
gen. sing. neut. gen. singularis neutrum
-18
Substantiv Substantiv
nom. pl. neut. nominativ pluralis neutrum
-2
Substantiv Substantiv
nom. sing. neut. nominativ singularis neutrum
-4


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com Rapportera ett problem

Referenser (76 st i TR)


Matteusevangeliet (10)

"Och när ni fastar [under tider då ni väljer att fasta], var [då] inte som hycklarna [de skenheliga som bara agerar som skådespelare]. För de ser dystra ut och vanställer sitt utseende för att visa människorna att de fastar. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.
Nej, när du fastar, smörj [då] in ditt huvud [med olivolja] och tvätta ditt ansikte [uppträd som vanligt]
Det är om honom det står skrivet:
'Se, jag sänder ut min budbärare framför dig,
han ska bereda vägen för dig.' [Mal 3:1]
och på morgonen: 'I dag blir det oväder, eftersom himlen är röd och dyster.' Ni vet hur ni ska tyda himlens utseende, men ni kan inte tyda tecknen för tiderna.
Där förvandlades hans utseende inför dem, hans ansikte lyste (klart och tydligt) som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.
När lärjungarna hörde detta, kastade de sig [raklånga] ner med sina ansikten mot marken och greps av stor fruktan (förskräckelse).
Se till att ni inte föraktar (nedvärderar, tänker nedsättande om) någon av dessa små. [Jesus hade kallat fram ett barn, se vers 2, och använder nu det i sin praktiska undervisning som en bild för en Jesu lärjunge.] Jag säger er att deras änglar i himlarna alltid ser min himmelske Faders ansikte (de är alltid i hans närvaro)."
[Det var en vanlig judisk uppfattning att varje person hade en skyddsängel. Bibeln säger inte så mycket om detta, men Matteus judiska läsare uppfattade sannolikt den här versen så. Vad vi vet är att änglarna står inför Gud, se Luk 1:19. Fadern ser sina barn och tolererar inte att någon förleder dem.]
De sände sina lärjungar tillsammans med Herodes anhängare [de som stödde den dåvarande romerska kungen Herodes släkt] till Jesus.
De sa: "Lärare, vi vet att du älskar sanningen (du är sann) och du lär ut Guds väg (undervisar om hur man ska leva) på rätt sätt. Du söker inte någons godkännande, och behandlar alla lika.
Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: "Min Fader, om det är möjligt, låt denna bägare [lidande och straffet för mänsklighetens synd, se Matt 20:22–23] gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill."
Sedan spottade de honom i ansiktet [ett uttryck för det största förakt] och slog honom, och några gav honom örfilar

Markusevangeliet (3)

Så står det skrivet hos profeten Jesaja [om Johannes Döparen, se vers 4]:
Se, jag sänder ut min budbärare framför dig,
han ska bereda vägen för dig. [Mal 3:1]
De kom till honom och sa: "Lärare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?" [Om Jesus svarade "ja" skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett "nej" skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]
Några började sedan spotta på honom och täckte hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: "Profetera!" Även vakterna slog honom [i ansiktet] med sina handflator.

Lukasevangeliet (13)

Och du, lilla barn [min älskade Johannes], ska kallas den Högstes profet,
för du ska gå före Herren och förbereda vägar för honom [Mal 3:1],
som du har berett inför alla folks åsyn,
En gång när Jesus var i en av [de judiska] städerna [någonstans i Galileen, se 4:43], kom en man som var full av spetälska. [Det grekiska ordet "lepra" är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. De flesta bibelforskare anser att det inte är den spetälska som finns i dag som också kallas Hansens sjukdom.] När mannen fick se Jesus kastade han sig ned på sitt ansikte och bönföll honom: "Herre, vill du, så kan du göra mig ren."
Det är om honom det står skrivet [Mal 3:1]: 'Se, jag sänder ut min budbärare framför dig, han ska bereda vägen för dig.'
Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev skinande vita (som blixtars sken).
När tiden började närma sig (dagarna höll på att fullbordas) för Jesus att lyftas upp, vände han sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp.
[Jesus börjar nu röra sig mot Jerusalem. Det är fortfarande tre månader kvar tills han rider in i Jerusalem, men från och med nu är siktet inställt på slutfasen i hans tjänst här på jorden. Ordet "lyftas upp" kan både syfta på att "gå upp" till Jerusalem och att "fara upp till himlen". I Apg 1:2, 11, 22 använder Lukas ett snarlikt ord för Jesu himmelsfärd och det är troligt att det syftar på det här också. Trots att Jesus har lidandet och korset framför sig, fokuserar han inte på det, utan på slutmålet då han åter ska få vara med sin Fader i himlen!]
Han sände ut budbärare framför sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst [ordna med mat och övernattning].
Men där välkomnade man inte honom eftersom man förstod att han var på väg mot Jerusalem.
[Konflikten mellan samarierna och judarna gällde om det var på det samariska berget Gerizim eller i Jerusalem man skulle tillbe. Att passera igenom Samarien för att tillbe i Jerusalem var inte populärt bland lokalbefolkningen. Detta var anledningen att många judar tog omvägen via Jordandalen till Jerusalem.]
Efter detta utsåg Herren sjuttio andra [förutom de tolv, se Luk 9:2] och sände ut dem framför sig två och två till varje stad och plats dit han själv skulle komma. [Vissa handskrifter har sjuttiotvå i stället för sjuttio.]
Hycklare (som bara spelar ett skådespel för andra), ni kan tyda jorden och himlens utseende. Varför kan ni inte tyda den här tiden?"
[Folket var vana att tyda det ganska förutsägbara vädret i Israel. Västliga vindar förde med sig regn. Sydliga vindar ökenhetta, fenomenet kallas Sirocco. De kunde känna igen naturliga väderförändringar, men var helt utan andlig klarsyn. Ovilliga att se sitt eget behov av omvändelse och förändring.]
och föll ner vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samaritan (gr. samarites) [samarier och utövare av den samaritiska trosriktningen].
De frågade honom: "Lärare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte tar någons parti utan lär ut sanningen om Guds väg.
för som en snara ska den komma över alla som bor på jorden.
De band för hans ögon och frågade honom: "Profetera för oss! Vem var det som slog dig?"
De blev förskräckta och böjde sina ansikten mot marken.
Då sa männen till dem: "Varför söker ni den levande bland de döda?

Apostlagärningarna (12)

Du har visat mig livets vägar,
du ska uppfylla mig med glädje i din närhet (inför ditt ansikte).'
[Inspirerad av den helige Ande ändrade Petrus citatet från 'ska visa' till 'har visat mig livets vägar', eftersom Jesus har uppstått.]
Nej [det var inte vi som gjorde undret], Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare (son) Jesus. [Det är genom Jesus mannen blivit helad.] Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom.
och att tider av förnyelse (vederkvickelse, återhämtning – ordagrant: 'en svalkande uppfriskande vind/utandning') från Herrens närvaro (ansikte) [på så sätt] kan komma, och han kan sända den som har utsetts åt (är bestämd för) er – [nämligen] den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
När apostlarna gick ut från Stora rådet var de [inte nedstämda, tvärtom, de var] glada att de ansetts värdiga att bli vanärade för hans namns skull. [På grund av Jesu namn, se 3 Joh 1:7.]
Alla som satt i rådet fäste sina ögon på honom, och såg att hans ansikte var som en ängels ansikte.
Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid.
Innan han kom, hade Johannes [Döparen] redan predikat omvändelsedopet (dopet till ett förändrat tänkesätt) för hela Israels folk.
Från en människa har han skapat mänsklighetens alla folk för att de ska bosätta sig över hela jordens yta. Han har fastställt bestämda tidsepoker och utstakat de gränser inom vilka de ska bo.
Jag vet att ni aldrig mer kommer att se mitt ansikte igen, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för.
[Paulus visste inte alla detaljer vad som skulle ske i framtiden, se vers 22. Dock visste han den övergripande planen, se vers 23. I Romarbrevet, som Paulus troligtvis skrev från Korint några månader tidigare, redogör han för sina planer att röra sig västerut och att han var klar med sin uppgift i Mindre Asien, se Rom 15:23–24. Detta är sista gången Paulus ser församlingsledningen i Efesos som grupp, eventuellt kan någon av dem besökt honom under hans fångenskap i Rom några år senare. Se även Fil 2:24; Filemon 1:22.]
Det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer. Så följde de honom till skeppet.
Men jag svarade dem att romarna inte brukar utlämna någon innan den anklagade har mött sina anklagare ansikte mot ansikte och fått möjlighet att försvara sig mot beskyllningen.

1 Korintierbrevet (3)

För [här och] nu ser vi [bara] i en dunkel spegel (gåtfull spegelbild) [av putsad metall, dvs. indirekt – det vi ser är bara som en suddig reflektion av den sanna verkligheten, se 2 Kor 5:7],
men sedan [när det fulländade kommer] ska vi se ansikte mot ansikte [4 Mos 12:8].
Nu förstår jag [här och nu känner jag bara] till en del [min personliga kunskap är begränsad och ofullständig],
men då ska jag förstå (känna, veta) fullt ut [få fullständig personlig kunskap],
precis som jag själv är fullständigt känd [av Gud som vet/känner till allt om mig].
Hans hjärtas hemligheter (inre liv) uppenbaras,
och han faller ner på sitt ansikte
och tillber Gud och erkänner: "Gud finns verkligen i (bland) er!"

2 Korintierbrevet (12)

under tiden som ni också hjälper oss (arbetar tillsammans med oss) genom er förbön. Resultatet blir många [glada] ansikten som tackar Gud för den nåd (favör, gåva) [kraft] vi får, eftersom många har bett för oss.
Den som ni förlåter, förlåter också jag. [Paulus visar att förlåtelse är en viljehandling.] Det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta, det har jag gjort inför den Smordes (Kristi) ansikte för er skull,
Om nu redan dödens tjänst (ämbete, lärosystem, ordning) – som byggde på inristade bokstäver på stentavlor – kom i sådan härlighet (glans, ära, prakt) att Israels söner (barn) inte kunde se på Mose ansikte på grund av dess kortvariga strålglans [gudsnärvaro] som försvann,
och gör inte som (just så som) Mose, som satte en slöja för sitt ansikte för att Israels söner (barn) inte skulle se (observera) slutet på det som [bleknade bort och helt] försvann [2 Mos 34:29–35].
Och alla vi som har fått slöjan för ansiktet borttagen reflekterar [nu] Herrens härlighet (ser – skådar själv – Herrens härlighet som i en spegel), vi förvandlas (genomgår en metamorfos) [Rom 12:2] till en och samma bild (avbild, spegelbild) [i hans likhet] – från härlighet till härlighet – som just på detta sätt (som just så) kommer från Herren, [som är] Anden.
För [samma] Gud, som [i begynnelsen, i 1 Mos 1:3, se även Jes 9:2; Joh 8:12; Jak 1:1] sa: "Ljus ska lysa fram ur mörkret", har låtit ljuset skina i våra hjärtan, för att kunskapen om (en personlig erfarenhet av) Guds härlighet, som strålar från (kan ses i) Jesu den Smordes (Kristi) ansikte, ska lysa fram (sprida sitt sken).
Vi vill inte rekommendera oss själva igen inför er, bara ge er tillfälle att vara stolta över oss. Då har ni något att svara dem som skryter med det yttre och inte med det som finns i hjärtat.
Ge dem nu inför församlingarna bevis på er kärlek och på att vi hade rätt när vi berömde er inför dem.
[Efter en längre undervisning om givande där han uppmanar korintierna att förnya sin iver för insamlingen till de troende i Jerusalem, tar Paulus upp sin egen roll som apostel. Paulus börjar detta stycke med auktoritet och tydlighet. Han har blivit anklagad av falska apostlar för att vara djärv när han skriver brev på avstånd, men feg väl på plats, se vers 10. Nu i brevets sista kapitel besvarar han den kritiken.]
Jag, Paulus, vädjar personligen vid den Smordes (Kristi) mildhet och godhet, jag som [enligt vissa, se vers 10] är så "ödmjuk" när jag möter er ansikte mot ansikte, men "modig" när jag är långt borta [och skriver mina brev].
[Hittills har Paulus mest i förbifarten nämnt att det finns motståndare till honom i Korint, se 2 Kor 3:1. Nu riktar han sig till dessa falska apostlar. Vi förstår att de var judar som predikade ett falskt evangelium, se 2 Kor 11:4, 22.]
Se vad som sker mitt framför er (vad som är helt uppenbart)! [Frasen kan också översättas "Ni ser bara det som är på ytan" och syfta på de falska apostlarnas vältalighet och retorik.] Om någon är övertygad om att han tillhör den Smorde (Messias, Kristus), då ska han ha klart för sig att vi tillhör den Smorde lika mycket som han.
Ni accepterar att man gör er till slavar, att man suger ut och plundrar er, att man uppträder överlägset och slår er i ansiktet.

Galaterbrevet (3)

Men jag var ett okänt ansikte för den Smordes (Kristi) församlingar [de Messianska församlingarna] i Judéen. [Kan syfta på området kring Jerusalem, eller hela den judiska provinsen i Romarriket som bestod av Iduméen, Judéen, Samarien och Galileen.]
Vidare, [inga nya krav gavs från] de som har anseende [de ledare som har inflytande i Jerusalem], om de har anseende eller inte spelar ingen roll för mig, Gud har inte anseende till personen (har inga favoriter som han särbehandlar, Gud är inte imponerad av mänskliga positioner). Dessa ledare lade inte till något till mitt budskap.
[Som sista argument för sitt apostlaskap tar Paulus upp ett tillfälle då han tillrättavisade Petrus, som också kallas Kefas. Om Paulus inte var en apostel skulle han inte kunnat göra detta.]
När Kefas (Petrus) kom till Antiokia, protesterade jag öppet mot honom, för han var uppenbarligen fel ute (hade dömt sig själv).

Kolosserbrevet (1)

Jag vill att ni ska veta vilken kamp jag har för er [de troende i Kolossai] och för dem i Laodikeia [den större närbelägna staden i nordväst där brevet också skulle läsas upp, se Kol 4:16; Upp 3:14–22] och för alla som inte har träffat mig personligen.

1 Thessalonikerbrevet (3)

Syskon (bröder och systrar i tron), vi [Paulus, Silas och Timoteus] har slitits ifrån er [starkt ord som beskriver hur en förälder blivit berövad sitt barn] för en tid. Dock bara till det yttre, inte till hjärtat, för vi har blivit mer och mer desperata att få se era ansikten.
Natt och dag bönfaller vi intensivt (till det yttersta, mer än vanligt) om att få se era ansikten och hjälpa er med (fullborda, binda samman) det som saknas i er tro [så den fortsätter att fördjupas].
[Ordet för bönfaller är deomai som är ett starkt ord som uttrycker en bön för ett stort behov. Uttrycket "natt och dag" innebär inte en oavbruten bön, utan att vid varje tillfälle de bad, både natt och dag, fanns dessa två specifika böneämnen med. Timoteus nämner tro och kärlek i vers 6, men inte hopp. Hoppet om att Jesus ska komma tillbaka kan vara en av de saker som Paulus vill fortsätta att undervisa de troende i Thessalonike om. Det är också ett ämne han tar upp i fortsättningen på detta brev.]

2 Thessalonikerbrevet (1)

De ska straffas med evigt fördärv, skilda från Herrens ansikte och hans härlighet och makt,

Hebreerbrevet (1)

För den Smorde (Messias, Kristus) gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild (modell, kopia) av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.

Jakobs brev (2)

Solen går upp med sin hetta och sveder gräset, dess blommor faller av, dess skönhet förgår. Så ska även den rike vissna bort mitt i all sin strävan.
För om någon är ordets hörare och inte dess görare [någon som bara lyssnar utan att omsätta insikt och kunskap i handling], så liknar han (har denne blivit lik) en man som betraktar (uppmärksamt studerar; noggrant tittar på) sitt [eget] ansikte (ordagrant: sitt naturliga/medfödda ansikte) i en spegel.

1 Petrusbrevet (1)

För Herrens ögon vakar över [vilar på; följer] de rättfärdiga
och hans öron är vända till deras bön (vädjan).
Men Herrens ansikte är emot dem
som gör det onda.
[I vers 10–12 både citerar och refererar Petrus till Ps 34:13–17a (ur den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta). I vers 10b och 11 använder han tredje person singular istället för psalmens direkta uppmaning i andra person singular. Septuaginta följer hebreiskan och har inget verb utan lyder översatt: "Herrens ögon över/på" och "hans öron till/mot".]

Judas brev (1)

Dessa människor klagar (muttrar lågmält) [mot Gud, se 2 Mos 16:7–9], hittar fel hos andra (är missnöjda över sitt öde) medan de följer sina [onda] begär. De skryter om sig själva och smickrar andra när de har nytta av det [för egen vinning].

Uppenbarelseboken (10)

Den första varelsen liknade ett lejon.
Den andra en ung tjur.
Den tredje hade ett ansikte som en människa.
Den fjärde liknade en flygande örn.
[Det är inte helt klart vad dessa fyra varelser är eller symboliserar. Eftersom de tillber vid Guds tron är de skapade. De verkar vara en kombination av keruberna i Hesekiel 10 och seraferna i Jesaja 6, som också sjöng "helig, helig, helig". Dessa fyra varelser finns också med när de första sigillen i bokrullen öppnas, och säger då "kom", se kapitel 6. De fyra varelserna representerar också de fyra stora grupper som Gud skapade på jorden – fåglar, vilda djur, boskap och människor, se 1 Mos 1:20–28. Örnen är den främsta av fåglarna, lejonet de vilda djurens konung, osv. En tolkning är att allt skapat på jorden är tänkt att tillbe Gud.
Det finns även en koppling till de fyra evangelierna och hur Jesus presenteras, en tolkning som var vanlig bland kyrkofäderna. Matteus presenterar Jesus som kung – lejonet från Juda stam. Markus presenterar Jesus som Herrens tjänare – oxen som drar. Lukas fokuserar på Jesu mänsklighet, vilket då kan representera den tredje varelsen som hade det mänskliga ansiktet. Till sist visar Johannes på Jesu gudomlighet som då representeras av örnen. Det finns även en koppling till fyra av de tolv stammarna (Juda, Ruben, Efraim och Dan) som var placerade närmast intill tabernaklet, se 4 Mos 2.]
och de sa till bergen och klipporna: "Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede!
Alla änglarna stod i en cirkel omkring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud
Gräshopporna såg ut som hästar rustade till strid. På sina huvuden hade de något som liknade segerkransar av guld, och deras ansikten var som människors ansikten.
[Hittills har Johannes sett allt i den andra synen, som startade i kapitel 4, från himlen. Perspektivet verkar nu skifta från himlen till jorden. Johannes blir även personligt involverad i synen när han får äta bokrullen.]
Sedan såg jag en annan väldig (mäktig, stark) ängel (budbärare) komma ner från himlen. [Detta är en annan ängel än den som ställde frågan vem som kunde öppna bokrullen med de sju sigillen, se Upp 5:2.]
Ängeln (budbäraren) var klädd (svept) i ett moln [som ofta beskriver Guds närvaro, se 2 Mos 16:10; Luk 9:34],
med regnbågen [som är ett tecken på Guds förbund och hans trofasthet, se 1 Mos 9:11–17] över sitt huvud.
Hans ansikte var som solen [liknar beskrivningen av Jesus i Upp 1:16]
och hans ben som eldpelare. [Under uttåget ur Egypten ledde Gud israeliterna med en eldstod, se 2 Mos 13:21.]
De tjugofyra äldste som satt på sina troner inför Gud föll ner på sina ansikten och tillbad Gud.
Men kvinnan fick den stora örnens båda vingar för att flyga ut till sin plats i öknen, där hon skyddad från ormen får sitt uppehälle under en tid, tider och en halv tid [3,5 år].
[Flykten till öknen, som omnämndes i vers 6, beskrivs nu mer detaljerat. Bilden med örnen och öknen är bekant. När Gud samtalar med Mose, efter uttåget ur Egypten, använder han just bilden med "örnvingar" för att beskriva hur han förde dem tryggt genom öknen fram till Sinai berg, se 2 Mos 19:4. Eftersom örnen beskrivs som "den stora örnen", kan den syfta på örnen som beskrivs i Upp 8:13. Läser man Jesu tal om sista tiden i Matteus 24-25 parallellt med Uppenbarelseboken, kan det vara nu som Jesu uppmaning i Matt 24:16 om att fly till bergen går i uppfyllelse.
Detta är enda gången uttrycket "en tid, tider och en halv tid" används i Uppenbarelseboken. Uttrycket återfinns i Daniels bok, se Dan 7:25; 12:7. Utifrån parallellstället motsvarar tiden 1260 dagar, se Upp 12:6. Tiden 3,5 år beskrivs på tre olika sätt i ett kiastiskt mönster:
42 månader – Upp 11:2.
1260 dagar – Upp 11:3.
1260 dagar – Upp 12:6.
En tid, tider och en halv tid – Upp 12:14.
42 månader – Upp 13:5.]
Sedan såg jag (och jag såg) en stor vit tron och honom som satt på den, och jorden och himlen (skyn) flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem.
[Det grekiska ordet ouranos översätts både till himmel och sky, sammanhanget avgör betydelsen. Här kan det antingen betyda jorden och dess sky eller hela himlen och universum. Nu bereds plats för "en ny himmel och jord", se Upp 21:1.]
De ska se hans ansikte. [Något som tidigare inte varit möjligt, se 2 Mos 33:20.] Hans namn ska vara skrivet på deras pannor. [Det är helt tydligt och öppet att de tillhör Gud, se Upp 3:12; 7:3.]



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.