Hebreerbrevet
Gud har talat genom sin son
11För länge sedan talade Gud många gånger [i olika uppenbarelser där varje fragment har sin del av sanningen] och på många sätt till fäderna genom profeterna, 2men nu i dessa sista (ordagrant: "eskatologiska") dagar talade han till oss genom sin Son, som han satte till arvinge över allt (som han gav äganderätten till alla ting). Genom honom har han också skapat tidsåldrarna (universum, världen, tidsepokerna). 3Han som är härlighetens strålglans ("avglans", återsken) [Jesus reflekterar Guds härlighet och ära] och hans väsens avbild (exakta kopia/uttryck) [har Guds natur ingraverad] och som bär allt med sitt mäktiga (med kraften i sitt) ord (gr. rhema) – sedan han genom sig själv renat oss från synderna (utfört syndernas rening) – satte sig ner på Majestätets högra sida i höjden. 4Han blev mycket mäktigare än änglarna, då han ärvt ett mycket högre namn än deras.Jesus är mäktigare än änglarna (1:5-2:18)
Sju citat som bekräftar att Jesus är högre än änglarna
[Änglar utgjorde en viktig del inom judendomen. Anledningen var att tusentals änglar fanns med när Mose fick undervisningen (Torah) på berget Sinai, se ; ; ; . Eftersom en stor del av brevet används för att visa att Jesus är högre än änglarna måste det varit ett viktigt ämne. Fyndet av dödahavsrullarna har gett inblick i lärorna hos den judiska inriktning som hade flyttat ut till Qumran vid Döda havet. De praktiserade tillbedjan av änglar. Ängeln Mikael hade t.o.m. högre status än den kommande Messias. Det är inte omöjligt att liknande tankar smugit sig in hos mottagarna av Hebreerbrevet. Författaren börjar med att lägga grunden utifrån Skriften att Jesus också är Gud.] 5För till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son,
i dag har jag fött dig? []
eller på ett annat ställe [från profeterna]: Jag ska vara hans Fader,
och han ska vara min Son? []
6När han åter igen ska föra sin förstfödde Son till världen (den bebodda delen av jorden) säger han: Alla Guds änglar ska tillbe (hylla, falla ner på sina knän inför) honom. []
7Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till vindar
och sina tjänare till eldslågor. []
8Men om Sonen säger han: Gud, din tron består i evigheters evighet,
och ditt rikes spira är rättens spira.
9Du älskar rättfärdighet
och hatar orättfärdighet.
Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja (olja av jublande glädje)
mer än dina medbröder. [] 10Och I begynnelsen lade du, Herre, jordens grund,
och himlarna är dina händers verk.
11De [himlarna] ska gå under,
men du ska bestå.
De ska alla nötas ut
som en mantel (den vanliga ytterklädnaden – gr. himation),
12som ett draperat tyg [huvudbonad eller mantel]
ska du rulla (vika) ihop dem [himlarna]
och de ska bytas ut
som en mantel (gr. himation).
Men du är densamme,
och dina år har inget slut. [] 13Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: Sitt på (utifrån – gr. ek) min högra sida
tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter? []
14Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa [skydda] dem som ska ärva frälsningen?Varning – driv inte bort från tron
[Nu följer den första av fem varningar i detta brev. För de andra, se ; ; ; . Brevets mottagare var tröga att höra och omogna, se . Risken fanns att de skulle falla bort från tron. Ordet "driver bort" är ett ovanligt ord och används bara här i NT. Författaren kan ha haft i åtanke. I den grekiska översättningen av den versen används detta ord i uppmaningen att bevara sunt förnuft och gott omdöme. Författaren inkluderar sig själv i varningen, ordet "vi" förekommer totalt fem gånger i och . I finns svaret på hur man inte driver i väg, tron och hoppet på Jesus liknas där vid ett ankare.] 21Därför [eftersom Jesus, som förmedlar det nya förbundet, är högt över alla änglar, se ] måste vi så mycket mer ta vara på (uppmärksamma) det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen [omgivningens rådande opinion]. 2För om redan det ord som gavs genom änglar [Moses instruktioner, se ] stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, 3hur är det då möjligt att vi ska komma undan [Guds dom] om vi försummar en sådan frälsning? Den förkunnades först av Herren och bekräftades sedan för oss av dem som hade hört honom. 4Gud gav ju också sitt vittnesbörd, genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut (en fördelning av) den helige Ande efter sin vilja.Jesu mänskliga sida gör honom inte mindre mäktig
5För det är inte under änglar han har lagt den kommande världen (den bebodda delen av jorden) som vi talar om. [Då Människosonen kommer att regera i tusenårsriket.] 6På ett ställe har någon [syftar troligtvis på David, se ] vittnat: Vad är då en människa
att du tänker på henne,
eller en Människoson
att du tar hand om honom?
7En liten tid lät du honom
vara lägre än änglarna,
med härlighet och ära
krönte du honom.
8Allt lade du under hans fötter. [. Denna psalm handlar generellt om människans roll i skapelsen. Här används den i ett messianskt och eskatologiskt perspektiv.] För när han [Gud] lade allting under honom, har han inte lämnat något som inte är underlagt honom [under människans kontroll, se ], men ännu ser vi dock inte att allt har lagts under honom. 9Men vi ser Jesus, som för en kort tid hade lägre rang än änglarna, men nu är krönt med härlighet och ära på grund av sitt lidande och sin död, så att han genom Guds nåd smakade (upplevde) döden för alla. 10Det var värdigt honom (det enda lämpliga och helt passande) att han, som är orsaken till att allt finns och genom vilken allt existerar, när han ville föra många söner och döttrar till härlighet, blev upphovsmannen (den förste) som leder dem till frälsning (räddning, befrielse, helande) genom lidande. 11Jesus som helgar och de som helgas har alla en och samme Far. Därför skäms han inte för att kalla dem syskon (bröder och systrar), 12när han säger: Jag ska förkunna ditt namn för mina syskon (bröder och systrar),
mitt i församlingen ska jag lovsjunga dig. []
[I , och används den grekiska maskulina inklusiva pluralformen. I grekiskan tilltalas en grupp med enbart kvinnor med feminin pluralform. På motsvarande sätt en grupp män med maskulin pluralform. Samma maskulina form används också om en blandad grupp med både kvinnor och män. Alltså är det sammanhanget som avgör om det grekiska ordet söner/bröder också inkluderar döttrar och systrar. Eftersom sammanhanget här är frälsningen så är det uppenbart att den gäller både män och kvinnor.] 13Han säger också: Mitt hopp står till honom. []
och vidare [i nästa vers]: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig. []
14Då nu barnen [Guds barn] är av kött och blod fick även han [Jesus] på liknande sätt del av detta [mänsklig natur], för att han genom sin död skulle förgöra (avsätta) djävulen som hade döden i sitt våld, 15och fullständigt frigöra dem som av fruktan för döden levt som slavar (varit bundna) i hela sitt liv. 16För som vi alla vet är det inte änglar han upprättar, utan det är Abrahams barn (säd) som han upprättar (hjälper, tar sig an). 17Därför var det nödvändigt att han blev lik sina syskon (bröder och systrar) på alla sätt (i alla avseenden), för att bli en barmhärtig (nådefull) och trofast (trogen) överstepräst i sin tjänst inför Gud, för att försona folkets synder. 18Eftersom han själv blev frestad när han led, kan han hjälpa (höra ropet på hjälp och skynda att undsätta) dem som frestas. [Jesus blev frestad på alla områden, se . I Getsemane bad han "inte som jag vill, utan som du vill", se . Gud vet om våra prövningar, inte bara som Gud, utan också som människa. Ordet för hjälp är boetheo som bara används åtta gånger i NT. Det består av två ord: boe som betyder "ropa", och theo som betyder "springa". Ursprungligen betydde ordet "att springa till någon i nöd för att hjälpa" och "att skynda till undsättning till någon som är betryckt", för att sedan få den mer generella betydelsen "att hjälpa".]Jesus är mäktigare än Mose (3:1-4:13)
31Därför, heliga syskon (bröder och systrar i tron), delaktiga i den himmelska kallelsen, se noga på den apostel (budbärare) och överstepräst som vi bekänner, Jesus. 2Se hur han alltid är trogen mot Gud som insatte honom [till apostel och överstepräst], på samma sätt som Mose var trogen i hela Guds hus (Guds andliga familj) []. 3
Arkitekten förtjänar mer ära än huset han bygger.
Varning – förhärda inte hjärtat och tappa inte tron (3:7-4:13)
[Nu följer den andra varningen av fem i detta brev. Till skillnad från den första varningen som handlade om att ouppmärksamt driva ifrån tron, se , handlar denna om att inte medvetet förhärda sitt hjärta. Författaren tar israeliternas uttåg ur Egypten och deras ökenvandring som varnande exempel.
Israeliterna var fast i Egyptens slaveri, som är en bild på synden. På samma sätt som de blev befriade genom ett lamms blod, befriar Jesus – Guds Lamm – från syndens slaveri, se . Det var inte Guds vilja att de skulle vara kvar i öknen, men när de kom fram till gränsen till Kanaans land började de tvivla på löftet, se . En vandring som kunde ta 11 dagar tog 40 år, och en hel generation dog i öknen utan att inta landet och komma in i vilan. Att korsa Jordanfloden och komma in i trons vila representerar för en kristen att få del av det andliga arvet i Jesus, se , , . På samma sätt beskriver ökenvandringen en kristen som tvivlar på Guds löften.] 7Därför säger den helige Ande [som inspirerade psaltarpsalmens författare att skriva]: I dag, om ni hör hans röst, 8förhärda inte era hjärtan som vid upproret (förbittringen, provokationen) [vid Refidim, då man var utan vatten, se ],
under prövningens dag i öknen, 9där era fäder frestade mig
och prövade mig fast de sett mina gärningar i fyrtio år.
10Därför var jag förbittrad (vred – gr. prosochthizo) på det släktet,
och jag sa: De är ständigt vilsna i sina hjärtan,
de känner inte mina vägar.
11Så svor jag i min vrede:
De ska aldrig komma in i min vila. [Citat från . På samma sätt som Paulus skriver att hela Skriften är utandad och inspirerad av Gud, se , bekräftar Hebreerbrevet att den helige Ande inspirerade författaren av denna psalm, se även .] 12Se till (var ständigt på er vakt), syskon (bröder och systrar i tron), så att ingen av er har ett ondskefullt hjärta av otro (att ni inte drivs av utstuderad otro i hjärtat) och avfaller från den levande Guden. [Det är skillnad att tvivla ibland och att "ha otro i hjärtat", det är inte vad Paulus har i åtanke här. Ordet för ondskefull är inte det abstrakta ondska (gr. kakos) utan en utstuderad, aktiv ondska (gr. poneros). Otro (gr. apistia) står i genitiv, vilket beskriver ett hjärta kontrollerat av otro. Där den sammanslagna meningen blir "ett ondskefullt otroshjärta".] 13Uppmuntra i stället varandra varje dag, så länge det heter "i dag" [då det är möjligt att bli frälst, se ], så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra. 14Vi har del av (är vän med) den Smorde (Messias, Kristus), om vi stadigt håller fast vid vår första tillförsikt ända till slutet. 15Det heter: I dag, om ni hör hans röst,
förhärda inte era hjärtan som vid upproret (förbittringen, provokationen).
[, första delen i psalmen som citeras i .]
[Nu kommer tre frågor som successivt följer nyckelorden från Psalm 95 (uppror, förbittrad och vila, se , , , ). Frågorna besvaras med en ny fråga. Se även .] 16Vilka var det då som hörde men ändå gjorde uppror (förbittrade, provocerade) [ och ]?
Var det inte alla de som Mose förde ut ur Egypten?
17Vilka var han förbittrad (vred – gr. prosochthizo) [] på i fyrtio år?
Var det inte på dem som syndade och blev liggande som lik i öknen?
18Vilka gällde hans ed "att de aldrig skulle komma in i hans vila" [],
om inte dem som [hade lyssnat på Guds ord men] vägrade lyda? 19Vi ser alltså att de inte kunde komma in på grund av otro (gr. ). [Ordet "otro" är placerat sist i versen och ger betoning. Jfr som talar om ett hjärta styrt av otro.] 41[Sista delen i , som citerades i handlar om Guds vila.] När nu ett löfte finns kvar om att få komma in i hans vila, låt oss då akta oss så att ingen av er visar sig gå miste om det. 2För det glada budskapet har blivit predikat för oss också, på samma sätt som för dem [israeliterna i öknen]. Men för dem blev budskapet de hörde till ingen nytta, eftersom de inte kombinerade (förenade, blandade) det med tro. 3Det är vi som tror som går in i vilan. Herren säger: Så svor jag i min vrede:
De ska aldrig komma in i min vila. []
Ändå har hans verk stått färdiga sedan världens nedkastande [gr. apo kosmos katabole – dvs. från syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades], 4för på ett ställe säger han om den sjunde dagen: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk. [] 5[Tillbaka till den text som jag citerade tidigare från Psaltaren.] Här säger han: "De ska aldrig komma in i min vila." [] 6Det står alltså fast att vissa går in i vilan, och att de som först fick höra evangeliet inte kom in på grund av olydnad [som är det synliga resultatet av otro]. 7På nytt bestämmer han en speciell dag, [ett nytt] "i dag" [då det är möjligt att få gå in i vilan, se ] när han talar genom David långt senare [omkring femhundra år efter Josua och intåget i löfteslandet] i de orden som redan har citerats: I dag, om ni hör hans röst,
förhärda inte era hjärtan. []
8[Denna vila syftade inte på hur israeliterna kom in i landet Kanaan.] För om Josua hade fört dem in i vilan (då man vilar från arbete), skulle Gud inte senare ha talat om en annan dag. 9Alltså kvarstår en sabbatsvila för Guds folk. [Detta är enda gången ordet sabbatsvila, gr. sabbatismos, används. Det beskriver en fulländad vila, se .] 10Den som går in i hans [Guds] vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. 11Låt oss därför sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall som de och blir ett exempel på olydnad. 12För Guds ord (gr. logos) är levande och verksamt (aktivt, effektivt, kraftfullt – gr. energes) och skarpare [mer genomträngande och hjälper långt mer] än något tveeggat svärd. Det tränger till och med igenom så långt att det delar (skiljer, särar) [orsakar en separation av] själ och ande,
både leder och märg [i plural: "märgmassor"],
och urskiljer (kritiskt granskar; urskiljande kan döma mellan) hjärtats tankar (känslosamma överväganden; reflektioner)
och uppsåt (intentioner; moraliska insikter) [där idéer och uppfattningar föds]. [Grekiskans ordagranna innebörd av ett tveeggat svärd är "ett svärd med två mynningar/munnar/kanter" ("mynning" som i ordet "flodmynning" från grekiskans distomos; dis som betyder dubbel och stoma som betyder mun/mynning – används bl. a om kanten på något). Ordet som utgår från Guds mun utgör den ena sidan av svärdet och när vi med vår mun talar ut Guds ord utgör det den andra sidan. Versen har tre ordpar: själ/ande, leder/märg och hjärtats tankar/uppsåt. I centrum står det som har att göra med kroppens skelett – det är osynligt för ögat, men påverkar ändå hela kroppen. Ordningen i varje par visar att leden illustrerar själ och tankar och märgen i det inre ande och uppsåt. På samma sätt som leden är rörlig är själen ombytlig och de känslosamma tankarna föränderliga. Och liksom märgen producerar blodkroppar inuti den fasta benstommen och är källan till liv, se , så utgör människans ande hennes inre liv. En människas innersta inställning och djupa övertygelse föder hjärtats uppsåt.]
13Inför Gud är ingenting skapat dolt, allt är naket och exponerat (öppet) för hans ögon. Inför honom måste vi alla stå till svars (öppet redovisa räkenskap för våra liv). [Ordet "exponerat" används endast här i Nya testamentet och betyder ordagrant "nacken böjd bakåt, öppen och exponerad". Det beskriver en brottare som tar ett avgörande grepp på sin opponent och böjer bak hans huvud och segervisst visar upp hans ansikte inför åskådarna. Det kan också beskriva hur nacken på ett djur som ska offras böjs bakåt och exponeras för kniven. Prästen som ska offra öppnar upp djuret och ser in i alla delar. Särskilt sista betydelsen passar in i sammanhanget med det tveeggade svärdet.]Jesus är mäktigare än Aron
[Mose ledde inte in israeliterna i det utlovade landet, då han själv blev förbjuden att gå in. Josua ledde dem in i landet, men inte in i en andlig vila, se . Hur är det då med den första översteprästen Aron, kan hans tjänst med alla offer och ceremonier leda in i vilan?] 14När vi nu har en stor (överlägsen) överstepräst som [redan] har [uppstått och] passerat genom himlarna – Jesus, Guds Son – borde vi [ju] hålla fast vid (vara trogna) bekännelsen [tänka, agera och säga samma sak som Gud]. 15För vi har inte en överstepräst som saknar förmåga att ha medlidande (känna, sympatisera) med våra svagheter (bräckligheter) [både själsliga och kroppsliga – mottaglighet för frestelser och följdverkningar av sjukdom], utan en som har blivit frestad på alla områden på samma sätt [som vi, men] utan synd. 16Låt oss därför (vi borde ju) med frimodighet [utan fruktan – öppet och rättframt i tillförsikt] närma oss nådens tron, för att få (så att vi får ta emot) barmhärtighet och finna nåd (favör) till hjälp i [precis] rätt tid. [Nåden är den kraft som hjälper oss just i den stund då vi behöver den som mest.] 51Varje överstepräst blir utsedd bland människor [inte änglar, se , ] och insatt för människors skull, för att göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för deras synder. 2Han kan ha medkänsla med (där han varken är för tolerant eller för hård mot) dem som är okunniga (inte medvetna om sina synder) och vilseledda, eftersom han själv är svag [utsatt för mänsklig svaghet] 3och därför måste bära fram syndoffer både för folket och för sig själv. [I beskrivs översteprästens offer på försoningsdagen – jom kippur. Ordet för "medkänsla" används bara här i hela Bibeln och beskriver någon som inte är hård mot syndare men inte heller ser mellan fingrarna på synd.] 4Ingen tar sig denna värdighet, utan man blir kallad av Gud liksom Aron blev det. [Aron var Moses bror och israeliternas första överstepräst, se .] 5Så var det också med den Smorde (Messias, Kristus). Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sa: Du är min Son,
jag har fött dig i dag. []
6Han säger också på ett annat ställe: Du är präst för evigt,
på samma sätt (i samma släktled) som Melkisedek. [. Se även . Melkisedek var präst och kung, samtida med Abraham, se .]
7Medan han [Jesus] levde här i köttet [på jorden som en människa], ropade han högt under tårar när han bad (böner för speciella behov) och åkallade (bad om beskydd till) den som kunde frälsa (rädda) honom ut från döden [för att stå upp till evigt liv efter korset], och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan [villighet att tillbe Gud och underordna sig Guds vilja]. [Gäller främst Jesu bön i Getsemane, se ; ; , .] 8Fastän han var son [Guds Son, med privilegier och rättigheter], fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. 9När han slutfört allt (blivit fullkomnad) blev han källan (ursprunget) till evig frälsning (räddning, befrielse, helande) för alla som lyder honom, 10och han blev avskild (tillsatt) som överstepräst, en sådan präst som Melkisedek (samma rang).Varning – var inte andligt omogna (5:11-6:20)
[Nu följer den tredje varningen av fem i detta brev. Varningen som handlar om andlig omognad ramas in av undervisning om Melkisedek.] 11Angående detta har vi mycket att säga men det är svårt att förklara, eftersom ni blivit så tröga (ovilliga) till att höra (lata att ta till er andlig insikt). [Ämnet om Melkisedek tas upp grundligt senare i .] 12Ni borde ha blivit lärare för länge sedan, men nu behöver ni någon som lär er de första grunderna i Guds ord igen. Ni behöver mjölk, inte fast föda! 13För den som bara lever av mjölk är inte mogen för en undervisning om rättfärdighet, han är ju fortfarande ett barn [andligt omogen]. 14Den fasta födan är till för vuxna [andligt mogna], för dem som genom övning har fått sinnena skärpta till att skilja mellan gott och ont. [Avgöra om det som undervisas kommer från Guds ord, se .] 61Låt oss lämna de första grunderna (gr. arche logos) [i undervisningen och läran] om den Smorde (Messias, Kristus) [] och avancera stadigt framåt mot vuxen fullkomlighet (till andlig mognad; den fullmogna kunskapen).
Låt oss inte igen lägga grunderna [som är]: Omvändelse från döda gärningar
och tro på Gud,
2dop [plural – de judiska reningsdopen; dopet i vatten, i den helige Ande och i lidande],
handpåläggning [plural – flera händer, flera personer eller flera tillfällen],
uppståndelsen av de döda
och evig dom. [Dessa sex områden, uppdelade i tre ämnen som följer det kristna livet (omvändelsen och tro, ett aktivt liv, uppståndelsen och domen) är de områden som brevets mottagare skulle ha varit fullt kunniga i och medvetna om för länge sedan.] 3Om Gud tillåter, ska vi [nu] gå vidare [med djupare undervisning]. 4Det är omöjligt för dem som
en gång blivit upplysta,
smakat den himmelska gåvan,
fått del av den helige Ande, 5smakat Guds goda ord [gr. rhema – specifikt ord levandegjort av den helige Ande],
och den kommande tidsålderns krafter,
6men sedan vänt sig bort (brutit kontraktet), att på nytt bli förda till omvändelse, eftersom de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt. 7En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. 8Men bär den [samma jord] törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av. [På samma sätt som den tidigare varningen om att inte förhärda hjärtat och tappa tron avslutades med en uppmuntran, se , avslutas denna varning om att inte vara andligt omogen med en uppmuntran. Detta är enda gången "högt älskade" (gr. agapetos) används i detta brev. Uttrycket är annars vanligt i breven, se t.ex. ; ; ; ; .] 9Men när det gäller er, våra högt älskade, är vi övertygade om det bästa [att er andliga åker inte bär törnen och tistlar och behöver brännas av], det som för till befrielse (frälsning), trots att vi talar på detta sätt. 10För Gud är inte orättvis (orättfärdig) så att han glömmer [inte skulle bry sig om] ert arbete (vad ni har gjort) och den kärlek [vilken osjälvisk och utgivande kärlek] ni visat hans namn när ni tjänat de heliga – och som ni [fortfarande] tjänar. 11Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet. 12Bli inte (sluta att vara) [andligt] neutrala (passiva, slöa, försvagade, apatiska) utan efterlikna (bli efterföljare, imitatörer av) dem som genom tro och tålamod [nu] infriar löftena. 13För när Gud gav löften till Abraham, svor han vid sig själv, eftersom han inte hade något högre att svära vid. 14Han sa: Jag ska rikligt välsigna dig,
och rikligt föröka dig. []
15Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. 16Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. 17När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed. 18Så skulle vi, genom två orubbliga fakta [hans löfte och ed], där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har tagit vår tillflykt (har flytt för att komma i säkerhet) till det hopp vi har framför oss. 19Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget. 20Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss: när han blev överstepräst för evigt,
på samma sätt som Melkisedek. [; , ; ]
[Stycket avslutas med samma citat från Psaltaren som inledde detta stycke i . Huvudpoängen är att en kristen måste växa i tron och inte förbli omogen. Varningarna i Hebreerbrevet följer ett stegrande mönster. Om en troende börjar driva bort från Guds ord, se , leder det till ett hårt hjärta, se . Detta leder i sin tur till en ovillighet att höra, se . Lösningen är att hålla fast vid Gud och hoppet som liknas vid ett fast ankare. Nästa stycke går vidare och förklarar hur Melkisedek är en förebild till Jesus.]Melkisedeks prästämbete
[Melkisedek har introducerats i tidigare kapitel. Nu sker en grundligare genomgång som visar att han är en förebild till Jesus. Melkisedek nämns bara två gånger i GT. Han dyker plötsligt upp i berättelsen om Abraham, se och citeras i som är messiansk. De första tre verserna i detta kapitel är en enda vers i grekiskan.] 71För denne Melkisedek
kung i Salem [kortare namnform av Jerusalem, se ],
präst åt Gud den Högste,
den som mötte Abraham på hans väg tillbaka efter segern över kungarna och välsignade honom, 2den som Abraham gav tionde av allt [segerbyte],
först och främst, som hans namn betyder
är han "rättfärdighetens kung",
han är även Salems kung,
det vill säga "fridens kung", 3utan far,
utan mor,
utan släktregister,
hans dagar har ingen början,
hans liv har inget slut:
han är som Guds Son,
och förblir präst för evigt. 4Se hur stor han är, om till och med vår stamfar Abraham
gav honom tionde av sitt bästa byte. 5De av Levis söner (ättlingar) som blir präster har ett bud enligt lagen [gr. nomos – Torah, Moseböckerna] att få tionde av folket [],
alltså av sina bröder [judiska landsmän],
trots att de också härstammar från Abraham.
6Men Melkisedek, som inte var av deras släkt,
fick tionde av Abraham
och välsignade honom som hade fått löftena. [På samma sätt behöver inte Jesus vara från Levi stam.] 7Ingen kan förneka att det är den lägre [Abraham]
som blir välsignad av den högre [Melkisedek, som i sin tur är en förebild till Jesus]. 8I ena fallet är det dödliga människor [levitiska präster, ] som får tionde,
i det andra är det en som har fått vittnesbördet att han lever.
9Man kan säga att även Levi, som tar emot tionde,
själv har gett tionde genom Abraham,
10eftersom han fanns till som ofödd i sin förfaders kropp
när Melkisedek mötte honom.Ett evigt prästerskap
11Om nu fullkomlighet hade gått att nå genom den levitiska prästtjänsten – och på den grunden fick [det judiska] folket lagen [undervisningen i Moseböckerna] – varför måste det då uppstå en annan präst, en som Melkisedek, en som inte sägs vara som Aron? 12För om prästtjänsten förändras (får en ny ordning) måste lagen [instruktionerna vad gäller prästtjänsten] också bli förändrad. 13Han som det talas om hör till en annan stam, och från den stammen har ingen gjort tjänst vid altaret. 14Det är tydligt att vår Herre har kommit ur Juda stam, och Mose har inget sagt om präster från den stammen. [Jesus kommer från Juda stam, se ; . När Jakob välsignar och profeterar över sina söner i ges fler detaljer kring varför Juda räknas som den förstfödde. Förstfödslorätten togs från Ruben eftersom han låg med sin fars bihustru. Den gick förbi Simeon och Levi på grund av deras grymhet när de mördade en hel by efter att Dina hade våldtagits. Därför blev Juda räknad som förstfödd. En strof i välsignelsen från pekar tydligt på Jesus: "Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga."] 15Ännu tydligare blir det när det uppstår en annan präst som Melkisedek, 16en som inte har blivit präst genom lagbud om härstamning utan genom kraften i ett oförstörbart liv. 17Han får nämligen vittnesbördet: Du är präst för evigt,
på samma sätt som Melkisedek.
[, detta är tredje gången samma passage citeras, se ; .]
18Så åsidosätts ett tidigare bud eftersom det var svagt och kraftlöst – 19för lagen [Torah] åstadkom aldrig något fullkomligt – och ett bättre hopp har kommit, och genom det kan vi närma oss Gud. 20Dessutom kom det inte utan ed. De andra blev präster utan ed, 21men Jesus har blivit det genom en ed av den som sa till honom: Herren har gett sin ed
och ska inte ångra sig:
Du är präst för evigt.
[]
22Så mycket bättre är det förbund för vilket Jesus är garant. 23De andra prästerna har blivit fler och fler, därför att döden hindrade dem från att stå kvar i sin tjänst. 24Men eftersom han [vår överstepräst Jesus] lever för evigt, har han ett permanent (oföränderligt) prästadöme. 25Därför kan han fullständigt (helt och fullt, nu och för all framtid) frälsa (hela, bevara, upprätta, försörja) dem som kommer till Gud genom honom, för han lever alltid och kan vädja för dem (gripa in och medla, be för vår skull). 26Det var nödvändigt att vi fick en sådan överstepräst: helig, oskyldig, inte nedsmutsad av synd, skild från syndare och upphöjd över himlarna. 27Han behöver inte göra de dagliga offren, som de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv. 28Lagen insätter svaga människor som överstepräster, men ordet som bekräftades med ed och kom efter lagen, insätter Sonen, som är fullkomlig för evigt.Jesus är vår överstepräst
81Här är huvudpunkten (det viktigaste) i det vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter
på högra sidan om Majestätets tron i himlarna,
2och som tjänar i helgedomarna,
det sanna tabernaklet som Herren själv och ingen människa har rest. [Detta är brevets huvudpunkt, det är även det kiastiska centrumet. Två huvudtankar finns här: Jesus sitter ner och han tjänar.
1. Uttrycket "att Jesus sitter" kommer från . Detta har beskrivits i och . Det fanns inga stolar i tabernaklet eftersom prästen aldrig blev klar med sina sysslor. Varje upprepat offer var en påminnelse om att inget offer gav fullständig frälsning. Blodet från djur som offrades tog inte bort skulden, den bara täckte den. Jesus är den som tar bort världens synd, se . Att Jesus som överstepräst sitter ner beskriver att hans verk är fullbordat, i kontrast till Aron som står och gör tjänst, se .
2. Att han tjänar i det himmelska tabernaklet beskrivs i nästa sektion, se .] 3En överstepräst blir insatt för att frambära gåvor och offer, och därför måste också den Smorde (Messias, Kristus) ha något att bära fram. 4Hade han nu varit på jorden skulle han inte ens vara präst, eftersom det redan finns andra som bär fram de offergåvor som lagen [Torah] föreskriver. 5De gör tjänst i en helgedom som bara är en kopia (prototyp, modell) och en skuggbild av den [verkliga och sanna] himmelska helgedomen. För även när Mose höll på att bygga tabernaklet blev han varnad av Gud: Se till att du gör allt efter den förebild (det mönster, den ritning)
som du har fått se på berget. []
6Men nu har den Smorde (Messias, Kristus) ett högre prästämbete, liksom han också är medlare för ett bättre förbund [än det gamla] som är grundat på bättre löften. [Alla Guds löften är goda, men dessa har än större välsignelser.]Löftet om ett förnyat förbund
7För om det första förbundet [kontraktet som gavs till Israel genom Mose på berget Sinai] hade varit utan brist, skulle det inte behövas ett andra. 8Men Gud förebrår dem när han säger [genom profeten Jeremia]: Se, dagar ska komma, säger Herren,
då jag ska sluta ett nytt (bättre) förbund (kontrakt)
med Israels hus [de tio norra stammarna] och med Juda hus [i söder]. [Jeremia levde i en tid då israeliterna var splittrade i det norra riket, Israel, och det södra, Juda. Löftet om ett förnyat förbund handlar också om att läka såren mellan Guds folk, i Jesus finns försoning, se .] 9Det ska inte vara som det förbund jag slöt med deras fäder
den dag jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land,
för de blev inte kvar i förbundet med mig,
så jag brydde mig inte om dem, säger Herren. 10Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid
ska sluta med Israels hus, säger Herren:
Jag ska lägga mina lagar [min undervisning, Torah – gr. nomos] i deras sinne
och skriva dem [lagarna, undervisningen] i deras hjärtan.
Jag ska vara deras Gud,
och de ska vara mitt folk.
11Då ska ingen mer behöva undervisa sin landsman eller sin broder och säga:
"Lär känna Herren!"
Alla kommer att känna mig,
från den minste av dem till den störste,
12för jag ska i nåd förlåta deras missgärningar (orättfärdighet, allt felaktigt handlande)
och aldrig mer minnas deras synder. [. Detta är det längsta GT-citatet i NT.] 13När han talar om något nytt (bättre) [det nya förbundet], har han därmed förklarat det första [förbundet] föråldrat (utslitet, gammalt). Det som blir gammalt och föråldrat är på väg att (nära att) försvinna. [Templet i Jerusalem blev förstört av romarna 70 e.Kr. Den judiske historikern Josefus skriver att de dagliga offren upphörde 5:e augusti. Uttalandet att det gamla "är på väg att försvinna", och presensformen i , att prästen "tjänar nu" i templet, kan antyda att templet fortfarande stod i Jerusalem när Hebreerbrevet skrevs.]En ny gudstjänst
91Det första förbundet hade sina regler för gudstjänsten och sin jordiska helgedom.Det jordiska tabernaklets utformning
Skiss över tabernaklet med de två rummen som skildes åt med ett draperi, förlåten. Ingången till tabernaklet var alltid från öster, och täcktes av ett draperi.
ljushållaren [menoran – den sjuarmade ljusstaken, se ]
och bordet []
med skådebröden [; ].
3Men bakom det andra förhänget (draperiet) [det som även kallas förlåten] fanns ett rum som kallades det allra heligaste []. 4Dit hörde: det förgyllda rökelsealtaret [. Rökelsealtaret, som var helt klätt i guld, stod vid förhänget i det heliga rummet, men förknippas med det allra heligaste, eftersom det användes på försoningsdagen då översteprästen gick in i det allra heligaste, se .]
och förbundsarken,
som var överdragen med guld på alla sidor [].
I arken fanns:
en guldkruka med mannat [],
Arons stav som hade grönskat []
och förbundets tavlor [; ].
5
I Timna park, strax norr om Eilat i södra Israel, finns en fullskalig modell över tabernaklet.
Men vi kan inte gå in på alla detaljer runt detta nu. 6Så var det ordnat. I det första rummet går prästerna ständigt in och förrättar sin tjänst. [Olivolja skulle fyllas på i ljusstaken som tändes varje kväll och lyste fram till morgonen, se . De tolv skådebröden byttes ut varje sabbat, se . Dagligen offrades två lamm, se ; .] 7I det andra rummet är det bara översteprästen som går in, en gång om året [på försoningsdagen – jom kippur, se ], och då aldrig utan blod som han bär fram för sina och folkets oavsiktliga synder. 8Därigenom visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte är uppenbarad så länge det första rummet består. [Själva existensen av ett yttre rum som skyddade det allra heligaste visar att Gamla testamentets ceremonier och regler begränsade tillgängligheten till Guds närvaro. När Jesus dog på korset brast förlåten uppifrån och ner, se .] 9Detta [den yttre delen av tabernaklet, det heliga] är en bild (liknelse, illustration, parallell) av den tid som nu är [första förbundet], när gåvor och offer bärs fram som inte kan rena samvetet hos den som förrättar tjänst. 10Dessa [yttre ceremonier och ritualer] rör bara mat och dryck och olika reningar [ceremoniella reningsdop och bad]. De var yttre regler (för kroppen) som skulle följas fram till tiden för en bättre ordning [ett bättre förbund].Det himmelska tabernaklet
[Det verkliga templet, det allra heligaste, där Gud själv bor, finns i himmelen. Det är dit som Jesus har gått in, inte som den jordiska översteprästen "med blodet av bockar och kalvar", utan med sitt eget blod. På försoningsdagen (jom kippur) offrade översteprästen just en bock och en tjur.] 11Men nu har den Smorde (Messias, Kristus) kommit som överstepräst för det goda som skulle komma. Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen, 12gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. 13Om nu redan blodet av bockar och tjurar [] och askan från en [röd] kviga [, ] kan stänkas på de orena och helga till yttre renhet, 14hur mycket mer ska då inte den Smordes (Kristi) blod rena våra samveten från döda gärningar så att vi tjänar den levande Guden? Han har genom den evige Anden [den helige Ande eller Jesu Ande] framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud. [Uttrycket "den evige Anden" kan tolkas som en referens till "den helige Ande" eller "Jesu Ande". Utifrån och sammanhanget, där kontrasten är mellan de temporära jordiska offren och det eviga himmelska offret, syftar det troligtvis på Jesu Ande. Se även ; ; .]Var det nödvändigt för Jesus att dö?
15Därför är den Smorde (Messias, Kristus) medlare för ett förnyat förbund, för att de som är kallade [oavsett nationalitet, se ] ska få det utlovade, eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det första [gamla] förbundet. 16Där det finns ett testamente [samma ord som översatts "förbund" i föregående vers] måste man visa att den som har upprättat det är död. 17Först vid hans död blir testamentet giltigt, för det träder inte i kraft så länge han lever. 18 [Hur Mose renar det jordiska, hör ihop med hur Jesus renar det himmelska, se .]
På samma sätt var det med det första testamentet (förbundet). Det var tvunget att instiftas (öppnas) med blod [från offerdjur för att träda i kraft]. 19När Mose hade förkunnat lagens alla bud för hela folket, tog han blodet av kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte det både på själva bokrullen och på allt folket. 20Han sa:
Detta är blodet för det förbund som Gud har befallt er att hålla. []
21På samma sätt stänkte han blod på tabernaklet och alla gudstjänstföremålen. 22Så renas enligt lagen [Torah] nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse. [Detta är styckets centrum och svarar på frågan varför det var nödvändigt för Jesus att dö.] 23Alltså måste [de jordiska] avbilderna (exemplen, kopiorna) av det [verkliga] som finns i himlen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva måste renas med bättre offer än så. 24För den Smorde (Messias, Kristus) gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild (modell, kopia) av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. 25Inte heller skulle han offra sig flera gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget. 26I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger sedan världens nedkastande [gr. apo kosmos katabole – dvs. från syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades]. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidsåldrarnas slut för att genom sitt offer utplåna synden. 27På samma sätt som det är bestämt att alla människor ska dö (det väntar alla) [] och sedan dömas, 28så blev den Smorde (Messias, Kristus) offrad en gång för att bära mångas synder []. Han ska bli synlig (träda fram) en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa (befria) dem som väntar på (längtar innerligt med förväntan efter) honom.Jesu offer
101Lagen [undervisningen i Moseböckerna] ger en skuggbild [en föraning, de grova konturerna] av det goda som kommer [i Jesus som en överstepräst, se ], men inte av tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan aldrig lagen, genom de offer som man år efter år bär fram på samma vis [på försoningsdagen – jom kippur, ], fullkomna dem som träder fram [till altaret]. 2I så fall skulle man väl ha slutat offra [dessa årliga offer], eftersom de som tjänstgör då redan hade varit renade en gång för alla och inte längre skulle ha haft några synder på sitt samvete? 3Men nu ligger i offren en årlig påminnelse om synderna, 4för tjurars och bockars blod kan omöjligt (har ingen kraft att) utplåna synder. 5Därför säger den Smorde (Messias, Kristus) när han träder in i världen [blev en människa]: Offer [med djur] och gåvor [mat- och dryckesoffer] ville du inte ha,
men du har berett mig en kropp [för att offras].
6Brännoffer och syndoffer gladde dig inte.
7Då sa jag: Se, jag har kommit för att göra din vilja, Gud.
I bokrullen står det skrivet om mig.
[] 8Först säger han: "Offer och gåvor, brännoffer och syndoffer ville du inte ha, de gladde dig inte." Det trots att de frambärs enligt lagen. 9Sedan säger han: "Se, jag har kommit för att göra din vilja." Han upphäver det första för att upprätta det andra. 10Och i kraft av den viljan är vi helgade (avskilda till tjänst för Gud), genom att Jesu den Smordes (Kristi) kropp har offrats en gång för alla. [I beskrevs det årliga offret "år efter år", här det dagliga offret, se .] 11Alla andra präster står och förrättar sin tjänst dag efter dag och bär gång på gång fram samma offer som aldrig kan ta bort synderna. 12Men när denne [präst, Jesus] framburit ett enda offer för synderna för all framtid, "satte han sig ner vid Guds högra sida" [], 13där han nu väntar på att "hans fiender ska läggas som en fotpall under hans fötter" []. 14För genom ett offer har han fulländat (gjort sitt verk av mognad i) dem som är helgade (avskilda för helig tjänst). 15Den helige Ande vittnar om detta för oss, för han har sagt: 16Detta är det förbund som jag ska sluta med dem
efter dessa dagar.
Jag ska lägga mina lagar [min undervisning] i deras hjärtan,
och jag ska skriva dem [lagarna, undervisningen] i deras sinnen (förstånd, tankar).
[. Samma citat som i , dock är hjärta och sinne i omvänd ordning. Det nya förbundet är inte skrivet på stentavlor utan i hjärtat och förvandlar inifrån och ut, se .] 17Sedan säger han [i nästa vers]: Deras synder (vandring bort från Gud) och deras laglöshet (överträdelser mot budorden)
ska jag inte längre komma ihåg.
[I det första förbundet var den ihågkommen varje år, se .]
[]
18Nu när det finns förlåtelse för dessa [synder], finns det inte längre något [behov av] offer för synd.Uppmuntran och varning – håll fast vid tron
19Därför, syskon (bröder och systrar i tron), har vi frimodighet att gå in [kan vi med rättfram tillförsikt komma in, se ] i det allra heligaste – i [och genom; i kraft av] Jesu blod [den helgade platsen där Jesus sitter vid Faderns högra sida liknas vid tabernaklets innersta rum där de högheliga föremålen förvarades], 20detta då han öppnat (invigt, helgat) en ny (nyslaktad) och levande väg för oss genom förlåten (förhänget) – det vill säga sin kropp (sitt kött). [Draperiet som avskilde det allra heligaste delades mitt itu uppifrån och ner när Jesus dog på korset för vår skull. Endast här förekommer förstärkningen "nyslaktad" i beskrivningen av en ny väg – Jesus utgjorde slaktoffret.] 21När vi nu har en [sådan] stor [underbar] överstepräst över Guds hus: 22Låt oss [då] gå fram [då borde vi träda fram och närma oss Gud, se ] med ett uppriktigt (genuint, sant) hjärta i trons fulla visshet (övertygelse)
– våra hjärtan har [ju] blivit renade (bestänkta) från ett ont (plågat, tungt) samvete, och kroppen [den yttre människan] har [ju] blivit tvättad med rent vatten. 23Låt oss [då] orubbligt [då borde vi utan att ändra läge eller position ständigt] hålla fast vid (gripa tag i; lägga beslag på; förankra, behålla; helt äga) hoppets bekännelse [så att vi inte förlorar den trosvissa förväntan () som gör att vi talar i enlighet med Guds vilja]
– för han som gav (tillkännagav) [det välgrundade] löftet är trofast (trogen, pålitlig). 24Och [ja, eftersom vi nu har en sådan överstepräst, se ] låt oss [då] ge akt [då borde vi ständigt och uppmärksamt tänka] på varandra,
så att vi motiverar (sporrar, eggar) till kärlek och goda (ärbara) gärningar 25och inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (de egna sammankomsterna),
precis som några har för vana att göra (som är en sed för vissa),
utan i stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) [varandra],
och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen]. [I har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, uppvigling, tvist, motivation) som kommer från ett verb med innebörden att resa upp, väcka och skärpa. Det används i om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för (ordagrant: samlas på/över, dvs. bygger på) ett bestämt syfte. Ordet kommer från verbet episynago (epi – på; synago – att samla ihop). I påträffar vi tro, hopp och kärlek – "dessa tre" som utgör det bestående och oföränderliga, se även . De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: "låt oss i tro gå fram inför tronen", "låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse" och "låt oss tänka på varandra med kärlek". På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.] 26För om vi villigt (frivilligt; med vett och vilja) syndar [gång på gång] efter att ha fått [efter att villigt och aktivt ha tagit emot] kunskapen om sanningen, [då] finns inte längre något offer kring [gr. peri – som rör allt om] synder kvar, 27utan [bara] en säker, fruktansvärd väntan (gr. ekdoche) på en dom och en rasande eld (eldens iver/svartsjuka) [en straffiver] som är på väg att förtära motståndarna [gr. hupenantios – de som sätter sig över och som står emot]. 28Den som förkastar Moses lag [och undervisning från Torah] dör utan förbarmande (medkänslor) på grund av två eller tre vittnen (efter två eller tre vittnesmål/bevis) [enligt ]. 29Hur mycket strängare straff tror ni då inte den förtjänar som har trampat på (föraktat) Guds Son, vanvördat det förbundsblod som har helgat honom, och som förolämpat (smädat, skymfat, kränkt, föraktat, sårat – gr. enubrizo) nådens Ande? 30Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag ska utkräva den, och dessutom: Herren ska döma sitt folk. 31Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer. [I detta stycke används flera mer ovanliga grekiska ord – bl.a ekdoche () hupenantios () och enubrizo ().] 32Kom ihåg [påminn er själva gång på gång om] den första tiden, efter det att ni hade blivit [andligt] upplysta [kommit till tro på Jesus] och stod fasta trots många stora och smärtsamma lidanden. 33Vissa gånger var ni offentligt utpekade (upptagna på världsscenen) och utsatta för glåpord (hån, förakt) och misshandel (satta under hård press), andra gånger delade ni detta med andra som gick igenom samma sak. 34Ni kände (sympatiserade) med dem som satt i fängelse, och ni accepterade med glädje att era tillgångar konfiskerades, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt. [Enligt romersk lag kunde påföljden för vissa brott vara konfiskering av den dömdes tillgångar. Hebreerbrevets läsare har alltså åtalats och bestraffats för sin tro på Jesus.] 35Kasta inte bort (avfärda inte) er frimodighet (övertygelse, tillit, förtröstan), den ger stor belöning. 36Ni behöver nämligen uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar] för att kunna göra Guds vilja och få det som är lovat. 37[Det är som profeterna har sagt:] "För ännu en kort liten (gr. mikros) tid,
så kommer han som ska komma [Messias],
och han ska inte dröja.
38Men min rättfärdige ska leva av tro (utifrån förtröstan och tillit),
och om han drar sig undan (skulle skygga tillbaka) [av rädsla och blygsel och inte vill stå upp för sin övertygelse],
har min själ ingen glädje (behag) i honom [längre]." [Fritt citerat från och .] 39Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan i stället till dem som tror och vinner sina själar.Vad är tro?
©Anders Wester
Abel dog i tro
[I kiasmen balanseras detta stycke mot exemplen på de människor som lidit och dött i tro, se .] 4I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och blev rättfärdig genom att Gud själv intygade (tog emot) hans offergåvor []. Trots att han [Abel] nu är död talar hans tro ännu. [Abels exempel på tro och offer som inte kom från egen prestation och egna gärningar talar ännu i dag till oss, se .]Henok fick leva i tro
[Detta stycke balanseras med exemplet på de människor som segrat i tron, se . Henok (hebr. Chanoch) var den sjunde generationen i Sets släktled. Han vandrade i gemenskap med Gud, se .] 5I tro [som behagade Gud] blev Henok förflyttad (gr. ) [från jorden till himlen] utan att se döden. Man hittade honom inte, för Gud hade förflyttat honom. [Citat från .]
Redan innan förflyttningen (gr. ) fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. [Henok och Elia är de två personer som förts till himlen på detta sätt, se . Ordet förflytta/förflyttning beskriver en förändrad position. I förflyttas Jakobs och hans söners kvarlevor till Sikem. I används ordet för att beskriva hur galaterna hastigt ändrar ståndpunkt.] 6Utan tro är det omöjligt (kraftlöst, fruktlöst – gr. adunatos) att behaga [honom], för den som närmar sig Gud måste (behöver) tro att han existerar (är, finns) och att han belönar (ordagrant: blir en belönare åt) dem som hängivet söker (uthålligt och innerligt frågar efter) honom. [] [Om tro saknas, dvs. om vi inte är trofasta mot Gud och förtröstar på honom, uppstår problem – det grekiska ordet för omöjligt kan även översättas kraftlöst eller oförmöget. Det går alltså över huvud taget inte alls att glädja eller behaga honom. Gud vill att vi ska söka honom med en ivrig förväntan på hans godhet, se .]Noas familj räddas i tro
[Följande exempel handlar om vatten och hur Noas familj räddas undan domen. Stycket balanseras med berättelsen om hur israeliterna korsar Röda havet och räddas, se .] 7I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda sin familj, sedan han fått en gudomlig varning om det som ännu inte kunde ses []. Genom denna tro dömde han världen [för dess otro] och fick själv ta del av (ärva) rättfärdigheten som kommer från tro (att vara trofast).Abraham drog ut i tro
[Abraham lämnade staden Ur i Mesopotamien. Stycket balanseras av hans ättlingars uttåg ur Egypten, se .] 8I tro lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle gå []. 9I tro bosatte han sig i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, 10för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.Sarahs tro – Isaks födelse
[Sarahs tro gjorde att hon blev mor till Isak trots sin höga ålder. Både Abram och Saraj får nya namn av Gud, se , . I båda namnen läggs bokstaven h (hebr. he), som uttalas som en utandning till. Gud blåser in sitt liv i namnen Abraham och Sarah. Styckets tema är löftessonen Isak, som är en förebild till Jesus, och balanseras med stycket om hur Abraham i tro var villig att offra sin son, se .] 11I tro fick också Sarah, som var ofruktsam, kraft att bli mor [gr. katabole sperma lambano – ordagrant: "ta emot ett utkastat frö"] till en ätt fast hon var överårig. Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast (trogen – gr. pistos). 12Därför fick också en enda man, så gott som död, barn så talrika som himlens stjärnor och oräkneliga som sandkornen på havets strand. Främlingar på vandring till Guds stad
[ är kiasmens centrum. Här blir det tydligt att tron ser framåt på något som ännu inte är fullt synligt för det fysiska ögat, se . Här bryts också mönstret "i tro" för att betona "genom tro" (gr. kata pistis), samma uttryck som i .] 13Genom tro dog alla dessa [Abraham, Sarah, Isak och Jakob, se , men kan även inkludera dem som nämns i ] utan att ha fått ta emot de fullbordade löftena. [Under sitt jordeliv fick de inte se allt det Gud lovat dem.]
Trots det såg de uppfyllandet, men som på håll, och välkomnade det [i tro] och bekände sig vara gäster och främlingar (som har en temporär boning här) på jorden. 14De som talar på detta sätt visar helt uppenbart att de söker ett hemland (fädernesland). 15Om de med ständig hemlängtan hade tänkt på det land som de gått ut ifrån, hade de haft otaliga tillfällen att vända tillbaka dit. [Abraham och Sarah lämnade staden Ur i Mesopotamien.] 16Men nu längtade de efter (sökte, sträckte de sig efter) ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud [som kallas "Abraham, Isak och Jakobs Gud"] för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem. Abrahams tro – Isak bärs fram som ett offer
17I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov []. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena 18och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas. 19Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda, och därifrån återfick han honom också, bildligt talat. [När Abraham dog var han 175 år gammal. Vid den tiden bestod hans släkt av en son, 75 år gammal, och två barnbarn som var 15 år.]Abrahams barns tro
20I tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider []. 21I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner []. Sedan tillbad han böjd mot änden av sin stav []. 22I tro nämnde (erinrade sig) Josef – när han låg för döden – om Israels söners uttåg [om Guds löften till sitt folk angående Kanaans land, se ; ; , och att de efter fångenskapen skulle återvända, se ] och gav befallning om vad som skulle ske med hans ben (kvarlevor) [; ]. 23I tro gömdes Mose – som just hade fötts – i tre månader av sina föräldrar, eftersom de såg att han var ett vackert [litet] barn [han hade inre och yttre skönhet; ordagrant: "han var från/tillhörde en stad", dvs. förde sig elegant (inte obildat), men också i betydelsen att han kom från en himmelsk stad], och de var inte rädda för kungens [faraos] påbud [dekret om att låta alla hebreiska nyfödda pojkar dödas eftersom de utgjorde ett framtida hot mot egyptierna, se , , ; ; ]. 24I tro vägrade Mose som vuxen att kallas son till faraos dotter. 25Han valde att dela lidandet (vara delaktig i förtrycket) tillsammans med Guds folk, i stället för att njuta av den temporära glädje synden ger. 26Han ansåg (efter att noga ha övervägt alla fakta) att hånet (förolämpningarna, smäleken) som han fick utstå för den Smorde (Messias, Kristus) [som skulle komma] var en större rikedom än alla Egyptens skatter, för han hade sin blick riktad på lönen. 27I tro lämnade han Egypten bakom sig utan att bli rädd för kungens [faraos] vrede, han höll troget fast som en som såg den Osynlige. 28I tro firade han påsken och strök blodet på dörrposterna för att fördärvaren inte skulle röra deras förstfödda [].Israeliterna korsade Röda havet i tro
29I tro korsade de [Mose och israeliterna] Röda havet som om det vore torrt land, men när egyptierna försökte göra samma sak dränktes de.Exempel på människor som segrat i tron
30I tro föll Jerikos murar, efter att de [israeliterna] hade marscherat runt (omringat) dem i sju dagar. 31I tro undkom den prostituerade Rahab (gr. Raav) att dödas tillsammans med dem som vägrade att tro (lyda), eftersom hon hade välkomnat spejarna (varit gästfri, inte varit fientligt inställd mot dem). 32Vad ska jag säga mer?
Jag skulle inte hinna med att berätta om
Gideon [som vann seger med en liten armé på 300 män, se ],
Barak [som lydde domaren Deborahs profetiska ord. Tillsammans besegrade de fienden, se ],
Simson [som till sist förstod att hans styrka inte kom från honom själv, se ],
Jefta (Jiftach) [född utanför äktenskapet, fördrevs av sina bröder, men fick vara med och besegra ammoniterna och blev en domare, se ],
David [Israels mest berömda kung, se ; ],
Samuel [Israels stora profet, se ]
och profeterna,
33som i tro besegrade kungariken,
utövade rättfärdighet (styrde landet på ett rättfärdigt sätt),
fick se [Guds] löften gå i uppfyllelse,
stängde lejons gap [],
34släckte rasande eld,
undkom svärdets egg,
var svaga men fick kraft,
blev starka i strid,
drev främmande härar på flykten. 35Kvinnor fick [i tro] sina döda tillbaka
genom uppståndelse,
andra blev torterade och accepterade inte befrielsen [som erbjöds om de förnekade tron],
för de ville nå en bättre uppståndelse. [Gamla testamentet har två exempel på kvinnor som fått sina döda söner tillbaka. Elia uppväckte en änkas son i Sarefat, se , och Elisha uppväckte en kvinnas son i Shunem, se . Grekiska ordet för tortyr är tumpanizo som ursprungligen beskriver hur man slår på en trumma. Ordet kan specifikt beskriva hur offret blir slagen på eller får sin kropp fastbunden och utsträckt på ett hjul, men användes generellt för olika former av tortyr.]Exempel på människor som dött i tro
[På samma sätt som Abel dödades av sin bror på grund av sin tro, följer nu en rad exempel på kvinnor och män utan namn som fått lida och dö för sin tro. Ibland krävs det mer tro att stå fast i sin övertygelse än att bli befriad från besvärande omständigheter, på samma sätt som de tre unga hebréerna vägrade släppa sin tro även om Gud inte skulle befria dem från ugnen, se .
Ordet för "andra" i föregående vers är allos medan denna vers börjar med hetros.] 36Andra (en annan kategori av människor) fick utstå
hån och piskrapp,
ja, även bojor och fängelse.
37De blev stenade,
söndersågade [enligt judisk tradition blev Jesaja dödad på det sättet],
dödade med svärd.
De gick runt i fårskinn och gethudar,
nödlidande,
plågade
och misshandlade.
38Världen var inte värdig att ta emot dem.
De irrade omkring i
öknar och bergstrakter,
i grottor och hålor.Alla dessa vittnar om tron
[Nu sammanfattas resonemanget som startade i kapitel 11. Ordet vittnesbörd som används i återkommer här och ramar in hela stycket.] 39Även om alla dessa [exempel på personer från Gamla testamentet som nämnts] hade fått vittnesbörd för sin tro, fick de inte det som var utlovat. [De fick inte se Messias, hans rike och den slutgiltiga upprättelsen och frälsningen som sker när Jesus kommer igen, se .] 40Gud har nämligen förberett något bättre för oss []: först tillsammans med oss ska de nå fram till målet. [En dag ska de som förlorat familjemedlemmar för tidigt återse dem, se . Alla rättfärdiga ska stå upp på den yttersta dagen, se , .]Uthållighet
Löp loppet
Tävlande löpare avbildade på ett antikt lerkärl. Amforor fyllda med olja (ofta med en avbildning på respektive idrottsgren på utsidan) utgjorde segerpriset vid de panatenska spelen i Aten.
Guds fostran
Antik skola i Mellanöstern där unga pojkar skriver på lertavlor. Målning av den amerikanska konstnären Tom Lovell.
Min son, förakta inte (ta inte lätt på) Herrens fostran (disciplinering, tuktan),
tappa inte heller modet (duka inte under) när han tillrättavisar dig,
6för den Herren älskar fostrar (disciplinerar, tuktar) han,
han pryglar (straffar, agar) ju var (varje) son som han tar emot [välkomnar nära sitt hjärta och har kär].
[Citat från , se även ; ; ; ; .] 7När [andra handskrifter: om – i grekiskan skiljer bara en bokstav] ni håller ut [ända fram till slutmålet] under fostran (disciplinering, tuktan) – [tänk på att] Gud behandlar er som söner. För vilken son blir inte fostrad av sin far? 8Får ni inte fostran (disciplinering, tuktan) – något som alla de andra har fått [sin] del av – då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. 9Dessutom så hade vi våra jordiska (köttsliga) fäder som uppfostrare, och vi respekterade (vördade) dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? 10För det var verkligen så att de [våra fäder här på jorden] fostrade oss en kort tid (ordagrant: några korta dagar) så som de ansåg lämpligt (efter det som enligt dem verkade bra). [Mänsklig fostran baseras på ofullständiga bedömningar och tillfälligt temperament. Ibland orättvist, ibland för hårt, andra gånger för släpphänt.] Han [Gud], däremot [som vår himmelske Fader som känner allas hjärtan, se ; ; ], gör det för vårt bästa [på ett kombinerat sätt som ger oss fördelar på alla områden], för att vi ska få del av hans helighet. 11För stunden (gr. paron) verkar ju ingen fostran (disciplinering, tuktan) vara till glädje utan [snarare] till sorg (bedrövelse, smärta), men efteråt ger den – för dem som har tränats (gr. gymnazo) genom den – [avkastning i form av] rättfärdighetens fridsamma (rofyllda, välgörande) frukt. [Frukt står liksom i och i singular.] 12Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän []. 13Gör stigarna raka för era fötter [], så att det som haltar inte går (skulle gå) ur led, utan istället (ännu hellre) blir (skulle bli) botat (helat). [I många beskrivningar av antikens tävlingar, särskilt i pankration som var en kombination av brottning och boxning – beskrivs hur fötter vrids ur led.]Sök frid med alla och helgelse
14Sträva (sök ivrigt; jaga hängivet) efter frid med alla och [efter] helgelsen
– utan den kommer ingen (utan vilken inte någon alls kommer) att se Herren.
15Se till (gr. episkopeo, jfr ) [vaka över ditt hjärta () så]
att ingen går miste om Guds nåd,
att ingen bitter rot får växa upp
och skada och smitta många, 16att ingen är sexuellt omoralisk [som bryter förtroende och förbund] eller oandlig som Esau [Jakobs bror, se ], som sålde sin förstfödslorätt för ett enda mål mat. 17Ni vet att när han sedan ändå ville ärva välsignelsen blev han avvisad. Han fann ingen möjlighet att ändra sig, trots att han sökte välsignelsen under tårar.Ett rike som inte kan skakas
[Nu följer en jämförelse mellan det gamla och det nya förbundet. De två bergen Sinai och Sion används i liknelsen. På berget Sinai fick israeliterna lagen under fruktan, se . I kontrast finns nu ett himmelskt Jerusalem på berget Sion genom Jesu blod.] 18Ni har inte kommit till (närmat er) något [ett fysiskt Sinai berg] som man kan röra vid [], ett berg täckt av eld [],
töcken,
mörker,
storm (oväder, åska),
19till basunljud
och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer. [Folket fruktade Gud, se , och bad Mose fungera som medlare, se .] 20De stod inte ut med det som befalldes: "Även om det är ett djur som rör vid berget ska det stenas." [] 21Så skräckinjagande var synen att Mose sa: Jag är skräckslagen och darrar. [] 22Nej, ni har i stället (närmat er) kommit till Sions berg, den levande Gudens stad,
det himmelska Jerusalem [i kontrast till Sinai berg som israeliterna kom till efter uttåget ur Egypten, se ],
till myriader (ordagrant "tiotusentals", beskriver också ett oräkneligt antal)
av änglar samlade till fest (festival, gr. panegyris – ordet användes om de olympiska spelen) [i kontrast till förskräckelsen då Gud visade sig på Sinai],
23till en samling av alla förstfödda [en förstlingsfrukt, se ]
som har sitt namn i himlarna,
till Gud
som är allas domare,
till andarna av de rättfärdiga
som har fullkomnats [troende genom tiderna som har insomnat, och som väntar på att stå upp tillsammans med Jesus och ikläs en förhärligad uppståndelsekropp, se ],
24till Jesus, förmedlaren av ett förnyat förbund [det första förbundets medlare var Mose],
och det renande blod som talar starkare än Abels blod. [Det första förbundets blod var det offerblod som Mose vid Sinai stänkte på Israels folk. Förbundet med de återkommande syndoffren kunde aldrig rena från synd på det sätt som Jesu blod gör, se . Abels blod ropar från marken efter hämnd, i kontrast till Jesu blod som ropar efter nåd och förlåtelse för våra synder, se . Abels offer av ett djur, till skillnad från Kains offer av grödor, är också en första svag skuggbild av Jesu blodsoffer, där Jesu blod talar mycket starkare, se .] Varning – vänd inte Jesus ryggen
[Detta är den femte och sista varningen i detta brev. För de andra se ; ; ; .] 25Se till (var ständigt vaksamma så) att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de [israeliterna under ökenvandringen] kom undan som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som från himlen varnar oss?Ett rike som inte kan skakas
26Den gången fick hans röst jorden att skaka [när Gud talade med Mose på berget Sinai, se ], men nu har han lovat och sagt: Än en gång ska jag skaka inte bara jorden utan också himlen. [Citatet är från och handlar om när Herren ska komma tillbaka och uppfylla sitt hus med sin härlighet. Stycket avslutas i med att den kommande härligheten ska bli större än den förra. Gud förbereder nya himlar och en ny jord, se ; ; ; .]
27Frasen "än en gång" visar att det som skakas ska försvinna (förändras, bytas ut), eftersom det är skapat, för att det som inte kan skakas ska bestå. 28När vi nu får ett rike som inte kan skakas, låt oss ha nåd [Guds favör och kraft]. På så sätt ska vi tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan, 29för "vår Gud är en förtärande eld." [; ]Låt tron bli synlig i era liv
Kom ihåg de troende
131Förbli i syskonkärleken (håll den ömsesidiga kärleken och omsorgen om varandra levande). [Att visa omsorg om troende syskon gör att kärleken blir synlig. Här följer två exempel som tar upp gästfrihet och engagemang för de frihetsberövade. Jesus talar även om detta i och låter oss förstå att det vi gör utför vi egentligen för Herren själv.] 2Glöm inte bort att vara gästvänliga (visa kärlek genom att vara generösa och inbjudande mot främlingen), för genom detta har somliga haft änglar som gäster utan att veta om det. [Flera personer i GT fick möta änglar: Abraham, se ; Lot, se ; Gideon, se ; Simsons far Manoa, se .] 3Kom ihåg fångarna [syskonen i tron som sitter bundna i fängelse], som om ni var deras [fastbundna] medfångar, de som misshandlas (plågas, torteras) som om ni själva var i den kroppen (kände deras lidande).Var inte själviska
[Egoism är kärlekens och omsorgens motsats. Här tar författaren upp två områden där själviskheten orsakar problem: den sexuella moralen () och synen på pengar (). Första delen i saknar verb och formar en kiasm där adjektiven "hedervärt" och "obefläckad" ramar in sammanhanget. Sedan kommer två substantiv: "äktenskapet" och "sängen", som är ett uttryck för det sexuella samlivet, se ; . Centralt står "alla", vilket förstärker att både ogifta och gifta ska högakta äktenskapet som är Guds instiftade institution, något som är dyrbart, fint och vackert – ett heligt förbund.] 4Hedervärt (ärofyllt, dyrbart)
ska äktenskapet vara
bland alla
och sängen
hållas obefläckad (det sexuella samlivet inom äktenskapet är en fin och ren gåva från Gud),
för sexuellt omoraliska (gr. pornos) och äktenskapsbrytare [som kränker och förvanskar äktenskapet]
kommer Gud att döma. 5Var inte girig (inte penningkär – det grekiska adjektivet afilarguros är sammansatt av tre ord och betyder "inte-älska-silver") till sättet (karaktären), var nöjda med vad ni har (hur er nuvarande situation är). För han [Gud] har själv sagt: Nej – aldrig [någonsin] ska jag lämna dig (släppa taget om dig, ge upp, låta dig sjunka),
inte [heller] – nej, aldrig [någonsin] ska jag överge dig (lämna dig hjälplös mitt under svåra omständigheter). [, ] [Två olika negationer föregår verbet "lämna" och upprepas tillsammans med en tredje negation före verbet "överge" i grekiskan. Detta understryker verkligen att Gud inte ska lämna eller överge oss. Citatet är hämtat från , där Mose uppmuntrar Josua inför intåget i löfteslandet.]
6Därför kan vi frimodigt säga: Herren är min hjälpare (den som rycker ut för att rädda och betjäna) [],
jag ska inte vara rädd (ha ångest, vara förskräckt).
Vad kan en människa göra mig?
[]
7Kom ihåg era ledare som gav er (talade, förklarade) Guds ord. Studera noga (reflektera över) resultatet av deras liv (utgången; hur de fick sluta sina liv), och imitera (kopiera; ta som exempel) deras tro (trofasthet). [Många av de första församlingsledarna var nu döda – flera hade dött martyrdöden, t.ex. Stefanos och Jakob, se ; . Ordet "imitera" används även i , där Paulus tar sig själv, Silvanus och Timoteus som exempel på hur de hade arbetat ideellt i Thessalonike för att inte belasta de troende där ekonomiskt. Johannes använder också samma ord i om att följa goda exempel. Han omnämner Gaius, som var trofast och känd för sin osjälviska kärlek, se , och även Demetrius som alla talade väl om, se .] 8Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
[är alltid] densamme – i går [då Jesus vandrade på jorden och de första ledarna såg honom, se , men även sedan tidernas begynnelse, se ],
i dag [i vår tid],
och för evigt [i alla tidsåldrar och med evighetens fulla innebörd].
[Jesus är utan början och slut och alltid densamme. Här ges extra tyngd när både hans namn (Jesus) och hans titel (Kristus) används. Det grekiska ordet Christos betyder "den som är smord" eller "den Smorde". Den hebreiska motsvarigheten med samma innebörd är Mashiach (Messias). Israels präster och kungar smordes med olja, så ordet används generellt om en smord präst eller kung som avskilts för tjänst, se ; , men mer specifikt syftar "den Smorde" på världens Frälsare som ska regera som kung utifrån Jerusalem. Även om hebreiskan inte gör skillnad på små och stora bokstäver gör bibelöversättningar det för att förtydliga vad som åsyftas. Att Jesus är den Messias som Skrifterna (Gamla testamentet) profeterar om visar Nya testamentets författare genom att unisont vittna om honom som "Jesus den Smorde" – vår smorde Konung och Överstepräst. Både människan Jesus – som genom sin jordiske far Josef härstammade från kung David av Juda och genom sin mor Maria från prästsläktet Levi stam – och Jesus, Guds Son, representeras i "den Smorde". Fadern i himlen har utsett och smort sin Son till att en dag bestiga Davids tron här på jorden, se .] 9Låt er inte föras bort (ryckas med, bli lurade) av alla slags främmande läror. För det är gott att bli styrkt i sitt hjärta [den inre människan] genom nåd och inte genom [yttre ceremoniella] regler om mat som inte har hjälpt dem som har sysslat med sådant. 10Vi har ett altare från vilket tabernaklets tjänare inte har rätt att äta. 11Offerdjurens blod bärs in i det allra heligaste av översteprästen som syndoffer, men själva kropparna bränns upp utanför lägret. 12Därför, för att helga folket genom sitt eget blod, led (pinades och dödades) även Jesus utanför stadsporten. [Slakresterna från djuren som offrats i templet kastades utanför lägret (), på samma sätt dödades Jesus på Golgata kors, som låg utanför den dåtida stadsmuren i Jerusalem.] 13Låt oss gå ut till honom utanför lägret och bära [ordagrant: bärande – dvs. samtidigt som vi bär] hans smälek (skymf, vanära) [den förolämpning, tillrättavisning, förebråelse, beskyllning och ärekränkning som han fick utstå]. [Låt oss lämna judaismen med dess betoning på det yttre och i stället söka oss till Jesus där den inre överlåtelsen leder till verklig förändring.] 14För här har vi ingen permanent stad, utan vi ser fram emot (söker efter, längtar efter) den som ska komma. 15Genom honom får vi därför ständigt [oavsett omständighet] frambära lovets offer till Gud [ära och upphöja honom med sång] – det är (det vill säga) en frukt från läppar som [med tacksamhet och i full överenskommelse öppet] bekänner [sig till] (bejakar, prisar) hans namn. 16Men glöm inte att göra gott och dela med er (försumma inte välgörenhet – gr. eupoiia och gemenskap – gr. koinonia) [både när det gäller det materiella och det emotionella], för sådana offer behagar (är välbehagliga inför) Gud. 17Lyssna på dina andliga ledare och låt dig överbevisas av dem [utifrån Guds ord som de talar], för de vakar ständigt över era själar och ska avlägga räkenskap [för sin trohet till sin kallelse, se ]. Låt dem kunna göra detta [vaka över er] med glädje och inte med tungt hjärta (suckan, klagan), för det skulle inte gagna er. [Ordet "gagna" är ordagrant en ekonomisk term: "att inte betala". Ett andligt ledarskap som ständigt måste oroa sig för en församling, är en dålig investering.] 18Fortsätt be för (runtomkring – gr. peri) oss [brevets författare och de som finns hos honom]! Vi vet att vi har ett gott samvete, för vi vill göra det rätta (leva ärligt och rätt i allt). 19Jag vill verkligen uppmana er att göra detta [be för mig], så att jag snart kan få komma tillbaka till er. [Detta är första gången författaren nämner sig själv i brevet. Han ber om förbön. Det är oklart vad som hindrar författaren från att komma, antyder att han är fri att resa.] 20Nu ska fridens Gud som i kraft av ett evigt förbunds blod har återfört fårens store Herde, vår Herre Jesus, tillbaka från de döda, 21utrusta er (till tjänst) med allt gott så att ni kan (själva har förmågan att) utföra hans vilja. Hela tiden verkar han i oss, genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), så vi förmår göra det som behagar honom. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.Avslutande hälsningar
[Som avslutning definierar författaren vad det är han skrivit. Det är både en uppmuntran och ett brev. Ordet för skrivit är grekiska epistello. Det svenska ordet epistel, som beskriver ett brev, kommer härifrån. Avsaknaden av en inledning med avsändare, mottagare och hälsning gör att brevet skiljer sig från andra nytestamentliga och samtida brev. Genren verkar vara en uppmuntrande predikan med en avslutande hälsning. Det kan vara så att författaren i ödmjukhet väljer att inte blanda in sitt eget namn i inledningen.] 22Jag ber er, syskon (bröder och systrar i tron), att lyssna tåligt på mina uppmuntrande (uppbyggande) ord, eftersom jag har skrivit kortfattat till er. [Brevet tar ungefär en timme att läsa. Det är kortfattat i jämförelse med allt vad författaren hade på hjärtat och ville dela. På flera ställen ursäktar han sig för att han inte hinner gå in på alla detaljer, se ; .] 23Jag kan berätta för er att vår broder Timoteus har blivit frisläppt. Om han snart kommer hit ska vi besöka er tillsammans. 24Hälsa alla era ledare och alla de heliga. De troende (bröderna och systrarna) som är från Italien hälsar [också] er. [Det är naturligt att de som ursprungligen var från Rom och Italien hälsade tillbaka till sina vänner, vilket gör att brevet troligtvis var skrivet till Rom. Rubriken på brev är ofta en angivelse om vem brevet är avsett för. Romarbrevet är ju t.ex. skrivet till kristna i Rom. I detta fall avser dock titeln troligen brevets avsändare. Det är judar från någon provins i Romarriket. Efesos är en tänkbar plats. Timoteus rörde sig ofta där och kunde ha blivit fängslad och frigiven.] 25Nåden vare med er alla.
