Referenser (189 st)
Mose sa till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand."
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Moses bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se ] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. ).
Josua betvingade Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt "svärdets mun").
Herren sa till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (läs/berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs rent från skrift] minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: 'från under himlarna')."
[Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Moseboken, eller en annan separat bokrulle. I upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde. Att Amaleks minne helt ska utplånas på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från himlarna. I Predikaren används perspektiven "under solen" () och "under himlarna" (; ) som är det högsta och utgår från Guds tronrum.]
Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg.
Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sa han till Mose: "Det är ett ljud av strid i lägret."
Herren (Jahveh) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän []. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet.
[Mose var nu drygt 80 år, se . Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se ; ; ; .]
Och Josua, Nuns son, som var Mose tjänare från sin ungdom, svarade och sa: "Min herre Mose, tysta dem."
Av Isaskars stam Jigal, Josefs son.
Av Gads stam Goel, Machis son.
[ och inleds båda med orden "detta" och "namn" i hebreiskan och fungerar som en ram i upplistningen. Av dessa tolv namn nämns bara Kaleb () och Josua (som här kallas Hosea, se ) som gav en god rapport på fler ställen i Bibeln. Namnet Kaleb kommer från hebr. kelev, ordet för hund, som i sin tur betyder "mot/nära hjärtat". Troligtvis i betydelsen att Kaleb var trogen. Josua nämns vid det namn han fått av Mose, se . Ordningsföljden i uppräkningen följer den i med den skillnaden att Sebulon är separerad från de andra sönerna av Leah i och "Josef stam" står för Josefs barn Efraim och Manasse i .]
Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var bland dem som utforskat (undersökt – hebr. tor) landet, rev sönder sina kläder.
ni ska sannerligen inte komma in i landet, för vilket jag lyfte upp min hand så att jag skulle låta er bo där, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
Men Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son, förblev levande av dessa män som hade gått och utforskat landet.
För Herren (Jahveh) hade sagt om dem: "De ska med säkerhet dö i öknen." [] Och inte en enda man var kvar av dem förutom Kaleb, Jefunnes son och Josua, Nuns son.
Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Ta Josua, Nuns son, en man i vilken är ande, och lägg dina händer på honom
Och Mose gjorde som Herren (Jahveh) befallt honom, och han tog Josua och ställde honom inför prästen Elazar och framför hela församlingen.
förutom Kaleb, Jefunnes son, keiziten och Josua, Nuns son, eftersom de helhjärtat följde Herren (Jahveh).
Mose gav tydliga befallningar om dem till prästen Elazar och till Josua, Nuns son, och till huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar.
"Detta är namnen på de män som ska ta landet i besittning för er; prästen Elazar och Josua, Nuns son.
Josua, Nuns son, som står framför er, han ska gå till platsen, uppmuntra honom (gör honom stark och frimodig) för han ska låta Israel ärva det.
Och jag befallde Josua vid den tiden och sa: "Dina ögon har sett allt som Herren din Gud (Jahveh Elohim) har gjort mot dessa två kungar, så ska Herren (Jahveh) göra mot alla kungariken när du går över.
Men utmana Josua och uppmuntra honom och styrk honom, för han ska gå över framför folket och han ska se till att de ärver landet som du har sett."
Herren (Jahveh), din Gud (Elohim), han ska gå (korsa över) framför dig. Han ska förgöra dessa folk för dig och du ska fördriva dem. Josua ska gå framför dig [Israel], som Herren (Jahveh) har talat [; ; ].
Sedan kallade Mose till sig Josua och sa till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahveh) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: 'sjuat sig själv', dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
Herren sa till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva (positionera er) i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
Han gav Josua, Nuns son, ett uppdrag och sa: "Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig) [], för du ska föra Israels söner in i det land som jag med ed har lovat dem och jag ska vara med dig." [Se ].
Och Mose kom och talade alla denna sångs ord i öronen på folket, han och Hosea [Josua], Nuns son. [Det var Mose som gav Hosea namnet Josua, se , .]
Och Josua, Nuns son, var full av vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom, och Israels hus lyssnade på honom och gjorde som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
Och efter Moses, Herrens (Jahvehs) tjänares, död [omkring 1406 f.Kr., enligt judisk tradition 7:e adar (infaller ofta i mars) – efter 30 dagars sorgeperiod, se ] talade Herren (Jahveh) till Josua, Nuns son, Moses tjänare [öster om Jordanfloden på Moabs ökenslätter, se ].
["Och det skedde att efter" lyder den ordagranna inledningen till Josuas bok och det är en övergång från föregående boks sista kapitel där speciellt Moses död beskrivs, se . Första gången Josua nämns är när Mose utser honom att leda striden mot amalekiterna, se . Josua var också en av de tolv spejarna och Mose gav honom ett nytt namn, se , , . Han hade varit Moses tjänare alltifrån sin ungdom, se ; ; och utses också till Moses efterträdare, se .
Det har gått 38 år sedan Josua och Kaleb hade bespejat landet från Kadesh-Barnea, se . Då var Kaleb 40 år, se . Josua var troligtvis i samma ålder eller yngre (men över 20 år, se ) vilket gör att han nu är 60-78 år. Josua kommer att leva ytterligare 40 år och dö vid 110 års ålder, se .]
Han [Herren] sa [till Josua]:
Josua befallde då folkets ledare (tillsyningsmän) och sa:
Och till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasse stam talade Josua och sa:
Och de svarade Josua och sa: "Allt som du har befallt oss ska vi göra och varthelst du sänder oss, dit ska vi gå.
Josua, Nuns son, skickade i hemlighet i väg två spejare från Shittim [en stad öster om Jordanfloden strax norr om Döda havet där israeliterna hade slagit läger under en längre tid] och sa: "Gå in i landet [väster om Jordan] och undersök det, och då särskilt [staden] Jeriko"
De begav sig iväg och stannade till vid en prostituerads hus [byggt ovanpå muren, troligen nära Jerikos port]. Kvinnan hette Rahab (Rachav) och de sov över där.
[Detta var en strategiskt bra plats att gömma sig på. De större städerna i Kanaan var små kungadömen där varje stad styrdes av en lokal kung. Trots spejarnas försiktighet måste vakterna vid stadsporten ha sett dem.]
Sedan återvände de två männen och gick ner från berget och gick över [Jordanfloden] och kom till Josua, Nuns son, och de återgav för honom allt som de varit med om.
Och de sa till Josua: "Herren (Jahveh) har verkligen (sannerligen, helt säkert) gett landet i våra händer, och dessutom bävar alla landets invånare för oss (smälter alla bort från vårt ansikte)." [Beskriver något som de omöjligt kan stå emot.]
Tidigt följande morgon bröt
Josua och alla israeliterna upp från
Shittim och kom till Jordan. De slog läger där innan de gick över
[Jordanfloden].
[Kaleb var omkring 80 år () och Josua troligtvis lite yngre, de hade väntat i över 40 år på detta tillfälle att få gå in i det utlovade landet. Man slår läger på den östra sidan av Jordanfloden. De går över Jordan den 10:e nisan, se , vilket motsvarar april månad då floden flödar över sina breddar, se .]Josua sa till folket: "Helga er [förbered er, avskilj er för helig tjänst – ett personligt ansvar att göra upp med synden], för i morgon ska Herren göra under bland er."
Därefter sa Josua till prästerna: "Tag förbundsarken och gå framför folket." Då tog de förbundsarken och gick framför folket.
Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
Och Josua sa till Israels söner: "Kom närmare och lyssna till Herren er Guds (Jahveh Elohims) ord."
Josua sa: "Så här ska ni veta att den levande Guden (El-Chaj) är mitt ibland er, och att han verkligen ska driva ut:
kanaanéerna,
hettiterna,
hivéerna,
perisséerna,
girgashéerna,
amoréerna,
jevusiterna."
[Vår andliga kamp idag, är inte en strid mot kött och blod, utan mot andemakter, se . Genom att se vad namnen på dessa folk betyder, kan vi se de områden som en troende idag behöver erövra för att få full frihet:
kanaanéer – var handelsmän, vår relation till pengar hettiter – fruktan och rädsla hivéer – stad, by, liv, alternativa livsstilar, beroende av den här världen, världslighet perisséer – oskyddade städer, ingen skyddsmur girgashéer – en som bor i jorden/lera amoréer – ett högt folk, högmod och skrytaktigt tal jevuséer – att trampa på andra, orenhet Det finns tre uppräkningar med dessa sju folkslag, se ; ; . I den vanligaste är det sex av dessa, alla utom girgashéerna, se ; ; ; ; ; ; ; ; . I nämns även moabiterna och egyptierna. Det finns två uppräkningar där även kanaanéerna saknas, se ; . I uppräkningen i nämns inte hivéerna. Ordningen är inte densamma utan varierar. Även i en kristens liv kan det vara variation i ordningen på vilka områden som behöver intas. Israelerna fick olika strategier för de olika folken och det finns olika strategier i den andliga kampen också.]
Och det hände sig att när hela folket var rent, gick de över Jordan så som Herren (Jahveh) hade talat till Josua och sagt:
Sedan kallade Josua på de tolv männen som han hade valt ut från Israels söner, en man, från varje stam en man (ordagrant: "en man, en man"). [Samma betonande upprepning som i .]
och Josua sa till dem: "Gå över framför Herren (Jahveh) er Guds (Elohims) ark till mitten av Jordan och ta var och en av er upp en sten på sin skuldra, efter antalet av Israels söners stammar,
Och Israels söner gjorde som Josua befallde och tog upp tolv stenar från mitten av Jordan, som Herren hade talat till Josua, efter antalet av Israels söners stammar. Och de bar dem över, med sig till den plats där de slog läger och lade ner dem där.
Josua reste även upp tolv stenar i mitten av Jordan, på platsen där prästernas fötter, som bar förbundsarken, hade stått. Och de finns där till denna dag.
Prästerna som bar arken stod mitt i Jordan till dess allting var avslutat som Herren (Jahveh) befallde Josua att tala till folket, i enlighet med allt det som Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig att gå över.
På den dagen gjorde Herren (Jahveh) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
Och Herren (Jahveh) talade till Josua och sa:
Därför befallde Josua prästerna och sa: "Kom upp ur Jordan."
Och de tolv stenarna som de tagit upp ur Jordan satte Josua upp i Gilgal.
Vid den tiden sa Herren (Jahveh) till Josua: "Gör dig knivar av flinta och omskär igen Israels söner en andra gång." []
Och Josua gjorde sig knivar av flinta och omskar Israels söner vid Givat-Haaralot [betyder: "förhudarnas kulle" eller "kullen där man räknas som oomskuren"].
Anledningen till att Josua omskar dem var denna: Allt folket som hade dragit ut från Egypten – alla män av stridbar ålder – hade dött i öknen under vägen från Egypten.
Och han reste upp deras söner i deras ställe, dem lät Josua omskära, för de var oomskurna, eftersom de inte blivit omskurna under vägen.
Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Idag har jag tagit bort (ordagrant 'rullat bort') Egyptens förebråelse (vanära, skam) från dig." Därför kallas platsen Gilgal [som just betyder "hjul" eller "något som rullar"] till denna dag.
Och det hände när Josua var vid Jeriko att han lyfte upp sina ögon och såg, och se, där stod en man mittemot honom med sitt svärd draget i handen. [; ] Och Josua gick till honom och sa till honom: "Är du för oss eller för våra motståndare?"
Och han sa: "Nej, men jag är härförare för Herrens (Jahvehs) härskara. Nu har jag kommit." []
Och Josua föll med sitt ansikte mot jorden och böjde sig ned och sa till honom: "Vad talar min herre till sin tjänare?"
Och härföraren för Herrens (Jahvehs) härskara sa till Josua: "Ta av dig skorna från dina fötter, för platsen där du står är helig." Och Josua gjorde så.
[Detta möte motsvarar det möte med Gud som Mose hade vid den brinnande busken. Både Josua och Mose behövde dessa möten med Gud själv innan de gick in i sina uppdrag, se .]
Herren (Jahveh) sa till Josua: "Se, jag har gett Jeriko i din hand med dess kung, liksom dess tappra stridsmän.
Och Josua, Nuns son, kallade på prästerna och sa till dem: "Ta upp förbundsarken och låt sju präster bära sju jubelbasuner (hebr. shofar jovel) framför Herrens (Jahvehs) ark."
Och det blev så att när Josua hade talat till folket, gick de sju prästerna som bar de sju jubelhornen inför Herren framför, och blåste med shofarerna, och Herrens förbundsark följde dem.
Och Josua befallde folket och sa: "Ni ska inte ropa och inte låta er röst bli hörd, inte heller ska några ord passera ut ur era munnar förrän den dag jag ber er ropa – då ska ni ropa."
Josua steg upp tidigt på morgonen och prästerna tog upp Herrens (Jahvehs) ark.
Och det skedde att den sjunde gången, när prästerna blåste i shofarerna, sa Josua till folket: "Ropa (uppge ett härskri), för Herren (Jahveh) har gett er staden,
Och Josua sa till de båda män som hade utforskat (bespejat) landet: "Gå in i skökans hus och för ut skökan och alla som är med henne, så som ni lovat henne."
Men skökan Rahab och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [; ; ].
Vid den tiden tog Josua en ed av folket och sa:
"Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man inför Herren (Jahveh)
som står upp och återuppbygger denna stad Jeriko,
han ska förlora sin förstfödde
när han lägger dess grund
och sin yngste son
när han sätter upp dess portar."
[Arkeologiska inskriptioner i Assyrien visar att det inte var ovanligt att förstörda städer inte skulle byggas upp igen. Dock har ingen av dessa en åtföljande ed. Josuas ord här har likheter med Moses instruktioner i . Många år senare får denna förbannelse sin fullbordan när Hiel, en man från Betel, bygger upp Jeriko igen. Han förlorar sin förstfödde Aviram och sin yngste son Segov, se ]
Så var Herren (Jahveh) med Josua och han var aktad i hela landet.
Och Josua sände män från Jeriko till Ai, som ligger vid Beit Aven [ordagrant "tomhetens hus"], på den östra sidan om Betel, och talade till dem och sa: "Gå och bespeja landet." Och männen gick iväg och bespejade Ai.
[Ai har traditionellt identifierats som Et-tell 14 km väster om Jeriko och 16 km norr om Jerusalem. Dock verkar staden varit övergiven vid den här tiden, och ruinerna vid Khirbet el-Maqatir 1,5 km väster om traditionella Ai passar in på Bibelns beskrivning. Wadi Sheban på den västra sidan fungerar som ett bra gömställe, se .]
De återvände till Josua och sa till honom: "Låt inte hela folket dra upp, utan låt omkring 2000 eller 3000 män gå upp och slå Ai. Låt inte hela folket anstränga sig med att gå dit, för de är få."
Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.]
Och Josua sa: "Ack (åh nej), Herre Herre (Adonai Jahveh), varför har du överhuvud taget fört ditt folk över Jordan? För att lämna oss i händerna på amoréerna och få oss att förgås? Det hade varit nog om vi hade fått bo på andra sidan Jordan.
Herren sa till Josua: "Res på dig! Varför har du fallit ner på ditt ansikte?
Så Josua steg upp tidigt nästa morgon och samlade ihop Israel efter deras stammar och Juda stam visades (togs, pekades ut).
Och Josua sa till Achan: "Min son, jag ber dig, ge ära till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), och bekänn inför honom, och berätta för mig vad du har gjort, dölj ingenting för mig."
Och Achan svarade Josua och sa [bekände på en gång]: "I sanning (ja, det är sant), jag har syndat mot Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), och detta är exakt vad jag gjort (ordagrant: "detta och detta", vilket beskriver det detaljerade händelseförloppet).
Josua sände budbärare och de sprang till tältet och se, det var gömt i tältet och silvret underst.
Och de tog föremålen från tältets mitt och förde dem till Josua och till Israels söner, och de lade ner dem inför Herrens (Jahvehs) ansikte.
Och Josua och hela Israel med honom, tog Achan, son till Zerach, och silvret och manteln, och tungan (staven) av guld, och hans söner och hans döttrar, och hans oxar och hans åsnor och hans får, och hans tält och allt som han hade, och de förde det till Achors dal [betyder: "Olyckans dal"].
Och Josua sa: "Varför har du dragit olycka över oss (skapat detta kaos – hebr. achor)? Herren (Jahveh) ska låta olycka drabba dig (hebr. achor) idag." Och hela Israel stenade honom med stenar, och de brände upp dem i eld och stenade dem med stenar.
Herren sa till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket [inte bara 3000, se ] med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand.
Så Josua steg upp med allt krigsfolket för att gå till Ai. Och Josua valde ut 30000 män, mäktiga män (hebr. ) med mod och tapperhet, och sände fram dem under natten. [Tio gånger så många som första försöket, se .]
Och
Josua sände fram dem och de lade sig i bakhållet och satte sig mellan
Betel och Ai på västra sidan om Ai. Men
Josua vistades bland folket den natten.
Och Josua steg upp tidigt på morgonen och räknade folket och gick upp, han och Israels äldste, framför folket till Ai.
Folket gjorde sig stridsberedda, även hela truppen som befann sig norr om staden, deras bakhåll låg och väntade väster om staden. Och Josua gick den natten till mitten av dalen (bredare dal – hebr. ).
Och Josua och hela Israel betedde sig som om de var slagna framför dem och flydde längs vägen mot öknen.
Och allt folket som var i Ai kallades samman för att jaga efter dem, och de jagade efter Josua och drogs bort från staden.
Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Sträck ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. ) som du har i din hand mot Ai, för jag ska ge det i din hand." Och Josua sträckte ut spjutet som var i hans hand mot staden. [Troligtvis reflekterades solen i sabelns egg och gav en blixtrande signal. Här används inte det vanliga hebreiska ordet för spjut .]
Och när Josua och hela Israel såg att bakhållet hade tagit staden och att röken från staden steg upp, då vände de om och slog Ais män. [Plötsligt mötte hären från Ai motstånd och de hade även nackdelen att ha morgonsolen i ögonen när Josua attackerade dem.]
Och Ais kung tog de levande och förde honom till Josua.
För Josua drog inte tillbaka sin hand med vilken han hade sträckt ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon), förrän han fullständigt förgjort alla invånare i Ai. [Mose hade tidigare sträckt upp sina händer i bön, se .]
Bara boskapen och det tillspillogivna i staden tog Israel som byte åt sig själva, enligt det ord som Herren (Jahveh) talat när han befallde Josua.
Så brände Josua Ai och gjorde det till en ruinhög (höjd som uppstått genom upprepad bosättning – hebr. tel), ja, en ödemark till denna dag. [Ai betyder just ruin.]
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
[Denna sista sektion fokuserar på Guds ord och hör tematiskt ihop med det inledande stycket i . I det första kapitlet hade Guds ord till Josua en central roll. Här leder Josua en ceremoni vid berget Ebal.]
Sedan byggde Josua ett altare till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), på berget Ebal,
Det fanns inte ett enda ord som Josua underlät att läsa, av allt det som Mose befallt, inför hela Israels församling och kvinnorna och barnen och främlingen som vandrade bland dem.
samlades de tillsammans för att strida med Josua och med Israel, som en man (bokstavligt en mun).
Men när invånarna i Givon [8 km sydväst om Ai] hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai,
Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sa till honom och Israels män: "Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss."
Men de svarade Josua: "Vi är dina tjänare (hebr. eved)."
Och Josua frågade: "Vilka är ni och varifrån kommer ni?"
Och Josua gav en försäkran om fred ("gjorde frid" – hebr. shalom) med dem och slöt ett förbund (skar ett blodsförbund) med dem för att låta dem leva, och ledarna i menigheten (församlingen) gav dem sin ed.
Och Josua kallade på dem och han talade till dem och sa: "Varför har ni bedragit oss och sagt: 'Vi är långt bort ifrån' när ni bor ibland oss?
Och de svarade Josua och sa: "Eftersom det med säkerhet blev berättat (hebr. nagad nagad) för dina tjänare hur Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta.
Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahvehs) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja.
[Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (), sedan Givon () och sist Jerusalem. Efter exilen var givoniterna med bland dem som reparerade murarna (; ). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland dem som återvände, se ; . Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se ; .]
[Detta är första gången namnet Jerusalem används i Bibeln, även om andra namn (Salem) har benämnt staden, se ; . Det hebreiska namnet för Jerusalem är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen ajim indikerar detta. Dualformen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (, ), men även profeterna antyder det () och den åsikten finns också i många av de rabbinska tolkningarna av dessa verser. I antika egyptiska källor kallas staden Ursalimmu vilket betyder "fridens fundament/fredens grund". Jerusalem kommer att bli Israels viktigaste stad, men det dröjer några hundra år tills Davids tid innan det sker, se .]
Och det hände sig att när Jerusalems kung Adonitsedek [betyder "min herre är rättfärdighet", synonym med Melkisedek, se ] hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt staden – hur han [Josua] hade gjort med Ai och dess kung på samma sätt han gjort med Jeriko och dess kung och hur invånarna i Givon hade ingått (gjort) fred med Israel och var (vistades) ibland dem –
"Kom upp till mig och hjälp mig och låt oss slå Givon, för de har gjort (ingått) fred med Josua och med Israels söner."
Och Givons män sände (bud) till Josua till lägret i Gilgal [intill Jeriko] och sa: "Släpp inte dina händer från dina tjänare, kom upp till oss snabbt och rädda oss och hjälp oss, för alla amoréernas kungar som bor i bergsbygden [Jerusalem, Hebron, Jarmot, Lachish och Eglon] har samlat sig tillsammans mot oss."
Så Josua gick upp från Gilgal, han och allt krigsfolket med honom och alla mäktiga stridsmän.
Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Frukta inte för dem för jag har gett dem i din hand, inte en enda man av dem ska stå dig emot."
Därför kom Josua över dem plötsligt, eftersom han vandrade upp från Gilgal hela natten. [En sträcka på 3 mil, med brant stigning från Jordandalen.]
[Denna vers inleds med hebr. az och beskriver en parallell händelse. Haglet och stenarna i hör därför troligen samman med händelserna i .]
Vid den tiden talade Josua till Herren (Jahveh) på den dagen när Herren (Jahveh) gav amoréerna inför Israels söner, och han sa i Israels åsyn:
"Sol, stå stilla (var tyst – hebr. dom) över Givon,
och du måne, i Ajalons dal."
Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal.
[Händelserna här inleds med att Josua har vandrat hela natten, se . Ett stort oväder med hagel, stora som stenar, har fallit över fiendehärarna. Sedan sker en märklig händelse som påverkar både solen och månen. Att solen och månen "blir tysta" kan beskriva att de slutar göra det de brukar. Ett förslag är att det är en soleklips där månen passerar framför solen, men det måste då också vara något unikt som gjort denna dag speciell, så det inte funnits någon sådan varken förr eller senare. Författaren verkar nästan mer än undret i sig lyfta fram att det stora var att Gud hörde en mans bön. De två tidigare stora miraklen – Jordanflodens vatten som stoppade i Adam () och segern över Jeriko () – hade varit på Guds initiativ. Denna gång var det som svar på en människas bön!]
Och man berättade för
Josua och sa: "De fem kungarna är funna, gömda i en grotta vid
Mackedah."
[Mackedah är nuvarande el-Qom mellan Lachish och Hebron, 14 km väster om Hebron.]Josua svarade: "Rulla stora stenar framför grottans öppning [ordagrant mun] och sätt män där att bevaka dem.
Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av dem som var kvar hade gått in i sina befästa städer,
att hela folket återvände till lägret till
Josua i
Mackedah i fred
(shalom), ingen vässade sin tunga
(vågade ens säga det minsta) mot någon av Israels söner.
Sedan sa Josua: "Öppna grottan [ta bort de stora stenarna från öppningen] och för fram de fem kungarna till mig från grottan."
Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sa till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
Och Josua sa till dem: "Frukta inte, var inte missmodiga, var starka och vid gott mod, för på detta sätt ska Herren (Jahveh) göra med alla våra fiender som vi strider mot."
Därefter slog Josua dem och dödade dem och hängde dem i fem träd, och de hängde i träden till kvällen.
Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.
Och
Josua tog
Mackedah den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med kungen i
Mackedah som han hade gjort med kungen i Jeriko.
Och
Josua gick från
Mackedah och hela Israel med honom till Livna och stred mot Livna.
Och Josua gick från Livna och hela Israel med honom till Lachish och slog läger mittemot det och stred mot Lachish.
Sedan kom Gezer, Horams kung, upp till Lachishs hjälp, och Josua slog honom och hans folk till dess han inte hade lämnat någon kvar. [Gezer var en viktig handelsstad som låg halvvägs mellan Joppe och Jerusalem.]
Och Josua gick från Lachish och hela Israel med honom till Eglon och slog läger mittemot det och stred mot det.
Och Josua gick från Eglon och hela Israel med honom till Hebron och stred mot det.
Och Josua återvände och hela Israel med honom till Devira och stred mot det.
Så slog Josua hela landet, bergsbygden [centrala höglandet] och Negev och Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtvis sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbygden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), befallt.
Och
Josua slog dem från Kadesh Barnea
[längst i söder] ända till
Gaza [vid Medelhavet] och hela Goshen
[området mellan Hebron och Negevöknen] ända till Givon
[strax nordväst om Jerusalem].
Och alla dessa kungar och deras land tog Josua på ett tillfälle (på en gång), eftersom Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), stred för Israel.
Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal. [Samma fras som i . Gilgal är basen för de militära operationerna.]
Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld." [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även ; .]
Så
Josua kom plötsligt
(överraskande) emot dem och hela krigsfolket med honom, vid
Merivas vatten [nuvarande Hulasjön] och överföll dem.
Och Josua gjorde mot dem som Herren (Jahveh) hade sagt till honom, han skar av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar i eld.
Och Josua återvände vid den tiden och tog Chatsor (Hasor) och slog dess kung med svärd eftersom Chatsor tidigare varit huvudet (ledaren) för dessa kungariken.
Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahvehs) tjänare Mose befallt.
Men städerna som stod på sina ruinhögar (höjd som uppstått genom upprepad bosättning – hebr. tel) brände Israel inte, förutom Chatsor, som Josua brände ner.
Som Herren (Jahveh) hade befallt sin tjänare Mose, så hade Mose befallt Josua och så gjorde Josua. Han lämnade ingenting ogjort av allt det som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.
[Chatsor (även känd som Hasor eller Hazor) betyder slott/fästning på hebreiska. Den första utgrävningen skedde 1926, följt av en större expedition på 50-talet och 90-talet. Stadens yta var på hela 80 hektar med en övre och lägre del av staden. Här bodde vid den här tiden 15000 – 20000 invånare, tio gånger fler än i Jerusalem. Vid utgrävningarna 1992 hittades en inskription "till kungen Javin" som dateras till 1500-1600 f.Kr. Tidigare har en annan äldre inskription från 1700 f.Kr. hittats där också namnet Javin används. Troligtvis var Javin en titel, på liknande sätt som farao, kungen av Egypten, se . I lagret från denna tid hittas aska och stenar som krackelerat av hetta, vilket bekräftar att staden har bränts ner. Den typen av förstörelse har inte setts i utgrävningar i omkringliggande städer.]
Så tog Josua hela landet: bergsbygden [centrala höglandet] och Negev [södra delen] och hela Goshens land [området mellan Hebron och Negevöknen] och Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] och Israels bergsbygd och dess lågland (hebr. shefela),
Josua stred en lång tid med alla dessa kungar.
Och Josua kom på den tiden och högg av anakiterna från bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda bergsbygd och från hela Israels bergsbygd. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer.
Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahveh) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar.
Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,
[Sista delen av boken är också strukturerad som en kiasm med centrum där fördelningen sker i Shilo där tabernaklet står.
A. Introduktion ()
B. Stammar utanför Kanaan ()
C. Leviterna ()
D Hjälten från Kadesh: Kaleb ()
E. Stamtilldelning – inte Rakels barn: Juda ()
F. Rachels stamtilldelning: Josef ()
G. Centrum – tilldelning i Shilo: sju stammar får land genom Jahvehs lott ()
F. Rachels stamtilldelning: Benjamin - bredvid Josef ()
E. Stamtilldelningar – inte Rakels barn: Simeon (inom Juda) och andra ()
D. Hjälten från Kadesh: Josua ()
C. Leviterna ()
B. Stammar utanför Kanaan ()
A. Avslutning ()]
Och Josua var gammal och kommen till hög ålder (många år) och Herren (Jahveh) sa till honom: "Du är gammal och kommen till hög ålder (många år) och det återstår fortfarande mycket land att besätta.
Och detta är arvet som Israels söner tog i Kanaans land, som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar fördelade till dem,
[I det kiastiska mönstret hör detta stycke ihop med där Josua, på samma sätt som Kaleb här, får sin belöning för händelserna vid Kadesh-Barnea.]
Då kom Juda söner nära Josua i Gilgal och Kaleb, Jefunnes son, kenisiten, sa till honom: "Du känner till (är intimt förtrogen med) de ting som Herren (Jahveh) talade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kadesh-Barnea.
Och Josua välsignade honom och han gav Hebron till Kaleb, Jefunnes son, som ett arv.
Och till Kaleb, Jefunnes son, gav han en del bland Juda söner i enlighet med Herrens befallning till Josua, Kirjat-Arba, den Arba vars far var Anak, det är Hebron.
Och de kom nära framför prästen Elazar och framför Josua, Nuns son, och inför ledarna och sa: "Herren (Jahveh) befallde Mose att ge oss ett arv bland våra bröder." Därför, efter Herrens (Jahvehs) befallning, gav han dem ett arv bland deras fars bröder.
Och Josefs söner talade till Josua och sa: "Varför har du gett mig en lott och en del som arv? Se, jag är ett stort folk för så mycket har Herren (Jahveh) välsignat mig."
Och Josua sa till dem: "Om du är ett stort folk gå då upp till skogen och hugg ner för dig själv där i perisséernas land och Refaim, eftersom Efraims bergsbygd är för trångt för dig." [Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten.]
Och Josua talade till Josefs hus till Efraim och till Manasse och sa: "Du är ett stort folk och har stor kraft (styrka), du ska inte ha bara en lott,
Och Josua sa till Israels söner: "Hur länge ska ni underlåta (dra ut på) att gå och besitta landet som Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim), har gett er?
Och männen steg upp och gick, och Josua befallde dem som gick för att beskriva landet och sa: "Gå och vandra genom landet och beskriv det och kom tillbaka till mig och jag ska kasta lott för er här inför Herrens (Jahvehs) ansikte i Shilo."
Och männen gick och passerade genom landet och beskrev det med städerna i sju delar i en bok och de kom tillbaka till Josua, till lägret i Shilo.
Och Josua kastade lott för dem i Shilo inför Herrens (Jahvehs) ansikte, och där delade Josua upp landet till Israels söner efter deras avdelningar.
När de avslutat utdelandet av land som ett arv med dess gränser, gav Israels söner ett arv till Josua, Nuns son, i deras mitt.
Detta är arvslotterna som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och Israels söners stammars ledare för sina fäders hus fördelade som arv i Shilo inför Herrens (Jahvehs) ansikte, vid mötestältets öppning. Så avslutade de uppdelningen av landet.
Och Herren (Jahveh) talade till Josua och sa:
Ledarna för fädernas hus av Levi stam kom nära prästen Elazar och Josua, Nuns son, och ledarna för fädernas hus av Israels söner,
Sedan kallade Josua på rubeniterna och gaditerna och halva Manasse stam
Så välsignade Josua dem och sände iväg dem och de gick till sina tält.
Och till halva Manasse stam hade Mose gett arv i Bashan, men till den andra halvan gav Josua bland deras bröder bortom Jordan västerut. När Josua sände iväg dem till deras tält välsignade han dem,
Och det hände efter många dagar, när Herren (Jahveh) hade gett Israel vila från alla deras fiender runt omkring och Josua var gammal och kommen i dagar,
att Josua kallade på hela Israel, på deras äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras hövdingar och sa till dem: "Jag är gammal och har nått hög ålder (är kommen i dagar).
Och Josua samlade alla Israels stammar i Shechem och kallade på alla Israels äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras härförare, och de ställde sig inför Guds (Elohims) ansikte.
Och Josua sa till hela folket: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Era fäder bodde tidigare bortom floden [Eufrat] – Terach, Abrahams far och Nachors far – och de tjänade andra gudar.
Och Josua sa till folket: "Ni kan inte tjäna Herren (Jahveh) för han är en helig Gud (Elohim). Han är en nitälskande Gud (hebr. El qana) []. Han ska inte förlåta era överträdelser, inte era synder.
Och folket sa till Josua: "Nej, men vi vill tjäna Herren (Jahveh)."
Och Josua sa till folket: "Ni är vittnen mot er själva att ni har valt Herren (Jahveh) för att tjäna honom." Och de svarade: "Vi är vittnen."
Och folket sa till Josua: "Herren vår Gud (Jahveh Elohim) ska vi tjäna och hans röst ska vi lyssna till."
Så Josua skar ett förbund med folket den dagen och förelade dem en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiska beslut) i Shechem.
Och Josua skrev dessa ord i boken med Guds undervisning (hebr. Torah), och han tog en stor sten och satte upp den där under eken vid Herrens (Jahvehs) helgedom.
Och Josua sa till allt folket: "Se, denna sten ska vara ett vittne mot er, för den har hört alla de ord som Herren (Jahveh) har talat till oss, den ska därför vara ett vittne mot er så att ni inte förnekar er Gud (Elohim)."
Så sände Josua iväg folket, var man till sin arvedel.
Och det hände efter detta att Josua, Nuns son, Herrens (Jahvehs) tjänare dog. Han blev 110 år.
Och Israel tjänade Herren (Jahveh) alla Josuas dagar och alla dagar som de äldste, som kände till Herrens (Jahvehs) gärningar som han hade gjort för Israel, levde efter Josua.
Och det hände efter Josuas död [] att Israels söner frågade Herren (Jahveh) och sa: "Vem ska gå upp åt (vem ska leda) oss mot kanaanéerna för att strida mot dem?"
När nu Josua hade sänt iväg folket, gick Israels söner var och en till sin arvedel för att besätta landet.
Och folket tjänade Herren (Jahveh) så länge Josua levde (alla Josuas dagar) och alla dagar som de äldste överlevde Josua, de som hade sett Herrens (Jahvehs) alla stora gärningar som han hade gjort för Israel.
Och Josua, Nuns son, Herrens (Jahvehs) tjänare, dog 110 år gammal. [Josua var i 60-årsåldern vid intåget i Kanaans land, se ; ; . Frasen "Herrens tjänare" användes först om Mose, se .]
ska inte heller jag driva ut någon av de folkslag (nationer) som Josua lämnade när han dog,
Så Herren (Jahveh) lämnade dessa folkslag (nationer) utan att driva ut dem med hast och han gav dem inte i Josuas hand.
I hans dagar byggde beteliten Chiel upp Jeriko, med Aviram, sin förstfödde, lade han dess grund och med sin yngste son Segov satte han upp dess portar, i enlighet med Herrens (Jahvehs) ord [] som han hade talat genom Josuas hand, Nuns son.
dennes son Non och dennes son Josua.
Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid.
[Denna vila syftade inte på hur israeliterna kom in i landet Kanaan.] För om Josua hade fört dem in i vilan (då man vilar från arbete), skulle Gud inte senare ha talat om en annan dag.
