Jesus
Ingår i Jesu släktträd Någon sorts härskare Nämns i Bibeln vid namn

Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av JHVH (Guds namn som troligtvis kan uttalas Jahve) och Hosea, som betyder "en som frälser". Namnet Jesus betyder bokstavligen: "JHVH är frälsning" eller "JHVH räddar".

Tidsperiod: Jesus - (0-100 e.Kr.)
Född: 7-5 f.Kr.  (3754-3756 AM*)
Död: 30-33 e.Kr.  (3791-3794 AM*)
Ålder: 33-36 år
Alt. namn/stavningar: Emanuel, Josua, Immanuel, Immanu El
Moder: Maria
Halvsyskon: Jakob, Joses, Simon, Judas, Jesu systrar
Relaterade: Simon Petrus (lärjunge)
Johannes (lärjunge)
Jakob (lärjunge)
Jakob (lärjunge)
Judas Iskariot (lärjunge)

  Visa Jesus i stora familjeträdet
  Visa grafiskt familjen med åldrar som staplar

*Anno Mundi (latin för år och värld) är den judiska tideräkningen som utgår från världens tillkomst som är satt till år 3761 f.Kr. I år (2022) motsvaras av år 5783 i den judiska tideräkningen. Det som ses här är en ungefärlig siffra.

Användning i Bibeln


Josua H3091
יְהוֹשׁוּעַ (jehåshoa)
218 ggr i GT
Immanuel H6005
עִמָּנוּאֵל (imanoel)
4 ggr i GT
Jesus G2424
Ἰησοῦς (Iesous)
971 ggr i NT
Emanuel G1694
Ἐμμανουήλ (Emmanouel)
1 ggr i NT
Totalt    1194 ggr

Persondatabas BETA

Databasen med alla personer är under uppbyggnad. Hittar du något fel, hör gärna av dig info(@)karnbibeln.se.

Familjeträd

Släktträdet visar Jesus föräldrar, barn och barnbarn. Visa Jesus i stora familjeträdet

  • Maria

    Extra: Var en av kristi förfäder.

    Till profil
    • Jesus

      förstfödd

      Extra: Var en kung och förfader till kristus.

De symboler som används är:

  • Man

    hustru

  • Kvinna
  • Ingår i Jesu släktled
  • Härskare/ledare
  • flera personer




Referenser (933 st)

Filter:

Endast vid namn (933)
Endast nyckelverser (10)
Dölj genitiv (838)
Därför ska Herren (Adonai) själv ge er ett tecken: Se, jungfrun (den unga ogifta kvinnan) [som ännu inte varit med någon man] ska bli havande och föda en son, och [hon] ska ge honom namnet Immanuel (Gud med oss). [Matt 1:23]
Och han ska svepa genom Juda med översvämning, när han drar igenom ska han nå även (ända upp) till nacken, hans utsträckta vingar ska fylla bredden av ditt land Immanuel (Gud med oss)."
Detta är släkttavlan [ordagrant "boken om genealogin"] för Jesus den Smorde (Messias, Kristus), ättling (son, släkt) till David, ättling (son, släkt) till Abraham. [Matteus använder samma grekiska fras som den grekiska översättningen av Moseböckerna gör för det hebreiska ordet toledot. Detta ord används för att markera ett nytt stycke och en "fortsatt historia" i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10 osv. Ordet kopplar tydligt ihop detta evangelium med Guds stora frälsningsplan genom hela Bibeln. I den första versen summeras hur Jesus uppfyller hela Gamla testamentets förväntan på den Messias som skulle komma från kung Davids ätt. Släkttavlan utgår från Abraham, israeliternas fader, genom vilken alla folk på jorden ska välsignas. I den judiska kulturen står kvinnor högt. Det fanns kvinnliga domare och två böcker är uppkallade efter kvinnor. I släkttavlor är det dock ovanligt att deras namn står med, se 1 Mos 5; 11:10-32. Det är anmärkningsvärt att Matteus väljer att lyfta fram just följande fem kvinnor: Tamar som förklädde sig till prostituerad och fick barn med sin svärfar Juda, se vers 3. Rahab som gått till historien som "skökan Rahab", se vers 5. Rut som förlorade sin man i unga år, se vers 5. Batseba som blev lurad in i en otrohetsaffär med David, se vers 6. Maria som fick utstå lidande och förtal eftersom få trodde på jungfrufödseln, se vers 16. Talet fem står för nåd. Vilken nåd att det i Jesu mänskliga gener fanns människor som råkat ut för de värsta situationer man kan tänka sig.]
Jakob födde Josef, Marias [Mirjams] man; genom henne föddes Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus). [I grekiskan är Josef i bestämd form för att ge betoning. Maria är den grekiska formen av det arameiska namnet Mariam, från hebreiska Mirjam. Här finns en fin koppling till det första förbundet och Mose som fick undervisningen och budorden av Gud. Den kvinna som utväljs att föda Messias, som fullkomnar Torah, heter Mirjam – samma namn som Mose syster! Det var hon som vakade över att Mose blev räddad till livet, se 2 Mos 2:4-10.]
Så här gick det till när Jesus den Smorde (Messias, Kristus) föddes: När hans mor Maria var (hade blivit) trolovad med Josef [dvs. då de äktenskapliga löftena redan avgetts], visade det sig – innan de kommit tillsammans [som man och hustru] – att hon (ordagrant: livmodern) var havande genom (utifrån) den helige Ande.
Hon ska föda en son och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa (rädda, hela, befria) sitt folk från deras synder." [Genom trolovningen hade äktenskapet redan formellt ingåtts. Ängeln uppmanar Josef att inte tveka att fullborda äktenskapet framöver. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av JHVH (Guds namn som troligtvis kan uttalas Jahve) och Hosea, som betyder "en som frälser". Namnet Jesus betyder bokstavligen: "JHVH är frälsning" eller "JHVH räddar".]
"Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man] ska bli havande (ordagrant: 'bära/ha i livmoder') och föda en son, och de ska ge honom namnet Emmanuel." [Jes 7:14] Vilket översatt [utifrån hebreiskans Immanuel] blir: "Gud med oss" (Gud är förenad och bor med oss).
men rörde henne inte (de hade inte äktenskapligt samliv), förrän hon hade fött en son. Han gav honom namnet Jesus.
[Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder "Herrens år" på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.] Nu när Jesus var född i Betlehem i Judéen på kung Herodes tid [han regerade 37-4 f.Kr.], kom visa män (astronomer) från öst (länderna där solen går upp) till Jerusalem.
Sedan kom Jesus från Galileen [ner] till Johannes [Döparen] för att bli döpt av honom i Jordan [floden].
Jesus svarade honom: "Låt det ske nu, för så ska vi uppfylla all rättfärdighet." Då lät Johannes det ske. [Dopet visar att Jesus är helgad, avskild till ett specifikt syfte, åt Gud. Genom dopet identifierar han sig med människans synd, fast han själv var syndfri. Detta offentliga dop bekräftar också Jesu officiella tjänst som startar nu.]
När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Plötsligt öppnade sig himlen och Johannes såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över Jesus.
Sedan [direkt efter att den helige Ande hade kommit över honom, se Matt 3:16] blev Jesus ledd av Anden upp i öknen [som ligger på högre höjd än Jordandalen där han befann sig] för att bli prövad (testad) av djävulen.
Jesus upplyste (gr. phemi) honom: "Det står också (även) skrivet [5 Mos 6:16]: Du ska inte pröva (fresta) Herren din Gud."
Då sade Jesus till honom: "Gå bort Satan, för det står skrivet [5 Mos 6:13]: Du ska tillbe Herren din Gud, bara honom ska du tjäna."
När Jesus fick höra att Johannes hade blivit fängslad, återvände han till Galileen. [Han gick till sin hemstad Nasaret, se Luk 4:14-31.]
Från och med nu började Jesus predika [och fortsatte på samma tema som Johannes Döparen, se Matt 3:2] och sade: "Omvänd er (förändra ert sätt att tänka, och agera), för himmelriket är nära." [Frasen "Från och med nu började Jesus" återfinns även i Matt 16:21 och markerar ett skifte i Jesu liv. Här i kapitel fyra startar hans publika tjänst. I kapitel 16 sker en vändpunkt och vandringen mot korset och uppståndelsen påbörjas.]
Medan han vandrade längs med Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon som [senare också] kallas Petrus och hans bror Andreas, fiska med ett kastnät i sjön. [Denna typ av cirkulära kastnät, med en radie på omkring sex meter, kastades ut från stranden eller från en båt. När nätet sjunkit snörptes det ihop undertill och fångade fisken.]
Jesus gick omkring i (runt i) hela Galileen. [På en gång fick de fyra första lärjungarna följa med Jesus på den första av tre längre resor i Galileen som omnämns i Bibeln.] Han undervisade i synagogorna. Han predikade evangeliet (det glada budskapet) om riket och helade alla slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och alla slags krämpor (tillfälliga sjukdomar) bland folket. [Ordet evangelium betyder glädjebud och segerbudskap. Ordet användes i den romerska världen om det glada budskapet kurirerna från fronten kom och läste upp i Rom efter stora segrar.]
När Jesus hade avslutat detta tal [hela Bergspredikan, Matt 5-7] häpnade folket över hans undervisning (de fick ett plötsligt uppvaknande, hela deras tidigare begreppsvärld utmanades),
Då räckte Jesus ut handen och rörde vid honom och sade: "Det vill jag (det önskar jag av hela mitt hjärta). Bli fri (ren)." På en gång blev han fri (renad) från sin spetälska.
Jesus sade till honom: "Se till att du inte berättar detta för någon, men gå och visa upp dig för prästen och frambär den offergåva som Mose har föreskrivit [för ditt helande, se 3 Mos 14:1-32], som ett vittnesbörd för dem." [Detta är det första av flera tillfällen där Jesus uppmanar den som blivit helad att inte berätta detta, se Matt 9:30; 12:16; 16:20; 17:9. Här är troligtvis anledningen att mannen ska följa lagen. En annan orsak är att uppmärksamheten kring undren skulle leda till att folket ville göra Jesus till kung med våld, se Joh 6:15. Det sker vid flera tillfällen och tvingar honom att dra sig undan till öde platser, se Matt 12:15; 15:21.]
[I Lukas längre beskrivning av samma händelse, som använder 186 ord jämfört med Matteus 124 ord, framgår att officeren inte direkt talar med Jesus utan använder sig av budbärare, se Luk 7:1-10. Matteus förenklar på samma sätt som vi gör än i dag, då vi säger att en högt uppsatt person för samtal med någon, utan att nämna de sändebud och tolkar som är närvarande.] När Jesus var på väg in i Kapernaum, kom en romersk officer (centurion, ledare för åttio soldater) fram till honom och bad om hjälp:
Jesus sade till honom: "Jag kommer och helar honom."
När Jesus hörde detta förundrades han (Jesus blir förvånad och överraskad) och sade till dem som följde honom: "Jag säger er sanningen (sannerligen, amen), jag har inte sett en sådan stor tro i hela Israel.
Jesus sade till den romerska officeren: "Gå, det ska bli som du tror." I samma ögonblick blev hans tjänare helt frisk (fri, botad).
[Följande händelse utspelar sig en lördag, efter gudstjänsten i synagogan, se Mark 1:29. Jesus hade sin bas i Petrus hus i Kapernaum under sin verksamma tid i Galileen. I huset bodde även Petrus fru, hans svärmor, hans bror Andreas. Petrus hustru följde med på hans senare resor, se 1 Kor 9:5.] När Jesus kom in i Petrus hus, fick han se Petrus svärmor ligga till sängs med hög feber.
Jesus såg att en stor skara människor hade samlats omkring honom och han gav order om att fara över till andra sidan [av sjön].
Då svarade Jesus honom: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot." [Jesus hade ett hem i Kapernaum, även om det inte var hans eget. På ett djupare plan handlar det om att vårt egentliga medborgarskap inte är här på jorden utan i himlen, se Fil 3:20.]
Då svarade Jesus honom: "Följ mig och låt de döda [de som fortfarande lever, men är andligt döda i sin synd] begrava de döda [de som har dött fysiskt och är på väg att begravas]." [Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista. Det är ytterst osannolikt att den här mannen skulle lämna familjen de få timmarna innan hans far var begravd eller ens samma vecka för att lyssna på Jesus, se vers 18. Händelsen inträffar i stället någon gång efter den första begravningen. Vad mannen egentligen säger är att han ber om uppskov på kanske upp till elva månader innan han tänker följa Jesus. Genom att upprepa samma ord, "död", en s.k. antanaclasis, så betonar Jesus att den som är andligt död är lika död som den som är fysiskt död. Utan frälsning är det ofrånkomligt att den andliga döden följs av fysisk död, medan den som är levande i sin ande har ett liv även efter den fysiska döden.]
Plötsligt vrålade (skrek) de: "Vad har vi med dig att göra, du Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss i förtid?"
Då gick hela staden ut för att möta Jesus, och så fort de fick se honom bad de honom att han skulle lämna deras område. [Markus beskriver händelsen med fler detaljer, se Mark 5:1-20. Där antyds även orsaken till varför man ville att Jesus lämnade dem, se Mark 5:16. Värdet på svinen var någonstans kring sju årslöner. Ägarna brydde sig mer om den ekonomiska förlusten än att plågade människor blivit helade. Huvudpoängen är att Jesus har auktoritet över hela andevärlden, över Satan, över demoner, och alla och allt som de kontrollerar. Att han drev ut de här demonerna visar den auktoriteten, och var en föraning om den slutgiltiga domen av dessa onda andar.]
Just då förde de [fyra män] en lam man på en bår (bädd) till honom [och firade ner honom i huset, se Mark 2:3-4; Luk 5:17-19]. När Jesus såg deras [den sjuke mannens och hans fyra vänners] tro, sade han till den lame: "Var vid gott mod (var glad och frimodig), mitt barn! Dina synder är förlåtna."
Jesus såg (visste) vad de tänkte och sade: "Varför bär ni onda tankar i era hjärtan?
[Matteus, evangeliets författare, beskriver nu sitt eget personliga möte med Jesus.] Jesus gick vidare [från huset i Kapernaum efter helandet av den lame mannen], och fick se en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: "Följ mig", och Matteus steg upp och följde honom. [Matteus är ursprungligen ett hebreiskt namn, "Matityahu", som betyder "Guds gåva". Han kallas också Levi som troligen är hans familjenamn, se Mark 2:14; Luk 5:27. Tullstationen låg vid utkanten av staden, antingen vid handelsvägen "Via Maris" som gick från Damaskus till Medelhavet, eller vid Galileiska sjön där skepp som skulle förtullas anlände från territorier utanför Herodes Antipas styre. I sin glädje över frälsningen anordnade han en stor fest i sitt hem, se Luk 5:29. När Matteus själv beskriver detta tar han inte med de storslagna detaljerna utan bara att Jesus var på middag i hans hus.]
När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare (publikaner) och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar.
När Jesus hörde det sade han: "Det är inte de friska (starka) som behöver läkare utan de sjuka (svaga).
Jesus svarade dem: "Inte kan väl brudgummens vänner (söner) sörja så länge brudgummen är hos dem? Men det ska komma en tid (dagar) när brudgummen tas ifrån dem, och då ska de fasta. [Brudgummen var en vanlig judisk metafor för Gud. Jesus identifierar sig själv som brudgummen som är med dem, precis vad namnet Emanuel betyder, se Matt 1:23.]
Jesus steg upp och gick med honom och hans lärjungar följde också med.
Jesus vände sig om och när han fick syn på henne sade han: "Var vid gott mod (var glad och frimodig) min dotter. Din tro har gjort dig frisk." På en gång var kvinnan frisk (frälst, räddad, befriad, trygg, bevarad). [Frasen "var vid gott mod" säger Jesus även till den lame mannen, se Matt 9:2. Detta är enda tillfället i evangelierna där Jesus tilltalar någon "dotter". De kärleksfulla orden lugnar kvinnans rädsla som beskrivs mer detaljerat i Mark 5:33.]
När Jesus kom fram till föreståndarens hus och såg flöjtspelarna och folkskaran som höll dödsklagan [ett högljutt tumult, människor hade samlats i huset och på yttergården av medkänsla, men också bara för att ta del av mat och dryck],
När Jesus fortsatte därifrån [från synagogföreståndaren Jairus hus] följde två blinda efter och ropade: "Förbarma dig över oss, Davids son."
När han kom till huset [Petrus hus i Kapernaum där han bodde] kom de blinda männen fram till honom. Jesus frågade dem: "Tror ni att jag kan göra detta?" De svarade: "Ja, Herre."
Deras ögon öppnades. Jesus sade strängt till dem: "Se till att ingen får veta detta."
Jesus gick omkring i alla städer och byar. [Det grekiska ordet för stad är polis, och beskriver en stad med mur, till skillnad från byarna runtomkring utan någon befästning. Jesus gick inte bara till de stora städerna utan också till de mindre platserna i Galileen.] Han undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och alla slags krämpor (tillfälliga sjukdomar).
[Den följande undervisningen som Jesus ger sina lärjungar, vers 5-42, är det andra av de fem tal som Matteus återger.] Jesus sände ut (gr. apostello) dessa tolv och befallde dem: "Gå inte in på hedningarnas vägar [område] eller in i någon samarisk stad.
När Jesus hade avslutat befallningarna (gett de detaljerade instruktionerna) [till de tolv apostlarna], gick han vidare därifrån [antagligen ut från Kapernaum] för att undervisa och förkunna i deras städer [i Galileen]. [Vart gick Jesus? Troligt är att han följde efter de tolv på liknande sätt som när han sände ut de sjuttiotvå, se Luk 10:1. När apostlarna var klara återvände de till Kapernaum och berättade för Jesus allt de hade gjort och lärt, se Mark 6:30. Matteus grupperar inte alla händelser kronologiskt utan mer tematiskt.]
Jesus svarade dem: "Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:
[Folket som hört Johannes fråga, se vers 2-3, kanske började ifrågasätta Johannes tjänst och allt han predikat, se Matt 3. Det kan ha föranlett att Jesus nu bekräftar Johannes profetiska tjänst och talar väl om honom.] Medan de gick därifrån började Jesus tala till folket om Johannes: "Vilken typ av högtidligt skådespel förväntade ni er att få se i öknen? Ett strå som vajar för vinden?
[Som svar på det växande motståndet brister Jesus ut i bön att lärjungaskapet är det enda som släcker människans törst och längtan.] I den stunden började Jesus tala (svarade han) och sade: "Jag tackar (prisar, bekänner öppet) dig, Fader, Herre över himmel och jord, eftersom du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som spädbarn (okunniga, hjälplösa, som inte kan tala än).
Vid den tiden [någon gång då Jesus verkade i Galileen] gick Jesus genom sädesfälten på en av sabbatsdagarna. [Sabbat är i plural. Det kan syfta på den vanliga veckosabbaten, fredag kväll till lördag kväll, eller någon av de högsabbater som inleder och avslutar högtiderna. Denna händelse inträffar troligen på väg till en samling i synagogan en lördagsmorgon eller under någon av helgdagarna kring veckohögtiden Shavuot, eftersom det var skördetid, se 3 Mos 23:21.] Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta.
Jesus som visste om detta [deras intentioner att röja honom ur vägen] drog sig undan därifrån. Många följde honom, och han botade alla. [Det grekiska ordet för bota är therapeuo, vilket beskriver en gradvis förbättring som leder till fullständigt helande.]
Men Jesus förstod deras tankar och sade till dem: Ett splittrat rike kan inte bestå"Ett rike som är splittrat (på grund av inre stridigheter) blir ödelagt, och ingen stad eller hus (familj) som är i strid med sig själv kan bestå.
Samma dag gick Jesus ut från huset [Petrus hus i Kapernaum] och satte sig vid sjön.
Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, han talade inte till dem utan att använda en liknelse.
Sedan lät han folket gå och gick in i huset [antagligen Petrus hus där Jesus bodde då han verkade i Galileen]. Förklaringen till liknelsen om vetet och ogräsetHans lärjungar kom till honom och sade: "Förklara för oss liknelsen om ogräset i åkern."
"Har ni förstått allt detta [alla dessa liknelser om himmelriket i kapitel 13]?" De svarade honom: "Ja, Herre."
När Jesus hade avslutat dessa liknelser [i kapitel 13], lämnade han platsen. [Jesus befann sig vid norra stranden av Galileiska sjön, inte så långt från Kapernaum där han bodde i Petrus hus.]
De tog anstöt (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten). Jesus sade till dem: "En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus)."
Vid samma tid fick tetrarken Herodes höra talas om Jesus. [Herodes Antipas var en av Herodes den stores tre söner. Han regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade.]
Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt.
När Jesus hörde detta [nyheten om Johannes Döparens brutala död och att Herodes Antipas trodde Jesus var den uppståndne Johannes], for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut från Kapernaum längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.] Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida].
När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han en stor folkskara. Han blev djupt rörd av medömkan över dem och botade dem som var sjuka.
Jesus svarade: "De behöver inte gå bort, ni kan ge dem att äta."
På en gång uppmanade han bestämt (var han tvungen att övertyga och nästan tvinga) lärjungarna att kliva i skeppet (större båt) och åka före honom till andra sidan, medan han skickade hem folket.
Strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex) kom Jesus till dem, gående på sjön. [Job 9:8]
Men på en gång började Jesus tala med dem och sade: "Ta det lugnt (var vid gott mod), Jag Är (det är jag). Var inte rädda." [Frasen "Jag Är" är densamma som Gud använder när han uppenbarar sig för Mose, se 2 Mos 3:14.]
Han sade: "Kom!" Petrus steg ur båten och började gå på vattnet, och kom emot Jesus.
På en gång sträckte Jesus ut sin hand, tog tag i honom och sade: "Vilken kortvarig (liten) tro du har, varför tvivlade du (höll du på att tappa tron, drogs du åt två håll)?" [Det uttalandet kan tyckas märkligt. Jämfört med de andra lärjungarna som satt kvar i båten hade ju Petrus stor tro! Ordet oligos kan betyda liten, men även kortvarig i tid. Det sammansatta ordet oligo-pistis beskriver Petrus tro som är liten eller snarare kortvarig. Problemet som Jesus adresserar är Petrus instabila tro som har höga toppar och djupa dalar. Först tror han Jesus är ett spöke, sedan går han på vattnet för att på nytt tvivla och börja sjunka. Ordet för tvivla här är edistasas, det används bara här och i Matt 28:17.]
Sedan kom fariséer och skriftlärda från Jerusalem [där den högsta religiösa eliten var samlad i Sanhedrin] fram till Jesus och sade:
Jesus sade: "Är ni också [indoktrinerade i samma tänkesätt som fariséerna och] utan förstånd (oförmögna att dra egna slutsatser)? [Jesus uppmanar sina lärjungar att använda sitt intellekt.]
Jesus gick ut därifrån [från staden Kapernaum, i Galileen, där han bodde under sin verksamma period] och drog sig undan till området kring Tyros och Sidon. [Två kuststäder längs med Medelhavet som låg i Fenikien, nuvarande Libanon, cirka 8 mil nordväst från Kapernaum.]
Då svarade Jesus henne: "O kvinna, din tro (uthållighet, tillit) är stor. Låt det du vill ske." [Kvinnan upprepar sin önskan om hjälp och knäböjer inför Jesus. Det finns två olika ord för hund på grekiska. Här i vers 26-27 används inte det vanliga ordet för en vildhund, gr. kyon, se Matt 7:6, utan en diminutiv form kynarion, som beskriver en mindre, tam familjehund. Det blir även tydligt i beskrivningen att de finns i hemmet och äter under barnens bord. Det hebreiska ordet för hund är kelev, som ordagrant betyder "som ett hjärta" och trofast. Jesus har jämfört judarna med förlorade får och små barn, se vers 24 och 26. Jesus jämför inte kvinnan med en oren vildhund, vilket annars var ett vanligt skällsord, och skulle vara väldigt nedsättande. Trots detta krävs ändå en stor tro och en ödmjuk inställning från kvinnans sida för att godta att bli liknad vid familjens hund, som har lägre rang än barnen. Jesu uttalande är crescendot och höjdpunkten i detta stycke. Det förstärks också genom ett kiastiskt mönster kring uttrycken stor/liten tro som har sitt centrum här: Matt 14:31 "Vilken liten/kortvarig tro du har" – riktat till lärjungen Petrus.   Matt 15:28 "O kvinna, din tro är stor" – riktat till en icke-jude och kvinna! Matt 16:8 "Vilken liten/kortvarig tro ni har" – riktat till lärjungarna.] I samma ögonblick blev hennes dotter helad (botad).
Jesus lämnade den platsen [Tyros och Sidon, se vers 21, och rörde sig österut via Dekapolis, se Mark 7:21]. Han gick längs med [östra sidan av] Galileiska sjön och sedan upp på ett berg [en bergssluttning] där han satte sig.
Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig lama, blinda, krymplingar, stumma och många andra som man lade ner vid hans fötter (i snabb följd) och han botade dem.
[Detta är det andra brödundret som omnämns i Bibeln; tidigare på våren hade Jesus gjort ett brödunder för 5 000 judar på västra sidan av Galileiska sjön, se Matt 14:13-21. Nu är Jesus på den östra sidan av Galileiska sjön efter en tur utanför de judiska områdena med start vid Tyros och Sidon och sedan tillbaka via Dekapolis, se Mark 7:31. Många hade kommit ut från städer och byar och följde med Jesus och det är nu redan tredje dagen. Man hade troligtvis med sig lite mat för en dag eller så, men var mer upptagna med att bli botade och höra Jesu undervisning än att tänka på sina vardagliga behov. Det har gått några veckor sedan det förra brödundret som skedde vid påsktiden då gräset var grönt efter regnen, se Joh 6:10. Vid den här tiden är det mesta gräset bortbränt och temperaturen en bit över trettio grader på dagen, och Jesus bryr sig om människornas välbefinnande så att de ska orka vandringen hem i värmen.] Då kallade Jesus till sig sina lärjungar och sade: "Jag känner medlidande över folket, för de har nu redan varit med mig i tre dagar (stannat kvar; de är fortsatt hos mig) och de har inget [kvar] som de kan äta och jag vill inte skicka iväg dem hungriga för de kan bli [alldeles] uttröttade [och kollapsa] på vägen [hem]."
Jesus frågade dem: "Hur många bröd har ni?" De svarade: "Sju, och några små fiskar."
Jesus sade till dem: "Var på er vakt (se upp) för fariséernas och saddukéernas surdeg." [Surdeg är en bröddeg som innehåller jäst och mjölksyrabakterier. Man använde oftast inte färsk jäst utan tog ett stycke jäst deg, som man sparat från förra baket, och knådade in det i den nya degen som sedan ställdes att jäsa. På samma sätt som surdegen påverkar hela degen, påverkar falska läror hela församlingen, se 1 Kor 5:8.]
Jesus märkte vad de pratade om och sade: "Varför diskuterar ni att ni inte har något [fysiskt] bröd? Vilken kortvarig (liten) tro ni har!
Jesus kom till området kring Caesarea Filippi. [Ett hedniskt område norr om Galileen. Här finns ett av källflödena för Jordanfloden, med utsikt över en brant klippvägg med grottor där bl.a. avguden Pan tillbads. Den största grottan kallades i folkmun helvetets port och ansågs vara en portal till dödsriket.] Jesus frågade sina lärjungar: "Vem säger folket att Människosonen är?"
Då svarade Jesus honom: "Salig (lycklig, välsignad) är du, Simon, Jonas son. Kött och blod (någon människa) har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.
Sedan gav han en strikt order till lärjungarna att inte berätta för någon att han var Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
[Denna händelse inträffar ett halvår före Jesu korsfästelse. Under de drygt två år som han har varit med lärjungarna har han bara nämnt om sin död tre gånger. Detta är den fjärde, men nu börjar han undervisa dem om detta mer ofta och tar upp det ytterligare elva gånger.] Från och med nu började Jesus berätta hur han måste gå till Jerusalem och utstå mycket lidande genom översteprästerna och de skriftlärda [dvs. rådet, Sanhedrin i Jerusalem, som bestod av överstepräster, skriftlärda och folkets äldste] och hur han skulle bli dödad, men uppstå på den tredje dagen.
Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Om någon vill komma efter mig (följa, gå bakom mig) ska han förneka (helt tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda] och ta upp sitt kors och följa mig [vandra med mig på vägen – bli min lärjunge]. [Jesus hade tidigare talat om att 'ta upp sitt kors' bildligt talat, se Matt 10:38. Nu blir orden än mer verkliga för lärjungarna, se Matt 16:21; 20:20-23.]
Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes upp på ett högt berg där de kunde vara för sig själva (i enskildhet). [Enligt tradition är det berget Tabor, men det är mer troligt att det är berget Hermon i närheten av Caesarea Filippi, som är den senaste platsen som Jesus besökte, se Matt 16:13. Det är troligt att Matteus knyter an till hur Mose gick upp på berget Sinai och efter sex dagar fick se Gud, se 2 Mos 24:15. Jesus är den andre Mose som det talas om i 5 Mos 18:15 och den som fullbordar Moses kallelse.]
Då började Petrus tala, och sade till Jesus: "Det är underbart (gott, ärofyllt) att få vara här! Om du vill så ska jag göra tre hyddor. En åt dig, en åt Mose och en åt Elia." [I Luk 9:33 står det också att "Petrus inte visste vad han sade." Det är möjligt att han anknyter till Lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40-42.]
Men Jesus kom och rörde vid dem och sade: "Stå upp och var inte rädda."
När de lyfte upp sina ögon, såg de ingen förutom Jesus. [Genom hela Bibeln har viktiga händelser skett på berg. På berget Moria blir Abraham ledd att offra Isak, som är en bild på Jesus. Mose får undervisningen och buden på berget Sinai och Elia offrar till Gud på berget Karmel, osv. På detta berg såg nu lärjungarna hur Jesus samtalade med Mose och Elia som representerar Torah och profeterna. Att det är ett samtal, visar på den harmoni som finns mellan det Gamla och det Nya förbundet. Till sist ser lärjungarna bara Jesus; en tydlig bild på att Jesus är den som fullkomnar undervisningen och profeterna, se Matt 5:17.]
Medan de var på väg ner från berget befallde Jesus dem: "Berätta inte för någon om det ni har sett förrän Människosonen har uppstått från de döda."
Han svarade [och bekräftade deras doktrin som baseras på Mal 4:5]: "Elia ska komma och återställa allt.
Då svarade Jesus [och riktar sig till folkskaran och lärjungarna]: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?" [Han vänder sig nu till pojkens far och säger:] "För hit honom till mig."
Jesus tillrättavisade demonen, och den for ut ur honom, och pojken var botad i det ögonblicket.
Senare kom lärjungarna enskilt till Jesus (för att samtala privat med honom) och frågade: "Varför kunde inte vi driva ut demonen?"
Han svarade: "På grund av er otro. Sannerligen säger jag er (jag säger sanningen till er), om ni har tro som ett senapskorn [det minsta av alla frön, se Matt 13:32] kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er." [Jesus illustrerar nu sin undervisning genom att använda berget, som de står vid foten av, som en bild på långt större och omöjliga problem och svårigheter än att driva ut en demon. Det är inte storleken på tron som är avgörande, utan inställningen, viljan att tro till skillnad från apati och ovilja. I parallellstället i Mark 9:24 ber pojkens far en enkel bön: "Herre, jag tror! Hjälp min otro." Tro som ett senapskorn är en ihållande tro, den fortsätter att växa och ger inte upp och den får näring av Guds ord och bön.]
När de var samlade igen i Galileen [tillbaka i närheten av Kapernaum, se vers 24] sade Jesus till dem: "Människosonen ska överlämnas i människors händer,
Han svarade: "Jo." När Petrus var hemma igen frågade Jesus innan han hunnit säga något: "Vad tror du, Simon? Kräver de jordiska kungarna tull och skatt av sina söner eller av andra?"
Petrus svarade: "Av andra." Jesus sade till Petrus: "Sönerna går alltså fria.
[Detta är det fjärde av Jesu fem tal som Matteus har med i sitt evangelium.] Ungefär samtidigt [som Jesus har pratat med Petrus om att de ska betala tempelskatten på ett övernaturligt sätt, se Matt 17:25-27] kom [de andra] lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är alltså störst (har högsta rang; är viktigast) [i jämförelse med andra] i himmelriket (himlarnas kungarike)?" [Utifrån parallellstället i Mark 9:33 frågar Jesus dem vad de pratat om på vägen. Svaret dröjer men till sist erkänner de förläget att de diskuterat vem som var störst. Den här gången gällde det särskilt Petrus ställning i förhållande till de andra lärjungarna. Den inbördes rangordningen var ett återkommande samtalsämne. Det tas upp igen i Matt 20:20-28 och precis innan Jesu död i Luk 22:24. Hela stycket från vers 2 fram till 18 är Jesu svar på frågan vem som är störst. Den störste i himmelriket är som ett svagt och sårbart litet barn som behöver Faderns beskydd.]
Då kallade han [Jesus] till sig ett litet barn ställde det mitt ibland dem
Jesus svarade honom: "Jag säger dig, inte upp till sju gånger, utan sjuttio-sju gånger." [Uttrycket "sjuttio-sju" kan motsvara talet 490 eller 77. Oavsett hur man översätter står båda talen för en obegränsad förlåtelse!] [Talet "sju", som Petrus nämner, och Jesu svar "sjuttio-sju" för tankarna till Första Moseboken där båda dessa tal omnämns i berättelsen om brodermördaren Kain. Hans ättling Lamek hade ärvt Kains benägenhet till våld och var dessutom också skrytsam och drevs av hämndlystnad. Om någon skadade honom skulle han hämnas "sjuttio-sju" gånger, se 1 Mos 4:15, 23-24. En kristen ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lamek var att hämnas. På samma sätt som Lamek ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet. Talet 490 ger även associationer till jubelåret. Förlåtelsen ska vara som ett enda stort jubelår där allt startar om på nytt! Det finns tre sabbater i Moseböckerna: vilodagen, viloåret och jubelåret. Var sjunde dag ska människan vila från sitt arbete. Vart sjunde år ska marken vila, se 3 Mos 25:4-5. Båda dessa sabbater var temporära, men vart 49:e år, efter sju sabbatsår, är det jubelår. Då vilar jorden, slavar friges, alla återfår sina egendomar och alla skulder avskrivs, se 3 Mos 25:10-16. Tio gånger fyrtionio talar om en obegränsad förlåtelse.]
När Jesus hade avslutat detta tal [om förlåtelse, se föregående kapitel] bröt han upp från Galileen och kom in i Judéen från andra [östra] sidan Jordan.
Då sade Jesus: "Låt barnen vara och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de."
Han frågade: "Vilka?" Jesus svarade: "Du ska inte mörda [2 Mos 20:13], du ska inte begå äktenskapsbrott [2 Mos 20:14], du ska inte stjäla [2 Mos 20:15], du ska inte vittna falskt (ljuga i rättssalen) [2 Mos 20:16],
Jesus svarade: "Vill du vara fullkomlig [och verkligen älska din nästa som dig själv som mannen hävdade att han gjorde, se vers 19], gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." [För en sådan yttre handling skulle det behövas en inre förvandling. Jesus visste var mannens hjärta och skatt fanns: i hans rikedom, se Matt 6:21.]
Då sade Jesus till sina lärjungar: "Sannerligen säger jag er (jag säger er sanningen), det är svårt för en rik människa att komma in i himmelriket.
Men Jesus såg på dem och sade sedan: "För (nära intill) människor är detta omöjligt, men för (nära intill) Gud [tillsammans med honom] är allt möjligt."
Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen. När allt återskapas (föds på nytt) ska Människosonen sitta (ner) på sin tron av härlighet (ära, pris). Och då ska ni som har följt mig, sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.
[Jesus och lärjungarna befinner sig i Jordandalen, i närheten av Jeriko, se vers 29. Jesus förutsäger nu på nytt sin död och uppståndelse. Han började tala mer öppet om detta, se Matt 16:21; 17:22. Tematiskt hör detta ihop med hur "de sista ska bli de första, och de första ska bli de sista". Jesus, den förstfödde över skapelsen, se Kol 1:15, skulle bli behandlad som den lägsta av alla förbrytare och korsfästas, men sedan uppstå och bli över alla andra namn, se Fil 2:5-11.] När Jesus var på väg upp till Jerusalem, tog han de tolv lärjungarna avsides (för att tala enskilt med dem). Där längs med vägen [medan de vandrade framåt] sade han till dem:
Jesus svarade [och riktade sig nu främst till Jakob och Johannes]: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag ska dricka?" De svarade: "Ja, det kan vi."
Jesus kallade till sig dem [allihop] och sade: "Ni vet att härskarna över hednafolken är herrar (utövar ett förtryckande herravälde), och de högt uppsatta (mäktiga) använder sin makt för att förtrycka dem (de styr som tyranner över folken).
Där [mellan den gamla staden Jeriko och det nya romerska Jeriko] satt två blinda vid vägkanten, och när de fick höra att Jesus gick förbi ropade de: "Herre, Davids son, förbarma dig över oss!"
Då stannade Jesus och kallade till sig dem och frågade: "Vad vill ni att jag ska göra för er?"
Då fylldes Jesus av medlidande med dem och rörde vid deras ögon och på en gång kunde de se, och de följde honom.
[Denna händelse inleder den sista veckan av Jesu verksamma tjänst. Det var vår och alla judar vallfärdade till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Detta gjorde även Jesus och lärjungarna. På vägen dit hade de passerat området Pereen öster om Jordanfloden, för att sedan komma till staden Jeriko. De hade vandrat upp den sista sträckan mot Jerusalem och var nu i byn Betfage, som ordagrant betyder "fikonhuset".] När de [Jesus, lärjungarna och följet med alla som var på väg för att fira påskhögtiden] närmade sig Jerusalem och kom till [byn] Betfage vid Olivberget, skickade Jesus i väg två lärjungar
Då gick lärjungarna och gjorde som Jesus hade befallt dem.
Folket svarade: "Detta är profeten Jesus, från Nasaret i Galileen."
[Det var redan sent när Jesus red in i Jerusalem, så han ser på allt som pågår där och lämnar Jerusalem för att övernatta i Betania där han tillbringar nätterna, se Mark 11:11-12. Matteus i sin mer tematiska framställning tar inte med detta här utan går vidare på huvudtemat att Jesus kommer in i templet. Detta fullbordar också Mal 3:1 där Herren plötsligt kommer till sitt tempel. Jesus börjar också fullborda Sak 14:21 där det står att det inte ska vara någon "köpman" i templet.] Jesus gick till templet [nästa dag] och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor.
och sade till honom: "Hör du vad de säger?" Jesus svarade: "Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?" [Ps 8:3]
Jesus svarade: "Jag säger er sanningen (sannerligen, amen), om ni har tro och inte tvivlar, ska ni inte bara göra det som skedde med fikonträdet, utan ni ska också kunna säga till detta berg [och Jesus tar nu som exempel Olivberget där de befinner sig]: 'Upp med dig och kasta dig i havet [Medelhavet]', och det skulle ske.
Jesus svarade: "Jag har också en fråga till er, och om ni svarar på den ska jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta.
Därför svarade de: "Vi vet inte." [De judiska ledarna var fast i ett dilemma som de själva skapat. De frågar dock inte "Vad är sant?" eller "Vad är rätt?" utan "Vad är säkrast för oss?" Att inte ta ställning är den väg hycklare och de som bara följer den rådande opinionen ofta tar. Så gjorde varken Jesus eller Johannes, se Mark 12:14; Matt 11:7-10. Jesus vägrar spela med i deras spel.] Jesus sade till dem: "Då säger inte heller jag till er vad jag har för fullmakt att göra detta."
Vem av dessa två gjorde faderns vilja?" [Det är anmärkningsvärt att den andra sonen säger "herre" och inte "far". Det är en anspelning på översteprästernas felaktiga inställning till Gud. I stället för ett barns kärlek och nära relation till fadern var de fulla av insmickrande falsk underdånighet.]De svarade: "Den första." Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen, tullindrivare och prostituerade ska komma in i Guds rike före er.
Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i Skrifterna [Ps 118:22-23]: Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. [Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter.]
[Det här är den tredje liknelsen som Jesus ger som svar på det religiösa ledarskapets frågor när han undervisade i templet under den sista påskveckan, se Matt 21:23-46. I de tidigare två liknelserna konfronterade Jesus de religiösa ledarna med att de inte hade varit trogna sitt uppdrag. Här, i den sista liknelsen, visar Jesus dem att de dessutom kommer att förlora privilegiet att få tjäna i Guds rike.] Jesus talade igen till dem med liknelser och sade:
Jesus kände (märkte, kände igen) deras ondska (fula intentioner) och sade: "Ni skenheliga (som låtsas att ni vill ha svar), varför försöker ni sätta dit mig? [Om Jesus svarade "ja" skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett "nej" skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]
Jesus svarade dem: "Ni har fel (har vandrat bort från sanningen) eftersom ni varken förstår (känner till) Skrifterna eller Guds kraft.
Då svarade han honom: " 'Du ska [osjälviskt och utgivande] älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia).'[Citatet är från 5 Mos 6:5. Budet involverar hela personen. Hebreiskan avslutar med det sammansatta ordet för "din kraft", vilket också kan betyda ditt överflödiga och ditt passionerade. Matteus och Lukas översätter med ordet förstånd, se Luk 10:27. Markus använder två ord: förstånd och kraft, se Mark 12:30, 33.]
[Innan fariséerna hann gå undan, efter tre försök att snärja Jesus med frågor, tar Jesus initiativet och tar upp själva kärnfrågan: Vem är Messias? Kristus är den grekiska transkriberingen av hebreiskans Messias, som betyder "den Smorde".] Medan fariséerna var samlade där ställde Jesus en fråga till dem,
Sedan talade Jesus till folkskarorna och till sina lärjungar och sade:
[Detta är det femte och sista av de fem tal som Matteus har med i sitt evangelium, se Matt 5-7; 10; 13; 18.] När Jesus lämnade templet [tempelområdet] och var på väg därifrån, kom hans lär­jungar fram och pekade på (ville få honom att beundra) tempelbyggnaderna [arkitekturen och storheten i byggnaderna].
Han svarade: "Ja, ni ser allt detta, eller hur? Men jag säger er sanningen, här ska inte en sten lämnas kvar på den andra, allt ska bli nedrivet." [Jesus förutsäger templets förstörelse, som inträffar 70 e.Kr.]
Jesus svarade dem: "Var ständigt på vakt (var försiktiga) så att ingen förleder er.
När Jesus hade avslutat sitt tal [svarat på frågorna om sista tiden, se Matt 24:4-25:46] sade han till sina lärjungar [där de satt på Olivberget på tisdagseftermiddagen]:
De planerade (rådgjorde tillsammans olika alternativ för) hur de skulle kunna gripa Jesus i hemlighet och döda honom.
[Matteus anger inte exakt vilken dag Jesus smörjs. Det kan vara två dagar före påsken, se vers 2, eller före intåget till Jerusalem, se Joh 12:1-8. Det kan vara en frukost, tidig lunch eller kvällsmat, se Matt 22:4; Luk 14:12. Oavsett när så hör händelsen tematiskt hemma här för att beskriva hur Jesus förbereds för korset. Festen är hemma hos en man som hade lidit av spetälska som var en svår hudsjukdom. Det är uppenbart att han inte längre var sjuk för i så fall skulle inte någon jude kunnat vara i samma rum utan att bli ceremoniellt oren. Det är troligt att det var Jesus som helat honom. Simon var ett mycket vanligt namn på Jesu tid och denne Simon omnämns inte någon annanstans i Bibeln. I Betania bodde också syskonen Marta, Maria och Lasarus.] Sedan var Jesus i Betania, i Simon den spetälskes hus.
Men Jesus visste [vad lärjungarna hade sagt till varandra och direkt till kvinnan] och sade till dem: "Varför besvärar (trakasserar, skuldbelägger) ni kvinnan? Hon har gjort en god (ärofull, vacker) gärning mot mig.
Nu, före (den första) [högtidsdagen i] det osyrade brödets högtid [då man bakade bröd utan jäst för att påminna om uttåget ur Egypten], kom lärjungarna till Jesus och frågade: "Var vill du att vi ska förbereda så att du kan äta påskmåltiden (pesach)?"
Lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt och förberedde påskmåltiden. [Det finns olika syn på om detta är en traditionell judisk Sedermåltid som åts kvällen den 15 Nisan, eller en måltid kvällen innan. Johannes skriver att det sker "innan", se Joh 13:1. Lärjungarna tror också att Judas ska gå ut och handla något inför högtiden, se Joh 13:29. Matteus använder grekiska ordet protos i vers 17 som kan betyda "före" högtiden eller på "den första" dagen på högtiden. Se även 1 Kor 5:7 där Jesus "är påskalammet".]
Medan de åt, tog Jesus ett bröd och när han hade välsignat det, bröt han det och gav det till lärjungarna och sade: "Ta emot, ät, detta är min kropp!"
[medan de vandrade ut från Jerusalem via Kidrondalen mot Getsemane] sade Jesus till dem: "Denna natt ska ni alla komma på fall (ta anstöt, överge mig) för min skull, för det står skrivet: Jag ska slå (dräpa) herden, och fåren i hjorden ska skingras. [Jesus citerar fritt från Sak 13:7.]
Jesus sade till honom: "Jag säger sanningen till dig, i natt innan en [enda] tupp har galt kommer du att ha förnekat mig tre gånger."
[Getsemane, som ordagrant betyder olivpress, var en muromgärdad olivodling vid foten av Olivberget. Platsen, med en eller flera olivpressar, var välkänd för Jesus och hans lärjungar. Kanske kände de även ägaren. Det är ingen tillfällighet att det just är på denna plats – där oliver pressas och krossas – som Jesus prövas och pressas till det yttersta.] Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Han sade till [åtta av] sina lärjungar: "Sitt kvar här [vid ingången till trädgården], medan jag går dit bort och ber."
På en gång gick Judas fram till Jesus, och sade: "Var hälsad (med glädje), rabbi (min lärare)", och kysste honom intensivt.
Jesus sade till honom: "Min kamrat, du är här av en anledning ..." [Meningen är inte fullständig, det är en "aposiopesis". I stället för att skriva "du är här av en anledning – gör vad du ska göra" eller "gör det inte" förstärks bilden för läsaren. Det kan också vara ett sätt att visa på att samtalet avbryts och man kommer fram för att gripa Jesus. Här används inte heller det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes också inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är Matt 20:13 och Matt 22:12. I båda dessa verser visar det sig att den andra parten har onda intentioner.] Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom.
En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd. Han gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. [Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen inte på örat utan halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Läkaren Lukas beskriver också hur han helas av Jesus, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som nämner namnen på de inblandade, kan bero på att han skriver sitt evangelium när Petrus redan är död. De övriga evangelieförfattarna måste vara försiktigare. De vill inte utlämna Petrus namn eftersom det kunde få juridiska följder för honom.]
Då sade Jesus till honom: "Lägg tillbaka ditt svärd. Alla som drar svärd ska dödas med svärd.
I samma stund sade Jesus till folkskaran: "Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig.
[Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se vers 3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse, bara om vittnen kom och begärde att få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom och man behövde även vittnesmål mot Jesus.] De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kaifas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats.
Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden,
Men Jesus var tyst [Jes 53:7]. Översteprästen sade: "Jag uppmanar dig under ed inför den levande Gudens namn, säg oss om du är den Smorde (Messias), Guds Son."
Jesus svarade: "Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta ska ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens skyar."
[Matteus målar upp två händelser som sker parallellt. Samtidigt som Jesus förhörs inne i ett av rummen av de högsta judiska ledarna och bekänner sig som Guds Son, får Petrus några enkla frågor av en ringa tjänsteflicka, och han förnekar Jesus.] Petrus satt ute på gården [och värmde sig vid en eld tillsammans med husets tjänare och tempelvakter, se Joh 18:18]. En av tjänsteflickorna kom fram till honom och sade: "Du var också med Jesus från Galileen."
Han gick ut mot porten [huvudingången till Kaifas hus]. Där såg en annan kvinna honom, och hon sade till dem som stod där i närheten: "Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret."
Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt [i vers 34]: "Innan en [enda] tupp gal ska du ha förnekat mig tre gånger", och han gick ut och grät bittert.
Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. [För en dödsdom krävdes två rättegångar med en dags mellanrum, så detta var ett kort men nödvändigt möte.]
[Matteus återvänder nu i sin berättelse till Jesus som står inför Pontius Pilatus i Antoniaborgen precis norr om tempelområdet. Hans huvudsakliga mål med förhöret är att se om Jesus har brutit mot romersk lag, dvs. om han försökt erövra makten från kejsaren.] Jesus ställdes nu inför ståthållaren [Pilatus]. Ståthållaren frågade honom: "Du är alltså judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det (det är dina ord, inte mina)."
När folket nu var samlat frågade Pilatus: "Vem vill ni att jag ska frige, Jesus Barabbas eller Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus)?"
Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad.
Pilatus frågade dem: "Vad ska jag då göra med den Jesus som kallas den Smorde (Messias)?" Alla svarade: "Korsfäst honom!"
Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.
Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset (pretoriet) och samlade hela bataljonen [en romersk kohort som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom. [Pretoriet var det romerska namnet på officersbostaden och kasernen med kaserngården. Det fanns två romerska residens i Jerusalem, Antoniaborgen och Herodes palats. Pontius Pilatus bodde under sina besök i Antoniaborgen intill tempelområdet, och Herodes Antipas bodde i sitt palats i västra delen av staden under sina besök. Jesus blev förhörd av båda dessa som var fiender, men blev vänner denna dag, se Luk 23:12. Här syftas troligen på Antoniaborgen där Pontius Pilatus befann sig.]
Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd: "Detta är Jesus [från Nasaret], judarnas konung." [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.]
Omkring nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (lämnat mig hjälplös)?" [Jesus citerade från Ps 22:2 på sitt modersmål, arameiska. Upprepning av "Min Gud, min Gud" beskriver ett starkt känslomässigt engagemang. Eftersom denna strof är psalmens första mening så fungerar den även som en titel för hela psalmen. När Jesus uttalar dessa ord så bär detta associationer till hela innehållet. Inte bara ångesten i början av psalmen utan även vändpunkten i Ps 22:22 "Du bönhör mig" och Guds ingripande i den sista delen med den avlutande raden i Ps 22:32 "han har gjort det" som harmoniserar med Jesu sista ord på korset "det är fullbordat", se Joh 19:30.]
Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan [överlämnade sin ande].
När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sade: "Detta var verkligen Guds Son!" [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]
Många kvinnor som följt Jesus från Galileen och betjänat honom (stött och bidragit ekonomiskt till hans tjänst) var också där och stod på avstånd och såg vad som skedde.
På kvällen kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. [Han hade ännu inte öppet bekänt detta, se Joh 19:38, antagligen eftersom han fanns med i Stora rådet, se Mark 15:43. Han var född i Arimatea som betyder "höjd" på hebreiska och var en judisk stad, se Luk 23:51. Staden identifieras ofta med profeten Samuels födelsestad Ramatajim nordväst om Jerusalem, se 1 Sam 1:1. Ramatajim översätts till grekiska Armathaim, vilket är snarlikt Arimatea. Detaljen "rik man" bekräftar profetian från Jes 53:9.]
Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp, och Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas.
Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda! Jag vet att ni letar efter Jesus som var korsfäst.
Medan de var på väg mötte plötsligt Jesus dem och sade: "Var glada (var hälsade)!" [En vardaglig hälsningsfras.] De gick fram och grep tag om hans fötter och tillbad honom (böjde sig ner i ödmjukhet, föll på knä).
Då sade Jesus till dem: "Var inte rädda! Gå och säg till mina bröder att de ska gå till Galileen. Där ska de få se mig."
De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg där Jesus hade stämt möte med dem.
När Jesus kommit fram till dem talade han och sade: "All auktoritet (all makt att regera) i himlen och på jorden har getts åt mig.
Detta är begynnelsen [utgångspunkten för min redogörelse] av evangeliet (det glada budskapet, segerbudskapet) om Jesus den Smorde (Messias, Kristus), Guds Son. [De fyra evangelierna har alla olika utgångspunkter – begynnelser. Matteus utgår från Jesu släkttavla från Abraham. Johannes går tillbaka till det eviga Ordet som fanns i begynnelsen. Markus och Lukas börjar med Johannes Döparen. Lukas startar med hans födelse medan Markus utgår från hans tjänst.]
Nu vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt i Jordan[-floden] av Johannes.
Nu, efter det att Johannes hade blivit fängslad [i fästningen Machaerus på östra sidan av Döda havet av den romerske ståthållaren Herodes Antipas som ansvarade för Galileen och Pereen], kom Jesus till Galileen och predikade evangeliet (de glada nyheterna) om Guds rike
Jesus sade till dem: "Kom och följ mig. Jag ska göra er till [lära er att bli] människofiskare!"
"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är – Guds helige!"
Men Jesus förbjöd honom (gav en sträng tillsägelse): "Var tyst! Kom ut ur honom!"
Djupt rörd av medömkan, sträckte Jesus ut handen och rörde vid honom [vilket gjorde Jesus ceremoniellt oren] och sade: "Jag vill. Bli ren!"
När Jesus såg deras tro [den lame mannens och hans vänners tro], sade han till den förlamade: "Mitt barn (med fokus på att han tillhör familjen), dina synder är förlåtna (borttagna)."
I sin ande visste Jesus på en gång exakt vad de tänkte inom sig, och sade till dem: "Varför tänker ni allt detta i era hjärtan?
När sedan Jesus låg till bords i hans hus [antagligen Levis hus i Kapernaum] var det många tullindrivare och syndare som delade måltiden tillsammans med Jesus och hans lärjungar. Många av dem följde honom (var bland den större skara människor som följde honom och kallades hans lärjungar).
När Jesus hörde detta, sade han till dem: "Det är inte de friska (starka) som behöver en läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare." [På samma sätt som det är självklart att en doktor rör sig bland sjuka patienter, finns Jesus nära människor som insett att de inte är rättfärdiga utan vet om att de är syndare och behöver omvändelse. Lukas återgivning av samma citat klargör att det handlar om att vända sig bort från syndens väg när man tackar ja till Jesu inbjudan och vill bli hans efterföljare, se Luk 5:32.]
Jesus svarade dem: "Inte kan väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen är med dem, eller hur? Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta.
[på grund av fariséernas planer på att döda honom] drog Jesus sig undan tillsammans med sina lärjungar mot [Galileiska] sjön. En stor skara människor från [de närmsta städerna och byarna i] Galileen följde honom. Också från [de södra regionerna] Judéen,
[Även om mannen är under demoners inflytande som har nästlat sig in i hans personlighet, har han en fri vilja. Han ser att hos Jesus finns hans befrielse.] När han på långt håll fick se Jesus sprang han fram och föll ner för honom (i tillbedjan)
och vrålade (skrek) med hög röst: "Vad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? [Frasen som ordagrant är 'vad har jag med dig att göra' kan betyda 'lämna mig ifred' eller 'bry dig inte om mig'.] Har du kommit hit för att plåga oss i förtid?"
Han gav dem tillåtelse. Då for de orena andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön. Det var omkring 2 000 svin som drunknade.
När de kom till Jesus och såg (betraktade noggrant) den besatte som haft legionen i sig sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de rädda.
Men Jesus tillät det inte utan sade: "Gå hem till de dina [din familj, släktingar och dina landsmän] och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig."
Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis (området med de tio städerna) allt vad Jesus hade gjort med honom, och alla blev förundrade (förvånade, chockade). [Den tidigare demoniserade mannen blir nu den första hedniska evangelisten som Markus omnämner. Dekapolis var en region bestående av tio löst sammansatta städer öster om Jordanfloden och Galileiska sjön. De hade blivit fria från judiskt styre 63 f.Kr. när den romerska generalen Pompejus intog området. Svin användes ibland som offerdjur i hedniska tempel. Det värsta exemplet i den judiska historien var när Epifanes vanhelgade templet i Jerusalem och offrade svin på ett altare till Zeus 167 f.Kr.]
När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan sjön [antagligen tillbaka till Kapernaum], samlades en stor folkskara hos honom, där han var vid sjön.
Hon hade fått höra om Jesus och närmade sig honom bakifrån i folkmassan och rörde vid hans kläder. [Hon rörde vid hans hörntofs, se Matt 9:20; Luk 8:44.]
På samma gång som detta skedde visste Jesus att kraft hade gått ut ifrån honom, så han vände sig om mot folkmassan och frågade: "Vem rörde vid mina kläder?"
Men när Jesus hörde deras ord sade han till synagogföreståndaren: "Var inte rädd (sluta att känna fruktan och oro), fortsätt att tro (tro bara)!" [Jesus uppmanar Jairus att ha kvar samma tro som han hade från början när han kom till Jesus, se vers 23.]
Då sade Jesus till dem: "En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus)."
Apostlarna [som ordagrant betyder "de utsända missionärerna"] samlades hos Jesus [antagligen i Kapernaum] och berättade för honom om allt de hade gjort [hur de drivit ut orena andar och botat sjuka] och allt de undervisat om [vilka ämnen de tagit upp]. [Jesus hade för första gången sänt ut de tolv lärjungarna på egen hand. Två och två hade de gått runt i byarna och städerna i Galileen, se vers 7-13.]
När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han att en stor skara väntade på honom. Han blev djupt rörd av medömkan, för de var som får utan en herde. [Senare på dagen var de 5 000 män plus kvinnor och barn, se vers 44, så redan nu är kanske flera tusen samlade där.] Han började undervisa dem om många saker (många olika ämnen och områden).
Han sade: "Låt barnen äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt de tamhundarna (de små hundarna)."
[Detta är det andra brödundret. Tidigare på våren hade Jesus gjort ett brödunder för 5 000 judar på västra sidan av Galileiska sjön, se Mark 6:30-44. Även om Markus inte anger var det andra matundret sker är det troligt att Jesus är någonstans på östra sidan av Galileiska sjön. Formuleringen "vid den tiden" kopplar ihop händelsen till Jesu vandring utanför de judiska områdena till Tyros och Sidon och sedan tillbaka via Dekapolis, se Mark 7:31.] Vid den tiden [då de var på östra sidan av Galileiska sjön] hade det återigen samlats mycket folk, och de hade inte något att äta. Då kallade Jesus till sig lärjungarna och sade till dem:
Jesus, väl medveten om detta, sade till dem: "Varför diskuterar ni om det var på grund av att ni inte hade med er bröd? Har ni ännu inte fattat och förstått någonting? Är era hjärtan så hårda (fastlåsta i en sådan förstockelse)?
Jesus gick med sina lärjungar till byarna i trakten av Caesarea Filippi [ett hedniskt område drygt fyra mil norr om Gennesarets sjö]. På vägen dit frågade han sina lärjungar: "Vem säger folket att jag är?"
Sex dagar efter detta tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg, ensamma i avskildhet. [Bibeln anger inte på vilket berg detta sker. De har nyligen varit i Caesarea Filippi i norr, se Mark 8:27, och efteråt nämns det att de är i Galileen, se Mark 9:30. De två vanligaste alternativen som bibelforskare föreslår är det höga berget Hermon i norr, inte långt från Caesarea Filippi, eller berget Tabor i södra Galileen som man kan nå på fyra dagar från Caesarea Filippi.]Hans yttre förvandlades inför dem,
Sedan visade sig Elia för dem tillsammans med Mose, och de samtalade med Jesus. [Sex dagar efter Petrus ord att Jesus är Messias, se Mark 8:29, får tre av hans lärjungar se hur Jesu mänskliga natur förbleknar och Jesu gudomlighet skiner igenom. Mose och Elia representerar Gamla Testamentet. Tillsammans bekräftar de att Jesus är den som uppfyller undervisningen (Torah) och profeternas löften.]
Petrus svarade [trots att ingen frågat honom, han avbröt deras konversation] och sade till Jesus: "Mästare, det är gott (underbart) för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor [han syftade antagligen på de hyddor som man byggde under firandet av Lövhyddohögtiden], en för dig, en för Mose och en för Elia."
Plötsligt när de tittade sig omkring såg de inte längre någon förutom Jesus.
Jesus sade till honom: "Om du kan (har kraft och möjlighet) [att göra någonting, säger du]? Allt är möjligt för (alla saker förmår) den som tror."
Nu när Jesus såg att en stor skara människor kom springande dit, talade han strängt till den orena anden (demonen) och sade till den: "Du stumme och döve ande (demon), jag befaller dig att lämna honom och aldrig mer komma in i honom!"
Men Jesus tog ett starkt tag om hans hand och började lyfta upp honom, och han reste sig upp.
Men Jesus sade: "Hindra (förbjud) honom inte! Ingen som utför ett mirakel (kraftgärning, mäktigt under) i mitt namn kan direkt efteråt tala illa om mig.
Men Jesus [började inte argumentera, som deras rabbiner gjorde, om under vilka omständigheter skilsmässa var tillåten, utan] sade till dem: "Därför att era hjärtan är så hårda gav han er den föreskriften.
När Jesus såg detta [inifrån huset där han befann sig, se Mark 10:10] blev han upprörd (kände en djup smärta och ilska därför att något orätt skedde), och sade till dem: "Hindra inte barnen att komma till mig, för Guds kungarike tillhör sådana som de.
Jesus svarade honom: "Varför kallar du mig god? Det finns ingen god utom en, och det är Gud!
Medan Jesus såg på honom, kände han innerlig kärlek (som var osjälvisk, utgivande) för honom och sade: "Ett fattas dig (en sak återstår), gå och sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga, och du ska få en skatt (rikedom) i himlen. Kom sedan och följ mig (vandra samma väg som jag går)!"
Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: "Hur svårt är det inte för de rika (de som är förmögna) att komma in i Guds kungarike!"
Lärjungarna blev helt förvånade (förbryllade) över hans ord [rikedom var ju ett tecken på Guds favör enligt judisk tradition]. Jesus sade till dem igen: "Mina barn (familjemedlemmar), hur svårt är det inte att komma in i Guds kungarike [oavsett om man är rik eller inte].
Jesus tittade runt på dem och sade: "Mänskligt sett är det omöjligt, men tillsammans med (bredvid, i närvaro av) Gud kan det ske, för allt är möjligt tillsammans med Gud."
Jesus svarade: "Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus [plural], bröder, systrar, mor, far, barn eller landområden
Nu var de på väg upp till Jerusalem. [De befinner sig troligtvis på östra sidan av Jordanfloden på vägen mot Jeriko, se vers 46.] Jesus gick före dem [målmedvetet mot korset] och de var förfärade (på gränsen till skräckslagna) och följde efter fyllda av fruktan. Då tog han de tolv till sig igen, och började berätta för dem vad som skulle hända honom:
Men Jesus sade till dem: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker, eller bli döpta i det dop [av lidande och död] som jag kommer att döpas med?"
De svarade honom: "Det kan vi." Då sade Jesus till dem: "Den bägare jag dricker ska ni dricka, och med det dop jag blir döpt med ska ni döpas.
Jesus kallade till sig dem [alla tolv] och sade: "Ni har sett hur de som anses vara folkets ledare uppträder som herrar över dem, och de i höga positioner använder sin auktoritet över folket.
När Bartimaios hörde att det var Jesus från Nasaret, började han ropa (gång på gång): "Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig (visa nåd och medlidande, på en gång)!"
Jesus stannade och sade: "Kalla hit honom!" De kallade på den blinde mannen och sade: "Var vid gott mod (var lugn)! Stå upp! Han kallar på dig!"
Han kastade av sig sin yttermantel, hoppade upp och kom till Jesus. [Bartimaios lämnar allt han har, till skillnad från den rike mannen, se Mark 10:21.]
Jesus frågade honom: "Vad vill du att jag ska göra för dig?" Den blinde mannen svarade honom: "Rabbouni [arameiskt ord som betyder 'min store Mästare'], låt mig få tillbaka min syn."
Jesus sade till honom: "Gå [du är fri att gå vart du vill], din tro har helat (räddat, frälst) dig." Genast fick han sin syn och [gick inte tillbaka utan] följde Jesus på vägen.
De [två lärjungarna] svarade som Jesus hade instruerat dem, och man lät dem gå.
De förde åsnefölet till Jesus och lade sina yttermantlar på det, och han satte sig på det. [På Bibelns tid i Mellanöstern symboliserade hästen krig och åsnan fred. Intåget i Jerusalem blir en markering från Jesus att han är en kung, men inte en politisk eller krigisk kung som många hade tänkt sig. Matteus, som skriver för judiska läsare och ofta kopplar händelserna till profetiska förutsägelser, har även med en referens till Sakarja i sin redogörelse av intåget. "Se, din Konung kommer till dig på ett ödmjukt sätt, ridande på en åsna, på ett föl, ett lastdjurs föl", se Sak 9:9; Matt 21:4.]
Jesus gick in i Jerusalem, in på tempelområdet, och studerade i detalj allt som försiggick där. [Han såg hur man köpte och sålde, använde tempelområdet som en genväg mellan staden och Olivberget, se Mark 11:15-16. Dock väntar han till nästa dag innan han gör något åt saken.] Det var redan sent [och stadsportarna skulle snart stängas] så han gick [tillbaka] ut till Betania tillsammans med de tolv. [Marta, Maria och Lasarus bodde i Betania. Jesus övernattade ofta hos dem när han besökte Jerusalem.]
[Trädet hade inte verbalt talat med Jesus, men likväl kommunicerat ett falskt budskap att det hade fikon, så] Jesus svarade trädet och sade: "Aldrig någonsin ska någon äta frukt från dig!" Hans lärjungar hörde detta. [Fikonträdet är skapat att bära frukt innan det producerar löv. Detta fikonträd hade brutit mot hans befallning och hycklade, det utgav sig för att ha något som det inte hade. Fikonträdet är ofta en symbol på nationen Israel. Både denna händelse och nästa då templet renas är två starkt symboliska handlingar.]
När de kom till Jerusalem, gick han in på tempelområdet och började driva ut de som sålde och köpte i tempelområdet. Han välte omkull valutaväxlarnas bord, och bänkarna (stolarna) för dem som sålde duvor. [Besökare som kom till templet kunde växla till sig den lokala valutan för att betala tempelskatten och köpa offerdjur i butiker utanför själva tempelplatsen, se 5 Mos 14:26. När affärsverksamheten med växelkontor och djur flyttade in i templet störde det rabbinernas undervisning, se Luk 2:46. Eftersom icke-judar inte fick gå innanför skiljemuren, var de hänvisade att be i den yttre förgården, och försäljningen störde deras böner, se Jes 56:7.]
Jesus svarade dem: "Tro på Gud (håll fast vid Guds trofasthet)! [Ordagrant: "ha tro/trofasthet på/från Gud". Grekiskan är tvetydig, ordet Gud är i genitiv, vilket gör att frasen också kan översättas: "Ha Guds tro/trofasthet!"]
Jesus svarade: "Jag har en fråga till er. Svara på den, så ska jag säga vad jag har för fullmakt att göra detta.
Därför svarade de: "Vi vet inte." [De judiska ledarna var fast i ett dilemma som de själva skapat. De frågar dock inte "Vad är sant?" eller "Vad är rätt?" utan "Vad är säkrast för oss?" Att inte ta ställning är den väg hycklare och de som bara följer den rådande opinionen ofta tar. Så gjorde varken Jesus eller Johannes, se Mark 12:14; Matt 11:7-10. Jesus vägrar spela med i deras spel.] Då sade Jesus till dem: "I så fall säger jag inte heller er vad jag har för fullmakt att göra detta."
Då sade Jesus till dem: "Ge då Caesar vad som tillhör Caesar, och Gud vad som tillhör Gud!" De tappade helt fattningen och stod som förstelnade och förundrade sig över honom. [Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]
Jesus svarade dem: "Är det inte här [på följande två punkter] som ni tar fel (vandrar vilse)! [Jo det är det!] Det är för att ni inte förstår (känner till) Skrifterna och inte heller Guds kraft?
Jesus svarade: "Det främsta (viktigast) är detta: 'Hör, Israel! Herren – vår Gud – Herren är en (den ende).
När Jesus hörde att mannen svarade förståndigt (klokt, insiktsfullt) sade han: "Du har inte långt till Guds rike." Efter detta vågade ingen fråga honom mera.
Jesus undervisade i templet frågade han: "Hur kan de skriftlärda säga att den Smorde (Messias, Kristus) är Davids son?
Jesus satte sig mitt emot tempelkistan [i kvinnornas del av templet där det fanns tretton trumpetformade behållare, alla för olika välgörande ändamål] och såg hur folket lade ner pengar i den. Många rika lade ner stora summor.
Jesus svarade honom: "Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt ska brytas ner." [Jesus förutsäger templets förstörelse. Uttalar Jesus dessa ord våren 30 e.Kr. är det exakt 40 år innan Titus belägrar Jerusalem några dagar innan påsken 70 e.Kr. för att fyra månader senare bränna ner templet på Tisha BeAv, 9:e dagen i månaden Av.]
Jesus började tala till dem: "Var ständigt på vakt (var försiktiga) så att ingen förleder er!
Men Jesus sade: "Låt henne vara! Varför besvärar (oroar) ni henne? Hon har gjort något gott (ärofyllt, vackert) för mig.
Medan de låg till bords och åt, sade Jesus: "Jag säger er sanningen, en av er ska utlämna (förråda) mig, en som äter med mig."
Medan de åt tog han ett helt bröd (en rund osyrad brödkaka), prisade (tackade) Gud och bad välsignelse över det, sedan bröt han det och gav åt dem och sade: "Ta emot, ät, detta är (representerar) min kropp."
[medan de vandrade ut från Jerusalem via Kidrondalen mot Getsemane] sade Jesus till dem: "Ni ska alla komma på fall (ta anstöt, överge mig), för det står skrivet: Jag ska slå (dräpa) herden, och fåren i hjorden ska skingras. [Jesus citerar fritt från Sak 13:7.]
Jesus sade till honom: "Jag säger sanningen till dig, denna natt innan en [enda] tupp har galt två gånger [som en varning på vad som håller på att ske] kommer du att ha förnekat mig tre gånger."
Jesus sade till dem: "Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig.
[Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se Matt 26:3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse; bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom, och man behövde även vittnesmål mot honom.] De förde Jesus till översteprästen [Kaifas, se Matt 26:57]. Där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda.
Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden, men de lyckades inte.
Då reste sig översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus: "Ska du inte svara på deras vittnesmål mot dig?"
Jesus svarade: "Jag Är. Ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida [platsen för ära och makt, Ps 110:1] och komma bland himlens moln [Dan 7:13]." [Uttrycket "Jag Är" anspelar på hur Gud väljer att presentera sig, se 2 Mos 3:14; Mark 6:50.]
När hon fick se Petrus sitta där och värma sig tittade hon noga på honom och sade: "Du var också med den där nasarén, Jesus."
Omedelbart efter detta gol en tupp för andra gången. Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: "Innan tuppen hinner gala två gånger, ska du tre gånger förneka mig." Han bröt ihop under högljudd gråt [och gick ut, se Matt 26:75].
Genast vid gryningen [vid soluppgången, sextiden på morgonen] höll översteprästerna ett möte tillsammans med de äldste och de skriftlärda och hela rådet [Sanhedrin]. De band Jesus och förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren. [Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien och bodde i Caesarea vid medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.]
Men Jesus svarade inte på någon enda fråga, och ståthållaren blev mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.] [Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1-12.]
Pilatus, som ville göra vad folket begärde, frigav Barabbas. Jesus lät han prygla [piskas med fyrtio slag på ryggen] och utlämnade honom sedan till att korsfästas. [Jesus blev falskt anklagad för samma brott som Barabbas gjort sig skyldig till. Bar-Abbas, "faderns son" blev frikänd, medan Guds Son blev avrättad. Poängen är tydlig: Jesus är den som tar vårt straff på sig i utbyte för att vi ska gå fria.]
Vid nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst [och citerade Ps 22:1 på arameiska, men med vissa hebreiska drag]: "Eloi, Eloi, lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"
Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan.
kom Josef från Arimatea dit, en högt ansedd rådsherre [medlem av Stora rådet, Sanhedrin] som även han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp.
Han sade till dem: "Var inte rädda! Jesus som ni söker, Jesus från Nasaret, som var korsfäst, har uppstått. Han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom!
Se, du ska bli gravid (Lukas använder en medicinsk term, bli befruktad i moderlivet) och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus.
När åtta dagar hade gått och han skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan han blev till i moderlivet. [Namngivningen var en del av den judiska ceremonin då en pojke omskars. Det skedde hemma hos familjen. Fler detaljer beskrivs när Johannes Döparen gick igenom samma ritual, se Luk 1:59-66. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av två ord. Den första delen är Jahve som är Guds namn, och den sista Hosea som betyder "en som räddar, frälser". Namnet Jesus betyder bokstavligen "Gud är frälsning".]
Ledd av Anden kom han till templet. När föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som var sed enligt undervisningen,
När högtidsdagarna var slut och de begav sig hem [troligen redan efter de tre första dagarna i påskhögtiden som var de största], stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem [för att fortsätta lyssna på undervisningen de dagar som återstod av påskhögtiden]. Hans föräldrar visste inte det,
Jesus fortsatte att växa i visdom och ålder (mentalt och fysiskt) och i välbehag inför Gud och människor (andligt och socialt).
När nu allt folket döptes (gr. baptizo), lät också Jesus döpa sig, och när han bad öppnade sig himlen
[Lukas skildrar ofta händelser från Marias perspektiv. Han beskriver änglabesöket i Nasaret, hennes lovsång och resan till Elisabet. Det grekiska ordet huios, som används före varje namn i släktträdet nedan, är ett generellt ord för släktskap som kan översättas: son, barnbarn eller svärson. Det andra ­namnet i släkttavlan, Eli, kan alltså vara Josefs far eller hans svärfar. Att den grekiska bestämda genitivformen tou finns framför alla namn utom Josefs namn kan antyda att han bara nämns eftersom han är gift med Maria. ­Släktträdet har 77 namn som kan delas in i elva grupper med sju namn i varje. Förutom den bokstavliga betydelsen kan det finnas en djupare mening i namn. Betydelsen av de tio sista namnen från Adam till Noa bildar en mening som talar profetiskt om Jesus! Det är viktigt att betona att ordsymbolik inte är någon exakt vetenskap, se Upp 7:4-8 för mer info.] Jesus var omkring trettio år när han började sin tjänst [I 4 Mos 4:47 är det föreskrivet att en präst ska vara 30 år när han går in i tjänst.] Man menade (den allmänna uppfattningen var) att han var son till Josef, svärson till Eli [Marias far],
son till Josua, son till Elieser, son till Jorim, son till Mattat, son till Levi,
Sedan återvände Jesus, uppfylld (och ledd) av den helige Ande, från Jordan[-floden] och fördes av Anden omkring i öknen (ödemarken)
Men Jesus svarade: "Det står skrivet [5 Mos 8:3]: Människan ska inte bara leva av bröd." [Matt 4:4 har med det fullständiga citatet att människan inte bara ska leva av bröd, utan av varje ord som kommer från Guds mun.]
Då sade Jesus till honom: "Det står skrivet [5 Mos 6:13]: Du ska tillbe Herren din Gud, bara honom ska du tjäna."
Jesus svarade och sade till honom: "Det är sagt [Skriften säger i 5 Mos 6:16]: Du ska inte pröva (fresta) Herren din Gud."
Jesus återvände i Andens kraft till Galileen och ryktet om honom spred sig i hela den regionen.
"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, Guds helige."
Men Jesus förbjöd honom (gav en sträng tillsägelse): "Var tyst! Kom ut ur honom!" Demonen kastade omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom utan att skada honom.
När Simon Petrus såg detta föll han ned vid Jesu knän och sade: "Gå bort från mig, Herre, för jag är en syndig människa."
Även Jakob och Johannes, Sebedeus söner, som var kompanjoner till Simon, var lika förundrade. Jesus sade till Simon: "Var inte rädd, från och med nu ska du fånga (skona, befria) människor." [Ordet "fånga" betyder ordagrant att fånga levande, rädda och skona liv. Den som "fångas" av Jesus får ett nytt verkligt liv. Ordet används bara här och i 2 Tim 2:26. Där används det om människor som hålls fångade i djävulens snara. Både Petrus och djävulen fångar människor, men Jesu tjänare "fångar" för att befria och djävulen för att binda till att göra hans vilja.]
En gång när Jesus var i en av [de judiska] städerna [någonstans i Galileen, se 4:43], kom en man som var full av spetälska. [Det grekiska ordet "lepra" är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. De flesta bibelforskare anser att det inte är den spetälska som finns i dag som också kallas Hansens sjukdom.] När mannen fick se Jesus kastade han sig ned på sitt ansikte och bönföll honom: "Herre, vill du, så kan du göra mig ren."
Då de inte kunde ta sig in med honom på grund av allt folket, gick de upp på taket, tog bort teglet och firade ner honom på hans bår mitt framför Jesus.
Men Jesus visste deras tankar (och inre resonemang) och sade till dem: "Vad är det ni tänker i era hjärtan?
Jesus svarade: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.
Jesus svarade dem: "Har ni inte läst [i 1 Sam 21:1-9] vad David gjorde när han och hans män [flydde från Saul till staden Nob, där tabernaklet var på den tiden, och] blev hungriga.
Sedan sade han till dem [alla som var samlade där i synagogan, men främst de skriftlärda och fariséerna]: "Jag vill ställa en fråga till er: Är det tillåtet att göra gott på sabbaten, eller ont, att rädda liv, eller att utsläcka liv?"
De fylldes av vettlöst hat (vansinne, galenskap utan logik) och diskuterade med varandra om vad de skulle göra med Jesus.
När han fick höra om Jesus, sände han några av de judiska äldste [de judiska ledarna i Kapernaum] och bad honom komma och rädda tjänarens liv. [Här används prepositionen dia framför det grekiska ordet sozo som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder "genom" förstärker att han önskar att hans tjänare blir "genom-helad", dvs. fullständigt helad på en gång.]
De kom till Jesus och vädjade gång på gång ivrigt till honom: "Han är värd att du gör detta för honom,
Jesus följde då med dem. Men när han nästan var framme vid huset skickade den romerska officeren några vänner och lät hälsa: "Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värdig att du går in under mitt tak.
När Jesus hörde detta förundrades han över honom (Jesus blir förvånad och överraskad) och sade till folket som följde honom: "Jag säger er, inte ens i hela Israel har jag sett en sådan stor tro."
Så han svarade: "Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena (friska), döva hör, döda uppstår, och för de fattiga predikas de glada nyheterna [Jes 61:1].
Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig." Han svarade: "Mästare (Lärare), säg det."
När han såg Jesus vrålade han genomträngande, föll ner inför honom och ropade med hög röst: "Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag ber dig, plåga mig inte!" [Frasen är ordagrant "vad har jag med dig att göra", och kan betyda "lämna mig ifred" eller "bry dig inte om mig."]
Jesus frågade honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Legion", för många demoner hade farit in i honom. ["Legion" betyder tusental och är ett latinskt låneord för en stor armé. En romersk legion bestod av över 6 000 män. Termen antyder både att mannen hade ett stort antal demoner och att deras natur var våldsam och krigisk.]
De gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. De blev förskräckta.
Mannen som demonerna hade farit ut ur bad att få följa med honom, men Jesus skickade i väg honom och sade:
"Gå tillbaka hem [till ditt hus, din familj, dina släktingar och dina landsmän] och berätta för dem allt vad Gud har gjort med dig." Han gick därifrån och berättade för hela staden vad Jesus hade gjort för honom.
När Jesus kom tillbaka [till Kapernaum i Galileen] välkomnade folket honom med glädje, för alla väntade på honom.
Då kom det fram en man som hette Jairus och som var föreståndare för synagogan. Han föll ned inför Jesu fötter och bad honom komma till hans hus,
Jesus [stannade och] frågade: "Vem var det som rörde vid mig?" [Flera av dem omkring honom svarade förmodligen: "Det var inte jag."] När alla förnekade det, sade Petrus: "Mästare, [vem rörde inte vid dig,] folkmassan är omkring dig och trycker på från alla sidor."
Men Jesus sade: "Någon rörde vid mig [på ett speciellt sätt], för jag kände att [helande] kraft gick ut från mig."
Jesus hörde detta och svarade honom [synagogföreståndaren, se Mark 5:36]: "Var inte rädd (sluta att känna fruktan och oro), fortsätt att tro (tro bara), så får hon liv igen." [Jesus var på väg till synagogföreståndaren Jairus hus. På vägen dit blir de försenade av folkskaran och av att en kvinna helas. Jesus uppmanar Jairus att ha kvar samma tro som han hade från början när han kom till Jesus, se vers 41.]
När männen var på väg att skiljas från honom sade Petrus till Jesus: "Mästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han sade. [Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till Lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40-42.]
Medan rösten tonade bort, stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon just då vad de hade sett. [Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se 2 Pet 1:16-18.]
Jesus svarade: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?"
Medan pojken [tillsammans med sin far] var på väg fram [till Jesus] kastade demonen omkull honom och ryckte och slet i honom. Men Jesus talade strängt till den orena anden och helade pojken och gav honom tillbaka till hans far.
Alla häpnade (överväldigades) över Guds storslagna makt (storhet, majestät). [Folket förstod att det Jesus gjort var av Gud. Ordet "makt" beskriver Guds majestät. Förutom Lukas är det bara Petrus som använder ordet, se 2 Pet 1:16.] Medan alla [hela folkskaran] förvånades (började spekulera i orsaken till Jesu gärningar) sade han till sina lärjungar [när de vandrade genom Galileen, se Mark 9:30]:
Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig
Men Jesus sade: "Sluta att hindra honom. Den som inte är mot er är för er."
Jesus svarade: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud." [Till en början verkar inte svaret ha någon koppling till det mannen säger; han ville ju följa Jesus! Men Gud ser inte bara till det yttre utan till hjärtat, se 1 Sam 16:7. Det verkar som om mannen inte riktigt visste att lärjungaskapet skulle innebära att ge upp bekvämlighet och materiell trygghet.]
Då sade Jesus: "Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike." [Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Inte förrän ett år senare ansvarade äldste sonen för att flytta benen till en s.k. benkista. Det är ytterst osannolikt att Jesus skulle träffat på den här äldste sonen de få timmarna innan hans far var begravd, i stället är det någon gång efter den första begravningen. Vad mannen egentligen säger är att han ber om uppskov på kanske upp till elva månader innan han tänker följa Jesus. Då är det försent, Jesus är redan uppstånden och det här missionsuppdraget avslutat.]
Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike." [Här finns ännu en likhet med Elisas kallelse, där Elia tillät honom säga farväl till sin familj, se 1 Kung 19:20. Men här ser vi att Jesu kallelse är mer radikal än den mest radikale profeten på Gamla testamentets tid.]
Fast besluten att rättfärdiga sig själv frågade han Jesus: "Vem är då min nästa (medmänniska)?" [Enligt judarna räknades bara de egna landsmännen som "ens nästa". Jesu svar hade överbevisat mannen om att han inte levde upp till budet.]
Jesus tog upp diskussionen [skiftar fokus från att bli utfrågad till att i stället leda samtalet] och svarade: "En man [en jude] var på väg från Jerusalem ner till Jeriko. Han råkade ut för rånare som tog hans kläder och misshandlade honom, sedan försvann de och lämnade honom där halvdöd. [Jeriko är en stad 3 mil nordöst om Jerusalem. Vägen mellan dessa städer sträcker sig genom berg och öken med en höjdskillnad på över 1 000 meter. Det var inte ovanligt att rånarligor höll till i dessa trakter.]
Han [den skriftlärde, se vers 25] svarade: "Den som visade barmhärtighet (nåd) mot honom." Då sade Jesus till honom: "Gå och gör likadant (agera på samma sätt)."
Jesus svarade: "Tror ni att de galiléerna var större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fick lida så?
När Jesus såg henne, kallade han henne till sig och sade: "Kvinna [inte ett hårt tilltal, utan fyllt med respekt och ömhet], du har blivit fri från din sjukdom",
Men synagogföreståndaren, upprörd (förargad) över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket [men riktar sin kritik mot Jesus]: "Det finns sex dagar som man ska arbeta på, kom och bli botad på någon av dem och inte på sabbaten."
Jesus frågade de laglärda och fariséerna: "Är det tillåtet att hela på sabbaten eller inte?"
och ropade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss [ha medlidande och hela oss]!" [De spetälska följde budet i 3 Mos 13:46, och bodde utanför byn.]
Jesus frågade honom: "Visst blev alla tio rena, eller hur? Var är de andra nio?
Men Jesus kallade dem till sig och sade: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Guds rike tillhör sådana som de.
Jesus svarade: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.
När Jesus hörde det, sade han till honom: "Ändå saknas en sak dig. Sälj allt du har och dela ut [fördela pengarna] till de fattiga. Då kommer du att ha en [rik] skatt i himlen. Kom sedan tillbaka och följ mig (bli min lärjunge)."
Jesus såg att han var djupt bedrövad och sade: "Hur svårt är det inte för de rika (de som är förmögna) att komma in i Guds kungarike.
De berättade för honom att det var Jesus från Nasaret som gick förbi.
Då ropade han: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig (visa nåd och medlidande)."
Då stannade Jesus och befallde dem att leda fram mannen. När han kom frågade Jesus:
Jesus sade till honom: "Ta emot din syn, din tro har helat (frälst, räddat) dig."
Sackeus ville se vem Jesus var men kunde inte på grund av folkskaran, eftersom han var liten till växten. [Ibland kan människorna kring Jesus skymma honom.]
När Jesus kom till det stället, såg han upp och sade till honom: "Sackeus, skynda dig ner, för i dag måste jag komma och stanna i ditt hus (bli kvar där över natten)."
Jesus sade till honom: "I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son,
De ledde det till Jesus och sedan de kastat sina mantlar på det [gjorde som en sadel] hjälpte de Jesus upp.
Då sade Jesus till dem: "Då talar inte heller jag om vad jag har för fullmakt att göra detta."
Jesus svarade dem: "Den här världens människor (söner av den här tidsåldern) gifter sig och blir bortgifta.
Medan han ännu talade kom en folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52]. Den leddes av Judas, en av de tolv. Han gick fram till Jesus för att kyssa honom.
Jesus sade till honom: "Judas, förråder du Människosonen med en kyss?" [Den dåtida vanliga hälsningen med en kyss som beskrev respekt och vördnad blev här ett tecken för svek.]
Då sade Jesus: "Tillåt dem gå så långt [att de tillfångatar mig]." [I Matt 26:52-53 finns fler detaljer. Jesus säger till Petrus att lägga tillbaka sitt svärd och att alla som drar svärd ska dödas med svärd. Han nämner också att han skulle kunna be om mer än tolv legioner (vilket motsvarade mer än 72 000) änglar, men hur han måste låta sig bli tillfångatagen för att profetiorna skulle uppfyllas.] Sedan rörde han vid tjänarens öra och helade honom. [Kontrasten går inte att missa – Petrus drar svärd och sårar, Jesus rör med sin hand och helar.]
Sedan sade Jesus till dem som hade kommit ut mot honom, översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: "Tror ni att jag är en rånare (våldsman, revolutionär)? Är det därför ni gått ut med svärd och påkar?
När Herodes fick se Jesus blev han mycket glad. Han hade länge velat träffa honom, för han hade hört mycket om honom och hoppades nu få se honom göra något tecken. [Något spektakulärt mirakel som bevisade att han var sänd av Gud. Herodes hade tidigare velat träffa Jesus, se Luk 9:7-9.]
På nytt talade Pilatus med dem, för han ville släppa Jesus.
Han frigav den man som var fängslad för upplopp och mord, den som de ville ha, men utlämnade Jesus åt deras vilja.
Medan de förde bort Jesus [mot Golgata] tog de tag i en man, Simon från Kyrene, som var på väg in [till Jerusalem] från landet. De lade korset på honom och lät honom bära det efter Jesus. [Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21; Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.]
Jesus vände sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte längre över mig, gråt i stället över er själva och era barn.
Men Jesus sade [verbformen indikerar att Jesus säger detta upprepade gånger]: "Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör." När de [soldaterna] sedan delade upp hans kläder mellan sig, kastade de lott om dem [Ps 22:19].
Sedan sade han till Jesus: "Herre, tänk på mig när du kommer till ditt rike." [Andra manuskript har "kommer med ditt rike".]
Jesus svarade: "Sannerligen säger jag dig [jag lovar dig med säkerhet], i dag ska du vara med mig i paradiset." [Gr. paradeisos har persiskt ursprung och beskriver en anlagd trädgård eller park. Det är en rofylld och glädjerik plats och används i den grekiska översättningen av Gamla testamentet om Edens lustgård, se 1 Mos 2:8. Ordet används tre gånger i Nya testamentet. I 2 Kor 12:4 beskriver det den "tredje himlen", och i Upp 2:7 syftar det på det återupprättade Edens lustgård. Brottslingens omvändelse i livets sista ögonblick gör att han kan se fram emot en evighet tillsammans med Jesus.]
Och när Jesus hade ropat med hög röst sade han: "Fader, i dina händer överlämnar (anförtror, lägger) jag min ande." [Här citerar Jesus den inledande strofen i Ps 31:6 ur en förtröstansfull psalm av David.] När han hade sagt detta gav han upp andan (ordagrant: andades han ut) [i en sista kraftfull utandning, se även Matt 27:50; Joh 19:30].
Josef gick till Pilatus och frågade om han fick ta hand om Jesu kropp. [Han ville ge honom en värdig begravning.]
och när de gick in kunde de inte se Herren Jesu kropp någonstans.
Under tiden de samtalade och förde en livlig diskussion med varandra, hade Jesus kommit nära dem och gick med dem,
Han frågade dem vad som hänt, och de svarade: "Det som har hänt med Jesus från Nasaret. Han var en profet och bevisade det genom de mäktiga saker han gjorde och sade inför Gud och alla människor.
Medan de talade om detta [de olika rapporterna lärjungarna fått om att Jesus kanske var uppstånden], stod Jesus själv mitt ibland dem och sa: "Frid över er." [Den vanliga judiska hälsningsfrasen, en önskan om frid, välgång och allt gott på alla områden. Man kan tro att lärjungarna skulle bli glada över att se Jesus.]
för undervisningen (gr. nomos – Torah) gavs genom Mose [2 Mos 19-40], nåden och sanningen kom genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [Guds utvalde, se Luk 23:35]. [Det finns ingen motsättning mellan Mose och Jesus eller mellan undervisningen i GT och "nåden och sanningen". Gud förmedlar sin nåd genom dem båda. De är båda gåvor och blir "gåva på gåva". Det finns en fin koppling till 2 Mos 34:6-7 där frasen "rik på nåd och sanning" används. Vid detta tillfälle visade Gud på ett konkret sätt sin nåd mot Mose och israeliterna genom att förnya sitt förbund med en ny uppsättning sten­tavlor – redan när Moseböckerna gavs var det i nåd! Johannes visar nu hur Jesus fullbordar det löftet som gavs där om "nåd mot tusenden". Jesus fullkomnar Skriften, se Matt 5:17-18. Den som älskar Jesus följer också budorden, se Joh 14:15.]
Nästa dag ser han [Johannes döparen] Jesus komma emot honom och säger: "Se, Guds Lamm som tar bort (lyfter upp; bär) världens synd!
När han [på avstånd] fick se Jesus gå förbi sade han: "Se, där är Guds Lamm."
De båda lärjungarna [Andreas och Johannes, evangeliets författare] hörde honom [Johannes Döparen] säga detta, och de följde Jesus.
Jesus vände sig om, och när han såg att de följde honom, frågade han dem: "Vad söker (önskar) ni?" De sade: "Rabbi, var bor du?" [Det arameiska ordet] Rabbi betyder Lärare (Mästare). [Johannes förklarar judiska termer och uttryck för sina grekiska läsare, se Joh 1:41, 42; 9:7; 20:16. Även geografin förklaras, se Joh 6:1.]
Andreas tog sedan Simon [Petrus] till Jesus. Medan Jesus tittade på (in i, direkt på) honom sade han: "Du är Simon, Johannes son, du ska heta Kefas" – det [arameiska] namnet betyder Petrus [en liten sten].
Nästa dag ville Jesus gå till Galileen. [Troligen för att gå på bröllopet som det berättas om i Joh 2:1.] Han träffade Filippus [som senare blir en av de tolv lärjungarna] och Jesus sade till honom: "Följ mig."
Filippus sökte upp Natanael och sade till honom: "Vi har sökt och funnit honom som Mose har skrivit om i undervisningen [gr. nomos – Torah] och som profeterna har skrivit om – Jesus från Nasaret, Josefs [adopterade] son."
Jesus såg Natanael komma mot honom och sade om honom: "Se, här är en sann israelit, i vilken det inte finns något svek (falskhet)." [Natanael är ett hebreiskt namn som betyder "Gud ger" eller "Gåva från Gud". Han kom från staden Kana i Galileen, se Joh 21:2. Jesus gör en jämförelse med Natanaels förfader Jakob. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar". Den ordagranna betydelsen är "den som håller i hälen", se 1 Mos 25:26. Namnet beskrev Jakobs karaktär innan Gud gav honom ett nytt namn – Israel, se 1 Mos 32:27-28. Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att regera tillsammans med Gud". Jakob fick i en dröm se en stege rest till himlen, se 1 Mos 28:10-17. Jesus är den stegen, vers 51. Natanael är troligtvis samma person som lärjungen Bartolomeus. Det är inte ovanligt att man hade flera namn. Han nämns alltid i samband med Filippus, se Matt 10:3; Mark 3:18; Luk 6:14.]
Natanael frågade honom: "Hur känner du mig?" [Hur vet du dessa saker om mig?] Jesus svarade honom: "Innan Filippus kallade på dig, när du fortfarande satt under fikonträdet, såg jag dig." [Fikonträdet är en bild för nationen Israel, se Jer 8:13; 24:1-10; Hos 9:10. Att sitta under fikonträdet var en rabbinsk bild för att be och studera Skriften. Ens eget fikonträd syftar också på ens eget hem, se Mika 4:4; Sak 3:10. Fikonträdet med sina breda tjocka blad gav gott skydd mot solen. Något i Jesu svar måste ha gjort att Natanael gick från att vara en skeptiker till att bli en troende, se vers 49. Natanael, som sökt sig ner till Jordandalen för att lyssna på Johannes Döparens undervisning, var sannolikt bekant med den rabbinska undervisningen om bön som sade: "Den som när han ber, inte ber för att Messias ska komma, har ännu inte bett."]
Jesus svarade: "Du tror (litar, förtröstar) på mig eftersom jag sade till dig, jag såg dig under fikonträdet? Du ska få se större saker än detta."
På tredje dagen var det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var [redan] där.
Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. [Uttrycket "tredje dagen" syftar på olika saker beroende på utgångspunkt. I Joh 1:19-51 har totalt fyra dagar beskrivits. Dessa fyra dagar tillsammans med ytterligare tre gör att den tredje dagen fullbordar den "första veckan" med ett bröllop. För judiska läsare är uttrycket "den tredje dagen" också synonymt med tisdag, eftersom den judiska veckan börjar på söndag. Tisdag var den vanliga dagen för bröllop då och är det än i dag i Israel. Anledningen är att det är den enda dagen i skapelsen som Gud säger "det var gott" två gånger, se 1 Mos 1:9-13. Det är enligt den rabbinska traditionen en extra välsignad dag att gå in i något nytt. En judisk bröllopsfest på Jesu tid hade många gäster och varade upp till en vecka. Bruden eller brudgummen var antagligen släkt med Maria, eftersom det antyds att hon redan var där och hjälpte till med förberedelserna. Jesus kommer tillsammans med sina lärjungar, hittills sex stycken. Den senaste är Natanael som var just från staden Kana, se Joh 21:2. Johannesevangeliet har flera olika parallella teman. Här börjar en sektion på två kapitel som också avslutas i Kana med det andra tecknet där kungens tjänares son blir helad, se Joh 4:46.]
När vinet tog slut sade Jesu mor till Jesus: "De har inget vin." [Om vinet skulle ta slut skulle det vara en stor skam för brudens familj. Det kunde till och med bli rättsliga följder. I det bindande kontrakt som skrevs vid trolovningen specificerades alla åtagandena vid bröllopsfesten, och konsekvenserna om de inte uppfylldes. Flera viktiga moment under vigselakten bestod i att en bägare med vin lyftes upp och välsignelser uttalades, och om vinet tog slut skulle inte bröllopsceremonin kunnat slutföras.]
Jesus sade till henne: "Kvinna [inte ett hårt tilltal, utan fyllt med respekt och ömhet], vad har det att göra med dig och mig, min tid (att agera) har ännu inte kommit."
Jesus sade till tjänarna: "Fyll upp krukorna med vatten", och de fyllde dem till brädden. [Totalt omkring sexhundra liter.]
Detta var det första av de tecken (mirakel som bekräftar Guds karaktär) som Jesus gjorde i Kana i Galileen och han uppenbarade sin härlighet (storhet, makt), och hans lärjungar trodde på honom. [Det grekiska ordet för tecken, "semeion", fokuserar mer på symboliken bakom undret än själva undret i sig: Vin är en symbol för glädje och fest – evangeliet är det glada budskapet! Det första tecknet Mose gör är att förvandla vatten till blod, se 2 Mos 7:20. Jesu första tecken är att förvandla vatten till vin. Att det var just sex stenkrukor, som användes för att man skulle bli rituellt ren enligt lagen, är inte heller en slump. Talet sex står för något som är ofullkomligt och ofullbordat. Jesus fullkomnar och fullbordar lagen, se Matt 5:17 Sexhundra liter är mycket även för en stor fest vilket speglar Guds överflödande karaktär. Bröllopsvärden, som kan symbolisera de skriftlärda och fariséerna, misskötte sin uppgift. Han borde känt till att vinet höll på att ta slut. Ingen av festens huvudpersoner såg undret. De som såg det och växte i tro var bara tjänarna, lärjungarna och Jesu mor – de i världens ögon obetydliga. Rent praktiskt blir också Jesu karaktär tydlig. Han räddar familjen ur en besvärlig situation. Han involverar också tjänarna i undret, men de behöver inte göra något svårt, bara hälla upp vatten.]
[Det var vår och] Judarnas påskhögtid (pesach) närmade sig. Jesus gick upp till Jerusalem.
Jesus svarade: "Riv ner (lösgör) detta tempel (det allra heligaste, Guds boning), så ska jag resa upp det igen på tre dagar."
När han sedan var uppstånden från de döda, kom hans lärjungar ihåg att han sagt detta, och de trodde (lutade sig mot, förlitade sig på) Skriften och de ord Jesus hade sagt.
Men själv anförtrodde sig inte Jesus åt dem [på samma sätt som han gjorde med sina lärjungar från Galileen], eftersom han kände dem alla. [Jesus såg igenom denna kortvariga ytliga tro som bara berodde på de tecken han gjorde. Det är när tron prövas den kan visa sig vara äkta, se 1 Tim 3:6, 10.]
[Nikodemus använde frasen "vi" men] Jesus svarade honom [och blir personlig]: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: Om en människa inte är född på nytt (från ovan) kan hon inte se (ha en klar förståelse av) Guds rike."
Jesus svarade: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: Om inte en människa har blivit född av vatten och (det vill säga) Ande (vind), kan hon inte komma in i Guds rike. [Ibland har 'vatten' tolkats som en referens till vattendopet eller den naturliga födseln, men det är inte troligt. I samtalet med Nikodemus väger Skriftens egna definitioner av 'vatten och ande' tungt. Jesus tillrättavisar Nikodemus just för att han inte ser de sambanden, se vers 10. Vatten och ande används synonymt i Jes 44:3. Samma parallell finns även i Hes 36:25-27 där vattnet också symboliserar en andlig förnyelse – Gud ska tvätta Israels folk rena och ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med sin ande. I nästa kapitel finns kopplingen mellan ande och vind, se Hes 37:9. Det stämmer överens med parallellerna i vers 3, 7 och 8. I nästa kapitel används vatten också som en bild på andligt liv, se Joh 4:13.]
Jesus svarade och sade: "Du är Israels lärare och förstår inte (har ingen personlig erfarenhet av) detta? [Nikodemus, som var en av de främsta lärarna i Skriften, borde känt till och förstått Gamla testamentets profetior om Frälsaren, t.ex. Jes 44:3-5; Hes 37:9-10.]
[Jesus och lärjungarna har varit i Jerusalem under påsken, se Joh 2:23. I föregående stycke beskrevs mötet med Nikodemus som skedde där, se vers 1-21. Efter påsken vandrar Jesus och lärjungarna runt i Judéen.] Sedan gick Jesus och hans lärjungar till den judiska landsbygden [Judéen], där han blev kvar (tillbringade tid) med dem och döpte.
När Herren nu fick reda på (blev medveten om) att fariséerna hade hört [nåtts av nyheten] att han vann och döpte fler lärjungar än Johannes [Döparen]
– men det var inte Jesus själv som döpte utan hans lärjungar -
Där fanns Jakobs brunn [drygt en kilometer utanför staden]. Trött efter fotvandringen satte sig Jesus ner vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen (mitt på dagen). [Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex på morgonen.]
Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten. [Antagligen valde hon den ovanliga tiden då solen brände som värst för att slippa möta någon där. Helt oväntat och mot alla kulturella traditioner inleder Jesus ett samtal.] Jesus sade till henne: "Kan du ge mig lite vatten?"
Jesus svarade henne: "Om du kände till (hade en klar förståelse av) Guds fria gåva och vem det är som säger till dig, ge mig något att dricka, skulle du i stället ha frågat honom och han hade gett dig levande (färskt, flödande) vatten."
Jesus svarade henne: "Alla som dricker av detta vatten blir törstiga igen.
Han sade till henne: "Gå och hämta din man och kom tillbaka hit."
Kvinnan svarade: "Jag har ingen man." Jesus sade till henne: "Du talar sanning när du säger, jag har ingen man.
Jesus sade till henne: "Kära kvinna, tro (luta dig mot, förlita dig på) mig, för det kommer en tid när ni alla ska tillbe Fadern (böja er ner i ödmjukhet, falla på knä; bildligt kyssa hans hand i vördnad) inte [bara] på detta berg eller [bara] i Jerusalem. [Jesus lyfter diskussionen från den religiösa konflikten om hur och var man ska tillbe, till att handla om hjärtats inställning och en personlig tro på honom.]
Jesus svarade henne: "Det är jag (Jag Är), den som talar med dig." [De grekiska orden ego eimi kan översättas "det är jag" eller "jag är". Vanligtvis används uttrycket med en efterföljande beskrivning som t.ex. "jag är livets bröd", se Joh 6:35. När ego eimi används utan någon beskrivning anspelar det på Guds personliga namn JHVH, se 2 Mos 3:14. Exakt så översätts den hebreiska frasen till grekiska. Detta är den första av totalt nio gudomliga "Jag Är" i Johannesevangeliet, de övriga är Joh 6:20; 8:24, 28, 58; 13:19; 18:5, 6, 8. Det används även en gång i den enkla betydelsen "det är jag", av en man född blind, se Joh 9:9.]
Jesus sade till dem: "Min mat (näring) är att göra hans vilja (behaga den) som har sänt mig och att fullborda hans verk.
För Jesus hade själv vittnat om att en profet inte är ärad (aktad, respekterad) i sitt eget land [dvs. sin uppväxtort Nasaret som ligger i Galileen].
Så kom Jesus åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vatten till vin [Joh 2:1-11]. I Kapernaum fanns en man som var i kungens tjänst. [Han var en ämbetsman som tjänade under Herodes Antipas.] Hans son låg sjuk (var svag, utan styrka).
När han hörde att Jesus kommit tillbaka från Judéen till Galileen, gick han i väg [den två dagar långa resan till Kana] och bad (ivrade, bad enträget) att han skulle komma ned och bota hans son, för sonen var på väg att dö.
Då sade Jesus till honom: "Om ni människor inte får se tecken och mirakler, så tror ni inte alls (litar ni inte på Gud)."
Jesus svarade honom: "Gå i frid, din son lever." Mannen trodde (lutade sig mot, förlitade sig) på Jesu ord och gick.
Då förstod fadern att det hade skett vid just den tid (samma timma) som Jesus sagt till honom, "din son lever". Han kom till tro (lutade sig mot, förlitade sig på Jesus) liksom hela hans hushåll (hus, familj, de som bodde hos honom). [Alla hade sett hur sjuk pojken varit och förstod att Jesus måste vara Messias. Detta är första exemplet i Bibeln då en hel familj tar emot Jesus; nästa är fångvaktaren i Filippi, se Apg 18:8.]
Detta var det andra tecknet (miraklet) som Jesus gjorde i Galileen sedan han kommit från Judéen till Galileen.
[Föregående kapitel avslutade händelserna som inramades av det första och andra tecknet i staden Kana, se Joh 2:1-4:54. Nu inleds en ny sektion i Johannesevangeliet där de judiska högtiderna har en central roll. Den börjar med en icke namngiven högtid i kapitel 5, fortsätter med en påskhögtid i kapitel 6, följt av Lövhyddohögtiden i kapitel 7-10, Tempelinvigningsfesten i mitten på kapitel 10 och avslutas med att nästa påsk är nära i Joh 11:55.] Därefter inföll en av judarnas högtider och Jesus gick upp till Jerusalem. [Varför namnger inte Johannes den första högtiden? I 3 Mos 23 där alla högtiderna räknas upp börjar allt med sabbaten som ska hållas varje vecka. Händelserna i kapitel 5 sker på en sabbat, se Joh 5:9. Man kan säga att sabbaten är den första högtiden, och ger en naturlig inledning på denna sektion med högtider. Anledningen till att bibelforskare försöker identifiera högtiden, är att det hjälper till att bestämma längden på Jesu publika tjänst. Johannes anger tre olika påskhögtider, se Joh 2:13; 6:4; 12:1. Det gör att Jesu tjänst måste varit minst två år från påsk till påsk. Är den onämnda högtiden också en påsk, blir Jesu tjänst minst tre år. Eftersom det kan bli ganska kallt i Jerusalem under vinterhalvåret, pekar det på att händelserna i dammen sker under den varmare delen av året. De vanligaste förslagen är någon av högtiderna på våren, påsk eller pingst. Andra förslag är Purim som infaller i mars, en månad före påsken.]
När Jesus såg honom ligga där och visste att han varit sjuk så länge, frågade Jesus honom: "Vill du bli frisk (helad)?"
Jesus sade till honom: "Res dig upp, ta din bädd och gå."
Men han som blivit helad visste inte vem det var, för Jesus hade försvunnit in i [obemärkt gått vidare bland] folkmassan som fanns på platsen.
Senare, när Jesus fann honom i templet [tempelområdet] sade han till honom: "Se, du är helad (hel, frisk). Sluta synda så att inte något värre händer dig."
Mannen gick då bort och rapporterade för judarna att det var Jesus som hade helat honom.
[Jesus hade för vana att hela människor från sjukdomar, oavsett vilken veckodag det var. Nu senast helade han en sjuk man vid Betesdadammen, se Joh 5:2-15. Enligt fariséernas strikta egna tillägg till lagen var det förbjudet att göra detta på en sabbat eftersom man ansåg att det var "arbete".] Eftersom han hade gjort dessa saker på en sabbat började judarna att förfölja (besvära, jaga) Jesus och planerade att döda honom.
Men Jesus svarade dem: "Min Fader verkar (arbetar) ännu i denna stund, därför verkar (arbetar) också jag."
Då svarade Jesus dem: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Sonen kan inte göra något själv (av egen vilja), utan bara vad han ser Fadern göra. Vad än Fadern väljer att göra, det gör Sonen också.
Sedan begav sig Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, också kallad Tiberiassjön. [Det är bara Johannes som använder namnet Tiberiassjön. De övriga evangelierna kallar den Galileiska sjön eller Gennesarets sjö. Sedan Herodes Antipas byggt staden Tiberias på den sydvästra sidan av sjön 22 e.Kr. blev det allt vanligare att sjön kallades Tiberiassjön. Eftersom Johannes skrev sitt evangelium mot århundradets slut, var det naturligt att också ta med det då aktuella namnet för att underlätta förståelsen för sin samtid. I dag kallas sjön för Kinneretsjön, vilket också är det namn som används i GT, se 4 Mos 34:11. Det hebreiska ordet kinnor betyder harpa, eftersom sjöns form liknar en harpa.]
Jesus vandrade upp på bergssidan och satte sig ner med sina lärjungar.
När Jesus tittade upp och såg att en stor skara [tusentals människor] närmade sig honom, sade han till Filippus: "Var ska vi köpa bröd, så att alla får något att äta?"
Jesus sade: "Låt folket lägga sig [till bords] här." På det stället var marken täckt med tätt gräs [i det annars bergiga området valde Jesus ut den här bekväma platsen att sitta ner på]. Männen [och deras familjer] satte sig ner, och deras antal var 5 000. [Det var 5 000 män, förutom kvinnor och barn, se Matt 14:21. Totalt var det minst 10 000, kanske ända upp till 50 000 personer samlade där. Det är bara den yngste lärjungen, Johannes som nämner detaljen om pojkens matsäck. Han räknades inte ens med bland de 5 000, ändå fick hans gåva mätta alla närvarande!]
Jesus tog bröden, tackade Gud och gav till lärjungarna. De delade sedan ut åt dem som hade satt sig ner där. Jesus gjorde sedan likadant med fiskarna, och alla fick så mycket de ville ha.
När människorna såg det tecken (mirakel) som Jesus hade gjort, sade de: "Detta är verkligen (sannerligen, utan tvivel) profeten som skulle komma till världen." [Jesus är profeten som Mose talar om som ska komma efter honom, se 5 Mos 18:15. Ordet "tecken" fokuserar mer på symboliken och budskapet bakom undret än själva undret och folkets fascination av det. I Joh 6:27 förklarar Jesus att Människosonen ger evigt liv, och att det är den födan de ska söka.]
Jesus, som visste att de var på väg att med våld ta med sig honom och göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, denna gång ensam.
och steg i en båt och började ta sig över sjön till Kapernaum. Det var nu mörkt och Jesus hade [ännu] inte kommit till dem.
När de hade rott ca 5 km (25 eller 30 stadier) såg de (tittade de noggrant på) Jesus gå på sjöns vattenyta nära båten. De blev rädda (skräckslagna, paralyserade av rädsla).
Nästa dag förstod allt folket, som fortfarande var kvar på andra sidan sjön, att det inte funnits mer än en liten båt där, och att Jesus inte hade gått i den tillsammans med sina lärjungar, utan att de gett sig av själva.
När nu folket förstod att varken Jesus eller hans lärjungar var där, klev de i båtarna och kom till Kapernaum för att leta efter Jesus.
Jesus svarade dem: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Ni letar inte efter mig därför att ni sett tecken (mirakler), utan för att ni fick äta [fritt] av bröden tills ni blev mätta.
Jesus svarade och sade till dem: "Detta är Guds gärning [som Gud begär, eller det verk han gör], att ni tror på (förlitar er, lutar er mot) den som han har sänt."
Jesus svarade dem: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Det var inte Mose som gav er brödet från himlen. Det är min Fader som ger er det sanna brödet från himlen.
Jesus svarade dem: "Jag är livets bröd [brödet som mättar med Guds överflödande och äkta liv]. Den som kommer (går) till mig ska aldrig [behöver absolut inte] hungra, och den som tror (litar, förtröstar) på mig ska aldrig [nej, aldrig] någonsin törsta.
De sade: "Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju både hans far och mor? Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?"
Jesus svarade och sade: "Sluta att viska (klaga, mumla) [om mig] er emellan.
Jesus sade till dem: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er, ni kan inte ha något liv i er om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod.
Jesus förstod (visste inom sig) att lärjungarna viskade (klagade) över detta, och sade till dem: "Tar ni illa upp av detta (är detta en stötesten, upprör detta era känslor)?
Men det är [fortfarande] några av er som inte tror." Jesus visste ju redan från början (begynnelsen) vilka som inte skulle tro och vem som skulle utlämna (förråda) honom.
Då sade Jesus till de tolv: "Vill inte ni också gå i väg?"
Jesus svarade dem: "Utvalde jag inte [själv] er tolv? Och en av er är en djävul!"
Sedan vandrade Jesus [från plats till plats] i Galileen, för han ville inte uppehålla sig i Judéen eftersom judarna försökte (ständigt letade efter honom för att) döda honom.
Då sade Jesus till dem: "Min tid (mitt rätta tillfälle) har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid [att gå upp till Jerusalem].
När ungefär halva högtiden hade gått [efter 3-4 dagar] gick Jesus upp till templet och undervisade.
Jesus svarade: "Min lära (doktrin, ordnade system av sanningar) är inte min, utan hans som har sänt mig.
Jesus svarade dem: "Jag gjorde en gärning [helandet av den lame mannen på en sabbat, se Joh 5:1-9], och ni blev alla förundrade.
Då ropade Jesus med hög röst, där han undervisade på tempelplatsen: "Vet ni [verkligen] både vem jag är och varifrån jag kommer? Jag har inte kommit av mig själv (med egen auktoritet), men den som sänt mig är äkta (verklig, trofast), och honom känner ni inte.
Då sade Jesus: "Bara en kort tid till är jag hos er [sex månader – tiden mellan Lövhyddohögtiden och påskhögtiden], sedan går jag tillbaka till honom som har sänt mig.
[Under Lövhyddohögtiden fanns en ceremoni där man bar vatten från Siloamdammen till offeraltaret. Detta gjordes de första sju dagarna under högtiden, men inte den sista. Detta gör nu Jesu uttalande om levande vatten ännu större.] På den sista och största (viktigaste) dagen av högtiden [åttonde dagen], stod Jesus där och ropade med en ljudlig stämma [i vanliga fall satt man och undervisade, se Luk 4:20-21; Matt 5:1, så att stå och ropa måste ha väckt uppmärksamhet]: "Om någon är törstig, låt honom komma (gång på gång) till mig och dricka!
Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få (ta emot). För [den helige] Anden hade ännu inte blivit utgiven, eftersom Jesus inte hade blivit förhärligad. [Den helige Ande har funnits i världen sedan skapelsen, se 1 Mos 1:2, men från och med pingstdagen skulle Anden utgjutas i fullt mått över den troende församlingen. Jesus hade ännu inte blivit förhärligad, vilket skedde i samband med hans död, uppståndelse och himmelsfärd.]
Men Jesus gick till Olivberget [som låg tre kilometer öster om Jerusalem där han övernattade, se Luk 21:37].
Detta sade de för att pröva (snärja) honom för att kunna få något att anklaga honom för. Men Jesus som böjt sig ner, började skriva (rita) på marken med sitt finger. [Golvet i kvinnornas förgård var stenbelagt. Kanske skrev Jesus verkliga bokstäver i dammet på golvet, eller bara ritade i luften och anspelade på Jer 17:13 där "De som avfaller från mig liknar en skrift i sanden." Kanske skrev han på två golvstenar, och fick de närvarande att tänka på hur Gud skrev lagen på två stentavlor, se 2 Mos 31:18.]
När de hörde detta lämnade de platsen en efter en [vissa manuskript har här tillägget: överbevisade av samvetet], de äldste (äldsta) först [vissa handskrifter lägger till: först de äldste – ända till den siste] och Jesus blev lämnad ensam kvar med kvinnan som [fortfarande] stod kvar framför [honom].
När Jesus ställt sig upp sade han till henne: "Kvinna, var är de [de som är dina anklagare]? Har ingen dömt dig?"
Hon svarade: "Nej, Herre." Jesus sade till henne: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer." [Vissa handskrifter lägger till: från och med nu.]
(därför) talade Jesus till dem igen och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig [den som alltid är med mig på vägen] ska aldrig (skulle inte heller) [behöva] vandra (leva) i mörkret, utan ska (kommer att) ha livets ljus." [1 Joh 1:5] [Meningen börjar ordagrant med åter, på nytt eller igen (gr. palin) och knyter an till undervisningen från föregående dag (Joh 7:37–39), eller från morgonen (vers 2 – innan händelsen med kvinnan som de skriftlärda och fariséerna släpat fram, se vers 3–11). Jesus undervisar på den del av tempelområdet som kallades "kvinnornas förgård" (se vers 20; här fick även männen vistas – kvinnorna fick dock inte gå in i själva templet). På förgården fanns fyra stora kandelabrar, tretton offerkistor och flera förrådsrum. Anledningen till att Jesus uttalar dessa profetiska ord om sig själv just här, kan vara att dessa fyra ljuskandelabrar hade en speciell roll under Lövhyddohögtiden. De tändes första kvällen, och sedan alla följande kvällar i högtiden, utom på sabbaten. Ljuset påminde om hur Gud hade lett israeliterna genom öknen med en eldstod. Ljuständningen åtföljdes av musik, sång och dans. Jesu uttalande skedde på den nionde dagen i Lövhyddohögtiden, se vers 2. Judarna hade lagt till denna extra dag för att vörda och hylla lagen. Högtiden kallas Simchat Torah, vilket betyder "Glädje över undervisningen". Alla heliga skriftrullar togs ut ur arken (skåpet där Torah-rullarna förvaras) och ett ljus tändes för dem. Jesus bekräftade där och då – just på denna dag och just på denna plats – att han är världens ljus, se Jes 42:6!]
Jesus svarade dem: "Även om jag vittnar om mig själv så är mitt vittnesbörd sant, för jag vet varifrån jag har kommit och vart jag är på väg, men ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag är på väg.
Då började de fråga honom: "Var är din fader?" Jesus svarade: "Ni känner varken mig eller min Fader. Om ni kände (hade en klar förståelse av) mig, så skulle ni också känna min Fader."
Dessa ord talade Jesus vid tempelkistan [på det tempelområde där även kvinnorna vistades och där frivilliga offer togs upp], när han undervisade på tempelplatsen. Men ingen grep (lade sin hand på) honom, eftersom hans stund inte var inne.
Igen sade han till dem: "Jag går bort och ni kommer att söka efter mig, men ni kommer att dö i er synd. [Synd i singular, primärt deras otro, se vers 24.] Dit jag går är det omöjligt för er att komma."
Då frågade de honom: "Vem är du?" Jesus svarade: "Precis den jag från början sagt mig vara.
Då sade Jesus: "När ni har valt att lyfta upp Människosonen [på ett kors] kommer ni att förstå att det är jag (Jag Är), och att jag inte gör något av mig själv, utan jag talar [bara] det min Fader lärt mig.
Då sade Jesus till de judar (invånare i Judéen) som hade kommit till tro på honom [se vers 30]: "Om ni förblir (stannar kvar, vilar, fortsätter stå) i mitt ord (håller fast vid min undervisning och lever efter den) är ni verkligen (sannerligen) mina lärjungar
Jesus svarade dem: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Alla som vanemässigt praktiserar att göra synd (bryter mot Guds bud, missar målet) är syndens slavar.
De svarade honom: "Vår fader är Abraham." Jesus svarade: "Om ni verkligen är Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar [följa hans exempel].
Jesus svarade dem: "Om Gud verkligen är er far skulle ni älska (med glädje välkomna, respektera) mig, för jag har utgått från Gud. Jag har inte kommit hit själv (på eget initiativ), utan han har sänt mig.
Jesus svarade: "Jag har inte en ond ande, jag ärar min Fader och ändå föraktar (vanärar, hånar) ni mig.
Jesus svarade: "Om jag ärar (upphöjer, förhärligar) mig själv, så är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar (upphöjer, förhärligar) mig, han som ni säger är er Gud.
Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen (amen, amen): Jag Är – redan innan Abraham ens fanns till (var född)." [Jesus har alltid existerat, se Joh 1:1, 2; Kol 1:17. Att Jesus inte bara "var" före Abraham utan "är" före Abraham visar även hur Jesu nutid sträcker sig tillbaka i dåtid. Hans existens övergår tiden. Jesus jämställer sig med Gud, se 2 Mos 3:14; Ps 90:2. Något som åhörarna ser som en fruktansvärd hädelse som förtjänar döden, se 3 Mos 24:16.]
Då tog de upp stenar för att kasta på honom [att kalla sig själv vid Guds namn ansåg de vara hädelse], men Jesus gömde sig (försvann, var gömd för dem) och gick ut från tempelområdet.
Jesus svarade: "Det är varken hans synd eller hans föräldrars synd som gjorde honom blind. Det skedde för att Guds gärningar skulle bli manifesterade (förklarade, åskådliggjorda) i honom.
Han svarade: "En man som kallas Jesus gjorde lera och smorde den på mina ögon och sade till mig att gå till Siloamdammen och tvätta mig. Jag gick dit och tvättade mig, sedan kunde jag se."
Det var sabbat den dag då Jesus hade gjort lera och öppnat hans ögon.
Jesus hörde att de hade kastat ut honom, och när han hade hittat honom sade han: "Tror du på Människosonen?" [Människosonen är ett messianskt begrepp som identifierar Jesus med Gud själv, se Dan 7:13. I Jesu samtid var Människosonen en titel på Gud själv.]
Jesus sade till honom: "Du har sett honom och det är han som talar med dig just nu."
Jesus sade: "Till en dom [för att predika Guds sanning, vara som en skiljedomare mellan dem som tror på mig och dem som inte tror] har jag kommit i världen, för att de som inte ser ska se och för att de som ser ska bli blinda."
Jesus svarade dem: "Om ni var blinda skulle ni inte ha någon synd, men eftersom ni säger att ni ser, finns er synd kvar."
Jesus berättade denna liknelse för dem, men de förstod (visste) inte vad han talade om.
Då sade Jesus återigen: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Jag är grinden (dörren, porten) till fåren.
och Jesus gick omkring i Salomos pelargång i tempelområdet.
Jesus svarade dem: "Jag har redan berättat det, men ni tror (litar, förtröstar) inte på mig. De gärningar som jag ständigt gör i min Faders namn vittnar om mig.
Jesus svarade dem: "Jag har visat er många goda gärningar, för vilken av dem vill ni stena mig?"
Jesus svarade dem: "Står det inte skrivet i er lag [Skriften]: Jag har sagt att ni är gudar? [Citat från Psalm 82:6. Olika tolkningar av denna vers diskuterades flitigt bland rabbinerna på Jesu tid. Troligtvis har det att göra med att Israels domare eller folk har fått auktoritet att utföra Guds gärningar.]
När Jesus hörde detta sade han: "Den sjukdomen (svagheten) kommer inte att leda till döden, i stället kommer Gud att förhärligas (tillbedjas), så att Guds Son blir förhärligad genom den."
Jesus älskade (osjälviskt utgivande) Marta, hennes syster [Maria] och Lasarus.
Jesus svarade: "Har inte dagen tolv timmar [då det är ljust]? Den som vandrar på dagen snubblar (snavar, syndar) inte, eftersom han ser världens ljus [Jesus, se Joh 8:12].
Jesus hade talat om hans [Lasarus] död, men de trodde att han talade om vanlig naturlig sömn.
Då sade Jesus i klartext till dem: "Lasarus har dött,
När Jesus kom fram fick han veta att Lasarus redan hade varit i [klipp-]graven fyra dagar.
När Marta hörde att Jesus var på väg, gick hon ut för att möta (konfrontera, ifrågasätta) honom, medan Maria satt kvar i huset.
Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött.
Jesus sade till henne: "Din bror ska uppstå igen (komma tillbaka till livet)."
Jesus sade till henne [Marta]: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska (kommer att) leva även om han skulle dö,
Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på samma ställe där Marta hade träffat honom.
När Maria nu kom dit där Jesus var och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du varit här skulle min broder inte vara död."
När Jesus såg henne brista ut i högljudd gråt gång på gång, och att judarna som följt med henne också grät högljutt, blev han djupt upprörd (kände vrede) i sin ande, och kände smärta (oro).
Jesus grät stilla (fällde tårar i tysthet).
[Det kan finns flera orsaker till Jesu vrede. Kanske kände han en upprördhet över alla skenheliga ceremonier med anställda gråterskor och flöjtspel som var vanligt på en dåtida begravning. Ett annat skäl kan ha varit otron han mötte eller anklagelserna att det var hans fel att Lasarus dött – han som är livet självt! Men kanske riktade sig vreden först och främst mot döden och djävulen som han kommit för att besegra.] Jesus blev upprörd till vrede igen och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen.
Han sade: "Ta bort stenen!" Då sade Marta, den dödes syster: "Herre, vid det här laget luktar han, det har ju gått fyra dagar sedan han dog."
Jesus sade till henne: "Sade jag inte till dig att om du trodde (litade, lutade dig emot) mig skulle du få se Guds härlighet?"
Så de tog bort stenen där den döde låg, och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: "Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.
Mannen som varit död kom ut, hans händer och fötter var virade med band av linne, och ansiktet inlindat i (övertäckt med) en duk. Jesus sade till dem: "Gör honom fri på en gång och låt honom gå!"
Många judar som hade kommit till Maria och sett (på avstånd betraktat) vad Jesus gjorde, kom till tro på (litade, lutade sig emot) honom.
Men några av dem gick tillbaka till fariséerna och berättade vad Jesus gjort. [Hur Jesus hade uppväckt Lasarus från döden.]
Detta sade han inte av sig själv, utan profetiskt eftersom han var överstepräst detta år. Han profeterade att Jesus skulle dö för [den judiska] nationen,
Av den anledningen vandrade Jesus inte längre öppet bland de judiska invånarna, utan gick till en stad som hette Efraim, i en region som gränsar till öknen. Där stannade han med sina lärjungar. [Eftersom Efraims stams område ligger norr om Jerusalem låg staden antagligen några mil nordöst om Jerusalem vid gränsen mot öknen i öster. Många identifierar den med den gamla staden Ofra som omnämns i Jos 18:23, drygt två mil nordost om Jerusalem.]
De letade efter Jesus och medan de stod i [förgården till] templet sade de till varandra: "Vad tror ni, ska han inte komma till högtiden?"
[Johannes inleder och avslutar sitt evangelium med en helig vecka, se Joh 1:29-35, 43; 2:1. Sex dagar är det judiska uttrycket för "en vecka". Lukas använder det grekisk-romerska uttrycket "omkring åtta dagar" för samma tidsperiod, jämför Luk 9:28 och Matt 17:1. Det är antagligen på fredagseftermiddagen 8 Nisan innan sabbaten börjar som Jesus anländer från Jeriko till Betania, en sträcka på 2,5 mil. Betania betyder "träldomshuset", "sorgens hus" och "betryckets hus". Det var här Jesus inledde sin tjänst, se Joh 1:28. Nu avslutar han den här och fullbordar den judiska förväntan på att gå ut ur träldomshuset, se 2 Mos 12.] Sex dagar [en vecka] före påskhögtiden [som började 14 Nisan] kom Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som varit död men Jesus hade uppväckt från de döda.
Då tog Maria en hel flaska dyrbar äkta (ren, oförfalskad) nardusbalsam. [Denna exklusiva parfym importerades från norra Indien och var värd en årslön, se vers 5. En flaska vägde en romersk "litra", vilket är 325 gram och motsvarar en halv liter.] Hon smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam.
Jesus sade: "Låt henne vara (lämna henne ifred). Hon har behållit (bevarat, sparat) den för min begravningsdag (för min balsamering).
En stor mängd judar (många av de judiska invånarna i Judéen) fick reda på att Jesus var där och de kom dit, inte bara på grund av Jesus, utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda.
eftersom många av Jerusalems invånare lämnade dem [gick bort från de judiska ledarna] och trodde på Jesus.
[Johannes verkar antyda att Jesus rider in i Jerusalem den 10 Nisan, den dag då husfadern valde ut och offentligt visade vilket lamm som skulle bli årets påskalamm, se 2 Mos 12:3-6. Den himmelske Fadern visar världen Guds lamm – det lamm som ska ta bort världens synd, se Joh 1:29.] Nästa dag [efter sabbaten] när den stora folkhopen som kommit till högtiden hörde att Jesus var på väg till (in i) Jerusalem,
Jesus fann ett åsneföl och satt upp på det, [precis] som det står skrivet [i Sak 9:9]:
Detta förstod inte hans lärjungar då, men senare, när Jesus blivit förhärligad (upphöjd) [och var tillbaka hos Fadern i himlen] kom de ihåg att detta var skrivet om honom, och att man gjort så mot honom.
De kom till Filippus, som var från Betsaida [som ordagrant betyder "fiskhuset"] i Galileen, och frågade gång på gång: "Herre, vi skulle vilja se (få en klar förståelse av) Jesus."
Filippus kom och sade detta till Andreas och de båda gick tillsammans och talade om det för Jesus. [Vid Jesu födelse kom visa män från öst, och nu före hans död kommer "visa" greker från väst. Denna händelse antyder på nytt att även icke-judar, nu exkluderade från templet, snart ska få tillträde att tillbe, se Joh 10:16. Att dessa greker kommer till just Filippus kan bero på att han, liksom Andreas, har grekiska namn. Att deras hemstad Betsaida nämns, se Joh 1:44, är också en beröringspunkt. Staden gränsar till det icke-judiska området Dekapolis öster om Galileen på den icke-judiska sidan av Galileiska sjön. Båda dessa två lärjungar var vana att ha kontakt med greker. Det verkar som om Filippus och Andreas lämnar grekerna där och går till Jesus med deras fråga. Jesus kan ha befunnit sig innanför den mur som avgränsade hedningarna till de yttre delarna av tempelområdet, se Apg 21:28. Texten svarar inte på om grekerna personligen fick träffa Jesus där och då, men vi vet att i slutet på Jesu svar säger han att när han uppstår ska han dra alla till sig själv, se Joh 12:32, dvs. att evangeliet är till för alla.]
Jesus svarade dem: "Stunden har kommit då Människosonen har valt att bli förhärligad (upphöjd). [Nu sker en vändpunkt. Jesus börjar tala om sin död och uppståndelse. Nu följer en kort liknelse där Jesus liknar sig själv vid ett vetekorn som måste dö för att bära frukt. Människosonen är en titel på Messias, se Dan 7:13-14.]
Jesus svarade: "Denna röst kom inte för min skull utan för er skull.
Jesus sade till dem: "Bara en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset så att inte mörkret (ondska, synd) får makt över er. Den som vandrar i mörkret (har som vana och livsstil att leva i mörkret) vet inte vart han går.
Så länge ni har ljuset, tro på (lita, sträck er mot) ljuset [som är Jesus, se Joh 8:12], så att ni blir ljusets barn (ett folk som är fyllt av och karaktäriseras av ljus)." När Jesus hade sagt detta, drog han sig undan och dolde sig för dem.
[Under den sista veckan undervisar Jesus på tempelområdet i Jerusalem. Detta är det sista talet till folket.]Men Jesus ropade med hög röst: "Den som tror på (har för vana att lita, lutar sig emot) mig, tror inte bara på mig utan på honom som sänt mig.
[I Johannes evangelium står de grekiska verbens tempusform många gånger i presens och perfekt, ett skrivsätt som bjuder in läsaren att bli delaktig och närvarande i berättelsen, se t.ex. vers 3b, 4, 5 osv.] Nu [strax] före påskhögtiden [troligtvis kvällen den 13 Nisan] visste Jesus (har Jesus sett/förstått) att hans stund hade kommit [har han varit medveten om att hans stund var inne] – att han skulle lämna den här världen och gå till Fadern. Han älskade sina egna [här] i världen (med en osjälviskt, utgivande kärlek), intill slutet [ända fram till fullbordandet – det yttersta, se Joh 19:30] älskade han dem.
Jesus visste (har sett) [har en klar förståelse av] att Fadern hade gett allt i hans händer [gav honom makt över allting], och att han hade utgått (att han kom) från Gud och [nu] skulle gå (drar sig tillbaka) till Gud.
Jesus svarade och sade till honom: "Vad jag gör förstår (ser, vet) du inte [har du inte en klar förståelse av] nu, men du kommer att förstå (veta) [få personlig kunskap] efter [allt] detta [i och med dessa händelser]."
Petrus säger [då] till honom: "Aldrig någonsin, inte ska du tvätta mina fötter!" Jesus svarade honom: "Om jag inte skulle tvätta dig har du ingen del i (med) mig."
Jesus säger [då] till honom: "Den som har badat [rengjort hela kroppen] behöver bara tvätta fötterna, hans kropp är [ju] helt och hållet ren (ordagrant: förutom att tvätta fötterna har han inget behov, utan är helt ren). Och ni [mina lärjungar] är rena, men inte alla."
När Jesus sagt detta upprördes (våndades) han i sin Ande och vittnade: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: En av er ska utlämna (förråda) mig."
En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords bredvid Jesus. [Antagligen syftar det på Johannes, författaren av detta evangelium. Han var troligen i tonåren och den yngste av lärjungarna. Placeringen tyder på att Jesus tog hand om honom på ett speciellt sätt.]
Han [Johannes] lutade sig då mot Jesu bröstkorg och frågade honom: "Herre, vem är det?"
Jesus svarade: "Det är han som får brödstycket som jag doppar [i såsskålen]." Så han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son.
När Judas hade tagit emot brödstycket, kom Satan (motståndaren) in i honom. Jesus sade till honom: "Vad du tänker göra, gör det snabbt."
Eftersom Judas hade hand om kassan [lådan med pengarna för Jesus och de tolv lärjungarna] trodde några att Jesus sagt till honom: "köp vad vi behöver till högtiden", eller att han skulle ge något till de fattiga.
När nu Judas gått ut sade Jesus: "Nu är Människosonen förhärligad (fått Guds majestät, ära, glans, makt), och Gud har blivit förhärligad i honom.
Simon Petrus frågade honom: "Herre, vart går du?" Jesus svarade: "Dit jag går kan du inte följa mig nu, men du ska följa mig senare." [Jesus förutsäger att Petrus också ska dö martyrdöden.]
Jesus svarade: "Vill du [verkligen] ge ditt liv för mig? Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: Innan tuppen gal ska du ha förnekat (frånsagt dig allt samband med) mig tre gånger." [Petrus, som annars är den som brukar vara först att prata och ställa frågor, blir nu helt tyst. Under resten av måltiden ställer Tomas, Filippus och Jakob frågor som Jesus svarar på.]
Jesus svarar honom: "Jag är vägen och sanningen [verkligheten själv] och livet [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. [Den grekiska prepositionen pros, som översatts "till", indikerar en rörelseriktning mot ett mål under ömsesidig samverkan.]
Jesus svarade honom: "Jag har varit så länge hos er och du har inte lärt känna mig (haft en personlig erfarenhet av mig), Filippus? Den som har sett (iakttagit, beaktat) mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern?
Jesus svarade honom: "Om någon älskar mig så håller han mitt ord (min undervisning) och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och bo (ta vår boning, låta vårt hem bli) i honom.
Jesus visste att de ville fråga honom så han sade till dem: "Ni frågar varandra om det jag sade: 'Snart (en kort tid) ser ni mig inte längre, och sedan ska ni snart se mig (blir jag synlig, uppenbarad) igen.'
Jesus svarade dem: "Ja, nu tror ni [men det kommer inte att dröja länge innan tron vacklar igen].
[Jesus är i Jerusalem, de har stannat till på vägen mot Getsemane där han strax kommer att tillfångatas, se Joh 18:1. Han brister ut i bön för sitt eget uppdrag, lärjungarna och alla troende. Det finns likheter med den prästerliga välsignelsen, se 4 Mos 6:22-27: Välsignar och bevarar, se vers 1, 11, 15. Låter sitt ansikte lysa och är nådefull, se vers 17, 21. Vänder sitt ansikte och ger frid, se vers 24, 26.] När Jesus hade sagt detta, lyfte han upp sina ögon mot himlen och sade [bedjande]: "Fader, stunden har kommit (tiden är inne). Förhärliga (ära, upphöj) din Son, så att din Son kan förhärliga (ära, upphöja) dig.
Detta är det eviga livet: att känna (ha en personlig relation med) dig, den ende sanne (verkliga) Guden, och honom som du har sänt, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
När Jesus hade sagt detta [bett bönen i kapitel 17 högt] gick han tillsammans med sina lärjungar ut [från Jerusalem] till andra sidan av Kidrondalen. Där låg en trädgård [Getsemane, se Matt 26:36; Mark 14:32] som han och lärjungarna gick in i.
Judas som förrådde honom kände också till det stället, eftersom Jesus och hans lärjungar ofta hade mötts (träffats) där.
Jesus, som visste om allt som väntade (skulle komma över) honom, gick fram till dem och frågade: "Vem söker ni?"
De svarade honom: "Jesus från Nasaret." Jesus svarade dem: "Det är jag (Jag Är)." Judas som förrådde honom var också där bland dem. [Detta är sjunde gången frasen "Jag Är" används i Johannesevangeliet, se Joh 4:26. Det finns en tydlig koppling till hur Gud uppenbarar sig för Mose som den evige, se 2 Mos 3:14. Ordet "förrådde" är i en verbform som indikerar att det inte var första gången Judas förrådde Jesus, utan något som han hade som vana att göra.]
Han frågade dem igen: "Vem söker ni?" De svarade: "Jesus från Nasaret."
Jesus svarade: "Jag har sagt er att "Jag Är", om det är mig ni söker, så låt dessa [mina lärjungar] gå!"
Då sade Jesus till Petrus: "Stoppa tillbaka svärdet i skidan! Skulle inte jag dricka den bägare (kalk) som min Fader har gett mig?"
Den romerska bataljonen (kohorten) med sin kapten och de judiska tempeltjänarna grep nu Jesus och band honom.
Simon Petrus och en annan lärjunge [Johannes ödmjuka sätt att inkludera sig själv] följde efter Jesus. Den lärjungen var känd av översteprästen och gick tillsammans med Jesus in till översteprästens gård [en gårdsplan utan tak, med murar runt omkring].
Översteprästen [Hannas] frågade (begärde svar från) Jesus om hans lärjungar och om hans lära (doktrin). [Detta verkar var ett preliminärt förhör. Inga vittnen förs fram och normala procedurer följs inte. Hannas var ökänd för sin girighet, rovlystnad och sitt maktmissbruk. Alla hans fem söner blev överstepräster. I Talmud, det judiska kommentarverket till Torah, finns ett stycke som fördömer familjen: "Ve över Hannas familj! Ve över deras ormliknande väsande." Den första frågan Hannas ställde till Jesus gällde hans lärjungar. Trogen sin karaktär verkar Hannas vara mer intresserad av hur stort inflytande Jesus hade, än vad han lärde.]
Jesus svarade honom: "Jag har talat öppet för världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet [tempelområdet] där judarna brukar samlas, jag har inte sagt något i hemlighet.
När Jesus sade detta, gav en av vakterna (tempelvakterna) som stod bredvid honom ett slag i ansiktet och sade: "Är det så man svarar översteprästen?"
Jesus svarade: "Om jag har sagt någonting fel (orätt, grovt, talat ondska) så bevisa att det är fel! Men om det är sant (rätt, gott), varför slår du mig?"
De förde sedan Jesus från Kaifas till romerska guvernörens palats (pretoriet). Det var tidigt (mellan klockan tre och sex) på morgonen. Själva gick de inte in i palatset, för att de inte skulle bli [ceremoniellt] orena utan kunna äta påskmåltiden.
Detta skedde för att de ord Jesus hade sagt, när han visade på vilket sätt han skulle dö, skulle uppfyllas. [Joh 12:32-33]
Pilatus gick tillbaka in i palatset och kallade till sig Jesus och frågade honom: "Är du judarnas konung?"
Jesus svarade: "Säger du detta av dig själv (på eget initiativ), eller har andra sagt det om mig?"
Jesus svarade [Pilatus]: "Mitt rike (min konungamakt som inte är begränsat till en plats, utan finns överallt där mina befallningar råder) tillhör inte denna världen. Om mitt rike var från den här världen, hade mina efterföljare kämpat (stridit) för att jag inte skulle bli överlämnad till judarna. Mitt rike är inte av (har inte sitt ursprung eller källa från) den här världen."
Pilatus sade till honom: "Då är du alltså en kung?" Jesus svarade: "Du har rätt när du säger att jag är en kung [ja, jag är en kung]. Jag var född för detta [denna roll], och därför kom jag till världen för att vittna för sanningen. Var och en som är av (som är vän med, tillhör) sanningen, hör och lyssnar till min röst."
Så tog Pilatus Jesus och lät honom bli hårt pryglad (piskad med fyrtio slag). [Romarna utdelade tre typer av straff, i ökad grad av grymhet: slag, piskning och hård prygling. Det sistnämnda var det straff Jesus utsattes för. I piskan var ben och metallbitar fastbundna som rev upp huden ända in till benen. Det var inte ovanligt att offret dog under detta straff.]
Jesus kom ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade manteln. Pilatus sade till dem: "Se, här är mannen!"
Han gick tillbaka in i palatset och frågade Jesus: "Varifrån är du [Vilken värld tillhör du]?" Men Jesus svarade honom inte.
Jesus svarade: "Du skulle inte ha någon auktoritet över mig över huvud taget, om den inte vore given från ovan. Därför är den som överlämnat mig till dig [Judas, Kaifas, eller judarna] skyldig till mer (en större) synd."
När Pilatus hörde detta tal förde han ut Jesus och satte sig ner på domarsätet, på en plats som kallades "den stenlagda plattformen", på hebreiska Gabbata.
Då överlämnade han honom till dem för att bli korsfäst, och de tog Jesus med sig,
Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på var sida med Jesus i mitten.
Pilatus lät också göra en skylt (inskription, anslag) [på latin "titulus", innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] och satte den på korset. På den stod det skrivet: [Detta är] Jesus från Nasaret, judarnas konung. [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Luk 23:38. Skylten nämner alltså Jesu namn och även hans brott – judarnas konung.]
Många av de judiska invånarna i Jerusalem läste skylten, för platsen där Jesus korsfästes var nära staden, och den var skriven på hebreiska [judarnas och landets officiella språk], latin [Romarrikets officiella språk] och grekiska [det gemensamma språket inom hela romerska riket].
När nu soldaterna hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder [ytter- och innerplagg] och delade dem i fyra delar, en del för varje soldat. De tog också hans tunika (långt skjortliknande underklädesplagg). Den hade inga sömmar utan var vävd i ett stycke uppifrån och ner. [Här används två olika grekiska ord för kläder. Det första ordet är himation och är det vanliga generella ordet för kläder. Det andra är chiton och beskriver tunikan som var ett underplagg. Pluralformen av himation innefattar både tunikan och manteln som var ytterplagget och i detta fall även sandaler, bälte och kanske en sjal för huvudet. Tunikan fångade soldaternas uppmärksamhet eftersom den var vävd i ett stycke. I normala fall var den sydd, men detta var den mer exklusiva sorten som var vävd i ett stycke.]
Vid Jesu kors stod [följande kvinnor]: hans mor [Maria], hans mors syster [troligtvis Salome, Sebedeus fru, Jakob och Johannes mor], Maria, Klopas fru, och Maria från Magdala.
När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade [Johannes], sade han till sin mor: "Kära kvinna, se [här är] din son."
Efter detta visste Jesus att allt nu (redan) var fullbordat. För att Skriften skulle uppfyllas, sade han: "Jag är törstig." [Ps 22:16; Ps 69:22.]
När nu Jesus [därför, se vers 28] hade tagit emot det sura vinet sade han: "Det är fullbordat [priset är helt och fullt betalt, för att aldrig mer behöva betalas]!" Sedan böjde han ner huvudet och gav upp andan [överlämnade sin ande]. [Dödsorsaken vid korsfästning är kvävning. Kroppen hamnar i ett sådant läge att offret ständigt måste pressa sig upp för att hämta luft, vilket leder till utmattning och kvävning.]
När de kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben,
Efter detta frågade Josef från Arimatea Pilatus om lov att få ta ner Jesu kropp. Josef var en Jesu lärjunge, fast i hemlighet av rädsla för de judiska ledarna. Pilatus tillät det. Då gick han och tog ner Jesu kropp.
Sedan tog de Jesu kropp och lindade in den i linnedukar med de välluktande kryddorna, så som judarna brukar förbereda en kropp för begravning.
Där lade de Jesus, eftersom det var judarnas förberedelsedag och graven låg nära. [Sabbaten började klockan sex på kvällen, och då fick inget arbete utföras, så de hade inte mycket tid på sig att förbereda kroppen och begrava den.]
Då sprang hon därifrån till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus höll av (hade ett starkt vänskapsband med), och sade till dem: "De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom."
Då fick hon se (studerar hon noggrant) två änglar i vitt sitta där Jesu kropp varit, en vid huvudet och en vid fötterna.
När hon sagt detta vände hon sig om och såg (studerade noga) Jesus stå där, men hon visste inte (kände inte igen) att det var Jesus. [Att Maria först inte känner igen honom kan bero på att hans ansikte vanställts. Soldaterna hade slagit honom i ansiktet, se Matt 26:67; Luk 22:64; Joh 19:3. Det var också vanligt att rycka av skägget för att förnedra någon, se Neh 13:25; 2 Sam 10:4, och något som också profeteras om, se Jes 50:6.]
Jesus sade till henne: "Kära kvinna, varför gråter du? Vem söker du?" Då hon trodde det var trädgårdsmästaren svarade hon honom: "Herre, om det är du som burit bort honom, säg mig var du lagt honom så jag kan hämta honom."
Jesus sade till henne: "Maria." Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska (arameiska): "Rabbouni!" Det betyder lärare. [Johannes fångar det korta men djupa samtalet på två ord. Jesus kallar henne vid namn. För Jesus var hon Mirjam, vilket är det ursprungliga hebreiska namnet vars grekiska och latinska form är Maria. För Maria var han "Rabbouni". Johannes översätter ordet till lärare, det är korrekt men samtidigt bär det arameiska ordet en djupare vördnad och har betydelsen "min älskade Mästare" och är en förstärkning av den vanligare titeln "Rabbi".]
Jesus sade till henne: "Håll inte fast vid mig [konkret fysiskt, eller bildligt "vid gamla mönster"], jag har ännu inte stigit upp till min Fader. Gå till mina bröder och berätta att jag stiger upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud." [Alternativ översättning är "Rör mig inte", men det skulle i så fall gå emot hans andra uttalande att faktiskt röra vid honom, se Luk 24:39; Joh 20:27; Matt 28:9. Uttalandet har troligare att göra med ett nytt sätt att relatera till Jesus, inte längre fysiskt utan andligt, se Joh 20:29.]
[Nyheten om Jesu uppståndelse hade redan nått de judiska ledarna i Jerusalem, se Matt 28:11. Det är kväll och lärjungarna är troligen samlade i samma övre rum som de firat den sista måltiden i. Emmausvandrarna har nyss kommit och berättat hur de mött Jesus, se Luk 24:36.] På kvällen samma dag, den första veckodagen [söndagen då Jesus uppstått], var lärjungarna tillsammans bakom stängda dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt bland dem och sade: "Frid vare med er!" [Den vanliga judiska hälsningsfrasen. Nu då Jesus just har uppstått får den frasen en djupare innebörd, nämligen att ta emot försoningens välsignelser.]
Jesus sade därför till dem igen: "Frid vare med er! [Joh 14:27] Precis som Fadern har sänt ut (gr. apostello) mig, så skickar (gr. pempo) jag också er." [Två olika verb används här för att sända. Orden används synonymt genom hela evangeliet ett trettiotal gånger vardera. Apostello är lite rikare i nyansen och innebär att bli utsänd med auktoritet, medan pempo mer har betydelsen av att skicka iväg. Detta är den första av Jesu tre missionsbefallningar. Den andra och mest kända sker på berget i Galiléen, se Matt 28:16-20; 1 Kor 15:6, och den tredje på Olivberget, se Luk 24:44-51; Apg 1:3-11.]
Tomas, en av de tolv, han som kallades tvillingen (gr. Didymus – arameiska Taama), var inte med dem när Jesus kom.
Åtta dagar senare [hebreiskt uttryck för en vecka, dvs. nästa söndag] var hans lärjungar samlade där inne igen [i det övre rummet i Jerusalem, se vers 19], och Tomas var med dem. Trots att dörrarna var låsta, stod då Jesus plötsligt mitt ibland dem och sade: "Frid vare med er."
Jesus sade till honom: "Du tror eftersom du sett (upplevt, erfarit) mig. Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som inte ser [inte sett mig med sina fysiska ögon] men ändå tror [har trott och tror på mig]."
Jesus gjorde många fler tecken (mirakel som bekräftar Guds karaktär), i lärjungarnas närvaro, som inte är uppskrivna i denna bok.
Men dessa [sju tecken i den här boken] har skrivits ned för att ni ska kunna välja att tro att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus), Guds Son, och genom att tro (lita, luta sig emot honom) väljer ni att ha liv i hans namn. [Jesus gjorde många tecken och under. Världen skulle inte rymma alla de böcker som skulle behöva skrivas om Johannes skulle teckna ned allt, se Joh 21:24-25. Det grekiska ordet för tecken "semeion" fokuserar mer på symboliken bakom undret än själva undret i sig. De sju "tecken" som finns i detta evangelium är noggrant utvalda för att visa på att Jesus verkligen är Gud. Vinundret, se Joh 2:1-11. Helandet av kungens tjänares son, se Joh 4:46-54. Helandet av den lame vid Betesdadammen, se Joh 5:1-18. Matundret för 5 000, se Joh 6:5-14. Jesus går på vattnet, se Joh 6:16-24. Helandet av den blindfödde mannen, se Joh 9:1-7. Uppväckandet av Lasarus, se Joh 11:1-45.]
Sedan visade sig Jesus igen vid Tiberiassjön [som även kallas Galileiska sjön, se Joh 6:1]. Det gick till så här:
Tidigt på morgonen stod Jesus vid strandkanten, men lärjungarna förstod inte att det var Jesus.
Jesus sade till dem: "Pojkar (små barn, fortfarande under föräldrarnas uppsikt och behov av träning), har ni ingen fisk?" De svarade: "Nej."
Den lärjunge som Jesus osjälviskt älskade [syftar på Johannes] sade till Petrus: "Det är Herren!" När Petrus hörde detta knöt han om sig ytterrocken (överklädnaden, en fiskares kappa), för han hade inget på sig under den [han knöt troligen fast rocken i midjan för att lättare kunna röra sig i vattnet] och kastade sig i sjön [och vadade springande mot land].
Jesus sade till dem: "Ta med några av de småfiskar ni fångat."
Jesus sade till dem: "Kom och ät frukost!" Ingen av lärjungarna vågade fråga honom vem han var, för de förstod att det var Herren.
Jesus gick fram till dem och gav dem av brödet och fisken (gr. opsarion).
Detta var nu tredje gången som Jesus uppenbarade sig för lärjungarna efter att han uppstått från de döda. [Petrus är tillbaka vid samma sjö där han ungefär tre år tidigare fick kallelsen att lämna allt och följa Jesus. Enligt traditionen sker det också på samma plats, vid stranden utanför fiskebyn Tagba strax söder om Kapernaum. Då som nu hade han fiskat en hel natt utan att ha fått något, men på Jesu ord lagt ut näten och fått en mirakulöst stor fångst, se Luk 5:4-11. Det verkar som om Petrus efter Jesu död gett upp kallelsen och gått tillbaka till sitt tidigare yrke som fiskare. Jesu godhet är tydlig då han trots detta välsignar dem med en stor fiskfångst, se vers 11. Det verkar vara en tyst och spänd stämning under måltiden. Ingen vågade fråga honom vem han var, se vers 12. Det är också först efter att de ätit som Jesus inleder samtalet, se vers 15.]
[Jesus vill upprätta Petrus att bli den ledare och klippa för församlingen som han var kallad till att vara. Två olika grekiska ord för älskar används i dialogen mellan Jesus och Petrus i vers 15, 16 och 17. Jesus börjar med att använda ordet agape – som står för den högsta formen av osjälvisk, utgivande kärlek, medan Petrus svarar med fileo – som mer beskriver en vänskapsrelation. Dessa ord kan användas synonymt i grekiskan. Kan ordvalet i en grekisk text ha någon betydelse i ett samtal som troligtvis skedde på arameiska? Det som talar för att nyanserna ändå spelar roll är att Johannes, som var med där vid elden, även tar med en annan skillnad. Petrus replik "du vet allt" ändras till det mer personliga "du känner allt" i hans tredje svar. Grekiska ginosko används i stället för oidas. Huvudpoängen är dock att Petrus tre gånger får bekänna Jesus som han förnekat tre gånger, se Joh 13:38; 18:25-27.] När de nu ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig [med högsta formen av självuppoffrande, utgivande kärlek] mer än dessa?" [Det måste ha smärtat Petrus att Jesus nu tilltalar honom "Simon", det namn han hade innan han blev en lärjunge. Även tillägget "Johannes son" pekar på hans liv före kallelsen. Det var ju Jesus som hade gett honom namnet Petrus, se Mark 3:16; Matt 16:18. "Dessa" kan syfta på fiskarna och fiskaryrket som Petrus gått tillbaka till, eller de andra lärjungarna. Petrus hade tidigare jämfört sig med dem och sagt att han inte skulle svika Jesus även om de andra gjorde det, se Matt 26:33. Oavsett vad "dessa" syftar på så ställs Simon inför ett val att välja Jesus över allt annat.] Han svarade honom: "Ja, Herre, du vet att jag håller av (har ett starkt vänskapsband med) dig." Jesus sade till honom: "Fortsätt föda (ge mat åt) mina lamm!"
Jesus frågade honom en tredje gång: "Simon, Johannes son, håller du av (har ett starkt vänskapsband med) mig?" [Den tredje gången väljer Jesus det svagare uttrycket "håller du av mig". Jesus går ner på Petrus nivå och möter honom där. Frågan som Jesus verkar ställa är: "Håller du åtminstone av mig?"] Petrus blev bedrövad (ledsen och sårad) för att han frågade honom en tredje gång, "håller du av mig?" Han svarade honom: "Herre, du känner till allting, du vet att jag håller av (har ett starkt vänskapsband med) dig." Jesus sade till honom: "Fortsätt föda (ge mat åt) mina får!" [Petrus har helt kapitulerat och säger att Jesus känner till allting, hans misslyckanden men också hans längtan att bli upprättad. På nytt uppmanas Petrus att föda vuxna får. När Jesus förutsade Petrus förnekelse, se Luk 22:31-32, lovade Jesus att be för Petrus att han skulle behålla tron. Han sade också att efter Petrus upprättelse skulle han styrka de troende. I detta kapitel liknar Jesus det kristna uppdraget vid både fiske och fårskötsel. Lärjungarna blev kallade att gå ut i hela världen och vara människofiskare, se Matt 4:18-20; Matt 28:19. Fiskfångsten blev en påminnelse om den fångst som väntar. I samtalet med Petrus handlar det om den andra delen i missionsbefallningen; att "lära" de troende att hålla buden, se Matt 28:20. I Guds församling finns både lamm och får som behöver herdar som beskyddar och ger andlig mat. I dessa tre frågor från Jesus blir det också tydligt att motivet för kristet ledarskap måste vara kärleken till honom, Jesus.]
Petrus vände sig om och såg att den lärjunge som Jesus höll av (hade ett starkt vänskapsband med) [Johannes] följde med. Det var samma lärjunge som lutat sig mot Jesu bröstkorg och frågat: "Herre, vem är det som ska utlämna (förråda) dig?"
Då Petrus såg honom sade han till Jesus: "Herre, vad kommer att hända med honom?"
Jesus svarade honom: "Om jag vill att han ska vara kvar tills jag kommer, vad rör det dig (det är inte din sak att veta)? Följ du mig!"
Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö utan: "Om jag vill att han ska bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?"
Nu finns det också många andra saker som Jesus gjorde. Om allt skulle bli nedskrivet [i detalj] tror jag inte ens hela världen skulle kunna rymma alla de böcker som då skulle behöva skrivas. [Johannes fokuserar bara på några få händelser från Jesu liv. Allra sist kommer kanske just därför en reflektion som vill påminna om att det finns mer att hämta i de andra evangelierna. Trots dessa fyra redogörelser, har bara en bråkdel av allt som Jesus gjorde blivit nedtecknat. Evangelieförfattarna beskriver bara drygt sextio enskilda dagar under Jesu offentliga tjänst. Dock kan vi vara trygga att allt som är nödvändigt att veta för att få den gemenskap med Jesus som öppnar vägen till Fadern finns nedtecknat.]
Käre Theofilos [som betyder "den som älskar Gud" eller "älskad av Gud"], i den första (tidigare) avhandlingen (volymen) jag skrev [Lukasevangeliet], har jag redogjort för allt som Jesus började göra och undervisa om
De sade: "Galileiska män, varför står ni och ser upp mot himlen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himlen, han ska komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen."
Alla dessa fortsatte (höll ut, var kvar tillsammans) enade (i ett ackord, med samma sinne) i bön (vars innersta natur är tillbedjan, hängivenhet och förtrolighet med Gud) och åkallan (begäran, ofta för ett personligt behov) tillsammans med några kvinnor och Jesu mor [Maria] och hans bröder [Jakob, Joses, Simon och Judas]. [Jesu bröder och systrar omnämns i Matt 13:53-56; Mark 6:3; Gal 1:19; 1 Kor 9:5.]
"Män, bröder [och riktar sig antagligen främst till apostlarna]: Skriftens ord måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas [Iskariot], han som ledde dem som grep Jesus.
Därför [för att uppfylla Skriften] bör någon av dessa män som har varit med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut bland oss,
Män, israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blivit erkänd (auktoriserad) av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, precis som ni själva känt till.
Denne Jesus reste Gud upp, och det är vi alla [som står här inför er] vittnen till.
Så låt därför hela Israels hus säkert veta (genom egen personlig erfarenhet klart känna till) att honom gjorde Gud till både Herre och Smord (Messias, Kristus) [Guds utvalde och smorde Kung] – denne Jesus som ni korsfäste."
Petrus upplyste (förklarade då för) dem: "Omvänd er (ångra er) [tänk annorlunda från och med nu] och låt döpa er [låt er nedsänkas i vatten, gr. baptizo] – var och en av er – i Jesu den Smordes (Messias, Kristi) namn [på den grund hans namn utgör] till (in i) era synders förlåtelse [så att ni kan bli lösta/fria från era skulder/missgärningar]. Då ska ni få den helige Andes gåva (då kommer ni att ta emot gåvan – den helige Ande).
Då sade Petrus: "Silver och guld [mynt] har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. I Jesu den Smordes (Kristi) nasaréns namn, res dig upp och gå (verbformen är en uppmaning att börja gå och sedan fortsätta att gå)!"
Nej [det var inte vi som gjorde undret], Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare (son) Jesus. [Det är genom Jesus mannen blivit helad.] Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom.
och att tider av förnyelse (vederkvickelse, återhämtning – ordagrant: 'en svalkande uppfriskande vind/utandning') från Herrens närvaro (ansikte) [på så sätt] kan komma, och han kan sända den som har utsetts åt (är bestämd för) er – [nämligen] den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Det var först och främst för er [judarna som fick välsignelsen först och skulle bli en välsignelse för allt folk] som Gud lät sin tjänare [Jesus] uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en av er bort från era onda gärningar."
De var upprörda (irriterade) över att de undervisade folket och genom Jesus predikade (med övertygelse berättade om) uppståndelsen från de döda. [Saddukéerna trodde inte på ett liv efter döden, se Apg 23:8.]
så ska ni alla och hela Israels folk veta, att denne man nu står frisk framför er genom Jesu den Smorde (Kristi), nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda.
De blev helt förundrade när de såg Petrus och Johannes frimodighet (deras tydlighet och säkerhet i talet). Samtidigt började det faktum att de var olärda män sjunka in i deras medvetande. [Petrus och Johannes hade inte gått under någon rabbin och fått en formell teologisk utbildning.] Men så klarnade det för dem att de varit med Jesus.
De [det religiösa ledarskapet i Jerusalem] kallade in dem igen [till Stora rådet] och befallde dem att under inga omständigheter tala eller undervisa i Jesu namn.
Ja, det är verkligen vad som har hänt mitt ibland oss [Davids profetia har gått i uppfyllelse], här i denna stad [Jerusalem]. Både Herodes [Antipas] och Pontius Pilatus, tillsammans med hedningarna och Israels folk, förenade sig mot din helige tjänare (son) Jesus som du har smort
medan du fortsätter att sträcka ut din hand för att bota de sjuka (vidröra, hela både andligt och fysiskt), och låta tecken (mirakler som bevisar) och under (som väcker förundran) ske genom din helige tjänare (son) Jesu namn."
Med stor kraft (styrka) frambar apostlarna ständigt vittnesbördet att Herren Jesus hade uppstått, och stor nåd (favör, tacksamhet, glädje) vilade över dem alla.
Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä (ett kors) och dödade.
När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem [med trettionio rapp på ryggen, se 2 Kor 11:24] och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria.
Både [öppet] i tempelområdet och [enskilt] i hemmen (från hus till hus) undervisade och förkunnade (evangeliserade) de dagligen (dag efter dag) att Jesus är den Smorde (Messias). [Den kiastiska formen i denna vers kopplar ihop undervisningen med hemmen, och evangelisationen med tempelområdet.]
Vi har hört att han har sagt att den där Jesus från Nasaret ska riva ner och förstöra denna plats, och ändra de stadgar som Mose har gett oss." [Anledningen till att man förde fram falska vittnen var att Stora rådet inte hade mandat att anklaga någon på eget initiativ. Det krävdes att vittnen begärde att få sin sak prövad för att fallet skulle tas upp.]
Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid.
Men Stefanos, fylld av den helige Ande, lyfte blicken mot himlen och såg Guds härlighet (prakt, ära, glans), och Jesus som stod på Guds högra sida. [Vanligtvis porträtteras Jesus sittandes vid Faderns högra sida, men här står han upp för att beskydda och ta emot dem som dör martyrdöden.]
Medan de stenade Stefanos bad han: "Herre Jesus, ta emot min ande." [Han citerar från samma Psalm som Jesus bad på korset, se Ps 31:6; Luk 23:46.]
Men när de nu trodde på Filippus, som förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu den Smordes (Kristi) namn, lät de döpa sig (nedsänkas i vatten, gr. baptizo), både män och kvinnor.
för han [Anden] hade ännu inte fallit på (kommit över) någon av dem, utan de hade bara blivit döpta i Herren Jesu namn.
Då öppnade Filippus sin mun, och började med utgångspunkt från denna passage i Skriften att berätta evangeliet (det glada budskapet) om Jesus för honom.
Då sade Filippus: "Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske." Han svarade och sade: "Jag tror att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är Guds Son." [Denna vers finns inte med i de tidigaste manuskripten, och är troligen tillagd. Den visar hur viktig bekännelsen och dopet var i den tidiga församlingen.]
Då frågade han: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den du förföljer.
Så Ananias gav sig i väg och kom in i huset [där Saulus suttit i mörker utan mat och dryck i tre dagar]. Där lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder [i tron]! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande." [Saulus blir påmind om att det var den uppståndne Jesus som talade med honom på vägen till Damaskus. Lukas använder passiv form på verben som betonar att det inte är Ananias utan Gud som fyller Saulus med den helige Ande.]
och på en gång började han predika i synagogorna att Jesus är Guds Son.
Då tog Barnabas hand om honom. Han förde honom till apostlarna och berättade för dem hur Saulus hade sett Herren på vägen, att Herren hade talat till honom och att han i Damaskus hade predikat frimodigt i Jesu namn.
Sedan stannade Saulus hos dem [15 dagar och träffar Petrus och Jakob, se Gal 1:18-19], och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn.
Petrus sade till honom: "Aineas, Jesus den Smorde (Messias, Kristus) botar dig nu. Stå upp och bädda din säng!" Genast steg han upp.
Ni känner till ordet (innehållet i budskapet) som Gud sände till israeliterna, när han förkunnade de glada nyheterna (evangeliet) om frid (harmoni, lycka, välgång) genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), som är Herre över allt.
[Ni känner till vad som sedan hände, hur] Gud smorde Jesus från Nasaret [betonar Jesu mänskliga sida] med helig Ande och kraft (förmåga, styrka). Han vandrade omkring och gjorde gott (hjälpte människor utan krav på någon gentjänst) och framför allt botade (befriade) han alla som var under djävulens våld, för Gud var med honom. [Ordet 'våld' på grekiska är också en benämning på den slavmarknad där slavar såldes och köptes till olika herrar. Innan Jesus köpte oss fria var vi också bildligt talat på denna slavmarknad där olika demoniska krafter kunde utöva sitt våld över oss, och vi var slavar under olika herrar.]
Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro på Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vem var då jag att kunna hindra Gud?"
Men bland dem som kommit till Antiokia fanns det några män [som flytt från Jerusalem och som ursprungligen var] från Cypern och Kyrene [vid Nordafrikas kust]. De talade också till grekerna [i staden] och predikade evangeliet (det glada budskapet) om Herren Jesus.
Av hans efterkommande (säd) har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel.
Det har Gud låtit gå helt och fullt i fullbordan för oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, precis som det står i den andra psalmen: 'Du [Jesus] är min son, i dag har jag fött dig.' [Ps 2:7]
Nej, vi tror att det är genom Herren Jesu nåd (oförtjänt favör, kraft) vi blir frälsta, vi på samma sätt som de."
som har vågat (riskerat) sina liv för vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) namn.
Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jesu den Smordes (Kristi) namn att lämna henne!" I samma ögonblick for anden ut.
De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj."
Han förklarade (öppnade upp) [Skriften] och visade att den Smorde (Messias) måste lida och uppstå från de döda. Han sade: "Denne Jesus som jag förkunnar (proklamerar) för er, han är den Smorde [Guds utvalda Kung]."
och Jason har tagit emot dem! De gör tvärtemot kejsarens påbud allihop och säger att en annan är kung, en som heter Jesus."
Även en del filosofer, både epikuréer och stoiker, diskuterade (argumenterade) med honom. [Epikurism var en ateistisk filosofisk riktning uppkallad efter Epikuros, 300 f.Kr. Det är en materialistisk lära utan någon tro på liv efter döden. En av hans teser lyder: "Människan gör bäst i att dra sig undan allt bekymmersamt, såsom politik och offentligt liv, och i stället ägna sig åt ett stillsamt och enkelt liv bland vänner, där man undviker allt smärtsamt." Stoicismen, som också härstammade från 300 f.Kr., hade en mer panteistisk syn där det gudomliga var närvarande i allt. De hyllade viljestyrka och moral. Paulus tar upp några av deras tankar i sitt tal.] En del sade: "Vad är det för hopplock av idéer han för fram?" [Ordagrant kallar de Paulus för en "fröplockare", dvs. en som plockar upp andras idéer och tankar och skapar en egen hemmagjord filosofi.] Andra sade: "Han verkar vara en som förkunnar främmande gudar." De sade så eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen (gr. anastasia). [Till en början verkar de tro att Paulus talar om två nya gudar – Jesus och Anastasia!]
När Silas och Timoteus kom ner från Makedonien [med medel från Filippi och Thessalonike, se 1 Thess 3:6; 2 Kor 11:8; Fil 4:15], började Paulus ägna sig helt åt att förkunna ordet [utan att behöva arbeta för sitt eget uppehälle som tältmakare, se vers 3]. Han vittnade för judarna att Jesus är den Smorde (Messias),
Han hade blivit undervisad om "Herrens väg" och talade med stor entusiasm (med en brinnande ande), och undervisade grundligt om Jesus, dock bara utifrån (den kunskap han hade om) Johannes dop.
för han motbevisade med stor kraft (på alla möjliga ämnesområden) judarna offentligt [i debatter] (besvarade så överväldigande att de blev tysta), och visade genom Skrifterna [Guds ord] att Jesus var den Smorde (Messias, Kristus).
Då sade Paulus: "Johannes dop var ett omvändelsedop (dop till ett förändrat tänkesätt), och Johannes uppmanade ständigt folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus."
När de hörde detta döptes de [på nytt, denna gång] i Herren Jesu namn.
Detta pågick under två års tid så att alla som bodde i [den romerska provinsen] Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord. [Paulus bedriver en lärjungaskola i Efesos som gör att evangeliet spred sig utanför Efesos. Människor från alla delar av Mindre Asien får höra evangeliet. Församlingar startas i närbelägna städer som Smyrna, Sardes, Filadelfia, Hierapolis, Laodikeia och Kolossai. Under denna tid skriver Paulus också första brevet till Korint, se 1 Kor 16:8. Paulus skriver antagligen också ännu ett brev till Korint, "tårarnas brev", som dock inte finns bevarat, se 2 Kor 2:3-4; 7:8.]
Men också några kringvandrande judiska exorcister (andebesvärjare) [som var på besök i staden] började nu nämna Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: "Jag besvärjer er vid den Jesus som Paulus predikar."
Men den onda anden svarade dem: "Jesus känner jag, och Paulus vet jag vem det är. Men vilka är ni?"
Detta blev känt för alla i Efesos, både judar och greker. Alla greps av fruktan och Herren Jesu namn blev prisat.
Jag har ständigt vittnat både för judar och greker om omvändelsen till Gud och tron på vår Herre Jesus.
Men jag anser inte mitt liv vara värt något för mig själv, bara jag får fullborda mitt lopp och den uppgift jag fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium (det glada budskapet om Guds oförtjänta favör och kraft som finns tillgänglig).
I allt (genom att vara ett exempel som ni kan följa) har jag visat er att ni genom att arbeta hårt på detta sätt ska hjälpa de svaga (fattiga, sjuka). Kom ihåg Herren Jesu egna ord som han sade: 'Det är saligare (mer glädjefyllt) att ge än att få.' "[De sista orden från Paulus till församlingsledningen i Efesos är känsloladdade. Men är det inte arrogant av Paulus att hela tiden peka på sitt eget liv och vad han har gjort? Det kristna livet handlar inte bara om vad man säger, utan också vad man gör, se Jak 2:14-26. Jesus fördömde fariséerna för att inte leva som de lärde, se Matt 23:3. En sann kristen ledare måste kunna säga: "Gör som jag i allt", om budskapet ska vara trovärdigt. Citatet från Jesus finns inte med i evangelierna, men liknar inledningen till Bergspredikan, se Matt 5:3-11. Bara en bråkdel av allt vad Jesus sade och gjorde skrevs ned, se Joh 21:25.]
Då svarade Paulus: "Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd att inte bara låta mig bindas utan också dö i Jerusalem för Herren Jesu namn."
Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.
Vad de hade mot honom gällde några tvistefrågor om deras egen religion och en viss Jesus som var död men som Paulus påstod (vidhöll upprepade gånger) lever. [De initiala anklagelserna att Paulus hade orenat templet nämns inte, i stället är det kärnfrågan om Jesu uppståndelse som upprör de judiska ledarna, se Apg 23:6; 24:21.]
Själv såg jag det som min plikt att göra allt för att bekämpa Jesu nasaréns namn,
Jag sade: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer.
De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. Från morgon till kväll förklarade han för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna.
Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus) utan att bli hindrad. [Under denna tid skriver Paulus flera av Nya testamentets brev: Kolosserbrevet, Filemon, Efesierbrevet och Filipperbrevet. Fick Paulus sitt fall prövat hos kejsaren Nero? Det faktum att Lukas kunde fastslå att Paulus husarrest upphörde efter två år tyder på att något hände efter två år, vilket var omkring 62 e.Kr. I en syn hade också en ängel klart och tydligt sagt att han skulle stå inför kejsaren, se Apg 27:23. Antingen blev han dömd och avrättad eller så blev han frikänd vilket är troligast. Detta vore helt i linje med hur hans fall tidigare behandlats när han anklagats inför det romerska rättsväsendet, se Apg 25:25. Det stämmer även med de uppgifter som finns i den tidiga kristna traditionen där Paulus blir frigiven, reser till Spanien, Kreta och Makedonien för att sedan avrättas i Rom under kejsar Neros förföljelser av de kristna 66-67 e.Kr. Under denna sista period skriver han de båda breven till Timoteus och Titusbrevet. Lukas skriver inte en biografi över Paulus liv; hans syfte med Apostlagärningarna är att visa på Guds oövervinnerliga ord som inte kan hindras och lärjungarnas frimodighet.]
[Från:] Paulus [som betyder "den lille"], tjänare (slav, livegen) till Jesus den Smorde (Messias, Kristus), kallad till apostel (budbärare) och avskild för [att predika] Guds evangelium (de goda nyheterna),
som [också] har bevisats vara Guds Son i kraft [med gudomlig natur], av helighetens Ande genom uppståndelsen från de döda – Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vår Herre.
Ni är också bland dem som är kallade att tillhöra Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Till alla er i Rom som är älskade (osjälviskt utgivande) av Gud, kallade att vara heliga [önskar jag]: Nåd (Guds oförtjänta favör, kraft) och frid från Gud vår Far och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor, se Tit 2:11. Det är upp till var och en att bekänna sig till honom, se 1 Joh 2:23; Luk 12:9.]
Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) för er alla, eftersom man i hela världen ständigt talar om er tro.
den dagen då Gud dömer det som är dolt hos människorna, genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), enligt det evangelium jag förkunnar.
nämligen en rättfärdighet från Gud [som kommer] genom Jesu den Smordes (Messias, Kristi) trofasthet (genom tro/förtröstan på Jesus den Smorde), för alla dem som tror [Heb 12:2]. Det är ingen skillnad [mellan jude och hedning].
de [alla som tror, se vers 22] blir [nu] rättfärdiggjorda av hans nåd (välvilja, godhet, favör), [helt] fritt (utan att ha förtjänat det), genom den återlösning (befrielse, förlossning, räddning, återupprättelse) som finns i den Smorde (Messias, Kristus). [Han har friköpt dem genom att helt och fullt lösa dem från deras skuld.] [Det grekiska ordet för att synda, hamartano, härstammar troligen från a-meros (ingen del) och innebär "att vara utan del i" eller "att missa målet". I antiken användes det för att beskriva när en bågskytt missade att träffa sitt mål. Konsekvensen blev då att man inte heller kunde ta del av segerpriset. Ord som därför mycket väl beskriver synd är missgärning och misstag.]
I sin (ordagrant: Guds) självbehärskning (tolerans) ville han ge bevis på sin rättfärdighet (rättvisa), i den tid som nu är, så att han själv skulle vara rättfärdig och också den som rättfärdigar (friar) den som har tro på Jesus. [Sista delen kan också översättas "han gör människor rättfärdiga på grund av Jesu trofasthet".] [I sin vishet och plan lät Gud även dem som med sina hjärtan var hängivna honom och vars synder begåtts innan Jesu försoningsoffer få räknas som rättfärdiga. En förebild på detta är när översteprästen på försoningsdagen (Jom kippur) gick in till det allra heligaste i tabernaklet där han – utom synhåll för Israels folk – stänkte blod från försoningsoffret på nådastolen dvs. på locket som täckte förbundsarken, se Heb 9:5; 2 Mos 25:17-22.]
utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda,
När vi nu har förklarats rättfärdiga (blivit rättfärdiggjorda) av tro [fått rätt ställning med Gud utifrån att vi förtröstar på honom], har vi [så är det ett faktum att vi alltid har] frid (fullständig harmoni) med Gud genom vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Inte bara det, vi gläder oss i (berömmer, talar positivt om) Gud tack vare vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus), genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.
[Nu följer sex jämförelser mellan resultatet av Adams överträdelse och resultatet av den upprättelse som Jesus ger.] Överträdelsen (syndafallet) kan inte jämföras med den fria gåvan (gr. charisma). [Adams fall är oproportionerligt litet i jämförelse med Guds stora nåd.] För om de många [alla] dog genom en endas överträdelse (synd; snedsteg, fall), hur mycket mer har Guds nåd och den fria gåvan, genom en man, Jesus den Smorde (Messias, Kristus), på ett överflödande sätt kommit till många.
Om en enda mans överträdelse betydde att döden började regera (utöva konungsligt envälde) genom denne ende, hur mycket mer ska inte de som blir rättfärdiga genom att ta emot nådens överflödande rika gåva få regera i livet, tack vare en enda, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
För på samma sätt som synden har regerat (utövat konungsligt envälde) över döden, så kan nu nåden regera (Guds kraft utöva konungsligt envälde) och ge evigt liv, genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vår Herre.
Bryr ni er inte om (ignorerar ni det faktum) att alla vi som har döpts in i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus också är döpta in i hans död?
På samma sätt [som Jesus gjorde] ska ni ständigt betrakta er själva som döda från synden (helt separerade från den syndfulla naturen), och i stället leva för Gud i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre. [På grund av Jesu död och liv är vi rättfärdiggjorda. Utifrån denna ställning uppmanar nu Paulus till att leva ett helgat liv.]
Syndens lön [plural] är död [evig död i kontrast till evigt liv], men Guds gåva är evigt liv i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre. [Det grekiska ordet för lön, opsonion, kommer från optos – dvs. grillad eller halstrad mat. En soldats dagslön bestod ofta till stor del av matransoner. Eftersom lön står i plural är det inte bara den slutgiltiga döden som åsyftas, utan även den förstämning och skugga som synden kastar över var dag i denna tidsålder. Soldatens lön var generellt låg, så en friare tolkning skulle kunna uttrycka att syndens usla lön enbart för med sig död. Andra ställen där lön nämns är bl.a. Luk 3:14; 1 Kor 9:7; 2 Kor 11:8.]
Tack till Gud [som befriar mig], genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) vår Herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag [annars] Guds lag med mitt sinne (förstånd), och med min köttsliga natur syndens lag.
[Vers 1-4 formar en kiasm där Jesu syndoffer står centralt i vers 3.] Därför [på grund av vad Jesus gjort, se Apg 7:25] finns det nu ingen fördömelse (fällande dom) för dem som är i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus [för dem som inte vandrar efter köttet, utan efter Anden, se vers 4].
För livets Andes lag har i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag.
Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte den Smorde (Messias, Kristus) från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.
varken någonting upphöjt [världen ovanför, något övernaturligt], eller något djup [makter i den mörka och onda världen, helvetets krafter], eller något annat skapat [djur, människor, universum, eller mänskliga skapade myndigheter, ordningar, strukturer] [inget av detta] ska kunna skilja oss från Guds [utgivande] kärlek i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre.
För om du bekänner Herren Jesus med din mun [öppet skulle tillkännage att Jesus är Herre] och i ditt hjärta tror (skulle sätta din tillit till) att Gud uppväckte (har rest upp) honom från de döda, ska du bli frälst (räddad, befriad, helad). [Kommer du att bli bevarad till evig gemenskap med Gud, se Apg 16:31.]
Iklä er i stället Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus), och mata inte (förse inte; ha inte omsorg om) köttets [passionerade] begär [plural; som kommer av den syndfulla naturen].
Jag vet och är i Herren Jesus helt övertygad (förvissad) om att ingenting i sig självt är ceremoniellt orent [ingen mat är oren], men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.
Må nu uthållighetens och uppmuntrans (uppmaningens, tröstens) Gud hjälpa er att vara eniga med varandra i överensstämmelse med [ge er samma sinnesinställning, attityd, tänkesätt och förståelse som] den Smorde (Messias, Kristus) Jesus,
så att ni med ett ackord (samstämmigt; med ett och samma sinne) och med en mun [passionerat] kan ära (prisa, upphöja, förhärliga) vår Herre Jesu Kristi (Messias, den Smordes) Gud och Fader. [Fil 2:1-2]
Vad jag vill säga är att den Smorde (Messias, Kristus) har blivit omskärelsens tjänare för att visa Guds trofasthet och bekräfta löftena till fäderna,
Jag är den Smordes (Messias, Kristi) Jesu tjänare bland hedningarna, i helig prästtjänst för Guds evangelium, så att hedningarna blir ett offer som Gud med glädje tar emot, helgat genom den helige Ande.
Alltså har jag en ära i den Smorde (Messias, Kristi) Jesus i min tjänst inför Gud.
Jag uppmanar er, syskon (bröder och systrar i tron), för vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) skull och för den kärlek som Anden ger, att kämpa tillsammans med mig genom att be till Gud för mig.
[I följande lista med personliga hälsningar omnämns 26 personer vid namn, plus två till utan namn, Rufus mor och Nereus syster. Totalt alltså 28 personer, det största antalet i något av Paulus brev. Anmärkningsvärt är att nio av dem är kvinnor, vilket visar på hur högt Paulus värdesätter kvinnans tjänst i församlingen. Dessa hälsningar ger en inblick i den tidiga kyrkan. I den romerska församlingen fanns några som varit kristna längre än Paulus, se vers 7. Man möttes i husförsamlingar. En nämns i vers 5, men troligt är att brevet syftar på fyra till, se 10-11 och 14-15. Många var slavar, medan andra kom från de övre samhällsskikten, som de från Aristobulus och Narcissus familj, se vers 10 och 11. Ett annat exempel kan vara Pomponia, hustru till den general som ledde det romerska anfallet mot Britannia 43 e.Kr. Enligt den romerska historikern Tacitus ställdes hon inför rätta omkring 57 e.Kr., ungefär samtidigt som Romarbrevet skrevs. Anklagelserna gällde att hon hade anammat en "utländsk vidskepelse", troligen kristendomen, men hon frikändes. När brevet skrivs har det gått omkring 25 år sedan pingstdagen och många troende bodde i rikets huvudstad Rom. Flera av dessa personer hade Paulus förmodligen träffat i Jerusalem eller under sina resor.] Hälsa Prisca och [hennes man] Aquila, mina medarbetare i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
för sådana människor tjänar inte vår Herre den Smorde (Messias, Kristus) utan är slavar under sina egna begär (sin egen buk), och med fina ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor. [Paulus instruerade den unge Titus att efter två varningar inte ha med sådana människor att göra, se Tit 3:10.]
Fridens Gud ska låta Satan bli krossad under era fötter snabbt [som en romersk soldat marscherade med korta stampande steg]. Vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) nåd vare med er. [Paulus beskriver ofta den andliga kampen med bilder från den romerska armén. Det grekiska ordet för "snabbt" beskriver hur romerska soldater marscherade med korta snabba steg. När deras spikbeklädda läderskor med metallbeslag stampade mot de stenbelagda romerska gatorna skapades ett omisskännligt ringande ljud som hördes lång väg. På samma sätt som vi i dag väjer för ett utryckningsfordon med påslagna sirener betydde det här ljudet: gå åt sidan, här kommer romerska soldater! En romersk soldat stannade inte för något eller någon, det skulle vara en förödmjukelse för hela armén. Om ett barn eller en äldre person inte hann undan fortsatte man rakt fram, och krossade personen under sina fötter. Bilden som Paulus målar upp är att om djävulen är så dum att han kommer i vägen för en grupp kristna, krossas han under deras fötter. I Romarbrevet som behandlar så många viktiga doktriner nämns djävulen bara en gång i förbifarten och det är i den här versen. Hans plats är det lilla utrymmet som finns mellan fotsulan och marken under den kristne! Guds titel här är inte "Härskarornas Gud" utan "Fridens Gud". Det är inte volymen i bönen, utan djupet i gudsrelationen som avgör om vi segrar över ondskan. Förutsättningen ges i versen innan – lydnad och helgelse. En troende som har kommit in i Guds frid, som marscherar framåt i Guds takt, som varken gör för mycket eller för lite utan vandrar i förutberedda gärningar – den kristne kan leva ett segerrikt liv!]
De tidigaste manuskripten har inte med vers 24 "Jesu den Smordes nåd vare med er alla. Amen."
[De tre sista verserna i Romarbrevet är en enda mening i grekiskan.] Nu till honom som har makt att styrka er genom mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus den Smorde (Messias, Kristus): Han har avslöjat det mysterium (den hemlighet) som i oändliga tider varit dolt,
Han är den ende vise Guden, och hans är äran genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) i evighet. Amen.
Från Paulus [vars namn betyder "liten"], genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt Jesus den Smorde (Messias, Kristus), och brodern Sosthenes. [Namnet Sosthenes betyder "befriare för sitt folk". Han fanns tillsammans med Paulus i Efesos när brevet skrevs och måste varit känd i församlingen i Korint. Kanske var han Paulus sekreterare som skrev ner det Paulus dikterade, fram till sista hälsningsfrasen som Paulus skrev själv, se 1 Kor 16:21. Han kan vara synagogföreståndaren med samma namn, som misshandlades inför landshövdingen Gallio när Paulus var i Korint första gången, se Apg 18:17.]
Till Guds församling (gr. ekklesia) som finns i Korint. [Det enda som separerar församlingarna i Nya testamentet är geografisk placering. De troende på en ort, även om de träffades i olika hem, benämns alltid som en enhet.] Ni som helgats (renats; blivit avskilda och separerade) [från ogudaktighet och insatta i helig tjänst] i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus [genom att vara förenade med honom], som är kallade att vara heliga [Guds folk] tillsammans med alla dem som åkallar (anropar; kallar på, vädjar till) [ärar] vår Herre Jesu, den Smordes (Messias, Kristus) namn på varje plats – [både] deras och vår. [Versen avslutas ordagrant "deras och vår", och kan antingen syfta på plats eller Herre. Oavsett vilket är tanken att korintierna inte är ensamma i tron på Jesus. Genom alla tider har människor försökt lägga beslag på namnet Jesus, se vers 12-13. Redan från början är Paulus tydlig med att Jesus inte är delad.]
Nåd (oförtjänt favör – gr. charis) till er, och frid (harmoni, lycka, välgång – shalom) från Gud, vår Fader och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [Den vanliga judiska hälsningen var "frid till er", hebreiska shalom. Grekernas motsvarighet var "var hälsad", grekiska charis. Genom att kombinera dessa båda fraser identifierar sig Paulus både med greker och judar.]
[Paulus börjar med tacksägelse för korintierna. Den första versen och den sista, vers 9, bildar en ram som sammanfattar Paulus hela resonemang – Gud är den som håller samman dåtid, nutid och framtid. Paulus är diplomatisk, han kan inte tacka för deras "tro", se Rom 1:8, eller deras "gemensamma engagemang i evangeliet", se Fil 1:5, eller deras "tro och kärlek", se Kol 1:4, eller deras "tro, kärlek och hopp", se 1 Thess 1:3. I stället tackar han för Guds nåd och oförtjänta favör över dem!] Jag tackar alltid min Gud för er skull, för Guds nåd (kraft, oförtjänta favör) som ni har fått i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
så att ni inte saknar (lider nöd när det gäller) någon [andlig] gåva (fri nådegåva). [Dessa andliga gåvor beskrivs närmare i kapitel 12 och 14.] Medan ni väntar på att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) ska uppenbaras [komma tillbaka en andra gång],
ska han stärka (befästa, styrka) er fram till slutet, så att vi är utan skuld på vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) dag.
Gud är trofast (pålitlig, trovärdig, sann till sina löften och går att lita på), genom honom var ni kallade till gemenskap med hans Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vår Herre.
Jag uppmanar er syskon (vädjar i kärlek till er mina bröder och systrar) i vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) namn att vara fullständigt eniga i allt ni säger. Låt det inte finnas några splittringar bland er, låt er i stället helas från dessa grupperingar (som när ett revat nät lagas) så att ni åter står enade i samma sinne (tänkesätt) [lära, doktriner] och har samma mål (beslut, är helt överens om den praktiska tillämpningen av tron). [Fram till och med denna vers har Paulus refererat till "den Smorde" tio gånger, en gång i varje mening! Det blir uppenbart och tydligt att Paulus pekar på att Jesus är det centrala i den kristna enheten. I stället för att använda sin auktoritet som apostel vädjar Paulus i kärlek som en broder till sina syskon i Korint att vara eniga. Ordet för helas är samma ord som används i Matt 4:21 för att laga ett trasigt nät.]
På grund av (men genom, från) honom är ni i (lever ni förenade med) den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, som har blivit vår vishet från Gud. Han har blivit vår [visheten i Jesus blir synlig genom vår]: rättfärdighet [har gjort att vi utan skuld kan möta en helig Gud], helgelse (har renat och avskilt oss för tjänst) och återbetalning (befrielse) [betalat priset för att köpa oss fria från evig dom för synd].
För jag bestämde mig för att inte känna till något [medvetet visa min kunskap] bland er förutom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), och honom som korsfäst.
för ingen annan grund kan någon lägga än den som [redan] är lagd, och den är Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
För även om ni skulle ha en myriad [det högsta talvärdet i grekiskan som är 10 000, men används också bildligt talat för att beskriva en oräknelig mängd] uppfostrare i den Smorde (Messias, Kristus), så har ni ändå inte många fäder. Det var jag som i den Smorde Jesus födde er till liv genom evangeliet.
I vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) namn. När ni är samlade [Jesu kropp] och min ande är hos er, med vår Herre Jesu makt,
ska den mannen överlämnas åt Satan till köttets fördärv för att anden ska bli frälst på Herrens dag.
Sådana har några av er varit. Men ni har tvättats rena, men ni har blivit helgade, men ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu den Smordes (Kristi) namn och i Anden av vår Gud. [Dessa sex rader hör ihop. Ni har blivit tvättade rena i dopet i Jesus, se Rom 6:3. Den helige Ande är den som helgar och Gud är den som rättfärdiggör, se Rom 8:33.]
så har vi bara en Gud – Fadern – från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre – Jesus den Smorde (Messias, Kristus) – genom vilken allting är och genom vilken vi själva är. [Det finns ingen Zeus i himlen, ingen Atena på jorden och ingen Poseidon i havet. Här gör Paulus också något anmärkningsvärt genom att inkludera Jesus i den judiska trosbekännelsen Shema. Frasen "vi har bara en Gud" motsvarar "Herren, vår Gud" i bönen och "en Herre – Jesus den Smorde" av "Herren är en", se 5 Mos 6:4.]
[I föregående stycke är Paulus slutsats att vi är fria att äta kött offrat till avgudar, men vi har också ett ansvar inför andra troende som kan bli sårade. Det gör att vi ibland måste avstå från att göra vissa saker. Nu visar han hur han själv har applicerat dessa två principer i sitt eget liv.] Är jag inte fri? Är jag inte apostel (sändebud, ambassadör)? Har jag inte sett vår Herre Jesus? Är inte ni mitt verk i Herren?
[Paulus försäkrar att traditionen att fira Herrens måltid är från Herren själv. Paulus kan ha fått dessa ord direkt från Jesus i en syn, eller fört traditionen vidare från de lärjungar som var ögonvittnen. För Paulus är de troende Jesu kropp, se 1 Kor 6:15; 8:12; 12:12.] Jag [Paulus] har själv tagit emot från Herren det som jag också har fört vidare till er: Den natten, då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd,
Därför vill jag klargöra för er så att ni förstår att ingen som vanemässigt talar genom (influerad och i kraft av) Guds Ande säger: "Förbannad är Jesus", och att ingen kan [verkligen] säga "Jesus är [min] Herre" annat än genom (influerad och i kraft av) den helige Ande.
Syskon (bröder och systrar), så sant som ni är min stolthet i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus vår Herre – jag dör varje dag. [Styckets centrum.]
Men Gud vare tack [för hans nåd] som ger oss segern genom vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus)! [Det grekiska ordet charis som här översätts med "tack" har en grundbetydelse av nåd och favör. Ordet "seger" ramar in det sista stycket, vers 54c och 57.]
Om någon inte värdesätter (älskar – gr phileo) Herren ska han vara under förbannelse. [Paulus vill vara helt tydlig med att det är viljan att vara vän med Jesus som är det viktiga. Petrus misslyckades att stå upp för Jesus men blev upprättad, David föll i grov synd men reste sig på nytt. Paulus vill understryka allvaret i sitt budskap och ställa läsarna inför ett medvetet val.]Maranatha! [Flera hebreiska/arameiska ord och begrepp verkar ha använts av den grekisktalande kyrkan. De vanligaste är: amen, abba, mammon, hosianna och maranatha. Ordet maranatha är ett sammansatt ord som kan delas upp i orden maran-atha eller marana-tha. I första fallet blir betydelsen "Vår Herre har kommit". I andra fallet blir betydelsen "Vår Herre kommer" och används som en bön, "Vår Herre, kom". På senare tid är det den sista betydelsen som har dominerat. Den enda gången ordet används i samtida litteratur är Didache 10:6 där maran-atha återfinns i samband med Herrens måltid och översätts "Vår Herre har kommit".]
Herren Jesu nåd (favör, kraft) vare med er.
Min kärlek [som är osjälvisk och utgivande] är med er alla i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. [Brevet inramas av Guds nåd, se 1:4. Paulus är tydlig med sin agape-kärlek till församlingen i Korint.]
Från Paulus, genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, och [från] brodern Timoteus. [Timoteus hade besökt Korint flera gånger, se Apg 18:5; 1 Kor 4:17; 16:10; 2 Kor 1:19. Han är troligtvis inte sekreterare på samma sätt som Tertius, se Rom 16:22. Han är nog inte heller medförfattare, snarare finns han med som ett vittne för att visa att Paulus inte är helt själv i dessa påståenden, se 5 Mos 19:15; 2 Kor 13:1.]Till Guds församling (gr. ekklesia) i Korint och alla de heliga i hela Achaia. [Korint var huvudort i den romerska provinsen Achaia i södra Grekland.] [Det enda som separerar församlingarna i Nya testamentet är geografisk placering. De troende på en ort, även om de träffades i olika hem, benämns alltid som en enhet.]
Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
[Paulus inledande hälsning utgörs av en klassisk judisk välsignelse. Dock med den skillnaden att han identifierar Gud som Jesu Fader. Gud är inte längre bara Israels Fader. Genom Jesus har alla, både jude och grek, tillgång till Fadern, se Ef 2:18. Jesus är den största välsignelse som Gud har skänkt mänskligheten, se Kol 1:12. Paulus använder det grekiska ordet paraklesis (som kan översättas uppmuntran, maning, förmaning, hjälp, mod och tröst) 29 gånger i detta brev. Bara här i inledningen (vers 3-11) förekommer ordet hela tio gånger. Gud motiverar och ledsagar den som möter svårigheter på ett mycket personligt sätt.] Välsignad är vår Herre Jesu den Smordes (Messias, Kristi) Gud och Fader, barmhärtighetens Fader [som har sympati och medlidande – det grekiska ordet oiktirmos står i plural] och all uppmuntrans Gud [källan till allt mod och all tröst],
det ni redan delvis har förstått om oss: att vi är er stolthet, liksom ni är vår, på Herren Jesu dag [domens dag, då Jesus kommer tillbaka för att döma världen].
För Guds Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus), som blev predikad hos er av mig, Silvanus [samma man som i Apg 15:22 kallas Silas] och Timoteus, var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja.
Vi predikar inte oss själva, utan Jesus den Smorde. Han är Herre, och vi är era tjänare (livegna, som frivilligt sålt oss själva som slavar) för Jesu skull.
För [samma] Gud, som [i begynnelsen, i 1 Mos 1:3, se även Jes 9:2; Joh 8:12; Jak 1:1] sade: "Ljus ska lysa fram ur mörkret", har låtit ljuset skina i våra hjärtan, för att kunskapen om (en personlig erfarenhet av) Guds härlighet, som strålar från (kan ses i) Jesu den Smordes (Kristi) ansikte, ska lysa fram (sprida sitt sken).
Vi bär alltid Herren Jesu död i vår kropp (vi är ständigt hotade till döden på samma sätt som Jesus var det). Detta för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår kropp.
Ja, vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp (kött).
Vi [talar eftersom vi] vet att han som uppväckt Herren Jesus ska uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er [troende i Korint].
Allt detta kommer [är en gåva] från Gud, som genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) försonade (återupprättade) oss med sig själv [gjorde så att vi kunde få frid med Gud] och gav oss försoningens tjänst (ämbete – gr. diakonia).
Ni känner (har själva erfarit) vår Herres, Jesus den Smordes (Kristi), nåd (oförtjänta favör, gåva, kraft och välsignelse): Han som var rik, blev fattig (helt utblottad) för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. [Se även Fil 2:6-8.]
För om någon kommer och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en annan ande än den ni har fått eller predikar ett annat evangelium än det ni tidigare tagit emot, då accepterar ni det gärna. [Vi vet inte exakt vad dessa falska apostlar predikade; vi vet dock att Paulus predikade Jesus som korsfäst, se 1 Kor 1:23, och Herre, se 2 Kor 4:5.]
[Inför nästa uttalande inleder Paulus med en ed där han åkallar Herrens namn. Det kan tyckas märkligt, eftersom det inte är någon stor bedrift han berömmer sig av, snarare tvärtom. Troligtvis är det ett retoriskt grepp som visar att det som nu följer är ironi. Även nästa exempel som är motsatsen till att bli nedfirad i en korg hör till samma kategori som är en parodi på superapostlarnas hisnande berättelser, se vers 5.] Herren Jesu Gud och Far, välsignad i evighet, vet att jag inte ljuger:
Utvärdera (granska, rannsaka) er själva för att se om ni lever i tron (är i tro). Ja, pröva (verifiera äktheten hos) er själva. Känner ni inte (utifrån en personlig erfarenhet och relation som hela tiden växer och utvecklas) att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.
Vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla. [Den sista hälsningen nämner alla tre personerna i treenigheten utifrån deras roll i förhållande till den troende. Treenigheten innebär att det finns en Gud, och denne Gud existerar i tre "personer" – Fadern, Sonen, Anden. De är åtskilda och samtidigt ett.]
[Vers 1-5 är en enda lång mening i grekiskan.] [Från:] Paulus [betyder liten], en apostel (sändebud, ambassadör), [min auktoritet och mitt budskap fick jag] inte från människor eller genom någon människa [som förmedlade den till mig från Gud], utan genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) och Gud Fadern, som uppväckte honom från de döda.
Nåd (oförtjänt favör) och frid (harmoni, lycka, välgång) till er från Gud vår Fader och vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
Jag tog inte emot det, eller blev undervisad om det av någon människa, utan det kom till mig genom en uppenbarelse från Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Denna fråga [om huruvida alla ska omskära sig] uppstod på grund av några falska bröder som i hemlighet hade smugit sig in [i församlingen] för att spionera på den frihet vi har i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, för att åter föra oss in i slaveriet [under lagen].
Ändå vet vi att en människa inte blir rättfärdig [skuldfri, har det rätt ställt med Gud] genom att i egen kraft följa lagen [på ett legalistiskt sätt följa Torah], utan bara på grund av tron på den Smorde (Messias, Kristus) Jesus (hans trofasthet). Vi själva har satt vår tro till Jesus den Smorde, för att vi ska bli rättfärdiga genom den Smordes (Kristi) trofasthet och inte för att vi i egen kraft följer lagen. För på grund av laggärningar (religiösa ritualer, eget arbete) kan ingen människa bli rättfärdig (inget kött bli utan skuld och få frid med Gud).
Ni oförstående (tanklösa) galater! Vem har förhäxat (kastat en förbannelse på, charmat, lurat) er? Mitt framför era ögon var Jesus den Smorde (Messias, Kristus) tydligt beskriven (som ett plakat, oförglömligt) som korsfäst.
Den Smorde (Messias, Kristus) gjorde detta för att Abrahams välsignelse [1 Mos 12:2-3] skulle komma över hedningarna genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), så att vi [både jude och hedning] genom tro skulle få den utlovade Anden.
I stället har Skriften visat att alla [hela skapelsen och mänskligheten] är fängslade av synd (helt instängda utan hopp om att själva kunna bli befriade), för att det som var lovat [arvet, välsignelsen] skulle ges, på grund av Jesu den Smordes (Kristi) trofasthet, till dem som tror (litar, lutar sig emot honom).
I den Smorde (Messias, Kristus) Jesus (förenade med honom) är ni alla Guds söner genom tron.
[I Guds familj råder inte längre åtskillnad mellan nationalitet, samhällsklass och kön.] Det är inte: jude eller grek (hedning), slav eller fri, man och kvinna, för ni är alla ett i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. [I Talmud, den judiska skrift som innehåller tillägg och tolkningar till lagen, finns böner för den judiska synagogans liturgi. I morgonbönen tackar mannen Gud för att han inte är skapad till en hedning, en slav eller en kvinna. Som rättrogen jude hade Paulus säkerligen bett denna bön varje morgon under många år och det gör dessa ord ännu starkare – alla är vi ett i Jesus! Ordet "och" finns bara mellan den sista gruppen. Det kan anspela på 1 Mos 1:27 där det står att Gud skapade dem till "man och kvinna", och att båda könen finns med i de två första grupperingarna.]
och även om mitt fysiska tillstånd måste ha frestat er [att inte respektera och lyssna på mig], så föraktade ni mig inte eller förkastade (stötte bort) mig, i stället tog ni emot mig som en Guds ängel (budbärare), som om jag var den Smorde (Messias, Kristus) Jesus själv!
För [om vi är] i den Smorde (Messias, Kristus) betyder omskuren eller oomskuren ingenting. Det enda som spelar någon roll är om vi har en tro som ständigt visar sig (gång på gång kommer till uttryck) genom osjälviskt utgivande kärlek.
Men vad gäller mig – må det aldrig ske att jag skulle berömma mig av något annat än av vår Herre Jesu den Smordes (Messias, Kristi) kors, genom vilket världen har blivit korsfäst för mig [jag har inte längre något intresse av den här världens system med dess lockelser och mänskliga gärningslära], och jag för världen [världens intresse för mig är också dött].
För varken omskärelse eller förhud [den oomskurna delen] betyder (är) något, däremot handlar det om [att vara] en ny skapelse [i Jesus, se 2 Kor 5:17.]
I fortsättningen (härefter; den tid som är kvar) får ingen orsaka mig oro (slag på slag), för jag bär Jesu märken på min kropp. [Paulus brukar här samma grekiska ord som användes om de bomärken slavar och djur brännmärktes med av sin ägare. Rent symboliskt, men även fysiskt, var han märkt som Jesu egendom och hade ofta blivit misshandlad och slagen för det budskap han frambar. En del av brevets mottagare i Galatien kunde själva komma ihåg hur Paulus varit nära att bli dödad när han kom till dem, se Apg 14:19.]
Må vår Herres, Jesu den Smordes (Messias, Kristi), nåd (favör) vara med er ande, mina syskon (bröder och systrar i tron). Amen (låt det ske så).
[Från:] Paulus [betyder "den lille"], genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt Jesus den Smorde (Messias, Kristus) till Guds folk som bor i Efesos, de som tror på (är trogna, lojala mot) Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [I de äldsta handskrifterna saknas orden "i Efesos". Brevet har inga personliga hälsningar, trots att Paulus hade många kontakter i Efesos. Det talar för att brevet var ett rundbrev som lästes upp i flera församlingar. Den kopian som var adresserad till regionens huvudstad Efesos, hade troligtvis med det namnet här i inledningen, medan kopia som hänvisningen i Kol 4:16 syftar på kan ha haft orden "i Laodikea" i stället.]
Låt nåd (Guds oförtjänta favör, välsignelse) vara med er och frid (harmoni, lycka, välgång) från Gud vår Fader och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
[Vers 3-14 är en enda lång mening i grekiskan, den längsta i hela Bibeln! Paulus var en lärd man, så anledningen till att han ibland skriver långa meningar beror inte på att han är okunnig i det grekiska språket. I stället är det ett sätt att uttrycka sin entusiasm. På samma sätt som en talare blir ivrigare och pratar snabbare och mer engagerat, blir Paulus engagerad när han börjar skriva om alla välsignelser Jesus har gett den troende, och låter adjektiven flöda!] Välsignad (lovad, prisad) är vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) Gud och Fader, som har välsignat oss med varje andlig välsignelse i det himmelska (i de himmelska världarna) i den Smorde (Messias, Kristus).
Han förutbestämde att vi skulle bli adopterade som hans egna genom Jesus den Smorde (Kristus) – efter hans önskan (längtan) och vilja –
Därför [på grund av de underbara sanningarna i tron som beskrivits i vers 3-14, och särskilt de två sista verserna om den helige Ande], och eftersom jag [Paulus] har hört om er tro på Herren Jesus och er kärlek [som är osjälviskt och utgivande] till alla de heliga (Guds folk)
Jag ber att vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) Gud, härlighetens Fader ska ge er en ande av vishet (insikt, gudomlig kunskap) och uppenbarelse (att synliggöra något som varit dolt), så att ni får full kunskap om honom.
Och han uppväckte oss tillsammans med honom och satte oss [gav oss delat säte] med honom i det himmelska (de himmelska världarna) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus,
så att han i kommande tidsåldrar kan visa på sin nåds (gr. charis) rikedom som överflödar (överträffar; når längst) i godhet (vänlighet, mildhet, rättrådighet) [Gal 5:22] mot oss i den Smorde (Messias, Kristus), Jesus.
För vi är hans hantverk [Guds mästerverk – hans konstnärliga arbete och poetiska verk] skapade (som formats, omdanats) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus till [att utföra] goda gärningar [ett gott arbete i allt], som Gud har förberett [utsett och gjort redo i förväg, se även Rom 9:23] så att vi ska (för att vi skulle) vandra i dem [leva i det Gud planerat]. [Det grekiska ordet för hantverk, poiema, har även gett oss orden poem och poesi. Paulus använder det också om Guds skapelseverk i Rom 1:20. Den förste personen som blir fylld av den helige Ande är Betsalel (2 Mos 31:2-3) som är en hantverkare som ska formge tabernaklet. Jesus kallas även "hantverkarens son" (Matt 13:55).]
Men nu, i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har ni som en gång var så långt borta kommit nära, genom den Smordes (Kristi) blod.
Ni har blivit uppbyggda [som ett heligt tempel] på apostlarnas och profeternas grund, med Jesus den Smorde (Messias, Kristus) själv som hörnstenen [som är den första stenen i bygget och alla andra stenar riktas efter].
Av den anledningen [att jude och hedning är en kropp som tillsammans formar ett Guds tempel, se 2:11-22], är jag, Paulus, en fånge för Jesus den Smorde (Messias, Kristus), för er hedningars skull ... [Meningen är oavslutad, något som inte är ovanligt i den antika brevstilen. Efter en beskrivning av apostelns uppgift återupptas den påbörjade meningen antingen i vers 8 eller 14.]
och upplysa alla [människor] vad den förvaltade planen [angående hednafolkens frälsning] innebär – detta mysterium som genom tidsåldrarna [fram till nu] varit dolt hos (i) Gud, han som skapade allting [genom Jesus den Smorde]. [I sina brev anknyter Paulus ofta till den lokala kontexten och förmedlar en ny och djupare mening. Här använder han det grekiska ordet mysterion (hemlighet), en term som även var vanligt förekommande i hedniskt religiösa sammanhang i Efesos. Paulus hade fått uppdraget att avslöja den sedan skapelsen förborgade hemligheten och öppet lägga fram fakta: Guds glada budskap gäller inte några få utvalda, utan är riktat till alla människor.]
Detta i enlighet med det eviga beslut (syfte; planen från tidsåldrarnas begynnelse) som han [Gud] utförde [förverkligade] i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus vår Herre. [Det grekiska ordet för beslut, prothesis har betydelsen "att målmedvetet lägga fram inför" och det används i den grekiska översättningen av GT, Septuaginta, om de skådebröd som varje sabbat lades fram på bordet i tabernaklet och senare i templet. Se 2 Mos 25:30; Matt 12:4; Joh 6:35.]
[Detta är Paulus andra bön i detta brev, den första står i Ef 1:15-23. I grundtexten är vers 14-21 en enda lång väl strukturerad mening. Bönen börjar och avslutas med lovprisning. Själva bönen har flera delar där resultatet av varje stycke leder vidare till nästa del.] Av den anledningen [att vi är frälsta genom nåd, Ef 2:1-10, och att vi alla troende är en kropp i Jesus, Ef 2:11-12], böjer jag mina knän inför Fadern.
Honom tillhör äran i församlingen och i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus – genom alla generationer i evigheternas evighet (alla släktled in i tidsåldrarnas tidsålder). Amen (låt det ske).
Om ni verkligen hade lyssnat till honom och blivit undervisade i honom, precis som den sanning som är (finns) i Jesus [att sanningen bor och är personifierad i honom]:
Tacka ständigt Gud Fadern för allt, i vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) namn.
Frid till er syskon (bröder och systrar i tron), och kärlek med tro, från Gud, Fadern och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Nåd (Guds oförtjänta favör) vare med er alla som osjälviskt utgivande älskar vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) i uppriktig (ren, äkta, bestående, livslång) kärlek. Amen (låt det bli så).
[Från:] Paulus och Timoteus, tjänare (slavar, livegna) till Jesus den Smorde (Messias, Kristus). Till: alla de heliga i Jesus den Smorde (Messias, Kristus) som bor i Filippi [i Makedonien, nuvarande norra Grekland], tillsammans med församlingsledarna ("de som vakar över" – gr. episkopous) och församlingstjänarna (diakonerna, de som tjänar i praktiska tjänster i församlingen). [Detta är det enda brev där Paulus inte använder någon titel. Han känner församlingen i Filippi väl och de har en djup vänskap. Timoteus, som är Paulus närmaste medarbetare och som finns vid hans sida i Rom, skickar med sina hälsningar. Han är inte medförfattare eftersom Paulus skriver "jag" i vers 3. Kanske fungerade han som sekreterare. Timoteus fanns också med när Paulus kom till Filippi första gången och var ett välbekant ansikte för dem, se Apg 16:1-2; 16:12-40. Det har nu gått omkring tio år sedan församlingen grundades, och den har växt och är väl strukturerad med ledare och församlingstjänare. Här används grekiska episkopous (plural av episkopos) som beskriver församlingsledarnas funktion att "vaka över". Ordet används synonymt med äldste (gr. presbyterous), se Apg 20:17, 28.]
Nåd (oförtjänt favör) till [vare med] er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Och jag är övertygad om just detta, att han som har börjat (påbörjat, inlett) ett gott verk (arbete) i (inom; bland, hos) er, [också] ska (kommer att) fullborda (slutföra) det fram till den Smordes (Messias, Kristi) Jesu dag [då han kommer tillbaka].
Gud är mitt vittne hur jag längtar efter er med den Smordes (Kristi) Jesu djupa, innerliga kärlek. [Paulus hjärta är så uppfyllt av Jesu kärlek att han känner det som om han bar Jesu hjärta för sina troende syskon i Filippi.]
då ni har blivit fyllda med rättfärdighetens frukt [Gal 5:22] som kommer genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), Gud till ära och pris. [Målet är att Gud blir förhärligad, manifesterad, att han får äran, blir prisad och känd.] [Paulus ordval målar upp en bild för hur kärleken ska överflöda, men inte helt okontrollerat. På samma sätt som en flod har flodbankar så måste kärleken ledas fram genom kunskap och urskillning, annars når den inte sitt mål. I vers 10 förstärks denna bild i "vad som är bäst", som här står i plural och förutom innebörden "vilka saker som bär och tar med igenom", också bl.a. används i betydelsen "vilka driver och flyter fram och tillbaka". Senare i detta brev tar Paulus upp felaktiga motiv och varnar även för falska lärare, se Fil 1:15-18; 3:2. Det är därför han vädjar för dem att deras kärlek ska växa och mogna. De får inte vara naiva och okritiskt acceptera allt som sägs.]
för jag vet att detta kommer att leda till min befrielse (bevarande, helande och upprättelse), tack vare era förböner och all generös hjälp från Jesu den Smordes (Messias, Kristi) Ande (som försörjer alla mina behov). [Ordet befrielse, gr. soteria, används inte bara för den eviga frälsningen som Gud ger, utan också om kroppsligt helande och välmående, se Matt 9:21-22; Mark 15:30-31. I så fall syftar det på att Paulus är säker på att han kommer att bli frisläppt. Hela detta stycke har också en parallell i Job 13:13-18. Paulus kommer också en dag att stå inför Gud och bli förklarad rättfärdig.]
så att när jag kommer till er igen, så har ni ännu större anledning att vara stolta (glada) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, på grund av vad han gör genom mig.
Låt samma [ödmjuka] sinnesinställning (hjärtelag; attityd, insikt, perspektiv) finnas hos (i) er [detta tänkesätt] som också fanns hos (i) den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. [Inledningen på vers 3 lyder ordagrant: "ingenting ner/utifrån självhävdelse och inte heller ner/utifrån fåfänglig ära". Avsaknaden av verb förstärker uttalandet som inkluderar handlingar, men framför allt betonar de bakomliggande motiven och att inte låta sig drivas av själviska ambitioner, utan tvärtom ha "samma sinnesställning", se vers 2 och 5.]
för att, i Jesu namn, varje knä ska böjas, i himlarna, på jorden och under jorden,
för att varje tunga ska bekänna (öppet erkänna, säga samma sak som Gud) att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är Herren [Rom 10:9], till ära för Gud Fadern.
Jag hoppas nu i Herren Jesus att snart kunna skicka Timoteus till er, så att även jag blir vid gott mod (uppmuntrad) när jag får veta hur ni har det. [Timoteus var med Paulus i Rom, se Fil 1:1. Under perioder fanns även flera personer där, se Kol 4:10-14; Fil 1:24.]
Alla söker de sitt, inte det som gagnar Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [Syftar troligen på Demas som övergav Paulus för världsliga intressen och for till Thessalonike, se 2 Tim 4:10.]
Det är vi som är de omskurna, vi som tjänar Gud genom hans Ande och har vår ära i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus och inte förlitar oss på köttet (egna gärningar och meriter).
Ja, istället räknar (anser) jag verkligen också allting vara en förlust jämfört med det överlägsna (ofattbara) att känna [ha en personlig relation med] den Smorde Jesus, min Herre. På grund av honom förlorade jag allt och räknar dessa saker som dynga (avskräde), så att jag kan vinna den Smorde (Messias, Kristus)
Inte för att jag redan har uppnått det [en andlig kunskap då det inte finns något mer att lära], eller redan blivit fullkomlig, men jag strävar efter att vinna (lägga beslag på) det, på samma sätt som den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har vunnit mig (gjort mig till sin egen).
Jag jagar (pressar mig) mot målet, för att vinna segerpriset [från himlen som är] Guds högre kallelse (inbjudan) genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Men vårt medborgarskap är (har alltid varit, och är nu fast förankrat) i himlen. [Ordet för medborgarskap, gr. politeuma, klingade speciellt för brevets mottagare i Filippi som bodde i en romersk koloni, se Apg 16:12. Filippi var som ett "litet Rom", här kunde man äta romersk mat, romerska regler gällde osv. Det var här som Paulus använde sitt romerska medborgarskap för första gången, se Apg 16:22-39. En kristen har sitt hemland i himlen men lever här på jorden som i en "himmelsk koloni", se Heb 11:16; 13:14.] Därifrån [med den vetskapen att vårt medborgarskap är i himlen] ser vi ivrigt fram emot (fokuserar vi helt på, väntar vi tålmodigt på) Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus), Frälsaren (den som befriar, bevarar, upprättar och helar),
Då ska Guds frid, som övergår [som alltid är mer värd, som regerar och håller sig över] allt förstånd, skydda (bevara, vakta) era hjärtan och era tankar (sinnen) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Så ska min Gud fylla [helt och fullt uppfylla] alla era [andliga och fysiska] behov efter sin härliga rikedom [på ett överflödande och överväldigande sätt] i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Hälsa alla heliga i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. De troende (bröderna och systrarna) här hos mig hälsar till er.
Herren Jesu den Smordes (Kristi) nåd vare med er ande.
[Från:] Paulus, genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, och [från] brodern Timoteus. [Timoteus som finns vid Paulus sida i Rom skickar också med sina hälsningar. Kanske fungerade han som sekreterare och skrev ner det Paulus dikterade, fram till sista frasen där Paulus signerar och validerar brevet, se Kol 4:18. Hos den fängslade Paulus i Rom finns även Aristarchus, Johannes-Markus, Justus, Epafras, Lukas och Demas, se Kol 4:10-14.]
Till de heliga (avskilda för Gud) i Kolossai, de troende syskonen (bröderna och systrarna) i den Smorde (Messias, Kristus). [Kolossai var belägen i Lykosdalen i den romerska provinsen Frygien, nuvarande Turkiet. Staden låg 17 mil öster om Efesos längs med huvudvägen till Orienten. Alldeles intill Kolossai låg de mer välkända, större, blomstrande städerna Laodikeia och Hierapolis. Brevet skulle också läsas upp i åtminstone Laodikeia, se 4:13, 16. Det är värt att notera att brevet är adresserat till just Kolossai, den minsta och i jämförelse obetydliga staden i detta område.] Nåd (kraft, oförtjänt favör) vare med er och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag) från Gud vår Far.
[Vers 3-8 är en enda lång mening i grekiskan. Alla Paulus brev börjar med tacksägelse.] Vi tackar alltid Gud, vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) Fader [för er tro och kärlek, se vers 4], när vi ber (vars innersta natur är tillbedjan, hängivenhet och förtrolighet med Gud) för er.
Vi har hört [av Epafras, se vers 7] om: er tro (trofasthet, förtröstan) på den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, och om den (osjälviska, utgivande) kärlek som ni ständigt har till alla de heliga [troende systrar och bröder],
Honom [inte en lära utan personen Jesus, se vers 27] predikar vi genom att vägleda (förmana, milt varna) varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att föra fram varje människa som fullkomlig i den Smorde (Messias, Kristus).
[Följande två verser sammanfattar Paulus resonemang som han började i Kol 1:15.] Därför, på samma sätt som ni tog emot den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, fortsätt att ständigt vandra i (lev era liv förenade med) honom. [Tillåt honom forma era liv.]
Och allt vad ni gör (vill göra) [vad det än skulle vara] i ord eller i handling (gärning), gör allt [alla dessa saker] i Herren Jesu namn, samtidigt som ni tackar Gud Fadern genom honom. [Det första "allt" står i singular i grundtexten vilket gör att varje enskild sak i livet betonas, men också att ord och handling följs åt och bildar en enhet, se även Jak 1:22; Matt 25:35-40; Heb 13:16. Det sista "allt" står i plural, dvs. "alla saker".]
[Från:] Paulus och Silvanus [även kallad Silas] och Timoteus [Paulus närmsta medarbetare]. [Brevet innehåller många tripletter och inleds med tre personnamn. Silvanus är samma person som Lukas benämner Silas i Apostlagärningarna. Här använder Paulus den latinska formen av hans namn. Han var en erkänd ledare i församlingen i Jerusalem och var liksom Paulus en romersk medborgare, se Apg 15:22, 37. Silas och Timoteus reste tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa, se Apg 18:5. De hade stannat kvar i Thessalonike efter det att Paulus tvingats fly från staden. Nu har alla tre återförenats i Korint, se 1 Thess 3:6. Brevet skrivs i början av de 1,5 år som Paulus är där, se Apg 18:11.] Till: Thessalonikes församling (de utkallade – gr. ekklesia), som lever i Gud Fadern och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [Det grekiska ordet för församling är ekklesia. I klassisk grekiska kunde ordet beskriva alla möjliga former av församlade människor som t.ex. den lagliga folkförsamlingen eller en mobb, se Apg 19:32, 39. Den ordagranna betydelsen är "de utkallade". Paulus är noga med att betona att församlingen i Thessalonike inte är vilken grupp av människor som helst, de är en Guds församling. I Bibeln kan ordet beskriva den lokala församlingen på en ort. Så används det här, men det kan också beteckna den universella församlingen av alla troende genom alla tider, se Matt 16:18.] Nåd (kraft, oförtjänt favör) och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag) vare med er. [Inledningen i detta brev är den kortaste av alla Paulus brev. Han använder inte titeln apostel, vilket visar på hans nära relation med församlingen. Tillsammans med honom i Korint finns även Silas och Timoteus, se Apg 18:5; 2 Kor 1:19.]
Vi tänker ständigt på er gärning i [som har sin källa i] tron och er möda (ert hårda arbete) i [motiverad av] kärlek [som är osjälvisk och utgivande] och er uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar] i [som bygger på] hoppet till vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [hans tillkommelse, 1 Thess 1:10] inför vår Gud och Far. [Tron, kärleken och hoppet producerar gärningar, se Jak 2:18. Dessa tre ord återkommer också i slutet och ramar in brevet, se 5:8. Samma ordning av gärning, möda och uthållighet finns i Upp 2:2. De troende i Thessalonike hade fått uppleva förföljelse. Under Paulus första besök i staden hade Jason släpats ut från sitt hus eftersom han tagit emot missionärerna, se Apg 17:6-9.]
och vänta på hans Son från himlarna, honom som Gud har uppväckt från de döda: Jesus, som personligen räddar oss från den kommande vredesdomen. [Uttrycket "omvändelse från avgudar" indikerar att församlingen verkar bestått mestadels av icke-judar som omvänt sig från avgudadyrkan för att tro på den levande Guden. Det antyder att mellan Paulus tre lördagar med samtal i synagogan, se Apg 17:1-3, och den förföljelse som drev honom ut ur staden, se Apg 17:5-10, måste han tillbringat flera veckor i staden. Han både arbetade för sitt uppehälle och undervisade omvända hedningar. Dessa två verser fungerar också som en sammanfattning för de ämnen Paulus tar upp i brevet. I nästa stycke beskriver han mer ingående hur han kom till dem, se vers 9. De troende i Thessalonike väntade att Jesus skulle komma tillbaka medan de ännu levde. Detta ämne om Jesu ankomst och vredesdomen tas också upp senare i brevet i kapitel 4-5.]
Ni syskon (bröder och systrar i tron) har ju blivit efterföljare till Guds församlingar i Judéen, som lever i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. Ni har fått utstå samma lidanden [förföljelse] från era landsmän [både greker och judar som bor i Thessalonike, se Apg 17:5] som de har fått från judarna,
som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har drivit bort oss (tvingat i väg oss med våld och förföljelse). De behagar inte Gud, och de motarbetar alla människor
Vem är vårt hopp, vår glädje, vår segerkrans (lagerkrans) inför vår Herre Jesus när han kommer om inte ni?
[Paulus bön i vers 11-13 är en enda mening i grekiskan. Den beskriver nu mer detaljerat med fler ord bönen i vers 10.] Må vår Gud och Far själv och vår Herre Jesus leda vår resväg till er.
så ska han styrka era hjärtan och göra dem fläckfria i helighet inför vår Gud och Far när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga [kan syfta på änglar eller troende]. [Paulus bad inte att de skulle vara syndfria – det är omöjligt. Han bad att de skulle vara fläckfria. Det är samma ord som i 2:10 beskriver hur Paulus hade uppträtt hos dem. Det innebär att de, efter att gjort upp med sina felsteg, blev fria.]
[Nu sker ett skifte i brevet. Ordet "till sist" betyder inte någon skillnad i vad som är viktigt, däremot skiftar texten, som hittills mestadels innehållit påståenden, till att nu bli uppmanande. Det är vanligt att Paulus i sina brev först börjar med de troendes position i Jesus, för att avsluta med uppmaningar att leva det nya kristna livet utifrån den positionen. De tre första kapitlen har handlat om dåtid och nutid. De två sista kapitlen berör också nutid, men även framtida händelser.] Till sist (för övrigt), syskon (bröder och systrar i tron), vi ber er och uppmuntrar (står vi vid er sida och ber, förmanar) er i Herren Jesus att komma ihåg det vi lärt er: lev ett liv som behagar Gud, som ni redan gör. Ja, vi uppmanar er att fortsätta med detta mer och mer.
Ni vet vilka föreskrifter vi har gett er från Herren.
För om vi tror att Jesus har dött och uppstått [vilket vi ju gör], så ska Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade [de som dött] tillsammans med honom.
För Gud har inte bestämt oss till att drabbas av (utsättas för) vredesdomen [som kommer över jorden på Herrens dag, se vers 2-4], utan att vinna (få erfara) frälsning genom vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Tacka [hela tiden Gud] i allt [i varje situation och omständighet]. För detta är nämligen Guds vilja [det han mest av allt önskar] för er i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Fridens Gud ska själv helga er (avskilja varje del av varenda en av er för helig tjänst), och [vi ber att] er ande och själ och kropp ska bevaras hela så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) ankomst.
Nåd (favör, kraft) från vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) till er.
[Från:] Paulus och Silvanus [även kallad Silas] och Timoteus [Paulus närmsta medarbetare]. [Silvanus är samma person som Lukas benämner Silas i Apostlagärningarna. Här använder Paulus den latinska formen av hans namn. Han var en erkänd ledare i församlingen i Jerusalem och var liksom Paulus en romersk medborgare, se Apg 15:22, 37. Silas och Timoteus reste tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa, se Apg 18:5. De hade stannat kvar i Thessalonike efter det att Paulus tvingats fly från staden. Nu har alla tre återförenats i Korint, se 1 Thess 3:6. Brevet skrivs i början av de 1,5 år som Paulus är där, se Apg 18:11.] Till: Thessalonikes församling (de utkallade – gr. ekklesia), i Gud vår Fader och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [Det grekiska ordet för församling är ekklesia. I klassisk grekiska kunde ordet beskriva alla möjliga former av församlade människor som t.ex. den lagliga folkförsamlingen eller en mobb, se Apg 19:32, 39. Den ordagranna betydelsen är "de utkallade". Paulus är noga med att betona att församlingen i Thessalonike inte är vilken grupp av människor som helst, de är en Guds församling. I Bibeln kan ordet beskriva den lokala församlingen på en ort. Så används det här, men det kan också beteckna den universella församlingen av alla troende genom alla tider, se Matt 16:18.]
Nåd (kraft, oförtjänt favör) till er och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag) från Gud, Fadern och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
och låter er som plågas få lindring tillsammans med oss. [Nåden finns tillgänglig för alla, även den som förföljer församlingen, det är Paulus själv ett bevis på. Guds helighet och rättfärdighet kräver en rättvis dom, se Rom 12:19. Detta evighetsperspektiv tar inte bort smärtan för den som förföljs och plågas för sin tro, men ger ett annat perspektiv på lidandet. Detta stycke har likheter med Jes 66:6-9.]Det sker [domen kommer] när Herren Jesus uppenbarar sig från himlen med sina änglar som står under hans kraft att
i flammande eld hämnas dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. [De som förföljde församlingen kommer en dag att få sitt straff.]
Då ska vår Herre Jesu namn förhärligas i er, och ni i honom, genom vår Guds och Herren Jesu den Smordes (Kristi) nåd.
[När Paulus hade varit hos thessalonikerna hade han undervisat utifrån Gamla testamentet om Herrens dag och den sista tiden, se vers 5. En dag är som tusen år för Herren, se 2 Pet 3:8, så denna dag behöver inte vara en tjugofyratimmarsperiod. Herrens dag beskriver en tid då Gud griper in i historien med både dom och välsignelse på ett mer direkt och dramatiskt sätt. Läran om den yttersta tiden kallas "eskatologi". Ordet kommer från grekiskans eschaton, "det yttersta", och logos, "lära".] När det gäller vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) ankomst och hur vi ska samlas hos honom [1 Thess 4:16-17] ber vi er, syskon (bröder och systrar i tron),
Till detta har Gud kallat er genom vårt evangelium, för att ni ska vinna vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) härlighet.
Och må vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) själv och Gud vår Far, som har älskat oss och gett oss evig tröst och gott hopp i sin nåd,
Syskon (bröder och systrar i tron), vi uppmanar er i vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) namn att hålla er borta från varje broder som lever odisciplinerat (ett liv i kaos, upproriskt, i otakt) och inte följer den undervisning som de fått av oss. [Ordet "odisciplinerat" är det grekiska ataktos. Det är en militär term för en soldat som går i otakt, vägrar att lyda order eller intar en roll som han inte har. Ordet användes också i det civila livet för att beskriva ett liv i kaos utan någon ordning.]
Sådana befaller och uppmuntrar (står vi vid er sida och ber, förmanar) vi i Herren Jesus den Smorde (Kristus) att arbeta i lugn och ro och äta sitt eget bröd.
Nåd (favör, kraft) från vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) åt er alla. [Brevet avslutas med en välsignelse som är identisk med 1 Thess 5:28, förutom tillägget av "alla" här. Liknande avslutningar finns i 1 Kor 16:23; Gal 6:18; Fil 4:23; Kol 4:18. Variationen visar att det inte bara är en rutinmässig välsignelse, utan väl valda ord med tanke på mottagarnas speciella situation och behov.]
[Från:] Paulus, apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde Jesus (Messias/Kristi Jesu apostel) på uppdrag av Gud, vår Frälsare, och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vårt hopp.
[Till:] Timoteus, [mitt] äkta (sanna) barn i tron. [Det grekiska ordet för barn som används här är inte huios – en vuxen son. Istället skriver Paulus teknon, som ordagrant betyder "att vara född av någon" och betonar relationen mellan föräldern och barnet – en älskad familjemedlem. Timoteus kom från Derbe (beläget i nuvarande centrala Turkiet) där Paulus träffade honom under sin första missionsresa. Timoteus mor var judinna och hans far var grek, se Apg 16:1. Han följde med på flera av Paulus resor och blev hans närmaste medarbetare. Paulus var hans andliga far.] Nåd (oförtjänt favör) [kraft], barmhärtighet (medlidande uttryckt i handling) och frid från Gud Fadern och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre. [Uttrycket nåd och frid är vanligt hos Paulus, dock finns tillägget med "barmhärtighet" bara här i pastoralbreven. Jesus talade i Bergspredikan om att den som är barmhärtig själv kommer att möta barmhärtighet, se Matt 5:7.]
Jag [Paulus] är ständigt så tacksam till den som har gett mig all kraft jag behöver, den Smorde (Messias, Kristus) Jesus vår Herre, eftersom han ansåg mig vara trogen, och satt mig i tjänst [för honom],
Vår Herres nåd (oförtjänta favör, kraft, välsignelse) har flödat över mig på ett oändligt mäktigt sätt, med tro och kärlek i den Smorde (Kristus) Jesus. (Genom tron har vår Herres oförtjänta favör sköljt över mig och gett mig osjälvisk, utgivande kärlek genom att vara förenad i Jesus).
Detta är ett ord att lita på (trovärdigt) och värt att helt ta till sig: "Den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har kommit till världen för att frälsa (rädda, hela, befria) syndare", och bland dem är jag den störste (överst i rang). [Denna fras "detta är ett ord att lita på" används totalt fem gånger i pastoralbreven. De övriga fyra är: 1 Tim 3:1; 1 Tim 4:9; 2 Tim 2:11; Tit 3:8. Det är fundamentala sanningar i den kristna tron. Man kan se en tydlig utveckling i Paulus ödmjukhet när han beskriver sig själv. Omkring 55 e.Kr. kallar han sig "den minste bland apostlarna", se 1 Kor 15:9. Några år senare omkring 61 e.Kr. beskriver han sig som "den minste bland alla heliga", se Ef 3:8. och här, i mitten på 60-talet e.Kr., kallar han sig "den störste bland alla syndare".]
Jag mötte förbarmande (medlidande), och det för att den Smorde (Messias, Kristus) Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod mot mig som den förste, ett exempel för [att uppmuntra] dem som ska komma till tro på honom och vinna evigt liv.
För Gud är en, och en är Guds och människors medlare – en människa: den Smorde (Messias, Kristus) Jesus
De som tjänar (gr. diakoneo) väl (på ett gott och ädelt sätt) [syftar främst på församlingstjänare, men gäller även församlingsledare] vinner en god ställning [ett gott rykte, inflytande i församlingen] och får stor frimodighet i tron på den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. [Paulus avslutar detta stycke på samma sätt som han börjar i vers 1, att det är ett gott uppdrag att vara en ledare. Samma ord för god används i vers 1 och 13 och ramar in detta stycke. Det återfinns också centralt i vers 7.]
När du lägger fram detta för syskonen (bröderna och systrarna i tron) är du en god tjänare till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus som hämtar näring ur trons och den goda lärans ord som du har följt.
Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus och de utvalda budbärarna (änglarna): ta vara på (skydda) detta [dessa regler] utan förutfattade meningar och utan att handla partiskt.
Om någon sprider andra läror och inte håller sig till vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) sunda (hälsosamma) ord och den lära som hör till gudsfruktan [evangeliet, till skillnad från myter, se 1 Tim 4:7-10],
Jag [Paulus] befaller dig [Timoteus] inför Gud (i hans närvaro), som ständigt ger liv åt allt levande, och inför Jesus den Smorde (Messias, Kristus), som vittnade med den goda bekännelsen inför Pontius Pilatus. [Jesu uppdrag var att vittna om sanningen, se Joh 18:33-37.]
[Detta är vad jag befaller dig:] Håll detta bud (ditt uppdrag) obefläckat (rent) och oklanderligt (så att det inte finns något att anmärka på). [Var sann, lev det på ett sådant sätt att ingen kan kritisera det.] Gör detta tills vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) uppenbaras [då han kommer tillbaka för att regera här på jorden].
[Från:] Paulus, genom Guds vilja apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde Jesus (Messias/Kristi Jesu apostel) enligt ett löfte om liv – det [som är Guds rika liv] i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
[Till:] Timoteus, [mitt] älskade barn [älskad med Guds osjälviska och utgivande kärlek]. [Det grekiska ordet för barn som används här är inte huios – en vuxen son. Istället skriver Paulus teknon, som ordagrant betyder "att vara född av någon" och betonar relationen mellan föräldern och barnet – en älskad familjemedlem. Timoteus kom från Derbe (beläget i nuvarande centrala Turkiet) där Paulus träffade honom under sin första missionsresa. Timoteus mor var judinna och hans far var grek, se Apg 16:1. Han följde med på flera av Paulus resor och blev hans närmaste medarbetare. Paulus var hans andliga far.] Nåd (oförtjänt favör) [kraft], barmhärtighet (medlidande uttryckt i handling) och frid från Gud Fadern och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre. [Uttrycket nåd och frid är vanligt hos Paulus, dock finns tillägget med "barmhärtighet" bara här i pastoralbreven. Jesus talade i Bergspredikan om att den som är barmhärtig själv kommer att möta barmhärtighet, se Matt 5:7.]
Han är den som frälst (befriat, räddat, helat, bevarat, upprättat) oss med en helig kallelse [som leder till helighet, ett liv avskilt till tjänst för Honom]. [kiasmens centrum:] Inte på grund av våra gärningar, utan efter hans beslut och nåd, som gavs till oss i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus redan före tidens början,
men som nu har blivit synlig när vår Frälsare den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har trätt fram (uppenbarat sig). Han har brutit dödens makt och fört fram liv och oförgänglighet (immunitet från evig död) i ljuset genom evangeliet.
Som mönster för en sund förkunnelse ska du ha de ord som du har hört av mig, i tro och kärlek i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
[Varje generation ansvarar för att föra den kristna tron vidare till nästa generation. Paulus var Timoteus andlige far, och nu uppmanar han Timoteus att träna yngre ledare.] När det gäller dig [Timoteus], mitt barn [följ Onesiforus exempel, se 2 Tim 1:16-17], hämta nu kraft (få ständigt, gång på gång styrka) i den nåd (oförtjänta favör) [kraft] som finns hos den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
[Den som vill följa Jesus kommer att möta på motstånd. Paulus illustrerar detta genom att lyfta fram särdragen i tre yrkesgrupper: en soldat i strid tappar inte koncentrationen, en atlet måste hålla sig till reglerna för att vinna, och en jordbrukare måste arbeta hårt och vara tålmodig för att få en skörd. Detta var välkända bilder för Timoteus och församlingen i Efesos då romerska soldater fanns i varje stad, de olympiska spelen i södra Grekland var omtalade och många arbetade inom jordbruket. Dessa tre exempel återkommer även i brevet till Korint som var skrivet just från Efesos, se 1 Kor 9:7, 24.] Dela lidandet tillsammans med andra som en god (ädel) soldat för den Smorde (Kristi) Jesus. [Några av Paulus strapatser räknas upp i 2 Kor 11:23-29.]
[Vers 8-10 formar en kiasm som ramas in av att Paulus först blickar tillbaka på Jesus, för att här sist se fram emot en evighet tillsammans med honom. Centralt finns temat att evangeliet inte går att hindra – det är inte bundet!] Kom ihåg (tänk ständigt på) Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [hans mänskliga sida], som uppstånden från de döda (uppstånden och nu levande), av Davids släktled (säd). [2 Sam 7:12-16] [I detta brev nämns titeln "den Smorde", gr. Christos, tretton gånger. Tolv av dessa i benämningen "den Smorde ­Jesus" vilket betonar Jesu gudomlighet som Guds utvalde. Här i denna vers är ordföljden ­omvänd. Benämningen "Jesus den Smorde" lyfter fram Jesu mänskliga sida. Under prövningar, lidande och hårt arbete hjälper det att tänka på att Jesus har varit människa, se Heb 4:15. Att Jesus var från Davids släktled visar att han var en människa som vi, men också att han ­uppfyllde kriterierna på de messianska förväntningarna Verbformen perfekt particip, som används för "uppstånden", betonar att en händelse som har skett i det förflutna fortfarande verkar i nuet. Jesus har uppstått och lever fortfarande, vilket påverkar oss i dag!] Detta är mitt evangelium,
Därför (på grund av detta) uthärdar jag allt [jag står uthålligt fast i allting och vacklar inte] för de utvaldas skull, för att också de ska få [del av] (vinna) frälsningen (befrielsen) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus och därmed [få] evig härlighet (ära, glans).
Så kommer alla som vill leva gudfruktigt i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus att bli förföljda.
Du har redan som litet barn fått kunskap om de heliga Skrifterna, som kan ge dig vishet, så att du blir frälst (helad, upprättad, befriad) genom tron i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Jag [Paulus] uppmanar dig [Timoteus] allvarligt inför (i närvaro av) Gud och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, han som ska döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse [andra tillkommelse] och hans kungarike:
[Brevet avslutas med en dubbel välsignelse. Paulus välsignar först Timoteus personligen och sedan också hela församlingen. Detta är troligen Paulus sista brev. I så fall är dessa rader Paulus sista hälsning.] Herren vare med din ande [Timoteus]. Nåden (Guds favör, kraft)vare med er [hela församlingen i Efesos].
[De första fyra verserna är en enda mening i grekiskan.] [Från:] Paulus, Guds tjänare (slav, livegen) och apostel (sändebud, ambassadör) åt Jesus den Smorde (Messias, Kristus), sänd att föra Guds utvalda [de troende] till tro och insikt om den sanning som hör till gudsfruktan
[Till:] Titus, mitt äkta barn i vår gemensamma tro. [Grekiska ordet för barn som används här är inte huios, en vuxen son, utan teknon. Ordet betyder ordagrant "att vara född av någon" och betonar relationen mellan föräldern och barnet, en älskad familjemedlem. Samma fras används även om Timoteus som på samma sätt som Titus också var en andlig son till Paulus, se 1 Tim 1:2; 2 Tim 1:2. Titus var en icke-jude som troligen blev omvänd under Paulus första missionsresa, se Gal 2:1-4. Han fanns med under Paulus tre år i Efesos och blev sänd till Korint vid flera tillfällen, se 2 Kor 7:6; 7:13-14; 2 Kor 8:16-9:5. Han fanns troligen också med i slutet av Paulus tvååriga fängelsevistelse i Rom, eftersom han rest tillsammans med Paulus till Kreta, se vers 5.]Nåd (kraft, gudomlig favör) och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag) från Gud Fadern och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Frälsare.
medan vi väntar på det saliga (lyckliga, välsignade) hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus den Smorde (Messias, Kristus) ska träda fram i härlighet.
som han rikligen sköljde över oss genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vår Frälsare.
[Här i inledningen och i avslutningen nämns fem namn, se vers 23-24. Detta indikerar att det finns en fin struktur och symmetri i brevet. Att Paulus inte använder titeln "apostel", som han gör i nio av sina tretton brev, antyder att han har en nära vänskap med Filemon. Titeln "fånge" indikerar att han sitter fängslad, troligtvis i Rom. Dock skriver han inte "kejsarens fånge" trots att han är fängslad av romerska staten. Omständigheterna äger inte Paulus, han ägs av Jesus och är hans fånge!] [Från:] Paulus, fånge till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus och brodern Timoteus. Till: Filemon, vår älskade vän och medarbetare [hans namn betyder "tillgiven"],
Nåd (kraft, oförtjänt favör) vare med er och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag) från Gud vår Far och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [Filemon var en välbärgad kristen man. I hans hushåll fanns hans hustru, yngre barn, troligen även mor- och farföräldrar och kanske äldre barn med sina familjer. Ett sådant stort hushåll hade även slavar. Denna typ av hushållstjänare ordnade med mat och barnpassning. Om det var en god herre hade de det bra. Förhållandena kunde dock vara riktigt illa, särskilt för slavar som arbetade på fälten och i gruvor. En slav kostade omkring femhundra denarer, vilket motsvarade två till tre årslöner för en vanlig arbetare. En slav kunde bli fri eller köpa sig fri för sin köpesumma. Det tog dock lång tid att spara ihop. Straffet för rymning var hårt. I detta brev vädjar Paulus till Filemon om nåd för slaven Onesimus som rymt från honom, men nu kommer tillbaka.]
Anledningen är att jag ständigt hör om din kärlek [som är osjälvisk och utgivande] och din tro på Herren Jesus till alla de heliga [hans kärlek inkluderade även Onesimus]- [Epafras hade berättat om församlingen i Kolossai för Paulus, se Kol 1:7. Han hade troligtvis också nämnt om Filemons tro på Jesus som gjorde att han älskade alla osjälviskt och utgivande. Verbformen "hör" indikerar att det inte bara var en enstaka rapport om Filemons kärlek och tro som Paulus hört, det var något alla berättade om. Meningen är uppbyggd som en kiasm där det centrala är tron på Jesus.]
Jag ber att din gemenskap med oss i tron ska visa sig verksam och ge klar insikt om allt det goda som vi har i den Smorde (Messias, Kristus).
vill jag hellre vädja för kärlekens skull. [Grunden för beslutet måste vara osjälvisk, utgivande kärlek.] Jag, Paulus, en gammal man [en äldste] och nu en fånge till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus,
[I inledningen nämndes fem namn och här i avslutningen nämns ytterligare fem personer som finns tillsammans med Paulus. Centralt i brevet finns namnet Jesus. Denna struktur och symmetri hjälper till att peka på hur den troende är i Jesus – han är det centrala. Dessa fem personer här i avslutningen omnämns också i Kolosserbrevet, vilket talar för att dessa brev skrevs samtidigt, se Kol 4:10-14.] Epafras [troligen pastor i Kolossai], min medfånge i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, hälsar till dig [Filemon]. [Det var Epafras som hade evangeliserat i Lykosdalen och funnits med när församlingarna i de tre städerna Laodikeia, Hierapolis och Kolossai grundats. Troligen hade han mött Paulus i Efesos under de tre år då Paulus verkade där, se Apg 19:1-20. Epafras hade kommit till Paulus i Rom och berättat om deras tro och kärlek, se Kol 1:7.]
Herren Jesu den Smordes (Kristi) nåd vare med er ande.
Men vi ser Jesus, som för en kort tid hade lägre rang än änglarna, men nu är krönt med härlighet och ära på grund av sitt lidande och sin död, så att han genom Guds nåd smakade (upplevde) döden för alla.
Därför, heliga syskon (bröder och systrar i tron), delaktiga i den himmelska kallelsen, se noga på den apostel (budbärare) och överstepräst som vi bekänner, Jesus.
[Denna vila syftade inte på hur israeliterna kom in i landet Kanan.] För om Josua hade fört dem in i vilan (då man vilar från arbete), skulle Gud inte senare ha talat om en annan dag.
[Mose ledde inte in israeliterna i det utlovade landet, då han själv blev förbjuden att gå in. Josua ledde dem in i landet, men inte in i en andlig vila, se Heb 4:8. Hur är det då med den första översteprästen Aron, kan hans tjänst med alla offer och ceremonier leda in i vilan?] När vi nu har en stor (överlägsen) överstepräst som [redan] har [uppstått och] passerat genom himlarna – Jesus, Guds Son – borde vi [ju] hålla fast vid (vara trogna) bekännelsen [tänka, agera och säga samma sak som Gud].
Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss: när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek. [Ps 110:4; Heb 5:6, 10; 7:1-17] [Stycket avslutas med samma citat från Psaltaren som inledde detta stycke i Heb 4:6. Huvudpoängen är att en kristen måste växa i tron och inte förbli omogen. Varningarna i Hebreerbrevet följer ett stegrande mönster. Om en troende börjar driva bort från Guds ord, se Heb 2:1-4, leder det till ett hårt hjärta, se Heb 3:7-4:13. Detta leder i sin tur till en ovillighet att höra, se Heb 5:11-6:20. Lösningen är att hålla fast vid Gud och hoppet som liknas vid ett fast ankare. Nästa stycke går vidare och förklarar hur Melkisedek är en förebild till Jesus.]
Så mycket bättre är det förbund för vilket Jesus är garant.
Och i kraft av den viljan är vi helgade (avskilda till tjänst för Gud), genom att Jesu den Smordes (Kristi) kropp har offrats en gång för alla.
[Vers 19-25 består i grekiskan av en enda mening.]Därför, syskon (bröder och systrar i tron), har vi frimodighet (visshet, tillförsikt, rättframhet) att gå in i det allra heligaste [platsen där Jesus sitter vid Faderns högra sida liknas vid det innersta rummet i tabernaklet] genom (i) Jesu blod,
samtidigt som vi uteslutande [ända fram] fixerar blicken på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. Han, som för (även: istället för) den glädje som låg framför honom, uthärdade korset utan att bry sig om dess skam – han som har satt sig på höger sida om Guds tron:
till Jesus, förmedlaren av ett förnyat förbund [det första förbundets medlare var Moses], och det renande blod som talar starkare än Abels blod. [Det första förbundets blod var det offerblod som Moses vid Sinai stänkte på Israels folk. Förbundet med de återkommande syndoffren kunde aldrig rena från synd på det sätt som Jesu blod gör, se Heb 9:24-25. Abels blod ropar från marken efter hämnd, i kontrast till Jesu blod som ropar efter nåd och förlåtelse för våra synder, se 1 Mos 4:10. Abels offer av ett djur, till skillnad från Kains offer av grödor, är också en första svag skuggbild på Jesu blodsoffer, där Jesu blod talar mycket starkare, se 1 Mos 9:12-14.]
Jesus den Smorde (Messias, Kristus), [är alltid] densamme – i går [då Jesus vandrade på jorden och de första ledarna såg honom, se vers 7, men även sedan tidernas begynnelse, se 1 Pet 1:20], i dag [i vår tid], och för evigt [i alla tidsåldrar och med evighetens fulla innebörd]. [Jesus är utan början och slut och alltid densamme. Här ges extra tyngd när både hans namn (Jesus) och hans titel (Kristus) används. Det grekiska ordet Christos betyder "den som är smord" eller "den Smorde". Den hebreiska motsvarigheten med samma innebörd är Mashiach (Messias). Israels präster och kungar smordes med olja, så ordet används generellt om en smord präst eller kung som avskilts för tjänst, se 3 Mos 4:5; 1 Sam 10:1, men mer specifikt syftar "den Smorde" på världens Frälsare som ska regera som kung utifrån Jerusalem. Även om hebreiskan inte gör skillnad på små och stora bokstäver gör bibelöversättningar det för att förtydliga vad som åsyftas. Att Jesus är den Messias som Skrifterna (Gamla testamentet) profeterar om visar Nya testamentets författare genom att unisont vittna om honom som "Jesus den Smorde" – vår smorde Konung och Överstepräst. Både människan Jesus – som genom sin jordiske far Josef härstammade från kung David av Juda och genom sin mor Maria från prästsläktet Levi stam – och Jesus, Guds Son, representeras i "den Smorde". Fadern i himlen har utsett och smort sin Son till att en dag bestiga Davids tron här på jorden, se Jes 9:6‑7.]
Därför, för att helga folket genom sitt eget blod, led (pinades och dödades) även Jesus utanför stadsporten. [De döda kropparna från djuren som offrats i templet kastades utanför lägret, på samma sätt dödades Jesus på Golgata kors, som låg utanför den dåtida stadsmuren i Jerusalem.]
Nu ska fridens Gud som i kraft av ett evigt förbunds blod har återfört fårens store Herde, vår Herre Jesus, tillbaka från de döda,
utrusta er (till tjänst) med allt gott så att ni kan (själva har förmågan att) utföra hans vilja. Hela tiden verkar han i oss, genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), så vi förmår göra det som behagar honom. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.
[Från:] Jakob, tjänare (slav, livegen) till Gud och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus), [Till:] de tolv stammarna i förskingringen (diasporan). [De första kristna församlingarna utgjordes till största delen av judar som flytt från Jerusalem. Några av de platser som brevet skickades till och lästes upp i var troligen Fenikien, Cypern och Antiokia i Syrien norr om Jerusalem dit många flytt, se Apg 11:19. Brevet var skrivet till messiastroende judar bosatta utanför sitt hemland, kringspridda över hela Romarriket, men är minst lika aktuellt för kristna i dag.] Hälsningar (var glada)![Jakob var Jesu halvbror som kom till tro först efter Jesu uppståndelse. Jakob hade en ledande roll i församlingen i Jerusalem, se Gal 1:18-19; Apg 15:13. Hälsningen är snarlik den i brevet som skickades ut från just Jerusalem, se Apg 15:23, och som Jakob var initiativtagare till, se Apg 15:13-20. Detta styrker att det är samme Jakob som skriver detta brev. I jämförelse med andra nytestamentliga brev är inledningen och hälsningen kort. I t.ex. Paulus brev till Rom är hälsningen sju verser lång.]
Mina syskon (bröder och systrar i tron), ni kan inte tro på vår förhärligade Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) och samtidigt göra skillnad på människor (vara partiska).
[Från] Petrus, Jesu den Smordes (Messias, Kristi) apostel (sändebud, ambassadör). Till de utvalda främlingar (gäster, pilgrimer) som är kringspridda (sådda som säd; ordagrant: "av diasporan") [mitt i en hednisk kultur] i Pontus, Galatien, Kappadokien [östra Turkiet], Asien och Bithynien, [Fem romerska provinser i nuvarande Turkiet räknas upp i den ordning en budbärare skulle ha gått med detta brev. Två av regionerna nämns i Apg 2:8-10. Bland brevets mottagare fanns troligtvis flera judar som omkring 30 år tidigare varit i Jerusalem och personligen hört Petrus predika på pingstdagen. Under senare tid hade Paulus och andra missionärer besökt dessa områden, så församlingarna bestod även av omvända hedningar.]
utvalda av Gud, Fadern, förutbestämda till att helgas (bli avskilda) genom Anden för att lyda Jesus den Smorde (Messias, Kristus) och bli bestänkta med hans blod [räddade genom hans blodsförbund, anspelar på 2 Mos 24:6-8]. Låt nåd (oförtjänt favör, kraft) och frid (harmoni) vara över er i överflöd (multiplicerat mått, växa mer och mer).
Välsignad (värdig att prisas) är vår Herre Jesu den Smordes (Messias, Kristi) Gud och Fader, som efter sin stora nåd (barmhärtighet) [i enlighet med sitt förbund] födde oss (har fått oss att födas) på nytt [ovanifrån, se Joh 3:5-8]
Syftet med dessa prövningar är att pröva äktheten i er tro (trofasthet, karaktär). Er tro är långt mer dyrbar än förgängligt guld som även det prövas i eld, trots att det förgås. Allt detta [genuin, äkta tro som bestått prövningar] ska bli till lov, pris och ära, när Jesus den Smorde (Messias, Kristus) uppenbaras.
[Huvudverbet, och det enda imperativet, i följande vers är "sätt ert hopp" till nåden, vilket binder ihop detta stycke med föregående på ett fint sätt.] Därför [utifrån grunden i frälsningen, se vers 1-12], efter att ha tagit bort allt som hindrar ert sinne att tänka rätt [ordagrant: "efter att ha bundit upp kläderna", för att vara redo att röra sig framåt obehindrat, se Luk 12:35], var samlade (nyktra, alerta i sinnet, ha självkontroll). Sätt ert hopp helt och fullt (utan att tvivla) till den nåd (gåva, kraft) som kommer över er när Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är uppenbarad.
då blir även ni som levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap som offrar andliga offer som är välbehagliga för Gud genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Efter denna förebild [vattnet i syndafloden] frälser nu dopet också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts, utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom uppståndelsen av Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
Om någon talar – ska han tala Guds ord [undervisa i enlighet med Guds ord]. Om någon tjänar – ska han tjäna med den styrka Gud ger (leder, dirigerar). Detta så att Gud förhärligas i allt genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus). Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen (låt det ske så).
Men all nåds Gud – han som har kallat er till sin eviga härlighet i den Smorde (Messias, Kristus), sedan ni en kort tid har lidit – ska själv: upprätta (fullt ut rätta till, återställa; fullkomna), stödja (grundligt plantera; stötta, stabilisera), styrka ("funktionsförstärka") [för att få rörlighet och kunna uträtta något på det mest effektiva sättet] och befästa (stadfästa; lägga en fast grund i) er. [Fyra verb beskriver hur Gud ger styrka och fasthet i tron. Upprätta (gr. katartizo) används i Matt 4:21 för att beskriva hur trasiga nät lagas. Ordet för att stödja är detsamma som i återgivningen av Jesu personliga uppmaning till Petrus – något som här också uppfylls, se Luk 22:31-32.]
Hälsa varandra med en kärlekens kyss. [Ett uttryck för kärlek, förlåtelse och enhet, gr. philema. Kindkyssen var och är en vanlig hälsningsform i medelhavsområdet.] Frid (trygghet, framgång) till er alla som lever i den Smorde (Messias, Kristus).
[Från] Simeon [Simon] Petrus, Jesu den Smordes (Messias, Kristi) tjänare (slav, livegen – gr. doulos) och apostel (sändebud, ambassadör). [Petrus använder inte den vanliga grekiska formen "Simon" för att presentera sig, utan "Simeon", som ligger närmare namnets hebreiska ursprung. I sitt första brev skriver han bara Petrus, se 1 Pet 1:1, som var namnet Jesus gav honom, se Joh 1:42. Genom att ta med båda dessa namn (och även kalla sig tjänare) visar han på den förvandling som skett i hans liv.] Till dem som genom (i) vår Guds och Frälsares – Jesu den Smordes (Messias, Kristi) – rättfärdighet har tagit emot en [precis] lika dyrbar tro som vi.
Må nåd (favör) och frid (fullständig harmoni) vara över er i överflöd (multipliceras, förökas), genom (i) kunskapen [som är specifik och baserad på personlig erfarenhet] om Gud och Jesus, vår Herre.
För när ni har (redan äger) [alla] dessa [sju kvaliteter – dvs. hög moralisk standard, kunskap, självkontroll, uthållighet, gudsfruktan, syskonkärlek och kärlek] och de [ständigt] växer (förökas), så gör (ställer) det er varken [förhindrar det er att ni blir] overksamma eller utan frukt i kunskapen om [i strävan att personligen lära känna] vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
På det sättet ska ni rikligen få allt ni behöver för ert intåg (er ankomst) till vår Herre och Frälsare Jesu den Smordes (Kristi) eviga rike.
Jag vet att jag snart ska lägga av mig mitt tält [jordiska kropp]. Det har vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) visat mig.
När vi berättade om vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) kraft och personliga ankomst [Jesu förvandling och närvaro på förklaringsberget, se Mark 9:1-13], byggde vår berättelse inte på några listigt hopdiktade sagor. [Det var inga fantasiberättelser som många gnostiker använde sig av för att dra åhörare och väcka intresse, se 2 Pet 2:3.] Nej tvärtom, vi såg med egna ögon hans majestät (gudomliga, konungsliga auktoritet och storslagna kraft).
Om de har lärt känna vår Herre och Frälsare Jesus den Smorde (Messias, Kristus) och kommit undan världens smitta men sedan återigen låter sig snärjas och besegras av den, då blir slutet värre för dem än början.
Väx i stället [kontinuerligt, hela tiden] till i nåd [Guds favör/kraft] [1 Pet 1:5-7] och kunskap [personlig kännedom] om vår Herre och Frälsare, Jesus den Smorde (Messias, Kristus). Hans är äran, nu och till evighetens dag. Amen (låt det ske så).
Det vi [apostlar] sett (prövat) och hört rapporterar (förkunnar, berättar) vi för er, så att ni också kan välja att vara med i vår gemenskap [vara delaktiga i vår förstahandsupplevelse av Jesu liv]. Vår gemenskap är med Fadern och med hans Son Jesus, den Smorde (Messias, Kristus).
Men om vi vandrar (skulle vandra) i ljuset – så som han är i ljuset – har vi gemenskap (är vi delaktiga) [umgås vi och har hela tiden en levande relation] med varandra, och blodet från Jesus, hans Son, renar oss [gång på gång] från all synd.
Mina kära små barn [älskade unga familjemedlemmar i tron – gr. teknion], jag skriver detta för att ni inte ska synda. [Här gör Johannes en själavårdande parentes till den tredje punkten som introducerades i föregående vers, se 1 Joh 1:10. Gr. teknion är en diminutiv form av barn som Jesus använde, se Joh 13:33. I detta brev används ordet totalt 7 ggr, se 1 Joh 2:1, 12, 28; 3:7, 18; 4:4; 5:21.] Men om någon [ändå] skulle synda har vi en hjälpare (en advokat; en som för vår talan) hos Fadern, den rättfärdige (trogne) Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Vem är "lögnaren" om inte den som förnekar (vanemässigt förkastar) att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus)? En sådan person är Antikrist [en motståndare till Guds utvalde och smorde Kung], den som förnekar (vanemässigt förkastar) Fadern och Sonen.
Detta är hans bud: Vi ska tro på (lita, luta oss emot) hans Sons, Jesu den Smordes (Kristi), namn (auktoriteten i det namnet), och välja att älska varandra, enligt det bud han har gett oss.
Så här kan ni känna igen [få personlig visshet om] Guds Ande: Varje ande som bekänner (instämmer med ordet) [Guds ord] att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) har kommit i köttet (i mänsklig gestalt) är (har sitt ursprung) från Gud,
och varje ande som inte bekänner [som förnekar] Jesus är inte från Gud. Det [den anden] är Antikrists ande, som ni har hört ska komma och som redan nu är (finns) i världen.
Om någon bekänner [skulle instämma och säga samma sak som Guds ord] att Jesus är Guds Son, förblir (bor) Gud [alltid] i honom och han i Gud.
Var och en som tror att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus), är född av Gud. Var och en som älskar Fadern (ordagrant: "den som har fött honom"), älskar också hans barn (ordagrant: "de som är födda av honom").
Vem kan segra över världen utom den som tror att Jesus är Guds Son [som tror och litar på den sanningen]?
Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [Guds utvalde Son, se vers 5 och Luk 23:35] är den som kom genom vatten och blod, inte bara med vattnet, utan med vattnet och blodet. [Frasen "vatten och blod" gör att tankarna går till Johannes tidigare redogörelse, då en soldat stack ett spjut i Jesu sida så att blod och vatten kom ut, se Joh 19:34. Det är dock inte troligt att det är denna händelse som detta refererar till, utan Jesu dop i vatten och korsfästelsen då hans blod rann för världens synd. Cerinthus, som var en samtida gnostisk dualistisk lärare, förnekade Jesu gudomliga födsel. Han lärde att Jesus var en vanlig människa och att en andlig varelse – Kristus – kom över Jesus vid vattendopet för att sedan lämna honom vid korsfästelsen. Enligt honom kom Kristus genom vatten, men inte genom blodet. Förmodligen för att bemöta denna lögn skriver Johannes att Guds Son, se vers 5, inte bara kom genom vatten, utan genom vatten och blod. Den Jesus som hängde på korset var samma person som döptes i Jordanfloden.] Anden [den helige Ande] är den som ständigt vittnar, eftersom Anden är sanningen.
Vi vet (har insett/förstått) också att Guds Son har kommit och gett oss förståelse (insikt, förmåga att förstå), så att vi kan känna (få personlig erfarenhet av) ­honom som är sann, och att vi är i honom som är sann, i hans Son Jesus den Smorde (Messias, Kristus). Denne [man] är den sanne Guden och evigt liv. [Ordet "sann" upprepas tre gånger och betonar bokens budskap om den ende sanne Guden och Sonen. Ordet "sann" fungerar också som en kontrast till "avgudar" i vers 21, eftersom avgudar är motsatsen till en sann Gud.]
Nåd (oförtjänt favör) [kraft], barmhärtighet (medlidande uttryckt i handling) och frid, vare (ska vara) med oss från Gud Fadern och från Jesus den Smorde (Messias, Kristus), Faderns Son, i sanning och kärlek [som är rättfärdig, osjälvisk och utgivande]. [Verserna 1b-3 är symmetriskt strukturerade i en kiasm: A älskar (gr. agapo)   B i sanning (gr. en aletheia)     C sanningen (gr. aletheian)     C´ nåd, barmhärtighet, frid – kärlek   B´ i sanning (gr. en aletheia) A´ kärlek (gr. agape) Verbet älskar och substantivet kärlek ramar in hela stycket. Frasen "i sanning" formar en inre ram. Centralt i vers 1b-3a beskrivs först sanningen och sedan kärleken. Här kan man ana hur sanningen – som förblir i oss – syftar på Jesus personifierad, han som är vägen, sanningen och livet, se Joh 14:6. Den utgivande kärleken beskrivs genom: nåd, barmhärtighet och frid.]
Det finns nämligen många bedragare [falska lärare] som har gått ut i världen [Mark 13:5-6, 22], de som inte bekänner att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus) som kommit i köttet. Sådan är Bedragaren, Antikrist. [Ordet "Antikrist" betyder både "motståndare till Kristus (den Smorde)" och "ersättare för Kristus" och beskriver någon som kopierar och härmar Jesus, se 1 Joh 2:18.]
[Från:] Judas, tjänare (slav, livegen) till Jesus den Smorde (Messias, Kristus) och Jakobs bror. [På samma sätt som sin bror Jakob, väljer Judas att inte presentera sig som Jesu halvbror. I Guds rike är det den andliga relationen med Jesus som räknas.] Till dem: som är älskade [med osjälvisk och utgivande kärlek] i Gud Fadern, som är bevarade i Jesus den Smorde (Messias, Kristus), som är kallade.
För hos er har vissa personer smugit sig in [obemärkt tagit sig in via en sidodörr] vars dom för länge sedan är förutsagd (skrivet på förhand om) i Skriften. [I nästa stycke ges tre exempel på Guds dom från GT. Även Petrus skriver om detta, se 2 Pet 2:1. Följande tre egenskaper beskriver dessa falska lärare:] De är gudlösa [som helt saknar respekt och vördnad för Gud]. De förvränger vår Guds nåd till försvar för omoral. [Ordet syftar här på sexuell synd, vilket blir tydligt utifrån sammanhanget och övriga exempel i brevet, se Rom 13:13.] De förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Men ni, mina dyrt älskade [vänner], ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) apostlar.
och håll er kvar i Guds kärlek, medan ni väntar på att vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) i sin barmhärtighet ska ge er evigt liv.
[Uppenbarelseboken inleds med ett förord som beskriver hur boken kom till. Vers 1-2 formar ett kiastiskt mönster som ramas in av fraserna "den Smordes uppenbarelse" och "den Smordes vittnesbörd". I andra nivån nämns Gud och Guds ord. I den tredje nivån omtalas Johannes, som kallar sig själv tjänare. Centralt nämns budbäraren, ängeln, som är sänd att förmedla budskapet om vad som ska ske snart/snabbt.] Detta är Jesu den Smordes (Messias, Kristi) uppenbarelse (avslöjande, gr apokalypsis) [kan översättas med uppenbarelsen "om" eller "från" Jesus], som Gud gav honom [Jesus] för att visa sina tjänare [bl.a. Johannes] vad som snart (snabbt) måste ske. [Ordet för "snart", gr tachei, betyder troligtvis att när väl dessa händelser börjar ske, kommer de att ske snabbt. Det stämmer väl med Jesu ord i Matt 24:22 om att tiden ska "förkortas".] Han sände ut sin budbärare (ängel) och gjorde det känt för sin tjänare Johannes,
som har vittnat om Guds ord, och Jesu den Smordes (Messias, Kristi) vittnesbörd, allt vad han själv har sett. [I Uppenbarelseboken finns många bilder från och paralleller med Daniels bok. I sista kapitlet uppmanades Daniel att "gömma dessa ord och försegla denna skrift till ändens tid", se Dan 12:4. Det som förseglades i Daniels bok uppenbaras i Uppenbarelseboken, se också Upp 22:10. Det grekiska ordet apokalypsis betyder bokstavligen avtäckning. Uppenbarelseboken handlar om hur Guds smorde kung Jesus blir synlig för alla!]
och från Jesus den Smorde (Messias, Kristus), det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod,
Jag, Johannes, er broder – som är delaktig med er i lidandet, riket och uthålligheten – i Jesus. [Både lidandet, på grund av tron, och delaktigheten i härligheten i riket var en verklighet, och balanseras av ståndaktighet.] Jag var på ön Patmos på grund av Guds ord och vittnesbörden om Jesus. [Mitt i Egeiska havet ligger Patmos som användes som en romersk straffkoloni. Johannes hade förvisats dit från Efesos. Formuleringen "på grund av Guds ord" indikerar att anledningen var att han hade vittnat om Jesus och vägrat tillbe kejsaren. Just under kejsar Domitianus styre, 81-96 e.Kr., fanns en stark kejsarkult i staden.]
I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot hennes övriga barn, dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd. [Draken har blivit besegrad gång på gång. Först drevs han ut ur himlen, se vers 4, 7-9. Sedan misslyckas han att förgöra kvinnans son, se vers 4-5. När han försöker förgöra kvinnan själv i hennes tillflyktsplats, misslyckas han igen, se vers 6, 13-16. Hans sista försök blir att strida mot hennes övriga barn. Dessa "övriga barn" är de kristna. Beroende på tolkning innefattar det brevets mottagare i de sju församlingarna, och kristna genom alla tider eller bara de som kommer till tro under den sista vedermödan. Detta och nästa kapitel uppfyller den uråldriga profetian från 1 Mos 3:15 mot ormen: "Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma." Profetian har två delar. Här i kapitel 12 handlade synen om den första delen – striden mellan kvinnan och draken. I kapitel 13 beskrivs den andra delen mellan hennes övriga barn som just introducerats och drakens avkomma, som är på väg att träda fram.]
Här visar sig de heligas uthållighet (ståndaktighet) – de som håller fast vid Guds bud och tron på (är trofasta) Jesus."
Jag såg också att kvinnan var berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod. När jag såg henne blev jag djupt förundrad.
Då föll jag ner för hans fötter för att tillbe honom, men han sade till mig: "Gör inte så! Jag är bara en medtjänare till dig och dina bröder som har Jesu vittnesbörd. Gud ska du tillbe. Jesu vittnesbörd är profetians ande" [Ordagrant "Jesu vittnesbörd". Det kan i grekiskan betyda både "vittnesbördet från Jesus", det som han talar, men också "vittnesbördet om Jesus" – hans liv, död och uppståndelse. Profetian är inspirerad av Anden, och Anden vittnar om Jesus, se Joh 15:26.]
[Martyrerna, som Johannes sett under altaret när det femte sigillet bröts, ställde en fråga: "Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?", se Upp 6:10-11. Den frågan får nu sitt svar och fullbordan.] Sedan såg jag (och jag såg) troner, och de som satt på dem fick rätt att döma (kan också översättas "ett domslut gavs dem"). Jag såg själarna [se Upp 6:9-11] av dem som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörd [eftersom de vittnade om Jesus] och [bekände sig till och talade] Guds ord. De hade inte tillbett vilddjuret och dess bild eller tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De levde och regerade med den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) i tusen år. [Dessa troende som inte tog vilddjurets märke och fick lida martyrdöden har nu uppstått och blivit upprättade. De får nu regera tillsammans med Jesus. I striden i Upp 19:19-21 förgjordes armén, men det finns många andra människor på jorden, se Upp 20:7.]
"Jag, Jesus har sänt min ängel (budbärare) till er för att vittna om detta i [de lokala] församlingarna. Jag är skottet (arvingen) från Davids rot (släkt), den strålande (klart lysande) morgonstjärnan [början på en ny ljus dag]."
Han som intygar detta säger: "Ja, jag kommer snart." Amen (hebreiska för "ja, låt det ske"), kom Herre Jesus! [Höga visan avslutas med en liknande bön och längtan efter Jesus, se Höga V 8:14. Paulus använder det arameiska uttrycket "Maranatha" som också betyder "Vår Herre kom", se 1 Kor 16:22.]
Herren Jesu nåd (kraft, Guds oförtjänta favör) är med er alla (vare med alla). [Uppenbarelseboken inleddes med en önskan om "nåd och frid" till de som fick boken uppläst för sig, se Upp 1:4. Boken, och hela Bibeln, avslutas också med Herren Jesu nåd, något ovanligt för en apokalyps men vanligt i breven, se t.ex. Rom 16:20. Hälsningen om nåd riktades till de troende i församlingarna då, se vers 18, men även till troende i alla tider, se Upp 1:3. Jämför också med den avslutande varningen i Gamla testamentets sista bok, se Mal 4:4-6; Joh 1:17.]