Blås i shofar i Sion! Låt larmet ljuda på mitt heliga berg! Låt alla landets invånare darra och bäva, för Herrens dag kommer, den är verkligen nära.

En dag av mörker och dysterhet, en dag med moln och tjockt mörker som sprider sig som svärta över bergen. Ett stort och mäktigt folk, från urtiden har aldrig något varit som detta och ska inte bli igen härefter, från generation till generation.

Framför dem slukar en eld och bakom dem flammar eldslågor. Framför dem är landet som Edens trädgård och efter dem är det en öde vildmark, ingenting undgår dem.

De ger intryck av att vara som hästar, och de springer som ryttare.

Som ljudet av vagnar hoppar de på bergstopparna, som knastrande eldslågor slukar stubbar, som ett mäktigt folk uppställt till strid.

Inför dem har människorna ångest, allas ansikten blir askgrå.

De springer som mäktiga stridsmän; de bestiger en mur som en soldat. Var och en rör sig, marscherar på sin givna bana och viker inte av från sin väg.

Den ene tränger inte den andre. Var och en går sin egen väg. De rusar genom vapnen utan att ta skada eller låta sig hindras.

De rusar in i staden, de springer på murarna, de klättrar upp i husen och kommer genom fönstren som tjuvar.

Framför dem skakar marken, himmelen darrar, solen och månen förmörkas, stjärnorna drar tillbaka sitt sken.

Herren ger sin röst framför sin armé. Hans läger är mycket stort, mäktig är den som utför hans ord. För stor är Herrens dag, mycket skrämmande. Vem kan uthärda den?

Och även nu förkunnar Herren : Vänd om till mig av hela ert hjärta, i fasta, och i gråt, och i klagan.

Riv sönder ert hjärta, inte era kläder, och vänd om till Herren er Gud, för han är nådig och barmhärtig, sen till vrede och stor i nåd – och han avstår från det onda.

Vem vet, kanske han ändrar sig och låter välsignelsen vara kvar till matoffer och dryckesoffer åt Herren, er Gud.

Blås i shofar i Sion! Påbjud en fasta! Kungör en högtidssamling!

Samla folket, helga församlingen, kalla samman de äldste, samla de små barnen, också dem som fortfarande ammas. Må brudgummen komma ut ur sin kammare och bruden ut ur sin bröllopsbaldakin.

Må prästerna, Herrens tjänare, gråta mellan förhuset och altaret och säga: "Herre, skona ditt folk och låt inte din arvedel hånas och bli ett ordspråk bland hednafolken. Varför skulle man få säga bland folken: 'Var är nu deras Gud?' "

Då greps Herren av nitälskan för sitt land, och medömkan med sitt folk.

Herren svarade sitt folk: Se, jag sänder er säd, vin och olja, ni ska bli helt mättade. Jag ska aldrig mer tillåta att ni blir skymfade bland hednafolken.

Men jag ska undanröja inkräktaren från norr långt bort från er, ja, jag ska förvisa honom till ett torrt och öde land, hans förtrupp till det östra havet och hans eftertrupp till det västra havet. Hans odör ska stiga upp, ja, stanken från honom ska spridas. För han har gjort stora ting.

Frukta inte du land, var glad och fröjda dig, för Herren har gjort stora ting.

Frukta inte, ni markens djur, för öknens betesmarker har spirat, träden bär sin frukt; fikonträdet och vinstocken skördar sin styrka.