Men tron är en övertygelse om sådant man hoppas, en visshet om ting man inte ser.

Genom den har de gamla fått sina vittnesbörd.

I tro förstår vi hur olika tidsperioder har blivit förändrade genom ett ord från Gud. Det vi nu ser med våra fysiska ögon blev till genom det som inte kunde ses.

I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och blev rättfärdig genom att Gud själv intygade hans offergåvor. Trots att han nu är död talar hans tro ännu.

I tro blev Henok förflyttad utan att se döden. Man hittade honom inte, för Gud hade förflyttat honom. Redan innan förflyttningen fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud.

Utan tro är det omöjligt att behaga, för den som närmar sig Gud måste tro att han existerar och att han belönar dem som hängivet söker honom.

I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda sin familj, sedan han fått en gudomlig varning om det som ännu inte kunde ses. Genom denna tro dömde han världen och fick själv ta del av rättfärdigheten som kommer från tro.

I tro lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle gå.

I tro bosatte han sig i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte,

för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.

I tro fick också Sarah, som var ofruktsam, kraft att bli mor till en ätt fast hon var överårig. Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast.

Därför fick också en enda man, så gott som död, barn så talrika som himlens stjärnor och oräkneliga som sandkornen på havets strand.

Genom tro dog alla dessa utan att ha fått ta emot de fullbordade löftena. Trots det såg de uppfyllandet, men som på håll, och välkomnade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden.

De som talar på detta sätt visar helt uppenbart att de söker ett hemland.

Om de med ständig hemlängtan hade tänkt på det land som de gått ut ifrån, hade de haft otaliga tillfällen att vända tillbaka dit.

Men nu längtade de efter ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem.

I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena

och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas.

Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda, och därifrån återfick han honom också, bildligt talat.

I tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider.

I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner. Sedan tillbad han böjd mot änden av sin stav.

I tro nämnde Josef – när han låg för döden – om Israels söners uttåg och gav befallning om vad som skulle ske med hans ben .

I tro gömdes Mose – som just hade fötts – i tre månader av sina föräldrar, eftersom de såg att han var ett vackert barn, och de var inte rädda för kungens påbud.

I tro vägrade Mose som vuxen att kallas son till faraos dotter.

Han valde att dela lidandet tillsammans med Guds folk, i stället för att njuta av den temporära glädje synden ger.