5456 – φωνή (phone)

röst, rop


Typ:
Grekiska: φωνή
Med latinska bokstäver:     phone
Fonetiskt: fo·nay
Ursprung: troligtvis besläktat med5316 through the idea of disclosure
Användning: 141 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

voice (131), "sound" (8), "be noised abroad + 1096" (1), "noise" (1)

Engelsk beskrivning

  1. A sound, a tone.
    1. Of inanimate things, as musical instruments.
  2. A voice.
    1. Of the sound of uttered words.
  3. Speech.
    1. Of a language, tongue.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (141 st i TR)


"Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel grät för sina barn och vägrade att bli tröstad, eftersom de inte längre fanns till." [I Josuas uppräkning av städer var Betlehem så obetydlig att den inte ens nämndes, se Jos 18-19. Arkeologer uppskattar att Betlehem på Jesu tid hade omkring 300 invånare. Gjorda beräkningar (utifrån uppskattningen av antal födslar och barnadödlighet) visar att det då var ca 6 pojkar under två år i Betlehem med omnejd som berördes av dödsdomen. I jämförelse med andra händelser var denna inte någon som skulle noterats av samtida historiker. Det finns dock en utombiblisk referens. Den latinska författaren Macrobius skriver i sitt verk Saturnalia: "När kejsar Augustus hörde berättas hur Herodes hade dödat pojkarna under två år i Syrien, och även låtit döda sin egen son, sade han: 'Det är bättre att vara Herodes gris än hans son'."
    Herodes var känd för sina stora byggnadsprojekt av vilka Masada, Herodium, Caesarea och templet i Jerusalem är de mest framstående. Dock är han också ökänd för sin misstänksamhet och grymhet. Han lät döda tre av sina söner, och till och med sin hustru Mariamne. Den judiska historikern Josefus skriver att när Herodes låg på sin dödsbädd i Jeriko blev han orolig för att ingen skulle sörja honom. Han lät därför samla alla inflytelserika judiska ledare i landet på Jerikos hästkapplöpningsbana och gav soldaterna order att döda alla där när han själv dog. På så vis ville han säkerställa att det blev landssorg vid hans död, även om det inte var för honom. Lyckligtvis avblåste hans syster Salome (Salome I) denna galna order efter hans död. Ironiskt nog dog Herodes under den judiska glädjehögtiden Purim.]
Han är den som profeten Jesaja syftade på när han sade:
En röst ropar i öknen (vildmarken): "Bana väg för Herren [ta bort hinder],
    gör stigarna raka för honom." [Citat från Jes 40:3. En uppmaning att omvända sig och vandra på rättfärdiga vägar, se Jes 35:8.]
En röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, i honom har jag min glädje (mitt behag)." [I dessa två verser är alla tre personer i treenigheten klart synliga.]
Han ska inte strida (argumentera) eller ropa med hög stämma,
    ingen ska heller höra hans röst på gatorna.
Plötsligt medan han fortfarande talade kom ett skinande moln och omslöt dem [främst Jesus, Elia och Mose, men lärjungarna träder också in i detta moln, se Luk 9:34. Molnet är en gammaltestamentlig bild av Guds närvaro, se 2 Mos 13:21‑22; 40:34‑38; 1 Kung 8:10‑13.] En röst från molnet sade [på liknande sätt som Fadern talat till Jesus vid hans dop, se Matt 3:17]: "Detta är min älskade (enda) son, som jag har (och alltid haft) mitt välbehag i. Lyssna (ständigt) på honom."
Han ska sända ut sina änglar vid ett starkt ljud av en stor basun, och de ska samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena gräns till den andra [från hela världen]."
Omkring nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (lämnat mig hjälplös)?" [Jesus citerade från Ps 22:2 på sitt modersmål, arameiska. Upprepning av "Min Gud, min Gud" beskriver ett starkt känslomässigt engagemang. Eftersom denna strof är psalmens första mening så fungerar den även som en titel för hela psalmen. När Jesus uttalar dessa ord så bär detta associationer till hela innehållet. Inte bara ångesten i början av psalmen utan även vändpunkten i vers 22 "Du bönhör mig" och Guds ingripande i den sista delen med den avlutande raden i vers 32 "han har gjort det" som harmoniserar med Jesu sista ord på korset "det är fullbordat", se Joh 19:30.]
Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan [överlämnade sin ande].
En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren,
    gör stigarna raka för honom! [Det sista citatet kommer från Jes 40:3. Som brukligt var på den här tiden nämns endast den störste profeten Jesaja som huvudkälla, även om också Malaki refereras först.]
Då kom en röst från himlen: "Du är min älskade son, jag har min glädje i dig (du är den utvalde, ende)." [Jes 42:1]
Efter att den orena anden våldsamt slitit och ryckt i mannen, for den ut ur honom under ett högt rop. [Detta är den första av fyra andeutdrivningar som skildras i Markusevangeliet, se Mark 5:1‑20; 7:25‑30; 9:17‑29.]
och vrålade (skrek) med hög röst: "Vad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? [Frasen som ordagrant är 'vad har jag med dig att göra' kan betyda 'lämna mig ifred' eller 'bry dig inte om mig'.] Har du kommit hit för att plåga oss i förtid?"
Då kom ett moln och sänkte sig över dem (överskuggade dem), och ur molnet kom en röst: "Detta är min son, min enda högt älskade. Lyssna ständigt på honom (hör och lär hela tiden från honom)!" [Molnskyn är en bild på Guds närvaro. I Gamla testamentet övertäckte den tabernaklet, se 2 Mos 40:34‑35, och vilade över templet i Jerusalem, se 1 Kung 8:10.]
Vid nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst [och citerade Ps 22:1 på arameiska, men med vissa hebreiska drag]:
    "Eloi, Eloi, lema sabaktani?" Det betyder:
    "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"
Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan.
Se, på en gång när mina öron hörde ljudet av din hälsning,
    sparkade barnet till av jublande glädje i min mage.
Det står ju skrivet i profeten Jesajas bok [Jes 40:3‑5]:
"Rösten från en som ropar i öknen (ödemarken): Förbered vägen för Herren,
    gör hans upptrampade stigar raka.
och den helige Ande sänkte sig ner över honom i form av en duva, och från himlen hördes en röst: "Du är min son, min älskade! Du är min stora glädje (i dig har jag stort behag)."
I synagogan fanns en man som var besatt av en oren demonisk ande, och han skrek högt:
När han såg Jesus vrålade han genomträngande, föll ner inför honom och ropade med hög röst: "Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag ber dig, plåga mig inte!" [Frasen är ordagrant "vad har jag med dig att göra", och kan betyda "lämna mig ifred" eller "bry dig inte om mig."]
Ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom." [Luk 3:22]
Medan rösten tonade bort, stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon just då vad de hade sett. [Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se 2 Pet 1:16‑18.]
När Jesus sade detta ropade en kvinna i folkskaran: "Lycklig är den kvinna som har fött dig och fått amma dig!" [Ordagrant "saligt är det moderliv som burit dig och de bröst du har diat."]
och ropade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss [ha medlidande och hela oss]!" [De spetälska följde budet i 3 Mos 13:46, och bodde utanför byn.]
När en av dem såg att han hade blivit botad återvände han [antagligen på en gång, innan de kom fram till prästerna] och prisade Gud högt
När han närmade sig vägen som leder ner från Olivberget [öster om Jerusalem] började hela skaran av lärjungar i glädje prisa Gud högt för alla de mäktiga kraftgärningar som de hade sett.
Men de fortsatte att pressa honom hårt med höga rop och krävde att han skulle korsfästas. Deras rop blev övermäktiga (allt starkare, fick önskad effekt).
Och när Jesus hade ropat med hög röst sade han: "Fader, i dina händer överlämnar (anförtror, lägger) jag min ande." [Här citerar Jesus den inledande strofen i Ps 31:6 ur en förtröstansfull psalm av David.] När han hade sagt detta gav han upp andan (ordagrant: andades han ut) [i en sista kraftfull utandning, se även Matt 27:50, Joh 19:30].
Han svarade med profeten Jesajas ord: "Jag är rösten av en som ropar högt i öknen: 'Förbered (utjämna) vägen' [Jes 40:3]."
Vinden (anden) blåser vart den vill och du hör dess sus (röst, ton), men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. På samma sätt är det med alla som är födda av Anden." [Det grekiska ordet pneuma betyder både vind och ande. Jesus använder ordets dubbla betydelse i en liknelse där ett naturligt fenomen illustrerar en andlig verklighet. På samma sätt som vi inte kan se eller kontrollera vinden, kan vi ändå se dess verkningar och höra den. Nikodemus verkade ha tolkat det Jesus sade på ett rent fysiskt plan.]
Den som har bruden är brudgummen, men brudgummens vän [Johannes Döparen] som står där och hör honom, gläder sig stort (ordagrant 'med lycka') när han hör brudgummens röst. Detta är nu min glädje som nu har blivit fulländad.
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Det kommer en tid, ja den är redan här, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska leva (ha evigt liv).
Förundras (förvånas) inte över detta, för den tid kommer när alla som är i gravarna ska höra hans röst
[Fadern vittnar:]
Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Ingen av er har någonsin hört hans röst eller sett hans gestalt (form, ansikte, hur han ser ut).
För honom öppnar grindvakten och fåren hör (lyssnar till) hans röst, och han kallar sina egna får vid namn och för ut dem.
När han fört ut (gr. ekballo; kastat ut) alla de egna fåren [samma ord som i Joh 2:15 när Jesus driver ut månglarna ur templet – Jesus vet när fåren är redo, även om de tvekar att lämna fållan], går han framför dem, och fåren följer honom därför att de känner igen [lyssnar med sina hjärtan efter] hans röst (ton, tal).
De kommer aldrig att följa en främling, utan kommer att fly bort från honom eftersom de inte känner igen främmande röster (toner, tal)." [Fårfållan var en gård med bara en ingång omgärdad av stenmur eller stängsel (eller törnbuskar som sidor för en mer tillfällig fålla). På kvällen fördes fåren in i fållan och var skyddade från vilda djur. Ibland använde flera herdar samma större fålla för sina får och turades om att vakta vid dörren. På morgonen kallade herden på sina egna får, som kände igen hans röst och följde honom ut på bete. Bara en person med ohederliga syften skulle haft intresse av att i skydd av mörkret ta sig in på ett annat sätt till fåren.]
Jag har också andra får [hedningar, icke-judar]
    som inte är från den här fållan [Israel].
Jag måste också leda dem (driva dem; föra dem med mig),
    och de ska (kommer att) lyssna till min röst. Så ska det (de) bli en hjord och en herde.
Mina får lyssnar till min röst och jag känner (har en personlig relation med) dem och de följer mig (är mina lärjungar).
När han sagt detta, ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut!"
[Jag ber i stället:] Fader, förhärliga (ära, upphöj) ditt namn." Då kom en röst från himlen: "Jag har redan förhärligat det och jag ska förhärliga det igen."
Jesus svarade: "Denna röst kom inte för min skull utan för er skull.
Pilatus sade till honom: "Då är du alltså en kung?"
    Jesus svarade: "Du har rätt när du säger att jag är en kung [ja, jag är en kung]. Jag var född för detta [denna roll], och därför kom jag till världen för att vittna för sanningen. Var och en som är av (som är vän med, tillhör) sanningen, hör och lyssnar till min röst."
När ljudet (dånet) hördes samlades en stor folkskara, och de blev helt förundrade (de kom i rörelse och det uppstod tumult) eftersom var och en hörde sin egen dialekt [sitt eget språk] talas.
Tillsammans med de elva trädde Petrus fram, höjde sin röst och tog till orda (högt och ljudligt, inte med ett vardagligt språk utan på ett välartikulerat, precist sätt): "Ni män från Judéen och invånare i Jerusalem, detta bör ni känna till (jag vill att ni ska förstå detta), lyssna nu noga på mina ord.
När de hörde det, ropade de enat (i ett ackord, med samma sinne) till Gud och sade:
"Allsmäktig Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem.
Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst:
Men då vrålade de med hög röst och höll för sina öron [för att inte höra det Stefanos sade som de ansåg vara hädelse] och stormade alla på en gång emot honom.
Sedan föll han ner på sina knän och ropade ut med hög röst: "Herre, håll inte denna synd mot dem." När han hade sagt detta somnade han in.
Från många människor for nämligen orena andar ut under höga rop, och många förlamade (paralyserade, människor som led av nervsjukdomar) och lama (halta, lytta, ofärdiga) blev botade (en process av gradvis förbättring som leder till fullständigt helande).
Han [och även de med honom, se Apg 26:14] föll till marken. Sedan hörde han en röst som sade till honom [på arameiska, se Apg 26:14]: "Saul! Saul! Varför förföljer du mig?" [Saulus tilltalas med den hebreiska formen av sitt namn som är "Saul", se även Apg 8:1.]
[Saulus ligger kvar på marken.] Männen som var med honom på resan [som nu hade ställt sig upp] bara stod där förstummade (de var som förstelnade, så förskräckta var de). De hörde ljudet men såg ingen.
En röst kom till honom: "Stå upp, Petrus, slakta och ät!"
Då sade en röst för andra gången till honom: "Vad Gud har förklarat rent ska du inte kalla orent."
Jag hörde också en röst som sade till mig: 'Res dig upp, Petrus, slakta och ät!'
För andra gången talade en röst från himlen: 'Vad Gud har förklarat rent ska inte du kalla orent.'
När hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang tillbaka in och berättade att Petrus stod utanför porten.
Folket började då ropa (upprepade gånger): "Det är en guds röst, inte en människas!"
Jerusalems invånare och deras ledare förstod nämligen inte vem han var. De uppfyllde profeternas ord, som man läser varje sabbat, när de dömde honom. [De borde ha vetat bättre eftersom de läste berättelserna om Messias varje vecka.]
sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring.
När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!"
Men Paulus ropade högt: "Gör dig inte illa! Vi är här allesammans." [Tidigare hade apostlarna befriats från fängelse, se Apg 5:19‑26; 12:5‑19. På samma sätt som apostlarna överlämnar Paulus och Silas sig själva frivilligt igen. Det verkar som om detta mirakel snarare tjänade till att befria fångvaktaren och hans familj, än de två gudsmännen!]
Men när de märkte att han var jude, ropade de alla i kör i ett par timmar: "Stor är efesiernas Artemis!" [Grekerna såg ofta de kristna som en judisk gruppering. Alexanders syfte kan varit att klargöra att Paulus inte hörde till dem och rentvå den judiska befolkningen. Alexander var ett vanligt namn, se Apg 4:6; Mark 15:21. Kanske är det samma person som "Kopparsmeden Alexander" som Paulus senare omnämner i 2 Tim 4:14, och eventuellt även i 1 Tim 1:20.]
Jag föll till marken och hörde en röst som sade till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig?
De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig.
Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun.
Ända tills nu hade de [folkskaran] lyssnat på Paulus [då han gett sitt vittnesbörd på den arameiska dialekten], men nu ropade de högt: "Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!"
om det inte var denna enda sak som jag ropade när jag stod bland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står här anklagad inför er."
Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på det hebreiska språket (arameiska dialekten):
Saul! Saul! Varför förföljer du mig? Det blir hårt för dig att sparka mot udden. [Den grekiska frasen te Hebraidi dialekto, kan översättas det "hebreiska språket" eller den "hebreiska dialekten", syftar troligen på den arameiska dialekten som var det vanliga språket vid den här tiden. I Joh 19:13 där samma fras används finns ett arameiskt ord med, se även Apg 21:40; 22:2.
    Här talar Paulus grekiska med Festus som nyss kommit från Rom. Anledningen att Paulus nämner vilket språk Jesus talade, är att det var Paulus modersmål och förstärker hur personligt Jesus möter människor. Detta är enda gången det uttryckligen nämns ett språk som Jesus talar, dock förstår vi att han måste ha talat de vanligt förekommande språken. Grekiskan var det romerska språket som Jesus kommunicerade med romare som centurionen och Pontus Pilatus. Hebreiska var det judiska religiösa språket, och redan som tolvåring diskuterade han Skrifterna i templet. Arameiska var vardagsspråket bland judarna på Jesu tid.]
När han sade detta i sitt försvarstal ropade Festus: "Du är galen, Paulus! Din stora lärdom driver dig till vanvett."

[Nu följer fyra liknelser: flöjt, harpa, trumpet och okända språk. Korint var en internationell stad med många nationaliteter och språk. En kristen som talar i tungor jämförs med en främling som talar ett okänt språk. Paulus poäng är att okända språk inte enar utan splittrar.] Om livlösa instrument, som till exempel flöjt eller harpa,
    inte ger klara (distinkta) toner ifrån sig,
    
    hur ska man då kunna förstå vad som spelas?
Om en militärtrumpet [med olika signaler för anfall eller reträtt]
    skulle ge en otydlig signal,
    
    vem gör sig då redo till strid?
Hur många språk det än finns i världen,
    så är inget utan mening.
Men om jag inte vet vad ljuden betyder
    blir jag en främling för den som talar,
    och den som talar blir en främling för mig.
Jag önskar jag var hos er (ansikte mot ansikte) och kunde förändra mitt röstläge, för jag vet inte vad jag ska göra med er.
För Herren [Jesus] ska själv stiga ner från himlen
    när en befallning ljuder,
    en ärkeängels röst [som hörs]
    och en Guds basun [som ljuder].
Då ska de döda som tillhör den Smorde (Messias, Kristus) uppstå först. [Denna uppståndelse gäller "de som dött i den Smorde". Den gäller alla de som trott på Jesus som Messias och kan även gälla troende från Gamla testamentet. Vad som är helt klart är att det inte är en allmän uppståndelse där alla som levt uppstår. I Uppenbarelseboken nämns sju basuner där den sista har att göra med domen i vedermödan, se Upp 11:15‑18. Se även 1 Kor 15:51‑52.]
[Nu följer den andra varningen av fem i detta brev. Till skillnad från den första varningen som handlade om att ouppmärksamt driva ifrån tron, se Heb 2:1‑4, handlar denna om att inte medvetet förhärda sitt hjärta. Författaren tar israeliternas uttåg ur Egypten och deras ökenvandring som varnande exempel.
    Israeliterna var fast i Egyptens slaveri, som är en bild på synden. På samma sätt som de blev befriade genom ett lamms blod, befriar Jesus – Guds lamm – från syndens slaveri, se Kol 1:13‑14. Det var inte Guds vilja att de skulle vara kvar i öknen, men när de kom fram till gränsen till Kanans land började de tvivla på löftet, se 4 Mos 13‑14. En vandring som kunde ta 11 dagar tog 40 år, och en hel generation dog i öknen utan att inta landet och komma in i vilan. Att korsa Jordanfloden och komma in i trons vila representerar för en kristen att få del av det andliga arvet i Jesus, se Ef 1:3, 11, 15‑23. På samma sätt beskriver ökenvandringen en kristen som tvivlar på Guds löften.]
Därför säger den helige Ande [som inspirerade psaltarpsalmens författare att skriva]:
I dag, om ni hör hans röst,
Det heter:
I dag, om ni hör hans röst,
    förhärda inte era hjärtan som vid upproret (förbittringen, provokationen).
[Ps 95:7-8, första delen i psalmen som citeras i vers 7‑11.]
På nytt bestämmer han en speciell dag, [ett nytt] "i dag" [då det är möjligt att få gå in i vilan, se Heb 13:7] när han talar genom David långt senare [omkring femhundra år efter Josua, och intåget i löfteslandet] i de orden som redan har citerats:
I dag, om ni hör hans röst,
    förhärda inte era hjärtan. [Ps 95:7‑8]
till basunljud
    och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer. [Folket fruktade Gud, se 2 Mos 19:16, och bad Mose fungera som en medlare, se 2 Mos 20:19.]
Den gången fick hans röst jorden att skaka [när Gud gav lagen på berget Sinai, se 1 Mos 19:18], men nu har han lovat och sagt:
Än en gång ska jag skaka inte bara jorden utan också himlen. [Citatet är från Hag 2:6 och handlar om när Herren ska komma tillbaka och uppfylla sitt hus med sin härlighet. Stycket avslutas i vers 10 med att den kommande härligheten ska bli större än den förra. Gud förbereder nya himlar och en ny jord, se Jes 65:17; 66:22; 2 Pet 3:13; Upp 21:1.]
För [vi var med när] han fick ta emot ära och härlighet från (intill, alldeles bredvid) Gud, Fadern. En röst kom från denna majestätiska härlighet [i det ljus som strålade över Jesus]: "Detta är min älskade son som jag gett min favör till (har behag i, är belåten med, som är utvald)."
Vi [Petrus, Jakob och Johannes] hörde den rösten som kom från himlen [Guds tron], för vi var med honom på det heliga berget. [Matt 17:1‑9; Mark 9:2]
Men han blev tillrättavisad för sitt brott när en stum åsna talade med människoröst och hejdade profetens vanvett. [I slutet på israeliternas ökenvandring försökte Moabs kung Balak övertala profeten Bileam att förbanna israeliterna, se 4 Mos 22‑24. Bileams far hette Beor, se 4 Mos 22:5. Vissa manuskript har dock "Bosors son" här, ett namn som betyder "köttets son". Det kan vara så att Petrus gör en medveten omskrivning för att illustrera hur Bileam vandrade efter köttet och inte anden.]
Jag kom i Anden på (i) Herrens dag (den majestätiska dagen). [Detta är enda gången uttrycket "Herrens dag" används i NT. Ordet "Herrens" är grekiska kyriake som är adjektivformen av kyrios – det vanliga ordet för "Herre" i NT. Just denna beskrivande adjektivform används bara här och om "Herrens måltid", se 1 Kor 11:20. Eftersom vi inte har något adjektiv för substantivet "Herren" på svenska eller engelska används genitivformen "Herrens". En ordagrann översättning skulle egentligen vara "den herrliga dagen", eller den stora majestätiska, konungsliga dagen. Det kan vara så att Johannes förflyttas fram i tiden och får se "Herrens dag", se Joel 2:11. En annan tolkning är att det syftar på söndagen, den första dagen i veckan se Apg 20:7; 1 Kor 16:2.] Då hörde jag bakom mig en stark röst likt en basun (militärtrumpet),
Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig.
Då såg jag sju ljushållare av guld,
Hans fötter
    var som glödgat brons som renats i smältugnen [och blänker och skimrar].
Hans röst
    var likt bruset av många (väldiga, dånande) vatten.
Se, jag står [fortfarande] vid dörren [utanför församlingen] och knackar. Om någon skulle höra min röst och öppna dörren, ska jag komma in till honom och äta (hålla måltid) med honom och han med mig. [Grekiskan har här ordagrant "har stått vid dörren". Det tillsammans med "knackar" beskriver en upprepad pågående händelse, se även Sak 1:3; Höga V 5:2; Matt 7:7; Luk 12:36. Jesus både knackar och talar till sin församling och enskilda troende. Knackandet kan vara yttre omständigheter, prövningar och lidanden då en människa blir påmind om livets bräcklighet. Jesus finns då där nära och talar genom den Helige Ande, se Joh 6:44. En måltid beskriver en nära gemenskap – vi "bryter brödet" tillsammans med honom själv, se 1 Joh 1:3; 2 Kor 13:13; Luk 24:29‑30; Apg 2:42.]
[En ny sektion börjar i kapitel 4 som handlar om "vad som måste ske efter detta", se Upp 4:1. Kapitel 2 och 3 har handlat om församlingen, men från och med nu nämns inte ordet församling (de utkallade – gr. ekklesia) förrän i Upp 22:16, då Jesus kommer tillbaka för att regera i tusenårsriket, se 1 Thess 4:17. En del tolkar att uppryckandet sker här, andra att synen handlar om vad som hände när Jesus steg upp till himlen sedan han uppstått.
    Perspektivet ändras nu från jorden till himlen. Kapitel 4-19 beskriver i huvudsak Guds dom över världen innan Jesus regerar i tusenårsriket. Domen beskrivs genom:
    - Sju sigill som öppnas – kap 6-8. - Sju basuner som ljuder – kap 8-11. - Sju skålar med plågor som töms över jorden – kap 16.
Talet sju delas ofta upp i två grupper med först fyra och sedan tre domar som hör ihop.]
Efter [allt] detta såg jag – och se [de dubbla verben "såg" och uppmaningen "se, lägg märke till; observera" ger uttryck för en kontrast, en ny dimension och panoramavy i synen, se även Upp 7:9] – där fanns en dörr som stod öppen i himlen. Samma röst som jag först hade hört tala till mig som en basun (militärtrumpet, med en tydlig signal) sade: "Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste ske efter detta." [Den uppståndne Jesus fortsätter att tala till Johannes, se Upp 1:10, 17‑18.]
Från tronen kom blixtar och dån och åska. [En liknande syn mötte Mose vid Sinai berg, se 2 Mos 19:16.] Framför tronen brann sju facklor som är Guds sju andar. [De sju andarna syftar troligtvis inte på sju olika andar, utan på den helige Ande som är fulländad och fullkomlig, se Upp 1:4. Ett liknande exempel finns i Jes 11:2, där profeten tar med sju aspekter om den kommande Messias.]
Sedan såg jag (och jag såg) en väldig (mäktig, stark) ängel som ropade med hög röst: "Vem är värdig att öppna bokrullen och bryta dess sigill?"
[Johannes ser ännu en dimension i sin syn och hans perspektiv vidgas ännu mer.] Sedan såg jag (och jag såg), och jag hörde rösten av många änglar som stod runt omkring (som i en yttre cirkel på alla sidor om) tronen och väsendena och de [tjugofyra] äldste [som stod närmast tronen]. Deras antal var myriaders myriader, och tusen och åter tusen. [En myriad betecknar det högsta talvärdet i grekiskan som är 10 000, men används också bildligt talat för att beskriva en oräknelig mängd.]
De sade med hög (stark) röst:
"Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot:
    makten [gr. dynamis – kraften och kapaciteten att utföra Guds gärningar]
    
    och rikedom
    
    och vishet
    och kraft [gr. ischys – förmåga, styrka att genomföra Guds gärningar]

    och ära (pris, aktning, respekt)
    och härlighet (ära, lovprisning)
    och lov (lovord, lovprisning)."[Dessa sju substantiv är samlade under en bestämd artikel i grekiskan, vilket gör att de bildar en enhet. Talet sju står för fulländning och fullkomlighet och det förstärker innebörden av att Jesu död på korset är det fullkomliga priset som är värd all tillbedjan! Tre av dessa substantiv uttryckte de tjugofyra äldste i sin lovprisning – dock i denna ordning: härligheten, äran och makten, se Upp 4:11. Här följer nu ett crescendo i lovprisningen:]
Sedan såg jag (och jag såg) när Lammet bröt (öppnade) ett [det första] av de sju sigillen (inseglen). Då hörde jag en av de fyra varelserna [det som liknade ett lejon, se Upp 4:7] säga med en röst likt åskan [mäktig och kraftfull]: "Kom!" [Tidigare hade Johannes hört Jesu röst som en basun och dånet av väldiga vatten, se Upp 1:10, 15. Denna röst kommer däremot från en av de fyra varelserna framför tronen, se Upp 4:6‑11. Detta är den första beskrivningen av deras röster och i så fall den varelse som "liknade ett lejon", se Upp 4:7.]
Och jag hörde liksom en röst mitt ibland de fyra varelserna: "Ett mått vete [gr. choinix – en dagsranson, omkring en liter] för en denar [den vanliga dagslönen för en arbetare] och tre mått [omkring tre liter] korn för en denar. [Mer än ett tiodubbelt matpris.] Däremot olivoljan och vinet får du inte skada." [Efter svärdet, som talar om krig, kommer ofta svält. Det kan också ha att göra med kraftig inflation och en ekonomisk obalans.]
När Lammet bröt det fjärde sigillet, hörde jag den fjärde varelsen [som liknade en örn, se Upp 4:7] säga: "Kom!"
De ropade med stark röst: "Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?"
Jag såg en annan ängel som kom upp från öster (där solen går upp) med den levande Gudens sigill. Han ropade med stark röst till de fyra änglarna som hade fått makt att skada jorden och havet:
Med hög (stark, väldig) röst ropade de [om och om igen] och sade:
"Frälsningen (räddningen, befrielsen) [hör] till [kommer från] vår Gud,
    han som sitter på tronen,
och Lammet [det älskade – i diminutiv form]."
Ängeln tog rökelsekaret, fyllde det med elden från altaret och kastade ner det på jorden, och det blev åska, dån och blixtar och jorden skakade.
[En varning ges nu att de tre sista basunstötarna kommer att få ännu större konsekvenser för jordens invånare än de fyra första.] Och jag såg, och hörde en örn som flög uppe på himlen och ropade med stark röst:
"Ve [uttryck för intensiv förtvivlan],
ve [uttryck för intensiv förtvivlan],
ve [uttryck för intensiv förtvivlan]
    över jordens invånare [de ogudaktiga, se Upp 6:10]
    
    för de basunstötar som är kvar,
    när de tre andra änglarna blåser i sina basuner!" [De tre veropen beskriver de tre avslutande basunstötarna:
    Första veropet – 5:e basunen, Upp 9:1‑12
    Andra veropet – 6:e basunen, Upp 9:13‑21
    Tredje veropet – 7:e basunen, Upp 11:14‑13:18.
Detta är den andra av tre örnar som nämns i Uppenbarelseboken. En av de fyra varelserna kring tronen liknade en örn, se Upp 4:7‑8. Varelsernas trefaldiga "helig, helig, helig" står i kontrast till de trefaldiga veropen här. Den tredje och sista referensen till en örn är i Upp 12:14 där den ger beskydd.]
och bröstpansar som av järn. Och dånet från deras vingar var som dånet från stridsvagnar med många hästar som stormar fram till strid.
Den sjätte ängeln blåste i sin basun. [Den sjätte basunen motsvarar också det andra veropet, se 8:13; 11:14.] Då hörde jag en röst från de fyra hornen på guldaltaret inför Gud,
och ropade med stark röst
    som ett rytande lejon. [Hos 11:10; Amos 3:8] [Alla änglar är mäktiga och starka, se Ps 103:20. Somliga har större kraft och auktoritet än andra. Denna ängel, och den som Johannes tidigare sett i Upp 5:2, benämns som mäktig och stark och har påfallande likheter med beskrivningarna av den uppståndne Jesus som skildras i inledningen, se Upp 1:7, 15, 16. Det kan vara Jesus som uppenbarar sig som en ängel och budbärare, vilket har skett många gånger i GT. I så fall är den lilla bokrullen identisk med den tidigare förseglade rullen, se Upp 5:1. Ängelns position på både hav och land visar på fullständigt ägarskap över hela jorden. Budskapet berör hela jorden. Snart kommer Antikrist under en kort tid att regera, men innan det sker ska Guds Son göra anspråk på jorden, se Ps 2:6‑9. Satan ryter som ett lejon för att skrämma, se 1 Pet 5:8. Lejonet av Juda ryter för att kungöra sin seger, se Ps 95:3‑5; Jes 40:12‑17.] När han hade ropat,
    talade de sju åskorna (tordönen) med sina röster.
När de sju åskorna hade talat skulle jag just skriva [ner vad de sagt, på Jesu uppmaning Upp 1:19], men jag hörde en röst från himlen: "Försegla det som de sju åskorna har sagt och skriv inte ner det." [Uppenbarelsebokens huvudsakliga uppgift är inte att dölja Guds syften, utan att uppenbara dem, se Upp 22:10. Vad "de sju åskorna" sade är den enda delen i denna bok som är dold. Guds röst liknas ofta vid åska, se Ps 29; Job 26:14; Joh 12:28‑29, och sju står ofta för något fulländat och fullkomligt. I Upp 4:5 står det att det kom "åska från tronen", vilket också indikerar att det är Guds röst som Johannes hörde. Åska är ofta förknippat med dom, se 1 Sam 2:10; Upp 8:5; 11:19; 16:18. Troligtvis talar denna röst om Guds fullständiga och slutgiltiga dom över jorden. Det är dock meningslöst att spekulera kring vad som sades, se 5 Mos 29:29.]
Men i de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han ska börja blåsa i sin basun [se Upp 11:15], då är Guds mysterium (hemlighet) fullbordat, så som han har förkunnat i det evangelium som han har gett sina tjänare, profeterna." [Frasen "Guds hemlighet" används av Paulus om den smorde Kungen, se Kol 2:2. Det profeterna i GT har sagt – att Messias en dag ska komma tillbaka och regera – är på väg att fullbordas. När den sjunde basunen ljuder i nästa kapitel, börjar de händelser som leder till Satans slutgiltiga besegrande. Se även Amos 3:7; 1 Pet 1:10‑12.]
Rösten som jag hade hört från himlen talade till mig igen och sade: "Gå och ta den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på jorden."
Sedan hörde de [två vittnena] en stark röst från himlen som sade till dem: "Kom hit upp!" Och de steg upp till himlen i ett moln, och deras fiender såg dem. [Elia hämtades upp till himlen på liknande sätt, se 2 Kung 2:11.]
Den sjunde ängeln blåste i sin basun. Då hördes starka röster i himlen:
"Väldet (makten) över världen tillhör nu vår Herre
    och hans Smorde (Kristus, Messias).
    Han ska vara kung i evigheters evighet."
Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempel, och det kom blixtar, dån, åska, jordbävning och stora hagel. [I vers 15‑17 beskrivs vad som sker i himlen när den sjunde basunen ljuder. Vad som sker på jorden beskrivs när berättelsen återupptas i kapitel 16. Johannes hör en "stark röst från templet" säga vad som ska ske på jorden, se Upp 16:1. I kapitel 12-17 presenteras och beskrivs huvudaktörerna som finns med i den slutgiltiga upplösningen från ett annat perspektiv.]
Då hörde jag en stark röst i himlen som sade:
"Nu är det fullbordat:
    Frälsningen
    och kraften
    och vår Guds rike
    och auktoriteten hos hans Smorde (Messias, Kristus) har kommit.
    [Jesus har blivit smord som kung och fått all makt.]
För våra bröders åklagare,
    han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud,
    har kastats ner.
Jag hörde en röst från himlen, som bruset av många (väldiga, dånande) vatten och ljudet av kraftig åska. Rösten jag hörde var som när harpspelare spelar på sina harpor.
Han sade med stark röst: "Vörda Gud och ge honom äran! Stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom som har gjort himlen och jorden, havet och vattenkällorna."
En tredje ängel följde dem och sade med stark röst: "Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket på sin panna eller hand,
Sedan hörde jag en röst från himlen: "Skriv: Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de får vila sig från sina mödor, för deras gärningar följer dem."
[Två skördar beskrivs, först en torr och sedan en blöt, på samma sätt som man först skördar säden på våren och druvor på hösten i Israel. Båda dessa två skördar nämns också i samband med domen i Joel 3:12‑14. Det är inte troligt att det antyds att det först skulle vara en skörd och några månader senare ännu en skörd. Snarare är det en bild på att allt som jorden producerat skördas, både vår- och höstskörden. Alla människor kommer att ställas inför Guds domstol.] En annan ängel [den fjärde i detta kapitel] kom ut från templet och ropade med stark röst till honom som satt på molnet: "Räck ut din skära och skörda, för skördetiden har kommit och jordens skörd är mogen."
Ännu en ängel [den sjätte] kom ut från altaret, han som hade makt över elden. Han ropade med stark röst till [den femte] ängeln med den skarpa skäran: "Räck ut din skarpa skära och skörda druvklasarna från jordens vinstock, för dess druvor är mogna."
Sedan hörde jag en stark röst [Guds röst] från templet säga till de sju änglarna: "Gå ut och töm Guds sju vredesskålar över jorden." [Det finns likheter mellan de sju basundomarna i kapitel 8-9 och vredesskålarna i detta kapitel. Basunerna är en varning inför själva domen som kommer i skålarna. Båda serierna berör samma områden och följer samma ordning, dock innebär skålarna en ökad omfattning. Basunerna påverkar en tredjedel av jorden, havet och floderna, medan skålarna påverkar hela jorden. En annan skillnad är att nu riktar sig domarna också specifikt mot vilddjuret och de som tillber honom, se vers 2, 10, 13. När basundomarna ljöd verkar inte vilddjuret ännu ha blivit uppenbarat.
    Båda serierna har ett avbrott. Vid basundomarna sker det mellan de fyra första och de tre sista. En örn flög och deklarerade tre ytterligare verop, se Upp 8:13. I serien med vredesskålar kommer däremot avbrottet mellan de tre första och de fyra sista. En ängel och altaret för en dialog, se vers 5‑7. Letar man efter kiastiska mönster ger detta en fin inramning av dessa två serier: 4-3 och 3-4. I både basun- och vredesdomarna finns en tydlig igenkänning av plågorna mot Egypten, se 2 Mos 7‑10.]
Den sjunde [ängeln] tömde sin skål över luften. En stark röst gick ut från tronen i templet: "Det har skett."
Det kom blixtar och dån och åska och en så stor jordbävning att något liknande aldrig har hänt så länge människan har funnits på jorden, så stor och väldig var jordbävningen.
Han ropade med stark röst:
"Störtat, störtat (fallet, krossat, helt förstört) är det stora Babylon!
    [En upprepning av kungörelsen som redan gjorts i Upp 14:8. Samma uttryck återfinns i Jes 21:9.]
Det har blivit en boning (hemvist) för onda andar,
    ett tillhåll för alla orena andar,
    ett tillhåll för alla orena fåglar,
    och ett tillhåll för alla orena och avskyvärda vilda djur.[Jesus använder även bilden på fåglar i sina liknelser, som representanter för Satan och den onda andevärlden, se Matt 13:4, 19, 32.]
[En annan röst hörs. Det kan vara en annan ängel. Formuleringen "mitt folk" gör att det kan vara Jesu röst. Rösten talar fram till vers 20.] Jag hörde en annan röst från himlen:
Gå ut från henne [avskilj, helga er], mitt folk,
    så att ni inte deltar i hennes synder
    och drabbas av hennes plågor.
Aldrig mer ska ljudet av harpister, musiker, flöjtister och trumpetare höras i dig.
Aldrig mer ska någon hantverkare av något slag finnas i dig.
Aldrig mer ska ljudet från en kvarnsten höras i dig.
Aldrig mer ska någon lampas sken lysa i dig.
Aldrig mer ska röster från brud och brudgum höras i dig. Dina köpmän var jordens stora (inflytelserika) män och alla folk blev vilseledda (förförda) genom dina droger [grekiska ordet pharmakeia, vårt ord farmaceut kommer från detta ord. Ofta kombinerades droger och magi, så därför översätts ordet ibland till svartkonst, se även Upp 9:21.]
[De tre veropen från kungar, köpmän och handelsmän får en parallell i tre lovprisningar. Ordet halleluja är ett låneord från hebreiskan som betyder "prisa Jahve" där Jahve är Guds personliga namn. Ordet används bara fyra gånger i NT. Alla fyra tillfällen är här i det nittonde kapitlet, se vers 1, 3, 4 och 6. Nu sker ett skifte. Den stora vedermödan som har dominerat kapitel 4-18 kommer till sitt slut. Kapitel 19 börjar med frasen "Efter detta". Det indikerar nästa kronologiska händelse.] Efter detta [händelserna i kapitel 18] hörde jag liksom en stark röst från en stor skara i himlen:
"Halleluja (prisa Gud)!
Frälsningen och äran och makten tillhör vår Gud,
Från tronen kom sedan en röst [från en ängel] som sade:
"Prisa (upphöj, lovsjung) vår Gud,
    alla ni hans tjänare,
ni som i vördnadsfull tillbedjan fruktar honom,
    både små och stora."
[Alla ska tillbe oavsett ställning, de med låg status tillsammans med de inflytelserika.]
Sedan hörde jag något som lät som en enorm folkskara, som dånet av många stora vatten och mullrande åska, och de ropade:
"Halleluja (prisa Gud)!
För Herren vår Gud,
    den allsmäktige (som har all kraft och vet allt),
har nu intagit sin kungliga position.
    [Jesus har alltid varit kung, men nu träder han in i den positionen.]
[I detta kapitel beskrivs två festmåltider. Den första är bröllopsfesten med Lammet, se vers 9. Som kontrast kommer nu en fasansfull inbjudan till jordens fåglar. Verserna 17-21 bildar en kiasm där första och sista versen talar om fåglar och kött. Centralt beskrivs den s.k. "striden". Hela syftet med kiasmen är att dramatisera det oundvikliga slutet för ondskan.] Sedan såg jag (och jag såg) en ängel som stod i solen och ropade med stark röst till alla fåglar som flög uppe på himlen: "Kom och samlas till Guds stora måltid,
Och jag hörde en stark röst från tronen säga: "Se, Guds tabernakel står [är från och med nu] bland (hos) människorna. Han ska bo (tälta, "tabernakla") bland (hos) dem [Joh 1:14] och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara bland (hos) dem.



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.