5288 – נַ֫עַר (naar)

ung


Typ:
Hebreiska: נַ֫עַר (naar)
Ursprung: from H5287 (נָעַר)
Användning: 239 ggr i GT

Engelsk översättning

youth
babe, boy, child, damsel (from the margin), lad, servant, young (man)

Engelsk beskrivning

1) a boy, lad, servant, youth, retainer
1a) boy, lad, youth
1b) servant, retainer


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (239 st)


förutom det som de unga männen har ätit och deras del av männen som gick med mig, Aner, Eshkol och Mamre, låt dem ta sin del."
Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den.
Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både unga och gamla, allt folk från varje kvarter.
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sara sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
Och Gud (Elohim) öppnade hennes ögon och hon såg en vattenkälla. Och hon gick och fyllde skinnet med vatten och gav ynglingen att dricka.
Och Gud (Elohim) var med ynglingen och han växte och han bodde i öknen och blev en bågskytt.
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Saras ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1‑5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [Heb 11:17‑19; Jak 2:21‑23]
Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Beer-Sheva och Abraham bodde i Beer-Sheva. [1 Mos 21:14]
Pojkarna växte upp och Esau var en skicklig jägare, en man som trivdes ute på fältet. Jakob var en stillsam man som höll sig i tälten.
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
Detta är berättelsen om Jakobs fortsatta historia (hans genealogi – hebr. toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster: A Brödernas hat mot Josef (37:3-11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (37:12-36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (38:1-26)
   D Oväntade omvända roller – Peres och Sera (38:27-39:23)
    E Josefs vishet (40:1-42:57)
     F Bröderna till Egypten (43:1-46:7)
      X Israels släkttavla (46:8-27)
     F´ Flytten till Egypten (46:28-47:12)
    E´ Josefs vishet (47:13-26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (48:1-22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (49:1-28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (50:15-26)

Josef, hans son som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilha [Dan och Naftali, se 1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpa [Gad och Asher, se 1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far. [Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se 1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilha (Rakels tjänstekvinna) och Zilpa (Leas tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Lea och Rakel, se 30:3, 9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10. I vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten. När vi berättade för honom om våra drömmar, tydde han dem och berättade för var och en av oss uttydningen.
Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Vi sade till min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.'
Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ]
då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden).
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder.
Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."
ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min fars namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."[Här används hebreiska verbet gaal – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet gaal förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sade: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)."
Han sände i väg unga israelitiska män och de offrade brännoffer och slaktade unga tjurar till gemenskapsoffer åt Herren.
Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6‑8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9‑14; 24:13; 32:17.]
En ung man sprang och berättade för Mose och sade: "Eldad och Medad profeterar i lägret."
Men Guds (Elohims) vrede var upptänd eftersom han gick och Herrens (Jahves) ängel ställde sig själv på vägen som en åklagare mot honom [och blockerade vägen]. [Herren använder ofta änglar för att beskydda sitt folk, se 1 Mos 16:7; 2 Mos 3:1‑3; 23:20‑23; Jos 5:13‑15. En ängel med ett draget svärd (vers 23) nämns tre gånger, se även 1 Krön 21:16 och Jos 5:13‑15. En del tolkar Herrens ängel som Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens budbärare innan han tar mänsklig gestalt.] Nu red han [Bileam] på sin åsna och hans två tjänare var med honom.
en nation (ett folk) med våldsam (grym) uppsyn, som inte ska ha anseende till gamla människor och inte ge nåd (oförtjänt favör) till de unga.
Och de förstörde grundligt allt som fanns i staden, både män och kvinnor, både unga och gamla, och oxar och får och åsnor, med svärdsegg.
Och de unga männen som spejat gick in och förde ut Rahab (Rachav) och hennes far och hennes mor och hennes bröder, alla som var hos henne, alla hennes släktingar förde de ut, och de placerade dem i Israels läger.
Boas frågade den tjänare (unge man) som var förman för skördemännen: "Vem tillhör den där unga kvinnan?" [Vilken släkt tillhör hon?]
Tjänaren som var förman för skördemännen svarade: "Det är en moabitisk kvinna som återvände hit tillsammans med Noomi från Moabs land.
Se efter var de [maskulin form – skördemännen] arbetar på åkern, och följ efter dem [feminin form – de kvinnliga skördearbetarna]. [Männen skar säden, och kvinnorna gick efter och band ihop den i kärvar.] Jag har sagt till männen att låta dig vara (inte avvisa dig, inte röra vid dig). När du är törstig, så gå till vattenkrukorna och drick av det som mina tjänare (unga män) har hämtat."
[Efter lunchen:] När Rut hade rest sig och gått tillbaka till arbetet, gav Boas order till sina arbetare: "Låt henne plocka ax mellan kärvarna. Skäm inte ut (håna och förnedra inte) henne. [De skulle inte tala nedvärderande och skymfa henne.]
Moabitiskan Rut sade: "Han sade även till mig att hålla mig nära hans arbetare ända tills hela skörden är bärgad."
följde inte Hanna med utan sade till sin man: "Jag väntar tills pojken blivit avvand. Då ska jag ta med mig honom och föra fram honom inför Herrens (Jahves) ansikte och sedan låta honom få stanna där för alltid." [Hebreiska barn ammades normalt fram tills de var två eller tre år gamla.]
Nu när han var avvand tog hon honom dit upp, tillsammans med tre tjurar, en efa mjöl [35 liter] och en vinlägel. Hon tog med honom in i Herrens (Jahves) hus i Silo, och barnet var bara ett barn. [Vissa handskrifter har "en treårig tjur," i stället för tre tjurar. Språkbruket där ordet "barn" upprepas förstärker att Samuel var mycket ung när han kom till templet. Han var antagligen bara tre år gammal.]
De slaktade tjuren [kan också kollektivt syfta på flera tjurar om det var tre] och förde sedan fram pojken till Eli.
Jag bad om denna pojke, och Herren (Jahve) har gett mig det jag bad honom om.
Och Elkana gick till Rama till sitt hus. Och barnet tjänstgjorde åt Herren (Jahve), hos prästen Eli.
Och prästernas sedvänja med folket var att när någon man offrade sitt offer, kom prästens tjänare med en tretandad köttkrok i sin hand, medan köttet gjordes i ordning,
Innan det feta hade gjorts till rök kom prästens tjänare och sade till den man som offrade: "Ge kött åt prästen till grillning, för han vill inte ha blött kött av dig utan rått."
Och de unga männens synd var mycket stor inför Herren (Jahve), eftersom de handskades föraktfullt med Herrens (Jahves) offer.
Men Samuel tjänstgjorde inför Herrens (Jahves) ansikte som yngling, iförd en linneefod.
Så kom Herren (Jahve) ihåg Channa och hon blev gravid och födde tre söner och två döttrar. Och ynglingen Samuel blev stor (växte till) med Herren (Jahve).
Och ynglingen Samuel växte till (bokstavligt vandrade) och blev stor och god, både med Herren (Jahve) och även med människor.
Och ynglingen Samuel gjorde tjänst inför Herren under Eli. [Samuel är nu omkring tolv år. Hans namn betyder ordagrant "Gud hör bön" eller "den av Gud bönhörde".] Ord från Herren var sällsynta på den tiden, det var inte vanligt med profetiska syner (uppenbarelser).
Herren ropade på Samuel en tredje gång. Han steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Då förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken.
Och hon kallade barnet Ichavod och sade: "Härligheten har lämnat Israel", på grund av Guds (Elohims) ark och på grund av hennes svärfar och hennes make.
Nu hade Kish, Sauls fars åsnor kommit bort och Kish sade till Saul, sin son: "Ta nu en av dina tjänare med dig och stå upp och gå och leta efter åsnorna."
När de kom till Tsofs land [i närheten av Rama] sade Saul till sin tjänare som var med honom: "Kom och låt oss återvända så att inte min far slutar bry sig om åsnorna och oroar sig för oss istället."
Då sade Saul till sin tjänare: "Se, om vi går, vad ska vi då ta med oss till mannen? Brödet är torrt i våra väskor och det är inte en gåva att ge till en gudsman, vad har vi?"
Och tjänaren svarade Saul och sade: "Se, jag har en fjärdedels shekel av silver [en veckas lön för en arbetare] i min hand som jag ska ge gudsmannen för att tala om vår väg."
Sedan sade Saul till sin tjänare: "Väl talat, kom låt oss gå." Så de gick till staden där gudsmannen var.
Och Samuel tog Saul och hans tjänare och förde in dem i salen och lät dem sitta på honnörsplatsen bland dem som var bjudna, vilket var omkring 30 personer.
När de gick ner vid slutet av staden sade Samuel till Saul: "Be din tjänare att gå vidare före oss, och han gick vidare, men stanna du en tid så att jag kan låta dig höra Guds (Elohims) ord."
Och Sauls farbror sade till honom och till hans tjänare: "Vart gick ni?" Och han sade: "Till att söka efter åsnorna, och när vi såg att de inte var funna kom vi till Samuel."
Och det hände en dag att Jonatan, Sauls son, sade till ynglingen som bar hans rustning [hans vapenbärare]: "Kom och låt oss gå över till filistéernas förläggning där på andra sidan." Men han berättade inte det för sin far.
Och Jonatan sade till ynglingen som bar hans rustning: "Kom och låt oss gå över till dessa oomskurnas förläggning [1 Mos 17:9‑14], kanhända ska Herren (Jahve) göra det för oss, eftersom det inte finns något hinder för Herren (Jahve) att rädda genom många eller genom få."
Och Samuel sade till Jishaj: "Är detta alla dina ynglingar?" Och han sade: "Den yngste återstår men se, han vaktar fåren."
    Och Samuel sade till Jishaj: "Sänd efter och hämta honom för vi ska inte sitta ner förrän han har kommit hit."
Då svarade en av de unga männen och sade: "Se, jag har sett en av betlehemiten Jishajs unga söner, han är skicklig på att spela och en mäktig man (stridsman, en man i sina bästa år – hebr. gever) en stark man (hebr. chajil) och en stridens man (hebr. milchama) och klok i sitt tal och en attraktiv man och Herren (Jahve) är med honom." [De tre hebreiska orden gever, chajil och milchama, har lite olika sidobetydelser men är alla tre ord som också betyder krigare eller stridsman.]
Och Saul sade till David: "Du har ingen möjlighet att gå mot denne filisté och strida med honom, för du är för ung och han är en stridsman sedan sin ungdom (en rutinerad krigare)."
När filistén nu tittade noga på David, såg han ner på honom (föraktade han honom), för David var bara en tonåring, ljushårig (rödlätt) och såg bra ut. [David var inte ärrad som andra soldater som varit med i krig tidigare.]
Och när Saul såg David gå fram mot filistéen sade han till Avner, härföraren över armén: "Avner, vems son är denna yngling?" Och Avner svarade: "Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det."
Och Saul sade till honom: "Vems son är du, du unge man?" Och David svarade: "Jag är din tjänare Jishajs son, betlehemiten."
Och se, jag ska sända pojken: 'Gå och leta efter pilen.' Om jag säger till pojken: 'Se, pilen är på den här sidan om dig,' ta dem och kom för då är det frid (shalom) till dig och inget (ont) ord, Herren (Jahve) lever.
Och det skedde på morgonen att Jonatan gick ut på fältet vid den tid som han och David bestämt, och en liten pojke var med honom.
Och han sade till sin pojke: "Spring och leta efter pilarna som jag skjuter." Och när pojken sprang sköt han en pil bakom honom.
Och när pojken hade kommit till platsen för pilen som Jonatan skjutit, ropade Jonatan efter pojken och sade: "Är inte pilen framför dig?"
Och Jonatan ropade efter pojken: "Fortare, skynda dig, stanna inte." Och Jonatans pojke tog upp pilen och kom till sin herre.
Men pojken visste ingenting, bara Jonatan och David kände till ärendet.
Och Jonatan gav sina vapen till sin pojke och sade till honom: "Gå och bär in dem i staden."
Och så snart pojken hade gått steg David upp från sin plats åt söder och föll på sitt ansikte till marken och böjde sig ner tre gånger. Och de kysste varandra och grät tillsammans tills David inte kunde gråta mer.
David svarade prästen Achimelech: "Kungen har befallt mig ett ärende och har sagt till mig: Låt ingen man veta något om ärendet som jag sänder dig med, och vad jag har befallt dig, och de unga männen har jag bestämt den och den platsen.
Och prästen svarade David och sade: "Det finns inget vanligt bröd under min hand, utan det är heligt bröd [skådebrödet, se 2 Mos 25:23‑3], bara om de unga männen har hållit sig borta (vaktat, bevarat sig) från kvinnor." [3 Mos 15:16‑18]
Och David svarade prästen och sade till honom: "Eftersom vi har avhållit oss från kvinnor dessa tre dagar, när jag kom ut var de unga männens kärl heliga, fast det var en vanlig resa, hur mycket mer idag när det ska bli heligt bröd i kärlen?"
Och David sände 10 unga män och sade till de unga männen: "Gå upp till Karmel och gå till Naval och hälsa honom i mitt namn,
Be de unga männen och de ska berätta för dig. Låt därför de unga männen finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, för vi kommer en god dag. Ge, jag ber dig, det som finns i din hand till dina tjänare och till din son David."
Och när Davids unga män kom talade de till Naval i enlighet med dessa ord i Davids namn, och tystnade.
Och Davids unga män vände och gick tillbaka och kom och berättade för honom enligt alla dessa ord.
Men en av de unga männen [i Navals hus] berättade för Avichajil, Navals hustru, och sade: "Se, David sände budbärare från öknen för att hälsa vår herre och han var girig mot dem.
Och hon sade till sin unge man: "Gå före mig, se jag kommer efter dig." Men hon sade ingenting till sin man Naval.
Låt inte min herre, jag ber dig, fästa någon vikt vid denne man, vid Naval, för han är som sitt namn, sådan är han. Naval är hans namn och han är rå, girig och buffelaktig, men jag din tjänarinna såg inte min herres unga män som du sände.
Och denna gåva som din tjänare har fört till min herre, låt den ges till de unga männen som följer min herre.
Och David svarade och sade: "Se kungens spjut! Låt en ung man komma över och hämta det.
Och David sade till honom: "Vem tillhör du? Varifrån kommer du?" Och han sade: "Jag är en ung egyptier, tjänare till en amalekit, och min herre lämnade mig eftersom jag blev sjuk för tre dagar sedan.
Och David slog dem från skymningen ända till kvällen nästa dag, och inte en enda man av dem undkom, förutom 400 unga män som red på kameler och flydde.
Och David sade till den unge mannen som berättade för honom: "Hur vet du att Saul och Jonatan, hans son, är döda?"
Och den unga mannen som berättade för honom sade:
"När jag råkade vara på berget Gilboa, se då lutade sig Saul över sitt spjut och vagnarna och ryttarna ansatte honom hårt.
Och David sade till den unga mannen som berättat för honom: "Vem är du?" Och han svarade: "Jag är son till en främmande amalekit."
Och David kallade på en av de unga männen och sade: "Gå nära och attackera honom." Och han slog honom så att han dog.
Och David befallde sina unga män och de slog dem och högg av deras händer och deras fötter och hängde upp dem vid sidan av dammen i Hebron. Men de tog Ishboshets huvud och begravde det i Avners grav i Hebron.
Sedan kallade kungen på Tsiva, Sauls tjänare och sade till honom: "Allt som tillhört Saul och hela hans hus har jag gett till din herres son.
Herre, min Gud, du har nu gjort din tjänare till kung efter min far David. Jag är bara ett barn [Salomo är omkring tjugo år, men uttrycket syftar på att vara oerfaren och under upplärning], jag vet inte hur jag ska gå ut (börja) eller komma in (avsluta) [leda som kung].
Och han [Elia] sade till sin tjänare: "Gå upp, jag ber dig, och titta mot havsvägen (i riktning mot havet) [västerut]." Och han gick upp och tittade och sade: "Där är ingenting." Och han sade: "Gå igen," sju gånger.
Elia såg (blev rädd), stod upp, och sprang för sitt liv. [De tre verben indikerar en snabb handling utan eftertanke. Det Elia såg var meddelandet, men också hur hans förhoppning om att landets ledarskap skulle omvända sig inte går i uppfyllelse.] Han kom till Beer-Sheva i Juda [den sydligaste staden i Juda, 15 mil från Jizreel]. Där lämnade han sin tjänare,
Därifrån [Jeriko] begav sig Elisha upp till Betel [strax norr om Jerusalem, en dagsmarsch från Jeriko, och fortsätter att gå tillbaka samma väg som han tidigare kommit med Elia]. På vägen dit upp kom ett gäng unga män [kan röra sig om ett hundratal i åldern 12-30 år] ut ur staden [och mötte honom], och de hånade (kallade honom värdelös). De ropade till honom: "Far upp flintskalle! Far upp flintskalle!" [Elisha är i 25-årsåldern. Det kan vara så att förolämpningen med flintskalle har att göra med att Elisha avgett ett nasirlöfte och rakat sitt hår, och därför är flintskallig. I så fall var hånet direkt riktat mot Herren som han representerade. Uttrycket "far upp" syftar på att han ska försvinna på samma sätt som hans föregångare Elia "for upp" till himlen. Det är ett dödshot. När norra riket blev självständigt 930 f.Kr. insatte kung Jerobeam avgudadyrkan i två städer, Dan i norr och Betel i söder, se 1 Kung 12:25‑33. När denna händelse inträffar är det åttonde kungen efter honom och dessa två städer har utvecklats till stora centrum för alla möjliga avgudar. De unga männen kan mycket väl ha varit baalsprofeter.]
Så han åkte ner och doppade sig sju gånger i Jordan [floden], precis som profeten hade sagt. Hans hud blev lika mjuk som ett litet barns, och han blev ren (helad).
Men Gechazi gudsmannen Elishas tjänare, sade: "Se, min herre har avstått att ta emot från hans hand det som denne Naaman, araméen, hade med sig. Herren (Jahve) lever, jag ska verkligen springa efter honom och ta något från honom."
Och han sade: "Allt är i sin ordning. Min herre har sänt mig och sagt: "Se, nu kom det till mig från Efraims bergsland två unga män av profetsönerna, ge dem, jag ber dig, en talent silver och två ombyten dräkter."
Och Naaman sade: "Var snäll och ta två talenter." Och han övertalade honom och band in två talenter silver i två påsar med två ombyten dräkter och lade dem på två av sina tjänare och de bar dem framför honom.
Och när gudsmannens tjänare steg upp tidigt och gick ut, och se, en armé med hästar och vagnar var runtom staden. Och hans tjänare sade till honom: "Ack (ånej) min herre! Vad ska vi göra?"
Och Elisha bad och sade: "Herre (Jahve), jag ber dig, öppna hans ögon så att han ser." Och Herren (Jahve) öppnade ögonen på den unge mannen och han såg, och se, berget var fullt av hästar och vagnar av eld runtom Elisha.
Från den tiden blev det så att hälften av mina tjänare deltog i arbetet och hälften av dem höll i spjut, sköldar, pilbågar och bröstsköldar (harnesk), och ledarna stod bakom hela Juda hus.
Vid den tiden sade jag också till folket: "Låt varje person med sin tjänare övernatta inne i Jerusalem så att de kan vara vår vakt på natten och utföra arbete på dagen."
Varken jag eller mina bröder, inte mina tjänare eller de väktare som följde mig, ingen av oss tog av sig sina kläder, alla som gick till vattnet [hämtade dricksvatten i Gihonkällan som var Jerusalems dricksvattentäkt] hade sina vapen med sig.
Jämväl har jag, mina bröder och mina tjänare lånat dem pengar och säd. Jag vädjar till er, låt oss sluta med detta utkrävande.
Men de tidigare ståthållarna som var före mig lade bördor på folket. De tog bröd (mat) och vin av dem motsvarande mer än 40 shekel av silver [0,4 kg]. Också deras tjänare uppträdde som herrar över folket. Men så gjorde inte jag eftersom jag fruktar (vördar) Gud (Elohim). [Ords 1:7]
Jag satte dessutom min hand till arbetet på muren, inte heller köpte vi mark och alla mina tjänare samlades runt arbetet (var nära arbetet, fokuserade, ägnade sig åt det).
Då sände Sanvallat sin tjänare till mig en femte gång på samma sätt med ett öppet brev i handen,
Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga portarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen.
Då sade kungens tjänare som fanns hos honom: "Låt dem för kungens räkning söka efter vackra, unga jungfrur.
Brev skickades med kurirer till alla kungens provinser, att fördärva, slakta och förgöra alla judar, både unga och gamla, små barn och kvinnor, på en dag på den trettonde dagen i den tolfte månaden som är månaden Adar, och ta deras ägodelar som byte.
Då frågade kungen: "Vilken ära och dignitet har getts Mordochaj för detta?" Då svarade kungens tjänare som betjänade honom: "Ingenting har gjorts för honom."
Kungens tjänare svarade honom: "Titta, Haman står på gården."
    Kungen sade: "Låt honom komma in."
då attackerade (överföll) sabéerna [ett folkslag från söder, Saba var ett barnbarn till Abraham, se 1 Mos 25:3] oss, rövade bort djuren och dödade alla dina tjänare (ordagrant: "unga män") med svärd. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig." [Sabéerna var en stam från Seba, nuvarande Jemen på den södra delen av Arabiska halvön. De var handelsmän, se Job 6:19. Tidpunkten verkar vara under senhösten, eftersom oxarna plöjde. Totalt hade Job 500 oxar och 500 åsninnor. Samtliga blev stulna av dessa pirater som under attacken också dödade tjänarna. Detta är den första av totalt fyra olyckor som drabbar Job. Alla dessa fyra katastrofer inleds och avslutas på samma sätt genom att beskriva budbäraren. Ordföljden i hebreiskan förstärker att budbäraren nätt och jämt överlevde. Samma fras återkommer i vers 16, 17 och 18. Att han nätt och jämt överlevde var en listig strategi uträknat av Satan. Syftet var att överväldiga Job och inte ge honom någon tid att återhämta sig.]
[Den andra olyckan:]
Medan han talade, kom ännu en budbärare [den andra] och sade: "Guds eld föll från himlen [en blixt slog ned] och eld förtärde småboskapen [de 7 000 fåren] och tjänarna [som hade hand om dem]. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."
[Den tredje olyckan:]
Medan han talade, kom ännu en budbärare [den tredje] och sade: "Kaldéerna [ett folkslag från nordöst] ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna [antalet var 3 000] och rövade bort dem. De dödade alla dina tjänare med svärd. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."
Plötsligt kom en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig." [Den första och tredje olyckan orsakades av människor, den andra och fjärde berodde på naturkatastrofer. Vers 13 och 18 talar om samma fest hos den äldste brodern, vilket visar att allt detta hände inom loppet av en dag.]
Jag har varit ung och nu är jag gammal,
    men jag har ännu inte sett den rättfärdige övergiven (utan stöd)
    eller deras barn (avkomma) behöva tigga bröd.
[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – Bet. Talvärdet är 2. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. De flesta verserna börjar med ord som inleds med prepositionen "b" och som översatts: "Hur" (vers 9), "Med" (vers 10, 13), "i" (vers 11, 14, 16) och "över/på" (vers 15). Den enda versen som inte är en preposition är vers 12 som börjar med ordet baroch – prisad. Detta är den enda versen med detta ord i hela Psalm 119. Det andra verbet "lär" används också i vers 7 och där tillsammans med "tacka".
    Hela stycket inleds med en retorisk fråga hur man ska kunna leva rätt och rent. Det självklara svaret kommer i nästa rad: "Genom att följa Guds ord!" Dock utvecklas svaret i verserna som följer, vilket visar att det inte är självklart och kan tas för givet. Det krävs både vilja, överlåtenhet och lärande för att hålla sig på Guds väg.]
Hur ska en ung man bevara sin stig (välkända, upptrampade gångväg) ren?
    Genom att hålla sig till (skydda, följa, ge akt på) ditt ord (hebr. davar).
[Alla människor:]
Ni unga män och unga kvinnor,
    gamla tillsammans med unga. [Alla människor oavsett samhällsklass, kön eller ålder uppmanas att prisa Gud från jorden!]
För att ge den oerfarne (naive) förstånd (vaksamhet, gott omdöme),
    den unge kunskap för att planera sitt liv (kunskap om bästa sättet för att kunna leva ett vist liv).
såg jag bland de oerfarna (lättledda, naiva, dåraktiga), bland ungdomarna lade jag märke till,
    en ung man utan något omdöme (förstånd, hjärta, samvete, kurage).
Redan ett barn (en ung man) visar sin karaktär genom sina handlingar,
    om de är rena och ärliga [eller falska].
Fostra (träna, instruera) ynglingen med din mun [dvs. genom att samtala] om hans [indivuella] vägval
    [resonera med den unge om vikten av goda vanor och att gå på Guds "smala" vägar]
    så viker han inte av från det (det goda sättet) när han är gammal (vuxen, äldre). [Ordet för yngling (hebr. naar) kan syfta på ett litet barn, men också på hela uppväxtperioden upp till tjugoårsåldern, se 1 Sam 1:24; 1 Mos 22:12; 37:2; 34:19. Ordet för fostra, vänja och träna är ovanligt och används också om att inviga ett hus, se 5 Mos 20:5; 1 Kung 8:63. Här blir betydelsen att tidigt inviga den unge i det Gud initierat och förberett för honom. Väg (hebr. derech) är i singular, vilket också visar på att visa den unge på sin egen unika livsväg. Versens inledning kan även översättas: "Gör vägen smal för ynglingen". Den nyansen ger ännu ett djup i betydelsen, med tanke på Jesu undervisning om den breda vägen till fördärvet och den smala vägen som leder till livet, se Matt 7:14.]
Dårskapen (viljan att trotsa och göra uppror) är fastbundet i ett barns hjärta,
    men tillrättavisning och disciplin (uppfostran) driver bort den.
    [Upproriskhet är en konsekvens av syndafallet, och kommer därför naturligt hos barnet.]
Undanhåll inte tillrättavisning (korrigering, disciplinering) från ett barn;
    om du bestraffar [olydighet] med riset (spöstraff) ska han inte dö [kommer inte att ta fysik skada].
Bestraffning och tillrättavisning ger vishet,
    men ett barn lämnat till sig själv [utan uppfostran och tillsyn] drar skam över sin mor.
Ve dig du land, när din kung är en pojke
    och dina prinsar festar på morgonen! [I den hebreiska kulturen prisas ålderdom framför ungdom eftersom vishet, erfarenhet och förstånd kommer med stigande ålder.]
Och jag ger barn att bli deras prinsar
    och spädbarn ska råda över dem.
Och folket ska förtrycka varandra,
    varje man sin medmänniska, och varje man sin granne.
Barnen ska vara oförskämda mot de gamla
    och de usla mot de ärbara. [I den hebreiska kulturen ses ungdom, och då ännu mer barn, som något negativt när det gäller ledarskap. Man har stor respekt för den livserfarenhet och visdom som hög ålder ger. Därför är äldre ledare mycket högre sedda än unga ledare. Att Gud nu säger att han ska sätta barn och spädbarn som ledare, är att på ett extremt sätt tala om att Jerusalem och Juda inte är värda några riktiga ledare.]
Innan pojken förstår att vägra det onda och välja det goda, ska landet med två kungar, som du fruktar (är rädd för), bli övergivet.
För innan barnet ska ha kunskap att ropa 'min far' eller 'min mor' ska Damaskus rikedom och Samariens bortskämdhet bäras bort före (framför) Assyriens kung."
Och kvarlevan av träden i hans skog ska vara få,
    så att en yngling kan skriva (uppteckna) dem.
[I tusenårsriket då Jesus regerar som kung kommer skapelsen att upprättas.] En varg ska bo tillsammans med ett lamm,
    en leopard ska vila tillsammans med killingar,
kalvar och unga lejon ska beta tillsammans,
    och en liten pojke ska valla dem.
Deras bågar ska slå de unga männen i bitar,
    och de ska inte ha någon medömkan med livmoderns frukt,
    deras ögon ska inte skona barnen.
så ska Assyriens kung leda iväg Egyptens fångar och de landsflyktiga från Kush [nuvarande Etiopien och Sudan], unga och gamla, nakna och barfota och med oskylda rumpor, till en skam för Egypten.
Och Jesaja sade till dem: "Detta ska ni säga till er herre, så säger Herren (Jahve): 'Var inte rädd för dessa ord som du har hört, genom vilka Assyriens kungs unga män (hebr. naar) har smädat mig.
Även unga pojkar kan bli trötta och behöva vila,
    unga män (ordagrant: utvalda, dvs "de starkaste" – elitsoldater) kan stappla och falla.
Där ska inte längre finnas dagar
    som inte når sin fullbordan (ordagrant inga spädbarnsdagar)
    inte heller någon gammal man som inte fyllt sina dagars mått,
för den yngste
    ska dö vid hundra års ålder
och syndaren som blir [den som inte blir] hundra år
    ska bli förbannad (honom ska man ta lätt på, förakta).
Men jag svarade: "O, Herre Herre (Adonai Jahve, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk)! Jag kan inte tala [tillräckligt bra för att företräda dig], jag är för ung." [Det hebreiska ordet för ung används både för spädbarn, se 1 Sam 4:21, och för unga män, se 1 Mos 14:24. Med tanke på Jeremias långa tjänst är det troligt att han inte är mer än omkring tjugo år när han får kallelsen, och mänskligt sett är han ung och oerfaren.]
Då sade Herren till mig:
"Säg inte att
    du [bara] är en ungdom (hebr. naar), för överallt dit jag sänder dig
    – ska du gå
och allt jag befaller dig säga
    – det ska du tala.
och med dig ska jag förskingra män och kvinnor, och med dig ska jag förskingra de gamla männen och de unga, och med dig ska jag förskingra de unga männen och jungfrurna,
På marken (i dammet), på gatorna (öppet ute) ligger
    både unga och gamla,
mina jungfrur och mina unga män
    har fallit för svärdet.
Du har slaktat dem på din vredes dag;
    du slaktade dem urskillningslöst. [Den tjugoförsta hebreiska bokstaven är: ש – Shin. Tecknet avbildar två tänder, och symboliserar ofta att krossa och att förgöra något. I denna vers är det verbet "ligger" som börjar med denna bokstav och visar hur just förgörelsen är dominant.]
De unga männen sliter med kvarnstenen.
    Pojkar dignar och snubblar under bördan av ved.
När Israel var en ung man älskade jag honom som en son,
    och ut ur Egypten (belägring, inträngd – hebr. mitsrajim) kallade jag min son.
och sade till honom: "Spring och tala till denna unga man och säg: Jerusalem ska bli bebott utan murar för skarorna av män och boskap därinne (är så stora att de inte ryms inom murarna),



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.