Vid den tiden, förkunnar Herren, ska de föra ut Juda kungs ben och furstarnas ben och prästernas ben och profeternas ben och Jerusalems invånares ben från deras gravar,

och de ska sprida dem framför solen och månen och himlarnas härskaror som de har älskat och som de har tjänat och efter vilka de har vandrat och som de har sökt och som de har tillbett. De ska inte bli samlade och inte begravda, de ska vara som dynga på jordens ansikte.

Döden ska väljas hellre än livet av alla som återstår, som är kvar av denna onda familj, som är kvar på alla de platser dit jag har drivit dem, förkunnar Härskarornas Herre.

Och du ska säga till dem: Så säger Herren : Faller någon utan att resa sig igen? Vänder inte den som är på fel väg och går tillbaka?

Varför avfaller detta Jerusalems folk med ett oupphörligt avfall? De håller fast vid svek, de vägrar att vända om.

Jag är uppmärksam och lyssnar, men de talar inte rätt, ingen finns som ångrar sig över sin ondska och säger: Vad har jag gjort? Varje man vänder bort åt sitt eget håll, som en häst som rusar huvudstupa in i striden.

Även storken under himlen vet sin bestämda tid, och turturduvan och tornseglaren och svalan håller tiden då de ska röra sig, men mitt folk känner inte till Herrens påbud.

Hur kan ni säga: Vi är visa och Herrens undervisning är med oss? Ve! Se till lögn används skrivarnas penna – lögn.

De visa skäms, de är bestörta och fångade. Se, Herrens ord har de förkastat och vilken vishet har de?

Därför ska jag ge deras hustrur till andra och deras fält till dem som ska besätta dem, från den minste till den störste, alla är giriga efter vinning, från profeten till prästen, alla gör lögn.

Och de har tagit lätt på helandet av dottern mitt folks skada och sagt: Frid, frid, där det inte finns någon frid.

De ska komma på skam eftersom de har begått styggelser, de skäms inte och de vet inte hur man rodnar. Därför ska de falla bland dem som faller, i sin besökelsetid ska de snubbla, säger Herren.

Jag ska helt sluka dem, förkunnar Herren, där finns inga druvor på vinstocken, inga fikon på fikonträdet och löven har vissnat och jag ger till dem deras överträdelser.

Varför sitter vi här? Låt oss samlas och vandra in i de befästa städerna och låt oss bli avhuggna där, eftersom Herren vår Gud har huggit av oss och gett oss galla att dricka, eftersom vi har syndat mot Herren.

Förväntade frid, men inget gott, tid till läkedom, men se skräck.

Frustandet från hans hästar hörs från Dan, vid ljudet av gnäggandet från hans starka, darrar hela landet, och de kommer och har slukat landet och allt som är i det, staden och dem som bor i den.

För se, jag ska sända ormar, basilisker, ibland er, vilka inte ska låta sig tjusas och de ska bita er, förkunnar Herren.

Jag tröstar mig över sorgen, över mig är mitt hjärta svagt.

Se, en röst, dottern mitt folk ropar från ett land långt borta: Är inte Herren i Sion? Är inte kungen i henne? Varför har de provocerat mig med sina skurna avgudar och med främmande fåfänga?

Skörden är förbi och sommaren är slut och vi är inte frälsta.

Över dottern mitt folks smärta är jag krossad med vånda, jag är aska, förskräckelse har mig i sitt grepp.