2316 – θεός (theos)

Gud


Typ:
Substantiv
Grekiska: θεός (theos)
Uttal: theh-os
Talvärde: 90 (9 + 5 + 70 + 6)    ord med samma talvärde
Ursprung: Of uncertain affinity, a deity, especially (with G3588) the supreme Divinity
Användning: 1317 ggr i NT

Beskrivning

Ordet är det vanliga ordet för Gud i grekiskan och används både om Bibelns Gud och andra grekiska gudar. Ordet finns som grund i det svenska ordet teologi, som betyder "studiet/läran om Gud". I Nya Testamentet är theos det vanligaste ordet för Bibelns Gud (Joh 1:1; Apg 17:24). Jesus, Guds Son, kallas också Gud (Matt 4:3) och även den Helige Ande kallas också Gud (Apg 5:3–4). Ordet används även om andra gudar (Apg 7:46; 28:6; Mark 16:19; Fil 1:14; 1 Thess 2:16) och även gudinnor (Apg 19:37). Djävulen kallas också den här världens gud (2 Kor 4:4).

Motsvarande hebreiska/arameiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) har följande hebreiska/arameiska ord översätts till theos :

אַבִּירabbirH0047stark, mäktig
אֲדֹנָיadonajH0136Herren, Herre
אֵלelH0410Gud, gud
אֱלֹהִיםelohimH0430Gud, Elohim
אֱלֹהַּelohaH0433Gud, Eloha
אֱלִילelilH0457avgud
יְהֹוָהjahve, jehovaH3068JHVH, Jahve, Herren
עִלַּיilajA5943högste
עָצָבatsavH6091avgudahus, avgudabild
צוּרtsorH6697klippa, flat klipphäll, massivt berg
קֹ֫דֶשׁqodeshH6944helig
שַׁדַּיshaddajH7706Shaddaj, Allsmäktig, Allsmäktige

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (1317 st i TR), nedan visas bara de första 1000


Matteusevangeliet (51)


"Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man]
    ska bli havande (ordagrant: 'bära/ha i livmoder') och föda en son,
    och de ska ge honom namnet Emmanuel." [Jes 7:14] Vilket översatt [utifrån hebreiskans Immanuel] blir: "Gud med oss" (Gud är förenad och bor med oss).
Börja inte säga till varandra [ha inte er stolthet i ert religiösa arv genom att säga]: 'Vi har Abraham till far.' Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar.
När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Plötsligt öppnade sig himlen och Johannes såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över Jesus.
Då kom frestaren [djävulen, han som förleder] fram och sade till honom: "Om du är Guds Son (eftersom du är det), befall då att de här stenarna blir bröd (mat)." [Inget direkt citat, men om stenar kan bli Abrahams barn eller ge israeliterna vatten i öknen, se Matt 3:9 och 2 Mos 17:1–7, då skulle de också kunna bli till bröd och mätta Jesu hunger.]
Men han [Jesus] svarade och sade: "Det står skrivet [5 Mos 8:3]:
Människan ska inte leva bara av bröd [som ensam/enda näringskälla],
    utan av varje ord som kommer från (utgår genom) Guds mun." [Den grekiska prepositionen dia, som här översätts "från", har innebörden: genom, mellan, tvärs över, fram och tillbaka till andra sidan, se Jes 55:11.]
och sade till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner, för det står skrivet [Ps 91:11–12]:
Han ska befalla sina änglar [att vaka] över dig
    och de ska lyfta upp dig på sina händer
    så att din fot inte stöter emot någon sten." [Djävulen utelämnar den sista delen "på alla dina vägar" från citatet i Ps 91:11 där det står "Han ska befalla sina änglar att skydda dig på alla dina vägar." Det ingick inte i Guds plan för Jesus att han skulle kasta sig ner från templet och göra ett spektakulärt under. När vi vandrar på Guds väg finns också hans beskydd för oss.]
Jesus upplyste (gr. phemi) honom: "Det står också (även) skrivet [5 Mos 6:16]:
Du ska inte pröva (fresta) Herren din Gud."
Då sade Jesus till honom: "Gå bort Satan, för det står skrivet [5 Mos 6:13]:
Du ska tillbe Herren din Gud, bara honom ska du tjäna."
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de renhjärtade
    – för de ska se (erfara; få uppleva) Gud. [Ps 24:4–5; 73:1]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som skapar frid (de fredsmäklande) [som på Guds villkor frimodigt sammanför till en helhet]
    – för de ska kallas Guds barn (söner). [Ps 34:15; 37:37; 133:1]
Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: bind er inte alls vid ett löfte. Inte vid himlen, för den är Guds tron;
Ingen kan tjäna två herrar.
    Antingen kommer han att hata den ene
    
    och älska den andre
    
    eller hålla sig till (vara nära) den ene
    och förakta (inte prioritera) den andre.
Ni kan inte tjäna både Gud och mammon (förrädiska rikedomar, pengar, förmögenhet). [Det kiastiska mönstret i vers 24 gör att versens centrum och betoning är att älska och hålla fast vid Gud. Det är grunden för att tjäna honom.]
Om nu Gud klär gräset på marken, som i dag grönskar och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skulle han då inte kläda er? Så liten (kortvarig) tro (trofasthet, förtröstan) ni har!
Nej, sök först (längta, fråga och sträva främst efter) Guds rike (kungarike) [hans styre] och hans rättfärdighet (rätt, rättvisa), så ska allt detta [andra – mat, dryck och kläder också, se vers 31] ytterligare ges (förökas; läggas till) åt er. [Guds rike är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande, inte mat och dryck, dvs. det består inte i det yttre, se Rom 14:17.]
Plötsligt vrålade (skrek) de: "Vad har vi med dig att göra, du Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss i förtid?"
När folket såg det greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människorna.
Han gick in i Guds hus, och de åt upp skådebröden, som varken han eller hans män hade lov att äta, utan bara prästerna. [Skådebröden var tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.]
Men om det är med Guds ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er.
De som var i båten tillbad honom (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sade: "Du är verkligen Guds Son!"
Han svarade:
"Varför bryter ni själva mot Guds bud (instruktioner) på grund av er tradition [den muntliga traditionen med stadgar och regler hur man skulle tolka Guds bud]?
Gud har ju sagt [i ett av de tio budorden, se 2 Mos 20:12; 5 Mos 5:16]:
    'Hedra (värdesätt, respektera) din far och din mor,'
och [där överträdelsen av detta bud enligt 2 Mos 21:17 är]:
    'Den som smädar (förbannar) sin far eller mor ska döden dö.'
då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft på grund av er tradition. [Det hebreiska namnet för denna tempelgåva är korban, se Mark 7:11. Detta var en typ av löftesoffer där givaren förband sig att ge en gåva vid ett senare tillfälle, men förvaltade pengarna fram tills löftet infriades. Enligt reglerna friskrevs givaren från ansvaret att försörja sina föräldrar, vilket helt klart bröt mot Mose lag att ära sina föräldrar.]
När folket såg de stumma tala, krymplingarna bli friska, de lama gå, och de blinda se, häpnade man och prisade (tackade) Israels Gud. [Att de prisade "Israels Gud" indikerar att Jesus var på östra sidan om Galileiska sjön och folket var icke-judar.]
Simon Petrus svarade och sade: "Du är den Smorde (Messias, Kristus), den levande Gudens son."
Men Jesus vände sig om [mot och inom hörhåll för lärjungarna, se Mark 8:33] och sade till Petrus: "Gå bort (bakom mig, ur min åsyn), Satan [titel på djävulen som ordagrant betyder motståndare eller åklagare]. Du är ett hinder för mig (en stötesten, du vill få mig på fall), för du tänker inte Guds tankar utan mänskliga tankar (du har inte Guds perspektiv)."
De är inte längre två utan ett.
Det Gud har fogat (limmat, fäst) samman ska människan alltså inte skilja åt (separera)."
Igen säger jag er, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike." [Jämförelsen mellan det största vanliga djuret i Mellanöstern i kontrast till den minsta öppningen i ett vanligt förekommande föremål, illustrerar att det är omöjligt mänskligt sett för en rik att ta sig in i himmelriket, om inte Gud griper in, se vers 26. Kamelen används även i liknelsen om att sila mygg och svälja kameler, se Matt 23:24. Under medeltiden uppstod en sägen att en låg och smal port i Jerusalems mur kallades "nålsögat", men det finns inga belägg för att en sådan port fanns i bruk under Jesu tid.]
Men Jesus såg på dem och sade [svarade sedan]: "För (nära intill; bland – gr. para) människor är detta omöjligt [mänsklig styrka kan inte frälsa, se vers 20], men för (nära intill; hos) Gud är allt möjligt (alla saker/ting möjliga)." [Den grekiska prepositionen para beskriver någon/något som är alldeles intill, hos, bland eller jämsides med. Se även Mark 10:27; Luk 1:37; 18:27.]
Vem av dessa två gjorde faderns vilja?" [Det är anmärkningsvärt att den andra sonen säger "herre" och inte "far". Det är en anspelning på översteprästernas felaktiga inställning till Gud. I stället för ett barns kärlek och nära relation till fadern var de fulla av insmickrande falsk underdånighet.]De svarade: "Den första."
    Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen, tullindrivare och prostituerade ska komma in i Guds rike före er.
Jag säger er, detta är anledningen till att Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt.
De sände sina lärjungar tillsammans med Herodes anhängare [de som stödde den dåvarande romerska kungen Herodes släkt] till Jesus.
    De sade: "Lärare, vi vet att du älskar sanningen (du är sann) och du lär ut Guds väg (undervisar om hur man ska leva) på rätt sätt. Du söker inte någons godkännande, och behandlar alla lika.
De svarade: "Caesars." [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.] Då sade han till dem: "Betala (ge tillbaka till) Caesar det som tillhör Caesar, och Gud det som tillhör Gud." [Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26–27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]
Jesus svarade dem: "Ni har fel (har vandrat bort från sanningen) eftersom ni varken förstår (känner till) Skrifterna eller Guds kraft.
När det gäller uppståndelsen av de döda, har ni inte läst vad Gud har sagt till er [i 2 Mos 3:6]:
'Jag är [inte var] Abrahams Gud, och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är inte en Gud för de döda, utan för levande!"
Då svarade han honom:
" 'Du ska [osjälviskt och utgivande] älska Herren, din Gud,
    av hela ditt hjärta,
    av hela din själ
    och av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia).'[Citatet är från 5 Mos 6:5. Budet involverar hela personen. Hebreiskan avslutar med det sammansatta ordet för "din kraft", vilket också kan betyda ditt överflödiga och ditt passionerade. Matteus och Lukas översätter med ordet förstånd, se Luk 10:27. Markus använder två ord: förstånd och kraft, se Mark 12:30, 33.]
Den som svär vid himlen svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den. [I kontrast till välsignelsen över dem som 'hungrar och törstar efter rättfärdighet' som ska bli fullständigt mättade, se Matt 5:6.]
som sade: "Han har sagt att han kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar."
Men Jesus var tyst [Jes 53:7]. Översteprästen sade: "Jag uppmanar dig under ed inför den levande Gudens namn, säg oss om du är den Smorde (Messias), Guds Son."
och sade: "Du som bryter ner templet på tre dagar och bygger upp det igen, hjälp dig själv nu. Om du är Guds Son, stig ner från korset!"
Han förtröstar (litar)Gud, låt Gud rädda honom om han bryr sig om honom [Ps 22:9], han har ju sagt att han är Guds Son."
Omkring nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (lämnat mig hjälplös)?" [Jesus citerade från Ps 22:2 på sitt modersmål, arameiska. Upprepning av "Min Gud, min Gud" beskriver ett starkt känslomässigt engagemang. Eftersom denna strof är psalmens första mening så fungerar den även som en titel för hela psalmen. När Jesus uttalar dessa ord så bär detta associationer till hela innehållet. Inte bara ångesten i början av psalmen utan även vändpunkten i Ps 22:22 "Du bönhör mig" och Guds ingripande i den sista delen med den avlutande raden i Ps 22:32 "han har gjort det" som harmoniserar med Jesu sista ord på korset "det är fullbordat", se Joh 19:30.]
När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sade: "Detta var verkligen Guds Son!" [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]

Markusevangeliet (49)

Detta är begynnelsen [utgångspunkten för min redogörelse] av evangeliet (det glada budskapet, segerbudskapet) om Jesus den Smorde (Messias, Kristus), Guds Son. [De fyra evangelierna har alla olika utgångspunkter – begynnelser. Matteus utgår från Jesu släkttavla från Abraham. Johannes går tillbaka till det eviga Ordet som fanns i begynnelsen. Markus och Lukas börjar med Johannes Döparen. Lukas startar med hans födelse medan Markus utgår från hans tjänst.]
Nu, efter det att Johannes hade blivit fängslad [i fästningen Machaerus på östra sidan av Döda havet av den romerske ståthållaren Herodes Antipas som ansvarade för Galileen och Pereen], kom Jesus till Galileen och predikade evangeliet (de glada nyheterna) om Guds rike
och sade:
"Tiden är inne (fylld, fullbordad)! Guds rike är nära!
    [En tidsepok är fullbordad. Nu börjar en ny tid då Guds rike är nära.] Omvänd er (förändra ert sätt att tänka, och agera)
    och tro (lita på, ha förtröstan på) evangeliet (de glada nyheterna, segerbudskapet)!" [Ordet evangelium betyder "glädjebud" eller "segerbudskap". Ordet användes i den romerska världen om det glada budskapet kurirerna från fronten kom och läste upp i Rom efter stora segrar.]
"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är – Guds helige!"
"Varför talar denne man [en människa som vi] på det här sättet? Han hädar ju (är respektlös mot Gud). Vem kan förlåta synder utom Gud?"
Då reste sig mannen upp på en gång och tog sin bädd (bår) och gick ut mitt framför ögonen på dem alla. Man häpnade (tappade helt fattningen) och prisade (tackade) Gud och sade: "Vi har aldrig sett något liknande förut!"
Hur han då, på den tiden när Abjatar var överstepräst, gick in i Guds hus och åt skådebröden. [Tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.] Även om det inte var tillåtet för någon annan än prästerna att äta brödet åt han det, och gav åt dem som följde med honom."
Varje gång de orena andarna såg honom, föll de ned inför honom och ropade upprepade gånger: "Du är Guds Son."
Den som gör Guds vilja är min broder och min syster och min mor."
Han sade till dem: "Till er har Guds rikes mysterium (hemlighet, dolda plan) blivit given (ni har fått gåvan att förstå), men för dessa som står utanför är allt bara liknelser.
Han [Jesus] sade också: "Guds kungarike skulle kunna liknas vid en man som har sått säd i jorden. [Säden är Guds ord, se vers 14.]
Jesus sade: "Vad ska vi jämföra (likna) Guds rike med? Vilken liknelse (bild) ska vi använda för att illustrera (förklara) det? [Jesus involverar sina åhörare i sin predikan.]
och vrålade (skrek) med hög röst: "Vad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? [Frasen som ordagrant är 'vad har jag med dig att göra' kan betyda 'lämna mig ifred' eller 'bry dig inte om mig'.] Har du kommit hit för att plåga oss i förtid?"
Ni har lämnat (avsagt er) Guds bud (instruktioner) men håller ett hårt grepp om mänskliga traditioner."
Han sade också till dem: "På ett elegant sätt upphäver ni fullkomligt Guds bud så ni kan hålla fast vid era egna stadgar!
Ni avskaffar auktoriteten i Guds ord genom de traditioner (förordningar) som ni har ärvt och för vidare. Det här är bara ett av många exempel på hur ni ständigt gör så här."
Men Jesus vände sig om [och vände Petrus ryggen], och såg på sina lärjungar och tillrättavisade Petrus och sade: "Gå bort ifrån mig, Satan! Det du tänker är inte Guds tankar utan människotankar."
Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen, några av dem som står här ska inte smaka (möta) döden innan de har sett att Guds kungarike kommit i [dess] kraft." [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Mark 9:2–8. Det kan knappast vara en förutsägelse av Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus bad dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6–8.]
Om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det!
    Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga
    
    än att med båda ögonen i behåll kastas i Gehenna (helvetet),
Vad Gud har fogat samman,
    ska människan inte skilja åt."
När Jesus såg detta [inifrån huset där han befann sig, se Mark 10:10] blev han upprörd (kände en djup smärta och ilska därför att något orätt skedde), och sade till dem: "Hindra inte barnen att komma till mig, för Guds kungarike tillhör sådana som de.
Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot (välkomnar, accepterar) Guds kungarike som ett barn [som helt och fullt litar och är beroende av sina föräldrar], kommer aldrig någonsin dit."
Jesus svarade honom:
"Varför kallar du mig god?
Det finns ingen god utom en,
    och det är Gud!
Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: "Hur svårt är det inte för de rika (de som är förmögna) att komma in i Guds kungarike!"
Lärjungarna blev helt förvånade (förbryllade) över hans ord [rikedom var ju ett tecken på Guds favör enligt judisk tradition]. Jesus sade till dem igen: "Mina barn (familjemedlemmar), hur svårt är det inte att komma in i Guds kungarike [oavsett om man är rik eller inte].
Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga på en synål, än för en rik att komma in i Guds kungarike." [Jämförelsen mellan det största vanliga djuret i Mellanöstern i kontrast till den minsta öppningen i ett vanligt förekommande föremål, illustrerar att det är omöjligt mänskligt sett för en rik att ta sig in i Guds rike, om inte Gud griper in, se vers 27. Kamelen används även i liknelsen med att sila mygg och svälja kameler, se Matt 23:24. Under medeltiden uppstod en sägen att en låg och smal port i Jerusalems mur kallades "nålsögat", men det finns inga historiska eller arkeologiska belägg för att någon sådan port fanns i bruk under Jesu tid.]
Jesus tittade runt på dem och sade: "Mänskligt sett är det omöjligt, men tillsammans med (bredvid, i närvaro av) Gud kan det ske, för allt är möjligt tillsammans med Gud."
Jesus svarade dem:
"Tro på Gud (håll fast vid Guds trofasthet)!
[Ordagrant: "ha tro/trofasthet på/från Gud". Grekiskan är tvetydig, ordet Gud är i genitiv, vilket gör att frasen också kan översättas: "Ha Guds tro/trofasthet!"]
De kom till honom och sade: "Mästare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?" [Om Jesus svarade "ja" skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett "nej" skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]
Då sade Jesus till dem: "Ge då Caesar vad som tillhör Caesar, och Gud vad som tillhör Gud!" De tappade helt fattningen och stod som förstelnade och förundrade sig över honom. [Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26–27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]
Jesus svarade dem: "Är det inte här [på följande två punkter] som ni tar fel (vandrar vilse)! [Jo det är det!] Det är för att ni inte förstår (känner till) Skrifterna och inte heller Guds kraft?
Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok [2 Mos 3:3–6, som var den del av Bibeln de trodde på] om [den brinnande] törnbusken, hur Gud sade till Mose: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?'
Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni [saddukéer] är mycket fel ute (har fullständigt vandrat vilse)."
Jesus svarade:
"Det främsta (viktigast) är detta:
'Hör, Israel!
Herren – vår Gud – Herren är en (den ende).
Du ska älska [osjälviskt och utgivande] Herren, din Gud,
    av hela ditt hjärta,
    av hela din själ,
    
    av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia)
    och av hela din kraft.' [Citatet är från 5 Mos 6:4–5. Detta är också öppningsfrasen i den judiska trosbekännelsen, shema, som varje from jude ber varje morgon och kväll. Till de tre komponenterna (hjärta, själ och kraft) lägger Jesus till en fjärde – förståndet! Alla fyra fraser börjar med den grekiska prepositionen ex, som inte bara innebär att älska Gud 'med hjärtat' och 'av hjärtat' utan också 'från det innersta av hjärtat som utgångspunkt'.]
När Jesus hörde att mannen svarade förståndigt (klokt, insiktsfullt) sade han: "Du har inte långt till Guds rike." Efter detta vågade ingen fråga honom mera.
För då ska det bli 'en stor vedermöda' (en stor nöd, lidande och betryck), vars like inte har funnits från den tid då Gud skapade världen till denna dag, och inte heller kommer att förekomma igen.
Jag säger er sanningen, jag ska inte dricka frukten från vinstocken, förrän den dag då jag dricker det på nytt (ett nytt sätt, med en ny kvalitet) i Guds kungarike."
Vid nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst [och citerade Ps 22:1 på arameiska, men med vissa hebreiska drag]:
    "Eloi, Eloi, lema sabaktani?" Det betyder:
    "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"
När officeren [som förde befälet vid avrättningen] som stod mitt emot honom såg hur han gav upp andan sade han: "Denne man måste ha varit Guds Son!"
kom Josef från Arimatea dit, en högt ansedd rådsherre [medlem av Stora rådet, Sanhedrin] som även han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp.
Därefter, sedan Herren Jesus hade talat till dem [de elva lärjungarna], blev han upplyft till himlen och satte sig på Guds högra sida.

Lukasevangeliet (122)

Sakarias och Elisabet var båda rättfärdiga inför Gud och levde oklanderligt efter alla Herrens bud och föreskrifter.
En gång när turen kom till Sakarias avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud
Många av Israels söner (barn) ska han vända om till Herren, deras Gud.
Ängeln svarade honom och sade: "Jag är Gabriel. Jag står inför Gud (i hans närvaro). [Det är hans uppdrag!] Jag har blivit sänd att berätta för dig detta glada budskap.
Då Elisabet var i sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till staden Nasaret i Galileen,
Ängeln sade till henne: "Var inte rädd, Maria, du har fått nåd (favör – gr. charis) hos Gud.
Han ska bli stor (mäktig, viktig),
    kallas den Högstes son.
Herren Gud ska ge honom
    hans förfader Davids tron.
Ängeln svarade och sade till henne: "Den helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska överskugga dig (vila över dig som ett moln, gammaltestamentlig bild av Guds närvaro). Därför ska det heliga (avskilda, speciella) barnet kallas Guds Son.
För ingenting är omöjligt för (nära intill – gr. para) Gud." [Ordagrant: för inget kommer att vara kraftlöst/impotent i närheten av varje Guds ord/löfte. Inget ord som Gud uttalar är utan kraft!]
och min ande jublade (hoppade av glädje) över (på grund av) Gud, min Frälsare (Räddare, Befriare)!
    [Ps 103:1–2; Ps 35:9; Hab 3:18]
På en gång öppnades Sakarias mun, och hans tunga löstes. Han började tala, och prisade (tackade, lovade) Gud.

"Välsignad (prisad, upphöjd) är Herren, Israels Gud,
    för han har kommit (besökt) och återlöst (befriat) sitt folk.
Detta ska ske tack vare vår Guds innerliga barmhärtighet (nåd),
    ett ljus från höjden ska gå upp över oss [en metafor för Messias, se Mal 4:2],
Plötsligt var en stor armé av himmelska stridsänglar där tillsammans med ängeln, och de prisade (lovade) Gud och sade:

"Ära i höjden [i de högsta himlarna]
    åt Gud
och på jorden frid (fullständig harmoni),
    bland (inom) människor – hans välbehag (goda vilja; syfte, glädje)." [Strukturellt hör orden ära/frid, höjden/jorden och Gud/människa ihop och bildar ett kiastiskt mönster där Gud står i centrum och binder samman himmel och jord. I NT avser det grekiska ordet doxa (ära) den härlighet som Fadern och Sonen har i all sin prakt och storslagenhet och som änglarna utsända på himmelskt uppdrag återspeglar, se vers 9. Ordagrant i grekiskan står "Gud i de högsta" dvs. i himlarna, precis som Jesus lärde oss att be: "Vår Fader som är i himlarna", se Matt 6:9.]
Herdarna vände tillbaka [till fåren] och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.
tog Symeon honom i sina armar och lovprisade Gud och sade:
Just i den stunden kom hon in och tackade Gud och talade om honom [Jesus] för alla som väntade på Jerusalems återlösning (lösepenning). [Symeons lovsång och Hannas vittnesbörd ramas in med frasen att de väntade på Israels befrielse och Jerusalems återlösning, se vers 25 och 38. Ordet för återlösa användes just för lösepenningen för människor, se 3 Mos 25:48, och kan vara en koppling till Pidjon haben, se vers 23. Genom den friköpte förstfödde sonen kommer befrielsen!]
Pojken växte och blev stark i anden, fylld med visdom, och Guds nåd (favör, välsignelse, välbehag, glädje) var över honom. [Kronologin kring Jesu första år utifrån Lukas och Matteus redogörelser: Det är troligt att Josef och Maria är bosatta i Betlehem fram till de vise männens besök och flykten till Egypten.]
Jesus fortsatte att växa i visdom och ålder (mentalt och fysiskt) och i nåd (favör, välbehag) inför Gud och människor (andligt och socialt).
och Hannas och Kaifas var överstepräster [i templet i Jerusalem]. [Efter en detaljerad skildring av det romerska styret beskrivs nu det religiösa ledarskapet i Jerusalem. Hannas var överstepräst 6-15 e.Kr. Han avsattes av romarna och hans svärson Kaifas fick positionen 18-36 e.Kr. Även om Kaifas hade titeln, fortsatte dock Hannas att fungera som inofficiell överstepräst bland judarna, se Joh 18:13–24.] Då kom Guds ord till Sakarias son Johannes [Döparen] i öknen.
Alla människor (allt kött) ska se (förstå)
    Guds frälsning (befrielse) [härlighet]."[Ett av Lukasevangeliets särdrag är att det betonar hur frälsningen är till för alla människor. Det perspektivet syns även i citatet från Jesaja. Till skillnad från Matteus och Markus som bara citerar vers 3 från Jesaja 40, se Matt 3:3; Mark 1:3, tar Lukas även med den sista delen av vers 5 där det står att "allt kött" ska få se Guds frälsning, se Jes 40:5. Lukas följer den grekiska översättningen av GT, Septuaginta. I den versen översätts det hebreiska ordet kavod, som beskriver "Herrens härlighet" och hans närvaro, med "Guds frälsning".]
Bär (producera) därför [sådana] frukter som tillhör (är värdiga; överensstämmer med) omvändelsen (det förändrade tänkesättet) [Apg 26:20]. Och börja inte säga inom (till) er själva [sätt inte igång att försvara er genom att tänka]: 'Vi har Abraham till far.' För jag säger er att av dessa stenar kan Gud uppväcka (resa upp) barn åt Abraham.
son till Enos (Enosh),
son till Set,
son till Adam,
son till Gud.
Då sade djävulen till honom: "Om du är Guds Son (eftersom du är det), befall då att den här stenen blir till ett bröd (mat)." [Använd din förmåga för att mätta dina egna behov.]
Då sade Jesus till honom:
"Det står skrivet [5 Mos 6:13]: Du ska tillbe Herren din Gud, bara honom ska du tjäna."
Han förde honom till Jerusalem och ställde honom på den högsta platsen på templet [kan syfta på tempelbyggnaden eller hela tempelområdet] och sade till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner härifrån,
Jesus svarade och sade till honom:
"Det är sagt [Skriften säger i 5 Mos 6:16]: Du ska inte pröva (fresta) Herren din Gud."
"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, Guds helige."
Från många for det också ut demoner, som skrek: "Du är Guds Son." Han förbjöd dem (gav dem en sträng tillsägelse) och tillät dem inte att säga något, eftersom de visste att han var den Smorde (Messias, Kristus). [Jesus vill inte bli hyllad på detta sätt.]
Men han sade till dem: "Jag måste förkunna evangeliet (de goda nyheterna) om Guds rike för de andra städerna också. Det är därför jag har blivit utsänd."
Nu stod Jesus vid sjön Gennesaret [på den nordvästra stranden]. Folkskaran pressade (knuffade, tryckte) på honom för att höra Guds ord,
De skriftlärda och fariséerna tänkte (hade en inre dialog): "Vad är det för en hädare! Vem kan förlåta synder utom Gud?"
Genast reste han sig, mitt för ögonen på dem, tog båren han hade legat på och gick hem, allt medan han prisade Gud.
Alla slogs av häpnad och prisade Gud, och de fylldes av fruktan och sade: "Det är otroligt (ofattbart, något som vi inte kunnat drömma om i vår vildaste fantasi), det vi har sett i dag."
Han gick in i Guds hus och tog [de heliga] skådebröden, som ingen utom prästerna får äta, och åt av dem och gav åt sina män." [Skådebröden var tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.]
Vid den tiden [någon gång då han verkade i Galileen] gick Jesus upp på ett berg för att be, och tillbringade hela natten i bön till Gud.
[Jesus börjar tala till sina lärjungar, men riktar sig även till hela folket, se Luk 6:18; Luk 7:1.] Han lyfte upp sina ögon och såg på sina lärjungar och sade:
"Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni [mina lärjungar] som är fattiga [utan egen rikedom, inflytande och ära här i världen],
    för er tillhör Guds rike.
[Här används inte futurum, utan presens – Guds rike där Guds lagar råder är tillgängligt just nu. I Matt 5:3 finns även en andlig dimension av att vara fattig där man är en 'andlig tiggare' som är helt beroende av Gud i allt.]
Alla fylldes på en gång med fruktan, och de började prisa (tacka, ära) Gud (de prisade honom mer och mer) och sade: "En stor profet har visat sig (uppstått) bland oss, Gud har besökt sitt folk."
Jag säger er: Bland dem som är födda av kvinnor finns ingen som är större än Johannes, ändå är den minste i Guds rike större än han." [En ny era med församlingens tidsålder är på väg att bryta fram. I Guds rike har nu den minste fått större privilegier än den store förelöparen Johannes Döparen.]
[Följande två verser kan vara en kommentar av Lukas, eller en fortsättning på Jesu tal. Det beror på vad "hörde honom" syftar på. Oavsett så är det tydligt att Jesus bekräftar Johannes Döparen, och att den skiljelinje som fanns mellan dem som tog till sig budskapet och dem som inte gjorde det, fortfarande finns kvar.] När allt folket, även tullindrivarna, hörde honom [Jesus lovorda Johannes Döparen eller Johannes Döparen predika i öknen] gav de Gud rätt (instämde de i att Guds väg var rätt), eftersom de hade låtit döpa sig med Johannes [omvändelse-]dop.
Men fariséerna och de laglärda gjorde om intet (brydde sig inte om) Guds vilja med dem [som var budskapet om omvändelse och tro på den kommande Messias], eftersom de inte låtit sig döpas av honom [Johannes Döparen].
Kort efter detta [de två helandeundren, frågorna från Johannes Döparens lärjungar och middagen hos Simon som beskrivs i föregående kapitel] vandrade Jesus från stad till stad och från by till by och predikade (förkunnade) evangeliet (de glada nyheterna) om Guds rike. De tolv [lärjungarna] var med honom
Han sade: "Ni har fått gåvan att lära känna (att få en personlig erfarenhet av och en klarare förståelse av) Guds kungarikes mysterier (hemligheter, dolda planer), men för andra är de i liknelser. Detta är för att [Jes 6:9 ska bli uppfyllt]: De ska inte se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör."
"Detta är liknelsens innebörd:
Säden är Guds ord.
Men han svarade dem [som kommit med budet]: "De som lyssnar på Guds ord och handlar efter det är min mor och mina bröder."
När han såg Jesus vrålade han genomträngande, föll ner inför honom och ropade med hög röst: "Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag ber dig, plåga mig inte!" [Frasen är ordagrant "vad har jag med dig att göra", och kan betyda "lämna mig ifred" eller "bry dig inte om mig."]
"Gå tillbaka hem [till ditt hus, din familj, dina släktingar och dina landsmän] och berätta för dem allt vad Gud har gjort med dig." Han gick därifrån och berättade för hela staden vad Jesus hade gjort för honom.
Han sände ut dem (gr. apostello) för att förkunna Guds rike och hela de sjuka. [Jesu tjänst innehöll både ord och handling, se Luk 4:16–44. Jesus hade tidigare kallat de tolv lärjungarna till att bli apostlar, se Luk 6:13. Ordet apostel betyder sändebud, och verbformen av samma grekiska ord används här för "sände ut". De är fortfarande lärjungar som följer och lär från Jesus, se t.ex. Luk 9:14. Nu sänds de ut två och två för att göra samma sak som de sett Jesus göra, se Mark 6:7.]
När folket fick reda på det följde de honom [landvägen, se Mark 6:33]. Han välkomnade dem och talade om Guds rike, och han helade alla som hade behov.
Då frågade han dem: "Men vem säger ni att jag är?"
    Petrus svarade: "Du är den Smorde (Messias, Kristus)."
Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se Guds rike." [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Luk 9:28–36. Det kan knappast vara en förutsägelse om Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus bad dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6–8.]
Alla häpnade (överväldigades) över Guds storslagna makt (storhet, majestät). [Folket förstod att det Jesus gjort var av Gud. Ordet "makt" beskriver Guds majestät. Förutom Lukas är det bara Petrus som använder ordet, se 2 Pet 1:16.] Medan alla [hela folkskaran] förvånades (började spekulera i orsaken till Jesu gärningar) sade han till sina lärjungar [när de vandrade genom Galileen, se Mark 9:30]:
Då sade Jesus: "Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike." [Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Inte förrän ett år senare ansvarade äldste sonen för att flytta benen till en s.k. benkista. Det är ytterst osannolikt att Jesus skulle träffat på den här äldste sonen de få timmarna innan hans far var begravd, i stället är det någon gång efter den första begravningen. Vad mannen egentligen säger är att han ber om uppskov på kanske upp till elva månader innan han tänker följa Jesus. Då är det försent, Jesus är redan uppstånden och det här missionsuppdraget avslutat.]
Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike." [Här finns ännu en likhet med Elisas kallelse, där Elia tillät honom säga farväl till sin familj, se 1 Kung 19:20. Men här ser vi att Jesu kallelse är mer radikal än den mest radikale profeten på Gamla testamentets tid.]
Bota de sjuka som finns där [i staden] och säg till folket: 'Guds rike är nära er.' [Guds rike beskriver Guds kungavälde som inte är begränsat till en plats, utan är överallt där kungens befallningar råder. Jesus, konungen, och hans rike är nära när hans vilja sker. Rent fysiskt var han också nära och skulle snart komma in till staden, se Luk 10:1.]
'Även dammet från er stad som kommit på våra fötter borstar vi av för att vittna mot er. Men ni ska veta det att Guds rike är nära.'
Han svarade [genom att citera 5 Mos 6:5 och 3 Mos 19:18]:
"Du ska älska [osjälviskt och utgivande] Herren din Gud,
    av hela ditt hjärta,
    av hela din själ,
    av hela din kraft
    
    och av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia);
och din nästa (din medmänniska) som dig själv."
Men om det är med Guds finger (kraft) som jag driver ut demonerna, då är Guds kungarike redan här. [När de anklagade Jesus för att använda satanisk kraft innebar det att de också anklagade sina 'egna söner' – sina egna landsmän. Alla Jesu lärjungar var ju judar. Det kan vara så att översteprästen Skevas är en av dem som Jesus talar med här, och då syftar han på Skevas sju söner som sysslade med exorcism och ockulta besvärjelser, se Apg 19:13–16.]
Men han svarade: "Ja, men säg hellre: Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det." [Maria var välsignad, men inte primärt för att hon var Jesu mor, utan för att hon hade tagit till sig Guds ord.]
Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan], fariséer! Ni ger tionde av mynta, vinruta och [alla små] kryddväxter (trädgårdsväxter), men missar rättvisan [social rättvisa och medmänsklighet till människor] och kärleken till Gud. Ni borde göra det ena utan att försumma det andra.
Därför har Guds vishet sagt: Jag ska sända dem profeter och apostlar, och en del av dem ska de mörda och förfölja. [I Lukas fortsättning på Lukasevangeliet, Apostlagärningarna, beskrivs hur flera av apostlarna får lida martyrdöden för sin tro.]
Säljs inte fem sparvar för två assarion [romerskt kopparmynt av låg valör, värdet motsvarade en sextondels denar eller en halv timlön]? Ändå är ingen av dem bortglömd av Gud. [Sparvar var den billigaste matvaran som såldes på marknaden. För en assarion kunde man köpa två sparvar, se Matt 10:29. Här ser vi att om man köpte fyra sparvar så fick man den femte på köpet. Om nu t.o.m. denna extra sparv, utan kommersiellt värde, inte är bortglömd av Gud – hur mycket mer ser då inte Gud oss människor som han köpt med Jesu dyra blod.]
Jag säger er:
Den som bekänner (erkänner, vill kännas vid) mig inför människorna,
    honom ska Människosonen också bekänna (erkänna, kännas vid) inför Guds änglar.
    [På domens dag, se Apg 10:42–43; 17:31.]
Men den som förnekar mig inför människorna,
    han ska bli förnekad inför Guds änglar.
Men Gud sade till honom: 'Du handlar dåraktigt (resonerar inte logiskt)! I natt ska din själ utkrävas av dig. Allt som du har samlat, vem ska då få det?'
Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför [rik i sin relation med] Gud."
Se reflekterande på (undersök noga, lär av) korparna.
De varken sår eller skördar,
    de har varken förråd (inre kammare med gömda skatter) eller lada,
    och ändå föder Gud dem.
Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? [Korpen var en oren fågel, se 5 Mos 14:14. I Guds svar till Job frågar han retoriskt vem det är som förser korpen med mat, se Job 39:3. Tankarna går också till Elia som fick mat på ett övernaturligt sätt av just korpar, se 1 Kung 17:6. I jämförelse med den rike mannen som byggde lador, se vers 18, har korparna inga lador – de litar på Gud. Även om fåglarna inte sår och skördar är de inte overksamma. De sjunger och lovprisar Gud, samlar mat och bygger bon. Slutsatsen är att om Gud upprätthåller fåglarna i sin skapelse, hur mycket mer ska han inte då försörja sina älskade barn.]
Om nu Gud klär gräset på marken,
    som i dag grönskar och i morgon kastas i ugnen,
    hur mycket mer skulle han då inte kläda er?
Så liten (kortvarig) tro (trofasthet, förtröstan) ni har!
och han lade sina händer på henne, och på en gång rätade hon på sig och prisade (tackade) Gud!
Sedan sade Jesus: "Vad ska jag likna Guds rike vid? Vad ska jag jämföra det med?"
Igen sade han: "Vad ska jag jämföra Guds rike med?
Där ska ni gråta och skära tänder (där kommer det att råda ångest, hat och ondska), när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva är utdrivna. [Många judar ansåg sig tillhöra Gudsriket eftersom man var född jude, medan Jesus lär att man måste födas på nytt.]
Människor ska komma från öster och väster, från norr och söder och ligga till bords [få delta i den himmelska festmåltiden] i Guds rike.
När en av gästerna hörde detta [att det finns en belöning som väntar efter uppståndelsen, se vers 14] sade han till Jesus: "Salig (lycklig, välsignad, avundsvärd) är den som får vara med om måltiden i Guds kungarike." [Jes 25:6; Matt 5:6]
Jag säger er att på samma sätt blir det glädje inför Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig (totalt förändrar sitt sätt att tänka och agera)."
Ingen tjänare [speciellt ord för slav som tjänade i hemmen] kan tjäna två herrar.
Antingen kommer han att hata den ene
    och älska den andre
eller hålla sig till den ene
    och förakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon (rikedom)."
Jesus sade till dem: "Ni är sådana som förklarar er själva rättfärdiga inför människorna [genom att visa upp en yttre fasad], men Gud känner era hjärtan. Det som är högt prisat av människor [pengar och status] är avskyvärt inför Gud."
[Jesus fortsätter att tala till fariséerna som var experter på Mose undervisning och de profetiska skrifterna:] "Undervisningen [Moseböckerna, Torah – gr. nomos] och profeterna [förkunnade och profeterade om Messias]
    fram till Johannes [Döparen].
[Nomos är ett brett ord som betyder lära, norm, lag och kan syfta på hela Bibelns undervisning eller bara Moseböckerna. Denna första del av meningen saknar ett verb i grekiskan, så översättare fyller på med att nomos och profeterna "förkunnade", "hade sin tid", "gällde", "profeterade om Messias" osv. Eftersom nästa vers (vers 17) säger att nomos inte ska förgås, kan innebörden inte vara att det första förbundet och Mose undervisning blivit ogiltigt. Det har dock skett ett skifte i och med att Johannes Döparen började predika evangeliet, som är det glada budskapet. Det är troligt att verbet "förkunnas" – som används senare i meningen om evangeliet – också syftar på den första delen. I parallellstället används verbet "profeterade", se Matt 11:13. Skrifterna profeterade om Messias: Var och när han skulle födas, att han skulle födas av en jungfru och hur han skulle dö, se Mika 5:2; Dan 9:25; Jes 7:14; Jes 53.] Sedan dess har de goda nyheterna (evangeliet) förkunnats,
    och alla försöker inta det (rycka det till sig med våld; tränga sig på).
[Ordet kan tolkas negativt att med våld försöka inta, eller positivt att ivrigt tränga sig på. Betydelsen verkar vara att när Johannes började predika att "Guds rike har kommit nära", uppstod en ivrig längtan bland folket att rycka det till sig, men alla gjorde det inte på rätt sätt, dvs. genom sinnesändring och tro på Jesus. Många tog till felaktiga metoder, så att Jesus t.o.m. måste dölja att han var Messias och förbjuda lärjungarna och andra att berätta om honom. Ordet "med våld" (som används i parallellstället i Matt 11:12) är samma ord som används i Joh 6:15 då man med våld tänkte göra Jesus till kung.]
När en av dem såg att han hade blivit botad återvände han [antagligen på en gång, innan de kom fram till prästerna] och prisade Gud högt
[Jesus vänder sig nu till lärjungarna och frågar dem:] Var det bara den här främlingen som vände tillbaka för att ge Gud ära?"
En gång frågade fariséerna Jesus när Guds rike (Guds kungavälde som inte är begränsat till en plats, utan är överallt där kungens befallningar råder) skulle komma. Han svarade: "Guds rike kommer inte på ett sätt som kan observeras. [Det grekiska ordet för observeras (gr. parateresis) används bara här i Nya testamentet. Det beskriver hur en vetenskapsman iakttar fysiska fenomen, eller hur en doktor observerar olika sjukdomssymtom. Fariséerna hade föreställningen att Guds rike skulle resas upp och befria Israel från romarna.]
Ingen kommer att kunna säga:
'Titta, här är det' eller 'Titta, där är det.' Guds rike är [just nu] mitt ibland er." [Jesus, som är Kung i Guds rike är där mitt ibland dem. Guds rike finns redan nu i personen Jesus, men kommer att bli helt synligt i framtiden i tusenårsriket. Frasen kan också översättas "Guds rike är inom er", dvs. att det inte är ett yttre rike utan Jesus bor i människors hjärtan, se också Rom 14:17. Det som talar emot denna tolkning är att Jesus riktar sig till fariséerna. Överallt annars karaktäriseras de för sitt fokus på det yttre, och Jesus avslöjar deras inre ondska.]
Han sade: "I en stad fanns en domare. Han fruktade inte Gud och hade ingen respekt för människor. [Han gjorde som han själv ville.]
Han vägrade under en lång tid, men till sist sade han till sig själv: 'Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för människor
Skulle då inte Gud [som är rättfärdig] ge rättvisa åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Skulle han dröja länge innan han hjälpte dem?
Farisén stod och bad [högt] till (om, för) sig själv:
'Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor;
    tjuvar (svindlare), orättfärdiga, äktenskapsbrytare
    – eller som den där [illa ansedda] tullindrivaren.
Men tullindrivaren stod på avstånd och ville inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och sade: 'Gud, var nådefull mot mig, jag är en syndare.'
Men Jesus kallade dem till sig och sade: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Guds rike tillhör sådana som de.
Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in."
Jesus svarade: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.
Jesus såg att han var djupt bedrövad och sade: "Hur svårt är det inte för de rika (de som är förmögna) att komma in i Guds kungarike.
Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike." [Lukas, som är läkare, använder här ett ord för en medicinsk synål. Jämförelsen är mellan det minsta vanligt förekommande föremålet, i kontrast till det största djuret i Mellanöstern. Liknelsen säger att det är omöjligt mänskligt sett, om inte Gud griper in, se vers 27. Kamelen används även i liknelsen med att sila mygg och svälja kameler, se Matt 23:24. Under medeltiden uppstod en sägen att en låg och smal port i Jerusalems mur kallades "nålsögat", men det finns inga historiska eller arkeologiska belägg för att någon sådan port fanns i bruk under Jesu tid.]
Han svarade: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud." [Genom Guds nåd är det möjligt att ge upp allt och följa honom; lärjungarna hade gjort det, se vers 28–29. Nästa kapitel visar också att det är möjligt för en rik man att komma in i Guds rike, se Luk 19:1–10.]
Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen. Var och en som för Guds rikes skull har lämnat hus eller hustru [avstått från att gifta sig, se Matt 19:10–12] eller syskon eller föräldrar eller barn,
I samma ögonblick fick han sin syn och började följa Jesus och ärade Gud. När allt folket såg det (förstod vad som hänt), prisade (lovade) de också Gud.
[Sackeus, och många med honom i Jeriko, arbetade med pengar. Nu ger Jesus en liknelse om just pengar, som illustrerar förvaltarskap. På samma sätt som i tidigare liknelser i Lukas kommer anledningen och förklaringen i inledningen, se Luk 18:1, 9. Man trodde han skulle gå upp till Jerusalem och göra revolt mot det romerska styret, men Jesus vill förklara att han kommer att gå bort för att sedan komma tillbaka som kung. Det finns likheter med liknelsen om talenterna i Matt 25:14–30, men det är två olika liknelser. Jesus berättade liknande men olika liknelser vid olika tillfällen.] När de lyssnade till detta berättade Jesus ännu en liknelse. Eftersom han var nära Jerusalem och de trodde att Guds rike skulle bli synligt (ta form) omedelbart,
När han närmade sig vägen som leder ner från Olivberget [öster om Jerusalem] började hela skaran av lärjungar i glädje prisa Gud högt för alla de mäktiga kraftgärningar som de hade sett.
De frågade honom: "Lärare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte tar någons parti utan lär ut sanningen om Guds väg.
Då sade han till dem: "Ge då Caesar vad som tillhör Caesar, och Gud vad som tillhör Gud." [Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26–27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.
    En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]
De kan inte längre dö, för de är [odödliga] som änglarna och är Guds barn, eftersom de är uppståndelsens barn. [Äktenskapets funktion för gemenskap och för att befolka jorden är då över, se 1 Mos 2:18–25.]
Att de döda uppstår har Mose helt klart visat (han har uppenbarat något som är dolt) i berättelsen om törnbusken [2 Mos 3:6]. Här kallar Mose Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud [trots att de inte levde här på jorden då Mose sade detta].
Gud är inte en Gud för de döda utan för de levande, för honom lever alla." [Saddukéerna hade använt Mose lag, 5 Mos 25:5, som argument för att det inte fanns någon uppståndelse, men nu använder Jesus Moses egna ord i berättelsen om den brinnande törnbusken för att bevisa motsatsen.]
På samma sätt kan ni veta (klart och tydligt se) att Guds kungarike är nära när ni ser detta börja hända. [När tecken visar sig i skyn och havet dånar, när ångest, förvirring och rädsla tilltar hos människorna, se vers 25–26.]
För jag säger er att jag inte kommer att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike." [Den himmelska bröllopsmåltiden, Upp 19:6–9.]
För jag säger er att från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer."
Men härefter ska Människosonen sitta på Guds den Allsmäktiges högra sida."
Då sade de alla: "Så du är Guds Son?"
    Han svarade: "Ni själva säger att 'Jag är'."
Och folket hade stått [där] och betraktande sett på. Ledarna [medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin – det högsta beslutande organet bland judarna] hånade honom då och sade till och med: "Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat) [från döden], nu får han hjälpa sig själv, om han [detta] är Guds Smorde (Messias), den Utvalde."
Men den andre [brottslingen] tillrättavisade honom: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff?
När officeren (centurionen) [som förde befälet vid Golgata] såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: "Denne man var verkligen oskyldig (rättfärdig)!"
som inte samtyckt till vad de beslutat och gjort. Han var från staden Arimatea i Judéen och han väntade på Guds rike.
Han frågade dem vad som hänt, och de svarade: "Det som har hänt med Jesus från Nasaret. Han var en profet och bevisade det genom de mäktiga saker han gjorde och sade inför Gud och alla människor.
De var alltid i templet [varje dag då det var öppen bön, se Apg 2:46] och prisade Gud. [Lärjungarnas sorg över Jesu död var bytt i glädje, se Luk 24:17. Lukasevangeliet både börjar och slutar med att beskriva vad som sker i templet, se Luk 1:9. Berättelsen fortsätter på ett naturligt sätt i Lukas andra verk Apostlagärningarna. I Lukasevangeliet redogör han för vad Jesus började göra och lära, se Apg 1:1–2. I Apostlagärningarna är Jesus uppstånden men fortsätter att verka genom kristna i den helige Andes kraft.]

Johannesevangeliet (83)

[De första arton verserna skiljer sig från resten av Johannesevangeliet och består av väluppbyggda poetiska stilar med kiastiska mönster och parallella strukturer. Det är svårt att illustrera allt detta i en översättning. Rubrikerna följer dock det kiastiska mönstret där den första och sista delen tematiskt handlar om Jesus i himlen (vers 1–5 och 16–18), den andra och näst sista delen om Johannes Döparens vittnesbörd (vers 6–8 och 14) och där vers 12–13 utgör den strukturella mittpunkten som förstärker huvudtemat: att Jesus blev människa för att den som tar emot honom ska kunna bli frälst.] I begynnelsen (före all tid) var Ordet [gr. Logos, dvs. Jesus, se vers 14],
    och Ordet var hos (umgicks med; hade en nära relation till) Gud,
    och Ordet var Gud (ordagrant: och Gud var Ordet).
Han (Detta, Denne) var i begynnelsen hos (med) Gud. [Gud (gr. Theos) nämns här tre gånger – först och sist med bestämd artikel, men i "Ordet var Gud" i obestämd form, dvs. utan artikel. Innebörden blir då att Ordet äger Guds egenskaper, se Kol 1:15. Samtidigt gestaltar Ordet dvs. Jesus fullt ut Gud, se Fil 2:6; Heb 1:3; Joh 10:30; Kol 2:9; Joh 20:28. Eftersom ingen människa kan förstå Gud i hans fullhet, begränsar han sig och möter människan i Ordet för Mose på berget Sinai och senare i Ordet förkroppsligat i Sonen.]
Det kom en man,
    sänd från Gud (som en representant, ambassadör),
    hans namn var Johannes.
[Vers 12–13 är kiasmens centrum och kärnan i Johannes budskap:] Men åt alla som (ordagrant: "men så många som") tog emot honom
    gav han makt (rätt) att bli Guds barn,
    åt dem som [kontinuerligt] tror (förtröstar; förlitar sig) på hans namn [auktoriteten i Jesu namn].
Vilka är födda,
    inte beroende på blodslinje [tron ärvs inte från föräldrar],
    inte heller genom köttets (fysisk) vilja, [goda gärningar etc.]
    inte heller genom någon människas (en faders) vilja [ingen annan människa kan frälsa någon],
utan genom Gud. [De är födda av Gud.]
Ingen har någonsin sett Gud,
    men hans enfödde Son, som är jämställd med (vid hjärtat, bredvid) Fadern, har förklarat honom. [Ordföljden i grekiskan inleds med Gud för att skapa eftertryck, ordagrant "Gud har ingen någonsin sett", se 2 Mos 33:20; 1 Joh 4:12; Joh 4:24. Uppenbarelser i GT var aldrig fullständiga, se 2 Mos 33:23. Jesus har synliggjort Fadern. Han har undervisat och öppnat vår förståelse för Gud, se Kol 1:15.]
Nästa dag ser han [Johannes döparen] Jesus komma emot honom och säger: "Se, Guds Lamm som tar bort (lyfter upp; bär) världens synd!
Jag har sett [att det hände, jag såg det med egna ögon] och jag har vittnat om att han är Guds Son."
När han [på avstånd] fick se Jesus gå förbi sade han: "Se, där är Guds Lamm."
Natanael sade: "Rabbi (lärare), Du är Guds Son, Du är Israels Kung!"
Sedan sade han till honom: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er, efter detta ska ni alla se himlen öppnas, och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen."
På natten kom han till Jesus. [Kanske kom han på natten för att inte bli sedd tillsammans med Jesus, eller så var det för att få mer tid med Jesus. Det kan även bildligt tala om att han var bekymrad, dvs. "i en mörk stund". Inom judendomen är natten också förknippad med reflektion och kunskap, se Ps 19:3. Vi vet att detta samtal måste ha berört Nikodemus. Han är senare med och tar hand om Jesu kropp, se Joh 19:38–42. En lärjunge tillbringade all tid med sin lärare, så Jesu lärjungar var troligen också med. Samtalet måste ha etsat sig fast i den unge Johannes minne eftersom han tar med det här i sitt evangelium.]

Är du mer än en god lärare?

Nikodemus [inleder dialogen med Jesus och] sade: "Rabbi (min lärare), vi vet (har förstått eftersom vi sett allt du gjort) att du är sänd från Gud som en lärare, för ingen kan göra dessa tecken (under, mirakler) som du gör, om inte Gud är med honom."
[Nikodemus använde frasen "vi" men] Jesus svarade honom [och blir personlig]:
"Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: Om en människa inte är född på nytt (från ovan)
    kan hon inte se (ha en klar förståelse av) Guds rike."
Jesus svarade:
"Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: Om inte en människa har blivit född av vatten och (det vill säga) Ande (vind), kan hon inte komma in i Guds rike. [Ibland har 'vatten' tolkats som en referens till vattendopet eller den naturliga födseln, men det är inte troligt. I samtalet med Nikodemus väger Skriftens egna definitioner av 'vatten och ande' tungt. Jesus tillrättavisar Nikodemus just för att han inte ser de sambanden, se vers 10. Vatten och ande används synonymt i Jes 44:3. Samma parallell finns även i Hes 36:25–27 där vattnet också symboliserar en andlig förnyelse – Gud ska tvätta Israels folk rena och ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med sin ande. I nästa kapitel finns kopplingen mellan ande och vind, se Hes 37:9. Det stämmer överens med parallellerna i vers 3, 7 och 8. I nästa kapitel används vatten också som en bild på andligt liv, se Joh 4:13.]

För så (på samma sätt) älskade [så högt värdesatte] Gud världen
att han utgav sin ende Son (ordagrant: att han gav Sonen – den Enfödde), för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom
inte ska gå under (inte skulle gå förlorad), utan ha (skulle äga) evigt liv.
För inte sände Gud sin Son in i världen för att döma (han skulle separera) världen,
utan för att världen skulle bli frälst (räddad, befriad, helad, bevarad, trygg) genom honom.
Den som tror (litar, förtröstar) på honom är inte dömd (separerad, förkastad),
men den som inte tror har redan blivit dömd,
eftersom han inte har trott på Guds ende (enfödde) Sons namn. [Vers 16, som ofta kallas "Lilla Bibeln", säger inte att alla människor får evigt liv, "därför att Gud är så god". Den säger i stället att Gud är så god att han gjorde en ofattbar uppoffring för att rädda oss ur en hopplös situation, där vi annars måste förgås. Domen vilar redan över den fallna världen. Gud sände inte sin Son för att döma världen utan för att frälsa den. Den som tror på honom kommer aldrig under någon dom. Men den som inte tror är alltjämt kvar under domen som vilar över världen. När Jesus kommer sker det en ofrånkomlig uppdelning. Det är den som är domen. Grekiskan har samma ord för "dom" och "särskiljande". Här skiljs vägarna. Somliga kommer till ljuset, andra flyr in i mörkret. Jesus kommer en dag tillbaka för att regera och döma världen, se Matt 25:31–33.]
Men den som handlar efter sanningen (har valt att ständigt leva i sanningen),
    kommer till ljuset,
för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud (gudomliga, gjorda med Guds hjälp).
Men den som tar emot hans vittnesbörd bekräftar att Gud är sann (älskar sanningen och talar alltid sanning, kan inte ljuga).
För den som Gud har sänt talar ord från Gud [gr. rhema, specifika ord levandegjorda av den helige Ande], Gud ger inte honom sin Ande i ett begränsat mått [utan överflödande, obegränsat].
Den som tror på (lutar sig mot, förlitar sig på) Sonen har evigt liv [äger redan nu Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Men den som är olydig (vägrar att hörsamma) [aldrig vill låta sig övertygas om att efterfölja] Sonen kommer inte (aldrig; inte heller att) se (uppleva) livet, utan Guds vrede (bestämda upprördhet; motstånd) förblir över honom.
Jesus svarade henne: "Om du kände till (hade en klar förståelse av) Guds fria gåva och vem det är som säger till dig, ge mig något att dricka, skulle du i stället ha frågat honom och han hade gett dig levande (färskt, flödande) vatten."
Gud är Ande (till sin natur en andlig varelse) och de som tillber honom måste tillbe honom i ande och sanning (äkthet)."
Detta svar gjorde de judiska ledarna ännu mer beslutna att döda Jesus, eftersom han inte bara gång på gång upphävde sabbaten, utan också kallade Gud sin Fader, vilket jämställer honom själv med Gud.
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Det kommer en tid, ja den är redan här, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska leva (ha evigt liv).
men jag känner er och vet att ni inte har Guds osjälviska, utgivande kärlek i er.
Hur kan ni tro (lita på, luta er emot) [på Gud], när ni ständigt tar emot ära från varandra i stället för att söka (vilja ha) den ära som kommer från den ende Guden?
Sluta sträva efter (producera, arbeta för) den mat som förgås [det som är temporärt], arbeta i stället för den mat som alltid består och ger evigt liv och som Människosonen ska ge er. På honom har Gud Fadern satt sitt sigill (auktoritet, godkännande)."
De frågade honom: "Vad ska vi göra (hur ska vi leva) för att utföra Guds gärningar (verk, tjäna honom)?" [Människan frågar sig vad hon "ska göra", man vill försöka förtjäna sin rättfärdighet.]
Jesus svarade och sade till dem: "Detta är Guds gärning [som Gud begär, eller det verk han gör], att ni tror på (förlitar er, lutar er mot) den som han har sänt."
För Guds bröd är han som kommer ner från himlen och ger världen liv."
För det står i profeterna [Jes 54:13]: 'Alla ska bli undervisade av Gud.' Alla som lyssnat och lärt av Fadern kommer till mig.
Detta betyder att inte någon har sett Fadern, förutom han som kommer från Gud. Han har sett Fadern.
Vi har trott och vetat (förstått) [både satt vår förtröstan till och haft personlig kännedom om] att du är Guds Helige."
Om någon vill (skulle vilja; längtar efter att) göra hans [Guds] vilja, ska han förstå (veta) [kommer han att få personlig erfarenhet] – när det gäller läran – om den är från [har sitt ursprung hos] Gud eller om jag talar av [talar sådant som kommer från] mig själv.
Men nu försöker ni döda mig, en man som har sagt er sanningen som jag har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham.
Ni gör er faders gärningar."
    De sade till honom: "Vi är inte födda utanför äktenskapet (i otukt – gr. pornea) [som du är]. Vi har en Fader, Gud."
Jesus svarade dem: "Om Gud verkligen är er far skulle ni älska (med glädje välkomna, respektera) mig, för jag har utgått från Gud. Jag har inte kommit hit själv (på eget initiativ), utan han har sänt mig.
Den som tillhör (är av) Gud lyssnar på Guds ord [gr. rhema, plural – riktade och levandegjorda ord – förkunnade i den helige Ande]. Anledningen att ni inte lyssnar [på dessa ord och på mig] är att ni inte tillhör (är av) Gud."
Jesus svarade: "Om jag ärar (upphöjer, förhärligar) mig själv, så är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar (upphöjer, förhärligar) mig, han som ni säger är er Gud.
Jesus svarade: "Det är varken hans synd eller hans föräldrars synd som gjorde honom blind. Det skedde för att Guds gärningar skulle bli manifesterade (förklarade, åskådliggjorda) i honom.
Då sade några av fariséerna: "Den mannen [Jesus] är inte från Gud, eftersom han inte håller sabbaten."
    Andra sade: "Hur kan en syndig människa göra sådana tecken (mirakler)?" Det var ständigt splittring (schismer, fiendskap på grund av åsiktsmotsättningar) bland dem.
Då kallade de för andra gången in mannen som varit blind och sade till honom: "Svär inför Gud att säga sanningen (ge Gud ära). Vi vet (är utan tvivel, har en klar förståelse av) att den där mannen [Jesus] är en syndare."
Vi vet med säkerhet att Gud har talat med Mose, men den där [Jesus], vet vi inte varifrån han kommer."
Vi vet att Gud inte lyssnar på syndare, men om någon väljer att frukta Gud (i vördnadsfull tillbedjan) och väljer att göra hans vilja, då hör Gud honom.
Om denne man inte var nära (ständigt vid sidan av, från) Gud skulle han inte kunna göra någonting [som detta]."
De judiska ledarna svarade honom: "Vi ska inte stena dig för en god gärning, utan därför att du hädar [talar emot Gud]. Du är en människa, men utger dig för att vara Gud!"
Jesus svarade dem: "Står det inte skrivet i er lag [Skriften]: Jag har sagt att ni är gudar? [Citat från Psalm 82:6. Olika tolkningar av denna vers diskuterades flitigt bland rabbinerna på Jesu tid. Troligtvis har det att göra med att Israels domare eller folk har fått auktoritet att utföra Guds gärningar.]
Om han kallade dem som fick lagen för gudar, och Skriften inte kan brytas (vara delad, motsäga sig själv),
varför säger ni om den som Gud har avskilt (helgat, avsatt för helig tjänst) och sänt in till världen: Du har begått hädelse genom att säga, jag är Guds Son.
När Jesus hörde detta sade han: "Den sjukdomen (svagheten) kommer inte att leda till döden, i stället kommer Gud att förhärligas (tillbedjas), så att Guds Son blir förhärligad genom den."
Men jag vet (har en klar förståelse av) att Gud kommer att ge dig vad du än ber (begär av) honom om."
Hon svarade honom: "Ja Herre, jag har trott att du är den Smorde (Messias), Guds Son, han som skulle komma till världen."
Jesus sade till henne: "Sade jag inte till dig att om du trodde (litade, lutade dig emot) mig skulle du få se Guds härlighet?"
och inte bara för nationen utan också för Guds skingrade barn som skulle samlas och bli till ett.
De värdesatte människors ära högre (älskade människors beundran och acceptans mer) än äran från Gud.
Jesus visste (har sett) [har en klar förståelse av] att Fadern hade gett allt i hans händer [gav honom makt över allting], och att han hade utgått (att han kom) från Gud och [nu] skulle gå (drar sig tillbaka) till Gud.
När nu Judas gått ut sade Jesus: "Nu är Människosonen förhärligad (fått Guds majestät, ära, glans, makt), och Gud har blivit förhärligad i honom.
Om Gud är förhärligad i honom, ska Gud också förhärliga honom i sig själv, och han ska förhärliga honom på en gång. [När Jesus uppstår ska han genast få sitta på Faderns högra sida.]
[Jesus har just berättat att Petrus kommer att förneka honom och lärjungarna blir oroliga för vad som kommer att hända. Jesus tar till orda på nytt och säger:] "Låt inte ert hjärta oroas (förfäras). [Hjärta i singular poängterar vars och ens hjärta individuellt, men pekar också på de elvas enhet. Jesus manar dem att inte låta sig skrämmas av situationen.] Tro (lita, förtrösta)Gud, tro (lita, förtrösta) också på mig. [Kan också översättas: 'Ni tror på Gud, tro också på mig.']
De kommer att utesluta er (förvisa er) från synagogorna, ja, den tiden kommer när den som dödar er tror att han tjänar Gud (gör Gud en tjänst, utför Guds uppdrag).
för Fadern själv håller av (har ett starkt vänskapsband med) er eftersom ni har hållit av mig och trodde (litade) på att jag kom från Gud.
Nu vet vi att du vet allt och behöver inte höra någon som ställer frågor till dig. Därför tror vi att du har utgått från Gud."
Detta är det eviga livet:
att känna (ha en personlig relation med) dig,
    den ende sanne (verkliga) Guden,
och honom som du har sänt, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Judarna svarade honom: "Vi har en lag, och enligt vår lag måste han dö, för han har gjort sig till Guds Son."
Jesus sade till henne: "Håll inte fast vid mig [konkret fysiskt, eller bildligt "vid gamla mönster"], jag har ännu inte stigit upp till min Fader. Gå till mina bröder och berätta att jag stiger upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud." [Alternativ översättning är "Rör mig inte", men det skulle i så fall gå emot hans andra uttalande att faktiskt röra vid honom, se Luk 24:39; Joh 20:27; Matt 28:9. Uttalandet har troligare att göra med ett nytt sätt att relatera till Jesus, inte längre fysiskt utan andligt, se Joh 20:29.]
Tomas svarade och sade till honom: "Min Herre och min Gud!"
Men dessa [sju tecken i den här boken] har skrivits ned för att ni ska kunna välja att tro att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus), Guds Son, och genom att tro (lita, luta sig emot honom) väljer ni att ha liv i hans namn. [Jesus gjorde många tecken och under. Världen skulle inte rymma alla de böcker som skulle behöva skrivas om Johannes skulle teckna ned allt, se Joh 21:24–25. Det grekiska ordet för tecken "semeion" fokuserar mer på symboliken bakom undret än själva undret i sig. De sju "tecken" som finns i detta evangelium är noggrant utvalda för att visa på att Jesus verkligen är Gud. ]
Han sade detta för att indikera vilken typ av död Petrus skulle förhärliga (göra Guds namn stort, ära) Gud med. [Enligt traditionen dog Petrus martyrdöden i Rom under kejsar Neros förföljelse på 60-talet e.Kr. Det äldsta omnämnandet finns i ett brev från biskop Clemens av Rom till församlingen i Korint omkring år 95. I flera nedtecknade berättelser från 100-talet finns uppgiften att Petrus korsfästes upp och ner, eftersom han ansåg sig ovärdig att dö på samma sätt som sin Herre.] Sedan sade han till honom: "Följ mig!" [Jesus börjar gå i väg längs med stranden, och Petrus går med honom.]

Apostlagärningarna (167)

Han visade sig också för apostlarna efter sitt lidande [på korset], och gav dem många pålitliga (helt uppenbara) bevis på att han levde. Han visade sig under en fyrtiodagarsperiod och talade med dem om Guds kungarike. [På liknande sätt som Mose blev undervisad av Gud i 40 dagar, se 2 Mos 24:18; 34:28.]
kreter [från ön Kreta] och araber [från ökenområdet Arabien, nuvarande Saudiarabien]. Vi alla hör dem tala på våra egna dialekter (språk) om Guds underbara (mäktiga, stora) gärningar."

'Detta ska ske i de yttersta dagarna, säger Gud: Jag ska utgjuta (i överflöd tömma ut) min Ande över allt kött.
    [Över alla människor utan hänsyn till ålder, kön eller ställning.]
Era söner och döttrar
    ska profetera (tala inspirerat av Gud).
Era unga män (ungdomar)
    ska se syner.
Era gamla män
    ska ha drömmar (gudomligt inspirerade drömmar).
Män, israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blivit erkänd (auktoriserad) av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, precis som ni själva känt till.
Genom Guds förutbestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av laglösa [de romerska soldaterna som inte följde Mose lag] spikade ni upp honom och dödade honom.
Men Gud uppväckte honom, efter att ha lossat honom ur dödens smärta (födslovåndor), för det var omöjligt för döden att behålla (binda, fängsla) honom [eftersom han var syndfri].
Eftersom han var en profet visste han att Gud med ed lovat honom att sätta någon av hans ättlingar (livsfrukt) på hans tron.
Denne Jesus reste Gud upp, och det är vi alla [som står här inför er] vittnen till.
Sedan han nu genom Guds högra hand (Guds kraft) blivit upphöjd [till Guds högra sida] och fått (tagit emot) den utlovade helige Anden (löftet – den helige Ande) av (alldeles intill) Fadern, har han utgjutit (i överflöd låtit tömma ut) detta som ni både ser och hör. [Det grekiska ordet för att "ta emot" – lambano innefattar ett beslut att villigt och aktivt ta emot något som ges, se även vers 38.]
Så låt därför hela Israels hus säkert veta (genom egen personlig erfarenhet klart känna till) att honom gjorde Gud till både Herre och Smord (Messias, Kristus) [Guds utvalde och smorde Kung] – denne Jesus som ni korsfäste."
För löftet är till [gäller] er och era barn [vers 4; Joel 2:18] och alla dem som är långt borta [hedningarna] – så många som Herren vår Gud kallar [bjuder in] till sig själv". [Den helige Ande är en gåva. Hur Anden tas emot beskrivs med det grekiska verbet lambano vars huvudsakliga innebörd är att ta emot, utfå, erhålla och komma i besittning. Verbformen är i medium (ett mellanting mellan passiv och aktiv form), något som grammatiskt indikerar att det är en samverkan mellan givaren och mottagaren – ett aktivt och villigt mottagande. Se även Joel 2:32; Matt 28:19.]
De hade favör hos (var omtyckta, prisades av) allt vanligt folk. Herren ökade varje dag antalet av dem som blev frälsta. [Det kan till en början ses som en motsägelse att de var omtyckta av alla, när Jesus sagt: "Ve er när alla berömmer er", Luk 6:26.
    I Apostlagärningarna ser vi hur allt fokus är på vad Gud gör. De prisade Gud och "de hade favör hos allt vanligt folk". Här används grekiska ordet laos som beskriver allmänheten till skillnad från överheten, som var de som ville tysta ner dem och fängsla dem. Ordet för "allt" är holon som verkligen beskriver alla. Den stora majoriteten av vanligt folk märkte hur generösa och kärleksfulla de kristna var mot dem, och Gud gav de kristna favör hos dem.
    När Jesus däremot sade "Ve er när alla berömmer er" så används ett annat grekiskt ord för alla, pas. Detta ord beskriver "alla sorter och olika typer". När människor från alla håll, organisationer och inriktningar berömmer de kristna bör man vara vaksam. I detta sammanhang talade Jesus också om falska profeter. Ett av deras kännetecken är just självcentreringen och hur det är viktigare att behaga människor än Gud. En inställning tvärt emot de första kristnas i Jerusalem, som satte Guds ord, gemenskapen och bönen främst, se Apg 2:42.]
Mannen flög upp och stod upprätt. [Ordet "flög upp" kan betyda att han "hoppade upp", men troligare är det en referens på hur snabbt han kom på fötter.] Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt, hoppade och prisade Gud.
Allt folket [som var samlat där för eftermiddagsbönen i tempelområdet] såg hur han gick omkring och prisade Gud.
Nej [det var inte vi som gjorde undret], Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare (son) Jesus. [Det är genom Jesus mannen blivit helad.] Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom.
Livets Källa (furste, författare, pionjär) dräpte ni, men Gud uppväckte honom från de döda. Vi är själva vittnen till detta faktum. [Petrus och Johannes hade själva sett den uppståndne Jesus med sina egna ögon.]
Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Smorde (Messias, Kristus) skulle lida.
Himlen måste ta emot (välkomna) honom tills de tider kommer då den fullständiga återupprättelsen av allt sker, som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun.
Mose har sagt:
'En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er.
Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham:
'I din avkomma [singular] ska alla folk på jorden bli välsignade.'[Citat från 1 Mos 12:7; 22:18; 26:4. Ordet avkomma är singular, men kan också användas som ett kollektivt substantiv för att beskriva ett helt folk. Abrahams löfte gällde både Isak och hans efterkommande som blev det judiska folket. I sin djupaste mening syftar det på den Messias som skulle komma, vilket Paulus visar i Gal 3:16. Det är ingen skillnad på frälsningen i de båda förbunden. Abraham blev frälst genom att i tro blicka fram mot korset och frälsningen. Efter Jesu död och uppståndelse blir man frälst genom att i tro blicka tillbaka på vad Jesus gjort.]
Det var först och främst för er [judarna som fick välsignelsen först och skulle bli en välsignelse för allt folk] som Gud lät sin tjänare [Jesus] uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en av er bort från era onda gärningar."
så ska ni alla och hela Israels folk veta, att denne man nu står frisk framför er genom Jesu den Smorde (Kristi), nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda.
Men Petrus och Johannes svarade dem: "Om det är rätt inför Gud att lyda er mer än Gud, det får ni själva avgöra (döma),
När de ytterligare hade hotat (varnat) dem, lät de dem gå. De kom inte på något sätt att straffa dem så länge hela folket prisade (ärade) Gud för det som hade hänt.
När de hörde det, ropade de enat (i ett ackord, med samma sinne) till Gud och sade:
"Allsmäktig Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem.
När de slutat be (bönfallit) skakade platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av den helige Ande, och de talade (predikade, förkunnade) Guds ord med frimodighet. [Ordet för be är deomai som uttrycker en bön för ett stort behov. Grundordet deo betyder att binda och klistra ihop någonting. Det ligger en antydan i ordet att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. De fortsatte tala Guds ord med frimodighet. Det dröjer lite innan den sista delen av bönen om under och tecken blir besvarad, se Apg 5:12. Det sker intressant nog först efter att Ananias och Safiras hyckleri har avslöjats, se Apg 5:1–11.]
Innan du sålde den, tillhörde inte den dig då? Och när den var såld, var inte pengarna dina då också? [I grekiskan används en negativ partikel i båda dessa frågor som förväntar sig ett underförstått positivt svar: "ja, både marken och pengarna tillhörde dig".] Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor, utan för Gud." [Synden var inte att de inte gav hela summan, utan att de låtsades göra det. Allt givande i den första församlingen var frivilligt, se vers 4.]
Då svarade Petrus och de andra apostlarna: "Vi måste lyda Gud mer än människor.
Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä (ett kors) och dödade.
Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse.
Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom."
men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud." De blev övertygade av honom.
Då kallade de tolv [apostlarna] samman alla lärjungarna och sade: "Det är inte rätt (bra) om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden [och dela ut mat].
Guds ord fortsatte att spridas och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även ett stort antal präster började lyda tron [genom att ta emot Jesus som Messias]. [Tro och lydnad hör ihop, se Apg 5:32; Rom 1:5.][Vid den här tiden tjänstgjorde totalt närmare 20 000 präster och leviter i templet. De var indelade i 24 avdelningar. Varje avdelning utförde tempelsysslorna under en veckas tid, fem gånger under året. Tre av dessa tillfällen var under de stora högtiderna då alla präster tjänstgjorde tillsammans. De flesta präster och leviter bodde inte i Jerusalem, se Luk 1:39–40; 10:30–32. Många av dessa var fattiga och försörjde sig på egen hand och hade lite gemensamt med den religiösa överklassen som saddukéerna representerade. Det stora antal präster som kom till tro kom antagligen från denna fattiga grupp. Antalet måste ha varit hundratals, om inte tusentals och detta måste ha väckt de judiska ledarnas avund.]
Då lejde de i hemlighet några män och instruerade dem att säga att de hade hört honom tala hädiska (aggressiva) ord mot Mose och Gud.
Då svarade Stefanos: "Bröder [åhörare där i salen] och fäder [en respektfull titel på de äldste i Sanhedrin], lyssna på mig. [Till en början kan Stefanos ganska långa tal ses som en irrelevant genomgång av Gamla Testamentes historia från Abraham till David, men två huvudteman framträder. Det första är att Gud inte är bunden till ett speciellt land. Det religiösa ledarskapet var så fokuserat vid templet, men Stefanos visar hur Gud genom historien har verkat även utanför Israel. Det andra är att israeliterna tidigare har motarbetat de ledare Gud gett dem. Josef och Mose är två exempel som också är förebilder på Jesus. Rubrikerna följer de fem stycken man kan dela in försvarstalet i.]

1) Gud ger löftet till Abraham utanför Israel

Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien [långt från löfteslandet Israel, staden Jerusalem och det heliga templet], innan han bosatte sig i Haran [som också är långt från Israel].
Detta är vad Gud sade:
'Hans efterkommande ska bo som främlingar
    i ett land som inte är deras,
man ska göra dem till slavar
    och förtrycka dem – [totalt] 400 år.
    [Tidsperioden 400 år syftar inte på tiden i slaveri i Egypten, utan på totala tiden i främlingskap utanför Israels land.]
Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sade Gud,
    och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats.'
    [Med 'denna plats' syftar Stefanos antagligen på templet där han talade dessa ord.] [1 Mos 15:13–14; 2 Mos 3:12]
Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom
Tiden närmade sig då löftet som Gud hade gett till Abraham skulle gå i uppfyllelse. [Tiden i slaveri var på väg mot sitt slut, se 1 Mos 15:13.] Folket [israeliterna] växte (i status, respekt) och deras antal ökade i Egypten,
Vid den tiden (tidsepoken) föddes Mose, och han var fantastiskt vacker i Guds ögon [hade både inre och yttre skönhet; ordagrant 'från en stad' dvs. förde sig elegant (inte lantligt), men också i betydelsen att han kom från en himmelsk stad]. Under tre månader växte han upp [och hölls gömd] i sin faders hus. [2 Mos 2:2; Heb 11:23]
Mose trodde att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte.

'Jag är dina fäders Gud,
    Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' [2 Mos 3:6] Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit.
Denne Mose som de avvisade när de sade:
Vem har satt dig till ledare och domare? [2 Mos 2:14] – honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.
Det var denne Mose som sade till Israels söner (barn):
En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er,
    ur era bröders krets.
[5 Mos 18:15. Jesus är denna profet som är lik Mose, se Apg 3:22; Luk 9:35.]
De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. [2 Mos 32:1]
Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok [Amos]:
'Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer
    under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus?
[Nej!] Ni bar med er tältet [tabernaklet, på hebreiska sackut] för att tillbe Molok [den kananeiska guden över solen och himlen]
    och era avbilder av gudastjärnan Refan [grekisk direktöversättning av hebreiska Kevan, ett annat namn för planeten Saturnus som också tillbads av egyptierna].
Därför ska jag föra bort er i fångenskap bortom Babylon.' [Amos 5:25-27]
Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid.
Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud.
Men Stefanos, fylld av den helige Ande, lyfte blicken mot himlen och såg Guds härlighet (prakt, ära, glans), och Jesus som stod på Guds högra sida. [Vanligtvis porträtteras Jesus sittandes vid Faderns högra sida, men här står han upp för att beskydda och ta emot dem som dör martyrdöden.]
Han sade: "Se! Jag ser himlarna öppnade, och Människosonen stå på Guds högra sida." [Stefanos ser upp igenom alla himlar ända till den högsta, där Guds tron är.]
Alla folk, från den minste till den högste, lyssnade till honom och sade: "Denne man är Guds stora kraft!" [Gud avskyr all ockult verksamhet, se 5 Mos 18:9–13. Justinus Martyren skriver ca 150 e.Kr. att Simon kom från staden Gitta och ansågs vara som en Gud bland sina landsmän. Senare texter från fornkyrkans tid beskriver hur han blir en stark motståndare till den kristna tron.]
Men när de nu trodde på Filippus, som förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu den Smordes (Kristi) namn, lät de döpa sig (nedsänkas i vatten, gr. baptizo), både män och kvinnor.
Nu när apostlarna i Jerusalem hörde att [regionen] Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.
Petrus sade till honom: "Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar!
Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud.
och på en gång började han predika i synagogorna att Jesus är Guds Son.
Han var from och fruktade (vördade, respekterade) Gud och det gjorde även alla i hans hus. [Cornelius, hans familj och de tjänare som bodde hos honom trodde på och tillbad Israels Gud, följde vissa judiska traditioner, men hade inte konverterat till judendomen.] Han gav frikostigt med gåvor till [det judiska] folket och bad alltid (regelbundet) till Gud. [Caesarea Maritima, som betyder Caesarea vid havet, var den romerska huvudstaden i Judéen och en viktig militär bas. Cornelius var en centurion (kompaniofficerare) i den romerska armén och ledde en centuria på 100 män. Ett sådant kompani bestod av 80 legionärer plus ett tjugotal icke-stridande underhållspersonal. En annan gudfruktig centurion nämns tidigare i Luk 7:5. Cornelius och hans kompani ingick i en kohort som bestod av sex centuriae.
    Antalet soldater i den romerska armén varierade över tid. Vid en stor förlust i Tyskland 9 e.Kr. förintades tre legioner och stormaktens 28 legioner minskade till 25 st. På Nya testamentets tid, efter Augustus nedskärningar 15 f.Kr., var de olika enheterna:
    - Contubernium, 8 soldater som tältade/bodde ihop. - Centuria, 100 män (80 soldater + 20 underhållspersonal). - Kohort, 500 – 800 soldater. - Legion, 4 800 – 5 500 fotsoldater + 120 kavallerister (10 x Kohort).
    Till legionen hörde också en tross, dvs. understödsförband som kunde bestå av flera tusen män och kvinnor.
Vid den här tiden var fem kohorter stationerade i Caesarea och en i Jerusalem. Flera inskriptioner visar att ett italienska regemente Kohors II Italica fanns stationerat i den romerska provinsen Syrien 69-157 e.Kr. Även om detta datum är senare än händelserna i Apg 10 (som inträffade omkring 40 e.Kr.) bekräftar fynden att italienska förband fanns i området senare.]
En dag omkring nionde timmen (vid tretiden en eftermiddag) [då han var i bön hemma i sitt hus, se vers 30] såg han tydligt i en syn, hur en Guds ängel kom in till honom och sade: "Cornelius!"
Han stirrade förskräckt på ängeln och frågade: "Vad är det, herre?"
    Ängeln sade: "Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Gud som ett [väldoftande] offer han kommer ihåg. [Generösa gåvor givna av rätt motiv och innerlig bön noteras av Gud.]
Då sade en röst för andra gången till honom: "Vad Gud har förklarat rent ska du inte kalla orent."
De svarade: "Officeren Cornelius är en rättfärdig man som fruktar (vördar, respekterar) Gud och har gott anseende hos hela det judiska folket. Han har fått en uppenbarelse av en helig ängel att han ska skicka efter dig och höra vad du har att säga."
Han sade till dem: "Ni vet att det är förbjudet för en judisk man att umgås med eller besöka en hedning. [Mose lag förbjöd uttryckligen inte detta, men det var den allmänna tolkningen och uppfattningen. Ett exempel finns i Joh 18:28 där man inte ville orena sig och gå in i Herodes palats under processen mot Jesus, se även Joh 4:9.] Men Gud har visat mig att man inte ska kalla någon människa ohelig eller oren.
och sade: 'Cornelius, Gud har hört din bön och kommit ihåg dina gåvor.
Då skickade jag genast bud efter dig, och det är storslaget att du kom. [Jag är så tacksam att du kom hit till mig som inte är jude.] Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt som Herren har befallt dig att säga."
Då öppnade Petrus sin mun och sade: "Nu börjar jag verkligen förstå att Gud inte gör skillnad på människor (inte favoriserar någon),
[Ni känner till vad som sedan hände, hur] Gud smorde Jesus från Nasaret [betonar Jesu mänskliga sida] med helig Ande och kraft (förmåga, styrka). [2 Mos 31:2–3; Matt 13:55] Han vandrade omkring och gjorde gott (hjälpte människor utan krav på någon gentjänst) och framför allt botade (befriade) han alla som var under djävulens våld, för Gud var med honom. [Ordet 'våld' på grekiska är också en benämning på den slavmarknad där slavar såldes och köptes till olika herrar. Innan Jesus köpte oss fria var vi också bildligt talat på denna slavmarknad där olika demoniska krafter kunde utöva sitt våld över oss, och vi var slavar under olika herrar.]
men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom bli uppenbarad (öppet synlig och identifierad),
inte för hela folket, men för oss, som Gud redan hade valt ut att bli vittnen, vi som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda.
Han [Jesus] befallde oss (en order som inte bara är en personlig åsikt, utan en order från högre ort) att predika (öppet berätta, förkunna) för folket och vittna om (framhålla, varna dem) att han [Jesus] är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda.
när de hörde dem tala med tungor och prisa (upphöja, förhärliga) Gud. [Händelsen kallas ibland "hedningarnas pingst" och liknar det som skedde bland judarna på pingstdagen, se Apg 2:1–4. Petrus gör den kopplingen när han senare återberättar händelsen i Jerusalem, se Apg 11:15. Det är naturligt att detta sker i Caesarea Maritima, den romerska huvudorten, på samma sätt som Anden kom på pingstdagen i Jerusalem, judarnas huvudort.] Då frågade Petrus:
Apostlarna och bröderna runt om i Judéen fick höra att även hedningarna hade tagit emot Guds ord. [Petrus stannade några dagar i Caesarea, se Apg 10:48. Under tiden spred sig ryktet om vad som hänt snabbt.]
För andra gången talade en röst från himlen: 'Vad Gud har förklarat rent ska inte du kalla orent.'
Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro på Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vem var då jag att kunna hindra Gud?"
När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: "Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt omvändelsen som ger liv."
När han kom dit och fick se Guds nåd över dem [Guds favör, Andens frukt (Gal 5:22–23) och de andliga gåvorna (1 Kor 12:8–11; 12:28–31; Ef 4:11; 1 Pet 4:10–11) i tjänst], blev han glad och uppmuntrade (förmanade) dem alla att helhjärtat hålla sig till Herren,
Petrus hölls fängslad, men församlingen bad enträget (medicinsk term för en arm som sträcks till det yttersta) till Gud för honom. [Ordet "enträget" är grekiska ordet ektenos som är en medicinsk term för en arm som sträcks till det yttersta. Det är troligt att bönen blev mer och mer intensiv för att kulminera med bön hela natten den sista högtidsdagen. Detta ord används bara om bön en gång tidigare och det är när Jesus ber i Getsemane, se Luk 22:43–44. I båda dessa fall gör bönen att änglar sätts i rörelse. Ordet används totalt tre gånger i NT. Petrus som fick erfara hur de troende sträckte sig till det yttersta i bön för honom, väljer att använda samma uttryck för hur vi ska sträcka oss till det yttersta för att älska varandra, se 1 Pet 1:22. Adjektivet ektenes används en gång i NT, se 1 Pet 4:8]
Folket började då ropa (upprepade gånger): "Det är en guds röst, inte en människas!"
[I stället för att säga emot dem, njöt han av deras beundran.] På en gång slog en Herrens ängel ner honom [med en sjukdom], eftersom han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog. [Herodes Agrippa I dog 44 e.Kr., 54 år gammal. Enligt Josefus ropade folket att han var en gud och odödlig. Han varken dementerade eller bekräftade uttalandet. Han drabbades av plötsliga magsmärtor och fick föras till sitt palats där han dog efter fem dagar. Det var en otäck sjukdom som verkade ha gjort att hans kropp ruttnade.]
Guds ord hade framgång och spred sig alltmer.
När de kom fram till Salamis [öns handelscentrum längs med den sydöstra kusten] började de predika Guds ord i de judiska synagogorna. De hade också med sig Johannes [Markus] som hjälpreda (medhjälpare). [Båtfärden mellan Seleukia och Salamis tog två dagar. Barnabas var född på Cypern, vilket kan ha bidragit till att ön blev resans första mål, se Apg 4:36. Fram till Apg 13:13 nämns hans namn före Saulus, och han verkar vara den som initialt är den ledande. Det var antagligen också Barnabas idé att ta med hans kusin, Johannes Markus, se Kol 4:10. Han hade följt med Barnabas och Saulus från Jerusalem, se Apg 12:12, 25. Denne Markus blir senare också Markusevangeliets författare.]
Han fanns nära [var associerad med] Cyperns prokonsul Sergius Paulus som var en förståndig (intelligent) man. [Sergius Paulus hade den högsta romerska befattningen på ön. Lukas använder de exakta romerska termerna som varierade från plats till plats och årtionde från årtionde. Cypern hade blivit en prokonsulär provins med en prokonsul under den fjärde romerske kejsaren Claudius regeringstid, år 41-54 e.Kr. Tidigare hade ön varit styrd av en propraetor.] Sergius Paulus kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord.
Då stod Paulus upp [ett sorl verkar uppstå bland de närvarande i synagogan], han gav tecken med handen [för att tysta dem] och sade:
"Israelitiska män [judar] och ni [icke-judar] som fruktar (vördar, tillber) Gud, lyssna på mig.
[Löftet till Israel:]
Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde [från alla andra folk] våra fäder. Han gjorde sitt folk stort (upphöjde dem) när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han ut dem därifrån. [Uttrycket 'upplyft arm' beskriver hur Guds kraft och makt blir helt synlig och uppenbar för alla. Uttåget ur Egypten var ett tydligt tecken på Guds ingripande.]
De frågade efter en kung och Gud gav dem Saul, Kish son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.
Av hans efterkommande (säd) har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel.
[Löftet är uppfyllt i Jesus:]
Män och bröder, söner av Abrahams släkt [judar] och ni andra [icke-judar] som fruktar (vördar) Gud! Till oss har ordet (budskapet) om denna frälsning blivit sänt.
Men Gud uppväckte honom från de döda,
Det har Gud låtit gå helt och fullt i fullbordan för oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, precis som det står i den andra psalmen:
'Du [Jesus] är min son,
    i dag har jag fött dig.'
[Ps 2:7]
För när David hade tjänat Guds vilja i sin generation (tid), avsomnade han och blev begravd bland sina fäder och hans kropp förmultnade (såg förgängelsen),
men den som Gud har uppväckt, såg inte förgängelsen (hans kropp förmultnade inte i graven).
När man bröt upp från synagogan följde många judar och gudfruktiga proselyter [de som konverterat till judendomen] med Paulus och Barnabas. De talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd (kraft).
Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Det var nödvändigt att Guds ord [om frälsning genom Jesus] först skulle talas till er. Men eftersom ni avvisar det och inte anser er själva värdiga det eviga livet så vänder vi oss till hednafolken.
När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!"

"Ni män, vad håller ni på med? [Invånarna i staden Lystra ville offra till Barnabas och Paulus när de genom Guds kraft hade botat en lam man, se vers 8–13.] Vi är människor av samma natur som ni [vi är inga gudar]. Vi förkunnar evangelium för er, för att ni ska vända er bort från dessa meningslösa ting [avgudar] till den levande Guden, han som har skapat himmel och jord och hav och allt vad de rymmer.
och styrkte lärjungarnas själar och uppmuntrade (uppmanade) dem att stå fasta i tron. De sade: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike."
Därifrån seglade de tillbaka mot Antiokia, där de hade blivit överlämnade åt Guds nåd (kraft) för det uppdrag som de nu hade fullgjort.
När de [Paulus och Barnabas] hade kommit fram, samlade de församlingen och berättade om allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna.
När de kom till Jerusalem blev de mottagna av församlingen och apostlarna och de äldste (församlingsledarna), och de berättade om allt som Gud hade gjort genom dem. [Fokus är inte på vad de gjorde, utan vad Gud gjorde genom dem!]
Efter en lång livlig diskussion (debatt med låsta positioner) [många hade talat, mycket hade sagts och en lång tid hade gått], reste sig Petrus och sade till dem: "Bröder, ni vet att Gud tidigare hade bestämt att hedningarna skulle få höra evangeliets ord genom min mun och komma till tro. [De första icke-judar som Petrus fick dela evangeliet med var Cornelius och hans familj i Caesarea, se Apg 10. Församlingen i Jerusalem måste ha kommit ihåg denna händelse som skett drygt tio år tidigare, eftersom Petrus på en gång då kom till dem och berättade om vad som hänt, se Apg 11:1–18. Ordet 'tidigare bestämt' kan både syfta på urminnes tider eller en kortare tid.]
Gud, som känner hjärtat [varje människas hjärta och inre], har vittnat för dem genom att ge den helige Ande till dem på samma sätt som han gjorde till oss.
Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?
Hela den samlade gruppen satt tysta. [Till skillnad från den livliga debatten som inledde mötet, se vers 7. Barnabas och Paulus hade redan delat sina erfarenheter från sin missionsresa med ledarna i Jerusalem, se vers 4. Nu reser de sig upp och delar detta för alla samlade.] Man lyssnade noga på Barnabas och Paulus när de berättade om hur stora tecken och under Gud hade gjort genom dem bland hedningarna.
Simeon [Petrus] har [just] berättat om hur Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. [Simeon är Simon Petrus hebreiska namn.]
Därför [utifrån vad Skriften säger] anser jag att vi inte ska göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud,
När han sett denna syn försökte vi genast ta oss vidare till Makedonien [i nuvarande norra Grekland], eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem. [Här skiftar berättelsen från "de" till "vi" för första gången i Apostlagärningarna. Det är troligt att författaren Lukas sluter upp här i Troas. Tillsammans med Paulus, Silas och Timoteus förstår de att det är Guds vilja att de ska fortsätta västerut över Egeiska havet. De hade blivit hindrade på ett övernaturligt sätt och ledda hit, så denna syn var ett tydligt tecken att de skulle vidare västerut!]
En av dem som lyssnade på oss var en kvinna som hette Lydia. Hon var [ursprungligen] från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. [Hon var i en lukrativ bransch. Staden Thyatira, på andra sidan Egeiska havet, var känd för sin textilindustri, se Upp 2:18–29.] Hon var [redan] en troende, och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig (lyssnade koncentrerat på, höll fast vid) det Paulus sade.
Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!" [Även om dessa ord stämde så var de generella. Uttrycket "den högste guden" var i den här delen av världen Zeus. Även "en väg till frälsning" var inte tillräckligt tydligt. Den grekisk-romerska världen var full av "frälsare". Kejsaren kallade sig själv t.ex. för folkets frälsare.]
Vid midnatt var Paulus och Silas i bön, samtidigt sjöng de lovsånger till Gud. De andra fångarna lyssnade (uppmärksamt, med glädje) på dem.
Sedan förde han dem upp till sitt hus. [Hans bostad var antagligen på övervåningen ovanför fängelset.] Han dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud. [Fångvaktaren hade fått möta Jesu kärlek. Dagen innan hade han varit med och torterat Paulus och Silas, nu hade han bjudit hem dem och tvättat deras sår. Den förvandling som skett hos denne råbarkade fångvaktare lämnade inte hans fru, barn och tjänare oberörda. De kom också till tro.]
När judarna i Thessalonike fick veta att Paulus förkunnade Guds ord också i Berea, kom de dit och spred oro och hetsade upp folket [på samma sätt som de gjort i Thessalonike].
När jag har gått runt [har passerat igenom er stad] och noga observerat era helgedomar (tempel, altare, statyer) fann jag också ett altare med inskriften:
'Åt en okänd Gud.' Det som ni ovetande redan dyrkar, det förkunnar jag för er.
Den Gud som skapat världen och allt i den, som är Herre över himmel och jord, han bor inte i tempel gjorda av mänskliga händer.
Hans syfte med detta var att de skulle söka Gud, och treva (famla, känna) sig fram till honom och finna honom – han är faktiskt inte långt borta från någon enda av oss. [Bilden som målas upp är en person som famlar i mörkret för att hitta vägen, och Gud är där för att ta emot och välkomna var och en som söker honom.]
Därför, eftersom vi är av Guds släkt ska vi inte tänka oss att det gudomliga är som guld eller silver eller sten, något som är utformat utifrån mänsklig konstfärdighet och fantasi. [Troligen syftar Paulus på Parthenon – templet till Atena på Akropolis alldeles intill där han stod.]
Gud har hittills haft överseende med människans tidigare okunnighet om detta (medvetet låtit den passera), men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig (förändra sitt tänkesätt),
Han gick därifrån och tog in hos Titius Justus, en man som vördade Gud och som hade ett hus alldeles intill synagogan.
Han stannade hos dem i ett år och sex månader och undervisade i Guds ord.
Man sade: "Denne man förleder människorna att tillbe Gud på ett sätt som är emot lagen." [Både Mose lag och romersk lag.]
och tog farväl med orden: "Jag kommer tillbaka till er en annan gång, om Gud vill." Sedan gick han ombord och lämnade Efesos. [Det är troligt att skeppet som Paulus åker med gjorde ett kortare stopp i Efesos för att lasta av och på varor. På nästa resa kommer Paulus tillbaka hit och stannar tre år, se Apg 19. Priscilla och Aquila blir kvar i Efesos under många år. De flyttar så småningom tillbaka till Rom, någon gång efter 54 e.Kr. när Claudius har efterträtts av Nero, se Rom 16:3.]
Han började frimodigt tala i synagogan. När Priscilla och Aquila hörde honom, tog de honom till sig (tog honom avsides för att ostört kunna tala med honom) och undervisade (förklarade för) honom ännu mer exakt (grundligare, korrekt) om "Guds väg". [Apollos kände bara till Johannes omvändelsedop. Uttrycket "Guds väg" syftar troligtvis här på grunderna i evangeliet: hur Jesus dog för våra synder och uppstod igen, dopet i den helige Ande, osv. Den vältalige Apollos blev undervisad av en tältmakare och hans fru. Under dessa samtal berättade de förmodligen också om allt fantastiskt som hände i församlingen i Korint där man fungerade i Andens gåvor. Priscilla och Aquila hade nyligen kommit därifrån, se vers 2. Kanske inspirerades Apollos av deras berättelser och ville också besöka församlingen där.]
[Paulus hade som hastigast besökt synagogan i Efesos på hemvägen under sin andra resa, se Apg 18:19. Nu är han tillbaka och stannar tre år, se Apg 20:31. De första tre månaderna besöker han regelbundet synagogan varje lördag. Sedan hyr han Tyrannos hörsal. Där driver han under två års tid en bibelskola med daglig undervisning. Många missionärer sänds ut och församlingar startas i omkringliggande städer.] Paulus gick sedan till synagogan och förkunnade frimodigt där under tre månaders tid. Han samtalade (förde en dialog, diskuterade) med dem och försökte övertyga dem om det som hör till Guds rike.
Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer.
Men ni både ser och hör hur den där Paulus har fått med sig en mängd människor, inte bara i Efesos utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att gudar gjorda av människohand inte skulle vara några gudar.
Ni har dragit hit de här männen som varken har plundrat vårt tempel eller hädat vår gudinna.
Jag har ständigt vittnat både för judar och greker om omvändelsen till Gud och tron på vår Herre Jesus.
Men jag anser inte mitt liv vara värt något för mig själv, bara jag får fullborda mitt lopp och den uppgift jag fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium (det glada budskapet om Guds oförtjänta favör och kraft som finns tillgänglig).
för jag har inte tvekat att förkunna för er hela Guds vilja och plan.
Var ständigt på vakt över er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare (gr. episkopous – 'de som vakar över'), till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget (sin Sons) blod.
Nu överlämnar (anförtror) jag [Paulus] er åt Gud, och hans nåderika ord (budskapet om hans kraft och oförtjänta favör) [dvs. Bibeln, Guds skrivna ord], som har kraft att bygga upp er och ge er ett arv bland alla som är helgade (avskilda, renade).
Paulus hälsade på dem och berättade i detalj om allt som Gud hade gjort bland hedningarna genom hans arbete.
När de hörde det, prisade de Gud. Sedan sade de till honom:
"Du ser, broder [Paulus], att det finns tiotusentals (många myriader, ett oräkneligt antal) judar som har kommit till tro [här i Jerusalem eller hela Judéen], och alla håller de strängt på lagen. [Detta möte sker troligen våren 56 eller 57 e.Kr., en tid som kännetecknades av judisk nationalism med många revolter och ett starkt motstånd mot hedningar. Ordagrant "många myriader". En myriad betecknar det högsta talvärdet i grekiskan som är 10 000, men används också för att beskriva ett mycket stort antal i generella termer, se 1 Kor 4:15; 14:19. Församlingen har växt, se Apg 2:41; 4:4; 5:14; 6:7. Jerusalems totala befolkning vid den här tiden uppskattas till några hundra tusen invånare. Tre gånger per år växte befolkningen drastiskt till det dubbla eller tredubbla, då pilgrimer besökte staden under några veckors tid under högtiderna, se Apg 2:9–11; 20:16.]

"Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien [omkring 5-10 e.Kr.], men uppvuxen i den här staden. Jag blev grundligt (in i minsta detalj) undervisad i våra fäders lag vid Gamaliels fötter, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. [Som femåring blev Paulus, som alla andra judiska pojkar och flickor i Tarsus, undervisad i de fem Moseböckerna i stadens synagoga. Vid tio års ålder började han studera Mishna, de judiska tolkningarna av lagen. Han måste varit mycket framstående, eftersom han erbjuds att studera vidare, vilket hörde till ovanligheterna. Vid tretton års ålder skickades han därför av sina föräldrar till Jerusalem för sin formella utbildning under rabbinen Gamaliel, fram till arton års ålder. Paulus bor hos någon släkting i Jerusalem, troligen sin äldre gifta syster, se Apg 23:16. Eventuellt flyttar hela familjen till Jerusalem. Gamaliel omnämns också i Apg 5:34. Han var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel och var verksam 22-55 e.Kr. Med största sannolikhet fanns Paulus i Jerusalem när Jesus korsfästes. Enligt traditionen halshuggs Paulus i Rom av Nero 67 e.Kr.]
Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun.
[Stora rådet sammanträdde i ett rum på den inre tempelgården. Enligt Talmud låg det på den norra sidan av tempelbyggnaden och kallades "stenhallen" eller ordagrant "kammaren av huggen sten". Deltagarna satt i en halvcirkel och den åtalade stod i mitten framför dem.] Paulus fäste ögonen på Stora rådet [på de 71 samlade medlemmarna] och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud (som en Guds medborgare) med rent samvete (gott uppsåt) intill denna dag." [Paulus har varit trogen sin övertygelse, se Fil 3:6; Heb 10:22; 1 Tim 1:12–15.]
[Paulus använder samma ord "slå" när han svarar. Han förbannar inte Ananias, men han uttalar en dom över honom.] Då sade Paulus till honom: "Gud ska slå dig, din vitkalkade vägg [hycklare]! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen när du befaller att de ska slå mig." [Jesus använde liknande uttryck om vitkalkade gravar för att beskriva fariséernas hyckleri och religiösa skådespel, se Matt 23:27. Se även Hes 13:10-16.]
De som stod bredvid [som blivit uppmanade att slå honom] frågade: "Förolämpar du Guds överstepräst?"
[Försvar till punkt 2 – ledare för en sekt:]
Men detta bekänner jag för dig: att jag enligt Vägen, som de kallar en sekt, tjänar mina fäders Gud på så sätt att jag tror på allt som står skrivet i lagen och hos profeterna.
Jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga ska uppstå en gång. [Dan 12:2; Joh 5:28–29; Upp 20:12–15]
Därför strävar också jag själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor. [Paulus förnekar inte att han är en ledare, men betonar att han tjänar judarnas Gud.]
Nu står jag här inför rätta för mitt hopp. [Det är enda anledningen!] Det är ett hopp till det löfte som Gud gav våra fäder (förfäder),
Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?
för att öppna deras ögon, för att vända dem från mörker till ljus och från Satans makt till Gud, så att de får syndernas förlåtelse och en plats bland dem som helgats genom tron på mig.
Jag har predikat, först i Damaskus och sedan i Jerusalem och hela Judéen och även ute bland hedningarna, att de ska omvända sig (förändra sitt tänkesätt) och vända sig till Gud och göra gärningar [leva ett värdigt liv] som hör till omvändelsen. [Resultatet av en genuin omvändelse är ett liv som karaktäriseras av goda gärningar. De kan dock aldrig vara grunden för frälsningen, samtidigt som de är ett ofrånkomligt resultat från ett nytt liv i Jesus.]
Men med Guds hjälp står jag än i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger inget annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske:
Paulus svarade: "Jag ber till Gud, att oavsett om det tar kort eller lång tid, önskar jag att inte bara du utan alla som hör mig i dag blir som jag, bortsett från de här bojorna."
En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt,
och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.
Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig.
När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta.
Folket väntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla ner död. När de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.
Så fort syskonen [de kristna i Rom] hade fått höra att vi var på väg, kom de ut ända till Forum Appii [sju mil från Rom] och Tres Tabernae [fem mil från Rom] för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. [Även om Paulus inte besökt Rom tidigare var han välbekant bland de troende där. Ungefär tre år tidigare, omkring 57 e.Kr., hade han skrivit Romarbrevet till dem från Korint under sin tredje missionsresa. Bland dem som mötte honom nu fanns förmodligen flera av dem som han hälsade till i Rom 16:3–15, bland annat Priscilla och Aquila, se även Apg 18:2–3, 18–19.]
De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. Från morgon till kväll förklarade han för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna.
Därför ska ni veta att denna Guds frälsning har blivit utsänd till hedningarna, och de kommer att lyssna."
Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus) utan att bli hindrad. [Under denna tid skriver Paulus flera av Nya testamentets brev: Kolosserbrevet, Filemon, Efesierbrevet och Filipperbrevet.
    Fick Paulus sitt fall prövat hos kejsaren Nero? Det faktum att Lukas kunde fastslå att Paulus husarrest upphörde efter två år tyder på att något hände efter två år, vilket var omkring 62 e.Kr. I en syn hade också en ängel klart och tydligt sagt att han skulle stå inför kejsaren, se Apg 27:23. Antingen blev han dömd och avrättad eller så blev han frikänd vilket är troligast. Detta vore helt i linje med hur hans fall tidigare behandlats när han anklagats inför det romerska rättsväsendet, se Apg 25:25. Det stämmer även med de uppgifter som finns i den tidiga kristna traditionen där Paulus blir frigiven, reser till Spanien, Kreta och Makedonien för att sedan avrättas i Rom under kejsar Neros förföljelser av de kristna 66-67 e.Kr. Under denna sista period skriver han de båda breven till Timoteus och Titusbrevet.
    Lukas skriver inte en biografi över Paulus liv; hans syfte med Apostlagärningarna är att visa på Guds oövervinnerliga ord som inte kan hindras och lärjungarnas frimodighet.]

Romarbrevet (153)

[Från:] Paulus [som betyder "den lille"],
    tjänare (slav, livegen) till Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    
    kallad till apostel (budbärare)
    och avskild för [att predika] Guds evangelium (de goda nyheterna),
som [också] har bevisats vara Guds Son i kraft [med gudomlig natur],
    
    av helighetens Ande genom uppståndelsen från de döda –
Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vår Herre.
Till alla er i Rom
    som är älskade (osjälviskt utgivande) av Gud,
    kallade att vara heliga [önskar jag]:
Nåd (favör) [kraft] och frid
    från Gud vår Far och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor, se Tit 2:11. Det är upp till var och en att bekänna sig till honom, se 1 Joh 2:23; Luk 12:9.]
Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) för er alla, eftersom man i hela världen ständigt talar om er tro.
Gud, som jag tjänar i min ande när jag förkunnar evangeliet om hans Son, är vittne till hur jag ständigt nämner er,
alltid – i mina böner – vädjande om att nu kanske äntligen, genom Guds vilja, få göra en lyckosam (lyckad, framgångsrik) resa till er.
För jag skäms inte för evangeliet (budskapet med de goda nyheterna). Det är [en] Guds kraft (gr. dunamis) till frälsning (räddning, befrielse, helande) för var och en som tror (förtröstar), både för jude (ordagrant: judisk)[som kommer] först (främst) – och för grek (hedning). [Evangeliet är en befriande kraft som upprättar, helgar, förvandlar och förnyar alla som tror.]
För Guds rättfärdighet uppenbaras [blir nämligen synlig] i det [i evangeliet] – från tro till tro – precis som det står skrivet [Hab 2:4]:
"Men den rättfärdige ska (kommer att) leva av tro." [Gr. pistis betyder tro, trohet, trofasthet, förtröstan, tillit och övertygelse. Tron har sitt ursprung i Guds egen fasta visshet och är en gåva som han fritt delar med sig av (Ef 2:8; 1 Joh 5:4). Uttrycket "från/av tro till tro" kan beskriva tro som växer och uppenbaras alltmer, från det första steget i trosvandringen (när man tar emot Jesus, se Joh 1:12) vidare genom helgelsen (som en Jesu lärjunge måste genomgå, se 1 Thess 4:7; 2 Thess 2:13; 1 Pet 1:15–17) fram till slutmålet (där allt kommer att bli helt uppenbart och synligt vid Herrens ankomst, se Mark 13:26; 2 Thess 1:7– 10; 1 Pet 1:13, Upp 1:7). Det beskriver också en tro på Gud som växer och fördjupas. Uttrycket förstärker att det är bara med hjälp av tro, ja, bara utifrån tro, som vi kan ta emot evangeliet och bli rättfärdiga.]
För Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker (undanhåller, hindrar) sanningen. [Paulus använder samma ord för "uppenbara" (gr. apokalypto) i denna och föregående vers:
    "Guds rättfärdighet uppenbaras i evangeliet ..." vers 17.
    "Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet ..." vers 18.
    Det förstärker hur Guds rättfärdighet och Guds vrede mot orättfärdighet hör ihop. Om inte Gud reagerade på orättfärdighet skulle hans rättfärdighet kunna ifrågasättas. Mänsklig vrede är ofta självcentrerad och hatisk, men Guds vrede har inte dessa syndiga egenskaper utan är i sin natur god och riktad mot synden.
    Det finns två aspekter på Guds vrede över orättfärdigheten. Dels en kommande vredesdom över synd och orättfärdighet, se Rom 2:5. Dels en pågående aktiv vrede över synden där Gud tillåter syndens konsekvenser bära frukt hos den som lämnar Guds vägar, se Rom 1:24.]
[Resonemanget i vers 18 fortsätter. Sanningen är alltid sanning även om den medvetet undertrycks och hindras:] Det man kan veta om Gud är helt synligt (självklart, uppenbart) bland dem [i deras hjärtan, se Rom 2:15], eftersom Gud har visat (uppenbarat) det för dem [som inte vill veta av sanningen].
Trots att de kände till Gud prisade de inte honom som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.
och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur [som man tillbad som sina avgudar]. [Avgudadyrkan öppnar dörren till all annan synd. När människan blir sin egen gud kan hon göra vad hon själv vill utan att behöva stå till svars för sina handlingar.]
Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra.
De ersatte sanningen om Gud [att han skapat världen och människan] mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen (så är det, det är sant). [Avgudadyrkan och tempelprostitution var nära förknippade med varandra. Avgudarna agerade omoraliskt i de populära myterna och avgudadyrkan hade ofta sexuella undertoner. För att tillbe och behaga fertilitetsgudar och gudinnor krävdes sexuell aktivitet.]
Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande (skamliga) lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga [sexuella] umgänget mot det som är onaturligt.
Eftersom de inte satte värde på kunskapen om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag så att de gjorde sådant som inte får göras. [Detta uttryck syftar inte bara på de sexuella synderna i vers 24–28, utan också på de tjugoen onda egenskaperna i vers 29–32. Paulus delar in dem i tre grupper med samma grammatiska form. Den första gruppen består av fyra abstrakta substantiv i dativ singular som i generella ordalag beskriver vad som händer när man överger Gud och utlämnas åt sin egen syndfulla natur. Sedan följer mer specifika synder.]
De känner mycket väl till Guds rättvisa dom, att de som handlar så förtjänar döden. Ändå gör de sådant, och de applåderar dessutom (samtycker, ger sitt stöd till) andra som handlar likadant. [Efter en liknande lista av synder påminner Paulus de troende i Korint att så hade somliga av dem levt, men de hade låtit sig tvätta sig rena och helgats, se 1 Kor 6:11.]
Nu vet vi att Guds dom över dem som lever så är rättvis (är grundad i sanning).
Hur tänker du (vad inbillar du dig), människa? Ska just du undkomma Guds dom, när du dömer dem som handlar så, och själv gör likadant?
Eller föraktar (tar du lätt på; underskattar) du hans rikedom på (värdet på hans oändliga)
    godhet (generositet)
    och fördragsamhet (tolerans, återhållsamhet)
    och tålamod?
Förstår du inte att Guds godhet är tänkt att föra dig till omvändelse (ett förvandlat tänkesätt)? [Gud vill inte att någon ska gå förlorad, utan vill att alla ska få tid att omvända sig, se 2 Pet 3:9.]
På grund av ditt hårda och envisa hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, då Guds rättfärdiga dom ska uppenbaras.
för Gud är inte partisk (gör inte skillnad på människor). [Vers 6–11 är symmetriskt strukturerade som en kiasm. Detta ­innebär att temat i första stycket hör ihop med temat i det sista, temat i andra stycket med näst sista stycket, osv.]
Det är inte lagens hörare [de som hör Moseböckerna läsas och undervisas i budorden] som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare som ska förklaras rättfärdiga [Jak 1:22].
den dagen då Gud dömer det som är dolt hos människorna, genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), enligt det evangelium jag förkunnar.
[Paulus riktar sig nu direkt till messiastroende judar. Han tar upp åtta fördelar som de har jämfört med hedningar:]
Om du kallar dig jude, [vilket du gör,]
    har du din trygghet i (förlitar du dig på) lagen (Torah – gr. nomos),
    är din stolthet i Gud,
Du som berömmer dig av lagen,
    vanärar du inte Gud genom att bryta mot lagen?
Det står ju skrivet:
För er skull hånas Guds namn bland hedningarna. [Jes 52:5]
Jude är man i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. Då får man sitt beröm inte av människor utan av Gud. [Paulus undervisning om omskärelsen av judiska män kan också appliceras på det kristna dopet. Båda dessa är yttre tecken, som är viktiga och har sin plats, men som i sig själva inte har någon frälsande kraft.]
Stor nytta på alla sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts dem. [Genom årtusenden har judar bevarat och förvaltat Skriften. Alla Bibelns fyrtio författare var judar, den ende som är omdiskuterad är Lukas som möjligtvis inte var jude.]
Vad betyder det om några inte trodde (inte var trofasta)?
Kan deras otro (oförmåga att uppfylla sin del av förbundets löften) upphäva Guds trofasthet? [Det grekiska ordet apistis kan både betyda otro, där man vägrar att tro, eller att man inte är trogen sina löften. Kan man lita på Guds trofasthet om nu judarna, som är hans egendomsfolk, inte ser att Jesus uppfyller Gamla testamentets profetior? Är Gud inte trofast, bara för att hans folk inte varit trofasta och uppfyllt sin del i förbundet? Dessa båda nyanser är nära relaterade, och Paulus kan syfta på båda när han ställer den retoriska frågan om judarnas misslyckande skulle upphäva Guds trofasthet.]
Absolut inte! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare, som det står skrivet [Ps 51:6]:
För att du ska få rätt i dina ord
    och vinna när man går till rätta med dig (när du dömer).
Men om vår [min och det judiska folkets] orättfärdighet demonstrerar (visar, bevisar) [står där uppradad som en tydlig kontrast till] Guds rättfärdighet, vad ska vi [då] säga? Inte kan väl Gud vara orättfärdig (orättvis) när han frambringar vrede [dömer synden, se Rom 1:18]? Jag talar [resonerar nu alltså] på ett mänskligt sätt. [Paulus frågar sig retoriskt om det judiska folkets felsteg nu hjälpte att visa på Guds rättfärdighet, skulle det då inte vara orättfärdigt av Gud att döma synden?]
Absolut inte! Hur skulle Gud då kunna döma världen?
Men om Guds sanning genom min falskhet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare?
Ingen finns som förstår,
    ingen som söker Gud.
[Ögon:]
De har ingen gudsfruktan
    för ögonen. [De väljer att inte vörda, tillbe, lyda och tjäna honom.] [Ps 36:1]
Men vi vet att allt som lagen säger är riktat till dem som står under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud.
[Efter att ha visat att hela mänskligheten är hopplöst förlorad utan Gud följer nästa stora stycke i Romarbrevet. Det handlar om Guds rättfärdighet som finns tillgänglig genom tron.] Men nu har, oberoende av lagen, Guds rättfärdighet uppenbarats (blivit synlig), den som lagen och profeterna vittnar om,
nämligen en rättfärdighet från Gud [som kommer] genom Jesu den Smordes (Messias, Kristi) trofasthet (genom tro/förtröstan på Jesus den Smorde), för alla dem som tror [Heb 12:2]. Det är ingen skillnad [mellan jude och hedning].
Alla har ju syndat (missat målet) och saknar (går miste om) härligheten från Gud (Guds härlighet) [1 Kung 8:46; Pred 7:20; Jes 64:6]
Honom [sin egen Son] har Gud [helt öppet] ställt fram som en nådastol (benådningsplats; till försoning) genom tron på (genom pålitligheten i) hans blod, för (gr. eis) att visa på (bevisa) sin rättfärdighet på grund av (genom – gr. dia) [tack vare] tålamodet (överseendet, fördragsamheten) med de tidigare begångna synderna [och deras konsekvenser]
vid [tiden för] Guds fördragsamhet (tolerans, återhållsamhet), för (gr. pros) att visa på (bevisa) sin rättfärdighet i den tid (gr. kairo) som nu är [inne]: att han [själv alltid] är rättfärdig [och rättvis] och [alltid] gör den rättfärdig [friar den] som är av Jesu tro (trofasthet; och rättfärdiggör utifrån "Jesus-tron") [den tro som har sitt ursprung hos Jesus och som föder en förtröstan på honom]. [Jesus representerar här platsen för försoningsoffret, men utgör också själva försoningsoffret. Han visade även sin trofasthet genom att han utgöt sitt blod för mänsklighetens synder. I sin vishet och plan lät Gud också dem som med sina hjärtan var hängivna honom och vars synder begåtts innan Jesu försoningsoffer få räknas som rättfärdiga. En förebild på detta är när översteprästen på försoningsdagen (Jom kippur) gick in till det allra heligaste i tabernaklet där han – utom synhåll för Israels folk – stänkte blod från försoningsoffret på nådastolen dvs. på locket som täckte förbundsarken, se Heb 9:5; 2 Mos 25:17–22.
    Paulus upprepar med eftertryck strofen "att visa på sin rättfärdighet" (från vers 25) i vers 26. Först skriver han om Guds bevis/tecken i obestämd form och använder prepositionen eis (som beskriver en rörelse som lett in i eller fram till en viss punkt), medan han nästa gång inleder med prepositionen pros (som beskriver något som sträcker sig mot ett mål för att få kontakt och som indikerar ömsesidighet och växelverkan).]
Är Gud bara judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas Gud?
    Jo, också hedningarnas,
lika sant som att Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tron.
Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av. Dock inte inför Gud.
För vad säger Skriften?
Abraham trodde Gud [på Guds löften],
    och det räknades honom till rättfärdighet. [1 Mos 15:6]
Därför uttalar också David sin välsignelse (saligprisning) över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar:
som det står skrivet: "Jag har gjort dig till far till många folk." [1 Mos 17:5] Inför den Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till trodde Abraham och blev vår far.
Ingen otro fick honom att tvivla på Guds löfte (han vacklade inte), i stället blev han styrkt i tro när han prisade (ärade) Gud. [Tron växer genom att se på Gud och prisa honom, medan den försvagas genom att bara betrakta naturliga omständigheter.]
När vi nu har förklarats rättfärdiga (blivit rättfärdiggjorda) av tro [fått rätt ställning med Gud utifrån att vi förtröstar på honom], har vi [så är det ett faktum att vi alltid har] frid (fullständig harmoni) med Gud genom vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Genom honom har vi också i tron fått tillträde (tillgång) till den nåd vi [nu] står (har stått stadigt) i – och vi gläder oss (jublar; är stolta) över Guds härlighets hopp [håller huvudet högt i förväntan på att få uppleva Guds härlighet].
Ett sådant hopp gör oss inte besvikna (skämmer aldrig ut oss), för Guds kärlek [som är rättfärdig, osjälvisk och utgivande] är (har blivit) utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som gavs åt oss.
Men Gud demonstrerar (visar, bevisar, anförtror) [står gång på gång där med] sin egen kärlek [den rättfärdiga, osjälviska och utgivande kärleken] för oss genom att den Smorde (Messias, Kristus) dog för oss medan vi ännu var syndare.
För om vi – medan vi var [Guds] fiender – blev försonade med Gud genom hans Sons död, ska vi – sedan vi blivit försonade – så mycket mer bli frälsta [räddade från straffdomen och få evigt liv] genom hans liv [hans uppståndelse].
Inte bara det, vi gläder oss i (berömmer, talar positivt om) Gud tack vare vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus), genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.
[Nu följer sex jämförelser mellan resultatet av Adams överträdelse och resultatet av den upprättelse som Jesus ger.] Överträdelsen (syndafallet) kan inte jämföras med den fria gåvan (gr. charisma).
    [Adams fall är oproportionerligt litet i jämförelse med Guds stora nåd.]
För om de många [alla] dog genom en endas överträdelse (synd; snedsteg, fall),
    hur mycket mer har Guds nåd och den fria gåvan,
    
    genom en man, Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    på ett överflödande sätt kommit till många.
För den död han dog var en död från synden en gång för alla, och det liv han lever, det lever han för Gud.
På samma sätt [som Jesus gjorde] ska ni ständigt betrakta er själva som döda från synden (helt separerade från den syndfulla naturen), och i stället leva för Gud i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre. [På grund av Jesu död och liv är vi rättfärdiggjorda. Utifrån denna ställning uppmanar nu Paulus till att leva ett helgat liv.]
Ställ inte era kroppar i syndens tjänst som ett vapen för orättfärdigheten, utan ställ er i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era kroppar i Guds tjänst som vapen för rättfärdigheten.
Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden, men nu har ni av hjärtat börjat lyda den lära som ni blivit överlämnade åt.
Men nu när ni är befriade från synden och slavar hos Gud, får ni helgelse (processen av allt större helighet) som frukt och till slut evigt liv.
Syndens lön [plural]
    är död [evig död i kontrast till evigt liv],
men Guds gåva
    är evigt liv i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre. [Det grekiska ordet för lön, opsonion, kommer från optos – dvs. grillad eller halstrad mat. En soldats dagslön bestod ofta till stor del av matransoner. Eftersom lön står i plural är det inte bara den slutgiltiga döden som åsyftas, utan även den förstämning och skugga som synden kastar över var dag i denna tidsålder. Soldatens lön var generellt låg, så en friare tolkning skulle kunna uttrycka att syndens usla lön enbart för med sig död. Andra ställen där lön nämns är bl.a. Luk 3:14; 1 Kor 9:7; 2 Kor 11:8.]
[Låt oss tillämpa samma princip på den troende och förhållandet till lagen.] Så har också ni, mina syskon (bröder och systrar i tron), genom den Smordes (Kristi) kropp dött bort (brutalt blivit avrättade) från lagen så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud.
Jag gläder mig över Guds lag i min inre människa [min ande],
Tack till Gud [som befriar mig], genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) vår Herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag [annars] Guds lag med mitt sinne (förstånd), och med min köttsliga natur syndens lag.

Det som var omöjligt för lagen [Torah],
    eftersom den var svag genom köttet [den fallna mänskliga naturen]
    
    – Det gjorde Gud, då han sände sin egen Son [till världen som syndoffer],
    till det yttre lik en syndig människa (ordagrant: i syndigt kötts likhet/gestalt) och när det gäller synd:
fördömde synden i köttet [dömde och verkställde domen mot synden i Jesu kropp].
Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud.
    Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller.
    [Människans allra innersta uppfattning och tanke resulterar i uppror mot Gud.]
De som lever i köttet kan inte behaga Gud.
Ni däremot lever inte i köttet utan i Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har den Smordes (Kristi) Ande tillhör inte honom.
För alla som leds (drivs) av Guds Ande är Guds söner (barn).
Anden själv vittnar med (tillsammans med) vår ande att vi är Guds barn,
och om vi är [hans] barn, så är vi också [hans] arvingar, nämligen Guds arvingar och [därmed] medarvingar till den Smorde (Messias, Kristus), förutsatt att vi lider [tillsammans] med honom, så att vi också får bli förhärligade tillsammans [med honom].
För med ivrig längtan [utsträckt förväntan – som när man sträcker på huvudet för att få se det man kan ana] väntar skapelsen [oförtrutet och välkomnande]Guds söners (barns) uppenbarelse. [De troende är redan nu Guds barn, men den härlighet som finns i detta barnaskap har ännu inte avslöjats. Det kommer först att ske då Jesus kommer tillbaka, se 1 Joh 3:2.]
att även skapelsen ska befrias från förfallets (fördärvets, förgängelsens) slaveri och nå fram till Guds barns härliga frihet (den frihet som tillhör Guds barns härlighet).
Och han, som [ständigt] rannsakar (ser igenom; undersöker, utforskar) hjärtan, han vet (förstår, ser, känner till; är medveten om) vad Andens tanke är (vad Anden menar), för han vädjar (går i förbön; vädjar, medlar) [ber och manar ständigt gott] för de heliga så som Gud vill [ordagrant: "enligt Gud" – i harmoni med Guds vilja]. [Hjälper, gr. synantilambanomai används bara här och i Luk 10:40 (där Marta vädjar om sin syster Marias hjälp). Det sammansatta ordet beskriver bokstavligen någon som tillsammans (gr. sun) – på andra sidan (gr. anti) – tar tag (gr. lambano). Verbformen är medium vilket också förstärker att Anden inte tar över, utan erbjuder oss en hjälpande hand mitt i vår svaghet. Det grekiska ordet för svaghet omfattar även vår förgängliga kropp och följdverkningarna av sjukdom, se vers 20. Frasen "träder in som vår förebedjare" är i grundtexten det grekiska ordet hupererentugchano. Det används bara här i NT och betyder att Anden "över" och "mer än" – hjälper oss att träffa målet!]
Vi vet (har sett/insett; är förvissade om) att
    för dem som älskar Gud [dvs. de som aktivt gör hans vilja och lyder hans bud, se Joh 14:15]
        samverkar allt [låter Gud ständigt och aktivt allting samverka]
        till det bästa,
    för dem som är kallade [har gensvarat på hans kallelse]
efter hans beslut [gr. prothesis – enligt en plan som han i förväg lagt fram och berett efter sina syften]. [Denna vers formar en kiasm som ramas in av temat insikt – vår förståelse och Guds rådslut. I nästa nivå följer två villkor som inleds "för dem". Centralt står att allting (som i grekiskan står i plural) samverkar till det bästa. Här ingår även att lida för sin tro. Paulus har just talat om den här tidens lidanden (vers 18) och lite längre fram i sammanhanget räknar han upp dessa (vers 35–36), men också den överväldigande segern mitt i allt detta (vers 37–39). Vi kan bara älska Gud eftersom han först visade oss sin kärlek (1 Joh 4:19). Gud vill använda oss och våra omständigheter för sitt rikes utbredning (Fil 1:12). Denna vers säger inte att allt som händer är gott, men däremot att allt som händer i slutändan medverkar till ett gott resultat för dem som älskar Gud och har gensvarat på hans kallelse.]
Vad ska vi nu säga om (gentemot – gr. pros) ["i riktning mot" allt] detta [se vers 28–30, men även hela sammanhanget från vers 17]? Om Gud är för (över – gr. hyper) oss, vem kan [då] vara emot (gr. kata) oss ["dra ner" oss, dvs. få oss totalt på fall]? [Ps 118:6]
Vem kan anklaga Guds utvalda? Det är Gud som rättfärdiggör.
Vem är den som dömer? [Det är Jesus som har all auktoritet och är den som ska döma alla människor en dag.] Den Smorde (Messias, Kristus) är den som har dött, och ännu viktigare, har uppstått från de döda, han sitter nu på Guds högra sida och vädjar (ber ständigt, manar gott) för oss.
varken någonting upphöjt [världen ovanför, något övernaturligt],
    eller något djup [makter i den mörka och onda världen, helvetets krafter],
    eller något annat skapat [djur, människor, universum, eller mänskliga skapade myndigheter, ordningar, strukturer] [inget av detta] ska kunna skilja oss från Guds [utgivande] kärlek i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre.
De har
    fäderna [Abraham, Isak och Jakob],
    
    och från dem [judarna] har den Smorde (Messias) kommit som människa,
    han som är över allting, Gud,
    
    välsignad i evighet. Amen. [Det största privilegiet är att Messias kom genom dem. Det var inte för att israeliterna var större än andra folk som Gud utvalde dem, snarare tvärtom. Guds kärlek och godhet var anledningen, se 5 Mos 7:7–8.]
[I det första exemplet visar Paulus att både Isak och Ismael var Abrahams barn, men löftet gällde Isak.] Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel,
Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar.
Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont,
Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Absolut inte!
Det [att Gud utväljer någon] beror alltså inte på [den] människans vilja eller egen strävan (löpning), utan på Guds barmhärtighet. [Strävan är gr. trecho som ordagrant är "att löpa" – dvs. att själv sträva, se 1 Kor 9:24. Kan syfta på det andra exemplet i vers 10–13 där Esau "sprang" och jagade ute i markerna medan Jakob var hemma, se 1 Mos 25:27.]
Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan?
Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga (själva berett sig) att förstöras?
Det ska ske på den platsen där det sades till dem: "Ni är inte mitt folk",
    där ska de kallas den levande Gudens barn. [Hos 1:10] [Paulus tillämpar dessa verser från Hosea på hedningarna.]
Syskon (bröder och systrar i tron) [församlingen i Rom bestod av både hedningar och judar], mitt hjärtas verkliga önskan (min sanna längtan, vilja) och bön (vädjan) till Gud för dem [mina israeliska landsmän] är [att de ska nå fram till] frälsning (räddning, befrielse, helande).
Jag kan vittna om att de har en iver (hängivenhet) för Gud [genom att följa Torah], men de saknar den rätta insikten (en personlig erfarenhet),
för de känner inte (är okunniga om) Guds rättfärdighet och försöker upprätta sin egen rättfärdighet – de har inte underordnat sig Guds rättfärdighet [rättfärdigheten från Gud].
För om du bekänner Herren Jesus
med din mun [öppet skulle tillkännage att Jesus är Herre]
och i ditt hjärta tror (skulle sätta din tillit till) att Gud uppväckte (har rest upp) honom från de döda,
ska du bli frälst (räddad, befriad, helad).
[Kommer du att bli bevarad till evig gemenskap med Gud, se Apg 16:31.]
[Sammanfattningsvis har Paulus visat i kapitel nio att Gud är allsmäktig och i kapitel tio att Israel har syndat. Vad innebär det nu att hedningar kommit till tro, har de ersatt judarnas roll som Guds folk?] Jag frågar nu: Har då Gud helt och hållet förkastat (förskjutit) sitt folk? Absolut inte! Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. [Paulus var Abrahams ättling, se 2 Kor 11:22. Paulus härstammade från Benjamins stam, se Fil 3:5. Mose refererar till Benjamin som "Den Herren älskar", se 5 Mos 33:12. Benjamin var den ende av Jakobs söner som var född i Israel, se 1 Mos 35:16–18. Jerusalem låg i Benjamins stams landområde och Israels första kung kom från Benjamins släkt.]
Gud har inte förkastat sitt folk som han en gång har erkänt som sitt. Vet ni inte vad Skriften säger [i 1 Kung 18:16–19:18] där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel. [Efter Elias spektakulära seger över Baalsprofeter på berget Karmel, fick Isebels hot honom att fly till berget Horeb, där Elia klagar över israeliterna och säger:]
Som det står skrivet:
Gud har gett dem en likgiltighetens ande,
    ögon som inte ser
    och öron som inte hör,
ända till denna dag. [5 Mos 29:4; Jes 29:10]
För om Gud inte skonade de naturliga grenarna ska han inte heller skona dig.
Se här Guds godhet och stränghet: stränghet mot dem som föll, Guds godhet mot dig om du blir kvar i hans godhet. Annars blir också du bortskuren.
Men även de andra kommer att ympas in ifall de inte blir kvar i sin otro, för Gud har makt att ympa in dem igen.
för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse.
Det fanns en tid förut när ni [hedningar] var olydiga mot Gud, men nu har ni fått barmhärtighet genom deras [israeliternas] olydnad.
Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla [både judar och hedningar].
[Paulus kunde ha gått direkt vidare från det teologiska avsnittet till den mer praktiska delen som börjar i nästa kapitel. Ändå stannar han upp i lovprisning inför det stora i att Gud förbarmar sig över oss olydiga människor. Kanske blev det på nytt levande för Paulus själv när han skrev brevet hur stor Guds nåd är!
    På samma sätt som en bergsbestigare når toppen av berget, har Paulus nu nått toppen av sitt brev. Han stannar till och blickar ut över djupen och de oändliga vyerna i Guds vishet och kan inte annat än brista ut i lovprisning.]
O vilket djup av rikedom (överflöd)
    och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga (omöjliga att teoretiskt förstå) är inte hans domar (beslut)
    och hur outrannsakliga (omöjliga att spåra) är hans vägar (metoder).
[Här följer två nyckelverser som beskriver grunderna för att kunna leva ett överlåtet liv som kristen.] Jag ber er därför [står enträget vid er sida, uppmuntrar och förmanar er på grund av Guds nåd, se Rom 11:30‑32], mina syskon (bröder och systrar i tron) – vid Guds barmhärtighet (medkänslor) [plural], att frambära (ställa fram) era kroppar som ett levande (livslångt) [och] heligt offer som behagar Gud. Detta är er andliga (ordagrant: rimliga, rationella, förnuftiga – gr. logikos) [gudomligt inspirerade] tjänst [gudstjänst, tempeltjänst, tillbedjan]. [Att överlämna och helga sin kropp åt Gud är en logisk följd av att den är ett Guds tempel, se 1 Kor 6:19.]

Och anpassa er inte (låt er inte formas)
    efter den här tidsåldern [identifiera er inte med detta världssystems yttre uttryck, mönster och ideologier],
utan låt er förvandlas (förnyas inifrån; inta en helt ny form)
    genom sinnets (era tankars) förnyelse [Ef 4:22–24],
så att ni kan pröva (undersöka, analysera, urskilja och sedan avgöra) vad som är Guds vilja [fullständiga önskan, plan och syfte]:
    det som är gott
    och välbehagligt
    och fullkomligt. [Här används grekiskans starkaste ord för förvandling, metamorpho. Samma ord beskriver Jesu förvandling på förklaringsberget, se Mark 9:2–3. Metamorfos är inom biologin den process som inträder när ett ägg utvecklas till en larv som förpuppas och sedan förvandlas till en fjäril. En lika stor förändring sker med våra tankar när de förnyas!]
För genom [i kraft av] den nåd som gavs åt mig säger jag till var och en som finns bland (hos) er att inte ha högre tankar om sig själv [sin egen betydelse – den gåva man har fått] än sig bör. Bedöm i stället din förmåga på rätt sätt, utifrån det mått av tro som Gud har gett åt var och en.
Varje människa ska underordna sig den överhet (högre auktoriteter) hon har över sig. Det finns ingen auktoritet [i himlen eller på jorden] som inte är av Gud [som inte har fått hans tillåtelse att komma till makten], och den som finns är tillsatt av Gud. [Många judar tolkade budet mot en utländsk kung i 5 Mos 17:15 som en ursäkt för att inte lyda den romerska staten och betala skatt. Jesus besvarar tydligt frågan om det var rätt att betala skatt eller inte genom att säga "Ge Caesar det som tillhör Caesar, och Gud det som tillhör Gud", se Matt 22:17–21. Efter floden gav Gud människan auktoritet att döma i rättsliga frågor och straffa förbrytare, se 1 Mos 9:5–6. När Pilatus säger till Jesus att han har makt att frisläppa eller korsfästa svarar Jesus honom att han inte skulle ha någon makt om den inte var given från ovan, se Joh 19:10–11. Gud använde t.ex. den persiske kungen Kyros för att utföra Guds vilja, se Jes 44:28.
    Det är värt att notera att Paulus uppmanar de troende att underordna sig en så pass korrupt regim som den romerska. Detta innebär inte att Paulus blundar för den orättfärdighet som finns omkring honom utan man måste se detta i ljuset av vad som skulle hända om det inte fanns någon centralmakt och inga civilrättsliga lagar alls. Då skulle anarki råda och den svage skulle bli fullständigt rättslös.]
Den som motsätter sig överheten går därför emot Guds ordning, och de som gör så drar domen över sig själva.
Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda ska du vara rädd, för överheten bär inte svärdet utan orsak. [Svärdet är en bild på att samhället kan behöva använda våld för att upprätta lag och ordning.] Den är en Guds tjänare, en hämnare som [när den används rätt och inte missbrukas] straffar den som gör det onda.
Det är också därför ni betalar skatt, för de styrande är Guds tjänare och ständigt verksamma för just den uppgiften. [En kristen bör underordna sig statsmakten när den inte påbjuder sådant som är direkt emot Guds ord.]
Den som äter ska inte förakta (se ner på) den som inte äter.
Den som inte äter ska inte fördöma (döma; fälla en dom över) den som äter
    för Gud har ju tagit emot honom.
Den som firar en viss dag gör det för Herren. Den som äter gör det för Herren, han tackar ju Gud.
Den som låter bli att äta gör det för Herren, och även han tackar Gud.
Varför fördömer (kritiserar) då du din broder [som äter kött eller firar en viss dag]?
Varför föraktar då du din broder [som inte äter kött och inte firar en viss dag]? Vi ska alla stå inför Guds domstol.
För det står skrivet [Jes 45:23]:
Så sant jag lever, säger Herren,
    ska alla knän böjas för mig,
och alla tungor
    ska bekänna (erkänna, ära, prisa) Gud.
Därför ska var och en av oss själv stå till svars (göra räkenskap) inför Gud.
För Guds rike (kungarike) är inte mat och dryck, utan [består i] rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande [riket handlar inte om det yttre, utan om att ha det rätt ställt med Gud].
Den som tjänar den Smorde (Messias, Kristus) på det sättet behagar Gud och blir erkänd (respekterad) av människor.
Riv inte ner Guds verk på grund av mat. Allt är visserligen rent, men maten blir till skada för den människa som har betänkligheter när hon äter.
Den tro som du har [i fråga om ren och oren mat, speciella helgdagar, osv.] ska du behålla för dig själv inför Gud. [Tron är personlig, men inte privat!] Salig (lycklig) är den som [är stark i sin tro och] kan följa sin övertygelse utan att döma sig själv.
Må nu uthållighetens och uppmuntrans (uppmaningens, tröstens) Gud hjälpa er att vara eniga med varandra i överensstämmelse med [ge er samma sinnesinställning, attityd, tänkesätt och förståelse som] den Smorde (Messias, Kristus) Jesus,
så att ni med ett ackord (samstämmigt; med ett och samma sinne) och med en mun [passionerat] kan ära (prisa, upphöja, förhärliga) vår Herre Jesu Kristi (Messias, den Smordes) Gud och Fader. [Fil 2:1–2]
Välkomna därför ständigt varandra in i era hjärtan, på samma sätt som den Smorde (Messias, Kristus) har tagit emot oss, till Guds ära. [Paulus ger samma uppmaning som han öppnade detta avsnitt med i Rom 14:1 och knyter ihop undervisningen.]
Vad jag vill säga är att den Smorde (Messias, Kristus) har blivit omskärelsens tjänare för att visa Guds trofasthet och bekräfta löftena till fäderna,
och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet (nåd). [I följande fyra citat visar Paulus att Guds syfte alltid varit att välsigna hedningarna genom Israel. De kommer från de tre huvuddelarna i GT: Torah (Moseböckerna), Neviim (Profeterna) och Ketuvim (Skrifterna). Tre stora judiska ledare citeras: Mose, Jesaja och David.] Som det står skrivet [av David, se Ps 18:1]:
Därför vill jag tacka dig bland hednafolken
    och lovsjunga ditt namn. [2 Sam 22:50; Ps 18:50]
Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje [över nåden] och frid (helhet, harmoni) i tron [när ni förtröstar på honom], så att ni överflödar i hoppet i den helige Andes kraft.
Ändå har jag delvis skrivit ganska djärvt till er, för att påminna er i kraft av den nåd som jag fått från Gud.
Jag är den Smordes (Messias, Kristi) Jesu tjänare bland hedningarna, i helig prästtjänst för Guds evangelium, så att hedningarna blir ett offer som Gud med glädje tar emot, helgat genom den helige Ande.
Alltså har jag en ära i den Smorde (Messias, Kristi) Jesus i min tjänst inför Gud.
genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har jag från Jerusalem och runt omkring [i Syrien vidare västerut över Mindre Asien] ända till Illyrien [romersk provins på västra Balkan, området motsvarar ungefär dagens Albanien och forna Jugoslavien] överallt predikat den Smordes (Kristi) evangelium.
Jag uppmanar er, syskon (bröder och systrar i tron), för vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) skull och för den kärlek som Anden ger, att kämpa tillsammans med mig genom att be till Gud för mig.
Då ska jag med glädje komma till er, om Gud vill, och vila ut (få ny styrka och kraft) tillsammans med er.
Må fridens Gud [som ger av sin frid på alla områden] vara med er alla. Amen (det är sant och trovärdigt, låt det ske så)!
Fridens Gud ska låta Satan bli krossad under era fötter snabbt [som en romersk soldat marscherade med korta stampande steg]. Vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) nåd vare med er. [Paulus beskriver ofta den andliga kampen med bilder från den romerska armén. Det grekiska ordet för "snabbt" beskriver hur romerska soldater marscherade med korta snabba steg. När deras spikbeklädda läderskor med metallbeslag stampade mot de stenbelagda romerska gatorna skapades ett omisskännligt ringande ljud som hördes lång väg. På samma sätt som vi i dag väjer för ett utryckningsfordon med påslagna sirener betydde det här ljudet: gå åt sidan, här kommer romerska soldater! En romersk soldat stannade inte för något eller någon, det skulle vara en förödmjukelse för hela armén. Om ett barn eller en äldre person inte hann undan fortsatte man rakt fram, och krossade personen under sina fötter.
    Bilden som Paulus målar upp är att om djävulen är så dum att han kommer i vägen för en grupp kristna, krossas han under deras fötter. I Romarbrevet som behandlar så många viktiga doktriner nämns djävulen bara en gång i förbifarten och det är i den här versen. Hans plats är det lilla utrymmet som finns mellan fotsulan och marken under den kristne!
    Guds titel här är inte "Härskarornas Gud" utan "Fridens Gud". Det är inte volymen i bönen, utan djupet i gudsrelationen som avgör om vi segrar över ondskan. Förutsättningen ges i versen innan – lydnad och helgelse. En troende som har kommit in i Guds frid, som marscherar framåt i Guds takt, som varken gör för mycket eller för lite utan vandrar i förutberedda gärningar – den kristne kan leva ett segerrikt liv!]
men som nu har uppenbarats och gjorts känt
    genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning
    för att föra alla folk till trons lydnad.
Han är den ende vise Guden,
    och hans är äran
    genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) i evighet.
Amen.

1 Korintierbrevet (106)

Från Paulus [vars namn betyder "liten"], genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    och brodern Sosthenes. [Namnet Sosthenes betyder "befriare för sitt folk". Han fanns tillsammans med Paulus i Efesos när brevet skrevs och måste varit känd i församlingen i Korint. Kanske var han Paulus sekreterare som skrev ner det Paulus dikterade, fram till sista hälsningsfrasen som Paulus skrev själv, se 1 Kor 16:21. Han kan vara synagogföreståndaren med samma namn, som misshandlades inför landshövdingen Gallio när Paulus var i Korint första gången, se Apg 18:17.]
Till Guds församling (gr. ekklesia) som finns i Korint. [Det enda som separerar församlingarna i Nya testamentet är geografisk placering. De troende på en ort, även om de träffades i olika hem, benämns alltid som en enhet.] Ni som helgats (renats; blivit avskilda och separerade) [från ogudaktighet och insatta i helig tjänst] i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus [genom att vara förenade med honom], som är kallade att vara heliga [Guds folk]
    tillsammans med alla dem som åkallar (anropar; kallar på, vädjar till) [ärar] vår Herre Jesu, den Smordes (Messias, Kristus) namn på varje plats – [både] deras och vår. [Versen avslutas ordagrant "deras och vår", och kan antingen syfta på plats eller Herre. Oavsett vilket är tanken att korintierna inte är ensamma i tron på Jesus. Genom alla tider har människor försökt lägga beslag på namnet Jesus, se vers 12–13. Redan från början är Paulus tydlig med att Jesus inte är delad.]
Nåd (oförtjänt favör – gr. charis) till er,
    och frid (harmoni, lycka, välgång – shalom)
från Gud, vår Fader
    och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [Den vanliga judiska hälsningen var "frid till er", hebreiska shalom. Grekernas motsvarighet var "var hälsad", grekiska charis. Genom att kombinera dessa båda fraser identifierar sig Paulus både med greker och judar.]
[Paulus börjar med tacksägelse för korintierna. Den första versen och den sista, vers 9, bildar en ram som sammanfattar Paulus hela resonemang – Gud är den som håller samman dåtid, nutid och framtid. Paulus är diplomatisk, han kan inte tacka för deras "tro", se Rom 1:8, eller deras "gemensamma engagemang i evangeliet", se Fil 1:5, eller deras "tro och kärlek", se Kol 1:4, eller deras "tro, kärlek och hopp", se 1 Thess 1:3. I stället tackar han för Guds nåd och oförtjänta favör över dem!] Jag tackar alltid min Gud för er skull, för Guds nåd (kraft, oförtjänta favör) som ni har fått i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Gud är trofast (pålitlig, trovärdig, sann till sina löften och går att lita på), genom honom var ni kallade till gemenskap med hans Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vår Herre.
Jag tackar Gud för att jag inte döpt någon av er, förutom Crispus och Gaius,
För talet om korset är en dårskap (absurt)
    för dem som går förlorade [just nu är på väg mot evig död],
men för oss som blir frälsta [på väg mot evigt liv]
    är det en Guds kraft. [Det är talet om korset som är en dårskap, inte att de kristna ska bete sig dåraktigt! Vi ska i stället i respekt och vänlighet berätta om tron, se 1 Pet 3:15–16.]
Var är de [grekiska] visa (filosoferna, tänkarna)?
Var är de [judiska] skriftlärda?
Var är den här världens debattörer? [De finns inte, för Gud har utplånat dem, se vers 19.]Har inte Gud visat vilken dårskap
    den här världens visdom är? [Jes 55:8–9]
Den här världen med all sin visdom (filosofiskt tänkande)
    har misslyckats att känna igen Gud i hans vishet.
Därför valde Gud att rädda (frälsa, upprätta, bevara, hela, försörja, befria) dem som tror,
    genom "dårskapen" som predikas [att man blir frälst genom att "bara" tro].
Men för dem som är kallade, vare sig jude eller grek,
    är den Smorde (Messias, Kristus) Guds kraft och Guds visdom.
Guds "dårskap" [att han frälser syndiga människor]
    är visare än mänsklig vishet,
och Guds "svaghet" [hans osjälviska, utgivande kärlek]
    är starkare än mänsklig styrka.
Men det som är dåraktigt för världen valde (medvetet utvalde) Gud
    för att de [som tror sig vara] visa skulle komma på skam,
och det världen anser vara svagt
    utvalde Gud för att de [som tror sig vara] mäktiga skulle komma på skam.
Gud utvalde det som världen ser ner på [de utan förnäm släkt, status]
    och det som var föraktat (utan värde),
    även det som ingenting var,
    för att göra till intet (förbigå) det som är någonting [som världen anser viktigt].
Detta för att ingen människa (inget kött) skulle kunna berömma sig (skryta) inför Gud.
På grund av (men genom, från) honom är ni i (lever ni förenade med) den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, som har blivit vår vishet från Gud. Han har blivit vår [visheten i Jesus blir synlig genom vår]:
    rättfärdighet [har gjort att vi utan skuld kan möta en helig Gud],
    helgelse (har renat och avskilt oss för tjänst) och
    återbetalning (befrielse) [betalat priset för att köpa oss fria från evig dom för synd].
[Paulus tar också sig själv som ett exempel på hur Guds vishet är högre än mänsklig vishet.] För min del, när jag kom till er syskon (bröder och systrar i tron),
    var mitt budskap som jag förkunnade om Gud inte dominerat av fantastiskt tal (retorik) eller visdom.
Detta för att er tro inte skulle bygga på mänsklig visdom utan på Guds kraft.
Nej, i stället talar (förmedlar) vi Guds vishet,
    dold i ett mysterium (en gåta) [dold för mänsklig vishet],
som Gud före tidens början
    planerade till vår ära,
Utan som Skriften säger:
"Det inget öga har sett,
    det inget öra hört,
    vad inget hjärta drömt om (vad någon kunnat tänka),
allt det har Gud berett (utjämnat vägen, betalt för)
    åt dem som ständigt älskar honom."[Paulus citerar fritt från Jes 64:4 och Jes 65:17.]
Gud har uppenbarat detta för oss genom sin Ande.

Anden uppenbarar Guds vishet

Anden [den helige Ande] utforskar (undersöker ständigt, studerar noggrant gång på gång) allting, ja även Guds djuphet (djupa insikt).
För vem bland människor vet (förstår, känner till) vad som finns i människan [djupen – hos andra eller ens sig själv, se vers 10], utom människans egen ande inom honom? På samma sätt vet ingen vad som finns i Gud, utom Guds Ande.
Men vi har inte tagit emot världens ande, utan Guds Ande, så att vi kan veta om (förstå, uppskatta) gåvorna (av fri favör och de välsignelser) som Gud har gett oss.
En oandlig människa [som inte har blivit berörd av Gud] tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.
[Församlingen kan liknas med en planta:]
Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud stod för växten.
Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, utan bara Gud som ger växten.
Vi är Guds medarbetare, och ni är Guds åker, Guds byggnad.
[Församlingen kan liknas med en byggnad:]
Genom den nåd (den speciella gåvan just för min uppgift) som Gud gav mig, lade jag grunden som en skicklig arkitekt (erfaren byggmästare), och en annan bygger nu vidare på den. [Apollos och andra lärare byggde vidare på den grund som Paulus hade lagt i Korint.] Låt var och en vara noga med hur han bygger på den,
[Ni är inte vilken byggnad som helst.] Vet ni inte (har ni inte insett) att ni [hela församlingen i Korint] är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?
Om någon fördärvar (förgör, skadar) Guds tempel [med falska läror] ska Gud fördärva honom. Guds tempel är heligt, och det templet är ni. [Paulus understryker att de troende tillsammans utgör Guds tempel. Här används gr. naos som beskriver helgedomen med de inre rummen (inte gr. hieron som används om de yttre förgårdarna). Petrus använder samma bild där alla är "levande stenar" i ett andligt husbygge, se 1 Pet 2:5. Lite senare använder Paulus samma bild med templet igen för den enskilde troende, se 1 Kor 6:19. Gud ser allvarligt på ledare som inte bygger upp utan fördärvar hans heliga boning.]
Den här världens visdom är nämligen dårskap inför Gud. Det står skrivet:
Han fångar de visa i deras slughet [Job 5:13]
Ni tillhör den Smorde (Messias, Kristus), och den Smorde tillhör Gud.
Låt människor se på oss [jag Paulus, Apollos och andra ledare, se 1 Kor 3:5, 22; 4:6] tjänare till den Smorde (Messias, Kristus), som förvaltare av Guds mysterier (bärare av hans dolda planer och syften).
Döm därför inte i förtid (hastigt), innan Herren kommer [tillbaka], för då ska han föra fram i ljuset det som nu är i mörker och uppenbara hjärtans motiv; sedan får var och en sin ära (sitt beröm) från Gud. [Det Paulus varnar för är att förhastat döma människor, vilket lätt leder till hämndaktioner. Det är bara Gud som känner hjärtan och kan ge en fullständigt rättvis dom, se Rom 14:10. Däremot, som vi ser i redan nästa kapitel, måste vi bedöma vad som är gott och ont, se 1 Kor 5:11–13; Matt 7:1–5. Paulus uppmanar att vi ska bedöma och rannsaka oss själva, se 1 Kor 11:28, 31. Se även Matt 18:15–17.]
Det verkar som om Gud har ställt oss apostlar sist, som dödsdömda. Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor.
För Guds rike består inte i ord utan i kraft.
De utomstående ska Gud döma. Driv bort från er den som är ond! [5 Mos 17:7]
Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Sluta att bedra er själva!
[Fem sexuella synder:]
Varken sexuellt omoraliska (otuktiga – gr. pornea),
eller avgudadyrkare [som utövade sexuella akter i avgudatemplen],
eller äktenskapsbrytare,
eller catamiter (den passiva partnern i en manlig homosexuell relation)
[Ordet malakoi används också om mjukt tyg i Matt 11:8 och Luk 7:25, ordet kan användas för att beskriva en feminin man, homosexuell prostituerad], eller män som ligger med män
[Grekiska ordet arsenokoites beskriver den aktiva partnern i en manlig homosexuell relation. Ordet består av två ord, arsen som betyder man och koitai som betyder "bädd". Dessa två ord används i 3 Mos 18:22 och det är troligt att Paulus konstruerar detta nya grekiska ord för att ge en tydlig referens till just denna passage. Alla dessa fem sexuella synder omnämns centralt i Tredje Moseboken kapitel 18 och 20.]
[Fem andra synder:]
eller tjuvar,
eller giriga,
eller drinkare,
eller förtalare,
eller utsugare ska ärva Guds rike. [Talet tio används ofta i Bibeln för människans ansvar inför Gud, tio Guds ord, tiondegivande, osv. Alla dessa tio synder relaterar till de problem Paulus tar upp i detta brev. Den första delen med sexuella synder är uppenbar utifrån sammanhanget. Den andra delen börjar och slutar med stöld och rån, exakt det som Paulus talat om i vers 7–8 där man "roffar" åt sig genom att processa mot varandra. I mitten nämner han giriga, drinkare och förtalare. Dessa tre ord sammanfattar problemen vid nattvarden i gudstjänsten som snart tas upp, se 11:17-34. När Paulus beskriver dessa människor använder han substantiven, inte verben, vilket indikerar att det inte rör sig om enstaka synder utan en aktiv livsstil i dessa synder.]
Sådana har några av er varit.
Men ni har tvättats rena,
    men ni har blivit helgade,
    
    men ni har förklarats rättfärdiga
i Herren Jesu den Smordes (Kristi) namn
    och i Anden
    
    av vår Gud. [Dessa sex rader hör ihop. Ni har blivit tvättade rena i dopet i Jesus, se Rom 6:3. Den helige Ande är den som helgar och Gud är den som rättfärdiggör, se Rom 8:33.]
[Korintierna argumenterade för att mat och sexualitet var jämförbara. Jag känner mig hungrig – och äter. Jag känner sexuell lust – och ger mig hän med prostituerade. Grekernas andlighet, och då särskilt gnosticismen, präglades av ett tänkesätt där det fysiska och andliga var åtskilda. Det spelade inte någon roll vad man gjorde med kroppen, anden var högre.] [Ni säger:] "Maten är till för magen
    och magen för maten",
men [då vill jag säga att] Gud ska göra slut på dem båda. Kroppen är inte till för omoral utan för Herren,
    och Herren för kroppen.
Gud har uppväckt Herren,
    och genom sin makt ska han uppväcka även oss. [Logiken i Paulus resonemang om sexualiteten har att göra med kroppen, som en dag kommer att uppstå. Därför spelar det roll hur vi handskas med vår kropp.]
Vet ni inte
    att er kropp är ett tempel för den helige Ande
    som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva,
ni är köpta till ett högt pris.
Ära då Gud med er kropp!
Helst skulle jag vilja att alla människor var som jag.
Men var och en har sin gåva från Gud,
    den ene på ett sätt, den andre på ett annat. [Vi vet inte så mycket om Paulus äktenskapliga historia. Vi vet att han läste under rabbinen Gamaliel, men inte om han själv blev en rabbin, se Apg 22:3. Om så är fallet måste han ha varit gift tidigare, eftersom giftermål var ett krav för att bli en rabbin vid den här tiden. Det vi vet med säkerhet är att han inte är gift när han skriver detta brev.]
Men om den som inte tror vill skiljas, så låt honom skiljas. I sådana fall är [den troende] brodern eller systern inte moraliskt bunden [vid äktenskapet] som en slav. Gud har kallat er att leva i frid.
[Huvudbudskapet i denna del är att vara kvar i den lott Herren gett en person, frasen återkommer i vers 17, 20 och 24. Terminologin är hämtad från 4 Mos 26:52–56 som handlar om hur Gud tilldelar israeliterna olika jordlotter i löfteslandet. Varför tar Paulus upp jude/grek och slav/fri mitt i ett sammanhang som talar om familjerelationer? Svaret kan finnas i Gal 3:28 där dessa två ämnen tas upp i samband med att i Jesus är det inte längre man och kvinna.] Men var och en ska leva i den ställning (lott) som Herren har tilldelat honom,
    så som Gud har kallat honom.
Det föreskriver jag i alla församlingar.
Detta ingrepp som kallas omskärelse har ingen betydelse,
    och detta fysiska ingrepp där man åter blir oomskuren har heller ingen betydelse,
    vad som betyder något är att man håller Guds bud. [Den grekiska kulturen hade nakenhet som ideal. I Jerusalem byggs ca 175 f.Kr. den första romerska idrottsanläggningen. Det grekiska ordet är gymnasium, av grekiskans gymnos (naken), eftersom man tränade och tävlade nakna. Våra ord "gym" och "gymnastik" kommer från detta ord. Både 1 Mak 1:17 och i Josefus verk, judiska fornminnen 12.5.1, talas det om hur grekiska judiska män skämdes för sin judiska identitet och gjorde kirurgiska ingrepp för att "skaffa förhud" och bli oomskurna.]
Syskon (bröder och systrar i tron),
    var och en ska inför Gud förbli som han var när han blev kallad.
Men lyckligare (saligare) är hon om hon förblir som hon är. Det är min mening, och jag tror att även jag har Guds Ande.
men om någon älskar Gud är han känd av honom.
När det nu gäller frågan om man får äta kött som är offrat åt avgudar,
    så vet vi att "det inte finns någon avgud i världen"
    och att det "bara finns en Gud".
För även om det skulle finnas så kallade "gudar" i himlen eller på jorden
    – och det finns många "gudar" och många "herrar",
så har vi bara en Gud – Fadern –
    från vilken allting är
    
    och till vilken vi själva är,
och en Herre – Jesus den Smorde (Messias, Kristus)
    genom vilken allting är
    
    och genom vilken vi själva är. [Det finns ingen Zeus i himlen, ingen Atena på jorden och ingen Poseidon i havet. Här gör Paulus också något anmärkningsvärt genom att inkludera Jesus i den judiska trosbekännelsen Shema. Frasen "vi har bara en Gud" motsvarar "Herren, vår Gud" i bönen och "en Herre – Jesus den Smorde" av "Herren är en", se 5 Mos 6:4.]

Men det är inte maten som för oss närmare Gud.
Äter vi inte så förlorar vi inget,
    och äter vi så vinner vi inget.
Det står skrivet i Mose undervisning:
Du ska inte binda för munnen på oxen
    när den tröskar. [5 Mos 25:4] Är det bara oxarna Gud bryr sig om?
För dem som är utan lag [hedningarna] har jag blivit som den som är utan lag,
    fast jag själv inte är utan Guds lag utan lever inom den Smordes (Kristi) lag,
    
    för att vinna dem som är utan lag.
Trots det hade Gud inte behag till de flesta (ingen glädje i majoriteten) av dem [eftersom de älskade det onda mer än Gud]. De föll och låg kringspridda i öknen.
Ingen frestelse (prövning, påfrestning) har drabbat (gripit, fångat) er utom de vanliga mänskliga. Och Gud är trofast – han ska inte tillåta att ni frestas (prövas) över er förmåga (mer än ni mäktar med/orkar/klarar av), utan [samtidigt] med frestelsen (tillsammans med prövningen) kommer han också att bereda utvägen [den som ges åt er] för att kunna (så att ni orkar) härda ut. [Grekiskans peirasmos betyder både prövning och frestelse. Den nyansskillnad vi har i det svenska språket, finns inte i grekiskan, se även Matt 6:13; Jak 1:2. Under prövningar kan man frestas att lämna Gud. Även köttet, den mänskliga syndiga naturen, har en fallenhet att locka människan bort från Gud, något Satan utnyttjar. Gud prövar, men frestar inte, se 1 Mos 22:1; Job 1:12; Matt 4:1; Jak 1:13; 4:7. Det grekiska ordet för utväg är ekbasis. Det förekommer bara här och i Heb 13:7, där det översätts med "resultat". Ordet används i sekulär grekiska för en flods utlopp i havet. Samtidigt med frestelsen/prövningen finns alltid en specifik utväg för ett gott slutresultat, se Rom 8:28.]
Nej, men vad hedningarna offrar,
    det offrar de åt onda andar och inte åt Gud. Jag vill inte att ni ska ha gemenskap med de onda andarna.
Om (vare sig) ni äter eller dricker – eller vad ni än gör –
    gör [hela tiden] allt [plural] till Guds ära (pris, lov och härlighet).
Väck inte anstöt vare sig hos judar eller greker eller i Guds församling.
Nu vill jag att ni ska veta:
    att varje mans huvud (ursprung) är den Smorde (Messias, Kristus),
    att kvinnans huvud (ursprung) är mannen
    och att den Smordes (Kristi) huvud (ursprung) är Gud.

[Paulus går nu till skapelsen, se 1 Mos 1:27. Vers 7–8 hör ihop med vers 12.]
En man bör inte ha något på huvudet,
    eftersom han är Guds avbild och ära,
    och kvinnan är mannens ära.
För liksom kvinnan har kommit från mannen,
    så blir också mannen till för (på grund av) kvinnan.
Och allt kommer från Gud.
Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud utan att ha något på huvudet?
Men om någon har lust att strida om detta har vi ingen sådan sed,
    inte heller Guds församlingar.
Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka?
Eller försöker ni vanhelga Guds församling genom att få de som inte har något [inga egna hem och inte tagit med mat] att skämmas? [De rika kom tidigt, åt all mat och blev berusade. De fattiga, som arbetade, kom senare och fick ingen mat.] Vad ska jag säga till er, ska jag berömma er?
Nej, för det här får ni inget beröm.
Därför vill jag klargöra för er så att ni förstår att ingen som vanemässigt talar genom (influerad och i kraft av) Guds Ande säger: "Förbannad är Jesus", och att ingen kan [verkligen] säga "Jesus är [min] Herre" annat än genom (influerad och i kraft av) den helige Ande.
Det finns olika typer av kraftgärningar (sätt att arbeta, utföra ett uppdrag, olika till sin karaktär, fördelade på olika personer),
    men Gud är densamme som verkar (inspirerar, ger kraften) i dem alla.

Men nu har Gud placerat varje kroppsdel i kroppen, varenda en av dem precis där han ville ha dem (där de passar och fungerar bäst, där han tänkt ut att de ska vara).
medan de andra delarna inte behöver något sådant.
Gud har sammanfogat kroppens alla delar (förenat, kombinerat dem i rätt proportioner), och gett större ära till de delar som saknar ära [de som inte har uppenbar yttre betydelse].
Gud har utvalt människor (lagt ner gåvor) i församlingen (kyrkan, folket som samlas): Först apostlar (budbärare, ambassadörer) [som grundar en församling],
som nummer två: profeter (inspirerade förkunnare),
på tredje plats lärare,
sedan [de som utför] kraftgärningar (mirakler)
    [har styrka över onda andemakter, sjukdomar],
sedan [de som har] gåvan att hela (bota sjukdomar, återskapa)
    [de som är speciellt fokuserade på att]
hjälpa till (kärleksfulla handlingar, hjälpsamhet, bära andras bördor) [grekiska ordet "lyfta upp, bära"]
styra (gåvan att vara skicklig i administration, leda) [grekiska ordet för "sjökapten"]
tala olika tungor (språk).
    [På ett övernaturligt sätt kunna tala språk man normalt inte talar, t.ex. det som skedde på pingstdagen, se Apg 2:5–13.]
Den som talar tungomål [ett bönespråk som inte förstås om det inte finns någon som kan uttyda]
    talar inte till människor utan till Gud,
    
    eftersom ingen förstår honom.
    Han talar [gudomliga] mysterier (hemligheter) i sin ande.

Jag tackar Gud för att jag talar tungomål mer än någon av er.
Hans hjärtas hemligheter (inre liv) uppenbaras,
    och han faller ner på sitt ansikte
    och tillber Gud och erkänner: "Gud finns verkligen i (bland) er!"

Finns det ingen som uttyder
    ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen
    och i stället tala för sig själv och för Gud.
[Dessa direktiv, riktade till dem som talar i tungor och dem som profeterar, är till för att skapa struktur.] För Gud är inte oordningens (förvirringens) Gud utan fridens. På samma sätt är det i alla andra heligas församlingar. [Det är en fin kombination av struktur och frihet. Ibland har den sista delen av denna vers kombinerats med nästa vers, men på samma sätt som i 11:16 är det en lämplig avslutning på argumentet om Guds ordning och frid som var ett kännetecken i alla församlingar, och borde vara det även i Korint.]
Var det kanske från er som Guds ord gick ut,
    eller var det bara till er det kom? [Det är oklart vilken lag Paulus syftar på i vers 34. Normalt brukar detta grekiska ord nomos syfta på Mose lag. Det finns dock ingen lag som säger att kvinnan ska vara tyst. Tvärtom, i Ps 68:12 står det: "Herren låter sitt ord förkunnas, stor är skaran av kvinnor som kommer med glädjebudet." Även Joel 2:28 är tydlig med att både kvinnor och män ska profetera.
    En alternativ förklaring är att vers 34–35 är ett citat från en judisk-kristen grupp i församlingen som ville tysta kvinnorna. Paulus har svarat på flera brevfrågor tidigare, se 1 Kor 7:1, 25; 8:1. Paulus två motfrågor: "Var det kanske från er som Guds ord gick ut, eller var det bara till er det kom?" blir då riktade till män som förvränger Guds ord och försöker hindra kvinnor från att tala. Jesus refererar också på liknande sätt till fariséernas tillägg och utläggningar av lagen, se Matt 5:17–48.
    Paulus instruktioner var tydliga och förstods av hans samtid. Tyvärr vet vi ganska lite om hur de första kristna firade gudstjänst och klädstilen som diskuteras i 1 Kor 11:2–16. Det blir därför svårt för oss att helt förstå dessa ord. Att då ensidigt använda dessa verser som ståndpunkt för eller emot kvinnors tjänst i församlingen är vanskligt. Det som dock är helt klart är att Paulus inte säger emot sig själv och tystar de kvinnliga profeterna och bedjarna i kapitel 11!]
Jag är den minste (ringaste) av apostlarna (sändebuden, ambassadörerna), ovärdig att kallas en apostel eftersom jag har förföljt (jagat, trakasserat) Guds församling (de utkallade).
Men genom Guds nåd (oförtjänta favör, gåva, kraft och välsignelse) är jag den jag är, och hans nåd mot mig visade sig inte ha varit förgäves (fruktlös, utan verkan). Jag har arbetat hårdare än de andra [apostlarna], dock inte jag själv, utan Guds nåd (Guds verksamma kraft) som varit med mig.

Då skulle vi även bli avslöjade
    att vara Guds falska vittnen,
eftersom vi har vittnat om att han
    uppväckte den Smorde (Messias, Kristus),
som han i det fallet inte gjort
    om det är sant att de döda inte kan uppstå.
Därefter kommer slutet. [Den sista uppståndelsen är då alla människor uppstår och kommer att ställas inför den vita tronen och var och en får höra sin dom, se Matt 25:46.] Då överlämnar han kungariket till Gud, sin Fader,
    efter att ha avsatt allt annat styre (ärkehärskare, ledare från urgamla tider, militär term för general, den högsta ledaren)
    
    [demoner av hög rang antagligen],
    och varje auktoritet (militär term för delegerad auktoritet)
    och makt (kraft).
När allt har lagts under honom,
    ska Sonen själv underordna sig den [Fadern]
    som har lagt allt under honom,
    för att Gud ska bli allt i alla.
Vakna upp från er berusning (besinna er)! Lev rättfärdigt och sluta synda! Några av er är helt okunniga om Gud. Det säger jag till er skam.
Gud ger det precis den kropp han har planerat,
    och varje frö får sin egen kropp.
Men det säger jag, syskon (bröder och systrar i tron):
kött och blod kan inte ärva Guds rike,
    och det förgängliga kan inte ärva det oförgängliga. [I kapitel 13 finns den välkända kärlekens lov. Värd minst lika stor uppmärksamhet är korsets och uppståndelsens lov, se 1:17-2:2 och 15:51-58. Som de övriga lovprisningarna består den av tre delar. Dessa tre handlar alla om segern över döden.]
Men Gud vare tack [för hans nåd] som ger oss segern genom vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus)! [Det grekiska ordet charis som här översätts med tack har en grundbetydelse av nåd och favör. Ordet för seger (erövring, triumf – gr. nikos) ramar in det sista stycket, vers 54c och 57.]

2 Korintierbrevet (79)

Från Paulus, genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, och [från] brodern Timoteus. [Timoteus hade besökt Korint flera gånger, se Apg 18:5; 1 Kor 4:17; 16:10; 2 Kor 1:19. Han är troligtvis inte sekreterare på samma sätt som Tertius, se Rom 16:22. Han är nog inte heller medförfattare, snarare finns han med som ett vittne för att visa att Paulus inte är helt själv i dessa påståenden, se 5 Mos 19:15; 2 Kor 13:1.]Till Guds församling (gr. ekklesia) i Korint
    och alla de heliga i hela Achaia. [Korint var huvudort i den romerska provinsen Achaia i södra Grekland.] [Det enda som separerar församlingarna i Nya testamentet är geografisk placering. De troende på en ort, även om de träffades i olika hem, benämns alltid som en enhet.]
Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
[Paulus inledande hälsning utgörs av en klassisk judisk välsignelse. Dock med den skillnaden att han identifierar Gud som Jesu Fader. Gud är inte längre bara Israels Fader. Genom Jesus har alla, både jude och grek, tillgång till Fadern, se Ef 2:18. Jesus är den största välsignelse som Gud har skänkt mänskligheten, se Kol 1:12. Paulus använder det grekiska ordet paraklesis (som kan översättas uppmuntran, maning, förmaning, hjälp, mod och tröst) 29 gånger i detta brev. Bara här i inledningen (vers 3–11) förekommer ordet hela tio gånger. Gud motiverar och ledsagar den som möter svårigheter på ett mycket personligt sätt.] Välsignad är vår Herre Jesu den Smordes (Messias, Kristi) Gud och Fader,
    barmhärtighetens Fader [som har sympati och medlidande – det grekiska ordet oiktirmos står i plural] och all uppmuntrans Gud [källan till allt mod och all tröst],
han som [ständigt] uppmuntrar [kommer till vår sida och hjälper] oss i all vår nöd (vårt lidande och betryck),
    för att vi ska kunna uppmuntra (hjälpa, trösta) dem som är i all slags nöd
    genom den uppmuntran som vi själva blir uppmuntrade med av Gud.
Ja, det kändes som om vi hade fått en dödsdom över oss. Detta för att vi inte skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud som uppväcker de döda.
[Paulus använder sig av ordet "stolthet" 29 gånger i detta brev, mer än i alla andra brev totalt. Ordet har ofta en negativ klang, men Paulus förståelse utgår ifrån Jer 9:23-24, som han delvis citerar i 10:17. Att skryta om sina egna mänskliga resultat är fel; däremot är en stolthet över vad Gud har gjort något gott.] Detta är vår stolthet (vad vi skryter över) och vi kan med ett rent samvete säga (vårt samvetes vittnesbörd är): här i världen, och särskilt mot er [i Korint], har vi uppträtt heligt och rent inför Gud och inte varit ledda av världslig visdom utan av Guds nåd (kraft, favör).
Så sant som Gud är trofast och menar vad han säger, har inte vårt tal till er varit "ja och nej". [Vi har inte sagt "ja, vi kommer", men egentligen menat "nej, vi kommer inte".]
För Guds Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus), som blev predikad hos er av mig, Silvanus [samma man som i Apg 15:22 kallas Silas] och Timoteus, var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja.
Alla Guds löften, de har sitt ja [svar] i honom [Jesus]. När vi uttalar vårt "amen" (ja, låt det ske), ger vi ära till Gud genom honom.
Det är Gud som ständigt stärker både er och oss i [vår relation med] den Smorde (Messias, Kristus) (gör den mer grundad och rotad), och som har smort oss [gett oss andliga gåvor].
Jag tar Gud till vittne över min själ att det är för att skona er som jag inte har kommit än till Korint.
[Paulus använder sig nu av en militär liknelse där en segrande general kommer hem och marscherar runt i ett triumftåg i sin hemstad.] Men vi tackar Gud,
    som ständigt för oss fram i den Smordes (Kristi) triumferande segertåg
    och sprider sin kunskaps doft genom oss överallt.
Vi är den Smordes (Kristi) väldoft inför Gud
    bland dem som blir frälsta
    och bland dem som går förlorade:
Vi är inte som många andra [falska apostlar, se 11:13], som säljer Guds ord för egen vinning. [Ordet beskriver en försäljare som bjuder ut sina dagligvaror på marknaden. Ordet har en negativ klang och antyder både girighet och stora mellanskillnader. Sanningen står inte högt i kurs, överdrifter och lögner används obehindrat. Paulus motsäger inte att en predikant får betalt, det talar han för i 1 Kor 9:1–18. Problemet är om det finns orena motiv.] Nej, i den Smorde (Kristus) predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud.
Det är uppenbart att ni är ett brev från den Smorde (ett Kristusbrev) skrivet genom vår tjänst, inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött i era hjärtan.
En sådan tillit har vi till Gud genom den Smorde (Messias, Kristus),
inte så att vi på egen hand är kvalificerade (dugliga) att hävda att någonting kommer från oss själva. Vår förmåga (kvalifikation) kommer i stället från Gud,
Vi har tagit avstånd från allt hemligt och skamligt, vi använder inga knep [samma ord används för Satans list i 2 Kor 11:3], vi förfalskar (förvränger) inte Guds ord.
I stället lägger vi öppet fram sanningen och överlämnar oss inför Gud åt varje människas samvete. [Till skillnad från falska lärare med oärliga metoder, se 2 Kor 2:17; 3:1; 11:13–15.]
Den här tidsålderns gud [djävulen] har förblindat sinnet (tankarna) hos dem som inte tror, så att de inte ser evangeliets (klara strålande) ljus om härligheten hos den Smorde (Messias, Kristus), Guds avbild.
För [samma] Gud, som [i begynnelsen, i 1 Mos 1:3, se även Jes 9:2; Joh 8:12; Jak 1:1] sade: "Ljus ska lysa fram ur mörkret", har låtit ljuset skina i våra hjärtan, för att kunskapen om (en personlig erfarenhet av) Guds härlighet, som strålar från (kan ses i) Jesu den Smordes (Kristi) ansikte, ska lysa fram (sprida sitt sken).
Men denna skatt [ljuset som skiner i hjärtat – att personligen få känna Jesus] har vi i [bräckliga mänskliga] lerkärl, för att det ska vara tydligt att den överväldigande (enormt stora) kraften kommer från Gud och inte från oss själva. [Den mänskliga kroppen, den yttre människan, liknas vid ömtåliga lerkärl, se 2 Kor 4:10, 16; 5:1. Kroppen åldras och bryts ner. Den troende utsätts för hård yttre press, som vers 8–9 beskriver, men Gud har valt att visa sin härlighet genom vanliga människor, vilket Gideons berättelse om lerkärlen med facklorna i är en bild för, se Dom 7:16–20, 22. I kontrast till enkla lerkärl står utsmyckade dyrbara kärl av metall, se 2 Tim 2:20.]
Allt [mitt lidande] sker för er skull, för att nåden (Guds kraft, favör) ska nå allt fler och få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.
För vi [alla troende] vet (med all säkerhet) att om vårt jordiska tält [som är en bild för att vår kropp är temporär] rivs ner så har vi en [permanent] byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand. [Johannes använder en liknande bild för hur Jesus bodde, ordagrant "tältade" här på jorden, se Joh 1:14. Frasen "vi vet" syftar på det Paulus tidigare undervisat korintierna om i 1 Kor 15.]
Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.
Vi vet alltså vad det är att frukta (vörda, respektera) Herren, och därför försöker vi vinna människor. För Gud är det uppenbart hurdana vi är, och jag hoppas att det också är uppenbart för era samveten.
Har vi varit från våra sinnen, så var det för Gud. Är vi sansade och samlade, så är det för er.
Allt detta kommer [är en gåva] från Gud, som genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) försonade (återupprättade) oss med sig själv [gjorde så att vi kunde få frid med Gud] och gav oss försoningens tjänst (ämbete – gr. diakonia).
Det var Gud [personligen] som i den Smorde försonade (återupprättade) världen med sig själv. Han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde oss budskapet om denna försoning.
Nu är vi ambassadörer för den Smorde (Messias, Kristus) [som representerar Jesu konungarike], som om det är Gud som inbjuder (uppmuntrar, manar) genom oss. Vi ber er på den Smordes (Kristi) vägnar: Försona er med Gud (ta tillvara på nåden att bli upprättad med Gud).
Den som inte [genom egen personlig erfarenhet] visste vad synd var, honom gjorde han till [gjorde Gud till ett med] synd för vår skull, så att vi i honom skulle bli [ett med] Guds rättfärdighet. [Jes 53:9–11; 1 Pet 2:22; Gal 3:13]
Som [Guds] medarbetare uppmanar (uppmuntrar) vi er också att inte kasta bort Guds nåd (låta Guds favör bli till ingen nytta).
I stället vill vi i allt [på alla områden] visa att vi är (visa oss "stå tillsammans" som) Guds tjänare:

1. Tjänsten är uthållig under lidanden


I stor uthållighet (ståndaktighet), i lidanden (nöd, betryck, problem),
i nöd (ytterst svåra tvingande omständigheter),
i ångest (trångmål, begränsningar, svårigheter – "smala passager, små hoptryckta områden"),
i sanningens ord (budskap) [en förkunnelse efter Guds ord],
i Guds kraft (förmåga) [med den kapacitet Gud har, se 1 Kor 2:4–5].

3. Tjänstens kontraster


Med rättfärdighetens högra och vänstra vapen
[svärdet för attack och skölden för försvar, se Ef 6:16–17; Heb 4:12; 1 Joh 5:4 – ett rättfärdigt liv är det bästa vapnet för både anfall och försvar],
Vilken gemenskap kan det vara mellan Guds tempel
    och avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, för Gud har sagt:
"Jag ska bo hos dem och vandra bland dem
    och vara deras Gud,
    och de ska vara mitt folk." [3 Mos 26:12; Jer 32:38; Hes 37:27]
[Paulus fortsätter med bilden av församlingen som Guds tempel, se 2 Kor 6:15–17. På samma sätt som templet har reningsceremonier, se 2 Mos 30:17–21, har de troende ett ansvar att helga sina liv från det som orenar dem. Dessa ritualer i det äldre förbundet är skuggbilder på omvändelse och Paulus tillämpar denna princip i det kristna livet. Även om riterna inte observeras på samma sätt i Nya testamentet så består den andliga sanningen.] När vi nu har dessa löften [från GT, att vi är Guds tempel], mina älskade, så låt oss rena oss från allt som befläckar kropp (kött) och ande och fullborda vår helgelse i fruktan för (vördnadsfull tillbedjan av) Gud. [Den som vördar och respekterar Gud tar inte lätt på synden och ondskan, se även Matt 5:29–30; 10:28. Det som orenar kroppen är yttre handlingar som sexuella synder, dryckenskap, tungans missbruk, se Jak 3:6. Det som orenar människans inre är onda tankar, högmod, irrläror, se 2 Kor 11:4.]
Men Gud som tröstar de modlösa tröstade oss genom att Titus kom [2 Kor 2:13].
Men nu är jag glad, inte därför att ni blev bedrövade (sorgsna) utan för att bedrövelsen ledde till omvändelse (ett förvandlat tänkesätt). Ni blev ju bedrövade på det sätt som Gud ville, och skadades därför inte på grund av vad vi gjorde.
För den bedrövelse (sorg) som är efter Guds vilja (ordagrant: enligt Gud), åstadkommer (producerar) en omvändelse [ett förvandlat tänkesätt som leder] till frälsning (en räddning/befrielse) som man inte ångrar. Men världens bedrövelse [då man sörjer över det straff synden ger, istället för att känna sorg över att man har syndat] åstadkommer (producerar) [däremot en avgjord och slutgiltig] död. [Bedrövelse, sorg och tårar är i sig själva är inga dygder. Världens bedrövelse är självcentrerad och sörjer något den själv vill ha. Den tänker varken på Gud eller på andra människor som blivit skadade, och den leder till självömkan, hopplöshet, förtvivlan och slutligen till död. Ett exempel är de köpmän som sörjer över att de inte längre kan sälja mänskliga slavar när Babylon straffas, se Upp 18:9–11, 13. Den bedrövelse som Gud däremot tillåter en människa att drabbas av leder till omvändelse, gottgörelse för synder och en förnyad vilja att leva för Gud.]
Tänk vad mycket gott det kommit från att Gud tillät er att känna bedrövelse:
Vilken hängivenhet (iver) har det inte fört med sig bland er [till skillnad från er tidigare apati].
Vilket försvar [gr. apologia – hur de nu argumenterar mot synden].
Vilken upprördhet [över synden, och att ni tillåtit den få pågå].
Vilken fruktan [för Gud och kanske att Paulus skulle besöka dem].
Vilken längtan [efter Gud, ett besök av Paulus och att synden skulle konfronteras].
Vilken iver [efter Guds härlighet och upprättelse av syndaren].
Vilken bestraffning [gjorde upp med synden]. På allt sätt har ni visat att ni är oskyldiga i den här saken.
När jag skrev till er var det alltså inte med tanke på den man som hade gjort fel [sonen som hade ingått i ett förhållande med sin fars hustru, se 1 Kor 5:1] eller med tanke på den man som fått lida [hans far], utan för att det skulle stå klart för er inför Gud hur ivrigt (hängivet) ni bryr er om oss.
Vi vill berätta för er, syskon (bröder och systrar i tron), vilken nåd (kraft, favör) Gud har gett församlingarna [här] i Makedonien [där Paulus befinner sig när han skriver detta brev]. [Första gången Paulus hade kommit till Makedonien, i nuvarande norra Grekland, var under hans andra missionsresa, se Apg 16:12–17:14. Han tar församlingarna i städerna Filippi, Thessalonike och Berea som goda exempel på generösa givande församlingar. Paulus tänkte nog speciellt på församlingen i Filippi, se Fil 4:15–16.]
De gav inte bara det vi hade hoppats, utan de gav sig själva, först och främst åt Herren och sedan åt oss efter Guds vilja.
Vi tackar Gud som har väckt samma iver (entusiasm) för er i Titus hjärta.
var och en [ska så, dvs. ge] precis [så mycket] som han har bestämt (föreslagit; lagt fram) i sitt hjärta (ordagrant: i hjärtat), inte utav olust (motvilja) eller tvång [som något obligatoriskt],
för Gud älskar (föredrar) en glad (beredvillig, förnöjsam; välvilligt inställd) givare. [Här citerar Paulus fritt från den andra delen av Ords 22:8 i den grekiska översättningen Septuaginta där det står: "Gud älskar en glad man och givare". Principen om sådd och skörd och om givandets välsignelser finns också i Ords 11:24–26 och i 5 Mos 15:7–11. Paulus sammanfattning av denna "lag" har ibland förminskats till en slug investeringsstrategi där man genom att ge mycket förväntar sig en större välsignelse tillbaka för att leva gott för egen del. Om det är drivkraften blir resultatet bara ännu djupare andlig fattigdom. Paulus gör klart att Gud vill se alla sina barns behov uppfyllda. Herren lönar generositet genom att möjliggöra för ännu mer generositet.]
Och Gud förmår (har ju kraft; är dessutom mäktig) att låta all nåd (varje slags favör) överflöda till [nå fram och vida omge] er, så att ni alltid i allt [vid varje tidpunkt och i varje omständighet] har nog (tillräcklig mängd – gr. autarkeia) av allt och kan överflöda till [skulle nå fram och vida omge] varje gott verk (varje god gärning). [Fil 4:11, 19] [Inom stoisk livsfilosofi användes autarkeia i betydelsen att vara självförsörjande, och därigenom vara oberoende av andra människor. Paulus använder ordet i betydelsen att ha tillräckligt av allt för att också kunna ge vidare till andra (och på så sätt göra människor beroende av varandra). Detta förstärks av att verbet perisseuo – vars innebörd är att överflöda runtomkring – både står före och efter det grekiska ordet för tillräcklig mängd. Att adjektivet pas (all, allt, varje) förekommer fyra gånger i versen visar att Paulus verkligen vill betona att Gud i sin omsorg både kan och vill låta sitt överskott nå oss på alla sidor – detta så att det räcker mer än väl och blir över till att dela med sig av.]
Då blir ni rika på allt och kan vara generösa i allt, och det väcker tacksamhet till Gud när vi överlämnar gåvan.
Den hjälp ni ger i denna insamling fyller inte bara de heligas behov, utan bär också rik frukt genom att många tackar Gud.
När ni visar er äkthet genom denna hjälp prisar de Gud för att ni följer er bekännelse till den Smordes (Kristi) evangelium och så godhjärtat delar gemenskapen med dem och med alla.
De kommer också att be för er och längta efter er på grund av Guds överväldigande nåd mot er.
[Paulus brister ut i lovprisning:] Gud vare tack för hans obeskrivligt rika gåva! [Ord är helt otillräckliga för att beskriva Guds gåva – att hans Son kom till jorden.]
För våra stridsvapen är inte köttsliga [av denna världen], utan kraftfulla (starka) inför Gud till att bryta (riva) ner fästen.
Vi bryter ner [med våra stridsvapen raserar vi] tankebyggnader (resonemang, beräkningar, spekulationer, argument) och varje hög mur (all höghet) som reser sig upp [lite i taget, mer och mer] mot kunskapen om Gud (Guds kunskap) – och vi leder varje tanke som en fånge in i lydnad för den Smorde (Messias – ordagrant: in i/fram till Kristi lydnad). [Bilden som målas upp är en romersk soldat som tvingas ta fram svärdet för att få en omedgörlig fånge att lyda. Slagfältet är sinnet där tankar och resonemang som strider mot Guds Ord måste tas till fånga och överlämnas till Jesus, vår Befälhavare. I nästa vers fortsätter Paulus att använda militära termer.]
Vi däremot berömmer oss inte gränslöst (utan förbehåll), utan håller oss inom gränsen för det område (gr. kanon, den måttstock, norm) som Gud har tilldelat oss, att vi skulle nå fram även till er.
För jag brinner för er med Guds iver. Jag har trolovat er med en enda man, den Smorde (Messias, Kristus), och vill föra fram en ren jungfru till honom.
Var det en synd jag begick när jag ödmjukade mig för att ni skulle upphöjas och predikade Guds evangelium för er utan ersättning?
Varför? För att jag inte älskar er? Det vet Gud att jag gör.
[Inför nästa uttalande inleder Paulus med en ed där han åkallar Herrens namn. Det kan tyckas märkligt, eftersom det inte är någon stor bedrift han berömmer sig av, snarare tvärtom. Troligtvis är det ett retoriskt grepp som visar att det som nu följer är ironi. Även nästa exempel som är motsatsen till att bli nedfirad i en korg hör till samma kategori som är en parodi på superapostlarnas hisnande berättelser, se vers 5.] Herren Jesu Gud och Far, välsignad i evighet, vet att jag inte ljuger:
Jag vet en man som tillhör den Smorde (en människa som är i Kristus) som för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himlen. Om det var i kroppen eller utanför kroppen vet jag inte, Gud vet. [Paulus berättar i tredje person, men det är troligt att det handlar om honom, se 12:1, 5, 7. Anledningen kan vara att han såg sig själv i synen, eller att han inte vill berömma sig. Händelsen inträffade fjorton år tidigare någon gång omkring 42 e.Kr. Det var före missionsresorna som beskrivs i Apostlagärningarna då Paulus befann sig i Antiokia i Syrien, se Apg 11:25–26.]
Jag vet att den mannen – om det var i kroppen eller utanför kroppen vet jag inte, Gud vet -
[Brevet liknar en rättegång där Paulus har blivit anklagad och får försvara sig. På en punkt skiljer sig den judiska rättsprocessen från den här tiden mot dagens rättegångar. Om det visade sig att den anklagade var oskyldig, kunde rollerna omedelbart bli ombytta. Den anklagade hade då rätt att anklaga dem som först hade gått emot honom.] Har ni hela tiden trott att vi försvarar oss (håller ett försvarstal) inför er? Nej, vi talar inför Gud i den Smorde (Messias, Kristus) [i hans närvaro], och allt är till er uppbyggelse, mina älskade.
Ja, jag är rädd att min Gud ska förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag måste sörja över många som tidigare har syndat och inte omvänt sig från den
    orenhet (sexuell orenhet i tanke och handling, utsvävande liv, mer fokus på den moraliska orenheten än den fysiska akten),
    sexuell lössläppthet (otukt) och sensualitet (lösaktighet, egen njutningslystnad utan några moraliska gränser), som de tidigare har praktiserat (ägnat sig åt).
Han blev korsfäst i svaghet,
    men lever genom Guds kraft.
Så är också vi svaga i honom,
    men vi ska leva med honom
    genom Guds kraft som ni ska få känna.
Vi ber till Gud att ni inte ska göra fel (agera på ett ondskefullt sätt i någon detalj) [se Rom 12:20–21], inte för att det ska se ut som om vi klarar provet, utan för att ni ska göra det rätta (det som är ärofyllt), även om det ser ut som om vi inte skulle hålla måttet.
Till sist, syskon (bröder och systrar i tron):
    var glada,
    bli upprättade (låt er upprättas, helas, som när ett revat nät lagas),
    bli uppmuntrade (förmedla förståelse, undervisa, förmana),
    var eniga (ha samma planer, mål) och
    lev i fred (harmoni, frid).
Då ska kärlekens och fridens Gud vara med er.
Vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) nåd,
    Guds kärlek
    och den helige Andes gemenskap
    
    vare med er alla. [Den sista hälsningen nämner alla tre personerna i treenigheten utifrån deras roll i förhållande till den troende. Treenigheten innebär att det finns en Gud, och denne Gud existerar i tre "personer" – Fadern, Sonen, Anden. De är åtskilda och samtidigt ett.]

Galaterbrevet (31)

[Vers 1–5 är en enda lång mening i grekiskan.] [Från:] Paulus [betyder liten], en apostel (sändebud, ambassadör),
    [min auktoritet och mitt budskap fick jag]
    inte från människor eller genom någon människa [som förmedlade den till mig från Gud],
    utan genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) och Gud Fadern,
    
    som uppväckte honom från de döda.
Nåd (oförtjänt favör) och frid (harmoni, lycka, välgång)
    till er från Gud vår Fader och vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
som offrade sig själv för våra synder,
    för att rädda oss från den nuvarande onda tidsåldern (världsordningen),
    efter vår Guds och Faders vilja (önskan, behag, längtan).
För [hur är det nu], är det människor jag här försöker övertala (övertyga; bli vän med) – eller Gud? Eller försöker jag (söker jag efter att) behaga människor [ständigt möta människors förväntningar]? Om jag fortfarande behagade människor (vore människor till lags; höll mig väl med folk) [och gjorde dem nöjda] skulle jag nog (gr. an) inte vara en tjänare (slav, livegen) till den Smorde (Messias, Kristus). [1 Thess 2:5–6] [Den lilla grekiska partikeln an anger en förmodan och något hypotetiskt – "i så fall, om det vore så".]
Ni har ju hört om mitt tidigare liv då jag utövade den judiska religionen [judaismen], hur jag ständigt utöver det vanliga (utan jämförelse, obehärskat, fanatiskt) förföljde (jagade) Guds församling för att förgöra (utrota) den.
Men när han – som utvalde mig innan jag var född och kallade (avskilde, helgade) mig genom sin nåd (oförtjänta favör) – beslöt (när det behagade honom)
Nu skriver jag detta som om jag stod inför Guds ansikte, jag ljuger inte!
och de prisade (ärade) gång på gång Gud för min skull [för den förändring som Gud hade gjort i mig]. [Det är när Paulus är i Tarsus i Kilikien som Barnabas söker upp honom och tar med honom till Antiokia, se Apg 11:25–26.]
Vidare, [inga nya krav gavs från] de som har anseende [de ledare som har inflytande i Jerusalem], om de har anseende eller inte spelar ingen roll för mig, Gud har inte anseende till personen (har inga favoriter som han särbehandlar, Gud är inte imponerad av mänskliga positioner). Dessa ledare lade inte till något till mitt budskap.
För jag [för min del] har genom lagen (gr. nomos) dött bort från lagen [alla legalistiska krav] för att jag skulle leva för Gud [i direkt relation med honom]. Jag är korsfäst (har korsfästs tillsammans) med den Smorde (Messias, Kristus) [eftersom jag tillhör honom delar jag hans död],
nu (dessutom) lever inte längre jag [gr. ego – här betonar Paulus med eftertryck sitt eget jag, precis som i början av vers 19], utan den Smorde (Messias, Kristus) lever i mig. Och det [liv] som jag nu lever i köttet (i kroppen), det lever jag genom tro från Guds Son [jag får del av den förtröstan han äger], han som [osjälviskt] älskade mig och utgav sig själv för mig. [Fil 3:10; Gal 5:24; 6:14]
Jag förkastar inte (slänger inte bort; ogiltigförklarar inte) Guds nåd (favör), för om rättfärdighet kom genom [att hålla] lagen, då dog [ju] den Smorde (Messias, Kristus) i onödan (förgäves, gratis) [då skulle hans död vara meningslös]." [Eftersom grekiskan inte har citattecken är det inte helt säkert var Paulus respons till Petrus (som började i vers 14) slutar. Utifrån de pronomen som används, verkar det som om svaret följer en rytm med du, vi och jag, se vers 14, 15–17, 18–21. I så fall slutar citatet här i vers 21.]
[Paulus inledde kapitlet med några personliga frågor till galaterna. Nu följer sex citat från Bibeln vilket visar på en viktig princip. Andliga erfarenheter är värdefulla, men måste stödjas av Skriften. Eftersom dessa judaister försökte föra de troende tillbaka under lagen, citerar Paulus lagen.] På samma sätt var det med Abraham:
"Han trodde (litade)Gud [om löftet om en son]
    och därför räknades han som rättfärdig (skuldfri)." [1 Mos 15:6. Paulus citerar samma vers i Rom 4:3 där han ännu mer detaljerat lägger ut texten. Romarbrevet 4 är den bästa kommentaren till Galaterbrevet 3.]
Eftersom Skriften gång på gång förutsåg att Gud skulle rättfärdiggöra hedningarna genom tro, berättade den i förväg de glada nyheterna (evangeliet) för Abraham genom att säga:
"I dig ska alla folk (nationer, folkgrupper) bli välsignade." [1 Mos 12:3; 1 Mos 18:18]
Men att ingen blir rättfärdig (rättfärdiggjord) inför Gud genom lagen är uppenbart (helt klarlagt),
för den "rättfärdige ska leva av (utifrån) tro". [Hab 2:4]
[Den som är trofast och förtröstar på Gud förklaras som rättfärdig inför honom och får full tillgång till Guds överflödande och äkta liv.]
Detta är vad jag menar, lagen som kom 430 år senare [än löftet till Abraham] kan inte annullera ett tidigare förbund (testamente) från Gud, så att löftet blir ogiltigt.
För om arvet berodde på [att bara lyda] lagen [som dessa falska lärare vill få er att tro], skulle det inte längre bero på löftet, men Gud gav arvet till Abraham genom ett löfte.
En medlare företräder fler än en, men Gud var ensam [när han gav löftet till Abraham]. [Lagen var ett kontrakt, mellan Israel och Gud, som krävde att båda parter höll det. Löftet däremot beror bara på Gud.]
Motsäger sig lagen Guds löften? Nej, absolut inte! Om en lag i sig självt kunde ge [andligt] liv, då hade med säkerhet rättfärdighet kommit genom lagen.
I den Smorde (Messias, Kristus) Jesus (förenade med honom) är ni alla Guds söner genom tron.
Men när tiden var fullbordad sände Gud sin son, född av en kvinna, och född in under lagen,
Eftersom ni nu är [Guds] söner sände Gud sin Sons Ande in i våra hjärtan, som ropar: Abba (pappa)! Fader! [Abba betyder pappa på arameiska som var det språk Jesus och hans lärjungar talade till vardags. De första ord ett litet barn lär sig säga är pappa och mamma, abba och imma. Uttrycket "Abba Fader" visar att vi får vara Guds barn och ha en nära familjerelation till vår himmelske Fader.]
Därför är du inte längre en slav utan en son, och om du är en son, då är du också en arvinge genom Gud. [Rom 8:15]
Tidigare, när ni inte kände (såg med era hjärtans ögon, hade en klar förståelse av) Gud, var ni [hedningar] slavar under gudar [avgudar av trä och sten] som i verkligheten inte finns (i sin natur inte är gudar).
Men nu, när ni har lärt känna (fått en personlig erfarenhet av) Gud, eller snarare, Gud har lärt känna (fått en personlig relation med) er, hur kan ni då vända tillbaka till dessa svaga och tomma krafter (element, primitiva religioner, vidskepelse)? Vill ni bli slavar under dem igen?
och även om mitt fysiska tillstånd måste ha frestat er [att inte respektera och lyssna på mig], så föraktade ni mig inte eller förkastade (stötte bort) mig, i stället tog ni emot mig som en Guds ängel (budbärare), som om jag var den Smorde (Messias, Kristus) Jesus själv!
känsor av missunnsamhet [starka känslor av avund – eller svartsjuka, en illvilja som leder till en önskan att ta ifrån någon annan det den har],
fyllerier (berusningsmedel – gr. methai)
    [alkohol eller drogkonsumtion],
supkalas (gr. – komoi) [vilt firande som bara gick ut på att i onyktert tillstånd få sina begär tillfredsställda, se 1 Pet 4:3]
och [allt] annat sådant (liknande saker) som jag [redan nu] i förväg säger er [varnar er angående] – precis som jag [också] sade förut: de som verkligen gör sådana saker [rutinmässigt ger sig hän åt köttets gärningar – sexuell omoral, avgudadyrkan, hat, omåttlighet osv, se vers 19–21] ska inte ärva Guds rike (kungarike). [Apg 10:42]
Bli inte vilseledda (lurade, bedragna)! Gud låter sig inte förlöjligas (föraktas, bli fnyst åt) – för vad en människa sår [om hon skulle så], det ska hon också skörda.
Åt alla dem som vill (kommer) vandra efter denna regel (leva i linje med denna ordning; följa denna princip, se Gal 5:25): Frid och barmhärtighet över dem, och (ja) över Guds Israel [Jesu efterföljare oavsett om man varit jude eller hedning före omvändelsen].

Efesierbrevet (31)

[Från:] Paulus [betyder "den lille"],
    genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt Jesus den Smorde (Messias, Kristus)
till Guds folk som bor i Efesos,
    de som tror på (är trogna, lojala mot) Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
[I de äldsta handskrifterna saknas orden "i Efesos". Brevet har inga personliga hälsningar, trots att Paulus hade många kontakter i Efesos. Det talar för att brevet var ett rundbrev som lästes upp i flera församlingar. Den kopian som var adresserad till regionens huvudstad Efesos, hade troligtvis med det namnet här i inledningen, medan kopia som hänvisningen i Kol 4:16 syftar på kan ha haft orden "i Laodikea" i stället.]
Låt nåd (Guds oförtjänta favör, välsignelse) vara med er och frid (harmoni, lycka, välgång)
    från Gud vår Fader och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
[Vers 3–14 är en enda lång mening i grekiskan, den längsta i hela Bibeln! Paulus var en lärd man, så anledningen till att han ibland skriver långa meningar beror inte på att han är okunnig i det grekiska språket. I stället är det ett sätt att uttrycka sin entusiasm. På samma sätt som en talare blir ivrigare och pratar snabbare och mer engagerat, blir Paulus engagerad när han börjar skriva om alla välsignelser Jesus har gett den troende, och låter adjektiven flöda!] Välsignad (lovad, prisad) är vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) Gud och Fader, som har välsignat oss med varje andlig välsignelse i det himmelska (i de himmelska världarna) i den Smorde (Messias, Kristus).
Jag ber att vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) Gud, härlighetens Fader ska ge er en ande av
vishet (insikt, gudomlig kunskap) och
uppenbarelse (att synliggöra något som varit dolt), så att ni får full kunskap om honom.
Men Gud – som är rik på barmhärtighet (full av medkänsla; överfödande i nåd) (gr. eleos) på grund av sin stora (obegränsade) kärlek som han älskade oss [så mycket] med,
För av nåden [på grund av Guds oförtjänta favör och välvilja] är ni frälsta (räddade, befriade, helade, bevarade) genom tro (trofasthet, förtröstan), och detta inte av (utifrån/utav) er själva – Guds gåva är det (presenten/offergåvan är från Gud) [både nåden (gr. charis) och gåvan (gr. doron) står i bestämd form]
För vi är hans hantverk [Guds mästerverk – hans konstnärliga arbete och poetiska verk] skapade (som formats, omdanats) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus till [att utföra] goda gärningar [ett gott arbete i allt], som Gud har förberett [utsett och gjort redo i förväg, se även Rom 9:23] så att vi ska (för att vi skulle) vandra i dem [leva i det Gud planerat]. [Det grekiska ordet för hantverk, poiema, har även gett oss orden poem och poesi. Paulus använder det också om Guds skapelseverk i Rom 1:20. Den förste personen som blir fylld av den helige Ande är Betsalel (2 Mos 31:2–3) som är en hantverkare som ska formge tabernaklet. Jesus kallas även "hantverkarens son" (Matt 13:55).]
och återförena båda i en kropp till Gud genom korset, och därigenom i honom själv döda fiendskapen.
Därför är ni inte längre främlingar (okunniga, utan del i frälsningen) och flyktingar (som saknar en medborgares rätt), utan ni delar medborgarskapet med de heliga (Guds eget folk) och tillhör Guds familj.
I honom blir också ni [hedningar] sammanfogade [med judarna], för att forma en fast boning [till att vara ett heligt tempel] för Gud i (genom) Anden.
Jag antar att ni har hört om den nåd som tilldelats mig med tanke på er (för er skull).
Jag har blivit en tjänare av detta evangelium genom Guds nåd (oförtjänta favör), som gavs till mig genom hans verksamma mäktiga kraft.
och upplysa alla [människor] vad den förvaltade planen [angående hednafolkens frälsning] innebär
– detta mysterium som genom tidsåldrarna [fram till nu] varit dolt hos (i) Gud, han som skapade allting [genom Jesus den Smorde]. [I sina brev anknyter Paulus ofta till den lokala kontexten och förmedlar en ny och djupare mening. Här använder han det grekiska ordet mysterion (hemlighet), en term som även var vanligt förekommande i hedniskt religiösa sammanhang i Efesos. Paulus hade fått uppdraget att avslöja den sedan skapelsen förborgade hemligheten och öppet lägga fram fakta: Guds glada budskap gäller inte några få utvalda, utan är riktat till alla människor.]
Nu skulle Guds vishet i sin [rikliga] mångfald göras känd genom församlingen för furstarna och väldigheterna (makterna) i det himmelska (i de himmelska världarna) [Ef 6:12].
och [att ni kan lära] känna (personligen få erfara) den långt mer överflödande kunskapen av den Smordes (Messias, Kristi) kärlek [som är rättfärdig, osjälvisk och utgivande] – så att ni kan bli helt uppfyllda med all Guds fullhet. [Detta är crescendot och det slutgiltiga målet i bönen: Att de kristna blir en kropp som är helt uppfylld av Gud själv. Som brukligt i judiska böner avslutar nu Paulus bönen med en "doxologi" – ett lovprisande av Gud:]
en Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och är i alla [som regerar över, verkar genom och lever i alla hans barn].
tills vi alla kommer fram till trons enighet och kunskapen (fullständig och korrekt) om Guds Son, till ett sådant mått av fullvuxen mognad att vi blir helt uppfyllda av den Smorde (Messias, Kristus).
Deras förstånd är förmörkat. De är främmande för [det andliga] livet i Gud på grund av den okunnighet (ovilja) som finns i dem genom deras hjärtas hårdhet (förhärdelse, envishet, andliga blindhet).
och en gång för alla iklätt er den nya människan, som är skapad enligt Gud (till Guds avbild) i sanningens [Jesus är sanningen, se vers 21 och Joh 14:6] rättfärdighet och helighet [gentemot människor och inför Gud]. [Vid frälsningen läggs den gamla människan bort och den nya ikläds en gång för alla. Däremot är den inre människans förnyelse något som ständigt pågår, då den troende påverkas både av köttet och Anden, se Gal 5:17. Den gamla människan levde efter köttet men den nya lever efter Anden.]
Och bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill (blivit försäkrad med) för återlösningens dag [med en slutgiltig befrielse genom Jesus från ondska och syndens konsekvenser].[I vers 15 uppmanar Paulus att tala och praktisera sanning i kärlek och i vers 25 att lägga bort lögnen och tala sanning. I ordet för nåd (gr. charis, i vers 29) ryms Paulus önskan att det skulle bli till välsignelse och glädje och föda tacksamhet hos dem som hörde på.]
Var i stället vänliga (goda, hjälpsamma) mot varandra, ömsinta (förstående, medkännande)
förlåt alltid (var generösa i er attityd; visa alltid nåd mot) varandra,
    precis som Gud i den Smorde (Messias, Kristus)
förlät er (visade er nåd; var generös mot er). [Paulus nämner två egenskaper (vänliga, ömsinta) och skriver inte "och" mellan dessa i grundtexten. Detta visar troligen att han egentligen skulle ha kunnat fortsätta med fler beskrivande ord, men att själva slutsatsen utifrån dessa egenskaper utgör tyngdpunkten: att förlåta och agera på samma sätt som Jesus. Här används inte det vanliga ordet för att förlåta, aphiemi (som har betydelsen att "släppa något", se Matt 6:12), utan charizomai, som har innebörden att generöst unna varandra frihet och favör – på samma sätt som Gud har gett oss friheten och nåden i Jesus.]
Imitera därför Gud (var därför Guds efterföljare), som [hans] älskade barn,
och vandra (lev) i kärlek, precis som också den Smorde (Messias, Kristus) [osjälviskt] älskade oss och utgav sig själv för oss som en offergåva och ett väldoftande offer (slaktoffer) åt Gud.
För detta kan ni vara säkra på att:
    Ingen som praktiserar sexuell omoral (otukt – gr. pornea),
    ingen oren människa,
    ingen girig (med materiellt habegär) – en sådan person är en avgudadyrkare –
[Påståendet gäller främst den sista punkten där pengar och välstånd har ersatt Gud i tillbedjan, se Matt 6:24; Fil 3:19; 1 Joh 2:15, men gäller även för de två första punkterna då det skapade tillbeds i stället för Skaparen, se Rom 1:25] har någon del i den Smordes (Kristi) och Guds rike. [Samma tre ord som nämndes i vers 3 upprepas här. Det som upptar en människas främsta längtan och önskan vid sidan av Gud är en avgud, se Matt 6:24.]
Låt ingen bedra er med tomt prat (grundlösa argument, ursäkter) [som tonar ner allvaret med sexuell orenhet och materiellt habegär], för genom sådana synder kommer Guds vrede (straffdom) över olydnadens barn.
Tacka ständigt Gud Fadern för allt,
    i vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) namn.
Var inte inställsamma ögontjänare som bara vill behaga människor,
    utan var den Smordes (Kristi) tjänare som gör Guds vilja helhjärtat.
Ta på (iklä) er hela Guds vapenrustning [Paulus tar en soldats rustning som exempel] för att ni ska kunna (så att ni får kraft att) stå emot djävulens [lömska] knep (listiga planer, konster, svek, trick, bedrägerier, intriger, strategier och metoder – gr. methodeia). [I detta brev beskrivs tre positioner. En troende sitter tillsammans med Jesus (Ef 2:6), vandrar tillsammans med andra troende (Ef 2:10; 4:1, 17; 5:2, 8, 15) och står emot den onde (Ef 6:11, 13, 14). Djävulens angreppssätt är att ljuga och bedra, och han följer samma mönster gång på gång.]
[Under den tvååriga fångenskapen i Rom satt Paulus fastkedjad vid en romersk soldat i fyratimmarspass, se Fil 1:13–14. Paulus använder nu den romerska soldatens utrustning för att illustrera den andliga kampen varje troende står inför.] Ta därför [på grund av att ni är i en andlig kamp, vers 12] upp (för att bära och använda) hela Guds vapenrustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen [en period av fara, demonisk ondska eller stora frestelser], och stå upprätt [som segrare i striden] efter att ha fullgjort allt.
Ta emot (välkomna) frälsningens hjälm [som bevarar dina tankar och ger hopp om befrielse].
[På samma sätt som hjälmen skyddade den romerska soldatens huvud, skyddar frälsningens hjälm den troendes huvud och sinne. Hjälmen var den sista delen av rustningen som soldaten tog på sig innan strid. I 1 Thess 5:8 beskriver Paulus hjälmen som "hoppet om frälsning". Hoppet är en av tre aspekter av frälsningen. I hoppet ser den troende fram mot en dag av fullständig befrielse med en ny uppståndelsekropp, men frälsningen är också något som redan skett när den togs emot av nåd i tro, se Ef 2:5, 8. Samtidigt är frälsningen också en pågående helgelseprocess, se Fil 2:12. Samma betydelse finns i Fil 2:12 där Paulus uppmanar de troende att "arbeta" på sin frälsning och befrielse. Frälsningens hjälm har att göra med befrielse och förmågan att tänka klart.
    Ett annat ord än i vers 13 används här för "ta". Detta ord har innebörden att ta emot och välkomna som en gåva.]
Ta [också] emot (välkomna) Andens svärd, som är Guds ord.
[Svärdet (gr. machaira) är ett kortare sticksvärd som användes av infanteriet och som på latin kallades gladius. Här används inte det grekiska ordet logos för det skrivna ordet utan rhema, som är ett specifikt ord levandegjort av den helige Ande. Det är bara den del av Guds ord som vi känner till och förstår som vi kan använda för att vinna segern, se Joh 8:32. Svärdet användes både för att parera fiendens utfall och gå till motattack, se Matt 4:1–11.]
Frid till er syskon (bröder och systrar i tron),
    och kärlek
    
    med tro,
    från Gud, Fadern
    
    och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).

Filipperbrevet (23)

Nåd (oförtjänt favör) till [vare med] er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
[Några av de första troende i Filippi var den välbärgade kvinnan Lydia och hennes familj, en slavflicka som befriats från en ond ande och föreståndaren för fängelset och hans familj, se Apg 16:13–18, 29–34, 40. Det är troligtvis dessa (och andra i församlingen som Paulus har lärt känna under sina besök) som han tänker på när han skriver denna hälsning.] Jag tackar min Gud varje gång jag tänker på er [är tacksam över varje personligt minne],
Gud är mitt vittne hur jag längtar efter er med den Smordes (Kristi) Jesu djupa, innerliga kärlek. [Paulus hjärta är så uppfyllt av Jesu kärlek att han känner det som om han bar Jesu hjärta för sina troende syskon i Filippi.]
då ni har blivit fyllda med rättfärdighetens frukt [Gal 5:22]
    som kommer genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), Gud till ära och pris.
    [Målet är att Gud blir förhärligad, manifesterad, att han får äran, blir prisad och känd.] [Paulus ordval målar upp en bild för hur kärleken ska överflöda, men inte helt okontrollerat. På samma sätt som en flod har flodbankar så måste kärleken ledas fram genom kunskap och urskillning, annars når den inte sitt mål. I vers 10 förstärks denna bild i "vad som är bäst", som här står i plural och förutom innebörden "vilka saker som bär och tar med igenom", också bl.a. används i betydelsen "vilka driver och flyter fram och tillbaka". Senare i detta brev tar Paulus upp felaktiga motiv och varnar även för falska lärare, se Fil 1:15–18; 3:2. Det är därför han vädjar för dem att deras kärlek ska växa och mogna. De får inte vara naiva och okritiskt acceptera allt som sägs.]
utan att ens för ett ögonblick bli rädda för motståndarna (skrämda – som en häst som skenar),
en sådan djärvhet blir för dem ett tydligt tecken på deras egen undergång,
    och [ett säkert tecken] på er befrielse (frälsning) och att detta är av Gud.
[Vers 6–11 innehåller några ovanliga grekiska ord och har en poetisk form som liknar en sång. Detta är antagligen en tidig kristen hymn eller dikt som Paulus citerar, liknande exempel finns i 1 Tim 3:16 och 2 Tim 2:11–13.]
Han som var till (existerade; preexisterade) i Guds gestalt
    [iklädd Guds väsen – hade Guds hela fullhet, se Joh 12:41; Jes 6:1],
    men inte räknade det som en trofé (ett segerbyte; en skatt att gripa tag i och hålla fast vid) att vara jämlik Gud,
Därför har också (av den orsaken har) Gud upphöjt honom [till den högsta positionen]
    och gett honom namnet över varje namn,
för att varje tunga ska bekänna (öppet erkänna, säga samma sak som Gud)
    att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är Herren [Rom 10:9],
    till ära för Gud Fadern.
-
För Gud är den som [ständigt] verkar i er både [när det gäller] att vilja och att verka efter hans välbehag (glädje; goda vilja). [Gud förser sina barn med kraft så att de alltid vill arbeta energiskt och effektivt för hans syften.]
så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt i ett falskt och fördärvat släkte, där ni lyser som stjärnor i världen
Ja, han var verkligen sjuk, nära döden. Men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig så att jag inte skulle få sorg på sorg.
Det är vi som är de omskurna, vi som tjänar Gud genom hans Ande och har vår ära i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus och inte förlitar oss på köttet (egna gärningar och meriter).
och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer från (utav) läran (lagen – gr. nomos) [genom att legalistiskt följa alla Moseböckernas bud], utan [med] den [rättfärdighet] som kommer genom den Smordes tro (trofasthet; förtröstan från Messias/Kristus), rättfärdigheten från (utav) Gud på grund av tron (som är baserad på trofasthet/tillit/förtröstan)
Jag jagar (pressar mig) mot målet, för att vinna segerpriset [från himlen som är] Guds högre kallelse (inbjudan) genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Låt oss alla som är andligt mogna [och strävar efter fullkomlighet] ha ett sådant tänkesätt [vara fokuserade på målet och segerpriset, se vers 13]. Om ni tänker annorlunda i något avseende [funderar över hur man ska leva helhjärtat för Jesus] ska Gud uppenbara (klargöra) även det för er!
De kommer att sluta i fördärvet. De har buken till sin gud och sätter sin ära i det som är deras skam, dessa som bara tänker på det jordiska.
Oroa (bekymra) er inte ["gå inte i bitar" – stressa inte upp er] för någonting [Matt 6:25; Luk 12:22], utan låt era önskningar i allting [i varje detalj ni nämner och frågar efter] bli kända inför Gud, genom [hängiven och förtrolig] bön och vädjan (ödmjuk och enträgen bön) med tacksägelser [över Guds goda nåd].
Då ska Guds frid, som övergår [som alltid är mer värd, som regerar och håller sig över] allt förstånd, skydda (bevara, vakta) era hjärtan och era tankar (sinnen) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Och vad ni [allt detta som ni en gång]
    lärde er,
    och tog emot (tog till er),
    och hörde,
    och såg i (hos) mig –
praktisera dessa saker [regelbundet], så ska fridens Gud vara med er! [Paulus beskriver de fyra stegen i omvänd kronologisk ordning och påminner om hur de alltid kan leva i gemenskap och frid med Gud. Församlingen i Filippi hade sett hur Paulus och Silas blivit frigivna från fängelset, se Apg 16:22–31. De hade hört Paulus budskap och tagit emot evangeliet. De hade också lärt sig att leva av tro och därmed fått en levande relation med Jesus.]
Jag har fått allt och det i överflöd. Jag har mer än nog när jag nu genom Epafroditus har fått er gåva – en ljuvlig doft, ett välbehagligt offer som Gud tar emot med glädje.
Så ska min Gud fylla [helt och fullt uppfylla] alla era [andliga och fysiska] behov efter sin härliga rikedom [på ett överflödande och överväldigande sätt] i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Vår Gud och Far tillhör äran i evigheters evighet. Amen.

Kolosserbrevet (21)

[Från:] Paulus,
    genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde (Messias, Kristus) Jesus,
    och [från] brodern Timoteus. [Timoteus som finns vid Paulus sida i Rom skickar också med sina hälsningar. Kanske fungerade han som sekreterare och skrev ner det Paulus dikterade, fram till sista frasen där Paulus signerar och validerar brevet, se Kol 4:18. Hos den fängslade Paulus i Rom finns även Aristarchus, Johannes-Markus, Justus, Epafras, Lukas och Demas, se Kol 4:10–14.]
Till de heliga (avskilda för Gud) i Kolossai, de troende syskonen (bröderna och systrarna) i den Smorde (Messias, Kristus). [Kolossai var belägen i Lykosdalen i den romerska provinsen Frygien, nuvarande Turkiet. Staden låg 17 mil öster om Efesos längs med huvudvägen till Orienten. Alldeles intill Kolossai låg de mer välkända, större, blomstrande städerna Laodikeia och Hierapolis. Brevet skulle också läsas upp i åtminstone Laodikeia, se 4:13, 16. Det är värt att notera att brevet är adresserat till just Kolossai, den minsta och i jämförelse obetydliga staden i detta område.] Nåd (kraft, oförtjänt favör) vare med er och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag) från Gud vår Far.
[Vers 3–8 är en enda lång mening i grekiskan. Alla Paulus brev börjar med tacksägelse.] Vi tackar alltid Gud, vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) Fader [för er tro och kärlek, se vers 4],
    när vi ber (vars innersta natur är tillbedjan, hängivenhet och förtrolighet med Gud) för er.
som har nått fram till er liksom det överallt i världen ständigt bär frukt och växer. [Verben "bär frukt" och "växer" är i den grekiska verbformen medium som markerar evangeliets inneboende kraft att sprida sig.] Så även hos er, från den dag ni fick höra (förstå) det och lärde känna Guds nåd (kraft, gudomliga favör) som den verkligen är. [Evangeliet handlar om nåd, inte nåd plus gärningar, se Rom 11:6; Ef 2:8–9; Tit 3:5–7. Evangeliet om Guds nåd befriar från synd och för människor in i en rätt relation med Gud.]
Målet är att ni ska leva värdigt Herren och behaga honom på alla sätt,
    genom att bära frukt i alla slags goda gärningar
    och växa i kunskapen om Gud.
[Följande stycke kan vara en tidig kristen hymn eller dikt som Paulus citerar. Stycket är väl strukturerat med kiasmer i flera nivåer. I den litterära formen som kallas kiasm hör temat i första stycket ihop med temat i det sista, temat i andra stycket med näst sista stycket, osv. I vers 15a–17 sammanfattas Jesu roll i skapelsen. På motsvarande sätt och med liknande ord och uttryck sammanfattas Jesu roll i frälsningen i vers 18–20. Centralt mellan dessa två block finns vers 17b – allt hålls samman genom honom!]
Han är den osynlige Gudens avbild (porträtt, ikon),
    förstfödd (har den högsta rangen och ägandeskapet) över hela skapelsen.
[Fadern, som är ande och osynlig, se Joh 4:24, gjorde sig synlig för mänskligheten i Jesus. Det grekiska ordet för avbild är eikon. Samma ord används när Jesus frågar "vems bild" det är på myntet, se Matt 22:19–21. Jesus är Guds porträtt, en synlig målning av Gud.
    Förstfödd kan både betyda "den som först är skapad och född" och "den som har den högsta rangen". Betydelsen kan inte vara att Jesus är skapad av Gud, eftersom följande verser tydligt säger att "allt är skapat av honom" och att han fanns "före allt". David kallas också den förstfödde i Ps 89:27 trots att han är den yngste av sina bröder. Jesus är Gud, han har skapat, dött och uppstått för mänskligheten, se Fil 2:6–18. Han är den förstfödde från döden, se 1 Kor 15:20.]
Dess tjänare har jag blivit genom det uppdrag som Gud gav mig för er skull: att överallt predika Guds ord,
Gud ville visa dem vilken rik härlighet detta mysterium är bland (i) hedningarna:
Den Smorde (Messias, Kristus) i (mitt ibland) er, härlighetens hopp. [Detta skrev Paulus till troende i Kolossai som inte var judar. Den grekiska prepositionen en som används två gånger i vers 27 kan både betyda "i" eller "bland". Paulus kan syfta på båda dessa betydelser. Att Jesus skulle välkomna hedningarna och bo i deras hjärtan var något häpnadsväckande. Detta beskrivs som en "hemlighet", gr. mysterion. Samma term användes i andra läror om hemlig högre kunskap som bara delades med en inre cirkel upplysta. Detta hemlighetsmakeri finns inte i Bibelns användning av ordet, i stället beskrivs något som varit dolt men som nu är uppenbarat. Jesus är hemligheten, se Kol 2:2! Han öppnar dörren för alla människor till att ta del av frälsningen. Paulus utvecklar detta mer i Ef 3:1–6.]
För jag önskar att de ska bli styrkta (uppmuntrade) i sina hjärtan och förenade (sammanhållna) i kärlek [som är osjälvisk och utgivande] och nå fram till hela den rika och fullt övertygade förståelse som ger rätt insikt i Guds mysterium (hemlighet) den Smorde (Messias, Kristus).
Ni blev begravda tillsammans med honom i dopet, där ni också blev uppväckta (upplyfta) med honom [till ett nytt liv] genom er tro på Guds kraft, som uppväckte honom från de döda.
Han håller sig inte till huvudet [för församlingen], från vilken hela kroppen – stödd och sammanhållen av leder och senor – växer med Guds växtkraft.
Om ni alltså har uppstått (eftersom ni nu blev uppresta) med den Smorde (Messias, Kristus), sök då [fråga och sträva då ständigt efter] det (de ting) som är där ovan, där den Smorde (Kristus) sitter på Guds högra sida.
För ni har dött, och ert liv är dolt med den Smorde (Kristus) i Gud.
På grund av sådant kommer Guds [heliga] vrede över olydnadens människor (de som medvetet går emot Guds vilja).
[En kristen behöver klä sig i den nya människan, se vers 10. Nycklarna för goda relationer och enhet i församlingen börjar med den djupa personliga medkänslan.] Klä er därför som Guds utvalda, heliga (avskilda) och [högt] älskade i:
innerlig medkänsla (hjärtlig barmhärtighet; ordagrant: medkänslans inre organ) [invärtes sympatier],
vänlighet (godhet) [som mjukt och beredvilligt möter reella behov],
ödmjukhet (anspråkslöshet, måttfullhet, litenhet) [som har ett sansat perspektiv på sin egen ringa betydelse],
mildhet (saktmod) [som är en balanserad och kontrollerad styrka, fri från hämndlystnad och bitterhet],
[och] tålamod (långmodig uthållighet),
Låt den Smordes (Kristi) ord (gr. logos – i singular) rikligen bo i (hos) er, när ni
    med all vishet undervisar (lär ut; instruerar)
    
    och vägleder (förmedlar förståelse, milt varnar, förmanar) varandra;
när ni sjunger
    psalmer [från Psaltaren, men även andra bibelböcker],
    hymner [mänskligt komponerade lovsånger] och
    andliga sånger [generell term – kan också syfta på sång i anden, se 1 Kor 14:15]
med tacksamhet i era hjärtan till Gud [över den nåd han villigt sträcker ut]. [En parallell till denna vers finns i Ef 5:18–21, där uppmaningen är att låta sig uppfyllas av Anden. Paulus visar på vikten av Ordet och Anden i den troendes liv.]
Och allt vad ni gör (vill göra) [vad det än skulle vara] i ord eller i handling (gärning), gör allt [alla dessa saker] i Herren Jesu namn, samtidigt som ni tackar Gud Fadern genom honom. [Det första "allt" står i singular i grundtexten vilket gör att varje enskild sak i livet betonas, men också att ord och handling följs åt och bildar en enhet, se även Jak 1:22; Matt 25:35–40; Heb 13:16. Det sista "allt" står i plural, dvs. "alla saker".]
Be också för (runtomkring – gr. peri) oss [Luk 6:28], att Gud öppnar en dörr för Ordet [nya möjligheter och situationer öppnas] så att vi kan predika den Smordes (Kristi) mysterium (hemlighet), för vars skull jag är fängslad (i kedjor) [här i Rom].
Även Jesus som kallas Justus [latinskt namn] hälsar. Bland de omskurna är dessa [tre] mina enda medarbetare för Guds rike, och de har varit till tröst för mig. [Aristarchus, Johannes-Markus och Jesus-Justus var alltså messiastroende judar. Uttalandet antyder att de tre följande medarbetarna, Epafras, Lukas och Demas inte var av judisk härkomst utan troligen greker.]
Epafras, som är en av er [han tillhörde troligen församlingen i Kolossai], hälsar. Han är en tjänare till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus som ständigt kämpar för er i sina böner, för att ni ska stå fasta, fullkomliga och fullt övertygade om hela Guds vilja.

1 Thessalonikerbrevet (36)

[Från:]
    Paulus och
    Silvanus [även kallad Silas] och
    Timoteus [Paulus närmsta medarbetare].
[Brevet innehåller många tripletter och inleds med tre personnamn. Silvanus är samma person som Lukas benämner Silas i Apostlagärningarna. Här använder Paulus den latinska formen av hans namn. Han var en erkänd ledare i församlingen i Jerusalem och var liksom Paulus en romersk medborgare, se Apg 15:22, 37. Silas och Timoteus reste tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa, se Apg 18:5. De hade stannat kvar i Thessalonike efter det att Paulus tvingats fly från staden. Nu har alla tre återförenats i Korint, se 1 Thess 3:6. Brevet skrivs i början av de 1,5 år som Paulus är där, se Apg 18:11.] Till:
    Thessalonikes församling (de utkallade – gr. ekklesia),
    som lever i Gud Fadern och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
[Det grekiska ordet för församling är ekklesia. I klassisk grekiska kunde ordet beskriva alla möjliga former av församlade människor som t.ex. den lagliga folkförsamlingen eller en mobb, se Apg 19:32, 39. Den ordagranna betydelsen är "de utkallade". Paulus är noga med att betona att församlingen i Thessalonike inte är vilken grupp av människor som helst, de är en Guds församling. I Bibeln kan ordet beskriva den lokala församlingen på en ort. Så används det här, men det kan också beteckna den universella församlingen av alla troende genom alla tider, se Matt 16:18.] Nåd (kraft, oförtjänt favör) och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag) vare med er. [Inledningen i detta brev är den kortaste av alla Paulus brev. Han använder inte titeln apostel, vilket visar på hans nära relation med församlingen. Tillsammans med honom i Korint finns även Silas och Timoteus, se Apg 18:5; 2 Kor 1:19.]
[Vers 2–10 är en enda mening i grekiskan, huvudverbet är "vi tackar".] Vi tackar alltid Gud för er alla
    när vi nämner er i våra böner.
Vi tänker ständigt på
    
    er gärning i [som har sin källa i] tron och
    
    er möda (ert hårda arbete) i [motiverad av] kärlek [som är osjälvisk och utgivande] och
    
    er uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar] i [som bygger på] hoppet
    till vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [hans tillkommelse, 1 Thess 1:10]
inför vår Gud och Far. [Tron, kärleken och hoppet producerar gärningar, se Jak 2:18. Dessa tre ord återkommer också i slutet och ramar in brevet, se 5:8. Samma ordning av gärning, möda och uthållighet finns i Upp 2:2. De troende i Thessalonike hade fått uppleva förföljelse. Under Paulus första besök i staden hade Jason släpats ut från sitt hus eftersom han tagit emot missionärerna, se Apg 17:6–9.]
Vi vet, kära syskon (bröder och systrar i tron),
    att ni är Guds älskade och att han har utvalt er [ni har svarat ja på kallelsen, vi vet att er tro är genuin],
Från er har Herrens ord genljudit (som åska, en trumpetsignal eller ett eko), inte bara i Makedonien och Achaia, utan överallt har er tro på Gud blivit känd så att vi inte behöver säga något mer. [De troende i Thessalonike hade varit med och bidragit finansiellt över sin förmåga, trots att de inte hade så mycket själva, se 2 Kor 8:1–8.]
De [folk överallt] berättar själva vilken ingång vi fick hos er och hur ni vände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna (vara en slav som gett hela sitt liv till) den levande och sanne Guden
Som ni redan vet hade vi tidigare fått lida och blivit skamligt behandlade i Filippi, men i Gud [som gav oss styrka] blev vi frimodiga och predikade Guds evangelium för er [i Thessalonike] trots hårt motstånd (hård kamp). [Paulus och Silas arresterades i Filippi, och utan något åtal blev de slagna och fängslade. Trots detta prisar de Gud och sjunger lovsånger, se Apg 16:11–40. Fortfarande värkte Paulus och Silas ryggar från piskslagen när de kom fram till Thessalonike efter 3-4 dagars vandring, se Apg 16:23.]
Tvärtom, vi talar därför att Gud har godtagit oss (ansett oss värdiga) att framföra evangeliet, inte för att behaga människor utan Gud, som prövar (testar, undersöker) våra hjärtan.
Vi uppträdde aldrig med smickrande tal (anpassade inte sanningen utifrån den allmänna opinionen),
    det vet ni.
Vi agerade inte med dold girighet som motiv (vi exploaterade inte er för vår egen ekonomiska vinning),
    det är Gud vårt vittne till.
så mycket längtade vi efter er.
Vi var glada att inte bara dela Guds evangelium,
    utan också våra liv med er.
Så älskade har ni blivit för oss.
[Paulus växlar nu bild från en mor, se vers 8, till en far. Han använde liknande språkbruk till de troende i Korint, där han nu befann sig, se 1 Kor 4:15. På samma sätt var han en andlig far till de troende i Thessalonike. Han arbetade för deras försörjning, se vers 9; levde ett rättfärdigt liv, se vers 10 och uppmuntrade dem, se vers 11–12.] Syskon (bröder och systrar i tron), ni minns ju vår möda (hårda arbete) och vårt slit. Natt och dag arbetade vi för att inte ligga någon av er till last medan vi predikade Guds evangelium för er. [Paulus arbetade med läder och tillverkade bl.a. tältdukar, se Apg 18:3.]
Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur
    heligt och
    rätt och
    rent
vi uppträdde bland er troende.
hur vi:
    uppmuntrade (tröstade, hjälpte, gick tillsammans vid er sida, förmanade) och
    motiverade (talade uppmuntrande och stödjande) och
    vädjade till (manade) er
att vandra (vanemässigt leva ert liv) värdigt Gud, som ständigt kallar er till sitt rike och sin härlighet.
[Paulus tar upp tråden av tacksägelse från 1:2-5 och ger ytterligare orsaker till att tacka Gud för församlingen i Thessalonike.] Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som ni hörde [när vi predikade] och välkomnade det [i era hjärtan], inte som människors ord utan så som det verkligen är:
Guds ord som är verksamt i er som tror.
[2 Tim 3:16; 2 Pet 1:20–21; Ps 19:7–9]
Ni syskon (bröder och systrar i tron) har ju blivit efterföljare till Guds församlingar i Judéen, som lever i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. Ni har fått utstå samma lidanden [förföljelse] från era landsmän [både greker och judar som bor i Thessalonike, se Apg 17:5] som de har fått från judarna,
som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har drivit bort oss (tvingat i väg oss med våld och förföljelse). De behagar inte Gud, och de motarbetar alla människor
och skickade Timoteus, vår broder och Guds medarbetare för evangeliet (de goda nyheterna) om den Smorde (Messias, Kristus) [till er i Thessalonike], för att styrka (ge stabilitet) och uppmuntra er i er tro
För hur kan vi tacka Gud nog för er, för all den glädje som ni är för oss inför vår Gud?
[Paulus bön i vers 11–13 är en enda mening i grekiskan. Den beskriver nu mer detaljerat med fler ord bönen i vers 10.] Må vår Gud och Far själv och vår Herre Jesus leda vår resväg till er.
så ska han styrka era hjärtan och göra dem fläckfria i helighet inför vår Gud och Far
    när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga [kan syfta på änglar eller troende]. [Paulus bad inte att de skulle vara syndfria – det är omöjligt. Han bad att de skulle vara fläckfria. Det är samma ord som i 2:10 beskriver hur Paulus hade uppträtt hos dem. Det innebär att de, efter att gjort upp med sina felsteg, blev fria.]
[Nu sker ett skifte i brevet. Ordet "till sist" betyder inte någon skillnad i vad som är viktigt, däremot skiftar texten, som hittills mestadels innehållit påståenden, till att nu bli uppmanande. Det är vanligt att Paulus i sina brev först börjar med de troendes position i Jesus, för att avsluta med uppmaningar att leva det nya kristna livet utifrån den positionen. De tre första kapitlen har handlat om dåtid och nutid. De två sista kapitlen berör också nutid, men även framtida händelser.] Till sist (för övrigt), syskon (bröder och systrar i tron), vi ber er och uppmuntrar (står vi vid er sida och ber, förmanar) er i Herren Jesus att komma ihåg det vi lärt er: lev ett liv som behagar Gud, som ni redan gör. Ja, vi uppmanar er att fortsätta med detta mer och mer.
[Följande stycke handlar om helgelse, och det grekiska ordet hagiasmos används tre gånger. Det ramar in stycket i vers 3 och 7, och återfinns också centralt i vers 4.] Detta är Guds vilja – er helgelse (att ni blir avskilda, lever rent och heligt):
Att ni avhåller er från sexuell omoral.
[Det grekiska ordet pornea används här och grundordet betyder "att sälja sig till slaveri". Pornografi är ett sammansatt ord av just detta ord pornea och grafo, som betyder "något skrivet eller tecknat". Pornografi är en beskrivning antingen i text eller grafiskt av någon som säljer sig sexuellt.]
Det får inte ske i lidelser och begär som bland hedningarna som inte känner Gud.
[Ordet "kärl" används troligen bildligt för kroppen, så använder Paulus det i 2 Kor 4:7. Den som syndar på det sexuella området syndar mot sin egen kropp, se 1 Kor 6:19–20. Kärl kan i rabbinskt språkbruk också syfta på hustrun. Petrus använder ordet så, se 1 Pet 3:7. Det kan också vara en eufemism, dvs. en omskrivning för de sexuella organen.]
Gud har inte kallat oss till orenhet
    utan till ett liv i helgelse.
Den som avvisar detta avvisar alltså (just därför – gr. toigaroun) inte en människa utan Gud,
    som ger er sin helige Ande.
För om vi tror att Jesus har dött och uppstått [vilket vi ju gör], så ska Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade [de som dött] tillsammans med honom.
För Herren [Jesus] ska själv stiga ner från himlen
    när en befallning ljuder,
    en ärkeängels röst [som hörs]
    och en Guds basun [som ljuder].
Då ska de döda som tillhör den Smorde (Messias, Kristus) uppstå först. [Denna uppståndelse gäller "de som dött i den Smorde". Den gäller alla de som trott på Jesus som Messias och kan även gälla troende från Gamla testamentet. Vad som är helt klart är att det inte är en allmän uppståndelse där alla som levt uppstår. I Uppenbarelseboken nämns sju basuner där den sista har att göra med domen i vedermödan, se Upp 11:15–18. Se även 1 Kor 15:51–52.]
För Gud har inte bestämt oss till att drabbas av (utsättas för) vredesdomen [som kommer över jorden på Herrens dag, se vers 2–4], utan att vinna (få erfara) frälsning genom vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Tacka [hela tiden Gud] i allt [i varje situation och omständighet]. För detta är nämligen Guds vilja [det han mest av allt önskar] för er i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Fridens Gud ska själv helga er (avskilja varje del av varenda en av er för helig tjänst), och [vi ber att] er
    ande och
    själ och
    kropp
ska bevaras hela så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) ankomst.

2 Thessalonikerbrevet (18)

[Från:]
    Paulus och
    Silvanus [även kallad Silas] och
    Timoteus [Paulus närmsta medarbetare].
[Silvanus är samma person som Lukas benämner Silas i Apostlagärningarna. Här använder Paulus den latinska formen av hans namn. Han var en erkänd ledare i församlingen i Jerusalem och var liksom Paulus en romersk medborgare, se Apg 15:22, 37.
    Silas och Timoteus reste tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa, se Apg 18:5. De hade stannat kvar i Thessalonike efter det att Paulus tvingats fly från staden. Nu har alla tre återförenats i Korint, se 1 Thess 3:6. Brevet skrivs i början av de 1,5 år som Paulus är där, se Apg 18:11.]
Till:
    Thessalonikes församling (de utkallade – gr. ekklesia),
    i Gud vår Fader och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
[Det grekiska ordet för församling är ekklesia. I klassisk grekiska kunde ordet beskriva alla möjliga former av församlade människor som t.ex. den lagliga folkförsamlingen eller en mobb, se Apg 19:32, 39. Den ordagranna betydelsen är "de utkallade". Paulus är noga med att betona att församlingen i Thessalonike inte är vilken grupp av människor som helst, de är en Guds församling. I Bibeln kan ordet beskriva den lokala församlingen på en ort. Så används det här, men det kan också beteckna den universella församlingen av alla troende genom alla tider, se Matt 16:18.]
Nåd (kraft, oförtjänt favör) till er och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag) från Gud, Fadern och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
[Vers 3–10 är en enda mening i grekiskan. De flesta breven från Paulus börjar med en inledning, följt av tacksägelse och bön. I detta brev är tacksägelsen, vers 3–4, och bönen, vers 11–12, åtskilda. Anledningen är att förföljelsen som nämns i tacksägelsen leder till att ämnet om Guds rättvisa dom tas upp i vers 5–10.] Vi måste (är skyldiga att) alltid tacka Gud för er, kära syskon (bröder och systrar i tron), och det med rätta (det passar bra),
    för er tro växer så starkt (över alla mått),
    och den osjälviska, utgivande kärleken ni har för varandra ökar (överflödar) ännu mer.
Detta är anledningen till att vi med stolthet kan tala om er i Guds församlingar,
    om er uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar]
    och er tro (trofasthet) mitt under alla de förföljelser och lidanden (plågor) som ni får utstå. [Paulus uppmuntrar alltid det som är gott. Det fanns problem med falska läror, se 2 Thess 2:1–12, och människor som slutat arbeta och bara väntade på Herren, se 2 Thess 3:6–13. Här väljer Paulus att se det positiva – de hade växt snabbt i sin tro och hade en äkta kärlek för varandra.]
Detta [förföljelser och lidanden] är ett bevis på Guds rättfärdiga dom [som kommer], så att ni blir värdiga Guds rike, det är därför som ni får lida (gå igenom svårigheter).
Eftersom Gud är rättfärdig
    vedergäller (lönar) han med plågor dem som plågar er,
i flammande eld hämnas dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. [De som förföljde församlingen kommer en dag att få sitt straff.]
Därför ber vi alltid för er, att vår Gud ska räkna er värdiga sin kallelse och med kraft fullborda all god vilja och gärning i tron.
Då ska vår Herre Jesu namn förhärligas i er, och ni i honom, genom vår Guds och Herren Jesu den Smordes (Kristi) nåd.
motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt
    så att han sätter sig i Guds tempel (helgedom) [i Jerusalem] och säger sig vara Gud.
Därför skickar Gud villfarelsens makt över dem så att de tror på lögnen [att Antikrist är gud]
[I kontrast till de som inte tror, var thessalonikerna en källa för glädje och tacksamhet. Samma fras som i 1:3 används.] Men vi måste (är skyldiga att) alltid tacka Gud för er syskon (bröder och systrar i tron), Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen (som en förstlingsfrukt) har utvalt er till befrielse (räddning, frälsning, en pågående helgelseprocess) genom att ni helgas av Anden och tror på sanningen.
Och må vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) själv och Gud vår Far, som har älskat oss och gett oss evig tröst och gott hopp i sin nåd,
Må nu Herren leda era hjärtan
    in i Guds kärlek [den som är rättfärdig, osjälvisk och utgivande]
    och in i den Smordes (Messias, Kristi) uthållighet [den ståndaktighet som han hade när han härdade ut och förblev kvar under sin börda]. [Bildspråket med löpning och steg fortsätter från vers 1 – ordet "leda" används om "väg" (Luk 1:79) och "fötter" (1 Thess 3:11). Grekiskan har här den ovanligare optativa verbformen i önskan om att Gud ska leda: "Herren styre". En önskan om att kunna förstå Guds kärlek, men också att det skulle resultera i kärlek gentemot andra människor. Sista frasen skulle även kunna tolkas som en önskan om uthållighet i väntan på Jesu återkomst. I denna vers kan man läsa in treenigheten: den helige Ande leder oss in i Faderns kärlek och in i Sonens uthållighet.]

1 Timoteusbrevet (22)

[Från:] Paulus, apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde Jesus (Messias/Kristi Jesu apostel)
    på uppdrag av Gud, vår Frälsare,
    och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vårt hopp.
[Till:] Timoteus,
    [mitt] äkta (sanna) barn i tron.
[Det grekiska ordet för barn som används här är inte huios – en vuxen son. Istället skriver Paulus teknon, som ordagrant betyder "att vara född av någon" och betonar relationen mellan föräldern och barnet – en älskad familjemedlem. Timoteus kom från Derbe (beläget i nuvarande centrala Turkiet) där Paulus träffade honom under sin första missionsresa. Timoteus mor var judinna och hans far var grek, se Apg 16:1. Han följde med på flera av Paulus resor och blev hans närmaste medarbetare. Paulus var hans andliga far.] Nåd (oförtjänt favör) [kraft],
    barmhärtighet (medlidande uttryckt i handling)
    och frid
    
    från Gud Fadern och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre. [Uttrycket nåd och frid är vanligt hos Paulus, dock finns tillägget med "barmhärtighet" bara här i pastoralbreven. Jesus talade i Bergspredikan om att den som är barmhärtig själv kommer att möta barmhärtighet, se Matt 5:7.]
eller ägna sig åt myter och ändlösa släktregister. Sådant leder till strider och tjänar inte Guds frälsningsplan genom tron. [Dessa myter var troligen spekulationer kring Gamla testamentets personer, se vers 7. Denna typ av undervisning verkar ha karaktäriserat dessa falska lärare i Efesos och på Kreta, se 2 Tim 4:4; Tit 1:14. Paulus kan också syfta på tidiga gnostiska läror som florerade i Efesos. Bland personerna kan det även ha funnits kvinnor från den kvinnodominerade Artemiskulten som förespråkade kvinnans suveränitet över mannen, se 1 Tim 2:12.
    Kanske ville Timoteus följa med Paulus, han hade ju rest med honom under många års tid, men han behövdes i Efesos för att konfrontera de som lärde ut felaktiga läror.]

enligt evangeliet om den salige (glada, välsignade) Gudens härlighet, som har anförtrotts mig. [Lagen har ingen frälsande kraft, den är en måttstock som kan överbevisa människorna om synd och visa att det behövs en frälsare, se Gal 3:19–25. Lagen liknas vid en skolmästare. Det grekiska ordet i Galaterbrevet, paidagogos, användes om en slav som fick uppdraget att övervaka familjens barn och leda dem till skolan. Lagen för oss fram till evangeliet – det glada budskapet om frälsningen i Jesus som dött för alla som brutit lagen.]
[Paulus skiftar fokus från sig själv till Gud, och brister ut i en spontan lovprisning.]
Nu till den eviga Konungen (evigheternas konung, han som är Herre över tiden, som alltid funnits och alltid kommer att finnas),
    oförgänglig (oförstörbar, odödlig),
    osynlig,
    den ende Guden.
Hans är äran och härligheten i evigheters evigheter, Amen (ja, det är sant).
Detta [att be för alla människors frälsning, oavsett status och rang] är gott (rätt, ärbart) och välbehagligt inför Gud vår Frälsare,
För Gud är en, och en är Guds och människors medlare – en människa: den Smorde (Messias, Kristus) Jesus –
För om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling?
Men om jag dröjer vill jag att du ska veta hur man ska uppföra sig i Guds hus, som är
    den levande Gudens församling,
    sanningens pelare
    och grundval.
De förbjuder folk att gifta sig och befaller dem att avstå från mat som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen.
Allt som Gud har skapat [syftar här främst på mat] är gott [1 Mos 1:31], och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse [vid måltider, se Mark 6:41; 8:6].
Det helgas genom Guds ord och förbön [samma ovanliga ord används också i 1 Tim 2:1]. [Dessa falska lärare som härjade i Efesos var föregångare till andra århundradets gnostiker. Redan här syns den starka dualismen där anden är god och allt mänskligt är ont. Man lärde att alla kroppens behov var onda, vilket Paulus går emot. Självklart kan människan missbruka sexualiteten och mat, men i sig självt är detta något gott om det används som Gud har tänkt det.]
Det är därför vi ständigt arbetar och kämpar (ger vårt yttersta), för vi har satt vårt hopp till den levande Guden som är Frälsaren för alla människor, först och främst för dem som tror.
Men om en änka har barn eller barnbarn, ska dessa först och främst lära sig att visa respekt för sin egen familj och ge tillbaka vad de är skyldiga sina föräldrar, för detta är [gott, rätt och] välbehagligt inför Gud.
Den som nu verkligen är änka, och har blivit ensam (ensamstående, isolerad), har satt sitt hopp till (har sin förväntan på) Gud och håller ut (stannar kvar; framhärdar) [fortsätter att stå på sig] i åkallan [i de böner som bes för specifika behov] och bön [i tillbedjan, hängivenhet och förtrolighet med Gud] natt och dag.
Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus och de utvalda budbärarna (änglarna): ta vara på (skydda) detta [dessa regler] utan förutfattade meningar och utan att handla partiskt.
[Paulus har gett instruktioner till olika grupper i församlingen, se kapitel 5. Den sista gruppen är slavar. Det romerska samhället var beroende av slavar. Under den första tiden var omkring nittio procent av befolkningen slavar. Även om slaveriet hade minskat var omkring hälften av den romerska befolkningen slavar, när Paulus skriver detta brev. De slavar som arbetade i gruvor och på fälten hade ofta det väldigt svårt, medan de som tjänade i hemmen kunde ha det mer drägligt. Vissa av dessa slavar var väl utbildade och tjänade som skrivare och läkare. Paulus hade tidigare skrivit att i Jesus är det inte längre slav eller fri, se Kol 3:11. Vad innebar det uttalandet i en församling som växte och bestod av både slavar och slavägare?] Alla som bär slaveriets ok ska anse sina herrar värda all respekt, så att Guds namn och läran inte smädas.
[En människa som vill följa Gud behöver fly från vissa saker, följa efter andra och kämpa trons goda kamp för att behålla dem. Man skulle kunna översätta de tre första verben med ord som alla börjar på bokstaven f: fly, följ och fajtas. Paulus uppmanar nu sin andlige son Timoteus:] Men du gudsman (du som tillhör Gud, som är avskild för hans tjänst): Fly (ständigt)
    allt detta [ordstrider och kärleken till pengar, se vers 3–10]. Följ (sträva ständigt efter):
    rättfärdighet (att leva rätt, i fullkomlig harmoni med Guds vilja),
    gudsfruktan,
    tro,
    kärlek [som är osjälvisk och utgivande],
    uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar],
    mildhet (saktmod; balanserad och kontrollerad styrka som är fri från hämndlystnad och bitterhet).
Jag [Paulus] befaller dig [Timoteus]
inför Gud (i hans närvaro), som ständigt ger liv åt allt levande,
    
    och inför Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
som vittnade med den goda bekännelsen inför Pontius Pilatus.
    [Jesu uppdrag var att vittna om sanningen, se Joh 18:33–37.]
Uppmana dem som är rika i den här tidsåldern (världen) att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt ger oss allt att njuta av.

2 Timoteusbrevet (13)

[Från:] Paulus, genom Guds vilja apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde Jesus (Messias/Kristi Jesu apostel) enligt ett löfte om liv – det [som är Guds rika liv] i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
[Till:] Timoteus,
    [mitt] älskade barn [älskad med Guds osjälviska och utgivande kärlek].
[Det grekiska ordet för barn som används här är inte huios – en vuxen son. Istället skriver Paulus teknon, som ordagrant betyder "att vara född av någon" och betonar relationen mellan föräldern och barnet – en älskad familjemedlem. Timoteus kom från Derbe (beläget i nuvarande centrala Turkiet) där Paulus träffade honom under sin första missionsresa. Timoteus mor var judinna och hans far var grek, se Apg 16:1. Han följde med på flera av Paulus resor och blev hans närmaste medarbetare. Paulus var hans andliga far.] Nåd (oförtjänt favör) [kraft],
    barmhärtighet (medlidande uttryckt i handling)
    och frid
    
    från Gud Fadern och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre. [Uttrycket nåd och frid är vanligt hos Paulus, dock finns tillägget med "barmhärtighet" bara här i pastoralbreven. Jesus talade i Bergspredikan om att den som är barmhärtig själv kommer att möta barmhärtighet, se Matt 5:7.]
[Vers 3–5 är symmetriskt strukturerade i en form som kallas kiasm. Detta innebär att temat i första raden hör ihop med temat i den sista, temat i andra raden med näst sista osv. I en kiasm återkommer ofta ord och fraser. Paulus skriver om sina förfäder i vers 3, vilket hör ihop med Timoteus mor och mormor i vers 5, ordet "kommer ihåg" i vers 3 hör ihop med "påmind" i vers 5, osv. Centralt i vers 4 finns höjdpunkten och själva huvudpoängen: längtan att få se Timoteus! För att visualisera kiasmen är texten inskjuten i olika steg.] Jag [Paulus] känner sådan tacksamhet till Gud,
som jag liksom mina förfäder tjänar (tillber, gör helig tjänst inför) med rent samvete,
när jag kommer ihåg (ständigt tänker på) dig [Timoteus] i mina böner,
    både natt och dag.
[Vers 6–14 formar en kiasm. Den yttre ramen handlar om Guds gåva, den helige Ande, och ordet kärlek, se vers 6–7 och 13–14. Vers 8a och 12b handlar om att "inte skämmas". Vers 8b och 12 om "lidande". Vers 9 använder ordet "frälst" och i vers 10 återkommer "frälsare". Centralt i vers 9b finns evangeliets kärna: frälsning inte på grund av gärningar utan genom nåd!] Det är därför jag påminner dig att åter igen tända (väcka, blåsa liv och hålla brinnande) den nådegåva från Gud, den [inre glöd och eld] som finns inom dig och som du fick genom min handpåläggning.
För Gud gav oss inte (har inte gett oss) modlöshetens (feghetens, försagdhetens, osäkerhetens, skygghetens, uppskrämdhetens, rädslans) ande,
utan kraftens (förmågans, möjlighetens)
    och kärlekens
och det sunda (välbalanserade) sinnets [Ande]. [Istället för modlöshet ger Guds Ande kraft, kärlek och ett klartänkt sinne. Guds osjälviska, utgivande och rättfärdiga kärlek (gr. agape) står i centrum av de tre sista substantiven i genitiv. Det första är grekiskans dynamis som beskriver hur nådegåvan har "sprängkraft". Det sista, sophronismos (som bara förekommer här i NT), härrör från sozo (att frälsa, befria, hela och bevara) och phren (insikt och urskillningsförmåga). Det handlar om ett varsamt och kontrollerat sinne som är utrustat med rationellt tänkande och gott omdöme. Ett sinne som i varje situation har förmågan att se helheten – den större bilden – från Guds perspektiv, och då även hans vilja att just frälsa, befria och hela (gr. sozo). Självbehärskning och urskiljningsförmåga behövs också för att kunna undervisa och tillrättavisa på ett frimodigt och lämpligt sätt, se 2 Tim 4:2.]

Därför ska du inte skämmas för vittnesbördet om vår Herre (skämmas över Herrens vittnesbörd) [dvs. det han har gjort och bevisat i sin kärlek], inte heller för mig, hans fånge,
utan lid (tag del i lidandet) tillsammans [med mig] för evangeliet i (enligt) Guds kraft (efter den styrka och förmåga Gud ger).
Fortsätt (gång på gång) att påminna dem [församlingen] om detta [att stå fasta, undervisa med fokus på evangeliets kärna, se vers 2, 8, 12–13]. Varna dem inför Gud att undvika ordstrider, för sådant är
    meningslöst (helt utan vinst)
    och förödande (omkullkastande, ödeläggande – gr. katastrophe)
för dem som hör på.
Gör allt du kan för (var ivrig; skynda dig) att bestå provet [att visa dig redo till tjänst] inför Gud, likt en [oblyg] arbetare som inte har någon anledning att skämmas, och som rätt (korrekt och precist) hanterar (delar, tillämpar, utlägger) sanningens ord. [Ordet "rätt hanterar", gr. orthotomeo, återfinns bara här i NT. Det används dock två gånger i den grekiska översättningen av GT och översätts "gör vägen rak", se Ords 3:6; 11:5. Grundbetydelsen syftar på att bygga en rak väg, men även att "skära rakt" med innebörden att plöja rakt eller skära till ett stenblock. Irrlärare försökte leda bort på andra vägar, men Timoteus uppmanas att anlägga en rätt väg. Användningen här anspelar också på att vandra den rätta vägen, att själv göra det rätta genom att följa och tillämpa sanningen.
    När en romersk väg anlades spände man upp ett snöre mellan två punkter för att få en rät linje. I sammanhanget talas det om de dödas uppståndelse, se vers 18. De två hållpunkter som en sund kristen undervisning bör fästas upp på är Jesu första och andra ankomst. Ett ensidigt fokus på att han har kommit kan leda till världslighet, på samma sätt som ett ensidigt fokus på hans andra tillkommelse kan leda till överandlighet.]



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.