3068 – יְהֹוָה (jehåva)

JHVH, Jahve, Herren


Typ: N:N--T
Hebreiska: יְהֹוָה (jehåva)
Ursprung: från H1961 (הָיָה) (the) self-Existent eller Eternal
Användning: 6522 ggr i GT

Engelsk översättning

YHWH/Lord
Jehovah, the Lord Compare H3050 (יָהּ), H3069 (יְהֹוִה)

Engelsk beskrivning

Jehovah = "the existing One"
1) the proper name of the one true God
1a) unpronounced except with the vowel pointings of H0136


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (6522 st)


[Här kommer ett nytt stycke. Det hebreiska ordet toledot, som inleder denna vers, används elva gånger i Första Moseboken. I de följande fallen gäller det en person. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här kommer alltså "himlarnas och jordens" fortsatta historia. Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen är också en tydlig kiasm där frasen "himlar och jord" och "jord och himlar" är speglad för att rama in.] Detta är den fortsatta historien (berättelsen; genealogin/släkttavlan – hebr. toledot) om
    himlarna och jorden
        när Gud hade skapat dem
        – då Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde
    jorden och himlarna. [Detta är första gången titeln "Herren Gud" används.]
Det fanns ännu inte någon buske (vild vegetation) på marken, och ingen gröda hade börjat växa på fältet, för Herren Gud (Jahve Elohim) hade inte låtit det regna på jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan av stoft (sand) från jorden (myllan) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [antagligen öster om Jordanfloden], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).
Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).
Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade:
"Av alla träd ska du verkligen (fritt; ordagrant: ätandes) äta,
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (passande, anpassad) för honom."
Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött.
Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt – hebr. bana) kvinnan och förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asa (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (2 Mos 2:7, 19) och bana här.]
Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (hebr. asa). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
Då sade Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt." [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta jord (stoft) [och vad det innehåller] så länge du lever.
Till Adam och hans hustru gjorde Herren Gud (Jahve Elohim) kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn och klädde dem. [Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen.
Adam kände sin hustru Eva (hade sexuellt umgänge med henne), och hon blev gravid och födde Kain [hebr. qajin; betyder: "jag har skapat"]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått, förvärvat – hebr. qana) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i 1 Mos 3:15.]
Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.
Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord, den bästa delen (de feta delarna). Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer,
Herren sade till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken?
Då sade Herren till Kain: "Var är din bror Abel?"
    Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?"
Då sade Kain till Herren (Jahve): "Min skuld (missgärning; straff på grund av synd – hebr. avon) är större än vad jag kan bära (lyfta upp – hebr. nasa).
Men Herren (Jahve) sade till honom: Om det inträffar att någon dödar Kain ska han bli hämnad sju gånger. Herren (Jahve ) satte ett märke på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom.
Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Här används feminia formen för öster (hebr. kedem). Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till omstart.]
Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.
Han gav honom namnet Noa, och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss i vårt arbete och vår slitsamma möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda.
Herren ångrade (kände en sorg över) att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. nicham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!]
Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan boskapsdjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nicham) att jag har gjort dem."
Men Noa (hebr. noach) hade funnit nåd (oförtjänt kärlek; favör – chen) inför Herrens ögon. [Här finns det hebreiska ordet chen första gången. Betydelsen är nåd, oförtjänt kärlek och favör. Ordet förekommer även i formerna chanan och chanon. Ordet chanan betyder samma sak med tillägget extraordinär vänlighet, medan chanon i huvudsak betyder nåd och favör. Chanon återfinns bara 13 gånger i GT medan chen och chanan finns 67 respektive 72 gånger. Förutom nåd är den särskilda betoningen på dessa ord att det handlar om den oförtjänta kärleken. Ingen handling kan på något sätt göra oss värdiga att få denna typ av nåd. I denna vers finns också namnet Noa (hebr. Noach), samma två bokstäver som nåd, fast spegelvänt.]
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra.
De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
och han sade vidare: "Välsignad vare Herren (Jahve), Shems Gud, och låt Kanaan bli hans tjänare.
Han var en mäktig (våldsam) jägare framför Herrens (Jahves) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahve)."
Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga.
Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.]
Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden.
Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31–32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31].
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Och han flyttade från den platsen (Shechem) till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarais skull.
till platsen för altaret som han gjorde där först. Där (på den platsen) åkallade Abram Herrens (Jahves) namn.
Lot lyfte upp sina ögon och såg hela Jordanslätten. Den var grönskande (ordagrant: ett område bevattnat av källflöden) överallt, som en Herrens trädgård, lik Egyptens land när man går till Tsoar, innan Herren förstörde Sodom och Gomorra. [Här beskrivs området som idag är Döda havet som om det vore Edens lustgård. Det är inte otänbart att Döda havet bildades när Sodom och Gomorra förstördes, se 1 Mos 14:3; 19:25.]
På den här tiden var Sodoms män onda och syndade mycket (grovt och på alla upptänkliga sätt) mot Herren (Jahve).
Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren till Abram: "Lyft upp dina ögon och blicka ut från platsen där du är, mot norr och mot söder, mot öster och mot väster,
Abram flyttade sitt tält och kom till Mamres terebintlund, som ligger i Hebron. Där byggde han ett altare till Herren (Jahve).
Men Abram sade till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden,
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
Abram trodde (litade, förtröstade)Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud). [Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se Joh 8:56. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se Rom 4:3.]
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
Sarai sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Sarai följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarais ord (lydde henne).
Då sade Sarai till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur.
Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne."
Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla."
Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser." [På hebreiska är det "El-Roi".] Hon sade: "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser mig? [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått se den levande Guden.]
[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem].
Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sara och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn?
Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sara ha en son".
Herren (Jahve) sade: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?
Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Herren (Jahve) sade: "Ropet från Sodom [betyder "brinna"] och Gomorra [betyder "dop", grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (ond bortom all beskrivning).
Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.
för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahves) ansikte och Herren (Jahve) har sänt oss för att fördärva den."
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahve).
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahve).
För Herren (Jahve) hade stängt alla livmödrar i Avimelechs hus på grund av Abrahams hustru Sara. [Här beskrivs det första helandet i Bibeln. Det finns en princip om "första förekomst", ofta finns lärdommar och principer när något beskrivs första gången. • Abraham får be för någon annan som lider av samma problem som han själv har innan han själv blir helad. I nästa kapitel blir Sara gravid!
• Gud kan använda oss att be för andra trots våra egna brister.
• Resultatet av helandet syntes inte på en gång. Helandet skedde när Abraham bad, men det var först senare när kvinnorna började föda barn som man kunde se det synliga bevis på helandet!]
Och Herren (Jahve) kom ihåg Sara som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sara som han hade talat.
Och Abraham planterade en tamarisk i Beer-Sheva och åkallade Herrens (Jahves) namn på platsen, den Evige Guden (El Olam). [Tamarisken växer långsamt, det tar 400 år innan den når full höjd. Ett träd planteras inte för sin egen skull, utan för kommande generationer. Detta är en profetisk handling av Abraham som säger att här ska kommande generationer bo och de ska få svalka sig i skuggan av detta träd! Tamarisken växer i jord med hög salthalt och är därför det enda träd som kan växa kring Döda havet. Under dagen utsöndrar trädet salt på sina löv, en process som kräver mycket vatten. Under natten absorberar saltet vatten, som sedan på mogonen avdunstar och ger en naturlig kylande effekt. Detta är en anledning till varför detta träd är populärt att plantera i trädgårdar. Se även 1 Sam 22:6; 31:13.]
En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 7.]
Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]
Herrens (Jahves) ängel (budbärare) [1 Mos 16:7] ropade till Abraham från himlen en andra gång
och sade: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son,
Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahve) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här.
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte.
Mannen böjde sitt huvud och kastade sig till marken inför Herren (Jahve).
Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor.
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son.
Då svarade Laban och Betoel och sade: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om.
Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahve) har talat."
När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve).
Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
Isak bad enträget till Herren (Jahve) för sin hustru, eftersom hon var barnlös. Herren lät sig bönfallas av honom och Rebecka blev gravid.
Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade: "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga.
Herren (Jahve) sade till henne:
"Två nationer finns i din livmoder
    och två folkslag ska bli åtskilda från din buk.
Det ena folket ska vara starkare än det andra folket
och den äldre ska tjäna den yngre." [Rom 9:10–13]
Herren (Jahve) visade sig för honom och sade: "Gå inte ner till Egypten [som Abraham gjorde, se 1 Mos 12:10]. Stanna [istället] i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. [Isak stannar i landet. Det är i likhet med hela Isaks liv en bild på Jesus. I det större perspektivet ser vi att Abraham lämnade landet och gick till Egypten, det är en bild på hur Israels barn hamnade i den babyloniska fångenskapen. På samma sätt är Jakobs alla år utanför Israel en bild på den stora diasporan för det judiska folket från år 70 e.Kr. fram till modern tid då de återvänt till Israel som återupprättades som stat 1948. Det faktum att Isak stannade hela sitt liv inom landets gränser pekar på att Jesus tillbringade all sin tid i landet när han var här första gången, på samma sätt som han snart kommer tillbaka till Jerusalem och kommer att vara där och därifrån regera över hela jorden. Att Jakob vistas en tid i Gerar, på samma sätt som Jesus vandrar igenom Dekapolis, motsäger inte detta då dessa områden tillhör och ligger inom löfteslandets gränser, även om de låg utanför det egentliga Israels gränser just vid Jesu tid.]
Isak sådde i landet och fick samma år en hundrafaldig skörd [den största avkastningen man kan få, se Matt 13:8] och Herren (Jahve) välsignade honom.
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.]
Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
Han byggde ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält på platsen och Isaks tjänare grävde en brunn på platsen.
De svarade: "Vi såg tydligt att Herren (Jahve) var med dig, och vi sade, låt det nu bli en ed mellan oss, mellan oss och dig och låt oss skära ett förbund med dig,
så att du inte skadar oss, såsom vi inte har rört dig. Så som vi inte har gjort annat än gott mot dig och har sänt iväg dig i frid, så är du nu Herrens (Jahves) välsignade.
'Hämta en hjort till mig och gör smaklig mat så att jag kan äta och välsigna dig inför Herren innan jag dör.'
Och Isak sade till sin son: "Hur har du funnit det så snabbt min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant sände mig framför sitt ansikte).
Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sade:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahve) har välsignat.
Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd.
[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sade: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte."
så att jag kommer tillbaka till min fars hus i frid (shalom) då ska Herren (Jahve) vara min Gud (Elohim),
[Följande stycke innehåller kontraster som älskad/hatad och fruktsam/ofruktsam. I det hebreiska språkbruket innebär det inte att Jakob aktivt "hatade" Lea (Klag 3:8; Amos 5:15), han älskade Rakel mer, som han arbetat två sjuårsperioder för att få gifta sig med. Betydelsen är snarare oälskad, negligerad och avvisad, se Jes 54:6; Mal 1:2–3. Se även 5 Mos 21:15–17; 1 Sam 1:5–6. I Ordspråksboken så är en av fyra saker som får jorden att darra, just en "hatad" kvinna som blir gift, se Ords 30:23. Denna obalans blir tydlig där konflikten i familjen fortsätter mellan barnen. De 11 sönerna (och dottern Dina) som räknas upp här föds inom en sjuårsperiod, se 1 Mos 31:41; 30:25–26. Senare föds Benjamin, se 1 Mos 35:18.] Och Herren (Jahve) såg att Lea var hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), och han öppnade hennes livmoder, men Rakel var barnlös.
Så blev Lea gravid och födde en son och hon gav honom namnet Ruben [hebr. Reoven – betyder: "Se, en son!"], för hon sade: "Eftersom Herren (Jahve) har sett till min nöd (misär; mitt elände – hebr. oni) så kommer min man nu att älska mig."
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Eftersom Herren (Jahve) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simon (hebr. Shimon – betyder: "höra").
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och hon sade: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahve)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.
Och hon gav (kallade) hon honom namnet Josef och sade: "Herren (Jahve) har förökat (hebr. josef) till mig ännu en son." [Josef betyder Herren förökar.] [Rakel får ännu ett barn, men hon dör i barnsäng när hon får honom. 1 Mos 35:18. Benjamin blir den tolfte sonen.]
Och Laban sade till honom: "Om, jag ber dig, jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag har observerat tecknen, och Herren (Jahve) har välsignat mig för din skull."
Innan jag kom hade du lite och den har förökat sig och blivit talrik, och Herren (Jahve) har välsignat dig oavsett vart du har vänt dig. Och nu ska jag förse även mitt eget hus (hushåll)."
Då sade Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
Men det kallades också Mispa [betyder: "vaktplats, utkik"], för han sade: "Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra.
Och Jakob sade: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens (Jahves) ögon och Herren (Jahve) dödade honom.
Detta som han gjorde var ont i Herrens (Jahves) ögon och han dödade honom också. [Här ser vi Bibelns första exempel på leviratäktenskap, se 5 Mos 25:5–10: Rut 2:20; 4:7–12; Matt 22:24.]
Herren (Jahve) var med Josef [frasen återkommer tre gånger till, se vers 3, 21, 23] och han var en framgångsrik man. Han var i sin herres hus, egyptiern.
Hans herre [Potifar] såg att Herren (Jahve) var med honom och att Herren (Jahve) lät allt han gjorde lyckas väl i hans hand.
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
Men Herren (Jahve) var med Josef och visade honom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) och gav honom nåd (favör, oförtjänt kärlek – hebr. chen) i fängelsechefens ögon.
Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.
På din frälsning (räddning) väntar jag Herre (Jahve). [Mitt i välsignelsen av sina söner vänder sig Jakob direkt till Herren. Denna vers är första gången ordet "frälsning" (hebr. yesua) används i Bibeln.]
Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd.
När Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag." [Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bar världens synd på korset.]
Herren sade: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande.
Gud sade också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er. Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.'
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten,
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan svarar: 'Herren har inte visat sig för dig.'?"
Då sade Herren till honom: "Vad har du i din hand?"
Men Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
Herren sade: "Detta [tecken] är för att de äldste ska tro att Herren, deras fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har visat sig för dig.
Herren sade också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö. [Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnadader på huden, se 3 Mos 13–14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]
Då sade Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahve): "Min Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)."
Herren (Jahve) sade till honom: "Vem har skapat människans mun? Vem skapar de stumma, de döva, de som kan se eller de som är blinda? Är det inte jag, Herren?
Då blev Herren arg på Mose, och sade: "Har du inte en bror, Aron, leviten [som är en skolad präst och är van att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala, och han är faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta.
Herren sade till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre." [Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se 2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamun dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]
Herren sade till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.]
Du ska säga till farao: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son.
Längs med vägen [mot Egypten] stannade de på en plats för att övernatta. [Ännu en antydan att Mose försenar sitt uppdrag.] Där kom Herren emot honom och det verkade som han ville döda honom [troligtvis den förstfödde sonen Gershom]. [Hebreiska texten har "honom". Av de fyra personerna där kan det syfta på Mose, hans förstfödde Gershom eller Elieser, se 2 Mos 18:2.]
Herren sade till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.]
Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket,
och folket trodde [på Mose och Arons ord]. När de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och böjde sig ner och tillbad [i tacksägelse till Gud].
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahve). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."
De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med plågor eller svärd."
Han svarade: "Nej, det är ni som är lata, ni är verkligen lata (overksamma)! [Ni försöker komma undan ert arbete.] Därför säger ni 'Låt oss gå och offra till Herren.'
De sade: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant "en avskyvärd stank"). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss. [Nu har de en ursäkt att dräpa oss]."
Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahve) och sade: "Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig?
Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se 2 Mos 12:33.]
Gud talade till Mose: "Jag är Herren (Jahve).
Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige [El-Shaddai, se 1 Mos 17:1; 35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahve).
Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahve).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
Jag ska göra er till mitt folk.
Jag ska vara er Gud.
Ni ska förstå att
    jag är Herren, er Gud,
    som för er bort från förtrycket hos egyptierna.
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' " [I vers 6 används hebr. gaal för första gången i 2 Mosebok. Hela denna berättelse om Guds handlade med israeliterna när han befriar dem ur slaveriet i Egypten är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Goel, substantivet till "gaal", och återlöser oss genom att döma all synd och sjukdom och vinna full frälsning åt oss.]
Herren sade till Mose:
Men Mose sade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna. Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag omskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se 2 Mos 4:24–26.]
Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
[I tre verser sammanfattas nu samtalet innan släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.] På den dag då Herren talade till Mose i Egypten
sade han: "Jag är Herren. Allt vad jag säger dig ska du säga till farao, kungen av Egypten."
Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har omskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"
Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet.
Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."
Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem.
Herren talade till Mose och Aron sade:
Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm.
Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte till dem precis som Herren (Jahve) hade sagt. [Det hebreiska ordet khazaq betyder att "förhärda" och "tillsluta". När det används om hjärtat beskriver det en vilja som är orubblig och hård. Den hebreiska verbformen är inte passiv (förhärdades) utan statiskt och anger inte om det är farao själv eller Gud som initierar förhärdandet. Samma öppna skrivsätt används även i 2 Mos 7:22; 8:19; 9:7. Tidigare när Mose kallades berättar Gud att han vet att farao kommer göra motstånd och vägra att släppa israeliterna, se 2 Mos 3:19–20. Gud känner människans hjärta och kan förutsäga människors agerande, se Jer 17:10 och har berättat också att han i slutändan kommer att förhärda faraos hjärta, se 2 Mos 4:21; 7:3.
    Är farao då bara en bricka i Guds spel utan någon egen vilja? Under de tio plågorna framträder ett mönster där det sker ett gradvis förhärdande där farao själv först förhärdar sitt hjärta fram till efter sjunde plågan, se 2 Mos 8:15, 32; 9:13. Vid femte plågan sker ett skifte. Efter sjätte plågan står det för första gången att Gud förhärdar faraos hjärta, se 2 Mos 9:34. Efter sjunde plågan förhärdar han på nytt sitt egna hjärta. Däremot efter åttonde plågan verkar farao passerat en gräns utan återvändo, se 2 Mos 10:1, 20; 10:27; 11:10. 1. Blod: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 7:22
2. Grodor: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:15
3. Insekter: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 8:19 4. Flugor (skalbaggar): Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:32
5. Boskap dör: faraos hjärta blev hårt, se 2 Mos 9:7
6. Bölder: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 9:12 7. Hagel och eld: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 9:34
8. Gräshoppor: Gud säger att "Gud har förhärdat faraos hjärta", se 2 Mos 10:1, 20
9. Mörker: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 10:27 10. Den förstföddes död: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 11:10 De tio plågorna, eller tecknen, kan grupperas i tre första grupper som följer ett liknande mönster. I de två första varnas farao, medan i den tredje sker ingen varning. I de tre första är det Aron som håller ut sin stav. I den tredje gruppen är det Mose som håller ut sin hand.]
Sedan sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket.
Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
Detta är vad Herren säger: 'Genom detta ska du veta att Jag är Herren. Se jag ska slå vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod.
Herren sade till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten, över floden, över dess strömmar, över dess pölar och över alla dess dammar så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl (allt vatten, både naturligt och uppsamlat ska bli till blod)."
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.]
Men de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster. Faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, precis som Herren (Jahve) hade sagt.
Det gick sju fulla dagar efter att Herren (Jahve) hade slagit Nilen. [En hel vecka utan drickbart vatten någonstans i hela Egypten påverkade hela samhället. Det fanns säkert vin och andra drycker i förråden som gjorde att man inte var helt utan vätska likaså finns det fortfarande mat i landet, men mycket av denna mat krävde vatten för att kunna tillagas. Därför kan vi utgå ifrån att detta blev en vecka som alltmer övergick i svält för folket i landet, både i faraos palats och alla andra hem. Att plågan varade i sju fulla dagar talar bildligt om att detta är något som kommer att bli komplett, fullbordat och fullföljt. En bild på evigt straff för den som inte vill lyda Guds vilja. Eftersom Gud är långmodig och stor i mildhet ger han fler möjligheter för farao att vända om innan han slutgiltigt sätter sin plan i verket. Att det blir just tio plågor är också ett tal för Guds fullhet och fullbordan.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose och sade: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
"I morgon", sa han [farao]. Så han [Mose] sade: "Låt det ske i enlighet med ditt ord, så att du ska veta att det finns ingen like till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahve) angående grodorna som han hade sänt över farao.
Herren (Jahve) gjorde i enlighet med Mose ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten.
Men när farao såg lättnaden, förhärdade (tillslöt) han sitt hjärta och lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå på jorden på marken så ska det komma upp insekter ur marken i hela Egypten.
Spåmännen (skrivare, från ordet för penna) sade till farao: "Detta är Guds (Elohims) finger." Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Herren (Jahve) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.
Men Mose svarade: "Det skulle inte vara rätt. De offer som vi har för avsikt att offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) är en styggelse för egyptierna. Skulle inte egyptierna stena oss om vi offrar vad som är en styggelse för dem?
Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
Farao sade: "Jag ska låta er gå så att ni kan offra till Herren er Gud (Jahve Elohim) i öknen. Gå bara inte så långt bort. Be för mig."
Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)."
Därefter gick Mose ut från farao och bad till Herren (Jahve).
Herren (Jahve) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
se, då ska Herrens (Jahves) hand komma över din boskap på fälten, över hästarna, åsnorna, kamelerna, boskapsbesättningar och smådjursflockar. Det ska bli en förödande plåga.
Men Herren (Jahve) ska göra åtskillnad på Israels boskap och Egyptens boskap så att ingenting ska dö som tillhör Israels söner (barn). [Här gör Gud på nytt skillnad mellan egyptierna och israeliterna, se även 2 Mos 8:22.]» ' " [Den egyptiska gudinnan Hathor var kungens amma, hon var också gudinna med ansvar för kärlek, fertilitet och kvinnor. Hon ansågs även vara den som rensade landet från dem som inte var rätt troende, hedningar i förhållande till den egyptiska gudavärlden. Detta är också en dom mot den religiösa hierarkin där kalvar, kor och oxar tillbads och var högt ansedda.]
Herren (Jahve) har också satt ut en bestämd tid och säger: "I morgon ska detta äga rum i landet."
Nästa dag utförde Herren (Jahve) denna gärning. All boskap [hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter, se vers 3] i Egypten dog, men inte ett enda boskap som tillhörde Israels söner (barn) dog.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahve) hade sagt till Mose [2 Mos 4:21; 7:3]. [Efter den 5:e plågan står det i 2 Mos 9:6 att "all boskap dog." Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se 2 Mos 9:10, och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se 2 Mos 9:20–25? Det finns flera förklaringar.
    Hebreiska kol, översatt "alla" i 2 Mos 9:6, behöver inte betyda vartenda ett utan också "alla typer". I den grekiska översättningen Septuaginta väljs inte gr. holon, som beskriver varenda en, utan pas som beskriver "alla sorter och olika typer". Betydelsen blir då att den femte plågan med någon form av sjukdom påverkade alla olika sorters boskap som hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter. Denna tolkning stärks av att några verser innan räknas just dessa olika typer av tamboskap upp, se 2 Mos 9:3.
    Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad det gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se 2 Mos 9:20. Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Var och en som fruktar (vördar) Herren (Jahve) bland faraos tjänare måste se till att hans egna tjänare och boskap flyr in i husen,
men var och en som inte fruktar (vördar) Herrens (Jahves) ord lämnar sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land.
Farao kallade på Mose och Aron och sade till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahve) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda.
Be till Herren (Jahve), det räcker med Guds (Elohims) åska och hagel. Jag ska låta er gå. Ni behöver inte stanna längre."
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Men angående dig och dina tjänare vet jag att ni fortfarande inte fruktar (vördar) Herren Gud (Jahve Elohim)."
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels söner (barn) gå, så som Herren (Jahve) hade sagt genom Moses hand.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt.
Detta ska du berätta för dina söner och deras söner (barn och barnbarn), om vad jag har gjort i Egypten, liksom mina tecken som jag har gjort ibland dem, så att ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahve Elohim). Vilka är det som går?"
Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)."
Men han sade till dem: "Må Herren (Jahve) vara med er om jag någonsin skulle låta er gå med era små. Se, ondska är i era ansikten.
Inte på det viset. Gå nu ni som är män och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve), för det är vad ni önskar." Sedan drevs de ut från faraos ansikte (närvaro).
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Då kallade farao snabbt på Mose och Aron och sa: "Jag har syndat mot Herren er Gud (Jahve Elohim) och mot er.
Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig."
Han [Mose] gick ut från farao och bad till Herren (Jahve).
Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser).
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han lät inte Israels söner (barn) gå.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." [Ps 105:28>/ref>] [Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som heter Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]
Farao kallade på Mose och sade: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er."
Men Mose sade: Du måste också ge oss offer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han var ovillig att låta dem gå.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den största guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
Mose sade: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten,
Men inte så mycket som en hund kommer att morra mot någon av Israels söner (barn), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.
Herren (Jahve) hade sagt till Mose: farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels söner (barn) gå ut ur hans land.
Herren (Jahve) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land:
Så här ska ni äta det: Var klädda som inför en resa [ordagrant "var omgjordade kring länderna" dvs. bind upp rocken för att vara redo att ge sig av], ha sandalerna på era fötter och staven i er hand. Ni ska äta det med hast. Detta är Herrens påsk (hebr. pesach). [Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach, som i sin tur går tillbaka till hebreiska verbet pasach som betyder "gå förbi". I vers 13 förklaras hur Herrens straff går förbi och Israels folk skonas från döden. På engelska heter högtiden passover. Detta är första av ordet pesach som totalt finns 49 (7 x 7) ggr, varav 22 är i Moseböckerna. Den bestämda formen haPesach (se vers 21) har talvärdet 153, jfm med Joh 21:11.]
För samma natt ska jag passera igenom Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahve).
Denna dag ska bli en dag som ni ska komma ihåg. Ni ska fira den som en Herrens högtid genom alla släktled, gör det till en sed (vana, tradition) för evigt.
Herren (Jahve) ska gå fram [genom landet under natten] för att slå Egypten. Men när han ser blodet ovanför dörren och på de båda dörrposterna, ska han passera förbi dörren och inte tillåta fördärvaren [dödsängeln] att komma in i era hus och slå er.
Även efter det att ni kommit in i det land som Herren har lovat [Israel] ska ni hålla (bevara) denna högtid (ceremoni, gudstjänst).
Då ska ni svara: "Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.
Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon så att de lät dem få allt de bad om. Så blev egyptierna plundrade.
Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land.
Det var en vaknatt för Herren (Jahve) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahve), för alla Israels söner (barn) genom generationerna.
Och Herren (Jahve) sade till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken. [Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den,
Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahve) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det.
Och alla Israels söner (barn) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahve) hade befallt Mose och Aron.
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [2 Mos 12:17]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats. Inget syrat (hebr. chamets) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas.
Och det ska ske när Herren (Jahve) ska föra in er i kananiternas och hettiternas och amoréernas och hiviternas och jevuséernas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [1 Mos 12:1–3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad.
[Mose talar till folket:] "I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska bli en Herrens högtid.
På den dagen ska du förklara för din son: 'Det är på grund av vad Herren gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.'
Den [högtiden] ska vara som ett tecken på din hand och ett märke på din panna (mellan dina ögon) som ständigt påminner dig så att Herrens (Jahves) undervisning (hebr. Torah) alltid är i din mun, för det var med stark hand Herren förde dig ut ur Egypten.
Nu när Herren (Jahve) för er in i kananiternas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er,
då ska ni avskilja för Herren alla förstfödda från livmodern, och alla förstfödda handjur som ni får ska tillhöra Herren (Jahve).
När din son i framtiden frågar dig: "Vad är detta?" Ska du svara honom: "Med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten, ut ur träldomshuset,
och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner." [Ceremonin kallas Pidyon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", se 4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se 4 Mos 3:12.]
Så ska det bli som ett tecken på din hand och mellan dina ögon (på din panna), för med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten.
Herren (Jahve) gick framför dem. På dagen i en molnstod för att visa dem vägen och på natten i en eldstod för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas (tillsluts) och han ska komma efter dem, sedan ska jag bli förhärligad på farao tillsammans med hela hans armé och egyptierna ska veta att Jag Är Herren (Jahve). Så blev det.
Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, kungen i Egypten, så att han jagade efter Israels söner(folk), eftersom Israels söner (folk) drog ut med en hög hand.
När farao var nära, upptäckte israeliterna att egyptierna var på marsch mot dem, och israeliterna blev helt skräckslagna och ropade till Herren,
Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."]
Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla (tysta, döva; hålla er lugna; ta intryck)." [Ordet stilla (hebr. harash) har mer än en innebörd. Gud ville att israeliterna skulle stanna upp och vara tysta – dvs. upphöra med sina förskräckta rop och sitt uttalade missnöje, se vers 10, 11 och 12. De skulle vara likt dövstumma som bara skulle bevittna Guds ingripande – hur han skulle ta hand om den egyptiska armén som närmade sig. Grundordet har också betydelsen att gravera in eller plöja någonting, och i detta sammanhang handlar det om att låta hjärtat bli märkt av Guds frid och låta vetskapen om hans ingripande sjunka djupt in – mitt i och trots omständigheterna.]
Herren sade till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till israeliterna att gå framåt [ut i havet].
Då ska egyptierna veta att Jag Är Herren (Jahve), när jag förhärligar mig på farao och hans vagnar och hans körsvenner.
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
Nu hände det sig under morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] att Herren (Jahve) tittade ner på Egyptens armé från eldstoden och molnstoden och förorsakade panik i den egyptiska hären.
Han lät hjulen falla av (grekiska översättningen har "fastna") deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sade: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras körsvenner.
Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) störtade egyptierna mitt i havet.
På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden.
Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahve) gjorde på egyptierna, och folket fruktade, vördade Herren (Jahve) och de trodde på Herren (Jahve) och hans tjänare Mose.
[Alla israeliterna, omkring två miljoner, har passerat torrskodda genom Röda havet, medan farao och hans armé som förföljde dem just har dränkts i vattenmassorna bakom dem. Platsen där man korsade Röda havet är antagligen Nuweba i nuvarande Egypten. Det är knappt två mil över till andra sidan, nuvarande Saudiarabien. Just på den här sträckningen finns en 2 kilometer bred förhöjning på botten som gör att som djupast är det bara omkring 80 meter.] Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
"Jag vill sjunga till Herren,
    för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
Herren (Jahve) är en stridsman,
    Herren (Jahve, Jag Är och har alltid existerat) är hans namn.
Din högra hand, o Herre,
    var majestätisk i kraft (helt överlägsen allt annat).
Din högra hand, o Herre,
    krossade fienden.
Vem bland gudarna [alla avgudar som fanns i Egypten] liknar dig, o Herre?
Vem är som du –
    majestätisk i helighet (helt fullkomlig, totalt avskild från allt orent, motsatsen till all synd),
    värdig förundran (respekt, vördnad) under lovsång,
    du som gör under (förunderliga ting, mirakler)?
Skräck och fruktan ska falla över dem,
    genom din arms storhet
    ska de bli förstenade (bli stilla som stenar),
till dess ditt folk har passerat Herre (Jahve),
    till dess folket som du friköpt passerat förbi.
Du förde dem in och planterade dem
    på bergen av ditt arv,
platsen Herre (Jahve) som du har gjort för dig själv att på bo på,
    det heliga (templet) Herre (Adonai) som dina händer har förberett.
Herren ska regera från evighet till evighet!
För faraos hästar med hans vagnar och hans körsvenner gick ut i havet, men Herren (Jahve) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet på torr mark.
medan Mirjam sjöng för dem:
Sjung till Herren (Jahve),
    för högt är han upphöjd!
Hästen och dess ryttare
    har han kastat i havet!
Och han ropade till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) visade honom ett träd, och han kastade det i vattnet och vattnet blev sött. Där gjorde han en stadga och en förordning för dem och där prövade han dem.
Han [Mose] sade: "Om du hör Herren (Jahve) din Guds (Elohim) röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren (Jahve) din läkare." [Detta är det första av förbundsnamnen som Herren låter Israels barn få veta. Det sker i den andra månaden i den hebreiska kalendern som är Ijar. Det är intressant att frasen "Jag Herren din läkare" (hebr. ani Jahve Rafa) består av tre ord. Den första bokstaven i varje ord är de tre bokstäverna Alef, Jod och Resh – Ijar. Frasen är en akronym för just månaden Ijar!]
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
Mose och Aron sade till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land,
och imorgon ska ni se Herrens (Jahves) härlighet (ära, glans), för Herren har hört er klagan mot (oförmåga att lita på) Honom. Vilka är vi [Mose och Aron], att ni klagar på oss [vi är bara budbärare, det är Gud ni klagat på].
Mose sade [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar vers 6 och 7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad det gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
Mose sade till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahve) för han har hört hur ni har klagat."
Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: 'På kvällarna ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
    Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta.
Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle" (hebr. gul-golet) jämför ordet "golgata", se Joh 19:13. Omer-måttet, som var dagsbehovet av manna för en person, definieras i vers 36 till en tiondels efa.]
Men han sade till dem: Detta är vad Herren (Jahve) har sagt. Imorgon är det sabbatsvila, en helig sabbat för Herren (Jahve). Baka allt ni har lust till och koka det ni vill koka. Lägg undan åt er allt som bli över och spara det till imorgon.
Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
Herren (Jahve) sade till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och min undervisning (hebr. Torah)?
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Mose sade till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer.
Precis som Herren (Jahve) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades.
Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se 4 Mos 9:18, 19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas var omkring två miljoner människor, se 2 Mos 12:37.]
Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom).
    De sade: "Ge oss vatten att dricka."
    Mose svarade: "Varför strider ni med mig? Varför frestar (prövar) ni Herren?"
Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds]."
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Herren sade till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs ren från skrift] minnet av Amalek från under himlarna." [Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I 5 Mos 25:17–19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde.]
Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Jahve Nissi).
Han sade: "Handen på Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahve) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte). [Detta är den första fiende som Israel strider med efter uttåget. Orden här är profetiska, flera strider utkämpas med Amalek genom åren. Så småningom får kung Saul uppdraget att bekämpa amalekiterna och vid det tillfället säger profeten Samuel att allt ska tillspilloges, men Saul är olydig (1 Sam 15:1–3). Senare under drottning Esters tid heter fienden Haman, även han en amalekit (Est 3:1). Amalek är ursprunget till allt judehat och antisemitism.]
Nu hörde Jetro, prästen i Midjan och Moses svärfar [2 Mos 2:15], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahve) hade fört Israel ut ur Egypten.
Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
Jetro gladdes (var mycket glad) över all den godhet som Herren (Jahve) hade visat mot Israel, eftersom Han hade befriat dem ur Egyptens hand.
Och Jetro sade: "Välsignad vare Herren (Jahve) som har befriat er ur egyptiernas hand och ur faraos hand och har befriat folket från Egyptens hand.
Nu vet jag att Herren (Jahve) är större än alla gudar, eftersom de har handlat övermodigt mot dem.
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren hade befallt honom att säga,
och hela folket svarade tillsammans: "Allt som Herren har befallt ska vi göra." Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan talade Mose folkets ord till Herren (Jahve).
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå till folket och helga dem idag och imorgon. Låt dem tvätta sina kläder.
Var redo på den tredje dagen. För på den tredje dagen ska Herren (Jahve) komma ner på berget Sinai i folkets åsyn.
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahve) och många av dem dör.
Även prästerna som kommer nära Herren (Jahve) måste helga sig själva så att Herren (Jahve) inte far ut (blir vred) mot dem."
Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i 5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
Sedan sade Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska Han fara ut mot dem."
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim), som förde dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset (slaveriet). [Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av Egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar ord som belägring, inträngd osv. Genom att använda detta ord, följt av "ur slaveriet", blir Guds befrielseverk bredar och handlar inte bara om israeliternas fångenskap i Egypten, utan kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som kan förslava och tränga in från den plan Gud har för en människa.]
Du ska inte tillbe (böja dig inför) dem, och inte heller tjäna dem. [Ordet tjäna är felstavat i den hebreiska texten, en förklaring kan vara att förstärka det bisarra i att försöka tjäna avgudar, det är så fel så att inte ens ordet "tjäna" är värd en korrekt stavning. Ordet för att tjäna (hebr. avad) betyder både att tjäna något gudomligt och att arbeta. Samma ord används i vers 9 om att "arbeta" sex dagar, se även 1 Mos 2:5; 15. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop och är inte åtskilda som grekiska tänkande där det heliga och profana skils åt.] Jag, Herren din Gud, är en svartsjuk Gud [i fråga om avgudadyrkan och falsk tillbedjan]. Jag låter fädernas synd drabba (besöker, konsekvenserna av denna synd drabbar) barnen fram till tredje och fjärde släktled när man hatar mig,
Du ska inte representera (ordagrant: "lyfta upp", "bära") Herrens namn (hans karaktär) på ett felaktigt sätt (tanklöst, i tomhet ). Herren ska inte låta den som missbrukar hans namn vara ostraffad. [Ofta har detta bud förringats till att inte nämna Guds namn på ett lättsinnigt sätt eller att inte svära. Att "bära" Herrens namn har innebörden att inte häda hans namn, men tyngdpunkten finns i att inte representera honom och hans karaktär på ett felaktigt sätt. Detta skulle kunna beskrivas som "religiös ondska" som sker i Guds namn. Om en ogudaktig begår onda handlingar är det illa. När någon som säger sig tro på Gud gör samma onda handling och säger att det är i Guds namn begår de inte bara ondska utan skadar även människors syn på Gud. Man behöver inte ha en kristen tro för att begå detta brott. En islamist som i Guds namn ropar "Allahu akbar", "Gud är större" på arabiska, och mördar gör att det är svårare för människor att tro att det kan finnas en god Gud. Ett av de vanligaste argumenten mot den kristna tron är just brott mot detta bud begångna av korsfarare förr i tiden, eller idag av islamister.]
men den sjunde är Herren, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren inom dina portar (i dina städer).
För på sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag (avsatt den som en speciell dag). [Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll en timma efter solnedgången. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra på sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar på fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka på en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara påslagen på 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar på varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka på en knapp.
    Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten på samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. När dessa frågor diskuteras på apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se Apg 15:19–20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se 2 Mos 31:12–13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen på den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2–3. Se även Kol 2:17; Rom 14:5; 1 Kor 8:9.]
Hedra (värdera högt, visa vördnad och respekt för) din far och din mor. Då ska du få leva länge i det land som Herren, din Gud ska ge dig. [Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor. För ett barn är deras föräldrar som en gud. Ett barn lär sig att vörda Gud genom att vörda sina föräldrar. Genom livet förändras betydelsen av att "vörda sina föräldrar". För ett barn är att vörda att lyda, som vuxen att ha en jämlik relation och när föräldrarna blir äldre att ta hand om dem.]
Herren (Jahve) sade till Mose: "Detta ska du säga till Israels söner (barn); ni har själva sett att jag har talat med er från himlen.
då ska Herrens (Jahves) ed vara mellan dem båda för att se att han inte har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter, och dess ägare ska acceptera det och inte begära någon ersättning.
Den som offrar till avgudar det som är sparat (undanlagt) till Herren, ska i grunden förgöras.
Tre gånger om året ska era män träda fram inför Herren (Adon) er Guds (Jahves) ansikte. [Vid dessa tre högtider, som också kallas vallfartshögtiderna, samlas man en hel vecka i Jerusalem. Då ska alla familjer vara representerade av minst en manlig familjemedlem, men även kvinnor och barn var välkomna. Däremot hade de inte samma plikt att komma till Jerusalem eftersom resan kan vara lång och besvärlig till exempel för den som är gravid eller har ett litet dibarn att ta hand om. Att vandra långt till fots kan vara besvärligt även för mindre barn. Först vid tolv års ålder förväntades pojkarna att göra sin första högtidsresa. Det var också den ålder som Jesus hade när han besökte Jerusalem första gången.]
För in (ta med dig) den utvalda förstlingsfrukten från ditt land i (till) Herrens din Guds (Jahve Elohims) hus.
Koka inte killingen i dess moders mjölk. [Troligtvis en hednisk ritual, se 5 Mos 14:21.]
Du ska tjäna Herren din Gud (Jahve Elohim) och han ska välsigna din mat och ditt vatten. Dessutom ska jag ta bort sjukdom från din mitt.
Sedan sade han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,
och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahve), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem."
Mose kom [från berget som han gått upp på, se 2 Mos 20:21] och berättade för folket alla Herrens ord och stadgar. Hela folket svarade tillsammans (med en mun): "Allt vad Herren har sagt vill vi göra."
och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel.
Han sände i väg unga israelitiska män och de offrade brännoffer och slaktade unga tjurar till gemenskapsoffer åt Herren.
Sedan tog han förbundsakten [hebr. sefer haberit – som nyligen hade skrivits ned, se 2 Mos 20–23] och läste upp den för folket, och de sade: "Allt vad Herren (Jahve) har sagt vill vi göra (agera efter) [följa] och lyda (höra, hörsamma)." [Här i vers 7 läggs nu även verbet höra/lyda/hörsamma (hebr. shama) till, jmf med vers 3. I Israels trosbekännelse Shema Jisrael ("Hör, Israel"), finns samma koppling till att hörsamma och lystra till själva innehållet genom att gensvara, se 5 Mos 6:4–9; Mark 12:29.]
Då tog Mose blodet [den kvarvarande hälften som tömts i karen] och stänkte det på folket [de i främsta leden, eller de äldste, eftersom de var omkring två miljoner] och sade: "Detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord." [Folket och Gud blev nu förenade i ett blodsförbund, som är den starkaste form av kontrakt som finns. Det som nu gällde var att din strid är min strid, dina fiender är mina fiender, mina tillgångar är dina tillgångar, vi är ett och jag kommer att beskydda dig med livet som insats.]
Herren (Jahve) sade till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.
Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför israeliterna, på bergets topp.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
I tabernaklet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
Och du ska sätta de två stenarna på axelstyckena av efoden, till att vara minnesstenar för Israels söner, och Aron ska bära deras namn inför Herrens (Jahves) ansikte på sina två skuldror som en hågkomst.
Och Aron ska bära Israels söners namn på rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska lägga urim och tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), och de ska vara på Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. mishpat) inför Herrens (Jahves) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt). [Hebreiska ordet mishpat betyder påbud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder urim och tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor.]
Och den ska Aron ha på sig när han tjänstgör och dess ljud ska höras när han går in till den heliga platsen inför Herrens (Jahves) ansikte, och när han kommer ut, för att han inte ska dö.
Och du ska göra en platta av rent guld och gravera på den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)."
Och den ska vara över Arons panna och Aron ska bära synderna som begås med de heliga tingen, som Israels söner ska helga, till alla deras helgade gåvor, och den ska alltid vara på hans panna så att de får nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska slakta oxen inför Herrens (Jahves) ansikte i mötestältets öppning.
Och du ska göra hela baggen till en rök på altaret, det är ett brännoffer till Herren (Jahve), det är en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
och en rund brödkaka och ett oljat bröd och en tunn brödkaka ur korgen med osyrat bröd som är inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska placera alltihop över (i) Arons händer och över (i) händerna på hans söner och ska vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska ta det från deras händer och göra det till en rök på altaret ovanpå brännoffret, som en söt arom inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och du ska ta bröststycket från Arons invigningsoffer och vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara deras del.
Och det ska vara för Aron och hans söner som deras rättmätiga del för evigt från Israels söner, för det är ett lyftoffer, och det ska vara ett lyftoffer från Israels söner av deras shalomoffer, deras lyftoffer till Herren (Jahve).
Det andra lammet ska du offra vid skymningen, och gör med det som med matoffret på morgonen och som dess drickoffer, som en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Det ska vara ett oavbrutet brännoffer genom era generationer vid mötestältets öppning inför Herrens (Jahves) ansikte, där jag möter er för att tala med er.
Då ska de veta att jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim), som fört dem upp och ut ur Egyptens land, så att jag kan vara (vistas, bo) bland dem. Jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Och när Aron tänt lamporna vid skymningen ska han bränna den som en evig rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte genom era generationer.
Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve). [Detta är en del av arbetet som översteprästen gör på Jom Kippur – Försoningsdagen, se 3 Mos 16.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"När du räknar Israels söner efter deras antal, då ska de ge, varje man en lösensumma för sin själ till Herren (Jahve), när du räknar dem, så att ingen plåga kommer bland dem när du räknar dem.
Detta ska de ge, var och en av dem som går förbi som är räknad, en halv shekel efter helgedomens shekel – shekeln är 20 gera – en halv shekel som ett offer till Herren (Jahve).
Alla som går förbi bland dem som räknas, från 20 års ålder och uppåt ska ge offret till Herren (Jahve).
De rika ska inte ge mer och de fattiga ska inte ge mindre än den halva shekeln, när de ger offret till Herren (Jahve) för att bringa försoning för sina själar.
Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte, till att bringa försoning för deras själar.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
när de går in i mötestältet ska de tvätta sig med vatten så att de inte dör, eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra, när de låter ett eldsoffer bli en rök till Herren (Jahve),
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta dig söta kryddor, självrunnen kåda, sjönagel och galban, söta kryddor med ren rökelseharts, av varje (sort) ska du ta samma vikt. [Rökelse är en bild på bön (Ps 14:2; Upp 5:8). De olika ingredienserna symboliserar skilda typer av bön. Självrunnen kåda är bilden på när vi ber och bekänner. Den andra ingrediensen, sjönagel, är skal av en mussla från havsdjupen och en bild på bön för våra behov (Ps 130:1–2; 50:15). Den tredje ingrediensen, galban, är en kåda med stark väldoft. Det är en bild på tacksägelse. Slutligen har vi rent rökelseharts om är en bild på tillbedjan. Dessutom ska denna blandning vara kryddad med salt. Det är en bild på renhet och helighet. Salt skyddar mot förruttnelse och i 3 Mos 2:13 säger Gud att saltet är ett förbundssalt. Därför ska det vara med överallt som ett förbundstecken mellan oss och Gud.]
Och rökelsen som du ska göra efter dess recept, ska du inte göra till dig själv, det ska för dig vara helgat till Herren (Jahve).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: "Var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater, för de är ett tecken mellan mig och era söners söner till generationerna, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve) som gör er heliga (avskilda).
Sex dagar ska arbete göras men på den sjunde dagen är en sabbat med högtidlig vila, helig för Herren (Jahve). Den som gör något arbete på sabbatsdagen ska med säkerhet dödas.
Den är ett tecken mellan mig och Israels söner för evig tid, för på 6 dagar skapade Herren (Jahve) himlarna och jorden och på den sjunde dagen avstod han från sitt arbete och vilade (bokstavligt sabbat)." [1 Mos 2:1–3]
Och när Aron såg detta byggde han ett altare framför den och Aron utropade och sade: "Fest till Herren (Jahve) i morgon."
Och Herren (Jahve) talade till Mose: "Gå, gå ner med dig, för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag har sett detta folk och se, det är ett styvnackat folk.
Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sade: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand?
Och Herren (Jahve) fick medömkan över (ångrade, ändrade sig om) ondskan som han hade sagt att han skulle göra mot sitt folk.
då ställde sig Mose i lägrets port och sade: "Vem är på Herrens (Jahves) sida, låt honom komma till mig." Och alla Levi söner samlade sig till honom.
Och han sade till dem: "Så säger Herren Israels Gud (Jahve Elohim): 'Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' "
Och Mose sade: "Helga er själva till Herren (Jahve) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag."
Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en allvarlig synd, men jag ska gå till Herren nu – kanske kan jag få försoning för er synd."
Så Mose gick tillbaka till Herren och sade: "Detta folk har begått en allvarlig synd, de har gjort sig gudar av guld.
Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag utplåna ur min bok.
Herren straffade (skickade en plåga, prövning till) folket, på grund av kalven som de gjort – den som Aron gjorde. [Ordet straff är samma ord som används om de tio plågorna mot Egypten tidigare. Målet med dessa plågor var omvändelse. Det är oklart om detta straff i denna vers syftar på de tretusen män som valde att inte gå över på Guds sida och fick betala med sina liv, se vers 26–28, eller om det är kommande plågor och prövningar som kommer över israeliterna i deras fortsatta vandring om de vägrar att lyda Gud. I nästa kapitel ställs israeliterna inför ett val att ta av sig alla smycken som ett tydligt tecken på en genuin omvändelse från deras avgudadyrkan.]
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det',
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"). Ett annat ord mishkan (översatt "tabernaklet") hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även 2 Mos 27:21; 3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]
Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6–8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9–14; 24:13; 32:17.]
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.'
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.
Han svarade: "Jag ska låta min godhet (skönhet) passera inför dig och jag ska visa namnet Herren (Jahve) inför dig. Jag ska vara nådig (ge oförtjänt favör) mot den jag vill vara nådig mot och vara barmhärtig (visa moderlig ömhet) mot den jag vill vara barmhärtig mot."
Sedan sade Herren: "Här är en plats nära mig, ställ dig där på klippan.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de första och jag ska skriva på tavlorna de ord som var på de första tavlorna som du krossade.
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
Och Herren (Jahve) steg ned i ett moln och stod med honom där och ropade ut Herrens (Jahves) namn.
Herren (Jahve) gick förbi honom och ropade:
"Herren (Jahve), Herren (Jahve) är en barmhärtig och nådig Gud (El),
    sen till vrede och rik på nåd (omsorgsfull kärlek) och sanning (stabilitet, fasthet, trofasthet),
Och han sade: "Se, jag skär ett förbund, inför hela ditt folk ska jag göra under, sådana som inte har blivit gjorda i hela världen, inte i något land. Och alla de folk bland vilka du vistas, ska se Herrens (Jahves) gärningar som jag ska göra med dig, att de är förunderliga (fantastiska, enorma).
Du ska inte falla ner för någon annan gud (avgud), för jag Herren (Jahve), vars namn är Svartsjuk (nitälskande; ett starkt känslomässigt uttryck för att vilja ha fullt ägandeskap över något – hebr. qana), är en svartsjuk Gud (Elohim),
Tre gånger om året ska alla dina män komma inför (framför ansiktet på) Herren Herren (Adonai Jahve), Israels Gud (Elohim).
För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonai) din Gud (Elohim) tre gånger om året. [Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens högtider!]
Den utvalda förstlingsfrukten från ditt land ska du föra fram till Herren (Adonai) din Guds (Elohims) hus. Du ska inte koka en killing i dess moders mjölk.
Herren sade till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Han skrev förbundsorden, de tio orden, på stentavlorna.
Sedan kom alla israeliterna fram till honom, och han befallde dem allt som Herren hade sagt på Sinai berg.
Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om.
Och Mose samlade hela församlingen av Israels söner och sade till dem: "Detta är orden som Herren (Jahve) har befallt för att ni ska göra dem.
Sex dagar ska arbete göras men den sjunde dagen ska för er vara en helig dag, en sabbat med fullkomlig vila (hebr. shabbat shabbaton) till Herren (Jahve). Den som gör något arbete (den dagen) ska dödas.
Och Mose talade till hela församlingen med Israels söner och sade: "Detta är de ord som Herren (Jahve) har befallt och säger:
"Ta ibland er ett offer till Herren (Jahve), alla som har ett villigt hjärta låt honom föra fram det, ett Herrens (Jahves) offer, guld och silver och brons,
Och låt varje man med ett vist hjärta ibland er komma och göra (tillverka) allt det som Herren (Jahve) har befallt,
Och de kom, alla vars hjärta uppmuntrade honom, och alla vars ande gjort honom villig, och förde fram Herrens (Jahves) offer till arbetet med mötestältet och för all dess tjänstgöring och till de heliga kläderna.
Och de kom, både män och kvinnor, så många som hade ett villigt hjärta och bar fram näsringar och örhängen och signetringar och gördlar, alla (slags) juveler av guld, och alla män förde fram ett offer av guld till Herren (Jahve).
Alla som kunde bidra med ett offer av silver och koppar förde fram Herrens (Jahves) offer, och alla män som hade akaciaträ till något av arbetet förde fram det.
Israels söner förde fram ett frivilligt offer till Herren (Jahve), varje man och kvinna vars hjärta hade gjort dem villiga att bidra till allt arbete som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand att det ska göras.
Och Mose sade till Israels söner: "Se, Herren (Jahve) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn,
Och Betsalel och Oholiav ska arbeta och varje man med ett vist hjärta i vilken Herren (Jahve) har lagt vishet och förståelse till att veta hur man gör allt arbete för tjänsten i helgedomen enligt allt som Herren (Jahve) har befallt."
Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det.
och de talade till Mose och sade: "Folket för fram mycket mer än nog för det som behövs till arbetet som Herren (Jahve) har befallt att göra."
Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, gjorde allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose [enligt instruktionerna, se 2 Mos 25–30].
[Nu beskrivs prästens klädnad. Stycket verkar vara uppdelat i sju sektioner.] Och från blått och purpur och scharlakansrött gjorde de broderade kläder för tjänst i det heliga och gjorde heliga kläder till Aron som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de skickligt vävda banden som var på den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och han satte dem på efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.
en klocka och ett granatäpple, en klocka och ett granatäpple på klädnadens kjol runtom, till ämbetsdräkt, som Herren (Jahve) befallt Mose.
och gördeln av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött, en vävares arbete i färger, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de gjorde den heliga plattan, en krona av rent guld och skrev en text på den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)."
Och de knöt en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
I enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner hela arbetet.
Och Mose såg allt arbete, och se, de hade gjort det som Herren (Jahve) hade befallt, precis så hade de gjort det. Och Mose välsignade dem. [Herren var mycket noggrann med att allt skulle göras exakt efter ritningarna och mönstren som Mose hade fått när han var uppe på berget Sinai, se 2 Mos 25:9, 40 m.fl.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose gjorde i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt honom, så gjorde han.
Och han spred ut tältet över Tabernaklet och lade tältets täcke ovanpå det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han förde in arken i Tabernaklet och satte upp förhänget (draperiet) och skärmade av vittnesbördets ark, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han gjorde i ordning en rad med bröd på det inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han tände lamporna inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
och han brände rökelse av söta kryddor på det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets Tabernakel och offrade på det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
När de gick in i mötestältet och när de kom nära altaret skulle de tvätta sig, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
[Nu kommer själva finalen – Herrens härlighet kommer och fyller platsen med en stark Gudsnärvaro.] Sedan täckte molnet uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde tabernaklet.
Mose kunde inte gå in i tabernaklet, eftersom molnet vilade över det och Herrens härlighet (ära, tyngd, dignitet; mättade gudsnärvaro) fyllde tabernaklet.
Herrens moln vilade över tabernaklet om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under alla deras vandringar. [Oavsett ljus eller mörker, dag eller natt var molnet som är Guds närvaro alltid där, synlig för Guds folk. Ordet "vandringar" (vers 36 och 38) är i plural och beskriver "uppbrott och delsträckor". Totalt namnges 42 platser som israeliterna slår läger på under sin vandring till Kanaans land.]
Och Herren (Jahve) kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet. Han sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon bland er vill föra fram ett offer till Herren (Jahve) ska han föra fram sitt offer från sin hjord, från nötboskapen eller småboskapen (får och getter) och presentera det som ett blodsoffer. [Frasen "föra fram" är hebr. korban som betyder att man offrar ett blodsoffer, till skillnad från mincha (1 Mos 4:3; 3 Mos 2:1) där man offrar något utan att blod utgjuts, till exempel säd eller vin. Det önskade resultatet av dessa blodsoffer är att de tas emot välbehagligt av Herren. Ordet för "nåd" här (i vers 3) är ratson som beskriver något som man skulle kunna beskriva som "villkorad nåd". Villkoret för nåden är att offret måste vara felfritt. Då tas det emot och då ges nåd. Jesus var det felfria lammet, se 1 Pet 1:19 och 2 Mos 12:5. Se även 5 Mos 33:16; Jes 60:1; Ps 5:13.]
Om hans offer är ett brännoffer från hjorden, ska han offra ett felfritt djur av hankön. Han ska offra det vid ingången till församlingens mötestält till nåd (till behag, villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska döda oxen inför Herrens (Jahves) ansikte och Arons söner, prästerna, ska ta blodet och stänka det runtomkring över altaret som är vid ingången till församlingens mötestält (hebr. Ohel Moed).
Men inälvorna och benen ska han tvätta i vatten, och prästen ska bränna allt på altaret till ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Och han ska döda det på den norra sidan av altaret inför Herrens (Jahves) ansikte och Arons söner, prästen, ska stänka dess blod runtomkring över altaret.
Men han ska tvätta inälvorna och benen i vatten, och prästen ska ta allt och bränna det på altaret. Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Och om brännoffret till hans offer till Herren (Jahve) är från fågel, ska han föra fram sitt offer av duvor eller av unga turturduvor.
Och han ska klyva den med dess vingar men inte dela den helt, och prästen ska bränna den på altaret, på veden som ligger på elden som ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Och när någon (ordagrant en själ) vill offra ett matoffer [hebr. mincha] till Herren (Jahve), ska hans offer vara av fint mjöl och han ska hälla olja över det och lägga rökelse på det.
Och han ska föra fram det till Arons söner, prästerna, och han ska ta därav hans handfull av mjöl och av dess olja med all dess rökelse. Och prästen ska bränna minnet av det på altaret till ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
Och återstoden av matoffret ska vara till Aron och till hans söner, det mest heliga från Herrens (Jahves) eld. Tittar lite på andra översättningar här.
Och du ska ta matoffret som du har gjort av dessa ting till Herren (Jahve) och när det är förevisat för prästen ska han ta det till altaret.
Och prästen ska ta från matoffret ett minne av det och ska bränna det på altaret, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
Och återstoden av matoffret ska vara till Aron och till hans söner, det mest heliga från Herrens (Jahves) eld. Se vers 3
Inget matoffer som ska föras fram till Herren (Jahve) får vara gjort med jäst, för ni ska inte bränna något syrat eller någon honung i något eldsoffer till Herren (Jahve).
Vad gäller offren av förstlingsfrukt ska ni offra dem till Herren (Jahve), men de ska inte bli brända på altaret som en söt doft.
Och om du offrar ett matoffer av din förstlingsfrukt till Herren (Jahve), ska du offra gröna ax (omogen säd) som är torkade (rostade) i eld liksom fullt mogna ax.
Och prästen ska bränna minnet av det, en del av dess mogna ax och en del av dess olja med all dess rökelse. Det är ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och om hans offer är ett shalomoffer (gemenskapsoffer) om han offrar det från hjorden, oavsett om det är ett handjur eller hondjur, ska det vara felfritt (rent – hebr. tamim) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), fettet som omger inälvorna och allt dess inre fett,
Och Arons söner ska bränna det på altaret ovanpå brännoffret som är ovanpå veden som är på elden, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
Och om hans offer till shalomoffer till Herren (Jahve) kommer från småboskapen, oavsett om det är ett handjur eller hondjur, ska det vara felfritt (rent – hebr. tamim) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Om han offrar ett lamm som sitt offer, ska han offra det inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), dess fett och hela feta svansen [fåren i Mellanöstern har kända för deras tjocka svansar] ska han ta bort nära svansfästet (ryggradsslutet, korsbenet; lat. sacrum), och fettet som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna,
Och prästen ska bränna det på altaret, det är matoffret gjort med eld till Herren (Jahve).
Och om hans offer är en get ska han offra den inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska offra sitt offer, ett eldsoffer till Herren (Jahve), det feta som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna,
Och prästen ska bränna det på altaret, det är matoffret gjort med eld som en söt doft, allt det feta är Herrens (Jahves).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade: Tala till Israels söner och säg:
Om någon (ordagrant en själ) skulle synda oavsiktligt mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och ändå gör mot ett av dem.
Om prästen som är smord gör synd efter folkets synd, låt honom föra fram för den synd varmed han har syndat, en ung felfri (ren – hebr. tamim) oxe till Herren (Jahve) som ett syndoffer.
Och han ska föra fram oxen till ingången på församlingens mötestält, framför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska lägga sin hand på oxens huvud och döda oxen inför Herrens (Jahves) ansikte.
och prästen ska doppa sitt finger i blodet och stänka blodet sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte, framför helgedomens förhänge.
Och prästen ska stryka en del av blodet över altarets horn med söt rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet. Resten av blodet (Och allt blodet) från oxen ska han hälla ut vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
Om hela Israels församling (menighet) syndar oavsiktligt, och detta göms undan från församlingens ögon, och de har gjort någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldiga,
Och församlingens äldste ska lägga sina händer på oxens huvud inför Herrens (Jahves) ansikte, och oxen ska dödas inför Herrens (Jahves) ansikte.
och prästen ska doppa sitt finger i en del av blodet och stänka det sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte, framför helgedomens förhänge.
Och han ska stryka en del av blodet över altarets horn som är inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet. Resten av av blodet (Och allt blodet) från oxen ska han hälla ut vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
När en ledare har syndat och gjort något oavsiktligt mot någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) hans Guds (Elohims) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldig,
och han ska lägga sin hand på killingens huvud och döda den på platsen där man dödar brännoffret inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett syndoffer.
Och om någon person (ordagrant en själ) syndar oavsiktligt när han gör någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldig,
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret till en söt doft till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom och han ska bli förlåten.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från lammet till shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret i likhet med de offers som görs med eld till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) hans synd som han har bekänt och han ska bli förlåten.
Och han ska föra fram offret för sin överträdelse till Herren (Jahve) för synden som han har syndat, ett hondjur från flocken, ett lamm eller en killing som ett syndoffer. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom för hans synd.
Och om han inte kan föra fram ett lamm, då ska han föra fram för sin överträdelse som han har begått, två duvor eller två turturduvor till Herren (Jahve), en som skuldoffer och den andra som brännoffer.
Sedan ska han föra fram det till prästen som ska ta en handfull av det och ett minne därav, och bränna det på altaret i enlighet med offer gjorda med eld till Herren (Jahve). Det är ett syndoffer.
[Skuldoffret handlar om synder där någon stulit, förverkat eller undanhållit egendom från medmänniskor och då ska dels det stulna återbördas och även en femtedel av värdet betalas som kompensation.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Om en själ begår en överträdelse (missgärning) och syndar oavsiktligt med Herrens heliga ting, ska han för sin överträdelse föra fram till Herren (Jahve) en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en enligt [av prästen uppskattat] jämförbar summa silver i shekel, efter helgedomens shekel, som ett skuldoffer.
Och om en själ syndar och begår något av dessa ting som är förbjudna att göra av Herrens (Jahves) förordningar (ordagrant "saker inristat"), även om han inte kände till det är han skyldig och ska bära sin överträdelse.
Det är ett skuldoffer, han står verkligen i skuld till Herren (Jahve).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Om någon (en själ) syndar och bekänner en överträdelse mot Herren (Jahve) och agerar falskt mot sin granne med en handpenning, eller med pant, eller med stöld eller har förtryckt sin granne,
Och han ska föra fram det förverkade till Herren (Jahve), en felfri (tamim) bagge från sin flock, enligt det uppskattade värdet, som ett skuldoffer till prästen.
Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom inför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska bli förlåten angående vadhelst han därmed har gjort sig skyldig till.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Detta är undervisningen om matoffret. Arons söner ska offra det inför Herrens (Jahves) ansikte, framför altaret.
Och han ska ta sin hand full av det, av mjöl från matoffret och av dess olja, och all dess rökelse som är på matoffret och ska bränna det på altaret som en söt doft, och minnet av det till Herren (Jahve).
Alla män av Arons söner ska äta av det. Det ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") i dina släktled angående Herrens (Jahves) offer gjorda med eld. Var och en som rör dem ska vara heliga.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Detta är Aron och hans söners offer som de ska offra till Herren (Jahve) den dagen när han blir smord. En tiondel av en efa fint mjöl som ett evigt matoffer, hälften av det på morgonen och hälften av det på kvällen.
Det ska göras i en panna med olja, och när det är bakat ska du föra fram de bakade bitarna av matoffret och du ska offra det som en söt doft till Herren (Jahve).
Och prästerna bland hans söner som är smorda i hans ställe [i kommande generationer] ska offra det. Det är en evig förordning (ordagrant "saker inristat") till Herren (Jahve). Det ska brännas helt och hållet.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Aron och till hans söner och säg: "Detta är undervisningen om syndoffer. På den plats där brännoffret dödas ska syndoffret dödas inför Herrens (Jahves) ansikte. Det är högheligt.
Och prästen ska bränna det på altaret som ett eldsoffer till Herren (Jahve). Det är ett skuldoffer.
Detta är undervisningen om shalomoffer, som han ska offra till Herren (Jahve).
Och av dem ska han offra en av alla från hela offret som ett viftoffer till Herren (Jahve), och den ska tillhöra den präst som stänker blodet från shalomoffret.
Men den person (själ) som äter av det kött från shalomoffret som tillhör Herren (Jahve), han har sin orenhet över sig. Den personen (själen) ska huggas av från sitt folk.
Den själ som rör vid något orent, som det orena hos en människa eller något orent djur, eller något avskyvärt orent ting, och äter av köttet som offrats som shalomoffer, som tillhör Herren (Jahve), den själen ska huggas av från sitt folk.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Vem som än äter det feta från något djur som en man har offrat som ett eldsoffer till Herren (Jahve), den person (själ) som äter det ska huggas av från sitt folk.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: Den som offrar ett shalomoffer till Herren (Jahve), ska föra fram sitt djuroffer till Herren (Jahve) från sitt shalomoffer.
Hans egna händer ska föra fram offret till Herren (Jahve), gjort med eld. Det feta med bringan ska han föra fram så att bringan kan viftas som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Detta är delen av Arons smörjelse, och av hans söners smörjelse, från Herrens (Jahves) offer gjorda med eld, den dag han ställde fram dem till tjänst inför Herrens (Jahves) ansikte för att tjänstgöra som präster,
som Herren (Jahve) befallt att ge dem från Israels söner den dag han smorde dem som en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för deras kommande generationer.
som Herren (Jahve) befallde Mose på berget Sinai den dag då han befallde Israels söner att offra sina offer till Herren (Jahve) i Sinais öken.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt och församlingen samlades tillsammans vid ingången till mötestältet.
Och Mose sade till församlingen: "Detta är de ting som Herren (Jahve) befallt till att göras.
Och han satte huvudbonaden på hans huvud och på hans panna satte han den gyllene plåten, den heliga kronan, som Herren (Jahve) befallt Mose. [2 Mos 28:36]
Och Mose förde fram Arons söner och satte kläder på dem [2 Mos 28:39–41] och omgjordade dem med gördlar och satte huvudbonader på dem som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Men oxen och dess skinn, dess kött och dess dynga brände han med eld utanför lägret, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han tvättade inälvorna och benen i vatten, och Mose brände hela baggen på altaret. Det är ett brännoffer med en söt doft och ett eldsoffer till Herren (Jahve), som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
och från korgen med osyrat bröd som var inför Herrens (Jahves) ansikte [2 Mos 25:30], tog han en osyrad brödkaka och en kaka med inoljat bröd och en kaka och lade dem på det feta och på den högra skuldran.
Och han lade allt på Arons händer och på hans söners händer och viftade dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Mose tog dem från deras händer och brände dem på altaret ovanpå brännoffret, det är invigningen som en söt doft, det är ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och Mose tog bröstet och viftade det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. Som baggen för invigning var det Moses del som Herren (Jahve) befallt Mose.
Som han har gjort denna dag, så har Herren (Jahve) befallt att göra för att bringa försoning för (täcka över) er.
Därför ska ni vistas vid ingången till mötestältet dag och natt sju dagar, och vakta (vaka över) det Herren (Jahve) förordnat, så att ni inte dör, för så har jag blivit befalld.
Så Aron och hans söner gjorde allt som Herren (Jahve) befallt genom Mose hand.
Och han sade till Aron: "Ta dig en ung kalv som ett syndoffer och en felfri (tamim, ren) bagge som brännoffer och offra dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
och en oxe och en bagge till shalomoffer, för att offra inför Herrens (Jahves) ansikte och matoffer ringlat med olja, för idag ska Herren (Jahve) visa sig för er.
Och de förde fram det som Mose befallt till öppningen på mötestältet och hela menigheten kom nära och stod inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Mose sade: "Detta är det som Herren (Jahve) befallt att göra och Herrens (Jahves) härlighet (tyngd) ska visa sig för er."
Och Mose sade till Aron: "Gå till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning (täck över) för dig själv och för folket, och offra folkets offer och bringa försoning (täck över) för dem, som Herren (Jahve) befallt.
Men det feta och njurarna och hinnorna över levern på syndoffret brände han på altaret, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och bröststycket och den högra skuldran viftade Aron som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, som Mose hade befallt.
Och Mose och Aron gick in i mötestältet och kom ut och välsignade folket. Och Herrens (Jahves) härlighet (tyngd) visade sig för hela folket.
Och det kom en eld från Herrens (Jahves) ansikte och slukade brännoffret och det feta på altaret, som när hela folket såg det, ropade och föll ner på sina ansikten.
Och Arons [två äldsta] söner Nadav [betyder "generös"] och Aviho [betyder "min far (är) han"] tog sina fyrfat och lade eld i dem och lade rökelse ovanpå och offrade främmande (otillåten – hebr. zarah) eld (hebr. esh) inför Herrens (Jahves) ansikte, som han hade befallt dem att låta bli.
Och eld gick ut från Herren (Jahve) och slukade dem och de dog inför Herrens (Jahves) ansikte. [Den exakta överträdelsen är inte specificerad, men 2 Mos 30:9 förbjuder att offra främmande rökelse (hebr. ketoret zarah). Det rörde sig om rökelse som inte var förberedd på rätt sätt, se 2 Mos 30:34–38. Ett annat förslag är att de offrade på fel tid, se 2 Mos 30:7–8.]
Då sade Mose till Aron:
"Detta är vad Herren (Jahve) talade och sade,
    jag ska vara helig
i dem som kommer nära mig
    och över hela folkets ansikte ska jag förhärligas." Aron var tyst (som förstelnad, rörde sig inte, väntade). [Ordet används ofta vid katastrofer, se Hes 24:17.]
Och Mose sade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Täck inte av era huvuden och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden (som dödade Nadav och Aviho) som Herren (Jahve) tände.
Ni ska inte lämna mötestältets ingång, för att inte dö, för Herrens (Jahves) smörjelseolja är över er. Och de gjorde enligt Mose ord."
Och Herren (Jahve) talade till Aron och sade:
och för att ni ska undervisa Israels söner alla de förordningar (ordagrant 'saker inristat') som Herren (Jahve) talat till dem genom Mose hand."
Och Mose talade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner som var kvar: "Ta matoffret som återstår av Herrens (Jahves) eldsoffer och ät det utan jäst bredvid altaret, för det är högheligt.
Och ni ska äta det på en helig plats eftersom det är din föreskrivna del och dina söners föreskrivna del av Herrens (Jahves) eldsoffer, för så har jag befallt.
Skuldran och bröstet ska de föra fram med offren gjorda med eld av fett, för att vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara ditt och dina söners med dig, det är en evig förordning (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt."
"Varför har ni inte ätit syndoffret på en helig plats? Det är högheligt, och det har getts till er att bära församlingens överträdelser, att bringa försoning för (täcka över) dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Aron sade till Mose: "Se, denna dag har de offrat sina syndoffer och sina brännoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och sådana saker har hänt [Nadav och Avihos förseelse] och om jag hade ätit syndoffret idag, skulle det ha blivit accepterat i Herrens (Jahves) ögon?
[Följande fem kapitel handlar om rituell renhet. Den består av sju enheter som alla börjar med "Herren talade till Mose" (3 Mos 11:1; 12:1; 13:1; 14:1, 33; 15:1; 16:1) och avslutas med en sammanfattning som börjar med orden "detta är undervisningen vad gäller ..." (3 Mos 11:46–47; 12:7b; 13:59; 14:32; 14:54–56; 15:32). Den sjunde och sista sektionen handlar om försoningsdagen, då all rituell orenhet under året blir förlåten.] Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade till dem:
För jag är Herren er Gud (Jahve Elohim), ni ska därför helga er själva och vara heliga, för jag är helig. Ni ska inte orena er själva på något sätt med något krypande ting som kryper över jorden.
För jag är Herren (Jahve) som för er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Ni ska därför vara heliga, för jag är helig.
[Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet. Är det en pojke är det drygt en månad (33 dagar) och en flicka är det den dubbla tiden drygt två månader (66 dagar). Det svenska ordet "oren" har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om Torah-rullen. Händerna på den som rör vid den "orenas". Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro. En av anledningarna till den rituella orenheten vid barnafödande är troligtvis kontakten med blod, se 3 Mos 15:19–24.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
som ska offra det inför Herrens (Jahves) ansikte och bringa försoning för henne. Och hon ska vara ren från sitt blod.

Sammanfattning

Detta är undervisningen om henne som har fött en son eller dotter.

Följande stycke (kap 13-14) handlar om hudsjukdomar och mögel på textilier eller husväggar. Det hebreiska ordet som används är tsaraat som beskriver olika yttringar av mögelsvamp.
    Eftersom den grekiska översättningen Septuaginta använde det grekiska ordet lepra, kom termen att förknippas med det engelska ordet "leprosy" och sjukdomen spetälska (även kallad lepra eller Hansens sjukdom). Det grekiska ordet användes om fiskfjäll och beskriver också hud som flagar. Sjukdomen lepra påverkar förvisso huden, men det hebreiska ordet (och även det grekiska) är en generell term för verkningarna orsakade av mögelsvamp. Drabbas någon av tsaraat på huden (människans utsida) brukar vi kalla det en svampinfektion, däremot om det är kläder/textilier eller hus/husväggar som drabbas används ordet mögel. Kärnbibeln använder båda dessa ord. Följande personer i GT drabbades av denna sjukdom, förutom Mose (2 Mos 4:6) och fyra män (2 Kung 7:3): Mirjam (4 Mos 12:10), Ussia (2 Kung 15:5), Naaman (2 Kung 5:1) och Gechasi (2 Kung 5:27). I den judiska traditionen är denna åkomma en varning eller ett straff från Gud för den som ägnar sig åt skvaller eller förtal. Att bli isolerad och inte kunna samtala med någon är ett lämpligt straff för den som har en "ond tunga" (hebr. lashon hara) – ett uttryck som också brukar översättas med just skvaller eller förtal, se Ps 34:14. Mirjam drabbades av tsara när hon talade illa om sin bror Mose, se 4 Mos 12:1, 10.
    På samma sätt när denna åkomma drabbar ett hus så anses det vara en varning eller ett straff för den som är snål eller ohjälpsam och inte vill dela med sig eller låna ut till sin medmänniska. Här handlar straffet om att man måste ställa ut samtliga ägodelar till allmänt beskådande utanför huset under minst en vecka (3 Mos 14:36). Då är det lätt att se om man har ljugit och sagt att man inte har det som någon annan behöver eller om man säger att man själv är fattig fast man egentligen inte är det.

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och prästen som ska göra honom ren ska ställa fram mannen som ska bli ren och dessa ting inför Herrens (Jahves) ansikte vid dörren till mötestältet.
Och prästen ska ta ett av lammen av hankön och offra det som ett skuldoffer och måttet av olja och vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
och prästen ska doppa sitt högra finger i oljan som är i hans vänstra hand och ska stänka av oljan med sitt finger sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och resten av oljan som är i prästens hand ska han hälla över huvudet på honom som ska bli ren och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska föra fram dem till prästen på den åttonde dagen för sin rening, till dörren på mötestältet inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen ska ta lammet till skuldoffer och måttet med olja och prästen ska vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
och prästen ska stänka med sitt högra finger en del av oljan som är i hans vänstra hand sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och resten av oljan som är i prästens hand ska han hälla över huvudet på honom som ska bli ren och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte.
efter vad han har möjlighet att ge, den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer tillsammans med matoffret, och prästen ska bringa försoning för honom som ska bli ren inför Herrens (Jahves) ansikte.
[På samma sätt som textilier och kläder kunde drabbas av mögel (3 Mos 13:47–59), kunde även husets väggar drabbas.] Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Och på den åttonde dagen ska han ta åt sig två turturduvor eller två unga duvor och komma inför Herrens (Jahves) ansikte till dörren på mötestältet och ge dem till prästen.
Och prästen ska offra dem, den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer, och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte för hans flytning.
Och prästen ska offra den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer och prästen ska bringa försoning för henne inför Herrens (Jahves) ansikte för hennes orenhet med blödningen.
[I detta kapitel beskrivs försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"), se 3 Mos 23:27–28. Detta är den heligaste dagen och har kommit att kallas Joma – Dagen.] Herren (Jahve) talade till Mose efter att Arons två söner [Nadab och Abihu] dött, när de offrade framför Herrens ansikte och dog [3 Mos 10:1–2],
och Herren (Jahve) sade till Mose: Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [2 Mos 25:17–22], framför nådastolen som är ovanpå arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovanpå nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se 2 Mos 25:17.]
Han ska ta två getter och ställa fram dem inför Herrens (Jahves) ansikte, vid ingången till församlingens mötestält (Tabernaklet). [Denna vers visar profetiskt det som sker när Barabbas får byta plats med Jesus. Lotten kastas mellan två identiska getter. Barabbas betyder faderns son och Jesus är Faderns Son. Därför kan Jesus ta människans plats medan Barabbas får Jesu nåd, se Matt 27:15–26.]
Aron ska kasta lott om de två getterna, en lott för Herren (Jahve) och en lott för syndabocken (hebr. azazel).
Aron ska föra fram geten, över vilken Herrens lott fallit, och offra den som ett syndoffer.
Men geten, på vilken lotten föll att bli en syndabock, ska ställas fram levande inför Herren, för att bringa försoning med den och låta den gå som syndabock ut i ödemarken (öknen).
Han ska ta ett rökelsekar fullt med brinnande kol av eld från altaret inför Herrens ansikte och sina händer fulla av söt rökelse som finfördelats (malts) och föra det innanför förhänget.
Han ska placera rökelsen ovanpå elden framför Herrens ansikte, så att molnet av rökelse kan täcka nådastolen som är ovanpå vittnesbördet (arken), så att han inte dör.
Han ska gå ut till altaret som är framför Herren (Jahve) och bringa försoning för det, och han ska ta av oxblodet och av getblodet och placera det ovanpå altarets horn runtom. [2 Mos 27:2. Altaret har fyra horn, ett i varje hörn. Hornen på altaret representerar makt.]
På den dagen ska översteprästen bringa försoning för er, för att rena er så att ni blir rena från alla era synder inför Herren (Jahve).
Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Säg till Aron och hans söner och alla Israels barn: Detta är vad Herren har befallt:
och inte för fram djuret till uppenbarelsetältets (hebr. Ohel Moed) ingång för att bära fram det som en offergåva åt Herren (Jahve) framför hans tabernaklet (hebr. miskan), ska det tillräknas den mannen som blodskuld. Han har spillt blod, och han ska utrotas ur sitt folk.
Därför ska Israels barn komma med sina slaktdjur som de brukar slakta ute på marken, fram till Herren, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen, och slakta dem där som ett gemenskapsoffer åt Herren (Jahve).
Prästen ska stänka blodet på Herrens (Jahves) altare vid ingången till uppenbarelsetältet och bränna fettet till en ljuvlig doft för Herren (Jahve).
och inte för fram det till uppenbarelsetältets ingång för att offra det åt Herren, ska den mannen utrotas ur sitt folk.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels barn och säg till dem: [Vers 2b–5 formar en kiasm där frasen "Jag är Herren" både ramar in stycket och betonas centralt i vers 5. Orden göra/gör, påbud, förordningar och hålla är nyckelord som speglas i varje nivå.]Jag är Herren (Jahve),
    er Gud (Elohim).
Mina påbud (bindande juridiska beslut) ska ni göra,
och mina förordningar (ordagrant "saker inristat")
ska ni hålla (vaka över)
för att vandra efter dem.
    Jag är Herren (Jahve),
er Gud (Elohim).
Ni ska hålla (vaka över) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina påbud (bindande juridiska beslut); den människa som gör dem ska leva genom (i) dem. Jag är Herren (Jahve).
[Incest och sexuella relationer mellan nära släktingar är förbjudna. Ordet "närma sig" används i vers 6, 14 och 19 och ramar in stycket. Ett centralt ord som används 24 gånger i vers 6–19 är nakenhet (hebr. ervah) som även kan översättas genitalierna och används också för sexuella relationer. Totalt 11 verser (vers 7–17) börjar alla med det ordet. Det finns en tydlig struktur med flera kiasmer: Släkting – inte närma dig, vers 6
  Din mor, vers 7
    Din fars hustru, vers 8
      Din syster, vers 9
        Ditt barns dotter, vers 10
      Din halvsyster, vers 11
    Din fars syster, vers 12
  Din mors syster, vers 13
Din fars brors hustru – inte närma dig, vers 14
  Din sons hustru, vers 15
  Din brors hustru, vers 16
  En kvinna och hennes dotter, vers 17
  En kvinna och hennes syster, vers 18
Kvinna under menstruation – inte närma dig, vers 19 Incest tas upp även i följande passager: 1 Mos 19:30–38; 20:12; 35:22; 49:4; 2 Sam 13:1–14. Dessa bibliska regler ligger som grund för många länders lagar. I Israel straffas den som har sexuella relationer med sina egna barn med fem års fängelse. I svensk lagstiftning regleras incest i 6 kap. 7 § brottsbalken där straffet är högst två år. Mellan helsyskon är straffet fängelse i högst ett år.]
[Släkting]
Ingen man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) ska närma sig en nära släkting (kött av eget kött) för att blotta hennes nakenhet (ha en sexuell relation med henne).
Jag är Herren (Jahve).
[Barnoffer till avgudar]
Du ska inte låta din säd [dina avkomlingar, barn] offras (passera) [genom eld] åt [den ammonitiska avguden] Molok [som betyder "kung", se 1 Kung 11:7];
    du ska inte ohelga din Guds namn.
Jag är Herren (Jahve). [Bara Gud är "Kung" – inte "Molok".] [Den vanligaste beskrivningen av denna Kananeiska avgud är att den var gjord av brons och ihålig – med en mänsklig kropp och en oxes huvud. Den satt på en tron av brons med händerna utsträckta, förberedda att ta emot offret. Man eldade i statyn och runt statyn så den hettades upp. Föräldrarna offrade sedan deras barn på de rödglödgade armarna medan ljudet av trummor och cymbaler dränkte barnets skrik. Det sägs att sju kapell var kopplade till denna avgud och bara de som offrade ett barn till Molok fick tillträde till det sjunde och högsta ockulta nivån. Miniatyrer av dessa var de "skrin" som refereras till i Amos 5:26 och Apg 7:34. Det råder olika uppfattningar om denna beskrivning är kopplad till sederna för offret till Molok, Bibeln anger dock att det handlar om barnoffer och eld, se Hes 16:20–21; Ps 106:37–38; Jer 7:31.]
Lyd min befallning (mishmar – något som ska vaktas och skyddas),
    så att ni inte gör något av dessa avskyvärda förordningar (traditioner, seder) som man följt före er,
så att ni blir orenade genom dem! Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

Det finns många likheter mellan tio Guds budord och vad som tas upp i detta kapitel: 2 Mos 20:2 – Jag är Herren3 Mos 19:3, 4, 10, 14, 16, 18, 25, 28, 30, 31, 34, 36, 37
  2 Mos 20:4–6 – Ristade bilder – 3 Mos 19:4
   2 Mos 20:7 – Guds namn – 3 Mos 19:12
     2 Mos 20:8–12Sabbaten, älska Gud3 Mos 19:3, 30
     2 Mos 20:12Vörda föräldrar, älska din nästa3 Mos 19:3
    2 Mos 20:13 – Mord – 3 Mos 19:16
   2 Mos 20:14 – Äktenskapsbrott – 3 Mos 19:29
  2 Mos 20:15 – Stöld – 3 Mos 19:11, 13, 35–36
 2 Mos 20:16 – Falskt vittnesbörd – 3 Mos 19:11, 16
2 Mos 20:17 – Begär – 3 Mos 19:18

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till hela Israels folk och säg: Ni ska vara heliga (rena, avskilda) för jag, Herren er Gud är helig.
Var och en av er ska
vörda sin mor och sin far [älska medmänniskan]
och hålla mina sabbater [älska Gud]. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Ni ska inte vända er till avgudar
    och inte göra er några gjutna gudar. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
När ni vill offra gemenskapsoffer åt Herren, ska ni offra det på sådant sätt att det tillräknas er som nåd (blir välbehagligt, villkorad nåd – hebr. ratson).
Den som äter av det måste bära sin skuld, för han har ohelgat det som var helgat åt Herren (Jahve). Han ska utrotas ur sitt folk.
Inte heller i din vingård ska du göra någon efterskörd,
    och de druvor som fallit av i din vingård ska du inte plocka upp.
Du ska lämna kvar det åt den fattige och åt främlingen. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Ni ska inte svära falskt vid mitt namn;
då ohelgar du [singular] din Guds namn. Jag är Herren (Jahve). [Den första handlingen är en fysisk gärning (stöld), följd av tre verbala handlingar. En rabbinsk tolkning är att de fyra handlingarna hör ihop och följer som konsekvens av varandra. En tjuv måste ljuga, bedra och till sist även vittna falskt för att dölja sitt brott. Genomgående i detta kapitel kopplas vårt agerande mot medmänniskor ihop med gudsrelationen, det förstärks också genom att byta från plural "ni" till det personliga "du" i vers 12b.]
Du ska inte förbanna en döv person framför hans ansikte.
Du ska inte lägga något i vägen för en blind så att han faller.
Du ska frukta (i vördnad tillbe) din Gud (Elohim).
Jag är Herren (Jahve). [Denna sektion har fem förbud. De två första är ett par att inte bedra/råna och sist finns ett par med döv/blind. Centralt står frasen att hålla inne arbetarens lön. På var sin sida om den frasen belyses två aspekter, det första är exploateringen att inte betala ut lön, den andra är hjälplösheten i offret som är utsatt. Strukturen i denna passage gör att inte bara fem lagar räknas upp, uppställningen får läsaren att undersöka sambandet – inte bara lagens bokstav utan anden i undervisningen. I jämförelse med vers 11–12 så nämndes "vittna falskt". Där handlade det om stöld och lögn mellan någon som var kapabel att ta ärendet till domstol, här i vers 13–14 handlar det om de svaga och utsatta som inte har den möjligheten.]
Du ska inte gå runt och förtala (baktala, spionera på) ditt eget folk.
Du ska inte bara se på [utan att ingripa] om din medmänniskas liv står på spel.
    [Ordagrant "Du ska inte stå på din medmänniskas blod".] Jag är Herren (Jahve). [Från vers 15 återkommer hebreiska suffixet -ka sju ggr, något som ökar närheten till objektet av dina handlingar.]
Du ska inte hämnas eller bära bitterhet inom dig (bära på oförsonlighet och sårade känslor) mot någon i ditt folk,
    älska i stället din medmänniska som dig själv. Jag är Herren (Jahve).
Han ska föra fram sitt skuldoffer, en skuldofferbagge, inför Herren, till uppenbarelsetältets ingång.
När prästen med skuldofferbaggen bringar försoning för honom inför Herrens ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått.
Under det fjärde året ska all deras frukt vara helig som ett tackoffer till Herren,
och först under det femte året ska ni äta deras frukt. Så ska ni göra för att de ska ge så mycket större avkastning åt er. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Ni ska inte rista (tatuera) märken på er kropp för någon död
    och inte heller bränna in skrivtecken på er. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Mina sabbater ska ni hålla,
    och för min helgedom ska ni visa vördnad.
    [Hör tematiskt ihop med vers 3.] Jag är Herren (Jahve).
Ni ska inte vända er till förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde],
    inte heller söka efter spåmän så att ni blir orena genom dem. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
För ett grått huvud ska du resa dig upp,
    och den gamle ska du ära.
Du ska frukta (respektera, hedra) din Gud. Jag är Herren (Jahve).
Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

Rätt våg [för att väga – även bildligt för att döma]
– rätta stenar [vikter för balansvågen]; rätt efa [standardmått för att mäta torra varor – 22 liter] och
rätt hin [standardmått för att mäta vätska – 3,5 liter] ska ni ha. [Dessa två verser som handlar om ärlighet i transaktioner – rätta vikter och mått. Detta stycke relaterar direkt till budorden i vers 11–18 om att inte stjäla, ljuga och bedra, utan att älska sin medmänniska. Standardiserade vikt- och måttenheter omnämns i Hammurabis lagar. Det är intressant att i ett stycke som just handlar om rätt balans står "vikt" centralt i vers 35 och i vers 36 är våg och sten centralt och balanserar varandra! Ordet vikt i vers 35 omgärdas av två ord för mått som balanserar de två måtten efa och hin i vers 36.] Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim),
    som har fört er ut ur Egyptens land.
Så ska ni nu hålla alla mina stadgar och alla mina lagar och följa dem. Jag är Herren (Jahve).

Vers 2–27 formar en stor kiasm med flera mindre sektioner. Temat har att göra med vem som står bakom fördömandet av synden: samhället eller Herren. I vers 3–6 beskrivs hur Guds straff riktas: A Individen, v3-4
  B Samhället, v5
A´ Individen, v6

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Ni ska helga er och vara heliga, för jag är Herren (Jahve) er Gud.
Ni ska hålla mina bud och följa dem. Jag är Herren (Jahve) som helgar er.
Därför har jag sagt till er: Ni ska ärva deras land, för jag ska ge er det till arvedel, ett land som flödar av mjölk och honung. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim), som har avskilt er från andra folk.
Ni ska vara heliga inför mig,
    för jag, Herren (Jahve),
är helig.
Och jag har avskilt er från andra folk för att ni ska tillhöra mig.
Herren (Jahve) sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg så här till dem:

Kontakt med döda

Ingen ska bli orenad bland er för någon död bland folket.
De ska vara heliga för sin Gud (Elohim) och inte vanära deras Guds (Elohims) namn. För Herrens (Jahves) offer gjorda med eld och deras Guds (Elohims) bröd som de offrar ska de vara heliga.
Därför ska du helga honom, för han offrar sin Guds (Elohims) bröd. Han ska vara helig för dig, för jag är Herren (Jahve) som helgar dig. Jag är helig.
Han ska inte gå ut från helgedomen, inte vanhelga sin Guds (Elohims) helgedom, för hans Guds (Elohims) smörjelseolja är kronan över honom. Jag är Herren (Jahve).
Han ska inte heller vanhelga sin säd bland sitt folk, för jag är Herren (Jahve) som helgar honom.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Ingen man som har ett lyte (en defekt) av prästen Arons säd (ättlingar) ska komma nära för att offra Herrens (Jahves) offer gjorda med eld. Han som har ett lyte (en defekt), han ska inte komma nära för att offra sin Guds (Elohims) bröd.
Men han ska inte komma nära altaret eftersom han har en defekt, för att han inte ska vanhelga min helgedom, för jag Herren (Jahve) helgar dem. [5 Mos 23:1]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Aron och till hans söner att de ska avskilja sig själva från Israels söners heliga ting som de har helgat (avskilt) åt mig, så att de inte vanhelgar mitt heliga namn med det som de helgar till mig. Jag är Herren (Jahve).
Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet på sig, den själen ska huggas bort från framför mitt ansikte (min närvaro). Jag är Herren (Jahve).
Det som är självdött eller rivet av rovdjur ska han inte äta och orena sig själv med. Jag är Herren (Jahve).
De ska hålla (vakta, skydda, bevara) mina sedvänjor, annars bär de synden för det och därför dör de om de vanhelgar. Jag är Herren (Jahve) som helgar dem.
Och de ska inte vanhelga Israels söners heliga ting som de offrar till Herren (Jahve),
eller låta dem bära synden av sin skuld när de äter deras heliga ting, för Jag är Herren (Jahve) som helgar dem."
[Detta stycke gäller hela folket, se vers 18.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
[Denna sektion hör ihop med kapitel 1-7. Det som tas upp här är defekter på djuren som diskvalificerar dem från att offras.] Tala till Aron och till hans söner och till alla Israels söner och säg till dem: "Vem han än är från Israels hus eller från främlingarna i Israel, som vill offra sitt offer för alla sina löften och alla hans frivilliga gåvor som de vill offra till Herren (Jahve) som ett brännoffer,
Och han som offrar ett shalomoffer till Herren (Jahve) för att infria sitt löfte, eller ett frivilligt offer av nötboskap eller får, så måste det vara felfritt (hebr. tamim) för att ge nåd (bli välbehagligt, villkorad nåd – hebr. ratson). Det får inte ha någon defekt (fel, lyte).
Något blint eller brutet [något brutet ben] eller stympat (något skuret; defekt) eller skrovligt (en utväxt, ett utslag) eller öppet sår eller fjällighet – dessa ska ni inte offra till Herren (Jahve). Gör inget eldsoffer av dem på altaret till Herren (Jahve).
Ni ska inte offra till Herren (Jahve) det som är söndermalt, eller krossat eller brutet eller skuret, inte heller ska ni göra något offer av sådant i ert land.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
När en oxe eller ett får eller en get förs fram, ska den stanna sju dagar med sin mor, och från den åttonde dagen och framåt ska det ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) som ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och när ni vill offra ett tacksägelseoffer till Herren (Jahve), ska ni offra det av egen fri vilja (ordagrant med villkorad nåd).
Det ska ätas samma dag, ni ska inte lämna något av det till morgonen. Jag är Herren (Jahve).
Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) mina budord (tydliga befallningar) och göra dem. Jag är Herren (Jahve).
Ni ska inte vanhelga mitt heliga namn utan jag ska vara helig bland Israels söner. Jag är Herren (Jahve) som helgar er,
som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Jag är Herren (Jahve).

Herrens högtider är mer än bara tillfällen att fira en fest. De högtider som omnämns här är Herrens egna, som han själv har instiftat, för att på ett särskilt sätt vid olika tillfällen under året få ha en extra intim gemenskap med oss som troende och delaktiga i blodsförbundet med Gud, se 1 Mos 1:14. Sabbaten är en högtidsdag som återkommer varje vecka medan de övriga högtiderna återkommer varje år. Sabbaten handlar om att vi regelbundet behöver avsätta tid då vi släpper vardagens sysslor för att umgås med Gud mer tid än vad som är möjligt när vi också måste ha vårt fokus på vardagligt. Dessa omsorger är i sig själva något som Gud också vill att vi ska ägna oss åt men med sabbaten markeras att vårt umgänge med Gud själv är den viktigaste prioriteringen i våra liv. De årliga högtiderna har, förutom det som vi i varje högtid ska påminna oss om, också samtliga en tydlig profetisk dimension som pekar mot något som Gud ska göra längre fram. De tre vårhögtiderna tillsammans med pingsten pekar på Messias första besök här på jorden. De har alla fått sin fullbordan i det som Jesus gjorde när han vandrade bland oss och när apostlarna fick fullborda pingstdagen. (Dessa högtider hade då firats i storleksordningen 1 500 gånger.) De tre hösthögtiderna pekar profetiskt på det som vi fortfarande väntar på ska ske när Messias kommer tillbaka till jorden för andra gången.

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: Angående Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider) som ni ska utropa (förkunna, proklamera). Dem ska ni kalla för heliga sammankomster, de är mina högtider (avtalade möten på bestämda tider – hebr. moed).
Sex dagar ska arbete utföras. Sjunde dagen är sabbat för högtidlig vila, en helig sammankomst. Du ska inte utföra något arbete. Det är Herrens (Jahves) sabbat var du än bor. [Sabbaten inleds vid solnedgången på fredagskvällen och avslutas på lördag kväll en timma efter solnedgången. Kvällen inleds med ljuständning och ofta en bönegudstjänst i synagogan. Det är ett dygn då man inte arbetar, umgås med familjen och går till synagogan. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst. Se även 2 Mos 20:8–11; 31:12–17; 35:1–3; 4 Mos 28:9–10; 5 Mos 5:12–15]
Detta är Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider), heliga sammankomster, som ni ska utropa (förkunna, proklamera) på deras bestämda tider.
Under den första månaden [Nisan, som infaller under mars-april], på kvällen den 14:e i månaden är Herrens (Jahves) påsk (Pesach). [Just här beskrivs inte påsken utförligare men i 2 Mos 12 finns en detaljerad beskrivning av hur denna dag ska firas. Se även 4 Mos 28:16–23; 5 Mos 16:1–7.]
På den femtonde dagen i samma månad [Nisan, på våren] är Herrens (Jahves) det osyrade brödets högtid (matzot). Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd.
Istället ska ni bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve) i sju dagar. På den sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst och ni ska inte utföra något arbete. [Det osyrade brödet är en bild på syndfrihet och talar dels om Jesus, men även om oss som genom Jesu försoningsverk har rätten att ta del av Hans syndfrihet genom frälsningen. Se även 4 Mos 28:24–25; 5 Mos 16:8.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Han ska vifta kärven framför Herrens (Jahves) ansikte så att den ger nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) åt dig. På morgonen efter sabbaten ska prästen vifta den. [Detta kan vara både den andra och tredje dagen under det osyrade brödets högtid, eftersom det är dagen efter sabbat. Om en vanlig veckosabbat och den högheliga sabbaten som är första dagen i det osyrade brödets högtid infaller efter varandra blir det två sabbatsdagar innan man kan fira förstlingsfruktens högtid. Det var troligtvis detta som inträffade det året då Jesus korsfästes, se Matt 28:1; Mark 11. Pesach firas alltid 14:e Nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e Nisan. Den tredje dagen i osyrade brödets högtid är 17:e Nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e Nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med Förstlingsfruktens högtid, Bikkurim. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20.]
Den dagen då du viftar din kärve ska du offra ett felfritt årsgammalt lamm av hankön som ett brännoffer till Herren (Jahve).
Det tillhörande matoffret ska vara två tiondels efa [ca 5-7 liter] fint mjöl blandat med olja, ett eldsoffer till Herren (Jahve) som en behaglig väldoft. Det tillhörande dryckesoffret ska vara en fjärdedel av en hin [ca 1,5 liter].
Till morgonen efter den sjunde sabbaten ska du räkna femtio dagar och sedan bära fram ett nytt matoffer till Herren (Jahve). [Dagarna mellan Förstlingsfruktens högtid och Pingst, de ska räknas sju gånger sju dagar.]
Du ska [då, på den femtionde dagen] föra ut från ditt hus två stycken bröd till ett viftoffer. De ska göras av två tiondelar av en efa fint mjöl [ca 5-7 liter] och du ska baka dem med jäst som en förstlingsfrukt till Herren (Jahve). [Detta är det enda offret i hela Tora som inte bara får, utan ska vara gjort med jäst! Det är signifikativt på flera sätt. För det första är det två bröd som talar om judar och hedningar tillsammans. Men det är också jästen som symboliserar synden i våra liv. När pingsten får sin uppfyllelse i Apg 2 utgjuts den Heliga Ande över alla människor. Därmed blir det möjligt för oss som syndiga varelser att få del av rättfärdigheten från Gud genom Jesus. På så vis kan vi komma med synden inför Gud utan att bli dömda till evig död, eftersom vi nu får åberopa Jesu blod som gör oss syndfria i Guds ögon trots vår egen syndfullhet. Det är den Helige Andes uppgift att övertyga oss om vår synd och behovet av frälsningen som Jesus erbjuder oss.
    Denna högtid firas i modern tid bara en eller två dagar, till skillnad från Pesach och Sukkot som fortfarande firas i sju dagar.]
Tillsammans med brödet ska du bära fram sju årsgamla, felfria lamm, en ung oxe och två baggar. De ska vara ett brännoffer till Herren (Jahve) med deras tillhörande matoffer och dryckesoffer, ett eldsoffer till Herren (Jahve) som en behaglig väldoft.
Prästen ska vifta dem tillsammans med brödet från förstlingsfrukten som ett viftoffer framför Herrens (Jahves) ansikte, med de två lammen. De ska helgas åt Herren (Jahve) för prästerna.
När du nu skördar din hands grödor ska du inte skörda till det yttersta hörnet av din åker eller samla in efterskörden av din gröda. Istället ska du lämna detta till de fattiga och främlingarna. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim). [Flera exempel på detta finns i Bibeln. Rut plockade ax på Boas åker, se Rut 2:2; Jesus och lärjungarna gick genom ett sädesfält, se Mark 2:23. Se även 3 Mos 19:9–10; 5 Mos 24:19–22.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Du ska inte utföra något arbete och du ska bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve). [Denna högtid kallas även Trumpethögtiden eller Basunhögtiden. Profetiskt pekar den fram mot när den sista basunen ska ljuda inför Jesu återkomst till jorden. Det är också denna högtid som markerar det bibliska nyåret i Herrens kalender. Sedan 1600-talet kallas den därför även för Rosh Hashana (årets huvud) bland judarna. Judisk litteratur beskriver hur man blåste trettio stötar med shofarerna, och i modern judendom blåser man hundra gånger för att proklamera det nya året.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Exakt på (hebr. ach, betonar något viktigt) den tionde dagen i denna sjunde månad [Tishri] är Försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"), en helig sammankomst för er för att ni ska rannsaka er (era själar, hela er varelse – hebr. nefesh). Du ska bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Ni ska inte utföra någon form av arbete över huvud taget denna dag, för det är Försoningsdagen (Jom Kippur) då ni ska bringa försoning för er inför Herren er Gud (Jahve Elohim).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade: [För 5:e och sista gången i detta kapitel förekommer denna fras. Det är också 10:e och sista gången ordet "talar" används. Kapitlet är en motsvarighet till tio Guds ord i 2 Mos 20. Här återfinns tio Guds ord om högtiderna!]
Tala till Israels söner (barn) och säg: På femtonde dagen i denna sjunde månad [Tishri] är det Lövhyddohögtid sju dagar till Herren (Jahve).
I sju dagar ska ni bära fram eldsoffer till Herren (Jahve). Den åttonde dagen ska vara en helig sammankomst för er och ni ska föra fram ett eldsoffer till Herren (Jahve). Det är en högtidlig sammankomst, ni ska inte utföra något arbete [det är en sabbatsdag].
Detta är Herrens högtid (avtalade möte på bestämd tid), som ni ska deklarera (förkunna, proklamera) som en helig sammankomst för att bära fram eldsoffer till Herren (Jahve) ett brännoffer, ett matoffer och ett dryckesoffer, vart och ett på sin egen dag,
vid sidan av Herrens (Jahves) sabbater och vid sidan av era gåvor och alla era löften och alla era frivilliga gåvor som ni ger till Herren (Jahve).
Exakt på (hebr. ach, betonar också något viktigt) den femtonde dagen i den sjunde månaden, när du har samlat in landets frukt ska du hålla Herrens (Jahves) högtid i sju dagar. Den första dagen ska vara en sabbatsvila och den åttonde dagen ska också vara en sabbatsvila.
På första dagen ska ni ta
    en utvald frukt (hebr. hadar; citron – kallas etrog),
    en gren av palmträd (hebr lulav),
    en gren av lövträd (myrten – hebr. hadass)
    och en gren av pilträd (hebr. arava)
och du ska vara glad inför Herren din Gud (Jahve Elohim) i sju dagar. [I enlighet med detta påbud tar varje jude idag fortfarande en etrog, som är en citrongul citrusfrukt som symboliserar hjärtat och har både smak och doft, en lulav som är en ännu inte utslagen palmkvist som symboliserar ryggraden och har smak men inte doft, en myrtenkvist som symboliserar ögat och har doft men ingen smak och en pilkvist som symboliserar munnen och varken har doft eller smak. Detta viftar man inför Herren i alla väderstreck samt uppåt och nedåt. Det betyder att man inkluderar hela livet både andligt och fysiskt. Man gör det i glädje och säger också att man är mån om att ha ett hjärta efter Guds hjärta, att man vill vara rakryggad i sin tro och sitt leverne, att man vill ha ett öga som ser på sig själv och andra som Gud ser på oss och att man vill ha en mun som talar sanning, välsignelse, tro och liv.]
Ni ska fira det som en festlig högtid till Herren (Jahve) i sju dagar varje år. Det är en evig stadga för kommande generationer. Ni ska fira den i den sjunde månaden [Tishri, som infaller på hösten i september/oktober].
så att era kommande generationer ska veta att jag lät Israels söner (barn) bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim). [Profetiskt pekar lövhyddohögtiden framåt på det kommande tusenårsriket då vi ska regera med Jesus här på jorden under en period av frid, då ondskan inte är med, se Upp 20:1–3.]
Mose talade till Israels söner (barn) om Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Utanför vittnesbördets förhänge i mötestältet ska Aron ordna det från kväll till morgon inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet. Det är en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt i era generationer.
Han ska sköta den (rituellt) rena menorans lampor inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet.
Och du ska lägga dem i två rader, 6 i varje rad på det (rituellt) rena bordet inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska lägga rökelse ovanpå varje rad som ett minne (en åminnelse) så att det blir ett minnesbröd, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Varje sabbat ska han göra i ordning det inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet. Det ska tas från Israels söner som ett evigt förbund.
Och det ska vara Arons och hans söners och de ska äta det på en helig plats, för det är det heligaste för honom av offren till Herren (Jahve) gjorda med eld som en evig förordning (ordagrant "saker inristat").
De satte honom i förvar, till dess (så att) Herrens (Jahves) vilja kunde bli uppenbarad för dem.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och han som hånar Herrens (Jahves) namn, han ska sannerligen bli dödad, och hela församlingen ska verkligen stena honom, både främlingen och han som är född i landet, när han hånar Herrens (Jahves) namn, ska han dödas.
Ni ska ha ett och samma påbud (bindande juridiska beslut) för främlingen som för era egna landsmän, för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahve) befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose på berget Sinai och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer till landet som jag ska ge er, då ska landet hålla en sabbat till Herren (Jahve).
Men det sjunde året ska vara en sabbatsvila för landet, en sabbat för Herren (Jahve) [till Herrens ära], du ska inte beså ditt fält och du ska inte beskära din vinstock.
Ni ska inte förtrycka varandra med detta utan vörda er Gud (Elohim), för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land, för att ge dig Kanaans land och vara din Gud (Elohim).
För till mig är Israels söner tjänare, de är mina tjänare som jag fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim).
Ni ska inte göra någon avgud eller skuren bild, inte heller resa upp någon stod. Ni ska inte sätta upp någon bild av sten i ert land för att böja er ner inför den, för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
Ni ska hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater och vörda mitt tabernakel. Jag är Herren (Jahve).
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som fört fram dig ut ur Egyptens land för att ni inte ska vara deras slavar, och jag har brutit banden från ditt ok och låtit dig gå upprätt.
Likväl, för allt detta, när de är i sina fienders land, ska jag inte helt förkasta dem, inte heller ska jag avsky dem för att helt förgöra dem och bryta mitt förbund med dem, för jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Men för deras skull ska jag komma ihåg förbundet med deras förfäder som jag förde ut ur Egyptens land i hedningarnas åsyn för att jag ska vara deras Gud (Elohim). Jag är Herren (Jahve).
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) och undervisningen som Herren (Jahve) har gjort mellan sig och Israels söner på berget Sinai genom Mose hand.
[Detta sista kapitel fokuserar på löften som ges till Herren. Kontexten här är speciellt inför bygget av tabernaklet, men gäller även andra löften. De löften som hanteras här är utöver de vanliga offren (3 Mos 1–7). Detta var personliga löften (Ps 50:14), som gavs till Herren som speciella tacksägelseoffer (1 Sam 1:28; Ps 50:14; 61:8; 65:1; 66:13; 116:14, 18; Jona 2:9). Stycket börjar med människor (vers 2–8), följt av djur (vers 9–13) och sist livlösa föremål (vers 14–25).] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon vill ge ett speciellt (underbart, ovanligt, svårt) löfte, ska de personer [eden gäller] uppskattas (värderas) inför Herren (Jahve).
Och om det är ett djur som man för fram som offer till Herren (Jahve), allt som någon ger av sådant till Herren (Jahve) ska vara heligt.
Om det är något orent djur som man inte offrar något offer till Herren (Jahve) med, då ska han visa djuret för prästen.
Och när en man ska helga sitt hus till att vara heligt inför Herren (Jahve), då ska prästen värdera det om det är gott eller ont. Som prästen värderar det så ska det stå.
Och om en man ska helga en del av sitt fält av hans besittning till Herren (Jahve), då ska uppskattningen göras i förhållande till dess gröda. En chomer korn [den vikt en åsna kunder bära] ska värderas till 50 shekel silver.
Men fältet ska när det blir jubelår vara helgat till Herren (Jahve), som ett avskilt fält, besittningen ska vara prästens.
Och om en man helgar till Herren (Jahve) ett fält som han har köpt som inte är hans besittning,
då ska prästen beräkna åt honom det uppskattade värdet till jubelåret och han ska ge det uppskattade värdet den dagen, det är heligt för Herren (Jahve).
Bara förstlingen av djuren, som är Herrens (Jahves) förstling, ska ingen man helga, oavsett om det är en oxe eller ett får. Det är Herrens (Jahves).
Se till att inget helgat föremål som en man har helgat till Herren (Jahve) av allt som han har, både människor och djur och fältens gröda, blir sålt eller återlöst. Varje helgat föremål är högheligt för Herren (Jahve).
Och allt tionde av marken, om det är säd eller frukt från träden, är Herrens (Jahves). Det är heligt för Herren (Jahve).
Och vad gäller tiondet av hjorden eller flocken, allt som passerar under staven, så är tiondet heligt för Herren (Jahve).
Detta är budorden (de tydliga befallningarna) som Herren (Jahve) befallde Mose för Israels barn på berget Sinai.
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken, i mötestältet (Tabernaklet – hebr. ohel moed), på den första dagen i den andra månaden, det andra året efter att de kommit ut ur Egypten [tabernaklet hade varit uppsatt en månad (2 Mos 40:17) och israeliterna hade varit nästan ett år i öknen], och sade:
Så som Herren (Jahve) befallde Mose, så gjorde han och räknade dem i Sinais öken.
Herren talade till Mose och sade:
Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade:
Men leviterna räknades inte bland Israels söner som Herren (Jahve) befallt Mose.
Så gjorde Israels söner enligt allt som Herren (Jahve) befallt Mose. De slog läger under sina baner och de drog vidare [från lägerplats till lägerplats, och följde sina bestämda platser i ledet], var och en med sina familjer och med sina fäders hus.
Detta är Arons och Moses generationer (släkt) den dagen då Herren (Jahve) talade med Mose på Sinai berg.
Och Nadav och Aviho dog framför Herren (Jahve) när de offrade främmande eld framför Herren (Jahve) i Sinais öken, och de hade inga söner. Och Elazar och Itamar tjänstgjorde i prästens ämbete i närvaro av sin far Aron.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
för allt förstfött är mitt. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egypten helgade jag allt förstfött i Israel åt mig, både människor och djur. Mina ska de vara. Jag är Herren (Jahve)." [Den tionde och sista plågan omfattade samtliga både människor och djur i Egypten, se 2 Mos 11.]
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken och sade:
Och Mose räknade dem efter Herrens (Jahves) ord, som han var befalld.
Alla de som räknades av leviterna, som Mose och Aron räknade på Herrens (Jahves) befallning efter deras familjer, alla män från en månads ålder och uppåt, var 22 000.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Räkna alla förstfödda män av Israels söner, från en månads ålder och uppåt, och ta antalet av deras namn.
Och du ska ta leviterna för mig, Jag är Herren (Jahve), istället för de förstfödda bland Israels söner, och leviternas boskap istället för allt förstfött bland boskapen hos Israels söner."
Och Mose räknade, som Herren (Jahve) befallt honom, allt förstfött bland Israels söner.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Ta leviterna istället för allt förstfött bland Israels söner, och leviternas boskap istället för deras boskap, och leviterna ska vara mina. Jag är Herren (Jahve).
och Mose gav återlösningspengarna till Aron och hans söner enligt Herrens (Jahves) ord, som Herren (Jahve) befallde Mose.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Dessa är de som räknades av Kehatiternas familjer, av alla dem som tjänstgjorde i mötestältet, som Mose och Aron räknade enligt Herrens (Jahve) befallning genom Mose hand.
Dessa är de som räknades av Gershons söners familjer, av alla dem som tjänstgjorde i mötestältet, som Mose och Aron räknade enligt Herrens (Jahve) befallning.
Dessa är de som räknades av Meraris söners familjer, som Mose och Aron räknade enligt Herrens (Jahve) befallning genom Mose hand.
Enligt Herrens (Jahves) befallning utsågs de av Moses hand, var och en till sin tjänst och för sin börda, de var räknade som Herren (Jahve) befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Israels söner gjorde så och skickade dem utanför lägret. Som Herren (Jahve) hade sagt till Mose, så gjorde Israels söner.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till Israels söner: En man eller en kvinna som ska bekänna någon synd som människor brukar bekänna, som bekänner en överträdelse mot Herren (Jahve) och denna själ är skyldig,
Men om mannen saknar en återlösare till vilken betalningen för skulden kan ges, då ska återbetalningen vara Herrens (Jahves), ja prästens, vid sidan av baggen för försoning, med vilken försoning ska göras för honom.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och prästen ska föra henne nära och sätta henne inför Herren (Jahve).
Och prästen ska sätta kvinnan inför Herren (Jahve) och släppa ut kvinnans huvudhår [kanske för att indikera att hon är rituellt oren, se 3 Mos 13:45] och lägga matoffret till åminnelse i hennes hand, det som är matoffret för avundsjuka [3 Mos 2:1], och prästen ska ha bitterhetens vatten som orsakar förbannelsen i sin hand.
– då ska prästen låta kvinnan avlägga en förbannelsens ed och prästen ska säga till kvinnan: – 'Herren (Jahve) gör dig till en förbannelse och en svordom bland ditt folk, när Herren (Jahve) låter ditt lår falla av (tar bort dina förmåga att bli gravid) och din mage svälla upp,
Och prästen ska ta avundsjukans matoffer ur kvinnans hand och ska vifta matoffret inför Herren (Jahve) och ta det till altaret.
eller när avundsjukans ande kommer över mannen och han är avundsjuk över sin hustru, då ska han sätta hustrun inför Herren (Jahve) och prästen ska verkställa denna lag över henne.
[Nasirlöften handlar om när någon vill tjäna Herren på ett speciellt sätt. Hebreiska ordet nazir betyder "hängiven" och "överlåten". Löftet var tidsbegränsat, se vers 4. När det gäller Samuel (1 Sam 1:11) och Simson (Dom 13:2–7) gav deras mödrar dem ett livslångt nasirskap. Johannes döparen omnämns i liknande termer, se Luk 1:13–17. Utombibliska källor visar att nasirlöften var vanliga och fungerade som tacksamhetsoffer. Löftestiden var 30 dagar. Det var troligen ett sådant nasirlöfte Paulus gjorde i Korint, se Apg 18:18; 21:23–26. Stycket följer en kiastisk uppställning: A. Introduktion, vers 1–2
  B. Förbud, vers 3–8
    C. Orening, vers 9–12
  B´ Fullbordan, vers 13–20
A´ Summering, vers 21]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till Israels söner och säg till dem: När en man eller kvinna vill avlägga ett löfte (en ed), ett nasirlöfte för att avskilja (helga) sig själv inför Herren (Jahve). [Här betonas speciellt att även kvinnor kan avge dessa löften. Några exempel är Channa (Hanna) och Manoas hustru, se 1 Sam 1:21–28; Dom 13:2.]
Under hela löftesperioden ska ingen rakkniv komma på hans huvud förrän dagarna är fullföljda som han har avskiljt (helgat) sig själv inför Herren (Jahve). Han ska vara helig, han ska låta hårlockarna växa sig långa. [Håret var den yttre symbolen på att han var en nasir]
Så länge han är avskild (helgad) åt Herren (Jahve) ska han inte komma nära en död kropp. [Kan vara en symbol på synd, eftersom syndens lön är döden.]
Alla dagar under hans nasirskap ska han vara avskild (helgad) för Herren (Jahve).
Och han ska avskilja för Herren (Jahve) dagen för sitt nasirskap och ska föra fram ett årsgammalt lamm av hankön som ett skuldoffer, men hans tidigare nasirdagar ska inte räknas eftersom hans avskiljning blev orenad (vanhelgad, befläckad).
och han ska visa sitt offer inför Herren (Jahve): ett årsgammalt felfritt lamm av hankön och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön som syndoffer, och en felfri bagge som shalomoffer,
Och prästen ska föra fram dem inför Herren (Jahve) och ska offra hans syndoffer och hans brännoffer.
Och han ska offra baggen som ett shalomoffer inför Herren (Jahve) tillsammans med korgen med osyrat bröd. Prästen ska också offra det tillhörande matoffret och det tillhörande drickoffret.
Och prästen ska vifta dem som ett viftoffer inför Herren (Jahve), detta är helgat (avskilt) till prästen, tillsammans med viftofferstycket (bröstet från baggen) och låret, och därefter kan nasiren dricka vin.
Detta är undervisningen (instruktionen) om nasiren som avlägger en ed (ett löfte) och om hans offer till Herren (Jahve) för hans nasirskap, förutom det som han frivilligt vill ge i enlighet med det löfte som han avlägger. Detta måste han göra enligt undervisningen (instruktionen) om hans nasirskap."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) välsigna (inympa) dig
    och bevara (beskydda) dig.
Herren (Jahve) låta sitt ansikte lysa över (mot) dig [komma med sin närvaro]
    och visa dig sin nåd (välvilja; trösta dig och ge dig sin oförtjänta kärlek).
Herren (Jahve) vända (upplyfta) sitt ansikte till dig
    och ge dig frid (fred; fullständig harmoni; helhet – hebr. shalom).
-
Och de förde fram sina offer inför Herrens (Jahves) ansikte, 6 täckta vagnar och 12 oxar, en vagn för två ledare och en oxe för var och en av dem, och de visade upp dem framför tabernaklet.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "De ska förevisa sina offer, varje ledare på hans dag, för invigningen av altaret."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Aron gjorde så. Han tände lamporna så att de gav sitt sken framför ljusstaken (Menoran) som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Detta var arbetet med ljusstaken (Menoran), drivet arbete i guld, från dess bas och till dess blommor, var det drivet arbete enligt det mönster som Herren (Jahve) hade visat Mose, så gjorde han ljusstaken. [2 Mos 25:31–40]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och du ska förevisa leviterna inför Herrens (Jahves) ansikte och Israels söner ska lägga sina händer på leviterna. [Genom att de lägger händerna på leviterna överför de bildligt sina synder på leviterna som är deras ställföreträdare inför Gud.]
Och Aron ska offra leviterna inför Herrens (Jahves) ansikte som ett viftoffer från Israels söner, för att de ska göras redo att utföra Herrens (Jahves) arbete (sin prästerliga tjänst).
Och leviterna ska lägga sina händer på oxarnas huvuden och offra en av dem som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer till Herren (Jahve), för att bringa försoning för leviterna.
Och du ska ställa leviterna framför Aron och framför hans söner och offra dem som ett viftoffer till Herren (Jahve).
Därför gjorde Mose och Aron och hela församlingen av Israels söner mot leviterna i enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt angående leviterna, så gjorde Israels söner med dem.
Och leviterna renade sig själva och de tvättade sina kläder, och Aron offrade dem som en helig gåva inför Herrens (Jahves) ansikte, och Aron bringade försoning för dem för att rena dem (göra dem rituellt rena).
Därefter gick leviterna in och betjänade i mötestältet framför Aron och framför hans söner, som Herren (Jahve) befallt Mose angående leviterna, så gjorde de mot dem.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken den första månaden det andra året efter att de kommit ut ur Egyptens land och sade:
Och de firade påsk i den första månaden på den 14:e i månaden vid skymningen, i Sinai öken i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt Mose [2 Mos 12:18], så gjorde Israels söner.
och dessa män sade till honom: "Vi är orena genom en död mans kropp, därför måste vi stå tillbaka och kan inte föra fram offret till Herren (Jahve) på den bestämda tiden bland Israels söner."
Mose sade till dem: "Stanna här så att jag kan höra vad Herren (Jahve) ska befalla om er."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: "Om någon bland er eller era efterkommande blir [rituellt] oren på grund av en död kropp (ordagrant själ) eller är på en resa långt bort, ska han fira Herrens (Jahves) påsk
Men den man som är ren och inte är på resa långt bort och underlåter att fira påsken, den själen ska bli avhuggen från sitt folk, eftersom han inte bär fram Herrens (Jahves) offer på sin bestämda tid, den mannen ska bära sin synd.
Och om en främling vistas bland er och vill fira Herrens (Jahves) påsk enligt förordningarna (ordagrant "saker inristat") för påsken och enligt dess påbud (bindande juridiska beslut) ska han göra det. Ni ska ha en (samma) förordning (ordagrant "saker inristat") både för främlingen och för den som är född i landet."
Herrens (Jahves) tilltal vandrade Israels söner och på Herrens (Jahves) tilltal slog de läger. Så länge molnet stannade (ordagrant bosatte sig) över Tabernaklet förblev de i lägret.
Och när molnet dröjde över Tabernaklet många dagar, höll (vaktade, skyddade, bevarade) Israels söner Herrens (Jahves) åläggande och vandrade inte.
Ibland stannade molnet några dagar över Tabernaklet och enligt Herrens (Jahves) tilltal stannade de i lägret och enligt Herrens (Jahves) tilltal vandrade de.
Herrens (Jahves) tilltal var de lägrade och på Herrens (Jahves) tilltal vandrade de. De höll (vaktade, skyddade, bevarade) Herrens (Jahves) åläggande på Herrens (Jahves) tilltal genom Mose hand.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och när ni går ut i strid i ert land mot åklagarna som förtrycker er, då ska ni blåsa alarm med trumpeterna, och ni ska bli ihågkomna inför Herren er Gud (Jahve Elohim) och ni ska bli räddade (frälsta) från era fiender.
Också under era glada dagar och era bestämda högtider [Herrens högtider, se 3 Mos 23] och vid era nymånader ska ni blåsa med trumpeterna över era brännoffer och över era shalomoffer, och de ska för er vara en åminnelse inför er Guds (Elohims) ansikte. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim)."
Och de startade sin första vandring efter Guds befallning genom Moses hand.
Och Mose sade till Chovav, midjaniten Roels son, Moses svärfar: "Vi vandrar till platsen om vilken Herren (Jahve) har sagt 'Jag ska ge den till er,' följ du med oss och vi ska göra gott mot dig, för Herren (Jahve) har talat gott över Israel."
Och det ska ske om du går med oss, ja så ska det bli, att det goda som Herren (Jahve) ska göra mot oss, detsamma ska vi göra mot dig."
De bröt upp från Herrens (Jahves) berg och vandrade i tre dagar. Herrens (Jahves) ark gick före dem under de tre dagarna, för att utforska (söka efter – hebr. tor) [hitta en lämplig och bra] viloplats för dem. [Hebreiska ordet tor har innebärden att utforska för att hitta något bra, se 4 Mos 13:2. Viloplats (hebr. menocha) är samma ord som i Ps 23:2.]
Herrens (Jahves) moln gick före dem på dagen när de lämnade sin lägerplats.
– ׆ –Och det hände, varje gång arken bröt upp, att Mose ropade:
"Stå upp (hebr. kumah, jmf Mark 5:41), Herre (Jahve)!
    Må dina fiender förskingras,
    och må dina motståndare fly för dig!"
    [De tre verben är desamma som i Ps 68:2.]
Och när arken sattes ner, sade han:
"Vänd tillbaka (hebr. shuvah), Herre (Jahve),
    till Israels oräkneliga (myriader) tusenden!" [Kan också översättas i betydelsen "för tillbaka, Herre, de myriader av tusenden av Israel" – tillbaka till landet från exilen. Den grekiska översättningen använder ordet "omvänd" och betydelsen blir då som i Rom 11:26 att Israel ska bli frälst.] – ׆ – [Här är första gången just den här böjningen av orden kumah och sjuvah används. Den hebreiska texten har en markering i marginalen före vers 35 och efter vers 36. Det finns olika teorier om vad dessa två inverterade Nun (׆) indikerar. Den spegelvända 14:e bokstaven Nun ser ut som en hakklammer och var troligtvis en markering som de som kopierade textrullarna använde för att visa att det var något speciellt med texten här. I grekiska skrifter användes ett inverterat sigma (Ͻ) på liknande sätt av skrivare. En del rabbiner tolkar tecknet som en avgränsare, vilket delar upp Tredje Mosebok i boken i tre delar. Det blir då totalt sju (inte fem) böcker av Mose, vilket då motsvarar de sju pelarna av vishet, se Ords 9:1. Det verkar vara en markering att texten inte riktigt hör hemma där den står och borde flyttas till en annan plats. Det finns ett citat från Simeon Gamaliel (son till den Gamaliel som nämns i Apg 5:34) om att när Messias kommer tillbaka kommer dessa verser få sin rätta uppfyllelse och flyttas till sin rätta plats. Att denna tolkning fanns samtidigt som Johannes skriver sitt evangelium, gör att uttalandet om att Ordet "tabernaklade" (bodde) bland oss får ännu djupare innebörd, se Joh 1:14.
    Totalt finns nio inverterade Nun i den hebreiska texten, de övriga sju finns i Ps 107:23–28, 40. Båda dessa sektioner har att göra med ökenvandringen, och i stycket i Psalm 107 finns det också Messianska kopplingar till Jona tecken.]
[Vers 1–3 hör ihop med föregående tre verser (4 Mos 10:29–36) via flera kiasmer och även språkligt: A Gud lovar goda ting för Israel (4 Mos 10:32)
  B ... och det hände, när arken... (4 Mos 10:35a)
    C stå upp, o Herre... (4 Mos 10:35)
    C´ vänd tillbaka, o Herre... (4 Mos 10:36)
  B´ ... och det hände, när folket klagade ... (4 Mos 11:1a)
A´ ondska i Herrens öron (4 Mos 11:1b)]
Och det hände, att folket var en klagan (sökte en anledning att klaga – hebr. anan i ovanliga formen hitpoel)
    – ondska i Herrens (Jahves) öron,
och när Herren (Jahve) hörde det upptändes hans vrede,
    och Herrens (Jahves) eld brann ibland dem och slukade dem [som bodde] i lägrets utkant.
    [Eld är ofta förknippat med Guds straff, se 4 Mos 16:35; 3 Mos 10:2; 2 Kung 1:10, 12]
Och folket ropade till Mose och Mose bad till Herren (Jahve) och elden ebbade ut.
Och platsen fick namnet Tavera [betyder: "brinnande"], eftersom Herrens (Jahves) eld hade brunnit ibland dem. [Namnet Tavera återfinns även 5 Mos 9:22, men blev aldrig fysiskt namn på denna plats, eftersom namnet inte tas med i benämningen av de olika platserna, se 4 Mos 33:16–17.]
Och Mose hörde folket gråta, i sina familjer, varje man i sin tältöppning, och Herrens (Jahves) vrede upptändes mycket, och Mose var missnöjd.
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Varför har du handlat illa med din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd (oförtjänt nåd – hebr. chen) i dina ögon, så att du har lagt bördan av hela detta folk på mig?
Herren (Jahve) sade till Mose: "Samla åt mig 70 män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och som betjänar dem, och för dem till mötestältet så att de kan stå där med dig.
Och säg till folket. Helga er själva till i morgon och ni ska äta kött, för ni har gråtit i Herrens (Jahves) öron och sagt: Vem låter oss äta kött? Det var väl med oss i Egypten. Därför ska Herren (Jahve) ge er kött och ni ska äta.
utan en hel månad, tills det kommer ut ur era näsborrar och det blir vämjeligt för er, eftersom ni har förkastat Herren (Jahve) som är ibland er och oroat honom med gråt och sagt: Varför kom vi ut från Egypten?"
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Är Herrens (Jahves) hand för liten? Nu ska du se huruvida mitt ord kommer att ske för dem eller inte."
Och Mose gick ut och talade Herrens (Jahves) ord till folket och han samlade 70 män av folkets äldste och placerade dem runt omkring tältet.
Och Herren (Jahve) kom ner i ett moln och talade till honom och tog av anden som var över honom och lade den över de 70 äldste, och det hände sig att när anden vilade över dem profeterade de, men det upphörde (de gjorde det inte igen).
Men Mose sade till honom: "Är du avundsjuk för deras skull? Tänk om hela Herrens (Jahves) folk var profeter så att Herren (Jahve) skulle ha lagt sin ande över dem!"
Och det kom en vind från Herren (Jahve) och förde med sig vaktlar från havet, och lät dem falla ner över lägret, till omkring en dagsvandring från ena sidan av det och en dagsvandring på den andra sidan, runtom lägret och ungefär två alnar högt över markens ansikte.
Medan köttet fortfarande var mellan deras tänder, innan det var tuggat, upptändes Herrens (Jahves) vrede mot folket och Herren (Jahve) slog folket med en mycket stor plåga.
De [både Mirjam och Aron] sade: "Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också." Herren hörde det [och kommer snart att svara dem].
Och Herren (Jahve) talade direkt (omgående) till Mose och till Aron och till Mirjam: "Kom ut ni tre till mötestältet" och de tre kom ut.
Och Herren (Jahve) kom ner i en molnpelare och stod i öppningen till tältet och kallade på Aron och Mirjam och de båda kom fram.
Och han sade:
"Hör (lyssna noga på) mina ord. Om det finns en profet ibland er
    gör jag Herren (Jahve) mig själv känd för honom i en syn,
    jag talar till honom i en dröm.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.