På den tiden när domarna regerade blev det svält i landet. Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land.

Mannen hette Elimelech, hans hustru Noomi och hans båda söner Machlon och Kiljon. Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där.

Noomis man Elimelech dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner.

Sönerna gifte sig med kvinnor från Moab. Den ena hette Orpah och den andra hette Rut. De bodde där i omkring 10 år.

Så dog även både Machlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam utan sina små pojkar och sin man.

Noomi stod upp, med sina svärdöttrar, för att vända hem från Moabs slättland. För hon hade hört i Moab att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd.

Hon begav sig iväg, tillsammans med sina två svärdöttrar, från den plats hon bott på, och de vandrade på vägen tillbaka till Juda land.

Noomi sa till sina svärdöttrar: "Vänd om, gå hem till era mödrars hem. Må Herren visa er nåd på samma sätt som ni har gjort mot mina döda och mig.

Må Herren ge er trygghet i ett nytt hem med varsin ny make." Sedan kysste hon dem. De brast ut i gråt

och sa till henne: "Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk."

Men Noomi svarade: "Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? Jag kan inte längre få några söner som skulle kunna bli era män.

Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal för att gifta om mig. Även om jag intalade mig själv att det fanns hopp och i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner,

skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela, för Herrens hand har drabbat mig."

Då brast de ut i gråt igen. Sedan kysste Orpah sin svärmor farväl, men Rut höll sig nära Noomi.

Noomi sa till Rut: "Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sin gud. Följ med din svägerska tillbaka hem du också."

Men Rut svarade: "Försök inte övertala mig att överge dig, att vända tillbaka, bort från dig! För dit du går, vill jag gå, och där du bor, där vill jag bo. Ditt folk ska bli mitt folk, och din Gud min Gud.

Där du dör, där vill också jag dö och där vill jag bli begraven. Låt Herren göra likadant och även mer, om något annat än döden skulle skilja mig från dig."

När Noomi förstod att Rut var helt övertygad i sitt beslut att följa med henne, slutade hon att försöka övertala henne.

Så de två kvinnorna gick tillsammans hela vägen till Betlehem. När de kom fram blev folket i hela staden överraskade. Kvinnorna sa: "Kan det vara Noomi?"

"Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara, för den Allsmäktige har låtit mycket bedrövelse drabba mig.

När jag lämnade hade jag allt jag kunde tänka mig, men nu har Herren låtit mig återvända tomhänt. Varför kallar ni mig Noomi, när Herren vittnat mot mig och den Allsmäktige har sänt mig sådan ondska?"