Då kom Gud ihåg Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.

Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde.

Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.

På 17:e dagen i 7:e månaden blev arken vilande på Araratbergen.

Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den 10:e månaden. På den första dagen i den 10:e månaden blev bergens toppar synliga.

Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken,

och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden.

Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken.

Men duvan fann ingen viloplats för sin fot, så hon kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog henne till sig – in i arken.

Noa väntade ytterligare sju dagar, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång.

Och duvan kom tillbaka till honom när det led mot kväll. Och se : Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa: Vattnet hade verkligen sjunkit undan från jorden.

Han väntade ytterligare sju dagar, sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.

Och det hände, i det 601:a året, i den första månaden, på den första, att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se : Marken hade torkat upp!

I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr.

Då talade Gud till Noa genom att säga:

"Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur.

Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."

Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur.

Alla levande varelser, alla kräldjur och alla fåglar, allt som myllrar på jorden – efter sin familj – gick de ut ur arken.

Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.

När Herren kände den välbehagliga doften, sa han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.