0559 – אָמַר (amar)

säga, tala


Typ:
Hebreiska: אָמַר (amar)
Uttal: a-mar
Talvärde: 241 (1 + 40 + 200)    ord med samma talvärde
Ursprung: en ursprunglig rot
Användning: 5379 ggr i GT

Beskrivning

Det vanliga hebreiska ordet för att tala. Kärnbibeln översätter oftast med "säga".

Synonymer

Det vanligaste ordet för att säga något är amar. Hebr. neom , används ofta om att förkunna, särskilt när det talas profetiskt.
אָמַרamarH0559(5379 ggr)säga, tala
דָבַרdavarH1696(1142 ggr)tala
נָאַםnaamH5001(1 ggr)profetera
נְאֻםneomH5002(376 ggr)förkunnar, säger, proklamerar
נָבָאnavaH5012(115 ggr)profetera
עָנָהanahH6030b(345 ggr)svara, vittna

Motsvarande grekiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) översätts det hebreiska ordet amar till följande:

ἀθετέωatheteoG0114upphäva, göra om intet, åsidosätta, avskaffa, förkasta
αἱρέομαιhaireomaiG0138välja
αἰτέωaiteoG0154fråga efter, fråga
ἀναγγέλλωanaggelloG0312sa, säga, berätta, tala, deklarera, rapportera
ἀντέπωantepoG0471motsäga
ἀπαγγέλλωapaggelloG0518underrätta, meddela, berätta
ἀπειπόμηνapeipomenG0550frånsagt, avsagt, tagit avstånd
ἀποκρίνομαιapokrinomaiG0611svara
βλασφημέωblasphemeoG0987häda, smäda
βοάωboaoG0994ropa
γινώσκωginoskoG1097känna, förstå
διαγγέλλωdiaggelloG1229predika, tillkännage, förkunna
διατάσσωdiatassoG1299föreskrift, förordnat, bestämt
διηγέομαιdiegeomaiG1334berätta
δοκέωdokeoG1380tro, mena, verka bra, mena sig
ἐγκαλέωegkaleoG1458anklaga, beskylla
ἐμφανίζωemphanizoG1718framföra, uppenbara, framträda, meddela
ἐντέλλομαιentellomaiG1781befalla, ge befallning
ἐπαγγέλλωepaggelloG1861lova, bekänna sig till, ge löfte
ἐπακούωepakouoG1873bönhöra
ἐπιθυμέωepithumeoG1937längta, begära
ἐπιτάσσωepitassoG2004befalla
ἐπιτρέπωepitrepoG2010tillåta, ge lov, låta
ἔριονerionG2053ull
ἐρωτάωerotaoG2065fråga, be, önska
εὑρίσκωheuriskoG2147finna, befinnas vara
θέλωthelo, ethelo, tenses, theleo, etheleoG2309vilja, önska
καλέωkaleoG2564kalla, bjuda in
καταδυναστεύωkatadunasteuoG2616vara i någons våld
καυχάομαιkauchaomaiG2744berömma, glädja
λαλέωlaleoG2980tala, säga, predika, uttala
λέγωlegoG3004säga, yttra ord, kalla, nämna omnämna
ὀμνύωomnuoG3660svär, avlägga en ed
παραγγέλλωparaggelloG3853befalla
παρακαλέωparakaleoG3870be om tröst/hjälp
πιστόωpistooG4104vara övertygad
προστάσσωprostassoG4367befalla
προφητεύωpropheteuoG4395profetera
συντάσσωsuntassoG4929befalla
φάσκωphaskoG5335påstå
φημίphemiG5346säga

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (5379 st)


1 Moseboken (606)

Och Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljus", och det blev ljus.
Gud (Elohim) sade: "Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten."
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så.
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asa) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering)", och det skedde så. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 12, 21, 24, 25.]
[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset (och tiden) som fjärde dagen "fylls med" solen, månen och stjärnorna som får sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år. Andra dagen avskiljs vatten och sky som femte dagen fylls med havsdjur och fåglar. Tredje dagen avskiljs marken från vattnet och jorden får vegetation som sjätte dagen fylls med djur och människan. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A´ B´ C´). Dag 4–6 ramas också in av de stora himlakropparna (vers 14) och de minsta fröna (vers 29).] Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljusbärare på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia)
som skiljer (separerar) mellan dag och natt,
låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23], dagar och år,
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet vimla (svärma) med vimlande (svärmande) levande varelser [låt det finnas en mångfald av fiskstim], och låt fåglar (flygande djur; insekter) flyga över jorden i himlens utsträckning (expansion, fäste, valv) [atmosfären]."
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]:
    boskapsdjur,
    krypande djur (insekter, kräldjur, osv)
    och vilda djur enligt sitt slag."
Och det skedde så.
Gud (Elohim) sade: "Låt oss göra (insätta – hebr. asa) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] till vår avbild (hebr. tselem), för att likna oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen
    och över boskapsdjuren.
    Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden." [Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (Joh 4:24), reflekterar likheten människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]
Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen.
    Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
Gud (Elohim) sade: "Se [hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er alla fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.
Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade:
"Av alla träd ska du verkligen (fritt; ordagrant: ätandes) äta,
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (passande, anpassad) för honom."
Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (hebr. asa). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
Kvinnan sade till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården,
men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se 1 Mos 2:16–17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I 1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]
Då sade ormen till kvinnan: "Inte ska ni dö,
Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i lustgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
Då sade han: "Vem har sagt att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16–17]
Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
Då sade Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt." [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever.
Han sade till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig." [Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se 1 Mos 4:7 och Höga V 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i 1 Mos 4:7.]
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Adam kände sin hustru Eva (hade sexuellt umgänge med henne), och hon blev gravid och födde Kain [hebr. qajin; betyder: "jag har skapat"]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått, förvärvat – hebr. qana) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i 1 Mos 3:15.]
Herren sade till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken?
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
Då sade Herren till Kain: "Var är din bror Abel?"
    Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?"
Då sade Herren: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.
Då sade Kain till Herren (Jahve): "Min skuld (missgärning; straff på grund av synd – hebr. avon) är större än vad jag kan bära (lyfta upp – hebr. nasa).
Men Herren (Jahve) sade till honom: Om det inträffar att någon dödar Kain ska han bli hämnad sju gånger. Herren (Jahve ) satte ett märke på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom.
Lemech sade till sina båda hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lemechs hustrur,
    lyssna noga på mitt tal,
för jag har dräpt en man som skadat mig
    och en ung man för att han gav mig blåmärken.
Han gav honom namnet Noach (Noa), och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahve) har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan boskapsdjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nicham) att jag har gjort dem."
Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
talade Gud till Noa och sade:
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Gud sade till Noa och hans söner:
Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled:
Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."
och han sade: "Förbannad är Kanaan, en tjänares tjänare (slav) ska han vara för sina bröder,"
och han sade vidare: "Välsignad vare Herren (Jahve), Shems Gud, och låt Kanaan bli hans tjänare.
Han var en mäktig (våldsam) jägare framför Herrens (Jahves) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahve)."
Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk.
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.]
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31–32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Det hände när han gick in i Egypten att han sade till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.
Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig men låta dig leva.
Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [1 Mos 20:1–18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.]
Farao kallade till sig Abram och sade: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru?
Varför sade du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!"
Abram sade till Lot: "Låt det nu inte råda någon osämja mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar – vi är ju bröder.
Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren (Jahve) till Abram:
"Lyft nu dina ögon! Och blicka ut från platsen där du är
    – mot norr och mot söder [längden]
    och mot öster och mot väster [bredden].
Och han välsignade honom och sade:
"Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion),
    Skapare av himlarna och jorden,
Och Sodoms kung sade till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
Men Abram sade till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden,
att jag inte ska ta en tråd eller ett skosnöre eller något som är ditt, för att du inte ska säga att jag har gjort Abram rik,
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
Abram sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus."
Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]
Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Han sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) hur ska jag veta (kunna känna till) att jag ska ärva det?"
Han sade till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva."
Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
Saraj sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Saraj följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarajs ord (lydde henne).
Då sade Saraj till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
Abram sade till Saraj: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Saraj gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Saraj. [Abram tar inte ansvar, utan låter Saraj agera utifrån sin bitterhet.]
Ängeln frågade: "Hagar, Sarajs tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Saraj." [Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?]
Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne."
Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla."
Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser." [På hebreiska är det "El-Roi".] Hon sade: "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser mig? [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått se den levande Guden.]
[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sade:
Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer.
Sedan sade Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Saraj, utan hennes namn ska vara Sarah.
Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sarah som är 90 år bli gravid?"
Och Abraham sade till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!"
Gud svarade: "Nej, men Sarah din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom.
Han sade: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.
Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade "Ja, gör det!"
Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sade: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet under glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer som är 3/10 sea, så tre sea-mått var många gånger mer än vad som behövdes för tre gäster.]
De sade till honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Hon är i tältet"
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sarah ha en son". Sarah hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
Sarah skrattade för sig själv och sade: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal."
Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sarah och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn?
Sara nekade och sade: "Jag skrattade inte", för hon var rädd. Han sade: "Jo, du skrattade."
Herren (Jahve) sade: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?
Herren (Jahve) sade: "Ropet från Sodom [betyder "brinna"] och Gomorra [betyder "dop", grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (ond bortom all beskrivning).
Abraham kom närmare och sade: "Vill du verkligen svepa bort de rättfärdiga med de onda?"
Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska.
Tänk om det fattas fem för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."
Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."
Då sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30."
Abraham sade: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."
Till sist sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10." [Abraham ber inte bara för de rättfärdiga i staden utan för alla där. Gud vill rädda hela platsen om det finns 10 rättfärdiga där.]
Han [Lot] sade: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Och han sade: "Jag ber er mina bröder, gör inte denna ondska.
Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]
Lot sade till dem: "Inte så min herre,
Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om.
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Abraham sade om sin hustru Sara: "Hon är min syster." [1 Mos 12:13] Och Avimelech, Gerars kung, sände efter och tog Sara. [Abraham upprepar samma misstag som han gjort tidigare, se 1 Mos 12:10–20. Även hans son Isak gör på liknande sätt, se 26:1–11.]
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Avimelech hade inte kommit nära (inte haft något intimt umgänge eller samlag med) henne och han sade: "Herre (Adonai), vill du slå även ett rättfärdigt land?
Sade han inte själv till mig: 'Hon är min syster' och hon sade själv: 'Han är min bror'. I mitt hjärtas enfald och med mina händers oskyldighet har jag gjort detta."
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Sedan kallade Avimelech på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!
Och Avimelech sade vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?"
Och Abraham sade: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Avimelech sade: "Se, mitt land ligger framför dig, bo där det behagar dig."
Och till Sarah sade han : "Se, jag har gett din bror tusen silver, det är ett skydd (täcke) för dina ögon, till alla som är med dig, och inför alla män så att de ska veta att du är försvarad.
Och Herren (Jahve) kom ihåg Sarah som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sarah som han hade talat.
Och Sarah sade: "Gud (Elohim) har gjort ett skratt åt mig, alla som hör detta ska skratta med mig."
Och hon sade: "Vem skulle ha sagt till Abraham att Sarah ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."

Dessa händelser 2000 f.Kr. är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias: Båda föds på ett mirakulöst sätt – Sarah hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (Matt 1:18)
Båda mödrarna frågar hur det ska gå till (1 Mos 17:18; 18:12; Luk 1:34)
Namnges innan födseln (1 Mos 17:19; Matt 1:21)
Föds vid förutsagd tid (1 Mos 21:1; Gal 4:4)
Enfödd son (1 Mos 22:2; Joh 3:16)
Älskad av sin far (1 Mos 22:2; Joh 3:35)
Tas upp på Moria berg för att offras (1 Mos 22:2)
Tjänarna följer inte med upp (1 Mos 22:5; Joh 13:36)
Båda ska komma tillbaka (1 Mos 22:5; Matt 20:17–19)
Red på en åsna innan offret (1 Mos 22:5; Matt 21:1–11; Sak 9:9)
Bär på trä till offerplatsen (1 Mos 22:6; Joh 19:17)
Underordnade sig sin faders vilja (1 Mos 22:6, 9; Matt 26:42)
Båda var i trettioårsåldern (1 Mos 22:1–5; Luk 3:21)
Båda levde efter offret (Upp 1:18)
Efter sonens död och uppståndelse sänder hans far ut tjänare för att hitta en brud åt honom (1 Mos 24:14; Ef 5:23–32; Upp 19:6–7)
Båda ber för sin hustru och framtida barn (1 Mos 25:21; Joh 1:12; 17:20)

Därför sade hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sarah sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
Och Abraham sade: "Jag lovar (svär, avlägger en ed)"
Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
Och Avimelech sade till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?"
Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sade till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag (hebr. hineni) är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i 1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i 1 Sam 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.]
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Sarahs ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1–5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 11.]
Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när Han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 7.]
Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [Heb 11:17–19; Jak 2:21–23]
Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]
och sade: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son,
Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sade: "Se, Milka har fött barn till din bror Nachor." [1 Mos 11:29]
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
Chets söner svarade Abraham och sade till honom:
Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son,
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
Efron svarade Abraham och sade:
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit.
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Tjänaren sprang mot henne och sade: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka."
Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka.
När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.]
Han sade: "Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?"
Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milka som hon födde till Nachor."
Vidare sade hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i."
Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
Man satte fram mat för att han skulle äta men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sade: "Tala"
Då sade han: "Jag är Abrahams tjänare.
Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananéernas döttrar i vars land jag bor.
Jag sade till min herre, Och om kvinnan inte vill följa med mig?
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka",
hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sade: "Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också."
Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom." Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
Då svarade Laban och Betoel och sade: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om.
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
Hennes bror och hennes mor sade: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå."
Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
De sade: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun."
De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv.
Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade: "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga.
Herren (Jahve) sade till henne:
"Två nationer finns i din livmoder
    och två folkslag ska bli åtskilda från din buk.
Det ena folket ska vara starkare än det andra folket
och den äldre ska tjäna den yngre." [Rom 9:10–13]
Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska Edom har samma rot som "adom" som betyder röd.]
Jakob svarade: "Avsäg (sälj ifrån) dig din förstfödslorätt (ordagrant dagen för ditt förbund) till mig."
Esau sade: "Se jag är vid dödens rand, vad har jag för vinning av dagen för mitt förbund (min förstfödslorätt)?"
Jakob sade: "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob.
Herren (Jahve) visade sig för honom och sade: "Gå inte ner till Egypten [som Abraham gjorde, se 1 Mos 12:10]. Stanna [istället] i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. [Isak stannar i landet. Det är i likhet med hela Isaks liv en bild på Jesus. I det större perspektivet ser vi att Abraham lämnade landet och gick till Egypten, det är en bild på hur Israels barn hamnade i den babyloniska fångenskapen. På samma sätt är Jakobs alla år utanför Israel en bild på den stora diasporan för det judiska folket från år 70 e.Kr. fram till modern tid då de återvänt till Israel som återupprättades som stat 1948. Det faktum att Isak stannade hela sitt liv inom landets gränser pekar på att Jesus tillbringade all sin tid i landet när han var här första gången, på samma sätt som han snart kommer tillbaka till Jerusalem och kommer att vara där och därifrån regera över hela jorden. Att Jakob vistas en tid i Gerar, på samma sätt som Jesus vandrar igenom Dekapolis, motsäger inte detta då dessa områden tillhör och ligger inom löfteslandets gränser, även om de låg utanför det egentliga Israels gränser just vid Jesu tid.]
Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sade: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru" annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se på. [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se 1 Mos 12:13–19; 20:2–5. På samma sätt som Abraham var fruktan orsaken till lögnen.]
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
Avimelech sade: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
Avimelech sade till Isak: "Gå ifrån oss för du är mycket mäktigare än vi."
Gerars herdar tvistade med Isaks herdar och sade: "Vattnet är vårt". Han gav källan namnet Esek [som betyder argument, tvist eller strid], eftersom de tvistade med honom.
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.]
Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
Isak sade till dem: "Varför kommer ni till mig, emedan ni hatar mig och har sänt bort mig från er?"
De svarade: "Vi såg tydligt att Herren (Jahve) var med dig, och vi sade, låt det nu bli en ed mellan oss, mellan oss och dig och låt oss skära ett förbund med dig,
Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
Och han sade: "Se, nu är jag gammal, men jag vet inte vilken dag jag ska dö.
Rebecka talade med sin son Jakob och sade: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga:
Jakob sade till Rebecka: "Se, Esau min bror är en hårig man och jag är en slät man.
Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma min son, lyssna bara på min röst och gå och hämta dem åt mig."
Och han kom till sin far och sade: "Min far!"
    Han sade: "Här är jag, vem är du min son?"
Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
Och Isak sade till sin son: "Hur har du funnit det så snabbt min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant sände mig framför sitt ansikte).
Då sade Isak till Jakob: "Kom nära, jag ber dig, så att jag får känna på dig min son, om du verkligen är min son Esau eller inte."
Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sade: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer."
Och han sade: "Är du verkligen min son Esau?"
    Och han svarade: "Det är jag."
Och han sade: "För det nära mig och jag ska äta av min sons anrättning så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack.
Och hans far Isak sade till honom: "Kom nära nu och kyss mig min son."
Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sade:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahve) har välsignat.
Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
Och Isak hans far sade till honom: "Vem är du?"
    Han svarade: "Jag är din son, din förstfödde, Esau."
Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sade till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
Men han [Jakob] svarade: "Din bror kom med list och har tagit din välsignelse."
Och han sade: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
Och Isak svarade och sade till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig min son?"
Och Esau sade till sin far: "Har du inte någon välsignelse min far? Välsigna mig, även mig, min far." Och Esau lyfte upp sin röst och grät.
Och Isak hans far svarade och sade till honom:
"Se, jordens feta [rika/välsignade] platser ska vara din boning
    och himlarnas dagg från ovan,
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
Och Esaus, hennes äldre sons ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, hennes yngre son och sade till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, tröstar sig själv och har för avsikt att döda dig.
Och Rebecka sade till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sade till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar.
När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar,"
Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd.
[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sade: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte."
Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlarnas port."
Och Jakob avlade ett löfte och sade: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med,
Jakob frågade dem: "Mina bröder, vilka är ni?"
    De svarade: "Vi är från Charan (Haran)." [1 Mos 11:31]
Då frågade han dem: "Känner ni Laban (hebr. Lavan – betyder "vit"), Nachors son?"
    De svarade: "[Ja!] Vi känner honom."
Han frågade dem: "Är det väl med honom?"
    Och de svarade: "Det är väl, och se, Rakel, hans dotter, kommer med fåren."
Han sade: "Det är fortfarande mitt på dagen och inte tid att samla ihop boskapen. Vattna fåren och gå och mata dem."
Men de svarade: "Vi kan inte förrän alla flockar har samlats ihop och de rullar undan stenen från källans öppning, sedan vattnar vi fåren."
Och Laban sade till honom: "Med säkerhet är du mina ben och mitt kött." Och han vistades hos honom i en månads tid.
Och Laban sade till Jakob: "Eftersom du är min bror, ska du inte tjäna mig för ingenting. Säg mig vilken lön jag ska ge dig."
Och Jakob älskade Rakel och han sade: "Jag vill tjäna dig sju år för din yngre dotter Rakel."
Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än att jag ska ge henne till någon annan man, stanna hos mig."
Sedan [sju år senare] sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
Och det hände på morgonen att se, det var Lea, och han sade till Laban: "Vad är detta du har gjort mot mig? Har jag inte tjänat dig för Rakel? Varför har du bedragit mig?"
Laban svarade: "Vi gör inte så här (det är inte vår sed) att vi ger den yngre före den förstfödda.
Så blev Lea gravid och födde en son och hon gav honom namnet Ruben [hebr. Reoven – betyder: "Se, en son!"], för hon sade: "Eftersom Herren (Jahve) har sett till min nöd (misär; mitt elände – hebr. oni) så kommer min man nu att älska mig."
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Eftersom Herren (Jahve) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simon (hebr. Shimon – betyder: "höra").
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och hon sade: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahve)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.
Och när Rakel såg att hon inte födde några barn till Jakob avundades hon sin syster och hon sade till Jakob: "Ge mig barn, annars dör jag."
Och Jakobs vrede upptändes mot Rakel och han svarade henne: "Är jag i Guds (Elohims) ställe, som inte har låtit dig få frukt i din livmoder?"
Då sade hon: "Se min tjänstekvinna Bilha, gå in till henne och hon kan få barn över min välsignelse, så att även jag blir uppbyggd genom henne."
Och Rakel sade: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. danan) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].
Och Rakel sade: "Guds närkamper har jag utkämpat (stretat, 'vridit mig'; brottats) med min syster och jag har [verkligen] fått överhanden (övervunnit)." Så gav (kallade) hon honom namnet Naftali [betyder: "min kamp"; eller möjligtvis "slug närkamp"].
Och Lea sade: "Lyckan (hebr. gad) har kommit!" Och hon gav (kallade) hon honom namnet Gad. [Namnet betyder lycka eller förmögenhet, men kan också betyda en skara eller trupp.]
Och Lea sade: "Jag är glad (välsignad – hebr. asher) för döttrarna ska kalla mig lycklig." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Asher. [Asher betyder glad och att känna sig välsignad, men även att vara ärlig och gå rakt fram.]
Och Ruben [Jakobs förstfödde, Leas son som nu var i 5-6 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. dodaj) på fältet och tog hem det till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor." [Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. terafim). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den 5-6 årige Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hundar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet dodaj (som också delar rot med namnet David), som är snarligt ordet för kärlek (hebr. dod) och "min älskade" i Höga visan, se Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]
Och hon [Lea] sade till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit bort min man? Ska du nu också ta bort min sons alrunor ("kärleksäpplen")?"
    Och Rakel sade: "[Okej.] Därför ska han ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. jada, se 1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se 1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (1 Mos 29:32, 33, 34, 35), med de två sista föder hon "till Jakob" (vers 17 och 19), precis som Bilha (vers 5 och 7) och Zilpa (vers 10 och 12). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se vers 23 och 1 Mos 35:18.]
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har gett mig min lön (hebr. shachar) eftersom jag gav min tjänstekvinna till min man. Och hon gav (kallade) hon honom namnet Jisashchar. (Jisashachar betyder det finns lön, kompensation eller belöning.)
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Hon blev gravid och födde en son och sade: "Gud (Elohim) har tagit bort min förebråelse."
Och hon gav (kallade) hon honom namnet Josef och sade: "Herren (Jahve) har förökat (hebr. josef) till mig ännu en son." [Josef betyder Herren förökar.] [Rakel får ännu ett barn, men hon dör i barnsäng när hon får honom. 1 Mos 35:18. Benjamin blir den tolfte sonen.]
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sade till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Och Laban sade till honom: "Om, jag ber dig, jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag har observerat tecknen, och Herren (Jahve) har välsignat mig för din skull."
Och han sade (vidare): "Utse åt mig din lön och jag ska ge dig den."
Och han sade till honom: "Du vet (har god kännedom om, är väl förtrogen med) hur jag har tjänat dig och hur din boskap har haft det med mig.
Och han sade: "Vad ska jag ge dig?"
    Och Jakob sade: "Du ska inte ge mig vad som helst, om du vill göra detta för mig, ska jag igen föda din flock och ta hand om den.
Och Laban sade: "Se till dig ska det vara enligt dina ord."
Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far."
Då sade Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
och han sade till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig.
När han sade: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sade: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma.
Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade: 'Här är jag (hebr. hineni; jag tar ansvar, står till förfogande).'
Då sade han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig.
Då svarade Rakel och Lea: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom?
Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."
Då sade Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd.
Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.
Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld.
Och hon sade till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: "Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt?
Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
Sedan sade han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.
Och Laban sade: "Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig." Så fick det namnet Galed.
Men det kallades också Mispa [betyder: "vaktplats, utkik"], för han sade: "Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra.
Laban sade vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig.
Och Jakob sade när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbyggd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se Jos 13:26, 30].
Och han befallde dem och sade: "Så ska ni säga till min herre Esau: 'Så säger din tjänare Jakob, jag har vistats hos Laban och stannat till nu.
Och budbärarna återvände till Jakob och sade: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
Och han sade: "Om Esau kommer till det ena lägret och slår det, då kan det andra lägret som är kvar fly."
Och Jakob sade: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Och du sade: 'Jag ska verkligen göra dig gott och göra din säd som havets sand [1 Mos 22:17], vars antal inte kan räknas.' " [I vers 10 används orden nåd och sanning. De hör oskiljaktigt ihop och presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Och han gav dem i sin tjänares hand, varje flock för sig, och han sade till sin tjänare: "Gå över före mig och se till att det är ett avstånd mellan flock och mellan flock."
Och han befallde de första (de som gick längst fram) och sade: "När Esau min bror möter er och frågar er och säger. 'Vilka är ni och vart går ni och vems är dessa framför er?'
Då ska ni säga: 'De är din tjänare Jakobs, det är en gåva sänd till min herre, till Esau och se, han är även bakom oss.' "
Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sade: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom
och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sade (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig."
Sedan sade mannen: "Låt mig gå, för solen har börjat gå upp." Jakob svarade: "Jag släpper dig inte om du inte välsignar mig."
Då svarade mannen honom: "Vad heter du?" Han svarade: "Jakob." [I GT reflekterar namnet personligheten. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar", ordagrant "en som tar genom hälen". Namnet står alltså för en människa som lurar och bedrar, något som har präglat Jakobs liv och nu blir uppenbart för honom.]
Mannen sade: "Du ska inte längre heta Jakob (svindlare), utan Israel, för du har stridit både mot Gud (Elohim) och människor och vunnit (överlevt)." [Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att vi regerar tillsammans med Gud". På hebreiska är namnen Jakob och Israel helt olika förutom en bokstav som är gemensam, nämligen bokstaven jod. Detta är den minsta av alla hebreiska bokstäver och symboliserar därför ofta ödmjukhet. Detta förstärker att det enda som finns kvar av den gamle Jakob är hans ödmjukhet, han behövde bli tömd på sin egen stolthet. Jakob kämpade med Gud och i processen blev han ödmjuk. På den grunden blir han Israel, en ärlig man och en regent tillsammans med Gud som segrar! Se även Hos 12:3–4.]
Då frågade Jakob: "Jag ber dig, låt mig få veta ditt namn?" Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Sedan välsignade han Jakob där.
Och han lyfte upp sina ögon och såg kvinnorna och barnen och frågade: "Vilka är dessa som du har med dig"?
    Och han [Jakob] svarade: "Barnen som Gud i sin nåd (oförtjänta kärlek – hebr. chanan) har gett sin tjänare."
Sedan frågade han [Esau]: "Vad menar du med den stora skara (alla de läger) som jag mött [som du sänt framför dig]"?
    Och han [Jakob] svarade: "För att finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon min herre."
Och Esau sade: "Jag har nog, min bror, låt det du har vara ditt."
Och Jakob svarade: "Nej, jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, ta då emot gåvorna ur min hand, för så sant som jag har sett ditt ansikte, som när någon ser Guds (Elohims) ansikte, ger du mig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa).
Och han sade till honom: "Låt oss fortsätta vår resa och låt oss gå och jag ska gå före dig."
Och han sade till honom: "Min herre vet att barnen är späda och att flockarna och hjordarna som ger di är viktiga för mig, och om vi driver dem för hårt en dag kan hela flocken dö.
Och Esau sade: "Låt mig lämna några från mitt folk med dig." Och han sade: "Varför detta? Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i min herres ögon."
Och Shechem talade med sin far Chamor och sade: "Ge mig denna ungmö till hustru."
Och Chamor talade med dem och sade: "Min son Shechems själ längtar efter din dotter, jag ber dig, ge henne som hustru till honom.
Och Shechem sade till hennes far och till hennes bröder: "Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i era ögon, och det ni säger till mig ska jag ge.
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss.
Och Chamor och hans son Shechem kom till stadens port och talade med stadens män och sade:
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananéerna och periséerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och de sade: "Ska någon få hantera vår syster som en sköka?"
Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
Då sade Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Jag är Allsmäktig Gud (El Shaddai). Var fruktsam och föröka dig. Ett folk och flera folk ska komma från dig och kungar ska komma från din länd. [Ordet för länd syftar på hela den nedre delen av kroppen, inklusive könsorganen.]
Och det skedde när hon var i svåra födslosmärtor att barnmorskan sade till henne: "Frukta inte för även detta är en son till dig."
Han sade till dem: "Lyssna, detta är en dröm som jag har drömt.
Hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.
Han drömde en annan dröm och berättade den för sina bröder och sade: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig."
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
Israel sade till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]
Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?"
"Mina bröder, letar jag efter", svarade han, "Tala om för mig var de vallar sin hjord." [Den hebreiska ordföljden är "mina bröder jag söker". Att "mina bröder" kommer först förstärker Josefs tillit och hur han ser dem som sin familj, något som gör brödernas svek ännu större.]
Mannen [i Shechem] sade: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga; låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan. [Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i syd, via Damaskus (i Syrien) till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha (Elisa) bodde senare i Dotan, se 2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se 1 Mos 32:24–32.]
De sade till varandra: "Se, där kommer den där 'drömmästaren'.
Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
Men Ruben [den äldste bland bröderna] hörde det och räddade honom ur deras hand och sade: "Låt oss inte ta hans liv."
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
Juda sade till sina bröder: "Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod?
Han återvände till sina bröder och sade: "Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?" [Hebreiska ordet för barn är jeled som beskriver ett litet barn. Även om Josef var 17 år (1 Mos 37:2), så ser Ruben honom som sin skyddsling. Vi anar desperationen och villrådigheten hos Ruben, vad ska han ta sig till, ska han försöka leta efter Josef eller fly från sin far.]
De skickade iväg den speciella manteln och tog den till deras far och sade: "Vi har funnit denna. Vet du om det är din sons mantel eller inte?"
Han kände igen den och sade: "Det är min sons mantel, ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvekan sliten i stycken."
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn, ordagrant säd).
Efter detta sade Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sade (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Detta berättades för Tamar: "Se din svärfar går upp till Timna för att klippa sina får." [Timna, nuvarande Tel Batash, var en stad i Juda, 2 mil nordväst om Adullam och 7 km norr om Bet Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se Jos 15:10. Det är här Simson så småningom tar en av filistéernas döttrar som fru, se Dom 14:1.]
Han vände sig till henne vid vägen och sade: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
    Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"
Han sade: "Jag ska skicka en killing från flocken". Hon svarade: "Vill du ge mig en pant till dess du sänder den?"
Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din sigill [med Judas personliga stämpel] och tråden [det flätade prydnadssnöret sigillet hängde i] och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom.
Då frågade han männen efter hennes plats och sade: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim [stad i låglandet (hebr. Shefela), mellan Hebron och Timna]?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
Han återvände till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne."
Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sade: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
    Juda sade: "Ta hit henne och låt henne brännas."
När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till sigillet och tråden [den flätade tråden sigillet är fäst i] och staven." [1 Mos 38:18]
Juda kände igen dem och sade: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).
Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sade: "Denne kom ut först."
Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sade: "Varför har du brutit dig fram?" Därför fick han namnet Parets. [Här finns en ordlek. Namnet betyder brytning eller rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"]
Det hände efter en tid att hans herres [Potifars] hustru kastade sina blickar på Josef och sade: "Ligg med mig!" [Ords 7:6–27]
Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting).
Då tog hon tag i hans mantel och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade sin mantel i hennes hand, flydde och tog sig ut [ur huset].
ropade hon på männen i huset och talade med dem och sade: "Se, han [min man] har fört in en hebré för att förnedra oss (göra oss till åtlöje). Han försökte våldta mig, men då ropade jag för full hals.
Sedan sade hon samma sak till honom: "Den hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig och ville förnedra mig (roa sig med mig).
När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sade: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede.
Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
De sade till honom: "Vi har drömt en dröm och det finns ingen som kan tolka den."
    Josef sade till dem: "Tillhör inte uttydningen Gud (Elohim)? Berätta den (drömmen) för mig."
Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig,
Josef sade till honom: "Detta är uttydningen, de tre grenarna är tre dagar.
När bagarnas förman såg att uttydningen var god, sade han till Josef: "Jag hade också en dröm, och i den såg jag tre korgar med bröd som var på mitt huvud.
Josef svarade och sade: "Detta är uttydningen, de tre korgarna är tre dagar.
[Förmannen till munskänkarna hörde om drömmarna och kom ihåg Josef.]talade förmannen för munskänkarna till farao och sade: "Jag kommer ihåg min försummelse idag,
Farao sade till Josef: "Jag har drömt en dröm och det finns ingen som kan uttyda den för mig. Jag har hört sägas om dig att när du hör en dröm kan du uttyda den."
Josef svarade farao och sade: "Det är inte i min egen kraft, men Gud ska ge farao ett fridsamt (shalom) svar (ett lugnande svar)."
De tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade stjälkarna.
-
Jag berättade för mina spåmän (skrivare, från ordet för penna) men det var ingen som kunde ge mig en förklaring."
Josef sade till farao: "Faraos dröm är en. [De två drömmarna hör ihop.] Gud har [profetiskt] uppenbarat för farao vad han ska göra.
Farao sade till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
Farao sade till Josef: "Eftersom Gud (Elohim) har visat dig allt detta, finns det ingen lika förståndig och vis person som du.
Vidare sade farao till Josef: "Se jag har satt dig över hela Egyptens land."
Farao sade till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land."
och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd.
När hela Egypten svalt, ropade folket till farao efter bröd, och farao sade till alla egyptier: "Gå till Josef och det han säger till er, gör det."
När nu Jakob såg (förstod) att det fanns säd i Egypten sade Jakob till sina söner: "Varför ser ni på varandra?" [Trots att Jakob var på väg att bli blind, se 1 Mos 48:8, hade han en klarhet att se vad som skulle göras. Brödernas oförmåga att se och agera står i skarp kontrast med Josef som både förutsåg hungersnöden och förberedde.]
Han sade: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."
Men Benjamin, Josefs [yngre] bror, sände Jakob inte iväg med sina bröder för han sade (tänkte för sig själv): "Tänk om någon olycka ska drabba honom." [Benjamin och Josef var helbröder – Rakel var deras mor.]
Josef såg sina bröder och kände igen dem, men gjorde sig själv oigenkännlig för dem och talade hårt (med myndig röst) till dem och han sade till dem: "Varifrån kommer ni?" och de svarade: "Från Kanaans land för att köpa mat."
Josef kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem [1 Mos 37:5–11] och sade till dem: "Ni är spioner som kommer för att se landets nakenhet (var svagheterna finns)."
De sade till honom: "Nej min herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat.
Han sade till dem: "Nej, för att se landets nakenhet (var svagheterna finns) har ni kommit."
De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
Josef sade till dem: "Det är det jag säger till er när jag säger ni är spioner.
På tredje dagen sade Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim),
[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
Ruben svarade dem och sade: "Talade jag inte till er och sade att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod"
Han sade till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"
De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade:
Vi sade till honom: Vi är ärliga män, vi är inte spioner.
Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg.
Jakob, deras far, sade till dem: "Ni har berövat mig på mina barn. Josef finns inte och Simon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
Juda talade till honom och sade: "Mannen varnade oss tydligt och sade: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.'
men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sade till oss: "Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er."
Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] sade: "Varför har ni gjort så ont mot mig att ni har talat om för mannen att ni hade ännu en bror?"
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
Mannen gjorde som Josef bett honom och han förde in männen i Josefs hus.
Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
och sade: "Min herre, vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången,
Josef svarade: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud har gett er skatter i era säckar. Jag hade era pengar." Sedan förde han ut Simon till dem.
Han frågade dem om deras hälsa och sade: "Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?"
De svarade: "Din tjänare, vår far mår väl, han lever fortfarande." Och de böjde sina huvuden i en vördnadsfull hälsning.
Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, hans [egen] mors [Rakels] son, och sade: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sade vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – chanan) mot dig min son."
Han tvättade sitt ansikte och kom ut (till bröderna) igen och behärskade sig och sade: "Duka fram mat."
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant.
Han svarade: "Låt det nu bli som ni har sagt. Den hos vilken den blir funnen ska vara min slav och ni övriga ska vara oskyldiga."
Josef sade till dem: "Vad är det som ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen är gudomlig?"
Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
Juda kom nära honom och sade: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar)tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao.
Min herre frågade sin tjänare och sade: 'Har ni en far eller en bror?'
Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
Du sade till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.'
Vi sade till min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.'
Men du sade till dina tjänare: 'Om ni inte er yngsta bror följer med er ner hit, ska ni inte se mitt ansikte igen.'
Och vår far sade. 'Gå igen och köp oss lite mat,'
och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.'
Då sade din tjänare, min far, till oss: 'Ni vet att min hustru födde två söner åt mig,
och den ene har gått ifrån mig' och han sade: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess,
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
Josef sade till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sade han [i låg ton]: "Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [1 Mos 37:25–28]
Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.]
Uppståndelsen hördes i faraos hus, det sades: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare.
Farao sade till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land,
Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sade till dem: "Se till att ni inte blir oroliga, börjar att skaka (darra) på vägen."
De berättade för honom och sade: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem.
Israel sade: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."
Gud talade till Israel i en dröm på natten och sade: "Jakob, Jakob!"
    "Här är jag," svarade han. [Det var 22 år sedan Jakob hade hört Herrens röst på detta sätt, han var nu 130 år, se 1 Mos 47:9. Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar. Jakob svarar detta första gången i 1 Mos 31:11 när han är hos Laban och har en dröm där Gud kallar honom tillbaka till Kanaans land. Se även 1 Mos 22:1.]
Han sade: "Jag är Gud (El) dina fäders Gud (Elohim). Frukta inte att gå ner till Egypten, för där ska jag göra dig till ett stort folkslag.
Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
När det händer sig att farao kallar på er och frågar: 'Vad är ert yrke?'
Då ska ni svara: 'Dina tjänare har varit boskapsskötare från sin ungdom till nu, både vi och våra fäder,' så att ni kan bo i landet Goshen, för alla herdar är en styggelse för egypterna."
Sedan gick Josef och berättade för farao och sade: "Min far och mina bröder, deras boskapshjordar och deras småboskap och allt de äger har kommit från Kanaans land och nu är de i landet Goshen [1 Mos 45:10].
Farao sade till hans bröder: "Vilket är ert yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är herdar, både vi och våra fäder."
De sade till farao: "Vi har kommit för att vistas i landet, för det finns inget bete för dina tjänares hjordar eftersom hungersnöden och torkan är stor i Kanaans land. Därför ber (vädjar) vi dig nu, låt dina tjänare bo i Goshens land."
Farao talade med Josef och sade: "Din far och dina bröder har kommit till dig,
Farao sade till Jakob: "Hur många är dagarna och åren av ditt liv?"
Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)."
När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut."
Josef svarade: "Kom hit med er boskap. Jag ska ge er bröd för boskapen om pengarna är slut."
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
Sedan sade Josef till folket: "Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken.
De sade: "Du har räddat våra liv. Låt oss finna nåd (oförtjänt kärlek) i min herres ögon, och vi ska vara faraos slavar."
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
Men när jag sover med mina fäder, ska du föra ut mig ur Egypten och begrava mig på deras begravningsplats. Han [Josef] svarade [sin far]: "Jag ska göra som du har sagt."
Han [Jakob] sade: "Ge mig din ed" Och han gav honom sin ed och Israel böjde sig ner över sängens huvudända.
[På Abraham, Isak och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir det nästa huvudet i familjen och ärver namn, status och sin fars egendom. Som vi redan sett flera exempel på i Första Mosebok väljer Gud att överraska. I detta stycke följer Josef traditionen och placerar Manasse, hans förstfödde, på den högra sidan för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.] Efter allt detta kom man till Josef och sade: "Se, din far är sjuk." Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim.
Och man berättade för Jakob och sade: "Se, din son Josef kommer till dig." Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.
Jakob sade till Josef: "Gud den Allsmäktige (El Shaddai) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [1 Mos 28:19; 35:9–15],
och sade till mig: 'Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.'
När Israel [Jakob] fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?"
Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
    Han sade: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."
Israel sade till Josef: "Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!"
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
Josef sade till sin far: "Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud".
Hans far vägrade och sade: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) ska hans yngre bror bli större än honom och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer).
Han välsignade dem den dagen och sade:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse', och han satte Efraim före Manasse.
Israel sade till Josef: "Se, jag dör men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land.
Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
Han befallde och sade till dem: "Jag är på väg att samlas till mitt folk, begrav mig med mina fäder i grottan som finns på hettiten Efrons fält,
När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg:
Min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
Farao svarade: "Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom."
När landets invånare, kananéerna, såg sorgen på Atads tröskplats sade de: "Detta är en djup sorg för egypterna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordanfloden.
När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sade de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?"
Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
"Innan din far dog
bad han oss meddela dig, Josef, detta: 'Jag ber dig [Josef],
var snäll och förlåt dina bröders synder
    och allt illa de gjort mot dig.' Vi, tjänare åt din fars Gud, ber dig att förlåta oss." När Josef hörde dessa ord brast han i gråt.
Sedan kom också hans bröder och föll ner framför honom och sade: "Här är vi, vi är dina slavar."
Men Josef svarade dem: "Var inte rädda, skulle jag ta Guds plats?
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Josef tog en ed av Israels söner och sade: "Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån" [Hebr. paqad är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och ivers 24, detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda israeliterna.]

2 Moseboken (299)

Kungen sade till sitt folk: "Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss.
[Den första åtgärden med hårt arbete fungerade inte, så farao vidtar mer direkta åtgärder för att begränsa antalet israeliska män.] Den egyptiske kungen talade med de hebreiska barnmorskorna, en av dem hette Shifra ["den vackra"] och den andra Pua ["den glänsande"]. [Israeliterna var så många att det är troligt att Shifra och Pua var de som ansvarade över alla hebreiska barnmorskor. Namnen på dessa två gudfruktiga kvinnor nämns i texten, medan den dåtida "viktiga" kungen inte namnges.]
Han sade: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva."
Då kallade kungen till sig dem igen och sade: "Varför gör ni så att pojkarna får leva?"
Barnmorskorna svarade farao: "De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska, de är fysiskt starkare, och de har redan fött innan barnmorskan kommer till dem."
Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: "Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva." [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]
När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sade: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
Då sade hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
Faraos dotter sade till henne: "Ja gå." Då gick den unga tonårsflickan och kallade dit barnets moder.
Faraos dotter sade till henne [Jokebed, barnets mor]: "Tag med dig detta barn och amma det åt mig, jag ska ge dig lön för det." Så kvinnan tog barnet och ammade det.
När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, för hon sade: "Jag har dragit upp honom från vattnet."
Han gick ut nästa dag och såg två av sina hebreiska bröder slåss med varandra. Då sade Mose till den som startat bråket: "Varför slår du din landsman?"
Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
När döttrarna kom hem till sin far Reguel [som betyder "Guds vän", han kallas också Jetro] frågade han: "Varför är ni hemma så tidigt i dag?"
De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. [De andra herdarnas trakasserier mot dem verkade vara något de var vana vid.] Han öste även upp vatten och vattnade fåren åt oss."
Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
Hon födde en son och han gav honom namnet Gershom, "eftersom jag är en främling i detta land", sade han. [Mose hade nu blivit en medborgare hos midjaniterna, långt borta från både landet Egypten och hans eget folk, israeliterna. På hebreiska är ger främling och shom där, så sammantaget är Gershom "Jag var en främling där" i det land där hans son föddes. Enligt Demetrius, en historiker i Alexandria 225 f.Kr., så kom namnet Midjan från en av Abrahams söner. Han skriver också att Mose och Sippora båda härstammade från Abraham. Mose i sjunde och Sippora i sjätte led.]
Så Mose tänkte (sade till sig själv): "Jag går dit (lämnar flocken) för att se denna märkliga syn! Varför brinner inte törnbusken upp?"
När Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag." [Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bar världens synd på korset.]
Gud sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina sandaler, för den plats du står på är helig mark." [Det är på grund av Guds närvaro som det blir en helig, en från världen avskild, plats.]
Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
    Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
Herren sade: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande.
Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"
Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg." [Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]
Men Mose sade till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"
Gud sade till Mose: "JAG ÄR den JAG ÄR (jag har alltid varit närvarande, jag är det nu och kommer alltid att vara det). Du ska säga så här till israeliterna: 'JAG ÄR har sänt mig till er.' "
Gud sade också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er. Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.'
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten,
och att jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till
kananéernas,
hettiternas,
amoréernas,
perisséernas,
hivéernas och
jevuséernas land. Till ett land som flödar av mjölk och honung.'
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan svarar: 'Herren har inte visat sig för dig.'?"
Då sade Herren till honom: "Vad har du i din hand?"
Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
    Herren sade: "Kasta den på marken."
    Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm, och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
Men Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
Herren sade också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö. [Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnadader på huden, se 3 Mos 13–14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]
Herren sade: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp.
Då sade Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahve): "Min Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)."
Herren (Jahve) sade till honom: "Vem har skapat människans mun? Vem skapar de stumma, de döva, de som kan se eller de som är blinda? Är det inte jag, Herren?
[Ursäkterna är slut och nu säger Mose rent ut att han inte vill gå.] Men Mose sade: "O, min Herre (Adonai), skicka ditt budskap med någon annan, vem som helst."
Då blev Herren arg på Mose, och sade: "Har du inte en bror, Aron, leviten [som är en skolad präst och är van att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala, och han är faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta.
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Herren sade till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre." [Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se 2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamun dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]
Herren sade till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.]
Du ska säga till farao: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son.
Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.' " [Texten i vers 22–33 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad både till farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]
Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och strök (vidrörde) honom [Gershom eller Mose] ned till foten med den och sade: "Du är min blodsbrudgum." [Hebreiska ordet för "strök" är samma ord som används i 2 Mos 12:22 där israeliterna "stryker" lammets blod på dörrposterna för att den förstfödde inte ska dö.]
När han [syftar antagligen på Gud] lät honom [Mose] vara, sade Sippora "du är min blodsbrudgum på grund av omskärelsen." [I Guds förbund med Abraham och Israels folk var omskärelsen av pojkar viktig, se 1 Mos 17:9–14. Det verkar som om Mose och Sippora hade försummat att göra detta för en eller båda av deras söner. Även om den exakta betydelsen av dessa verser inte är helt klar, ser vi att Gud var noga med att Mose som skulle befria sitt folk följde Guds bud.]
Herren sade till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.]
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahve). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."
De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd."
Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
Farao sade [till dem eller tänkte för sig själv]: "Befolkningen är stor, och ni vill att de ska slippa arbeta!"
Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se vers 14]:
Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.'
Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: 'Jag ger er inte någon halm.
Slavdrivarna pressade dem hårt och sade: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm."
De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sade: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"
Då kom Israels förmän till farao och ropade: "Varför behandlar du dina tjänare så här?
Man ger ingen halm åt dina tjänare, ändå säger man: 'Gör tegel!' Dina tjänare blir nu slagna, trots att skulden ligger hos ditt eget folk."
Han svarade: "Nej, det är ni som är lata, ni är verkligen lata (overksamma)! [Ni försöker komma undan ert arbete.] Därför säger ni 'Låt oss gå och offra till Herren.'
De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.
De sade: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant "en avskyvärd stank"). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss. [Nu har de en ursäkt att dräpa oss]."
Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahve) och sade: "Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig?
Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se 2 Mos 12:33.]
Gud talade till Mose: "Jag är Herren (Jahve).
Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahve).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
Herren sade till Mose:
Men Mose sade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna. Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag omskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se 2 Mos 4:24–26.]
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
sade han: "Jag är Herren. Allt vad jag säger dig ska du säga till farao, kungen av Egypten."
Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har omskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"
Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet.
Herren talade till Mose och Aron sade:
"När farao säger till er: 'Gör ett övernaturligt tecken. [Bevisa er auktoritet.]', ska du säga till Aron: 'Kasta din stav framför farao', så ska den bli en orm."
Sedan sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket.
Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
Detta är vad Herren säger: 'Genom detta ska du veta att Jag är Herren. Se jag ska slå vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod.
Herren sade till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten, över floden, över dess strömmar, över dess pölar och över alla dess dammar så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl (allt vatten, både naturligt och uppsamlat ska bli till blod)."
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose och sade: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
"I morgon", sa han [farao]. Så han [Mose] sade: "Låt det ske i enlighet med ditt ord, så att du ska veta att det finns ingen like till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå stoftet på marken så ska det komma upp insekter (hebr. kenim) [troligtvis knott eller löss; kanske myggor] ur marken i hela Egypten.
Spåmännen (skrivare, från ordet för penna) sade till farao: "Detta är Guds (Elohims) finger." Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Farao kallade på Mose och Aron och sade: "Gå, offra till er Gud i landet."
Men Mose svarade: "Det skulle inte vara rätt. De offer som vi har för avsikt att offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) är en styggelse för egyptierna. Skulle inte egyptierna stena oss om vi offrar vad som är en styggelse för dem?
Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
Farao sade: "Jag ska låta er gå så att ni kan offra till Herren er Gud (Jahve Elohim) i öknen. Gå bara inte så långt bort. Be för mig."
Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)."
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Herren (Jahve) har också satt ut en bestämd tid och säger: "I morgon ska detta äga rum i landet."
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Farao kallade på Mose och Aron och sade till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahve) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda.
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt.
Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahve Elohim). Vilka är det som går?"
Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)."
Men han sade till dem: "Må Herren (Jahve) vara med er om jag någonsin skulle låta er gå med era små. Se, ondska är i era ansikten.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Då kallade farao snabbt på Mose och Aron och sa: "Jag har syndat mot Herren er Gud (Jahve Elohim) och mot er.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." [Ps 105:28] [Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som heter Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]
Farao kallade på Mose och sade: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er."
Men Mose sade: Du måste också ge oss offer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö."
Mose svarade: "Som du önskar (du har sagt det), jag ska aldrig se ditt ansikte igen."
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
Mose sade: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten,
Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede.
Herren (Jahve) hade sagt till Mose: farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.
Herren (Jahve) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land:
Berätta för hela Israels folk: På den 10:e dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll.
Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sade till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet (hebr. pesach).
När era barn frågar er: "Varför firar vi den här högtiden?" [Ordagrant "Vad betyder den här ceremonin för er?"]
Då ska ni svara: "Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.
[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier, den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.). Se 1 Kung 6:1 för mer info.] Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt.
Nu uppmanade egyptierna folket ivrigt och enträget och skickade ut dem ur landet med hast, så fort de kunde, för de tänkte att annars dör vi allihop.
Och Herren (Jahve) sade till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken. [Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats. Inget syrat (hebr. chamets) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas.
På den dagen ska du förklara för din son: 'Det är på grund av vad Herren gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.'
När din son i framtiden frågar dig: "Vad är detta?" Ska du svara honom: "Med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten, ut ur träldomshuset,
Efter det att farao låtit folket gå, ledde Gud (Elohim) dem inte på vägen mot filistéernas land, även om den var närmast, kortast, för Gud (Elohim) sade: Folket kan ändra sig om de ser krig och vilja vända tillbaks till Egypten. [Gud valde att inledningsvis skona folket från motgångar för att ge dem möjligheten att bli trygga i sin nya situation och lära sig förstå att Gud alltid är pålitlig. Men senare vill han lära oss att lita på honom även i motgång för det tillhör livet som frälst att kunna möta både med– och motgångar tillsammans med Gud. Denna vers lär oss att hjälpa nyfrälsta syskon så att vi skyddar dem från onödiga motgångar i början på sin vandring med Jesus.]
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels söner (barn) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er. [Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13–16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem. [Pi Hachirot betyder "platsen där papyrusplantan växer" och bör vara i Egyptens lågland, troligtvis inte så långt från Nilen. En annan tolkning är att det är ingången till grävningarna", och i så fall refererar det till den kanal som byggdes i nordsydlig riktning, och som går genom regionen nära Qantara. Baal Tsefon är "porten till norr". Eftersom de vandrade söderut på Sinaihalvön var de omringade av vatten på alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.]
När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sade: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar?
och de sade till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten?
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."]
Herren sade till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till israeliterna att gå framåt [ut i havet].
Han lät hjulen falla av (grekiska översättningen har "fastna") deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sade: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras körsvenner.
[Alla israeliterna, omkring två miljoner, har passerat torrskodda genom Röda havet, medan farao och hans armé som förföljde dem just har dränkts i vattenmassorna bakom dem. Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken. Svensken Lennart Möller (i sin bok the Exodus Case) ger förslaget Nuweiba vid Aqabaviken i nuvarande Egypten. Det är knappt två mil över till andra sidan, nuvarande Saudiarabien. Just på den här sträckningen finns en 2 kilometer bred förhöjning på botten som gör att som djupast är det bara omkring 80 meter.] Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
"Jag vill sjunga till Herren,
    för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
Fienden sade:
    'Jag ska jaga,
    jag ska hinna i kapp,
    jag ska fördela bytet,
    min vilja ska ske med dem,
    jag ska dra mitt svärd,
    min hand ska utrota dem.'
Och folket knotade mot Mose och sade: Vad ska vi dricka?
Han [Mose] sade: "Om du hör Herren (Jahve) din Guds (Elohim) röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren (Jahve) din läkare." [Detta är det första av förbundsnamnen som Herren låter Israels barn få veta. Det sker i den andra månaden i den hebreiska kalendern som är Ijar. Det är intressant att frasen "Jag Herren din läkare" (hebr. ani Jahve Rafa) består av tre ord. Den första bokstaven i varje ord är de tre bokstäverna Alef, Jod och Resh – Ijar. Frasen är en akronym för just månaden Ijar!]
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
Mose och Aron sade till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land,
Mose sade [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar vers 6 och 7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad det gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
Mose sade till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahve) för han har hört hur ni har klagat."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: 'På kvällarna ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
    Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta.
Mose sade också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen.
Men han sade till dem: Detta är vad Herren (Jahve) har sagt. Imorgon är det sabbatsvila, en helig sabbat för Herren (Jahve). Baka allt ni har lust till och koka det ni vill koka. Lägg undan åt er allt som bli över och spara det till imorgon.
Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
Herren (Jahve) sade till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och min undervisning (hebr. Torah)?
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Mose sade till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer.
Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom).
    De sade: "Ge oss vatten att dricka."
    Mose svarade: "Varför strider ni med mig? Varför frestar (prövar) ni Herren?"
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds]."
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Mose sade till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Mose bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se 2 Mos 31:2] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. giva).
Herren sade till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (läs/berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs ren från skrift] minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: 'från under himlarna')." [Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I 5 Mos 25:17–19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde. Att Amaleks minne helt ska utplånas på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från himlarna. I Predikaren används perspektiven "under solen" (Pred 1:1) och "under himlarna" (Pred 3:1; 2 Kor 12:2) som är det högsta och utgår från Guds tronrum.]
Han sade: "Handen på Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahve) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte). [Detta är den första fiende som Israel strider med efter uttåget. Orden här är profetiska, flera strider utkämpas med Amalek genom åren. Så småningom får kung Saul uppdraget att bekämpa amalekiterna och vid det tillfället säger profeten Samuel att allt ska tillspilloges, men Saul är olydig (1 Sam 15:1–3). Senare under drottning Esters tid heter fienden Haman, även han en amalekit (Est 3:1). Amalek är ursprunget till allt judehat och antisemitism.]
med hennes två söner [2 Mos 4:24–26]. En [den förstfödde] hade namnet Gershom [på hebreiska låter det som "främling där", se 2 Mos 4:22], eftersom han sade: "jag är en främling i ett annat land",
Han sade till Mose: "Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig, och din hustru och dina två söner med henne."
Och Jetro sade: "Välsignad vare Herren (Jahve) som har befriat er ur egyptiernas hand och ur faraos hand och har befriat folket från Egyptens hand.
När Mose svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?"
Mose svarade sin svärfar: "Det är för att folket kommer till mig för att fråga Gud (Elohim).
Men Mose svärfar sade till honom: "Det du gör är inte bra.
Mose lyssnade på sin svärfar och gjorde allt som han sade.
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
och hela folket svarade tillsammans: "Allt som Herren har befallt ska vi göra." Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan talade Mose folkets ord till Herren (Jahve).
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå till folket och helga dem idag och imorgon. Låt dem tvätta sina kläder.
Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: "Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas.
Han sade till folket: "Var redo på den tredje dagen. Kom inte nära era fruar (ha inget sexuellt umgänge)." [3 Mos 15:16–18]
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahve) och många av dem dör.
Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i 5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
Sedan sade Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska Han fara ut mot dem."
Så Mose gick ner till folket och berättade för dem.
[Detta stycke är ett av de mest välkända i Bibeln, det återkommer även i 5 Mos 5:6–12 då det upprepas för en ny generation. Även om stycket ofta har rubriken "tio Guds bud" står det ordagrant "ord" och inte "bud" i den hebreiska texten. Det förstärker att det handlar om instruktioner. Ett annat namn är "dekalogen", en term från grekiskt ursprung som också betyder "tio ord". Jesus nämner alla dessa tio budord och förstärker alla utom sabbatsbudet, se Matt 5:17–48; 19:18–19; 22:35–40. Se även Rom 13:9; Ef:6:2–3; Upp 9:20–21.
    Lite längre fram i Andra Mosebok är det tydligt att detta stycke består av tio punkter och skrevs på två stentavlor, se 2 Mos 34:1, 28. Bibeln anger inte om bara första ordet skrevs ned, eller hur de delades in, men det är rimligt att tro att det är fem på den ena och fem på den andra, på samma sätt som vi har fem fingrar på vardera handen.
    De tio orden kan delas in i två grupper där den första handlar om vördnad och respekt för Gud och den andra om vördnad och respekt för andra människor. Att älska Gud och människor sammanfattar hela undervisningen, se Matt 22:36–40. Det är värt att notera att det första ordet inte är ett förbud utan en beskrivning på något som Herren har gjort (vers 2). Det är ett Guds kärleksord hur han har befriat från slaveri. Det ligger som en grund för det som följer. En annan viktig poäng är att orden inte är plural utan singular. Gud riktar sig personligt till var och en av oss.
    I den judiska traditionen inkluderas den inledande frasen med första budet, vilket inte den lutherska, katolska eller reformerta traditionen gör. En annan skillnad är placeringen av budet att vörda sina föräldrar, beroende på om det anses höra till den första eller andra gruppen blir det 5:e eller 6:e budet.
    Kärnbibelns rubriker följer den judiska uppdelningen. Det finns både en tematisk och tydlig strukturell struktur som talar för detta, förutom att den var den äldsta och även gällde bland de första kristna. De första fem punkterna består alla av två sektioner där den första beskriver budordet och den andra ger förklaring eller beskrivning. De första fem har också samma text "Herren din Gud" i varje punkt. De sista fem punkterna består däremot av kortare fraser med förbud. Här nämns inte Guds namn och det finns inte heller någon tillhörande förklaring.
    Det finns också ett spegelvänt mönster i båda dessa halvor som börjar med hjärtat, tar sig uttryck i tal och sedan sist i handlingar. Det är ett kiastiskt mönster där den första och sista punkten handlar om en inre osynlig kvalitet; både första punkten som handlar om tron på Gud och sista som handlar om girighet har att göra med hjärtat. Det andra temat är ord; förbudet att ingå eder och vittna falskt hör ihop. Vad hjärtat är fullt av det talar munnen och leder vidare till praktiska handlingar som att inte respektera vilodagen, sina föräldrar, människoliv, äktenskap och andras egendom.]
Sedan talade Gud dessa ord:
De sade till Mose: "Tala du till oss så ska vi lyssna, men låt inte Gud (Elohim) tala till oss för då ska vi dö.
Mose sade till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för Honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
Herren (Jahve) sade till Mose: "Detta ska du säga till Israels söner (barn); ni har själva sett att jag har talat med er från himlen.
Men om tjänaren tydligt säger: "Jag älskar min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte gå (lämna) frivilligt",
För varje slags överträdelse, om det gäller en oxe, en åsna, ett får, kläder eller för någonting som har gått förlorat, varom någon [hittar det och] säger: "Det här är det [som är mitt]", ska båda parters sak komma inför Gud (Elohim). Den som Gud (Elohim) dömer skyldig [visar har felat] ska betala dubbelt till sin granne. [På samma sätt som i vers 4 och vers 7 eftersom det stulna också återfås, inte fyrfallt som i vers 1.]
Ge noga akt på allt det som jag har sagt till dig. Låt inte namnet på andra gudar nämnas, låt dem inte bli hörda över din mun (låt inte ljudet av avgudanamn passera över dina läppar).
Sedan sade han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,
Mose kom [från berget som han gått upp på, se 2 Mos 20:21] och berättade för folket alla Herrens ord och stadgar. Hela folket svarade tillsammans (med en mun): "Allt vad Herren har sagt vill vi göra."
Sedan tog han förbundsakten [hebr. sefer haberit – som nyligen hade skrivits ned, se 2 Mos 20–23] och läste upp den för folket, och de sade: "Allt vad Herren (Jahve) har sagt vill vi göra (agera efter) [följa] och lyda (höra, hörsamma)." [Här i vers 7 läggs nu även verbet höra/lyda/hörsamma (hebr. shama) till, jmf med vers 3. I Israels trosbekännelse Shema Jisrael ("Hör, Israel"), finns samma koppling till att hörsamma och lystra till själva innehållet genom att gensvara, se 5 Mos 6:4–9; Mark 12:29.]
Då tog Mose blodet [den kvarvarande hälften som tömts i karen] och stänkte det på folket [de i främsta leden, eller de äldste, eftersom de var omkring två miljoner] och sade: "Detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord." [Folket och Gud blev nu förenade i ett blodsförbund, som är den starkaste form av kontrakt som finns. Det som nu gällde var att din strid är min strid, dina fiender är mina fiender, mina tillgångar är dina tillgångar, vi är ett och jag kommer att beskydda dig med livet som insats.]
Herren (Jahve) sade till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
Han sade till de äldste: "Vänta på oss på den här platsen tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar här med er. Den som behöver få en fråga avgjord [en rättslig konflikt, ordagrant "har många ord" eller "är en mästare av ord"] kan vända sig till dem."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och du ska tala till Israels söner och säga: 'Detta är en helig smörjelseolja till mig genom era generationer.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta dig söta kryddor, självrunnen kåda, sjönagel och galban, söta kryddor med ren rökelseharts, av varje (sort) ska du ta samma vikt. [Rökelse är en bild på bön (Ps 14:2; Upp 5:8). De olika ingredienserna symboliserar skilda typer av bön. Självrunnen kåda är bilden på när vi ber och bekänner. Den andra ingrediensen, sjönagel, är skal av en mussla från havsdjupen och en bild på bön för våra behov (Ps 130:1–2; 50:15). Den tredje ingrediensen, galban, är en kåda med stark väldoft. Det är en bild på tacksägelse. Slutligen har vi rent rökelseharts om är en bild på tillbedjan. Dessutom ska denna blandning vara kryddad med salt. Det är en bild på renhet och helighet. Salt skyddar mot förruttnelse och i 3 Mos 2:13 säger Gud att saltet är ett förbundssalt. Därför ska det vara med överallt som ett förbundstecken mellan oss och Gud.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: "Var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater, för de är ett tecken mellan mig och era söners söner till generationerna, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve) som gör er heliga (avskilda).
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Så Aron sade till dem: "Ta guldörhängen från öronen på era fruar, söner och era döttrar och kom hit med dem." [Guldet var tänkt att användas till Guds tempel, se 2 Mos 35:20–29. Kanske tänkte Aron vinna lite tid och bevara lugnet hos folket genom att sysselsätta dem fram tills Mose kom tillbaka.]
Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sade de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten." [Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]
Och när Aron såg detta byggde han ett altare framför den och Aron utropade och sade: "Fest till Herren (Jahve) i morgon."
De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag har sett detta folk och se, det är ett styvnackat folk.
Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sade: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand?
Varför ska egypterna få tala och säga 'Till ont förde han dem ut för att slakta dem i bergen och förtära dem från jordens ansikte (yta)?' Vänd om från din brinnande vrede och ångra (sörj-trösta – hebr. nicham) denna ondska mot ditt folk.
Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och sade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har talat om ska jag ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' "
Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sade han till Mose: "Det är ett ljud av strid i lägret."
Och han sade.
"Det är inte röster av dem som ropar om herravälde (seger),
    och inte heller röster från dem som ropar för att bli övervunna,
    utan ljudet av dem som sjunger är vad jag hör."
Och Mose sade till Aron: "Vad har detta folk gjort mot dig, så att du har fört fram en stor synd över dem?"
Och Aron svarade: "Låt inte min herres vrede bli brinnande het, du känner folket (är intimt förtrogen med dem) att de är inställda på (vända till) ondska.
Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Och jag sade till dem: "Den som har något guld, låt honom bryta av det, och de gav det till mig och jag kastade det i elden och det kom ut en kalv."
då ställde sig Mose i lägrets port och sade: "Vem är på Herrens (Jahves) sida, låt honom komma till mig." Och alla Levi söner samlade sig till honom.
Och han sade till dem: "Så säger Herren Israels Gud (Jahve Elohim): 'Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' "
Och Mose sade: "Helga er själva till Herren (Jahve) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag."
Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en allvarlig synd, men jag ska gå till Herren nu – kanske kan jag få försoning för er synd."
Så Mose gick tillbaka till Herren och sade: "Detta folk har begått en allvarlig synd, de har gjort sig gudar av guld.
Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag utplåna ur min bok.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det',
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.'
Och han sade: "Mitt ansikte (min närvaro) ska gå med dig och jag ska ge dig ro (tystnad, vila, betyder även att komma ner)."
Och han sade till honom: "Om ditt ansikte (din närvaro) inte går med oss, så för oss inte upp dit.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.
Då sade Mose: "Låt mig få se din härlighet (närvaro, mäktiga majestät)."
Han svarade: "Jag ska låta min godhet (skönhet) passera inför dig och jag ska visa namnet Herren (Jahve) inför dig. Jag ska vara nådig (ge oförtjänt favör) mot den jag vill vara nådig mot och vara barmhärtig (visa moderlig ömhet) mot den jag vill vara barmhärtig mot."
Han fortsatte: "Men mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva."
Sedan sade Herren: "Här är en plats nära mig, ställ dig där på klippan.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de första och jag ska skriva på tavlorna de ord som var på de första tavlorna som du krossade.
Och han sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon Herre (Jahve), jag ber dig (vädjar), låt Herren (Jahve) gå i vår mitt, för det är ett styvnackat folk, och förlåt våra överträdelser och synder, och ta oss som din arvedel."
Och han sade: "Se, jag skär ett förbund, inför hela ditt folk ska jag göra under, sådana som inte har blivit gjorda i hela världen, inte i något land. Och alla de folk bland vilka du vistas, ska se Herrens (Jahves) gärningar som jag ska göra med dig, att de är förunderliga (fantastiska, enorma).
Herren sade till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
Och Mose samlade hela församlingen av Israels söner och sade till dem: "Detta är orden som Herren (Jahve) har befallt för att ni ska göra dem.
Och Mose talade till hela församlingen med Israels söner och sade: "Detta är de ord som Herren (Jahve) har befallt och säger:
Och Mose sade till Israels söner: "Se, Herren (Jahve) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn,
och de talade till Mose och sade: "Folket för fram mycket mer än nog för det som behövs till arbetet som Herren (Jahve) har befallt att göra."
Och Mose befallde att man skulle kungöra i lägret och säga: "Varken man eller kvinna ska göra något mer arbete för offret till helgedomen." Så hindrades folket från att föra fram mer.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

3 Moseboken (80)

Och Herren (Jahve) kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet. Han sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon bland er vill föra fram ett offer till Herren (Jahve) ska han föra fram sitt offer från sin hjord, från nötboskapen eller småboskapen (får och getter) och presentera det som ett blodsoffer. [Frasen "föra fram" är hebr. korban som betyder att man offrar ett blodsoffer, till skillnad från mincha (1 Mos 4:3; 3 Mos 2:1) där man offrar något utan att blod utgjuts, till exempel säd eller vin. Det önskade resultatet av dessa blodsoffer är att de tas emot välbehagligt av Herren. Ordet för "nåd" här (i vers 3) är ratson som beskriver något som man skulle kunna beskriva som "villkorad nåd". Villkoret för nåden är att offret måste vara felfritt. Då tas det emot och då ges nåd. Jesus var det felfria lammet, se 1 Pet 1:19 och 2 Mos 12:5. Se även 5 Mos 33:16; Jes 60:1; Ps 5:13.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade: Tala till Israels söner och säg:
Om någon (ordagrant en själ) skulle synda oavsiktligt mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och ändå gör mot ett av dem.
[Skuldoffret handlar om synder där någon stulit, förverkat eller undanhållit egendom från medmänniskor och då ska dels det stulna återbördas och även en femtedel av värdet betalas som kompensation.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Befall Aron och hans söner och säg: Detta är undervisningen om brännoffret. Det är brännoffret ovanpå elden ovanpå altaret hela natten till morgonen och altarets eld ska vara brinnande på det.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Aron och till hans söner och säg: "Detta är undervisningen om syndoffer. På den plats där brännoffret dödas ska syndoffret dödas inför Herrens (Jahves) ansikte. Det är högheligt.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: Ni ska på inget sätt äta något fett, från oxe eller från lamm eller från get.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: Den som offrar ett shalomoffer till Herren (Jahve), ska föra fram sitt djuroffer till Herren (Jahve) från sitt shalomoffer.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose sade till församlingen: "Detta är de ting som Herren (Jahve) befallt till att göras.
Och Mose sade till Aron och till hans söner: "Koka köttet vid ingången till mötestältet och ät det där med bröd som är i korgen för invigningen som jag har befallt och sagt, Aron och hans söner ska äta det.
Och han sade till Aron: "Ta dig en ung kalv som ett syndoffer och en felfri (tamim, ren) bagge som brännoffer och offra dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och till Israels söner ska du tala och säga: "Ta en killing från getterna som ett syndoffer, och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria (tamim, rena) som ett brännoffer,
Och Mose sade: "Detta är det som Herren (Jahve) befallt att göra och Herrens (Jahves) härlighet (tyngd) ska visa sig för er."
Och Mose sade till Aron: "Gå till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning (täck över) för dig själv och för folket, och offra folkets offer och bringa försoning (täck över) för dem, som Herren (Jahve) befallt.
Då sade Mose till Aron:
"Detta är vad Herren (Jahve) talade och sade,
    jag ska vara helig
i dem som kommer nära mig
    och över hela folkets ansikte ska jag förhärligas." Aron var tyst (som förstelnad, rörde sig inte, väntade). [Ordet används ofta vid katastrofer, se Hes 24:17.]
Och Mose kallade på Mishael och Eltsafan, Ussiels söner, farbror till Aron, och sade till dem: "Kom nära, bär bort era bröder från helgedomens åsyn ut ur lägret.
Och Mose sade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Täck inte av era huvuden och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden (som dödade Nadav och Aviho) som Herren (Jahve) tände.
Och Herren (Jahve) talade till Aron och sade:
Mose frågade noggrant efter (hebr. darosh darash – ordagrant: "frågande frågade", vilket förstärker sökandet efter) syndoffersbocken [3 Mos 4:3; 9:15; 10:1], men se, den var uppbränd. [Orden darosh darash är den matematiska mittpunkten av alla hebreiska ord i Torah (de fem Moseböckerna). Det är intressant att det finns totalt 77 dubbelord i Tora som t.ex. "Abraham, Abraham" (1 Mos 25:19) och "Noa, Noa" (1 Mos 6:9). Av dessa 77 dubbelord finns det 39:e och mittersta darosh, darash just här. Det är mer än en slump att i mitten av alla 304 805 ord i Torarhullen är de två ord (ord nummer 152 402 och 152 403) också ett dubbelord som i sin tur är den mittersta av alla 77 dubbelord! Dessutom handlar denna vers om att Mose noggrant söker efter syndabocken vilket pekar på den centrala frågan – vem kan försona oss med Gud? Johannes döparen (den störste profeten, se Matt 11:11) ger svaret: "Se, Guds Lamm, som utplånar världens synd", se Joh 1:29.] Då blev Mose vred på Elazar och Itamar, Arons kvarvarande söner, och sade:
[Följande fem kapitel handlar om rituell renhet. Den består av sju enheter som alla börjar med "Herren talade till Mose" (3 Mos 11:1; 12:1; 13:1; 14:1, 33; 15:1; 16:1) och avslutas med en sammanfattning som börjar med orden "detta är undervisningen vad gäller ..." (3 Mos 11:46–47; 12:7b; 13:59; 14:32; 14:54–56; 15:32). Den sjunde och sista sektionen handlar om försoningsdagen, då all rituell orenhet under året blir förlåten.] Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade till dem:
Tala till Israels söner och säg: Detta är de djur som ni ska äta av alla de djur som vandrar omkring på jorden.
[Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet. Är det en pojke är det drygt en månad (33 dagar) och en flicka är det den dubbla tiden drygt två månader (66 dagar). Det svenska ordet "oren" har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om Torah-rullen. Händerna på den som rör vid den "orenas". Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro. En av anledningarna till den rituella orenheten vid barnafödande är troligtvis kontakten med blod, se 3 Mos 15:19–24.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: Om en kvinna har blivit gravid och föder (blivit befruktad och fött) en pojke, då ska hon vara oren i sju dagar enligt dagarna för avskiljning för hennes menstruation ska hon vara oren.

Följande stycke (kap 13-14) handlar om hudsjukdomar och mögel på textilier eller husväggar. Det hebreiska ordet som används är tsaraat som beskriver olika yttringar av mögelsvamp.
    Eftersom den grekiska översättningen Septuaginta använde det grekiska ordet lepra, kom termen att förknippas med det engelska ordet "leprosy" och sjukdomen spetälska (även kallad lepra eller Hansens sjukdom). Det grekiska ordet användes om fiskfjäll och beskriver också hud som flagar. Sjukdomen lepra påverkar förvisso huden, men det hebreiska ordet (och även det grekiska) är en generell term för verkningarna orsakade av mögelsvamp. Drabbas någon av tsaraat på huden (människans utsida) brukar vi kalla det en svampinfektion, däremot om det är kläder/textilier eller hus/husväggar som drabbas används ordet mögel. Kärnbibeln använder båda dessa ord. Följande personer i GT drabbades av denna sjukdom, förutom Mose (2 Mos 4:6) och fyra män (2 Kung 7:3): Mirjam (4 Mos 12:10), Ussia (2 Kung 15:5), Naaman (2 Kung 5:1) och Gechasi (2 Kung 5:27). I den judiska traditionen är denna åkomma en varning eller ett straff från Gud för den som ägnar sig åt skvaller eller förtal. Att bli isolerad och inte kunna samtala med någon är ett lämpligt straff för den som har en "ond tunga" (hebr. lashon hara) – ett uttryck som också brukar översättas med just skvaller eller förtal, se Ps 34:14. Mirjam drabbades av tsara när hon talade illa om sin bror Mose, se 4 Mos 12:1, 10.
    På samma sätt när denna åkomma drabbar ett hus så anses det vara en varning eller ett straff för den som är snål eller ohjälpsam och inte vill dela med sig eller låna ut till sin medmänniska. Här handlar straffet om att man måste ställa ut samtliga ägodelar till allmänt beskådande utanför huset under minst en vecka (3 Mos 14:36). Då är det lätt att se om man har ljugit och sagt att man inte har det som någon annan behöver eller om man säger att man själv är fattig fast man egentligen inte är det.

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
[På samma sätt som textilier och kläder kunde drabbas av mögel (3 Mos 13:47–59), kunde även husets väggar drabbas.] Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
och den som äger huset ska komma och berätta för prästen och säga: "Det ser ut som om det är fläckar i mitt hus."
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: "När någon man har en flytning från sitt kött, är han oren på grund av detta.
och Herren (Jahve) sade till Mose: Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [2 Mos 25:17–22], framför nådastolen som är ovanpå arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovanpå nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se 2 Mos 25:17.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Säg till Aron och hans söner och alla Israels barn: Detta är vad Herren har befallt:
Säg till dem: Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er ska äta blod. Främlingen som bor ibland er ska inte heller äta blod.
För varje kropps liv är dess blod. Därför säger jag till Israels barn: Ni ska inte äta någon kropps blod, för varje kropps liv är dess blod. Var och en som äter det ska utrotas.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels barn och säg till dem: [Vers 2b–5 formar en kiasm där frasen "Jag är Herren" både ramar in stycket och betonas centralt i vers 5. Orden göra/gör, påbud, förordningar och hålla är nyckelord som speglas i varje nivå.]Jag är Herren (Jahve),
    er Gud (Elohim).

Det finns många likheter mellan tio Guds budord och vad som tas upp i detta kapitel: 2 Mos 20:2 – Jag är Herren – 3 Mos 19:3, 4, 10, 14, 16, 18, 25, 28, 30, 31, 34, 36, 37
  2 Mos 20:4–6 – Ristade bilder – 3 Mos 19:4
   2 Mos 20:7 – Guds namn – 3 Mos 19:12
     2 Mos 20:8–12Sabbaten, älska Gud3 Mos 19:3, 30
     2 Mos 20:12Vörda föräldrar, älska din nästa3 Mos 19:3
    2 Mos 20:13 – Mord – 3 Mos 19:16
   2 Mos 20:14 – Äktenskapsbrott – 3 Mos 19:29
  2 Mos 20:15 – Stöld – 3 Mos 19:11, 13, 35–36
 2 Mos 20:16 – Falskt vittnesbörd – 3 Mos 19:11, 16
2 Mos 20:17 – Begär – 3 Mos 19:18

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till hela Israels folk och säg: Ni ska vara heliga (rena, avskilda) för jag, Herren er Gud är helig.

Vers 2–27 formar en stor kiasm med flera mindre sektioner. Temat har att göra med vem som står bakom fördömandet av synden: samhället eller Herren. I vers 3–6 beskrivs hur Guds straff riktas: A Individen, v3-4
  B Samhället, v5
A´ Individen, v6

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels barn och säg till dem:

Avgudadyrkan – samhället ska straffa

Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [3 Mos 18:21; 2 Kung 3:27; Ps 106:38; Jer 32:35]
Därför har jag sagt till er: Ni ska ärva deras land, för jag ska ge er det till arvedel, ett land som flödar av mjölk och honung. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim), som har avskilt er från andra folk.
Herren (Jahve) sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg så här till dem:

Kontakt med döda

Ingen ska bli orenad bland er för någon död bland folket.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Aron och säg: "Vem han än är av din säd i dina generationer som har något lyte (en defekt), låt honom inte komma nära för att offra hans Guds (Elohims) bröd.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet på sig (som är cermoniellt oren), den personen ska huggas bort från mitt ansikte (min närvaro) [3 Mos 7:20. Jag är Herren (Jahve).]
[Detta stycke gäller hela folket, se vers 18.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
[Denna sektion hör ihop med kapitel 1-7. Det som tas upp här är defekter på djuren som diskvalificerar dem från att offras.] Tala till Aron och till hans söner och till alla Israels söner och säg till dem: "Vem han än är från Israels hus eller från främlingarna i Israel, som vill offra sitt offer för alla sina löften och alla hans frivilliga gåvor som de vill offra till Herren (Jahve) som ett brännoffer,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

Herrens högtider är mer än bara tillfällen att fira en fest. De högtider som omnämns här är Herrens egna, som han själv har instiftat, för att på ett särskilt sätt vid olika tillfällen under året få ha en extra intim gemenskap med oss som troende och delaktiga i blodsförbundet med Gud, se 1 Mos 1:14. Sabbaten är en högtidsdag som återkommer varje vecka medan de övriga högtiderna återkommer varje år. Sabbaten handlar om att vi regelbundet behöver avsätta tid då vi släpper vardagens sysslor för att umgås med Gud mer tid än vad som är möjligt när vi också måste ha vårt fokus på vardagligt. Dessa omsorger är i sig själva något som Gud också vill att vi ska ägna oss åt men med sabbaten markeras att vårt umgänge med Gud själv är den viktigaste prioriteringen i våra liv. De årliga högtiderna har, förutom det som vi i varje högtid ska påminna oss om, också samtliga en tydlig profetisk dimension som pekar mot något som Gud ska göra längre fram. De tre vårhögtiderna tillsammans med pingsten pekar på Messias första besök här på jorden. De har alla fått sin fullbordan i det som Jesus gjorde när han vandrade bland oss och när apostlarna fick fullborda pingstdagen. (Dessa högtider hade då firats i storleksordningen 1 500 gånger.) De tre hösthögtiderna pekar profetiskt på det som vi fortfarande väntar på ska ske när Messias kommer tillbaka till jorden för andra gången.

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: Angående Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider) som ni ska utropa (förkunna, proklamera). Dem ska ni kalla för heliga sammankomster, de är mina högtider (avtalade möten på bestämda tider – hebr. moed).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner (barn) och säg till dem: När ni har kommit in i landet som jag ska ge er och skördar dess gröda, då ska du ta en kärve (hebr. omer) av det första av skörden och föra det till prästen. [Den första grödan som skördas är korn, därför är det en kornkärve som bärs fram som förstlingsfrukt vid detta tillfälle.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner (barn) och säg: I sjunde månaden [Tishri, som infaller september/oktober], på första dagen i månaden ska ni hålla en sabbatsvila, en minnesdag (då ni kommer ihåg) med höga ljud [rop och shofarstötar, se 4 Mos 29:1], en helig sammankomst.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade: [För 5:e och sista gången i detta kapitel förekommer denna fras. Det är också 10:e och sista gången ordet "talar" används. Kapitlet är en motsvarighet till tio Guds ord i 2 Mos 20. Här återfinns tio Guds ord om högtiderna!]
Tala till Israels söner (barn) och säg: På 15:e dagen i denna sjunde månad [Tishri] är det Lövhyddohögtid sju dagar till Herren (Jahve).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och du ska tala till Israels söner och säga: "Varje man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) som förbannar (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på" – hebr. jekalel) sin Gud (Elohim) ska bära sin synd.
Herren (Jahve) talade till Mose på berget Sinai och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer till landet som jag ska ge er, då ska landet hålla en sabbat till Herren (Jahve).
Och om ni säger: "Vad ska vi äta det sjunde året? Se, vi ska inte så och inte samla in vår gröda."
[Detta sista kapitel fokuserar på löften som ges till Herren. Kontexten här är speciellt inför bygget av tabernaklet, men gäller även andra löften. De löften som hanteras här är utöver de vanliga offren (3 Mos 1–7). Detta var personliga löften (Ps 50:14), som gavs till Herren som speciella tacksägelseoffer (1 Sam 1:28; Ps 50:14; 61:8; 65:1; 66:13; 116:14, 18; Jona 2:9). Stycket börjar med människor (vers 2–8), följt av djur (vers 9–13) och sist livlösa föremål (vers 14–25).] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon vill ge ett speciellt (underbart, ovanligt, svårt) löfte, ska de personer [eden gäller] uppskattas (värderas) inför Herren (Jahve).

4 Moseboken (246)

Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken, i mötestältet (Tabernaklet – hebr. ohel moed), på den första dagen i den andra månaden, det andra året efter att de kommit ut ur Egypten [tabernaklet hade varit uppsatt en månad (2 Mos 40:17) och israeliterna hade varit nästan ett år i öknen], och sade:
Herren talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken och sade:
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Räkna alla förstfödda män av Israels söner, från en månads ålder och uppåt, och ta antalet av deras namn.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till Israels söner och säg till dem: Om en mans hustru går åt sidan och agerar otroget mot honom,
Och prästen ska låta henne avlägga en ed och säga till kvinnan: 'Om ingen man har legat med dig, och om du inte har gått åt sidan till orenhet, medan du varit under din man, ska du vara fri från detta bitterhetens vatten som orsakar förbannelse,
– då ska prästen låta kvinnan avlägga en förbannelsens ed och prästen ska säga till kvinnan: – 'Herren (Jahve) gör dig till en förbannelse och en svordom bland ditt folk, när Herren (Jahve) låter ditt lår falla av (tar bort dina förmåga att bli gravid) och din mage svälla upp,
och detta vatten som förorsakar förbannelsen ska vara i dina tarmar och få din mage att svälla upp och ditt lår att ramla av (ta bort dina förmåga att bli gravid)',
    och kvinnan ska säga: 'Amen, amen.' [Dvs. instämma och hålla med.]
[Nasirlöften handlar om när någon vill tjäna Herren på ett speciellt sätt. Hebreiska ordet nazir betyder "hängiven" och "överlåten". Löftet var tidsbegränsat, se vers 4. När det gäller Samuel (1 Sam 1:11) och Simson (Dom 13:2–7) gav deras mödrar dem ett livslångt nasirskap. Johannes döparen omnämns i liknande termer, se Luk 1:13–17. Utombibliska källor visar att nasirlöften var vanliga och fungerade som tacksamhetsoffer. Löftestiden var 30 dagar. Det var troligen ett sådant nasirlöfte Paulus gjorde i Korint, se Apg 18:18; 21:23–26. Stycket följer en kiastisk uppställning: A. Introduktion, vers 1–2
  B. Förbud, vers 3–8
    C. Orening, vers 9–12
  B´ Fullbordan, vers 13–20
A´ Summering, vers 21]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till Israels söner och säg till dem: När en man eller kvinna vill avlägga ett löfte (en ed), ett nasirlöfte för att avskilja (helga) sig själv inför Herren (Jahve). [Här betonas speciellt att även kvinnor kan avge dessa löften. Några exempel är Channa (Hanna) och Manoas hustru, se 1 Sam 1:21–28; Dom 13:2.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Säg till Aron och hans söner, så här ska ni välsigna israeliterna, säg till dem:
-
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "De ska förevisa sina offer, varje ledare på hans dag, för invigningen av altaret."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Aron och säg till honom: "När du tänder lamporna ska de sju oljelamporna ge sitt sken framför ljusstaken (Menoran)."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken den första månaden det andra året efter att de kommit ut ur Egyptens land och sade:
och dessa män sade till honom: "Vi är orena genom en död mans kropp, därför måste vi stå tillbaka och kan inte föra fram offret till Herren (Jahve) på den bestämda tiden bland Israels söner."
Mose sade till dem: "Stanna här så att jag kan höra vad Herren (Jahve) ska befalla om er."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: "Om någon bland er eller era efterkommande blir [rituellt] oren på grund av en död kropp (ordagrant själ) eller är på en resa långt bort, ska han fira Herrens (Jahves) påsk
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose sade till Chovav, midjaniten Roels son, Moses svärfar: "Vi vandrar till platsen om vilken Herren (Jahve) har sagt 'Jag ska ge den till er,' följ du med oss och vi ska göra gott mot dig, för Herren (Jahve) har talat gott över Israel."
Och han sade till honom: "Jag vill inte gå (med er), men jag ska gå till mitt land och till min släkt."
Han svarade då: "Lämna oss inte, jag ber dig, för du har stor kunskap om hur vi kan slå läger i öknen och du ska vara för oss istället för våra ögon.
– ׆ –Och det hände, varje gång arken bröt upp, att Mose ropade:
"Stå upp (hebr. kumah, jmf Mark 5:41), Herre (Jahve)!
    Må dina fiender förskingras,
    och må dina motståndare fly för dig!"
    [De tre verben är desamma som i Ps 68:2.]
Och när arken sattes ner, sade han:
"Vänd tillbaka (hebr. shuvah), Herre (Jahve),
    till Israels oräkneliga (myriader) tusenden!" [Kan också översättas i betydelsen "för tillbaka, Herre, de myriader av tusenden av Israel" – tillbaka till landet från exilen. Den grekiska översättningen använder ordet "omvänd" och betydelsen blir då som i Rom 11:26 att Israel ska bli frälst.] – ׆ – [Här är första gången just den här böjningen av orden kumah och sjuvah används. Den hebreiska texten har en markering i marginalen före vers 35 och efter vers 36. Det finns olika teorier om vad dessa två inverterade Nun (׆) indikerar. Den spegelvända 14:e bokstaven Nun ser ut som en hakklammer och var troligtvis en markering som de som kopierade textrullarna använde för att visa att det var något speciellt med texten här. I grekiska skrifter användes ett inverterat sigma (Ͻ) på liknande sätt av skrivare. En del rabbiner tolkar tecknet som en avgränsare, vilket delar upp Tredje Mosebok i boken i tre delar. Det blir då totalt sju (inte fem) böcker av Mose, vilket då motsvarar de sju pelarna av vishet, se Ords 9:1. Det verkar vara en markering att texten inte riktigt hör hemma där den står och borde flyttas till en annan plats. Det finns ett citat från Simeon Gamaliel (son till den Gamaliel som nämns i Apg 5:34) om att när Messias kommer tillbaka kommer dessa verser få sin rätta uppfyllelse och flyttas till sin rätta plats. Att denna tolkning fanns samtidigt som Johannes skriver sitt evangelium, gör att uttalandet om att Ordet "tabernaklade" (bodde) bland oss får ännu djupare innebörd, se Joh 1:14.
    Totalt finns nio inverterade Nun i den hebreiska texten, de övriga sju finns i Ps 107:23–28, 40. Båda dessa sektioner har att göra med ökenvandringen, och i stycket i Psalm 107 finns det också Messianska kopplingar till Jona tecken.]
Och patrask-följet (den blandade hopen – hebr. asafsof) som var bland dem fick begär efter läckrare mat (ordagrant: "begärde ett begär") och även Israels söner grät för deras skull och sade: "Vem låter oss äta kött? [Om vi ändå kunde få äta kött!]
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Varför har du handlat illa med din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd (oförtjänt nåd – hebr. chen) i dina ögon, så att du har lagt bördan av hela detta folk på mig?
Har jag fött hela detta folk? Har jag burit fram dem så att du skulle kunna säga till mig: Bär dem i skötet som en omsorgsfull far bär ett ammande barn, till landet som du med ed lovat våra fäder?
Varifrån ska jag få kött att ge till hela detta folk? De oroar mig med sin gråt och säger: Ge oss kött så att vi får äta.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Samla åt mig 70 män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och som betjänar dem, och för dem till mötestältet så att de kan stå där med dig.
Och säg till folket. Helga er själva till i morgon och ni ska äta kött, för ni har gråtit i Herrens (Jahves) öron och sagt: Vem låter oss äta kött? Det var väl med oss i Egypten. Därför ska Herren (Jahve) ge er kött och ni ska äta.
utan en hel månad, tills det kommer ut ur era näsborrar och det blir vämjeligt för er, eftersom ni har förkastat Herren (Jahve) som är ibland er och oroat honom med gråt och sagt: Varför kom vi ut från Egypten?"
Mose sade: "Folket som jag är ibland är 600 000 män på sina fötter, och ändå har du sagt: Jag ska ge dem kött, så att de kan äta en hel månad!
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Är Herrens (Jahves) hand för liten? Nu ska du se huruvida mitt ord kommer att ske för dem eller inte."
En ung man sprang och berättade för Mose och sade: "Eldad och Medad profeterar i lägret."
Och Josua Nuns son, som var Mose tjänare från sin ungdom, svarade och sade: "Min herre Mose, tysta dem."
Men Mose sade till honom: "Är du avundsjuk för deras skull? Tänk om hela Herrens (Jahves) folk var profeter så att Herren (Jahve) skulle ha lagt sin ande över dem!"
De [både Mirjam och Aron] sade: "Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också." Herren hörde det [och kommer snart att svara dem].
Och Herren (Jahve) talade direkt (omgående) till Mose och till Aron och till Mirjam: "Kom ut ni tre till mötestältet" och de tre kom ut.
Och han sade:
"Hör (lyssna noga på) mina ord. Om det finns en profet ibland er
    gör jag Herren (Jahve) mig själv känd för honom i en syn,
    jag talar till honom i en dröm.
Och Aron sade till Mose: "Min herre, lägg inte synd på oss, jag ber dig, för att vi har betett oss dåraktigt och eftersom vi har syndat.
Och Mose ropade till Herren (Jahve) och sade: "Gud (El) jag bönfaller dig, hela (bota) henne nu."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte gömma sig i skam i sju dagar? Låt henne vara isolerad utanför lägret sju dagar, därefter ska hon föras in igen."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose lät dem gå ut och utforska (undersöka) Kanaans land och sade till dem:
"Gå upp här in i söder (Negev) och gå upp i bergen,
Och de [12 spejarna] berättade för honom [Mose] och sade. "Vi kom till landet som du sände oss till och det flödar verkligen av mjölk och honung, och detta är dess frukt.
Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: "Vi ska gå upp nu och besätta det, för vi är väl rustade att övervinna dem."
Men männen som hade gått upp med honom sade: "Vi är inte kapabla att gå upp mot folket, för de är mycket starkare än vi." [De tio andra spejarna, förutom Josua och Kaleb, använder samma ord som Kaleb, men vänder på dem och säger att de inte ska gå och de inte är starkare, jmf vers 30.]
Och de [10 männen – Shamoa, Shafat, Jigal, Palti, Gadiel, Gaddi, Amiel, Setor, Nachbi och Goel, se vers 4–15] spred ut ett ont rykte (missvisande information) om landet som de bespejat åt Israels söner och sade: "Landet som vi har vandrat igenom för att undersöka det, är ett land som slukar (äter upp) sina invånare [syftar troligtvis på att det varit många stridigheter i området, och hur det skulle bli svårt att inta och sedan behålla landet från inkräktare], och hela folket som vi såg där är högresta män.
Och alla Israels söner knotade mot Mose och mot Aron och hela församlingen sade till dem: "Vi kunde ha dött i Egyptens land, eller vi kunde ha dött i öknen!
Och de sade en man till sin bror: "Låt oss ge (utse åt) oss ett huvud (en ledare) och låt oss återvända till Egypten."
Och de talade till hela Israels söners församling och sade: "Landet som vi har vandrat genom för att utforska (undersöka), är ett mycket gott land.
Men hela församlingen talade om att stena dem med stenar, när Herrens (Jahves) härlighet visade sig i mötestältet för alla Israels söner.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de låta bli att tro på mig, trots alla tecken som jag har gjort bland dem?
Och Mose sade till Herren (Jahve): "När egyptierna får höra, för du förde upp detta folk med din makt från dem [2 Mos 12–15],
ska de säga till invånarna i detta land, som har hört att Herren (Jahve) är mitt bland detta folk, liksom att du Herren (Jahve) låtit dig ses öga mot öga, att ditt moln [som representerar Guds närvaro] har stått över dem och du går framför dem i en molnpelare på dagen och i en eldpelare på natten [2 Mos 13:20–22].
Om du nu dödar detta folk som en man, då kommer nationerna som har hört om din ryktbarhet, att säga:
Och nu, jag ber dig, Herrens (Adonais) makt, i enlighet med vad du har talat och sagt:
Och Herren (Jahve) svarade. "Jag har förlåtit i enlighet med ditt ord.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Säg till dem: "Jag lever", förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), "med säkerhet, som ni har talat (det ni har sagt) i mina öron, så ska jag göra mot er (agera i enlighet med era egna ord).
Men era små, om vilka ni sade att de skulle bli ett byte, dem ska jag föra in och de ska känna landet som ni har förkastat.
Och de steg upp tidigt på morgonen och gick upp på bergets topp och sade: "Här är vi och ska gå upp till platsen som Herren (Jahve) har lovat, för vi har syndat."
Men Mose sade. "Varför överträder ni nu Herrens (Jahves) befallning? Det kommer inte att lyckas (ni får ingen framgång).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer in i landet som ni ska bo i (ert hemland), som jag ger till er,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni kommer in i landet dit jag för er,
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Mannen ska döden dö, hela församlingen ska stena honom med stenar utanför lägret."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till Israels söner och säg till dem att de ska göra sig hörntofsar (tsitsit) i hörnen (vingarna) på sina kläder genom generationerna, och att de ska sätta en blå tråd i varje hörntofs (tsitsit).
Och de församlade sig mot Mose och mot Aron och sade till dem:
"Ni tar på er för mycket, hela församlingen är helig, var och en av dem och Herren (Jahve) är ibland dem.
Varför lyfter ni då upp er själva över Herrens (Jahves) församling?"[Deras påstående var delvis sant, se 2 Mos 19:5–6, men en revolt för att omkullkasta Guds utvalda ledarskap och prästerskap var något ont, se 4 Mos 14:8–11. Korach nämns först och var ledaren tillsammans med Datan och Aviram. Den sistnämnde On, nämns inte senare. Kanske drog han sig ur eller hade en mindre betydelsefull roll i upproret, se 4 Mos 16:5, 12.]
Och han talade till Korach och till hela hans sällskap och sade: "I morgon ska Herren (Jahve) visa vem som är hans och vem som är helig och ska låta honom komma nära sig, den som han väljer ska han låta komma nära honom.
Och Mose sade till Korach: "Lyssna jag ber er, Levi söner,
Och Mose sände efter Datan och Aviram, Eliavs söner men de sade: "Vi vill inte komma,
Och Mose blev mycket vred och sade till Herren (Jahve): "Ta ingen hänsyn till deras offer, jag har inte tagit en åsna från dem, inte heller har jag skadat någon av dem."
Och Mose sade till Korach: "Var du och hela ditt sällskap inför Herrens (Jahves) ansikte, du och de och Aron i morgon,
Och Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade:
Och de föll ner på sina ansikten och sade: "Gud (El), allt kötts andars Gud (Elohim), ska en man synda och över hela församlingen din vrede?"
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till församlingen och säg: Stig upp från Korachs, Datans och Avirams, boplats."
Och han talade till församlingen och sade: "Avlägsna er, jag ber er, från dessa onda mäns tält, och vidrör ingenting som tillhör dem, annars sveps ni bort i alla deras synder."
Och Mose sade: "Genom detta ska ni veta (vara intimt förtrogna med) att Herren (Jahve) har sänt mig att göra allt detta arbete och att jag inte har gjort det av eget sinne (ordagrant: från mitt hjärta).
Och hela Israel som var runtom dem flydde vid deras rop, för de sade: "Annars slukar jorden oss."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Elazar, prästen Arons son, att han samlar upp rökelsekaren från branden och strö ut elden därute, för de har blivit heliga,
Men på morgonen knotade (klagade) hela Israels söners församling mot Mose och mot Aron och sade: "Ni har dödat Herrens (Jahves) folk."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose sade till Aron: "Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret på det och lägg rökelse ovanpå, och bär det snabbt till församlingen och bringa försoning för dem, för det är en vrede som har gått från Herren (Jahve), hemsökelsen (plågan) har börjat."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Lägg tillbaka Arons stav framför vittnesbördet, det ska bevaras (vaktas, skyddas) där som ett tecken till de rebelliska sönerna, för att det ska bli slut på deras knotande mot mig och de inte dör."
Och Israels söner talade till Mose och sade: "Se, vi förgås, vi är tillintetgjorda, alla är vi tillintetgjorda.
Och Herren (Jahve) sade till Aron: "Du och dina söner och din fars hus med dig ska bära helgedomens synd, och du och dina söner med dig ska bära ert prästerskaps synd.
Och Herren (Jahve) sade till Aron: "Du ska inte ha något arv i deras land, inte heller ska du ha någon del ibland dem. Jag är din del och ditt arv bland Israels söner. [Detta är förebilden på hur vi ska se på oss själva som präster i det nya förbundet, så länge vi lever här i världen ska vi inte leva av den utan i den med Herren och himlen som vår del och vårt arv, se 1 Pet 2:9]
För Israels söners tionde som de lägger undan som en gåva till Herren (Jahve), har jag gett till leviterna som ett arv. Därför har jag sagt till dem: "Bland Israels söner ska ni inte ha något arv."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Du ska tala till leviterna och säga till dem: "När ni tar emot Israels söners tionde som jag har gett er från dem som ert arv, då ska ni ta åt sidan en gåva (ett offer) för Herren (Jahve), en tiondel av tiondet.
Därför ska du säga till dem: När ni avskiljer det bästa från det, då ska det räknas till leviterna som överflödet på tröskgolvet och som överflödet från vinpressen.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Detta är undervisningens (Torah) förordningar (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt och sagt: Tala till Israels söner att de för fram en röd kviga (hebr. parah adoma) till dig, felfri (rituellt ren – hebr. tamim) som är utan defekt, som aldrig har burit något ok. [Offren av djur för att göra stänkelsevattnet var annorlunda än offren för synder och tacksägelse. Det var en hona (inte en hane som i alla andra offer), färgen var specificerad, den skulle dödas utanför lägret och mer material skulle kastas med in i offret. Denna text ingår i Torah-läsningen den sista sabbaten i månaden Adar, just innan Pesah. Det är en av flera kopplingar till Jesus död utanför stadsmuren, se Heb 13:12.]
Och folket grälade med Mose och talade och sade: "Det hade varit bättre om vi hade förgåtts när våra bröder förgicks inför Herren (Jahve).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose och Aron samlade församlingen framför klippan och han sade till dem: "Lyssna nu ni upproriska, kan vi bringa fram vatten ur denna klippa?"
Och Herren (Jahve) sade till Mose och till Aron: "Eftersom ni inte trodde mig och höll mig helig i Israels söners ögon, därför ska ni inte föra denna församling in i det land som jag har gett dem."
Och Mose skickade budbärare till Edoms kung:
"Så säger din bror Israel, du känner till alla våndor som har drabbat oss,
Och Edom sade till honom: "Ni ska inte gå genom mig, annars kommer jag ut med svärdet mot er."
Och Israels söner sade till honom: "Vi ska gå längs huvudvägen, och om vi dricker av ditt vatten, jag och min boskap, då ska jag ge dig betalt för det, "låt det inte vara någon sak (mellan oss)", låt mig endast passera igenom med mina fötter.
Och han svarade: "Du ska inte gå igenom." Och Edom kom ut mot honom med mycket folk och med en stark (fast, säker, tapper) hand.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron på berget Hor vid gränsen till Edoms land och sade:
Och Israel gjorde en ed, ett löftesoffer till Herren (Jahve) och sade: "Om du verkligen vill ge detta folk i min hand, då ska jag fullständigt förgöra deras städer."
Då kom folket till Mose och sade: "Vi har syndat, för vi har talat mot Herren (Jahve) och mot dig. Be till Herren (Jahve) att han tar bort ormarna från oss."
    Mose bad för folket.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gör en giftorm [en som liknar de ormar som plågar folket] och sätt upp den på en påle, och detta ska ske: När den som är ormstungen ser på den ska han leva."
därför står det i Herrens (Jahves) stridsbok:
"Vahev i Sofa och dalarna (raviner, wadi),
    Arnon
Och därifrån till Beer [som betyder källa]. Det är källan (hebr. beer) om vilken Herren (Jahve) sade till Mose: "Samla ihop folket och jag ska ge dem vatten."
Och Israel sände budbärare till amoréernas kung Sichon och sade:
Därför säger de som talar i liknelser:
"Kom till Chesbon!
    Låt Sichons stad bli byggd och grundlagd!
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Frukta inte för honom, för jag har gett honom i din hand, och hela hans folk och hela hans land. Och du ska göra mot honom som du gjorde mot amoréernas kung Sichon som bodde i Chesbon."
Och Moav sade till de äldste i Midjan: "Nu kommer denna skara att äta (bokstavligt slicka) upp allt som är runtomkring oss, som oxarna äter upp fältets gräs." Och Balak, Tsippors son, var Moavs kung vid den tiden.
Och han sände budbärare till Bileam, Beors son, till Petora som är vid floden, till folkets söner i landet och kallade på honom och sade:
"Se, det är ett folk som har kommit ut från Egypten,
    se, de täcker jordens ansikte (yta),
    och de har lägrat sig mittemot mig.
[Resan var lång och det var sent.] Och han sade till dem: "Stanna här i natt och jag ska ge de ord tillbaka som Herren (Jahve) talar till mig." Och Moavs furstar stannade hos Bileam.
Och Gud (Elohim) kom till Bileam och sade: "Vilka är dessa män som är hos dig?"
Och Bileam sade till Gud (Elohim): "Balak, Tsippors son, Moavs kung har sänt till mig (och sagt):
Och Gud (Elohim) sade till Bileam: "Du ska inte gå med dem, du ska inte förbanna folket för de är välsignade."
Och Bileam steg upp på morgonen och sade till Balaks furstar: "Gå ni [tillbaka] till ert land, för Herren (Jahve) vägrar att låta mig gå med er."
Och Moavs furstar steg upp och de gick till Balak och sade: "Bileam vägrar att följa med oss." [Bileam är en hednisk präst som till en början beskrivs i positiva ordalag, eftersom han hör Herrens röst och lyder och inte kan förbanna israeliterna. Allt eftersom berättelsen rör sig framåt visar han sig ha en dubbel natur. I NT beskrivs han som en som förleder israeliterna in i synd, se 4 Mos 31:16; 2 Pet 2:15–16; Jud 1:11; Upp 2:14–16. Det finns flera paralleller med Judas. Båda hade kärleken till pengar (Joh 12:6) och förråder sina bröder. Det är intressant att vid utgrävningar i Tel Deir Alla i Jordanien (8 km öster om Jordanfloden, 1 km norr om Jabbok) hittas 1967 en inskription i ett tempel som omnämner "siaren Bileam, Beors son". I texten som innehåller profetior om undergång och kaos nämns också fåglar och även en hyena och åsna. Inskriptionen dateras till 900-800 f.Kr. vilket är långt senare än Bileam. Denna inskription är dock en utombiblisk källa som bekräftar Bibelns uppgifter, som då redan fanns nedtecknade i Moseböckerna, att en siare som hette Bileam var känd i just detta område i Jordanien.]
Och de kom till Bileam och sade till honom: "Så säger Balak, Tsippors son: 'Låt ingenting, jag ber dig, hindra dig från att komma till mig,
för jag ska befordra dig och ge dig stor ära, vad du än säger till mig (begär) ska jag göra. Kom, jag ber dig (vädjar), förbanna detta folk åt mig.' "
Och Bileam svarade och sade till Balaks tjänare: "Om Balak skulle ge mig hans hus fullt med silver och guld, kan jag inte gå utanför Herren (Jahve) min Guds (Elohims) ord och göra något, (varken) smått eller stort.
Och Gud (Elohim) kom till Bileam på natten och sade till honom: "Om männen har kommit för att kalla på dig, stå upp och gå med dem, men bara de ord jag talar till dig ska du göra."
Och Herren (Jahve) öppnade åsnans mun och hon sade till Bileam: "Vad har jag gjort dig eftersom du har slagit mig tre gånger?"
Och Bileam sade till åsnan: "Eftersom du har gjort narr av mig, om jag hade haft ett svärd i min hand skulle jag ha dödat dig nu."
Och åsnan sade till Bileam: "Är inte jag din åsna, som du har ridit på i hela ditt långa liv, till denna dag? Har jag någonsin gjort så här mot dig (förut)?" Och han sade: "Nej."
Och Herrens (Jahves) ängel sade till honom: "Varför har du slagit din åsna dessa tre gånger? Se, jag har kommit som en åklagare för din väg är emot mig,
Och Bileam sade till Herrens (Jahves) ängel: "Jag har syndat, för jag visste inte att du stod i vägen mot mig, därför om det misshagar dig (att jag fortsätter) ska jag gå tillbaka."
Och Herrens (Jahves) ängel sade till Bileam: "Gå med männen, men bara de ord som jag talar till dig ska du tala." Så Bileam gick (följde) med Balaks furstar.
Och Balak sade till Bileam: "Sände jag inte efter dig och kallade enträget på dig? Varför kom du inte till mig? Har jag inte möjlighet att befordra dig och ge dig ära?"
Och Bileam svarade till Balak: "Se, jag har kommit till dig, men har jag nu någon makt att alls säga något till dig? Ordet som Gud (Elohim) har lagt i min mun ska jag tala." [Bileam ignorerar de många detaljfrågorna i vers 37, han har anlänt nu, och det är det som spelar någon roll.]
Och Bileam sade till Balak: "Bygg åt mig sju altaren här och gör i ordning sju oxar och sju baggar." [Bileam verkar följa någon hednisk tradition med sju altare, kanske skulle offren tillägnas sju olika gudar, ingenstans nämns om att sju altaren ska byggas för att offra till Herren. Talet sju står annars ofta för helhet och att upprepa en handling sju gånger är inte ovanligt, se 1 Kung 18:43; 2 Kung 5:10.]
Och Bileam sade till Balak: "Positionera dig (stå, stanna) vid brännoffret och jag ska gå, måhända ska Herren (Jahve) komma och möta mig. Och vadhelst han visar mig ska jag tala om för dig." Och han gick till en kal höjd. [Det var den allmänna uppfattningen bland folken att en höjd var närmast gudarna. Det var på sådana höjder altaren och tempel byggdes.]
Och Gud (Elohim) mötte Bileam och han sade till honom: "Jag har gjort i ordning (förberett, arrangerat) sju altaren och jag har offrat en oxe och en bagge på varje altare."
Och Herren (Jahve) lade ett ord i Bileams mun och sade: "Återvänd till Balak och så ska du tala."
Och han [Bileam] tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Från Aram [nuvarande centrala och södra Syrien; betyder "upphöjd"]
    hämtade Balak mig,
    Moavs kung
från bergen i öster:
'Kom, förbanna (hebr. arar) Jakob
och kom förbanna (hebr. zaam) Israel.'
Och Balak sade till Bileam: "Vad har du gjort mot mig? Jag tog hit dig för att förbanna mina fiender, och se, du har helt och hållet välsignat dem."
Och han svarade och sade: "Måste jag inte hålla (vakta, skydda, bevara) det som Herren (Jahve) har lagt i min mun?"
Och Balak sade till honom: "Kom, jag ber dig, till en annan plats från vilken man kan se dem. Du ska se flertalet av dem men inte se alla, och förbanna dem därifrån."
Och han sade till Balak: "Positionera dig (stå, stanna) här vid brännoffret medan jag går mot ett möte där borta."
Och Herren (Jahve) mötte Bileam och lade ett ord i hans mun och sade: "Återvänd till Balak och så ska du tala."
Och han kom till honom och han stod (kvar) vid sitt brännoffer, och Moavs furstar med honom. Och han sade: "Vad har Herren (Jahve) talat?"
Och han tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Stå upp Balak och lyssna,
    ge ditt öra till mig du Tsippors son.
Gud (El) är inte en man så att han kan ljuga,
    inte en människoson så att han kan ändra sig (gå från sorg till att trösta – hebr. nicham).
När han har sagt, ska han då inte göra det?
    Eller när han talar, ska han då inte fullborda det?
Där finns ingen trolldom hos Jakob
    inte heller någon spådom hos Israel.
Man säger hos Jakob och hos Israel:
    '[Se!] Vad Gud (El) har gjort (gör och utför)!'
Och Balak sade till Bileam: "Förbanna dem inte alls och välsigna dem inte alls"
Men Bileam svarade och sade till Balak: "Talade jag inte om för dig och sade att allt som Herren (Jahve) talar, det måste jag göra?"
Och Balak sade till Bileam: "Kom nu jag ska ta dig till en annan plats, måhända behagar det Guds (Elohims) ögon att du förbannar dem åt mig därifrån."
Och Bileam sade till Balak: "Bygg åt mig sju altaren här och gör i ordning sju oxar och sju baggar."
Och Balak gjorde som Bileam hade sagt och offrade en oxe och en bagge på varje altare.
Och han tog upp sitt talesätt (han började tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Så förkunnar (säger, proklamerar) Bileam, Beors son,
    och förkunnar (säger, proklamerar) om den man (en stridsman, en man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft) som har rena (felfria, klarsynta – hebr. tam) ögon,
Och Balaks vrede upptändes mot Bileam: "Jag har kallat dig att förbanna mina fiender, och se, du har välsignat dem tre gånger!
Och nu försvinn (gå din väg) till din plats (dit där du kom ifrån)! Jag tänkte befordra dig och ge dig stor ära men se, Herren (Jahve) har hållit dig borta från ära.
Och Bileam sade till Balak: "Sade jag inte till dina budbärare att du inte skulle sända efter mig när jag sade:
Och han tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Så förkunnar (säger, proklamerar) Bileam, Beors son,
    och förkunnar (säger, proklamerar) om den man (en stridsman, en man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft) som har rena (felfria, klarsynta – hebr. tam) ögon,
Och han såg på Amalek och tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Amalek var den förste av nationerna
    men hans slut ska komma med ödeläggelse."
Och han såg på keniterna och tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Fastän din boplats är stadig
    och ditt bo är placerat på en klippa,
Och han tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Ve, vem ska leva (förbli levande)
    efter att Gud har mött honom?
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta alla folkets ledare och häng upp dem till Herren (Jahve) i solskenet, så att Herrens (Jahves) vrede kan vändas bort från Israel."
Och Mose sade till Israels domare: "Döda var och en sin man som har slutit sig till (förenat sig med) Peors Baal."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Säg därför: "Se, jag ger honom mitt fridsförbund (shalomförbund),
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och det skedde efter plågan [i kapitel 25 med avgudadyrkan] att Herren (Jahve) talade till Mose och till Elazar, prästen Arons son, och sade:
Och Mose och prästen Elazar talade med dem på Moavs slätt vid Jordan vid Jeriko och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
För Herren (Jahve) hade sagt om dem: "De ska med säkerhet dö i öknen." [4 Mos 14:20–24] Och inte en enda man var kvar av dem förutom Kaleb, Jefunnes son och Josua, Nuns son.
Och de stod inför Mose och inför prästen Elazar och inför ledarna och hela församlingen, vid öppningen till mötestältet och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och du ska tala till Israels söner och säga:
'Om en man dör och inte har någon son,
    då ska hans arv gå vidare till hans dotter.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp på Avarims berg och se landet som jag har gett till Israels söner.
Och Mose talade till Herren (Jahve) och sade:
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta Josua, Nuns son, en man i vilken är ande, och lägg dina händer på honom
[Ett nytt stycke börjar här. Ordningen följer den i 3 Mos 23, men fokus här är speciellt prästernas uppgifter. När väl hela offertjänsten är i full gång kommer prästerna att offra 113 oxar, 32 baggar och 1 086 lamm under ett år. Dessutom behövs över ett ton säd och tusentals liter olja och vin.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Befall Israels söner och säg till dem: Mitt offer [hebr. qorban; generell term för alla typer av offer/löften till Gud; här syftar det på kött], min mat (bröd) – för mina eldsoffer som är en söt arom till mig – ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) till mig i rätt tid.
Och du ska säga till dem: Detta är offren gjorda med eld som ni ska bära fram till Herren (Jahve): Felfria (hebr. tamim) årsgamla lamm av hankön, två varje dag som ett ständigt (evigt) brännoffer [3 Mos 1:3–17].
Och Mose talade till Israels söner i enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose talade till stamhövdingarna för Israels söner och sade: Detta är de ting om vilka Herren (Jahve) har befallt.
[Detta är det centrala stycket:]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose talade till folket och sade: "Rusta männen hos er för strid, så att de kan dra ut mot Midjan, för att verkställa Herrens (Jahves) hämnd över Midjan.
Och Mose sade till dem: "Har ni räddat kvinnorna levande?
Och prästen Elazar sade till alla stridsmän som dragit ut i strid: "Detta är förordningen (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
och de sade till Mose: "Dina tjänare har räknat stridsmännen som var under vårt ansvar och inte en enda man bland oss saknas.
Och Gads söner och Rubens söner kom och talade med Mose och prästen Elazar och ledarna för församlingen och sade:
Och de sade: "Om vi har funnit nåd (chen, oförtjänt kärlek) inför dina ögon, låt detta land ges till dina tjänare som besittning, för oss inte över Jordan."
Och Mose sade till Gads söner och Rubens söner: "Ska era bröder dra ut i strid och ni sitta här?
Och Herrens (Jahves) vrede upptändes den dagen och han svor och sade:
Och de kom nära honom och sade: "Vi ska bygga stall här för vår boskap och städer för våra små,
Och Mose sade till dem: "Om ni ska göra på detta sätt, om ni rustar er själva och går inför Herrens (Jahves) ansikte till striden,
Och Gads söner och Rubens söner talade till Mose och sade: "Dina tjänare ska göra som min herre har befallt.
Och Mose sade till dem: "Om Gads söner och Rubens söner ska gå över Jordan med er, varje man rustad till strid inför Herren (Jahve), och landet ska underkuvas inför er, så ska ni ge dem Gileads land som besittning,
Och Gads söner och Rubens söner svarade och sade: "Som Herren (Jahve) har sagt till sina tjänare så ska vi göra.
Och Herren (Jahve) talade till Mose på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sade:
"Tala till Israels söner och säg till dem: 'När ni går över Jordan in i Kanaans land,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Befall Israels söner och säg till dem: 'När ni kommer in i Kanaans land är detta det land som ska tillhöra er som ett arv, Kanaans land med sina gränser.
Och Mose befallde Israels söner och sade: "Detta är landet där ni ska ta emot arvet genom lottkastning, som Herren (Jahve) har befallt att ge till de nio stammarna, och till en halv stam,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni går över Jordan in i Kanaans land,
och de sade: "Herren (Jahve) befallde min herre att ge landet som ett arv genom lottkastning till Israels söner, och min herre befalldes av Herren (Jahve) att ge Tselofechads vår brors arv, till hans döttrar.
Och Mose befallde Israels söner enligt Herrens (Jahves) ord och sade: "Sönerna av Josefs stam har talat rätt.
Detta är vad Herren (Jahve) har befallt angående Tselofechads döttrar och sagt: Låt dem gifta sig med den de finner bäst, men bara inom familjerna i deras fars stam ska de gifta sig.

5 Moseboken (142)

På andra sidan Jordan i Moavs land tog Mose på sig (gjorde han ett medvetet viljebeslut) att förklara denna undervisning (hebr. torah) och sade:
"Herren vår Gud (Jahve Elohim) talade till oss i Chorev och sade: 'Ni har vistats (bott) tillräckligt länge i dessa berg,
Och jag talade till er vid den tiden och sade: "Jag ensam kan inte själv bära er,
Och ni svarade mig och jag sade: "Det som du har talat är gott för oss att göra."
Och jag utsåg era domare vid den tiden och sade: "Lyssna på ärendena mellan era bröder och döm rättfärdigt mellan en man och hans bror och främlingen som är med honom.
Och jag sade till er: "Vi har kommit till amoréernas bergsland som Herren vår Gud (Jahve Elohim) gett till oss.
Och ni kom nära mig, varenda en av er och sade: "Låt oss sända ut män som kan utforska landet åt oss och komma tillbaka med ord om vägen som vi måste dra upp och om städerna som vi ska komma till."
Och de tog av landets frukt i sina händer och tog ned den till oss och kom tillbaka med ord och sade: "Gott (plural, gott på många sätt) är landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) ger till oss."
och ni muttrade i era tält och sade: "Herren (Jahve) hatar oss, han har fört ut oss från Egyptens land för att ge oss i amoréernas hand och utplåna oss.
Vad möter oss när vi går upp? Våra bröder har fått våra hjärtan att smälta och sagt: 'Folket är större och högre än vi, städerna är stora och befästa ända upp till himlarna och dessutom har vi sett anakiternas söner där.' "
Då sade jag till er: "Frukta inte och var inte rädda för dem.
Och Herren (Jahve) hörde rösten med era ord och blev vred och svor och sade:
Även mot mig var Herrens (Jahves) vrede för er skull när han sade: 'Även du ska inte komma till platsen.'
Era små som ni sade skulle bli ett byte och era söner som inte känner (har intim kunskap om) gott och ont idag, de ska komma till platsen och till dem ska jag ge den och de ska besitta den.
Då svarade ni och sade till mig: "Vi har syndat mot Herren (Jahve), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss." Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.
Men Herren (Jahve) sade till mig: "Säg till dem: 'Gå inte upp och strid, för jag är inte ibland er, annars blir ni slagna av era fiender.' "
Och Herren (Jahve) talade till mig och sade:
Och jag befallde folket och sade: 'Det är dags att gå över gränsen till era bröder, Esaus söner som bor i Seir, och de ska bli rädda för er, därför ska ni vara vid gott mod.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Angrip inte Moav och börja inte strida med dem, för jag ska inte ge dig av hans land som besittning eftersom jag har gett Ar [stad i Moav; betecknar här även hela området] till Lots söner som en besittning.
att Herren (Jahve) talade till mig och sade:
Och jag sänder budbärare ut från Kedemots öken till Sichon, Chesbons kung med ord om fred och säger:
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Se, jag har börjat ge Sichon och hans land framför dig, börja att besätta hans land."
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Frukta inte för honom för jag har gett honom och hela hans folk och hans land i din hand, och du ska göra mot honom som du gjorde mot Sichon, amoréernas kung som bodde i Cheshbon." [4 Mos 21:33–35]
Och jag befallde dig vid den tiden och sade: "Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er detta land som en besittning, ni ska gå över beväpnade framför era bröder Israels hus alla stridsdugliga män,
Och jag befallde Josua vid den tiden och sade: "Dina ögon har sett allt som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gjort mot dessa två kungar, så ska Herren (Jahve) göra mot alla kungariken när du går över.
Och jag bad (vädjade till) Herren (Jahve) vid den tiden och sade:
Men Herren (Jahve) var vred på mig för er skull och lyssnade inte på mig och Herren (Jahve) sade till mig: "Det räcker, tala inte mer med mig om denna sak.
Håll (vakta, skydda, bevara) dem och gör (lev efter) dem, för de är er vishet och ert förstånd i folkens ögon, så att när de hör alla dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") ska de säga: "Denna stora nation är verkligen ett klokt och förståndigt folk."
Den dagen du stod inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte i Chorev, när Herren (Jahve) sade till mig: "Församla åt mig folket och jag ska låta dem höra mina ord så att de kan lära sig att vörda (respektera) mig alla dagar som de lever på jorden och så att de kan undervisa sina söner (barn)."
Och Mose kallade på hela Israel och sade till dem: Hör Israel förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag talar i era öron idag, så att ni lär er dem och gör dem.
Jag stod mellan Herren (Jahve) och er den gången för att förkunna för er Herrens (Jahves) ord, för ni var rädda på grund av elden och gick inte upp på berget. Han sade:
Ni sade: "Se, Herren, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att en människa kan tala med Gud och ändå förbli vid liv.
Du [Mose], får gå nära och höra allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss allt vad Herren, vår Gud, har sagt dig så ska vi lyssna och lyda."
Och Herren (Jahve) hörde rösten med dina ord när du talade till mig och Herren (Jahve) sade till mig: "Jag har hört rösten med detta folks ord som de har talat till dig, de har talat väl i allt som de har sagt.
Gå och säg till dem: "Återvänd till era tält."
När din son i framtiden frågar dig och säger: "Vad betyder stadgarna (vittnesbörden) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (de bindande juridiska besluten) som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss?"
Då ska du säga till din son: "Vi var faraos slavar i Egypten, och Herren (Jahve) förde oss ut med en mäktig hand.
Om du säger i ditt hjärta: "Dessa länder är mer (större, starkare) än jag, hur kan jag fördriva dem?"
och du sade i ditt hjärta: "Min kraft och min hands styrka har gett mig detta välstånd." [Ps 30:7–8]
Tala (tänk) inte i ditt hjärta efter att Herren din Gud (Jahve Elohim) har kastat ut dem framför dig och säg: "För min rättfärdighet har Herren (Jahve) fört hit mig för att besätta detta land", då det är för dessa länders ondska som Herren (Jahve) driver ut dem framför dig.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Stå upp, gå ner snabbt härifrån, för ditt folk som du har fört ut ur Egypten har handlat fördärvligt, de är snabba att vända sig bort från vägen som jag har befallt dem, de har gjort sig en gjuten bild."
Vidare talade Herren (Jahve) till mig och sade: "Jag har sett detta folk och se det är ett styvnackat folk,
Och när Herren (Jahve) sände er från Kadesh-Barnea och sade: "Gå upp och besätt landet som jag har gett er" då var ni upproriska mot Herren er Guds (Jahve Elohims) befallning och trodde honom inte och lyssnade inte till hans röst.
Och jag föll ner inför Herren (Jahve)
    de 40 dagarna
    och de 40 nätterna
som jag föll ner,
eftersom Herren (Jahve) hade sagt att han skulle utrota er. [5 Mos 9:18]
Och jag bad till Herren (Jahve) och sade: "Herre (Jahve) utrota inte ditt folk och din arvedel som du har återlöst genom din storhet, som du har fört ut ur Egypten med en mäktig hand.
för att inte landet som du fört oss ut ur ska säga: 'Eftersom Herren (Jahve) inte kunde föra dem in i landet som han lovat dem och eftersom han hatade dem, har han fört dem ut för att slakta dem i öknen.'
Vid den tiden sade Herren (Jahve) till mig: "Hugg dig två tavlor av sten, likadana som de första, och kom upp till mig på berget och gör dig en ark av trä,
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Res dig, gå inför folket och se till att de drar vidare så att de går in och tar landet i besittning, som jag lovade (svor, gav min ed) till deras fäder att ge till dem."
När Herren din Gud (Jahve Elohim) utvidgar dina gränser, som han har lovat dig, och du säger: "Jag ska äta kött" eftersom din själ önskar att äta kött, då ska du äta kött utifrån allt som din själ önskar.
vakta (skydda, bevara) då dig själv så att du inte blir snärjd (lurad) att följa dem efter att de har blivit förgjorda framför dig, och så att du inte frågar efter deras gudar och säger: "Hur brukade dessa folkslag tjäna sina gudar? Även jag vill göra likadant."
och tecknet eller undret sker som han har talat till er om och sagt: "Låt oss följa andra gudar som du inte känner och tjäna dem",
Om din bror, din mors son eller din son eller din dotter eller hustrun i din famn eller din vän som är som din egen själ (en själsfrände) förleder dig i hemlighet och säger: "Låt oss gå och tjäna andra gudar" som du inte känner, varken du eller dina fäder,
Om du hör rykten om någon av dina städer som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gett dig för att bo i, som säger:
"Några människor har gått ut från din mitt och har dragit med sig invånarna i deras stad och sagt: "Låt oss gå och tjäna andra gudar som vi inte har känt",
Var på din vakt (skydda och bevara dig själv – hebr. shamar) så att inte den onda tanken kommer i ditt hjärta: "Det är nu nära det sjunde året då alla skulder avskrivs (efterskänks)." Om ditt öga är ont (ditt hjärtas inställning är fel) mot din fattige broder och du inte lånar honom någonting, då kan han ropa till Herren mot dig, och synd kommer att vila på dig (du är skyldig). [Inom den judiska läran anses budet att låna ut pengar vara större än att ge gåvor till välgörenhet. Anledningen är att ett lån bevarar värdigheten hos den som tar lånet. Förutom pengarna så visar också långivaren att han har en tro på att låntagarens situation kommer att förändras till det bättre och han blir självförsörjande. Rabbiner lär också att lånen ska ges i vittnens närvaro eller skriftligt, annars kan det bli en nästan orättvis frestelse att fördröja betalningen. Se även 2 Mos 22:25; 3 Mos 25:35–37; Ps 37:21; Matt 5:42.]
Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet [se Mark 14:7]. Därför befaller jag dig att villigt öppna handen för din broder som är fattig och lider nöd i ditt land.
Och det ska ske om han säger till dig: "Jag ska inte gå härifrån", eftersom han älskar dig och ditt hus för att han har behandlats väl av dig,
I enlighet med undervisningen (hebr. torah) som de lär ut till dig och i enlighet med domslutet som de avkunnar för dig, ska du göra. Du ska inte vika av från domen som de förklarar för dig, varken åt höger eller åt vänster.
[Här finns flera begränsningar och en uppmaning. Detta var unikt för Israel, andra omgivande riken hade inte den här typen av restriktioner. Israeliternas kung skulle vara en landsman, inte ha för stor militär makt (samla många hästar), inte ha många fruar och samla på sig en egen stor rikedom. Den sista och femte punkten är att göra en egen personlig kopia av Moseböckerna och dagligen läsa den, det är en uppmaning att låta Guds undervisning få bli personlig. Flera av dessa råd kan även appliceras på troende idag, se 1 Pet 2:9.] När ni kommer till landet, som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett till er, och ska inta det, och ska bosätta er där, och ni då säger: "Jag ska sätta en kung över mig som alla länder runtomkring mig" [1 Sam 8:5, 20],
Dock (detta gäller), han ska inte samla hästar i mängd åt sig [Jes 2:7–9], inte heller få folket att återvända till Egypten för att skaffa många hästar [1 Kung 10:26]. Som Herren (Jahve) med betoning har sagt till er: "Ni ska aldrig mer gå tillbaka denna väg."
Det var om detta du [Israels folk] bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid [berget] Horeb [5 Mos 1:6]. Du sade: "Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, för då kommer jag att dö."
Herren sade till mig: "Vad de säger är riktigt.
Och om du säger i ditt hjärta: "Hur ska jag veta om det är ett ord som Herren (Jahve) inte har talat"?
Därför befaller jag dig och säger: "Du ska avskilja tre städer åt dig."
och säga till dem: "Hör Israel, ni närmar er dagen för strid mot era fiender, låt inte era hjärtan tappa modet. Frukta inte (var inte rädda), bli inte oroliga och förfäras inte av dem,
Och generalerna ska tala och säga till folket:
[Undantag från krigstjänst:]
"Vilken man finns bland er som har byggt ett nytt hus,
    och inte invigt det?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man inviger det.
Och generalerna ska vidare tala till folket och säga: "Vilken man finns hos er som är ängslig och räddhågad?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kan hans bröders hjärtan smälta (börja bli räddhågsna) som hans hjärta."
Och de ska tala och säga:
    "Våra händer har inte spillt detta blod, inte heller har våra ögon sett det.
De ska säga till stadens äldste: "Detta är vår uppstudsiga och rebelliska son, han lyssnar inte på vår röst. Han är en frossare och en drinkare." [Exakt samma ord som används i n Ords 23:20–22.]
och anklagar henne för att vara en lättsinnig kvinna och kallar henne för elaka saker och säger: "Jag tog denna kvinna och när jag gick in till henne fann jag inte hennes tecken på jungfrulighet",
Ungmöns far ska säga till de äldste: "Jag gav min dotter till denna man som hustru och han hatar henne,
och han anklagar henne för att vara en lättsinnig kvinna och säger: 'Jag fann inte i din dotter hennes tecken på jungfrulighet', men detta är tecknen på min dotters jungfrulighet" och de ska sprida ut plaggen framför de äldste i staden.
Om mannen inte vill ta sin brors hustru, då ska broderns hustru gå upp till de äldste i stadens port och säga: "Min mans bror vägrar att resa upp sin brors namn i Israel, han vill inte fullfölja sitt ansvar som bror till min make för mig".
Då ska stadens äldste kalla på honom och tala med honom. Om han håller fast och säger: "Jag vill inte ta henne",
då ska hans brors hustru gå fram till honom, inför ögonen på de äldste, och ta av skon från hans fot och spotta honom i ansiktet och hon ska svara honom och säga: "Så gör man mot den man som inte bygger upp sin broders hus".
och du ska komma till prästen som ska finnas i de dagarna och säga till honom: "Jag förklarar (bekänner) idag inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim) att jag har kommit till det land som Herren (Jahve) med ed lovade våra fäder att ge oss".
Och du ska tala och säga inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim):
"En kringvandrande armenier var min far och han gick ner till Egypten och vistades där, ett fåtal, där blev han en nation, stor mäktig och folkrik.
då ska du säga inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim):
    "Jag har lagt undan det heliga och tagit ut det ur mitt hus och gett det till leviten och till främlingen, till de faderlösa och till änkan enligt alla dina budord (klara tydliga befallningar) som du har befallt mig, jag har inte överträtt något av dina budord, inte heller har jag glömt dem.
Du har idag erkänt att Herren (Jahve) är din Gud (Elohim) och att du ska vandra på hans vägar och hålla hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och budord (klara tydliga befallningar) och påbud (bindande juridiska beslut) och lyssna till hans röst.
Och Herren (Jahve) har idag erkänt (bekräftat) att du ska vara hans egen dyrbara skatt, som han lovade dig, för att du ska hålla alla hans budord (klara tydliga befallningar),

Kapitel 27-34 är det femte och det sista stora avsnittet i Femte Moseboken. Här finns de avslutande orden och uppmaningarna från Mose till folket och den avslutas med hans död. Den består av sju sektioner där den centrala är vädjan att lyda Gud, se 5 Mos 30:11–12.

Mose och Israels äldste befallde folket och sade: "Håll (vakta, skydda) alla budord (klara tydliga befallningar), som jag har befallt er idag.
Och Mose och prästerna och leviterna talade till hela Israel och sade: "Var tyst och lyssna Israel! – Denna dag har ni blivit ett folk som tillhör (ägs av) Herren (Jahve) er Gud (Elohim).
Och Mose befallde folket samma dag och sade:
Och leviterna ska tala och säga till alla män i Israel med en hög och ljudlig stämma (röst) [nu följer tolv stycken förbannelser]:

"Förbannad är den man som gör en skuren eller gjuten avgud, en styggelse för Herren (Jahve), ett arbete av en hantverkares hand, och sätter upp den i hemlighet." [2 Mos 20:2–3]
    Och hela folket ska svara och säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
"Förbannad är den man som vanärar sin far och sin mor." [2 Mos 20:12]
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
"Förbannad är den man som flyttar sin grannes landmärke." [5 Mos 19:14; Job 24:24; Ords 23:10–11; Hos 5:10]
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
"Förbannad är den man som låter den blinde gå vilse på vägen." [3 Mos 19:14]
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
"Förbannad är den man som förvränger rätten för främlingen, den faderlöse och änkan."
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
"Förbannad är den man som ligger med sin fars hustru [styvmor],
    för det är att blotta hans fars vinge [hörntofs – auktoritet, se 1 Sam 24:1–7]." [3 Mos 18:7–8; 20:11]
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
"Förbannad är den man som ligger med någon form av djur." [2 Mos 22:19; 3 Mos 18:23; 20:15]
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
"Förbannad är den man som ligger med sin syster,
    hans fars dotter eller hans mors dotter." [3 Mos 18:9, 11; 20:17]
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
"Förbannad är den man som ligger med sin svärmor." [3 Mos 18:17; 20:14]
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
"Förbannad är den man som slår sin granne i hemlighet."
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
"Förbannad är den man som tar en muta för att dräpa en oskyldig person." [3 Mos 23:8]
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
"Förbannad är den man som inte bekräftar orden i denna undervisning
    genom att göra (hålla, efterleva) dem."
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
På morgonen ska du säga: "Måtte det vara kväll!" och på kvällen ska du säga: "Måtte det vara morgon!" för den fruktan som du har i ditt hjärta och är rädd för, och för synerna som dina ögon ska se.
Herren (Jahve) ska föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den väg om vilken jag sade: "Du ska aldrig se den igen" och där ska ni sälja er själva som drängar och pigor men ingen ska köpa er. [Detta skedde med omkring en miljon judar efter Jerusalems förstöring år 70 e.Kr.]
Och Mose kallade på hela Israel och sade till dem: Ni har sett allt som Herren (Jahve) gjorde inför era ögon i Egyptens land mot farao, och mot alla hans tjänare och mot hela hans land,
Och det ska ske när han hör orden av denna förbannelse, att han välsignar sig själv i sitt hjärta och säger: "Jag ska ha frid (shalom) i mitt hjärta, fastän jag vandrar i mitt hjärtas envishet, och det vattnade sveps bort med det torra."
Och de kommande generationerna, dina söner som ska resas upp efter dig, och främlingen som ska komma fjärran ifrån, ska säga, när de ser landets plågor och sjukdomarna med vilka Herren (Jahve) har låtit det insjukna,
alla länder ska säga: "Varför har Herren (Jahve) gjort så här mot detta land? Vad betyder hettan (intensiteten) i denna stora vrede?"
Då ska människor säga: "Eftersom de övergav Herrens (Jahves) förbund, deras fäders Gud (Elohim), som han hade skurit med dem när han förde dem upp, ut ur Egyptens land,
De är inte i himlarna, så att du skulle säga: "Vem ska gå upp åt oss till himlarna, och ta hit det till oss och låta oss få höra det, så att vi kan göra (agera, handla efter) det"
Inte heller är de bortom havet, så att du skulle säga: "Vem ska gå över havet åt oss och ta hit det till oss och låta oss få höra det, så att vi kan göra (agera, handla efter) det?"
Han sade till dem:
"Jag är nu 120 år gammal, jag kan inte leda er längre. Herren har sagt till mig: 'Du ska inte korsa denna Jordan.' [4 Mos 20:12]
Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
    och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahve) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: "sjuat sig själv", dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
Mose befallde dem och sade: "I slutet av vart sjunde år [på hösten], på den bestämda tiden för sabbatsåret (hebr. shmita) [då odlingsmark ligger i träda och skulder avskrivs, se 5 Mos 15], under lövhyddohögtiden [2 Mos 23:16; 34:22; 3 Mos 23:33–36],
Herren sade till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva (positionera er) i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
Herren sade till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem.
Sedan ska min vrede upptändas mot dem på den dagen och jag ska överge dem och jag ska gömma mitt ansikte för dem och de ska bli uppslukade och mycket ondska och bekymmer ska komma över dem. Den dagen ska de säga: 'Har inte denna ondska kommit över oss eftersom vår Gud inte är ibland oss?'
Han gav Josua, Nuns son ett uppdrag och sade: "Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig) [Jos 1:6–9], för du ska föra Israels söner in i det land som jag med ed har lovat dem och jag ska vara med dig." [Se vers 7].
befallde Mose leviterna, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och sade:
Kom ihåg svunna dagar (ända från evigheten),
    begrunda åren från generation till generation (många generationer).
Fråga din far och han ska förkunna för dig,
    dina äldste och de ska berätta för dig.
Han sade: Jag ska gömma mitt ansikte för (från) dem.
    Jag ska se vilket deras slut blir,
    för de är en bakvänd (upp och nervänd, avig, på tvären) generation,
    söner som saknar trofasthet (är utan trohet eller rättrogenhet).
Jag säger: "Jag ska göra slut på dem,
    jag ska utplåna minnet av dem från människosläktet [hebr. enosh; beskriver det förgängliga människosläktet],
var det inte så att jag fruktade fiendens trakasserier,
    för att inte deras motståndare skulle anklaga dem felaktigt,
så att de skulle säga: "Vår hand är upphöjd,
    Herren (Jahve) har inte gjort allt detta."
Det ska sägas: "Var är deras gudar (elohim) [avgudar],
    klippan som de litade på (tog sin tillflykt till)"?
För jag lyfter upp min hand till himlarna och säger:
    "Jag lever för evigt.
sade han till dem: "Sätt ert hjärta till alla de ord som jag har vittnat mot er idag, så att ni må befalla era barn med dem, till att hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (agera, handla efter, leva efter) alla ord i denna undervisning (hebr. Torah).
Herren (Jahve) talade till Mose samma dag och sade:
Han sade:
"Herren (Jahve) kom från Sinai
    och stod upp från Seir [ett annat namn för Edom] till dem,
    han trädde fram i glans (strålade tydligt) från [berget] Paran,
och han kom från myriader heliga,
    vid hans högra var ett brinnande dekret.
Och detta till Juda och han sade: "Hör (lyssna) Herre (Jahve)(till) Judas röst, för honom till hans folk, hans händer ska strida för honom och du ska vara en hjälp mot hans motståndare."
Och om Levi sade han: "Din Tummim och din Urim ska vara med dina heliga, som du prövade vid Massa, med vilka du stred över Merivas vatten.
Vem sade till sin far och till sin mor: 'Jag har inte sett honom', och till hans bröder 'vill inte kännas vid', och till hans söner 'känner dem inte', för de har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) ditt ord och bevarat ditt förbund.
Till Benjamin sade han: "Herrens (Jahves) älskvärda ska bo i trygghet hos honom. Han övertäcker (hebr. chofaf) honom hela dagen (alla dagar), och han (Gud) har sin boning mellan hans skuldror." [Ordet övertäcka är samma ord som används om bröllopsbaldakin som brudparet står under vid vigseln. Att Gud har sin boning mellan hans skuldror, syftar på det faktum att Sions berg (tempelberget) i Jerusalem ligger mellan två andra berg, Olivberget och Västra berget. Dessa två berg tillhör Benjamins område medan Sions berg tillhör Judas område. I denna välsignelse beskrivs alltså profetiskt hur Guds boning på jorden ska vara placerad!]
Och till Josef sade han: "Välsignat av Herren (Jahve) är hans land. Från himlarnas dyrbarheter, från daggen, och från djupen som ligger därunder,
Och till Sebulon sade han: "Jubla (fröjda dig) Sebulon när du drar ut och Issachar i dina tält.
Och till Gad sade han: "Välsignad är han som förökar Gad, han bor som en lejoninna och bryter sönder benet, ja kronan på huvudet.
Och till Dan sade han: "Dan är en lejonunge som skuttar fram från Bashan" [Dans område var ursprungligen i söder men senare flyttar de och bosätter sig längst norrut i Bashans område, nuvarande norra Golan, vid Hermonberget. Hur de byter område beskrivs i Jos 18, som troligtvis sker i slutet på domartiden då Simson är domare.]
Och till Naftali sade han: "Naftali, överöst med nåd (villkorad nåd, favör, välbehag) och full av Herrens (Jahves) välsignelser, inta (besätt) havet och södern." [Detta är en märklig profetia då Naftali får sin arvedel väster och norr om Genesarets sjö, varken vid havet eller söderut i landet. Ordet som översätts söder här kan även betyda sunnanvind. Då får det även innebörden att svepa runt hela joden på samma sätt som vinden kan blåsa långa sträckor. Med tanke på att nästan alla Jesu lärjungar kom från Naftalis område kan då denna profetia ses som en förutsägelse om evangeliets utbredning i hela världen.]
Och till Asher sade han: "Mest välsignad är Asher bland sönerna, låt honom finna nåd (villkorad nåd, favör, välbehag) hos sina bröder och doppa sin fot i olja.
En boning (trygg hemvist) [i himlen, se 5 Mos 26:15] är den evige Guden (urtidens Gud, Elohim),
    med eviga armar under [himlen, som upprätthåller ordningen på jorden].
Han fördriver dina fiender och ropar: "Förgör dem!"
Herren (Jahve) sade till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras säd (efterkommande). Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."

Josua (137)

Och efter Moses, Herrens (Jahves) tjänares, död [omkring 1406 f.Kr., enligt judisk tradition 7:e Adar (infaller ofta i mars) – efter 30 dagars sorgeperiod, se 5 Mos 34:5–8] talade Herren (Jahve) till Josua, Nuns son, Moses tjänare [öster om Jordanfloden på Moavs ökenslätter, se 4 Mos 33:48–50]. ["Och det skedde att efter" lyder den ordagranna inledningen till Josua bok och det är en övergång från föregående boks sista kapitel där speciellt Moses död beskrivs, se 5 Mos 34. Första gången Josua nämns är när Mose utser honom att leda striden mot amalekiterna, se 2 Mos 17:8–13. Josua var också en av de tolv spejarna och Mose gav honom ett nytt namn, se 4 Mos 13:2–4, 8, 16. Han hade varit Moses tjänare alltifrån sin ungdom, se 2 Mos 24:13; 33:11; 4 Mos 11:28 och utses också till Moses efterträdare, se 4 Mos 27:18–23.
    Det var 38 år sedan Josua och Kaleb hade bespejat landet från Kadesh-Barnea, se 5 Mos 2:14. Då var Kaleb 40 år, se Jos 14:7. Josua var troligtvis i samma ålder eller yngre (men över 20 år, se 4 Mos 32:11–13) vilket gör att han nu är 60-78 år. Josua dör 110 år gammal, se Jos 24:29.]
Han [Herren] sade [till Josua]:
Josua befallde då folkets ledare (tillsyningsmän) och sade:
"Gå in i lägret och befall folket: 'Gör i ordning tillräckligt med proviant, för om tre dagar ska ni gå över denna Jordan och inta (erövra, besätta) det land som Herren, er Gud, ger åt er att inta.' " [Israels äganderätt till landet är ovillkorlig, men att inta och besätta det är upp till dem.]
Och till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasse stam talade Josua och sade:
Kom ihåg ordet som Herrens (Jahves) tjänare Mose befallde er när han sade: "Herren er Gud (Jahve Elohim) ger er vila och ska ge er detta land.
Och de svarade Josua och sade: "Allt som du har befallt oss ska vi göra och varthelst du sänder oss, dit ska vi gå.
Josua, Nuns son, skickade i hemlighet i väg två spejare från Shittim [en stad öster om Jordanfloden strax norr om Döda havet där israeliterna hade slagit läger under en längre tid] och sade: "Gå in i landet [väster om Jordan] och undersök det, och då särskilt [staden] Jeriko"
    De begav sig i väg och stannade till vid en prostituerads hus [byggt ovanpå muren, troligen nära Jerikos port]. Kvinnan hette Rahab (Rachav) och de sov över där. [Detta var en strategiskt bra plats att gömma sig på. De större städerna i Kanaan var små kungadömen där varje stad styrdes av en lokal kung. Trots spejarnas försiktighet måste vakterna vid stadsporten ha sett dem.]
Jerikos kung fick följande rapport: "Viktig information! Israeliska män har kommit hit i natt för att utforska landet."
Då sände Jerikos kung denna order till Rahab (Rachav):
    "Överlämna männen som kom till dig (dina klienter), de som kom till ditt hus, för de är här för att utforska landet." [I den hebreiska texten ligger det en sexuell anspelning på "kom till dig", det är antagligen därför den hebreiska författaren lägger till "de som kom till ditt hus", för att förtydliga att de inte köpte hennes tjänster.]
Men kvinnan gömde de två männen och svarade: "Ja, männen var mina klienter, men jag visste inte varifrån de kom.
och sade till dem: "Jag vet (har förstått) att Herren har gett landet åt er, förskräckelse för er har fallit över oss och alla som bor i landet skälver (smälter) inför er. [Ordet smälter beskriver en förändring som inte går att stå emot. Kananiterna i Jeriko var skräckslagna inför israeliterna och kunde inte göra någonting åt situationen.]
Männen sade till henne: "Om du dör, då dör vi också. Om du inte förråder oss ska vi visa barmhärtighet mot dig när Herren ger oss landet." [Männen går i borgen med sina egna liv.]
Och hon sade till dem: "Gå upp i [judeiska] bergen, så att inte förföljarna kommer ikapp er, och göm er där i tre dagar till dess att förföljarna har återvänt [till Jeriko], sedan kan ni fortsätta er väg [tillbaka till lägret på andra sidan Jordan]."
Och männen sade till henne: "Vi ska vara oskyldiga (skuldfria) till den ed som du låtit oss svära.
Och hon sade: "I enlighet med era ord ska det bli." Och hon sände iväg dem och de lämnade, och hon band det röda repet i fönstret. [I vers 15 användes hebreiska ordet chevel för rep. Här i vers 21 och 18 används ett annat ord för rep (hebr. tikvah) ordet betyder också hopp. Det finns likheter hur israeliterna strök lammets blod på dörrposterna i Egypten och hur Rahab (Rachav) firar ner ett rött rep av hopp från sitt fönster. Parallellen till Jesu död och uppståndelse finns också här. I vers 15 firades spejarna ner i ett rep, ordet betyder också smärta och lidande. Tre dagar senare har samma rep blivit ett blodrött rep av hopp som räddar från undergång!]
Och de sade till Josua: "Herren (Jahve) har verkligen (sannerligen, helt säkert) gett landet i våra händer, och dessutom smälter alla landets invånare bort [beskriver något som de omöjligt kan stå emot] från vårt ansikte.
och de befallde folket: "När ni ser Herrens, er Guds, förbundsark, bli buren av de levitiska prästerna, då ska ni bryta upp och marschera efter den,
Josua sade till folket: "Helga er [förbered er, avskilj er för helig tjänst – ett personligt ansvar att göra upp med synden], för i morgon ska Herren göra under bland er."
Därefter sade Josua till prästerna: "Tag förbundsarken och gå framför folket." Då tog de förbundsarken och gick framför folket.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
och du ska befalla prästerna att bära förbundsarken och säga: "När ni kommer till vattenbrynet på Jordan ska jag låta Jordan stå still (ska jag hindra vattnet från att flöda)".
Och Josua sade till Israels söner: "Kom närmare och lyssna till Herren er Guds (Jahve Elohims) ord".
Josua sade: "Här är hur ni ska veta att den levande Guden är mitt ibland er, och att han verkligen ska driva ut:
kananéerna,
hettiterna,
hivéerna,
perisséerna,
girgashéerna,
amoréerna,
jevuséerna." [I den andliga kamp vi lever i dag är det inte en strid mot kött och blod utan mot andemakter, se Ef 6:12. Genom att se vad namnen på dessa folk betyder, kan vi se de områden som en troende idag behöver erövra för att få full frihet. kananéer – var handelsmän, vår relation till pengar
hettiter – fruktan och rädsla,
hivéer – stad, by, liv, alternativa livsstilar, beroende av den här världen, världslighet,
perisséer – oskyddade städer,
girgashéer – en som bor i jorden/lera
amoréer – högmod och skrytaktigt tal
jevuséer – att trampa på andra, orenhet.]
Och det hände sig att när hela folket var rent, gick de över Jordan så som Herren (Jahve) hade talat till Josua och sagt:
och befall dem och säg: "Ni ska ta från Jordans mitt, från platsen där prästernas fötter stod, tolv stenar som är redo (förberedda), och bär dem med er och lägg ner dem på lägerplatsen där ni ska slå läger i natt."
och Josua sade till dem: "Gå över framför Herren (Jahve) er Guds (Elohims) ark till mitten av Jordan och ta var och en av er upp en sten på sin skuldra, efter antalet av Israels söners stammar,
för att detta ska vara ett tecken ibland er, så när era söner i framtiden frågar och säger: "Vad betyder dessa stenar?"
då ska ni säga till dem: "Eftersom Jordans vatten blev avskuret framför Herrens förbundsark, när den gick över Jordan skars Jordans vatten av, och dessa stenar ska vara till åminnelse för Israels söner för evigt." [Det var inte ovanligt att resa minnesstenar, se Jos 7:26; 24:26–27; 1 Mos 28:18–22; 31:45–47.]
Och Herren (Jahve) talade till Josua och sade:
Därför befallde Josua prästerna och sade: "Kom upp ur Jordan."
Och han talade till Israels söner och sade: "När era söner frågar sina fäder i framtiden och säger: "Vad betyder dessa stenar?"
då ska ni låta era söner få veta och säga: "Israel kom över denna Jordan på torr mark.
Vid den tiden sade Herren (Jahve) till Josua: "Gör dig knivar av flinta och omskär igen Israels söner en andra gång." [1 Mos 17:7–14]
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag har jag tagit bort (ordagrant 'rullat bort') Egyptens förebråelse från dig." Därför kallas platsen Gilgal [som just betyder "hjul" eller "något som rullar"] till denna dag.
Och det hände när Josua var vid Jeriko att han lyfte upp sina ögon och såg, och se, där stod en man mittemot honom med sitt svärd draget i handen. [2 Mos 3:2–4:17; Dom 6:11–23] Och Josua gick till honom och sade till honom: "Är du för oss eller för våra motståndare?"
Och han sade: "Nej, men jag är härförare för Herrens (Jahves) härskara. Nu har jag kommit." [2 Mos 15:3]
    Och Josua föll med sitt ansikte mot jorden och böjde sig ned och sade till honom: "Vad säger min herre till sin tjänare?"
Och härföraren för Herrens (Jahves) härskara sade till Josua: "Ta av dig skorna från dina fötter, för platsen där du står är helig." Och Josua gjorde så. [Detta möte motsvarar det möte med Gud som Mose hade vid den brinnande busken. Både Josua och Mose behövde dessa möten med Gud själv innan de gick in i sina uppdrag, se 2 Mos 3:5.]
Herren (Jahve) sade till Josua: "Se, jag har gett Jeriko i din hand med dess kung, liksom dess tappra stridsmän.
Och Josua, Nuns son, kallade på prästerna och sade till dem: "Ta upp förbundsarken och låt sju präster bära sju jubelbasuner framför Herrens (Jahves) ark."
Och han sade till folket: "Gå vidare, och gå runt staden och låt de beväpnade dra fram framför Herrens (Jahves) ark."
Och det blev så att när Josua hade talat till folket, gick de sju prästerna som bar de sju jubelhornen inför Herren framför, och blåste med shofarerna, och Herrens förbundsark följde dem.
Och Josua befallde folket och sade: "Ni ska inte ropa och inte låta er röst bli hörd, inte heller ska några ord passera ut ur era munnar förrän den dag jag ber er ropa – då ska ni ropa."
Och det skedde att den sjunde gången, när prästerna blåste i shofarerna, sade Josua till folket: "Ropa (uppge ett härskri), för Herren (Jahve) har gett er staden,
Och Josua sade till de båda män som hade utforskat (bespejat) landet: "Gå in i skökans hus och för ut skökan och alla som är med henne, så som ni lovat henne."
Vid den tiden tog Josua en ed av folket och sade:
"Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man inför Herren (Jahve)
    som står upp och återuppbygger denna stad Jeriko, han ska förlora sin förstfödde
    när han lägger dess grund
och sin yngste son
    när han sätter upp dess portar."[Arkeologiska inskriptioner i Assyrien visar att det inte var ovanligt att förstörda städer inte skulle byggas upp igen. Dock har ingen av dessa en åtföljande ed. Josuas ord här har likheter med Mose instruktioner i 4 Mos 13:12–16. Många år senare får denna förbannelse sin fullbordan när Hiel, en man från Betel, bygger upp Jeriko igen. Han förlorar sin förstfödde Aviram och sin yngste son Segov, se 1 Kung 16:34]
Och Josua sände män från Jeriko till Ai, som ligger vid Beit Aven [ordagrant "tomhetens hus"], på den östra sidan om Betel, och talade till dem och sade: "Gå och bespeja landet." Och männen gick iväg och bespejade Ai. [Ai har traditionellt identifierats med Et-tell 14 kilometer väster om Jeriko och 16 km norr om Jerusalem. Dock verkar staden varit övergiven vid den här tiden, och ruinerna vid Khirbet el-Maqatir 1,5 kilometer västerut passar bättre in på Bibelns beskrivning. Wadi Sheban på den västra sidan fungerar som ett bra gömställe, se Jos 8:4.]
De återvände till Josua och sade till honom: "Låt inte hela folket dra upp, utan låt omkring två eller tretusen män gå upp och slå Ai. Låt inte hela folket anstränga sig med att gå dit, för de är få."
Och Josua sade: "Ack, Herre, Herre (Adonai Jahve) varför har du överhuvud taget fört ditt folk över Jordan? För att lämna oss i händerna på amoréerna och få oss att förgås? Det hade varit nog om vi hade fått bo på andra sidan Jordan.
Herre (Adonai) vad ska jag säga efter att Israel har vänt sin rygg mot [flytt från] sina fiender?
Herren sade till Josua: "Res på dig! Varför har du fallit ner på ditt ansikte?
Res dig, helga folket och säg: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), det finns en förbannelse i din mitt, Israel. Du kan inte stå inför dina fiender förrän du har tagit bort (utrotat) de förbannade tingen ibland er.
Och Josua sade till Achan: "Min son, jag ber dig, ge ära till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och bekänn inför honom, och tala om för mig vad du har gjort, dölj ingenting för mig."
Och Achan svarade Josua och sade [bekände på en gång]: "I sanning (ja, det är sant), jag har jag syndat mot Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och detta är exakt vad jag gjort (ordagrant: "detta och detta", vilket beskriver det detaljerade händelseförloppet).
Och Josua sade: "Varför har du hemsökt (dragit olycka över – hebr. achor) oss? Herren (Jahve) ska hemsöka (dra olycka över) dig idag." Och hela Israel stenade honom med stenar, och de brände dem i eld och stenade dem med stenar.
Herren sade till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket [inte bara 3 000, se Jos 7:5] med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand.
Och han befallde dem och sade:
"Se, ni [en mindre grupp på 5 000 män, se vers 12] ska ligga i bakhåll mot staden bakom (på andra sidan; väster om) staden, inte långt från staden, och håll er redo.
Och de ska komma ut efter oss till dess att vi har lockat bort dem från staden, för de ska säga: 'De flyr för oss som förra gången.' Så ska vi fly framför dem.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Sträck ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon) som du har i din hand mot Ai, för jag ska ge det i din hand." Och Josua sträckte ut spjutet som var i hans hand mot staden. [Troligtvis reflekterades solen i sabelns egg och gav en blixtrade signal. Här används inte det vanliga hebreiska ordet för spjut chanit.]
Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sade till honom och Israels män: "Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss."
Och Israels män sade till hivéerna: "Tänk om ni bor ibland oss, hur ska vi då ingå (skära) ett förbund med er?"
Och de sade till Josua: "Vi är dina tjänare (hebr. eved)."
    Och Josua sade till dem: "Vilka är ni och varifrån kommer ni?"
Och de sade till honom: "Från ett väldigt avlägset land, har dina tjänare kommit för Herren (Jahve) din Guds (Elohims) namns skull, för vi har hört hans rykten och om allt han gjorde i Egypten,
Och våra äldste och invånarna i vårt land talade till oss och sade: 'Ta proviant i er hand för resan och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare och nu vill vi sluta ett förbund (skära och ingå ett blodsförbund) med er.'
Men alla ledare sade till hela menigheten [Israels folk samlade där]: "Vi har svurit en ed inför Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), därför kan vi inte röra dem nu.
Och ledarna sade till dem: "Låt dem leva." Så blev de vedhuggare och drog upp vatten till hela menigheten, som ledarna hade talat till dem.
Och Josua kallade på dem och han talade till dem och sade: "Varför har ni bedragit oss och sagt: 'Vi är långt bort ifrån' när ni bor ibland oss?
Och de svarade Josua och sade: "Eftersom det med säkerhet blev berättat för dina tjänare hur Herren (Jahve) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta.
Därför sände Adonitsedek, Jerusalems kung (bud) till
Hoham, kung i Hebron,
och till Piram, kung i Jarmot,
och till Jafija, kung i Lachish,
och till Devir, kung i Eglon och sade:
Och Givons män sände (bud) till Josua till lägret i Gilgal [intill Jeriko] och sade: "Släpp inte dina händer från dina tjänare, kom upp till oss snabbt och rädda oss och hjälp oss, för alla amoréernas kungar som bor i bergsbygden [Jerusalem, Hebron, Jarmot, Lachish och Eglon] har samlat sig tillsammans mot oss."
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Frukta inte för dem för jag har gett dem i din hand, inte en enda man av dem ska stå dig emot."
Sedan talade Josua till Herren (Jahve) på den dagen när Herren (Jahve) gav amoréerna inför Israels söner, och han sade i Israels åsyn:
"Sol stå stilla (var tyst – hebr. dom) över Givon
    och du måne i Ajalons dal."
Och man berättade för Josua och sade: "De fem kungarna är funna, gömda i en grotta vid Makeda." [Makeda är nuvarande el-Qom mellan Lachish och Hebron, 14 km väster om Hebron.]
Josua svarade: "Rulla stora stenar framför grottans öppning [ordagrant mun] och sätt män där att bevaka dem,
Sedan sade Josua: "Öppna grottan [ta bort de stora stenarna från öppningen] och för fram dessa fem kungar till mig från grottan."
Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sade till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
Och Josua sade till dem: "Frukta inte, var inte missmodiga, var starka och vid gott mod, för på detta sätt ska Herren (Jahve) göra med alla våra fiender som vi strider mot."
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld." [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även Ps 20:8; 147:10.]
Och Josua gjorde mot dem som Herren (Jahve) hade sagt till honom, han skar av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar i eld.
Och Josua var gammal och kommen till hög ålder (många år) och Herren (Jahve) sade till honom: "Du är gammal och kommen till hög ålder (många år) och det återstår fortfarande mycket land att besätta.
[I det kiastiska mönstret hör detta stycke ihop med Jos 19:49–50 där Josha, på samma sätt som Kaleb här, får sin belöning för händelserna vid Kadesh-Barnea.] Då kom Juda söner nära Josua i Gilgal och Kaleb, Jefunnes son kenisiten sade till honom: "Du känner till (är intimt förtrogen med) de ting som Herren (Jahve) talade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kadesh–Barnea.
Och Mose svor på den dagen och sade. 'Sannerligen, landet som dina fötter har trampat på ska vara ett arv till dig och till dina söner för evigt, eftersom du helhjärtat följde Herren min Gud (Jahve Elohim).'
Och Kaleb sade: "Han som slår Kirjat-Sefer och tar det, till honom ska jag ge min dotter Achsa till hustru."
Och det skedde när hon kom till honom att hon övertalade honom att be hennes far om ett fält, och hon steg ner från sin åsna och Kaleb sade till henne "Vad behöver du?"
Och hon svarade: "Ge mig en välsignelse, eftersom du har satt mig i sydlandet, ge mig därför en vattenkälla." Och han gav henne den Övre källan och den Nedre källan.
Och de kom nära framför prästen Elazar och framför Josua, Nuns son, och inför ledarna och sade: "Herren (Jahve) befallde Mose att ge oss ett arv bland våra bröder." Därför, efter Herrens (Jahves) befallning, gav han dem ett arv bland deras fars bröder.
Och Josefs söner talade till Josua och sade: "Varför har du gett mig en lott och en del som arv? Se, jag är ett stort folk för så mycket har Herren (Jahve) välsignat mig."
Och Josua sade till dem: "Om du är ett stort folk gå då upp till skogen och hugg ner för dig själv där i perisséernas land och Refaim, eftersom Efraims bergsbygd är för trångt för dig." [Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten.]
Och Josefs söner sade: "Bergsbygden är inte tillräckligt för oss och alla kananéerna som bor i landets dal har vagnar av järn, både de som är i Beit-Shean och dess byar och de som är i Jizreels dal."
Och Josua talade till Josefs hus till Efraim och till Manasse och sade: "Du är ett stort folk och har stor kraft (styrka), du ska inte ha bara en lott,
Och Josua sade till Israels söner: "Hur länge ska ni underlåta att gå och besitta landet som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er?
Och männen steg upp och gick, och Josua befallde dem som gick för att beskriva landet och sade: "Gå och vandra genom landet och beskriv det och kom tillbaka till mig och jag ska kasta lott för er här inför Herrens (Jahves) ansikte i Shilo."
Och Herren (Jahve) talade till Josua och sade:
Tala till Israels söner och säg: "Utse åt er fristäderna som jag har talat till er om genom Mose hand,
och de talade till dem i Shilo i Kanaans land och sade: "Herren (Jahve) befallde genom Mose hand att ge oss städer att bo i med öppet land runtomkring för vår boskap."
och sade till dem: "Ni har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) allt som Herrens (Jahves) tjänare Mose har befallt er och har lyssnat till min röst i allt som jag befallt er,
och talade till dem och sade: "Återvänd med mycket välstånd till era tält, och med en stor mängd boskap, med silver och med guld och med brons (kopparlegering – hebr. Nechoshet) och med järn och med väldigt mycket vackra kläder. Dela bytet från era fiender med era bröder."
Och Israels söner hörde sägas: "Se, Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam har byggt ett altare framför Kanaans land, i området vid Jordan på den sida som vetter mot Israels söner."
Och de kom till Rubens söner och till Gads söner och till halva Manasse stam i Gileads land, och talade med dem och sade:
"Så säger hela Herrens (Jahves) församling: Vilket förräderi är detta som ni har begått mot Israels Gud (Elohim), att denna dag vända bort från att följa Herren (Jahve), när ni har byggt detta altare för att denna dag göra uppror mot Herren (Jahve)?
och om vi inte snarare på grund av oro har gjort detta och sagt: I kommande tider kanhända era söner kommer och talar med våra söner och säger: Vad har ni att göra med Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim)?
Därför sade vi: Låt oss nu förbereda för att bygga ett altare, inte för brännoffer och inte för offer,
men det ska vara ett vittne mellan oss och er och mellan våra generationer efter oss, så att vi gör Herrens (Jahves) tjänst inför honom med våra brännoffer och med våra offer och med våra shalomoffer, så att era söner inte säger till våra söner i framtiden: Ni har ingen del i Herren (Jahve).
Därför sade vi: Det ska vara så när de säger så till oss eller till våra generationer i tider som kommer, att vi ska säga: Se på mallen (mönsterbilden) av Herrens (Jahves) altare, som våra fäder gjorde, inte till brännoffer, inte till offer, utan som ett vittne mellan oss och er.
Och Pinchas, prästen Elazars son, sade till Rubens söner och Gads söner och Manasses söner: "Idag vet vi (är vi intimt förtrogna med) att Herren (Jahve) är i vår mitt, eftersom ni inte har varit förrädiska mot Herren (Jahve), och inte utlämnat Israels söner till att komma bort från Herrens (Jahves) hand."
Dessa ord behagade Israels söner och Israels söner välsignade Herren (Jahve) och talade inte mer om att gå upp och strida mot dem, för att fördärva landet där Rubens söner och Gads söner bodde.
att Josua kallade på hela Israel, på deras äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras hövdingar och sade till dem: "Jag är gammal och har nått hög ålder (är kommen i dagar).
Och Josua sade till hela folket: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Era fäder bodde tidigare bortom floden [Eufrat] – Terach, Abrahams far och Nachors far – och de tjänade andra gudar.
Folket svarade då [Josua]: "Aldrig att vi skulle överge Herren och tjäna andra gudar!
Och Josua sade till folket: "Ni kan inte tjäna Herren (Jahve) för han är en helig Gud (Elohim). Han är en nitälskande Gud (Elohim). Han ska inte förlåta era överträdelser, inte era synder.
Och folket sade till Josua: "Nej, men vi vill tjäna Herren (Jahve)."
Och Josua sade till folket: "Ni är vittnen mot er själva att ni har valt Herren (Jahve) för att tjäna honom." Och de svarade: "Vi är vittnen."
Och folket sade till Josua: "Herren vår Gud (Jahve Elohim) ska vi tjäna och hans röst ska vi lyssna till."
Och Josua sade till allt folket: "Se, denna sten ska vara ett vittne mot er, för den har hört alla de ord som Herren (Jahve) har talat till oss, den ska därför vara ett vittne mot er så att ni inte förnekar er Gud (Elohim)."

Domarboken (269)

Och det hände efter Josuas död [Jos 24:29–31] att Israels söner frågade Herren (Jahve) och sade: "Vem ska gå upp åt (vem ska leda) oss mot kananéerna för att strida mot dem?"
Herren (Jahve) svarade: "Juda [stam] ska gå upp, se jag har gett landet i hans hand." [Folket befinner sig i Gilgal i närheten av Jeriko, se Dom 2:1; Jos 4:20.]
[I sju sektioner beskrivs nu hur israeliterna misslyckades att inta landet. Den första beskriver två stammar (Juda och Simon) som har viss framgång, följt av fem stammar (Benjamin, Josef, Sebulon, Asher och Naaftali) som misslyckas, för att avslutas med Dans katastrofala nederlag, se vers 34. Sjutalet finns med i den medvetna strukturen. De fem stammar som inte får en egen uppräkning är Ruben, Levi, Gad och Isaskar. Simon, som finns inom Juda område, omnämns kortfattat i inledningen tillsammans med Juda, men redan i nästa vers är inte fokus på dem utan Juda, se vers 4.]

Juda

Juda [folket i Juda stam] sade till sin bror Simon (Shimon) [folket i Simons stam]: "Kom upp med mig till min lott så att vi kan strida mot kananéerna, och jag ska på samma sätt gå upp med dig till din lott." Och Simon gick med honom. [Simons område ligger vid staden Beer-Sheva och Juda stams område runtomkring, mestadels österut upp mot bergen, se Jos 19.9. Det är därför naturligt att dessa två stammar hjälper varandra. Simon är känd för sin iver för rättvisa och hämndlystnad när de räddar och hämnas sin syster Dina som blivit våldtagen, se 1 Mos 34:1, 26. Nu följer sju episoder, från norr till söder i Juda stams område, där man har viss framgång att inta landet.]
Adoni-Bezek sade då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord [tigger] har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." [Frasen "samlar mat under mitt bord" syftar på att de tiggde. Dessa 70 tillfångatagna kungar som blivit stympade kunde inte annat än tigga vid deras fångvaktares bord.
    De hade förödmjukats och hölls vid liv av Adoni-Bezek bara för att visa på hans makt och ingjuta skräck.]
De förde honom till Jerusalem och han dog där. [Det är inte helt klart vilka "de" är, men troligtvis att det är simonierna som ligger bakom denna hämnd och för Adoni-Bezek till jebuserna i Jerusalem, dock verkar inte Gud tillåta att han hålls i Jerusalem på samma sätt för att ingjuta skräck i omgivningen, se även Matt 5:38, 39; Rom 12:19.]
Och Kaleb sade: "Han som slår Kirjat-Sefer och tar det, till honom ska jag ge min dotter Achsa till hustru."
Och det skedde när hon kom till honom att hon övertalade honom att be hennes far om ett fält, och hon steg ner från sin åsna och Kaleb sade till henne "Vad behöver du?" [Jos 15:16–18]
Och hon svarade: "Ge mig en välsignelse [extra favör], eftersom du har satt mig i Sydlandet, ge mig därför vattenkällor." Och Kaleb gav henne den Övre källan och den Nedre källan [Jos 15:19].
Och väktarna såg en man komma ut ur staden, och de sade till honom: "Visa oss, vi ber dig, ingången till staden så ska vi ge dig nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed)"
[Samlingen vid Gilgal (Dom 1:1–2) var entusiastisk och uppräkningen av de sju stammarna gick från segrar till allt större nederlag. Som en parallell följer nu en sorgsen samling vid Bochim. Budbäraren här identifieras ibland med Gud själv, se 1 Mos 16:7; 2 Mos 14:19; 23:20. Hebreiska frasen malach JHVH kan översättas "Herrens budbärare" eller "Herrens ängel". Den förekommer 19 ggr i denna bok och varianten malach ha-elohim (Guds budbärare/ängel) förekommer tre ggr (Dom 6:20; 13:9, 9). Profeter kallas ofta Herrens budbärare (2 Krön 36:15–16; Jes 42:19; 44:26; Hag 1:13; Mal 3:1). Att han sägs komma från Gilgal (och inte himlen) kan också tala för det. Samtidigt särskiljs mellan profeten (Dom 6:8) och Herrens budbärare/ängel (Dom 6:11) i kapitel 6. Det är därför mest troligt att det är en himmelsk ängel, kanske samma som sändes ut under Mose tid, se 2 Mos 23:20–23; 33:2; 32:34.] Och Herrens (Jahves) budbärare (ängel) kom upp från Gilgal till Bochim. Och han sade: "Jag fick dig att dra upp ut ur Egypten och har fört dig till landet som jag lovade (gav min ed) till dina fäder och jag sade: 'Jag ska aldrig bryta mitt förbund med dig' [1 Mos 17:7; 2 Mos 6:4],
Och jag säger även: "Jag ska inte driva ut dem framför er, utan de ska vara sidor för er [finnas runt omkring er; ska tränga er och blir en snara; irritera som en törntagg i sidan] och deras gudar ska bli en fälla för er." [5 Mos 33:55; Jos 23:12–13]
Så Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Israel och han sade: "Eftersom denna nation har övergett mitt förbund som jag befallde deras fäder och inte har lyssnat till min röst,
Men själv vände han tillbaka från stenbilderna (de ingraverade bilderna) [stenstod eller ingraverad text på en sten; markerade kanske gränsen mellan Efraim/Benjamin, eller syftar på de tolv stenarna som Josua satte upp, se Jos 4:19–20] som var i Gilgal och sade: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o kung".
    Och han sade: "Var tysta!" Och alla som stod hos honom gick ut från honom.
Ehud kom då till honom och han satt för sig själv, ensam i sitt svala övre rum. Och Ehud sade: "Jag har ett något (ord, budskap, sak – hebr. davar) från Gud (Elohim) till dig" Och han reste sig från sin stol.
När han hade gått kom hans tjänare och de såg och se, dörrarna till det övre rummet var låsta och de sade: "Han är säkert på toaletten (ordagrant: "täcker sina fötter", dvs med sin mantel) i det inre (privata) svala övre rummet". [Tjänarna kände också säkert lukten, och ville inte störa. Se även 1 Sam 24:4 där samma uttryck används av Saul.]
Och han sade till dem: "Följ efter mig för Herren (Jahve) har gett era fiender moabiterna i er hand."

Slut på förtrycket

Och de gick ner efter honom och tog Jordans vadställen [strax norr om Döda havet] mot (mitt emot) moabiterna, och tillät ingen att gå över. [Vadställena vis Jordanfloden var en strategisk position att besitta, se även Jos 2.7. Detta hindrade moabiternas styrka väster om Jordan att få förstärkning, och hindrade också deras reträtt. Linknande strategi används i Dom 12:5–6 när Jefta strider mot eframiterna och i Ramses II beskrivning av striden om Kadesh mot hitéerna 1285 f.Kr.]
Och hon sände efter och kallade på Barak, Avinoams son från Kedesh-Naftali, och sade till honom [detta är det första av tre tal till Barak som Debora ger]: "Har inte Herren Israels Gud (Jahve Elohim) befallt och sagt: 'Gå och dra ut mot berget Tavor och ta med dig 10 000 män från Naftali söner och från Zevulons söner?'
Och Barak sade till henne: "Om du går upp med mig då ska jag gå, men om du inte går med mig går inte jag heller."
Och hon sade [hennes andra tal]: "Jag ska verkligen gå med dig, trots detta ska resan som du ska företa dig inte bli till din ära, för Herren (Jahve) ska ge Sisera i en kvinnas hand."

Truppen samlas – går upp

Och Debora steg upp och gick med Barak till Kedesh.
Och Debora sade till Barak [tredje talet]: "Upp! Detta är dagen som Herren (Jahve) har utlämnat Sisera i din hand, har inte Herren (Jahve) gått ut framför dig?"
Och Jael gick ut och mötte Sisera och sade till honom: "Kom in, min herre, kom in till mig, frukta inte." Och han gick in till henne i hennes tält och hon täckte honom med en filt.
Och han sade till henne: "Ge mig, jag ber dig, lite vatten att dricka för jag är törstig." Och hon öppnade ett mjölkkrus och gav honom att dricka och täckte över honom.
Och han sade till henne: "Stå i tältöppningen [och håll vakt]. Om någon kommer och frågar dig om det finns någon man här, så svara nej."
Och se, medan Barak jagade Sisera kom Jael ut och mötte honom, och sade till honom: "Kom och jag ska visa dig mannen som du söker." Och han kom till henne, och se, Sisera låg död och tältpinnen satt (kvar) i hans tinning.
[Deboras sång bryter mönstret med berättelser och blir ett avbrott. På samma sätt som tidigare har landet fått ro från svärdet i 40 år (Dom 3:11, 29), så blir det även efter att Gud har rest upp Debora som domare, se vers 31. Kapitlet inleds med att Debora och Barak nämns tillsammans. Att Debora nämns först och verbet sjöng (hebr. va-tashar) är i feminin form, visar att det var Debora som hade den ledande rollen i denna sång och Barak var med. Segersånger var inte ovanligt, se 2 Mos 15:1–18. Det finns även flera utombiliska exempel som Tukulti-Ninurtas episka dikter (från 1200-talet f.Kr. i Assyrien) som handlar om hans segrar över Kashtiliash IV, den kassitiska kungen av Babylonien.] Då sjöng Debora och Barak, Avinoams son, denna sång:
-
"Förbanna Meroz," säger Herrens (Jahves) ängel (budbärare),
    "ja, förbanna dess invånare
eftersom de inte kom Herren (Jahve) till hjälp,
    Herren (Jahve) till hjälp mot de mäktiga." [Meroz kan vara ett uttryck för en ond andemakt, eller namnet på en stjärna. "Förbanna den som är emot oss" är andemeningen i detta uttryck.]
att Herren (Jahve) sände en man, en profet, till dem. [Han nämns inte vid namn, men är den första profeten efter Mose, efter honom kommer Samuel.]
    Han sade: "Så säger Herren, Israels Gud [och påminner dem om vem Gud är, hur de lämnat honom och börjat tillbe avgudar i stället]:
Det var jag som förde er ut ur Egypten,
    förde er ut ur slavhuset (slaveriet).
Jag sade till er: Jag är Herren, er Gud (Jahve Elohim),
    ni ska inte tillbe (vörda, frukta) amoréernas gudar i vars land ni bor,
men ni lyssnade inte på mig."[Israeliterna hade börjat tillbe fertilitetsguden Baal, och hans älskarinna Asherah. Genom att offra sina förstfödda söner i eld och genom sexuella riter trodde man att man kunde väcka upp Baal så han gav goda skördar.]
Herrens ängel visade sig för honom och sade: "Herren är med dig, du tappre krigare!"
Gideon svarade honom: "Men, Herre (Adonai), om Herren (Jahve) är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren (Jahve) förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren (Jahve) svikit oss och gett oss i midjaniternas hand."
Herren (Jahve) vände sig till Gideon och sade: "Gå, och använd den styrka (hebr. koash) du har och du ska rädda Israel ur midjaniternas händer. Är det inte jag som sänder dig?"
Gideon svarade: "Men, Herre (Adonai), hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj."
Herren (Jahve) sade till honom: "Jag ska vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna [hela deras armé] som om de vore en enda man."
Och han sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, visa mig då ett tecken att det är du som har talat till mig.
Lämna inte härifrån, jag ber dig, förrän jag kommer till dig och för fram min gåva och lägger den framför dig."
    Och han sade: "Jag stannar här tills du kommer tillbaka."
Och Guds (Elohims) ängel sade till honom: "Ta köttet och de osyrade brödkakorna och lägg dem på klippan och häll ut buljongen." Och han gjorde så. [Gideon har en grundmurad tro på Gud, vet att han finns osv. men här behöver han veta att det verkligen är Gud som talar och säger detta för Gideon personliga/nya.]
Och Gideon såg att han var Herrens (Jahves) ängel, och Gideon sade: "Ack, Herrarnas Herre (Adonai Jahve) eftersom jag har sett Herrens (Jahves) ängel ansikte mot ansikte."
Och Herren (Jahve) sade till honom: "Frid (shalom) vare med dig, var inte rädd, du ska inte dö."
Och det skedde samma natt att Herren (Jahve) sade till honom: "Ta din fars oxe och den andra oxen som är sju år, och bryt ner baalsaltaret som din far har och hugg ner aseran vid den,
Och de sade till varandra: "Vem har gjort detta?" Och när de undersökte och frågade, sade de: "Gideon, Joashs son har gjort detta."
Och männen i staden sade till Joash: "För ut din son så att han kan dö, eftersom han har brutit sönder baalsaltaret och eftersom han har huggit ner aseran som var bredvid det."
Och Joash sade till alla som stod över (flockades runt, trängde sig på) honom: "Ska ni ta strid för (försvara med ord) Baal? Eller ska ni rädda honom? Den som vill strida för honom ska dödas före morgonen, om han är en gud, låt honom strida för (försvara) sig själv, eftersom hans altare är nedbrutet."
Och den dagen blev han kallad Jerubaal och han sade: "Låt Baal strida (försvara sig) själv mot honom eftersom han har brutit ner hans altare."
Och Gideon sade till Gud (Elohim): "Om du vill rädda Israel med min hand som du har talat,
Och Gideon sade till Gud (Elohim): "Låt inte din vrede upptändas mot mig, och jag ska tala bara en gång till, låt mig pröva, jag ber dig, men denna gång med ulltussen, låt det vara torrt på ulltussen och fullt med dagg på marken."
Och Herren (Jahve) sade till Gideon: "Folket som är med dig är alldeles för många för att jag ska kunna ge midjaniterna i deras hand, annars förhäver sig Israel mot mig och säger: 'Min egen hand har räddat mig.'
Och nu, jag ber dig, ropa i folkets öron och säg:
'Den som är rädd eller skakar (darrar av skräck – hebr. chared),
    kan vända om och pipa iväg (gå hem tidigt; ovanligt ord kan även betyda "kvittra" – hebr. tsafar)
från Gileads bergsområde.' " Och 22 000 av folket [som initialt var 32 000] återvände och 10 000 blev kvar. [Från 32 000 blir nu bara 30% kvar. En anledning till att de rädda skulle gå hem är att fruktan lätt sprider sig, se 5 Mos 20:8. Källan Ein-Charod ligger vid berget Gilboa, medan Gilead ligger österut på andra sidan Jordanfloden vilket tydligt definieras bara några kapitel tidigare i Deboras sång, se Dom 5:17. Första gången platsen nämns i Bibeln är vid Jakobs flykt från Laban, se 1 Mos 31:21, vilket gör att namnet förknippas med rädsla och flykt. En del tolkar det som om det är en felskrivning, men bättre är att se att de som var rädda, var från trakten av östra Manasse (Dom 6:35, som är i bergsområdet Gilead) skulle återvända hem. Ser man uttrycket som en kiasm ramas det in av vilka som ska återvända, och centralt hur de ska göra det. Detta är inte den enda språkliga finurligheten i texten. Här finns kopplingen med orden skakar (charad) med källans namn. De centrala två orden är det ovanliga ordet shov för att återvända följt av det ovanliga tsafar som är svåröversatt och kan betyda "tidigt", men även en fågels kvittrande. Betydelsen blir att de som är från Gilead och är rädda kan återvända och "flaxa hem" som rädda fåglar.]
Och Herren (Jahve) sade till Gideon: "Folket är fortfarande för många, för ner dem till vattnet och jag ska pröva dem åt dig där. Och det ska vara så att om dem som jag säger: ’De ska gå med dig’, de ska gå med dig och dem om vilka jag säger att: ’De ska inte gå med dig’, de ska inte gå med dig."
Och han förde ner folket till vattnet och Herren (Jahve) sade till Gideon: "Alla som läppjar av vattnet med sin tunga, som en hund lapar (av vattnet), honom ska du placera för sig, på samma sätt med var och en som böjer sig ner på sina knän för att dricka."
Och Herren (Jahve) sade till Gideon: "Med de 300 männen som lapade ska jag frälsa (rädda) er och ge midjaniterna i din hand, och låt hela folket gå var och en till sin plats."
Och det skedde samma natt att Herren (Jahve) sade till honom: "Stå upp, gå ner till lägret, för jag har gett det i din hand.
Och när Gideon kom, se, där var en man som berättade sin dröm för sin granne och sade: "Se, jag drömde en dröm och en brödkaka av korn rullade in i Midjans läger och kom till tältet och slog det och det föll och vändes upp och ned så att tältet låg platt."
Och hans granne svarade och sade: "Detta är inget annat än Gideons svärd, Joashs son, en man i Israel, i hans hand har Gud (Elohim) gett Midjan och hela hären."
Och det var så när Gideon hörde drömmen berättas och dess uttydning, då tillbad han och han återvände till Israels läger och sade: "Stå upp för Herren (Jahve) har gett Midjans armé i vår hand."
Och han sade till dem: "Se på mig och gör som jag, och se, när jag kommer till utkanten av lägret ska det ske att som jag gör, så ska ni göra.
När jag blåser i shofaren, jag och alla som är med mig, då ska ni också blåsa i shofarerna på varje sida av hela lägret och säga: "För Herren (Jahve) och för Gideon!"
Och Gideon sände budbärare genom hela Efraims bergsbygd [som sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten – området kallades senare Samarien] och sade: "Kom ner mot Midjan, och ta vattnen framför dem så långt som till Beit-Bara och även Jordan."
    Och alla Efraims män samlades tillsammans och tog vattnen så långt som till Beit-Bara och även Jordan.
Och Efraims män sade till honom: "Varför har du behandlat oss på detta sätt? Varför kallade du inte på oss när du gick för att strida med Midjan?" Och de grälade allvarligt med honom.
Och han sade till dem: "Vad har jag gjort i jämförelse med er? Är inte Efraims insamlande [efterskörd av vindruvor] bättre än Aviezers vinskörd?
Och han sade till Sukkots män: "Ge, jag ber er, brödkakor till folket som följer mig, för de är svaga och jag jagar efter Zevach och Tsalmunna, Midjans kungar."
Men Sukkots furstar sade: "Varför ska vi ge bröd till din armé? Är Zevach och Tsalmunna tillfångatagna (är deras händer i dina händer)?"
Och Gideon sade: "Därför när Herren (Jahve) har gett Zevach och Tsalmunna i min hand, då ska jag riva ert kött (era kroppar) med öknens törne och med tistlar (hebr. barkanim)."
Och han talade även till Penoels män och sade: "När jag kommer tillbaka i frid (shalom) ska jag bryta ner detta torn."
Och han kom till Sukkots män och sade: "Se, Zevach och Tsalmunna om vilka ni hånade och sade: "Är Zevach och Tsalmunnas händer i din makt så att vi ska ge bröd till din armé?"
Och han sade till Zevach och Tsalmunna: "Var är männen som ni slog i Tavor?"
    Och de svarade: "Som du är, så var de, var och en såg ut som en kungason."
Och han sade: "De var mina bröder, min mors söner, Herren (Jahve) lever, om ni hade räddat dem levande skulle jag inte slå er."
Och han sade till Jeter hans förstfödde: "Upp och slå dem." Men ynglingen drog inte sitt svärd för han var rädd eftersom han var en yngling.
Och Zevach och Tsalmunna sade: "Stå upp du och fall över oss, för som mannen är så är hans styrka." Och Gideon steg upp och slog Zevach och Tsalmunna och tog utsmyckningen på deras kamelers nackar. [Förmodligen fanns det guld i de utsmyckningar som deras kameler hade.]
Och Israels män sade till Gideon: "Regera du över oss, du och även din son och även dina söners söner, för du har räddat oss ur midjaniternas hand."
Och Gideon sade till dem: "Jag ska inte regera över er och inte heller mina söner ska regera över er, Herren (Jahve) ska regera över er."
Och Gideon sade till dem: "Jag vill framlägga ett önskemål till er, att ni var och en ska ge mig en öronring från sitt byte." För de hade öronringar av guld eftersom de var ismaeliter [folkslag relaterat till midianiterna, se 1 Mos 37:25–28].
Och de svarade: "Vi vill gärna ge dem." Och de spred ut en mantel och kastade varje man öronringarna från sitt byte.