5495 – χείρ (cheir)

hand


Typ:
Substantiv
Grekiska: χείρ (cheir)
Uttal: khire
Talvärde: 715 (600 + 5 + 10 + 100)    ord med samma talvärde
Ursprung: Kanske från basen av G5494 i betydelsen av its congener basen av G5490 (through the idea of hollowness for grasping)
Användning: 177 ggr i NT

Beskrivning

Ordet används uteslutande om hand som kroppsdel.

Motsvarande hebreiska/arameiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) har följande hebreiska/arameiska ord översätts till cheir :

חֹ֫פֶןchofenH2651handflata
יָדjadH3027hand
יָמִיןjaminH3225höger
כֹּחַkoachH3581areptil, krokodil
כַּףkafH3709handflata
שֹׁ֫עַלshoalH8168handfull
תָּוtavH8420märke

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (177 st i TR)


Matteusevangeliet (24)

Han har sin kastskovel i handen för att rensa (rengöra) sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna ska han bränna upp i en eld som inte kan släckas."

De tre största religiösa judiska grupperingarna var: Fariséer – följde stränga yttre regler i syfte att uppnå fromhet och jämställde rabbinernas tolkningar med Gamla testamentets skrifter. Farisé betyder "separerad". Saddukéer – Accepterade hela Tanach på samma sätt som fariséerna, dock inte den muntliga Toran (Mishna och Talmud). Man trodde inte heller på något övernaturligt såsom änglar eller ett liv efter döden, se Apg 23:8. De var i majoritet i Sanhedrin och mer positiva till den romerska staten än fariséerna. Namnet Sadduké härstammar troligtvis från en överstepräst som hette Zadok. Esséer – var en sträng sluten grupp som levde avskilda från samhället, ofta ensligt och öde. En av dessa platser antas vara Qumran – där fyndet av Dödahavsrullarna 1947 även medförde ökad kunskap om denna gruppering. De omnämns inte i Nya testamentet, men enligt den judiske historieskrivaren Josefus fanns det totalt ca 4 000 anhängare i landet. Han nämner också "Esséernas port" i det sydvästra hörnet av Jerusalem, vilket tillsammans med andra omnämnande visar att gruppen också fanns i Jerusalem. Namnets ursprung är inte helt känt, men kan betyda "görare/skapare" av Torah eller härstamma från ett hebreiskt ord för "utanför". Förutom dessa fanns många olika politiska och religiösa grupperingar som seloter (Matt 10:4), sikarier (Apg 21:38), herodianer (Matt 22:16; Mark 3:6; 12:13) och samaritaner (Luk 10:33; 17:16–18; Joh 4:9, 19–20; 8:48).

och sade till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner, för det står skrivet [Ps 91:11–12]:
Han ska befalla sina änglar [att vaka] över dig
    och de ska lyfta upp dig på sina händer
    så att din fot inte stöter emot någon sten." [Djävulen utelämnar den sista delen "på alla dina vägar" från citatet i Ps 91:11 där det står "Han ska befalla sina änglar att skydda dig på alla dina vägar." Det ingick inte i Guds plan för Jesus att han skulle kasta sig ner från templet och göra ett spektakulärt under. När vi vandrar på Guds väg finns också hans beskydd för oss.]
Om din högra hand förleder dig, hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre att du förlorar en av dina kroppsdelar än att hela din kropp kastas i Gehenna (helvetet)." [Detta talesätt är inte bokstavligt utan en hyperbol, dvs. en överdrift. Jesus lär inte ut självstympning, för även en blind man, eller en man med en arm, kan ha orena sexuella tankar. Slutsatsen är att med alla medel motverka synden: utsätt dig inte för frestande situationer, kasta bort sådant som förleder till sexuell synd osv. Lösningen är inte att skuldbelägga kvinnan och tvinga bort henne från gudstjänstlokalen. Det är inte kvinnans skönhet, utan mannens brist på självbehärskning som är problemet. Jesus säger till mannen: "det är ditt öga", ta ansvar för det.]
Då räckte Jesus ut handen och rörde vid honom och sade: "Det vill jag (det önskar jag av hela mitt hjärta). Bli fri (ren)." På en gång blev han fri (renad) från sin spetälska.
Då rörde han vid hennes hand och febern lämnade henne. Hon stod upp och började betjäna honom (tillaga och servera mat). [I Mark 1:31 står det att hon betjänade "dem". Hon fick ett övernaturligt snabbt tillfrisknande och började servera mat till alla där och speciellt den som helat henne, vilket Matteus fokuserar på här.]
[Nu följer en serie med tre händelser där Jesus helar människor. Jesu makt blir ofta tydligt manifesterad mitt i vardagen i mötet med människor.] Medan Jesus talade till dem, kom en föreståndare [Jairus, som var föreståndare för synagogan i Kapernaum, se Luk 8:41] och föll ner för honom och sade: "Min dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne, så får hon liv igen."
Men när folket hade visats ut (ordagrant "kastats ut"), gick han in och tog flickans hand [vilket gjorde Jesus ceremoniellt oren], och hon steg upp.
Där fanns en man med en förtvinad (förlamad) hand. Eftersom de ville ha något att anklaga Jesus för frågade de honom: "Är det tillåtet att bota på sabbaterna?"
Sedan sade han till mannen: "Sträck ut din hand." Han sträckte ut den och den blev återställd, lika frisk som den andra.
Och medan han sträckte ut handen [inte bara mot de tolv, utan alla som var där och lyssnade på hans undervisning] sade han: "Se, här är min mor och mina bröder.
På en gång sträckte Jesus ut sin hand, tog tag i honom och sade: "Vilken kortvarig (liten) tro du har, varför tvivlade du (höll du på att tappa tron, drogs du åt två håll)?" [Det uttalandet kan tyckas märkligt. Jämfört med de andra lärjungarna som satt kvar i båten hade ju Petrus stor tro! Ordet oligos kan betyda liten, men även kortvarig i tid. Det sammansatta ordet oligo-pistis beskriver Petrus tro som är liten eller snarare kortvarig. Problemet som Jesus adresserar är Petrus instabila tro som har höga toppar och djupa dalar. Först tror han Jesus är ett spöke, sedan går han på vattnet för att på nytt tvivla och börja sjunka. Ordet för tvivla här är edistasas, det används bara här och i Matt 28:17.]
"Varför bryter dina lärjungar mot fädernas tradition (förordning)? De tvättar ju inte händerna [för att bli ceremoniellt rena] innan de äter."
Det är detta som gör människan oren. Men att äta utan att ha tvättat händerna, det orenar inte människan."
När de var samlade igen i Galileen [tillbaka i närheten av Kapernaum, se vers 24] sade Jesus till dem: "Människosonen ska överlämnas i människors händer,

Om din hand [frestar dig att göra fel] eller din fot förleder dig [att gå till en plats som frestar dig att synda],
    hugg av den och kasta bort den.
Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller lam
    än att ha två händer eller två fötter och bli kastad i den eviga elden.
[Jesus har just svarat på frågor om skilsmässa och äktenskap. Nästa ämne gäller barn som Jesus sätter stort värde på. Eftersom det är barnen som kommer i kläm när föräldrarna separerar är det fint att se hur Jesus välkomnar dem i sin famn.] Sedan kom man till honom med barn (2-11 år), man ville att han skulle lägga händerna på och be [välsignelse] över dem. Lärjungarna tillrättavisade (hindrade, sade strängt till) dem. [I tron om att Jesus hade viktigare saker för sig, eller att barnen inte var betydelsefulla för honom, motade lärjungarna bort föräldrarna.]
Han lade händerna på dem [vart och ett av barnen]. Sedan gick han därifrån.
Då sade kungen till tjänarna: 'Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför.' Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant "rent fysiskt skaka av skräck").
Då svarade han: "Den som tillsammans med mig har doppat sin hand i skålen [doppat bröd i fatet med sås av dadlar, russin och vinäger], han kommer att utlämna (förråda) mig. [Uttrycket 'doppat sin hand i skålen' behöver inte vara ett tecken som pekar ut Judas, utan kan också mer generellt betyda 'att dela måltiden och gemenskapen'.]
Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: "Ja, ni sover fortfarande och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen ska överlämnas i syndares händer.
Jesus sade till honom: "Min kamrat, du är här av en anledning ..." [Meningen är inte fullständig, det är en "aposiopesis". I stället för att skriva "du är här av en anledning – gör vad du ska göra" eller "gör det inte" förstärks bilden för läsaren. Det kan också vara ett sätt att visa på att samtalet avbryts och man kommer fram för att gripa Jesus.
    Här används inte heller det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes också inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är Matt 20:13 och Matt 22:12. I båda dessa verser visar det sig att den andra parten har onda intentioner.]
Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom.
En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd. Han gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. [Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen inte på örat utan halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Läkaren Lukas beskriver också hur han helas av Jesus, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som nämner namnen på de inblandade, kan bero på att han skriver sitt evangelium när Petrus redan är död. De övriga evangelieförfattarna måste vara försiktigare. De vill inte utlämna Petrus namn eftersom det kunde få juridiska följder för honom.]
När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde (tvättade av) sina händer inför folket och sade: "Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak."

Markusevangeliet (26)

Han gick fram till henne, tog hennes hand och reste henne upp. Genast lämnade febern henne, och hon började att betjäna dem [servera sabbatsmåltiden som var förberedd sedan dagen innan].
Djupt rörd av medömkan, sträckte Jesus ut handen och rörde vid honom [vilket gjorde Jesus ceremoniellt oren] och sade: "Jag vill. Bli ren!"
[Jesus är Herre över sabbaten och låter sig inte skrämmas av fariséerna, se föregående vers.] Igen [antagligen nästa vecka] gick Jesus in i synagogan. Där fanns en man som hade en förlamad (förtvinad) hand. [Verbformen antyder att förlamningen inte var medfödd utan uppkommit senare i livet genom någon sjukdom eller olycka.]
Jesus sade till mannen med den förlamade handen: "Stå upp, och kom fram till mitten [av synagogan så alla kan se]."
Efter att i vrede ha sett på dem (fört blicken från ena sidan till den andra sidan), bedrövad (sorgsen) över deras hjärtans hårdhet, sade Jesus till mannen: "Räck ut din hand." Han räckte ut den och hans hand blev helt återställd. [Jesus var heligt vred över de andliga ledarnas okänslighet för mannens lidande och hela det legalistiska systemet där den bokstavliga tolkningen var viktigare än hjärtat och andemeningen bakom budorden. Ordet "bedrövad" har verbformen particip, vilket lyfter fram Jesu kontinuerliga sorg över det andliga läget, medan vreden i Jesu blick är i formen aorist vilket betonar att den är tillfällig. Orden "hjärtans hårdhet" beskriver processen hur deras hjärtan blev mer och mer hårda under det att Jesus tittade på dem.]
och bad honom enträget: "Min lilla dotter [tolv år, se vers 42] ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så hon blir räddad och får leva."
Han tog ett stadigt grepp om hennes hand och sade till henne [på arameiska, det språk som Jesus och lärjungarna talade]: "Talitha koum!" Det betyder: "Lilla flicka, jag säger dig, res dig upp!"
När det blev sabbat undervisade han i synagogan. [Jesus var känd och synagogföreståndaren inbjöd honom att tala på huvudgudstjänsten på lördagsmorgonen i Nasaret.] Många som hörde honom häpnade (blev helt överväldigade och förvånade) och sade:
"Var har han fått detta (dessa idéer) ifrån?
Vad är det för visdom han har fått [utan att ha blivit lärd under någon rabbin]?
Hur kan han utföra sådana mäktiga gärningar med sina händer?
Han kunde inte göra någon kraftgärning där, förutom att lägga händerna på några sjuka (svaga) och hela dem.
De såg att några av hans lärjungar åt bröden [antagligen från det som blivit över i lärjungarnas tolv korgar dagen innan, se 6:43] med [rituellt] orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. [Markus är noga med att förklara de judiska sederna med religiösa rituella ceremonier för sina romerska läsare. Nu följer två verser med bakgrunden.]
Fariséerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler (stadgar, förordningar) och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna.
Fariséerna och de skriftlärda frågade honom: "Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas tradition utan äter brödet med orena händer?" [Kritiken riktades mot lärjungarnas beteende, men gällde Jesus. Vem trodde han sig vara när han struntade i århundraden av judiska traditioner?]
De förde en man till honom som var döv och hade talsvårigheter, och bad honom lägga sin hand på honom.
Jesus tog den blinde mannen vid handen och ledde honom ut ur byn. [Betsaida var en av de platser Jesus fördömde för dess otro, se Luk 10:13, så det är möjligt att Jesus behöver ta ut den blinde mannen ut från den miljön.] Efter att Jesus hade spottat på hans ögon (upprepade gånger) frågade han honom: "Ser du något nu?"
På nytt lade Jesus sina händer på hans ögon, och nu såg mannen klart (kunde fixera sin blick) och synen blev återställd och han kunde se allt tydligt [på avstånd].
Men Jesus tog ett starkt tag om hans hand och började lyfta upp honom, och han reste sig upp.
för han undervisade sina lärjungar [och var mitt uppe i ett viktigt ämne]. Han sade till dem: "Människosonen överlämnas i människors händer [presens; det är något som redan har börjat ske], och de kommer att döda honom, men när han är dödad ska han uppstå igen efter tre dagar."
Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den!
    Det är bättre för dig att gå in i livet stympad
    
    än att ha båda händerna i behåll och komma till Gehenna (helvetet).
Han tog upp dem (en efter en) i famnen och välsignade dem passionerat (innerligt, ömt) genom att lägga sina händer på dem. [Föräldrarna hade nog inte tänkt något så stort som att Jesus skulle välsigna dem utan bara ett hastigt vidrörande som vers 13 antyder, men Jesus går längre och tar upp dem en efter en i sin famn och välsignar dem innerligt.]
Han kom tillbaka för tredje gången och sade till dem: "Sover ni fortfarande och vilar er? Det räcker. Timmen har kommit, nu ska Människosonen överlämnas i syndarnas händer.
De tog tag i Jesus och grep honom.
och de ska plocka upp (lyfta undan) ormar [bokstavligt ormar, eller bild av djävulen]. Om de dricker något dödligt, ska det inte skada dem, och när de lägger händerna på de sjuka (de som är helt utan styrka, svaga) ska dessa bli friska.

Lukasevangeliet (26)

Alla som hörde det tog det till hjärtat och sade: "Vad ska det bli av detta barn?" För Herrens hand var verkligen med honom.
för att vi skulle få frälsning från våra fiender,
    och från alla dem som hatar oss.
att vi frälsta ur våra fienders hand,
    skulle få tjäna honom utan rädsla,
Han har sin kastskovel i handen för att rensa (rengöra) sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna ska han bränna upp i en eld som inte kan släckas."
och de ska lyfta upp dig på sina händer så att din fot inte stöter emot någon sten."
Vid solnedgången kom alla till honom med dem som led av olika sjukdomar. Han lade händerna på var och en och botade dem.
Jesus sträckte ut handen, rörde vid honom [vilket gjorde Jesus ceremoniellt oren] och sade: "Jag vill. Bli ren!" Genast försvann spetälskan.
En sabbat [någon gång då han verkade i Galileen, vissa manuskript har att det är den andra sabbaten efter påsken] tog Jesus vägen genom ett sädesfält. Hans lärjungar ryckte av ax, gnuggade dem mellan händerna och åt.
En annan sabbat gick han in i synagogan och undervisade. Där satt en man med förtvinad (förlamad) högerhand.
Men han visste vad de hade för tankar och sade till mannen med den förtvinade (förlamade) handen: "Stå upp, och kom fram till mitten [av synagogan så alla kan se]." Då reste han sig och gick fram.
Han såg sig omkring på dem alla (förde blicken från ena sidan till den andra sidan) och sade sedan till mannen: "Räck ut din hand." Han gjorde det, och hans hand blev helt återställd.
Men han tog hennes hand och ropade med hög röst: "Flicka, stå upp."
"Hör nu vad jag säger (ordagrant 'lägg dessa ord i era öron', glöm inte dessa ord, lyssna noga nu): Människosonen kommer att utlämnas i människors händer."
Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike." [Här finns ännu en likhet med Elisas kallelse, där Elia tillät honom säga farväl till sin familj, se 1 Kung 19:20. Men här ser vi att Jesu kallelse är mer radikal än den mest radikale profeten på Gamla testamentets tid.]
och han lade sina händer på henne, och på en gång rätade hon på sig och prisade (tackade) Gud!
Men fadern sade till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram (ut) den finaste (den mest ärofyllda) dräkten och klä honom i den och ta fram [ge honom] en ring för hans hand och sandaler för hans fötter. [Både ringen och sandalerna var tecken på att han nu var en fri man, slavar var barfota.]
De skriftlärda och översteprästerna hade gärna gripit honom i den stunden (där och då), men de fruktade folket. De förstod att det var dem som han hade talat om i liknelsen.
[Förföljelse av kristna:]
Men innan allt detta händer ska man gripa och förfölja er. Man ska utlämna er åt synagogor och fängelser och ställa er inför kungar och ståthållare för mitt namns skull.
"Men se, den som utlämnar mig (just nu är i full färd med att förråda och överlämna mig) har sin hand här på bordet med mig.
Jag har varit med er varje dag i tempelområdet utan att ni grep mig. Men detta är er stund [natten], nu är det mörkrets makt som råder."
Och när Jesus hade ropat med hög röst sade han: "Fader, i dina händer överlämnar (anförtror, lägger) jag min ande." [Här citerar Jesus den inledande strofen i Ps 31:6 ur en förtröstansfull psalm av David.] När han hade sagt detta gav han upp andan (ordagrant: andades han ut) [i en sista kraftfull utandning, se även Matt 27:50; Joh 19:30].
att Människosonen måste bli överlämnad till syndfulla människors händer och bli korsfäst, och på den tredje dagen uppstå igen." [Luk 9:22]
Se mina händer och mina fötter, det är verkligen jag. Ta på mig och se, en ande har ju inte kött och ben som ni ser att jag har." [Jesus säger inte "kött och blod", eftersom blodet hör till den förgängliga kroppen, se 1 Mos 9:4. Kött och blod kan inte ärva Guds rike, se 1 Kor 15:50. Jesu blod är framburet i det allra heligaste i himmelen, se Heb 9:12. Uttrycket "kött och ben" visar att Jesus är samma person som tidigare, fast med en uppståndelsekropp.]
När han sagt detta visade han dem sina händer (handleder) och sina fötter.
Sedan förde Jesus dem ut [från Jerusalem] nästan ända fram till Betania [som ligger strax utanför Jerusalem, vid Olivberget]. Han lyfte upp sina händer och välsignade dem.

Johannesevangeliet (15)

Fadern älskar Sonen och har gett allt i hans hand (auktoritet).
När Jesus sade detta ville de gripa honom, men ingen rörde (lade sin hand på) honom, för hans tid var ännu inte inne.
Några ville fängsla (gripa) honom, men ingen rörde (lade sin hand på) honom.
Jag ger dem evigt liv och de ska aldrig någonsin dö (vara förlorade), och ingen ska rycka dem ur min hand.
Min Fader som gett dem till mig är större än alla andra, ingen kan rycka dem från min Faders hand.
Då försökte de gripa honom igen, men han gick (försvann) ur deras händer.
Mannen som varit död kom ut, hans händer och fötter var virade med band av linne, och ansiktet inlindat i (övertäckt med) en duk. Jesus sade till dem: "Gör honom fri på en gång och låt honom gå!"
Jesus visste (har sett) [har en klar förståelse av] att Fadern hade gett allt i hans händer [gav honom makt över allting], och att han hade utgått (att han kom) från Gud och [nu] skulle gå (drar sig tillbaka) till Gud.
Petrus säger [då] till honom: "Herre, [tvätta] inte bara mina fötter, utan också händerna och huvudet."
När han sagt detta visade han dem sina händer (handleder) och sin sida. När lärjungarna såg (fick en klar förståelse av) Herren jublade de (var de glada, upprymda av glädje).
Så de andra lärjungarna sade till honom: "Vi har sett (upplevt, erfarit) Herren."
    Han svarade dem: "Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer (handleder), och får sticka ner mitt finger i spikhålen, och föra in min hand i hans sida kan jag aldrig tro." [Det grekiska ordet "cheir" används både om hand och hand­led, se Apg 12:7 där bojorna föll från Petrus hand­leder. På arameiska är Tomas "Tauma" och ordet för tvilling "Taama", vilket blir en ordlek: "Tauma kallades Taama." Tomas har oförtjänt fått titeln "Tomas tvivlaren", en fras ­Bibeln aldrig använder. Tomas vill bara se samma sak som de andra lärjungarna såg, se Joh 20:20. Tomas är en realist som ställer frågor, se Joh 11:16; 14:5.]
Sedan sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, se (undersök, få en klar förståelse av) mina [genomborrade] händer (handleder), och räck ut din hand och för in den i min sida. Sätt stopp för din otro, och börja tro (bli full av tro)!"
[Jesus fortsätter att tala till Petrus:] "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal ska du sträcka ut dina händer och någon annan ska spänna bältet om dig (binda dig) och föra dig dit du inte vill gå."

Apostlagärningarna (45)

Genom Guds förutbestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av laglösa [de romerska soldaterna som inte följde Mose lag] spikade ni upp honom och dödade honom.
Han tog ett stadigt tag i mannens högra hand och reste honom upp. På en gång fick mannen styrka i fötter och vrister. [Lukas använder medicinska termer för musklerna i foten, vristerna och speciellt fotlederna. I vers 16 förklarar Petrus att det var genom tron på Jesus som helandet kom.]
Så de arresterade dem (lade sina händer på dem) och höll dem fängslade till nästa dag, för det var redan kväll.
till att utföra så mycket som din hand och din vilja redan hade bestämt skulle ske.
medan du fortsätter att sträcka ut din hand för att bota de sjuka (vidröra, hela både andligt och fysiskt), och låta tecken (mirakler som bevisar) och under (som väcker förundran) ske genom din helige tjänare (son) Jesu namn."
[Nu sker bönesvaret från bönen i Apg 4:29–30:] Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall [som låg längs med den östra sidan av tempelområdet].
De arresterade apostlarna (lade sina händer på dem) och satte dem i allmänt häkte. [Termen kan antingen beskriva "allmänt häkte", eller att de "öppet", inför allt folket, häktades.]
Man förde fram dem inför apostlarna som bad och lade händerna på dem [bekräftade och välsignade deras tjänst].
Mose trodde att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte.
Denne Mose som de avvisade när de sade:
Vem har satt dig till ledare och domare? [2 Mos 2:14] – honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.
De gjorde även en kalv vid den tiden och de bar fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk.
Har inte min hand gjort allt detta? [Jes 66:1–2. Den retoriska frågan är hur en byggnad skulle kunna rymma Gud som har skapat universum.]
Då lade de händerna på var och en av dem, och de fick (tog emot) den helige Ande. [Tidigare hade Johannes tillsammans med sin bror Jakob varit beredd att kalla ner eld från himlen och förgöra folket i en samarisk by, se Luk 9:54. Nu får han i stället vara med och kalla ner den helige Andes eld över de nyfrälsta samarierna.]
Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar
och sade: "Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får (tar emot) den helige Ande."
I en syn har han sett hur en man som heter Ananias kommer in och lägger händerna på honom så att han kan se igen." [I romersk stadsplanering kallades gatorna som gick i nord-sydlig riktning för cardo, och de korsande öst-västliga gatorna för decumanus. Huvudgatan fick tillägget maximus, som betyder störst på latin. I mitten, där huvudgatorna korsades, låg stadens centrum som kallades forum. Utgrävningar har visat att "Raka gatan" var Damaskus "decumanus maximus", huvudgatan som gick centralt från öst till väst. Den var omkring 25 meter bred och 1 570 meter lång, kantad med pelare och täckt av tak där det fanns affärer.]
Så Ananias gav sig i väg och kom in i huset [där Saulus suttit i mörker utan mat och dryck i tre dagar]. Där lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder [i tron]! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande." [Saulus blir påmind om att det var den uppståndne Jesus som talade med honom på vägen till Damaskus. Lukas använder passiv form på verben som betonar att det inte är Ananias utan Gud som fyller Saulus med den helige Ande.]
Han räckte ut sin hand och hjälpte henne upp. Sedan kallade han in de heliga (de troende) och änkorna och presenterade henne livs levande framför dem.
Herrens hand var med dem (Guds närvaro var påtaglig runt dem), och ett stort antal kom till tro och vände om (kapitulerade, överlämnade sig) till Herren. [Antiokia var en mångkulturell stad. Många icke-judar lämnade nu sin tro på hedniska avgudar som Apollo, Artemis, Zeus och Baal.]
De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste [församlingsledarna i Jerusalem]. [Claudius var den fjärde kejsaren över Romarriket och regerade 41-54 e.Kr. Flera utombibliska källor bekräftar att det var flera år av dåliga skördar i Romarriket under hans regeringstid. I Judéen var det hungersnöd 46 e.Kr. Egyptiska dokument bekräftar också en stor svält kring Nilen, på grund av översvämningar 45-46 e.Kr. Agabos nämns även i Apg 21:10–11, där han profeterar att Paulus kommer att fängslas i Jerusalem.]
Vid den tiden [som insamlingen pågick i Antiokia, se Apg 11:27–30] lät kung Herodes [Agrippa I] gripa och tortera några av dem som tillhörde församlingen [i Jerusalem]. [Parallellt med händelserna i Antiokia startar en ny våg av förföljelse i Jerusalem. Det är vår, se vers 3. Agrippa dör 44 e.Kr. så dessa händelser utspelar sig inte senare än våren 44 e.Kr.
    Herodes Agrippa I regerade i Judéen från 41 e.Kr. fram till sin död 44 e.Kr. Han följde den judiska lagen och firade högtiderna i Jerusalem. Han var barnbarn till Herodes den store, och brorson till Herodes Antipas som nämns i Luk 23:7 och Apg 4:27. Hans syster var Herodias, som låg bakom Johannes Döparens död. Bara tre år gammal förlorade Agrippa sin far Aristobulus på ett tragiskt sätt. Det var hans farfar, Herodes den store, känd för sin misstänksamhet även mot sina närmaste som dödade honom 7 f.Kr. Hans mor flyttade då till Rom där han växte upp tillsammans med de blivande kejsarna Gaius och Claudius. Deras vänskap gjorde att Agrippa 34 e.Kr. blev tetrark över småstaterna norr om Galileen, och 38 e.Kr. även över Galileen och Dekapolis för att 41 e.Kr. också få makten över Judéen och Samarien.]
Plötsligt stod där en Herrens ängel och ett ljussken strålade i fängelsecellen. Han stötte till Petrus i sidan och väckte honom och sade: "Ställ dig upp på en gång!" Kedjorna föll av från Petrus händer (handleder).
När Petrus väl hade blivit sig själv igen [vaknat upp] sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig (trodde skulle ske)."
Han gav dem tecken med handen att vara tysta och berättade för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: "Tala om detta för Jakob [Jesu halvbror som ledde församlingen i Jerusalem] och för bröderna." [De var inte där just då.] Sedan gav han sig av till en annan plats. [Petrus håller sig gömd någonstans utanför Jerusalem en tid. Drygt ett år senare är han i Antiokia, se Gal 2:11, och kommer sedan till Jerusalemsmötet 49 e.Kr.]
När de hade fastat och bett [ännu mer vid samma tillfälle, eller vid en ny sammankomst] och lagt händerna på dem skickade de i väg dem. [Det profetiska tilltalet bekräftar kallelsen att missionera bland hedningar som Paulus redan fått, se Apg 9:15.]
Nu kommer Herrens hand över dig, och du ska bli blind en tid och inte kunna se solen." [Denne falske profet hette "Barjesus". Etymologiskt betydde det "frälsarens son", men han var raka motsatsen.]
    I samma ögonblick föll töcken och mörker över honom, och han irrade omkring och sökte efter någon som kunde ta hans hand och leda honom.
Då stod Paulus upp [ett sorl verkar uppstå bland de närvarande i synagogan], han gav tecken med handen [för att tysta dem] och sade:
"Israelitiska män [judar] och ni [icke-judar] som fruktar (vördar, tillber) Gud, lyssna på mig.
Paulus och Barnabas stannade där en längre tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.
Man skickade med dem följande brev:
[Avsändare:]
Apostlarna och de äldste (församlingsledarna), era syskon (bröder och systrar i tron) [i Jerusalem]. [Mottagare:]
Syskonen (bröderna och systrarna) som inte är av judisk börd i [staden] Antiokia, Syrien och Kilikien. [Dessa tre namn utgör själva adressen till brevet. De två områdena, Syrien och Kilikien, var administrativt en romersk provins som styrdes från staden Antiokia.] Hälsningar (var glada)!
Inte heller kan man tjäna honom med människohänder som om han behövde något, det är ju han som själv ger liv och anda och allt till alla. [Det var vanligt att man ställde fram dyrbar mat och gåvor till sina avgudar.]
När Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem och de talade i tungor [de talade i andra, för dem okända språk] och profeterade.
Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer.
Men ni både ser och hör hur den där Paulus har fått med sig en mängd människor, inte bara i Efesos utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att gudar gjorda av människohand inte skulle vara några gudar.
Några ur hopen förklarade för [en inflytelserik jude i Efesos som hette] Alexander vad saken gällde, och judarna skickade fram honom. Han gav tecken med handen och ville hålla ett försvarstal inför folket.
Ni vet själva (har en personlig erfarenhet av) att dessa händer försörjt mina egna behov och de som var med mig. [Paulus arbetade som tältmakare i Thessalonike och Korint, se 1 Thess 2:9; Apg 18:1–3.]
När han hade kommit till oss, tog han Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte ska judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningars händer."
När de sju dagarna närmade sig sitt slut, fick judarna från Asien [troligen tillresta judar från Efesos] se Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan, grep tag i honom
Befälhavaren gav sin tillåtelse. Paulus ställde sig då på trappan och gav tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på [deras eget språk] hebreiska (den arameiska dialekten som talades vid den här tiden i Israel) [Bibelns författare skiljer inte mellan dessa närbesläktade språk utan kallar båda "hebreiska"] och sade:
Befälhavaren tog hans hand [vilket antyder att Paulus systerson var i yngre tonåren], gick avsides med honom och frågade: "Vad är det du vill rapportera till mig?"
[De tidigaste manuskripten har inte med slutet på vers 6, vers 7 och inledningen på vers 8: "... och ville döma honom efter vår lag. 7 Men befälhavaren Lysias kom med stor makt och tog honom ur våra händer 8 och befallde hans anklagare att bege sig till dig."]
[Paulus tal inför Agrippa II här hos Festus är kulmen och klimax på Paulus försvar i kapitel 21-26. Här summeras de föregående fem kapitlen.] Agrippa sade då till Paulus: "Du har tillåtelse att tala för din sak." Då räckte Paulus ut handen och började tala till sitt försvar:
Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden när en giftorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand.
När de infödda såg ormen hänga från hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är säkert en mördare. Trots att han blev räddad från havet lät inte Rättvisan (gr. Dike) honom leva." [Dike var den moraliska rättvisans gudinna i den grekiska mytologin.]
Publius far låg just då sjuk i feberattacker och svår diarré (dysenteri). Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. [Det är troligt att Publicus far led av Brucellos som smittar via getmjölk. Sjukdomen kallas än i dag för just Maltafeber. Lukas använder feber i plural vilket exakt beskriver den svängande febern som karaktäriserar sjukdomsförloppet. Efter inkubationstiden stiger febern till 39-40 grader. Den ligger sedan på denna nivå under två veckor för att därefter sjunka under någon veckas tid. Febern kan fortsätta att pendla på detta sätt under tre till fyra månader.]
Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna [eftersom han inte var fri att besöka synagogorna]. När de var samlade sade han till dem: "Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder. Trots det blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad i romarnas händer.

Romarbrevet (1)

Men om Israel säger han [i Jes 65:2]:
Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk.

1 Korintierbrevet (4)

Vi sliter och arbetar med våra händer.
    [Paulus arbetade för sitt eget uppehälle för att inte vara en börda för församlingen, se 1 Thess 2:9.]
När vi blir hånade
    välsignar vi,
när vi blir förföljda
    härdar vi ut,
[I mitten mellan stycket som handlar om Jesu kropp, vers 12–14 och 25–27, finns en liknelse med den fysiska kroppen.] Om foten skulle säga:
    "Eftersom jag inte är handen, så tillhör jag inte kroppen",
    
    skulle den inte ändå tillhöra kroppen?
Ögat kan inte säga till handen:
    "Jag behöver inte dig",
och inte heller huvudet till fötterna:
    "Jag behöver inte er."
Denna hälsning skriver jag, Paulus, med egen hand. [Det var vanligt att brev dikterades. En skrivare med bra handstil skrev ned det som sades eller renskrev från ett utkast. Paulus tar som vanligt över pennan för att avsluta brevet, se Gal 6:11; 2 Thess 3:17.]

2 Korintierbrevet (1)

och jag firades ner i en korg genom en öppning i muren och kom undan hans grepp. [Denna händelse skedde tidigt i Paulus tjänst, se Apg 9:23–25. Denna flykt från Damaskus i en korg var inget att skryta över, dock har den flera paralleller i Gamla testamentet. Josuas utsända spioner firades ner i ett rep av Rahab, se Jos 2:15. David flydde från Sauls soldater genom ett fönster, se 1 Sam 19:12. Båda dessa händelser ledde dock till stora segrar, se Jos 6:1–25; 1 Sam 23:1–14. På samma sätt visade sig Paulus förödmjukande början bli startskottet på en världsvid väckelse för Guds rike.]

Galaterbrevet (2)

Vad var syftet med lagen? Den lades till [senare, efter löftet] på grund av överträdelserna (synden, lagbrotten) [för att vara en måttstock och överbevisa människorna om synd], för att gälla fram tills arvingen skulle komma, han som löftet getts till. Lagen gavs (dikterades, befalldes, påbjöds) av änglar via en medlares hand [Mose, en medlare mellan Gud och människan].
Se med vilka stora bokstäver jag nu skriver med egen hand till er. [Det var vanligt att brev dikterades, se 1 Kor 16:21; 2 Kor 10:1; 2 Thess 3:17; Kol 4:18. Nu fattar Paulus själv pennan och skriver med versaler, för att sammanfatta och betona huvudpunkten i brevet: Jesu kors!]

Efesierbrevet (1)

Den som stjäl ska sluta stjäla, i stället arbeta på ett ärligt sätt med sina egna händer, så att han kan ge åt dem som lider nöd. [Den som stjäl uppmanas att i stället arbeta. Paulus betonar att arbetet ska vara ärligt, vilket indikerar att ohederliga affärer och svindleri också är stöld. Det räcker alltså inte att bara sluta med ett dåligt beteende. I stället för att drivas av själviskhet, där man vill ta från andra, blir motivationen att kunna ge till andra. Samma princip gäller även våra ord som är nästa punkt.]

Kolosserbrevet (1)

Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. [Brevet avslutas med en personlig hälsning från Paulus, vilket betyder att fram till nu har någon annan hållit i pennan. I antiken var det vanligt att professionella skrivare anlitades, se Jer 36:4; Rom 16:22; 1 Kor 16:21; Filemon 1:19; 2 Thess 3:17. Timoteus kan ha haft den rollen, se Kol 1:1. När Paulus skriver denna sista rad är hans högra hand fastkedjad med en romersk soldats vänstra hand och kedjorna rasslar mot bordsskivan, se Apg 28:16. Paulus skickar med ett böneämne och en fridshälsning.] Tänk på mina bojor. [Jag är fortfarande fängslad.]
Nåd (Guds favör och kraft) vare med er.

1 Thessalonikerbrevet (1)

Sätt en ära i (låt det vara er ambition) att leva lugnt och sköta ert och arbeta med era händer, så som vi befallt er,

2 Thessalonikerbrevet (1)

Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Detta är ett kännetecken i alla mina brev, så skriver jag. [Det är lämpligt att ett brev som varnar för falska brev, se 2 Thess 2:2, 15, avslutas med en försäkran om brevets äkthet. Paulus använde ofta en sekreterare för att skriva sina brev, men skriver en hälsning med sin egen handstil som avslutning. I antiken var det vanligt att professionella skrivare anlitades, se Jer 36:4; Rom 16:22; 1 Kor 16:21; Filemon 1:19. Silas eller Timoteus kan ha haft den rollen för breven till Thessalonike, se 2 Thess 2:1.
    Paulus nämner att hans handstil är ett kännetecken i "alla sina brev". Hur många brev hade Paulus skrivit vid den här tiden? Breven till Thessalonike anses vara bland de tidigaste. Troligtvis är det brev som inte finns bevarade. Paulus hade ju varit en missionär under många år innan mitten på sin andra resa, då han skickar breven till Thessalonike från Korint, se Apg 18:11. I senare brev antyds att det finns mer korrespondens än den som finns bevarad, se 1 Kor 5:9–11; 2 Kor 2:3–4; Kol 4:16.]

1 Timoteusbrevet (3)

Jag vill därför (det är min önskan) att ni ber (samtalar förtroligt med Gud):
Männen på varje plats [i varje husförsamling i Efesos] med heliga, lyfta händer,
    utan (fria från) vrede [ett upprört inre ställningstagande mot någon/något, se Jak 1:19–20]
    och diskuterande [ett resonemang som inte för någonstans].
[Huvudpoängen är hjärtats inställning i bönen. Att be med lyfta händer var det vanliga judiska sättet att be på, se 1 Kung 8:22; 2 Krön 6:13; Ps 28:2. Att stå upprätt med rena händer beskriver någon som söker Gud med ärliga motiv och ett rent hjärta, se Ps 24:3–4.]
Försumma inte nådegåvan i dig, den som du fick genom profetord när de äldste lade händerna på dig. [Handpåläggning var ett sätt att avskilja någon i tjänst, se 1 Tim 1:18; 5:22. Ett exempel på detta finns i Apg 13:1–3.]
Var inte för snabb med att lägga händerna på någon. [Ersätta en äldste som avsatts, eller insätta någon ny som äldste.] Gör dig inte delaktig i andras synder. [Ett sätt att skydda sig från en situation där en ledare måste tillrättavisas är att inte för snabbt sätta in någon i en ledande ställning. Den som är med och tillsätter en församlingsledare för hastigt, innan personen visat sig vara trofast, är delaktig i de negativa konsekvenser som så lätt kan uppkomma. I Antiokia i Syrien bad och fastade man innan man avskilde Barnabas och Paulus till att resa på den första missionsresan, se Apg 13:3.]
Håll dig själv ren.

2 Timoteusbrevet (1)

[Vers 6–14 formar en kiasm. Den yttre ramen handlar om Guds gåva, den helige Ande, och ordet kärlek, se vers 6–7 och 13–14. Vers 8a och 12b handlar om att "inte skämmas". Vers 8b och 12 om "lidande". Vers 9 använder ordet "frälst" och i vers 10 återkommer "frälsare". Centralt i vers 9b finns evangeliets kärna: frälsning inte på grund av gärningar utan genom nåd!] Det är därför jag påminner dig att åter igen tända (väcka, blåsa liv och hålla brinnande) den nådegåva från Gud, den [inre glöd och eld] som finns inom dig och som du fick genom min handpåläggning.

Filemonbrevet (1)

Jag, Paulus, skriver med egen hand:
    jag ska betala. För att nu inte tala om vad du är skyldig mig:
    dig själv. [Filemon hade troligen kommit till tro i Efesos när Paulus var där under sin tredje missionsresa och evangeliet spreds i hela Asien, se Apg 19:10. När Paulus i förbifarten nämner att Filemon är skyldig honom sin frälsning, använder han sig av ett retoriskt grepp som kallas paralipsis. Retoriken innebär att talaren drar uppmärksamhet till något för att sedan direkt förklara att det inte är relevant och inte behöver diskuteras vidare just nu. Det är ett skickligt sätt att förmedla något utan att behöva säga det rakt upp och ner.]

Hebreerbrevet (5)

och
I begynnelsen lade du, Herre, jordens grund,
    och himlarna är dina händers verk.
En liten tid lät du honom
    vara lägre än änglarna,
med härlighet och ära
    krönte du honom.
dop [plural – de judiska reningsdopen; dopet i vatten, i den helige Ande och i lidande],
    handpåläggning [plural – flera händer, flera personer eller flera tillfällen], uppståndelsen av de döda
    och evig dom. [Dessa sex områden, uppdelade i tre ämnen som följer det kristna livet (omvändelsen och tro, ett aktivt liv, uppståndelsen och domen) är de områden som brevets mottagare skulle varit fullt kunniga i och medvetna om för länge sedan.]
Det ska inte vara som det förbund jag slöt med deras fäder
    den dag jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land,
    för de blev inte kvar i förbundet med mig,
    så jag brydde mig inte om dem, säger Herren.
Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer. [I detta stycke används flera mer ovanliga grekiska ord – bl.a ekdoche (vers 27) hupenantios (vers 27) och enubrizo (vers 29).]
Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän [Jes 35:3].

Jakobs brev (1)

Närma er Gud,
    så ska han (kommer han att) närma sig er. [Matt 7:7]
    [Innebörden är att reflexmässigt dra sig alldeles nära intill. Här har grekiskan en aktivt pågående verbform.]
Rengör era händer [handlingar], ni syndare,
    och rena era hjärtan [rena ert inre liv, helga ert sätt att tänka] ni splittrade (tvehågsna, kluvna – ordagrant: "två-själade")
    [som älskar Gud och samtidigt följer era egna begär].

1 Petrusbrevet (1)

Ödmjuka er därför (låt er därför ödmjukas) under Guds mäktiga hand, så att han kan upphöja er i rätt (sinom, lämplig) tid,

1 Johannesbrevet (1)

[Första Johannesbrevet har inte den traditionella öppningen med avsändare, mottagare och hälsningsfras som de flesta andra brev i Nya testamentet. De första fyra verserna är en enda lång mening i grekiskan och har en komplex struktur som centrerar kring att Jesus är Ordet som ger liv och förblir för evigt.] Det som existerade från begynnelsen [1 Mos 1:1; Joh 1:1] ...
Det som vi har hört (och som fortfarande ljuder i våra öron) ...
Det som vi har sett med våra egna ögon (och de bilder som fortfarande finns kvar på våra näthinnor) ...
Det som vi har betraktat (noga studerat) och rört med våra händer ...
[Det som vi – jag, Johannes, och alla apostlarna personligen – har hört, sett, betraktat och rört vid är:] Ordet (gr. Logos), som ger livet! [Jesus benämns som Ordet som ett Guds sändebud för att kommunicera med mänskligheten. Det finns tre grekiska ord som alla översätts till liv i svenskan: bios, psuche och zoe. Ordet biologi kommer från bios och har att göra med vårt fysiska liv, se 1 Joh 2:16 där det syftar på "detta livets" goda. Ordet psykologi kommer från psuche och syftar ofta på vårt inre själsliv, se Matt 16:25. Det tredje ordet, zoe, som används här, beskriver Guds eviga liv. Livet är i bestämd form – Jesus är det eviga livets Ord, se Joh 6:68. Han både är och ger Guds överflödande liv. Nu följer en förklaring av livet:]

Uppenbarelseboken (16)

I sin högra hand
    höll han sju stjärnor.
[De sju stjärnorna förklaras i vers 20 som församlingens budbärare, gr. angelo. Det kan vara en ängel som förmedlar ett himmelskt budskap, eller en människa som förmedlar Guds ord. Eftersom varje brev adresseras till "församlingens budbärare" i de fysiska församlingarna är det troligt att det är församlingens ledare som symboliseras som stjärnor. Även i Gamla testamentet i Josefs dröm syftar de elva stjärnorna på de elva patriarkerna, se 1 Mos 37:9–10.] Från hans mun
    utgick ett skarpt tveeggat svärd.
Hans ansikte
    var likt solen när den lyser i all sin kraft.
När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sade [samma hand som upprätthåller hela världen och leder kyrkan, ger nu styrka till en enskild människa]:
Var inte rädd. Jag är den förste och den siste
När Lammet bröt det tredje sigillet, hörde jag den tredje varelsen [som hade ett ansikte som en människa, se Upp 4:7] säga: "Kom!" Sedan såg jag (och jag såg), och se (en uppmaning att vara uppmärksam på vad som följer) en svart häst, och han som satt på den hade en våg i sin hand.
Efter [allt] detta såg jag, och se (ja, lägg märke till): en stor (väldig, enorm) folkskara som ingen kunde räkna, från alla folk (folkslag, etniciteter) och stammar och länder (folk, folkgrupper) och språk stående inför tronen och inför Lammet [i diminutiv form som gör att betydelsen mer blir "det älskade Lammet"], iklädda vita kläder (vita fotsida dräkter) [renhet och värdighet] och med palmblad i händerna [redo att fira segern].
Och röken från rökelsen steg från ängelns hand tillsammans med de heligas böner upp inför Gud [i hans närvaro].
[Den sjätte basunen har ljudit och den andra serien av verop går mot sitt slut. Man skulle kunna tro att fem månaders plågor, se vers 5, följt av död från eld och svavel skulle ha fört människorna till omvändelse. I stället beskrivs hur man fortsätter med samma förakt för Gud och hans bud. Det mest skrämmande med Upp 9 är kanske inte basundomarna, utan synden som människorna fortsätter med.] Resten av människorna [två tredjedelar, se vers 15], de som inte dödades av dessa plågor, omvände sig ändå inte från sina händers verk. De slutade inte att tillbe onda andar (demoner)
    och avgudabilder av guld, silver, brons, sten och trä
    som varken kan se eller höra eller gå.
    [Bakom de skapade avgudabilderna som dyrkas finns en ond makt, se 1 Kor 10:19–22.]
I [vänstra] handen hade han en liten bokrulle som var öppnad. [Johannes konstruerar ett nytt grekiskt ord biblaridion, "liten bokrulle". Ordet används bara här och i vers 9–10. Kanske för att särskilja denna bokrulle från den förseglade bokrullen, gr. biblion, som Lammet tog ur Guds högra hand, se Upp 5:7. Den förseglade bokrullen i kapitel 4-5 skildrade hela den framtida historien. Här kan det vara en bokrulle som symboliserar slutfasen, vilket placeringen mellan den sjätte och sjunde basunen kan indikera. Ängeln håller bokrullen i sin vänstra hand eftersom han senare lyfter upp den högra mot himlen, se vers 5. Rullen verkar innehålla den skrivna ordern för det uppdrag ängeln är på väg att fullborda på jorden. Att den är öppnad beskriver att tiden för Guds slutgiltiga dom är inne, se vers 6. Boken är liten i förhållande till den väldige ängelns hand, men även för Johannes var den inte större än att han senare kunde "äta upp" den.] Ängeln satte sin högra fot på havet
    och sin vänstra på jorden
    [beskriver både den enorma storleken på ängeln, men också hans auktoritet över hela jorden]
Ängeln som jag såg stå på havet och på jorden lyfte sin högra hand mot himlen
Rösten som jag hade hört från himlen talade till mig igen och sade: "Gå och ta den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på jorden."
Jag tog bokrullen ur ängelns hand och åt upp den, och i min mun var den söt som honung. Men när jag hade ätit den sved det i min mage.
Det [den falske profeten] tvingar alla – små och stora, rika och fattiga, fria och slavar – att ta emot ett märke på högra handen eller pannan,
En tredje ängel följde dem och sade med stark röst: "Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket på sin panna eller hand,
Och jag såg, och se (en uppmaning att vara uppmärksam på vad som följer) ett vitt moln, och på molnet satt en som liknade en människoson. På sitt huvud hade han en krona (segerkrans – gr. stephanon) av guld, och i sin hand en skarp skära [för att skörda säden]. [Nu kommer Jesus tillbaka. Molnet, Människosonen och kronan är tydliga bilder som pekar på Jesus, se Matt 24:30; Apg 1:9; Joh 5:27; Dan 7:13; Upp 1:7–13. Jesus har själv använt bilden av skäran och skörden, se Mark 4:26–29. Ytterligare tre änglar involveras och blir delaktiga i skörden. Dessa kommer ut från templet och är utsända av Gud.]
Kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld och ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, full av skändligheter och smuts från hennes otukt.
för hans domar är sanna och rätta.
Han har dömt den stora skökan [det stora Babylon, se Upp 14:8]
    som fördärvade jorden med sin otukt
    och straffat henne för sina tjänares blod." [Det är inte Babylons fall som är orsaken till glädjen. Sången betonar i stället Guds attribut – han är sann och rättfärdig, se även Upp 15:3; 16:7. Gud finner inte glädje i den ogudaktiges död, i stället vill han se omvändelse, se Hes 18:23. Händels Hallelujakör från 1741 har inspirerats från denna passage.]
[Det finns flera paralleller mellan följande tre verser och kapitel 12:
    - Där kastades draken ner på jorden, se Upp 12:9, 12, här kastas han ner från jorden till avgrunden. - Där var det för en kort tid, här är det en lång tid. - Då betydde hans fall fasa för jordens invånare, se Upp 12:12, här betyder det frihet.
Kapitel 12 och 20 ramar in drakens aktivitet som beskrivs mellan dessa kapitel. I kapitel 12 introduceras hans verksamhet, och i kapitel 20 avslutas den. I ett större perspektiv introduceras ormen i Bibelns tredje kapitel, se 1 Mos 3. Här, i Bibelns tredje kapitel från slutet, förgörs han.]
Sedan såg jag (och jag såg) en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. [När den femte ängeln blåste i sin basun öppnades avgrundens brunn, se Upp 9:1–2. Nu stängs den.]
[Martyrerna, som Johannes sett under altaret när det femte sigillet bröts, ställde en fråga: "Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?", se Upp 6:10–11. Den frågan får nu sitt svar och fullbordan.] Sedan såg jag (och jag såg) troner, och de som satt på dem fick rätt att döma (kan också översättas "ett domslut gavs dem"). Jag såg själarna [se Upp 6:9–11] av dem som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörd [eftersom de vittnade om Jesus] och [bekände sig till och talade] Guds ord. De hade inte tillbett vilddjuret och dess bild eller tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De levde och regerade med den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) i tusen år. [Dessa troende som inte tog vilddjurets märke och fick lida martyrdöden har nu uppstått och blivit upprättade. De får nu regera tillsammans med Jesus. I striden i Upp 19:19–21 förgjordes armén, men det finns många andra människor på jorden, se Upp 20:7.]



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.