Från Paulus, genom Guds vilja apostel åt den Smorde Jesus, och brodern Timoteus. Till Guds församling i Korint och alla de heliga i hela Achaia.

Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus den Smorde.

Välsignad är vår Herre Jesu den Smordes Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all uppmuntrans Gud,

han som uppmuntrar oss i all vår nöd, för att vi ska kunna uppmuntra dem som är i all slags nöd genom den uppmuntran som vi själva blir uppmuntrade med av Gud.

För på samma sätt som den Smordes lidande i överflödande mått kommer över oss, så överflödar vi också av uppmuntran genom Jesus.

Om vi är hårt pressade, så är det till er uppmuntran och befrielse. Om vi får uppmuntran, så är det till er uppmuntran. Den verkar i er, när ni uthålligt utstår samma lidande som vi utstår.

Vårt hopp för er står helt fast, för vi vet att på samma sätt som ni är delaktiga i våra lidanden, är ni också delaktiga i vår uppmuntran.

Kära syskon, jag vill inte att ni ska vara okunniga om den nöd vi fick utstå i Asien, hur vi var så nedtyngda, långt över vår kraft att vi till och med misströstade om livet.

Ja, det kändes som om vi hade fått en dödsdom över oss. Detta för att vi inte skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud som uppväcker de döda.

Han räddade oss från en sådan fruktansvärd död, och han kommer att rädda oss igen. Vi har satt vårt hopp till honom, att han ska rädda oss även i fortsättningen,

under tiden som ni också hjälper oss genom er förbön. Resultatet blir många ansikten som tackar Gud för den nåd vi får, eftersom många har bett för oss.

Detta är vår stolthet och vi kan med ett rent samvete säga : här i världen, och särskilt mot er, har vi uppträtt heligt och rent inför Gud och inte varit ledda av världslig visdom utan av Guds nåd.

Det vi skriver till er är inget annat än det ni läser och kan förstå. Jag hoppas att ni till slut ska förstå

det ni redan delvis har förstått om oss: att vi är er stolthet, liksom ni är vår, på Herren Jesu dag.

Fullt övertygad om detta tänkte jag komma till er först, för att ni sedan skulle få välsignelsen av ett andra besök.

Jag tänkte att besöka er på väg till Makedonien, och sedan från Makedonien komma till er, för att hos er få hjälp med min resa till Judéen.

När jag då tänkte och uttryckte mina planer, var det då bara ett lättsinnigt infall? Eller fattar jag mina beslut efter köttet så att jag säger "ja, ja" och "nej, nej"?

Så sant som Gud är trofast och menar vad han säger, har inte vårt tal till er varit "ja och nej".

För Guds Son, Jesus den Smorde, som blev predikad hos er av mig, Silvanus och Timoteus, var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja.