I den persiske kungen Kyros tredje regeringsår fick Daniel, som också kallades Belteshassar, ett budskap uppenbarat. Budskapet är sant, och handlar om ett stort krig. Han förstod budskapet och i synen kom insikt i vad den handlade om.

Vid den tiden hade jag, Daniel, sörjt i tre veckor

Jag åt ingen lyxmat, inget kött eller vin vidrörde min mun. Jag smorde inte heller min kropp med olja förrän de tre veckorna hade gått.

På den tjugofjärde dagen i första månaden var jag vid stranden av den stora floden Tigris.

Jag lyfte min blick och fick se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld från Ufas runt midjan.

Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor och hans armar och ben som glänsande brons. Ljudet av hans ord var som ett väldigt dån.

Jag, Daniel, var den ende som såg synen. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av stark skräck så att de sprang och gömde sig.

Jag blev ensam kvar, och när jag såg den mäktiga synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att jag blev likblek, och jag hade ingen kraft kvar.

Då hörde jag ljudet av hans ord, och när jag hörde det föll jag bedövad ner med ansiktet mot jorden.

Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp på mina knän och handflator.

Han sa till mig: "Daniel, du är högt älskad. Ge akt på de ord som jag ska tala till dig. Res dig upp, för nu har jag blivit sänd till dig." När han talade dessa ord till mig, reste jag mig upp men skakade fortfarande.

Sedan sa han till mig: "Var inte rädd, Daniel, från första dagen då du bestämde dig till att söka förstånd och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord varit hörda. Jag har blivit sänd på grund av vad du har sagt.

Fursten över Persiens rike stod emot mig under 21 dagar. Då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, till min hjälp, och jag blev kvar där hos Persiens kungar.

Men nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som ska hända ditt folk i kommande dagar, för synen syftar på framtiden."

Medan han talade till mig böjde jag mitt ansikte mot jorden och blev stum.

Plötsligt rörde någon som liknade en människoson vid mina läppar. Då öppnade jag min mun och talade till honom som stod framför mig: "Min herre, på grund av synen har stor vånda kommit över mig, och jag är helt kraftlös.

Hur skulle min herres tjänare kunna tala med dig? Min styrka är borta, och jag kan knappt andas."

Då rörde han som liknade en människa vid mig igen och styrkte mig.

Han sa: "Var inte rädd, du högt älskade man! Frid vare med dig! Var stark, ja, var stark!" Medan han talade till mig blev jag styrkt. Jag sa: "Låt min herre tala nu, för du har styrkt mig."