Och det hände i månaden nisan i kung Artaxerxes 20:e regeringsår, när vinet stod framför honom och jag tog upp vinet och gav det till kungen. Jag hade inte tidigare visat mig bedrövad i hans närvaro.

Kungen frågade mig: "Varför är ditt ansikte så bedrövat när du inte är sjuk? Detta måste bero på en hjärtesorg." Då blev jag mycket förskrämd

men jag svarade kungen: "Min konung må leva för evigt. Varför skulle inte mitt ansikte vara bedrövat när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner och dess portar är fördärvade av eld?"

Kungen frågade mig: "Vilken är din begäran?" Då bad jag till himmelens Gud,

och jag svarade kungen: "Om det synes gott för kungen och om din tjänare har funnit favör inför dig, sänd mig till staden i Juda där mina förfäder är begravda så att jag kan återuppbygga den."

Sedan frågade kungen mig, med drottningen sittande vid sin sida, "Hur lång tid tar din resa och när kommer du tillbaka?" Eftersom det behagade kungen att sända mig angav jag en tid för honom.

Jag sa till kungen: "Om det behagar kungen, låt honom ge mig ett brev till ämbetsmännen på andra sidan Eufrat som gör det möjligt för mig att passera genom deras område till dess att jag ankommer Juda,

liksom ett brev till Asaf, kungens skogsskötare, så att han ger mig virke till att göra balkar till portarna på befästningen intill templet, till stadens murar och till bostaden som jag ska bo i." Kungen beviljade min begäran eftersom Guds goda hand var över honom.

Sedan gick jag till ämbetsmännen på andra sidan floden och gav dem kungens brev. Kungen hade även skickat med mig kaptener från armén och ryttare från kavalleriet.

När ämbetsmännen Sanvallat, choroniten, och Tobia, ammoniten, hörde detta, blev de mycket arga över att en människa kom och sökte Israels barns välfärd.

Så jag kom till Jerusalem. När jag varit där i tre dagar

gick jag och några män upp mitt i natten. Jag hade inte berättat för någon vad Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på.

Mitt i natten red jag ut genom Dalporten i riktning mot Drakkällan och Dyngporten och inspekterade Jerusalems murar. De var raserade och portarna hade bränts ner.

Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men mitt riddjur kunde inte ta sig fram där.

Under natten fortsatte jag upp längs dalen och inspekterade muren, tills jag än en gång kom genom Dalporten och var tillbaka igen.

Styresmännen visste inte var jag hade varit och vad jag hade gjort, för jag hade ännu inte berättat för judarna, varken prästerna, de förnäma männen, styresmännen eller övriga som skulle arbeta.

Men nu sa jag till dem: "Ni ser vilken svår situation vi är i, hur Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nedbrända. Kom! Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!"