7121 – קָרָא (qara)

kalla, namnge


Typ:
Hebreiska: קָרָא (qara)
Ursprung: a primitive root (rather identical with H7122 (קָרָא) through the idea of accosting a person met)
Användning: 744 ggr i GT

Engelsk översättning

to call
bewray (self), that are bidden, call (for, forth, self, upon), cry (unto), (be) famous, guest, invit

Engelsk beskrivning

1) to call, call out, recite, read, cry out, proclaim
1a) (Qal)
1a1) to call, cry, utter a loud sound
1a2) to call unto, cry (for help), call (with name of God)
1a3) to proclaim
1a4) to read aloud, read (to oneself), read
1a5) to summon, invite, call for, call and commission, appoint, call and endow
1a6) to call, name, give name to, call by
1b) (Niphal)
1b1) to call oneself
1b2) to be called, be proclaimed, be read aloud, be summoned, be named
1c) (Pual) to be called, be named, be called out, be chosen


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (744 st)


Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad). [Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1–3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Det hebreiska ordet dag kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]
Gud (Elohim) kallade mellanrummet (himlavalvet) himlarna (skyn eller rymden). Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen (hebr. jom sheni). [Ordet "mellanrum" är hebr. raqia, se vers 6–8 och 14–17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion och används om en uthamrad plåt. Denna expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte (se vers 2), kan vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner.]
Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Från jord formade Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglarna (insekterna och alla djuren som kan flyga) i luften, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Adam gav namn åt all boskap, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.
Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande.
Kain kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) och hon blev havande och födde Henok. Han byggde en stad och uppkallade staden efter sin sons Henoks namn. [Henok uttalas på hebreiska Chanåch, med det hebreiska ch-ljudet bak i halsen både i början och slutet. Namnet betyder "invigd" och "tillägnad". En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch.]
Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set [hebr. Shet; betyder "kompensation/ersättning"], eftersom Gud har utsett en annan säd till mig istället för Abel som Kain dödade.
Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.
till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och gav dem namnet "människor" (hebr. adam, se 1 Mos 1:27–28) på den dag de skapades.
[Andra generationen föds – Set]
När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik, som hans egen avbild, och gav honom namnet Set [hebr. Chet – Ersättaren, se 1 Mos 4:25].
Han gav honom namnet Noa, och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss i vårt arbete och vår slitsamma möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]
Och han flyttade från den platsen (Shechem) till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Farao kallade till sig Abram och sade: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru?
till platsen för altaret som han gjorde där först. Där (på den platsen) åkallade Abram Herrens (Jahves) namn.
Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser." [På hebreiska är det "El-Roi".] Hon sade: "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser mig? [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått se den levande Guden.]
Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig" (Beer Lachai-Roi på hebreiska), den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se 1 Mos 24:62.]
Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael.
Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham. [Gud lägger till bokstaven h "He", så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Abrahams namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas hans namn "Avraham".] För jag ska låta dig bli en far för många nationer (folk).
Sedan sade Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Sarai, utan hennes namn ska vara Sarah.
Gud svarade: "Nej, men Sara din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom.
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]
Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.]
Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]
Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare och berättade allt detta (som han drömt) i deras öron och männen blev mycket rädda.
Sedan kallade Avimelech på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!
Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sara födde till honom, namnet Isak. [Isak, hebr. Jits-chak, betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det noterbart att han också är den som kommer med glädje.]
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sara sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Därför kallas platsen Beer-Sheva eftersom de båda avlade en ed (gav varandra löften). [Hebr. beer betyder källa och sheva har betydelsen sju och ed eller löfte. Att svära en ed kan också bokstavligt uttryckas som "att sjua sig själv". Talet sju hör ihop med fullbordan, fullkomlighet och tillfredsställelse. Det handlar också om perfektion, myckenhet och överflöd. Ordet inkluderar även att allt detta är med glädje, alltså något positivt.]
Och Abraham planterade en tamarisk i Beer-Sheva och åkallade Herrens (Jahves) namn på platsen, den Evige Guden (El Olam). [Tamarisken växer långsamt, det tar 400 år innan den når full höjd. Ett träd planteras inte för sin egen skull, utan för kommande generationer. Detta är en profetisk handling av Abraham som säger att här ska kommande generationer bo och de ska få svalka sig i skuggan av detta träd! Tamarisken växer i jord med hög salthalt och är därför det enda träd som kan växa kring Döda havet. Under dagen utsöndrar trädet salt på sina löv, en process som kräver mycket vatten. Under natten absorberar saltet vatten, som sedan på mogonen avdunstar och ger en naturlig kylande effekt. Detta är en anledning till varför detta träd är populärt att plantera i trädgårdar. Se även 1 Sam 22:6; 31:13.]
En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 7.]
Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]
Herrens (Jahves) ängel (budbärare) [1 Mos 16:7] ropade till Abraham från himlen en andra gång
De sade: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun."
De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
Den som föddes först var rödblommig och hade hår som en mantel över hela kroppen. Han fick namnet Esau [hebr. Esav betyder hårig].
Efter kom hans bror och hans hand höll i Esaus häl. Han fick namnet Jakob [hebr. Jaaqåv betyder "den som håller i hälen" eller "ersättare"]. Isak var 60 år när hon födde dem. [Isak var 40 år när han började be och det tog 20 år innan bönesvaret kom, se vers 20]
Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska Edom har samma rot som "adom" som betyder röd.]
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Gerars herdar tvistade med Isaks herdar och sade: "Vattnet är vårt". Han gav källan namnet Esek [som betyder argument, tvist eller strid], eftersom de tvistade med honom.
De grävde en annan brunn och de tvistade om den också. Han gav den namnet Sitna. [Hebr. sitna betyder anklagelse, beskyllning eller kiv.]
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.]
Han byggde ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält på platsen och Isaks tjänare grävde en brunn på platsen.
Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]
När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
Och han sade: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
Och Esaus, hennes äldre sons ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, hennes yngre son och sade till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, tröstar sig själv och har för avsikt att döda dig.
Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sade till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar.
Och han gav platsen namnet Betel, men namnet på staden var först Loz. [Betel betyder Guds hus.]
Lea blev gravid och födde en son och hon gav honom namnet Ruben [hebr. Reoven – betyder: "se, en son"], för hon sade: "Eftersom Herren (Jahve) har sett till min nöd, nu ska min man älska mig."
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Eftersom Herren (Jahve) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simon (hebr. Shimon – betyder: "höra").
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och hon sade: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahve)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.
Och Rakel sade: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. danan) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].
Och Rakel sade: "Guds närkamper har jag utkämpat (stretat, 'vridit mig'; brottats) med min syster och jag har [verkligen] fått överhanden (övervunnit)." Så gav (kallade) hon honom namnet Naftali [betyder: "min kamp"; eller möjligtvis "slug närkamp"].
Och Lea sade: "Lyckan (hebr. gad) har kommit!" Och hon gav (kallade) hon honom namnet Gad. [Namnet betyder lycka eller förmögenhet, men kan också betyda en skara eller trupp.]
Och Lea sade: "Jag är glad (välsignad – hebr. asher) för döttrarna ska kalla mig lycklig." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Asher. [Asher betyder glad och att känna sig välsignad, men även att vara ärlig och gå rakt fram.]
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har gett mig min lön (hebr. shachar) eftersom jag gav min tjänstekvinna till min man. Och hon gav (kallade) hon honom namnet Jisashchar. (Jisashachar betyder det finns lön, kompensation eller belöning.)
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Därefter födde hon en dotter. Och hon gav (kallade) henne namnet Dina. [Dina betyder rätt eller domare, den feminina formen av Dan.]
Och hon gav (kallade) hon honom namnet Josef och sade: "Herren (Jahve) har förökat (hebr. josef) till mig ännu en son." [Josef betyder Herren förökar.] [Rakel får ännu ett barn, men hon dör i barnsäng när hon får honom. 1 Mos 35:18. Benjamin blir den tolfte sonen.]
Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord,
Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
Och Laban sade: "Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig." Så fick det namnet Galed.
Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
Och Jakob sade när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbyggd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se Jos 13:26, 30].
Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte). Han sade: "För jag har sett Gud (Elohim) ansikte mot ansikte, och överlevt."
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]
Och han reste där ett altare och kallade det El Elohei Israel (Gud, Israels Gud).
Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av El (som betyder Gud) till platsen Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även 1 Mos 28:19.]
Och Debora, Rebeckas barnflicka dog, och hon begravdes nedanför Betel under eken, och den fick namnet Alon-Bachot [betyder: "eken som gråter"].
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
Och Jakob kallade platsen där Gud talat med honom för Betel [Betel betyder Guds hus].
Och det skedde när hennes själ var på väg att lämna henne, för hon dog, att hon kallade honom Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. [Ben-Oni betyder min smärtas son, Benjamin betyder min högra hands son.]
Hon blev gravid och födde en son och han gav honom namnet Er. [Er betyder "vaken", antagligen var det ett barn som inte sov så mycket!]
Hon blev gravid igen och födde en son och hon gav honom namnet Onan [Uttalas "Ånan" och betyder "stark"].
Ännu en gång födde hon en son och gav honom namnet Shela [som betyder "bön" eller "frid"]. Han [Juda] var i Cheziv när hon födde honom. [Cheziv, som betyder "falsk", var en stad i Judéen, troligen samma som Achzib och Chezeva, se Jos 15:44; Mika 1:14–15; 1 Krön 4:22. Den ligger 1 timmes vandring norr om Adullam, se vers 1. Intressant att Juda är borta i en stad som heter "falsk", när den tredje sonen föds, och då ger hans hustru honom namnet "frid". Läsaren anar att familjeförhållandena inte är de bästa, de två äldsta sönerna växer upp och blir onda i Herrens ögon, se vers 6, 10.]
Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sade: "Varför har du brutit dig fram?" Därför fick han namnet Parets. [Här finns en ordlek. Namnet betyder brytning eller rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"]
Efter kom hans bror som hade den röda tråden runt sin handled. Han fick namnet Zerach. [I detta kapitel finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David inkodade i vers 11–28 med 49 bokstävers mellanrum. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se Rut 4:21–22, återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i detta stycke som handlar om Parets, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
ropade hon på männen i huset och talade med dem och sade: "Se, han [min man] har fört in en hebré för att förnedra oss (göra oss till åtlöje). Han försökte våldta mig, men då ropade jag för full hals.
När han hörde att jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut." [Ibland är flykt ett tecken på svaghet, andra gånger mod. Josef förlorade sin mantel, men behöll sin integritet.]
När jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut."
På morgonen var han orolig i sitt inre och sände efter och kallade på Egyptens spåmän (skrivare, från ordet för penna) och alla visa män. Farao berättade sin dröm men det fanns ingen som kunde uttyda den för farao.
Då skickade farao efter och kallade på Josef och de skyndade sig att hämta honom från fängelsehålan. Han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao.
Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]
Farao gav Josef namnet Zafenat-Panea [som betyder "uppenbarare av hemligheter"], och till hustru gav han honom prästen Potiferas dotter Asenat från On. Och Josef vandrade ut över Egyptens land. [Potiferas är en längre form av namnet Potifar. De tidigaste rabbinska traditionerna (Rashi, Rashbam och Alshish) säger att det var samma Potifar (1 Mos 39:4, 20) som fängslade Josef.]
Josef gav sin förstfödda namnet Manasse, för Gud har fått mig att glömma min träldom och min fars hus. [Namnet Manasse betyder "få att glömma".]
Den andra gav han namnet Efraim, för Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land. [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".] [Guds ordning är först Manasse, sedan Efraim. Först måste vi "glömma" och komma över det som varit, förräderiet, de falska anklagelserna, fängelset och det orättfärdiga behandlandet innan vi kan bära frukt. Istället för att söka hämnd, måste vi förlåta våra bröder och föda "Manasse", se Fil 4:8.]
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
När det händer sig att farao kallar på er och frågar: 'Vad är ert yrke?'
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
Och deras ättlingar som du ska föda efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv.
ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min fars namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."[Här används hebreiska verbet gaal – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet gaal förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid. ]
När landets invånare, kananiterna, såg sorgen på Atads tröskplats sade de: "Detta är en djup sorg för egypterna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordanfloden.
kallade kungen till sig dem igen och sade: "Varför gör ni så att pojkarna får leva?"
Då sade hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
Faraos dotter sade till henne: "Ja gå." Då gick den unga tonårsflickan och kallade dit barnets moder.
När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, för hon sade: "Jag har dragit upp honom från vattnet."
Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
Hon födde en son och han gav honom namnet Gershom, "eftersom jag är en främling i detta land", sade han. [Mose hade nu blivit en medborgare hos midjaniterna, långt borta från både landet Egypten och hans eget folk, israeliterna. På hebreiska är ger främling och shom där, så sammantaget är Gershom "Jag var en främling där" i det land där hans son föddes. Enligt Demetrius, en historiker i Alexandria 225 f.Kr., så kom namnet Midjan från en av Abrahams söner. Han skriver också att Mose och Sippora båda härstammade från Abraham. Mose i sjunde och Sippora i sjätte led.]
När Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag." [Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bar världens synd på korset.]
kallade farao till sig sina visa män och magiker (trollkarlar), och dessa – de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) – gjorde liknande saker [imiterade Guds mirakler] med hjälp av magi (ockulta krafter). [Enligt judisk tradition hette två av dem Jannes and Jambres, se 2 Tim 3:8.]
kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
Farao kallade på Mose och Aron och sade: "Gå, offra till er Gud i landet."
Farao kallade på Mose och Aron och sade till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahve) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda.
kallade farao snabbt på Mose och Aron och sa: "Jag har syndat mot Herren er Gud (Jahve Elohim) och mot er.
Farao kallade på Mose och sade: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er."
Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sade till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet [hebr. pesach].
Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt.
Och när de kom till Mara kunde de inte dricka Maras vatten för det var bittert. Därför kallades platsen Mara (som betyder bitter).
Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrön och smakade som rån gjorda med honung.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Jahve Nissi).
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren hade befallt honom att säga,
Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp.
Sedan tog han förbundsakten [hebr. sefer haberit – som nyligen hade skrivits ned, se 2 Mos 20–23] och läste upp den för folket, och de sade: "Allt vad Herren (Jahve) har sagt vill vi göra (agera efter) [följa] och lyda (höra, hörsamma)." [Här i vers 7 läggs nu även verbet höra/lyda/hörsamma (hebr. shama) till, jmf med vers 3. I Israels trosbekännelse Shema Jisrael ("Hör, Israel"), finns samma koppling till att hörsamma och lystra till själva innehållet genom att gensvara, se 5 Mos 6:4–9; Mark 12:29.]
Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.
Se jag har kallat vid namn Betsalel [betyder: "i skuggan av Gud" – dvs. under hans beskydd],
    son till Uri [betyder: "mitt ljus", hans fulla namn var troligen Uriel eller Uriah],
    son till Hur [2 Mos 17:10; 24:14], av Juda stam.
Och när Aron såg detta byggde han ett altare framför den och Aron utropade och sade: "Fest till Herren (Jahve) i morgon."
Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"). Ett annat ord mishkan (översatt "tabernaklet") hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även 2 Mos 27:21; 3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]
Han svarade: "Jag ska låta min godhet (skönhet) passera inför dig och jag ska visa namnet Herren inför dig. Jag ska vara nådig (ge oförtjänt favör) mot den jag vill vara nådig mot och vara barmhärtig (visa moderlig ömhet) mot den jag vill vara barmhärtig mot."
Och Herren (Jahve) steg ned i ett moln och stod med honom där och ropade ut Herrens (Jahves) namn.
Herren (Jahve) gick förbi honom och ropade:
"Herren (Jahve), Herren (Jahve) är en barmhärtig och nådig Gud (El),
    sen till vrede och rik på nåd (omsorgsfull kärlek) och sanning (stabilitet, fasthet, trofasthet),
för att inte skära förbund med landets invånare och de går iväg efter andra gudar och offrar till deras gudar och de kallar på dig och du äter av deras offer,
Men Mose ropade till dem, och Aron och alla folkets ledare vände tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
Och Mose sade till Israels söner: "Se, Herren (Jahve) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn,
Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det.
Och Herren (Jahve) kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet. Han sade:
Och det skedde på åttonde dagen att Mose kallade på Aron och hans söner och Israels äldste.
Och Mose kallade på Mishael och Eltsafan, Ussiels söner, farbror till Aron, och sade till dem: "Kom nära, bär bort era bröder från helgedomens åsyn ut ur lägret.
[Detta sammanfattande stycke berör de som har blivit diagnostiserade med någon av de ovanstående sju olika fallen.] Och den som lider av svampinfektionen (möglet), hans kläder ska rivas söner och hans huvud rakas, och han ska täcka över sin överläpp och ropa "Oren, oren". [Hebr. tame tame!]
Tala till Israels söner och säg till dem: Angående Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider) som ni ska utropa (förkunna, proklamera). Dem ska ni kalla för heliga sammankomster, de är mina högtider (avtalade möten på bestämda tider – hebr. moed).
Detta är Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider), heliga sammankomster, som ni ska utropa (förkunna, proklamera) på deras bestämda tider.
Du ska utfärda ett påbud (förkunna, proklamera) samma dag att det ska vara en helig sammankomst, och du ska inte utföra något arbete. Det ska vara ett evigt påbud överallt där ni bor genom alla generationer.
Detta är Herrens högtid (avtalade möte på bestämd tid), som ni ska deklarera (förkunna, proklamera) som en helig sammankomst för att bära fram eldsoffer till Herren (Jahve) ett brännoffer, ett matoffer och ett dryckesoffer, vart och ett på sin egen dag,
Och ni ska helga det femtionde året och ropa ut frihet över hela landet till alla dess invånare. Det ska vara ett jubelår för er. Och ni ska ge tillbaka till var och en deras egendom, och ni ska ge tillbaka var och en till hans familj. [Om någon tvingats sälja sig som slav och därigenom, eller möjligen på något annat sätt, blivit åtskild från sin familj ska han eller hon nu få återvända till sin egen familj.]
Och platsen fick namnet Tavera [betyder: "brinnande"], eftersom Herrens (Jahves) eld hade brunnit ibland dem. [Namnet Tavera återfinns även 5 Mos 9:22, men blev aldrig fysiskt namn på denna plats, eftersom namnet inte tas med i benämningen av de olika platserna, se 4 Mos 33:16–17.]
Platsen fick namnet Kivrot-Hataava, eftersom de begravde folket som hade begär. [Kivrot-Hataava betyder begärets eller lustans gravar på hebreiska.]
Och Herren (Jahve) kom ner i en molnpelare och stod i öppningen till tältet och kallade på Aron och Mirjam och de båda kom fram.
Detta var namnen på de män som Mose skickade iväg för att bespeja (utforska, undersöka) landet. Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. [Hosea betyder "frälsning, räddning", och Josua (Jehoshua) betyder "Herren är frälsning och räddning". Detta stryker under att det inte är de själva utan Gud som skulle frälsa och rädda dem. Namnändringen på Josua från Hosea till Josua är på hebreiska endast ett tillägg av bokstaven jod i början. Det gör att inledningen på namnet Josua blir Jah, som är kortformen av Guds namn. Detta tolkar många rabbiner som att Mose insåg att Josua behövde mod och källan till mod och frimodighet är Gud. När Josua i samklang med sitt nya namn väljer att lita på Gud blir han också frimodig med Guds hjälp.]
De kallade platsen Eshkols dal på grund av vindruvsklasen som Israels söner skar av där. [Hebr. eshkol betyder klase och kan syfta både på druvklasar och blomklasar. Det finns många wadis här. I trakten kring Hebron är t.ex. Ramet el-Amleh känd för sina druvor och ligger nära en dalgång.]
Och Mose sände efter Datan och Aviram, Eliavs söner men de sade: "Vi vill inte komma,
Och Herren (Jahve) lyssnade på Israels röst och gav dem kananéerna och de förgjorde dem helt och deras städer. Platsen fick namnet Chorma. [Namnet Chorma betyder tillägnad fullständig förstörelse eller avskild till fördärv.]
Och han sände budbärare till Bileam, Beors son, till Petora som är vid floden, till folkets söner i landet och kallade på honom och sade:
"Se, det är ett folk som har kommit ut från Egypten,
    se, de täcker jordens ansikte (yta),
    och de har lägrat sig mittemot mig.
Och Gud (Elohim) kom till Bileam på natten och sade till honom: "Om männen har kommit för att kalla på dig, stå upp och gå med dem, men bara de ord jag talar till dig ska du göra."
Och Balak sade till Bileam: "Sände jag inte efter dig och kallade enträget på dig? Varför kom du inte till mig? Har jag inte möjlighet att befordra dig och ge dig ära?"
Och Balaks vrede upptändes mot Bileam: "Jag har kallat dig att förbanna mina fiender, och se, du har välsignat dem tre gånger!
Och de kallade [de moabitiska kvinnorna bjöd in] folket att offra till deras gudar
    och folket åt och böjde sig till deras gudar.
Och Eliavs söner: Nemoel och Datan och Aviram. Dessa är den Datan och Aviram som utsågs av församlingen, som kämpade mot Mose och mot Aron i Korachs grupp, när de kämpade mot Herren (Jahve) [4 Mos 16:1–2]
och Nevo och Baal Meon, deras namn ändrades, och Sivma, och gav deras namn till städerna som de byggde.
Och Jair, Manasses son, gick och tog dess byar och kallade dem Chavot Jair.
Och Novach gick och tog Kenat och dess byar och kallade det Novach, efter sitt eget namn.
dessa räknas även som Refaim, liksom Anakim, men moabiterna kallar dem Emim.
Det räknas också som ett Refaims land, Refaim bodde där tidigare men Ammoniterna kallade dem Zamzumim,
– det Hermon [i norr] som sidonierna kallar Sirion och amoréerna kallar Senir –
och resten av Gilead och hela Bashan, Ogs kungarike, gav jag till halva Manasse stam, hela Argovs område, hela Bashan som kallas Refaims land.
Jair, Manasses son, tog hela Argovs område till gränsen mot geshureerna och machaeerna, även Bashan och uppkallade det efter sitt eget namn Chavot Jair, till denna dag.
För vilket stort land finns som har Gud (Elohim) så nära sig, som Herren vår Gud (Jahve Elohim) är, närhelst vi kallar på honom?
Och Mose kallade på hela Israel och sade till dem: Hör Israel förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag talar i era öron idag, så att ni lär er dem och gör dem.
Och detta är vad du ska efterskänka. Varje långivare som har lånat ut till sin granne, han ska inte kräva det av sin granne och av sin bror, eftersom Herrens (Jahves) eftergift (skuldbefrielse – hebr. shmita) har ropats ut (förkunnats, proklamerats).
Var på din vakt (skydda och bevara dig själv – hebr. shamar) så att inte den onda tanken kommer i ditt hjärta: "Det är nu nära det sjunde året då alla skulder avskrivs (efterskänks)." Om ditt öga är ont (ditt hjärtas inställning är fel) mot din fattige broder och du inte lånar honom någonting, då kan han ropa till Herren mot dig, och synd kommer att vila på dig (du är skyldig). [Inom den judiska läran anses budet att låna ut pengar vara större än att ge gåvor till välgörenhet. Anledningen är att ett lån bevarar värdigheten hos den som tar lånet. Förutom pengarna så visar också långivaren att han har en tro på att låntagarens situation kommer att förändras till det bättre och han blir självförsörjande. Rabbiner lär också att lånen ska ges i vittnens närvaro eller skriftligt, annars kan det bli en nästan orättvis frestelse att fördröja betalningen. Se även 2 Mos 22:25; 3 Mos 25:35–37; Ps 37:21; Matt 5:42.]
Den ska [alltid, ständigt] vara med honom och han ska läsa i den varje dag hela sitt liv, så att han lär sig att frukta (vörda) Herren sin Gud (Jahve Elohim) för att kunna hålla (följa, lyda) alla de ord som finns i denna undervisning och hålla sig till förordningarna [hebr. chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar] och göra (genomföra) dem.
När du närmar dig en stad för att strida mot den, då ska du förkunna frid (shalom) till den.
Samma dag ska du ge honom hans lön, solen ska inte gå ner över det, för han är fattig och sätter sitt hjärta över det (hans förtröstan och hopp står till den lön han kan få) för att han inte ska ropa mot dig till Herren (Jahve) och det blir synd i ditt liv.
Då ska stadens äldste kalla på honom och tala med honom. Om han håller fast och säger: "Jag vill inte ta henne",
Hans namn (öknamn) i Israel ska vara "hans hus som har förlorat sin sko".
Och alla jordens folk ska se att Herrens (Jahves) namn är utropat (proklamerat) över dig, och de ska respektera (frukta, vörda, högakta) dig.
Och Mose kallade på hela Israel och sade till dem: Ni har sett allt som Herren (Jahve) gjorde inför era ögon i Egyptens land mot farao, och mot alla hans tjänare och mot hela hans land,
Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
    och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahve) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: "sjuat sig själv", dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
när hela Israel kommer för att samlas inför Herren deras Gud på den plats som han ska utvälja, då ska ni läsa denna undervisning (instruktion, Torah) inför hela Israel i deras öron (så att de hör undervisningen).
Herren sade till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva (positionera er) i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
Jag vill förkunna (proklamera, ropa ut) Herrens (Jahves) namn,
    tillskriva vår Gud (Elohim) storhet (praktfullhet, storslagenhet, mäktighet).
Ni ska kalla folket till berget, där ska de offra rättfärdiga offer, för de ska dia havets överflöd och sandens gömda rikedomar."
Sedan kallade Josua på de tolv männen som han hade valt ut från Israels söner en man, från varje stam en man [ordagrant: "en man, en man", se vers 2],
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag har jag tagit bort (ordagrant 'rullat bort') Egyptens förebråelse från dig." Därför kallas platsen Gilgal [som just betyder "hjul" eller "något som rullar"] till denna dag.
Och Josua, Nuns son, kallade på prästerna och sade till dem: "Ta upp förbundsarken och låt sju präster bära sju jubelbasuner framför Herrens (Jahves) ark."
Och de reste en hög med stenar över honom den dagen, och Herren (Jahve) vände bort sin brinnande vrede. Därför heter platsen Achors dal till denna dag. [Achor betyder hemsökelse, orsaka besvär och störning. Achan är ett besläktat ord som betyder den som ställer till besvär, orsakar trubbel eller är upphov till störningar.]
Därefter läste han alla de ord från Mose undervisning (Torah), välsignelsen och förbannelsen [5 Mos 27–28], enligt allt det som är skrivet i boken med undervisning (Torah).
Det fanns inte ett enda ord som Josua underlät att läsa, av allt det som Mose befallt, inför hela Israels församling och kvinnorna och barnen och främlingen som vandrade bland dem.
Och Josua kallade på dem och han talade till dem och sade: "Varför har ni bedragit oss och sagt: 'Vi är långt bort ifrån' när ni bor ibland oss?
Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sade till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
Men gränsen för Dans söner var för snäv (trång) för dem, så Dans söner gick upp och stred mot Leshem och tog det och slog det med svärdsegg och besatte det och bodde där och kallade Leshem Dan efter namnet på deras stamfar Dan.
Och de gav från Juda söners stam och från Simons söners stam dessa städer som är namngivna.
Sedan kallade Josua på rubeniterna och gaditerna och halva Manasse stam
Och Rubens söner och Gads söner gav altaret namnet: Det är ett vittne mellan oss att Herren (Jahve) är Gud (Elohim).
att Josua kallade på hela Israel, på deras äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras hövdingar och sade till dem: "Jag är gammal och har nått hög ålder (är kommen i dagar).
Och Josua samlade alla Israels stammar i Shechem och kallade på alla Israels äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras härförare, och de ställde sig inför Guds (Elohims) ansikte.
Sedan steg Balak, Tsippors son, upp och kämpade mot Israel, och han sände efter Bileam, Beors son, för att förbanna er.
Och Juda gick med Simon, sin bror, och de slog kananeerna som bodde i Tsfat och förgjorde dem [Jos 2:10; 6:17–19]. Och de kallade staden Chorma [som låter som ordet för "total förstörelse" på hebreiska].
Och mannen gick till hettiternas land och byggde en stad och gav den namnet Loz, som den heter än idag.
Och de gav den platsen namnet Bochim [som betyder: "de gråtande"] och de offrade där till Herren (Jahve).
Och hon sände efter och kallade på Barak, Avinoams son från Kedesh-Naftali, och sade till honom [detta är det första av tre tal till Balak som Debora ger]: "Har inte Herren Israels Gud (Jahve Elohim) befallt och sagt: 'Gå och dra ut mot berget Tavor och ta med dig 10 000 män från Naftali söner och från Zevulons söner?'
Och Gideon byggde ett altare där till Herren (Jahve) och gav det namnet Jahve-Shalom (Herren är frid, fred, hälsa, välgång och allt gott). Till denna dag står det fortfarande i Ofra, fädernas Ezri.
Och den dagen blev han kallad Jerubaal och han sade: "Låt Baal strida (försvara sig) själv mot honom eftersom han har brutit ner hans altare."
Och nu, jag ber dig, ropa i folkets öron och säg:
'Den som är rädd eller skakar (darrar av skräck – hebr. chared),
    kan vända om och pipa iväg (gå hem tidigt; ovanligt ord kan även betyda "kvittra" – hebr. tsafar)
från Gileads bergsområde.' " Och 22 000 av folket [som initialt var 32 000] återvände och 10 000 blev kvar. [Från 32 000 blir nu bara 30% kvar. En anledning till att de rädda skulle gå hem är att fruktan lätt sprider sig, se 5 Mos 20:8. Källan Ein-Charod ligger vid berget Gilboa, medan Gilead ligger österut på andra sidan Jordanfloden vilket tydligt definieras bara några kapitel tidigare i Deboras sång, se Dom 5:17. Första gången platsen nämns i Bibeln är vid Jakobs flykt från Laban, se 1 Mos 31:21, vilket gör att namnet förknippas med rädsla och flykt. En del tolkar det som om det är en felskrivning, men bättre är att se att de som var rädda, var från trakten av östra Manasse (Dom 6:35, som är i bergsområdet Gilead) skulle återvända hem. Ser man uttrycket som en kiasm ramas det in av vilka som ska återvända, och centralt hur de ska göra det. Detta är inte den enda språkliga finurligheten i texten. Här finns kopplingen med orden skakar (charad) med källans namn. De centrala två orden är det ovanliga ordet shov för att återvända följt av det ovanliga tsafar som är svåröversatt och kan betyda "tidigt", men även en fågels kvittrande. Betydelsen blir att de som är från Gilead och är rädda kan återvända och "flaxa hem" som rädda fåglar.]
Och de tre grupperna blåste i sina shofarer och krossade krukorna och höll facklorna i sin vänstra hand och i högra handen shofarerna som de blåste i och de ropade: "Svärd till Herren (Jahve) och till Gideon!"
Och Efraims män sade till honom: "Varför har du behandlat oss på detta sätt? Varför kallade du inte på oss när du gick för att strida med Midjan?" Och de grälade allvarligt med honom.
"Kalla mig inte Noomi ["välbehag", "den ljuva"], utan kalla mig Mara ["den bittra"], för den Väldige (Allsmäktige – hebr. Shaddai) har låtit mycket bedrövelse drabba mig.
När jag lämnade hade jag allt jag kunde tänka mig [ordagrant "jag var fylld", hon hade man och två söner], men nu har Herren (Jahve) låtit mig återvända tomhänt (utblottad). Varför kallar ni mig Noomi, när Herren (Jahve) vittnat mot mig och den Väldige (Shaddai) har sänt mig sådan ondska (olycka)?" [Från Noomis perspektiv känner hon sig övergiven, vid hennes sida står dock Rut, som i slutändan kommer vara den som vänder på Noomis öde.]
Allt folket vid porten och de äldste sade:
"Vi är vittnen! [Eftersom biblisk hebreiska inte har ett ord för ja, svarar folket med att återupprepa Boas sista ord "edim", vi är vittnen!] Må Herren (Jahve) göra den kvinna som nu går in i ditt hus [hem här i Betlehem] lik Rakel och Lea, de två kvinnor som byggt upp Israels hus. [Jakob, som Gud senare gav namnet Israel, födde tolv söner genom dem och deras bihustrur, se 1 Mos 29:31–30:24.]
Må du bli mäktig (ärbar, stark, segerrik, framgångsrik) [jmf. Rut 2:1; 3:11]
    i området Efrata [området kring Betlehem]
och ditt namn bli vida känt (ordagrant 'namnge en person')
    i Betlehem. [Mika 5:2; Matt 2:1, 5]
Då sade kvinnorna [i Betlehem] till Noomi: "Lova (prisa) Herren (Jahve), som i dag har gjort så att det inte saknas en återlösare [syftar nu på barnet]! Må hans namn bli ärat i Israel!
Grannkvinnorna namngav [bekräftade och bevittnade namngivningen av] pojken genom att säga: "En son har fötts till Noomi!" De gav honom namnet Oved [betyder "en som tjänar"]. Han blev far till Jishaj, Davids far. [Hebreiska bokstaven Bet uttalas antingen "b" eller "v" beroende på placering i ordet. Inleder "Bet" ordet uttalas det oftast "b", annars "v". Ruts sons namn stavas "Obed" men uttalas "Oved" och translittereras oftast så. Det hebreiska namnet på Davids far är Yisay vars närmsta translitterering till svenska är "Jishaj", men andra vanliga former är Isai eller Ishai; det engelska namnet är Jesse.
    Det finns en fin balans i boken. Slutsatsen, vers 13–17, har 71 hebreiska ord, exakt lika många som inledningen, vers 1–5. Inledningen fokuserar på Noomis tomhet och slutsatsen på hennes fullhet!]
Och det hände när tiden kom att Channa var gravid och födde en son, och hon gav honom namnet Samuel [betyder "Gud hör bön" – hebr. Shmoel] eftersom jag har utbett mig honom av Herren (Jahve).
Herren (Jahve, Jag Är, Guds personliga namn, betecknar hans närvaro bland sitt folk) ropade på Samuel och han svarade "Här är jag." [Här är jag, hebr. hineni, är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Alla som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Abraham säger det i 1 Mos 22:1, Isak i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.]
Och han sprang till [den blinde] Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men Eli sade: "Jag ropade inte på dig. Gå och lägg dig igen." Samuel gick tillbaka och lade sig.
Herren ropade igen på Samuel [för andra gången]. Han steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men Eli svarade: "Jag har inte ropat, min son. Gå och lägg dig igen."
Herren ropade på Samuel en tredje gång. Han steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Då förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken.
Eli sade därför till Samuel: "Gå tillbaka och lägg dig. När Han ropar på dig så säg, tala Herre, din tjänare lyssnar." Samuel gick tillbaka och lade sig på sin plats.
Då kom Herren och ställde sig nära (positionerade sig intill) och ropade som han gjort tidigare [detta är fjärde gången Herren ropar]: "Samuel, Samuel." Samuel svarade: "Tala, din tjänare lyssnar."
Sedan kallade Eli på Samuel och sade: "Samuel min son" och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, se vers 4.]
Och hon kallade barnet Ichavod [betyder: "ingen ära", "var är ära" eller "Ve – äran"] och sade: "Härligheten [Guds närvaro] har lämnat Israel", eftersom Guds (Elohims) ark blivit tagen [bortförd] och på grund av hennes svärfar och hennes make. [Ps 78:64]
Och filistéerna kallade på prästerna och siarna och sade: "Vad ska vi göra med Herrens (Jahves) ark? Tala om för oss hur vi ska skicka tillbaks den till sin plats."
Sedan tog Samuel en sten och satte den mellan Mitspa och Shen och gav den namnet Even-Ezer [Hjälpens sten] och sade: "Hitintills har Herren (Jahve) hjälpt oss." [Hebr. even betyder sten och ezer hjälp.]
Tidigare i Israel när en man gick för att fråga Gud (Elohim) då sade han: "Kom och låt oss gå till siaren." För den som nu kallas profet kallades tidigare en siare.
Så snart ni kommer in i staden hittar ni honom rakt fram, innan han går upp på höjden för att äta, för folket vill inte äta förrän han kommer, eftersom han brukar välsigna offret och efteråt äter de som är bjudna. Gå därför upp nu för just nu kan ni finna honom."
Och Samuel tog Saul och hans tjänare och förde in dem i salen och lät dem sitta på honnörsplatsen bland dem som var bjudna, vilket var omkring 30 personer.
Och kocken tog upp låret och det som var på det och satte det framför Saul. Och [Samuel] sade: "Se vad som har blivit sparat, sätt det framför dig och ät, för det har sparats till dig för den bestämda tiden och jag säger: Jag har bjudit in folket." Så Saul åt med Samuel den dagen.
Och de steg upp tidigt och det hände i gryningen att Samuel kallade på Saul på taket och sade: "Upp, så att jag kan sända iväg dig." Och Saul steg upp och de gick båda två, han och Samuel, utomhus.
Är det inte veteskörd idag? Jag ska ropa till Herren (Jahve) att han ska sända åska och regn och ni ska veta och se att er ondska är stor, som ni har gjort i Herrens (Jahves) ögon, genom att be om en kung."
Och Samuel ropade till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) sände åska och regn den dagen, och hela folket fruktade storligen Herren (Jahve) och Samuel. [Normalt sett faller det aldrig någon nederbörd i Israel under skördeperioden, därför är detta något mycket anmärkningsvärt.]
Och bjud in Jishaj till offret och jag ska tala om för dig vad du ska göra, och du ska smörja åt mig den som jag säger till dig."
Han [Samuel] svarade: "Frid (shalom), jag kommer för att offra till Herren (Jahve). Helga er själva och kom med mig till offret." Och han helgade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret.
Och Jishaj kallade på Avinadav och lät honom gå framför Samuel. Och han sade: "Även denne har inte Herren (Jahve) valt."
Och han [Goliat] stod och ropade till Israels armé och sade till dem. "Varför kommer ni ut och gör er redo för strid (ställer er i krigsordning)? Är inte jag en filisté och ni tjänare till Saul? Utse en man bland er och låt honom komma ner till mig.
Jonatan kallade på David och berättade för honom allt som blivit sagt. Och Jonatan förde David till Saul och han var i hans närvaro som tidigare [och tjänstgjorde både militärt och med musik, se vers 8–9].
Och när pojken hade kommit till platsen för pilen som Jonatan skjutit, ropade Jonatan efter pojken och sade: "Är inte pilen framför dig?"
Och Jonatan ropade efter pojken: "Fortare, skynda dig, stanna inte." Och Jonatans pojke tog upp pilen och kom till sin herre.
Och kungen sände efter Achimelech, Achitovs son, och hela hans fars hus, prästerna som var i Nov, och de kom till kungen.
Och Saul återvände från att jaga David och gick mot filistéerna. Därför kallade de platsen för Sela-Machelqot. [Sela betyder brant klippa och Machelqot betyder delad. Platsen ligger i Maons öken sydöst om Hebron.]
Och David reste sig efter och gick ut ur grottan och ropade efter Saul och sade: "Min herre kungen" Och när Saul såg bakom sig böjde sig David med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Och David ropade till folket och till Avner, Ners son, och sade: "Svarar du inte Avner?"
    Och Avner svarade och sade: "Vem är du som ropar till kungen?"
Samuel sade till Saul: "Varför har du oroat mig och fört upp mig?"
    Saul svarade: "Jag är mycket betryckt för filistéerna strider mot mig och Gud (Elohim) har lämnat mig och svarar mig inte längre, inte profeterna, inte genom drömmar. Därför har jag kallat på dig så att jag kan få veta vad jag ska göra.
Och Achish kallade på David och sade till honom: "Herren (Jahve) lever, du har varit ärlig och du har gått ut och du har gått in med mig i hären och har varit god i mina ögon, för jag har inte funnit ondska i dig sedan den dagen du kom till mig och till denna dag, men du är inte god i ledarnas ögon.
Och när han tittade bakom sig såg han mig och ropade på mig.
    Då svarade jag: 'Här är jag.'
Och David kallade på en av de unga männen och sade: "Gå nära och attackera honom." Och han slog honom så att han dog.
Och de tog ett stadigt tag varje man i sin motparts huvud och stack svärdet i sin motparts sida så att de föll tillsammans. Och till platsen gavs (kallades) namnet Chelqat-Hatsurim [betyder: "De släta klipporna"], som är i Givona. [Chelqat kommer från en rot som betyder slät, jämn och smidig. Hatsurim är bestämd form plural av en rot som betyder klippa.]
Och Avner ropade till Joav och sade: "Ska svärdet sluka för alltid? Vet du inte att det slutar i bitterhet? Hur länge ska det dröja tills du ber folket att återvända från att följa sina bröder?"
Och David bodde i befästningen och kallade den för Davids stad. Och David byggde runtomkring från Millo och inåt.
Och David kom till Baal-Peratsim och David slog dem där och han sade: "Herren (Jahve) har brutit mina fiender framför mig, som vattnet bryter igenom." Därför kallas den platsen Baal-Peratsim (Peratsim är plural av att bryta, rämna, slå en bräsch i.)
Och David steg upp och gick med hela folket som var med honom från Baale i Juda för att därifrån föra upp Guds (Elohims) ark, över vilken Namnet är uppkallat, Namnet Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) som sitter på keruberna.
Och David blev missnöjd eftersom Herren (Jahve) hade brutit ner Uzza. Och platsen fick namnet Perets-Uzza som den heter till denna dag (Perets betyder bryta sönder och Uzza betyder stark).
Nu fanns där en tjänare från Sauls hus som hette Tsiva, och de kallade honom till David och kungen sade till honom: "Är du Tsiva?"
    Han sade: "Din tjänare är han."
Sedan kallade kungen på Tsiva, Sauls tjänare och sade till honom: "Allt som tillhört Saul och hela hans hus har jag gett till din herres son.
Och David kallade på honom och han åt inför honom och drack, och han blev berusad. På kvällen gick han ut och lade sig på sin bädd med sin herres tjänare, men han gick inte ner till sitt eget hus.
Och David tröstade Batsheva, sin hustru och gick in till henne och hade samlag med henne och hon födde en son och hon gav (kallade) hon honom namnet Salomo. Och Herren (Jahve) älskade honom
och han sände genom profeten Natans hand och han gav (kallade) honom namnet Jedidja, för Herrens (Jahves) skull. [Salomo betyder "hans shalom", dvs. hans frid, fred, välgång, framgång, hälsa och all himmelsk välsignelse. Jedidja betyder "älskad av Herren".]
Samla nu ihop resten av folket och slå läger mittemot staden och ta den, annars tar jag staden och den blir uppkallad efter mitt namn."
Och han kallade på sin tjänare som betjänade honom och sade: "Skicka iväg denna kvinna ut från mig och bomma igen dörren efter henne."
Och det skedde efter två fulla år att Avshalom hade fårklippare i Baal-Chatsor som är bredvid Efraim och Avshalom bjöd in alla kungens söner.
Och Joav kom till kungen och berättade för honom. Och när han kallat på Avshalom böjde han sig ner med ansiktet mot marken framför kungen och kungen kysste Avshalom.
Halleluja (värdig att prisas, allt lov till dig)!
Jag ropade (höjde min röst i bön) till Herren (Jahve) och blev räddad från mina fiender.
I min nöd (ångest, förtvivlan) ropade (höjde min röst i bön) jag till Herren (Jahve),
    jag skrek ut (ropade efter hjälp) till min Gud (Elohim).
Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas],
    mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron.
Och Adonija slaktade får och oxar och göddjur vid Zochelets sten, som ligger bredvid Ein-Rogel, och han kallade på alla sina bröder, kungens söner och alla Juda män, kungens tjänare.
Men profeten Natan och Benaja och de mäktiga männen (stridsmän, män i sina bästa år – hebr. gever) och sin bror Salomo, kallade han inte på.
Och han har slaktat oxar och göddjur och får i myckenhet, och har kallat på alla kungens söner och prästen Avjatar och Joav, härföraren över armén, men Salomo din tjänare har han inte kallat.
För han har gått ner idag och har slaktat oxar och göddjur och får i mängd, och har kallat på alla kungens söner och arméns härförare och Avjatar, prästen, och se de äter och dricker inför honom och säger: Länge leve kung Adonija.
Men till mig, jag din tjänare och till Tsadok, prästen, och till Benaja, Jehojadas son, och din tjänare Salomo har han inte kallat.
Och kung David svarade och sade: "Kalla Batsheva till mig." Och hon kom inför kungens ansikte och stod framför kungen.
Och kung David sade: "Kalla till mig Tsadok, prästen, och Natan profeten, och Benaja, Jehojadas son." Och de kom inför kungens ansikte.
Och Adonija och alla hans gäster som var med honom hörde det när de hade slutat att äta. Och när Joav hörde ljudet av shofaren sade han: "Varför hörs det som att staden är i uppror?"
Och alla Adonijas gäster blev rädda och steg upp och gick var och en sin väg.
Och kungen sände och kallade på Shimi och sade till honom: "Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där och gå inte vidare någon annanstans.
Och kungen sände och kallade på Shimi och sade till honom: "Lät inte jag dig svära (avlägga en ed) vid Herren (Jahve) och varnade dig och sade: Vet med säkerhet att den dag du går ut och vandrar iväg ska du döden dö? Och du sade till mig: Ditt tal är gott, jag har hört det.
Och han satte upp pelarna i templets förhall, och han satte upp den högra pelaren och gav (kallade) den namnet Jachin och han satte upp den vänstra pelaren och gav (kallade) den namnet Boaz.
[Herre] Hör (lyssna) då från himlarna, din boning, och svara på alla böner från främlingarna. Då ska alla folk på jorden lära känna (bli intimt förtrogna med) ditt namn och i vördnadsfull tillbedjan frukta dig som ditt folk Israel gör, och förstå att detta tempel jag byggt är helgat åt ditt namn (tillhör dig). [Detta är en profetisk bön som visar att evangeliet ska förkunnas för hela världen, så som det blev när lärjungarna fullföljde missionsbefallningen.]
Låt dina ögon vara öppna för dina tjänares böner och ditt folk Israels innerliga böner, till att höra (lyssna) till dem när än de ropar till dig.
Och han sade: "Vilka städer är detta som du har gett mig min bror?" Och de gavs namnet Kavol, (som de heter) till denna dag. [Kavol betyder bunden, fjättrad. Namnet återfinns en gång tidigare i Jos 19:27, där det är en stad i Ashers område vid gränsen mot Tsor (någon mil öster om Haifa och Akko). Chiram verkar plocka upp namnet på den staden, och använda den på hela detta område. Ordet låter lite som de hebreiska orden för något värdelöst eller flyktigt. Den judiske historikern Josefus skriver att det låter som "inte behagligt" på feniciska. Troligtvis var dessa städer i dåligt skick. Chiram tar inte emot dessa städer, så Salomo byggde senare upp dessa städer och lät hebréer flytta dit, se 2 Krön 8:2]
att de sände och kallade på honom så att Jerovam och hela Israels församling kom och talade till Rechavam och sade:
Och det skedde när hela Israel hörde att Jerovam hade kommit tillbaka att de sände och kallade honom till församlingen och gjorde honom till kung över Israel. Där fanns ingen som följde Davids hus utom Juda stam.
Och han ropade Herrens (Jahves) ord mot altaret och sade: Altare, altare, så säger Herren (Jahve): Se, en son ska födas till Davids hus, Joshijaho är hans namn, och på dig ska han offra de höga platsernas präster som offrar på dig och människors ben ska brännas på dig.
Och det skedde när kungen hörde vad gudsmannen sade, som han ropade mot altaret i Betel, att Jerovam sträckte fram sin hand mot altaret och sade: "Ta tag i honom" och hans hand som han hade sträckt fram mot honom torkade (stelnade) så att han inte kunde dra tillbaks den.
Och han ropade till gudsmannen som kommit från Juda och sade: "Så säger Herren (Jahve): Lika mycket som du har gjort uppror mot Herrens (Jahves) mun och inte har lytt hans befallning som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) befallde dig,
För orden som han ropade genom Herrens (Jahves) ord mot altaret i Betel och mot de höga platsernas alla hus, som är i Samariens städer, ska med säkerhet ske (infrias)."
Och han köpte Samariens kulle av Shemer för två talenter silver och han byggde på kullen och gav staden som han hade byggt namnet Samarien (Shomron) efter ägaren till kullen som hette Shemer. [Båda namnen stavas med samma konsonanter på hebreiska: shin, mem och resh.]
Så Elia gav sig i väg till Sarefat. [En sträcka på 16 mil från Kerit där han gömt sig från Isebel fram till nu. Sarefat betyder "smälta, testa, pröva", och blir en plats där Elia prövas. Staden låg mellan Tyros och Sidon vid Medelhavets kust i området som styrdes av Isebels far Etbaal, se 1 Kung 16:31. Här i hjärtat av baalsdyrkan lovar Gud att försörja Elia genom en fattig änka!] När han kom till stadsporten såg han en änka som samlade pinnar till ved. Han ropade till henne: "Kan du hämta lite vatten i en kopp, så jag får dricka."
När hon var på väg för att hämta vattnet ropade han: "Kan du också ta med dig en liten brödbit i din hand?"
Elia ropade till Herren och sade: "O Herre, min Gud, skulle du göra så illa mot denna änka som jag bor hos, att hennes son skulle dö?"
Därefter sträckte han sig ut över pojken tre gånger och ropade till Herren och sade: "Herre, min Gud, låt denne pojkes själ (liv, livsande) komma tillbaka in i honom."
och Achav kallade på Obadja [hebr. Ovadjaho – betyder: "Herrens tjänare"], som var över hushållet. Och Obadja vördade Herren (Jahve) mycket,
Kalla på era gudar med namn och jag ska kalla på Herrens (Jahves) namn. Den Gud som svarar med eld, låt honom vara Gud." [Baal var stormguden som kastade ner blixtar från skyn.]
    Och hela folket svarade och sade: "Det är bra (väl) talat."
Och Elia sade till Baals profeter: "Välj en oxe åt er och gör i ordning den först för ni är många, och kalla på era gudars namn, men lägg ingen eld under."
Och de tog oxen som gavs dem och gjorde i ordning den, och kallade på Baals namn från morgonen ända till eftermiddagen och sade: "Baal, svara oss." Men där var ingen röst, inte någon som svarade. Och de dansade (kan även betyda att hoppa eller bli lam) över altaret som var gjort.
Och vid middagstid började Elia retas med dem och sade: "Ropa (be) högre, för han är en gud, antingen är han försjunken i grubblerier eller så har han gått på toaletten, eller så är han på resa eller till äventyrs sover han och måste väckas."
Och de ropade högre och skar sig själva som de brukade med svärd och lansar tills blodet sprutade fram över dem.
Och Israels kung kallade på landets alla äldste och sade: "Vet (lägg märke till) jag ber er, och se hur dessa onda män beter sig, för han sände till mig efter mina fruar och efter mina söner och efter mitt silver och efter mitt guld, och jag nekade honom inte."
Det hon skrev i brevet var:
"Utlys en fasta och sätt Navot vid folkets huvud (på honnörsplatsen),
De utlyste en fasta och satte Navot vid folkets huvud (på honnörsplatsen).
Och Israels kung kallade på en kammarherre och sade: "Hämta Michajeho, Imlas son snabbt."
Och budbäraren som gick och kallade på Michajeho talade till honom och sade "Se, profeternas ord förkunnar gott till kungen med en mun, låt ditt ord, jag ber dig, bli som orden från en av dem och tala gott."
Och Israels kung sade: "Ack, eftersom Herren (Jahve) har samlat ihop dessa tre kungar för att ge dem i Moavs hand."
Och Elisha sade till Israels kung. "Vad har jag att göra med dig? Gå till din fars profeter och till din mors profeter." Och Israels kung sade till honom: "Nej, för Herren (Jahve) har kallat dessa tre kungar tillsammans för att ge dem i Moavs hand."
Och han sade till Gechazi sin tjänare: "Kalla på denna sunnamitiska." Och när han kallade på henne stod hon framför honom.
Och han sade: "Kalla på henne." Och när han kallade på henne stod hon i dörren.
Och hon kallade på sin man och sade: "Sänd mig, jag ber dig, en från ynglingarna och en av åsnorna, så att jag kan springa till gudsmannen och komma tillbaka."
Och han kallade på Gechazi och sade: "Kalla på denna sunnamitiska." Och han kallade på henne. Och när hon kom in till honom sade han: "Ta upp din son."
Och det hände när Israels kung hade läst brevet, att han rev sönder sina kläder och sade: "Är jag Gud (Elohim), att döda och göra levande, att denne man sänder efter mig för att bota en man från hans hudsjukdom? Men betänk, jag ber dig, och se hur han söker en anledning mot mig."
Naaman blev arg och gick sin väg, och sade: "Jag trodde att han personligen skulle komma ut till mig, åkalla Herren, sin Guds namn och föra sin hand fram och tillbaka över stället och på så vis ta bort hudsjukdomen. [Det var en vanlig föreställning att en kung kunde hela genom att föra sin hand över ett sår.]
Och Arams kungs hjärta var mycket oroat på grund av detta, och han kallade på sina tjänare och sade till dem: "Kan ni inte tala om för mig vem av oss som håller sig till Israels kung?"
Så de kom och ropade på stadens portvakt. Och de berättade för honom och sade: "Vi kom till araméernas läger och se, det fanns ingen man där, och inte rösten av någon människa, men hästarna stod bundna och åsnorna var bundna och tälten stod som de var."
Och portvakten ropade och de berättade det för kungens hus därinne.
Sedan stod befälhavaren och ropade med hög (stark) röst på det judiska språket och sade:
"Lyssna till orden från den store kungen – Assyriens kung!
Och Hiskia tog emot brevet från budbärarnas hand och läste det. Och Hiskia gick upp till Herrens (Jahves) hus och bredde ut det inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Jesaja, profeten, ropade till Herren (Jahve) och han förde tillbaka skuggan tio steg som den redan hade tillryggalagt på Achaz urtavla.
Och Chilkijaho, översteprästen sade till Shafan, skrivaren: "Jag har funnit Torah-rullen i Herrens (Jahves) hus." Och Chilkijaho gav skriftrullen till Shafan och han läste den.
Och Shafan skrivaren, berättade för kungen och sade: "Chilkijaho, prästen har gett mig en skriftrulle." Och Shafan läste den inför kungens ansikte.
Så säger Herren (Jahve): Se, jag ska föra ondska till denna plats och över dess invånare, alla skriftrullens ord som Juda kung har läst,
Och kungen gick upp till Herrens (Jahves) hus och alla Juda män och alla Jerusalems invånare med honom och prästerna och profeterna och hela folket både små och stora, och han läste i deras öron alla förbundsbokens ord som hade hittats i Herrens (Jahves) hus.
Och när Joshijaho vände sig om såg han gravarna som fanns där på berget och han sände och tog benen från gravarna och brände dem på altaret och orenade det i enlighet med Herrens (Jahves) ord som gudsmannen hade ropat ut som ropade ut dessa ting.
Och han sade: "Vad är det för monument som jag ser?"
    Och männen i staden berättade för honom: "Det är gudsmannens grav som kom från Juda och ropade ut dessa ting som du har gjort mot Betels altare."
Jabes var mer ansedd (ärofylld, aktad, hade mer dignitet) än sina bröder, hans mor hade gett honom namnet Jabes [som betyder smärta], för hon sade: "Jag har fött honom med smärta."
Jabes ropade (bad, åkallade) Israels Gud och sade:
    - Om du bara ville välsigna mig stort - utvidga mitt område (min gräns).- Låt din hand vara med mig (låt mig vara nära dig)- bevara mig från ondska, så att jag inte smärtar mig
Gud lät det ske som han begärde (önskade).
[Denna psalm, vers 8–36, är sammanställd med innehåll från flera olika psalmer. Vers 8–22 återfinns i Ps 105:1–15; vers 23–33 i Ps 96:1–13; vers 34 i Ps 106:1; vers 35–36 i Ps 106:47–48.] Tacka Herren (Jahve), åkalla hans namn;
    kungör hans gärningar bland folken.
men om [då] mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn (som mitt namn har utropats över)
    ödmjukar sig (böjer sina knän),
    och ber (bönfaller; medlar) [står i gapet mellan Gud och folket]
    och söker mitt ansikte (vädjar/frågar efter min närvaro)
    och vänder om från sina onda vägar,
då ska jag
    höra det [lyssna till deras bön] från himlarna [som var tillslutna, se vers 13],
    och förlåta deras synd,
    och hela (bota, läka; hebr. rafa – laga/sy ihop) deras land. [Budskapet riktas till Guds eget folk. De som tillhör honom måste först böja sig inför honom. Den hebreiska formen nifal ger den passiva betydelsen att de ska låta sig ödmjukas. De behöver också be (verbet står i formen hitpael – dualt, dvs. något som kräver två för att kunna göras). Sedan kommer uppmaningen att söka Guds ansikte – här används formen piel som betonar och intensifierar sökandet. Till sist krävs att de omvänder sig och inte fortsätter att synda (verbet står i den vanliga formen qal). Gör de dessa fyra saker lovar Gud att lyssna och agera utifrån sin nåd till försoning och läkedom för deras land.]
Och prästernas söner: Chavajas söner, Hakkots söner, Barzillajs söner, som tog en hustru från Barzillajs döttrar, gileaditen, och sedan tog deras familjenamn.
Skrivelsen ni sände till oss har blivit noggrant uppläst för mig.
När det som stod i kung Artaxerxes skrivelse hade blivit uppläst för Rechum och skrivaren Shimshaj och deras medbröder, gick de till judarna i Jerusalem och hindrade dem med våld och makt.
Sedan utlyste jag där en fasta vid floden Ahava, för att vi skulle ödmjuka oss själva inför vår Gud (Elohim) för att söka hos honom en rak väg för oss och för våra små och för alla våra ägodelar.
Sedan svarade de: "Vi ska återlämna det till dem och ska inte begära något av dem, så ska vi göra, så som du har sagt."
    Då kallade jag på prästerna och tog en ed av dem att de skulle göra i enlighet med detta löfte.
Du har också utsett profeter till att utlysa detta i Jerusalem, och de ska säga: 'Det finns en kung i Juda.' Nu ska det [dessa rykten] rapporteras till kungen [i Babylon] enligt dessas ord. Kom nu därför och låt oss rådslå tillsammans."
Av prästerna: Chavajas söner, Hakkots söner, Barzillajs söner, som tog en hustru från Barzillajs döttrar, gileaditen, och sedan tog deras familjenamn.
Han läste därur framför den stora öppna platsen framför vattenporten från tidig morgon till mitt på dagen i närvaro av män och kvinnor och de som kunde förstå. Öronen hos hela folket var uppmärksamma på undervisningen i boken (rullen).
De läste tydligt ur skriftrullen, ur Guds undervisning, och förklarade [översatte] innebörden så att man förstod det som lästes. [Troligtvis översattes den hebreiska texten till arameiska, se Neh 13:24.]
Esra läste ur Guds undervisning (Torah) varje dag, från första dagen till den sista. De firade högtiden i sju dagar, och på den åttonde dagen hölls en högtidsförsamling [helgdag utan arbete, se 3 Mos 23:36] som det var föreskrivet.
De reste sig från sin plats, och man läste ur Herren (Jahves), deras Guds, Torah-rulle [Moseböckerna] under en fjärdedel av dagen [tre timmar, se Joh 11:9]. Nästa fjärdedel [under tre timmar] bekände de sina synder och tillbad Herren (Jahve) sin Gud (Elohim).
Den dagen läste man ur Moses bok för folket. Där fann man skrivet [5 Mos 23:3–6] att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling,
Hon gick på kvällen och på morgonen återvände hon till det andra kvinnohuset, under överinseende av Shaashgaz, kungens kammarherre som ansvarade för konkubinerna. Hon kom inte till kungen igen om inte kungen fann sådant behag i henne att hon kallades med namn.
Sedan kallades kungens skrivare in i den första månaden på den tionde dagen i månaden. [Detta är dagen innan påskhögtiden som börjar den 14 Nisan, se 2 Mos 12:6. År 479 f.Kr. inföll den 17 april.] Allt skrevs i enlighet med det som Haman befallde, till kungens satraper och guvernörerna som var över alla provinser, och till furstarna över varje folkslag, till alla provinser efter deras eget skrivsätt (på deras olika skriftspråk) och till varje folk på deras eget språk. I kung Ahasveros (Xerxes) namn blev det skrivet, och det var förseglat med kungens signetring. [Här i vers 11–12 finns ett märkligt kodat budskap. Med ett intervall på 6 bokstäver står det "Haman v´satan rajach" som betyder "Haman och satan stinker." Nummer sex är människans tal. Se även Est 1:20; 5:4; 5:13; 7:7, Est 1:3; 4:2; 4:7; 7:5 och faktarutan längst bak om hur Guds namn är gömt i boken.]
kallade Ester på Hatach, en av kungens kammartjänare, som han hade utvalt för att ta hand om henne, och hon begärde att han skulle gå till Mordochaj för att få veta vad detta handlade om och varför han gjorde på detta sätt.
"Alla kungens tjänare och folket i kungens provinser vet att för vem som helst, man eller kvinna, som kommer inför kungen på den inre gården utan att vara kallad, finns det en lag som säger att han ska dödas om inte kungen lyfter sin gyllene spira och låter den personen leva. Jag har inte blivit kallad att komma till kungen de senaste trettio dagarna."
Haman sade dessutom: "Ja, drottning Ester lät ingen följa med kungen till hennes bankett som hon förberett, förutom jag, och i morgon är jag också inbjuden av henne tillsammans med kungen.
Den natten kunde kungen inte sova. Han befallde att man skulle ta fram boken med krönikorna och den lästes för kungen. [Här fanns alla domstolsbeslut och viktiga händelser noterade i kronologisk ordning.]
och låta den kungliga klädnaden och hästen ges i handen till en av kungens noblaste furstar, så att de kan klä mannen som kungen vill hedra med detta och sätta honom på hästryggen och rida genom stadens gator och ropa ut framför honom: Detta är vad man gör med den man som kungen vill hedra!"
Då tog Haman den kungliga klädnaden och hästen, klädde Mordochaj och paraderade med honom genom stadens gator och ropade ut: "Detta är vad man gör med den man som kungen vill hedra!"
Sedan kallades kungens skrivare på den tiden, den tredje månaden som är månaden Sivan på den 23:e dagen i denna månad [25 juni]. Det skrevs i enlighet med allt som Mordochaj befallde angående judarna till satraperna, guvernörerna och furstarna i samtliga provinser som sträckte sig från Indien till Kush [nuvarande Etiopien/Sudan], 127 provinser, till varje provins på deras eget skriftspråk, och till varje folkslag på deras eget språk och till judarna på deras skrift och deras språk. [Est 1:1]
Därför kallas dessa dagar Purim (hebreiska Porim) efter namnet por. Därför, på grund av allt i dessa brev och på grund av det som de hade sett och det som hände med dem,
Jobs söner brukade turas om att hålla fester hemma hos varandra på sin dag. [Meningen är ordagrant "hus – en man – hans dag." Det kan syfta på någon vår– eller hösthögtid med en sju dagar lång fest, en dag hos varje son. Frasen "sin dag" kan också avse deras födelsedagar, lite längre fram förbannar Job just sin födelsedag, se Job 3:1.] De bjöd också in sina tre systrar [med deras familjer] för att äta och dricka med dem.
Då skulle du ropa på mig [vid uppståndelsen från de döda, Joh 5:28] – och jag skulle svara dig. Du har en stark längtan (passion) att få se dina händers verk (din skapelse, människan) igen."
Den första dottern gav han namnet Jemima ["liten duva" eller "dagsljus" som kontrast till det mörker som han hade upplevt], den andra Kesia [kassia, kanel] och den tredje Keren-Happuk [sminkdosa, ordagrant "horn/flaska med ögonskugga", de ihåliga hornen från t.ex. baggar användes som flaskor].
Jag, jag höjer min röst (ropar i bön) till Herren (Jahve),
    och han svarar mig från sitt heliga berg [Sion, templet, se Ps 2:6; 48:1–2]. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Svara mig när jag ropar [höjer min röst i bön],
    min rättfärdighets Gud (Elohim)!
När jag var trängd (i trångmål/svårigheter)
    gav du mig utrymme (lättnad; utvidgade du mitt område; befriade du mig).
Ge mig nåd (oförtjänt kärlek; favör) [böj dig ner till mig]
    och hör min bön.
Det ska ni veta (glöm inte bort) att Herren (Jahve) har avskilt (satt undan – hebr. pala) den fromme (trogne, den som följer honom) åt sig [han har gjort skillnad på den gudfruktige och gett honom ett särskilt kännetecken],
    Herren (Jahve) hör när jag ropar [höjer min röst i bön] till honom.
Förstår de ingenting (lär de sig aldrig),
    de som gör det onda?
De äter (förtär) mitt folk på samma sätt som de äter (förtär) bröd,
    de åkallar inte (ropar inte i bön till) Herren (Jahve). [Lika naturligt och alldagligt som att äta bröd, slukar och förgör dessa onda Guds folk. De söker inte Herren, de förkastar Guds existens och hans sanningar.]
Jag ropar [höjer min röst i bön] till dig,
    för du svarar mig, Gud (El)!
vänd ditt öra (lyssna noga) till mig,
    hör mina ord.
Jag ropade till (höjde min röst i bön, kallade på) Herren (Jahve)
    – som är värdig att bli prisad –
och blev räddad från mina fiender.
I min nöd (ångest, förtvivlan) [när jag var trängd] ropade jag till (höjde jag min röst; kallade jag på) Herren (Jahve),
    till min Gud (Elohim) skrek jag ut (hojtade högt) [efter hjälp och befrielse].
Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas]
    och mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron.
Herre (Jahve), rädda [ge seger åt] konungen!
    Må han svara oss den dag vi ropar (när vi höjer vår röst i bön).
    [Med en förvissning om att Herren kommer att segra.] [En del ser den första delen som fristående: "Herre, fräls." Nästa rad blir då en bön att konungen ska svara på bönen. Utifrån sammanhanget knyter dock denna vers an till både vers 7 och 2. Konungen här hör ihop med "sin smorde" i vers 7. Ordet för "dag" (hebr. jom) finns bara här och i vers 1. Nödens dag blir här i avslutningen till bönesvarets dag.]
Min Gud, jag ropar [höjer min röst i bön] om dagen,
    men du svarar inte,
även på natten,
    men får ingen ro (vila).
Hör min röst när jag ropar [i bön], Herre (Jahve)
    och visa mig nåd (oförtjänt kärlek; favör), [böj dig till mig] och svara mig.
Av David
-

Hör mitt rop

Till dig, Herre (Jahve), ropar jag (höjer min röst i bön och åkallan);
    min klippa, var inte stum mot mig.
Om du förblir tyst mot mig,
    blir jag lik dem som gått ner i graven.
[Vers 9–11 är Davids bön. Den första raden tilltalar Gud i andra person, här används det personliga gudsnamnet Jahve. Den andra raden talar om Gud i tredje person, här används namnet Adonai. Det beskriver en relation mellan en slav och en herre. De två uttrycken speglar psalmens dubbla roll som både en personlig tacksägelsepsalm och ett vittnesbörd.] Till dig Herre (Jahve), ropade jag (höjde jag min röst i bön),
    till Herren (Adonai) vädjade jag om nåd (oförtjänt kärlek; favör):
Herre (Jahve), låt mig inte skämmas (bli förödmjukad), för jag ropar [höjer min röst i bön] till dig;
    låt [istället] de gudlösa (ogudaktiga, medvetet ondskefulla) skämmas (bli förödmjukade),
    låt dem bli tystade (gå klagande, sörjande ner) i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats). [Fiender har anklagat psalmisten och det kommer att bli skam och vanära i något läger. David ber att sanningen ska fram och de som falskt anklagar ska bli förödmjukade. På samma sätt verkar situationen kräva någons död. Fienderna anklagar David för något som skulle kunna leda till dödsstraff. Om deras anklagelser visar sig falska, blir de istället ansvariga, skyldiga och drabbas av det straffet.]
Denne stackare (ödmjuke, betryckte) ropade (höjde sin röst i bön) [David själv],
    och Herren (Jahve) hörde,
    och frälste (befriade) honom ur all hans nöd (ångest, svårighet; allt trångmål). [Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – Zajin. Tecknet avbildar ett svärd och symboliserar rörelse och iver. Ordet för "Denne" börjar med denna bokstav visar oss på Guds ingripande när han hör sina barn kalla på honom.]
Djup ropar (höjer sin röst i bön) till djup,
    i dånet (som rösten) av dina forsar (vattenfall),
Alla dina bränningar och vågor,
    har sköljt över mig. [Frasen "djup ropar till djup" kan förstås som den mänskliga själens djup i all sin torrhet som ropar efter att bli fylld av Guds djupa fullhet. Referensen till Hermon och Jordanfloden i föregående vers, kan höra ihop med bilderna med vattenfall och vågor i denna vers. Jordanflodens källflöden kommer från Hermon och forsar ner genom flera dånande vattenfall. Bilden som målas upp är hur psalmisten är på väg att drunkna. Det finns också ett tema med vatten från vers 2–3, där var det brist på vatten, i vers 4 droppar tårar för att här bli stora vatten som är en dödlig kraft. Ordet för djup är samma ord som används om de väldiga djupa vattenmassorna som täckte jorden i begynnelsen, se 1 Mos 1:2. Beskrivningen med djup och vågor är samma ord Jona använder, se Jona 2:3. Psalmen har messianska undertoner, se vers 1. Dessa kopplingar syns i erfarenheten Jona hade i valens buk, som också liknas vid Jesu död, se Matt 12:40. Jesus använder fraser från vers 6–7 i sin kvalfyllda bön i Getsemane, och utifrån den bakgrunden kan språket här i vers 8 beskriva hur världens synd sköljdes över Jesus, se Matt 26:39, 42.]
De trodde att deras hus (gods) skulle bestå för evigt,
    att deras boning [skulle gå i arv] i generation efter generation,
    de uppkallade platser (landområden) efter sina namn.
    [I stället blir graven deras eviga boning.]
En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, denna och Ps 73–83.]
-
Gud, Herren Gud (El Elohim Jahve)
    har talat och kallat (namngett) jorden
    från solens uppgång till dess nedgång [från öst till väst – över hela jorden].
    [Det var genom att tala som allting blev till i skapelsen, här påminns om hur Guds tal är skapande.]
Han kallar på himlarna däruppe
    och på jorden, till att döma sitt folk.
    [Himlarna och jorden är Guds vittnen när Han dömer, se 5 Mos 32:1.]
Och kalla på mig nödens dag [då du är trängd och möter svårigheter],
    jag ska befria dig och du ska ära mig.
Förstår de ingenting (lär de sig aldrig),
    de som gör det onda?
De äter (förtär) mitt folk på samma sätt som de äter (förtär) bröd,
    de ropar inte (höjer inte sin röst i bön) till Gud (Elohim). [Lika naturligt och alldagligt som att äta bröd, slukar och förgör dessa onda Guds folk. De söker inte Herren, de förkastar Guds existens och hans sanningar.]
Jag vill ropa (höja min röst i bön) till Gud (Elohim)
    och Herren (Jahve) ska (kommer) frälsa (rädda, befria) mig.
Sedan ska mina fiender komma tillbaka
    den dag jag ropar [höjer min röst i bön].
    Det vet jag, att Gud (Elohim) är för mig. [Rom 8:31]
Jag vill ropa (höja min röst i bön) till Gud den Högste (Elohim Elion),
    till Gud (El) som fullbordar (avslutar, gör klart) det för mig.
Från jordens yttersta gräns ropar jag (höjer jag min röst i bön) till dig
    när mitt hjärta försvagas. Led mig till en klippa som är för hög för mig,
Jag ropade (höjde min röst i bön) till honom med min mun,
    och hans lov (upphöjande) var redan på min tunga.
Jag är utmattad av mitt ropande (i bön),
    min strupe är uttorkad,
mina ögon sviker mig
    i min väntan efter Gud (Elohim).
Häll ut din vrede över länderna som inte känner dig;
    över kungariken som inte ropar kallar, höjer sin röst i bön) till ditt namn!
Då ska vi inte vända oss bort ifrån dig.
    Återuppliva oss (ge oss på nytt styrka, mod och tro) och vi ska ropa kalla, höja vår röst i bön) till ditt namn.
Du ropade (höjde din röst i bön) i din nöd och jag räddade dig.
    Jag svarade dig från gömstället i åskan.
    Jag prövade dig vid Merivas (stridens, tvistens) vatten.
    [Meriva är hebreiska för strid, provokation, tvist och gräl, se Ps 95:8; 106:32; 2 Mos 17:1–7; 4 Mos 20:1–13] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Visa nåd (oförtjänt kärlek) mot mig Herre (Adonai),
    för till dig ropar jag (höjer jag min röst i bön) hela dagen.
För du Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) är verkligen god och förlåtande,
    du visar stor nåd (kärleksfull omsorg, trofasthet) till alla som ropar kallar, höjer sin röst i bön) till dig.
På min nöds dag [då jag är trängd och möter svårigheter], ropar jag kallar, höjer jag min röst i bön) till dig,
    för du ska svara mig.
Mina ögon förtvinar på grund av lidande.

Del 2

Jag har ropat kallat, höjt min röst i bön) till dig Herre (Jahve), varje dag;
    jag har sträckt ut mina händer till dig (i tacksamhet).
Han ska ropa (höja sin röst i bön) till mig:
    "Du min Fader, min Gud (Elohim), min frälsnings klippa!"
Han ska ropa (höja sin röst i bön) till mig och jag ska svara honom.
    Jag ska vara med honom i nöden [svårigheterna]. [Den centrala versen.]
Jag ska rädda (rycka/slita/dra bort; befria) honom och föra honom till ära [hedra honom].
Mose och Aron var bland hans präster,
    och Samuel bland dem som ropar (höjer sina röst i bön) till hans namn.
De ropade (höjde sina röster i bön) till Herren (Jahve)
    och han svarade dem.
    [2 Mos 32:11–13, 30–32; 4 Mos 12:13; 14:13–19; 1 Sam 7:5, 8–9; 12:16–18; Jer 15:1]
Göm inte ditt ansikte för mig
    i mina tider av nöd (på min nöds dag).
Vänd ditt öra (lyssna noga) till mig,
    den dag då jag ropar [höjer min röst i bön], svara mig med hast (fort).
[Vers 1–15 återfinns i stort sett ordagrant också i 1 Krön 16:8–22.] Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahve),
    åkalla hans namn, gör hans gärningar kända bland folken!
Han kallade på en hungersnöd över landet,
    han avbröt hela matförsörjningen (allt bröd uteblev). [1 Mos 41:54]
Han har vänt sitt öra till mig (böjt sig ner mot mig),
    därför ska jag åkalla (ropa i bön till) honom hela mitt liv. [Den grammatiska konstruktionen i den första versen är ovanlig. Verbet "älskar" (hebr. ahav) har inget objekt, men är riktad till Gud som räddat psalmisten från döden. Första gången ordet används är i 1 Mos 22:1, där Gud talar till Abraham att ta sin ende son "som han älskar" och gå till berget Moria.]
då åkallade jag (höjde jag min röst och bad i) Herrens (Jahves) namn:
"O, Herre (Jahve),
    rädda min själ (mitt liv)."
Jag ska lyfta upp frälsningens bägare,
    och åkalla (höja min röst och be i) Herrens (Jahves) namn.
Jag ska offra tackoffer till dig,
    jag ska åkalla (höja min röst och be i) ditt namn Herre (Jahve),
[Vers 5–18 handlar om prövning. Här ges bakgrunden till den inledande lovprisningen i vers 1–4. Subjektet skiftar till första person singular (jag/min) i denna sektion och blir mer personligt. Troligtvis sjungs denna del av en solist.] I mitt trångmål ropade (höjde jag min röst i bön) till Herren (Jah),
    Herren (Jah) svarade mig och förde mig ut till en rymlig plats.
[Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Talvärdet är 100. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa.
    Stycket har ett intressant mönster där de två första verserna börjar med samma ord, hebr. qara, se vers 145–146. Även de två följande verserna formar ett par med hebr. qidem, se vers 147–148. På liknande sätt finns även ett par i vers 150–151 som även hör ihop med sista versen (vers 152), som använder ett ord med samma rot. I denna struktur står vers 149 ut som en central vers. Detta ger en extra betoning på bönen att bli hörd och få ny kraft!]
Jag ropar [höjer min röst i bön] av hela mitt hjärta, svara mig Herre (Jahve)
    – jag ska hålla (vakta, bevara) dina förordningar (hebr. chuqim).
Jag ropar [höjer min röst i bön] till dig, fräls (rädda) mig
    och jag ska följa dina vittnesbörd (hebr. edot).
En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
-
I min ångest ropade jag (höjde jag min röst i bön) till Herren (Jahve)
    och han svarade mig.
En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
-
Ur djupen [vattendjupen; metafor för en situation med oöverstigliga problem]
    ropar jag (höjer jag min röst i bön) till dig, Herre (Jahve).
Den dag jag ropade (höjde min röst i bön), svarade du mig;
    du stärkte mig (gav mig frimodighet) med [din] styrka i mitt inre (min själ).
En psalm (sång ackompanjerad på strängar), av (för) David.
-
Herre (Jahve), jag ropar [höjer min röst i bön] till dig, skynda till mig,
    Lyssna (vänd ditt öra) till min röst, när jag ropar [höjer min röst i bön] efter dig!
Nära [tillgänglig] är Herren (Jahve) – för alla som ropar till kallar) honom,
    för alla som åkallar (har ropat och fortsätter att ropa till) honom i sanning (trofasthet, visshet; ärligt, uppriktigt). [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I denna vers börjar de hebreiska orden för "nära" och "ropar till" på denna bokstav och det förstärker vittnesbördet att Gud är nära dem som höjer sin röst i bön till honom.]
Han bestämmer stjärnornas antal,
    han nämner alla vid namn [ger dem egna namn].
han som ger föda åt djuren, åt korpens ungar som ropar. [Det är Herren som står bakom hela kretsloppet, från molnen som ger regn, till gräset som mättar djuren. Ja, han ser till att den minsta fågelunge bereds mat, se även Matt 6:26.]
I stökiga korsningar ropar hon ut,
    i stadsportarna talar hon:
Ni vägrade att svara när jag [visheten personifierad] ropade,
    och brydde er inte om när jag räckte ut min hand.
Då kommer de att ropa på mig [visheten personifierad],
    men jag ska inte svara.
Då kommer de att söka mig ihärdigt,
    men utan att hitta mig.
om du ropar efter förståelse (urskillningsförmåga)
    och höjer din röst för att kalla på klokhet (insikt, förståelse),
Säg till visheten "Du är min syster,"
    och kalla förståndet (insikten, urskillningsförmågan) din förtrogna vän.
Är det inte så att fru vishet ropar,
    och fröken förstånd höjer sin röst?
    [I motsats till den lösaktiga kvinnan i kapitlet innan så är det inget hemlighetsmakeri,
    inbjudan att ta emot vishet och förstånd går ut helt öppet till alla.]

"Ni människor, jag ropar på er,
    och jag riktar mig till alla människor.
Hon har skickat ut sina unga tjänsteflickor [för att bjuda in till fest],
    hon ropar från de högsta platserna i staden:
och ropar till dem som passerar,
    till dem som går rakt fram på sin stig [sin välkända, upptrampade gångväg]:
Han [som följer hennes råd] inser inte att de döda är där,
    att hennes [den prostituerades] gäster redan har sjunkit ner i Sheols (gravens, underjordens) djup. [Hebr. sheol beskriver de dödas plats, ordet kommer från shaal som betyder "fråga efter". Det finns en dragningskraft i detta destruktiva. Se även 1 Pet 5:9; Jak 4:7–10.]
En förståndig (välbetänkt, försiktig, aktsam) människa stoltserar inte med sin kunskap,
    medan dårars hjärtan ropar (skriker) ut sin dårskap (oförstånd, galenskap).
De som är visa i hjärtat kallas förståndiga (välbetänkta, insiktsfulla),
    ett gott (behagligt, ljuvligt, väldoftande) tal ökar kunskapen (mottagligheten, förmågan att ta in kunskap).
    [Både för den som talar och den som lyssnar.]
En dåres läppar kommer med [en oresonlig dåre vandrar rätt in i] strid (tvister, trätor)
    – ja, hans mun ropar efter slag (tigger om stryk).
    
Många människor ropar ut hur nådefulla de är (säger sig ha kärleksfull omsorg – hebr. chesed), men en trofast (pålitlig) person – vem kan finna en sådan?
Den som väljer att inte höra (stänger sitt öra för) den fattiges rop,
    kommer själv att ropa utan att få svar.
En som tänker ut onda planer
    får snart rykte om sig att vara ondskefull.
Vad som än blir till har fått sitt namn för länge sedan,
    och det är känt på förhand vad en människa är,
inte heller kan han strida
    med honom som är mäktigare än han själv. [Människan kan inte strida med Gud.]
Jag öppnade för min älskade (raring),
    men han hade gått iväg, han var borta.
    Min själ svek mig (hela jag blev berörd) när han talade.
Jag sökte honom men kunde inte finna honom,
    jag ropade men han gav mig inget svar.
För inte fram några fler tomma (falska) offer,
    röken från dem är avskyvärd för mig.
Nymånader och sabbater, utlysta fester
    – jag står inte ut med era onda sammankomster (liturgiska ceremonier).
Jag ska upprätta dina domare,
    som det var från början,
dina rådgivare
    som från begynnelsen.
Därefter ska du heta Rättfärdighetens stad,
    den Trofasta staden.
På den dagen ska sju kvinnor ta tag i en man [krigen har gått hårt åt den manliga befolkningen] och säga:
"Vi ska äta vårt eget bröd,
    och vi ska bära våra egna kläder.
Låt oss bara få bära ditt namn,
    ta bort vårt förakt [från att inte ha en make och barn]."
Den ena ropade till den andre och sade:
"Helig, helig, helig
    är Härskarornas Herre (Jahve Sebaot),
hela jorden är full av hans
    härlighet (tyngd, dignitet, mättad fullständig gudsnärvaro)."
Dörrposternas grundvalar skakade inför rösten av den som ropade, och huset blev uppfyllt av rök.
Därför ska Herren (Adonai) själv ge er ett tecken: Se, jungfrun (den unga ogifta kvinnan) [som ännu inte varit med någon man] ska bli havande och föda en son, och [hon] ska ge honom namnet Immanuel (Gud med oss). [Matt 1:23]
Sedan gick jag till profetissan och hon blev gravid och födde en son. Då sade Herren (Jahve) till mig: "Ge honom namnet Maher Shalal Hashbaz [betyder: 'Påskynda förstörelsen, bytet hastar', se vers 1]. [Profetissan antas vara Jesjas hustru. Förutom denna icke namngivna kvinna är det bara fyra kvinnor som kallas profetissor i GT: Mirjam, Moses syster (2 Mos 15:20); Debora (Dom 4:4); Hulda (2 Kung 22:14; 2 Krön 34:22) och Noadja (Neh 6:14).]
För innan barnet ska ha kunskap att ropa 'min far' eller 'min mor' ska Damaskus rikedom och Samariens byte bäras bort före (framför) Assyriens kung."
För ett barn har fötts åt oss,
    en son är oss given,
och herradömet (ansvaret att regera) vilar på hans axlar
    och hans namn är:
Under (mirakel),
Rådgivare,
Väldig (krigare, hjälte, mäktig) Gud [Ps 45:4],
Evig Fader,
Fridsfurste. [Namn och under står i singular och rådgivare är i hebreiskan ett verb som utgår från hans namn och kan översättas: ger råd, vägleder, planerar och hjälper. Endast "Evig Fader" står här som ett grammatiskt egennamn. Hebreiska ordet för furste är sar som kommer från två hebreiska rötter: "att strida" och "att regera som kung". Kombinationen betyder "en stridande prins/furste". Sarah, den feminina formen av sar, kan översättas en prinsessa som strider. Här kombineras ordet för "stridande furste" med shalom som betyder frid, fred, helhet och full harmoni på alla områden. Man skulle kunna formulera innebörden av namnet med de fem komponenterna så här: Han som hjälper genom under – vår mäktige Gud, Evige Fader och Fridsfurste.]
På den dagen (i den tiden) ska ni säga:
"Tacka (med öppna händer – prisa, hylla och erkänna) Herren (Jahve),
    åkalla hans namn [i tacksägelse och tillbedjan].
Gör hans gärningar kända bland folken,
    förkunna (påminn dem) [så att de kommer ihåg] att hans namn är upphöjt.
Jag har befallt mina helgade (avskilda),
    jag har kallat mina mäktiga för min vrede [för att verkställa den],
    även mina stolt jublande.
Du ska inte samlas med dem i graven
    eftersom du har fördärvat deras land,
du har slaktat deras folk. Ogärningsmännens avkomma
    ska aldrig nämnas vid namn igen.
Och han ska ropa (ryta) som ett lejon: "Över (högst upp i) vakttornet,
    Herre (Adonai)
står jag oavbrutet hela dagen,
    och jag sitter på min vaktpost hela natten.
Budskap om (profetord, börda över) Duma [betyder "tystnad" och refererar till Edom]. Man kallar på mig från Sheir:
    "Väktare hur är det med natten?
    Väktare hur är det med natten?"
På den dagen ska Herren Härskarornas Herre (Adonai Jahve Sebaot) kalla till gråt
    och till klagan och till att omgjorda sig med säcktyg.
    [Uttryck för sorg och även ånger.]
Och det ska ske på den dagen att jag ska kalla
    på min tjänare Eljakim, Chilkijaho (Hilkijahos) son [hans möte med Assyrien beskrivs i Jes 36:3],
Och synen av allt detta har kommit till er som skrivna ord som är förseglade, som man ger till någon lärd och säger: "Läs detta, jag ber dig" och han svarar: "Jag kan inte, för det är förseglat."
och skriften ges till den som inte är lärd och man säger: "Läs detta, jag ber dig" och han svarar: "Jag kan inte, för jag är inte lärd (läskunnig)."
För Egyptens hjälp är fåfänglighet och tomhet,
    därför kallar jag landet "Rahav, som ingenting gör". [hebr. rahav betyder "stolthet", se även Jes 51:9].
För så säger Herren (Jahve) till mig: "Som lejonet
    ja det unga lejonet morrar mot (lågmält begrundar – hebr. haga, se Jos 1:8; Ps 1:2) sitt byte
även om många herdar
    kallas samman mot det,
skräms det inte av deras rop
    eller ryggar undan av deras larm (skrammel med vapen),
så ska Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) komma ner [som lejonet av Juda, se Upp 5:5]
    och strida på berget Sion och på dess kullar.
En usel människa ska inte mer kallas frikostig,
    dåren ska inte sägas vara nobel.
För hennes ädlingar ska ingen där kallas till kungariket,
    och alla hennes prinsar ska vara intet.
Och vildkatterna ska umgås med schakalerna,
    och den håriga bocken (satyren, skogsdemon – hebr. sair) ska ropa till sin kamrat;
ja, där kan nattväsendet (ordagrant "hon av natten" – hebr. lilit) få ro [stanna till ett kort ögonblick]
    och finna sig en plats för vila. [Enligt judisk tradition är den håriga bocken en demonisk varelse, ett manligt naturväsen, hälften människa och hälften bock (ett resultat av en naturvidrig sexuell relation, se 3 Mos 18:23). Ordet används här parallellt med Lilit som kommer från det hebreiska ordet för natt (lajla), står i en feminin form och används bara här i Bibeln. Enligt judisk mytolog var Lilit Adams första hustru som senare blev en kvinnlig demon som hemsöker spädbarn. I sammanhanget, med omkringliggande referenser till olika djurarter, syftar även detta på något nattdjur, men också med en koppling till det ockulta. Eftersom hon ruvar, se vers 15, skulle det kunna vara en tornuggla som är en relativt vanlig och välkänd art i hela Mellanöstern. Den är aktiv på natten och har ett skrikigt läte som är riktigt kusligt, som en "demon" i natten, dessutom är den till stor del vit, vilket kan ge en spöklik känsla om man ser den svepa förbi i nattens mörker.]
Utforska Herrens (Jahves) bokrulle och läs: Ingen av dessa ska saknas,
    ingen ska vara utan sin maka,
för min mun har befallt
    och dess Ande (andedräkt) har samlat dem.
En huvudled (väl markerad väg, en upphöjd väg) ska finnas där,
    den ska kallas: "den heliga vägen".
Ingen oren ska färdas på den,
    den är reserverad för dem som han vägleder.
Dårar (de som föraktar Guds vishet) ska inte vandra på den.
Sedan stod befälhavaren och ropade med hög (stark) röst på det judiska språket och sade:
"Lyssna till orden från den store kungen – Assyriens kung!
Hiskia tog emot brevet från budbärarens hand och läste det, och Hiskia gick upp till Herrens (Jahves) hus och bredde ut det inför Herrens (Jahves) ansikte.
"Tala mjukt till hjärtat av Jerusalem,
    och berätta
för hennes tid i krigstjänst är över,
    för hennes nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) är fullbordad,
för Herren har låtit henne få betala
    dubbelt för alla hennes synder."
En röst ropar (klagande): "Bered en väg för Herren i öknen [ta bort hinder],
    bygg en huvudväg (upphöjd väg) i vildmarken för vår Gud.
En röst säger: "Ropa (proklamera, predika)",
    och en annan frågar: "Vad ska jag ropa (proklamera, predika)?" [Rösten från Herren svarade:]
"Alla människor (allt kött) är som gräs,
    och all deras nåd (människornas omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) är som blomman på ängen.
    [Lika föränderlig och temporär, se Jak 1:10; 1 Pet 1:24.]
Lyft upp era ögon mot höjden [himlen]:
    Vem har skapat allt detta [stjärnorna]?
Det är han som leder ut dem som en räknad skara [stjärnorna liknas vid en mönstrad härskara]
    och nämner dem alla vid namn.
På grund av sin stora makt och styrka
    saknas inte en enda av dem.
Vem har rest upp någon från soluppgången,
    som kallar på rättfärdighet till hans steg [ordagrant: ben eller fötter]?
Han ger (lägger) länderna framför honom
    och låter honom regera över kungar.
Hans svärd gör dem till damm,
    hans båge gör dem till agnar som blåser bort (följer med vinden).
Vem har format och gjort det?
    Han som har kallat generationerna från begynnelsen.
Jag, Herren (Jahve) – är den förste
    och den siste i evighet – Jag är Han (den Evige och för alltid densamme). [Den förste, hebr. rishon , har sin rot i ordet för huvud. Den siste, hebr. acharonim, står i plural! Därför betyder det att han är den evigt siste, det kan aldrig någonsin komma något eller någon efter honom. I den hebreiska texten finns, centralt mellan den förste och den siste, också et (את) som är en partikel som aldrig översätts, men som motsvarar grekiskans alfa och omega, se 1 Mos 1:1. Här står uttrycket den förste och den siste alltså två gånger i samma mening. I hebreiskan betyder det att detta är en absolut sanning som är kompromisslös och aldrig kan förändras.]
dig som jag hämtade [tog tag i min hand för att leda tillbaka] från jordens ände,
    kallade från dess bortersta hörn
och till vilken jag har sagt: Du är min tjänare,
    jag har utvalt dig,
    jag förskjuter dig inte.
Jag har rest upp en från norr och han kommer,
    från solens uppgång en som åkallar mitt namn,
och han ska komma över ledarna
    som kokande murbruk och som krukmakaren som trampar lera.
[Herren talar nu till Messias:]
Jag, Herren (Jahve), har kallat dig i rättfärdighet
    (för att uppenbara vad rätt och fel är, och att leva rättfärdigt).
Jag ska hålla dig i handen,
    och bevara dig.
Jag ska ge dig som ett förbund [en förbundsmedlare] för folket [Israel, se Jes 49:6–8; Luk 2:32],
    som ett ljus för hednafolken (nationerna) [Jes 51:4].
Nu säger Herren (Jahve),
    han som har skapat dig, Jakob,
    han som har format dig, Israel: "Frukta inte, för jag har återköpt dig [från fångenskapen].
    Jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.
var och en som är uppkallad efter mitt namn
    och som jag har skapat till min ära,
jag har format (gjort, designat) honom,
    ja, jag har gjort honom." [Det hebreiska ordet för att "gå upp" är alija, se t.ex. Ps 120–134. I det moderna hebreiska språket används ordet för någon som återvänder till Israel, man gör "alija". Mellan 1948 och 2021 har över 3 miljoner judar gjort alija. År 2021 fanns det 15 miljoner judar totalt i världen (varav omkring 15 000 i Sverige) och knappt hälften (6,9 miljoner) bodde i Israel. I Sverige har den ökade antisemitismen gjort att allt fler judar väljer att flytta till Israel.]
Likväl har du inte åkallat mig, du Jakob,
    inte heller har du ansträngt dig (gjort dig trött) för min räkning, du Israel.
Då ska en [av dessa återvändande judar] säga: "Jag tillhör Herren",
    en annan ska tilltalas [av andra] med Jakobs namn.
    en annan skriva med sin hand [som när man signerar ett kontrakt]: "Herrens egen",
    och tilltalas [av andra] med det ärofyllda (högt aktade) namnet Israel.
    [Det judiska folket ska inte längre vara hånat och föraktat.]
Vem är som jag?
Låt honom [stå upp och] ta till orda,
    ja, låt honom lägga fram (redogöra för) allt som har hänt [i historien, hur alla profetiska ord slagit in] sedan jag insatte det gamla folket.
    [Kallade Abraham till att bli ett stort folk, se 1 Mos 12:1.]
Låt dem [försök få avgudarna att] berätta vad som ska komma [vad som är nära förestående],
    och vad som kommer att ske [slutligen ska ske i kommande tidsåldrar].
och jag ska ge dig mörkrets skatter [gömda i rum utan fönster som fanns i bl.a. Babylon och Sardis],
    och undangömda rikedomar från hemliga platser,
så att du ska veta (känna till, förstå, varit intimt förtrogen med)
    att jag är Herren (Jahve) som kallar dig vid ditt namn,
    Israels Gud (Elohim).
För Jakobs skull, min tjänare,
    och Israel, min utvalda,
har jag kallat dig vid ditt namn,
    jag har namngett dig,
    fast du inte känner (är intimt förtrogen med) mig.
Jag som kallar en rovfågel från öst,
    från ett avlägset land, en som utför mina rådslut.
Ja, jag har talat,
    ja, jag ska låta det ske;
jag har gjort en plan,
    ja, jag sätter den i verket.
[Dessa två sista kapitel som handlar om hur Herren är större än alla avgudar (kap 40-48) beskriver Babylons fall. Denna sjunde sektion hör tematiskt ihop med den första i kap 40 som handlade om de goda nyheterna för Jerusalem.] Kom ner och sitt i stoftet
    du jungfru Babels dotter,
sitt på marken utan tron,
    kaldéernas dotter,
för du ska inte mer kallas
    vacker eller späd (förnäm).
Sitt tyst och gå in i mörkret,
    kaldéernas dotter,
för du ska inte mer kallas
    kungarikenas älskarinna.
Lyssna till detta, Jakobs hus,
som är uppkallat efter Israels namn
    och har sprungit fram ur Juda källor [från Judas släkt],
som svär vid Herrens (Jahves) namn
    och använder Israels Guds (Elohims) namn,
    men inte i sanning (på ett ärligt sätt), och inte i rättfärdighet.
För ni kallar (namnger) er själva efter den heliga staden [Jerusalem]
    och ni lutar er mot (förlitar er på) Israels Gud (Elohim).
    Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn.
Du hörde inte, du kände inte till,
    från förr var dina öron inte öppnade,
för jag visste (var intimt förtrogen med) att du skulle handla (agera) mycket förrädiskt (trolöst),
    och du kallades en överträdare från moderlivet.
Lyssna till mig Jakob
    och Israel, mina kallade (utvalda, tagna avsides).
"Jag är Han.
    Jag är den förste, och ännu mer (verkligen) den siste." [Jes 41:4; 44:5; Upp 1:8; 21:6; 22:13]
Ja, min hand har verkligen lagt jordens grundvalar
    och min högra har spänt ut himlarna.
När jag kallade på dem
    stod de tillsammans.
Jag, Jag har talat,
    jag har kallat på honom,
jag har fört honom fram
    och han ska göra sina vägar framgångsrika (blomstrande, lyckosamma).

Tjänaren som introducerades i Jes 42:1 talar nu här själv. I vers 5–6 beskrivs hur han är kallad att återupprätta Israel, vilket gör att referensen i vers 3b till Israel, inte kan syfta på folket i exilen, utan på idealbilden av Israel personifierad. Ordet Israel betyder "Gud triumferar", så det kan också vara en koppling till hur Messias kommer att segra och triumfera!

Återupprättelse för Jerusalem och hennes barn

Hör på mig, ni kustländer,
    lyssna, ni avlägsna folk!
Herren kallade mig redan i moderlivet,
    han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte.
Varför, när jag kom, fanns där ingen människa?
    Varför, när jag kallade, var det ingen som svarade?
Är min hand avkortad så att den inte kan återlösa [Jes 59:1]?
    Eller har jag ingen kraft att befria?
Se, med min tillrättavisning torkar jag ut havet [2 Mos 14:21],
    jag förvandlar floderna till öken [Jos 3:16],
deras fiskar blir strandsatta
    eftersom där inte finns något vatten och de dör av törst.
Se på Abraham, er far,
    och Sara som födde er.
När jag kallade honom var han en enda (barnlös),
    men jag välsignade honom och förökade honom.
För din skapare är din man,
    Herren (Jahve) Sebaot är hans namn.
Din återlösare (hebr. goel) är Israels Helige
    som heter hela jordens Gud (Elohim).
För som en kvinna med en övergiven och sörjande ande,
    kallade Herren (Jahve) på dig,
    som en förkastad ungdomshustru, säger Gud (Elohim).
Ja, du [Israel] ska kalla på folkslag du inte känner,
    och folk som du inte känner ska skynda till dig,
för Herrens, din Guds skull, Israels Helige,
    som gett dig din härlighet.
Sök upp (träd fram, närma er; fråga efter) Herren (Jahve) medan han låter sig finnas (det går att nå honom),
    åkalla (ropa efter) honom medan han är nära.
alla dem ska jag föra till mitt heliga tempel
    och jag ska ge dem glädje i mitt bönehus.
Deras brännoffer och slaktoffer
    ska ge nåd (vara välbehagligt; villkorad nåd – hebr. ratson) på mitt altare,
för mitt tempel ska kallas
    ett bönens hus för alla folk.
Ropa högt (med stark röst, för full hals) håll inte tillbaka,
    lyft upp din röst som ett horn
och förkunna (proklamera) för mitt folk deras överträdelser
    och för Jakobs hus deras synder.
Är det den här sortens fasta jag vill ha?
    En dag när ni känner smärta bara på grund av att ni avhåller er från mat, hänger med huvudet som ett strå och breder ut säckväv och aska under er?
Är detta vad ni kallar en fasta,
    en dag som gör att Herren kan visa nåd (villkorad nåd – hebr. ratson)? [Som särskild klädsel vid sorg och fasta användes säckväv som man svepte in sig i eller band om höfterna. Man strödde även aska eller jord över huvudet och både satt och låg på säckväv.]
Då ska ni be och Herren (Jahve) ska svara.
    Ni ska ropa (desperat) och han ska svara: "Här är jag."
Om ni tar bort alla slags ok [som förtrycker människor],
    slutar att peka finger [hånar andra],
    och inte längre talar ondska (synd, lögn, förtal).
Du ska åter bygga upp gamla ruiner.
    Du ska återställa gamla (från många generationer bakåt) grundvalar
och du ska kallas den som murar igen sprickor,
    den som återställer stigar så att man kan bo där.
Om du på sabbaten avhåller din fot
    från att sköta dina affärer på min heliga dag
och kallar sabbaten din lust
    och hedrar (ärar) det som Herren (Jahve) håller heligt,
om du hedrar det och inte söker din egen njutning
    och inte går dina egna vägar
    eller sköter dina egna sysslor och inte ägnar dig åt tomt prat,
Ingen kungör i rättfärdighet
    och ingen dömer i sanning.
De har sin tillit i fåfänglighet och talar lögn,
    de föder fram ondska och bär fram missgärning.
[Vers 14–16 hör tematiskt ihop med vers 8–9]
Dina plågares söner ska komma och böja sig inför dig,
    och alla de som föraktade dig ska böja sig ner vid dina fotsulor,
och de ska kalla dig Herrens (Jahves) stad,
    Sion – Israels Helige.
Man ska inte längre höra [ljudet av, höra talas om] våld (terror) i ditt land,
    inte heller [ska man höra ljudet av, höra talas om] förtryck (krig) och förödelse inom dina gränser.
Du ska kalla dina murar frälsning (räddning),
    dina portar lovsång. [Herrar i vers 17 är hebr. nagas, det översätts slavdrivare i 2 Mos 3:7. Här är det i plural och används ironiskt för att förstärka det skifte som ska ske. Jerusalem har tidigare härskats av tyranner, men nu är det personifierad framgång och upprättelse som ska "dominera" och styra staden.]
[Jesus citera från vers 1a–2 när han läser profettexten i synagogan i Nasaret, se Luk 4:16–22. Jesus avslutar läsningen mitt i vers 2 och tar inte med den sista delen som handlar om Guds dom. Detta måste ha väckt förundran bland åhörarna. När Jesus kommer tillbaka den andra gången är det för att fullborda den sista delen av denna profetia.] Herrarnas Herres (Adonai Jahves) Ande är över mig, för Herren (Jahve) har smort (utvalt) mig
    att uppmuntra (förkunna glada nyheter för) de fattiga (ödmjuka).
Han har sänt mig att hjälpa (läka, binda upp såren på) de som har brustna hjärtan,
    proklamera (utropa) befrielse för de fångna,
    och frihet (öppnade fängelsedörrar) för de bundna,
proklamera ett nådens (villkorad nåd – hebr. ratson) år från Herren (Jahve),
    och en Guds dag av hämnd.
    [Domen ska ske när Jesus kommer tillbaka för att upprätta tusenårsriket, se 2 Thess 1:6–10.]
För att trösta alla som sörjer,
stärka de som sörjer i Sion,
ge dem en huvudklädnad [vacker utsmyckad huvudbonad för fest och glädje]
    i stället för aska [som kastades på huvudet i tider av sorg],
glädjens olja
    i stället för sorg,
högtidskläder för lovprisning
    i stället för missmod (en tung ande).
De ska kallas rättfärdighetens terebinter [kraftigt tåligt träslag],
    planterade av Herren (Jahve) för att förhärliga honom. [I hebreiskan är det en ordlek mellan huvudklädnad (hebr. peer) och aska (hebr. efer). Båda orden har samma konsonanter men olika följd, och därmed olika vokaler. Ordet för huvudklädnad kommer från roten paar som betyder "att ära".]
Ni ska kallas Herrens (Jahves) präster
    och man ska kalla er Herrens tjänstemän.
Ni ska äta nationernas rikedomar
    och i deras prakt ska ni njuta.
Och länderna ska se din rättfärdighet
    och alla kungar din härlighet,
och du ska kallas vid ett nytt namn
    som Herrens (Jahves) mun ska tillägna dig.
Du ska aldrig mer heta Övergiven [hebr. azav, se även Jes 60:15],
    inte heller ska ditt land någonsin mer heta Ödelagt [hebr. shmama].
Istället ska du heta "Min glädje är i henne" [hebr. Chephziba, samma namn som Hiskias hustru, se 2 Kung 21:1]
    och ditt land "Den äktade" (hebr. beula),
för Herren gläder sig i dig
    och ditt land ska vara äktat [till dig].
De ska kalla dem Det heliga folket,
    Herrens (Jahves) återlösta,
och du ska heta "Sökt efter" (Utvald),
    en stad inte längre övergiven.
Vi har blivit som dem över vilka du aldrig regerat,
    som dem som inte är uppkallade efter ditt namn.
Ingen åkallar (ropar, ber i) ditt namn,
    eller ens anstränger sig för att förstå (söka, få tag på) dig.
Du har dolt ditt ansikte från oss,
    och har förtärt oss (låtit oss försmäkta, smälta) genom vår egen synd. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
Jag gav tillträde till dem som inte frågade efter mig;
    jag fanns för dem som inte sökte mig.
Jag sade: "Här är jag, här är jag"
    till ett folk som aldrig varit uppkallat efter mitt namn.
er ska jag bestämma till svärdet,
    ni ska alla bli nedböjda till slakten,
eftersom jag kallade på er men ni svarade inte,
    och när jag talade lyssnade ni inte.
Istället gjorde ni det som var ont i mina ögon
    och valde det som jag aldrig hade behag till."
Ert namn ska lämnas ut till att användas
    som en förbannelse av mina utvalda:
"Så ska Herren Gud (Adonai Jahve) slakta er",
    men han ska uppkalla sina tjänare med andra namn,
Det ska ske att innan de ropar
    ska jag svara dem
och redan medan de talar
    ska jag höra dem.
Så ska även jag välja deras bestraffning
    och jag ska föra tillbaka deras fruktan över dem,
eftersom ingen svarade när jag kallade,
    när jag talade lyssnade de inte,
utan de gjorde det som var ont i mina ögon
    och valde det som jag inte har behag till."
för jag ska kalla på alla familjer från kungarikena i norr förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
och de ska komma och de ska ställa sina troner
    vid ingången till Jerusalems portar
och mot alla dess murar runt omkring
    och mot alla Juda städer.
Gå och ropa så alla hör i (i öronen på) Jerusalem och säg: "Så säger Herren (Jahve): Jag kommer ihåg nåden (den omsorgsfulla kärleken – hebr. chesed) i din ungdom,
    kärleken i ditt äktenskap,
hur du gick efter mig i öknen,
    i ett land som inte var besått.
"Ställ dig i porten till Herrens hus [templet i Jerusalem]. Där ska du ropa ut detta budskap: [Jeremias namn betyder "Herren är upphöjd" eller "Herren uppreser". Året är 609 f.Kr. och det är antagligen under någon av de tre stora pilgrimshögtiderna då många är i Jerusalem han får denna uppmaning. Här mellan den inre och yttre tempelplatsen får Jeremia leverera en av hans svåraste men viktigaste budskap.]
Hör Herrens ord, ni alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren!
[Budskapet är till det södra riket, Juda, det norra riket, Israel, har redan fallit på grund av dess synd och folket är spritt i det Assyriska riket.]
eftersom varje gång jag talar [får ett profetiskt budskap] måste jag ropa:
    "Våld och förtryck kommer!" [Ett budskap om dom, som ännu inte gått i uppfyllelse.]
Herrens ord vållar mig spott och spe hela dagen.
    [Han ansågs vara en falsk profet i folks ögon.]
I hans dagar ska Juda bli frälst (räddat)
    och Israel ska bli en trygg plats att bo på igen.
Namnet han kommer att få är:
    "Herren vår rättfärdighet (Jahve Tsidkenu)".
När ni åkallar (kallar på) mig och kommer till mig i bön (går och ber till mig),
    ska jag höra (så lyssnar jag till) er.
Det kommer en dag,
    när väktarna på Efraims berg ropar:
'Kom, låt oss gå upp till Sion
    upp till Herren, vår Gud (Jahve Elohim).' "
Under hans styre ska Juda vara i trygghet och Jerusalem ska leva i säkerhet.
    I de dagarna ska Jerusalem kallas: "Herren (Jahve) har gett oss rättfärdighet."
Och Jeremia sade till Seraja: "När du kommer till Babel, se till att du läser alla dessa ord
Och det ska ske när du har gjort slut på läsandet av denna bok att du ska binda en sten vid den och kasta den mitt i Eufrat,
Herren (Adonai) har förskjutit
    alla mäktiga män i min mitt,
han har kallat samman en folksamling mot mig,
    för att omintetgöra mina unga män.
Herren (Adonai) har trampat jungfrurna,
    Juda döttrar som i en vinpress. [Jes 63:1–6] [Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – Samech. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det ordet "har förskjutit" som börjar med denna bokstav, och det förstärker att Gud inte längre vill se deras högmod eftersom de har använt sin mäktighet till att begå synd och överträdelser. Gud är inte längre deras stödjepelare.]
Jag ropade efter mina älskare [Klag 1:2]
    men de förrådde mig.
Mina präster och mina äldste
    förgicks i staden
när de sökte efter mat
    för att överleva (vederkvicka sina själar). [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I den här versen är det ordet "Jag ropade efter" som börjar på den bokstaven och förstärker ropet efter någon som stöttar.]
De [mina fiender] har hört min jämmer och suckan,
    det finns ingen som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min plåga
    och gläder sig, för du har gjort det.
Må du låta den dagen komma som du har förkunnat,
    då de [mina fiender] ska bli som jag [drabbas av motsvarande vredesdom]. [Den tjugoförsta hebreiska bokstaven är: ש – Shin. Tecknet avbildar två tänder, och symboliserar ofta att krossa och att förgöra något. I denna vers är det ordet "De har hört" som börjar med denna bokstav. Det förstärker både den egna plågan och önskan om att samma straff ska drabba fienden.]
Som på en högtidsdag (bestämd dag, en avtalad tid) har du kallat samman
    terror mot mig på alla sidor.
På Herrens (Jahves) vredes dag
    kan ingen fly undan eller överleva.
Dem som jag har burit och uppfostrat (mina barn)
    har min fiende uppslukat. [Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Orden "kallat samman" börjar med denna bokstav. Ordet "moed" används här och det betyder en bestämd tid för ett möte. Herrens högtider i 3 Mos 23 kallas för "moed".]
Jag ropade ditt namn Herre (Jahve)
    från den djupaste fängelsehålan.
Du kom nära den dagen som jag ropade på dig,
    du sade: "Frukta inte!" [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I de här verserna är det orden "Jag ropade", "min röst" och "Du kom nära" som börjar på den bokstaven. Man anar i vers 55 att den som ropar har känslan av att vara bakom Guds huvud, för att sedan komma framför och kanske som genom ett nålsöga faktiskt får erfara att Gud både hör och svarar med de tröstande orden "Frukta inte".]
"Ur vägen – oren!" ropar man till dem,
    "Ur vägen, ur vägen, vidrör inte!"
Man säger bland hedningarna,
    de ska inte vistas här. [Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – Samech. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det orden "Ur vägen", vilket upprepas flera gånger, som börjar med denna bokstav. Profeterna, som skulle visa på vägen till Gud och leva ett helgat liv, hade blivit korrumperade. Istället för att ge stöd och vara en pelare hade de oskyldiga människors blod på sina händer. De hade blivit som spetälska som folket skulle hålla sig undan från. Upprepande "Ur vägen, ur vägen" och frasen "Oren! Oren!" anknyter till just detta i 3 Mos 13:35–46.]
Därför ska jag agera i raseri, mina ögon ska inte skona och jag ska inte ha medlidande, och även om de ropar i mina öron med en hög (stark) röst ska jag inte höra (lyssna på) dem."
[Detta stycke handlar om domen över de avgudarykarena Hesekiel sett fördärva templet, se Hes 8. Föregående kapitel avslutades med kungörande om domen, se Hes 8:18, som upprepas i slutet på denna syn, se vers 10. Men domen sker först efter att de trogna har blivit märkta. Stycket är format som en kiasm som ramas in av mannen med linnekläder, se vers 1–3 och vers 11.
    Längre fram i synen anas att dessa totalt sju män också kan tolkas som änglar. Det är inte ovanligt att änglar kallas män, se 1 Mos 18:2; 32:24; Dan 10:5. Inom den babyloniska mytologin beskrivs en grupp av sju varelser stå under Gud vars uppgift är att straffa och förgöra. I den arameiska Sefire-inskriptionen från 700-talet (som hittades 1930 i Al-Safirah nära Aleppo i Syrien) omnämns förbannelser av "de sju" om ett förbund bryts.]
Sedan ropade han i mina öron [Guds röst] med en stor (stark) röst och sade: Få stadens väktare (de som råder; men också disciplinerar – hebr. peqoda) att komma nära,
varje man med sitt ödeläggelsevapen (dödsbringande vapen – hebr. machet) i sin hand.
Och Israels Guds (Elohims) härlighet hade stigit upp från keruberna
där den varit och (flyttat sig) till husets tröskel, och han kallade på mannen som var klädd i vitt linne med en skrivares bläckhorn vid sidan [vers 2 och 11].
Angående hjulen kallades de i mina öron rullande virvelvindar.
Och jag sade till dem: Vad betyder den höga platsen som ni går till? Och den gavs (kallades) namnet Bama till denna dag. [Bama betyder upphöjning eller hög plats]
Babels söner och alla kaldéer, pekodéer och Shoer och qoeer, alla Assyriens söner med dem, utvalda unga män, ståthållare och ledare allesammans, ryktbara hövitsmän ridandes på hästar allesammans.
Och jag ska frälsa (rädda) er från alla era orenheter (hebr. tomah). Jag ska ropa på kornet,
    och låta det växa ymnigt,
    och inte låta någon hungersnöd komma över er.
Och jag ska kalla på svärdet mot honom över alla mina berg, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Gud (Adonai Jahve). Varje mans svärd ska vara (vändas) mot hans bror.
Och det ska ske på den dagen att jag ska ge Gog en plats som är lämpad för begravning i Israel, deras dal som passerar öster om havet, och den ska hindra (stoppa) dem som passerar och där ska de begrava Gog och hans skaror, och de ska kalla (namnge) den "Hamon Gogs dal". [Hebr. hamon betyder "stor mängd" men även oljud, tumult, vrål och dån. Betydelsen kan vara dalen där hela Gogs talrika armé är begravd, eller dalen där det sista vrålet från Gog hördes.]
Så kungen tillkallade sina:
    spåmän (skrivare, från ordet för penna),
    besvärjare (exorcister, medier som talade med andar),
    trollkarlar (sysslade med ockult häxkonst) och
    drömtydare (kaldéer, ett folkslag men också benämningen på en välutbildad elit och prästerskap i Babylon, de spådde framtiden baserad på matematiska beräkningar och stjärnornas rörelser). [Alla dessa fyra klasser av visa fungerade som rådgivare för kungen. De var också präster för olika avgudar. Kaldéerna var kända för att studera månen, stjärnor, planeter och kometer. Allt detta dokumenterades väl på tiotusentals lertavlor. Många av dem finns på museum runt om i världen. Naburimannu, en babylonisk astronom från den här tiden lyckades beräkna årets längd till 365 dagar, 6 timmar, 15 minuter och 41 sekunder – bara 26 minuter och 55 sekunder för långt.]Han ville att de skulle berätta för honom vad han hade drömt. De kom in och stod framför kungen.
Då ropade en härold (kungens talesperson) med hög röst:
"Folk, nationer och alla språkgrupper – detta är vad ni ska göra:
Han sade med hög röst [med stor kraft]:
'Hugg ner trädet och skär av grenarna,
    rensa bort lövverket och sprid ut (kasta bort) frukten.
Låt djuren [som haft skydd] under trädet fly bort, och fåglarna lämna grenarna,
    
Kungen ropade med hög röst att man skulle hämta besvärjarna, drömtydarna (kaldéerna) och astrologerna. Han sade till de visa i Babylon: "Den som kan läsa skriften och tala om för mig vad den betyder ska bli klädd i purpur [få kunglig status], få en guldkedja runt sin hals [se 1 Mos 41:42; Est 8:15] och bli den tredje i riket." [Detta stämmer historiskt. Belshassars far Nabonidus var kung, men eftersom han var borta längre perioder insatte han sin son som medregent. Belshassar är den andre i rang och har befogenhet att insätta den tredje i riket.]
Då kom kungens alla vise män in, men de kunde inte läsa skriften och inte heller berätta för kungen vad texten betydde (ge uttydningen). [Skriften bestod av fyra arameiska ord, se Dan 5:25–28. Arameiska var det vardagliga språket i Babylon, så de kunde troligtvis läsa orden. Svårigheten var att orden både var verb och substantiv. Även om de kom fram till den exakta betydelsen var det ingen fullständig mening. En uttydning krävdes också för att få fram ett meningsfullt budskap.]
Mannen jag pratar om heter Daniel, han fick [det babyloniska] namnet Belteshassar [Dan 1:7]. Han hade en extraordinär ande (en andlig förmåga utöver det vanliga, se vers 11), kunskap och förmåga att tyda drömmar, lösa gåtor och lösa invecklade problem (lösa upp knutar). Kalla in Daniel. Han kan tolka (tyda) skriften på väggen."
De vise männen och besvärjarna fördes till mig för att läsa denna skrift och förklara vad den betyder (ge uttydningen), men de kunde inte ge någon förklaring.
Men jag har hört om dig, att du kan ge uttydningar och ge svar på svåra frågor. Läs texten och förklara vad det betyder för mig. Om du kan göra det ska jag klä dig i purpur [ge dig kunglig status], hänga en guldkedja runt din hals och ge dig den tredje högsta positionen i riket."
Då svarade Daniel kungen:
"Behåll dina fina gåvor själv eller ge dem till någon annan! Men skriften [på väggen] ska jag läsa för dig och berätta vad den betyder (ge uttydningen). [Att Daniel inte vill ta emot kungens gåvor beror nog inte på stolthet eller oartighet, snarare vill han undvika missförstånd att man kan köpslå med Guds gåvor. Innan texten tolkas talar Daniel några allvarsord med kungen. Han börjar med att påminna om högmodets konsekvenser hos Babylons största kung, Nebukadnessar, i vers 18–21. Han avslutar med att fördöma Belshassars medvetna handling att häda den högste Guden i vers 22–24. I Nebukadnessars fall gav Gud en 12 månaders nådatid innan domen föll, se Dan 4:25–28. För Belshassar, som borde vetat bättre, rör det sig om timmar innan orden besannas, se Dan 5:30. Att Gud skriver på väggen visar ändå på att han vill omvändelse.]
Sedan hörde jag en människas röst över Ulaj [mellan flodbankarna] som ropade: "Gabriel [en Guds ängel, hans namn betyder "gudsman" eller "Guds krigare"], förklara synen för honom." [I Dan 12:6–7 finns en liknande beskrivning där en himmelsk varelse svävar över flodvattnet, förutom att där är det över floden Tigris. Denna vers är första gången en ängel nämns vid namn i Bibeln. Ängeln Gabriel kommer även till Sakarias, Johannes döparens pappa, och Maria, se Luk 1:19, 26. Mikael, som kallas en ärkeängel, är den enda andra ängeln som namnges i Bibeln, se Dan 10:13, 21; 12:1; Jud 1:9; Upp 12:7.]
Böj ditt öra (lyssna noga) och hör! [Min bön till dig, men även folkets hån, se vers 16.]
Öppna dina ögon och se på vår ödeläggelse [städer i ruiner i vårt land] och staden [Jerusalem],
    som är uppkallad efter ditt namn.
Det är inte på grund av våra egna rättfärdiga handlingar vi kommer till dig med våra vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd),
    utan på grund av din stora barmhärtighet (oändliga nåd). [Här, och i vers 9, används rachamim, ett av flera hebreiska ord för nåd och barmhärtighet. Ordet förekommer bara i plural i Bibeln. Det illustrerar hur Guds nåd är oändlig. Ett ord som inte finns i singular är omöjligt att räkna. Det har ingen början och inget slut. Detta ord visar på den dimensionen i nåden som gör den obegränsad.]
O Herre hör [vår bön]!
O Herre förlåt [vår synd]!
O Herre agera!
Dröj inte, min Gud,
    [inte för min skull utan] för din skull,
    för din stad
    och ditt folk som bär ditt namn (är uppkallat efter ditt namn)."
[Daniel är nu i 85-årsåldern. Två år tidigare hade den nya persiske kungen Kyros gett judarna tillåtelse att återvända till Jerusalem, se Esra 1:3. Det är dock få judar som brutit upp, och för de som gjort det var omständigheterna svåra.
    Själva synen sker ett specifikt datum, den 24:e i vårmånaden Nisan, se vers 4. Den judiska påsken firas 14:e Nisan, så under de tre veckor som beskrivs här, har påsken kommit och gått. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten. Kanske hade Daniel haft svårt att glädja sig denna högtid eftersom så få tagit möjligheten att göra ett nytt "exodus" från Babylon. I stället hade han känt sorg, se vers 2.
    Synen inträffar när Daniel är borta från staden Babylon och befinner sig vid floden Tigris. Texten säger inte varför, kanske var han där på administrativt uppdrag eller för att uppmana judar att återvända? Strukturen i den sista delen av Daniels bok är:
1. Prolog – Dan 10:1–11:2
2. Uppenbarelsen – Dan 11:2–12:4
3. Epilog – Dan 12:5–13.]

Prolog

I den persiske kungen Kyros (Koresh) tredje regeringsår [536 f.Kr.] fick Daniel, som också kallades Belteshassar [namnet han fått när han togs tillfånga Dan 1:7], ett budskap (ord) uppenbarat. [Han får se ännu en vision.] Budskapet är sant, och handlar om ett stort krig (en svår tid, stor vedermöda). Han förstod budskapet och i synen kom insikt i vad den handlade om.
Och Herren (Jahve) sade till honom:
"Ge honom namnet Jizreel [betyder: 'Gud ska skingra', se Sak 10:9],
för ännu en liten tid
    och jag ska besöka Jizreels blod över Jehus hus
    och ska få Israels hus kungarike att upphöra. [Jehu var den som dödade Ahabs familj, se 2 Kung 9:16, 25, 33]
Och hon [Hoseas fru Gomer] blev gravid igen och födde en dotter. Och han [Herren] sade till honom [Hosea]: "Ge henne namnet Lo-Ruhama [som betyder: 'Inget förbarmande'] för jag ska inte längre ha förbarmande över Israels hus, så att jag på något sätt skulle förlåta dem.
Och han [Herren] sade: "Ge honom namnet Lo-Ammi [som betyder 'inte mitt folk'] för ni är inte mitt folk och jag ska inte vara er."
Och det ska ske den dagen,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)
att du ska kalla mig "min man"
    och inte längre kalla mig "min Baal". [Hebreiska ordet baal kan betyda make, mästare eller syfta på den kananitiska guden Baal. I denna ordlek har Israel bytt ut sin make Herren mot en annan Baal – Herre.]
De är alla heta som en ugn och slukar sina domare, alla deras kungar har fallit,
där är ingen som kallar på mig.
Och Efraim har blivit som en menlös duva
    utan förstånd,
de kallar på Egypten,
    de går till Assyrien.
När Israel var en ung man älskade jag honom som en son,
    och ut ur Egypten (belägring, inträngd – hebr. mitsrajim) kallade jag min son.
Men ju mer jag kallar på dem,
    desto längre bort går de från mig.
De offrar till baalsgudarna
    och tänder offereldar till avgudar.
    [Baal var en kanaanitisk avgud, i de religiösa riterna ingick mänskooffer och sexuella riter.]
Och mitt folk dröjer med att vända tillbaka till mig,
    trots att de kallar sig uppresta,
    tillsammans har ingen lyft upp sig.
Utlys en helig fasta,
    kalla samman en högtidsförsamling,
de gamla
    och alla landets invånare
till Herrens er Guds (Jahves Elohims) hus
    och ropa till Herren (Jahve).
Till dig Herre (Jahve) ropar jag,
    eftersom eld har slukat vildmarkens betesängar
    och flammor har satt fältens träd i brand.
Blås i shofar (horn) i Sion [för att samla till en helig sammankomst]!
    Påbjud en fasta!
    Kungör en högtidssamling!
Och det ska ske att var och en som kallar på kallar) Herrens (Jahves) namn [inbjuder och ropar på honom]
    ska bli räddad (frälst; ska undkomma). [Jer 33:3; Apg 2:21; Rom 10:13]
För på Sions berg [tempelberget] och i Jerusalem
    ska finnas en räddad skara (de som undkommer; en kvarleva) [ska finnas befrielse och en utväg],
    precis som Herren (Jahve) har sagt (lovat),
och bland de överlevande [bland kvarlevan ska de finnas]
    som Herren (Jahve) kallar [ska inbjuda och ropa på].
Förkunna detta bland länderna:
    Förbered för krig.
Egga upp mäktiga stridsmän.
    Låt krigarna avancera och attackera.
Offra ett tacksägelseoffer
    av det som är jäst (med surdeg) [3 Mos 7:13]
och förkunna frivilliga offer
    och gör dem kända, för det älskar ni att göra ni Israels söner,"
    
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

Han som har gjort Plejaderna och Orion
    och för fram dödens skugga på morgonen
    och gör dagen mörk som natten,
som kallar på havets vatten
    och utgjuter det över jordens ansikte,
    Herren (Jahve) är hans namn,
Därför säger Herren Härskarornas Gud (Jahve Elohim Sebaot): "Klagosång ska vara på alla öppna platser (torg)
    och man ska säga på alla gator: 'Ack (ve), ack (ve)'
och man ska kalla på husbonden för att sörja
    tillsammans med dem som kan klagosångerna (sådana som är skickliga på att klaga, professionella gråterskor).
Herren Herren (Adonai Jahve) visade mig detta, och se Herren Herren (Adonai Jahve) kallade (ropade) på eld för att strida, och den slukade de stora djupen och skulle ha förtärt landet.
Det är han som bygger sin övre kammare i himlarna
    och har grundlagt sitt valv på jorden,
han som kallar fram havets vatten
    och utgjuter det över jordens ansikte.
    Herren (Jahve) är hans namn.
så att de kan ta i besittning vad som är kvar av [Israels bittra fiende] Edom
    [edomiterna härstammade från Esau, Jakobs bror]
    och av alla hednafolk över vilka mitt namn har nämnts," förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), han som gör detta.
"Res dig upp och gå till Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och profetera mot den för dess ondska har kommit upp inför mitt ansikte." [Namnet Jona betyder "duva" (se även 1 Mos 9:8–9) och Amittaj betyder "sanning". Ordagrant är den första meningen: "Och Jahves ord kom till Jona, Amittajs son – sägande." Att boken inleds med ordet "och" (hebr. Vav) förstärker hur berättelsen hör samman med hela Bibelns budskap. Detta skrivsätt är inte ovanligt, se även t.ex. 2 Mos 1:1; 3 Mos 1:1; 4 Mos 1:1; Jos 1:1 osv, dock är Jona den enda av de tolv profeterna som börjar med Vav.]
Båtens kapten kom till honom och sade: "Vad menar du med att sova? Stig upp och ropa till din Gud (Elohim)! Kanske ska gudarna överväga att inte låta oss gå under."
Så de ropade till Herren (Jahve) och sade: "Vi bönfaller dig Herre (Jahve), vi bönfaller dig, låt oss inte gå under på grund av berättelsen om denne mans själ (det vi har hört om denne mans liv) och placera (lägg) inte på oss oskyldigt blod (håll oss fria från ansvar). För du Herre (Jahve) har gjort det som behagar dig." [I vers 5 ropade var och en till sin gud men här ber alla istället till Jonas Gud.]
Han sade:
"Jag ropade (skrek) ur min ångest till Herren (Jahve)
    och han svarade mig.
Från Sheols (underjordens, gravens) buk [bland de döda] ropade jag på hjälp
    och du hörde min röst.
"Res dig upp och gå till Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och profetera mot den det som jag bad dig." [Vers 1a–3 är snarlik Jona 1:1–3, med en stor skillnad – Jonas respons. I den första kallelsen flydde han till Tarshish, i den andra går han till Nineve. Den nästan ordagranna upprepningen visar också Herrens vilja att nå Nineve med den profetiska varningen. Gud gör det yttersta för att ge alla människor möjlighet till omvändelse, trots hans egen profets olydnad. Det finns flera paralleller i dessa två episoder. I båda fallen är Jona bland hedningar (sjömännen på båten och invånarna i Nineve). I båda berättelserna återges dialoger och många detaljer, hedningarna gensvarar på profetens ord, deras ledare (kaptenen och kungen) deltar aktivt i omvändelsen och Gud räddar dem. Sorgligt nog verkar Jona vid båda tillfällena oengagerad, frånvarande och motvilligt vilja lyda Gud.]
Och Jona började gå in i staden en dagsresa och han proklamerade och sade: "Om fyrtio dagar ska Nineve omstörtas (förvandlas)." [Det hebreiska ordet hafash beskriver hur något vänds upp och ner och blir helt förändrat som i Ps 66:6 där hav blir torr mark. Det används om hur städerna Sodom och Gomorra omstörtades och förgjordes, se 1 Mos 19:21. Ordvalet är intressant och betydelsen varierar beroende på om det är staden eller folket som avses. Samma ord används när Samuel profeterar hur Herrens Ande ska komma över Saul och han ska bli förvandlad, se 1 Sam 10:6. Om folket inte omvänder sig blir betydelsen att Gud dömer staden och den omstörtas, se vers 10. Om folket däremot omvänder sig blir betydelsen att staden "vänds om" och det sker en reformation och de börja göra gott istället för ont och får erfara Guds nåd, se Jona 4:2.]
Så Nineves invånare trodde på Gud (Elohim) och de utlyste en fasta och satte sig i säcktyg från den störste bland dem till den minsta av dem.
Men klä er i säcktyg både människor och djur. Låt dem enträget ropa ut till Gud (Elohim). Ja, låt var och en vända om från sin onda väg och från våldet som är i deras hand (som de håller i sin handflata).
Detta är vad Herren säger till de [falska] profeter
    som leder mitt folk vilse:
"När de har mat att tugga med sina tänder [så länge någon betalar dem tillräckligt bra]
    profeterar de fred (basunerar de ut lycka, framgång),
men om någon inte ger dem vad de begär,
    är de redo att förklara krig [profeterar de Guds dom] över honom.
Lyssna! Herren ropar till staden
    och det är vishet att ta hänsyn (visa respekt) för ditt namn,
lyssna (uppmärksamma) staven (härskarstaven) och den som har utsett den.
Herren (Jahve) svarade mig och sade:
"Skriv ner synen (visionen) och gör den tydlig på skrivtavlor
    så att man enkelt kan läsa den.
    [Skrivtavlor av lera var vanliga vid den här tiden.]
Bli stilla (tyst) inför Herrens Guds (Adonai Jahves) ansikte (närvaro),
    för Herrens (Jahves) dag är nära.
Herren (Jahve) har förberett ett offer,
    han har helgat sina gäster.
Då ska jag förvandla folken så att de talar ett rent språk från rena läppar,
    så att de alla i bön kan ropa Herrens namn,
    och tillbe (tjäna) honom skuldra vid skuldra (enade).
Jag har kallat på torka över landet och över bergen och över säden och över vinet, oljan och det som jorden ger, över människor och boskap och över alla som arbetar med sina händer."
Var inte som era fäder till vilka de tidigare profeterna ropade och sade: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): "Kom tillbaka nu från era onda vägar och från era onda gärningar." Men de lyssnade inte och gav inte akt på mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Sedan sade ängeln (budbäraren) som talade med mig: "Ropa ut och säg; Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot); Jag nitälskar för Jerusalem, ja, min nitälskan är stor för Sion [tempelberget i Jerusalem].
Ropa ut igen och säg: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot); "Mina städer ska åter överflöda med välstånd och Herren (Jahve) ska åter trösta Sion [tempelberget i Jerusalem] och ska åter utvälja Jerusalem."
På den dagen, förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), ska varje man bjuda in sin granne att sitta under sin vinstock och under fikonträdet.' "
Ska ni inte lyssna till orden som Herren (Jahve) har proklamerat (förkunnat) genom sina tidigare profeter när Jerusalem var bebott och hade välstånd och när städerna runt omkring henne och Negev och Låglandet var bebott?
Och det hände att när han (Gud) kallade och de inte ville lyssna, så ska de kalla och jag ska inte höra (på dem) säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Så säger Herren (Jahve):
Jag ska återvända till Sion och bo mitt i Jerusalem,
    och Jerusalem ska kallas:

    "Sanningens stad", och
    "Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) berg", och
    "Det heliga berget".
Så matade jag [Sakarja] hjorden med slakten [dömda till slakt], de fattigaste i hjorden [som namnet antyder]. Jag tog mig två stavar. En kallade jag Nåd (Skönhet – Godhet) och den andra kallade jag Enighet (Harmoni), och jag matade hjorden.
Och jag ska föra den tredje delen genom eld
    och luttra dem som silver luttras
    och jag ska pröva dem som guld prövas.
De ska åkalla mitt namn
    och jag ska svara dem.
Jag ska säga: "De är mitt folk",
    och de ska säga: "Herren (Jahve) är min Gud (Elohim)."
Eftersom Edom [ättlingar till Esau; land i sydöst som ofta var fientliga mot Israel] säger:
"Vi har blivit nedslagna
    men vi ska återvända och bygga upp ruinerna."
    
    Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):
    De må bygga upp
men jag river ner. De ska kallas för ett ont och ogudaktigt område, folket som Herren (Jahve) fördömer för alltid (evigt).



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.