Referenser (93 st i TR)
Matteusevangeliet (10)
och sade till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner, för det står skrivet []:
Han ska befalla sina änglar [att vaka] över dig
och de ska lyfta upp dig på sina händer
så att din fot inte stöter emot någon sten." [Djävulen utelämnar den sista delen "på alla dina vägar" från citatet i där det står "Han ska befalla sina änglar att skydda dig på alla dina vägar." Det ingick inte i Guds plan för Jesus att han skulle kasta sig ner från templet och göra ett spektakulärt under. När vi vandrar på Guds väg finns också hans beskydd för oss.]
inte vid jorden, för den är hans
fotpall; inte vid
Jerusalem, för det är den stora Konungens stad.
"Ge inte det som är heligt [offerkött helgat och avskilt till Gud] åt vildhundarna. Kasta inte era pärlor till (framför) svinen. De [svinen] trampar ner pärlorna och [hundarna] vänder sig om och sliter sönder er." [Offerköttet i templet var helgat åt Gud och tillhörde honom. I Bibeln är hundar ofta en bild på hedningar. I detta sammanhang handlar "inte ge det som är heligt" om att inte döma och påpeka vad som är heligt för någon som inte förstår att uppskatta värdet av det.
Till skillnad från offerköttet som var helgat åt Gud så syftar "era pärlor" på något mer personligt, troligtvis våra innersta drömmar och tankar. I Bibeln är svin ofta en bild på något som är orent. I liknas hånfulla, omdömeslösa personer vid svin. Slutsatsen är att vara varsam med vem man delar sitt hjärtas innersta tankar och drömmar.]
Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter.
Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig lama, blinda, krymplingar, stumma och många andra som man lade ner vid hans fötter (i snabb följd) och han botade dem.
Om din hand [frestar dig att göra fel] eller din fot förleder dig [att gå till en plats som frestar dig att synda],
hugg av den och kasta bort den.
Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller lam
än att ha två händer eller två fötter och bli kastad i den eviga elden.
Hans medtjänare kastade sig ner på marken och bad honom: 'Ha tålamod (ge mig tid), så ska jag betala tillbaka dig allt.'
Då sade kungen till tjänarna: 'Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför.' Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant "rent fysiskt skaka av skräck").
'Herren [Jahve – Gud Fadern] sade till min herre [Guds Son, Messias]:
Sätt dig på min högra sida,
tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.'[Citat från Psalm 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först "Jahve" och sedan "Adonai".]
Medan de var på väg mötte plötsligt Jesus dem och sade: "Var glada (var hälsade)!" [En vardaglig hälsningsfras.] De gick fram och grep tag om hans fötter och tillbad honom (böjde sig ner i ödmjukhet, föll på knä).
Markusevangeliet (6)
Då kom en av synagogföreståndarna som hette Jairus dit. När han fick se Jesus föll han ner vid hans fötter
Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå från den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem." [Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se ; .]
En kvinna, vars dotter hade en oren ande, fick höra talas om honom och kom och kastade sig ned vid hans fötter. [Att kasta sig ned vid någons fötter visar på både sorg och vördnad. Tidigare hade en synagogföreståndare gjort på samma sätt, se 5:22.]
Om din fot förleder dig till synd, så hugg av den!
Det är bättre för dig att gå in i livet halt
än att ha båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna (helvetet).
David har ju själv sagt, genom [inspirerad av] den heliga Ande:
'Herren [Jahve – Gud Fadern] sade till min herre [Adonai – Guds Son, Messias]:
Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.' [Citat från Psalm 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först "Jahve" och sedan "Adonai".]
Lukasevangeliet (19)
för att stråla över dem som sitter i mörker och dödsskugga [],
och leda våra fötter in på fridens väg. []"
och de ska lyfta upp dig på sina händer så att din fot inte stöter emot någon sten."
Hon stod bakom Jesus vid hans fötter och grät. Hennes tårar var som regndroppar som vätte hans fötter och hon torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter gång på gång och började sedan smörja dem med balsam. [Verben i föregående vers ger en detaljerad beskrivning av varje rörelse som kvinnan gör. Att hon deltar på middagen är inte så förvånande. När en lärare var inbjuden att äta var åhörare välkomna att stå utmed väggarna och lyssna, men sättet hon närmar sig Jesus var ovanligt, särskilt med tanke på hennes rykte.]
Sedan vände han sig mot kvinnan, och sade till Simon:
"Ser du den här kvinnan?
Du gav mig inte vatten till mina fötter när jag kom in i ditt hus,
men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.
Du gav mig ingen välkomstkyss,
men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit.
Du smorde inte mitt huvud med olja [vanlig enkel olivolja],
men hon har smort mina fötter med balsam [dyr parfymerad välluktande olja].
De gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. De blev förskräckta.
Då kom det fram en man som hette Jairus och som var föreståndare för synagogan. Han föll ned inför Jesu fötter och bad honom komma till hans hus,
Om man inte tar emot er, lämna den staden och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem." [Enligt judisk sed skakade man dammet av sina fötter efter att ha gått igenom ett hedniskt område för att visa att man inte ville ha något med dem att göra. Här blir symboliken att den judiska stad som inte ville veta av lärjungarna inte är bättre än en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus praktiseras även senare, se ; .]
'Även dammet från er stad som kommit på våra fötter borstar vi av för att vittna mot er. Men ni ska veta det att Guds rike är nära.'
Hon hade en syster som hette Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. [Maria, som antagligen var den yngre systern, skulle senare smörja Jesu fötter med dyrbar olja under middagen hos Simon den spetälske, se . Här sitter nu Maria i husets innergård och lyssnar på Jesu undervisning. Där är antagligen också hennes bror Lasarus, de tolv lärjungarna och andra nyfikna från byn. Att sitta vid någons fötter betyder att vara någons lärjunge, Lukas använder samma uttryck om Paulus som blev undervisad vid Gamaliels fötter, se .]
Men fadern sade till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram (ut) den finaste (den mest ärofyllda) dräkten och klä honom i den och ta fram [ge honom] en ring för hans hand och sandaler för hans fötter. [Både ringen och sandalerna var tecken på att han nu var en fri man, slavar var barfota.]
och föll ner vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samaritan (gr. samarites) [samarier och utövare av den samaritiska trosriktningen].
tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.' [Citat från Psalm 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först "Jahve" och sedan "Adonai".]
Se mina händer och mina fötter, det är verkligen jag. Ta på mig och se, en ande har ju inte kött och ben som ni ser att jag har." [Jesus säger inte "kött och blod", eftersom blodet hör till den förgängliga kroppen, se . Kött och blod kan inte ärva Guds rike, se . Jesu blod är framburet i det allra heligaste i himmelen, se . Uttrycket "kött och ben" visar att Jesus är samma person som tidigare, fast med en uppståndelsekropp.]
När han sagt detta visade han dem sina händer (handleder) och sina fötter.
Johannesevangeliet (14)
Det var den Maria som [senare hemma hos Simon den spetälskes hus, se ] smorde Herren med parfym (olja) och torkade hans fötter med sitt hår. Det var hennes bror Lasarus som nu var sjuk (svag, kraftlös).
När Maria nu kom dit där Jesus var och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du varit här skulle min broder inte vara död."
Mannen som varit död kom ut, hans händer och fötter var virade med band av linne, och ansiktet inlindat i (övertäckt med) en duk. Jesus sade till dem: "Gör honom fri på en gång och låt honom gå!"
Då tog Maria en hel flaska dyrbar äkta (ren, oförfalskad) nardusbalsam. [Denna exklusiva parfym importerades från norra Indien och var värd en årslön, se . En flaska vägde en romersk "litra", vilket är 325 gram och motsvarar en halv liter.] Hon smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam.
Sedan (efter det) häller (öser, slår) han vatten i ett tvättfat och [han] började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linnehandduken som han hade bundit om bundit om sig (ordagrant: med vilken han var omgjordad). [Efter en dag på dammiga vägar var det nödvändigt att tvätta fötterna och ofta hade husets värd en slav som utförde denna uppgift. Vägarna i Jerusalem var dock stenbelagda och jämförelsevis rena. Pluralformen på kläder i visar att Jesus antagligen tog av sig alla yttre plagg och bara hade en tunika på sig, dvs. de kläder en slav bar.]
Så kommer han [fram] till Simon Petrus, som säger till honom: "Herre, tvättar du mina fötter?"
Petrus säger [då] till honom: "Aldrig någonsin, inte ska du tvätta mina fötter!" Jesus svarade honom: "Om jag inte skulle tvätta dig har du ingen del i (med) mig."
Petrus säger [då] till honom: "Herre, [tvätta] inte bara mina fötter, utan också händerna och huvudet."
Jesus säger [då] till honom: "Den som har badat [rengjort hela kroppen] behöver bara tvätta fötterna, hans kropp är [ju] helt och hållet ren (ordagrant: förutom att tvätta fötterna har han inget behov, utan är helt ren). Och ni [mina lärjungar] är rena, men inte alla."
När han nu hade tvättat deras fötter och tagit (tagit emot) sina kläder [se ] och lagt sig till bords igen [återtagit sin halvliggande position till bords], sade han till dem: "Inser ni (förstår ni utifrån denna personliga upplevelse) vad jag har gjort med (för) er?
Om nu jag – Herren och Läraren (Mästaren) – har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.
Då fick hon se (studerar hon noggrant) två änglar i vitt sitta där Jesu kropp varit, en vid huvudet och en vid fötterna.
Apostlagärningarna (19)
till dess jag har lagt dina fiender
som en fotpall under dina fötter (helt reducerat fiendens makt).' []
och lade ner betalningen vid apostlarnas fötter. Sedan delades tillgångarna ut efter vars och ens behov. [Givandet var helt frivilligt och skedde efter behov. Man samlas t.ex. i "Marias hus" för att be, se . Maria var släkt med Barnabas och var Johannes-Markus mor, se . Nu följer två specifika exempel på personer som sålde egendomar, Barnabas och ett gift par – Ananias och Safira.]
Han sålde en åker som han ägde och bar (sedan) fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter. [Personers namn, och särskilt smeknamn, speglar en persons karaktär. Josef var en man som uppmuntrade, förmanade och hjälpte andra människor. Att han fick ett nytt namn av apostlarna, visar på hur de offentligt erkände honom och hans tjänst. Jesus gav t.ex. Simon namnet Petrus, vilket betyder klippa. Etymologin kring namnet Barnabas är osäker, men kan ha sitt ursprung i Bar-navi (Profetens son). Ett annat av förslagen är Bar-menahem (Tröstens son), och därifrån kommer i sådana fall kopplingen till tröst. Lukas förklarar dock att ordet betyder uppmuntran och förmaning. Samma koppling mellan profetia och uppmuntran görs av Paulus i . Som profet förmedlade Barnabas uppmuntran och tröst. Han tar hand om Paulus, se , blir en av ledarna i den första församlingen och reser senare tillsammans med Paulus, se . Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och full av tro, se .]
I samråd med sin hustru behöll de en del av köpesumman för sig själva. Han tog sedan med sig en del av pengarna och lade ner dem vid apostlarnas fötter. [Ananias är den grekiska formen av hebreiska Hananja som betyder "Gud är nådefull". Safira betyder "safir" och "vacker" på arameiska.]
Petrus sade till henne: "Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också."
På en gång föll hon ner vid hans fötter och hon tappade andan (dog). När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man.
Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens så mycket att han kunde sätta ner sin fot, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös.
Men Herren sade till honom:
Ta av sandalerna från dina fötter,
för platsen där du står är helig mark.
Himlen är min tron
och jorden är min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren,
eller vad för en plats där jag kan vila?
När de hade drivit
(kastat, släpat) honom ut ur staden
[Jerusalem], började de att stena honom, och vittnena lade ner sina mantlar vid en ung man som hette Saulus.
[Ordet "ung man" beskriver oftast en ogift man under 40 års ålder. En judisk ledare behövde godkänna en stening. Den som gjorde det var den som höll de andras mantlar medan de utförde steningen. Det var alltså Saulus som var den som gav sitt bifall och var den judiska auktoritet som bar ansvaret för Stefanos död. Saulus var fullt medveten om vad han gjorde, se ; .]När Petrus skulle gå in, kom Cornelius och mötte honom och föll ner för hans fötter och tillbad.
När Johannes stod vid slutet av sitt lopp [som en löpare som närmar sig mållinjen på det korta sprinterloppet], sade han: 'Jag är inte den ni tror att jag är [jag är inte Messias]. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värdig att knyta upp sandalerna på.' []
De skakade då dammet av sina fötter mot dem och begav sig till
Ikonium [femton mil österut].
[Lystra var en handelsstad i Lakonien. Paulus och Barnabas vandrade vidare längs med huvudvägen Via Sebaste som sträckte sig söderut från Ikonium fyra mil ner till Lystra. I Lystra fanns antagligen ingen synagoga. Det var ett hedniskt område där varken judendom eller grekisk filosofi hade vunnit någon mark. Orten var en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.] I
Lystra satt en man som inte kunde använda sina fötter. Han var förlamad i benen från födseln och hade aldrig kunnat gå.
sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring.
När han nu fick en sådan befallning, satte han dem i den innersta cellen och låste fast deras fötter i stocken. [Paulus och Silas kastas i fängelsehålorna – custodia publica. Stocken användes både för fastlåsning och tortyr. Benen kunde sträckas ut i smärtsamma positioner. Paulus glömde aldrig dessa händelser. Han skriver om dem i , .]
När han hade kommit till oss, tog han Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte ska judarna i
Jerusalem binda så här och överlämna i hedningars händer."
"Jag är jude, född i
Tarsus i
Kilikien [omkring 5-10 e.Kr.], men uppvuxen i den här staden. Jag blev grundligt
(in i minsta detalj) undervisad i våra fäders lag vid Gamaliels fötter, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag.
[Som femåring blev Paulus, som alla andra judiska pojkar och flickor i Tarsus, undervisad i de fem Moseböckerna i stadens synagoga. Vid tio års ålder började han studera Mishna, de judiska tolkningarna av lagen. Han måste varit mycket framstående, eftersom han erbjuds att studera vidare, vilket hörde till ovanligheterna. Vid tretton års ålder skickades han därför av sina föräldrar till Jerusalem för sin formella utbildning under rabbinen Gamaliel, fram till arton års ålder. Paulus bor hos någon släkting i Jerusalem, troligen sin äldre gifta syster, se . Eventuellt flyttar hela familjen till Jerusalem. Gamaliel omnämns också i . Han var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel och var verksam 22-55 e.Kr. Med största sannolikhet fanns Paulus i Jerusalem när Jesus korsfästes. Enligt traditionen halshuggs Paulus i Rom av Nero 67 e.Kr.]Men res dig och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till det du har sett och till det jag ska visa dig.
Romarbrevet (3)
[Fötter:]
Deras fötter är snabba
till att spilla blod.
Hur ska de [kunna] predika, om de inte är utsända [utrustade, tränade, avskilda, frigjorda och kallade till ett uppdrag]? Som det står skrivet:
Hur ljuvliga (lägliga, välkomnande) är inte fotstegen
av dem som förkunnar (proklamerar) [glada nyheter om] goda ting! []
Fridens Gud ska låta Satan bli krossad under era fötter snabbt [som en romersk soldat marscherade med korta stampande steg]. Vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) nåd vare med er. [Paulus beskriver ofta den andliga kampen med bilder från den romerska armén. Det grekiska ordet för "snabbt" beskriver hur romerska soldater marscherade med korta snabba steg. När deras spikbeklädda läderskor med metallbeslag stampade mot de stenbelagda romerska gatorna skapades ett omisskännligt ringande ljud som hördes lång väg. På samma sätt som vi i dag väjer för ett utryckningsfordon med påslagna sirener betydde det här ljudet: gå åt sidan, här kommer romerska soldater! En romersk soldat stannade inte för något eller någon, det skulle vara en förödmjukelse för hela armén. Om ett barn eller en äldre person inte hann undan fortsatte man rakt fram, och krossade personen under sina fötter.
Bilden som Paulus målar upp är att om djävulen är så dum att han kommer i vägen för en grupp kristna, krossas han under deras fötter. I Romarbrevet som behandlar så många viktiga doktriner nämns djävulen bara en gång i förbifarten och det är i den här versen. Hans plats är det lilla utrymmet som finns mellan fotsulan och marken under den kristne!
Guds titel här är inte "Härskarornas Gud" utan "Fridens Gud". Det är inte volymen i bönen, utan djupet i gudsrelationen som avgör om vi segrar över ondskan. Förutsättningen ges i versen innan – lydnad och helgelse. En troende som har kommit in i Guds frid, som marscherar framåt i Guds takt, som varken gör för mycket eller för lite utan vandrar i förutberedda gärningar – den kristne kan leva ett segerrikt liv!]
1 Korintierbrevet (4)
[I mitten mellan stycket som handlar om Jesu kropp, och , finns en liknelse med den fysiska kroppen.] Om foten skulle säga:
"Eftersom jag inte är handen, så tillhör jag inte kroppen",
skulle den inte ändå tillhöra kroppen?
Ögat kan inte säga till handen:
"Jag behöver inte dig",
och inte heller huvudet till fötterna:
"Jag behöver inte er."
För han [Jesus] måste vara Kung och regera [i tusenårsriket]
tills han lagt alla sina fiender under sina fötter.
för [det står i :]
"Han [Fadern] har lagt allt under hans [Jesu] fötter." När det står att "allt" har blivit lagt under honom,
är naturligtvis den som har lagt allt under den Smorde (Messias, Kristus) undantagen.
Efesierbrevet (2)
Gud har lagt allt under Jesu fötter [] och utsett (krönt) honom till att vara församlingens huvud,
Snörat [spänt fast sandaler under] fötterna med beredskap (beredvillighet, skyndsamhet, iver) som fridens evangelium [det goda budskapet om frid med Gud och människor, Guds välsignelse på alla områden, frälsning, trygghet och evigt liv efter döden] ger.
[En romersk soldats skor var gjorda av läder och metall och snörades fast. Under skorna var spikar, så att han stod stadigt. Att ha frid med Gud ger en lätthet att avancera framåt, men gör också att vi kan stå stadigt mitt i striden. är en mening i grekiskan, följd av vilket visar hur dessa punkter hör ihop.]
1 Timoteusbrevet (1)
Hon ska vara känd för goda
(ärbara) gärningar:
uppfostrat barn
[sina egna, eller tagit hand om föräldralösa barn],
visat gästfrihet,
tvättat de heligas fötter
[varit villig att betjäna andra],
hjälpt nödlidande
och använt varje tillfälle att göra gott.
[Det är inte helt klart om dessa församlingsänkor också fick understöd. Kanske hade de också en funktion i församlingen, i nämns förbönstjänsten. Det finns gravinskriptioner från Rom, dock några hundra år senare, där det står att en församlingsänka vid namn Regina inte var en börda för församlingen. Ett annat argument för att änkorna inte bara blev omhändertagna utan också hade en funktion är de olika kvalifikationer som änkan förväntas ha. Olika kvalifikationer nämns nämligen också för äldste och diakoner, den tydligaste parallellen är "en mans kvinna". I en syrisk text från början av 200-talet, Didascalia Apostolorum, regleras olika funktioner i församlingen. Där förbjuds kvinnor att undervisa, och då särskilt änkor. Detta tyder på att änkor faktiskt undervisade och att texten vill motverka att detta sker.]Hebreerbrevet (4)
Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt:
Sitt på (utifrån – gr. ek) min högra sida
tills jag lagt dina fiender som en pall under dina fötter? []
Allt lade du under hans fötter. [. Denna psalm handlar generellt om människans roll i skapelsen. Här används den i ett messianskt och eskatologiskt perspektiv.] För när han [Gud] lade allting under honom, har han inte lämnat något som inte är underlagt honom [under människans kontroll, se ], men ännu ser vi dock inte att allt har lagts under honom.
där han nu väntar på att "hans fiender ska läggas som en fotpall under hans fötter" [].
Gör stigarna raka för era fötter [], så att det som haltar inte går (skulle gå) ur led, utan istället (ännu hellre) blir (skulle bli) botat (helat). [I många beskrivningar av antikens tävlingar, särskilt i pankration som var en kombination av brottning och boxning – beskrivs hur fötter vrids ur led.]
Uppenbarelseboken (11)
Hans fötter
var som glödgat brons som renats i smältugnen [och blänker och skimrar].
Hans röst
var likt bruset av många (väldiga, dånande) vatten.
När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sade [samma hand som upprätthåller hela världen och leder kyrkan, ger nu styrka till en enskild människa]:
Var inte rädd. Jag är den förste och den siste
[Betyder: offer, lidandets doft. I dag: Akhissar, tio mil öster om Pergamon längs med vägen mot Sardes. Den minsta staden av de sju, men den längsta hälsningen med fyrtio grekiska ord. Det var en rik stad känd för sin tillverkning av lerkärl och bronsrustningar, men kanske främst för dess textilindustri med väverier och purpurfärgeri. Från denna stad kom Lydia, som var en affärskvinna som handlade med tyger. Hon blev omvänd i Filippi, se . Hon har troligen släkt och vänner som är med i församlingen och besökte förmodligen sin hemstad ibland.] Skriv följande till församlingen
Thyatiras budbärare
(ängel):
Inledning
"Så säger Guds Son,
han som har ögon som eldslågor
[som ser in i hjärtan och rannsakar och dömer, se ],
och hans fötter är som glänsande brons
[som krossar hednafolk som lerkärl, se ].
[Bildspråket är detsamma som i .] Se, jag ger dig några från Satans synagoga, några som kallar sig judar men inte är det utan ljuger. Se, jag ska få dem att komma och falla ner vid dina fötter, och de ska förstå att jag har älskat dig.
[Hittills har Johannes sett allt i den andra synen, som startade i kapitel 4, från himlen. Perspektivet verkar nu skifta från himlen till jorden. Johannes blir även personligt involverad i synen när han får äta bokrullen.] Sedan såg jag en annan väldig
(mäktig, stark) ängel
(budbärare) komma ner från himlen.
[Detta är en annan ängel än den som ställde frågan vem som kunde öppna bokrullen med de sju sigillen, se .] Ängeln
(budbäraren) var klädd
(svept) i ett moln
[som ofta beskriver Guds närvaro, se ; ],
med regnbågen
[som är ett tecken på Guds förbund och hans trofasthet, se ] över sitt huvud.
Hans ansikte var som solen
[liknar beskrivningen av Jesus i Upp 1:16] och hans ben som eldpelare.
[Under uttåget ur Egypten ledde Gud israeliterna med en eldstod, se .] I [vänstra] handen hade han en liten bokrulle som var öppnad. [Johannes konstruerar ett nytt grekiskt ord biblaridion, "liten bokrulle". Ordet används bara här och i . Kanske för att särskilja denna bokrulle från den förseglade bokrullen, gr. biblion, som Lammet tog ur Guds högra hand, se . Den förseglade bokrullen i kapitel 4-5 skildrade hela den framtida historien. Här kan det vara en bokrulle som symboliserar slutfasen, vilket placeringen mellan den sjätte och sjunde basunen kan indikera. Ängeln håller bokrullen i sin vänstra hand eftersom han senare lyfter upp den högra mot himlen, se . Rullen verkar innehålla den skrivna ordern för det uppdrag ängeln är på väg att fullborda på jorden. Att den är öppnad beskriver att tiden för Guds slutgiltiga dom är inne, se . Boken är liten i förhållande till den väldige ängelns hand, men även för Johannes var den inte större än att han senare kunde "äta upp" den.] Ängeln satte sin högra fot på havet
och sin vänstra på jorden
[beskriver både den enorma storleken på ängeln, men också hans auktoritet över hela jorden]
Men efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de stod upp på sina fötter igen, och de som såg dem blev skräckslagna. [; ]
Ett stort tecken
[en stark och tydlig symbol som beskriver den andliga verkligheten] visade sig i himlen:
en kvinna klädd i solen
och med månen under sina fötter
och en krona
(segerkrans) av tolv stjärnor på sitt huvud.
[I Josefs dröm liknas solen vid hans far Jakob, månen vid hans mor Rakel och hans elva bröder vid elva stjärnor, se . Vid den här tiden, innan fångenskapen i Egypten, utgjorde denna familj hela den begynnande nationen Israel. Gud liknar ofta sitt folk vid en kvinna, se . Kvinnan symboliserar Guds folk och då främst det judiska folket genom alla tider.]Vilddjuret som jag såg
liknade en leopard,
hade fötter som en björn
och ett gap som ett lejon.
Draken gav det sin makt, sin tron och stor auktoritet.
[Daniel såg samma djur i sin dröm, se . Han såg: - Ett lejon – motsvarar det babyloniska riket. - En björn – motsvarar det medo-persiska riket. - En leopard – motsvarar det grekisk-makedoniska riket. - Ett fruktansvärt odjur – motsvarar det romerska riket.
Johannes såg dessa tre djur i omvänd ordning, eftersom han blickade tillbaka på tidigare historiska händelser, medan Daniel blickade framåt. Det sista världsriket kommer att ha sina rötter i alla tidigare stora världsvälden.]Då föll jag ner för hans fötter för att tillbe honom, men han sade till mig: "Gör inte så! Jag är bara en medtjänare till dig och dina bröder som har Jesu vittnesbörd. Gud ska du tillbe. Jesu vittnesbörd är profetians ande" [Ordagrant "Jesu vittnesbörd". Det kan i grekiskan betyda både "vittnesbördet från Jesus", det som han talar, men också "vittnesbördet om Jesus" – hans liv, död och uppståndelse. Profetian är inspirerad av Anden, och Anden vittnar om Jesus, se Joh 15:26.]
Jag, Johannes, är den som har hört och sett detta. Och när jag hade hört och sett det, föll jag ner för att tillbe framför fötterna på ängeln som hade visat detta för mig.
fot, fotpall
