Till allt finns en bestämd tidpunkt, och en lämplig tid till allt behagligt under himlarna.

En tid att födas – och en tid att dö, en tid att plantera – och en tid att rycka upp det som planterats,

en tid att döda – och en tid att läka, en tid att bryta ner – och en tid att bygga upp,

en tid att gråta – och en tid att skratta, en tid att sörja – och en tid att dansa,

en tid att kasta bort stenar – och en tid att samla ihop stenar, en tid att omfamnas – och en tid att avstå från omfamning,

en tid att söka – och en tid att förlora, en tid att behålla – och en tid att kasta bort,

en tid att slita sönder – och en tid att sy ihop, en tid att vara tyst – och en tid att tala,

en tid att älska och en tid att hata, en tid för krig, och en tid för fred.

Vilken vinning har den som arbetar av det han arbetar med?

Jag har sett bestyren, som Gud har gett till människans söner att utöva.

Han har gjort allt vackert för sin tid, han har även gett evigheten i deras hjärtan så att människan inte kan utforska det arbete som Gud har gjort från första början ända till slutet.

Jag vet att det inte finns något bättre för dem än att glädja sig och att vara tillfredsställda så länge som de lever.

Men också det att varje människa ska äta och dricka och finna glädje i sitt arbete, är en gåva från Gud.

Jag vet att vad än Gud gör, varar det för evigt. Ingenting kan läggas därtill, inte heller kan något dras därifrån, för så har Gud gjort det för att man ska vörda honom.

Vad som är har funnits sedan länge och det som ska komma finns redan, och Gud söker det som jagas.

Dessutom såg jag under solen, på rättens plats – att ondskan var där, och på rättfärdighetens plats – att ondskan var där.

Jag, jag sa i mitt hjärta: "Gud ska döma de rättfärdiga och de onda, för det finns en tid för varje önskan och för varje arbete."

Jag, jag sa i mitt hjärta: "Det är på grund av människans söner som Gud sållar dem, för att de ska se att de i sig själva är som vilddjur."

För det som drabbar människans söner, drabbar vilddjuren. En sak drabbar dem – som den ene dör så dör den andre, alla har en ande. I detta har människan ingen fördel framför vilddjuret, för allt är fåfängt.

Alla går till en plats, alla är av stoft och alla återvänder till stoft.

Vem vet om människans ande går uppåt eller om vilddjurets ande går nedåt till jorden?

Och jag har sett att det inte finns något bättre än att människan ska glädja sig i sitt arbete, för det är hennes del, för vem ska låta henne se vad som ska komma efter henne?