Hiskia sände ut bud till hela Israel och Juda och skrev också brev till Efraim och Manasse att de skulle komma till Herrens hus i Jerusalem för att fira Herrens, Israels Guds, påsk.

Kungen och hans furstar och hela församlingen i Jerusalem enades om att hålla påskhögtiden i 2:a månaden.

De kunde nämligen inte fira den genast, eftersom prästerna ännu inte hade helgat sig i tillräckligt antal och folket inte var samlat i Jerusalem.

Därför tycktes det kungen och hela församlingen rätt att göra på det sättet.

Och de beslöt att ropa ut i hela Israel, från Beer-Sheva ända till Dan, att man skulle komma och fira Herrens, Israels Guds, påsk i Jerusalem. De flesta hade nämligen inte firat den så som det var föreskrivet.

Ilbuden gav sig av med breven från kungen och hans furstar, och de drog genom hela Israel och Juda enligt kungens befallning. De sa: "Ni Israels barn, vänd om till Herren, Abrahams, Isaks och Israels Gud. Då ska han vända om till den rest av er som har räddats från de assyriska kungarnas hand.

Och var inte som era fäder och bröder, som var trolösa mot Herren, sina fäders Gud, så att han utlämnade dem åt ödeläggelse, som ni själva har sett.

Var alltså nu inte hårdnackade som era fäder, utan räck Herren er hand och kom till hans helgedom som han har helgat för evig tid, och tjäna Herren er Gud, så ska hans brinnande vrede vändas från er.

För om ni vänder om till Herren ska era bröder och era barn finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att de får vända tillbaka till detta land. Herren er Gud, är nådig och barmhärtig, och han ska inte vända sitt ansikte från er när ni vänder om till honom."

Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon. Men man skrattade åt dem och hånade dem.

Men det fanns några i Asher, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem.

Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem alla ett enigt hjärta till att göra vad kungen och furstarna hade befallt i kraft av Herrens ord.

Mycket folk, en stor församling, kom samman i Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid i 2:a månaden.

De stod upp och röjde bort de altaren som fanns i Jerusalem. De tog också bort alla rökelsealtaren och kastade dem i Kidrons dal.

Och på 14:e dagen i 2:a månaden slaktade de påskalammet. Prästerna och leviterna, som nu skämdes och därför hade helgat sig, förde vid högtiden fram brännoffer till Herrens hus.

De inställde sig till tjänstgöring på sina platser, så som det var föreskrivet för dem i gudsmannen Moses undervisning. Prästerna stänkte med blodet, som de hade tagit emot av leviterna.

Det fanns nämligen många i församlingen som inte hade helgat sig. Därför måste leviterna slakta påskalammen för alla som inte var rena så att de kunde helga dem åt Herren.

Det var en stor del av folket, många från Efraim och Manasse, Isaskar och Sebulon, som inte hade renat sig utan åt påskalammet på annat sätt än som var föreskrivet. Men Hiskia hade bett för dem och sagt: "Må Herren, den gode, förlåta var och en

som har vänt sitt hjärta till att söka Herren Gud, sina fäders Gud, även om han inte är ren efter helgedomens ordning."