7704b – שָׂדֶה (sade)


Typ:
Hebreiska: שָׂדֶה (sade)
Ursprung:
Användning: 320 ggr i GT

Engelsk översättning

land

Engelsk beskrivning

1) field, land
1a) open field, country
1b) definite portion of ground, field, land
1c) land (opposed to sea)


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (320 st)


Det fanns ännu inte någon buske (vild vegetation) på marken, och ingen gröda hade börjat växa på fältet, för Herren Gud (Jahve Elohim) hade inte låtit det regna på jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Från jord formade Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglarna (insekterna och alla djuren som kan flyga) i luften, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Adam gav namn åt all boskap, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.
Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (format). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta jord (stoft) [och vad det innehåller] så länge du lever.
Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd).
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda."
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land.
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående).
Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv.
Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten.
Fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1‑20], där som Abraham begravde sin hustru Sara.
Pojkarna växte upp och Esau var en skicklig jägare, en man som trivdes ute på fältet. Jakob var en stillsam man som höll sig i tälten.
Jakob hade kokat en soppa när Esau kom in från fältet och var utmattad.
Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau sin bror, till Seirs land [landet öster och syd om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap).
Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?"
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden.
Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egypterna, alla män, sålde sina fält på grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos.
Det skall ske att när ni samlar in skörden, ska ni ge en femtedel till farao och fyra delar ska vara era egna till att beså fälten och till er mat för dem som är i ert hushåll och till mat för era små."
Han befallde och sade till dem: "Jag är på väg att samlas till mitt folk, begrav mig med mina fäder i grottan som finns på hettiten Efrons fält,
i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats.
Fältet och grottan som är där, som köptes från hettiternas söner."
Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
Egyptierna förbittrade israeliternas liv genom att ge dem tungt arbete med lera och tegel och alla möjliga sorters arbete på fälten. De plågade sina israeliska slavar tills allt arbete var gjort.
Herren (Jahve) gjorde i enlighet med Mose ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten.
se, då ska Herrens (Jahves) hand komma över din boskap på fälten, över hästarna, åsnorna, kamelerna, boskapsbesättningar och smådjursflockar. Det ska bli en förödande plåga.
Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
men var och en som inte fruktar (vördar) Herrens (Jahves) ord lämnar sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd.
Sedan ska de täcka jordens yta (bokstavligt "ansikte"), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten.
De täckte hela marken så att den blev förmörkad, och de åt upp varenda planta i hela landet och all frukt från träden som haglet hade lämnat. Inte en enda tillstymmelse till något grönt, inget träd eller planta på fälten fanns kvar i hela Egyptens land.
Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den och det som blir över kan de vilda djuren äta. På samma sätt ska du också göra med din vingård och dina olivträd.
Skördefesten [Shavuot eller Pingst] ska ni också hålla, förstlingsfrukten av ert arbete som ni har sått på fälten. Insamlingsfesten [Sukkot, även kallad lövhyddohögtiden] ska du också hålla i slutet av året när ni har samlat in alla grödor från era fält.
Jag ska inte driva ut dem på ett år, för att inte landet ska bli öde och fältens vilda djur förökar sig mot dig.
Och han ska stänka det sju gånger över den som blivit fri från svampinfektionen (möglet) och han ska förklara honom ren och ska låta den levande fågeln flyga iväg över det öppna fältet (ordagrant över fältets mun).
Men han ska låta den levande fågeln flyga ut ur staden till det öppna fältet (ordagrant: över fältets mun) och bringa försoning för huset och det ska vara rent.
Därför ska Israels barn komma med sina slaktdjur som de brukar slakta ute på marken, fram till Herren, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen, och slakta dem där som ett gemenskapsoffer åt Herren (Jahve).
När ni bärgar skörden i ert land, ska du inte skörda till den yttersta kanten av åkern och inte plocka upp ströaxen efter din skörd.
Mina stadgar ska ni hålla. Du ska inte låta två slags djur av din boskap para sig med varandra.
Du ska inte så två slags säd i din åker.
Ta in på dig klädesplagg av två olika slags garn.
När du nu skördar din hands grödor ska du inte skörda till det yttersta hörnet av din åker eller samla in efterskörden av din gröda. Istället ska du lämna detta till de fattiga och främlingarna. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim). [Flera exempel på detta finns i Bibeln. Rut plockade ax på Boas åker, se Rut 2:2; Jesus och lärjungarna gick genom ett sädesfält, se Mark 2:23. Se även 3 Mos 19:9‑10; 5 Mos 24:19‑22.]
Sex år ska ni beså era fält och sex år ska ni beskära era vinstockar och samla in dess frukt.
Men det sjunde året ska vara en sabbatsvila för landet, en sabbat för Herren (Jahve) [till Herrens ära], du ska inte beså ditt fält och du ska inte beskära din vinstock.
Detta är ett jubelår, det ska vara heligt för er. Ni ska äta överflödet från fälten (det som är kvar från tidigare år).
Men hus i byar som inte har någon stadsmur ska räknas som fält, de kan återlösas och de ska återlämnas vid jubelåret.
Men fälten som tillhör deras städer får inte säljas, för det är deras eviga besittning.
då ska jag ge er regn vid rätt årstid och landet ska ge sin skörd och fältens träd ska ge sin frukt.
Jag ska också sända vilda djur bland er som ska stjäla era barn från er och fördärva din boskap och göra er så få att dina vägar ska vara öde. [På 700-talet fick de som bodde i Samarien drabbas av just detta, se 2 Kung 17:25.]
Och om en man ska helga en del av sitt fält av hans besittning till Herren (Jahve), då ska uppskattningen göras i förhållande till dess gröda. En chomer korn ska värderas till 50 shekel silver.
Om han helgar sitt fält från jubelåret, ska värderingen gälla.
Men om han helgar sitt fält efter jubelåret ska prästen beräkna åt honom pengarna efter antalet år som återstår till jubelåret, och det ska dras av från värderingen.
Och om han som helgat fältet på något sätt vill återlösa det, ska han lägga till en femtedel av pengarna för värderingen till det, och det ska garanteras honom.
Och om han inte vill återlösa fältet, eller om han har sålt fältet till en annan man, ska det inte återlösas igen.
Men fältet ska när det blir jubelår vara helgat till Herren (Jahve), som ett avskilt fält, besittningen ska vara prästens.
Och om en man helgar till Herren (Jahve) ett fält som han har köpt som inte är hans besittning,
Under jubelåret ska fältet återgå till den som det köptes av, till honom som landets besittning tillhör.
Se till att inget helgat föremål som en man har helgat till Herren (Jahve) av allt som han har, både människor och djur och fältens gröda, blir sålt eller återlöst. Varje helgat föremål är högheligt för Herren (Jahve).
Du ska inte åtrå din grannes hustru, inte heller ska du ha lust till din grannes hus, hans fält eller hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som din granne har.
Och Herren din Gud (Jahve Elohim) ska kasta ut dessa folkslag framför dig lite i taget (hebr. meat meat). Du ska inte sluka se vers 16 dem snabbt annars kan fältens rovdjur föröka sig över er.
Och jag ska ge gräs på fälten till din boskap och du ska äta och bli mätt.
Du ska noggrant ge tiondet av all din säd, det som växer upp på ditt fält år efter år.
När du belägrar en stad en längre tid, då du strider mot den för att inta den, ska du inte fördärva dess träd genom att slunga en yxa mot dem, för du ska äta av dem [trädens frukt] och du ska inte hugga ner dem, för fältets träd är väl inte en människa så att du behöver belägra det?
Om någon hittas död i landet, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig för att besitta (inta), liggandes på fältet och det är okänt hur han har blivit slagen.
Men om mannen som finner ungmön som är trolovad ute på fältet, och mannen övermannar henne och ligger med henne, då ska endast våldtäktsmannen (mannen som låg med henne) dö.
eftersom han fann henne ute på fältet och den trolovade ungmön ropade, men det fanns ingen som kunde rädda henne. [Ingen hörde hennes rop ute på fältet.]
När du skördar din åker och glömmer kvar en kärve på åkern, ska du inte gå tillbaka för att hämta den. Den ska tillhöra främlingen (invandraren), den faderlöse och änkan. Då ska Herren, din Gud, välsigna dig i allt du företar dig (alla dina händers verk). [Rut 2]

Välsignad ska du vara i staden
    och välsignad ska du vara på fältet.
    [Dessa två platser beskriver ekonomi – handel och agrikultur; välsignelsen gäller oavsett yrke.]

Förbannad ska du vara i staden
    och förbannad ska du vara på fältet.
Du ska bära ut mycket utsäde till fältet [så och plantera mycket] men du ska bärga in lite, för gräshoppor ska äta upp det.
Och det skedde när Israel gjorde slut på slaktandet av alla Ais invånare på fältet, även i öknen där de förföljt dem, och de alla hade fallit för svärdseggen till dess de var förtärda, att hela Israel återvände till Ai och slog det med svärdsegg.
Och det skedde när hon kom till honom att hon övertalade honom att be hennes far om ett fält, och hon steg ner från sin åsna och Kaleb sade till henne "Vad behöver du?"
Och det skedde när hon kom till honom att hon övertalade honom att be hennes far om ett fält, och hon steg ner från sin åsna och Kaleb sade till henne "Vad behöver du?" [Jos 15:16‑18]
På den tiden när domarna [judiska folkets andliga och militära ledare, se Dom 2:16] regerade blev det svält i landet. [Domartiden är en omkring 300 år lång period i judarnas historia, efter ökenvandringen och innan monarkin. Det är en mörk tid i Israels historia. Det råder anarki, med inbördes strider mellan de tolv stammarna men också med grannländerna.] Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land.
Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. [Elimeleks namn betyder: "min Gud är kung"; Noomi "välbehag/den ljuva"; sönerna "sjuklig" och "bräcklig/vekling".] Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. [Efrata var ett område kring Betlehem, se 1 Mos 35:19; 1 Sam 17:12; Mika 5:2.] De kom till Moabs land och stannade där. [Första kapitlet börjar och slutar i den lilla staden Betlehem i Juda. Det är en nästan ironisk poäng att det är hungersnöd i Bet-lechem, på hebreiska "brödhuset". Den naturliga orsaken till hungersnöden var troligtvis flera år med torka och uteblivna skördar. Ur ett teologiskt perspektiv fanns också andliga orsaker. Israels folk hade övergett Gud och hängett sig åt avgudar, och en konsekvens av detta var att Guds beskyddande hand lämnade folket, se 3 Mos 26:18‑20; 5 Mos 28:23‑24.
    Moab ligger öster om Döda havet, se 1 Mos 19:37; 4 Mos 31:12. Bara någon generation tidigare hade israeliterna varit i strid med Moab, se Dom 3:12. Beslutet att bege sig till Moab, och inte till sina judiska bröder öster om Jordanfloden, kan beskriva det andliga avfallet. Giftermål med moabitiska kvinnor var inte förbjudet, men ingen moabit, eller hans söner till tionde generationen, tilläts upptas i Herrens församling, se 5 Mos 23:3‑6. Anledningen var folkets ursprung, incestrelationen mellan Lot och hans äldsta dotter, se 1 Mos 19:33. Vidare var det Moabiterna som betalade för att Bileam skulle förbanna Israel, se 4 Mos 22:4‑6.]
Noomi stod upp (bestämde sig), med sina svärdöttrar, för att vända hem från Moabs slättland. För hon hade hört i Moab att Herren (Jahve) hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd (hebr. lechem). [Betlehem var återigen en "brödstad".]
Så Noomi och hennes svärdotter, moabitiskan Rut, återvände från Moabs land. De kom till Betlehem när kornskörden startade [på våren, omkring april månad]. [Även om vetet var mer eftertraktat än kornet, var kornet ett viktigt spannmål eftersom det var tåligare och växte på platser som var för torra för andra sädesslag. Dess tidiga skörd gjorde det till en viktig del av mattillförseln medan man väntade på att de andra grödorna skulle mogna. Kornskörden är årets första skörd. Den äger rum i april, vilket innebär att huvuddelen av Ruts berättelse sker tidigt på våren.]
En dag sade moabitiskan Rut till Noomi: "Låt mig gå ut på skördefältet. Kanske är någon vänlig nog (ger mig nåd) och låter mig få plocka ax efter sig." [Enligt Mose lag skulle jordägare låta fattiga, änkor och faderlösa ta del av det överblivna under skörden, se 3 Mos 19:9; 23:22; 5 Mos 24:19‑22.]
    Hon svarade: "Gå du, min dotter."
Då gick Rut i väg och kom till en åker och plockade där ax efter skördemännen. Det råkade falla sig så att åkermarken tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt. [Från Ruts begränsade perspektiv valde hon ett slumpmässigt fält, men läsaren kan ana Guds ledning här.]
Tjänaren som var förman för skördemännen svarade: "Det är en moabitisk kvinna som återvände hit tillsammans med Noomi från Moabs land.
Då sade Boas till Rut: "Min kära dotter! [En varm och välkomnande fras till främlingen Rut.] Gå inte bort och plocka ax på någon annan åker, stanna kvar på den här åkern och håll dig här till de kvinnliga arbetarna.
Se efter var de [maskulin form – skördemännen] arbetar på åkern, och följ efter dem [feminin form – de kvinnliga skördearbetarna]. [Männen skar säden, och kvinnorna gick efter och band ihop den i kärvar.] Jag har sagt till männen att låta dig vara (inte avvisa dig, inte röra vid dig). När du är törstig, så gå till vattenkrukorna och drick av det som mina tjänare (unga män) har hämtat."
Hon plockade ax på skördefältet ända till kvällen. När hon sedan hade klappat ut det som hon hade plockat var det ungefär en efa korn. [En efa var ett volymmått på 22-36 liter. Enligt 2 Mos 16:36 motsvarade efan en tiondels "chomer". Hebr. chamor är åsna, och en "chomer" var den vikt som en åsna kunde bära.]
Noomi sade då till sin sonhustru: "Ja, det är bra, min dotter, att du är med hans kvinnliga arbetare. Om du arbetar på något annat skördefält, kan någon skada (antasta) dig."
Sedan sade han till återlösaren: "Den åkermark som tillhörde vår släkting (broder, halvbror) Elimelek överlåter nu Noomi nyttjanderätten för, hon som kom tillbaka till oss från Moab.
Sedan förklarade Boas [att situationen är komplex och att det finns mer åtaganden]: "Den dag du förvärvar åkermarken från Noomi, måste du också förvärva [gifta dig med] moabitiskan Rut, vår döda släktings fru. [Det är då ditt ansvar att se till att hon får barn.] Det för att hennes avlidne mans namn (ära, minne) ska bli bevarat på arvslotten." [Det sista uttrycket är ett citat från Mose lag som just talar om leviratäktenskap, se 5 Mos 25:7. Rent tekniskt sett finns det dock inget i denna lag som tvingade varken Boas eller den närmsta inte namngivna återlösaren att gifta sig med Rut. Situationen blottlade dock återlösarens motiv och hjärta. På nytt beskrivs nåden, hebr. chesed. Boas var beredd att ta ett steg i kärlek, längre än vad lagen krävde. Frågan är om den närmste återlösaren var villig att göra det?]
Sedan sade filistén till David: "Kom hit så jag kan ge din kropp (kött) åt himlens fåglar och markens djur."
… befälhavaren (hebr. ravshake)
Några fanns också som sade: "Vi har belånat våra fält och våra vingårdar och våra hus, låt oss få säd eftersom det råder brist."
Det fanns också de som sade: "Vi har lånat pengar till kungens gärd på våra fält och våra vingårdar.
Nu är våra kroppar (bokstavligt kött) som våra bröders kroppar, våra barn som deras barn, och vi för våra söner och våra döttrar i bojor till att bli tjänare, och några av våra döttrar är redan förda i bojor och det står inte i vår makt att hjälpa dem, för andra människor har våra fält och våra vingårdar."
Jag vädjar, ber er, återlämna till dem redan idag deras fält, deras vingårdar, deras olivlundar och deras hus, likaså de 100 silverstyckena, och säden, vinet och oljan som ni har tagit av dem.
Jag satte dessutom min hand till arbetet på muren, inte heller köpte vi mark och alla mina tjänare samlades runt arbetet (var nära arbetet, fokuserade, ägnade sig åt det).
I byarna [utan ringmur] med tillhörande åkrar bodde också en del av Juda barn: I Kirjat-Arba med tillhörande orter (döttrar), i Dibon med tillhörande orter (döttrar), i Jekabseel med sina byar,
Sanoa, Adullam med deras byar, i Lachish med dess åkrar, i Aseka med underlydande orter. De slog sig ner från Beer-Sheba ända till Hinnoms dal.
från Bet-Haggilgal och från markerna kring Geba och Asmavet, för sångarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem.
Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna där offergåvor, förstlingsfrukter och tionden lades ner. Från stadens åkrar skulle de samla in det som enligt undervisningen (Torah) tillföll prästerna och leviterna. Det rådde glädje i Juda över prästerna och leviterna som gjorde tjänst.
Jag fick också veta att man inte hade gett leviterna deras andel. Leviterna och sångarna hade därför återvänt var och en till sina åkrar i stället för att sköta sin tjänst.
Hon glömmer (tänker inte på) att en fot kan krossa dem,
    att något djur kan råka trampa på dem.
Bergen [vegetationen i dalgångarna] ger den mat,
    där leker alla de vilda djuren [kring den utan att vara rädda att bli attackerade].
[Guds gärningar:]
Inför deras fäder gjorde han under (förunderliga ting, mirakler) [plågorna, se 2 Mos 7‑12]
    i Egyptens land, på Soans fält.
    [Soan var en stad i Nildeltat nära en forntida flodmynning i Medelhavet, dess grekiska namn var Tanis.]
hur han gjorde tecken i Egypten och
    undren på Soans fält.
Människans dagar är som gräs [Ps 90:5‑6; Jes 51:12],
    som en blomma på fältet blomstrar hon.
de besådde fälten och planterade vingårdar,
    som bar riklig frukt.
[b. Berättelsen om Guds ark]
Se, vi har hört om att det skulle vara i Efrata [området runt Betlehem, Davids hemtrakt],
    vi fann det på Jaars fält.
    [Jaar är den poetiska kortformen för Kirjat Jearim där arken fanns innan David förde hem den till Jerusalem, se 1 Sam 6:21‑7:2.]
Flytta inte på gamla (forntida) tomtmarkeringar (gränslinjer)
    och gör inte intrång på de faderlösas (änkors, föräldralösas) åkrar.
Ordna först allt där ute, förbered marken [plöj och så],
    sedan kan du bygga ditt hus (hem).
    [Bokstavligt bygga hus eller bilda familj.]
Jag gick förbi en lat mans åker,
    förbi en vingård som tillhörde en oförståndig man (en utan hjärta).
då kommer lammen att ge dig [ull till] kläder,
    och bockarna kan säljas och ge pengar till att köpa ett fält.
Hon planerar för en åker,
    från hennes egen inkomst planterar hon en vingård. [Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – Zajin. Tecknet avbildar ett svärd och symboliserar rörelse och iver. Bokstaven används i verbet "Hon planerar för" och betonar att hon är duktig och alert, hon investerar familjens resurser så de växer.]
Även om ett lands vinning delas av många, är en kung betjänad av fälten.
Jag besvär er ni Jerusalems döttrar, vid gasellerna och vid fältets hindar,
    att inte väcka, att inte oroa kärleken förrän den själv önskar.
Jag besvär er ni Jerusalems döttrar,
    vid gasellerna och vid fältets hindar,
att inte väcka, att inte oroa kärleken
    förrän den själv önskar.
Kom, min älskade (raring), låt oss gå ut på fälten!
    Låt oss tillbringa natten i byarna.
[Det första av sex verop:]
Ve över dem som sätter (placerar, bygger) hus vid hus,
    som lägger fält till fält,
till dess det inte finns mer utrymme,
    och man blir tvungen att bo ensam mitt i landet. [Detta refererar till rika som systematiskt tar över marken, vilket går emot reglerna för ägandeskap, se 3 Mos 25; 4 Mos 26:55. Se även 1 Kung 21:1‑3; Mika 2:2. Det första veropet riktar sig nu mot denna elit i Juda som ignorerade rättvisan för egen vinnings skull.]
Sedan sade Herren (Jahve) till Jesaja: "Gå ut nu och möt Achas, du och Shear Jashov [som betyder: 'en kvarleva ska återvända'], din son. Vid slutet på akvedukten [2 Kings 18:17] vid den övre dammen, på huvudvägen vid valkarnas fält [där man tvättade och torkade kläder],
Slå er för bröstet för de ljuvliga fälten,
    för det fruktbärande vinet,
Assyriens kung sände sin befälhavare [hebr. ravshake – "stor munskänk", troligvis en titel på den som ledde fälttåget, se även 2 Kung 18:17] från Lachish till Jerusalem [2 Krön 32:9], till kung Hiskia med en stor armé. Och han stod vid kanalen till den övre dammen på huvudvägen vid valkarnas fält [där man tvättade och torkade kläder]. [Detta är exakt samma plats som Jesaja mötte Achas, se Jes 7:3. Troligtvis i traken av den nuvarande norra Damaskusporten i Jerusalem. Medan Assyriens kung Sancheriv belägrade Lachish sände han sin befälhavare (främsta munskänk) till Jerusalem för att pressa Hiskia att kapitulera utan strid. Han var troligen vald till uppdraget eftersom han pratade flytande hebreiska, se vers 11‑13. Belägringen av Lachish finns väl dokumenterad i en serie relifer på väggarna i Sancherivs festsal i Nineve.]
Och dina invånare
    har en kort hand (utan makt),
    de är rädda och skamsna,
de är som gräset på fältet
    och som de gröna örterna,
som gräset på taket
    och som ett sädesfält innan det vuxit upp.
En röst säger: "Ropa (proklamera, predika)",
    och en annan frågar: "Vad ska jag ropa (proklamera, predika)?" [Rösten från Herren svarade:]
"Alla människor (allt kött) är som gräs,
    dess skönhet (allt som är tilltalande, all mänsklig godhet och kärlek) är som blomman på ängen.
    [Lika föränderlig och temporär, se Jak 1:10; 1 Pet 1:24.]
Markens djur ska ära mig,
    schakaler och struts,
för jag utgjuter (ger) vatten i vildmarken
    – strömmar (floder) i öknen för att ge mitt utvalda folk att dricka. [2 Mos 17:3‑6]
För ni ska gå ut med fröjd
    och ledas framåt i frid (shalom, fred, välgång, framgång och hälsa).
Bergen och kullarna ska brista ut i sång
    och fältets alla träd ska klappa sina händer.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot),
    Israels Gud:
Markens träd ska bära sin frukt och jorden ska ge sin gröda. De ska leva tryggt i sitt land. När jag bryter sönder deras ok och räddar dem från dem som har förslavat dem, då ska de veta (förstå, inse) att jag är Herren.
så att fiskarna i havet och fåglarna under himlarna och markens vilda djur och allt som kryper på marken och alla människor som är på jordens ansikte, ska skakas av min uppenbarelse (närvaro) och bergen ska kastas ner och de branta platserna ska falla och varje mur ska falla till marken.
Du ska falla på Israels berg, alla dina arméer och folket som är med dig. Jag ska ge dig till alla slags rovgiriga fåglar och fältets djur ska sluka dig.
Du ska falla på det öppna fältet, för jag har talat det, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Gud (Adonai Jahve).
så att de inte ska behöva använda några av fältens träd som ved och inte heller behöva några träd i skogen (till ved), för de ska elda sina vapen, och de som tog dig som byte ska du nu ta som byte, och de som rövade ska ni nu beröva, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Gud (Adonai Jahve).
Människobarn, så säger Herren Gud: Säg till alla slags fåglar och till markens alla djur: Samla er, kom hit och samlas från alla håll till mitt slaktoffer, till ett stort slaktoffer som jag ordnar åt er på Israels berg. Ni ska få äta kött och dricka blod.
Och Jakob flydde till Arams fält
    och Israel tjänade för en hustru
    och för en hustru vaktade (skyddade, bevarade – hebr. shamar) han får. [1 Mos 29:18]
Jag ska möta dem som en björninna som har förlorat sina ungar,
    och ska riva isär deras hjärtsäck,
och där ska jag sluka dem som en lejoninna,
    vilddjuret ska slita sönder dem.
Fälten är öde,
    landet sörjer,
för grödan har blivit förstörd,
    det nya vinet är uttorkat,
    oljan sinar (olivträdets frukt slår fel).
Känn skam ni jordbrukare,
    jämra er ni vingårdsmän
över vetet och kornet,
    för skörden på fälten har gått förlorad.
Vinet vissnar,
    fikonträdet slokar (förtorkar),
granatäppelträdet, dadelpalmen och äppelträdet,
    alla fältets träd är förvissnade,
för glädjen har vissnat bort
    från människors söner (barn).
Till dig Herre (Jahve) ropar jag,
    eftersom eld har slukat vildmarkens betesängar
    och flammor har satt fältens träd i brand.
Även fältens vilda djur flämtar till dig,
    för flodbäddarnas (wadis) vatten är upptorkat
    och eld har slukat vildmarkens betesängar.
De i söder (Negev) ska
    besätta Esaus berg
och de från filistéernas lågland
    ska besätta Efraims fält och Samariens fält
    och Benjamin ska besätta Gilead.
[Samarien:]
Därför ska jag göra Samarien till en stack på fältet
    där man planterar vingårdar,
och jag ska rulla ner dess stenar till dalen
    och jag ska avtäcka dess grundvalar.
De åtrår fält och belägrar dem,
    och hus och tar bort dem,
så förtrycker de en mäktig man (en man i sin bästa ålder – hebr. geber) och hans hus,
    ja en man (medmänniska – hebr. ish) och hans arv.
På den dagen ska man ta upp ett ordspråk (liknelse) över dig
    och klaga med en sorgsen klagosång och säga:
"Vi är fullständigt utblottade,
    han ändrade mitt folks del,
hur tar han bort det från mig,
    i småbitar delar han våra fält."
Därför ska för din skull
    Sion bli plöjt som ett fält,
och Jerusalem ska bli till ruinhögar
    och tempelberget ska bli som en hög plats i en skog.
Våndas och föd dotter Sion,
    som en kvinna i födsloarbete,
för nu ska du gå fram,
    ut ur staden och du ska vistas på fältet [oskyddat]
och ska komma ända till Babel,
    där ska du bli räddad,
där ska Herren (Jahve) återlösa dig
    från dina fienders hand.
Be Herren (Jahve) om regn i tiden för det sena regnet,
    ja, Herren som skapar blixtarna.
Han ska ge dem skurar av regn,
    till var och en gräs på fältet.
Jag ska bestraffa pesten som förtär dig, så att den inte ska förstöra landets frukt, inte heller ska din vinstock bli utan druvor på fältet, säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.