Referenser (376 st)
1 Moseboken (4)
Och det hände när solen gick ner och där var ett tjockt mörker, att då syntes en rykande ugn och en flammande fackla som passerade mellan styckena (de delade djuren). [Här beskrivs en del av den ritual som hör till när man ingår ett blodsförbund med varandra]
Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahve).
Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans.
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se och .]
2 Moseboken (19)
Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd.
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land.
Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till. [Haglet består både av eld och is. Mirakulöst smäter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).]
De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten].
Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvudet, benen och innanmäte.
Ni får inte lämna kvar något till nästa morgon, det som blir kvar måste ni bränna upp i eld.
Herren (Jahve) gick framför dem. På dagen i en molnstod för att visa dem vägen och på natten i en eldstod för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt.
Han tog inte bort molnstoden på dagen och inte heller eldstoden på natten.
Nu hände det sig under morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] att Herren (Jahve) tittade ner på Egyptens armé från eldstoden och molnstoden och förorsakade panik i den egyptiska hären.
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
Om eld bryter ut och får tag i törne så att sädesskylarna eller den stående säden eller fältet slukas, ska han som tände elden ersätta den ordentligt.
Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför israeliterna, på bergets topp.
Men oxens kött och dess skinn och dess dynga ska du bränna i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
Och om något överblivet av invigningsköttet eller av brödet finns kvar till morgonen, då ska det överblivna brännas med eld, det ska inte ätas eftersom det är heligt.
Och han tog kalven som de hade gjort och brände den med eld och malde den till puder och strödde ut det på vattnet och tvingade Israels söner att dricka av det.
Och jag sade till dem: "Den som har något guld, låt honom bryta av det, och de gav det till mig och jag kastade det i elden och det kom ut en kalv."
Ni ska inte tända någon eld i alla era boplatser på sabbatsdagen."
Herrens moln vilade över tabernaklet om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under alla deras vandringar. [Oavsett ljus eller mörker, dag eller natt var molnet som är Guds närvaro alltid där, synlig för Guds folk. Ordet "vandringar" ( och ) är i plural och beskriver "uppbrott och delsträckor". Totalt namnges 42 platser som israeliterna slår läger på under sin vandring till Kanaans land.]
3 Moseboken (32)
Och Arons söner, prästen [singular – översteprästen], ska lägga eld på altaret och lägga i ordning ved på elden. [Elden skulle brinna kontinuerligt och aldrig släckas, se . Det kan vara anledningen till att det står präst (hebr. kohen) i singular här, medan plural kohanim i och .]
och Arons söner, prästerna, ska lägga delarna, huvudet och det feta i ordning på veden som ligger på elden som är på altaret.
Och han ska dela det i sina bitar med sitt huvud och sitt fett och prästen ska lägga dem i ordning på veden som ligger på elden som är på altaret.
Och han ska klyva den med dess vingar men inte dela den helt, och prästen ska bränna den på altaret, på veden som ligger på elden som ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Och om du offrar ett matoffer av din förstlingsfrukt till Herren (Jahve), ska du offra gröna ax (omogen säd) som är torkade (rostade) i eld liksom fullt mogna ax.
Och Arons söner ska bränna det på altaret ovanpå brännoffret som är ovanpå veden som är på elden, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
hela oxen ska han bära bort utanför lägret till en ren plats där askan ska spridas ut, och bränna den på ved med eld. Där askan sprids ut ska den brännas.
Befall Aron och hans söner och säg: Detta är undervisningen om brännoffret. Det är brännoffret ovanpå elden ovanpå altaret hela natten till morgonen och altarets eld ska vara brinnande på det.
Och prästen ska sätta på sig sin linneklädnad, och hans linnebyxor ska han sätta på sin kropp (ordagrant över sitt kött), och ska ta upp askan som elden förtärt med brännoffret på altaret, och han ska lägga den vid sidan om altaret.
Och elden på altaret ska brinna på det, den ska inte släckas, och prästen ska bränna ved på det varje morgon, och lägga i ordning brännoffret över den, och han ska där bränna det feta från shalomoffret.
Elden ska alltid brinna på altaret, den ska aldrig släckas.
Men inget syndoffer vars blod burits in i mötestältet för att försona det heliga ska ätas. Det ska brännas i eld.
Men om något av köttet från offret finns kvar till den tredje dagen ska det brännas i eld.
Och kött som vidrör något orent föremål ska inte ätas, det ska brännas i eld. Och köttet, alla rena ska äta köttet.
Men oxen och dess skinn, dess kött och dess dynga brände han med eld utanför lägret, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och det som blir kvar av köttet och av brödet ska ni bränna i eld.
Och köttet och huden brände han i eld utanför lägret.
Och det kom en eld från Herrens (Jahves) ansikte och slukade brännoffret och det feta på altaret, som när hela folket såg det, ropade och föll ner på sina ansikten.
Och Arons [två äldsta] söner Nadav [betyder "generös"] och Aviho [betyder "min far (är) han"] tog sina fyrfat och lade eld i dem och lade rökelse ovanpå och offrade främmande (otillåten – hebr. zarah) eld (hebr. esh) inför Herrens (Jahves) ansikte, som han hade befallt dem att låta bli.
Och eld gick ut från Herren (Jahve) och slukade dem och de dog inför Herrens (Jahves) ansikte. [Den exakta överträdelsen är inte specificerad, men förbjuder att offra främmande rökelse (hebr. ketoret zarah). Det rörde sig om rökelse som inte var förberedd på rätt sätt, se . Ett annat förslag är att de offrade på fel tid, se .]
Om det finns något kött i huden som är brännskadat av eld, och det friska köttet med brännsåret har en vit ljus fläck, rödaktig eller vit,
Han ska därför bränna den klädnaden, oavsett om det är vävt eller stickat, av ull eller linne eller någonting av skinn där fläcken är ett frätande mögel (svampinfektion). Det ska brännas i eld.
Och prästen ska se på (undersöka) fläcken efter att den är tvättad och se om färgen inte har förändrats och om fläcken inte har spritt ut sig, är den oren. Du ska bränna den i eld. Den fräter inåt antingen den är inuti eller utanpå.
Och om det fortfarande syns i klädnaden eller i det vävda eller i det stickade eller i någonting av skinn, då är det en fläck som sprider sig. Du ska bränna det som har fläcken med eld.
Han ska ta ett rökelsekar fullt med brinnande kol av eld från altaret inför Herrens ansikte och sina händer fulla av söt rökelse som finfördelats (malts) och föra det innanför förhänget.
Han ska placera rökelsen ovanpå elden framför Herrens ansikte, så att molnet av rökelse kan täcka nådastolen som är ovanpå vittnesbördet (arken), så att han inte dör.
Syndoffersoxen och syndoffersgeten vars blod bars in för att bringa försoning på den heliga platsen ska bäras bort utanför lägret, och de ska brännas i eld, deras hud och deras kött och deras exkrement.
Det ska ätas samma dag som ni offrar det eller nästa dag. Det som blir över till tredje dagen ska brännas upp i eld.
[Man + kvinna + hennes mor, se ]
Om en man till hustru tar en kvinna
och dessutom hennes mor,
så är det en skändlighet.
Man ska bränna upp både honom och dem i eld,
för att ingen skändlighet ska finnas ibland er.
Och dottern till någon präst, om hon vanhelgar sig genom att bete sig som en sköka, vanhelgar hon sin far, hon ska brännas med eld.
4 Moseboken (21)
Och Nadav och Aviho dog framför Herren (Jahve) när de offrade främmande eld framför Herren (Jahve) i Sinais öken, och de hade inga söner. Och Elazar och Itamar tjänstgjorde i prästens ämbete i närvaro av sin far Aron.
Och nasiren ska raka sitt avskilda huvud vid dörren till mötestältet (Tabernaklet) och ska ta håret från sitt avskilda huvud och lägga det på elden som är under shalomoffret.
Och den dagen som Tabernaklet restes täckte ett moln Tabernaklet till Vittnesbördets tält, och på kvällen var det över Tabernaklet något som såg ut som eld till morgonen. [].
Så var det kontinuerligt (alltid, hela tiden) molnet täckte det (Tabernaklet) och det som såg ut som eld på natten.
[ hör ihop med föregående tre verser () via flera kiasmer och även språkligt: A Gud lovar goda ting för Israel ()
B ... och det hände, när arken... ()
C stå upp, o Herre... ()
C´ vänd tillbaka, o Herre... ()
B´ ... och det hände, när folket klagade ... ()
A´ ondska i Herrens öron ()] Och det hände, att folket var en klagan (sökte en anledning att klaga – hebr. anan i ovanliga formen hitpoel)
– ondska i Herrens (Jahves) öron,
och när Herren (Jahve) hörde det upptändes hans vrede,
och Herrens (Jahves) eld brann ibland dem och slukade dem [som bodde] i lägrets utkant.
[Eld är ofta förknippat med Guds straff, se ; ; , ]
Och folket ropade till Mose och Mose bad till Herren (Jahve) och elden ebbade ut.
Och platsen fick namnet Tavera [betyder: "brinnande"], eftersom Herrens (Jahves) eld hade brunnit ibland dem. [Namnet Tavera återfinns även , men blev aldrig fysiskt namn på denna plats, eftersom namnet inte tas med i benämningen av de olika platserna, se .]
ska de säga till invånarna i detta land, som har hört att Herren (Jahve) är mitt bland detta folk, liksom att du Herren (Jahve) låtit dig ses öga mot öga, att ditt moln [som representerar Guds närvaro] har stått över dem och du går framför dem i en molnpelare på dagen och i en eldpelare på natten [].
och lägg eld i dem och lägg rökelse ovanpå dem inför Herrens (Jahves) ansikte i morgon, och det ska ske att den man som Herren (Jahve) då väljer, han ska vara helig, ni tar på er mycket, Levi söner."
Och de tog varje man sitt rökelsekar och lade eld på dem och lade rökelse ovanpå och stod i mötestältets öppning med Mose och Aron.
Och eld kom ut från Herren (Jahve) och slukade de 250 män som hade offrat rökelse.
Tala till Elazar, prästen Arons son, att han samlar upp rökelsekaren från branden och strö ut elden därute, för de har blivit heliga,
Och Mose sade till Aron: "Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret på det och lägg rökelse ovanpå, och bär det snabbt till församlingen och bringa försoning för dem, för det är en vrede som har gått från Herren (Jahve), hemsökelsen (plågan) har börjat."
Detta ska vara ditt från de allra heligaste sakerna, undantagna från elden, alla deras offer, alla deras matoffer, alla deras syndoffer och alla deras skuldoffer som de kan ge till mig, ska vara högheliga för dig och för dina söner.
För en eld har gått ut från Chesbon,
en flamma från Sichons stad,
den har slukat Ar i Moav,
herrarna över Arnons höga platser.
och jorden öppnade sin mun och svalde dem tillsammans med Korach, när gruppen dog. Den tid då elden slukade 250 män och de blev ett tecken (ett varnande exempel).
Men Nadav och Aviho dog när de offrade främmande eld inför Herrens (Jahves) ansikte. []
Och alla deras städer och platser där de bott och alla deras lägerplatser brände de i eld.
alla ting som kan vara i eld, ska ni luttra i eld och det ska bli rent, men det ska även renas genom att bestänkas med vatten. Och allt som inte tål eld ska ni doppa i vatten.
5 Moseboken (28)
som gick före er på vägen och sökte en plats där ni kunde slå upp era tält, i eld på natten för att visa vilken väg ni skulle gå och i ett moln på dagen."
Och ni kom nära och stod under berget och berget brann i eld ända till himlarnas hjärta, med mörker, moln och tjocka mörka moln.
Och Herren talade till er från mitten av elden, ni hörde rösten med ord men såg ingen gestalt, bara en röst.
Därför, skydda (vakta, bevara) noga (med stor omsorg ständigt) över era liv (själar). Eftersom ni inte såg någon konkret form (inget förkroppsligande) den dagen då Herren (Jahve) talade till er på Chorev [Sinai berg, se ] ut från mitten av elden,
För Herren er Gud (Jahve Elohim) är en förtärande eld, en nitälskande (hebr. qana) Gud (El).
Har någonsin ett folk hört rösten av Gud (Elohim) som talar ut ur mitten av elden, som du har hört och förblivit levande?
Från himlarna har han låtit dig höra hans röst, för att han ska instruera dig, och över jorden har han låtit dig se hans stora eld och du hörde hans röst från mitten av elden.
Ansikte mot ansikte talade Herren (Jahve) på berget, ut ur mitten av elden.
Jag stod mellan Herren (Jahve) och er den gången för att förkunna för er Herrens (Jahves) ord, för ni var rädda på grund av elden och gick inte upp på berget. Han sade:
Dessa ord talade Herren (Jahve) till hela församlingen på berget, ut ur mitten av elden, ur molnet och ur det tjocka mörkret, med en stark röst och det fortsatte inte mer. Och han skrev dem på två tavlor av sten och gav dem till mig.
[Mose talar till folket:] Då trädde alla ledare för era stammar tillsammans med era äldste fram till mig [eftersom ni var så rädda], när ni hörde rösten ur mörkret, medan berget brann i eld.
Ni sade: "Se, Herren, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att en människa kan tala med Gud och ändå förbli vid liv.
Om vi fortsätter att höra Herrens, vår Guds, röst kommer denna stora eld att förtära oss och vi kommer att dö! Varför ska vi låta det ske?
Vem här på jorden (bland allt kött) har någonsin hört den levande Gudens röst tala ur (inifrån; från mitten av) elden, och överlevt?
Istället ska ni hantera dem så här: bryt ner deras altaren och slå dem i bitar, deras pelare och hugg ner deras aseror [pålar för avgudadyrkan] och bränn deras huggna avgudar i eld.
De skurna avbilderna av deras gudar ska ni bränna i eld, du ska inte åtrå silvret eller guldet som är på dem och inte ta det åt dig själv, då blir det en snara för dig, för det är en styggelse för Herren din Gud (Jahve Elohim).
Vet (ha intim kunskap) därför idag att Herren din Gud (Jahve Elohim) är han som går över framför dig som en förtärande eld. Han ska förgöra dem och han ska ta ner dem inför dig, så ska du driva ut dem och få dem att förgås med hast som Herren (Jahve) har talat till dig.
och Herren (Jahve) gav till mig två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger, och de var skrivna enligt alla de ord som Herren (Jahve) talat med er på berget ut från mitten av elden på samlingens dag.
Så jag vände och kom ner från berget, och berget brann i eld och de två förbundstavlorna var i mina två händer.
Och jag tog er synd, kalven som ni hade gjort, och brände den i eld och slog den i bitar och malde ner den tills det bara var fint (tunnt) stoft, och jag kastade stoftet i bäcken som rann ner från berget.
Och han skrev på tavlorna som den första gången, de tio orden som Herren (Jahve) talade till er på berget ut från mitten av elden på samlingens dag, och Herren (Jahve) gav dem till mig.
Och ni ska bryta ner deras altaren och slå deras obelisker i bitar och bränna deras aseror i eld, och ni ska kasta ner de skurna bilderna av deras gudar och ni ska utplåna namnet från den platsen.
Du ska inte göra så mot Herren din Gud (Jahve Elohim), för varje styggelse för Herren (Jahve) som han hatar har de gjort för sina gudar, även deras söner och deras döttrar har de bränt i eld till sina gudar.
Och du ska samla allt tillspillogivet därifrån på dess öppna plats (stadens torg) och ska bränna det med staden i eld, allt det tillspillogivna till Herren din Gud (Jahve Elohim), och den ska bli en stenhög för alltid, den ska inte byggas upp igen.
Man ska hos dig inte finna någon som låter sin son eller dotter gå genom eld [], någon som använder spådom [; ], en siare eller en trollkarl eller en magiker.
Det var om detta du [Israels folk] bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid [berget] Horeb []. Du sade: "Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, för då kommer jag att dö."
En eld har tänts i mina näsborrar
och brinner till Sheols (underjordens) djup.
Den slukar jordens grödor
och sätter bergens grundvalar i brand. [Uttrycket "En eld har tänts i mina näsborrar" är en variant på hebreiskans vanliga sätt att uttrycka vrede. Grundordet för vrede på hebreiska betyder ordagrant "brinnande näsa".]
Han sade:
"Herren (Jahve) kom från Sinai
och stod upp från Seir [ett annat namn för Edom] till dem,
han trädde fram i glans (strålade tydligt) från [berget] Paran,
och han kom från myriader heliga,
vid hans högra var ett brinnande dekret.
Josua (8)
Och de brände staden i eld och allt som fanns därinne. Endast silvret, och guldet och redskapen av brons och av järn lade de bland skatterna i Herrens (Jahves) hus.
Och det skall ske att han som tas med de avskilda (helgade) tingen ska brännas med eld, han och allt som han har, eftersom han har överträtt Herrens (Jahves) förbund och eftersom han har uträttat en hänsynslös gärning i Israel."
Och Josua sade: "Varför har du hemsökt (dragit olycka över – hebr. achor) oss? Herren (Jahve) ska hemsöka (dra olycka över) dig idag." Och hela Israel stenade honom med stenar, och de brände dem i eld och stenade dem med stenar.
Och det ska ske när ni har intagit staden, att ni ska sätta eld på staden, enligt Herrens ord ska ni göra. Se, jag har befallt er."
Och de i bakhållet reste sig snabbt från sina platser och de sprang, så snart han [Josua] hade sträckt ut sin hand, och kom in i staden och tog den och de skyndade sig att sätta den i brand.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld." [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även ; .]
Och Josua gjorde mot dem som Herren (Jahve) hade sagt till honom, han skar av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar i eld.
Och de slog alla själar som var där med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, ingen var kvar som andades och han brände Chatsor i eld.
Domarboken (15)
Och Juda söner stred mot Jerusalem [som också kallades Jebus, se ] och tog det och slog det med svärdsegg och satte staden i brand. [Detta var en tillfällig seger (; ; ). David intar senare staden, se .]
Och Herrens (Jahves) ängel sträckte fram spetsen på sin stav som han hade i sin hand och vidrörde köttet och de osyrade brödkakorna, och det slog ut eld från klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och Herrens (Jahves) ängel försvann från hans ögon.
Och törnbusken sade till träden: Om ni verkligen smörjer mig till kung över er, kom sedan och ta er tillflykt under min skugga, och om inte, låt eld komma ut från törnbusken och sluka Libanons cedrar.
Men om inte, låt eld komma ut från Avimelech och sluka Shechems män och Beit-Millos, och låt eld komma från Shechems män och från Beit-Millo och sluka Avimelech.
Och på samma sätt högg hela folket ner var och en sin gren och följde Avimelech och lade dem mot citadellet och tände eld på dem så att även alla män från Shechems torn dog, omkring 1 000 män och kvinnor.
Och Avimelech kom till tornet och stred mot det och gick nära tornets dörr och brände den i eld.
Och Efraims män samlades och gick över till Tsafon och de sade till Jiftach: "Varför gick du över och stred mot Ammons söner utan att kalla på oss att gå med dig? Ditt hus ska vi bränna över dig i eld."
Och det skedde på den sjunde dagen att de sade till Simsons hustru: "Locka din man så att han berättar gåtan för oss, annars bränner vi dig och din fars hus med eld, har ni kallat hit oss för att göra oss fattiga?"
Och när han hade tänt facklorna lät han dem gå in i filistéernas stående säd och brände både sädeskärvarna och den stående säden och dessutom olivplanteringarna.
Och filistéerna sade: "Vem har gjort detta?" Och de sade: "Simson, timnitens svärson, eftersom han har tagit hans hustru och gett henne till hans kompanjon [hans vän som ansvarade för bröllopet]."
Så filistéerna kom upp och brände henne och hennes far i eld. [Det som de filisteiska bröllopsvännerna hotat att göra mot Simsons hustru om hon inte ger dem svaret på gåtan, sker nu ändå eftersom hennes far inte har respekterat att hon är Simsons hustru, se .]
När han kom till Lechi, ropade filistéerna högt (gav upp ett härskri) och rusade mot honom. Då kom Herrens (Jahves) Ande över honom, och repen runt hans armar blev som lintrådar som fattat eld, och de smälte och hans rep [rann av honom] bort från hans händer.
De som satt i bakhåll hos henne var i den inre kammaren. Hon sade då till honom [Simson]: "Filistéerna är över dig Simson!" Han slet sönder linorna som man sliter sönder en tråd av lingarn i hans andedräkts eld, och han lät [henne] inte veta (få kunskap om) hans styrka. [Se om linet!]
Och de [daniterna] tog det som Micha hade tillverkat och prästen som han hade, och kom till Laish, till ett folk [som] hade ro och trygghet, och slog dem med svärdsegg och de brände staden i eld.
Och Israels män vände tillbaka till Benjamins söner och slog dem med svärdsegg, hela staden och boskapen och alla som de hittade. Även alla städer som de fann satte de i brand.
1 Samuelsboken (3)
Och det hände när David och hans män kom till
Tsiklag [gränsstad mellan Juda och filistéerna i sydväst] på den tredje dagen, att amalekiterna hade gjort en räd i söder och över
Tsiklag och hade slagit
Tsiklag och bränt det i
eld,
Och när David och hans män kom till staden, se, då var den bränd i eld, och deras fruar och deras söner och deras döttrar var tillfångatagna.
Vi gjorde en räd mot keretiterna i söder och över det som tillhör Juda och över Kaleb i söder och vi brände
Tsiklag i
eld."
2 Samuelsboken (6)
Därför sade han till sina tjänare: "Se, Joavs fält är nära mitt och han har korn där, gå och sätt eld på det." Och Avshaloms tjänare satte eld på fältet.
Och Joav steg upp och kom till Avshalom till hans hus och sade till honom: "Varför har dina tjänare satt eld på mitt fält?"
Rök steg upp ur hans näsa,
och förtärande eld från hans mun,
glödande kol slungades ut (antändes).
Från strålglansen (det bländande skenet) framför honom flammade glödande kol (klot av eld, blixtar).
utan den man som rör dem måste vara rustad
med järn och ett spjutskaft,
och de ska fullständigt förbrännas
med eld på sin plats (där de ligger).
1 Kungaboken (10)
Farao, Egyptens kung, hade gått upp och tagit Gezer [handelsstad halvvägs mellan Joppe och Jerusalem] och bränt det i eld och slagit kananéerna som bodde i staden och gett den som en del till sin dotter, Salomos hustru. [Han gifte sig med henne tidigt, se . Att hon får ett eget hus visar en särställning bland Salomos 700 fruar, se ; .]
Och det skedde när Zimri såg att staden var tagen att han gick in i fästningen på kungens hus och brände kungens hus över honom med eld och dog,
Låt dem därför ge oss två oxar och låt dem välja en oxe åt sig själva och dela den i bitar och lägga den på veden, men lägg ingen eld under, och jag ska göra i ordning den andra oxen och lägga den på veden men inte lägga någon eld under.
Kalla på era gudar med namn och jag ska kalla på Herrens (Jahves) namn. Den Gud som svarar med eld, låt honom vara Gud." [Baal var stormguden som kastade ner blixtar från skyn.]
Och hela folket svarade och sade: "Det är bra (väl) talat."
Och Elia sade till Baals profeter: "Välj en oxe åt er och gör i ordning den först för ni är många, och kalla på era gudars namn, men lägg ingen eld under."
Sedan föll Herrens (Jahves) eld och den slukade brännoffret och veden och stenarna och stoftet [marken runt altaret] och slickade upp vattnet som var i diket.
Efter jordbävningen kom en eld,
men Herren var inte i elden.
Efter elden kom ljudet av en stilla viskning.
2 Kungaboken (17)
Men Elia svarade och sade till hövitsmannen över de 50: "Om jag är en gudsman, låt eld komma ner från himlarna och förtära dig och dina 50." Och det kom ner eld från himlarna och förtärde honom och hans 50. [Det är denna berättelse som ligger till grund för brödraparet Jakob och Johannes förslag att sända eld mot en by i Samarien som inte hade välkomnat Jesus, se .]
Men Elia svarade och sade till dem: "Om jag är en gudsman, låt eld komma ner från himlarna och förtära dig och dina 50." Och Guds (Elohims) eld kom ner från himlarna och förtärde honom och hans 50.
Se, eld har kommit ner från himlarna och förtärt två tidigare hövitsmän över 50 och deras 50, men låt nu mitt liv vara dyrbart i dina ögon."
Medan de vandrade vidare och samtalade, syntes plötsligt en vagn i eld, dragen med hästar av eld som separerade Elia och Elisha från varandra, och Elia for upp till himlarna i en stormvind.
Och Elisha bad och sade: "Herre (Jahve), jag ber dig, öppna hans ögon så att han ser." Och Herren (Jahve) öppnade ögonen på den unge mannen och han såg, och se, berget var fullt av hästar och vagnar av eld runtom Elisha.
Och Chazael sade: "Varför gråter min herre?" Och han svarade: "Eftersom jag vet det onda som du ska göra mot Israels söner, du ska sätta eld på deras starka fästen och deras unga män ska du slakta med svärdet och du ska ska slå deras små i bitar och skära upp gravida kvinnor."
Utan han vandrade på Israels kungars vägar och lät sin son gå genom eld efter folkens styggelser, vilka Herren (Jahve) fördrivit framför Israels söner.
Och de fick sina söner och sina döttrar att gå genom eld och använde spådom och trolldom och hängav sig till allt det som var ont i Herrens (Jahves) ögon för att provocera honom.
och aviterna gjorde Nivchaz och Tartak och serfaviterna brände sina söner i Adramelechs och Anamelechs eld, serfaviternas gudar.
och har kastat deras gudar i elden, för de var inga gudar utan tillverkade av en människas hand, trä och sten, därför har de förstört dem.
Och han lät sin son gå genom eld [] och ägnade sig åt spådomar och använde trolldom och rådfrågade medier och spiritister. Han gjorde mycket ont i Herrens (Jahves) ögon som provocerade honom.
Och han orenade Tofet (eldplatsen) [installationen av kremeringsplatsen där barn offrade] som är i Hinnoms sons dal, så att ingen man låter sin son eller sin dotter gå genom eld till [avguden] Molok.
Och han tog bort hästarna som juda kung hade gett till solen vid ingången till Herrens (Jahves) hus, vid Netanmelech kammare, hövitsmannen, som var i Parvarkvarteren och han brände solens vagnar i eld.
Och han brände Herrens (Jahves) hus och kungens hus och alla Jerusalems hus, alla stora hus brände han i eld.
1 Krönikeboken (2)
De lämnade sina gudar där, och David befallde att de skulle brännas upp i eld.
Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Han ropade till Herren, och han svarade honom med eld från himlen på brännofferaltaret.
2 Krönikeboken (6)
När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Herrens härlighet (ära, tyngd – hebr. kavod) uppfyllde huset.
När alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset, föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahve), för han är god,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände sina barn i eld efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn.
Han lät sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och utövade teckentyderi, svartkonst och trolldom, skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon, så att han väckte hans vrede.
Och de stekte påskalammet på eld på föreskrivet sätt. Men köttet från gemenskapsoffret kokade de i grytor, pannor och kittlar och skyndade sig att dela ut det till allt folket.
De satte eld på Guds hus och bröt ner Jerusalems mur. Alla stadens palats brände de i eld och förstörde alla dyrbara föremål.
Nehemja (6)
Och de sade till mig: Kvarlevan från fångenskapen där i provinsen lider stort av nöd och skam. Jerusalems murar är nedbrutna och dess portar är nedbrända i eld.
men jag svarade kungen: "Min konung må leva för evigt. Varför skulle inte mitt ansikte vara bedrövat när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner och dess portar är fördärvade av eld?"
Mitt i natten red jag ut genom Dalporten [Jaffaporten] i riktning mot Drakkällan och Dyngporten och inspekterade Jerusalems murar. De var raserade och portarna hade bränts ner.
Men nu sade jag till dem: "Ni ser vilken svår situation vi är i, hur Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nedbrända. Kom! Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!"
Du ledde dem med en molnpelare om dagen
och en eldpelare om natten,
för att lysa dem
på vägen de skulle gå.
På grund av din oändliga nåd (barmhärtighet, ömsinta kärlek) övergav du inte dem i öknen. Molnstoden försvann inte på dagen, utan ledde dem på deras väg. Eldstoden slutade inte att lysa upp den väg de skulle gå på natten. [Molnet och elden är en bild av den helige Ande och hans ledning.]
Job (8)
Medan han talade, kom ännu en budbärare [den andra] och sade: "Guds eld föll från himlen [en blixt slog ned] och eld förtärde småboskapen [de 7 000 fåren] och tjänarna [som hade hand om dem]. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."
De gudlösas församling ska bli öde
och eld ska förtära bestickarnas tält.
Även (vidare, ja sannerligen), den gudlöses ljus ska slockna (försvinna – hebr. daach)
och lågan i hans eld sluta lysa.
djupt mörker väntar på hans ägodelar.
En eld som ingen blåser på ska förtära honom,
den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält.
"Ja, våra motståndare (hebr. qim) är utrotade,
och deras tillgångar har elden slukat."
Från jorden kommer bröd [ovan jord spirar och växer grödor],
men där nere förvandlas den som av eld. [Under jord "växer" metallen fram genom eldsättning, den gamla metoden då berget hettades upp med eld vilket skapade sprickor som underlättade brytningen.]
Eftersom det är en eld som slukar ända till Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats, se ; ; )
och skulle utplåna all min tillväxt.
Ur hans gap kommer eldslågor,
gnistor av eld bryter fram.
Psaltaren (28)
Låt Herren göra så att det regnar glödande kol och svavel över de gudlösa,
en brännande het vind är vad de förtjänar (ordagrant "är deras bägares del"). [Det är Davids önskan att Herren dömde de ogudaktiga på en gång. Eld och svavel för tankarna till domen över Sodom och Gomorra och domen mot Gog, se ; .]
Rök steg upp ur hans näsa,
och förtärande eld från hans mun,
glödande kol slungades ut (antändes).
Från strålglansen (det bländande skenet) framför honom vek molnen undan,
med hagel och klot av eld (blixtar). [Det kan vara en referens till Kristi återkomst, se .]
Herren (Jahve) dundrade i [ har "från"] himlarna,
och den Högste (Elion) lät sin stämma höras, hagel och klot av eld (blixtar) [ackompanjerade fortsatt].
Du sätter dem som i en brinnande ugn [de blir som material som förbränns],
när du visar dig (visar ditt ansikte).
Herren (Jahve) ska sluka dem i sin vrede;
eld förtär dem.
Herrens (Jahves) röst blixtrar som eldslågor.
mitt hjärta blev brinnande inom mig (jag blev arg på insidan).
När jag mumlade (tänkte på det) brann en eld,
jag talade med min tunga.
Han stillar strider till jordens ände (gör slut på krig över hela jorden),
bryter bågen [i bitar] och bräcker (hugger itu; klyver) spjutet,
bränner vagnarna i eld. [Den grekiska översättningen Septuaginta har "häpnadsväckande ting" istället för "ödeläggelser" i och "sköldarna" istället för "vagnarna" i .]
vår Gud (Elohim) kommer och han tiger inte (kan inte tiga).
En förtärande eld stormar kraftigt framför honom
och runt omkring honom.
Du tillät människor rida fram över våra huvuden [trampa på oss, göra oss till fångar],
vi fick gå genom eld och vatten,
men du har fört oss ut i frihet (till överflöd, en stor vidsträckt öppen plats).
Som rök driver bort [skingras för vinden]
så fördriver du (skingrar du; knuffar du isär) dem [],
som vax smälter för eld [].
De gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) förgås inför Gud (Elohim) [inför hans ansikte],
De har satt ditt tempel i brand och bränt ner det till grunden.
De har vanhelgat boplatsen för ditt namn.
Han ledde dem med ett moln på dagen
och hela natten i ett ljus av eld. [; ; ]
När Herren (Jahve) hörde detta blev han vred
och en eld tändes mot Jakob
och även mot Israel upptändes vreden.
Eld slukade deras unga män,
och deras jungfrur hade ingen bröllopssång.
Hur länge, Herre (Jahve) ska du vara vred, arg på oss? För alltid?
Ska din avundsjuka fortsätta att flamma som eld?
den är bränd i eld, den är nerhuggen,
de förgås av din tillrättavisning.
Som elden bränner ner skogen,
och som flammorna sätter bergen i brand,
Hur länge Herre (Jahve)?
Ska du gömma dig för alltid?
Hur länge ska din brinnande vrede brinna som en eld?
Eld går framför honom,
förtär hans motståndare på alla sidor.
[Fienderna är både människor ( och ) och avgudar ( och ).]
Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare.
[Kan även översättas: "Du gör dina änglar till sändebud, dina tjänare till flammande eldslågor."]
Han gav dem hagel istället för regn
och flammande eld (åskoväder) i deras land.
Han spred ut en molnstod som ett skydd
och eld för att ge dem ljus på natten. []
En eld tändes i deras avdelning,
flamman brände upp de svaga.
De omringar mig som bin, de slocknar som eld i törne
I Herrens (Jahves) namn ska jag förgöra dem.
låt brinnande kol falla över dem,
låt dem bli kastade i elden,
i avgrundsdjupet, så att de aldrig mer kan resa sig.
[Atmosfären:]
Eld och
hagel,
snö
och rök; du stormande vind
som gör (uträttar) hans ord [befallning]. [I den första raden används de vanliga termerna för hagel och snö. Orden eld och rök kan tolkas på olika sätt. Ser man versen som ett kiastiskt mönster hör hagel och snö ihop, och eld och rök bildar en naturlig grupp som förutom naturlig eld också skulle kunna syfta på vulkanisk aktivitet. Det finns en kontrast mellan eldens hetta och haglets isande kyla och mellan svart rök och den vita snön. Även om orden inte brukar ha den betydelsen så kan man tolka eld som blixtar i ett oväder tillsammans med hagel. Röken syftar då på dimma eller moln. Den andra delen av är helt tydlig, och versens budskap som helhet är att dessa naturliga fenomen lyder Guds befallningar. Uppmaningen till jorden att prisa Gud inleds med 7 aktörer, se . Djuren i havet är osynliga, medan eld, vind och stormar är mer konkreta. I fortsätter nu uppräkningen med 16 helt konkreta aktörer som landskap, vegetation, djur och till sist människan. I de fyra kommande verserna nämns 4 x 4, totalt 16 instanser. Uppdelningen med 4 substantiv i varje vers förstärker det jordiska. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat. Det finns fyra väderstreck. Numerologi med 7 + 4 + 4 + 4 + 4 förstärker psalmens budskap att allt på jorden ska prisa Gud.]
Ordspråksboken (5)
Kan man bära eld (brinnande ved) i famnen
utan att kläderna tar eld?
En ogudaktig (ond) människa gräver upp ondska [skvallrar och letar efter skandaler hos andra],
den är som brännande eld på hans läppar.
Utan ved slocknar elden,
om ingen skvallrar (baktalar, förtalar) så dör grälet ut (tystnar bråk, trätor).
Som [mer] kol på glödande kol, och [mer] trä till en brinnande eld,
så är en grälsjuk (stridslysten, hetlevrad) person som skapar bråk.
Sheol (graven, underjorden – de dödas plats). - Det ofruktsamma skötet. - Jorden som inte kan mättas med vatten, - Elden, som aldrig säger: "Nu räcker det."
Höga Visan (1)
[Bruden till sin älskade:]
Sätt mig som en signetring (ett sigill) över ditt hjärta,
som en signetring på din arm. [En signetring användes för att plombera dokument. Det var det värdefullaste föremålet och ägaren hade den ständigt runt sin hals eller arm.] För kärleken är stark som döden,
passionen (svartsjuka kärleken) är lika omedgörlig (hård, grym) som Sheol (graven underjorden, de dödas plats) [Sheol kommer från hebr. shaal – fråga efter].
Dess lågor är som eldslågor,
det är en våldsam eldsflamma.
Jesaja (33)
Ditt land är öde,
dina städer är brända i eld,
främlingar förtär dina fält
i din åsyn,
en ödeläggelse är det,
en omstörtning av främlingar.
sedan ska Herren (Jahve) skapa över hela berget Sions område och över hennes sammankomster, ett moln på dagen och en rök och en skinande eldsflamma på natten, och över allt (detta) ska härligheten vara en bröllopsbaldakin (tak, skydd – hebr. chuppa). [Orden påminner om molnstoden och eldstoden som ledde och följde Israels barn under ökenvandringen. Alla traditionella judiska vigslar äger rum under en bröllopsbaldakin. Tyget som är fäst på pelare liknar en sänghimmel. Att ordet chuppa används här visar hur Guds härlighet är som ett tak som skyddar, men associerar också till den djupa gemenskap som Gud vill ha med sitt folk. Äktenskapet är det starkaste förbund människan kan ingå. Herren önskar denna totala och ömsesidiga överlåtelse och intima relation med sitt folk.]
Därför, som eldens tunga slukar stubben (det torra gräset)
och som agnarna slukas i flammorna,
så ska deras rot bli rutten
och deras blomning ska flyga bort som damm (gå upp i rök),
eftersom de har förkastat Härskarornas Herres (Jahve Sebaots)
undervisning (Torah) och föraktat Israels Heliges ord.
Varje soldats krigsskor som marscherat
och fått marken att vibrera,
och varje mantel som sölats med blod
ska brännas upp och förtäras av eld.
Ondskan brinner som en eld,
den slukar törnbuskarna och taggarna,
ja den glöder djupt i skogen
och den väller upp i tjocka moln av rök.
Genom vreden hos Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
brinner landet upp,
också folket är som bränsle för elden,
ingen man skonar sin bror.
Därför ska Herren Härskarornas Herre (Adonaj Jahve Sebaot)
sända magerhet bland hans feta,
och under hans härlighet ska det tändas en låga
som en brinnande eld.
Och Israels ljus ska vara som en eld
och hans Helige som en flamma,
och den ska brinna och sluka hans törne
och hans tistel på en dag.
Herre (Jahve) din hand är upplyft [redo att handla]
men de ser inte,
de ska se med skam din nitälskan för folket,
eld ska uppsluka dina motståndare.
Det ska bli ett besök från Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
med dunder (åska) och jordbävning och stort oväsen,
virvelvind och storm och flammor av slukande eld.
Och han ska bryta den som en krukmakares kärl krossas,
bryta den i bitar utan återhållsamhet,
så att man inte bland bitarna ska finna en enda skärva
som duger till att hämta eld från eldstaden
eller vatten från cisternen.
Se, Herrens (Jahves) namn kommer fjärran ifrån
med sin brinnande vrede och i tjock rök som stiger upp.
Hans läppar är fulla av harm
och hans tunga är en slukande eld.
Herren (Jahve) ska låta sin härliga röst höras
och ska visa ljuset som kommer ner från hans arm
med rasande vrede och flammor med förtärande eld,
med spruckna moln och en regnstorm och hagelstenar.
En Tofet (hebr. eldplats – kremeringsplats, begravningsplats) har varit redo länge,
redo för kungen, djupt och stort,
dess stapel är eld
och mycket ved,
Herrens andedräkt är som en ström av svavel
som antänder den.
Ni föder agnar,
ni ska föra fram stubb,
er andedräkt är en eld som ska sluka er.
Folket ska vara som brinnande kalk,
som nedhuggen törne som brinner i elden.
Syndarna i Sion är rädda,
darrande (skakande av fruktan) har belägrat (omringat) de ogudaktiga:
"Vem av oss ska bo tillsammans med den förtärande (slukande, bokstavligt: ätande) elden?
Vem ibland oss ska bo med den eviga branden?"
[Här finns en bakgrund till elden i Gehenna och den andra döden i eldsjön, se .]
och har kastat deras gudar i elden, för de är inga gudar utan människohänders arbete, trä och sten, därför har de blivit fördärvade.
När du korsar (går) genom (ordagrant: igenom i) vattnen är jag med dig,
och strömmarna dränker dig inte [ska inte överskölja eller föra bort dig].
När du går genom eld bränner den dig inte (ska du inte bli svedd),
och flamman antänder dig inte (ska inte förtära/bränna/skada dig). [Versen inleds med konjunktionen ki som översätts eftersom, för eller när. I denna vers fungerar ki som en bekräftelse på att du kan gå igenom svårigheter just därför att han är med. Det första exemplet med vatten och strömmar innebär att man korsar eller passerar genom ett vadställe eller en liknande övergång. Här kan läsaren associera till hur israeliterna korsade Röda havet och Jordanfloden (; ). Det sista exemplet uppfyllde Daniels tre vänner bokstavligen (), men profetian har utan tvekan också en bredare betydelse om Guds beskydd i svåra omständigheter. Frågan är inte om vi möter dem utan när. Se även ; .]
Han bränner hälften av det i eld,
med den halvan äter han kött,
han grillar det och är tillfreds,
han värmer också sig själv och säger:
"Haha! (hebr. heach – ett uttryck för dåraktig ironi), jag är varm, jag ser eldslågorna".
Och ingen betänker i sitt hjärta,
inte heller finns där kunskap (intim förståelse) eller förstånd till att säga:
"Jag har bränt upp hälften av det i eld
och jag har även bakat bröd på dess kol,
jag har grillat köttet och ätit det,
ska jag då göra en styggelse av resten?
Ska jag falla ner inför stocken av trä?"
Se, de ska bli som stubb (det som finns kvar efter att ett gräsfält brunnit),
elden ska bränna dem,
de ska inte kunna befria sig själva
från flammornas makt,
det ska inte finnas kol till värme,
ingen eldsflamma att sitta framför.
Se, alla ni som tänder en eld
för att omge er själva med eldstäder,
vandra i ljuset av era eldar
och bland eldstäderna som ni har antänt.
Detta ska ni få av min hand
– ni ska ligga ner i plågor.
[Att tända sitt eget ljus istället för att vandra i Guds ljus leder till syndens straff.]
Se, jag har skapat smeden som blåser på kolelden
och gör (formar, tillverkar) ett vapen för dess syfte,
och jag har skapat fördärvaren som ödelägger.
Som när eld antänder snåret
och elden får vattnet att koka,
gör (på samma sätt) ditt namn känt för dina motståndare,
så att nationerna skakar och bävar i din närvaro.
Vårt heliga och vårt underbara hus [tempel], där våra fäder prisade dig,
har brunnit med eld
och alla våra glädjefyllda ting har blivit förspillda.
De säger: "Stå för dig själv, kom inte nära mig,
för jag är heligare än du."
Dessa är röken i min näsa,
en eld som brinner hela dagen.
För se, Herren (Jahve) ska komma med eld
och hans vagnar ska vara som virvelvinden,
till att återgälda hans vrede med raseri
och hans bestraffning med flammande eld.
Genom eld ska Herren (Jahve) strida och genom sitt svärd,
med allt kött, de som slaktas av Herren ska vara många.
Och de ska gå fram och se på kadavren av de människor som har gjort uppror mot mig, för deras mask ska inte dö, inte heller ska deras eld släckas, och de ska vara till avsky för allt kött. [Jesus använder detta uttryck i där han undervisar om att göra allt för att gå in i Guds rike och inte kastas i Gehenna, se .]
Jeremia (38)
Omskär er själva till Herren (Jahve) och ta bort ert hjärtas förhud ni Juda män och Jerusalems invånare, för att inte mitt raseri ska dra fram som eld och brinna så att ingen kan släcka från mitt ansikte, för era onda gärningar.
Därför säger Herren Härskarornas Gud (Jahve Elohim Sebaot): På grund av (eftersom ni beter er som strutsen) att ni talar dessa ord, se, jag ska göra orden i er mun till eld och detta folk till ved, och den (elden) ska sluka dem. [Ordet jaan som används här betyder både "på grund av", "eftersom" och "att beakta", men det delar också rot med ordet för struts och syftar därför även på strutsens beteende att sticka huvudet i sanden.]
Sönerna samlar ved och fäderna tänder eld och kvinnorna knådar deg för att göra brödkakor till himmelens drottning och för att hälla ut drickoffer till andra gudar, så att de provocerar mig.
Och de har byggt Tofets höga platser som är i Hinnoms sons dal, till att bränna sina söner och sina döttrar i eld, vilket jag inte har befallt och det har inte funnits i mitt sinne.
Herren (Jahve) gav dig namnet ett lummigt olivträd, gott med god frukt. Till ljudet av stort tumult har han tänt en eld över det och dess grenar är bortbrutna.
Och jag ska låta dig gå över med dina fiender till ett land som du inte känner, eftersom en eld har tänts i mina näsborrar som ska brinna över dig.
Och du själv ska upphöra från ditt arv som jag gav dig och jag ska få dig att tjäna dina fiender i landet som du inte känner, för ni har tänt en eld i min näsa som brinner för alltid.
Men ni vill inte lyssna till mig, till att helga sabbatsdagen och inte bära bördor och gå in i Jerusalems portar på sabbatsdagen. Jag ska tända en eld i dess portar och den ska sluka Jerusalems palats och den ska inte släckas.
och har byggt baals höga platser till att bränna sina söner i eld som brännoffer till baal, vilket jag inte har befallt, inte har talat och aldrig haft i mitt sinne.
Ibland tänker jag:
"Jag ska inte nämna [Herrens namn] eller tala [profetera] i hans namn,"
men då blir hans budskap som en eld instängd inom mig (i mina ben).
Jag försökte hålla tillbaka (uthärda) det, men kunde inte hålla inne det längre.
Eftersom jag har vänt mitt ansikte mot denna stad till ont och inte till gott förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), ska den bli given i Babels kungs hand och han ska bränna den i eld.
Davids hus: Så säger Herren (Jahve): Verkställ domar på morgonen och befria bytet ur förtryckarens hand, annars går mitt raseri fram som en eld och bränner det så att ingen kan släcka, på grund av era onda gärningar.
Och jag ska straffa dig efter dina gärningars frukt förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och jag ska tända en eld i hennes skog och den ska sluka allt runt omkring henne.
Och jag ska förbereda fördärvare mot dig, varje man med hans vapen, och de ska hugga ner dina utvalda cedrar och kasta dem i elden.
Är inte mitt ord (budskap) som en eld [som förädlar metallen], förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), som en slägga som krossar klippan?
och av dem ska man ta upp (göra) en förbannelse till alla Juda fångar som är i Babel och säga: Herren (Jahve) gör dig lik Tsidqijaho och lik Achav, som Babels kung rostade i elden.
och kaldéerna som strider mot denna stad ska komma och sätta staden i brand och bränna den, med husen på vars tak de har offrat till Baal och hällt ut drickoffer till andra gudar för att provocera mig.
Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Gå och tala till Tsidqijaho, Juda kung och säg till honom: Så säger Herren (Jahve): Se jag ska ge denna stad i Babels kungs hand och han ska bränna den i eld,
Se, jag ska befalla förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och få dem att återvända till denna stad och de ska strida mot den och inta den och bränna den i eld. Och jag ska göra Juda städer till en ödemark utan invånare.
Och det skedde när Jehudi hade läst tre eller fyra kolumner att han (kungen) skar av den (bokrullen) med kniven och kastade den i elden som var i kaminen till dess hela skriftrullen var slukad av elden som var i kaminen.
Och Jeremia tog en annan bokrulle och gav den till skrivaren Baroch, Nerijas son, som skrev i den från Jeremias mun alla bokens ord som Jehojaqim, Juda kung hade bränt i eld, och bredvid dem lades många liknande ord till.
Och kaldéerna ska komma tillbaka och strida mot staden, och de ska inta den och bränna den i eld.
Trots att du har slagit hela kaldéernas armé som stridit mot dig, och de som är kvar är sårade män bland dem, ska de likväl resa sig varje man i sitt tält och bränna denna stad i eld."
Och Jeremia sade till Tsidqijaho: "Så säger Herren Härskarornas Herre (Jahve Elohim Sebaot) Israels Gud (Elohim): Om du går ut till Babels kungs furstar, då ska din själ leva och denna stad ska inte brännas i eld, och du ska leva, du och ditt hus.
Men om du inte går ut till Babels kungs furstar, då ska denna stad bli given i kaldéernas hand och de ska bränna den i eld och du ska inte kunna fly från deras hand."
Och de ska föra ut alla dina fruar och dina barn till kaldéerna, och du ska inte kunna fly ur deras hand utan bli tagen av Babels kungs hand och du ska förorsaka att denna stad blir bränd i eld."
Och kaldéerna brände kungens hus och folkets hus i eld och bröt ner Jerusalems murar.
Och jag ska tända en eld i Egyptens gudars hus och han ska bränna dem och bära bort dem i fångenskap. Och han ska vika ihop Egyptens land som en herde viker ihop sina kläder och han ska gå därifrån i frid (shalom).
Han ska bryta Beit-Shemesh pelare som är i Egyptens land och Egyptens gudars hus ska han bränna i eld."
I Cheshbons skugga står flyktingarna utan styrka, för en eld har gått fram från Cheshbon, och en flamma från Sichons mitt och den slukar Moavs hörn och kronan på huvudet på de stormande.
Därför se, dagar kommer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) då jag ska låta ett stridslarm höras mot Rabbat Ammons söner, och det ska komma och det ska bli en öde hög och hennes döttrar ska brännas i eld. Då ska Israel fördriva dem som har fördrivit honom säger Herren (Jahve).
Och jag ska tända en eld i Damaskus mur och den ska sluka Benhadads palats.
Och den stolta (arroganta) ska snubbla och falla och ingen ska resa upp honom. Och jag ska tända min eld i hans städer och den ska sluka allt runt omkring honom.
Vadställena är belägrade, och palatsen är nedbrända i eld och stridsmännen är livrädda.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Babels breda murar ska bli fullständigt omstörtade, och hennes höga portar ska bli brända i eld, och folket ska anstränga sig fåfängt, och länderna oroar sig för elden (alla försöker släcka elden men den låter sig inte släckas).
Och han brände Herrens (Jahves) hus och kungens hus och alla Jerusalems hus, alla stora hus brände han i eld.
Klagovisorna (4)
Från höjden sände han eld
in i mina ben [stadens innersta] och den övervann dem. [Jerusalem sattes i brand.]
Han har lagt ut ett nät för mina fötter
och han har knuffat tillbaka mig. [Ingen kunde fly.]
Han har ödelagt mig,
hela dagen har han gjort mig sjuk. [Det var sjukdom och nöd.]
[Skräcken av belägringen beskrivs med tre bilder: eld, nät och sjukdom.] [Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar orden "Från höjden" på denna bokstav. Det förstärker att det är Herren som anklagas för allt som drabbat Jerusalems invånare. Vilket är en normal första reaktion när man drabbas av något obehagligt som egentligen beror på och är konsekvenserna av ens egna val och handlingar. I chockfasen skyller man nästan alltid ifrån sig om man alls orkar reagera.]
I brinnande vrede har han huggit av
alla Israels horn [horn symboliserar makt].
Han har dragit tillbaka sin högra arm
mitt framför fienden. [Gud beskyddar inte längre från fienden.]
Han har låtit det brinna i Jakob som en flammande eld
som äter upp och förtär allt omkring sig. [Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – Gimel. Tecknet avbildar en kamel. Ofta symboliserar den uthållighet; en kamel går genom öknen i hetta och kyla, oavsett omständigheter håller den huvudet högt och går framåt. Det första ordet i hebreiskan är "huggit av". Det betyder att när Gud tar bort sitt beskydd, så försvinner också källan till vår förmåga att förbli uthålliga och rakryggade i omständigheterna, själva drivkraften för oss har blivit avhuggen, kapad.]
Han har spänt sin båge som en fiende,
där han står med sin högra hand som en åklagare
och har dödat allt som var skönt för ögat (vackert att se på).
I dottern Sions [Jerusalems] tält [invånare]
har han utgjutit sin vrede som eld. [Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – Dalet. Tecknet avbildar en dörr. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Ordet "spänt sin båge" börjar med denna bokstav.]
Herren (Jahve) har fullbordat sitt raseri,
han har öst ut sin brinnande vrede,
han har tänt en eld [beskriver dom, se ; ] i Sion [tempelberget i Jerusalem, se ]
som har slukat dess grundvalar. [Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – Kaf. Tecknet avbildar en handflata. Den kan både symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också för att ta emot. I denna vers börjar orden "har fullbordat" med denna bokstav och betonar att Herrens vrede har nått sin kulmen.]
Hesekiel (47)
Och jag såg och se, en stormvind kom ut från norr [stormar representerar ofta Guds närvaro, se ], ett stort moln med en eld blixtrade så att det lyste runt omkring det, och ut från dess mitt som färgerna av glödande legering från eldens mitt.
Och de levande varelserna hade ett utseende som liknade brinnande kol som såg ut som facklor, det flammade upp och ner bland de levande varelserna och det var strålglans i elden och från elden kom blixtar.
Från det som föreföll vara hans höfter och uppåt såg jag något som liknade en glänsande bronsfärgad ring av eld runtomkring honom (skinande som smält metall). Från hans höfter och nedåt såg jag något som liknade eld, som gav ett strålande ljus omkring honom.
Och av dem ska du ta (några) och kasta dem i mitten av elden och bränna dem i elden, därifrån ska en eld dra fram i hela Israels hus.
Och jag såg och se, något (någon) som liknade utseendet (skenet) av eld. Från höfterna och nedåt var utseendet eld och från höfterna och uppåt var utseendet strålande som spektrumets färger.
Och han talade till mannen klädd i linne och sade: Gå in mellan hjulen under keruben och fyll båda dina händer med glödande kol från mellan keruberna och kasta det mot staden. Och han gick framför mina ögon.
Och det skedde när han befallde mannen i linnekläder och sade: Ta eld från mellan hjulen från mellan keruberna, att han gick och stod bredvid ett hjul.
Och keruben sträckte fram sin hand från mellan keruberna till elden som var mellan keruberna och tog av den och lade den i händerna på honom som var klädd i linne, som tog det och gick ut.
Se, det kastas i elden som bränsle, elden har slukat båda ändarna av den och dess mitt är bränd. Duger den till något arbete?
Se, när den var intakt dög den inte till något arbete, hur mycket mindre när elden har slukat den och den är bränd ska den duga till något?
Därför säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) så: Som vinrankan bland skogens träd som jag har gett till elden som bränsle, så ska jag ge Jerusalems invånare.
Och jag ska sätta mitt ansikte mot dem, ut ur elden har de kommit och elden ska sluka dem, och de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve), när jag sätter mitt ansikte mot dem.
Och de ska bränna dina hus med eld och verkställa domen på dig inför många kvinnors ögon, och jag ska få dig att upphöra med din prostitution och du ska inte längre ge någon lön.
Men hon blev uppryckt i raseri,
hon kastades ner till marken
och östanvinden
torkade ut hennes frukt.
Hennes starka stammar bröts av och vissnade,
elden slukade henne.
Eld har gått ut från grenarna på hennes stam,
den har slukat hennes frukt,
så att det inte finns någon stark stam
som kan bli en härskarstav att råda med. Detta är en klagosång avsedd för klagan.
och när ni offrade era gåvor och lät era söner gå genom elden, förorenade ni er själva med alla era avgudar till denna dag. Ska jag då ställas till svars av er ni av Israels hus? Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), jag ska inte ställas till svars av er.
och säg till söderns skog: Hör Herrens (Jahves) ord: Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): Se jag ska tända en eld i dig och den ska sluka varje grönt träd hos dig och inget torrt träd ska släckas utan flammande flamma, och alla ansikten från söder till norr ska brännas av den.
Och jag ska hälla ut min harm över dig,
jag ska blåsa på dig med min vredes eld,
och jag ska ge dig i de brutalas hand,
män som är skickliga i förintelse.
Du ska bli bränsle till elden,
ditt blod ska vara mitt i landet,
du ska inte mer bli ihågkommen,
för jag Herren (Jahve) har talat det.
Som man samlar silver och koppar och järn och bly och tenn till mitten av smältugnen för att blåsa eld över det till att smälta det, så ska jag samla er i min vrede och i mitt raseri och jag ska kasta in er och smälta er.
Och jag ska samla dig och blåsa på dig med min vredes eld och ni ska smälta i dess mitt.
Och jag utgjuter över dem mitt raseri i eld, jag krossar dem i min vrede, deras vägar låter jag komma över deras huvuden förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve).
Och jag ska sätta min avundsjuka mot dig och de ska agera mot dig i raseri, de ska ta bort din näsa och dina öron och det som blir kvar av dig ska falla för svärd. De ska ta dina söner och dina döttrar och det som blir kvar ska slukas av elden.
Och församlingen ska stena dem med stenar och döda dem med sina svärd, de ska slå deras söner och deras döttrar och bränna deras hus i eld.
stapla upp veden,
antända elden så att köttet kan bli förtärt,
och göra i ordning blandningen
så att även benen kan brännas.
Den har tröttat ut sig själv med hårt arbete [med att blir skrubbad ren],
likväl har dess stora ärg (orenhet, missfärgnignar) inte gått ur den
– in i elden [igen] med sin ärg (orenhet, missfärgnignar). [Versen är svåröversatt. Sista delen kan vara en uppmaning, eller ett konstaterande.]
Du var den vida smorda keruben
och jag satte dig
så att du bredde ut dig över Guds (Elohims) heliga berg,
du har vandrat upp och ner mitt ibland stenarna av eld.
Genom din stora (ditt överflöd av) handel (komers, köpenskap)
har de fyllt ditt inre med (terror, laglöshet – hebr. chamas)
och du har syndat.
Därför har jag kastat ut dig som vanhelgad (förorenad) från Guds (Elohims) berg
och jag har förgjort dig du vida kerub från mitt ibland stenarna av eld.
I myckenheten av dina synder i din orättfärdiga handel
har du orenat min helgedom.
Därför har jag fört fram en eld från din mitt
som har slukat dig
och gjort dig till aska över marken
i ögonen på alla dem som ser dig.
Och de ska veta att jag är Herren (Jahve)
när jag startar en eld i Egypten
och alla hennes hjälpare är fördärvade.
Och jag ska göra Patros [övre Egypten] öde
och jag ska sätta eld på Tsoan [stad i östra Nilens delta]
och ska verkställa domarna i No [staden Thebe i övre Egypten; nära moderna staden Luxor].
Och jag ska starta en eld i Egypten,
Sin ska komma i starka krampryckningar
och No ska rivas söner
och i Nof ska motståndarna komma mitt på dagen.
Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): Säkerligen, i min brinnande nitälskan har jag talat mot folkens återstod och [speciellt] mot Edom – hela det, som han tog (utsåg) mitt land (hebr. erets) åt sig själva som en egendom med glädje i sina hjärtan, med djupt förakt (själens förakt), kastat ut det [mitt land Israel] som ett byte.
För i min nitälskan och i min vredes eld har jag talat: Sannerligen, på den dagen ska det bli en stor skakning i Israels land,
Och jag ska ivra mot honom med pest och med blod, och jag ska låta det regna över honom och över hans armé och över mycket folk som är med honom, ett häftigt störtregn och stora hagelstenar, eld och svavel.
Och jag ska sända en eld över Magog och över dem som vistas i trygghet på öarna, och de ska veta (känna till, vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve).
De som bor i Israels städer ska gå ut och göra eld av vapnen och använda dem som bränsle, både de stora sköldarna och de små sköldarna, bågarna och pilarna och dolkarna och spjuten, och de ska elda dem i sju år (oavbruten eld),
så att de inte ska behöva använda några av fältens träd som ved och inte heller behöva några träd i skogen (till ved), för de ska elda sina vapen, och de som tog dig som byte ska du nu ta som byte, och de som rövade ska ni nu beröva, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Gud (Adonaj Jahve).
Daniel (1)
[Daniels uppmärksamhet riktades nu mot det lilla hornet.] Jag fortsatte titta, eftersom [det lilla] hornet talade så stora ord. Jag såg vidare [i synen] ända tills odjuret dödades och dess kropp förstördes och kastades i den brinnande elden.
Hans kropp var som av krysolit (guldskimrande topas), hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor och hans armar och ben som glänsande brons. Ljudet av hans ord var som ett väldigt dån. [, , , , ; ; ]
Hosea (2)
De har gjort sina hjärtan redo som en ugn medan de ligger på lur (i bakhåll), hela natten bakas (pyr) deras vrede,
på morgonen brinner den som en flammande eld.
För Israel har glömt sin Skapare
och byggt palats
och Juda har förökat befästa städer,
men jag ska sända en eld över hans städer
och den ska uppsluka dess fästningar.
Joel (5)
Till dig Herre (Jahve) ropar jag,
eftersom eld har slukat vildmarkens betesängar
och flammor har satt fältens träd i brand.
Även fältens vilda djur flämtar till dig,
för flodbäddarnas (wadis) vatten är upptorkat
och eld har slukat vildmarkens betesängar.
Framför dem slukar (äter) en eld
och bakom dem flammar eldslågor.
Framför dem är landet som Edens trädgård
och efter dem är det en öde vildmark,
ingenting undgår dem (allt utan undantag fördärvas där de drar fram).
Som ljudet av vagnar
hoppar de på bergstopparna,
som knastrande eldslågor slukar stubbar,
som ett mäktigt folk uppställt (ordnat i rader) till strid.
Jag ska visa (producera) tecken (spektakulära förändringar) i himlen (skyn) och på jorden.
Blod, eld och rökpelare [på jorden, detta betecknar krig].
Amos (9)
Jag ska sända en eld över Hasaels (Chazaels) hus
och den ska sluka Ben-Hadads palats. [Hasael var den kungliga släkten i Syrien (Aram) som grundades av Hasael (842-796 f.Kr.), se . Ben-Hadad var Hasaels efterträdare eller hans son som tog samma namn.]
Jag ska sända en
eld mot
Gazas murar
och den ska sluka alla deras palats.
Jag ska sända en eld mot Tyros murar
och den ska sluka alla deras palats".
Jag ska sända en eld över Teman [en stad i norra Edom, uppkallad efter Esaus barnbarn, se ]
och den ska sluka Botsras [stad i södra Edom, se ] palats." [Städerna Selah och Petra nämns inte, eftersom de redan hade blivit intagna av Amasja, se .]
Därför ska jag tända en eld i [Ammons huvudstad] Rabbas mur
som förtär dess palats [mäktiga byggnader, både palats och militära anläggningar – hebr. armenot]
med höga rop på stridens dag,
med storm på orkanens dag.
Jag ska sända en eld över Moab
och den ska sluka Keriots palats (mäktiga byggnader).
Moab ska dö i kalabalik, i stridslarm (tumult),
till ljudet av shofar (vädurshorn).
Jag ska sända en eld över Juda
och den ska sluka Jerusalems palats (mäktiga byggnader)."
Sök (träd fram inför; fråga efter) Herren (Jahve) så får ni leva,
annars ska han gå fram över (bryta lös i; drabba) Josefs hus likt en eld som förtär (slukar),
och där ingen finns som kan släcka [elden] i Betel.
Herren Herren (Adonaj Jahve) visade mig detta, och se Herren Herren (Adonaj Jahve) kallade (ropade) på eld för att strida, och den slukade de stora djupen och skulle ha förtärt landet.
Obadja (1)
Jakobs hus ska vara en eld
och Josefs hus en flamma
[Josefs söner är Efraim och Manasse, de är Jakobs barnbarn och representerar det norra riket]
och Esaus hus ska bli som stickor
som man antänder och de ska slukas (av elden).
Ingenting ska bli kvar av Esaus hus,
för Herren (Jahve) har talat.
Mika (2)
Och bergen ska smälta under honom
och dalarna ska bli kluvna
som vax inför elden,
som vatten som hälls ner i djupa hålor.
Alla hennes skurna avgudabilder ska slås i bitar
och hela hennes skökolön ska brännas i eld
och alla hennes avgudar ska jag ödelägga,
för av skökolön har hon samlat dem
och skökolön ska de åter bli. [Samariens rikedom som förtjänats via avgudadyrkan skulle nu föras bort till avgudatemplen i Assyrien – en prostituerads lön går till en annan.]
Nahum (4)
Vem kan stå (bestå) inför hans harm (vredesord)?
Vem kan stå ut med (uthärda) hans brinnande vrede? [Här bryts det alfabetiska mönstret. Det första ordet "inför" börjar på Lamed, och det andra ordet är zaam som börjar på bokstaven Zajin.]
ח – Chet
Hans raseri är som en eld som kommit lös
och klipporna rämnar (bryts sönder) inför honom.
Stridsmännens sköldar är färgade röda [rödfärgade eller nedstänkta av blod],
de tappra männen är scharlakansröda.
Det flammar som eld i vagnarnas stål [de gnistrar i solen eller är som flammande facklor] dagen då de är redo [att attackera]
och spjuten av cypress darrar.
[Den grekiska översättningar har "hästar" istället för cypresser, dvs. hästarna är uppjagade.]
Se ditt folk i din mitt är som kvinnor [fysiskt svagare än starka soldater],
ditt lands portar står vidöppna för dina fiender,
elden har slukat dina grindar.
Där ska elden sluka dig,
svärdet ska hugga av dig,
det ska sluka dig
som skadliga larver. Föröka dig som larverna,
föröka dig som gräshopporna (se till att ni blir många).
Habackuk (1)
Se, är det inte från Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
att folkens arbete är bara bränsle för elden (kommer gå upp i rök) []
och nationerna tröttar ut sig i förgänglighet?
Sefanja (2)
Varken deras silver eller deras guld
ska kunna rädda dem på Herrens (Jahves) vredes dag.
I (av) hans nitälskans eld [] ska hela jorden (landet – hebr. ha-eretz) förtäras,
för han ska komma med en fullständig, fruktansvärd förintelse av alla jordens (landets) invånare.
"Därför måste du tålmodigt vänta på mig," förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
"Vänta på den dag när jag reser mig upp till anfall för att plundra [och ta tillbaka det som tillhör mig].
Jag har beslutat mig för att samla hednafolk
och riken [för att attackera Jerusalem, se ],
så att jag kan tömma min vrede över dem,
all min kokande ilska,
för den dagen ska hela jorden förtäras
av min svartsjuka eld.
Sakarja (7)
för Jag," förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), "ska bli för henne som en mur av eld runtomkring och Jag ska vara härligheten i hennes mitt." [; ]
Men Herren sade till Satan: "Herren ska tillrättavisa (överbevisa och döma) dig, du Satan! Herren som har utvalt Jerusalem ska tillrättavisa dig, du Satan! Är inte denne man [översteprästen Josua] en brand ryckt ur elden?" [En bild på hur Gud har räddat Israel från den babyloniska fångenskapens eld.]
Se, Herren (Adonaj) ska utarma henne
och han ska kasta hennes styrka (mäktighet) i havet,
och hon ska bli uppslukad av elden.
Öppna dina dörrar Libanon,
så att min eld kan sluka dina cedrar.
På den dagen ska jag göra Juda ledare som en gryta över elden i skogen (som vållar skogsbrand) och som en brinnande fackla bland kärvar, och de ska uppsluka alla folk runtomkring, vid sin högra och vid sin vänstra, och Jerusalem ska åter bli bebott på hennes egen plats i Jerusalem.
Och jag ska föra den tredje delen genom eld
och luttra dem som silver luttras
och jag ska pröva dem som guld prövas.
De ska åkalla mitt namn
och jag ska svara dem.
Jag ska säga: "De är mitt folk",
och de ska säga: "Herren (Jahve) är min Gud (Elohim)."
Malaki (1)
Vem kan uthärda den dag då han kommer? Vem kan stå upprätt då han uppenbaras? [se ] Han är som guldsmedens eld [som renar metallen från orenhet], som tvättarnas lut [som renar kläderna].
eld
