Matteusevangeliet (2)
[Motståndet mot Jesus och lärjungarna har växt. Trots det hån och förakt som de troende kommer att möta är lärjungaskapet fortfarande det enda som kan tillfredsställa människans djupaste längtan. I vad som uppenbarligen är en offentlig bön prisar Jesus Gud i ordalag som påminner om .]
I den stunden (vid den tiden) började Jesus tala (svarade han) och sa:
"Jag tackar (prisar, bekänner öppet) dig, Fader, Herre över himmel och jord, eftersom du har dolt detta för de visa och kloka (förståsigpåare) och uppenbarat det för dem som är som spädbarn (omyndiga, okunniga, hjälplösa, som inte kan tala än).
Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Några av dem ska ni döda och korsfästa, andra ska ni prygla hårt (piska med fyrtio slag) i era synagogor och förfölja från stad till stad.
Lukasevangeliet (1)
I samma stund fylldes Jesus med jublande glädje i den helige Ande och sa [bedjande]:
"Jag prisar dig Fader, himlens och jordens Herre,
för att du har dolt detta för de lärda och kloka
och uppenbarat det för spädbarn (okunniga, hjälplösa, som inte kan tala än).
Ja, Fader, så har du bestämt.
Romarbrevet (4)
Jag har skyldigheter
mot både greker och barbarer,
mot både lärda och olärda.
[Barbarer kallades alla icke-grekiska folk. Ordet har också en nedvärderande underton av att vara ociviliserad och olärd. Paulus använder den vanliga grekiska uppdelningen mellan greker och icke-greker, för att inkludera alla hedningar. Ursprunget för det grekiska ordet barbaros är att stamma och tala obegripliga ljud. För det grekiska örat lät alla främmande språk som obegripligt babbel. Utifrån detta skapades det ljudhärmande, onomatopoetiska, ordet bar-bar som blev barbaros.]
När de påstod att de var visa, blev de i stället dårar
Er lojalitet (lydnad) är ju känd av alla. Därför gläder jag mig över er, men jag vill att ni ska vara kloka när det gäller det goda och oskyldiga när det gäller det onda.
Han är den ende vise Guden,
och hans är äran
genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) i evighet.
Amen.
1 Korintierbrevet (11)
Det står ju skrivet
[i profeten Jesaja]:
"Jag ska förgöra de
visas
vishet
[visa att filosofernas mänskliga tänkande är till ingen nytta],
och de intelligentas intelligens ska jag utplåna
(visa att den inte leder någonstans)."
[Citat från . Som Paulus ofta gör till församlingar med både judar och hedningar använder han ett exempel från Israel. Jesajas ord fördömde att de följde mänskliga råd och ingick förbund med Egypten för att försvara sig mot Assyrien, se .]Var är de [grekiska] visa (filosoferna, tänkarna)?
Var är de [judiska] skriftlärda?
Var är den här världens debattörer?
[De finns inte, för Gud har utplånat dem, se .]
Har inte Gud visat vilken dårskap
den här världens visdom är? []
Guds "dårskap" [att han frälser syndiga människor]
är visare än mänsklig vishet,
och Guds "svaghet" [hans osjälviska, utgivande kärlek]
är starkare än mänsklig styrka.
[Paulus går nu vidare från evangeliet där talet om korset är en dårskap, och riktar sig till människorna som Gud kallar. Stycket har samma tema som , och har fått samma rubrik för att tydliggöra det kiastiska mönstret.]
Syskon (bröder och systrar i tron),
det är bara att se tillbaka på när ni själva blev kallade.
I världslig mening (efter köttet) var
inte många av er visa,
inte många var inflytelserika (mäktiga),
inte många från förnäm släkt.
[Guds kallelse är inte baserad på mänsklig vishet och yttre omständigheter.]
Men det som är dåraktigt för världen valde (medvetet utvalde) Gud
för att de [som tror sig vara] visa skulle komma på skam,
och det världen anser vara svagt
utvalde Gud för att de [som tror sig vara] mäktiga skulle komma på skam.
[Församlingen kan liknas vid en byggnad:] Genom den nåd
(den speciella gåvan just för min uppgift) som Gud gav mig, lade jag grunden som en skicklig arkitekt
(erfaren byggmästare), och en annan bygger nu vidare på den.
[Apollos och andra lärare byggde vidare på den grund som Paulus hade lagt i Korint.] Låt var och en vara noga med hur han bygger på den,
Bedra inte er själva [var på er vakt så ni inte bedras av den här världens visdom]. Om någon av er tycker sig vara vis i den här världen, måste han först bli en dåre för att bli vis.
Den här världens visdom är nämligen dårskap inför Gud. Det står skrivet:
Han fångar de visa i deras slughet []
och vidare:
Herren känner de [mänskligt] visas tankar,
han vet att de är tomma. []
Det här säger jag för att ni ska skämmas. Finns det ingen förståndig bland er, ingen som kan vara skiljedomare mellan bröder?
Efesierbrevet (1)
Var alltså noggranna med (se därför exakt till) hur ni vandrar [reflektera, överväg noga konsekvenserna av hur ni uppför er, särskilt bland de utomstående] – inte som ovisa utan som visa.
1 Timoteusbrevet (1)
[Paulus skiftar fokus från sig själv till Gud, och brister ut i en spontan lovprisning.]
Nu till den eviga Konungen (evigheternas konung, han som är Herre över tiden, som alltid funnits och alltid kommer att finnas),
oförgänglig (oförstörbar, odödlig),
osynlig,
den ende Guden.
Hans är äran och härligheten i evigheters evigheter, Amen (ja, det är sant).
Jakobs brev
[Följande två stycken ( och ), utgör brevets höjdpunkt och kiastiska centrum. Kontrasten mellan sann och falsk vishet får sitt crescendo i nästa stycke där det blir uppenbart att en kristen inte kan vara tvådelad, splittrad och kluven. Jakob använder det grekiska ordet för "två-själad" (dipsychos, se ). Det något ovanliga adjektivet förekommer även i inledningen till detta brev () där frågan om vishet först tas upp (). I expanderas ämnet i form av åtta kännetecknande punkter. Kontrasterna blir tydliga i ordvalen.]
Är någon bland er vis och förståndig (erfaren, lärd)? Låt [då] denne genom (utifrån) sitt goda uppförande (sin tilltalande/vackra livsföring) visa (demonstrera) sina gärningar [ge exempel på sitt handlande] i vis mildhet (ordagrant: ´vishetens mildhet/saktmod´) [välbalanserade och mjuk styrka som inte framhäver sig själv, se ].
[Sann vishet handlar i första hand om att kunna applicera den kunskap man har i det dagliga livet.]
Judas brev
den ende Guden, vår Frälsare genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vår Herre – honom tillhör ära, majestät, välde och makt före all tid, nu och i all evighet.
Amen (låt det ske så).