Nu sa Herren till Abram: "Gå du ut från ditt land och från din släkt och från din fars hus till landet jag ska visa dig.

Jag ska göra dig till ett stort folkslag och jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort och du ska bli en välsignelse.

Och jag ska välsigna dem som välsignar dig, och den som vanärar dig ska jag förbanna, och välsignade – ska alla jordens familjer bli i dig."

Abram gick som Herren hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran .

Abram tog Saraj, sin hustru, och Lot, sin brorson, och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna som de hade fått i Haran. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.

Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint. På den tiden bodde kanaanéerna i landet.

Herren visade sig för Abram och sa: "Till din säd ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren som hade visat sig för honom.

Och han flyttade från den platsen till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn.

Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra mot Negev.

Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten för att vistas där eftersom hungersnöden var svår i landet.

Det hände när han gick in i Egypten att han sa till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.

Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig, men låta dig leva.

Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig."

Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker.

Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus.

Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor och tjänare och tjänarinnor och åsneston och kameler.

Herren plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull.

Farao kallade till sig Abram och sa: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru?

Varför sa du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!"

Farao gav sina män befallningar om honom, och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter.