I Första Moseboken kapitel 11 läser vi hur hela jorden talade ett gemensamt språk. Människorna rörde sig österut till slätten i Shinar där man bosatte sig. Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.
I vers två läser vi: Sedan sa de till varandra: Kom, låt oss göra tegel och bränna det. Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk. De sa: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden.
När vi läser vidare förstår vi att detta byggprojekt inte var välsignat av Herren och han stoppade det. Människan ville själv genom sin egen kraft nå upp till himlen. Motivet var att deras namn skulle bli känt och att de inte ville bli kringspridda på jorden. Det sistnämnda går emot vad Gud sagt om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7.
Det är dock något som är märkligt i denna återberättelse. Varför börjar inte berättelsen med själva visionen – att bygga ett torn som når ända upp till himlen – och sedan kommer detaljerna hur tornet byggdes? I tusentals år har rabbiner uppmärksammat formuleringen tegel istället för sten och jordbeck istället för murbruk.
Detta är första gången ordet tegel (hebr. levenah) används i Bibeln. Ett spännande sätt att studera Bibeln är att följa hur ett ord används. En frågeställning man kan ha med sig är om ordet förknippas med bra eller dåliga saker. Slår man upp ordet i Kärnbibelns lexikon kan man se att nästa gång ordet tegel används är i 2 Mos 1:14 där egyptierna förbittrade israeliternas liv genom att ge dem tungt arbete med lera och tegel och alla möjliga sorters arbete på fälten. Här förknippas tegel med något negativt – slaveri.
Läser man vidare i Femte Moseboken 27:6 finns en beskrivning av hur Guds altare ska byggas av ”ohuggna stenar”. I Jesaja 65:3 står det rent ut att det är att provocera Herren när man offrar rökelse på tegelstenar.
Simon (som Jesus gav namnet Petros, som betyder en ”liten sten”) skriver i 1 Petrus brev 2:4-5 om hur vi troende är levande stenar i ett andligt husbygge: ”Kom till honom, den levande stenen, som är förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud, då blir även ni som levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap som offrar andliga offer som är välbehagliga för Gud genom Jesus den Smorde.”
I GT återkommer platsen Shinar igen i Daniels bok (Dan 1:2) då Nebukadnessar är kung. Utgrävningar har visat att Nebukadnessar använde omkring 15 miljoner tegelstenar för sina byggprojekt i Babylon. Tusentals av dem var märkta med hans namn och titel med kilskrift: "Nebukadnessar, Nabopolassars äldste son, Babylons kung, jag är."
Daniel, Hananja, Mishael och Asarja skulle läras upp i tre år och därefter tjänstgöra hos kungen (Dan 1:5). De skulle formas in i det babyloniska systemet. De fick nya namn – Belteshassar, Shadrak, Meshak och Aved-Nego.
På samma sätt som Nebukadnessar stämplade varje sten med sitt namn, försökte han också ”stämpla” de unga israeliterna in i det babyloniska tankesystemet och få sin ”avbild” i dem.
Det är värt att notera är att alla dessa fyra ungdomar har Gud i sina namn (El betyder Gud och Ja kommer från Jahveh). Det visar att trots avfallet i Israel, hade deras föräldrar antagligen gett dem en gudfruktig uppväxt, vilket gör att de inte viker av från sin gudstro, se Ords 22:6.
I ett gudlöst samhälle vill ledare forma människor efter färdiga mallar. Individen och människans unika kallelse blir oviktigt, i stället vill man ha massproducerat tegel. Människor blir brända (utbrända) då de ska formas in i ett gudlöst samhällsbygge. Däremot när Gud bygger sitt altare använder han ohuggna stenar. Det krävs en helt annan nivå av skicklighet i en hantverkare för att se planen för hela husbygget och sätta in rätt sten på rätt plats i rätt tid.
Det är också intressant att det grekiska ordet i Matteus 13:55 som ofta översätts snickare (gr. tekton) lika gärna, eller kanske hellre kan översättas med stenarbetare. Josef och Jesus var byggnadsarbetare som troligtvis jobbade med både trä och sten.
Jesus är den skickliga hantverkaren. Han är också hörnstenen som vi får rikta in oss mot i det andliga husbygget.
