7604 – שָׁאַר (shaar)


Typ:
Hebreiska: שָׁאַר (shaar)
Ursprung: a primitive root
Användning: 133 ggr i GT

Engelsk översättning

to remain
leave, (be) left, let, remain, remnant, reserve, the rest

Engelsk beskrivning

1) to remain, be left over, be left behind
1a) (Qal) to remain
1b) (Niphal)
1b1) to be left over, be left alive, survive
1b1a) remainder, remnant (participle)
1b2) to be left behind
1c) (Hiphil)
1c1) to leave over, spare
1c2) to leave or keep over
1c3) to have left
1c4) to leave (as a gift)


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (133 st)


Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden.
Och han sade: "Om Esau kommer till det ena lägret och slår det, då kan det andra lägret som är kvar fly."
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
Grodorna ska lämna dig, ditt hus, dina tjänare och ditt folk. De ska bara finnas kvar i Nilen."
Herren (Jahve) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar.
Sedan ska de täcka jordens yta (bokstavligt "ansikte"), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser).
Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
Och vattnet återvände och övertäckte vagnarna och körsvennerna, liksom hela faraos armé som gått efter dem ut i havet, inte så mycket som en enda en av dem fanns kvar (överlevde).
Och han ska stänka blodet från syndoffret på sidan av altaret, och resten av blodet ska rinna ut vid foten av altaret. Det är ett syndoffer.
Om det bara återstår några år till jubelåret, då ska han räkna med honom och efter antalet år ska han ge honom priset för hans återlösning.
Och över dem som är levande kvar ska jag sända en matthet i deras hjärtan i deras fienders land, och ljudet av dallrande löv ska förfölja dem och de ska fly som när man flyr för svärdet, och de ska falla när ingen jagar dem.
Och de som är kvar av er ska tyna bort i era överträdelser i era fienders land, och deras fäders överträdelser ska tyna bort med dem.
de ska inte lämna något av det till morgonen och inte bryta något av dess ben [2 Mos 12:46] i enlighet med alla förordningar (ordagrant "saker inristat") för påsken ska de fira den [2 Krön 30:1‑27].
Men två män var kvar i lägret, den ene hette Eldad och den andre hette Medad, och anden vilade över dem för de var bland dem som var räknade men hade inte gått ut till tältet, och de profeterade i lägret.
Så de slog honom och hans söner och hela hans folk till dess ingen var lämnad kvar, och de besatte landet. [En mer detaljerad beskrivning av dessa strider finns i 5 Mos 3:3‑11.]
Och vi tog alla hans städer vid den tiden och ödelade varje stad fullständigt, männen och kvinnorna och de små, vi lämnade inte kvar någon (vi lät ingen leva).
Så Herren vår Gud (Jahve Elohim) gav även Og, Bashans kung, i vår hand och hela hans folk och vi slog honom till dess ingen överlevande fanns kvar.
För bara Bashans kung Og var kvar av Refaims kvarleva [1 Mos 14:5]. Ja [se, notera – detta är anmärkningsvärt], hans säng var en säng av järn. Finns den inte i Ammons söners Rabba [nuvarande staden Amman i Jordanien, som ett museiföremål]? [Sängens storlek var också spektakulär:] Längden var 9 alnar [4,1 meter] och bredden var 4 alnar [1,8 meter], efter en mans aln. [Järn var ovanligt vid den här tiden under sena bronstiden. Det tillsammans med sängens storlek var anledningen att den uppmärksammas. Måttet en aln härstammar från längden på en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret – ca 45 cm.]
och Herren (Jahve) ska skingra er bland folken, ni ska lämnas få till antalet bland länderna dit Herren (Jahve) leder er bort.
Dessutom ska Herren din Gud (Jahve Elohim) sända bålgetingar bland dem till den dag de lämnar och de ska gömma sig själva och förgås framför dig.
De som är kvar ska höra och frukta och ska inte vidare göra sådana onda ting i din mitt. [De ska ta varning av händelsen].
Och han ska äta frukten från din boskapshjord, och din marks frukt, till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad), de ska inte heller lämna säd, vin eller olja, nötboskapens mångfald (tillväxt i antal) eller de unga i din flock, förrän de har fått dig att tyna bort (gå under, förgås, bli utrotad).
så att han inte ska ge någon av dem av hans barns kött som han ska äta, eftersom han inte har något över, i belägringen och i den nöd som din fiende ska försätta dig i, i alla dina portar.
Och bara ett fåtal ska lämnas kvar där ni var som himlens stjärnor i stort antal [1 Mos 15:5; 22:17; 26:4; 2 Mos 32:13], eftersom du inte lyssnade till Herren (Jahve) din Guds (Elohims) röst.
Där var ingen man kvar i Ai eller Betel som inte drog ut efter Israel. De lämnade staden öppen och jagade efter Israel.
Och de andra kom fram, ut ur staden mot dem, så att de var mittemellan Israel, en del på ena sidan och en del på andra sidan. Och de slog dem så att de inte lät någon av dem bli kvar eller fly.
Och Josua tog Makeda den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med Makedas kung som han hade gjort med Jerikos kung.
Och Herren (Jahve) gav även det och dess kung i Israels hand, och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, han lämnade ingen där, och han gjorde mot dess kung som han hade gjort med Jerikos kung. [Livna har inte med säkerhet identifierats, men fynd vid utgrävningar i Tel Burna 2015, gör att det kan vara den bibliska Livna.]
Sedan kom Gezer, Horams kung, upp till Lachishs hjälp, och Josua slog honom och hans folk till dess han inte hade lämnat någon kvar.
Och de tog det och slog det med svärdsegg, och dess kung och alla dess städer och alla själar som var därinne, han lämnade ingen på samma sätt som han gjort med Eglon, han förgjorde det fullständigt och alla själar som var därinne.
Och han tog det och dess kung och alla dess städer och de slog dem med svärdsegg, och förgjorde i grunden alla själar som var därinne, han lämnade ingen, som han hade gjort med Hebron så gjorde han med Devira och dess kung, liksom han hade gjort med Livna och dess kung.
Så slog Josua hela landet, bergsbygden och södern och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och judeiska bergsbyggden] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtivs sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbyggden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren Israels Gud (Jahve Elohim) befallt.
Och Herren (Jahve) gav dem i Israels hand och de slog dem och jagade dem till stora Sidon [vid Medelhavskusten i nordväst] och till Misrefot Majim ["brännande vatten" – varma källor; syftar troligtvis på en plats eller område i närheten av Sidon, se Jos 13:6] och Mitspes dal österut [nordost från Chatsor], och slog dem till dess ingen var lämnad kvar.
Och allt tillspillogivet i dessa städer och boskapen tog Israels söner som ett byte för sig själva, men de slog varje man med svärdsegg till dess de hade förgjort dem, de lämnade ingen som andades.
Ingen anakit lämnades i Israels söners land, bara i Gaza, i Gat och i Ashdod fanns några kvar.
Och Josua var gammal och kommen till hög ålder (många år) och Herren (Jahve) sade till honom: "Du är gammal och kommen till hög ålder (många år) och det återstår fortfarande mycket land att besätta.

Detta är landet som återstår: Hela filistéernas område och hela geshureerna
hela Ogs kungarike i Bashan som regerade i Ashstarot och i Edreij, samma som Refaims kvarleva, för dem slog Mose och drev ut dem.
Se, jag har tilldelat er ett arv, efter era stammar, de länder som är kvar från Jordan med alla länder som jag har huggit bort ända till det Stora havet [Medelhavet] mot solnedgången [västerut].
så att ni inte kommer (blir assimilerade) bland dessa nationer som finns kvar bland er, inte nämner namnen på deras gudar, inte svär (avlägger ed) vid dem och inte tjänar dem och inte tillber dem,
Om ni på något sätt går tillbaka och håller er till kvarlevan av dessa länder, av de folk som finns kvar bland er, och ingår äktenskap med dem och går in hos dem och de till er,
Men Barak jagade efter vagnarna och efter hela armén till Charoshet-Gojim och hela Siseras armé föll för svärdsegg, inte en enda man lämnades kvar.
[Ganska snart efter flytten till Moab drabbades Noomi av sorg.] Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. [Drömmen om ett bättre liv gick i spillror. Att behöva bli begravd utanför sitt hemland var en vanära och ansågs som ett straff, se 3 Mos 26:36; Amos 7:17.]
Så dog även både Mahlon och Kiljon, och kvinnan [Noomi] blev ensam utan sina små pojkar och sin man. [I vers 1‑3 har hebreiska ordet ben för söner använts. Här används däremot yeled, som används om bäbisar och små barn. Ordvalet och ordföljden förstärker tragiken. Även om hennes söner var vuxna män, var de hennes älskade små pojkar.]
Och när de steg upp tidigt nästa morgon, se, då hade Dagon fallit på sitt ansikte på marken framför Herrens (Jahves) ark (igen), och Dagons huvud och båda hans handflator låg avhuggna på tröskeln, bara Dagons kropp var kvar av honom.
Och kocken tog upp låret och det som var på det och satte det framför Saul. Och [Samuel] sade: "Se vad som har blivit sparat, sätt det framför dig och ät, för det har sparats till dig för den bestämda tiden och jag säger: Jag har bjudit in folket." Så Saul åt med Samuel den dagen.
Nästa dag fördelade Saul folket i tre grupper, och de trängde in i lägret vid morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] och slog ammoniterna ända till då det var som hetast på dagen. De som undkom var så skingrade att inte två av dem kom undan tillsammans.
Och Saul sade: "Låt oss gå ner efter filistéerna i natt [när det blivit mörkt] och tillspilloge dem tills morgonen ljusnar (fram till gryningen), och låt oss inte lämna en man av dem."
    Och de sade: "Gör det som är gott i dina ögon."
    Och prästen sade: "Låt oss komma nära hit till Gud (Elohim)." [Kasta Urim och Tummim, se 3 Mos 8:8.]
Och Samuel sade till Jishaj: "Är detta alla dina ynglingar?" Och han sade: "Den yngste återstår men se, han vaktar fåren."
    Och Samuel sade till Jishaj: "Sänd efter och hämta honom för vi ska inte sitta ner förrän han har kommit hit."
Gud (Elohim) ska göra så mot Davids fiender och mer därtill, om jag låter så mycket som en man [ordagrant: urinerar på väggen/muren] av allt som tillhör honom vara kvar till gryningen."
Och jag ska lämna 7 000 i Israel, alla vars knän inte har böjts inför baal och varje mun som inte har kysst honom."
Men en av hans tjänare svarade och sade: "Låt några ta, jag ber dig, fem av de återstående hästarna som är kvar i staden, se de är som hela Israels skara som är kvar i den, se de är som hela Israels skara som är förtärd, och låt oss sända dem och se."
Och för alla [judar] som är kvar (kvarlevan) [som inte har tillräckligt med egna resurser för att återvända], var de än må bo [runt om i hela det stora persiska riket], låt folket [icke-judar] på dessa platser, förse honom med silver och guld, med gods [kläder, tält] och kreatur förutom de frivilliga offergåvorna till Guds (Elohims) hus i Jerusalem [så de kan återvända]. [Betydelsen beror på vilka "folket på dessa platser" syftar på. Om det är icke-judar, så blir betydelsen att alla judar som vill återvända skulle få möjlighet att göra det. Den tolkningen stärks utifrån att gåvorna som nämns är de gåvor som de tar med sig, se vers 6.] [Kyros regerade i Persien 539-530 f.Kr. Detta påbud avslutar den 70-åriga fångenskapen för det judiska folket i Babylon. Det var tre deportationer (605, 597 och 586 f.Kr.) och också tre återtåg (Serubbabel, Esra och Nehemja). De sjuttio åren kan beräknas på två sätt. Antingen från Nebukadnessars första attack 605 f.Kr. till 535 f.Kr. (då grunden till templet läggs) eller från Jerusalems fall 586 f.Kr. till templets färdigställande 516 f.Kr. då det återinvigs. Vers 1‑3 återfinns nästan ordagrant i 2 Krön 36:22‑23. Arkeologiska fynd som Kyros cylinder bekräftar att Kyros gjorde liknande proklamationer till andra folk och religioner. Frasen "det blev nedskrivet" i vers 1 är en teknisk term för att dokumentera. Tusentals lertavlor med lagar, kvitton och förbund har hittats i utgrävningar från den här tiden.]
Nu har för ett litet ögonblick Herren vår Gud (Jahve Elohim) visat oss nåd (favör) genom att låta en kvarleva undkomma och ge oss en tapp (en pinne) på hans heliga plats, så har vår Gud upplyst våra ögon och gett oss lite lindring i vår träldom.
Herre (Jahve), Israels Gud (Elohim), Du är rättfärdig, för vi är kvar, en kvarleva som har undkommit, som det är denna dag. Se, vi är framför ditt ansikte i vår skuld, på grund av den kan ingen stå framför ditt ansikte."
att Chananja, en av mina bröder, kom från Juda, han och några män. Och jag frågade dem angående judarna som blivit kvar (kvarlevan) som överlevt fångenskapen och om Jerusalem.
Och de sade till mig: Kvarlevan från fångenskapen där i provinsen lider stort av nöd och skam. Jerusalems murar är nedbrutna och dess portar är nedbrända i eld.
Då ska det ske att vem som än är kvar i Sion [tempelberget i Jerusalem] och vem som än är kvar i Jerusalem ska kallas helig, alla som är upptecknade bland de levande i Jerusalem.
På den dagen (i den tiden) ska Herren en andra gång räcka ut sin hand för att återta (återställa) resten av sitt folk, de som räddats från Assyrien, Egypten, Patros (södra Egypten), Kush (nuvarande Etiopien och Sudan), Elam, Sinear (Babylon), Hamat och kustländerna [länderna runt Medelhavet].
Där ska bli en huvudväg (upphöjd, rak väg, utan hinder)
    för den kvarleva av hans folk som har blivit räddad från Assyrien,
som det var för Israel
    när de drog upp, ut ur Egyptens land.
    [Ett nytt och större uttåg (exodus) ska ske!]
Men där ska bli kvar att plocka,
    som när man slår ner från ett olivträd,
två eller tre oliver i toppen på den översta grenen,
    fyra eller fem grenar på det fruktsamma trädet,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim).
Därför har en förbannelse slukat jorden,
    och de som bor där har funnits skyldiga,
därför har jordens invånare tynat bort
    och få män är lämnade kvar.
I staden är ödsligheten kvar,
    och portarna är slagna i ruiner.
Och kvarlevan av Juda hus som flydde
    ska igen slå rot neråt och bära frukt uppåt.
Då ska du säga (tänka) i ditt hjärta:
    "Vem har fött dessa åt mig?
Var jag inte bestulen på mina barn,
    barnlös och en flykting
och en som vandrade hit och dit (utan någonstans att ta vägen)?
    Och vem har uppfostrat dessa?
Se, jag var lämnad ensam,
    dessa, var fanns de?"
Han som är långt borta ska dö av pesten och han som är nära ska falla för svärdet, och han som är kvar och är belägrad ska dö av hungersnöden, så ska jag använda (förbruka) mitt raseri över dem.
Och det skedde när de slog och jag var lämnad (kvar, ensam vid templet) att jag föll på mitt ansikte och ropade och sade: Ack, Herrarnas Herre (Adonai Jahve) ska du förstöra hela Israels återstod när du häller ut ditt raseri över Jerusalem?
Och länderna som är kvar runt omkring dig ska veta att jag Herren (Jahve) har byggt upp ruinerna och planterat det som var öde. Jag Herren (Jahve) har talat det och jag ska göra det.
Jag blev ensam kvar, och när jag såg den mäktiga synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att jag blev likblek, och jag hade ingen kraft kvar.
Hur skulle min herres tjänare [som är så svag] kunna tala med dig? Min styrka är borta, och jag kan knappt andas."
Vem vet, kanske han ändrar sig (vänder om)
    och låter välsignelsen vara kvar till matoffer och dryckesoffer åt Herren, er Gud. [Frågeställningen "vem vet" ifrågasätter inte om Gud skulle vara nådefull och förlåta synder när man omvänder sig – det gör han, hela Joels bok andas hopp och namnet Joel betyder "Jahve är god". Det är dock upp till Guds vishet och allmakt att bestämma om domen ska verkställas, skjutas upp eller tas bort. Syndens konsekvenser kan ibland ha gått så långt att Gud i sin godhet måste döma vissa områden.]
Därför säger Herren Gud (Adonai Jahve) så: "Staden som gick ut med tusen
    ska ha hundra kvar,
och staden som gick ut med hundra
    ska ha tio kvar av Israels hus."
Om tjuvar kommer till dig,
    om rövare (kommer) på natten,
hur är du avskuren (ensligt placerad, en utsatt position),
    skulle de inte stjäla till dess de fått nog?
Om druvplockare kommer till dig
    skulle de inte lämna lite efterskörd [åt de fattiga]?
Jag ska lämna kvar mitt ibland dig ett ödmjukt folk,
    och de ska ha sin tillflykt (trygghet, säkerhet) i Herrens namn (i Herrens närhet).
[Forna templets glans:]
"Vem av er är kvar som har sett detta hus i sin forna glans, och hur ser det ut nu, är det inte som vore det ingenting i era ögon?"
Jag ska ta bort hans blod, ut ur hans mun,
    och hans avskyvärda ting från mellan hans tänder,
och även han ska bli en kvarleva för vår Gud (Elohim)
    och han ska bli som en ledare i Juda
    och Ekron som en jevusit.
Sedan sade jag: "Jag ska inte mata dig. Det som dör, låt det dö, och det som behöver huggas bort, låt det huggas bort, och låt dem som blir kvar äta varandras kött."
och alla övriga familjer för sig och deras hustrur för sig.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.